RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1899:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1899. Första Kammaren. N:o 22.

Onsdagen den 26 April.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet grefve Wachtmeister aflemnade Kong!. Majrts
nådiga proposition till Riksdagen angående förbättrad pension åt
öfverstelöjtnanten i armén, majoren vid Gotlands infanteriregemente
m. in. grefve A. F. Cronstedt.

Denna kongl. proposition blef härefter föredragen och hänvisad
till statsutskottet.

Justerades protokollet för den 19 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial n:o 71, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag till postverket;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:

n:o 5 i anledning af väckta motioner rörande folkskolelärares
aflöning; och

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fjerdingsmansbestyrets utgörande, äfvensom i ämnet
väckta motioner; och

sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1, rörande
väckta motioner angående ändringar i 7 och 8 §§ af lagen för
Sveriges riksbank den.12 maj 1897.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 70, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en

Första Kammarens Prof. 1899. N:o 22. 1

N:o 22.

2

Onsdagen den 26 April.

Om inrättande
af en
s. k, regeringsrätt
m. m.

fråga rörande riksstatens femte hufvudtitel, godkändes den i memorialet
föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen tillkännagaf, att enligt mellan talmännen träffad
öfverenskommelse omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden lördagen den 29
i denna månad öfver de voteringspropositioner för sådana omröstningar,
som då vore af båda kamrarne godkända.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 19 och 21 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt
motion med förslag till inrättande af en s. k. regeringsrätt in. m.

Herr Blomberg: Den motion, som af herr Ljungman blifvit

väckt, har af utskottet afstyrkts, såsom äfven jag förmenar, på fullgiltiga
grunder, då motionären tilltrott sig på en gång genom
ändringar i grundlagar^ kunna lösa en så stor och svår uppgift
som den ifrågavarande. Men utskottet har icke beledsagat detta sitt
afstyrkande med något vidare yttrande i frågan, utan nöjt sig med
ett enkelt afstyrkande. Det har synts mig, att detta tillvägagående
ingalunda vore sådant, som bort följa, då en fråga af dennas vigt
och betydelse väckts. Derför har jag tillåtit mig att mot utskottets
betänkande afgifva min reservation, och jag skall tillåta mig att
mod anledning deraf nu yttra några ord.

Den fråga, som här väckts på tal, är ingalunda någon ny fråga.
Detta spörsmål leder i sj elfva verket sitt ursprung från århundradets
begynnelse. Redan vid den tiden började man få en något klarare
insigt om att man måste göra skilnad mellan sådana ärenden, som
kunna omedelbart handläggas af förvaltningsox-ganen och böra af
dem på ett raskt sätt afgöras, och andra med förvaltningen sammanhörande
ärenden, som innebära stridigheter mellan enskilda medlemmar
i samhället med afseende på deras offentliga förpligtelser
och offentliga rättigheter eller mellan staten och de enskilde med
afseende på dessa två förhållanden: offentlig [digt och offentligrätt.
Redan så tidigt yrkades, att de sistnämnda frågorna borde på särskild!
sätt handläggas, emedan i dem inginge verkliga rättsspörsmål,
som kräfde iakttagande af rättsformer och tillämpande af domaresynpunkter.
Frågan har sedan litet hvarstans behandlats under
skilda synpunkter, men i allmänhet har man haft det målet klart
för sig, att hvad man behöfde var domstolsbehandling.

Den ena vägen, som man då kunde välja, var att öfverlemna
alla ärenden, som på detta sätt kunna kallas tvistiga, stridiga, äfven
om de berörde administrationen, till de vanliga domstolarna, och
derigenom kom man att uppställa en fordran, att domstolarna i det
stora hela skulle intaga en öfverordnad ställning i förhållande till

Onsdagen den 26 April.

3 N:o 22.

administrationen. Denna väg har man följt enligt det engelskamerikanska
systemet. Samma grundsats har införts i den danska
rätten och i Norge har den äfven funnit fullständig tillämpning i
praxis.

På andra håll åter fick man snart ögonen öppna för att detta
icke kunde innebära en lycklig lösning af frågan, emedan de administrativt-judiciella
frågorna äro af den säregna beskaffenhet, att
äfven andra synpunkter måste komma med vid frågornas handläggande
än de rent processuella och de rent juridiska. Här måste
äfven tagas hänsyn till statens behof och i viss mån således äfven
lämplighetshänsyn göra sig gällande. Då man beaktade detta, fäste
man sig Hd det föredöme, som redan i viss mån förefanns i Frankrikes
Conseil d’état och började bana väg för inrättande af särskilda
administrativa domstolar. Och det är denna nya väg, som i våra
dagar ledt till så utmärkta resultat i åtskilliga länder. Dessa resultat
äro väl icke så gamla, men de hafva dock redan visat sin duglighet;
öfver allt har detta nya sätt för afgörande af tvistiga administrativa
rättsfrågor visat sig tillfredsställande, och man hyser helt visst inga
tankar på att öfvergifva det.

Hvad nu Sverige angår, kom frågan om administrativ-justicen
fram på den första vägen och ledde då till att man småningom
öfverflyttade eu hel del ärenden från de administrativa myndigheterna
till de vanliga domstolarna. Det stora steget togs på 1820-talet efter en omsorgsfull och synnerligen lärorik utredning, hvilken
utredning för resten visar, att man då hade blicken mycket skarpt
rigtad på domstolarnes synnerliga företräde i detta afseende. Mot
detta betraktelsesätt inträdde ganska snart en reaktion, i det man
påpekade administrationens behof af en särskild handläggning af
dessa frågor, och märkligt nog hafva vi från 1840-talets begynnelse
uttalanden af en svensk rättslärd, som kunna sägas vara rent af
divinatoriska med afseende å den kommande utvecklingen. Han
betonar, att administrationens behof måste tillgodoses och särskild!
de administrativa synpunkterna komma till behörigt betraktande.
Han påpekar dervid fördelen af att hafva qvar hos de administrativa
myndigheterna en hel del administrativt-judiciella frågors afgörande,
under förutsättning att dessa myndigheter äro i tillfälle att vid dessa
frågors handläggande använda rättegångsformer och tillräckligt
tillämpa judiciella synpunkter. I den mån detta, säger han, icke
längre är möjligt, blir det också nödvändigt att vidtaga ändringar.

Med afseende å statsrådet såsom högsta organet, säger han, att
den förändring, det undergått år 1840, syntes alldeles tydligt innebära,
att statsrådet helt visst skulle komma att få en sådan börda att
bära för de egentligen administrativa ärendenas behandling, att det
skall visa sig nödvändigt att vidtaga anordningar för afvecklande af
de s. k. stridiga administrativa målen från statsrådets handläggning.
När den dagen kominer, säger han, lärer ingen kunna förutsäga.
Men när den kommer, torde det icke finnas någon bättre utväg att

Om inrättande
af en
!. k. regeringsrätt
m. m.
Forts.)

N:o 22. 4

Onsdagen den 26 April.

Om inrättande
af en
s. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

ordna förhållandena än genom en särskild domstolsinrättning, som
kan tillämpa såväl judiciella som administrativa grundsatser. Dessa
professor Bergfalks uttalanden äro utan tvifvel fullt öfverensstämmande
med den faktiska utvecklingens anvisningar, de stå också i full samklang
med de vetenskapliga teoriernas utveckling under senare
hälften af detta århundrade, de stämma öfverens med de nya inrättningar,
som den vetenskapliga utredningen och statslifvets erfarenheter
framtvingat på åtskilliga håll. Början gjordes i Baden för
snart 40 år sedan, och ingen annan ändring har skett der, än att
man funnit nödvändigt att utvidga den administrativa domstolens
behörighetsområde. På 1870-talet genomfördes dylika anordningar
i flera mindre tyska stater samt i Preussen och Österrike med fullkomligt
samma resultat — att missnöje endast yppat sig mot den
nya institutionen på den grund, att för denna institution satts för
snafva gränser. Jag vågar lugnt säga, att lika väl som man annorstädes
pröfvat administrativa domstolar nödvändiga såväl för de
administrativa tvistemålens ordentliga handläggande som särskild!
för den allmänna rättssäkerhetens tillgodoseende på de offentliga
rättigheternas och pligternas områden, lika visst är det också, att
hos oss någonting i den vägen numera behöfver göras. Denna
angelägenhet har ju varit på tal flera gånger. Det märkligaste förslaget
daterar sig från 1853—54 årens riksdag, då konstitutionsutskottet
framstälde förslag om inrättande af en särskild regeringsrätt,
med anledning af grefve Lagerbjelkes i utskottet väckta motion i
ämnet. Förslaget blef hvilande men föll vid följande riksdag.
Sedermera vid 1868 års riksdag, då ett särskild! utskott behandlade
frågan om förenkling af den civila administrationen, företog sig utskottet
att på noggrant och mångsidigt sätt belysa ärendet, närmast med
hänsyn till spörsmålet om vissa administrativa besvärsmål behandling,
så att ytterligare eu del ärenden, som kunde anses vara af tvistig
natur, kunde erhålla domstolsbehandling i sista instans. Och vid 1872
års riksdag upptogs frågan ånyo från eu något ändrad synpunkt.

Blyad är det väl som gör, att numera detta behof blifvit mera
trängande? Detta beror derpå, att de lägre instanserna, som förut
egnade dessa frågor den hufvudsakliga behandlingen, icke längre
äro hvad de fordom voro. Så länge våra stora centrala embetsverk
voro ordnade efter det kollegiala systemet, och ärendena i dem
behandlades med iakttagande af former, analoga med rättsskipningens
former, så länge kunde man vara förvissad, att frågorna erhöllo en
noggrann och omsorgsfull utredning i de lägre instanserna. De
administrativa embetsverken hafva emellertid undergått en storartad
förändring. Kollegierna hafva fått maka åt sig, och vid deras sida
har beredt plats för nya verk, inrättade efter enrådighetsystemet.
Kollegierna sjelfva hafva undergått en genomgripande förändring,
och de enda af dem, som äro qvar i den gamla formen, äro
kammarkollegium och kammarrätten. Under vårt nuvarande statsskicks
första tid hade också statsrådet större förutsättningar för att

Onsdagen den 26 April.

5 N:o 22.

kunna handlägga ärenden af detta slag. Statsrådet bestod af ett Om inrätstörre
antal, icke mindre än sex konsultativa ledamöter, hvilka till /^eamMosallra
största delen förut egnat sig åt administrationens tjenst, och '' rätt m_
hvilka icke voro nedtyngda af det omfattande arbete, som i våra (Forts.)
dagar hvilar på de respektive departementscheferna och ovilkorligen
måste göra det svårt för dem att åt dylika tvistefrågor egna den
omsorgsfulla uppmärksamhet, som de förtjena, huru mycket de än
kunna dertill ega god vilja. I statsrådet hafva vi nu blott tre
konsultativa medlemmar, och af dessa är en såsom statsminister
ministérens främste ledamot; på honom ställas i våra dagar helt
andra kraf, än att han med sakkunskap må bidraga till lösningen
af dessa stridiga administrativa mål. Hans uppgift blir år för år
af mera politisk natur och från denna synpunkt tillräckligt omfattande,
för att statsministern bör befrias från arbetet med dessa
mera'' enskilda, om ock vigtiga ärenden. Derför sakna vi också numera
de garantier vi förut haft, att dessa stridiga förvaltningsärenden
skola allt framgent vid deras behandling nedifrån och uppåt blifva
behandlade, såsom dessa ärenden för de enskildes räkning och för
statens räkning kräfva och förutsätta. Det synes då vara på tiden,
att äfven i vårt land egnas denna fråga den utredning, som den
ovilkorligen kräfver, och att vi se till, hvilka lärdomar äro att
hemta icke blott från vår egen utveckling, utan äfven från andra
länder, i hvilka denna fråga underkastats grundlig utredning och
erhållit sin lösning.

Jag vill lägga till ännu en sak: här i landet sakna vi fullkomligt
utväg att lösa uppkomna tvistigheter mellan förvaltningsorganen och
domstolarna. Hos oss ställer det sig så, att liksom de civila domstolarna
äro behöriga att bedöma sin egen kompetens, så äro äfven
de förvaltande verken behöriga att bedöma sin behörighet, och så
kommer man till den märkliga slutföljden, att en person, som sökt
en domstol och der blifvit afvisad, emedan domstolen icke ansett
sig behörig, och som, sedan beslutet vunnit laga kraft, går till förvaltande
myndigheter med sitt ärende, kan af dessa — de lägre
och den högsta — erhålla den förklaringen, att administrativa myndigheter
icke äro behöriga att afgöra ärendet. Då har frågan
kommit i ett läge, — dylika fall hafva förekommit — som är allt
annat än tillfredsställande. Det måste derför anordnas någon utväg
för att få sådana tvister slitna, och för afgörande af dylika kompetenskonflikter
torde en kombination af en administrativ öfverdomstol och
vår nuvarande högsta domstol vara särdeles lämplig.

Nu väntar jag mig den invändningen, att härigenom skulle
man komma att lösa sambandet inom förvaltningen, men det är
ingalunda meningen. Det är tvärt om meningen, att de förvaltande
verken framdeles som hittills skola handlägga de administrativtjudiciella
frågorna i lägre instans, men att man såsom den högsta
instans, såsom den afgörande myndigheten, skall hafva en domstol,

N:o 22. 6

Onsdagen den 26 April.

Om inrät- som, byggande på den föregående utredningen, slutbehandlar ärendet
skre er'' me''^ iakttagande af rättegångsformer och rättsprinciper.

''rätt3™.''''m.S . Jag skall för närvarande icke yttra något vidare, utan inskränka
(Forts.) 1T|ig till att yrka bifall till min reservation, sådan som den finnes
affattad i klämmen, der det heter:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kong! Maj:t täcktes efter verkstäld utredning och pröfning af frågan
om inrättade af en särskild administrativ högsta domstol, regeringsrätt
för slutligt afgörande af vissa administrativa besvärsmål och för afgifvande
af utlåtanden öfver förslag till ekonomiskt-administrativa lagar
och författningar, till Riksdagen afgifva den proposition om grundlagsändringar,
hvartill denna utredning och pröfning kunna föranleda».

Herr Säve: Jag saknar erforderlig kompetens att ingå i en så

sorgfällig och detaljerad pröfning af det föreliggande vigtiga spörsmålet
som den siste ärade talaren, men då jag inom utskottet har
måst bilda mig en bestämd öfvertygelse i denna mycket svåra
fråga och funnit, att jag borde ställa mig på reservationens sida,
anhåller jag vördsamt att få framställa de allmänna synpunkter,
från livilka jag bedömt frågan.

Man brukar säga, att vi svenskar äro synnerligen benägna att
från främmande länder införa nya seder, bruk, institutioner, utan
att så noga göra oss förvissade om, huruvida de passa för våra
förhållanden eller icke, men att vi också understundom tvärt om,
när vår uppmärksamhet fästes på en rigtigt bra främmande institution,
ådagalägga en häpnadsväckande konservatism och seghet i
att motsätta oss införandet af samma institution. Jag tror, att detsamma
kan sägas om den nu föreliggande regeringsrätten. Att
institutionen måtte vara god, sluter jag deraf, att den i så många
länder kommit till användning. Den finnes i de stora staterna
såsom t. ex. Preussen och Österrike, i de mindre såsom Bayern
och Wiirtemberg, ja till och med i stater, så små att de ännu icke
ens förmått höja sig till konungadömen, såsom storhertigdömena
Hessen-Darmstadt och Baden. Det förefaller mig, som om man
kommit in på detta system i samband med öfvergången från oinskränkt
konungamagt till konstitutionel monarki, och allt eftersom
man kommit till närmare insigt om skilnaden mellan lag och ekonomisk
stadga. Men man får icke föreställa sig, att detta sätt att
ordna den högsta administrativa domsrätten blott kommit till användning
inom konstitutionella stater. Det har äfven funnit användning
inom absolutistiskt styrda stater. Det ligger i regeringsrättens
natur att vara utomordentligt tänjbar, elastisk, hvadan den synes
passa för alla förhållanden. Den fans och användes i det absolutistiskt
styrda Frankrike under »Tanden régime». Man finner den under
det första kejsardömet, och den fortfor under restaurationens och
julimonarkiens konstitutionella styrelser. Under det andra kejsardömet
omhuldades den särskildt af Napoleon III, och efter kåta -

7 N:o 22.

Onsdagen den 2G April.

strofen 1870 boll sig denna Conseil d’état, såsom fransmännen kalla Om inrät den,

allt jemt uppe och aktas högt i det republikanska Frankrike

ännu i denna stund. rätt m. m.

Nu kan man ju säga: hvad rör detta egentligen oss? Här är (Forta.)
icke fråga om att framställa en historik öfver Conseil d état i andra
länder. Här är fråga om huruvida denna Conseil d etat eller
regeringsrätt, såsom vi börjat benämna den, passar för våra förhållanden,
och om den kan vara oss och vårt land till någon synnerlig
nytta. Att den passar för våra förhållanden, tror jag att man kan
få klart för sig, om man undersöker de principer, på hvilka regeringsrätten
företrädesvis stöder sig. De äro egentligen två. Den
ena principen är den, att man maste skilja emellan den lagstiftande
magten och de lagskipande myndigheterna. Den andra är
den. att domarecorpsen bör vara oafsättlig, åtminstone så till vida,
att den enskilde domaren icke kan skiljas från sill plats utan grafva
embetsfel. Dessa principer äro godkända i vår grundlagstiftning i
afseende på behandlingen af civila och kriminella mål, men vi
hafva dem icke godkända med afseende på de administrativa besvärsmålen.
Nu har det sagts i det statsrådsprotokoll, som åtföljde
den kongl. propositionen angående införande af ett 8: de statsdepartement,
i hvilken äfven regeringsrätten, fastän knapphändigt,
berördes, att man fortfarande önskar kunna med sina besvär i
adminstrativa mål »gå till kungs». Ja, det är sant, svensken vill
gå till sin Konung, och det hedrar honom, hans lojalitet och rojalism,
och det hedrar också våra stora framfarna konungar, som styrt sitt
rike så, att den enskilde medborgaren föredrager att framför att
gå till några andra, då han vill värna sin rätt, gå till sin Konung,
men man har icke inom lagstiftningen kunnat fullt konseqvent
bygga våra rättegångsordningar på dessa undersåtar nes känslor.

När Gustaf II Adolf instiftade Svea hofrätt afsåg han dermed att
inrätta eu högsta instans, som skulle döma Konungens dom. Han
fann sig dock snart nödsakad att frångå denna tanke och förbehålla
den högsta domsrätten för sig af hänsyn till folket, som fortfarande
önskade att få ga till Konungen med sina besvär. Men man kunde
i det följande icke foga sig efter denna allmogens önskan, och så
nödgades Gustaf III, som nog äfven han ville, att svensken skulle
»gå till kungs», skilja de kriminella och civila målen från regegeringen
och förlägga dem till högsta domstolen, som skulle döma
i Konungens namn. Jag tror icke, att svenska folkets rojalistiska
känslor stöttes deraf och icke heller att landet i dess helhet farit
illa deraf, och jag tror icke heller, att svenska folkets rojalistiska
känslor nu skulle stötas, om man skilde de administrativa besvärsrnålen
från regeringen och förläde dem till ett särskildt embetsverk.

I hvad fall som helst blefve den ifrågasatta regeringsrätten eu
naturlig pendant till Konungens högsta domstol.

Ett andra spörsmål är det om nyttan för oss af en regeringsrätt.
Att införandet af ett så beskaffadt embetsverk skulle bereda

N:o 22. 8

Onsdagen den 26 April.

Om inrät- särdeles stora fördelar, är en sak som jag tror vara tydligt och
s^^reomwklart ^ägatagd för hvar och en, som genomläst konstitutionsrätt
m. m. utskottets utlåtande vid 1854 års riksdag med anledning af grefve
(Forts.) Lagerbielkes bekanta motion, hvilket utlåtande intagits i konstitutionsutskottets
här föreligggande betänkande. För oss alla är det klart
och tydligt, att regeringen är öfverhopad med göromål, och då man
inom regeringen vill se landets bästa krafter, ligger det något
tryckande och bekymmersamt i tanken att dessa skola i förtid förslitas
vid behandlingen af en hel del, i förhållande till de stora riksvårdande
sakerna mindre vigtiga ärenden, hvilka mycket väl skulle
kunna handläggas af ett så beskaffadt embetsverk, som den ifrågasatta
regeringsrätten.

I samband härmed kan man ställa den fråga, som den förste
talaren så utförligt utvecklade och som jag saknar kompetens att
behandla, den om ett bättre tryggande af den enskildes rättssäkerhet.
Jag har icke någon anledning betvifla, att icke den enskildes
rätt blifvit på bästa möjliga sätt tillvaratagen under de nuvarande
förhållandena, men för mig står det dock klart, att en institution
sådan som regeringsrätten, bestående af för sin domareverksamhet
fullt utbildade och tränade män, med en stor erfarenhet i administrativa
och juridiska ämnen, och med den sjelfständiga ställning som i
vårt land tillkommer domaren, lättare skall blifva i tillfälle att
bevara den kontinuitet, som äfven är erforderlig vid de adminstrativa
rättsfrågornas behandling, än de herrar och män, som sitta i
Konungens statsråd, hvilka ofta vexla och hvilkas ställning i många
fall måste vara mycket osäker på grund af dagens vexlande politiska
förhållanden.

Det linnes äfven en tredje synpunkt, som jag endast med tveksamhet
dristar framhålla, men som för mig i alla fall varit väsentligen
bestämmande. Jag tror, mina herrar, att om vi vilja taga en
öfversigt af vårt statsskicks och vårt politiska lifs utveckling sedan
1809, så komma vi lätt till den iakttagelsen, att den jemvigt,
mellan regering och representation, som grundlagsstiftarne 1809
så omsorgsfullt sökte åstadkomma, under de framfarna årtiondena
uti icke så få hänseenden blifvit rubbad. Anledningarne härtill
behöfver jag nu icke framställa; de torde icke vara så svåra att
se, men eu af dessa anledningar ligger, skulle jag tro, i den nuvarande
organisationen af statsrådet, i följd hvaraf statsrådet, på
grund af den massa göromål, som tynga detsamma, icke tillräckligt
blir i tillfälle att taga de stora initiativen, som mer och mer tyckas
gå öfver till Riksdagen. Jag kom för några dagar sedan att bläddra
i friherre Louis De Geers »Minnen» och fäste mig då dervid, att
lian klagade öfver, att under de första riksdagarne efter 1866, de
sista under hans första minister, den anmärkning gjordes mot honom
och hans kolleger, att de icke togo Hägra initiativ, utan öfverlemnade
detta till Riksdagen, i följd hvaraf regeringen var på väg att
nedsjunka till eu sorts Riksdagens expeditionsminister. Rigtigheten

Onsdagen den 26 April.

9 N:o 22.

af denna anmärkning är jag icke i stånd att bedöma, helst som
jag vid nämnda tid icke hade äran deltaga i det politiska lifvet.
Men friherre De Geer erkänner dock sjelf, att det var en gifven8
följd af de årliga riksdagarne, att regeringen icke kunde till hvarje
af dessa bereda så många ärenden, som förut till ståndsriksdagarne.
Jag tror det kan medgifvas, att detta förhållande, som sålunda enligt
friherre De Geers erkännande gjorde sig märkbart redan på hans
tid, fortfarande eger rum. I hvad fall som helst kan det icke vara
lämpligt eller fördelaktigt, om allmänheten erhåller den föreställningen,
att de stora initiativen mer och mer öfvergå från regeringen
till Riksdagen, såsom t. ex. förhållandet synes hafva varit vid denna
riksdag, då i en så kritisk tidpunkt, som den nuvarande, då landets
ära och rätt stå på spel, initiativet till de stora försvarsanslagen
utgått icke från regeringen, utan från enskilde riksdagsmän.

Med inrättandet af denna regeringsrätt, som vore i tillfälle att
underlätta regeringsarbetet genom att befria regeringen från en
mängd besvärsmål samt att omsorgsfullt bereda en del ekonomisktadministrativa
lagstiftningsärenden, tror jag, att från konservativ
svnpunkt sedt stora fördelar verkligen vore att vinna. — Jag vill
icke längre upptaga kammarens tid, utan ber att, på grund af hvad
jag nu haft äran anföra, och med anslutande till hvad den föregående
talaren yttrat, yrka på bifall till hans reservation.

Herr Nordenfalk: Det förhållande, att Konungens pröfning

i rådet af rättstvister påkallats i den utsträckning, att särskilda åtgärder
måst vidtagas för deras afdömande, är, såsom bekant, icke
något nytt i vårt statslif. Klagomål deröfver, att revisionssaker
borttogo rådets tid från vigtigare värf, hördes nästan hela 1600-talet,
och i detta och följande sekler söktes den ena utvägen efter den
andra för att blifva olägenheterna af detta missförhållande qvitt.
Än förordnades deputationer, bestående äfven af ledamöter utom
rådet, för att icke blott bereda, utan äfven afdöma dessa mål, än
lemnades detta uppdrag åt vissa rådets ledamöter, och än inrättades
en hel afdelning inom rådet till, såsom vi på vårt språk skulle kalla,
en regeringsrätt, tills man beslöt sig för att lösa svårigheten genom
inrättandet af konungens högsta domstol.

Nu befinna vi oss, mina herrar, i enahanda belägenhet hvad
de administrativa besvärsmålen beträffar, som den, i hvilken våra.
förfäder befunno sig i afseende på justitiemålen, och vi hafva, enligt
min åsigt, ingen annan väg att gå än den, som de i likartadt fall med
framgång beträdde.

Yrkandet att en sådan väg måtte inslås är, såsom den förste
talaren antydde, icke heller något nytt. Han åberopade, om jag
förstod honom rätt, eu bemärkt afhandling af en universitetslärare,
införd i eu offentlig tidskrift redan 1842. Jag vill icke upprepa
hans redogörelse för "innehållet häraf, men jag tillåter mig att tillägga
ett par anmärkningar i afseende derå. Uppsatsens syfte var att

Om inrättande
af en
. k. regeringsrätt
m. m.

(Forts.)

N:o 22. 10

Onsdagen den 26 April.

Om inrät- redogöra för skilnaden mellan justice och administration; han visade,
/ a{-m hvad nn ingått i den allmänna uppfattningen, att vissa mål äro af

rätt^m''1^8 beskaffenhet att icke kunna eller böra anförtros åt domstol, utan
(Forts) måste förbehållas förvaltningen till afdömande. Han erinrade vidare
om det förhållande, att de underordnade instanserna, länsstyrelserna
och de centrala embetsverken, voro ganska väl organiserade för en
dömande verksamhet i dessa afseenden, och det felades blott att
inrätta en domstol för att i sista instansen handlägga de qvistiga
administrativa målen. Han uttalade derjemte den förutsägelsen, att
i en kommande tid Konungen skulle finna krafterna hos sina rådgifvare
icke räcka till för handläggningen af både de ena och andra
slagen af ärenden, samt att Konung och Riksdag skulle blifva
eniga om sättet för de från statsrådets befattning skilda målens
behandling.

Hans förutsägelse har endast till en del slagit in, men ehuru
hela denna fråga undsluppit att blifva en partifråga, har den gång
efter annan kommit åter, väckt till lif icke blott genom enskilde
riksdagsmäns framställningar, utan äfven, såsom vid innevarande års
riksmöte, genom det erkännande, som uti statsrådsprotokollet kommit
innebörden af densamma till del af den vidsträckta kännedom om
våra administrativa förhållanden, som står herr statsrådet och chefen
för civildepartementet till buds.

Det mål man vill vinna genom denna nydaning inom administrationen
har allmänt erkänts vara eftersträfvansvärdt, särskildt i detta
konstitutionsutskotts, liksom i ett af dess företrädares utlåtanden.
Det nyligen fattade beslutet om inrättandet af ett nytt departement
gör ingalunda behofvet af en sådan inrättning öfverflödigt. Detta
beslut, hvarigenom antalet af Konungens rådgifvare ökades, innebar
blott i nu förevarande hänseende, att ännu eu mans kraft blef tillsatt
att lyfta bördan, och kan ju icke sträcka sin verkan längre, än
till dess bördan återigen ökats så, att denna kraft fått nog, hvilket
ju icke med den tendens till stegring af ärendenas antal, som
förefinnes, kan töfva länge. Ehuru jag för min del tror det varit
önskligt, att åtgärder för skiljandet af besvärsmålen från behandling
i konseljen föregått hvarje annan åtgärd i detta afseende, då eu
öfversigt derigenom lättare vunnits angående behofvet och fördelningen
af departement, har jag utan något betänkande med min
röst bidragit till nyssnämnda beslut, då jag för min del icke velat
åtaga mig ansvaret derför, att förhållandena qvarstode på den ståndpunkt,
der de nu stå längre än nödigt var; men visserligen var dervid
den tanken med, att behofvet af en omorganisation qvarstode i sin
fullhet, för att med den utvecklingsmöjlighet, en sådan innebär,
äfven för framtiden förekomma, att Konungens rådgifvare kanske
en gång betoges möjligheten att, såsom 1897 års konstitutionsutskott
uttryckte sig, kunna egna den tid och tankekraft som vederbör åt
de större och vigtigare samhällsfrågorna.

Onsdagen den 26 April.

11 N:o 22.

Med rätta har också, enligt min mening, betonats den vigt och
betydelse en regeringsrätt skulle hafva för det ekonomiska lagstiftningsarbetet.
Med en stegrad industri stiga också anspråken på
kraften och ihärdigheten af detta arbete, och en hvar torde lätt
kunna bedöma, af hvilket värde i detta afseende det skulle vara
att ega tillgång till den samlade erfarenhet och insigt, som borde
finnas representerade inom en sådan institution som den föreslagna.

Frågan om rättssäkerhet har äfven biifvit berörd, och under
öfverläggningarne om inrättandet af ett nytt departement har derom
fallit lifliga ord. Månne man icke kan säga, att förhållandet dermed
är det, att i den dömande administrationens natur icke ligger
något för rättssäkerheten äfventyrlig^ och att denna säkerhet i vårt
land faktiskt är lika stor hos de administrativa myndigheterna som
vid domstolarne. Oveld och sjelfständighet, mina herrar, äro inre
egenskaper och icke resultat af några yttre former. Denna uppfattning
om rättssäkerheten delas också af allmänheten. Under den
beröring, hvari jag stått till allmogen, detta ord tagen i allra vidsträcktaste
betydelse, har jag aldrig hört någon antydan om, att
man skulle tro rättssäkerheten vara mindre t. ex. hos kammarkollegium
än i hofrätten, mindre hos länsstyrelserna i der anhängiga
tvister än hos underdomstolarne, mindre hos Kong! Maj:t i dess
konselj än hos Kongl. Maj:t i dess högsta domstol. Med fullt erkännande
häraf kan det ej å andra sidan räknas till fördel för inrättande
af en regeringsrätt, att derigenom administrativa rättstvister i sista
instansen komme att pröfvas under former, som i allmänhet tillhöra
en dömande verksamhet. Man skulle ju kunna tänka sig sådana förhållanden,
att vårt lugna politiska lif afbrötes af stormar. Skulle
det då icke kunna sägas vara förenligt med en förutseende klokhet
att hafva så stäldt, att Konungens rådgifvare, som i många fall
då kanske måste använda all den energi, som står dem till buds,
för att bekämpa yttringarne af ett för det allmänna skadligt partiväsende,
på samma gång icke stäldes i belägenhet att omedelbart
gå upp att döma dem de nyss bekämpat, döma dem, visserligen
icke till lif och ära, men i afseende å gods och rättigheter af högt
värde? Dertill kommer ock, såsom den förste talaren framhöll, att
det lärer vara en rättmätig fordran, att det finnes ett forum för afgörande
af kompetenstvister, tvister rörande hvad som bör anses
såsom judiciella och administrativa mål.

Jag vet mycket väl, att här finnas ledamöter, på hvilkas åsigt
kammaren med rätta sätter största värde, som hysa betänkligheter
mot en inrättning af den beskaffenhet, som här är i fråga, men här
gäller det ju endast eu utredning, hvilken skulle, så att säga, sätta
dessa betänkligheter på sin spets, hvarigenom man komme i tillfälle
att bedöma det värde invändningarna kunna ega. Vid en sådan
utredning komme naturligtvis i öfvervägande Konungens ställning
till denna rätt; hvilken ställning icke nödvändigtvis behöfver blifva
densamma som den han intager till högsta domstolen; det komme

Om inrättande
af en
8. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

N:o 22. 12

Onsdagen den 26 April.

Om inrättande
af en
s. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

äfven att noga öfvervägas, huru departementschefernas och de öfriga
statsrådens förhållande till denna rätt skulle ordnas, och för dem,
som lägga stor vigt vid den ekonomiska sidan af hvarje ny inrättning,
skulle det kanske visa sig, att kostnaden icke blefve så stor,
som man föreställer sig. Det kunde nemligen härvid komma, bland
annat, i betraktande, huruvida ej de byråchefer, som nu föredraga
besvärsmålen i statsrådsberedningen, skulle kunna, med bibehållande
af sin nuvarande ställning, föredraga målen i regeringsrätten.

Månne icke motståndet mot denna organisation väsentligen
härrör från farhågor, att konungamagten skulle genom densamma
trädas för nära? Men den ledande idén för denna nyskapning är
just den motsatta, den att frigöra Konungen och hans råd från ett
tryckande arbete, som andra kunna utföra. Vi kunna vara af olika
åsigter i afseende å hvad i detta hänseende är sken och verklighet;
men, mina herrar, vi äro nog ense derom, att den, som ej inser
önskvärdheten, ja den tvingande nödvändigheten i detta land att
bibehålla konungamagten fast och fri, den känner icke sitt folk och
sitt land. Invändningen om folkets önskan att gå »till kungs» kan
icke tillmätas någon betydenhet, tv lika visst som litet hvar, då han
är missnöjd med underrätts beslut, begagnar uttrycket: gå till
kungs, med full vetskap derom, att det är högsta domstolen som
handlägger målet, lika visst komme detta uttryck att användas i
administrativa mål, ehuru man väl visste, att det vore regeringsrätten,
som dömde Konungens dom. I öfrigt torde det icke vara ur
vägen att, på tal om den gamla svenska rättsuppfattningen, erinra
om ett lagstadgande i vår gamla 1734 års lag. 10 kap. 26 § rättegångsbalken
innehåller nemligen: »de mål, som den allmänna hushållningen
i riket, kronans hvarjehanda ingälder, så ock de som någons embete
och tjenst, högre och ringare, och fel deri röra, pröfves och dömes
af dem, som Konungen vård och inseende deröfver betrott häfver,
efter tv, som i särskilda stadgar derom sägs».

Det gifves emellertid ett slags mål, i hvilka Konungen, för att
begagna domarereglernas ord, eger att »laga efter lägligheterna»,
hvilka mål kunna karakteriseras så, att det är de, i hvilka Konungen
säger: detta beslut är lagligen grundadt, men med afseende å förekommande
omständigheter hafve Vi funnit godt att besluta så eller
så. Häri ligger otvifvelaktigt en ömtålig punkt; en sådan rätt måste
vara högsta magten förbehållen. Men är det väl förenadt med för
stora svårigheter för en organisatör, som vet sitt mål och känner
sin sak, att finna en form, på grund af hvilken den högre rättvisan,
som ett sådant beslut afser att gifva, äfven fortfarande med inrättandet
af en regeringsrätt må kunna åtnjutas? Jag tror det icke,
och vi böra ihågkomma, att vi vid det organisationsarbete, som
denna förändring förutsätter, hafva fullkomligt fria händer att inrätta
allt enligt våra egna rättstraditioner och i öfverensstämmelse
med våra behof, utan att gå efter någon utländsk schablon. Att
en tillfredsställande anordning af en regeringsrätt och i sammanhang

Onsdagen den 26 April. 13

dermed stående förhållanden fordra båda eftertanke, klokhet, försigtighet
och skicklighet hos den, som skall lösa uppgiften, är klart
nog. Men för min del tror jag dock, att svårigheterna kunna lösas.''
Öfver min tro i detta afseende står emellertid ett starkare skäl, och
det är, att dessa svårigheter måste öfvervinnas, de må vara större
eller mindre. Eller hur tänker man sig i annat fall framtiden?
Vi äro nu ett folk om fem millioner menniskor med ett visst
näringslif, med eu låss social utveckling. Huru skulle man ordna
saken i detta afseende, då invånareantalet, jag vill icke säga fördubblats,
ehuru det snabbare kan inträffa än mången är böjd att
tro, men ökats med 20, 30 ä 40 procent, och på samma gång de
faktorer, som i öfrigt leda till eu ökad inströmning af mål till
konseljen, göra sig gällande i samma stigande proportion. Huru
då bära sig åt? Det gifves för sådant fall, om man vill undgå att
vid eu viss gifven tidpunkt se hela verket stanna i sin gång, endast
tvenne utvägar, den ena att åstadkomma en sådan inrättning, som
nu blifvit antydd, eller ock att öka antalet af Konungens rådgifvare
gång efter annan i obegränsad utsträckning; den senare är dock en
utväg, som ingen i denna kammare, såsom jag förmodar, anser
användbar eller lämplig.

Kammarens ledamöter kunna kanske tycka, att jag väl länge
behållit ordet i en fråga, hvars afgörande i bästa fall icke skulle
föranleda annat än en skrifvelse och kanske icke kommer att göra
ens det. Men en länge närd öfvertygelse i ämnet och en
naturlig önskan att se den svenska förvaltningens uppgifter fylda
så väl och kraftigt som möjligt hafva föranledt mig att söka
redogöra för de synpunkter, som jag tror böra vara ledande för
omdömet i denna fråga, hvilken enligt min åsigt är af mycket stor
vigt. Min öfvertygelse är nemligen den, att en administration, som
stål- på höjden af de städse stegrade fordringar, som ställas och
böra ställas på densamma, är i tillfälle att göra sitt land stora
tjänster, och jag håller före, att en inrättning, sådan som den
föreslagna, skulle i sin mån bidraga till ändamålet, derigenom att
såmedelst eu instansordning erhölles, hvars organisation från det
lägsta till det högsta trappsteget icke, hvarken i teoretiskt eller
praktiskt hänseende, lemnade något öfrigt att önska vid jemförelse
med de bäst utvecklade förvaltningar i andra länder, på samma
gång som tillkomsten af denna nya institution skulle verksamt lätta
regeringen i utöfvandet af dess vigtigaste värf, det att leda, styra,
administrera.

Med en sådan motivering, som den jag nu anfört, kan jag
naturligtvis icke yrka bifall till motionen, utan hemställer, att den
af herr Blomberg föreslagna skrifvelsen måtte bifallas.

Herr von Ehrenheim: Det må tillåtas en gammal ledamot af
konstitutionsutskottet att yttra några ord i denna fråga redan vid
detta tidiga skede af debatten, i hopp att utskottets ledamöter sedermera
så mycket kraftigare försvara sitt betänkande.

X:» 2*2.

Om inrättande
af en
ä. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

N:o 22. 14

Onsdagen den 26 April.

Om inrättande
af en
8. It. regeringsrätt
rn. m .
(Forts.)

Deri reservant, som först hade ordet, framhöll, att den föreslagna
förändringen afsåg att bereda ökad rättssäkerhet med afseende
å de många rättsfrågor, som nu handläggas administrativt och slutligen
afgöras af Konungen i statsrådet; och han har med allt skäl
framför detta yttrande satt ordet »i synnerhet». Det kan väl icke
förnekas, att om det funnes en praktisk erfarenhet utaf att eu ökad
rättssäkerhet i dessa frågor erfordrades, vore det visserligen ett mägtigt
skäl att företaga förändringen. Men då man i ett land med så utvecklad
tal- och tryckfrihet som Sverige icke hört något uttalande i
denna retning, då bland majoriteten inom utskottet finnas icke
mindre än 9 utskottsledamöter från Andra Kammaren, då herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet kunnat yttra, att den
allmänna opinionen icke är benägen för en sådan anordning som
den föreslagna, torde det vara tillåtet att betvifla, att något praktiskt
behof af förändringen verkligen föreligger, och att anse, att det företrädesvis
är från den teoretiska och doktrinära sidan som förändringen
häfdas. Skälen kunna för öfrigt vara mycket beaktansvärda och
förtjena allt betänkande, men mot dem torde kunna uppställas andra
skäl af praktisk vigt, om det, såsom jag antager, förhåller sig så,
att rättssäkerheten icke fordrar förändringen.

Det skäl jag i främsta rummet vågar anföra mot förändringen
är, att besvärsmålens handläggning i konseljen förutsätter, att i
konseljen finnas, jemte framstående politiska personer, utbildade i
riksdagsarbetet och med stora praktiska insigter, äfven män med
stor författningskunskap och embetsmannavana. Det är denna förening
af olika egenskaper, som efter mitt förmenande gifver konseljen
eu synnerlig styrka och som väsentligt medverkar till den i
alla afseenden lyckliga utveckling, som vårt konstitutionella statsskick
tagit, jag skulle nästan våga säga framför de flesta andra länders. Det
hänger naturligtvis icke uteslutande på denna omständighet, men denna
omständighet är icke utan vigt, icke utan betydelse. Jag befarar vidare,
att om från konseljen skiljas besvärsmålen, kommer vid den reglering,
som till följd deraf måste ske, och som naturligtvis icke kan verkställas
utan icke så obetydliga kostnader, fråga att uppstå om indragning af de
konsultativa statsrådsembetena, eu indragning, som jag skulle anse
vara synnerligen ofördelaktig, då densamma, utan några ytterligare
förändrade föreskrifter, utan tvifvel skulle befrämja, att ministerstyrelse
komme att i vårt land utveckla sig. Hvad sjelfva den nya
institutionen beträffar, så, ehuru dessa besvärsmål betydenhet nödvändiggör
att åt konseljen förvärfva män med framstående insigter
i författningar, betvifla!’ jag dock, att de ensamma kunna vara tillräckliga
att uppehålla en så hög och eminent institution som en
högsta administrativ domstol. Jag betviflar, att det anseende och
den betydelse, som en sådan domstol bör hafva, tillkommer den
endast med stöd af dessa ärendens handläggning. Nu hafva reservanterna
ansett, att till dess göromål skall höra en omsorgsfull beredning
af ekonomiskt-administrativa lagstiftningsärenden. Denna

Onsdagen den 26 April.

15 N:o 22.

beredning verkställes nu af de embetsverk, hvilkä särskild! egna sig
åt hvardera af de fack, som behandlas uti ifrågavarande författningar;
och det kan väl ifrågasättas, om en domstol, der olika förmågor
och olika insigter måste vara representerade, kan göra det
så fullständigt som den, hvilken uteslutande egnar sig åt den ena
eller den andra rigtningen. Slutligen kan jag ej heller underlåta
att lägga en viss vigt vid ett skäl, som anförts vid en föregående
debatt, nemligen att det för Kongl. Maj:ts regering, som ytterst har
att inför kammaren tillstyrka och yttra sig om alla författningsförändringar,
är af ganska stor betydelse att hafva tillämpat dessa
författningar, då detta ostridigt är det bästa sättet att göra sig bekant
med alla de svårigheter, som en författning erbjuder; ty så rik är
ingen kasuistik som praktiken. Af alla dessa skal anhåller jag om
bifall till utskottets hemställan.

Herr Nyström, Carl: Den siste talaren, hvars ord hafva så
mycket inflytande, har mot reservationen anfört egentligen fyra skäl.
Det första är det, att man icke har rätt att säga, att rättssäkerheten
skulle vinna på inrättande af den nya domstolen, emedan för denna
rättssäkerhet redan nu är fullständigt och väl sörjdt. Jag skall
instämma med den ärade talaren så till vida, att jag ingalunda vill
vara med om något klander mot den grad af rättssäkerhet, som nu
linnes, eller det sätt, hvarpå de nuvarande organen fungera. Långt
derifrån. Det saknades icke en sådan spets i ett anförande, som
hölls för några dagar sedan; derom vill jag dock icke vara med.
Men då man ser, huru det föres fram besvärsmål, huru rättssökande
komma med handlingar af den svårfattliga och invecklade beskaffenhet,
att man icke kan begära, att konseljen skall kunna vederbörligen
bedöma dessa frågor, måste man se till, att ökade hjelpmedel
vinnas i det berörda syftet. Utvecklingen har gått så långt och
särskild! de industriella intressena komma med så mycket nya former
och hafva i sina besvärsmål sådana märkvärdiga specialfrågor,
att det är nästan för mycket begärdt, att konseljen skall slutdöma
dessa, utan den får naturligtvis, såsom ingen skall klandra, lita på
den förberedande utredningen. Då hemställer jag, mine herrar:
kunde det icke, när besvärsmålen äro af denna beskaffenhet, vara
förmånligt och lämpligt, att en rätt, bestående af 7 kunnige och
erfarne personer, verkstälde den utredning, som nu i sista hand
åligger Kongl. Maj:t? Skulle icke detta vara att lätta arbetsbördan
för konseljen på det rigtiga sättet, och skulle det icke, då man ökade
krafterna för den utredning, som begärdes, beteckna en utveckling
och eu förbättring i vårt statsväsen? Jag resumerar saken derhän,
att målen äro så talrika och börja blifva så invecklade, att de utredande
embetsverken icke fullt räcka till, och då får utredningen
ske i statsrådet. Men detta kan ju icke vara till förmån för rättssäkerheten
och snabbheten vid afgörandet. Detta om rättssäkerheten.
Och jag slutar med hvad jag började, att ingen får taga detta som

Om inrättande,
af en
!. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

N:o 22. 16

Onsdagen den 26 April.

Om inrättande
af en
s. k. regeringsrätt
m. m.
(Forte.)

ett klander, utan'' blott som en spådom eller en gissning, att förhållandena
inom denna del af statslifvet kunna blifva och hota att
blifva så komplicerade, att förslaget om ökade arbetskrafter i form
af en regeringsrätt innebure eu bestämd förbättring.

Vidare har den föregående talaren framhållit, att den oväntade
och beklagliga påföljden skulle blifva af denna institution, att antalet
konsultativa statsråd komme att förminskas. Jag har icke hört talas om
denna påföljd förut, och ingen af dem, som yrkat på den nya institutionen,
har satt något sådant i utsigt; väl har man hört det i
ett annat sammanhang, men aldrig här. Och de män inom båda
kamrarne torde snart vara räknade, som önska eu minskning i den
politiska kraft, som ligger hos de konsultativa statsråden. Säkert
är emellertid, att man icke hört talas derom i samband med denna
inrättning. Tvärtom, då det galt statsrådens deltagande i regeringsrätten
har man förutsatt, att det just skulle vara de konsultativa
statsråden, som skulle spela eu framstående rol i dessa mål. Dessa
statsråd komme då att blifva nödvändigare än någonsin. Någon
fara i detta hänseende tror jag således icke finnas.

Sedermera har framhållits, huru beredning verkställes af de
administrativa och ekonomiska lagstiftningsåtgärderna. I det fallet,
mine herrar, skall jag bedja att få påpeka en sak. Enligt mitt förmenande
har vid försvaret för den nya inrättningen alldeles för
mycket och ensidigt framhållits dess egenskap att vara en domstol,
som skall slutföra besvärsmål, och alldeles för mycket åsidosatts dess
andra vigtiga funktion, att vara en beredning för administrativ och
ekonomisk lagstiftning. Och hvarför vill jag framhålla detta? Jo,
herrarne lära litet hvar veta, att denna punkt, beredningen af de
administrativa och ekonomiska lagstiftningsåtgärderna, har alltid varit
en anfallspunkt för oppositionen inom kamrarne, och herrarne veta
nog, på hvilken del af oppositionen jag pekar. Den har alltid framträdt
inom Riksdagen, ja till och med inför Stockholms stadsfullmägtige.
Konungens administrativa och ekonomiska lagstiftning är
för litet stödd af laga former, af sakkunskap och Gud vet hvad man
upprepar — jag talar naturligtvis med oppositionens talesätt, ty det
är icke min egen mening. Och jag föreställer mig, att om man
skulle kunna svara denna opposition: se här en form, i hvilken
dessa ärenden skulle än fullständigare beredas, i hvilken dessa Konungens
administrativa och ekonomiska lagstiftningsåtgärder skulle erhålla
stöd af en fullständigare utredning, en form, som skulle gifva större
garanti för att det icke släpptes in några farliga magtmissbruk, såsom
oppositionens tal plägar vara, så borde den ifrågasatta institutionen
blifva för denna opposition temligen välkommen, och således skulle man
just från dem, som angripa de nuvarande förhållandena, kunna
påräkna ett ganska starkt stöd för den föreslagna åtgärden. Derför
anser jag, att man bör lika starkt framhålla denna dess andra
funktion att vara en beredning för den ekonomiska och administrativa
lagstiftningen.

Onsdagen den 26 April.

17 N:o 22.

Slutligen invändes, att man icke har någon erfarenhet i detta Om inräthänseende.
Naturligtvis kan man icke hafva erfarenhet af en sak, "Åen^
som ännu icke försökts. Man får nöja sig med att på förhand tänka '' rättmTm.
sig, huru den skall komma att verka. Och så, som man tänkt sig (Forts.)
detta, tycker jag det ser ut, som om man skulle komma till det
resultat,” att den skulle verka godt; naturligtvis under den förutsättning
— jag upprepar hvad herr Nordenfalk redan framhållit — att
det träffas eu lämplig anordning i fråga om statsrådens medverkan
i denna regeringsrätt och sättet för deras trädande i direkt beröring
med behandlingen af såväl besvärsmål som beredningsärenden.

Det var kanske äfven andra punkter i den siste talarens anförande,
som böra bemötas, och detta bemötande förmodar jag också
kommer senare. Då jag tillåtit mig taga ordet, är det derför, att
jag, under den lifliga öfvertygelsen, att här är en stor förmån att
vinna, ett stort behof att fylla, råkat blifva motionär i utskottet och
derför gerna velat lägga mitt ord för den ifrågasatta utredningen.

Man har under den gångna diskussionen alldeles för litet påpekat
en parabel, som är af utomordentlig styrka för det förevarande förslaget.
Parallelen är den, att högsta ”domstolen har sin tvåfaldiga
funktion, att slutdöma rättssaker och förbereda lagstiftning; och
genom uppfyllandet af dessa funktioner har högsta domstolen fått
det höga anseende och det stora erkännande, den lyckligtvis åtnjuter
i vårt land. Enligt mitt förmenande är detta en rigtig parabel, då
den ifrågasatta institutionen dels skall slutdöma ett antal mycket
vigtiga ärenden — och man har sagt, att en stor del af dessa ärenden
är bka mycket af juridisk natur och afse lika vigtiga ting som en
stor del rättsärenden — detta är den enda likheten — och dels
utgöra en beredning af ekonomiska och administrativa författningar,
jemförlig med högsta domstolens handläggning af egentliga lagstiftningsärenden.
I dessa punkter skulle den nya institutionens
funktioner således motsvara högsta domstolens. Låtom oss hoppas,
att den i sin verksamhet vinner lika stor popularitet, som högsta
domstolen vunnit.

En annan påminnelse, som sluter sig i någon mån till herr von
Ehrenheims yttrande! Man tyckes hafva förutsatt, att genom denna
beredning af administrativa och ekonomiska mål icke mycket skulle
vara att vinna, emedan man för dessa hade de speciella embetsverken.
Visserligen, men denna hjelp är icke alltid tillräcklig, utan
man måste tillgripa komitéer för att fylla luckan; och det är icke
fritt, att man tänkt sig, att denna regeringsrätt skulle i någon
mån ersätta komitéerna och göra det med fördel, synnerbgast då
det gäber ärenden af mindre speciel eller teknisk art eller i deras
senare utredningsskeden. Åtminstone kan man hoppas, att i vissa
fah skulle regeringsrättens verksamhet såsom beredning något motsvara
hvad som uträttas genom komitéerna.

Jag kan icke underlåta att framhålla, att nog skulle det vara
förmånligt, om på denna förmiddag denna sak kunde gå igenom i

Första Kammarens Prot. 1899. N:o 22. 2

N:o 22. 18

Onsdagen den 26 April.

Om inrättande
af en
jk. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

Första Kammaren. Någon skrifvelse blir icke af, då, såsom jag tror,
frågan redan fallit i Andra Kammaren. Men det ligger i alla händelser
stor vigt på, att Första Kammaren genom bifall till reservationen
uttalar sin majoritets mening om nyttan, ja, nödvändigheten åt
den inrättning, som här så lifligt förordats. Det skall alltid betyda
ganska mycket och skall kanske medföra, att regeringen ändå utan
vidare impuls tager saken om hand och så fort som möjligt förelägger
den till Riksdagens afgörande. Jag yrkar således, herr grefve
och talman, bifall till reservationen.

Herr Ung er: Herr grefve och talman, mina herrar! Sedan

här nu mycket talats om den ideala regeringsrätten, skall jag bedja
att få återföra herrarne till det konkreta spörsmål, som för närvarande
föreligger, nemligen om kammaren vill antaga herr Ljungmans
förslag till ändring af ett trettiotal grundlagsparagrafer, i syfte
att införa en regeringsrätt. Detta har utskottet, efter granskning
af det stora förslaget, icke kunnat tillstyrka, utan tvätom afstyrka
och torde icke någon meningsskiljaktighet inom kammaren förefinnas
derom, att det är klokt gjordt af utskottet. Men, säger man,
utskottet hade bort föreslå en skrifvelse. Någon motion om skrifvelse
föreligger icke. Ja, det gör ingenting, säger man, utskottet
hade ju kunnat föreslå eu skrifvelse ändå, såsom ofta sker, det göra
andra utskott mycket ofta. Detta är visserligen ett sätt att komma
ifrån saken, eller att bifalla ett förslag till hälften; men konstitutionsutskottet
gör det endast undantagsvis, till följd af det stadgandet i
grundlagen, att utskottet eger att sjelft framställa de förslag, som
kunna vara nödiga och nyttiga. Undantagsvis kan således konstitutionsutskottet
föreslå skrifvelse till Ivongl. Maj:t, men jag hemställer,
huruvida här föreligger ett sådant fall, att utskottet bort vidtaga
en sådan undantagsåtgärd. Man har sagt, att eftersom regeringen,
trots det uttalande, som konstitutionsutskottet hade 1897,
icke nu, i sammanhang med frågan om inrättande af ett nytt
departement, förebragt utredning angående regeringsrätt, så är det
nu fullt befogadt att komma med en skrifvelse i denna sak. Hvarför
har regeringen då icke framlagt en sådan utredning? Härpå torde
kunna svaras, att regeringen har fattat konstitutionsutskottets uttalande
1897 såsom ett antingen-eller, åtminstone så till vida, att
man önskade framläggande af ett förslag nu om det ena eller det
andra, och icke nödvändigt båda två på samma gång. Och deruti
tror jag regeringen handlat mycket klokt, att den nu framstäf
förslag om blott det ena, nemligen om ett nytt departement, och
sparat det andra, om regeringsrätt. Under sådana förhållanden vet
jag icke, hvartill en utredning nu skulle tjenat, om icke meningen
varit att ställa det valet för Riksdagen att taga nytt departement
eller regeringsrätt. Nej, regeringen föreslog klokt nog till en början
endast det nya departementet och yttrade sig icke vidare om regeringsrätten,
än att den trodde, att en sådan institution nu icke hade

Onsdagen den 26 April.

1!) N:o 22.

oponionen för sig. Hvarför reservanterna skola vara så angelägna
om en skrifvelse, förstår jag icke, då konstitutionsutskottet i sin
motivering icke uttalat sig mot en regeringsrätt, utan tvärtom förklarat
sig instämma med 1897 års konstitutionsutskott, som »villigt
erkänt, att inrättandet af en särskild administrativ öfverdomstol
— ''regeringsrätt’ — för slutlig behandling af vissa administrativa
besvärsmål och för afgifvande af förberedande yttranden öfver förslag
till ekonomiskt-administrativa författningar syntes erbjuda en
god utväg för lättande af statsrådsledamöternas arbetsbörda;» och
för öfrigt har utskottet i åtskilliga andra hänseenden ansett en sådan
institution önskvärd. Detta har konstitutionsutskottet uttalat, och
då vill man ändå hafva en skrifvelse till stånd för att skynda på
saken. Jag hemställer emellertid, om det kan vara klokt att, när
man har förhoppning att vid nästa riksdag få antaget förslaget om
ett nytt departement, forcera fram frågan om eu regeringsrätt, så
att frågan derom vore bragd å bane samtidigt med frågan om det
nya departementet. Följden skulle naturligtvis blifva den, att en
del ville taga båda två förslagen, medan en del ville hafva endast
regeringsrätten och eu del endast det nya departementet. Det måste
under sådana förhållanden vara ganska praktiskt och politiskt klokt
att hafva sparat med frågan om regeringsrätt, till dess förslaget om
ett nytt departement blifvit antaget, ty naturligtvis kan man icke
antaga, att det nya departementet skulle för all framtid utesluta
behofvet af regeringsrätten, utan majoriteten inom konstitutionsutskottet,
liksom säkerligen enkel mängd af herrarne, anser nog, att förr
eller senare blir det nödvändigt att inrätta en regeringsrätt, om man
så skall kalla den. Men hvarför skall Riksdagen nu hafva så brådt
med en skrifvelse i denna del? Det skulle väl vara beroende på,
att allmänheten lider af den osäkerhet och den långsamhet i rättsskipningen,
som nu månde förehnnas. Intetdera är händelsen! Då
torde orsaken vara, att regeringen lider under trycket af en stor
arbetsbörda. Dervid får jag erinra, dels att denna blir lättad genom
inrättande af det nya departementet, och dels att, om regeringen
lider under trycket af arbetsbördan, lär väl regeringen, som bäst
känner, hvar skon klämmer, komma med förslag att lätta densamma,
utan vidare erinran från Riksdagens sida.

Det talas bär om, att Riksdagen bör göra ett uttalande. Jag
anser, att Riksdagen gör ett tillräckligt uttalande, då den icke
klandrar de motiv, som anförts af konstitutionsutskottet för afslag
å herr Ljungmans motion, i det att utskottet uttryckligen säger, att
utskottet tror, att det blir nödvändigt och i många hänseenden nyttigt,
att en gång en regeringsrätt kommer till stånd.

Vidare har det talats om, att det är bra ledsamt, att Riksdagen
och icke regeringen skall taga initiativ i stora frågor. Hvarför
skulle icke regeringen då få taga initiativ i den önskade rigtningen,
då den ansåge eu opportun tidpunkt inne att framlägga förslag?
Regeringen hinner ju emellertid aldrig att taga initiativ, om Riks -

Otn inrättande
af en
:. k. regeringsrätt
m. m.

(Forts.)

N:o 22. 20

Onsdagen den 26 April.

Om inrättande
af en
s. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

dagen genom sina ofta opåkallade och onödiga skrifvelser sjelf tar
initiativ vid alla tillfällen, och äfven i denna fråga gör det vid ett
alldeles inopportunt tillfälle.

Jag hemställer alltså om bifall till utskottets förslag.

Herr Dickson: Med flere föregående talare är jag ense om,

att man icke för den nu ifrågasatta regeringsrätten bör kunna
åberopa, att rättssäkerheten behöfver ökas. Jag tror icke, att man
haft något att klaga öfver i detta fall, äfven inom den administrativa
rättsskipningen.

Jag kan icke heller finna, att hvad som anförts till strid för
institutionen i fråga, beträffande den ekonomiska lagstiftningen, haft
någon grund. Om inom eu fraktion inom Riksdagen finnes en
önskan att vara med om den ekonomiska lagstiftningen, så lärer
denna ■ önskan icke upphäfvas deraf, att de administrativa och
ekonomiska lagarne undergå granskning af ett byråkratiskt kollegium.

Icke heller kan jag finna, att införande af en regeringsrätt
skulle onödiggöra det antal komitéer, som tillsättas för utarbetande
af vissa frågor. Det är just önskan att inom dessa komitéer få tillgodogöra
sig icke endast administrativ och juridisk skicklighet, utan
äfven yrkeserfarenhet, som gör, att komitéerna sammansättas såsom
nu sker. Detta skulle icke kunna fyllas af regeringsrätten. Med
kännedom om det arbete, de administrativa målen kräfva, och det
arbete, komitéeruas uppdrag krafvel'', undrar jag af huru många
divisioner denna regeringsrätt skulle bestå, om den på samma gång
skulle afgöra de administrativa målen och ersätta de komitéer, som
i ett betydligt antal nedsättas.

Jag finner det icke vara lämpligt att göra en skilnad emellan
administrationen i allmänhet och pröfningen af de administrativa
besvärsmålen. I afseende å en mängd af dessa administrativa författningar
tillhör lagstiftningen Konungen ensam. Med denna lagstiftning
och lagskipning är förenad rätten att förklara lagen och
rätten att gifva dispens eller nåd. — Det är utan tvifvel lämpligast
och mest praktiskt, att dispensansökan sker på samma gång, som
pröfning af målet eger rum. Herr Nordenfalk har också påpekat,
att detta är en svag sida i yrkandet på regeringsrätten.

Jag vill också framhålla, att en mängd frågor, som handläggas
just i administrativ väg, äro sådana, att de egentligen icke kunna
kallas rättsfrågor, utan äro mera frågor om hvad som är lämpligt.
Det finnes många exempel derpå. Jag skall taga ett, t. ex. förordningen
om försäljning af bränvin. Det karl komma i fråga, huru
många försäljningsställen skola inrättas i en stad, huru länge skola
värdshusen hållas öppna på aftonen; om hvilket af två konkurrenters
anbud på en försäljningsrätt skall antagas, m. fl. Detta är väl
frågor, som lämpligare kunna pröfvas af regeringen, som vet, hvilken
politik, som den i dylika frågor vill följa, än af en regeringsrätt. —

Onsdagen den 26 April.

21 N:o 22.

Regeringsrättens ledamöter skola vara oafsättliga, heter det. Men Om inrätdå
kominer det naturligtvis att inträffa, att hvar och en har sin regering»-åsigt och man kommer att votera, och för att kunna draga upp rätt \n ^
skilnaden sig emellan, kommer man att fästa sig vid småsaker. (Forts.)
Det kommer således icke att blifva någon praktisk pröfning, utan
en Ytterst formel tillställning. — Jag tror icke, att man kommer att
blifva synnerligen belåten härmed.

Det blir naturligtvis så, att ibland äro vissa ledamöter närvarande
och ibland andra. Man kan då vänta sig olika utslag vid
olika semestrar.

Jag kan icke heller finna, att det kan vara lämpligt, att man
nu, då man söker införa enrådiglietssystemet i eu mängd embetsverk
och vill afskaffa det kollegiala förfaringssättet, vill söka införa det
kollegiala arbetssättet inom den högsta instansen. Icke heller kan
jag finna, att hvad som yttrats om kollisioner mellan domstolarne
och de administrativa myndigheterna skulle undanrödjas genom inrättande
af eu regeringsrätt. Kollision mellan underdomstolar i fråga
om deras kompetens kan inträffa och kollision mellan administrativa
mvndigheter och domstolar kan också inträffa. Men jag kan icke
inse, att detta vore hjelpt derigenom, att administrativa ärenden i
sista instansen handläggas af ett kollegium i stället för af Kong! Maj:t.

Om jag således icke ser, att det är lämpligt, att man inrättar en
regeringsrätt, så kan dock för mig uppstå frågan: hvad skall man
göra för att minska arbetsbördan för statsrådets ledamöter, i synnerhet
för departementscheferna? Det föreligger ett förslag att öka
departementschefernas antal. Ett annat sätt vore att inrätta 2 eller
3 regeringsråd, som biträdde regeringen, och som vore närvarande,
då så önskades, i statsrådsberedningen, och på kallelse kunde infinna
sig i statsrådet. De skulle icke som statsråden vara några politiska
personer, men kunna biträda med målens utredning och afgörande
och kunna qvarstå, huru än ministerena vexla.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Wennerberg: Det torde icke kunna nekas, att in rättande

af eu sådan regeringsrätt, som här är i fråga, skulle
betydligt lätta arbetet för Kongl. Maj:ts regering. Den berör dock
en ganska vigtig sak, nemligen ändring af grundlag, och om sådan
ändring veta vi, att det heter, att den måste vara högst nödig eller
nyttig för att höra åstadkommas. — Sådana betingelser finnas vid
detta tillfälle icke. Här säges, att departementschefen, öfverhopad
af arbete, skulle finna eu betydlig lättnad derigenom, att han blefve
utaf med besvärsmålen. Ja, det kan icke nekas. Men detta utgör
blott en del af saken. Den häfver äfven en annan, nemligen den
sig besvärande. Hos vårt lands flesta inbyggare lefver ännu
med full kraft den åsigten, att då de anse sig hafva rätt i en sak,
äro de icke fullt nöjda förr, än de få höra, att Kougl. Maj:t afgjort
saken i statsrådet. Att förhindra dem denna rätt att gå fram ända

N:o 22.

Om inrättande
af en
s. k. regerings
rätt m. m.
(Forte.)

22

Onsdagen den 26 April.

till Konungen med sina klagomål anser jag icke vara fullt tidsenligt,
ty så länge nämnda åsigt lefver med sådan kraft, som den
ännu gör, så bör man respektera den. Det blir icke samma förhållande,
om en administrativ rätt, som särskildt sysselsätter sig
endast med vissa ärenden, skulle utanför statsrådet vara den afgörande.
Jag tror, att dessa mål bäst afgöras, icke blott formelt
utan äfven materiel!, inför Konungen. Blefve en sådan rätt som
den ifrågasatta införd, skulle den, enligt min tanke, snart nog
komma att behandla månget ärende allför formelt, då deremot
inom regeringen det alltid finnes för hvar och en sak en departementschef,
som, genom sin förutvarade verksamhet, bättre förmår
fästa ett tillbörligt afseende äfven vid den materiella sidan af saken.

Det är under sådana förhållanden, som jag, oaktadt jag erkänner
det störa behofvet, i synnerhet för de konsultativa statsladen,
att få en lättnad i sina arbeten, icke anser denna lättnad
böra vara af den beskaffenhet som den ifrågasatta, hvars nytta,
då man icke kan fördela denna lättnad jcmnt, torde vara nog tvifvelaktig
för att gifva anledning till en grundlagsändring.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

. ^.®rr Rudebeck: Då jag inom konstitutionsutskottet anslutit
mig till majoritetens mening, skall jag be att få anföra de skäl,
som för mig varit bestämmande. Jag vill först upptaga till besvarande
eu fråga, som den andre talaren i ordningen gjorde, då
han sporde, om man trodde, att »landet skulle fara illa af’ eu
regeringsrätt». På denna fråga kan jag, för min del, svara, att jag
ingalunda har den farhågan, att det för landet skulle vara till
verklig skada, att en regeringsrätt inrättades. Men endast denna
negativa förtjenst hos regeringsrätten kan icke för mig vara skäl
att tillstyrka densamma.

Icke heller vill jag förneka, att vissa fördelar skulle kunna
i ol]a utaf en regeringsrätts införande, men å andra sidan har jagflera
betänkligheter deremot, och dessa betänkligheter äro så öfvervägande,
att jag på grund af dem fattat mitt beslut inom utskottet.

Bland dessa betänkligheter emot regeringsrättens införande är
särskildt den, att jag befarar, att de administrativa målens afgörande
fördröjes. Enligt min tanke är det af stor vigt, att dessa ärenden
med stor skyndsamhet varda afdömda, och att den behandling, som
nu egnas dessa mål inom vederbörande departement och derefter i
statsrådet, såväl främjar denna skyndsamhet som i öfrigt är fördelaktigare
i de flesta fall, än det arbetssätt, som komme att iakttagas
i regeringsrätten, der, såsom i hvarje domstol, ett strängare beaktande
af många former måste ske. Det vill derför synas mig
uppenbart, att i nu antydda hänseende eu olägenhet af betydelse
kan befaras genom den förändring i dessa måls handläggning, som
deras öfverflyttande till en regeringsrätt skulle medföra.

Onsdagen den 26 April.

23 N:o

Då fråga om inrättande af ett nytt departement för någon tid Orn^ ^ ^
opdan förelåo- till behandling, framhölls, hvad äfven i dag m. k. regering*-

2Ä

regeringens initiativ i fråga om lagstiftning pa det ekonomiska och

admi^ÄnSSdom man''vill hålla sig till motionärens förslag
■ CTifvit statsråden rättighet att närvara vid forhandlingarne
JSÄTWen sådan auskultering synes mig icke vara
lämplig8 och icke heller förmå afhjelpa det nu anmarkta, ofor e

akhga förhållandet ef _ om ock med mindre häftighet än vid

frågan om det nya departementet, fratahålllits rättssägetens "m
på inrättande af denna regermgsratt Jag t^Uater ^ dA « *

-tt så vidt i au vet, icke någonsin påståtts, att lattssaKerneie
varit fullt tillgodosedd med det sätt, på hvilket administrativa mål
1 T Torr åViprnnar hvad af eu föregående talare blitvit

förefinnes den uppfattning, att rättssäkerheten krafver en ann
, 11 - • (• 1T, a i Förefunnes verkligen ett sadant kraf,

handläggning a ^ sa må^ toreru fö/regeringsrättens in taÄn^nun

de ÄÄal med fog\«n anföras och
lanter id^ålagdt, hyser jag tvekan om behofvet och nytta,> af

*“ vdÄerTg ÄUppmärksamma, att utskottets förevarande

läs xr-Ä

skrifvelsen skulle innebära. Enligt mm tanke icke.

“ Reservanterna framhålla, att uti regeringens proposition, med

ÄÄÄXÄÄ

legeringen upptog framkgt fullständig utredning i frågan,

aflåtande nu af skrifvelse i ämnet.

N:o 22. 24

Onsdagen den 26 April.

laude af eu fö afwEdpIf 3 £ bato“a’ att’ nar man nu kommit så långt
S. k. regerings- *or afhjelpande af arbetsbordan inom departementen, att Riksdagen
rättrn.n, a^agit såsom hyllande ett förslag om inrättande af ett nytt de
(Forte.) partement, det icke då kan vara skäl att aflåta den föreslagna
skrifvelsen hvilket skulle föranleda dertill, att, när frågan om gdet
nya departementet hos Riksdagen förekommer till definitivt afgorande,
denmi fråga faller. Om ock, såsom det säges utskottets
betänkande redan antagits af Andra Kammaren och skrifvelse således
eJ kommer att aflåtas, skulle det endast genom diskussionen
bifva ett uttalande i frågan, hvilket eu talare förmenTt vara
gagneligt. Men innan ett uttalande i frågan, det man vill skall
tillerkännas någon betydelse, sker, synes det mig, att man bör
g a klart för sig alla de förhållanden, som böra beaktas innan
man beslutar sig för den åtgärd, hvarom man vill aflåta skrifvelsen

förslag8 hå IeP att fa mstämma 1 yrkandet om bifall till utskottets

»r ÄLf* i—ÄS:

• , Jag ,ber först och främst att få upptaga till besvarande den
sism arade talarens betänkligheter, flan säde, att om man inrättade_
denna regeringsrätt, så skulle följden deraf blifva att de

raskTtch praktiskt1 SF® aU^hm& afbörda på ett mindre

ml lP f t Satt Ja’ men deremot framhåller jag eu

målei" med den nff"’ ff 311861 Vara viStigare- nemligen att

Mel f u r , - / ■ ?
et* fn ko 11 iligt tillfredsställande sätt ifrån rättssynpunkt. Ingen

]Z °fver bufLud ,k aSat öfver, att det icke går så raskt vid dom Om

man -SJ*1?''3ka bänsyn der komma till tillämpning.

lämpad^ äFman nöjd kiPmngenS f°nner °dl ****»*>*** tdb

I detta sammanhang vill jag också svara en annan talare ™

regeringsrätt ^Det^ ^ mycken formalism vid denna

regeringsrätt. Det kan val hända, att så möjligen blefve förhållandet

men jag föredrager verkligen, när det gäller rättsfrågors afgörande’
en något långt gående formalism framför alltför litet formalism •’
och det senare måste ovilkorligen blifva en följd af ifrågavarande
ärendens fortsatta handläggande hos regeringen, i den män nem

nräa«äiegflngevn Öfv6r Sig ett städse ökad t antal rena förvaltbvdka,
ffänga sig fram, i främsta rummet kräfvande
tegel ingens hufvudsakliga uppmärksamhet

Hörn Tr 4 n>''° so“ emnd för, att någontag ,näste

?oras. Ai för år växel denna arendenas börda för regeringen År

detl Hb irS d6tuSåIUunda Svårare ocb svårare att kunmFegna åt
rättsfrågor den behandling med rättssynpunkters iakttagande,

Onsdagen den 26 April.

25 N:o 22.

som de påfordra. Derför blir det allt klarare för hvar och en, Om inrät som

har öppet öga, att härvidlag måste en genomgripande anord ning

vidtagas för att tillgodose den allmänna rättssäkerheten. *rätt^m?

Jag har icke fält något yttrande om, att rättssäkerheten på (Forts.)
detta område nu är bristfällig. Men jag har sagt och upprepar,
att de institutioner, som hos oss finnas, icke innebära tillräcklig
garanti för, att rättssäkerheten fortfarande kan på ett tillfredsställande
sätt upprätthållas och att med dessa ej är på bästa sätt sörj dt för
den rättssökandes intressen samt att vi derför, då vi lagstifta och
anordna för framtiden, böra se till, att vi undanrödja dessa faror
och skaffa sådana institutioner, som för den rättssökande allmänhetens
bästa kunna på det mest tillfredsställande sätt verka. Det
är derför jag anser denna fråga vara af en sådan vigt och betydelse.

Det är också derför jag anser, att denna reformtanke, då den
en gång bragts på tal, bör föras ett verkligt steg framåt. Jag
böjer mig härvidlag icke för de betänkligheter med afseende på
inopportunitet, som de tvenne föregående talarne så kraftigt framhållit,
i det att mitt förslag skulle innebära något, som motverkade
införandet af det efterlängtade nya departementet. Detta departement
önskar äfven jag. Men den nu behandlade frågan om inledande
af eu undersökning rörande en blifvande regeringsrätt förutsätter
för visso vida längre tid än den, som måste förflyta, innan det nya
departementet hinner beslutas.

Ingen, som känner denna frågas omfattning och invecklade
natur aldrig så htet, vågar väl tro, att en ordentlig utredning, äfven
om den af Kongl. Maj:t skulle sättas i gång i år, kan blifva färdig
nästa år. För densamma åtgå kanske 2 eller 3 år. Härvid skola
många saker pröfvas. Många institutioner och förvaltningsmyndigheter
skola höras öfver hvarje förslag, som kommer att utarbetas.

Om derför Riksdagen önskar det nya departementet, så torde dettas
inrättande ingalunda hindras af en påbörjad utredning rörande
organiserande i en framtid af en regeringsrätt.

Och i alla händelser tarfvas ganska lång tid, innan man kommer
till målet att få en sådan administrativ öfverdomstol införd.

Derför bör man i all rimlighets namn, om man erkänner, att här
afses en institution, som kan bereda en mängd fördelar, gripa sig
an med saken. Hvad som sagts i dag rörande denna angelägenhet
synes mig nogsamt visa, att en upplysande utredning väl behöfves.

Så mycket har nemligen blifvit uppenbart, att insigten om hvad
denna sak gäller icke är synnerligen stor och vidt utbredd.

Här talades nyss om, att det icke varit annat än doktrinära
skäl, som kunnat anföras till förmån för den nya inrättningen.

För min del kan jag icke hafva samma ringaktning för doktriner,
som i det åsyftade yttrandet kunde skönjas. På det område, denna
diskussion rör, hafva, enligt mitt förmenande, doktrinerna visat sig
vägledande för hela det moderna samhället vid genomförande af

N:o 22. 26

Onsdagen den 26 April.

Om inrät- dess nu antagna och allmänt omtyckta institutioner. När doktritonde
af en nerna uträttat ett sådant värf, tror jag icke, att man bör om dem
rätt m in iada förklenande omdomen.

(Forts.) Man har vidare upprepat det gamla talet om, att genom denna

inrättning statsråden skulle beröfvas den mångsidiga inblick i förvaltningsärendena,
som de behöfva. Jag upprepar å min sida: det
tror jag icke. Jag är viss, att statsråden i sin verksamhet, så omfattande
och mångsidig, som den i alla fall måste blifva, få en fullt
tillräcklig erfarenhet om de angelägenheter, som skola handläggas.

Slutligen vill jag blott nämna några ord med afseende på den
administrativt-ekonomiska lagstiftningen och dervid påpeka, att det
icke i mitt förslag ingår, att den tilltänkta regeringsrätten skulle
blifva någon allmän beredning af dessa ärenden. Det står i motiveringen
till reservationen, att man genom den tilltänkta institutionen
skulle vinna stora stora fördelar med hänsyn till omsorgsfull
beredning af ekonomiskt-administrativa lagstiftningsärenden. —
I klämmen heter det åter, att denna inrättning skulle hafva att
afgifva utlåtande, med anledning af förslag till ekonomiskt-administrativa
lagar och författningar. Dessa skulle onekligen medföra
stora fördelar för beredningen, vare sig denna grundar sig på arbeten i
departement eller komitéutlåtanden, och skulle för visso innebära
ett mycket stort framsteg. Ty deraf skulle följa, att den mångskiftande
samling af lagar och författningar, som nu utgå från de
olika departementschefernas beredningar och preglas af deras olika
åskådningssätt, skulle genom den behandling och pröfning, som skulle
egnas deråt i en ordnad samling af juridiskt och administrativt erfarna
män, kunna bringas till större enhet och större konseqvens.
Och i formelt hänseende skulle denna lagstiftning säkerligen blifva
befriad från en del bristfälligheter, som eljest måste vidlåda densamma.
Det är ej heller endast Konungens i § 89 regeringsformen
angifna ekonomiskt-administrativa lagstiftning, som skulle tillskyndas
dessa fördelar; äfven de många och vigtiga lagar af ekonomisk och
administrativ innebörd, som stiftas af Konung och .Riksdag gemensamt,
utan att lyda under § 87 regeringsformen och sålunda blifva
föremål för högsta domstolens granskning, skulle få åtnjuta den förmånen,
att den nya administrativa öfverdomstolen öfver dem hade
att afgifva utlåtanden.

Det anförda tror jag innebära tillräckliga skäl att ännu en
gång betona, att här föreligger ett verkligt behof, som måste inom
en ganska snar framtid äfven hos oss blifva uppfyldt, och att man
måste vara betänkt på att låta arbetet med frågans utredning en
gång börja; derför bör man ock nu uttala ett ord till regeringen
om att Riksdagen anser en dylik utredning vara önskvärd.

Ilerr Rudebeck: Endast några få ord med anledning af den
siste talarens yttrande. Han tycktes uppfatta min mening så, att
jag skulle lägga mycket liten vigt vid, att målen blefve väl afdömda,

27 N:o 22.

Onsdagen den 26 April.

blott att det skedde hastigt. Jag tror och hoppas, att kammarens
öfriga ledamöter icke på det sättet fattat mitt yttrande, men skall
till belysning af min mening framhålla det olika arbetssättet hos en
länsstyrelse och en landtdomstol.

Hos länsstyrelsen böra och kunna ärendena afgöras med större
skyndsamhet än hos domstolen; och jag har aldrig hört, att länsstyrelsens
åtgärder och beslut, genom iakttagandet af erforderlig
skyndsamhet vid dess expedierande, vittnat om brist i saklig pröfning
eller blifvit mindre väl afdömda. — Hvad herr Blomberg genmälde
emot mitt yttrande om ett ärendes snabba afgörande, saknar
all befogenhet.

Vidare fäste sig herr Blomberg vid det yttrande, jag, likasom
en föregående talare, hade, att den skrifvelse, hvarom nu är fråga,
skulle, om den inkomme till regeringen, hafva en menlig inverkan,
när frågan om antagande af det hvilande grundlagsändringsförslaget
om ett nytt departement förekommer. — Han tilläde emellertid på
samma gång. att den i skrifvelsen begärda utredningen kräfver lång
tid. Ja, det är just det, som är olyckan. Endast den omständigheten,
att eu skrifvelse är aflåten och att frågan om regeringsrätten ligger
lios regeringen, är tillräcklig anledning för de många motståndare
till och dem som äro tveksamma i fråga om inrättande af ett nytt
departement, att afslå hela den frågan, då den till slutlig behandling
bos Riksdagen förekommer. Och hvad blir följden af ett sådant
utslag? Jo, att vi få vänta ännu i många år på den förmån, hvartill
nu åtminstone finnes utsigt vid nästa riksdag, nemligen inrättandet
af ett nytt departement. Och då det torde vara oomtvistadt, att en
lättnad i regeringsbördan är af nöden, kan jag icke förstå, att man
bör utsätta sig för risken att icke vinna denna stora fördel.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Kammaren torde med skäl finna
den förda öfverläggningen hafva pågått tillräckligt länge och till
äfventyra måhända äfven varit uttömmande. Jag anser mig dock
skyldig det förtroende, kammaren visat mig genom mitt insättande
såsom ledamot i det utskott, hvars betänkande nu föreligger, att
yttra några ord till försvar för den mening jag inom utskottet djerft®
hysa i det föreliggande ärendet tillsammans med de fyra eller mindretalet
af denna kammares utskottsledamöter.

Klokast vore nog att i saken intet vidgöra, hvarken bifalla
motionen eller förslaget om en underdånig skrifvelse. Jag behof ver
ej upprepa de skäl, som anförts mot bifall till motionen, de äro
tillräckliga i allt fall, och derom har ej ens yrkande frarastälts.
Hvad återigen beträffar frågan om skrifvelsen, förefaller mig saken
vara vtterst enkel. Har väl Första Kammaren skäl att besluta en
underdånig skrifvelse med anhållan, att Ivongl. Maj:t ville behandla
en fråga, angående hvilken Kongl. Maj:t detta år, 1899, i proposition
meddelat Riksdagen, att Kongl. Maj:t behandlat densamma i samman -

Om inrättande
af en
s. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

Nso 22. 28

Om inrättande
af en
s. k. regerings
rätt m. m.
(Forte.)

Onsdagen den 26 April.

hårig med frågan om inrättande af jordbruksdepartementet, ehuru
denna senare fråga vore den vigtigaste och den, som först borde
göras fruktbärande, och sålunda äfven i första hand behandlas, i
följd hvaraf frågan om regeringsrätten kommit att undanskjutas
intill dess, om jag så får uttrycka mig, det nya departementet verkligen
vore pröfvadt och skärskådadt? Det förefaller helt naturligt,
att man under sådana förhållanden saknar skäl att besluta en skrifvelse,
såvida man ej med en sådan afser att hafva någonting, som,
då vid nästa riksdag frågan om det nya departementet föreligger
till slutlig grundlagsenlig behandling, kan sättas upp deremot och
mot hvilket meningarna kunna bryta sig. Det vore mycket ledsamt,
om en dylik tanke skulle ligga under det ifrågasatta skrifvelseförslaget,
men äfven om något dylikt skäl ej här förefinnes, utan andra.
Indika jag icke kan förstå, så ber jag att få erinra derom, att den
utredning, man måste förutsätta för eu skrifvelse eller, rättare sagdt,
för pröfningen af tankegången hos denna skrifvelse, denna utredning
är ganska vansklig och tarfvar nog, på sätt här påpekats, eu ganska
rundlig tid ocli tager många krafter i anspråk. Det är nemligen
en mycket svår fråga att afgöra, enär ingen ännu med bestämdhet
angifvit, huru den nya institutionen skulle vara beskaffad, om den
skulle blifva en regeringsrätt, eu administrativ högsta domstol, eu
allmänna ärendens beredning eller ett med regeringsråd förstärkt
statsråd. Först bör man väl dock veta hvad man vill hafva och
sedan huru saken möjligen skulle kunna realiseras, om det nu är
så, att man vill taga initiativet från Kongl. Maj:t. Men kan val
dertill vara skäl, då ju med säkerhet kan förväntas, att frågan i
sinom tid torde komma tillbaka till Riksdagen. Något sådant skäl
till ett Riksdagens uppträdande kan jag ej finna, om man icke önskar
att uppväcka en storm i ogjordt väder till nästa riksdag, då frågan
om det nya departementet skall slutpröfvas. Jag kan således icke
finna det vara hvarken klokt eller rigtigt att nu besluta en skrifvelse.
Härtill kommer slutligen mot ett slikt beslut ett rent praktiskt skäl.
Man vet ju, att Andra Kammaren redan afslagit ett sådant förslag,
hvadan Första Kammarens uttalande här skulle leda till intet. Jag
tycker om att se, att det är kraft och allvar i handling, men ej att
man slår i luften, allra minst att man slår i luften utan skälig
anledning. Jag yrkar derför bifall till utskottets utlåtande.

Herr Nyström, Carl: Den föregående talaren sade, att man
vet ej hvad man vill. Jo, för hvar och eu, som något följt med
denna frågas behandling, borde det vara tydligt, att vi önska eu
institution sådan som den först beskrefs af grefve Gustaf Lagerbielke.
Der hafva vi den kortaste beskrifning, som kan göras; och det är
just detta vi vilja.

Vidare har det sagts — och från flera håll — att ett sådant
beslut från P örsta Kammaren som det af oss nu påyrkade skulle
kunna vara menligt för utsigterna till det nya departementet. Jag

Onsdagen den 26 April.

29 N:o 22.

ber att få fästa uppmärksamheten på, att man oupphörligen hör Om inrätsägas,
att dessa båda frågor stå emot hvarandra, men det är orätt qtrinqs att

ställa upp dem såsom motsatser, då de tvärtom äro egnade att riltt m m
i viss mån supplera hvarandra. De kunna vara lika nödvändiga, (Forts.)
den ena saken såväl som den andra. Vid sådant förhållande kan
jag ej se någon fara för det nya departementet deruti, att denna
fråga befordras ett steg framåt. År det väl så platoniskt, om Första
Kammaren förenar sig om den väg, som går i rigtning, låt vara
mot en skrifvelse? Kallas detta platoniskt, ja, då ber jag att få
vara platonisk, i det jag uttalar mig till förmån för reservationen,
ty jag tror, att ett votum från Första Kammaren i den vägen icke
vore utan värde.

Slutligen vill jag, när herr Dickson förklarade, att den opposition,
som ständigt och jemt gnatar på Konungens ekonomiska och administrativa
lagstiftningsrätt, icke skulle nöja sig med denna byråkratiska
institution, påminna om, att denna oppositions anmärkningar kunna
uppdelas i två rubriker, den ena att Riksdagen icke är medbestämmande
i denna lagstiftning, och ''der hjelper ej denna inrättning, deri
andra att dessa ärendan blifva för ofullständigt beredda, och der
skulle den ju hjelpa. I det ena fallet går man alltså önskningarna
till mötes, om också ej i båda. Man har sagt, att den nya institutionen
icke skulle kunna ersätta komitéväsendet. Mycket sant, såvida
det gäller specielt tekniska frågor, hvilka icke kunna behandlas af
andra än experter, men nog måtte väl sju förståndige män vid
Konungens sida begripa åtskilligt och ersätta en ganska betydlig
mängd komitéarbete. Jag tager således ej tillbaka detta mitt påstående.

Slutligen, när den ärade talaren sjelf anvisar åtgärder för denna
saks ordnande, så äro de skäl, som han förordat, och våra i princip
ej mycket divergerande, hvarför jag är mycket nöjd med den sista
delen af hans anförande, hvilket ju uppenbarligen gifver stöd för
vår mening.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr Alin: Då jag vid ett par föregående tillfällen yttrat mig

i denna fråga, hade jag ej tänkt att nu begära ordet, men en del
af hvad som här yttrats har föranledt mig dertill, för såvidt det
icke redan blifvit till bemötande upptaget. Här har blifvit af ej
mindre än tre högt ärade ledamöter af konstitutionsutskottet framhållet,
hurusom det skulle vara så synnerligen farligt för frågan
om inrättande af det nya departementet, att den nu föreslagna
skrifvelsen aflätes och till och med om blott ett sådant beslut blefve
utaf denna kammare fattadt. Ett verkligen egendomligt argument!

Man skulle annars tro, att då frågan gäller en förändrad organisation
af vår högsta förvaltande och politiska myndighet, skulle man
vara angelägen om att få tillfälle att väga mot hvarandra de olika
reformförslag, som kunna framställas. Här åter är det så, att man

N:o 22. 30

Onsdagen den 26 April.

Om inriit- rent af vill söka pressa fram det ena genom att förekomma, att utthreqérinqs-
redl?ing för frågans lösning på annat sätt skall kunna ske. Hvad
ratt m. m. bevisar detta? Såvidt jag förstår, bevisar det närmast, att man
(Forts.) fruktår, titt en dylik utredning skulle resultera derhän, att det visade
sig, att denna utväg är den, som borde användas. Men om
det är så, då hemställer jag till eder, mina herrar, hvilken betydelse
man skall tillmäta ett sådant skäl.

Man har sagt, att en skrifvelse borde så mycket mindre ifrågakomma,
som regeringen nog ändå, en dylik skrifvelse förutan, icke
lärer underlåta att, om den så finner lämpligt, i sinom tid för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet. Men det skälet synes mig föga
öfverensstämma med hvad man mera än en gång fått höra, då motioner
väckts inom Riksdagen, nemligen att man bör gifva regeringen
vägledning i syfte att kunna få fram förslag och utredningar i
en viss af Riksdagen önskad retning.

En ärad talare har, på samma gång han kritiserat skrifvelseförslaget,
sagt, att han väl vore emot inrättandet af en särskild regeringsrätt,
men att han deremot knnde tänka sig och finna lämpligt,
att behofvet afhjelptes genom ett visst antal regeringsråds adjungerande
med statsrådet vid behandling af administrativa besvärsmål.
Jag vill med afseende derpå svara, att hvad som här är
föreslaget, det är att begära en utredning samt det förslag, hvartill
densamma kan föranleda. Detta förslag kan ju möjligen komma
att gå uti den rigtning, den ärade talaren önskade, möjligen äfven
i den rigtning, som af andra talare förordats och i den, som reservanterna
ha tänkt sig.

Vidare har en talare antydt, att uppslaget till hela denna skrifvelsefråga
är, att en motion om grundlagsförändring föreligger, och
vid sådant förhållande kan det ej vara skål, så tyckte jag hans ord
folio, att besluta en dylik åtgärd. Hvad skulle det vara för skäl
emot åtgärden, att det föreligger ett förslag till grundlagsändring?
Det kan jag för min del icke fatta. Äfvenledes vill jag fästa uppmärksamheten
på, att, då här talats om att de förutsättningar, hvilka af
grundlagen uppställas för ändringar uti densamma, icke här föreligga,
det ej är fråga om att nu besluta en grundlagsändring, utan om eu utredning,
huruvida möjligen en ändring i grundlagen bör komma till stånd.

Den siste talaren anförde mot förslaget, att frågan redan behandlats
uti statsrådet, på sätt framgår af det den kongl. propositionen
om ett nytt departement bifogade yttrande till statsrådsprotokollet.
Jag skulle anse mig uttala eu bra hård kritik rörande sättet
för behandling af vigtiga frågor i Konungens statsråd, för den händelse
jag skulle kunna anse, att det spår af att denna fråga der
varit berörd i sammanhang med den andra frågan skulle kunna
anses vara tillräcklig anledning till att man skulle kunna finna en
utredning af den nu föreliggande frågan vara obehöflig.

En högt ärad talare har nämnt om doktrinarism i sammanhang
med denna fråga. Ja, det är ofta så, att då ett förslag framstälts

31 Nso 22.

Onsdagen den 26 April.

af en professor, så antages det derför gifvetvis vara doktrinärt. Det
är väl dock ej så alldeles säkert med den saken. Visserligen har
en högt ärad talare, hvilken jag måste anse på detta område vara''
eu auktoritet, vid hvars ord jag för min ringa del icke kan annat
än fästa stort afseende, uttalat sig med mycken värme mot förslaget,
men jag ber att å andra sidan få påpeka, att äfven personer med
långvarig erfarenhet uti vår administration och rättsskipning uttalat
sig i motsatt rigtning. Jag ber att i detta sammanhang få erinra,
bland annat, om ett yttrande, som i denna kammare afgifvits af
en man, hvilken tjenstgjort såsom expeditionschef, och äfven ber
jag att få erinra om ett par yttranden, som vid föregående tillfällen
citerats, hvilka 1893 afgåfvos i denna kammare af eu erfaren och
skarpsinnig administratör och af en domare med stor erfarenhet både
på det judiciella och det administrativa området. Den förre framhöll,
att en sådan åtgärd som den nu ifrågavarande vore af behofvet
påkallad för att aflägsna de olägenheter, som följa utaf att
statsrådets verksamhet omfattar så heterogena uppgifter som å ena
sidan politik, lagstiftning, administration och å andra sidan administrativ
rättsskipning, Indika olika verksamhetsgrenar vore till sitt
skaplynne så skilda, att deras samtida behandling måste verka förlamande
på departementschefernas, på statsrådets och regeringens
verksamhet i dess helhet. Den andre talaren framhöll ur den administrativa
rättsskipningens synpunkt behofvet och nödvändigheten
utaf en dylik åtgärd. Det var vår nuvarande justitieminister, och
jag ber i sammanhang härmed att äfven med hänsyn till tryggheten
för de administrativa besvärsmålens afgörande på ett för den
enskilda rättssäkerheten tillfredsställande sätt få fästa uppmärksamheten
på hvad som ligger i hans yttrande, der det heter: »Om

man genomgår förteckningen på de administrativa besvärsmålen,
skall man lätt finna, att alla sådana frågor fordra för sitt rätta afgörande
mera tid och andra förutsättningar, än hvad statsrådets
ledamöter, om de skola kunna i öfrigt rätt fullgöra sina uppgifter,
äro i tillfälle att egna åt dessa frågor.»

Det har också framhållits, att vår statsförfattning och vår konstitutionella
utveckling äro af en så utmärkt och framstående beskaffenhet,
att vårt land i detta afseende står före de flesta eller alla
andra länder, och att detta torde i sin mån bero derpå, att äfven
de administrativa besvärsmålen afgöras i statsrådet. Jag vågar för
min del ej skrifva under detta omdöme i afseende å vårt konstitutionella
lif, sådant det under senare tid har utvecklat sig. Jag
fruktar, att mera än ett fel i denna utveckling kan ådagaläggas, fel,
som kunna för framtiden vara af ödesdiger betydelse. Hvad angår
de omständigheter, hvilka hafva bidragit till, att det beröm, som
blifvit slösadt på vår statsförfattning och vårt konstitutionella lif,
ej kan anses så noga hålla streck, anser jag för min del, att det
väl kan ifrågasättas, huruvida ej dit är att hänföra det förhållande,
som det nu är fråga om att aflägsna, nemligen det, att statsrådet

Om inrättande
af en
i. h. regeringsrätt
m. in.
(Forts.)

N:o 22. 32

Om inrättande
af en
s. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April.

är belastadt med så hetegorena uppgifter som de här förut nämnda.
Jag ber att i det fallet få återgifva ett yttrande, som vid ett föregående
tillfälle vid behandling af just denna fråga fäldes i denna
kammare. Det är helt kort och lyder så: »Mängden af besvärs mål

gör, att de konsultativa statsråden, som väl enligt afsigten med
förändringen år 1840 skulle utgöra den egentliga politiska delen af
statsrådet och i det fallet motsvarar hvad statsrådet i sin helhet utgjorde
före förändringen, blifva så upptagna af besvärsmål och
tillika med den befattning, som måste åligga dem att se till, att
äfven andra frågor blifva afgjorda med tillbörligt hänseende till
den rättsliga sidan, att den politiska uppgiften af dem mer och mer
måste lemnas å sido. Deraf följer åter, att den uppgift såsom en
politiskt rådgifvande korporation, som skall tillhöra statsrådet, svårligen
kan fyllas, utan denna del af statsrådets verksamhet kommer
ovilkorligen att falla på en ledamot af statsrådet, och statsministersinstitutionen
måste ock till följd deraf erhålla eu betydelse, som
icke var meningen, att den skulle i sådan grad erhålla, då den inrättades.
Det är gifvet, att det måste innebära en väsentlig förändring
i statsförfattningens grunder, om den uppgift såsom politiskt
rådgifvande, i stället för att tillhöra statsrådsinstitutionen i dess
helhet, kommer att egentligen tillhöra blott en af statsrådets ledamöter.
»

Jag skall be att få sluta med en erinran om hvad frågan här
egentligen gäller. Det är ej fråga om att besluta en grundlagsändring,
utan att anhålla om utredning och ett derpå grundadt förslag.
Jag ber att få hemställa till herrarna samtliga, huruvida icke
de skäl, som å ena och å andra sidan här anförts, och de auktoriteter,
hvilka för ena eller andra meningen åberopats, tillräckligt
visa, att frågan är af den beskaffenhet, af den vigtiga och svåra
beskaffenhet, att en utredning är väl påkallad, och ehuru förslaget
icke vunnit bifall hos Andra Kammaren, så är det visserligen med
afseende å dess framtid icke utan betydelse, om Första Kammaren
uttalar sig för en dylik utredning, och jag anhåller sålunda att
få instämma uti förslaget om en underdånig skrifvelse till Ivongl.
Maj:t.

Herr Törnebladh: Jag skall mycket gerna instämma med

den siste ärade talaren derutinnan, att frågan är både vigtig och
svår, men det kan hända, att jag för min del skulle vilja understryka
det andra adjektivet, medan han deremot har understrukit det
första. Det är mycket lätt att förstå, till hvilket resultat jag då kommer.
Jag skall likväl icke följa den siste talaren i den utredning, han
ville göra i afseende å det ena eller andra statsrådets politiska uppgift
och politiska funktioner. Jag skall endast sysselsätta mig med att
sammanställa ett par yttranden af förslagets ifrigaste försvarare för
att belysa dem i deras sammanhang. Det är frågan om, hvad inverkan
en skrifvelse i detta fall, om den af Riksdagens båda kamrar

*

Onsdagen den 26 April.

33 ST-.o 22.

beslötes, skulle utöfva på det hyllande grundlagsförslaget, och jag
delar fullkomligt den uppfattningen, att det ej kan vara rätt att
försöka pressa fram detta genom att afslå en skrifvelse om utredning
i det förevarande fallet. Nej, visst icke, vare det långt ifrån mig
att anse något annat, men en af försvararne har ganska rigtigt
anmärkt, att det icke kan ske, såsom den siste talaren nyss sade,
att man får välja mellan det ena och det andra, derför att utredningen
kommer att taga så lång tid, så att den ej blir färdig, till
dess valet skulle ske. Alltså håller det argumentet icke streck.
Hvad återstår då? Jo, då återstår hvad talaren på vermlandsbänken
ganska rigtigt framhöll, nemligen att blotta möjligheten till en
annan anordmng skall hjelpa till att slå i hjel det andra förslaget,
om hvars blifvande öde jag för öfrigt ej vill yttra mig, men påtagligt
är, att om man nu allåter skrifvelsen, så skola alla motståndarne
till det förra kasta sig på den möjligheten, som ligger uti en
eventuel framtida anordning af annat slag, och anse sig icke behöfva
antaga det hvilande grundlagsförslaget. Praktiskt kommer saken att
ställa sig på detta vis, derom kan man vara fullt förvissad.

Vidare beder jag att få nämna, att, ehuru det är långt ifrån mig
att ingå på något klander af doktriner i och för sig, jag dock vill
erinra, att ordet doktrin kan hafva en dubbel betydelse, det kan
hafva en god betydelse och det kan hafva en ond betydelse, d. v. s.
det kan betyda en på noggrann pröfning och erfarenhet samt utredning
af alla förhållanden grundad teori, och det kan också
hafva betydelsen af en abstrakt teori, och ur den synpunkten kan
en doktrin vara att klandra; men jag vill ingalunda säga, att hvarje
professor skulle komma med en doktrin af det ena eller andra
slaget, ehuru det visserligen ej är något hinder för honom att göra
det, oaktadt jag vet och sett just på allra sista tiden, att vid föredrag
eller möten professorer uppträdt, hvilkas doktriner, sådana de uttalats,
icke kunna falla under vare sig den ena eller andra benämningen. Detta
dock endast i förbigående.

Man har här sagt, att det är för liten formalism vid af gör and et
af administrativa mål, men då kan å andra sidan invändas, att om
ock så är förhållandet, kan det vara förenadt med fara, om vi skulle
få för mycket af formalism. Jag för min del påstår ej, att för litet
formalism för närvarande gör sig gällande, men om jag ock skulle
antaga, att så kan vara förhållandet, vill jag på samma gång ifrågasätta,
hur ludda det skulle vara nyttigt, om vi finge mera af formalism.
Men så mycket torde i hvarje fall vara säkert, att, såsom en af förslagets
försvarare sagt, insigten om det, som saken gäller, ej är vidt
utbredd. Kan det under sådan förhållanden, och då åsigterna äro
så htet klara uti frågan, vara skäl att aflåta en skrifvelse, hvilken
för öfrigt ej leder till något resultat? Kan det verkligen vara anledning
till eu sådan skrifvelse, då antagligen majoriteten för en
dylik i värsta eller bästa fall, jag vet ej, hvilket uttryck jag skall
begagna, blifver mycket liten? Genom ett af slag å skrifvelseFörsta
Kammarens Proi. 1899. N:o 22. 3

Om inrättande
af en
:. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

N:o 22. 34

Onsdagen den 20 April.

Om inrättande
af en
s. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

förslaget förekommer man ingalunda frågans utredning; den kommer
helt visst ändå i sinom tid, men låtom oss ej pressa fram den utan
något särskildt behof och utan utsigt till ett praktiskt resultat.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Alm eu: Jag har med intresse åhört diskussionen i den
föreliggande frågan och skall nu noga akta mig för att upprepa
något af de skäl, som här blifvit framstälda för och emot. Men då
sådana uttalanden blifvit bilda, som att det nuvarande sättet för
besvärsmålens handläggning skulle vara så förträffligt, att någon
förändring icke vore önskvärd — talet om rättvis och snabb behandling
vill jag såsom icke varande jurist naturligtvis idke bestrida —
skall jag tillåta mig framhålla, att konseqvens stundom saknas, och
det på områden, der brist på följdrigtighet kan vara betänklig nog.
Särskildt gäller detta med afseende på helso vård sstadgans tillämpning.
Som exempel vill jag nämna, att stadsfullmägtige i många städer
beslutat, att intet fläsk får torgföras, med mindre än att det vid
stämpling af stadsveterinär å stadens besigtningsbyrå befinnes vara
trikinfritt. Dylika beslut och i följd af dem utfärdade taxor hafva
sedermera blifvit stadfästade af Konungens befallningshafvande,
hvarefter de dock ofta blifvit öfverklagade. Då Kongl. Maj:tafgjort
dessa ärenden, har det skett på så sätt, att stadsfullmägtiges af
Konungens befallningshafvande gillade beslut i eu del fall blifvit
upphäfva, i andra åter har Konungens befallningshafvandes beslut
blifvit faststälda. Jag trotsar någon att uti dessa Kongl. Maj:ts
beslut kunna uppleta någon konseqvens.

Jag skall äfven be att få anföra ett annat exempel på ärendenas
egendomliga behandling. Jag säger egendomliga på grund såväl af
frågans säregna behandling som äfven med afseende å den skyndsamhet,
hvarmed den afgjordes. Göteborgs stadsfullmägtige hade
nemligen för några år sedan fattat beslut om obligatorisk besigtning
af fläsk och fått taxa för en dylik besigtning faststäld. Landtbrukarne
i Bohuslän gingo nu till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, i
hvilken de förklarade, att de voro högeligen besvärade af denna lagstiftning,
särskildt på den grund, att herrar vaktmästare icke ville i
rätt tid tillhandagå dem med besigtning af fläsk från landet, med
mindre än att de finge dryga drickspenningar, till följd hvaraf åter
landtmännens fläsk ofta kom alldeles för sent till torget. Landtmännen
begärde emellertid icke, att stadsfullmägtiges beslut skulle
upphäfvas, de voro beskedliga nog att endast anhålla om, att fläsk,
som blifvit besigtigadt af legitimerad veterinär i Kongelf, skulle få
torgföras i Göteborg. Göteborgs stadsfullmägtige passade då på och
upphäfde det förra stadgandet och antogo ett nytt, men med bibehållande
af samma bestämmelser, samt kunde derefter förklara, att
det öfverklagade stadgandet redan blifvit upphäfdt. Emellertid skickades
detta ärende på remiss till olika myndigheter under två års tid,
om jag ej missminner mig, och slutligen kom Kongl. Maj:ts beslut,

Onsdagen den 26 April.

35 N:o 22.

hvilket innehöll, att stadsfullmägtiges beslut skulle upphäfvas i den
ordning, det tillkommit, samt att, då så icke hade skett, petitionen
icke kunde bifallas. Detta var dock till föga glädje för bohusläningarne,
Indika på detta sätt fortfarande blefvo underkastade trakasserier
och beskattning af Göteborgs kommun. Jag vill tillägga,
att de hade gjort bättre uti att låta sig bötfällas för bristande besigtning,
ty hade de gjort detta och derefter gått till domstol, så
hade de vunnit. Så har nemligen skett på andra ställen.

Jag bar velat framhålla denna brist på konseqvens, som är
synnerligen otjenlig för de myndigheter, som skola handlägga dylika
ärenden. Ty Kongl. Maj:ts beslut från olika tider äro, som sagdt,
hvarandra så olika, att de icke kunna tjena såsom ledning för ett
rätt bedömande af dyhka frågor.

Under förhoppning, att genom införandet af den nu ifrågasatta
regeringsrätten större konseqvens vid allmänna ärendens behandling
skall ernås, ämnar jag rösta för bifall till reservationen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Blomberg, att
kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet fogade reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
fogade reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 58;
Nej — 43.

Om inrättande
af en
t. k. regeringsrätt
m. m.
(Forts.)

N:o 22. 36

Onsdagen den 26 April.

Föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets den
22 och 25 innevarande april bordlagda memorial n:o 11, angående
fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 22 och 25 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af Ekolsunds bro i Upsala län m. m.;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronolägenheten Nykrogen samt delar af förra inilitiebostället
1 1/i mantal Erfvinge n:o 3 i Stockholms län;

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj :ts proposition angående öfverlåtelse
till Göteborgs stad af kronans rätt till viss mark i Majornas
4:e rote;

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället 5/s mantal Alsunda i Stockholms
län hörande lägenhet;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Vara köping af ett område af länsmansbostället */, mantal
Vara Stommen n:o 9;

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändring
i gällande föreskrifter om åsättande af grundskatt m. m.; och

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af medel för återbetalning till viss del af erlagda konsulatafgifter
för svenskä fartyg,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 22 och 25
innevarande månad bordlagda betänkande n:o 28, i anledning af
väckt motion om ändring af gällande bestämmelser i fråga om prenumeration
å tidningar, biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande
hemstält.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till delar
af riksdagsbeslutet:

n:o 1, ingressen,
n:o 2, slutmeningen,

n:o 3, angående val af justitieombudsman och suppleant för
honom;

Onsdagen den 26 April.

37 Nso 22.

n:o 4, angående lag om ändrad lydelse af 67 § konkurslagen;

n:o 5, angående lag, innefattande tillägg till förordningen om
offentlighet vid underdomstolarne den 22 april 1881;

n:o 6, angående lag om förändring af tomts område m. in.;

n:o 7, angående lag om ändrad lydelse af 3 mom. i förordningen
om biskops- och superintendentsval den 30 maj 1759;

n:o 8, angående lag om handräckning åt utländsk domstol m. m.;

n:o 9, angående ändrad lydelse af 22 och 24 §§ i 15 kap.
strafflagen;

n:o 10, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret;

n:o 11, angående ansvarsfrihet beträffande fullmägtige i riksbanken
och i riksgäldskontoret lemnadt uppdrag i fråga om uppförande
å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus; samt

n:o 12, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 1,5 6 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

N:o 22. 38

Torsdagen den 27 April.

Torsdagen den 27 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 242, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18, med anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående åtgärder
för säkrare förvaring af de under pastors uppsigt varande arkivalier,
beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga
utskott n:o 2.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 51, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken, till lag angående påföljd
i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål, till lag om ändrad
lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa fall
af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872, till lag
angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag och enkla
bolag den 28 juni 1895, till lag angående ändrad lydelse af 41 §
i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 samt till lag angående
ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet den 28 juni 1895.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 71, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslag till postverket, godkändes de i detta memorial
föreslagna voteringspropositioner.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta stats- och lagutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden
n:is 5 och 6, äfvensom sammansatta banko- och lagutskottets
samma dag bordlagda utlåtande n:o 1.

Torsdagen den 27 April.

39 N:o 22.

Afgåfvos af herr Nisser följande motioner:

n:o 36, om ändring af §§ 22 och 65 grufvestadgan; samt

n:o 37, om begagnandet af kronan tillkommande jordegareandel
i grufva.

På derom framstälda yrkanden blefvo dessa motioner bordlagda.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
andra gången bordlagda utlåtandena skulle sättas sist på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 3 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

N:o 22. 40

Fredagen den 28 April.

Fredagen den 28 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Upplästes följande ingifna läkareintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, godsegaren m. m.
N. J. Boström å Simmatorp på grund af sjukdom — bröstkatarr
med feber — under den närmaste tiden är förhindrad att deltaga i
riksdagsarbetet, intygas härmed.

Skara den 27 april 1899.

H. E. Collvin,

förste stadsläkare.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o 72, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut angående utgifvande af en handbok öfver gällande
föreskrifter rörande de i rikshufvudboken uppförda anslag och fonder;
äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 86, 87, 123 och 148 §§ i strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881;

n:o 53, i anledning af väckt motion angående ändring af 27 §
i förordningen om kommunalstyrelse på landet; och

n:o 54, i anledning af väckt motion med förslag till lag om
beräkning i vissa fall af tid, som afses i lagen om skydd för vissa
mönster och modeller.

Fredagen den 28 April.

41 N:o 22.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet herr Nissers under
gårdagen bordlagda motion, n:o 36, med förslag till ändrad lydelse
af §§ 22 och 65 grufvestadgan.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Nissers nästlidne
dag bordlagda motion, n:o 37, om begagnandet af kronan tillkommande
j or degar eandel i grufva.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets sistlidna dag bordlagda utlåtande n:o 51.

Herr B il lin g erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag anhåller
få föreslå att på föredragningslistan till morgondagens plenum bland
de andra gången bordlagda ärendena uppföras främst sammansatta
stats- och lagutskottets utlåtanden n:is 5 och 6, derefter lagutskottets
utlåtande n:o 51 och slutligen banko-och lagutskottets utlåtande n:o 1.

Denna hemställan bifölls.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,40 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prat. 1899. No 22.

4