RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1899:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1899. Första Kammaren. N:o 18.

Onsdagen den 12 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Justerades protokollet för den 5 i denna månad.

Anmäldes ock bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen; och

n:o 9, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad lydelse
af 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 41, i anledning af väckta motioner om höjd aflöning för
Riksdagens justitieombudsman;

n:o 42, i anledning af väckt motion om tryckning af konstitutionsutskottets
memorial och öfriga expeditioner vid 1810, 1812 och
1815 års urtima riksdagar;

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godtgörelse
till dem, som lidit förluster genom de af f. d. svenske och
norske konsuln i New-York K. Woxen i svenska ärenden begångna
förskingringar; och

n:o 44, i anledning af kamrarnes beslut i vissa frågor rörande
anslagen under riksstatens fjerde kufvudtitel; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 5, i anledning af väckt fråga om utsträckt rätt för sterbhusdelegare
att erhålla gemensam expedition i lagfartsärenden; och

n:o 6, med anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag till förbättrad vård åt
sådana sinnesslöa, hvilka icke intagas i uppfostringsanstalter och
arbetshem;

Första Kammarens Prof. 1899. N:o 18.

N: 0 18.

Onsdagen den 12 April.

Herr statsrådet Annerstedt aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående pensioner å allmänna indragningsstaten
för förre sjukhusdrängen vid allmänna garnisonssjukhuset i
Stockholm N. J. G. Carlsson, och förra baderskan derstädes B. M. C.
Bergman, född Wahlström.

Denna kongl. proposition blef härefter föredragen och hänvisad
till statsutskottet.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 7.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
stats- och lagutskottets den 8 oot 11 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 3, i anledning af dels Kongl. Majt:s proposition n:o 32,
med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens
krigsberedskap, dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjerde hufvudtiteln i punkten 34 gjorda framställning om anslag till
försöksmobilisering, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 33, angående
dagaflöning åt värnpligtig vid tjenstgöring i visst fall under år
1900.

Lagförslag Punkten 1.

ang. vapen öfning

för Friherre von Otter: Jag tillåter mig att yrka afslag å utskot hiärem

krigs- tets betänkande i denna punkt och bifall till den vid betänkandet
beredskap, fogade reservationen. Nyttan och nödvändigheten af att försöksmobilisering
kommer till stånd har icke kunnat af någon bestridas
och icke heller af utskottets majoritet. Men man har i stället sökt
att uppställa skäl, hvarför försöksmobiliseringen borde uppskjutas
ännu ett eller annat år. I reservationen har man sökt att undanrödja
vissa af dessa skäl. Det tillkommer nu kammaren att afgöra,
dels huruvida det sätt, hvarpå reservanterna sökt undanrödja dessa
skäl, må kunna godkännas, dels i hvad män öfriga af utskottet anförda
skäl må anses ega giltighet. Det första skäl, som är af utskottet
anfördt, är af dubbel natur, dels reel, dels formel. Reservanterna
hafva sökt att undanrödja detta skäl på det sätt, att de föreslagit,
att den del af lagen, som innehåller detta skäl, nemligen att 68
§ strafflagen för krigsmagten skulle vara tillämplig i det fall, att värnpligtige
icke instälde sig, borde bortfalla. Den paragraf i strafflagen,
som här skulle vara tillämplig, stadgar — då man väl får antaga,
att det är första gången som någon skulle beträdas med en sådan
försummelse — högst åtta dagars sträng arrest. Det straff, reservanterna
i stället föreslagit, är dubbla böter, 40 eller 80 kronor, och
hemtningsäfventyr. Det kan dock sättas i fråga, hvilket af dessa
straff, som kan anses vara för den felande minst behagligt. För min

N;o 18.

Onsdagen den 12 April.

del skulle jag hellre underkasta mig åtta dagars sträng arrest än att
forslas på fångkärra genom min hembygd.

Det andra skälet, som man sökt undanrödja, är, att en del af de
värnpligtige skulle uppbära i dagaflöning 20 öre, under det andra
skulle erhålla 50 öre. DeF kunde hända, att en andra klassens beväring
stod i ledet bredvid en första klassens beväring, men denne
endast skulle hafva 20 öre, då kamraten uppbure 50 öre.

Detta skäl hafva reservanterna sökt undanrödja och i stället
föreslagit, att gällande författning skulle tillämpas, enligt hvilken en
hvar värnpligtig eger uppbära 50 öre i dagaflöning för hvarje
öfningsdag.

Det tredje skälet innebär klagan på bristen på arbetskrafter såväl
inom industrien som jordbruket under tiden, som mobiliseringen
pågår. Jag hemställer till kammaren: när kan man antaga att detta
hinder, om det är något hinder, skall komma att upphöra? Tvärtom
tror jag, att det kan blifva mindre tillgång på arbetskrafter än det
för närvarande är, och i allt fall synes detta skäl väga ganska litet.

Sedan har man äfven åberopat, att den centrala förvaltningen
af armén icke är ordnad. Jag tror, att detta skäl har absolut ingen
betydelse, ty jag tror, att centralförvaltningen i ett sådant fall som
detta icke har mycket annat att skaffa med mobiliseringen än att
förse vederbörande med penningar.

På grund af de skal, jag anfört, anser jag, att Kongl. Maj:ts
förslag, sådant det blifvit af reservanterna modifleradt, kan och bör
af kammaren bifallas, och jag hemställer alltså om bifall till reservationen.

Friherre von Er mm er: De skäl, som af statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet äro anförda för försöksmobilisering,
förefalla mig så uttömmande och kraftiga, att jag icke behöfver upptaga
kammarens tid med ett ytterligare omnämnande af desamma,
i synnerhet om jag dertill lägger den förre talarens kommentarier af
motskälen.

Det är blott ett par yttranden eller egentligen ett, som upprepats
två gånger, i herr statsrådets motivering, som jag skulle önska
att få fästa mig litet vid för att få uttala ett, såsom jag tror, ganska
oskyldigt önskemål.

På sid. 4 i betänkandet — yttrandet är lika i den kongl. propositionen
— säger statsrådet, på tal om de omständigheter, som måste
undersökas vid mobiliseringen, följande: “alltid återstår oöfvervunnen
den stora svårighet, som ligger i sjelfva vårt liärordningssystem ''stam
och beväring’, hvilket system ej tillämpas i något annat land.“

Att denna tanke oupphörligen sysselsätter herr statsrådet bevisas
deraf, att samma yttrande återkommer längre fram i motiveringen,
der det heter: “är eu dylik åtgärd hos oss så mycket mer af nöden
än i andra land, som vårt härordningssystem ''stam och beväring’
icke allenast gör sättet för personalens inkallande mera kompliceradt
än på andra håll, utan ock gör de olika truppdelarnes sammansättning

Lagförslag
ang. vapenöfning
för
utrönande af
härens krigsberedskap.

(Forts.)

N:o 18. 4

Onsdagen den 12 April.

Lagförslag af stam, f. d. stam och vanligt beväringsmanskap till ett synnerligen

seende på dessa yttranden, som jag skulle önska, att,

härens krigs- om, såsom jag hoppas, ehuru jag icke mycket litar på det, mobiliserinberedskap.
gen skulle beviljas, det icke måtte göras till ett hufvudändamål för

(Forts.) densamma att bestyrka de förmenta olägenheterna af vårt system,

“stam och beväring", utan att vårt härordningsskick måtte pröfvas
utan några förutfattade teoretiska meningar i afseende å dess större
eller mindre lämplighet!

I sammanhang härmed kan jag icke neka mig att för kammaren
uppläsa en liten notis, som stod här om dagen i Stockholms Dagblad.
Jag fann den rätt märkvärdig och klippte derför ut den; den lyder så:

Malmö den 24 mars. Från Paris telegraferas till “Localanzeiger",
att förre deputeraden Feltre förbereder en masspetition till kamrarne
om införande af allmän ettårig värnpligt jemte en mindre stam yrkessoldater,
som skulle förbinda sig till 5-årig, frivillig tjenst.

Nu vet jag icke, om herr Feltre är en så ansedd man, att lian
kan effektuera denna masspetition, och äfven om en sådan petition
skulle kunna komma till stånd, så hyser jag tvifvel om, att den skall
leda till något resultat, sådant förhållandet nu är i Frankrike, i anseende
till det höga trycket af den olyckliga revanchetanken, som
framkallat en kapplöpning mellan Tysklands och Frankrikes härväsende.
Men jag är lifligt öfvertygad om, att denne man der utsått
ett frö, som kommer att gro och i sin tid utveckla sig till verklighet.
Jag är öfvertygad, att alla — åtminstone alla fria — stater förr eller
senare måste öfvergå till ett sådant system af lindrigare värnpligt
och en stam af fullt tillräckligt öfvade yrkessoldater att föra fram
de värnpligtige, när det gäller. Det är äfven eu annan sådan företeelse,
som i dessa dagar förekommit i Frankrike. Eu skribent, jag
tror han lietto Gohier, hade uttalat sig öfver den förderfliga inverkan
i moraliskt och i synnerhet i fysiskt afseende på den franska nationens
ungdom, som kasernlifvet medförde. Han anklagades härför,
men blef frikänd. (Märkligt nog under deu nuvarande agitationen
för armén!) lian måste således anfört göda skäl för sitt yttrande.
Jag är öfvertygad, att förr eller senare, när förhållandena äro mindre
spända i vår verldsdel, kommer denna tanke att bära frukt. Under
tiden torde vår generalstabs och våra högt stående militärers sträfvan
komma att fora det derhän, att vårt inhemska system, stam och
beväring, blir afskaffadt. Vi få då kanske importera det på nytt
från Frankrike — och då duger det nog!

Som sagdt, öfvertygad om nyttan af försöksmobiliseringen, har jag
blott velat uttala detta mitt önskemål, att mobiliseringen måtte göras
fullt opartiskt och icke ske hufvudsakligen i syfte att framhålla olägenheterna
af vårt nuvarande system. Jag yrkar bifall till reservanternas
förslag.

ang. vapen- svårlöst problem
öfning för

TELEGRAM FRÅN UTLANDET.
Frankrikes härväsen.

Onsdagen don 12 April. 5 N:o 18.

Friherre Kliuckowström: Jag hade icke ämnat begära ordet i Lagförslag
denna fråga, huru ytterst vigtig den än gestaltar sig för mig, men då arfg- vav™-jag finner, att ingen anmält sig efter friherre von Krmmer, har jag utrönande^/
nödgats begära ordet för att icke låta hela frågan falla i tysthet. harem krigs Hvad

mig beträffar, är jag en af vår Riksdags största sparsamhets- beredskap.
vänner, det har jag bevisat under de många riksdagar, jag hittills (Forts.)
bevistat, och jag vidhåller denna åsigt, att man icke kan nog, synnerligen
i vår tid, spara med statens medel. Om jag här uppträder i
motsatt rigtning, så varen öfvertygade, att det icke sker för att förändra
mina åsigter om sparsamhet i allmänhet, tvärtom! Men jag
anser, att bifall till den fråga, Kongl. Maj:t nu för andra gången väckt
rörande försöksmobilisering af eu härafdeluing under år 1900, vara af
den yttersta vigt för hela svenska folket, och jag är öfvertygad, att
det icke kan lemnas anslag härtill, utan såsom ett förtroendeanslag
till regeringen, ty af Riksdagens samtliga ledamöter är det endast ett
ytterst litet antal, som rätt kan begripa denna svåra militärfråga. Jag
har under 30 år tjenstgjort såsom militär och under mångskiftande
verksamhet i detta fack under min tjenstetid lärt mig inse vigteu och
värdet af denna fråga och, mer än det, lärt mig inse svårigheten, att
icke säga omöjligheten, för menige man att förstå densamma. Den
måste öfverlemnas till regeringens bestämmande, ty den kan icke uppfattas
af andra än Kongl. Maj:t och dess ombud. Jag är så viss
derpå, att hvad Kongl. Maj:t här begärt är det minsta möjliga för
att lyckas få denna fråga afgjord, såsom Kongl. Maj:t önskar och som
hela landet borde önska, att jag långt ifrån att sätta mig emot anslaget
vill med största glädje bifalla hvad Kongl. Maj:t begärt. Det
skulle vara särdeles ledsamt, om eu annan mening gjorde sig gällande
i Riksdagen rörande denna fråga, ty vigten af densamma är mycket
större än de flesta af Riksdagens ledamöter kanske föreställa sig. Det
skulle smärta mig djupt, om icke en fråga, som vore så vigtig för vår
frihet och sjelfständighet, vunne Riksdagens bifall. Jag vill i det längsta
tro på omöjligheten deraf. Denna fråga har blifvit så väl utredd,
så sparsamt beräknad, så klokt genomförd af vederbörande departementschef,
att jag anser, att det skulle vara sorgligt, om den icke
vunne Riksdagens bifall. Jag har under de många riksdagar, jag bevistat,
såsom kanske de äldre af kammarens ledamöter känna, ständigt

hållit mig till Andra Kammarens landtmannaparti, der jag funnit mitt
bästa stöd för de fosterländska åsigter, för hvilka jag kämpat, och för
hvilka jag i många hänseenden lyckats vinna gehör. Jag hoppas, att
detta parti, som jag ännu med lif och själ tillhör, äfven i detta fall
skall gifva mig sitt förtroende genom att med sin röst bifalla hvad
Kongl. Maj:t här så klokt och så högsinnadt fordrar. Det kan icke
för dessa mina vänner ifrågakomma annat än såsom ett förtroendevotum.
Någon annan form kan icke gifvas, ty frågan kan icke begripas
af hvem som helst, så mångskiftande är den. Jag tror, att det
icke finnes af dem, som yttrat sig i frågan i Riksdagen, ett tiotal personer,
som ha full kunskap om hvad det gäller. Det skulle derför

smärta mig djupt, om jag såge mig bedragen i denna förväntan af
mina politiska vänner i denna kammare. I sådant fall, mina herrar,

N:o 18. 6

Onsdagen den 12 April.

Lagförslag får jag mottaga detta som bevis på bristande förtroende hos denna

ang. vapen- t}e} af kammaren, och då har jag icke annat än att draga mig ifrån

utrönande Taf Riksdagen. Mottager jag ett sådant bevis på misstroende inom kamhlrZTkrigs-
maren, är jag fullt besluten att draga mig tillbaka till privatlifvets

beredskap, lugn. Jag vill icke förlänga diskussionen. Frågan är, såsom också

(Forts.) andra talare uttalat,, så noga utredd från föregående riksdag, att jag

icke behöfver förlänga diskussionen, utan får jag lifligt och varmt tillstyrka
bifall till hvad Kongl. Maj:t begärt, jemkadt i öfverensstämmelse
med hvad reservanterna tillstyrkt.

Herr Sandberg: Då för vårt jordbruk nödvändiga arbetskrafter
i stor mängd beröfvas detsamma genom den enligt min mening oförsvarliga
fart, hvarmed jern vägsbyggandet i vårt land bedrifves, kan
jag icke vara med om att ytterligaro försvåra jordbrukarnes ställning
genom att bifalla förslaget om en försöksmobilisering, hvilken efter
omdömet af utskottets pluralitet utan synnerlig våda borde kunna uppskjutas
ett eller annat år. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af friherre von Otter, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga det
förslag, som innefattades i punkten 1 af den vid utlåtandet fogade
reservation.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af friherre von Otters
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

mobilisering. Friherre von Otter: Jemväl i denna punkt anhåller jag att med

afslag å utskottets förslag reservanternas måtte bifallas.

Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren utskottets
hemställan och antog det förslag, som innefattades i punkten 2 af den
vid förevarande utlåtande fogade reservation.

on Otter: I denna punkt är i sak icke någon skiljaktighet
mellan utskottets och reservanternas förslag, men då stiliseringen
är i viss mån skiljaktig, får jag i denna del göra samma framställning
som i föregående punkter.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
antog det förslag, som innefattades i punkten 3 af den vid ifrågavarande
utlåtande fogade reservation.

Anslag till Punkten 2.

försöks -

Om ■’ag- Punkten 3.

aflöning dt

värnpligtig i
visst fall.

N:o 18.

Onsdagen den 12 April.

Föredrogs å nyo lagutskottets deu 8 och 11 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 39, i anledning af justitieombudsmannens
framställning i fråga om inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Herr Asker: Herr grefve och talman, mina herrar! För hvar
gång jag läser ett lagutskottsbetänkande, som mynnar ut i en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, blir jag mycket betänksam, emedan jag är af
den åsigt, att Riksdagen icke bör petitionera om lagändringar i andra
fall, än då sådana äro af verkligt behof påkallade.

Går jag nu till den föreliggande frågan och läser 1 kap. 10 §
rättegångsbalken, der det heter: “Nu häfver häradshöfding förfall, att
hau sitt embete ej förrätta kan, kungöre det Hofrätten. Pröfvas det
lagligt, förordne Hofrätten en skicklig man, som embetet i hans ställe
förestår", så kan jag omöjligen finna, att detta enkla och klara lagbud
behöfver något som helst förtydligande. Skulle Riksdagen aflåta
en skrifvelse, på sätt utskottet föreslagit, så kan jag icke finna annat,
än att denna ytterst komme att innebära en anmärkning mot rikets
hofrätter, men detta vill jag icke vara med om, helst jag är af helt
annan åsigt än justitieombudsmannen angående häradshöfdingarnes
tjenstledighet och förordnandena för deras juridiska biträden.

Från den tid, jag på 1870-talet tjenstgjorde såsom biträde i
domsaga, har jag erfarenhet deraf, att domaren med lika vaken blick
och lika varmt intresse följde ärendenas gång inom sin domsaga, vare
sig han var tjenstledig eller sjelf förrättade tjensten; och så vill jag,
att hvarje civil tjensteman skall känna sitt ansvar för den tjenst, hvarå
hau erhållit fullmagt. Jag kan såsom bevis på den noggrannhet,
hvarmed häradshöfdingen i den domsaga, der jag tjenstgjorde, följde
ärendena, nämna, att''hau fordrade af sina biträden, att de föredrogo
svårare mål inför honom, innan de afgjordes i det ting, hvarå biträdet
hade förordnande. Härigenom blef tjenstgöringen i domsagan en utmärkt
skola för praktisk tillämpning af de teoretiska kunskaperna från
akademien; och detta är enligt min åsigt hufvudsaken för den unge
juristen, men kan icke lika lätt vinnas genom tjenstgöring i rådstufvurätt
eller hofrätt.

Vidare får jag framhålla, att det är af en synnerlig vigt och
betydelse, dels att den unge juristen får på eget ansvar sköta embetsgöromålen,
emedan intresset för hans kall först derigenom vaknar till
verkligt lif, och dels, att den tillförordnade domaren, då han vikarierar
för den ordinarie, är förtrogen med förhållandena på den ort, der han
skall fullgöra sitt förordnande, och icke kommer direkt från hofrättens
protokoll till underrättens domhord.

På grund af hvad jag sålunda anfört och då jag anser utskottets
motivering vara för svag och för sväfvande för att hafva en skrifvelse
till följd, får jag vördsamt yrka afslag å utskottets hemställan i denna
fråga.

Herr Hassel ro t: Då jag i egenskap af ledamot i lagutskottet
och reservant mot dess betänkande i denna fråga begärt ordet, ber

Om inskränkning
af
häradshöfdingarncs

tjenstledighet.

N:0 18- 8 Onsdagen den 12 April.

Om inskränk- jag att få förutskicka den anmärkning, att justitieombudsmannens anTäradi
märkning mot häradshöfdingarnes tjenstledighet icke berör mig personhöfdingames
i min egenskap af häradshöfding, då den ledighet, jag åtnjutit

tjenstledighet, från domareembetet, så godt som uteslutande varit föranledd af de
(Forts.) allmänna uppdrag, som lemnats mig, och endast i ringa mån erhållits
för vårdande af enskilda angelägenheter.

Går jag nu till frågans sakliga innebörd, får jag villigt och tacksamt
erkänna, att lagutskottet från sitt utlåtande utsöndrat allt, som i
justitieombudsmannens framställning kunde anses vara för bofrätterna
och häradshöfdingarne sårande eller stötande, men då utskottet emellertid
slutat med hemställan om en skrifvelse, hvilken jag icke anser vara
betingad af de faktiska förhållandena, har jag i allt fall funnit mig
böra nedlägga min reservation mot betänkandet.

Utskottet har, såvidt jag förstår med full rätt, kombinerat justitieombudsmannens
framställning om inskränkning af häradshöfdingarnes
tjenstledighet med den frågan, huruvida man skulle kunna på annat
sätt, än hittills egt rum, bereda praktisk utbildning åt de unga
juristerna i vårt land. Äfven justitieombudsmannen har i viss mån fästat
afseende vid denna senare fråga, och han har i sin framställning skizzerat
ett förslag, visande huru han tänkt sig saken ordnad. Justitieombudsmannen
föreslår här, att den unge juristen skulle först tjenstgöra
omkring två år hos en domare på landet, utan att erhålla förordnande
att hålla ting, vidare vända sig till någon rådstufvurätt för vinnande
af adjunktion och derefter börja tjenstgöra i hofrätt. Från hofrätten
skulle han sedan, då behof åt ledighet för någon häradshöfding yppades,
sändas ut att hålla ting i landsorten — sålunda fullkomligt obekant
med personal- och ortsförhållanden samt den rättspraxis, som vore
rådande i den domsaga, der han på detta sätt finge börja sin egentliga
tjenstgöring såsom domare. Jag är ingen vän af starka uttryck,
men jag har svårt att tillbakaliålla ett sådaut, då jag ser en så erfaren
och skicklig jurist som herr justitieombudsmannen framkomma med
ett dylikt förslag, och jag kan icke förklara detta på annat sätt, än
att justitieombudsmannen så uteslutande haft sin uppmärksamhet rigtad
på målet: inskränkning i görligaste måtto af häradshöfdingarnes tjenstledighet,
att han alldeles förbisett lämpligheten och möjligheten af de
vägar och medel, som skulle leda till detta mål.

Lagutskottet har också bemött justitieombudsmannens förslag i
denna del och uttryckligen ogillat detsamma, dervid utskottet särskildt
framhållit, att rådstufvurätterna i allmänhet icke väl lämpa sig att
meddela den unge juristen hans första praktiska utbildning.

1 iH hvad utskottet sålunda yttrat ber jag att få lägga några ord.

Så länge vi i vårt land få behålla vår nu bestående domstolsorganisation
— och jag hoppas, att den tid skall vara aflägsen, när
denna organisation väsentligen rubbas — så länge torde icke någon bättre
utväg finnas till utbildning för den unge juristen än just tjenstgöring
vid landtdomstolarna, Och denna min uppfattning vinner stöd af det
förhållande, att, som jag tror, man icke skall kunna uppleta en enda
af våra juridiskt bildade vare sig öfver- eller underdomare, som vågat
sig på försöket att begagna en annan utväg. Jag skall bedja att för

Onsdagen den 12 April. 9 N:o 18.

kammaren få i korthet redogöra för huru denna utbildning i allmänhet Om inskränkerhålles
och meddelas. Då den unge juristen kommer från universitetet, ”Xacfcf
utrustad, såsom numera vanligen är händelsen, med goda teoretiska kun- höjdingames
skaper, och erhållit plats hos en häradshöfding, får han till en början tjenstledighet.
följa häradshöfdingen på tingen, liksom på syner, egodelningsrätts- (Forts.)
sammanträden och andra förrättningar, samt får derjemte på domsagans
kansli sysselsätta sig med de mångskiftande göromålen i domsagan.

Detta pågår nu i regel under två år. Särskildt Göta hofrätt meddelar
icke en ung jurist förordnande att förvalta domareembete på landet
förr, än han två år arbetat hos en häradshöfding. Under denna tid
har nu den gamle domaren tillfälle att undersöka den unge adeptens
duglighet och lämplighet för domarekallet, och finner häradshöfdingen
honom icke hålla måttet, så gifver han sitt biträde ett vänligt råd att
vända sig åt annat håll, och detta sker oftare än mången tror. Befinnes
den unge mannen deremot lämplig för domareverksamhet, ingår
häradshöfdingen, när tiden är inne, till hofrätten med ansökan om
förordnande för honom att få hålla ting. När så detta skall hållas,
genomgår häradshöfdingen med honom förteckningen på de uppskjutna
målen, hvilkas handläggning han för öfrigt förut öfvervarit, och fäster
hans uppmärksamhet på hvad som i de särskilda målen behöfver utredas.

Då utslag sedan skall meddelas, går häradshöfdingen på samma sätt
den unge till hända med råd och hjelp. På detta sätt fortgår den
unge juristens verksamhet, derunder han vinner allt större vana och
säkerhet under flere eller färre år, beroende på hvilken bana han
tänker välja. Först derefter vänder han sig till de kollegiala domstolarna,
hviika väl lämpa sig att utbilda skarpa formalister och skickliga
skrifkariar, men icke, såvidt jag förstår, att lika väl bibringa den
praktiska utbildningen.

I detta sammanhang skall jag tillåta mig påpeka, hvad äfven den
föregående talaren framhöll, nemligen att det är just denna domareverksamhet,
visserligen med stöd, hjelp och råd af den ordinarie domaren,
men dock på eget ansvar, som framför allt annat är egnad att
väcka intresset, skärpa omdömet och sålunda gifva den unge juristen
mognad och lämplighet för sitt blifvande kall. Det är sålunda icke
mycket värdt att ifrågasätta en tjenstgöring hos domare på landet
utan tillfälle att få arbeta på eget ansvar.

Under sådana förhållanden och då icke blott hela domarecorpsen,
utan till stor del äfven personalen i departementen och de förvaltande
verken rekryteras från landtdomai-enas vikariei-, så ligger det i sakens
natur, att landtdomarena rätt ofta företrädas af vikarier, men enligt
min uppfattning är olägenheten häraf icke af väsentlig betydelse; och
justitieombudsmannen säger ju sjelf, att ifrågavarande unga vikarier
lyckas jemförelsevis ganska väl besegra de svårigheter, som möta dem.

Jag tillåter mig för öfrigt i detta sammanhang påpeka, att det
för rättsskipningen är lika vigtig!, att de personer, som i sinom tid skola
efterträda de nuvarande landtdomarena, erhålla den utbildning, att de
kunna väl sköta sitt kall, som att de nuvarande domarena så mycket
som möjligt hållas till att sjelfva sköta sitt embete.

Nu kan man emellertid säga, att, om man också vill medgifva,

N:0 18.

Onsdagen den 12 April.

Om inskränk- att deri praktiska utbildningen af de unga juristerna fortfarande hufvudMradf
saligen bör ega rum rid landtdomstolarna, i allt fall den tjenstledighöfdingames
bet, som beviljats häradsböfdingarne, varit större, än som för detta
tjenstledighet, ändamål erfordrats, och att således eu inskränkning i denna ledighet
(Forts.l kan och bör ega rum. Jag föreställer mig också, att eu sådan tankegång
legat till grund för utskottets hemställan, och har utskottet härvid
haft ett stöd i den statistik, som justitieombudsmannen meddelat.
Jag skall derför tillåta mig att ingå i en närmare granskning af denna
statistik, dervid jag dock ingalunda vill bestrida rigtigheten af de siffror,
justitieombudsmannen anfört. Kammarens ledamöter torde emellertid
hafva sig väl bekant det förhållande, hvaraf man ofta frapperas, att
nemligen samma siffror, ordnade och grupperade på olika sätt och
efter olika grunder, också kunna lemna alldeles olika resultat.

Justitieombudsmannens statistik omfattar åren 1896 och 1897
och afser blott de domsagor, i hvilka den nya rättegångsordningen
med allmänna sammanträden blifvit införd eller tjuguen domsagor under
Svea hofrätt, trettiotre respektive trettiofyra under Göta hofrätt och
alla domsagor under hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Denna statistik
sönderfaller i två afdelningar. Den första afser ail tjenstledighet,
som nämnda år beviljats landtdomare, och har justitieombudsmannen
här kommit till mycket höga tal. Dervid är dock att märka, att
i de anförda uppgifterna ingår ett icke ringa antal käradshöfdingar,
som på grund af framskriden ålder åtnjuta årslång ledighet, då de
icke på grund af sina fullmagter äro tvungna att afgå — naturligen
kommer all ledighet af sådan anledning småningom att upphöra. Vidare
ha här medräknats de häradshöfdingar, som haft ledighet på
grund af allmänna uppdrag — sålunda riksdagsmän, ledamöter i komitéer,
landsting o. s. v. Och slutligen har äfven medtagits ledigheter,
åtnjutna i följd af sjukdom och andra laga förfall än de förut
nämnda. Då nu väl icke kan ifrågasättas att göra någon inskränkning
i ledighet, som egt rum af dylika anledningar, synes det, som om
denna del af statistiken saklöst kunnat uteslutas; men man hade i
sådant fall icke haft så stora tal att röra sig med.

Af betydelse för frågans bedömande anser jag deremot den
andra afdelningen af statistiken vara — den afdelning, som upptager
den ledighet, som beviljats käradshöfdingarne, såsom justitieombudsmannen
säger, »utan laga förfall i egentlig mening» — och äfven i
denna afdelning har han kommit till relativt höga tal. Hit har hänförts
ledighet för andra embetsgöromål, för enskilda angelägenheter
samt för helsans vårdande.

Går jag nu till den första rubriken »andra embetsgöromål», ber
jag att få fästa uppmärksamheten på, att häradshöfdingarne icke arbeta
under samma förhållanden som andra embetsman. Om t. ex. en
ledamot i hofrätt på sin rotel får flera mål än vanligt, behöfver detta
icke öka hans dagliga arbete. Han arbetar sin bestämda tid, och de
mål, han icke hinner med, få ligga öfver. Annorlunda är det med
en häradshöfding. Han skall hafva allt, som kommer in på ett sammanträde,
färdigt och expedieradt till nästa sammanträde. Består domsagan
af två tingslag, så skall t. ex. hvad soin kommer in på januari -

N:o 18.

Onsdagen den 12 April.

sammanträdet vara färdigt till sammanträdet i mars och hvad som Om insh-änlcinkommer
på sammanträdet i februari vara utarbetadt till sammanträ- n^adsdet
i april. Jag antager, att i en domsaga sammanträdet i januari höjdingame»
vanligen räcker tre dagar och det i februari två dagar och att det tjenstledighet.
då är möjligt för häradshöfdingen att med ärligt och strängt arbete (Forts.)
sköta sig så, att han medhinner sina göromål inom den tid, jag nämnt.

Men om det så inträffar, att antalet mål och ärenden på januarisammanträdet
ökas, så att detta sväller ut till fem dagar i stället för
tre, så blir det helt enkelt omöjligt för häradshöfdingen, om han
också skall hålla februari-sammanträdet, att fullgöra sin pligt och hafva
färdigt till mars-sammanträdet hvad som inkommit å januari-sammanträdet.
På grund häraf nödgas häradshöfdingen begära ledighet
från februari-sammanträdet. — Vidare händer det ej sällan, att mellan
sammanträdena tillstöta ransakningar med häktade personer —
jag har sjelf en gång samtidigt haft fjorton personer häktade för olika
brott. Och det är ju gifvet, att häradshöfdingen under sådana förhållanden
icke kau samtidigt tillfredsställande sköta dessa ransakningar
och sjelf hålla alla de ordinarie sammanträdena.

Jag frågar då, om det kan vara rigtigt att inräkna sådan tjenstledighet
“för andra embetsgöromål14 bland ledighet utan laga förfall
i egentlig mening?

En annan kategori i denna afdelning är ledighet för helsans vårdande.
Härom säger justitieombudsmannen sjelf, att »uttrycket i vissa
fall synes betyda detsamma som nödig hvila från arbetet, men i andra
fall torde hafva afseende å verklig sjukdom eller sjuklighet11. Justitieombudsmannen
erkänner således, att i vissa fall här ingår verklig
sjukdom, således verkligt laga förfall, men detta har icke hindrat
honom från att i sin slutsumma på ledighet utan laga förfall i egentlig
mening taga upp all ledighet, som beviljats för helsans vårdande.

Jag har i afseende å häradshöfdingarnes tjenstledighet utan laga
förfall gjort upp en kalkyl, men på andra grunder än justitieombudsmannen.
Det har välvilligt stälts till mitt förfogande uppgifter om
den ledighet, som under Svea och Göta hofrätter beviljats vederbörande
häradshöfdingar, i domsagorna under Svea hofrätt åren 1896
och 1897 och i domsagorna under Göta hofrätt 1897 och 1898 samt
de uppgifna anledningarna till denna ledighet. Från skånska hofrätten
har jag ej lyckats erhålla motsvarande uppgifter. Jag har i
min beräkning betraktat såsom ledighet utan förfall i egentlig mening
den ledighet, som beviljats för enskilda angelägenheter eller utan
uppgifven anledning, men icke den, som erhållits för helsans vårdande
eller för andra embetsgöromål, och i de fall, då tjenstledighet begärts
både för helsans vårdande och enskilda angelägenheter eller för andra
embetsgöromål och enskilda angelägenheter, har jag klufvit ledighetstiden
midt i tu och lagt hälften till hvardera kategorien. Det visar
sig då enligt denna kalkyl, att i de tjuguen domsagorna under Svea
hofrätt hafva häradshöfdingarne erhållit tjenstledighet utan laga förfall
år 1896 i sammanlagdt tjugufyra månader och elfva dagar samt
från tjugu sammanträden, d. v. s. hvarje häradshöfding i medeltal en
månad och fem dagar samt ett sammanträde, och år 1897 under

N:o 18. 12 Onsdagen den 12 April.

Om inskränk- tjugusju månader och nitton dagar samt från tretton sammanträden,
Tära*. motsvarande för hvar häradshöfding i medeltal en månad och nio

höfdingames dagar och icke fullt -|- sammanträde. I de trettiofyra domsagorna

tjenstledighet, under Göta hofrätt ställa sig siffrorna så, att ledighet utan förfall
(Forts.) medgifvits 1897 under fyrtioen månader och tjugusex dagar samt från

femtiosex sammanträden eller åt hvar häradshöfding i medeltal en

månad och sju dagar samt omkring 11 sammanträde och 1898 under
fyrtiosex månader och fyra dagar samt sextioen sammanträden med
ett medeltal för hvar häradshöfding af en månad och elfva dagar
samt omkring 1 ■§■ sammanträde.

Såsom jag tillåtit mig nämna, afse båda kalkylerna endast sådana
domsagor, der den nya tingsordningen är genomförd. Justitieombudsmannen
förklarar sig hafva valt denna grupp “för öfverskådlighetens
skull", och jag är öfvertygad, att det är en tillfällighet, som gjort — att
han valt denna grupp af domsagor och icke den andra, der den nya ordningen
icke är genomförd. Hade han valt den andra gruppen, skulle
emellertid förhållandet för häradshöfdingarne hafva stält sig ännu
gynsammare. Kalkylen skulle då hvad angår domsagorna under Göta
hofrätt hafva efter min beräkningsgrund gifvit till resultat, att hvar
häradshöfding i medeltal haft ledighet 1897 sjutton dagar och ej fullt
ett ting och 1898 en månad och två dagar samt jemnt ett ting.

Nu kan man — lika väl som jag gjort den anmärkning mot
justitieombudsmannens kalkyl, att han uppfört kategorien »ledighet för
helsans vårdande» i sin helhet såsom »ledighet utan egentligt förfall»,
utan att göra afdrag för verklig sjukdom — mot min kalkyl göra
den anmärkning, att jag icke alls upptagit denna kategori och att
mina siffror derför böra i någon mån modifieras. Jag tror dock, att
min underlåtenhet härutinnan åtminstone i viss mån kan berättigas
åt en omständighet, som jag af en tillfällighet kommit att beakta.
Under Göta hofrätt finnas två häradshöfdingar, som enligt hvad jag
personligen känner äro besvärade af kronisk sjuklighet, och de hafva
också under ifrågavarande år åtnjutit rätt mycken ledighet, men dessa
hafva icke i sina ledighetsansökningar åberopat sjukdom, utan begärt
ledighet för enskilda angelägenheter, väl vetande, att hofrätten kände
till förhållandet. Denna omständighet tynger dock ganska mycket på
slutresultatet både i min och justitieombudsmannens medelsiffra, och
jag anser det icke osannolikt, att samma förfarande af häradshöfdingar
användts i liera andra fall; då man icke velat göra sig besvär att
skaffa läkarebetyg, har det legat nära till hands att begagna den
gamla formeln “enskilda angelägenheter", väl vetande, att hofrätten
nogsamt kände det verkliga förhållandet. På detta sätt torde summan
af ledighet för enskilda angelägenheter blifvit ej obetydligt större,
än verkligen vederbort.

Efter den utredning, jag nu lemnat, synes mig frågan ställa sig
så: är den tjenstledighet, som hittills blifvit häradshöfdingarne beviljad
utan laga förfall, så stor, att en inskränkning deri skäligen kan och
bör ega rum? Derom kan man naturligtvis hysa olika meningar. Justitieombudsmannen
är i detta fall icke frikostig mot häradshöfdingarne.
Han säger sålunda, att häradshöfding bör i regeln kunna bereda sig

Onsdagen den 12 April. 13 N:o 18.

minst en månads ledighet å tid under sommaren, då de ordinarie Om inskränktingsgöromålen
hvila. Ja, det är möjligt att så kan ske i en eller
annan af de allra minsta och mest lättskötta domsagorna, men jag höfdingarnes
vågar påstå, att det icke kan ske i det stora flertalet domsagor. Sedan tjenstledighet.
domaren omkring den 15 juli afslutat vårtingen, åtgår återstoden af (Forts.)
månaden till att uppsätta de ärenden, som inkommit på slutsammanträden,
och derpå komma syner och andra förrättningar, vidare en och
annan ransakning, komplettering af rotlar och granskning af fastighetsböcker
m. ro. Till detta allt har man ju endast augusti månad,
och så, inuan man vet ordet af, kommer september, och tingen börja
igen. Det förhåller sig verkligen icke så, att domaren i allmänhet
kan bereda sig någon nämnvärd ledighet under sommaren utan att
erhålla verklig tjenstledighet.

Men justitieombudsmannen vill dessutom medgifva häradshöfdingarne
ytterligare en månads ledighet under året, jemte ledighet från ett
eller två ''sammanträden, och det är ju också möjligt, att man i yngre
år och under sin kraftigaste tid kan stå ut med att sköta domaregöromålen
med endast en månads ledighet om året, men det går för visso
icke i längden. Jag skall tillåta mig att fästa uppmärksamheten på
förhållandet å ett närliggande område, nemligen inom hofrätterna. Der
äro ledamöterna berättigade till två månaders semester årligen, vidare
hafva de ledighet vid jul och påsk, sammanlagdt omkring en månad,
och slutligen hafva de rättighet hvarje session till ledighet utan uppgifven
anledning i fjorton dagar. Således in alles en ledighet af fyra
månader om året. Är nu icke detta för mycket, synes mig den ledighet,
justitieombudsmannen velat tillmäta åt häradshöfdingarne, vara
alldeles för liten, och jag är af den uppfattning, att, äfven om man
af den anledning, jag förut antydt, höjer de siffror, jag anfört, och
detta med tjugu å tretio procent, den ledighet utan laga förfall, som
häradshöfdingarne i medeltal åtnjutit, icke är för stor.

Under sådana förhållanden synes det mig hvarken lämpligt eller
rätt att* hos Kongl. Maj:t göra en sådan framställning som den, utskottet
föreslagit, hvarför jag ber att få instämma i det af den föregående
talaren gjorda yrkandet om afslag å utskottets hemställan.

Herr Moberg: Då jag vid ett föregående tillfälle inom denna
kammare yttrade mig i anledning af justitieombudsmannens berättelse,
tillät jag mig uttala den mening, att justitieombudsmannens till kammarens
behandling nu föreliggande framställning om inskränkning af
häradshöfdiugarnes tjenstledighet tarfvade grundligt bemötande, när
den återkomme på kammarens bord. Jag närde dervid den förhoppning,
att ett sådant bemötande i första rummet skulle komma framställningen
till del från lagutskottets sida. Beklagligen har denna min förhoppning
blifvit gäckad. Tv om än lagutskottet icke förordat en skrifvelse af
den beskaffenhet, justitieombudsmannen föreslagit, hvilket för öfrigt,
så vidt jag kan förstå, varit alldeles omöjligt — så oklar är efter
mitt förmenande slutklämmen i justitieombudsmannens framställning
så till form som innehåll —, har lagutskottet i allt fall ansett, att

N:0 18.

Onsdagen den 12 April.

häradshöfdingarnes

tjenstledighet.
(Forts.)

Om inskränk- samma framställning borde föranleda en sådan skrifvelse, hvarom lagnmg
af utskottet hemstält i sitt nu föredragna utlåtande.

Innan jag öfvergår till att beröra utskottets utlåtande, anser jag
det nödvändigt att kasta en skärskådande blick på justitieombudsmannens
framställning, emedan man först vid närmare betraktande
af densamma kan finna, om och i hvilken mån framställningen bör
leda till det slut, hvartill lagutskottet kommit. Visserligen har lagutskottets
högt ärade ordförande, som stält sig såsom reservant inom
utskottet, egnat justitieombudsmannens framställning i vissa delar en
ingående kritik, men med hänsyn till ämnets synnerliga vigt och med
hänsyn jemväl till de många invändningar, som ur skilda synpunkter
kunna mot justitieombudsmannens ifrågavarande framställning göras,
anser jag för min del, att i allt fall så mycket återstår att mot samma
framställning vidare erinra, att jag blott är i förlägenhet, huru jag
skall lämpligen kunna begränsa mig för att icke alltför starkt anlita
kammarens tålamod.

Det är efter min mening ett egendomligt förhållande, att under
den skärskådan, som justitieombudsmannens framställning undergått
såväl i pressen som man och man emellan, man, såvidt jag försport,
icke kommit att närmare akta uppå, hvad denna framställning i sjelfva
verket innebär. Den innebär, mina herrar, ingalunda blott hvad rubriken
angifver: en “inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet
Den innebär derjemte något vida mera, något vida betydelsefullare.
Den innebär nemligen förslag till en total omdaning af de förhållanden,
hvarunder icke allenast vår domarecorps, utan öfver hufvud den
civila embetsmannacorpsen inom vårt land sedan mera än hundra år
tillbaka vunnit sin utbildning, en utbildning så värdefull och gagnande,
att man deri med allt skäl velat finna en förnämlig anledning till
det anseende, vår domarecorps och vår embetsmannacorps enligt samstämmiga
vittnesbörd såväl inom representationen som utom densamma
åtnjuta. Den långvariga utbildning hos domare på landet, som tillförene
ansetts vara så nödvändig för att varda en skicklig* domare,
icke minst genom den förtrogenhet, som derunder vunnits icke allenast
med de säregna förhållanden och egendomligheter, som förefinnas med
afseende å rättsväsendet på landet, utan äfven med folkets lynne,
seder och åskådningssätt, som det är så ytterligt vigtigt för en domare
att nogsamt lära känna och icke blott efter ett eller annat tingssammanträde
ytligt förnimma, — det är denna från fäderna ärfd a
och äfven af den nuvarande generationen högt skattade utbildning
för domarekallet, som, såvidt jag kan förstå, enligt justitieombudsmannens
förslag skulle försvinna.

Men icke nog härmed. Justitieombudsmannen säger: “Såsom bekant,
har det varit vanligt, att många af häradshöfdingarnes biträden blifvit
advokater, landsstatstjenstemän, tjensteman inom andra grenar af
administrationen o. s. v., och någon väsentlig förändring till det bättre
torde härutinnan under nuvarande förhållanden ej vara att förvänta.
Häradsrätterna hafva dock en vida vigtigare uppgift i samhället, än
att man borde tillåta, att de sålunda allmänt användas såsom uppfostringsanstalter
för andra yrken och embeten än domarens. “ Med

N:o 18.

Onsdagen den 12 April.

detta uttalande, mina herrar, och med den tillämpning, justitieombuds- Om intb-änkmannen
sjelf ytterligare gifvit deråt, då han förklarat sin mening och
sin önskan vara, att icke andra än de, som för framtiden ville egna u/dingames
sig åt domarekallet i egentlig mening, skulle få förrätta ting, varder tjenstledighet.
det alldeles uppenbart, att de administrativa och förvaltande verken (Forts.)
hädanefter skulle vara i saknad af den juridiskt praktiska utbildning
hos sina embets- och tjensteman, som, efter hvad jag förmodar, framstående
män inom denna kammare kunna vitsorda hafva varit för
dessa verk af grundläggande betydelse, och hvarförutan vi aldrig skolat
ega desse dugande män, som så väsentligt gagnat sitt fädernesland,
icke minst såsom medlemmar af denna kammare. Det är enligt mitt
förstånd ett underligt tal, justitieombudsmannen för, då han förmenar,
att eu domstol liksom hvarje annan statens anstalt icke skulle hafva
till sin uppgift att förutom fyllandet af sitt särskilda ändamål jemväl
bidraga till fostrandet af landets söner och ämnessvenner, så att de
varda sitt fosterland till största möjliga gagn. Hafva nu häradsrätterna,
jemte det de fylt siu egentliga uppgift att ombesörja och handhafva
rättskipningen på landet, äfven gagnat derigenom, att de fostrat jurister,
som, när de sedermera inträdt i de förvaltande verken, kunnat blifva
så framstående just till följd af den utbildning, de hos häradshöfdingarne
erhållit, så har väl denna insats i den allmänna embetsmannabildningen
varit af sådan vigt, att jag ej förstår, huru ett underskattande deraf
är möjligt, såvidt man ej ser saken ur rent skråmessig synpunkt.

Redan det, att af förverkligande af justitieombudsmannens önskningar
skulle följa, att de administrativa och förvaltande verken och hela den
civila administrationen skulle komma i saknad af den praktiska utbildning
hos sina embets- och tjensteman, som de förut fått åtnjuta, är
för mig ett tillräckligt skäl att finna justitieombudsmannens framställning
föga tilltalande.

Men det återstår att se till, huruvida det mål, justitieombudsmannen
förmenat sig hafva till ögonmärke, att endast de mest förfarne
och de till domareembetets utöfvande mest skicklige skulle få
bekläda domareembeten, blifvit i justitieombudsmannens framställning
tillgodosedt, eller om det icke snarare blifvit der forbisedt och man
sålunda skulle förlora hvad man hade för afsigt att vinna. Som
kammaren behagade finna, är A och O i justitieombudsmannens framställning,
att häradshöfdingarne skola hafva så liten ledighet som
möjligt och framför allt endast i nödfall erhålla befrielse från förrättande
af ting och tingssammanträden. Då såsom en följd deraf
deras biträden icke skulle få förrätta ting, skulle enligt justitieombudsmannens
förslag biträdena afbryta sin vistelse hos häradshöfdingarne
efter ett eller två år för att sedermera på andra områden
söka sin utbildning för domarekallet. Justitieombudsmannen säger på
ett ställe: “Att leda tingsförhandlingarne och att döma äro visserligen
de mest magtpåliggande och jemväl de mest lärorika af domaregöromålen“,
och på ett annat ställe: “De“ (biträdena) “hafva nemligen
under en längre tids vistelse hos den häradshöfding, som de biträda,
ej blott gjort sig förtrogne med den i domsagan rådande praxis vid
behandlingen af förekommande ärenden, utan äfven angående personer

N:o 18. 16 Onsdagen den 12 April.

Om inskränk- och förhållanden i orten förvärfvat en kännedom, som är af en viss
härads 611 domare". Då justitieombudsmannen uttalat dessa behjertans höfdingames

varcla sanningar, må man väl fråga: hvarför skola då icke de unge

tjenstledighet, juristerna få den praktiska utbildning, som justitieombudsmannen förkorts.
) menar vara den mest gagneliga och lärorika, och hvarför skall ej
folket inom en domsaga få till domarens vikarier dem, som äro mest
förtrogne med förhållandena der? Svaret blir: jo, derför att häraashöfdingarne
icke skola undfå ledighet annat än vid laga förfall, och
då biträdena icke kunna hos häradshöfdingarne afvakta sådaut förfall,
som de ju ej veta, när det skall inträffa, måste angelägenheten af de
unge juristernas utbildning och befolkningens i domsagorna behof vika,
för att häradshöfdingarne ej skola få för stor ledighet. Justitieombudsmannen
har emellertid icke kunnat undgå att finna, att många domsagor
äro af den beskaffenhet, att häradshöfdingarne äfven med den
allra bästa vilja och arbetsförmåga icke kunna förrätta samtliga ting
och tingssammanträden. Ett botemedel, som bereder tillämpning åt
justitieombudsmannens här ofvan utvecklade grundsats, måste således
utfinnas, och detta botemedel har justitieombudsmannen angifvit vara,
att sådana domsagor delas i så små domsagor, att häradshöfdingarne
kunna förrätta alla göromål sjelfva, och att dessutom, såsom nu i
öfre Norrland, äfven annorstädes förordnas brottmålsdomare. Härvid
torde man böra taga i betraktande, huruvida representationen kan
befinnas villig till de uppoffringar, som dessa justitieombudsmannens
förslag innebära. Derom tillåter jag mig icke att döma, men jag tilllåter
mig framhålla för kammaren, att räkning på en sådan offervillighet
hos representationen ingår såsom en afgörande faktor i justitieombudsmannens
förslag, i ty att utan domsagedelning och tillsättande
af flere brottmålsdomare justitieombudsmannens förslag är endast ett
förslag på papperet.

Ser man vidare till, huru justitieombudsmannen tänkt sig programmet
för domares utbildning för att nå det af honom uppstälda önskningsmål,
finner man det angifvet sålunda: “Enligt min uppfattning vore
det önskvärdt, att eu sådan ordning för den unge juristens utbildning
kunde införas, att han först vistades såsom biträde under t. ex. två
år hos en häradshöfding utan att erhålla förordnanden att hålla ting
af något slag, men möjligen med rätt att efter viss tids tjenstgöring
uppehålla häradshöfdingens embete vid kortare ledigheter emellan
tingen, att han derefter finge förordnanden såsom adjungerad ledamot
af rådstufvurätt, samt så förberedd började tjenstgöra i hofrätt, som,
derest han befunnes lämplig för domarevärf, använde honom dels såsom
vikarie för häradshöfdingar och dels i hofrätten“. Nu brukar
det väl på andra verksamhetsområden anses vara en ovärderlig fördel,
att man vunnit erfarenhet beträffande de göromål, som falla inom det
verksamhetsfält, man får sig anvisadt. Men härvidlag tyckes justitieombudsmannen
hafva en annan uppfattning. Jag tillåter mig anmärka
i fråga om den projekterade tjenstgöringen vid rådstufvurätterna, att
jag icke förstår, huru den kan vara förenlig med justitieombudsmannens
uttalade åsigter i öfrigt. Rådstufvurätterna hafva sina af

Onsdagen den 12 April.

N.o 18.

Kong]. Maj:t faststälda arbetsordningar, der tjenstgöringsskyldigheten Om insh-änkär
bestämd för såväl borgmästare som rådmän. Om vare sig borg- niy af
mästare eller rådman skulle afstå sin tjenstgöring till en ting adjungerad usfdingarnes
ledamot, skulle just ett sådant förhållande inträffa vid rådstufvurätt, tjenstledighet.
som justitieombudsmannen, när det gäller domstolarne på landet, anser (Forts.)
särdeles olämpligt, nemligen att ordinarie tjensteman lemnade sin befattning
för att låta den skötas af vikarie. Jag kan derföre icke heller
förstå, hvarför den af justitieombudsmannen uttalade, af mig förut
berörda åsigt, att häradsrätterna ej må användas såsom uppfostringsanstalter
för andra yrken och embeten än domarens, icke skall hafva
sin tillämpning äfven i fråga om rådstufvurätterna.

Men, antagom i allt fall, att den unge juristen, såsom justitieombudsmannen
önskar, vid rådstufvurätt och i hofrätt vunne sin utbildning
för domarekallet, någon domareverksamhet på landet borde väl ändock
ifrågakomma för dem, som framdeles ville blifva domare der. Men
huru skulle den unge juristen kunna få utöfva sådan verksamhet, då
häradshöfding ej kunde erhålla ledighet annat än vid laga förfall?

Jo, säger justitieombudsmannen, de “på naturligt sätt11 uppkomna
ledigheterna skulle för visso dertill lemna tillfälle. Ingen definition har
lemnats om hvad som menas med “på naturligt sätt11 uppkommen
ledighet, och jag vet således icke, om dit får räknas den ledighet,
som under riksdagarne åtnjutes af häradshöfding, som erhållit förtroendet
att vara riksdagsman. Jag antager emellertid detta. Sådana
ledigheter blifva emellertid ett fåtal, hvarföre till de “på naturligt
sätt“ uppkomna ledigheterna företrädesvis måste räknas sådana, som
uppstå vid häradshöfdings sjukdom eller död. Ja, hittills hafva häradshöfdingarne
varit ett mycket lifskraftigt slägte, hvarom vi ju ega
glädjande vittnesbörd i denna kammare; och om än antagas må, att
förhållandet skulle blifva något annorlunda, när häradshöfdingarnes
tjenstledighet enligt justitieombudsmannens förslag skulle i så betydlig
mån inskränkas, vågar jag i allt fall antaga, att de tillfällen till förordnanden,
som uppkomme af sistberörda anledningar, icke skulle nå
den utsträckning justitieombudsmannen antager. Det torde emellertid
vara uppenbart, att under de förhållanden, hvarunder sålunda de
hufvudsakliga förordnandena i domsagorna skulle erhållas, förvisso
ingen svensk medborgares helsotillstånd skulle följas med så noggrann
uppmärksamhet och så lifligt intresse som häradshöfdingarnes, om nu
också detta intresse icke kunde sägas vara på alldeles “naturligt sätt”
uppkommet. Men jag föreställer mig, att det skulle kännas föga angenämt
för de unge juristerna att endast genom sjukdom och död
bland häradshöfdingar få vänta uppfyllelse af sina länge närda förhoppningar.
Nå, säger man, detta är nog sant, att icke så mycket
af förordnanden kunde erhållas, men sedan justitieombudsmannens förslag
genomförts blefve de unge juristerna ordinarie domare mycket
tidigare. Det behöfdes icke, att man förrättat så många ting, och
det behöfdes ej heller så lång tids domareförordnande. Ja, mine
herrar, detta är sant. Och nu har jag kommit dit jag velat komma.

Här ligger pudelns kärna. Den domarecorps, vi nu hafva, hvars med Första

Kammarens Prot. 1S99. N:o 18.

N:0 18 18 Onsdagen den 12 April.

Om inskränk- lemmar under lång tids befattning med landtdomaregöromål lärt sig
"härad» älska folkets säregna förhållanden och den verksamhet, domarembetets
höfdingarnes utöfvande klöfver, samt genom noga aktgifvande på folkets önskningar
tjenstledighet, och behof tillvunnit sig folkets förtroende i högre grad än kanske
(Forts.) någon annan tjenstemannacorps, denna domarecorps skulle ersättas af
en annan, som komme att sakna just hvad som utgör den nuvarandes
styrka.

Jag är skyldig kammaren afbön för den långa tid jag tagit
kammarens uppmärksamhet i anspråk. Men enligt min mening är den
föreliggande frågan af en så genomgripande betydelse, att stor uppmärksamhet
bör egnas deråt. Jag kan emellertid fatta mig mycket
kortare, då jag öfvergå!- till utskottets betänkande, ty derom är, såvidt
jag kan förstå, icke mycket att säga.

Ehuru utskottet icke tagit saken ur den vidtomfattande synpunkt,
hvarur den efter mitt förmenande bort tagas, har utskottet i allt fall
icke godkänt de af justitieombudsmannen på fyrfaldiga ställen uttalade
meningar. Men. jag får säga, att den bevisföring, utskottet använda
synes mig något egendomlig. Sedan utskottet nemligen upptagit ett
efter annat af justitieombudsmannens påståenden och egnat dem sitt
erkännande, kommer utskottet strax derpå med ganska betänkliga invändningar
mot samma påståenden, hvarigenom deras giltighet vederlägges.
Så gör utskottet undan för undan. Och följden är, att, när utskottet
kommit till slutet, utskottet för sin hemställan icke har ett enda
positivt skäl, utan måste nedskrifva en sådan motivering: “Med det
ofvan sagda har utskottet emellertid ej velat bestrida möjligheten
att utfinna en anordning, som ur rättsskipningens synpunkt är fördelaktigare
än den nuvarande." På den omständigheten, att det icke
kan anses omöjligt att utfinna en anordning, som är fördelaktigare
än den nuvarande, har utskottet alltså grundat sin hemställan. Det
har så ofta inom denna kammare, såsom mig synes med allt skäl,
blifvit sagdt, att man icke bör göra framställning hos Kongl. Maj:t,
utan att man något vet, hvarthän man vill komma, utan att man bär
någon kännedom om, hvilket medel skall leda till målet. Jag frågar:
kan det finnas någon inom denna kammare, som efter den utredning
utskottet presterat och efter hvad för öfrigt i saken förekommit är
på det klara med hvad som skall göras? Jag tror icke, att det
finnes någon. Skall då Riksdagen aflåta en skrifvelse blott för att
skrifva någonting. Såvidt jag förstår, gifves det ej någon annan lösning
af den förevarande frågan än förändring af våra underdomstolar på
landet från enmansdomstolar till kollegiala domstolar. Men, såsom
lagutskottets ordförande sade, jag hoppas, att den tid måtte vara långt
aflägsen, då förslag derom bifalles. Frågan härom eller i öfrigt någon
antydan om den väg, som skulle beträdas för att nå det af utskottet
angifna önskniugsmål, har icke blifvit af utskottet berörd, och sålunda
skulle Riksdagen nu skrifva till Kongl. Maj:t utan att sjelf hafva klart
för sig hvad den vill. För min del kan jag icke förorda eu dylik
lösligen tillkommen skrifvelse. Jag ber derför att få i likhet med
lagutskottets ordförande och öfrige, som yttrat sig i denna fråga, yrka
afslag å utskottets hemställan.

Onsdagen den 12 April. 19 N:o 18.

Herr Almgren, Fredrik: Såsom ledamot af lagutskottet har °m inskränkjag
ansett det vara min pligt att söka bilda mig eu opartisk åsigt i n^!0jf
föreliggande fråga. Då jag hvarken är domare eller jurist eller har höfdingarnes
någon som helst egen erfarenhet af, huru domarekallet på landet tjenstledighet.
utöfvas, har jag såsom grund för mitt omdöme i frågan varit hänvisad (Forts.)
till den diskussion, som, också mycket sakrik och omfattande, förts
inom lagutskottet. Af densamma framgick, såvidt jag kunde förstå,
först och främst, att den skildring, justitieombudsmannen lemnat af
den efter hans förmenande alltför stora ledighet, häradshöfdingarne
åtnjuta, varit och är i viss mån icke obetydligt öfverdrifven. Utskottet
har jemväl funnit, att den “kan gifva sken deraf, att häradshöfdingarne
i allmänhet åtnjuta mera tjenstledighet, än som i verkligheten eger
runa". För det andra synes det mig ådagalagdt, att hofrätterna gjort
sin pligt. Utskottet har funnit, att ingen “hofrätt med otillräcklig
stränghet öfvervakat efterlefnaden af lagbudet i 10 § af 1 kap. rättegångsbalken“.
På grund häraf måste jag sluta, med hänsyn till hvad
detta lagbud innehåller, att under den tid, som justitieombudsmannen
afsett, ingen häradshöfding erhållit tjenstledighet utan laga förfall, och
att de personer, som förordnats att embetet förestå, varit hvad lagbudet
kallar skicklige män. För det tredje har det inom utskottet
framhållits, att det visserligen tidt och ofta händt, att i de stora domsagorna
häradshöfdingarne varit benägne att vinna befrielse från ett
eller annat ting eller tingssammanträde allenast af den orsak, att de
velat ostördt sköta andra embetsgöromål. Och det vill synas mig, som
om hofrätterna funnit detta vara laga förfall. Det kan väl hända, att
det här föreligger en beaktansvärd olägenhet. Men inom utskottet
har också med all kraft gjorts gällande, att denna, olägenhet i högst
väsentlig grad kompenseras deraf, att de unge juristerna oftare få
tillfälle att utöfva domarekallet. Och det har särskildt betonats af
utskottet, att just underdomstolarne på landet ega ett afgjordt företräde
framför dem i städerna såsom utbildningsanstalter för de unge
juristerna, och “att just tingsförrättningar äro bäst egnade såväl att
sporra den unge juristens nit och intresse som att ådagalägga hans
större eller mindre lämplighet för domarekallet“.

Af allt detta kan jag icke sluta annat, än att förhållandet är rätt
godt, som det är. Jag kan åtminstone icke finna, att någon allvarsam
eller anmärkningsvärd brist eller olägenhet uti ifrågavarande afseende
kan påvisas. Vidare har jag fäst mig vid, att af de förslag till ändring
af den bestående ordningen, som justitieombudsmannen framlagt, det
väsentligaste, nemligen det, att häradshöfdingarnes ledighet skulle ordnas
på grund af en lag, blifvit af hela utskottet förkastadt. Utskottet
säger nemligen: “Man kan dock svårligen fastställa en för landets alla
domsagor gemensam måttstock i fråga om den tid, hvarunder häradshöfdingarne
böra ega åtnjuta dylik ledighet11; och att de öfriga tre,
nemligen förslagen angående delning af vissa domsagor och förordnande
af ständige brottmålsdomare samt förslaget, att häradshöfdingen, der
tillfälligt hopande af göromålen förekomme, sjelf skulle hålla tingen
och till vikarien öfverlemna de andra embetsgöromål, som ej kunde af
honom medhinnas, af utskottets majoritet erhållit det skäligen ringa

N:o 18.

Onsdagen den 12 April.

Om inskränk- betyget “icke oförtjenta af beaktande". Då jag dertill lägger, att
liäradl utskottets majoritet icke på något sätt sjelf framstält något positivt
hSfdingarnes förslag till åstadkommande af någon möjlig förbättring i nu ifrågatjenstiedighct.
varande afseende, bar jag haft svårt att förstå, huru utskottet kunnat
(Forts.) komma till att öfver hufvud taget framlägga ett skrifvelseförslag. Men
jag förstår mycket väl, att skrifvelseförslaget blifvit sådant det blifvit:
ofantligt sväfvande och mycket litet sägande. Men då jag för min del
icke annat än i mycket extrema fall, när det gäller att skyndsamt
råda bot för verkligt stora brister, vill vara med om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, i hvilken Riksdagen på intet sätt positivt utvisar, hvilka
vägar Riksdagen önskar, att Kongl. Maj:t måtte gå för att skaffa hjelp
eller råda bot mot sådana brister, har jag anslutit mig till reservanterna
i utskottet och ber, herr grefve och talman, att i likhet med dem få
yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Sandqvist: Eftersom jag är en reservanterna mot lagutskottets
föreliggande förslag, anser jag mig böra yttra några ord
till förklaring, hvarför jag icke kunnat gilla det slut, hvartill utskottet
kommit.

Justitieombudsmannens af lagutskottet behandlade framställning
om en skrifvelse från Riksdagen till Kongl. Maj:t med anhållan om
“erforderliga åtgärder till lagstadgad inskränkning af häradshöfdingarnes
tjenstledighet" är efter mitt förmenande mindre lyckligt motiverad;
och af samma tanke är tydligen också utskottet. Hvad först angår
den af lagutskottet angifna “utgångspunkten" för justitieombudsmannens
undersökning, eller den frågan, i hvilken utsträckning häradshöfdingarne
under nuvarande förhållanden åtnjuta tjenstledighet, säger sig utskottet
icke hafva “förbisett, att den af justitieombudsmannen gjorda sammanställningen
af detaljuppgifterna om häradshöfdingarnes tjenstledighet i
de domsagor, som gjorts till föremål för undersökning, är i visst afseende
mindre tillfredsställande och kan gifva sken deraf, att häradshöfdingarne
i allmänhet åtnjuta mera tjenstledighet, än som i verkligheten
eger rum". För detta omdöme, som ju uppenbarligen är ett i
något förmildrande ordalag uttaladt underkännande af justitieombudsmannens
nämnda utgångspunkt, anför utskottet fullgoda skäl, som jag
ej behöfver bär upprepa.

Ehuru nu bevisningen brister i frågan om anledningarna till
häradshöfdingarnes tjenstledighet, anser utskottet det likvisst stå “qvar,
att häradshöfdingarne under de år, som undersökningen afsett, åtnjutit
ganska mycken ledighet, utan att laga förfall i egentlig mening derför
blifvit åberopadt". Men under det justitieombudsmannen tillskrifver
detta antagna förhållande hofrätternas ringa motståndskraft mot häradshöfdingarnes
och deras biträdens sammanstämmande önskningar om
mycken ledighet, förklarar utskottet att förhållandet ej berott "derpå,
att någon hofrätt med otillräcklig stränghet öfvervakat efterlefnaden
af lagbudet i 10 § af 1 kap. rättegångsbalken", som, såsom vi nyss
hört, ju innehåller, att om häradshöfdingen har förfall, skall det pröfvas
af hofrätten, och finnes det lagligt, så skall hofrätten förordna annan
skicklig man.

N:0 18.

Onsdagen den 12 April.

Hufvudmotivet för justitieombudsmannens framställning, som ju Om inskränkskulle
vara, att häradshöfdingarne “utan laga förfall i egentlig mening11 ning af
åtnjutit för mycken ledighet, har sålunda visat sig ohållbart. Dermed höjdi^garnes
tyckes väl också den af justitieombudsmannen gjorda framställningens tjenstledighet.
öde bort vara besegladt. (Forts.)

Men under behandlingen af frågan om häradshöfdingarnes tjenstledighet
hafva justitieombudsmannen och utskottet icke kunnat undgå
att lägga märke till att denna fråga på det närmaste sammanhänger
med de unga domareämnenas behof af tillfällen till utbildning för sitt
framtida kall. För att detta behof icke vidare skall kunna användas
såsom anledning till tjenstledighet åt häradshöfdingarne, vill justitieombudsmannen
öfverlemna de unga juristernas uppfostran hufvudsakligen
till rådstufvurätterna. Mot en sådan anordning möter, säger utskottet
på mycket talande skäl, “afsevärda betänkligheter“. Justitieombudsmannen
vill ej heller tillåta, att häradshöfdingarnes egna biträden
användas såsom vikarier i de domsagor, der de äro anstälde, men häremot
“har utskottet, i olikhet med justitieombudsmannen, den uppfattning,
att det af flere skäl är lämpligare att, der ett sådant uppdrag kan
och bör åt vikarie anförtros, dertill företrädesvis, då ej fråga är om
längre och mera omfattande förorduanden, användas häradshöfdingarnes
med ortens förhållanden och rådande praxis hemmastadda biträden".

Efter den i sanning nedergörande kritik, som utskottet låtit justitieombudsmannens
framställning bit för bit undergå, har utskottet naturligen
icke kunnat instämma i hans åstundan om åtgärder till lagstadgad
inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet. Men utskottet tager
sig det oaktadt af justitieombudsmannens framställning anledning att
afgifva ett förslag af till och med större omfattning och i verkligheten
i annat syfte än justitieombudsmannen begärt, utan att utskottet, såvidt
ur dess motivering får anses framgå, dertill kan anses hafva haft tillräckliga
skäl.

Frågan om den unge juristens praktiska utbildning är af en vida
större räckvidd än måhända vid första påseendet observeras. Den
sammanhänger nemligen på det intimaste med landtdomareorganisationen
och kan nog ej väl lösas utan i samband med ändringar i denna
organisation. Utskottet, som tydligen icke velat inlåta sig på denna
tanke, ehuru den legat bra nära till hands, tyckes emellertid sjelft
tvifla om möjligheten att lösa uppfostringsfrågan fristående, såsom
utskottet betraktat den. Utskottet har, heter det nemligen, uej velat
bestrida möjligheten att utfinna en anordning, som ur rättsskipningens
synpunkt är fördelaktigare än den nuvarande och som likväl tillgodoser
intresset af de unga juristernas goda praktiska utbildning". Den, som
säger sig ej bestrida möjligheten af en sak, har i sjelfva verket ganska
nära antydt, att han icke vet, huruvida saken kan utföras; och utskottet
har ej heller gjort ens ett försök till antydan om en lösning af det
spörsmål, utskottet framkastat. Det är dock hufvudsaken i utskottets
kläm, oaktadt det är instucket i eu mellanmening.

Det kan helt visst icke vara kammarens mening att nu påkalla en
genomgående förändring af arbetssättet hos häradshöfdingarne och
underdomstolarne på landet, hvilket skulle bli en gifven följd af ett

N:0 18.

Onsdagen den 12 April.

Om inskränk- bifall till lagutskottets förslag. Behofvet af en sådan förändring är
1 ,härads" för res^en ingalunda trängande, och så länge det ej med skäl kan sägas
höfdingarnes annat, än att hofrätterna använda stor urskiljning och försigtighet vid
tjenstledighet, meddelandet af förordnanden för vikarier åt häradshöfdingarne — jag
(Förts.) erinrar om utskottets nyss upplästa vitsord i den saken — betyder
det i sjelfva verket bra litet, om en eller annan häradshöfding kommer
att åtnjuta ledighet från flera eller färre ting och andra embetsgöromål.
Ilerr grefve och talman, jag yrkar afslag å utskottets förslag.

Herr Afzelius: Kammaren kan möjligen och icke utan skäl vara
något trött på denna sak och icke önskji höra mer derom. Men jag
anser, att här föreligger en fråga af verklig vigt, och jag ber derför
få säga några ord. När jag säger att frågan är af vigt, menar jag
icke den frågan, huruvida tilläfventyrs fel eller försummelse i förevarande
hänseende kan läggas häradshöfdingarne eller hofrätterna till
last; den sidan af saken är dock från det allmännas synpunkt sedt
af jemförelsevis underordnad betydelse. Är härutinnan något att anmärka,
någonting som brister — jag har derom ingen personlig erfarenhet
— och har det behöfts någon väckelse, så bär redan sakens upptagande
inneburit sådan nog; erfordras i sådant hänseende något vidare,
så har naturligtvis justitieombudsmannen andra utvägar att få rättelse
än en skrifvelse till Kong!. Maj:t.

Denna sida af saken skall jag alltså helt och hållet lemna. Men
saken har också en annan sida, en vigtigare. Det är den, som lagutskottet
med skäl säger vara af ett stort allmänt intresse: frågan
sammanhänger med vårt nuvarande system för utbildning af domare.
Utan att förändra detta kan man icke åstadkomma någon väsentlig
förändring i fråga om tjenstledighet^'' och vikariat.

Jag kan nu vara ense med lagutskottet i allt hvad utskottet yttrat
i denna fråga utom i ett — och det är sjelfva konklusionen. Jag
biträder allt hvad lagutskottet sagt till fördel för det system för domares
utbildning, som nu användes, men jag vill ytterligare tillägga något.

Här har nyss af en häradshöfding redogjorts för huru den juridiska
utbildningen går till. Så som den går till nu, så har den gått till
under århundraden. Efter slutade studier kommer den unge juristen
till eu häradshöfding, hos hvilken han får tjenstgöra ett par år, följer
med på tingen, inöfvas steg för steg i göromålen, till dess han sjelf
får hålla ting i den domsaga, der han arbetat. Först efter några år
öfvergår han till annan verksamhet i rättslifvet. Sålunda är hos oss
den första utbildningen förlagd till underrätterna på landet.

Naturligtvis har detta sina olägenheter, det är jag den förste att
erkänna. Den gamle erfarne domaren sköter naturligtvis i allmänhet sin
sak bättre än den unge adepten. De första stegen äro naturligtvis något
vacklande och osäkra. Der kan måhända begås misstag, förbiseende,
det är fallet här, såsom öfverallt annars — försummelser, hvilka med
större öfning och erfarenhet skulle ha uteblifvit och som äro tråkiga nog
och kunna vålla åtskilligt obehag. Det förnekas icke. Men till motvigt
mot dessa olägenheter har systemet också mycket stora fördelar.
Och man skall för öfrigt icke öfverdrifva farorna. Man skall icke tro,

Onsdagen den 12 April.

N:o 18.

att den unge mannen är som en lössläppt fåle i vildmarken, att han Om inskränkfår
sköta allt på egen hand. Nej, häradshöfdingen, om han är sådan karate

han bör vara, är sitt biträde till stöd och hjelp, när helst det behöfves. hSjdingarnes

Ser man nu blott till, att den unge icke släppes fram alltför tidigt — tjenstledighet.
och i det afseendet är måhända ännu något att göra — så tror jag (Forts.)

lör min del att faran icke är så synnerligen stor och att den skada,
som kan vållas, sällan är betydlig.

Men just i detta, som onekligen är svagheten i denna anordning,
ligger också dess styrka, styrkan i denna metod att uppfostra domare.

Ty det finnes icke något sätt, tror jag, att väcka och fostra det, som
dock är en hörnsten i hvarje slag af embetsmannaverksamhet, nemligen
känslan af ansvar, icke något sätt — säger jag — som är så egnadt

för detta ändamål, som just detta sätt att gå till väga. Jag tänker

naturligtvis härvid icke på det slags ansvarskänsla, hvars råmärken
äro utstakade i 25 kap. strafflagen, jag tänker icke på räddhågan att
något göra eller låta, som kan medföra “påföljd", utan jag tänker på
den rent menskliga ansvarskänslan, känslan af att hvad jag gör, det
skall jag göra så, att jag kan försvara det inför Gud och menniskor.

Känslan deraf är hörnstenen här såväl som på andra områden. Jag
vet nu verkligen knappast någon situation i lifvet, som är mera egnad
att hos en ung man framkalla, inpregla och stärka denna känsla än
just detta att sitta såsom ordförande i en häradsrätt. Den unge
domaren har i öfrigt och under hand hjelp af häradshöfdingen med
råd och dåd, men hvad han gör, när han sitter i rätten, det gör han
på sitt eget ansvar. Nämnden delar icke ansvaret med honom, den
kan taga det sjelf, om den enig reser sig mot ordföranden, eljest svarar
domaren ensam. Hvad som är systemets svaghet åt ett håll, det är
dess styrka åt ett annat.

Redan af det skäl jag nu betonat kan jag icke jemföra utbildningen
vid häradsrätterna med den utbildning som skulle ges vid
rådstufvurätterna. Ty vid dessa domstolar vänjes den unge domaren
vid att taga på sig endast en bråkdel af ansvaret för hvad som sker,
kanske icke ens så mycket om han är försigtig nog att skrifva en
skiljaktighet. Detta är en omständighet. Lagutskottet har fäst uppmärksamheten
på andra omständigheter, mångfalden af rättsärenden,
som förekomma vid häradsrätterna i jemförelse med hvad som förekommer
vid rådstufvurätterna, hvilket gör att den rättspraxis, som
står till buds vid häradsrätterna, är vida lärorikare än den vid rådstufvurätterna.
Detta är fullkomligt rigtigt och mycket beaktansvärdt.

Men jag ber att få fästa uppmärksamheten på en annan sak, som
efter min mening för den första utbildningen har en mycket stor
betydelse. Rättsskipningen vid häradsrätterna framträder, så att säga,
i en helt annan gestalt än vid rådstufvurätterna: den är folkligare,
den är, kan man gerna säga, mer imponerande. Redan närvaron af
nämnden och dess medverkan, hvilken jag skattar mycket högt, är
egnad att popularisera äfven yrkesdomarens uppgift, att ställa den på
en bredare bas. Under det att man vid rådstufvurätterna — med
undantag af brottmålen — aldrig eller åtminstone mycket sällan möter
parterna sjelfva, är det helt annorlunda på landet, och äfven mellan tingen

N;o 18.

Onsdagen den 12 April.

Om inskränk- stå häradshöfdingen och hans biträden i en ständig beröring med
härad?- befolkningen. Allt detta gör, att deltagandet i rättskipningen på
höjdingarnes landet har en mer personlig karakter och derför också är mycket
tjenstledighet, mer personligt bildande. Det är just under dessa lifvets första läroår,
(Forts.) som karakteren utbildas, de intryck, man då får, gå in i blodet och
blifva bestämmande för lifvet.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på ännu en annan sak:
det rent personliga förhållandet emellan häradshöfdingen och hans
biträden. Under det att i rådstufvurätten läraren och lärjungen, om
jag så får kalla dem, i regeln icke mötas annat än på embetets vägnar,
så är det ju mellan häradshöfdingen och biträdet en ständig beröring.
Ofta är den sistnämnde medlem af familjen, alltid arbetar han under
häradshöfdingens ögon, när helst han är rådvill eller tveksam kan han
fråga häradshöfdingen, kan han tala med honom äfven om andra
frågor, än de som direkt föreligga. En god domares personliga inverkan
på en ung man är någonting, som man icke kan skatta nog
högt; säkerligen kunna vi litet hvar i denna kammare nämna namn
på svenske underdomare, hvilka rent af bildat skola — som kunnat
peka på eu hel rad af domarecorpsens och statstjenstens yppersta män
och säga: dessa ha varit mina biträden. Tror man, att sådant beror
af tillfällighet?

Jag har nu velat framhålla detta för att visa betydelsen af den
utbildningsmetod, vi så länge tillämpat, och att man har skäl att
betänka sig, innan man kastar den öfver bord. Men, säger man, de
unge männen skulle ju fortfarande få gå qvar vid häradsrätten, ehuru
de icke skulle få hålla ting. Om hvad man sålunda tänkt sig säger
jag endast: formen är qvar, men anden är borta. Ty hvad är det som
gifver ambition och intresse åt den unge juristens arbete på häradskansliet?
Det är medvetandet att i denna domsaga, bland denna befolkning skall
jag sjelf få hålla ting, om jag sköter mig väl. Det är det som eggar.
Tager man bort detta så blir den unge juristen endast ett skrifbiträde,
som gör vida mindre nytta än ett öfvadt skrif biträde. Jag tviflar
på, att häradshöfdingarne skulle vilja hafva sådana der auskultanter
och rätta deras skripta för att sedermera få se dem fara sin kos, när
de börja att duga någonting till. Hela denna kurs skulle derför nog
bortfalla.

Detta om förhållandet mellan utbildningen vid häradsrätter och
vid rådstufvurätterna. Nå, men hofrätterna, säger man, duga de då
icke ? Hofrätterna äro såsom domstolar förträffliga, såsom grundläggande
uppfostringsanstalter för domare äro de alldeles icke lämpliga. Hofrätten
är en pappersinstans, hofrätten dömer blott på akter, detta ger
åt denna domstol eu mer formel typ. Det är ingenting att klandra
i detta, det måste så vara. Men hvad är det den unge mannen der
först sättes att lära? Uteslutande form, han får sätta upp rubriker,
berättelser, protokoll, i bästa fall promemorior, allt mycket förträffligt
och nödvändigt att lära, men uteslutande formelt. Finnes icke vid
detta formella sysslande såsom motvigt en redan förut förvärfvad vana
att se till kärnan och innehållet, den materiella rätten, så händer det
lätt och har händt mången gång att detta sysslande leder till en

N:o 18.

Onsdagen den 12 April.

öfverskattning af formens betydelse, till en dyrkan af formen för
formens egen skull, att det med ett ord leder till hvad man kallar
formalism. Och formalism är visserligen icke en egenskap, som man
vill hafva hos en domare.

Som sagdt är jag ense med utskottet i allt hvad det yttrat i
dessa frågor. Men sä kommer sjelfva sammanknytningen af resonnementet.
Jag skall icke vidare kritisera denna sammanknytning — huru
man från premisserna kommer till konklusionen — men jag tror, att man
utan att göra utskottet i ringaste mån orätt, kan återgifva resonnementet
så här: hvad justitieombudsmannen föreslagit att sätta i stället
duger icke, vi sjelfva kunna icke hitta på något annat, men möjligheten
kan icke anses vara utesluten; vi skola derför skrifva till Kongl. Maj;t
för att finna en Columbus. När är eu sådan der abstrakt möjlighet att
utfinna något nytt utesluten i dylika lämplighetsfrågor? För mig
skulle det hafva varit naturligare och lättare att fatta, om lagutskottet
sagt så här: hvad justitieombudsmannen föreslagit hafva vi visat vara
oanvändbart, sjelfva kunna vi icke hitta på något annat: hvad visar detta?
Det visar, att frågan om en reform icke ännu är mogen och att den
följaktligen bör hvila så länge.

Jag förtänker emellertid alls icke lagutskottet, att det har framkommit
med detta skrifvelseförslag. Jag finner det endast egnadt att
gifva uttryck åt eu stämning, åt känslan af de olägenheter, som äro
förenade med det nuvarande systemet och hvilka jag visserligen icke
underskattar. Men jag vill erinra om, att dessa olägenheter icke äro
nya, och jag tror mig kunna bestämdt säga, att dessa olägenheter under
senaste tid blifvit icke större utan mindre än hvad de varit fordom.
För min del hoppas jag derför, att kammaren icke skall gifva vika
för en dylik ställning och göra ett anlopp mot vår gamla bepröfvade
domareskola, ett anlopp, som är så oklart till sin syftning och hvars
verkan derför icke kan beräknas.

Jag ber att få instämma i yrkandet om afslag.

Herr Trygger: Det torde här vara nödvändigt att slå fast hvad
utskottet föreslagit och skilja det från hvad justitieombudsmannen föreslagit.
Ty de herrar, som talat mot utskottets förslag, hafva hela
tiden sammanblandat dessa saker, jemte det de lemnat sin fantasi ett
visst fritt spelrum.

Justitieombudsmannen hade i sin utredning slutat med en hemställan,
att häradshöfdingarnes tjenstledighet skulle blifva lagstadgad.
Detta var något, som utskottet förklarat sig icke kunna gå in på.
Samtidigt härmed har utskottet uttalat, att man icke har någon som
helst anledning att uttala klander mot häradshöfdingarne för den tjenstledighet
de tagit. Tv denna tjenstledighet är nödvändig på grund af
åtskilliga, af dem oberoende omständigheter. Bland dessa omständigheter
påpekar utskottet särskild!, att de unga juristerna äro för sin
utbildning hänvisade till tjenstgöring vid häradsrätterna. Men utskottet
afvisar på det bestämdaste justitieombudsmannens tanke, att denna
utbildning skulle kunna ersättas med en utbildning annorstädes. Deremot
tillåter sig utskottet ifrågasätta, om icke denna utbildning vid härads -

Om inskränkning
af
häradshöjdingames

tjenstledighet.
(Forts.)

No 18.

Onsdagen den 12 April.

Om inskränk- rätterna kunde ske på ett sådant sätt, att icke så mycken tjenstn?iärads
ledighet behöfdes för käradshöfdingarne, och jag vill fråga, om man
höfdingarnes ic^° kunde tänka sig, att den förberedande tjenstgöringen hos häradstjenstledighet.
höfdingen, innan biträdet får tillträde till domaresätet, förlängdes,
(Forts.) hvaraf naturligtvis följden blefve, att den senare tiden, hvarunder
förordnande erhålles, förkortades och behofvet af tjenstledighet blefve
mindre. Utskottet ansåg, att Kongl. Maj:t vore den, som bäst skulle kunna
utreda denna sak äfvensom taga under ompröfning de öfriga förändringar
i nuvarande förhållanden, som kunde bidraga till att domareembetena
mindre än hittills uppehölles af vikarier, och utskottet ansåg en sådan
utredning synnerligen vigtig. Ty, mine herrar, vår underrättsinstitution
hvilar på domaren. Detta enmansdomaresystem är i sig sjelf svagt,
om icke domaren är stark. Tänk på England med dess enmansdomstolar!
Det går utomordentligt, men der släpper man icke fram
några oerfarna unge män, utan der sitta jurister, som åldrats i domarevärf.
På samma sätt måste det vara hos oss: skola vi hafva qvar
våra enmansdomstolar med nämnd, så måste man se till, att den, som
sättes på ordförandeplatsen i domstolen, verkligen har förmåga och
erfarenhet och att han icke kommer dit för tidigt.

Mot utskottets hemställan hafva gjorts åtskilliga anmärkningar,
och kammaren torde ursäkta, att jag måste taga upp dem till besvarande.

En talare har sagt, att vi redan nu hafva bestämmelser om laga
förfall, och att hofrätten skall noga pröfva, om förfallet är lagligt.
Om så icke varit förhållandet, så borde man göra anmärkning mot
hofrätten, men dertill har man icke ansett sig ega skäl. Detta låter
bra att säga, men träffar icke verkligheten. Det är omöjligt att
upprätthålla bestämmelserna om laga förfall, detta just på grund af
hänsynen till de unga juristernas utbildning. Således duger icke denna
invändning.

Vidare sade samme talare, att domaren följer med intresse sina
biträden och leder dem o. s. v. Ja, är det en garanti för rättsskipningen?
En domare gör det, en annan gör det icke.

En talare opponerade sig på det allra kraftigaste mot justitieombudsmannens
förslag angående de unga juristernas utbildning. Jag
förstår icke, huru detta kan träffa utskottets förslag, då utskottet
uttryckligen sagt, att det afvisar denna justitieombudsmannens tanke.

Samme talare framkom vidare med en statistik. Jag tror icke,
att någon af kammarens ledamöter kunde kontrollera densammas
rigtighet. Jag är naturligtvis öfvertygad om, att den är uppgjord
efter bästa förstånd och samvete, men jag vill erinra derom, att äfven
i utskottet framstäldes åtskilliga anmärkningar mot justitieombudsmannens
statistik, men det visade sig sedermera, att justitieombudsmannen
hade rätt.

Då vidare samme högt ärade talare vände sig mot den föreslagna
lagstadgade semestern för häradshöfdingarne och ådagalade, att en sådan
anordning icke duger, är det precis på samma sätt med denna anmärkning
som med hans första anmärkning. Det är justitieombuds -

N:0 18.

Onsdagen den 12 April.

mannen, som bär anfalles, icke lagutskottet, ty lagutskottet bar uttalat
den åsigten, att en sådan anordning icke är lämplig.

En annan talare framhöll, att i fall den af justitieombudsmannen
framkastade tanken realiserades, att de unge jurister, som icke hade
för afsigt att egna sig åt domareverksamhet, skulle så mycket som
möjligt afvisas från domaresätet, den svenska statsförvaltningen derigenom
skulle lida stor skada, ty denna hade på ett synnerligen lyckligt
sätt rekryterats från domarecorpsen och dess. alumner. Jag vill
visserligen icke förneka, att förvaltningen haft mycken nytta af de
juridiskt skolade personer, som sålunda tillförts densamma, men jag
måste på samma gång säga, att sådant icke får ske på rättsskipningens
bekostnad. Gå vi till andra länder, finna vi, att man der icke anser
sig kunna använda rättsskipningen i underrätterna såsom en skola för
utbildandet af förvaltningens tjensteman. Och med all aktning för
den juridiska skolan vill jag ifrågasätta, om det icke vore lika bra,
att förvaltningsembetsmännen danades i den administrativa skolan.
Kanske skulle denna visa sig kunna gifva resultat, som till och med
vore bättre.

Vidare påpekades af en talare, att allmänhetens behof på landet
bättre tillgodosåges, derigenom att häradshöfdingarne då och då toge
sig ledighet samt läte vikarier sköta sina domsagor. Det förefaller
mig i så fall egendomligt, att samtlige ledamöter i utskottet från
Andra Kammaren varit af en annan mening. De böra bäst känna
folkets behof på landsbygden, och det torde icke vara oberättigadt
att gifva deras utsaga lika mycket vitsord som den högt ärade
talarens.

Man har vidare åberopat sig på, att utskottets skäl vore för svaga.
Vi hafva sagt, att det finnes möjlighet att råda bot för missförhållanden,
som verkligen förefinnas, och på denna grund begärt en
utredning. Är denna begäran under sådana förhållanden icke befogad?
Den siste talaren har slutligen fäst uppmärksamheten på den
stora betydelsen för de unge juristernas utbildning deraf att de tidigt
få bära ett ansvar. Och det vore detta ansvar, känslan deraf hos den
unge domaren, när han såsom sådan fungerade i underrätten på
landet, som mer än något annat utbildade honom. Ja, hvar och en,
som suttit i domaresätet uti en häradsrätt, har nog erfarit denna ansvarskänsla,
som tränger sig på en, och kraftigare ju yngre man varit
då man kom till denna plats, men, mine herrar, det finnes här ett
annat intresse än dessa uuge herrars juridiska uppfostran, något annat
att taga hänsyn till än den uppfostrande betydelsen af detta ansvar.
Det är parternas, rättsskipningens intresse. Nu kan man ju säga: om
det går något emot i underrätten, kan han få rättelse i hofrätten eller
högsta domstolen, men icke har man visat sig sörja för rättsskipningen,
i fall man gifver en part ett dylikt svar. Det gäller sålunda här att
väl väga det ena intresset gent emot det andra. För min del kan jag
icke tveka, hvilketdera intresse bör tillerkännas större betydelse. Såsom
fullt berättigad anser jag den parternas fordran, att staten ställer dem
framför en domstol, som är fullt kompetent att afgöra förekommande

Om inskränkning
af
häradshöfdinyarnes

tjenstledighet.

(Forts.)

N:0 18.

Om inskränkning
af
häradshöfdingarnes

tjenstledighet.
(Forts.)

Onsdagen den 12 April.

tvister, icke inför en domstol, som i sjelfva verket är en skola för
unga juristers utbildande.

De skäl, som jag nu anfört, äro de, med hvilka jag i min ringa
mån vill bemöta de invändningar emot utskottets hemställan, som här
gjorts gällande. Från min ståndpunkt sedt ligger saken så, att justitieombudsmannen
i ett ärende, som för hela rättsskipningen är af största
betydelse, begärt en utredning, hvarjemte han gifvit förslag och anvisning,
huru en förändring skulle ske. Detta förslag har lagutskottet
visserligen icke kunnat godkänna, men utskottet har instärnt i behofvet
af en utredning. Bör då Riksdagen afvisa justitieombudsmannens
hemställan? Hau är i sin instruktion ålagd att öfvervaka rättsskipningens
rigtiga och jemna gång. Jag får verkligen säga, att om justitieombudsmannen,
detta “Riksdagens ombud" såsom det heter i regeringsformen,
behandlas på detta sätt, sjunker han ned till en dekoration,
och det kan ifrågasättas, om han icke i sitt fall drager med sig eu
del af Riksdagens egen magt.

På grund af hvad jag nu sagt och under uttalande än en gång,
att det här icke är fråga om ett misstroendevotum emot de ordinarie
häradshöfdingarne, utan att tvärtom det förslag, som föreligger, hvari
utskottets åsigt gifver sig uttryck, innebär eu yttring af förtroende
till dessa embetsmän, efter som det uttalats såsom en allmän önskan,
att de så vidt möjligt sjelfva skola göra tjenst såsom domare, anhåller
jag, herre grefve och talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Dickson: Då jag sluter mig till dem, som yrka afslag på

utskottets hemställan, skall jag vid angifvandet af mina skäl härtill
söka, så vidt möjligt, underlåta att upprepa sådana, som redan anförts,
och i stället i korthet framhålla de synpunkter, som enligt min uppfattning
ännu icke behörigen beaktats.

Hvad utskottets betänkande angår, biträder jag den mening som
förut uttalats, att man efter de af utskottet anförda skälen hade väntat
sig en hemställan, att någon åtgärd icke måtte vidtagas. Något vidare
skäl kan jag ej heller fiuna för eu skrifvelse.

Tvenne omständigheter synas mig i detta fall böra tagas i betraktande.
Den ena är behofvet af tjenstledighet för domarena. Hvar och
en, som sysselsatt sig med tankearbete, behöfver någon tids ledighet
derifrån, ty tankarne följa honom, äfven då han lemnar embetsrummet,
och detta inedgifves också i allmänhet. Jag erinrar att professorer
och lektorer hafva ganska lång tjenstledighet; universitetsprofessorer
3 månader om sommaren och eu månad vid julen; jag finner det icke
för mycket, jag endast erinrar derom. Civila tjensteman i samma
ställning som häradshöfdingarna hafva i allmänhet 1 Vä månads semester.
Justitieråden, som innehafva en mycket hög och ansvarsfull befattning,
hafva mellan tre och fyra månaders tjenstledighet. Hofrätternas ledamöter,
med hvilka häradshöfdingarne närmast äro likstälda, hafva två
månaders semester samt ledighet vid jul och påsk, eller tillsammans
åtminstone tre månaders ledighet om året. Och denna ledighet åtnjuta
alla de nu nämnda utan någon särskild kostnad. Kallas den semester,
har staten anvisat arfvoden åt vikarier, kallas den ferier, ligger arbetet

Onsdagen den 12 April. 29

nere och intet behöfver afstås till vikarier. Skola häradshöfdingarna
vara sämre stälda i detta afseende? Semester är dem icke medgifven,
icke anvisas något arfvode till vikarie. Skola de vara uteslutna från
möjligheten att få den ledighet de behöfva? Deras arbete är säkerligen
mera betungande än en hofrättsledamots; de måste svara icke
blott för protokollens affattning, för beslutens och utskrifternas rigtighet
utan äfven för att expeditionerna blifva färdiga; allt hvilar på dem.
Det tyngre arbetet kräfver hvila, men äfven den tid, som är afsedd
för ledighet, måste i början användas till komplettering af de expeditioner,
som icke hunnit afslutas, innan ledigheten begynt. Jag anser
häradshöfdingarne således berättigade till ledighet i lika hög grad som
hofrätternas ledamöter. Dessutom äro de icke uteslutna från möjligheten
att blifva sjuka, och på ålderns dagar är arbetskraften försvagad.
Äfven andra omständigheter kunna göra ledighet önskvärd;
om en domhafvande t. ex. är besvärad af döfhet, har han svårt att
leda förhandlingarne inför domstolen. Det berättigade torde sålunda
böra erkännas deruti att viss årlig ledighet gifves häradshöfdingarne.
Ser man åter på den statistik, som anföres af justitieombudsmannen
och finnes antecknad på sid. 2 i utskottets betänkande, finner man
deri uppgifter, som ju sedan kritiserats af lagutskottets ordförande, men
af hvilka jag skall bedja att exempelvis få påpeka några. Jag fäste
mig vid, att ledighet från embetets utöfning skulle hafva beviljats
häradshöfdingarne i Skåne och Blekinge i medeltal under 1896 1H
dagar och under 1897 102. Då jag undrade, hvarför de varit så mycket
flitigare under 1897, erinrade jag mig att häradshöfding Wester i
Engelholm under 1896 representerat Engelholm med flera städer och
såsom ledamot i Riksdagens Andra Kammare åtnjutit en ledighet af
120 dagar. Fördelas denna tid på de 17 häradshöfdingarne, komma
7 dagar på hvar och en af dem, och med afdrag af denna tid blifva
tjenstledighetsförhållandena nära lika under båda de nämnda åren.
Nu finnes en häradshöfding från den skånska hofrättens område som
är ledamot af denna kammare. Afdrages den honom såsom riksdagsman
tillkommande ledigheten från ofvannämnda siffror, komma ledighetsdagarnes
summa att nedgå till 95 om året, och detta är icke mycket,
då här ingår både semester och ledighet för sjukdomsfall. Jag kan
sålunda icke ansluta mig till deras åsigt, som framhållit, att hofrätten
möjligen gått släpphänd! tillväga vid pröfning om häradshöfdingarnes
ansökningar om ledighet.

Justitieombudsmannen föreslår tvenne medel för att göra det möjligt
för häradshöfdingarne att mer än nu sjeifva sköta sina domsagor.
Alla tre upptagas i lagutskottets betänkande och hafva fått det betyget.
att de “synas utskottet icke oförtjenta af beaktande", men jag
kan icke finna, att de ens äro värda detta betyg. Hvad den föreslagna
delningen af vissa domsagor angår, har herr Moberg erinrat, att
detta är en mycket svår och stora anslag kräfvande sak. Jag påstår,
att det först och främst är ytterligt svårt att dela många domsagor.
Under en lång följd af år har man sträfvat att genomföra
1872 års förordning ^ch, der så ske kunnat, anordnat ett tingställe
inom domsagan. Mångenstädes har sålunda med stor kostnad blifvit

N:0 18.

Om inskränkning
af
häradshöfdingarnes

tjenstledighet.
(Forts.)

N:o 18. SO Onsdagen den 12 April.

Om inskränk- uppfördt nytt tingshus, hvilket vid en delning af domsagan kanske
ning af sinlig passa för någondera delen, hvadan nya tingshus Unge

hö/dingamet byggas. Och det skulle icke stanna härvid. Arkiven måste delas,
tjenstledighet, protokollen afskrifvas, inteckningsprotokollen för åtminstone 30 år till(Forts.
) baka och lagfartsprotokollen för nästan uråldriga tider, för att domaren
inå erhålla ett tillfredsställande arkiv, som sätter honom i stånd att
sköta domsagan. Hvad justitieombudsmannen föreslagit är således alldeles
icke någon lätt sak. För öfrigt är det icke sagdt, att eu domsaga är
sådan, att den kan delas på detta sätt. Den kan ju vara för stor
för en, men för liten för två domhafvande; men att göra om hela
indelningen af domsagor blefvo en mycket vidlyftig sak, oberäknadt
svårigheterna att rubba landstatstjensterna, hvilkas indelning i allmänhet
ansluter sig till domsagorna. — Justitieombudsmannen föreslår
äfven, att ständiga brottmålsdomare skulle förordnas. Enligt 1810 års
bref skola sådana förordnas uti vissa aflägsna landsändar, där postförhållandena
icke medgåfve ett hastigt anskaffande af vikarier, men
i vår tid med nattåg och telegrafer är vidtagandet af en sådan åtgärd
enligt min uppfattning alldeles otjenligt. Det är vida bättre att låta
hofrätten pröfva hvarje förekommande fall. Svar med förordnande
af vikarie hinner alltid ankomma tids nog. Slutligen har justitieombudsmannen
föreslagit, att domaren sjelf skulle hålla tingen och öfverlemna
öfriga göromål åt vikarier, men detta finner jag förkastligt, ty vikarien
skulle dä hålla syner, handlägga skiftesmål m. m. samt utfärda gravationsbevis.
Om några göromål kräfva bekantskap med förhållandena
på orten, så är det just de nu nämnda. Detta var den andra sidan,
och jag kan icke finna att liofrätterna åsidosatt nödig uppmärksamhet
vid beviljandet af ledigheter. Jag anser således anledning icke föreligga
att bifalla förslaget om en skrifvelse.

Den andra omständigheten är frågan om de yngre juristernas utbildning.
För att användas i domareembetet fordras att hafva fylt
25 år, och att hafva aflagt en examen, som äfven med goda anlag
och flit kräfver flera år. Sedan vidare den unge juristen under en
viss tid, vanligen tvenne år, biträdt eu domare, hvarunder han deltagit
i förekommande arbeten, lärt sig handlingars uppsättande samt gjort
sig bekant med personliga och lokala förhållanden, tror jag han skall
vara ganska kompetent att sköta ett domareförordnande, om äfven jag
tänker att han, första gången han uppträder, skall känna sig mycket
osäker och rädd, och hvem skulle ej göra det första gången han finge
en sådan uppgift. Det blir i detta afseende icke bättre med åldern;
man blir då ännu mer kritisk och rädd. Om de unga domarena skötte
sig illa, skulle det visa sig på många sätt. För det första skulle
parterna i talrika fall klaga i hofrätten öfver de gifna utslagen, och
för det andra skulle de felaktiga besluten föranleda åtal, men sådana
erfarenheter hafva vi icke gjort. Tvärtom har man ofta funnit de
unga jurister, som hållit sina tingsammanträden, tillräckligt mogna för
att, inkallade till hofrätterna, der användas såsom föredragande.

Redan har påpekats det olämpligai rådhusrätternas användning såsom
uppfostringsskola. Jag vill endast tillägga, att vid rådhusrätterna hela tilllämpningen
af lagstiftningen om fastigheter på landet icke kan inhemtas.

Onsdagen den 12 April. 31 N:0 18.

Denna lagstiftning är synnerligen invecklad och måste ofta komma till Om inskränkanvändning.
Vi behöfva endast tänka på allt hvad som gäller hus, dik- .. nin3 af
ning, hägnader, flyttning från lägenheter, vattenuppdämning och vattenafledning
för att finna, huru synnerligen vidsträckt denna speciella y ledightt.
lagstiftning är, som endast kan inhemtas vid häradsrätterna. Endast (Forts.)
här kan under vikarieåren eu verklig, fruktbringande kännedom i dessa
ämnen inhemtas, ty sedan målet kommit till hofrätten, handlägges
detsamma endast på grund af insända handlingar, och liofrättsledamoten
får icke se saken på samma sätt, som domarena vid underrätten.

Jag yrkar afslag på utskottets förslag.

Herr Pettersson, Carl: Diskussionen i frågan har varat länge

nog för att kammaren möjligen i anledning deraf är otålig och önskar
dess snara afsilande. Jag lofvar derför att blifva mycket kort; men
då jag deltagit i det slut, hvartill utskottet kommit, kan jag icke
underlåta att yttra några ord till försvar för lagutskottet.

Det är alldeles säkert, att om vår aktade domarecorps råder blott
en mening i landet: att den med nit och rättskaffenhet uppfyller de
pligter, som tillhöra dess ansvarsfulla kall. Men ingen korporation,
huru förträfflig den än är, kan förhindra, att icke i densamma uppkomma
ensidigheter eller, för att begagna ett uttryck, som nu fått en
annan mening än den ursprungliga, oegentligheter. Och sådana hafva
ju, enligt hvad justitieombudsmannen uppgifver, framträdt inom denna
högt aktade corps. Såsom vi hört, har det i dag talats mycket på
sidan om saken; jag skall derför gå tillbaka till det yrkande justitieombudsmannen
framstält. “På grund af hvad jag anfört", yttrar han,

“anser jag det vara af vigt för rättsskipningen vid underdomstolarna
på landet, att häradshöfdingarnes tjenstledighet väsentligen begränsas."

I detta fall har utskottet gifvit honom rätt och föreslagit Riksdagen
att i ämnet aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t. En sådan skrifvelses
föremål skulle visserligen icke vara någon nyhet för Kongl. Maj:t; ty
af hvad som upplystes i utskottet, utfärdade konungen i förra århundradet
icke mindre än tre gånger påminnelser till hofrätterna att tillse,
det häradshöfdingarne icke utsträckte sin tjenstledighet allt för länge,
och detta gjorde Kongl. Maj:t icke på grund af någon Riksdagens
framställning utan af egen drift. Hvarpå stöder nu justitieombudsmannen
sin åsigt om nödvändigheten af en begränsning utaf ifrågavarande
tjenstledighet ? Jo, såsom vi finna på sid. 3 i utskottsutlåtandet,
påstår han det ingalunda vara ovanligt, att häradshöfdingar utan laga
förfall i egentlig mening åtnjöte ledighet från 4 eller flera af de 10
allmänna tingssammanträden, som årligen hållas i vissa domsagor.
Lagutskottets ärade ordförande kritiserade dessa uppgifter och framstälde
en kalkyl, som han sjelf uppgjort, men för hvars rigtighet han
ej kunde lemna garanti. Nåväl, om justitieombudsmannen påstår ett
och lagutskottets ordförande ett annat, bör så vidt jag förstår, frågan
afgöras af någon som står högre än de båda, och det är Kongl. Maj:t.

Nu är det sannolikt, att denna kammare afslår lagutskottets hemställan,
hvarigenom Kongl. Maj:t förhindras att undersöka, huru det verkligen

No 18.

Onsdagen den 12 April.

Om inskränk- förhåller sig i öfverklagade ärendet. För min ringa del skulle jag
h.myhxlr med ledsnad se en sådan utgång af saken, som måhända skulle gifva
garnes tjenst- anledning till misstankar mot vårt aktade domarestånd. Jag vill i
ledighet. detta fall endast erinra om hvad vi hört från den gråa forntiden, att

(Forts.) “på Caesars hustru får icke ens en misstanke hvila."

Herr Lem an: Jag har icke i lagutskottet deltagit i detta ären des

behandling, men då jag anslutit mig till utskottets förslag, har
jag begärt ordet emedan jag ansett, att äfven någon utom utskottet
borde yttra några ord om de skäl, som böra föranleda till att biträda
utskottets förslag.

Om detta betänkande enligt min åsigt inuehölle ett spår af misstroendevotum
mot häradshöfdingarne, så, och huru befogadt samma
betänkande i andra fall än må vara, skulle jag för min del icke vilja
bidraga till dess antagande. Men jag kan icke finna något sådant.
Jag kan icke heller finna, att lagutskottet velat förmena häradshöfdingarne
den behöfliga, dem tillkommande ledigheten, men hvad jag
finner och anser vara kärnpunkten i betänkandet är, att utskottet
vändt sig mot en bestämd olägenhet, som finnes i rättsskipningen,
nemligen den att på landet rättsskipningen alltför mycket skötes af
vikarier. Huru lifligt än en talare på stockholmsbänken framhållit
fördelarna häraf, och huru skärpande det än må vara för en ung
man att sitta såsom enmansdomare, så får man dock, mina herrar,
icke vara blind för de olägenheter, som dermed äro förenade
Talaren sade visserligen att olägenheterna icke äro nya och icke heller
så stora. Det är visserligen sant, att olägenheterna icke äro nya, men
efter mitt förmenande blifva de större och större år efter år; och
detta beror synnerligast derpå, att nu mera icke vidare råda de
gamla enlda förhållanden, som omnämnas i 1734 års lag, då vid
häradsrätterna förekommo mest jorda- och arfstvister. Nu hafva i
landskommunerna utvecklats stora industrier, och der kunna uppstå
tvistemål, i hvilkas bedömande de unga vikarierna mången gång äro
ganska oerfarna; och jag vågar på grund af en trettioårig erfarenhet
påstå, att det mången gång just är derför att den unge domaren
känner sig oförmögen att afgöra ett mål, som han söker alla möjliga
skäl för att uppskjuta detsamma.

Nu säger man mot utskottet: “ni har sagt, att en förändring bör
ske, men ni har icke anvisat vägen.“ Men det skulle kunna tänkas en
väg, en väg, som jag för min del skulle finna synnerligen lämplig, och det
vore, att ingen finge utnämnas till domare i öfverrätt eller i högsta
domstolen, som icke under viss tid tjenstgjort vid en stadsdomstol.
För närvarande är förhållandet i allmänhet så, att i öfverrätterna
hafva de flesta ledamöterna aldrig tjenstgjort vid någon stadsdomstol,
aldrig handlagt sjörättsmål, som ofta äro särdeles svåra och invecklade.
Det är alldeles samma förhållande, som om på ett stort sjukhus en
läkare skulle sköta en sjukdom, hvarom han visserligen läst i många
böcker, men i hvars behandling han aldrig förut deltagit.

Deremot torde det vara mindre nödvändigt, att de unge juristerna
skola sitta så många ting på landet, som nu påfordras. Det är visser -

Onsdagen den 12 April. 33

ligen sant, såsom herr Dickson sade, att det är nödvändigt, att de
genomgå skola hos en landtdomare, men det synes mig lika vigtigt,
att de äfven genomgå skola vid en större rådstufvurätt. Dessutom
ber jag att få påpeka, att jag icke tror det skulle skada, om beredelsetiden
blefve litet längre, och om den tid, under hvilken vikarierna
skola sitta ting, blefve kortare. Jag tror, att det skulle vara möjligt
att på detta sätt nå målet, och jag tror också, att det vore klokt, om
man nu bifölle utskottets förslag. Det skulle annars se ut, som om
särskildt i denne kammare ett skarpt embetsmannaintresse inlade en
gensaga mot allt, hvarigenom gammal och i vissa hänseenden föråldrad
praxis skulle kunna förändras och förbättras.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets föreliggande förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af förhandlingarna,
i enlighet med de yrkanden, som under öfverläggningen förekommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande
hemstält samt vidare på afslag derå, och förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o
39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

,. (r)airjistn''naen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—41;
Nej—71.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 8 och 11 innevarande april
bordlagda utlåtande n:o 40, i anledning af väckt motion med förslag
till lag om skydd för vissa mönster och modeller.

11SlPå, framställning af herr vice talmannen beslöts, att förevarande
utlåtande skulle företagas till afgörande sålunda, att utskottets deri
intagna lagförslag först föredroges paragrafvis och att derefter företoges
den föreslagna lagens ingress och rubrik samt sist utskottets hemställan.

-Första Kammarens Prof, 1899. N:o 18.

N:0 18.

Om inskränkning
af
häradshöfdingarnes
tjenstledighet.

(Forts.)

No 18.

Onsdagen den 12 April.

äfvensom att af lagförslagets text icke skulle uppläsas andra delar än
de, beträffande livilka uppläsning begärdes.

Lagförslag om
skydd för
vissa mönster
och modeller.

Utskottets förslag till lag om skydd för vissa mönster och modeller.
1 §■

Herr Almgren, Fredrik: Enligt det föreliggande lagförslaget
skulle icke blott yrkesidkaren, som i form af fullbordadt, fullt färdigt,
arbete framstält ett Hytt mönster inom metallkonstindustrien, hafva
uteslutande rätt till begagnande af detta mönster under fem år, utan
äfven mönsterritaren, som endast gör en skiss eller ger ett uppslag
till något, som skulle kunna utföras, skulle få åtnjuta samma skydd.
För min del kan jag icke vara med om en sådan princip, hvarigenom
idén till ett mönster på samma sätt och i samma oinskränkta mån
genom lag skyddas som det med mycken möda och besvär iramstälda
industrialstret. Och jag kan så mycket mindre vara med om att godkänna
det föreliggande lagförslaget, som, då här icke är fråga om att
lemna mönsterskydd inom alla industriens områden, utan endast ett
partiel sådant, den principiella origtighet, jag nyss anförde i föreliggande
fall, beledsagas af bestämda praktiska olägenheter. Ty det är
klart, att genom denna lag skapas en privilegierad och särskilt omhuldad
klass af mönsterritare, mönsterritarne för metallindustrien, som
skulle hafva sina särskilda förmåner, och i denna klass skulle förmodligen
den största delen af våra mönsterritare — och de lära icke vara
synnerligen många — söka att komma in. Följden häraf blefve naturligtvis
den, att öfriga industrigrenar blefve så mycket mer i saknad af
och hade så mycket svårare att få lämpliga, dugliga och i sin bransch
utlärda mönsterritare, och då blefve ännu mer än nu dessa industrigrenar
nödsakade att anlita utlandet vid anskaffandet af sina mönster;
men det är icke åt det hållet vi vilja komma, utan det alldeles motsatta.
För öfrigt tror jag, att våra industriidkare sjelfva nog komma
att ganska snart känna sig besvikna med hänsyn till den föreliggande
lagen, ty först och främst tror jag, att trakasserier icke skola uteblifva
med anledning af svårigheten att bestämma, hvad för föremål som
komma inom området för metallindustrien. Om en juvelerare eller
guldsmed framställer en brosch med silfverinfattning omkring ett
vackert, nytt mönster utfördt i metallemalj, och hans konkurrent begagnar
sig af ungefär samma silfverinfattning för samma mönster utfördt i
ett annat ämne än metall, t. ex. glasmosaik, är efterbildningen då
straffbar enligt denna lag eller ej? Och alla dessa husgeråds- och
prydnadsföremål, som vi se i butikfönstren, och som vi hafva i våra
hem, och hvilkas förnämsta intresse i afseende på mönster och konstnärlig
utstyrsel ligger i sammansättningen af metall med annat ämne,
såsom marmor, onyx eller trä, i hvad mån höra dessa till metallindustrien?
Det är klart, att registreringsverket icke med bästa vilja skall
kunna lösa sin uppgift härvidlag så, att icke mångfaldiga klagomål
komma att inlöpa, hvilka naturligtvis snart komma att göra lagen
impopulär.

N:0 18.

Onsdagen den 12 April.

För det andra är det väl att märka, att denna lag skyddar mot
all slags imitation i metall, men den skyddar icke för en så enkel
imitation som afgjutning af metallföremålet i annat plastiskt ämne,
t. ex. gips. Följden häraf blir den, att industriidkarne inom den rena
metallindustriens område skola finna, att de genom denna lag icke
hafva något skydd emot, men deremot det värsta att frukta af den
billiga massimitationen. Jag har för min del ingenting emot en praktisk,
förståndig och rättvis mönsterlag till skydd för metallindustrien,
men en sådan bör, i förhållande till detta förslag, innebära en inskränkning
angående mönsterritarnes rätt eller helst utesluta dem.
Och den måste äfven erhålla en utvidgning, nemligen genom förbud
mot all direkt afgjutning äfven i annat plastiskt ämne än metall. Att
de, som intressera sig för tekniska skolor och vissa tekniska föreningar,
yrka på skydd för möusterritarne, finner jag förklarligt och äfven i
viss mån beaktansvärdt. Men hvad dessa herrar eftersträfva kan ej
lemnas dem annorledes än i sammanhang med allmänt mönsterskydd,
och frågan derom är det ännu för tidigt att väcka, ty det finnes för
närvarande mångfaldiga industriidkare, som icke anse detta mönsterskydd
lämpligt.

Jag anhåller, herr vice talman, att på grund af hvad jag anfört
få yrka utslag å den föreslagna lagen.

Herr Boström, Filip: När denna fråga på grund af en kongl.
proposition var föremål för kammarens behandling vid 1897 års riksdag,
tillät jag mig uttala den lifliga förhoppningen, att eu lag i detta
syfte skulle komma till stånd. Herrarna veta, att denna fråga, oaktadt
lagutskottet afstyrkt bifall, likväl bifölls af Andra Kammaren utan
votering, och i denna kammare föll den med sju rösters majoritet.
Anledningen, hvarför denna fråga då föll, torde, på grund af den diskussion,
som då fördes, hufvudsakligen hafva varit, att man ansåg, att
icke denna fråga angående en lag till skydd för mönster och modeller
särskilt för metallindustrien vore enhälligt omfattad af dessa industriidkare.
Ett sådant skäl förefinnes emellertid icke nu. Man ser af
lagutskottets betänkande, att tekniska föreningar öfver hela landet
äfvensom nordiska teknikermötet under utställningen i Stockholm allmänt
anslutit sig till det förslag, som nu föreligger. Under sådana
förhållanden kan jag för min del icke tro annat, än att tiden äfven
för denna kammare nu kan vara inne att fatta ett beslut, som för
två år tillbaka så nära blifvit Riksdagens.

Det är på dessa skäl, herr vice talman, som jag tillåter mig yrka
bifall till lagutskottets förslag.

Herr Pettersson, Carl: Om det vore nyttigt för vårt land att
bifalla lagutskottets betänkande, skulle jag oändligt gerna gå in derpå.
Men med många andra hyser jag mycket stora farhågor, och dessa
finnas framstälda i utskottets betänkande på 9:de sidan, der utskottet
säger: “Hvad då först vidkommer förslaget om införande af skydd för

mönster och modeller i allmänhet, hafva de, som motsatt sig detsamma,
uttalat betänkligheter, att de svenske industriidkarne, på samma gång

Lagförslag om

skydd för

vissa mönster

och modeller.

(Forts.)

N:0 18.

Lagförslag om

skydd för

vissa mönster

och modeller.

(Forts.)

36 Onsdagen den 12 April.

de genom förslagets antagande skulle vinna skydd för sina egna mönster
och modeller, uteslötes från möjligheten att utan vederbörande
rättsegares medgifvande tillgodogöra sig mönster och modeller från
de förnämsta industriidkande länder i Europa, hvilket sistnämnda förhållande
med nödvändighet följde af de internationella aftal på ifrågavarande
område, som Kongl. Maj:t för vårt land ansett sig böra biträda."
Jag är rädd för att våra industriidkare äro alldeles för svaga för att
upptaga kampen mot utlandets i det fallet bättre situerade industriidkare.
Om nu här i landet och äfven i utlandet begäres skydd för
mönster och modeller af våra industriidkare, bör man å andra sidan
betänka, att utlandets industriidkare och mönsterritare hafva lika
rätt att i vårt land begära skydd för de uppfinningar, som de hafva
gjort; och jag befarar, att de länder, der konst och industri stå högt
och det industriella lifvet kraftigt pulserar, komma att taga öfverhanden
öfver hvad våra yrkesmän kunna uträtta, och att våra industriidkare
skola komma i en beklaglig efterhand och nödgas köpa deras
modeller för behöfiiga ändamål. För öfrigt, äfven om här i landet
modeller uppfinnas och mönsterlagen blir fastslagen, är det de små,
de fattiga industriidkarne, som få lida deraf. De få icke begagna
sig af modellen, med mindre de gifva ersättning åt den person, som
uppfunnit den. Detta förefaller mig så otroligt med hänsyn till de
ringare i samhället, att jag icke kunnat biträda lagutskottets förslag.
Det är visserligen sant, att tvenne industriidkare väckt motionen i fråga,
och att från ^åtskilliga andra håll uttalats lifliga förhoppningar om
att denna lag skulle antagas, men det kan ju hända, att det man
förespeglat sig är bygdt på lösan sand, och derför har jag icke kunnat
underlåta att framställa min uppfattning i ämnet, på grund hvaraf
jag ber att få yrka afslag å utskottets betänkande.

llerr Åkerman: Såvidt jag kunnat finna, torde det nog vara de
af den siste talaren mot förslaget framhållna skälen, som både äro
de mest spridda och gjort sig mest gällande. Jag anser mig emellertid
till fullo kunna bevisa ohålibarheten af dessa skäl och har just i
detta syfte begärt ordet. Det förhåller sig nemligen ingalunda så,
att det är de mindre länderna, som komma att sitta emellan på det
ifrågasatta mönsterskyddet, ty erfarenheten har tydligt visat, att de
större länderna mycket litet inregistrera i de mindre, utan att det
tvärt om är de små länderna, som jemförelsevis mera registrera i de
stora. Särdeles bjert framträder detta förhållande vid en jemförelse
mellan de ömsesidiga registreringarne i det stora Frankrike och det
lilla Schweiz. När denna fråga sista gången förevar vid 1897 års
riksdag, meddelade jag siffror, som tydligt ådagalade detta förhållande
för åren 1893 och 1894. Nu är jag i tillfälle att komplettera dem
med uppgifter för åren 1895 och 1896. Af år 1895 i Schweiz inregistrerade
55,943 mönster och modeller voro endast 215 utländska,
och af dem voro blott 45 franska. Men af samma år 1895 i Frankrike
inregistrerade 55,463 mönster och modeller voro deremot 3,645
utländska, och af dem härstammade största delen eller 2,558 från
Schweiz. Gå vi nu till år 1896, så inregistrerades i Schweiz 45,576

N:0 18.

Onsdagen den 12 April.

mönster och modeller, af hvilka endast 359 voro utländska, och bland Lagförslag om
dem voro 127 franska, men samma år 1896 inregistrerades i Frank- *kyddför
rike 55,111 möoster och modeller, af hvilka 3,761 voro utländska och modelUr.
bland dem 2,865 schweiziska. Då herrarna höra, huru låga siffrorna (Forts.)
voro för de i Schweiz allt som allt inregistrerade utländska mönster
och modeller, faller deraf utan vidare specificering af sig sjelft, att
äfven andra länder än Frankrike icke mycket inregistrerade i Schweiz,
och det är ju i sjelfva verket ganska naturligt, att ett stort industriland
icke har samma intresse af att inregistrera mönster och modeller
i ett litet land med ringa konsumtionsförmåga, som ett litet land har
i ett stort och folkrikt med dess i mån derefter betydande afsättning.

Detta synes mig vara sjelfklart, och de anförda siffrorna ådagalägga
äfven rigtigheten af mitt påstående.

Den siste talaren har vidare framhållit, att det är de små industriidkarne,
som skulle behöfva skyddas mot och komma att lida af en
sådan mönsterlag som den ifrågasatta; men låtom oss då tillse, hvad
dessa små industriidkare sjelfva säga om saken. Handtverksföreningarne
hafva ju år för år, då frågan varit före, uttalat sig för mönsterskydd,
och de böra väl bättre inse, hvad de sjelfva behöfva, än personer
som stå utanför frågan. Mig synes, att det vore beklagligt, om
Första Kammaren nu återigen skulle lägga hinder i vägen för mönsters
och modellers skyddande inom Sverige. Vi skola besinna, att allt
hvad som redan finnes i mönster och modeller fortfarande blir lika
tillgängligt för efterapning som nu, och att det äfven af de nya mönster
och modeller, som efter lagens trädande i kraft tillkomma, endast
blir de här i landet inregistrerade, som icke utan vidare få eftergöras.

Allt både in- och utländskt i den vägen, som icke blifvit här inregistreradt,
är precis lika tillåtet att efterapa efter lagens trädande i
kraft som för närvarande. Och då genom de af mig anförda siffrorna
framgår, att i de mindre länderna helt obetydligt registreras af utlandet,
måtte det väl vara gifvet, att faran för den utländska påtryckningen
icke kan få några sådana dimensioner, som åtskilliga hafva
befarat.

Den förste talaren framhöll svårigheten att, om lagen nu inskränktes
till metallindustrien, kunna afgöra hvad som hör dit; men jag förstår
verkligen icke, huru det skall kunna blifva svårt för den myndighet,
som skall bedöma saken, att bestämma, om det hör till metallindustrien
eller icke. Är produkten sammansatt af olika ämnen, kan lagen
ju endast hafva afseende på den del deraf, som är af metall. Samma
talare framhöll vidare, att hinder ej förelåge att eftergöra ett metallföremål
i t. ex. gips. Ja, det är nog en sanning, som ibland torde
kunna medföra olägenhet för modellören, men på metallindustrien,
som begärt att få ifrågavarande skydd, kan ett sådant förfaringssätt
svårligen hafva något inflytande.

På nu anförda skäl och med åberopande i öfrigt af mitt anförande
i denna fråga vid 1897 års riksdag yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr Almström: Jag kan visserligen instämma i hvad här yttrats,

No 18

Lagförslag om

skydd för

vissa mönster

och modeller.

(Forts)

Onsdagen den 12 April.

att Sveriges industri ännu icke nått den utveckling, att den skulle
kunna bära mönsterskydd för alla dess olika grenar, och jag går till
och med så långt, att det möjligen äfven blir svårt i framtiden och
med den utveckling af näringarne, som vi hafva att hoppas, för vissa
industrigrenar att bära en sådan skyddslag. Men det hindrar icke,
att det kan finnas vissa industrigrenar, för hvilka den kan blifva
fördelaktig. Då jag haft tillfälle att yttra mig i denna fråga, då jag
var tillkallad att afgifva mitt omdöme, och då jag yttrade mig i Stockholms
fabriksegareförening, som afgifvit utlåtande i frågan, uttalade
jag den åsigt, att om eu lagstiftning för mönster och modeller skall
komma till stånd, bör den endast beröra de yrken, inom hvilka yrkesidkarne
sjelfva begärt att få en sådan lag. Detta förhållande har,
så vidt jag kan finna, nu inträda det har från det stora industricentrum
Eskilstuna framhållits en önskan derom, och från flera spridda
håll har det äfven uttalats likartade önskningar. Jag fäster mig
härvidlag mindre vid de uttalanden, som gjorts af tekniska föreningar
och teknikermötet. Pluraliteten inom dessa har icke den erfarenhet
af industriens behof, som erfordras för att uttala sig i en fråga sådan
som denna, utan jag fäster mig vid hvad yrkesidkarne sjelfva hafva
begärt och önskat, och det framstår för mig tydligt, att inom metallindustrien
äro önskningarna öfvervägande för en lag i denna retning.
Jag tror visserligen icke, att de fördelar, som vinnas med en sådan
lag, blifva så stora, som mången förestält sig, likasom jag är fullt
förvissad, att de olägenheter, som, enligt hvad man framhållit, skulle
komma att uppstå, på långt när icke blifva så stora, som man sagt.

Den förste talaren yttrade, att det skulle blifva mycket svårt för
registreringsmyndigheterna att, när klagomål inkomma, afgöra, hvad
som är rätt och hvad som är orätt. Ja, det kan nog hända, men har
det varit möjligt att afgöra sådana frågor i de stora industriländerna,
lär det icke vara omöjligt att afgöra dylika frågor här hos oss. Då
en sådan lagstiftning redan införts i hela verlden, åtminstone i alla
industriidkande länder, måste man vara beredd på att den förr eller
senare kommer att ifrågasättas här i en mer utvidgad form än den
förevarande. Jag anser det derför vara eu stor fördel, att en industri
blir utbruten, och att man från verkningarna af lagen på denna
industri kan hemta någon erfarenhet, huru den visar sig i tillämpningen.

På grund af hvad jag nu anfört tillåter jag mig yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Le man: Då denna fråga förekom inom lagutskottet, hade
utskottet anmodat åtskilliga industriidkare, icke så få, att närvara.
Alla dessa med undantag af en — en värderad ledamot af denna
kammare — hvilken yttrade sig i motsatt rigtning, uttalade sig för
den ifrågasatta skyddslagen. Nästan med en mun förklarade de, att
om man vill, att arbetsskickligheten skall utveckla sig och om man
vill befrämja en nationel konstindustri, så är antagandet af denna
lag ett nödvändigt vilkor derför. Eu bland de tillkallade, en smidesmästare,
berättade, att innan han blef sin egen, hade han uppgjort
ritningar till flera sirligt utarbetade grindar, portar och dylikt. Dessa

N:0 18.

Onsdagen den 12 April.

ritningar både han låtit litografera, hvarjemte han hade utsändt en Lagförslag om
illustrerad katalog. Men beställningarna blefvo icke så många, som v^amZler
han hade rått att vänta, och detta var helt naturligt, ty andra tillegnade (trjl modeller.
sig snart hans ritningar och utförde arbetet till billigare pris än han, (Forts.)
som hade nedlagt betydliga kostnader på ritningaroe och katalogen,
kunde göra. På det sättet får man icke betaldt för sin möda. Det
synes mig, att då man skyddar det nuxteTiella arbetet så mycket, som
nu är fallet, bör man äfven skydda det ideella arbetet, och får jag
derför tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Det är, såsom den senaste talaren antydde,
i visst afseende eu skilnad mellan det arbete, som här är i fråga att
skydda, och annat arbete, men i ett annat afseende äro dock dessa
skilda slag af arbete likartade, och det är med hänsyn till eganderätten.

Alltid har man visst icke så ansett. Eganderätten kan ju hafva till
objekt ett materielt eller ett immaterielt föremål. Såsom herrarne
veta, är frågan om erkännande af eganderätten till materiella föremål
bland de lagstiftningsåtgärdar, som först vidtagits i de civiliserade
samhällena, då deremot erkännandet af eganderätten till immateriella
föremål kommit sent nog, och med dess fullständiga genomförande
torde det komma att dröja temligen länge. Ett steg i denna rigtning
föreslås oss här, der fråga är om en utvidgning af eganderätten till
ett visst slag af immateriella föremål; och det synes mig, nu som förut,
då detta förslag förelegat, vara det största skäl att erkänna en eganderätt
äfven i detta stycke. Somliga anse, att sådant skulle hufvudsakligen
lända till fromma för utlandets industriidkare. Om det också
blefve så, får jag säga, att när odlingen i Europa stigit så högt, att
man allmänt erkänner, att det bör finnas och häfdas en eganderätt
äfven till detta slag af immateriella föremål, skola vi väl nödgas foga
oss deri. Jag tror dock, såsom en ärad talare på vermlandsbänken
nyss anförde, att man i detta fall öfverdrifvit farhågorna. Deremot
är det alldeles säkert, att vissa våra egna landsmän skulle hafva det
största gagn af en sådan lagstiftning, nemligen de bland dem, som
gjort just detta immateriella arbetet till föremål för sin verksamhet,.

Jag tror icke vi hafva skäl att längre förhålla dem deras rätt och
ansluter mig derför till dem, som yrkat bifall till lagutskottets förslag.

Herr talmannen, som återtagit ledningen af förhandlingarna, till—
kännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Fränekel: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna fiåga,
som man kan säga vara eu för kammaren utsliten fråga, men jag har
blifvit uppkallad af den siste talaren. Han framhöll såsom något berättigande
för denna lag, att man hade erkänt eganderätten till andra
immateriella föremål, och derför borde man göra det äfven på detta
område. Ja, derom kan man ju tvista. Ett faktum är dock, att man
kan vara rätt tveksam om huruvida man bör tillerkänna eganderätt
åt den, som “af andra mönster fabricerar ett nytt mönster“. Men jag
vill uppehålla mig vid hufvudfrågan. Jag vill då fästa kammarens upp -

N-.o 18. 40 Onsdagen den 12 April.

lafr;''av om rnärksamhet derpå, att det icke är längre sedan än år 1897, då kamvissa
mönster maren .afs.!°g en kongl proposition i denna fråga, ock det på grund
och modeller. af de invändningar, som då gjordes, såväl i afseende på frågan i sin
(Forts.) kelhet som i afseende på den föreslagna lagen. Och nu står man
beredd att på tvenne enskilda motionärers framställning antaga lagen
oförändrad. Kan man nu saga, att frågan kommit i ett annat läge
på den grund, att metallindustriens idkare uttalat sig. Och på hvilket
sätt har detta uttalande egt rum? Jo, man har inför lagutskottet
tillkallat representanter för metallindustrien, af hvilka alla, med ett
undantag, förklarat sig för saken. Om jag jemför den utredning, som
nu blifvit vunnen, med den utredning, som Kongl. Maj:t framlade år
1897, så får jag säga, att jag måste fortfarande underkänna den nu
gjorda utredningen. Kongl. Maj:ts utredning år 1897 stödde sig på
yttranden af Konungens befallningshafvande. Då upplyste en ledamot
inom lagutskottet, hvilket också förekommer i protokollet af år 1897,
att man var mycket tveksam på olika håll. Några framhöllo, att
lagen vore för dem ett lifsvilkor, under det att andra ansågo den vara
eu olycka och skulle komma att ruinera dem.

Förra gången, denna fråga var före, framhölls, att i § 3 i lagen
förekomme en bestämmelse, som ålägger straff för efterbildning af
sådana modeller och mönster, som blifvit bekantgjorda i tryck. Under
diskussionen anfördes också exempel på huru det då dock skulle vara
löjligt att i ett museum afrita ett mönster och sedan begära skydd
för detsamma. Detta skulle, i fall lagen nu antoges, sedan icke kunna
af Kongl. Maj:t tagas under förnyad pröfning, och man stode då inför
samma olägenheter. När nu dertill kommer, såsom eu ledamot af
lagutskottet nämnde, att man står i beråd att icke införa mönsterskydd
i dess helhet, utan, om jag så må säga, experimentvis börja
med metallindustrien, så uppkomma ännu större olägenheter derigenom,
att man icke kan begränsa denna efterapning inom sjelfva metallindustrien,
utan den kommer att ske på mångahanda sätt. Jag vill
fästa uppmärksamheten derpå, att då Kongl. Maj:ts proposition förra
gången förelåg, var det liera ledamöter af högsta domstolen, hvilka
framhållit svårigheterna för domstolarne att i detta fall döma rätt
och att man hade att i de flesta fall tillkalla sakkunnige. Man framhöll,
att, med vår nuvarande bevisning inför rätta, stora svårigheter
skulle möta.

Här har sagts, att för metallindustrien vore det mycket angeläget
att få detta skydd. Och Eskilstunafabrikanterna hafva ju begärt detsamma.

Man framhöll äfven deremot förra gången, att dessa herrar hafva
redan, i afseende å sina alster och de oegentligheter, som förekomma
beträffande efterapning af desamma, ett fullkomligt skydd uti varumärkeslagen,
om de vilja begagna denna. Hvad som för mig är motbjudande
i denna fråga, är, att man här vill ålägga först en del och
sedan möjligen hela industrien en hop trassel och rättegångar, som
icke hafva sin motsvarighet på något annat håll.

Dessa mönsterritare, som man nu vill försvara, äro så pass få
till antalet, att de icke böra tillgodoses, i fall det skulle verka skad -

No 18.

Onsdagen den 12 April.

ligt för den industri, de tjena. Om man nu ömmar för dessa mönsterritare,
huru många mönsterritare blir det, som få del häraf? Om jag
bara tager ritarne inom metallindustrien, då blir frågan ju ännu
mer minimal. Märk väl, att mönsterskyddets införande hos oss medför
äfven rätt för utländska mönster till skydd bär, och då blir följden,
att konsumenter bär i landet måste köpa den utländska effekten,
ehuru den skulle kunna göras här.

Huru man från protektionistisk synpunkt skulle kunna försvara
en åtgärd som denna, hvarigenom man faktiskt skadar vår industri
eller åtminstone mera skadar än gagnar densamma, kan jag icke förstå.
Jag har således icke af lagutskottets knapphändiga utredning
blifvit öfverbevisad, att något inträffat, sedan Riksdagen förra gången
fattade sitt beslut om den kongl. propositionen, och kan således icke
nu på två enskilda motionärers framställning bifalla lagen, sådan som
den föreligger. Jag hyser dessutom den förhoppningen, att de anmärkningar,
som nu äro framhållna, skola, om frågan återkommer, varda
åt Kongl. Maj:t iakttagna.

Jag yrkar afslag på lagutskottets förslag.

Herr Hasselrot: Icke heller jag skulle hafva besvärat kammaren
med något yttrande, om icke den siste talaren uppträda men nu anser
jag det vara min skyldighet att i någon mån söka bemöta hvad han
anförde.

Jag har visserligen icke i år deltagit i lagutskottets behandling
af detta ärende, men jag gjorde det 1897 och stod då på samma
ståndpunkt, lagutskottet nu intagit. Jag tillåter mig fästa kammarens
uppmärksamhet derpå, att ifrågavarande lagförslag är ord för ord lika
med den kongl. propositionen 1897 med undantag af öfvergångsstadganaet.
Den utredning, som gifvits i den kongl. propositionen, gäller således
äfven detta förslag. Men oaktadt detta lagförslag är lika med
det, som innehölls i den kongl. propositionen, blir detta förslag, om
Riksdagen nu antager detsamma, ändock icke lag, förrän det å nyo
pröfvats af Kongl. Maj:t. Kongl. Maj:t är således skyldig att pröfva
detta lagförslag med hänsyn till de anmärkningar, som framkommit
såväl 1897 som nu. Håller den då icke målet, få vi nog en ny kongl.
proposition i frågan, men fyller den målet, fastställes väl Riksdagens
beslut. Det har anmärkts, att högsta domstolen uttalat, att det vore
önskligt, att i lagen infördes bestämmelse om tillkallande af sakkunnige.
Deri instämmer jag fullkomligt; men för min del är jag alldeles förvissad,
att domstolarne i vårt land i regel icke skola tilltro sig att
döma i sådana frågor utan att tillkalla sakkunnige. Den enskilda
parten är ju i allt fall oförhindrad att tillkalla sådana. Vidare gjorde
högsta domstolen den anmärkningen, att lagen icke skulle blifva så
effektiv, som kanske önskligt varit, emedan ingen kunde ställas till
ansvar för brott deremot, utan för så vidt han kände till registreringen.
Det är nemligen icke nog med att hafva registrerat ett mönster för
att få detsamma skyddadt, ty ingen kan fällas för efterapning af detsamma,
om det icke kan visas, att han egt kännedom om att mönstret
verkligen varit registreradt. Detta kan ju vara en väsentlig anmärk -

Lagförslag om

skydd för

vissa mönster

och modeller.

(Forts.)

N:0 18.

Om ordnande
af rätts -förhållandena
mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.

Onsdagen den 12 April.

ning mot lagen, men icke från deras synpunkt, som tala emot densamma.
Om vi nöja oss med att få skydd mot dem, som medvetet
efterapa registrerade mönster, så är det ju vår ensak. För min del
tror jag dock, att man hvarken från reel eller från formel synpunkt
behöfver hysa några betänkligheter, och tillåter mig derför framställa
yrkande om bifall till den föredragna 1 §.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande af
den nu föredragna paragrafen samt vidare på afslag derå, och förklarades
den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Öfriga delar af lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 8 och 11 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 41, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till lagbestämmelser angående ordnandet af rättsförhållandena emellan
kommuner och enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m.

Herr Nyström, Carl: Herr talman, mina herrar! Det är då
visst och sant, att allt arbete i den rigtning, som nu är fråga om,
måtte vara ett mycket törnigt arbete och fullt af svårigheter, ty huru
man än betraktar de hittills gjorda ansatserna, kunna de icke kallas
lyckliga. Men bland alla de stötestenar, som lagstiftningen i denna
del möter, är det säkerligen ingen, som är värre än den, hvilken bildar
sjelfva kärnpunkten i dessa sträfvanden, som nu verkligen vunnit lagutskottets
understöd, och denna kärnpunkt är krafvet, att när en
enskild tomtegare i stad finner sig i det läget, att staden drager fram
genom eller bredvid hans tomt en större farled och hans egendom
derigenom vinner i värde, skall denna egendomsegare vara skyldig att
i en eller annan form utgifva vederlag derför. Detta är det, som är
den omtvistade punkten och sjelfva kärnpunkten i den ifrågasatta
lagstiftningen, och det är mot denna punkt, jag i mitt anförande vill
vända mig med förbigående af öfriga invändningar, som kunna göras
mot den ifrågasatta lagstiftningen.

Det är gifvet, att ett sådant kraf, att fastighetsegaren skall i en
eller annan form betala — ty betalning blir det, antingen han afstår
tomtmark eller lemnar penningar — derför att genom stadens åtgärd
hans egendom vunnit i värde, är en yttring af den nya uppfattningen,

Onsdagen den 12 April. 43 N:o 18.

att oförvållad vinst skall medföra utgifvande af särskild ersättning af Om ordnande
den, som åtnjuter den oförvållade vinsten. Nå ja, det tyckes ju icke fdrJålrt^M
vara så alldeles oförnuftigt vid första påseende och ej heller orättvist, mMan kom.
men märkvärdigt är, att så pass enkel och rättvis grundsatsen än muner och
synes vara, behöfver man icke gå långt vid närmare pröfning och ännu enskilde vid
mindre långt vid försök att tillämpa den, förrän den befinnes mycket 9enT{%™de
krånglig ecb orättvis, hvilket enligt mitt förmenande särskilt framgår pla„er m m
af den mycket uttömmande behandlingen af denna fråga i England. (Forts.)

Vi hafva icke hunnit så långt i denna sak. Men jag tror, att om
det komme till tillämpningen, skulle man finna, att utgångspunkten
är origtigt vald, och att här är fråga om ett, så vidt jag förstår, betänkligt
ingrepp i eganderätten.

Hvilka äro då de betänkliga sidor, som visa sig genast? Jo, att
om man fastslår grundsatsen, att för oförvållad vinst skall gifvas ersättning,
måste man äfven vara beredd att taga korollariet härtill,
att den,’ som utan eget förvållande lider förlust, skall hafva ersättning.

Öfversätter man detta på eu stadsplan af Stockholms-format, ser det
ut så här: då egaren af ett större område på Östermalm skördar en
ofantlig vinst af att der framdrages eu bred gata eller boulevard,
skall han betala för denna fördel — engelsmännens “betterment".

Men om på grund af dessa förhållanden trafiken och de förnämare
bebyggarne dragas dit, blir kanske eu annan stadsdel, t. ex. staden
mellan broarne, lidande — engelsmännens “worsement“. Är man nu
beredd att taga konseqvensen, att likasom tomtegaren på Östermalm
skall betala för den stora fördel, han vinner, så skall också fastighetsegaren
i staden mellan broarne hafva betaldt, emedan han utan sitt
förvållande gör förlust. Man måste dock taga denna konseqvens, ty
denna är ett korollarium af den andra satsen. Men huru skall någon
kunna genomföra detta? Het blir trassligt nog att, såsom utskottet
säger, taga hänsyn till den vinst, som kan påräknas af förbättringen,
men att uträkna på förhand, hvilken förlust, som kommer att vederfaras
den andra stadsdelen, blir ännu värre. Och tron I, mina herrar,
att det kommer att stanna vid trasslet inom stadens område? Nej,
då grundsatsen en gång är faststäld, kommer det att inträffa, att så
snart en jernväg dragés fram och egaren af marken utan sitt förvållande
får en fördel, så gör sig krafvet för oförvållad vinst gällande
och man säger: hit med pengar! Men så kommer en annan och förklarar,
att genom denna jernväg har trafiken vändts från hans trakt
och att det är han, som skall hafva penningarna. Den, som har vunnit,
skall gifva ut penningar, och den, som har förlorat, skall hafva; och
det kan då lätt hända, att man på det sättet vållar staten en kostnad,
men i alla händelser blifva liqviderna konstiga. Och för att gå vidare,
här finnes knappt en ekonomisk författning utfärdad, som icke medför
oförvållad vinst åt en och oförvållad förlust åt en annan. Till sist
kan man säga, att hvar enda konjunkturvexling gifver oförvållad vinst
åt ett håll och oförvållad förlust åt ett annat. Skola äfven här
liqvider förekomma? Man bör derför noga betänka sig, innan man
inför den grundsatsen, att betalning skall lemnas för oförvållad vinst,
hvilken grundsats bildar utgångspunkten för lagstiftningsförsöken i

N:o 18. 44 Onsdagen den 12 April.

Om ordnande denna retning. Jag anser den högst betänklig i sig sjelf och ännu
förhållandena betänkligare i sina följder.

Mellan tern- Ser man Pä det nu föreliggande förslaget, är det en sak, som
muner och genast frapperar. Öfver hela linien är man mycket angelägen att göra
emkiide vid sig urarfva till det lagstiftningsförsök, som framkom 1885; man vill
9en°?{°™£de icke kännas vid det, det är icke det, man vill taga upp. “Vi vilja
planet m‘m. g& tillbaka till Riksdagens skrifvelse 1884, det är den vi vilja taga

(Forts.) upp“, och detta är, har man låtit förstå, en makalöst enkel och oför arglig

sak. Men huru förhåller det sig med denna Riksdagens skrifvelse
af 1884, som är så oförarglig och enkel och som man vill taga
upp och göra sig solidarisk med, om denna kammare antager det föreliggande
lagförslaget? Jo, redan 1884 är den af mig omnämnda farliga
principen uttalad så tydligt, som tänkas kan. I Riksdagens skrifvelse
står nemligen, att den förhöjning i byggnadstomternas värde, som
uppstår i följd af gatornas utläggning och anordning, utgör en giltig

anledning att medgifva “undantag från den för expropriation af endast

en del af fastighet gällande allmänna grundsats, att den vinst, som för
den återstående fastighetsdelen genom företaget uppstår, icke får komma
i betraktande vid ersättningens bestämmande". Från denna grundsats
vill man således göra afsteg, på det att man skall få fästa afseende
vid grundsatsen om betalning för oförvållad vinst. Vidare säges i
samma skrifvelse “den godtgörelse för beredda förmåner, hvilken utgör
skäl för afdrag, måste följdrigtigt medföra det stadgande, att sådan
godtgörelse bör direkt lemuas af egare till en vid ny gata belägen
tomt, som alldeles icke tages i anspråk för gatan". Det är således
icke nog med att egaren af område, der gatan dragés fram, skulle
utan ersättning få afstå sin mark, utan egaren till tomt, som ligger
bredvid, skulle få betala kontant. Dessa betänkliga grundsatser finnas
alltså redan 1884; och detta vill man nu inbjuda herrarne att vara
med om, emedan det skulle vara så enkelt och oskyldigt. Samma
grundsatser äro likaledes färdiga och fullfjädrade i 1885 års förslag
till stadsplauelag och förekomma äfven i grefve Hamiltons motion 1897,
t. ex. der han talar om att tomtegaren gagnerar och icke behöfver
vidkännas någon ersättning för värdestegring. Icke desto mindre klagar
han vid debatten i Andra Kammaren öfver att lagutskottet vid behandlingen
af hans motion sammanstält densamma med det ifrågavarande
förslaget till stadsplauelag, hvilket han icke vill kännas vid. I år är
samma sak ändå tydligare uttalad i hans motion, ehuru lian söker
taga ännu starkare afstånd från det farliga lagförslaget af 1885. I
motionen är nemligen så tydligt som möjligt utsagdt, att man vill taga
upp denna grundsats, att ersättning skall gifvas för oförvållad vinst,
så att den, som får en gata framdragen öfver sin mark, skall betala
derför. ,

Nå, hvad nu beträffar sjelfva utskottsbetänkandet för året, så
kom det ut ett rykte om detta utskotts arbete långt innan vi sågo
sjelfva papperet, ett rykte, som sade, att betänkandet icke skulle innehålla
något om de nämnda farliga grundsatserna. Men detta utskottsbetänkande
har samma pregel som det första skrifvelseförslaget. Jag
beder särskildt få fästa herrarnes uppmärksamhet på att detta utskotts -

N:0 18.

Onsdagen den 12 April

betänkande går så långt man gerna kan gå på den antydda vägen, Om ordnande
då det står, att utskottet “uttalar sin anslutning till sjelfva hufvudtanken
i komitéförslaget, att utvidga tomtegares skyldighet att bidraga meUan kom_
till gatureglerings genomförande". Och några rader längre fram — och muner och
det är kanske det vigtigaste — säges, att, “då del af tomt för gaturegle- enskilde vid
rings genomförande måste exproprieras, hänsyn finge vid ersättningens 9enT{°t^e
bestämmande tagas till den fördel, tomtegaren hade att af regleringen pla9er m "m
påräkna" — eu gissad förmån, denna fördel, som tomtegaren har att (Forts.)
påräkna. Allt detta fans i 1884 års skrifvelse, och den, som tycker
att dessa grundsatser äro oskyldiga och ofarliga, må ju antaga skrifvelseförslaget.

Men om man nu kan säga, att detta lagutskottets förslag innehåller
mycket mera, ett mycket farligare och mera prononceradt uttalande
i afseende å eganderätten, än det utgafs skola innehålla, så kan
man fråga: hvadan allt detta? Hvarför har lagutskottet ändrat mening,
och hvarför skulle Första Kammarens beslut i år blifva ett annat än
förra året, nemligen att förkasta förslaget? För min del får jag säga,
att jag icke kan inse, hvarför Första Kammaren skulle förändra mening
i år; det skulle väl då vara på grund af att något nytt kommit emellan,
som icke var kändt 1897, då Första Kammaren var emot detta förslag,
och hvilket nu kunde hafva den påföljden, att Första Kammaren behöfde
revidera sin mening. Ja, det har verkligen inträffat något sedan
1897, och detta är något, som är ganska vigtigt. Man hade vid föregående
tillfällen både vid frågans behandling i högsta domstolen och
1897 sagt, att en sådan lag icke är någon nödvändighet; Stockholms
exempel visar, att det går ändå att ordna en stadsplan, och lagutskottets
ordförande påpekade en mängd andra utvägar, hvarigenom en sådan
sak kunde uppgöras. Men kanske det kommit någon erfarenhet, som
går i motsatt rigtning? Nej, mina herrar, tvärtom. Det föreligger
en redogörelse för Stockholms gatufinanser för de senaste 24 åren, till
1897. Jag vill icke trötta herrarne med siffror, utan vill blott tala
om, hvilket slutomdöme denna redogörelse kommer till. Sedan den
visat, huru väl det gått i hop och till hvilket obetydligt pris Stockholm
fått sina gator, inberäknade Kariavägen, Vallhallavägen, Birger Jarlsgatan
m. fh, slutar redogörelsen med det omdömet, att det lider icke
något tvifvel, “att stadens gatureglerings finanser äro särdeles göda",
och innehåller till yttermera visso det uttalandet, att utsigterna för
framtiden ställa sig ej mindre gynsamma. Det går således utan en
lag att få en reglering, och detta torde få anses vara ett bevis för
att denna farliga lagstiftning icke är nödvändig. Hvad Stockholm
beträffar, är det erkäudt från alla håll, att det hunnit så långt, att
endast en obetydlighet är qvar. Och kunde jag på väggen hänga upp
Stockholms stads nyaste karta, skulle herrarne finna, hvilket jemförelsevis
obetydligt område (det med gul färg betecknade) inom denna stad
behöfver ytterligare förvärfva s för reglering. Redan sedan länge hafva
också både Rubenson, Hamilton, Helander, Fredholm och andra nödgats
medgifva, att det gått utan svårighet. Om det då också verkligen är
förhållandet, att en menniska skulle på en tomtaffär skörda en stor
vinst till följd af att en gata dragés genom hans tomt, hvad vill man

N:0 18.

Onsdagen den 12 April.

Om ordnande då gorå? För mig ligger svaret nära till hands, att om han blir så
förhållandena skall häri taxeras för sin förmögenhet, detta är det rätta korrektion
korn- tivet. Och detta torde vara ett mycket enklare sätt att tillgodose
maner och rättvisans kraf än att inlåta sig på eu sådan äfventyrlig lagstiftning,
enskilde vid Som nu är ifrågasatt. Det blir beskattning på bevisligen förvärfvad för9endflmdsde
“ogenhet och icke på gissad vinst. Gissningar i den vägen blifva
planer m. m. stundom vederlagda. Till tecken af att jag icke är ensam om denna
(Forts.) mening vill jag uppläsa ett yttrande af justitierådet Glimstedt, hvilken,
såsom bekant, var eu af dem, om hvilka det i många upplagor uppgafs,
att de understödde förslaget till stadsplauelag, och jag beder herrarne
särskilt gifva akt på detta. Han säger: “Till stöd för bestämmelserna
om skyldighet för tomtegare att utan ersättning upplåta mark till gata
eller vidkännas deremot svarande kostnad åberopas förnämligast, hurusom
den mark, som i följd af gatans framdragande bildar byggnadstomt
och erhåller ny byggnadslinie derinvid, derigenom vinner en förhöjning
i värde, som fullt motsvarar och oftast vida öfverstiger värdet
af den mark, hvilken skall för tomten upplåtas till gatan. Då emellertid
värdeförhöjningen snart åtföljes af motsvarande förhöjning i
taxeringen, och tomten genom bebyggande vinner mångdubbelt värde
såsom skatteobjekt, synes samhället redan under nuvarande förhållanden
för gatumarken vinna sådan godtgörelse af tomtegaren, att någon ytterligare
godtgörelse derför icke skäligen bör honom framför samhällets
öfriga medlemmar åläggas. Inom samhällen, der stadsplaner redan
finnas faststähla, men ännu mer eller mindre återstår i deras genomförande,
skulle ifrågavarande bestämmelser, hvarigenom samhällets skyldighet
att vidkännas kostnaden för gatumark med ens vältes öfver på
tomtegaren, föranleda en betänklig omhvälfning i bestående förhållanden
till oförskyld förlust för egare af tomter, derå de nya bestämmelserna
blefve tillämpliga." Herrarne behagade således firma, att bär är en
ingående kritik öfver förfaringssättet och den tydligaste anvisning om
det rätta sättet att gå till väga för att bereda staden skälig ersättning
från den man, som genom stadens gaturegleringsåtgärd gjort en vinst,
och detta är taxeringen. Jag vill alltså särskildt accentuera herr Glimstedts
uttalande. Jag beder att få yrka afslag å lagutskottets förslag.

Herr Afzelius: Herr grefve och talman, mina herrar!

Man kan verkligen känna sig något tveksam, om man bör framställa
yrkande om bifall till en hemställan, hvilken den siste talaren
karakteriserade såsom farlig och innebärande ett djupt ingrepp i
eganderätten. Jag säger, att jag känner mig tveksam, om jag skall
våga någonting sådant, men — jag vågar det i alla fall.

Jag skall nu icke följa den siste talaren steg för steg öfver alla
de områden, der han drog fram, för att möjligen blifva i tillfälle att
vederlägga de synpunkter, han framstälde, utan jag skall i stället
anhålla att få här för kammaren skissera min egen uppfattning af
dessa förhållanden. — Jag har någon erfarenhet derom, emedan jag
deltagit i kommunalstyrelsen i Stockholm och derunder haft rikliga
tillfällen att lägga hand vid sådana frågor.

De stadganden, som beröra dessa förhållanden, innehållas, såsom

Onsdagen den 12 April.

N;o 18.

bekant, i byggnadsstadgan för rikets städer och städernas byggnads- Om ordnande
ordningar. De äro sålunda alla af administrativ natur. tåikmdenä

Hvad innebär nu eu stadsplan? Jo, don innebär i regeln en full- meuan kom.
komlig omskapning af staden sådan den var, af hela det territorium, muner och
för hvilket planen gäller. Nya gator skola upptagas, torg och esplana- enskilde vid
der skola öppnas, der sådana icke funnits, på andra ställen skola
gator läggas igen, bitar af tomter skola förenas med bitar af gata v\ane/r m,
eller med bitar af en annan tomt för att bilda nya sådana. Allt skall (Forts.)
först plockas sönder, och sedan skall man af dessa stycken komponera
någonting nytt. Om nu staden rådde om hela detta territorium, vore
det en mycket enkel sak. Staden vore då ensam herre på täppan
och styrde och stälde såsom den ville. Men så är det icke. Öfverallt
möter staden särskilda rättsegare. Alla dessa parceller, af hvilka den
nya staden skall sammansättas, tillhöra särskilda egare och äro besvärade
af särskilda inteckningar, servituter och dylikt. Allt detta skall
först upplösas och frigöras och sedan sammansättas igen. Det är då
tydligt, att detta är nästan omöjligt att åstadkomma endast med
administrativa bestämmelser. Ty när en administrativ bestämmelse
kommer att råka i kontakt med en civil lag, då drager den administrativa
bestämmelsen det kortare strået. Den administrativa rätten har
ingen magt emot den civil rättsliga.

Hvad har staden då för civilrättslig möjlighet att komma till
rätta med uppgiften? Den har två sätt. Det ena är, att staden
genom öfverenskommelse får disponera den behöfliga marken, det andra
sättet är expropriation. Öfverenskommelse kan naturligtvis aldrig åstadkommas
anuat än frivilligt. Man kan aldrig tvinga fram eu öfverenskommelse,
och en rimlig sådan ännu mindre. Expropriationen är
således hvad man ytterst har att lita till. Men äfven om expropriationsförordningeu
— jag vill här påpeka, att expropriationslagen är af 1866
och byggnadsstadgan af 1874, och att expropriationslagen icke undergått
någon förändring med hänsyn till de nya förhållanden, som uppkommit
genom denna byggnadsstadga — äfven om expropriationslagen
vore afpassad och lämpad för dessa förhållanden, så vore den dock
icke tillräcklig. Hvad jag i första rummet vill hafva, är en formel
förändring, en civilrättsligt gällande form för de förrättningar, som
skola ega rum för tillämpningen af stadsplanen, d. v. s. indelningen
af tomter och uppdragande af gränser emellan dessa, utdragande af
gator m. m. På landet har man vid dylika regleringar skiftesstadgan
med dess bestämmelser om egoutbyte och rågångsutstakning, allt civilrättsliga
bestämmelser, hvarigenom man får saken klar och för framtiden
afgjord.

Jag ber att få anföra ett exempel, som den siste talaren nog
erinrar sig från vår gemensamma tid inom kommunalförvaltningen.

Der förändrades en gatulmie på det sätt, att den afskaf ett litet hörn
utaf eu tomt kvilket lades till gatan, och samtidigt ett lika stort stycke,
en triangelformig remsa, afskars utaf gatan, hvilket senare stycke skulle
förenas med tomten. Hade det nu varit på landet, hade man gjort
ett egobyte. De begge bitarne, som voro alldeles lika stora, hade
endast bytt plats, och tomten hade rättsligen varit precis densamma

H:0 18.

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 12 April.

som förut — allt detta genom en mycket enkel förrättning. — Men
huru går clet i ett sådant fall till i eu stad? Är tomtegaren eu
resonabel man och går in på att utbyta den ena biten mot den andra
— är han det icke, utan sätter sig på tvären, uppstå helt andra svårigheter
—, så måste det först upprättas bytes-bref, tomtegaren måste
lagfara den del af gatan, som skall blifva tomt, så skall sammanläggningen
fastställas, de inteckningar, som finnas i den tomtremsa,
som skall blifva gata, måste dödas. Hvilken omgång och kostnad,
hvilka vidlyftigheter, alldeles onödiga vidlyftigheter, endast derför, att
vi icke hafva några civil-rättsliga bestämmelser för dylika fall!

Och huru är det med tomtindelningarne och de s. k. tomtmätningarne?
Ett ständigt trassel och ständiga rubbningar från den ena
mätningen till den andra. Der finnes ingen möjlighet, ingen form för
att en gång för alla fixera dessa förhållanden, såsom sker genom en
rågångsutstakning.

Det är alltså för mig ett första desideratum att bryta ut ur
byggnadsstadgan för rikets städer vissa bestämmelser, fullständiga dem
och dermed bilda en civilrättslig kodex för städerna, motsvarande särskilt
skiftesstadgan för landet — allt utan någon ändring i lagstiftningens
grunder, endast en formel förvandling. Det synes mig, att
detta icke borde kunna göra någon skada, icke förarga ens min ärade
vän, den siste talaren. —

Men sedan kommer jag till de ömma tonerna — till frågan om
ändringar i expropriations-förordningen. Det är nu det enda vapen,
staden har till sitt förfogande för att genomföra stadsplanen. Kan
någon verkligen påstå, att denna förordning är tillräcklig för ändamålet,
ätven om den nu i öfrigt vore aldrig så förträfflig? Visserligen
icke. Ty stadsplanen genomföres icke blott på det sättet, att staden
skall lösa till sig mark af enskilde för att göra denna mark till
gator, utan stadsplanen genomföres äfven på det sättet, att bitar af
gamla gator skola läggas till tomter, hela gator igenläggas och blifva
tomter. Der hjelper icke expropriationslagen — den talar naturligtvis
icke om dylikt. Huru är ställningen i detta fall? Kan jag tvinga
en tomtegare att köpa en bit utaf en gata, som skall läggas till hans
tomt? Kan jag tvinga honom att taga emot den ens som present?
Nej, visst icke. Jag känner nu icke något exempel på att en person
vägrat taga emot en sådan present, men deremot fins det prejudikat
på att man icke kan tvinga eu person att betala för en dylik tillökning
af tomten. Om eu gata skall läggas igen helt och hållet, så
finnes det absolut ingen möjlighet dertill, i fäll de angränsande tomternas
egare icke vilja gå in på eu öfverenskommelse. Om gatan igenlägges,
skulle dessa förlora sin fagadrätt, och denna rätt kan icke under
någon form exproprieras. Saken låter sig alls icke ordna utan öfverenskommelse.

Jag vågar derför hemställa till den föregående talaren, huruvida
icke äfven han får erkänna, att här verkligen finnas luckor, saker,
hvarom den gällande lagstiftningen icke gifvit någon som helst bestämmelse.

Nu kommer jag — det kan icke hjelpas — till den allra ömmaste

fho 18.

Onsdagen den 12 April.

punkten, det är frågan om expropriationsförordningens tillämpning,
när det gäller, att staden skall lösa mark. Att staden skall lösa,
derom är ingenting att säga, blott det sker på rimliga och billiga
vilkor. Hvad säger nu expropriationsförordningen härom? Jo, den
säger, att marken skall betalas efter det högsta pris, som gäller för
dylik mark vid den tid, då marlcen skall afträdas. Staden får betala
precis detsamma för qvadratfot, som tomtegaren kan få för den återstående
delen af tomten. Huru har detta värde uppkommit? Det
kan vara precis samma värde, som marken egde, innan det var tal om
någon gata. Men detta är undantag, sällsynta undantag. Regeln är
den, att då en gata skall dragas fram, så stiger i följd af denna
åtgärd marken i värde. Staden skall då betala för gatumarken icke
blott det värde, som marken hade, då gatans framdragande beslöts,
utan den skall också betala det förhöjda värde, som har inträdt just
genom denna stadens egen åtgärd. Kan detta verkligen vara rigtigt?
När jag hör en sådan sats framställas, som den siste talaren i så
många variationer återgaf, att det vore höjden af våld och orättvisa,
om man toge bort något af eu vinst, som är så hederlig och skälig,
som någon vinst kan vara, att detta vore nära nog en plundring, — när
jag hör ett dylikt påstående, så kan jag förstå det, om det kommer
från en romanistiskt skolad jurist, som endast fäster sig vid det yttre,
att en bit af marken verkligen går bort. Men att en lekman — jag
ber om ursäkt, att jag räknar den siste talaren till lekmännen på detta
område — att en man med naturlig och oförvillad rättsuppfattning
kan se saken på detta sätt, det förvånar mig. Måste icke han fråga
sig: hvad är det, som skall ersättas? Naturligtvis förlusten, den ekonomiska
skada, som vållas genom åtgärden. Men om jag nu icke lidit
någon förlust eller skada, utan åtgärden tvärtom såsom resultat ger
mig vinst, hvad finnes då att ersätta? Detta förefaller mig vara den
naturligaste uppfattningen. Jag tror nu icke, att detta kan betecknas
så, som den siste talaren vilie uttrycka den s. k. principen, eller att
man tvingas att betala för en oförvållad vinst, utan principen — om
det nu skall vara en princip — skulle vara helt enkelt den, att man
icke skall hafva betaldt för en obefintlig förlust.

Ja — säger man — och detta är ju ett starkt argument, men
detta drager med sig konseqvenser på många andra områden; man
får göra på samma sätt, då en jernväg skall dragas fram öfver en
jordbruksfastighet, eller i allmänhet, då en anläggning förekommer,
som gifver ett förökadt värde åt marken — Jag vill nu alldeles icke
vidkännas eu sådan konseqvens; här är icke fråga om en princip, som
måste genomföras på alla områden. Förhållandena äro hvarandra så
olika. Särskiidt vill jag afvisa konseqvensen i fråga om jernvägen.
Det är stor skilnad mellan tomtegarens förhållande till gatan och
jordegarens förhållande till jernvägen. Tomten är afsedd att bebyggas
och byggnaden att bebos, och jag hemställer: hvad är en bostadslägenhet
utan gata? Det är som en egendom, icke utan jernväg, men utan
utfartsväg. Det är ett intimare förhållande, ett nödvändigare samband
mellan tomten och gatan — deri ligger skilnaden. Detta är det ena
skälet, hvarför jemförelsen halfår. Men vidare är det den olikhet, att i

Första Kammarens Prat. 1899. N:o 18. 4

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.
(Forts.)

N;o 13.

Onsdagen den 12 April.

Om ordnande
af rältsf
örhällandena
mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.
(Forts.)

99 fall af 100 är eu stegling af tomtvärdet gifven, när eu gata dragés
fram; tomtarealen har sitt värde i marknaden, hvilket man lätt kan
utröna, under det att man vid dessa andra förhållanden, hvilka talaren
antydde, skulle vara hänvisad till osäkra gissningar om framtiden och
derför lätteligen komma att göra taxeringen alltför hög.

Jag ber nu emellertid få betona, att jag härmed ingalunda skrifvit
under och instämt i det af den siste talaren omnämnda och klandrade
lagförslaget. Vore det fråga om att nu antaga detta lagförslag, skulle
jag säga ett bestämdt nej. Men all tanke i sådan rigtning synes mig,
trots talarens protester, vara genom betänkandets affattning afvärjd,
så att man visserligen icke skulle kunna anses hafva med betänkandet
tagit också lagförslaget på godt och ondt. Hvad jag velat framhålla
såsom önskvärdt, är endast eu lagstiftning i en viss rigtning; ty för min del
tvekar jag icke att säga, att lika väl som, enligt min tanke, 1885 års
lagförslag tillgodosåg städernas intressen alltför mycket, lika väl måste
det medgifvas, att nuvarande expropriationsförordning tillgodoser dessa
intressen alltför litet. Kan det då icke finnas någonting midt emellan
dylika ytterligheter? Sådant är icke blott eu abstrakt möjlighet,
utan kan lätt blifva verklighet.

Jag hoppas, att med hvad jag nämnt det skall anses vara ådagalagdt,
att eu lagstiftning på detta område är af verkligt behof påkallad
och att någon, modifikation af expropriationsförordniugen också
är af behof påkallad. Men, säger man, måhända kommer det lagförslag,
som framlägges, icke att innehålla eu sådan der modifikation, utan
något vida mer; det kan gå alltför långt i den rigtning, som den sista
talaren klandrade. Om så skulle ske, har ju Riksdagen dä saken i sin
hand, den kan afvisa detta lagförslag, i händelse det går för långt
eller i orätt rigtning. Vore det icke skuggrädsla att redan på förhand
säga: vi vilja icke höra talas om någon lagstiftning, ty det kan
hända, att man kommer att lura på oss saker, som vi icke kunna gilla!

Herr Persson, Nils: Först skall jag be att till alla delar få
instämma uti hvad den föregående talaren yttrade, såsom fullständigt
öfverensstämmande med mina åsigter. För det andra tror jag, att den
nuvarande lagstiftningen i hithörande frågor är af den beskaffenhet,
att städerna löpa den största fara att vid planläggning åt nya stadsområden
och nya gatuanläggningar försjunka i en alltför stor skuldsättning,
ty om städer skola betala de tomter, som behöfvas för gator
och torg in. in., så gå dessa till så oerhörda belopp, att det är fara
värdi, att de kunna komma på ekonomiskt obestånd. Hetta är min
erfarenhet från den stad, der jag bor, nemligen Helsingborg. Expropriationslagen
är nemligen, såsom den föregående talaren sade, af den
beskaffenhet, att den ålägger expropriationsnämnden att »värdera efter
på orten högst gällande pris». Under sådaut förhållande kan en tomt
eller ett jordområde, som af egaren är inköpt för ett par öre qvadratfoten,
derigenom att det utlägges till byggnadsqvarter eller stadsområde
komma att stiga så oerhördt, att värdet af denna tomt i stället för
ett par öre pr qvadratfot blir ett par kronor pr qvadratfot, hvilket
enligt mitt förmenande blir en oskälig vinst för tomtegaren. Henne

Onsdagen den 12 April. 51

jordägare kan vara mera än belåten med, att samhället vill lägga eu
gata öfver hans mark, ty den öfriga delen åt'' hans tomt stiger så
mycket i värde, att han kan vara till fullo betald derigenom. 1 Helsingborg,
der utvecklingen gått raskt framåt, och der man behöft utvidga
och planlägga nya stadsdelar, har man vid beräkning öfver kostnaderna
lör mark till gator kommit till sådana summor, att man rent af baxnat
och hållit på att afstå från hela planen. Man hoppades emellertid,
att jordegarne skulle vara tillmötesgående och inse sin egen fördel af
en sådan planläggning, och detta hafva de också gjort. Det är icke
någon, som vid denna stora utvidgning inom Helsingborg fordrat ersättning
för den mark, de fått afstå till gator. De hafva ansett, att lagens
tillämpning i detta fall varit alltför orimlig; och de hafva derför kostnadsfritt
lernnat mark till gator. Allt detta har gjort, att jag för min del
funnit, att det är af högsta behof, att det kommer till stånd en lag,
som på ett lämpligt sätt kan medla emellan jordegaren och kommunen.
Om nu icke en sådan lag blifver verklighet, huru skall det då gå med
våra städer? Kunna de utvidga sig på ett enligt byggnadsordningen
föreskrifvet sätt? Jag fraktar, att detta är omöjligt eller åtminstone
förenadt med de största svårigheter.

Man har här anfört Stockholms stad såsom exempel på, huru lätt
det går att med ringa kostnad skaffa sig gator och torg. Ja! Tacka
för det! Stockholms stad har i god tid under hand inköpt jord och
tomter för billigt pris öfver allt, der man tänkt, att gator skulle framdragas,
och detta har gått så lyckligt för Stockholms stad, att gator
icke blott kunnat fås för ingenting, utan staden har till och med kunnat
dervid göra en stor vinst genom försäljning af tomter. Men hur många
städer kunna eller ens vilja göra detta? Då denna fråga uppstår bland
stadsfullmägtige, är det vanligt, att den besvaras sålunda, att kommunen
icke skall inlåta sig på några affärer, utan öfverlemna detta åt den
enskilda företagsamheten. Det har gått så långt med denna åsigt, att
den rent af blifvit ett axiom. Hos oss har detta slagord gjort, att vi
hafva dragit alltför långt ut på tiden, innan man tillgodosett stadens
fördel genom att i god tid under hand göra de nödvändiga inköpen
af för stadens utvidgning behöfiiga jordområden. Det är således af
största vigt, att denna lag kommer till stånd. Mycket mera kunde
nog vara att säga i denna fråga, men jag tror, att den är tillräckligt
klar och utredd, för att något mera skulle vara af nöden att anföra.
Jag skall derför inskränka mig till att instämma med den föregående
talaren och yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hasselrot: Utaf principiella skäl ställer jag mig obetingadt
på den förste ärade talarens ståndpunkt. Här har framhållits, och
man har i allmänhet den uppfattningen, att denna fråga egentligen
rör städerna och att man således möjligen kunde låta städernas
representanter här få sin vilja fram. Jag tror dock, att frågan är af
mycket större betydelse, än man vill låta påskina, icke blott för städerna,
utan jemväl för landet i dess helhet. Såvidt jag förstår, är detta en
af de allra vigtigaste samhällsfrågor, enär den berör eganderättens
helgd. Man bör ej ingripa i eganderätten i andra fäll, än det är all -

N:o 18.

Om ordnande
af rättsf
örhdllandena
mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.

(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 12 April.

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. in.

(Forts.)

deles nödvändigt, eller på annat sätt, än som är nödvändigt-, man kan
nödgas ingripa mot eganderätten i expropriationsväg för att få fram
ett allmänt ändamål, som måste ställas framom det enskilda intresset,
men dock alltid i samband med full ersättning till den enskilde för
hvad han skall afstå. Nu gäller frågan att gå ett steg längre, eller
att på samma sätt som hittills tvinga den enskilde att lemna ifrån sig
jord för allmänt behof, men att deremot icke betala jordens värde,
utan göra afdrag för hvad han kan auses vinna uti ökadt värde å
hvad som han har qvar. Principen är ytterst farlig och inverkar i
högsta grad på eganderätten. Det må väl sägas, att man ej skall betala
annat än för liden förlust, icke för obefintlig sådan. Men detta är
endast ett talesätt. Likaväl kan man då säga, att den, som verkligen
lider förlust, ej bör tvingas att tåla detta utan betalning derför, att
han möjligen kan göra eu vinst på affären. Jag tillåter mig ett exempel.
Jag bor i eu utkant af staden, har stor trädgård med växthus och dylikt
samt vill ej använda området för annat än trädgårdsändamål och är
nöjd och belåten. Så besluter staden att mig ohörd ändra sin stadsplan
och drager fram i kanten af min trädgård en stor esplanad, och
derpå beräknar man, att den jord, som är tagen från mig, är icke på
långt när så mycket värd som den vinst, jag får genom tomtens
bebyggande invid den stora esplanaden, och jag erhåller ingen betalning
för hvad jag lemnat. Jag frågar nu: Hvem kan rimligen påstå, att

jag bör tvingas, om jag också skulle kunna det, att begagna min jord,
som nu användes för trädgårdsändamål, till byggnadstomt, för att staden
skall slippa betala gatan? Det cj är sagdt, att jag kan bebygga tomten,
och alldeles ovisst är, om det verkligen med fördel låter sig göra. I
det ögonblick, som expropriationen sker, är kanske allting i stigande,
allting i högt värde, och stor fördel och betydlig förtjenst beräknar man,
att jag skall göra på denna affär. Inom kort är det emellertid slut
med stegringen och allt i nedgående, det lönar sig icke att bygga, och
jag sitter här med min stympade trädgård utan något slags ersättning.
Detta är en sak att tänka på, och det rör icke blott städerna. Nu
säger man visserligen, att det vore fördelaktigt att få till stånd eu lagstiftning,
hvilken för städerna underlättade möjligheten att utvidga och
genomföra sina stadsplaner. Jag erkänner också villigt, att ju mindre
staden slipper betala, dess lättare kan stadsplanen genomföras, men
städerna vältra dermed från sina starka skuldror utgifter och bördor
på de svagare, på de enskilda; fördelarna tillkomma dem, som bo i
stadens redan reglerade delar, och dem, som ej äro fastighetsegare, under
det tungan drabbar dem, hvilka ega fastighet i den trakt, regleringen
angår, och detta är efter mitt förmenande ingalunda rättvist. Att det
är nödvändigt, vågar jag bestrida. Erfarenheten från ett flertal städer
ådagalägger, att det mycket väl går för sig att få en stadsplan ordnad
på sätt, som hittills skett. Stockholm utgör i detta fall ett lysande
föredöme, och om det icke går så fort i andra städer med mindre tillgångar
och mindre framsynta representanter, så få de finna sig uti, att
det drager längre tid. I den mån tillgångar finnas och expropriation
kan på lagligt sätt ske, i samma mån och ej annorledes må stadsplanens
genomförande ega rum.

Onsdagen den 12 April.

N:o 18.

Vidare säger man, att tomtens förhållande till gatan är någonting
så specielt, att det ej gerna kan jemnställas med förhållandet på landet.
Jo, vågar jag säga, sällan, om någonsin, är öfverensstämraelsen så likartad.
Om det är rätt, att staden slipper att betala ersättning för
framdragande af en gata, derför att bredvid liggande tomter få motsvarande
fördelar, så är det lika rätt, att den, som anlägger en jernväg,
slipper att betala jorden, derför att jordens egare t. ex. får station på
området och derigenom motsvarande fördelar. Det går ej för sig att,
om man för städerna lagstiftar i den rigtningen, vägra landsbygden en
liknande lagstiftning, och det är just der, den stora faran ligger för
landet i dess helhet.

Ifrågavarande skrifvelseförslag är ju mycket försigtigt hållet,
och man säger, att när lagförslaget en gång framlägges, är man oförhindrad
att pröfva och, om så anses lämpligt, afstå detsamma. Ja,
visserligen, men utskottet säger dock alldeles bestämdt, att grunden för
lagstiftningen i fråga skulle blifva den, att vid expropriation hänsyn
skall tagas till den fördel, tomtegaren kunde påräkna, och ersättningen
i mån deraf minskas. Det är just denna grund, som är för mig så
principielt motbjudande, att jag för min del icke kan vara med derom.
Jag intager härvidlag för min ringa del fullständigt samma ståndpunkt som
justitieministern år 1891, då han sade, att på det afsedda området funnes ej
billigare grunder än de, hvilka innehållas i vår nuvarande expropriationslag.

Herr Nyström, Carl: Då man hörde den andra talaren i ordningen,
herr Afzelius, framställa alla de svårigheter, som Stockholms
stad skulle hafva att kämpa med, huru kaotiskt hela tillståndet vore,
huru omöjligt att reda sig med stadganden, som ej vore af civillags
natur, och huruledes det vore hardt när omöjligt att komma till någon
öfverenskommelse med tomtegarne, Indika naturligtvis, hela samlingen,
vore orimliga menniskor, så skulle man ju kunna tro, att hufvudstaden
vore eu ödemark, efter som det mötte så stora svårigheter att genomföra
en reglering, eller ock att staden i expropriationsväg nödgats betala
sådana öfversvallande summor, att åtminstone ingen 1899 på våren
kan komma och säga, att stadens finanser i afseende å gaturegleringen
äro gynsamma, ja, lysande och lofva att blifva ännu fördelaktigare.
Ett sådant påstående vore ju en ren omöjlighet. Men, mina herrar,
så illa bestäldt är det väl dock icke. Antingen hafva de väl icke vaidt
så orimliga de der uppgörelserna i och för gators framdragande, eller
också hafva vederbörande säljare visat sig ganska tillmötesgående, då
staden i god tid hållit sig framme och begärt att få köpa erforderlig
mark. Ty ett faktum år ett faktum, och det ytterst billiga sätt,
hvarpå saken reglerats, utgör den bästa vederläggning af sådana der
svartmålningar. Jag vill ej förneka, det förstår herr Afzelius bättre
än de flesta, att civilrättsliga bestämmelser här nog kunde vara på sin
plats, men den frågan föreligger icke nu. Hvad lagutskottet på sin
helt korta, men mycket bebådande och mycket varslande framställning
uppehållit sig vid, har ingalunda varit skilnaden emellan administrativ
författning och civillag, utan först och sist vid hvad min ärade vän i
det längsta sökt undvika att gå in på, nemligen kinkigheterna med

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. ra.

(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 12 April.

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. vi.

(Forts.)

den oförvållade vinsten. Detta är hvad som utgör centralpunkten och
som på två särskilda ställen i detta korta stycke uttryckligen framhålles,
men, hvad mera är, det framhålles icke efter herr Afzelii formel,
enligt hvilken det borde benämnas — till förekommande af allt för
tydlig uppfattning af saken — icke betalning för obefintlig förlust.
Denna omskrifning betyder dock ingenting annat, än att det skall
betalas för oförvållad vinst, men det tager sig litet annorlunda ut.
Jag frågar då: huru skall man kunna öfversätta denna skickligt utfunderade
formulering på det fall, som också uttryckligen beröres i
denna skrifvelse från 1884, hvilken man nu erbjuder Riksdagen att
å nyo underteckna? Det är fråga om det fall, då en man ej sjelf har
mark att afstå, men hvilkens mark råkar att ligga invid eu tomt,
hvarest honom oåtspord en gata skall framdragas förbi hans fagad,
när han då skall betala kontant, ty detta blir en nödvändighet. Detta
fall omtalas uti 1884 års skrifvelse. Jag vill i detta sammanhang
fästa den ärade talarens uppmärksamhet på, att en af principerna i
denna skrifvelse är, att godtgörelse icke ifrågakommer annat än för
beredda förmåner, der står ej “uteblifven ersättning för obefintlig förlust",
och vidare heter det: “å andra sidan måste den godtgörelse för
beredda förmåner, hvilken utgör skäl för afdrag, följdriktigt, medföra
det stadgande, att sådan godtgörelse bör direkt lemnas af egare till
en vid ny gata belägen tomt, som alldeles icke tages i anspråk för

gatan."

Jag frågar nu, beskrifver icke detta just det förhållande, då eu
person skall betala kontant, och huru kunna omkläda detta med det
påtunna uttrycket, att det ej skall tagas betaldt för “icke befintlig
förlust"? Jag vill påpeka en annan sak, som kan vara synnerligen
betänklig, om nemligen en man är i det läge, att staden inköper en
bredvid hans tomt liggande gatumark, i afseende å hvilken mark staden
vet, att det blir han, som skall betala den, och staden alltså saknar
anledning att närmare se sig för hvad den betalar, alldenstund det är
denne, som skall betala för en mark, vid hvars inköpande han saknat
votum.

Huru jag än betraktar denna sak, kan jag för min del icke finna,
att det medför någon fördel att taga denna konstiga omskrifning om
att det ej skall betalas för obefintlig förlust, utan det blir nog i sjelfva
verket att för oförvållad vinst fordra betalning, och hvad detta i sig
sjelf innefattar med afseende å stadsplan och i sin tillämpning å jordegendom
och allt öfrigt, det har här blifvit framstäldt särskildt af
lagutskottets ordförande.

Jag vill också å nyo fästa uppmärksamheten på, hur betänklig
denna sak är ifrån synpunkten, att det lägges en pålaga på ett gissadt
värde eller, såsom utskottet säger, å den fördel, som tomtegaren har
att af regleringen påräkna. Det är alltså fråga om att konfiskera
en del af det gissade värdet, under det att den enda efter min tanke
förnuftiga åtgärden, att i tsxeringsväg söka nå den ökade förmögenheten,
naturligtvis rör sig med fullt säkra faktorer och derför träffar
säkert och rättvist. Jag vidhåller detta som den naturligaste utvägen
oeh vill till sist påminna om, att hvad man än här säger, att detta

No 18.

Onsdagen den 12 April.

skrifvelse förslag skulle innebära eller icke innebära, så är det väl bäst
att gå till det, som förekommer i lagutskottets handling, och då synes
det, att man afser ett stadgande om ersättning för oförvållad vinst,
och detta i två upplagor, och det är väl hvad Riksdagen skulle gå in
på genom att svara ja till det föreliggande förslaget, hvilket jag alltså
finner vara ganska betänkligt.

Jag vidhåller mitt yrkande om afslag.

Herr Törne b la dh: Jag skulle icke taga till ordet vid denna
sena timme, om jag ej hade något att meddela i detta fall, som torde
vara af intresse för kammaren att erfara, nemligen beträffande frågans
administrativt konstitutionella förhistoria, och den är så märklig, att
det vore skada att undanhålla den svenska Riksdagen hvad som förekommit.
Jag ber dock först att mot lagutskottets ärade ordförande
få anmärka, att då han talade om de principiella betänkligheter, som
hos honom mötte, så har jag också principiella skäl, men för ett motsatt
yrkande. Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå,
att lagutskottets kläm går just i den rigtning, som af den andre talaren
här i ordningen biifvit framhållen såsom egentliga kärnpunkten af det
hela, nemligen att förslag skulle framläggas till lagbestämmelser för
ordnande af de rättsförhållanden, hvilka uppstå mellan kommuner
och enskilde i följd af frågor om fastställelse af stadsplan etc. Det
är visserligen sant, att i motiveringen förekomma uti andra stycket å
sid. 16 anvisningar, huruledes detta lämpligen skulle kunna ske, men
derefter fortsätter utskottet: “Frågan, huru långt man härutinnan
lämpligen bör gå, och genom hvilka bestämmelser i öfrig! de hufvudsakliga
bristerna i den nuvarande lagstiftningen må kunna undanrödjas,
är emellertid af den omfattning, att utskottet anser hvarken lämpligt
eller möjligt att för det närvarande ingå i närmare bedömande af
dess särskilda detaljer" o. s. v., hvarigenom utskottet sålunda antydt
vissa möjligheter, om också icke de enda, för frågans lösning, men
framför allt velat framhålla för Kongl. Maj:t frågans principiella
betydelse.

Jag öfvergår nu till min historik, den skall ej blifva synnerligen

lång.

År 1840 började denna fråga med förslag om uppgörande af
ordningsstadga för städernas byggnadsförhållanden, men någon komité
härför blef ej tillsatt förr än 15 år derefter. Denna komité som år
1859 afgaf sitt betänkande, hvilket för öfrigt är mycket sällsynt, men
som jag här håller i min hand, framhåller deruti på det allra bestämdaste,
att, hvad byggnadsordning och dylikt beträffar, de civilrättsliga
förhållandena ej hörde till komiténs befogenhet, utan borde
ordnas på ett annat sätt. Således har komitén vid uppställandet af
vissa grundsatser för städernas byggnadsordningar ej kommit att gå
in på de civilrättsliga bestämmelserna eller att beröra dåvarande eller
möjligen blifvande expropriationsbestämmelser, utan endast lemnat vissa
allmänna anvisningar. Öfver detta betänkande hördes dåvarande stadsstyrelser,
som skulle komma in med yttranden i början af 60-talet och
äfven gjorde så. Sedan dess veta herrarna, att just ungefär samtidigt

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.
(Forts.)

M:0 18.

Onsdagen den 12 April.

Om ordnande med, att dessa utlåtanden ingingo, utfärdades de nya kommunalförfattförhåUandcna
?j*nff.rna’ °ch dessa kommunalförlattningar tillämpades i 12 år, innan
mellan kom- äodtligen Kongl. Maj:t tog frågan uti sin band och afgjorde saken.
muner och Men huru och på hvad sätt? Jo, så, att det gamla komitébetänkandet
enskilde vid helt och hållet slopades och kastades öfver bord, och i dess ställe
^aTeuid,* anÉtoSs eM> a^ enskild person under 8 års tid uppgjordt förslag till
planer m. m. städernas bebyggande, öfver hvilket städernas styrelser aldrig hördes,
(Forts.) och hvilket förslag högst betydligt skilde sig från det förra. Det var
af beskaffenhet, att, om det tillämpades på ett visst sätt, det föranledt
störa ingrepp uti eganderättsförhållandena. Men den första frukten
deraf blef ett utslag i rättsvag, som jag vill minnas, af högsta domstolen,
hvarigenom lyckligtvis proklamerades, att, i motsats mot den
ursprungliga tanken, det vore rättsvidrigt att, om man ritade upp en
gata för anläggning efter t. ex. i 00 år, under tiden hindra tomtegaren
att bebygga tomten. Derigenom häfdades eganderättsprincipen alldeles
riktigt af domstolarne, men följden blef också den, att de städer, som
kunde gå så till väga, måste gifva sig in på spekulationens högst
slippriga område. Detta område hade det visserligen aldrig från
början vant meningen, att de skulle beträda, men det måste beträdas
just till följd deraf, att i adminstrativ väg utkom en förordning, hvilken
ålade städerna förpligtelse^ som de omöjligen kunde tillräckligt
effektivt uppfylla utan med användande af spekulationen. Så har
Stockholms stad måst förfara och möjligen åtskilliga andra städer, för
att rätt fullgöra sina förpligtelser enligt stadgar.

Det är icke så, att det är på stadens starka skuldror, som alla
dessa utgifter för förbättrad hygien, förbättrade ljus- och luftförhållanden
samt förbättrade samfärdsmedel hvila, utan det är stadens samfälda
beskattning, som betalar denna tunga, allt under det att enskilda
personel- derpå vinna ganska betydliga summor, summor, till hvilka
ytterst kontribueras i beskattningsväg. För öfrigt har saken sannolikt
icke öfver allt fallit så väl ut som i Stockholm, men Stockholms regleidug,
likasom åtskilliga andra städers, är visserligen ej afslutad; ty
det lins någonting, som kallas gamla stadsdelar, för hvilka stadsplan
el uPPgjorts och ej heller hittills kunnat uppgöras, derför att det fallit
sig för dyrt att under nuvarande lagstiftning ändra befintliga missförhållanden.
Den ärade talare bredvid mig, som nyss hade ordet,
vet mycket väl, hvarpå det hänger, att t. ex. staden inom broarna i
trots af förslag derom ej ännu blifvit reglerad, en stadsdel, som framför
allt är i behof åt reglering just med afseende å hygieniska och
andra förhållanden, om hvilka jag nyss nämnde. Det har berott derpå,
att det skulle varit för dyrt att gå till väga på sätt, man hittills förfarit,
och det är mycket sant, att denna stadsdel intager ett obetydligt
rum på den karta, som lian ville upprulla för oss, men så mycket
större i afseende å kostnaderna. I fråga om lagstiftningen på detta
område är det alltså nödvändigt, att förhållandet emellan staden och
den enskilde regleras på ett lämpligt och för båda parterna billigt
sätt samt genom fullt verksamma civilrättsliga bestämmelser, de der
icke hvila på det administrativa godtycket af den regering, som utan
att höra vederbörande myndigheter utfärdade den ukas, som tillkom

N.o 18.

Onsdagen den 12 April.

1874. Med tanken härpå kan jag icke finna annat, än att det är fullt
rigtigt, om Riksdagen nu söker häfda de civilrättsliga bestämmelsernas
betydelse genom att 25 år efter författningens tillkomst ändtligen
betona hvad som både bort föregå byggnadsstadgans utfärdande.

Jag anhåller om bifall.

Herr Leman: Jag får till alla delar instämma med hvad lag utskottets

ärade ordförande yttrat om, att bär vidröres en fråga, som
icke angår städernas invånare allena, utan är en allmän rättsfråga,
men å andra sidan må man icke förundra sig öfver, om städernas
invånare i främsta rummet äro intresserade för att en gång få denna
sak ordnad. Här har i synnerhet eu talare på göteborgs- och bohuslänsbänken
med känd fyndighet sökt upp åtskilliga moment i saken,
hvilka enligt min åsigt icke förefinnas, men hvilka han sedan tagit sig
för att gissla. Han har sett saken så, som om de, hvilka äro med
om förslaget, skulle vilja med förkrossande af de stackars enskilde
göra kommunerna enväldiga. Jag påstår, att det är långt ifrån meningen,
utan man afser endast att komma till en rättslig och jemlikhets
ställning kommunerna och de enskilde emellan. Jag vill nämna ett
exempel. Då eu stadsplan fastställes, är dermed ingalunda sagdt, om
och när den skall komma till utförande, det kan dröja i åratal, det
beror på stadsfullmägtige att bestämma, när gatorna enligt den faststälda
planen skola utläggas. Tomtegarne äro alltså med hänsyn till
tiden för gatuutläggningen fullständigt förlamade och hafva intet sätt
att komma till sin rätt. Äfven kan det inträffa, att staden utlägger
en gata bitvis, under det att de, som hafva tomter längre ned, ej
kunna tilltvinga sig gatuutläggning. Nu är det meningen att i stadsplanelagen
stadga skyldighet för stadskommun att utlägga gata till
viss bredd, då visst autal tomter vid samma gata kommer att bebyggas.
Denna fråga är alltså af stor vigt och stor fördel äfven för enskilde
tomtegare.

Man har här talat så mycket om förhållandet vid expropriationen
och det origtiga uti hvad lagutskottet visserligen icke föreslagit, men
antydt i sin motivering. Jag vill härvid erinra om, huru olika förhållandena
ställa sig för kommunerna och för de enskilde tomtegarne.
Kommunerna måste med offentlighet besluta allting. Om eu stadsplan
skall antagas, måste allt beredas och beslutas på offentlighetens väg;
hvar och en får kunskap derom, och ofta händer, att, innan ännu ett
slutgiltigt beslut är fattadt, vakna spekulanter inköpa de tomter,
hvilka behöfvas till gatuutläggning och för hvilka kommunen sedermera
måste betala ett pris, hvarå dessa spekulanter skörda en orimlig
vinst. Det är väl då icke så orimligt, att kommunerna, som få göra
så störa uppoffringar, i någon mån söka att qväsa en dylik spekulation.
Det finnes t. ex. på sina ställen i utkanterna af Göteborg stora
marker, såsom kolgårdar och dylikt, hvilka knappt hafva inbragt egaren
ett enda öre, endast kala bergbackar, omöjliga att plantera. Så kommer
stadsplanen fram här med gator kryss och tvärs, och området i
fråga får ett tiofaldt, ja, tjugufaldt högre värde. Är det då så orimligt,
att den vinst, som personen i fråga skördar derigenom, att staden an -

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.
(Forts.)

Nio 18.

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.

(F orts.)

Onsdagen den 12 April.

lägger gator på hans mark, får i någon mån beräknas vid expropriationen
? Man skulle kunna tro, att detta vore ett nytt påhitt, men det
bär länge förekommit i de flesta utländska lagstiftningar och särskilt
blifvit tillämpadt i Paris, t. ex. då Haussmanska försköningsarbetena
der genomfördes.

Vidare får jag fästa uppmärksamheten på, att huru man än betraktar
den antydda ändringen i expropriationslageu, så förekommer,
att denna icke skulle stå isolerad, utan utgöra en integrerande länk
uti en blifvande lagstiftning; och det har så väl af talaren på stockholmsbänken
som åt ett par andra talare framhållits nödvändigheten
af att här få till stånd civilrättsliga bestämmelser. Den, som ej varit
med om, hvilket krångel en gatureglering ofta medför, och hurusom
enskilda tomtegare förstå att sätta sig på tvären, den har kanske svårt
att rätt sätta sig in i dessa förhållanden. 1 Göteborg t. ex. började
en gång en person att bebygga sin tomt på ett mot byggnadsordningen
stridande sätt. Mannen var rik, och när han icke tick bygga, som
han ville, förde han upp sitt hus midt i en blifvande gata. Staden
var emellertid äfven rik och ändrade stadsplanen. Om jag ej misstager
mig, bär här i staden på Södermalm förekommit ett liknande
förhållande. Det är ett ständigt krig emellan kommunen och den
enskilde. Om nu detta genom en lag skulle kunna förebyggas, så vore
det val en fördel, och då här ej är fråga om annat än ett förslag om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om Jag i ämnet, så tillåter
jag mig yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Björnstjerna: Som äfven jag anser den nuvarande expropriationslagen
vara alltför betungande för städerna, skall jag, så framt
det kan vara något belysande, be att få framhålla några exempel på,
huru expropriationslagen tillämpas i ett annat land, der jag personligen
haft tillfälle att pröfva den.

Efter den franska expropriationslagen måste vid expropriation
tagas i betraktande ej endast den förlust, säljaren lider — deri skall
han ju hafva fullt ersatt — utan man måste å andra sidan äfven
taga i betraktande de fördelar, han derigenom kan vinna.

Efter enkedrottning Desiderias död utsändes jag till Frankrike för
att realisera hennes dervarande förmögenhet. Hon hade ett präktigt
hotell i Paris, beläget emellan två gator, med gård åt den ena gatan
och trädgård åt den andra. Nu hade det emellertid blifvit beslutadt,
att midt igenom detta hotell skulle framdragas Boulevard Malesherbes.
Staden Paris bjöd 500,000 francs för den del, som för detta ändamål
skulle tagas i anspråk af tomten. Frågan uppstod redan under Hennes
Maj:ts lifstid, och hennes franske rådgifvare förklarade staden Paris
anbud vara alldeles för lågt, och att man borde vädja till expropriation.
Men hvad inträffade då? Jo, inför expropriationsjuryn uppträdde
stadens advokat och visade, att med den stora terräng, enkedrottningen
egde uti den stora trädgården, skulle hon genom gaturegleringen få
så god förtjenst, att hon borde afstå hotellet gratis. Juryn afgjorde
äfven saken så, att hon — eller rättare sterbhuset, ty enkedrottningen

Onsdagen den 12 April. 5S N:o 18.

hade aflidit, innan saken blef afgjord — endast fick 100,000 francs i 0m ordnande
stället för 500,000, som staden hade erbjudit sig att betala. förWlanZna

Sådant huset stod, var det säkerligen värdt 500,000 francs. Det mel(an kom_
var ett stort hus af huggen sten, såsom i Paris är brukligt, samt i muner och
godt stånd, men det oaktadt kan jag ej neka till, att stadens om- enskild* vid
budsman hade fullkomligt rätt. Det lyckades mig nemligen sedermera 9enaTf°a2
att sälja återstoden af tomten i sju olika poster, och hela försäljnings- pianer m. m.
summan uppgick till omkring 2 millioner francs. Ett dylikt belopp (Forts.)
hade egendomen aldrig kunnat betinga, såvida icke boulevarden hade
blifvit framdragen genom densamma, men huset qvarstått.

I Frankrike tager man vid expropriation äfven hänsyn till hyresgästerna,
så att om t. ex. ett stort kafé eller en stor butik varit
i mänga år på ett och samma ställe samt der gjort goda affärer, får
hyresgästen eu ganska betydlig ersättning för den skada, han kan
komma att lida genom att nödgas flytta sin rörelse till en annan trakt.

Vår dåvarande minister bodde vid samma gata, vid hvilken enkedrottningens
egendom var belägen, och legationen hade i 30 år varit
derstädes. Man ansåg nu, att det var en så stor olägenhet för vår
minister att flytta derifrån, att han fick i ersättning 30,000 francs,
om jag minnes rätt, ehuru hans hyreskontrakt gälde ännu blott för ett
par år.

Enligt den franska expropriationslagen måste äfven en husegare
eller tomtegare vid en gata, som skall utvidgas, afstå sin jord alldeles
gratis. Ett hus får visserligen stå qvar, så länge ingen ombyggnad
eller yttre reparation derå företagas, men måste, så snart detta sker,
dragas tillbaka utan någon ersättning.

Till samma sterbhus hörde äfven ett hus i Marseille. Det låg
med kortsidan åt ett litet torg, men med hela långsidan vettande åt
en smal gata, hvilken enligt beslut skulle utvidgas. När jag var nere
och såg på detta hus, var den åt torget vända fasaden mycket snygg
och fin, men fasaden åt den smala gatan fick icke repareras, till följd
hvaraf den också var alldeles svart. Detta hus måste jag sälja för
eu obetydlighet, enär det icke var mycket värdt, då man icke fick
reparera detsamma utan att skära af hälften.

Jag vill ej säga, att fullt liknande bestämmelser skulle vara lämpliga
hos oss, men nog borde man bereda städerna tillfälle att på^ tillbörligt
sätt få komma i besittning af den egendom, som är erforderlig
för stadens utveckling. Jag vill derför, att egaren af jord skall få full
och tillfredsställande ersättning för hvad han afstår, men önskar också,
att det vid expropriation skall tagas hänsyn till den vinst, som tillskyndas
eu tomtegare genom en ny gatas upptagande. Som det nu
är stäldt i detta afseende, kan jag ej finna annat, än att fästighetsegaren
ofta skördar alltför oskälig vinst vid expropriationstillfällen,
och med denna åsigt kan jag ej annat än yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nyström, Carl: Blott ett enda ord! Jag skall endast be
att få fästa uppmärksamheten derpå, att tvenne af de sista talarne,
hvilka försvarat lagutskottets förslag, hafva gjort sig urarfva i fråga

N:0 18.

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 12 April.

om utskottets motivering. Eu af lagutskottets medlemmar kar äfven
anfört reservation emot motiveringen. Denna motivering måtte derför
ej duga mycket till, då icke ens utskottets medlemmar känna sig tillfiedsstälcla
med densamma. Meu ändå begär man, att kammaren
skall gå iu på ett förslag, hvars innehåll just är dessa motiv. Att
underkänna motiven är att underkänna förslaget, och den, som förkastar
motiveringen, synes mig derför äfven yrka afslag å lagutskottets
betänkande. Hvad vidare beträffar den mycket omordade stora vinsten
så ber jag att ännu en gång få upprepa justitierådet Glimstedts anvisning
om, huru denna vinst rätteligen borde behandlas, nemligen
att den taxerades, hvilken taxering naturligtvis kommer att gälla för
hela den framtid, under hvilken vinsten är i behåll. Hvad slutligen
beträffar den här gjorda försäkran, att den blifvande lagen icke skulle
förkrossa några enskilde, så tror jag nog också, att de enskilde fastighetsegarne
skola förmå att klara sig, men jag fruktar, att en dylik
lag skulle komma att förkrossa eu rättsgrundsats, hvilket synes mig
vara vida farligare.

Jag yrkar fortfarande afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i det föredragna utlåtandet hemstält samt vidare på
afslag derå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 8 och 11 innevarande
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 42, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om förslag till straffprocesslag, byggd på jurysystemets
och den fria bevispröfningens principer, och

n:o 43, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående lagbestämmelser i fråga om de kyrkliga kommunernas och
deras förvaltningsorgans ställning till de ecklesiastika myndigheterna,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Om rätt att
utträda ur
statskyrkan
utan öfvergång
till
annat trossamfund.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 8 och 11 innevarande april
bordlagda utlåtande n:o 44, i anledning af väckt motion om rätt för
hvarje svensk medborgare, som fylt tjuguett år, att utträda ur svenska
statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han
ämnar öfvergå.

Herr von Möller: Det kan icke falla mig in att taga upp denna
fråga i hela dess vidd, ty det skulle endast trötta, kammaren, enligt
hvad jag sedan förra riksdagar känner. Jag anser dock, att åtminstone
eu röst bör höjas i denna kammare, när denna enligt min uppfattning

Onsdagen den 12 April.

No 18.

så vigtiga fråga kommer före, och ber att utan vidare inledning få
precisera min ståndpunkt. Jag anser i likhet med motionären, att ett
bifall till denna motion skulle främja samvetsfriheten och på samma
gång ställa kyrkan i en densamma värdigare ställning. För mig är
det ofattligt, att man fortfarande vill söka häfda den gamla ståndpunkten
och utsätta kyrkan för allt detta klander och dessa, såsom
jag gerna vill tro oberättigade, beskyllningar för magtlystnad, ja, vinningslystnad.
Man anser sig alltjemt böra fasthålla vid den i realiteten
betydelselösa invändningen, att kyrkan har till sin mission att inverka
förädlande och förbättrande på sina medlemmar, äfven om dessa icke
hafva samma öfvertygelse som den kyrkliga, och att den derför i det
längsta bör söka qvarhålla dem.

Om man granskar utskottets förslag, så finner man, att i år ingen
enda reservant opponerat sig mot det slut, hvartill utskottet kommit,
i afstyrkande af motionen. Jag skulle möjligen kunnat följa exemplet
från lagutskottet, som i år endast afskrifvit sitt betänkande från förlidet
år, samt nöjt mig med att återupprepa, hvad jag då yttrade.
Emellertid skall jag dock tillåta mig att gå tillbaka till ett yttrande,
som fäldes vid 1896 års riksdag, då nemligen en talare från bohuslänsbänken
förklarade, att “ett antagande af förslaget skulle innebära ett
legaliserande af hedendomen i det kristna samhället. Utskottet har
sagt, att det kan inträffa, att flera, som önska utträda ur den svenska
kyrkan, icke kunna finna sitt samvete tillfredsstäldt af att sluta sig
till något af de bestående, af staten erkända religionssamfunden. Men,
mina herrar, hvad är det för ett samvete, är det icke ett vilsefördt,
ett irrande samvete?" Han talade alltså om de af staten erkända
religionssamfunden. En annan talare vid samma tillfälle anförde åter,
att han hade svårt att föreställa sig, “huru en menniska verkligen
skulle blifva lidande i sin samvetsfrihet, känna samvetssmärta af att,
på det sätt, som här är i fråga, tillhöra vår svenska kyrka, likasom
jag har svårt att föreställa mig, att någon verklig samvetssmärta skulle
kunna uppkomma häraf, då man icke har så mycket positivt intresse,
att man kan säga, att det finnes något religionssamfund i verlden,
som representerar detta, åtminstone i så hög grad, att man hellre vill
tillhöra det än den svenska kyrkan". Den ene talaren förklarade alltså,
att den utträdande bör uppgifva något af de af svenska staten erkända
religionssamfunden, den andre något religionssamfund i verlden. Dessa
båda uppfattningar synas mig stå i direkt strid med hvarandra. Den
förste af de båda ärade talarne yttrade vidare i sitt anförande, att
det vore kyrkans pligt “att hindra dem från att rusa åstad in i hedendomens
mörka natt." Jag föreställer mig dock, att han såsom motsats
till kristendomen ställer mosaism och hedendom. Jag frågar då: hvad
menas med kristen lära? Jag framstälde samma fråga till kammaren
förra året, men fick då ej något svar. Emellertid anser jag en dylik
fråga vara fullt befogad, då det ju är församliugspresten, som i första
hand bör veta, huru detta dissenterlagens uttryck bör tolkas. Jag
har mig bekant, att tvenne här närvarande personer, som, om en begäran
om utträde i högsta instansen skall afgöras i följd af sin embetsställning,
dervid skola uttala sin åsigt om det samfund, till hvilket den

Om rätt att
utträda ur
statskyrkan
utan öfver -gäng till
annat trossamfund.

(Forts.)

N:o 18. 62 Onsdagen den 12 April.

Om rätt att utträdessökande vill öfvergå, är kristet eller icke, lera nät tvenne från
*stat»k<rkan ^varan(^ra högst väsentligt afvikande definitioner. Jag har nemligen
utan öfver- frågat dessa personer, om en religionsform, hvilken i Norges dissekering
gång ull är i fråga om rättigheter jemnstäld med mosaismen, nemligen uniannat
tros- tarismen, är att räkna såsom eu kristen lära eller icke. Den ene
*(Fort") svarade ja, den andre nej. Häraf tyckes framgå, att lagen är otydlig,
och att godtycke vid dess tillämpning kan uppstå från presterskapets
sida, till följd hvaraf de utslag, som fällas i olika stift, säkerligen blifva
väsentligen olika.

Hvarför skulle vi icke kunna följa Tysklands exempel? som ju
icke störtat samman, trots det att man der i de flesta och största
staterna beviljat full religionsfrihet i den betydelse, jag fattar detta
ord, i det man medgifver en person, som icke anser sin öfvertygelse
harmoniera med kyrkans, rätt att utträda utan att behöfva undergå
något slags inqvisitoriskt förhör. Jag inser icke, hvarför vi ej skulle
kunna följa de stora kulturländernas exempel i detta fall.

Sålunda, hvad menas med kristen lära? Dermed kan väl icke
gerna menas, att endast de äro att räkna såsom kristna, som tro på
Athanasii symbolum, hvilket börjar och slutar med en fördömelsedom
öfver dem, som hafva en annan tro. Hvad skulle väl staten hafva för
intresse utaf att ställa upp så stränga fordringar och draga upp så
trånga gränser för sina medlemmar? Eu tredje talare vid nyss berörda
tillfälle förklarade till och med, att han icke ville vara med om beviljande
af dylik rätt till utträde ur statskyrkan, men att han i stället
önskade, att Riksdagen ville gifva kyrkan eu kyrkotuktslag, hvarigenom
alltså de utträdessökande ej blott skulle mot sin vilja qvarhållas, utan
äfven underkastas en kyrklig tuktan.

Som jag nyss nämnde, anser jag, att detta utträde ur statskyrkan
för mången är en samvetssak, och enligt mitt förmenande borde motionen
redan af detta skäl bifallas. Mot detta har åter anförts, att inom vår
kyrka icke något samvetstvång utöfvas. Må det dock ursäktas mig,
om jag i detta fall har eu annan uppfattning och om jag till stöd
härför anför några exempel. Först vill jag då nämna den obligatoriska
kyrkliga vigseln för sådana personer, hvilka hafva blifvit konfirmerade
inom kyrkan, men hos hvilka sedermera en annan religiös öfvertygelse
vunnit insteg utan att kunna utträda ur kyrkan. Hvad vigselfrågan
särskildt beträffar, borde väl den borgerliga vigseln vara obligatorisk
och den kyrkliga beroende på kontrahenternas fria vilja. Enligt 11 §
15 kap. kyrkolagen må ingen trolofvas, som icke kan Luthers katekes.
Jag frågar då: hvad ha de båda sakerna med hvarandra att göra?
Enligt kong! brefvet den 9 januari 1816 är som vilkor för att antagas
till båtsman stadgadt att hafva begått H. H. nattvard, äfvenså för att
antagas som medhjelpare i taudläkarekonsten eller ämnessven i fält—
skärsyrket. Kongl. förordningen den 18 juni 1861. Och undergången
konfirmation är vilkor för bekännare af kristna läran, som söker inträde
som ordinarie elev vid tekniska högskolan. Kongl. stadgan den 2 mars
1877 sammalunda för den, som söker inträde vid veterinärinrättningen
i Skara. Kougl. reglementet den 20 juli 1853. Hvarför skola dessa
föråldrade och på samvetsfriheten inkräktande förordningar fortfarande

N:o 18

Onsdagen den 12 April.

gälla? Är detta icke att draga in höga och allvarliga ting, der de
sannerligen ej äro på sin plats? Skall detta endast innebära en omskrifning
för att få uttryckt, att den inträdessökande på dessa banor
skall vara af en viss ålder eller besitta en viss kunskap, så kunde
detta helt visst uttryckas på ett mindre stötande sätt. Men hvad en
persons kristendomskunskap bar att skaffa med hans lämplighet som
tandläkare, fältskär, båtsman, ingeniör o. s. v., det kan åtminstone ej
jag fatta.

Jag vill ej längre upptaga kammarens tid, men måste, så länge
jag ej röner motsägelse, vidhålla mitt påstående, att lagen är otydlig
och redan af detta skäl behöfver ändras, då man icke kan eller vill
gifva någon klar och bestämd definition på, hvad som menas med kristen
lära. Jag har svårt att tänka mig, att den förklaring skulle anses
vara rigtig, att unitarierna icke äro att räkna såsom kristna, eller att
någon person skulle våga påstå, att sådana män som Kristofer Janson,
Parker, Channing eller Viktor Rydberg äro att stämpla såsom hedningar.

Jag yrkar bifall till motionen och afslag å utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande endast yrkats, af
herr von Möller, att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och
bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i utlåtandet hemstält samt vidare på godkännande af berörda yrkande,
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 8 och 11 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 45, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part att
mot embetsmän anhängiggöra talan för fel i embetet, och

n:o 46, i anledning af väckt motion om ändring af 117 § skiftesstadgan,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande
anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Om rätt att
utträda ur
statskyrkan
utan öfvergång
till
annat trossamfund.

(Forts.)

N:0 18.

Onsdagen den 12 April.

Herr Bohnstedt afgaf en motion, n:o 35, med förslag till ändrad
lydelse af § 17 grufvestadgan.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde,

hvarjemte kammaren, likaledes på hemställan af herr talmannen,
medgaf, att de anslag, som utfärdats till det pågående sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 4,05 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Fredagen den 14 April.

<55

N:0 18.

Fredagen den 14 april.

Kammaren sammanträdde k!. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 6 i denna månad.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 211, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, med anledning af väckta motioner
angående dels förändrad uppställning af den s. k. lilla almanackan,
dels ock införande af eu mera tidsenlig och svensk namnlängd i
almanackan, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tillfälliga utskott n:o 1.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet herr Bohnstedts den
12 i denna månad bordlagda motion, n:o 35, med förslag till ändrad
lydelse af § 17 grufvestadgan.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 12 innevarande månad bordlagda ärenden, nemligen konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 8 och 9, statsutskottets utlåtanden
och memorial n:is 9 och 41—44 äfvensom Första Kammarens tillfälliga
utskotts utlåtanden n:is 5 och 6.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,3 8 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjema.

Första Kammarens Prof. 1899. N:o 18.