RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1899:12

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1899. Första Kammaren. N:o 12.

Lördagen den 11 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet grefve Wachtmeister aflemnade Kong! Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen, angående anslag för restaurering
af Husaby församlings kyrka.

Justerades protokollet för den 4 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret, och

n:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande statens jern vägstrafik samt angående
statens jernvägsbyggnader.

Företogs val af sju ledamöter i Riksdagens särskilda utskott för
behandling af Kongl. Maj:ts proposition n:o 34; och befunnos, efter
valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

herr Anderson, Albert,........................_.............. med 72 röster,

» Berg, Lars, .............. » 72 »

» Berling_______________ » 72 »

» af Ekenstam _____________________________________________ »72 »

» von Friesen ............ » 72 »

» Walldén ......... » 72 »

» Nordenfalk................................. .............. »71 » .

Första Kammarms Prof. 1899. N:o 12. 1

N:0 12. 2

Lördagen den 11 Mars.

Företogs val af tre suppleanter i Riksdagens förenämnda särskilda
utskott; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedde:

grefve Taube................-................................. med 69 röster,

herr Kennedy.................................................... »66 »

» Hansson................................................— * 60 » .

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af dels Riksdagens
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret efter dem, som nu äro
i tur att afgå, dels ock suppleanter för fullmägtige i nämnda bank
och kontor; och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit
till välmän utsedde:

herr Andersson, Gustaf,__________

» Berg, Gustaf Axel, .......

» Berg, Lars,...................

» Bohnstedt...................

» Falk, Helmer, .............

friherre Klingspor, Carl, -------

grefve Klingspor, Philip,-------

herr de Laval..................—

grefve Lewenhaupt .............

herr Lundeberg..................

» Lundström...................

» Moberg ......................

» von Möller ................

» Nilsson .......................

» Nisser........,——

» Pettersson, Fredrik Emil,

» Rudebeck ...................

grefve Spens ______________________

herr von Strokirch ..........

» Torelius______________________

» Unger.........................

» Weinberg ...................

» Wijk .........................

» Almqvist ...................

med 74 röster,

» 74 »

» 74 »

» 74 »

» 74 »

» 74 »

» 74 »

»74 »

» 74 »

»74 »

» 74 »

» 74 »

» 74 »

» 74 »

» 74 »

« 74 »

» 74 »

»74 »

» 74 »

» 74 »

» 74 »

»74 »

» 74 »

» 73 » .

Företogs val af tio suppleanter för kammarens valmän för utseende
af dels Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
efter dem, som nu äro i tur att afgå, dels ock suppleanter för
fullmägtige i nämnda bank och kontor; och befunnos, efter valförrätt -

N:0 12.

Lördagen den 11 Mars.

3

ningens slut, hafva blifvit till suppleanter för kammarens ifrågavarande

valmän utsedde:

herr Bergström ................................................ med 56 röster,

» Danckwardt-Lillieström................. » 56 »

» Wester ... _________ » 56 »

» Berg, Gustaf B........ » 56 »

» Grundberg............. » 56 »

» Falk, Knut, ............. » 56 »

» Underbjelke ...... » 55 »

» Tham, Sebastian, ................ » 55 »

» Lybeck .... » 55 »

friherre Rappe ................................................. » 54 » ,

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom särskilda lottningar bestämd.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 8 och 10 innevarande Ifrågasatt

månad bordlagda betänkande n:o 14, i anledning af väckt motion om sänkning af

tullfrihet för omalen majs. “ a oma‘

J ten majs.

Friherre Klingspor: Herr grefve och talman, mina herrar! Vi
veta, att majs för närvarande drager en tull af 3 kr. 70 öre för 100
kilogram eller samma tullsats som brödsäd, hvete och råg. Majoriteten
inom bevillningsutskottet har yrkat en rubbning af detta förhållande
beträffande omalen majs utan att vidtaga någon förändring i
afseende å malen majs. Någon synnerlig skilnad mellan en nedsättning
till 2 kr. och ett borttagande af tullen kan jag icke finna. Resonnementet
för det ena eller det andra kan vara ungefär detsamma;
resultatet blir i alla händelser en rubbning, större eller mindre, af
systemet. Och bevillningsutskottets majoritet har dessutom antydt,
att dess afsigt är att borttaga denna tullsats, ehuru de icke våga göra
det ännu, emedan de anse, att en dylik åtgärd skulle komma för
häftigt. Motionären, herr Eriksson i Bäck, har i sin motivering för
borttagande af tullen sagt bland annat, att »det är dock tydligt, att ett
beslut om tullfrihet för majs bör föranleda förbud jemte straffbestämmelser
för tillverkning af bränvin af densamma». Motionären sjelf
har således ansett, att en förändring af denna tullsats kräfver skarpa
åtgärder på andra håll för att icke åstadkomma mycket betydliga
olägenheter. 1882 års tullkomité, som yttrade sig i denna fråga,
ansåg också, att tullfrihet borde finnas för majs, och motiverade detta
bland annat med följande ord: »eftersom den af våra klimatiska förhållanden
synnerligen naturliga bränvinstillverkningen, enligt sista
tidens erfarenhet, bör och kan bedrifvas för export i stor skala och
för sådant ändamål behöfver taga i anspråk icke blott tjenliga rå -

No 12. 4

Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å omalen
majs.
(Forts.)

ämnen, hvilka inom landet produceras, utan ock sådana från andra
länder, har komitén icke tvekat» etc. En sådan tillverkning af bränvin
i stor skala, en storindustri af bränvin, som 1882 framhölls såsom
önskvärd, tror jag icke på den närvarande tidpunkten är något,
som kan locka. Hvad tullkomitén i detta afseende yttrade torde således
icke nu kunna läggas till grund för något yrkande i samma rigtning.
Man säger, att tullfrihet för majs kan i vissa fall vara fördelaktig
för jordbruket. Men detsamma gäller om hvarje annan tullsats;
på vissa håll verkar tullen fördelaktigt, medan på andra håll ett borttagande
af densamma medför vissa fördelar; detta beror på kommunikationsförhållanden
och annat; de förhållanden, hvilka gälla för kusten,
äro icke desamma, som gälla för det inre landet, och deraf kommer
den olika uppfattningen om tullens fördel för den ena eller andra näringen.
Denna fråga har emellertid sorgfälligt dryftats. För många
år sedan upptogs den af Sven Nilsson i Efveröd, hvilken, såsom vi
veta, var frihandlare, men som yrkade tull på majs långt innan det
fans tull på spanmål. Således ansågs då, att majs borde hindras att
komma in i den stora mängd, den gjorde, derför att den utöfvade ett
skadligt inflytande i den ort, hvarifrån motionären var och der bränvinsbränningen
bedrefs i samband med potatisodling. Jordegarnes intresse
att skydda sig för import af majs i större skala har således
långa anor. I den reservation till detta betänkande, om hvilken de
flesta af Första Kammarens utskottsledamöter enats, står framhållet, att
skälen för och emot i denna fråga noga afvägts och sorgfälligt utredts
i bevillningsutskottets betänkanden åren 1887, 1888, 1889, 1890, 1891,
1893, 1895 och 1898. Och reservanterna tillfoga: »Frågan om tullen
å majs har sålunda upprepade gånger varit föremål för Riksdagens
behandling, och har tullsatsen slutligen år 1895 blifvit faststäld
till nu gällande belopp. Härvid hafva de omständigheter, som för
denna frågas afgörande äro af betydelse, blifvit sä noga pröfvade, och
så tungt vägande skäl blifvit anförda för antagande af den nu gällande
tullsatsen, att det deraf framgår, att en förändring i berörda tullsats
skulle för jordbruksnäringen medföra betänkliga följder.» Således
har denna fråga blifvit inför Riksdagen fullständigt framlagd, och det
har påvisats, att ur jordbrukets synpunkt öfvervägande skäl tala för,
att majs skall i afseende å tullsatsen likställas med brödsäden, och landet
har icke funnit sig illa deraf. De upprepade försöken att bryta
detta förhållande kunna således icke anses egentligen utgöra annat än
attacker från speciella intressen i vissa delar af landet. Men att sådana
separatintressen icke böra hafva afgörande inflytande på Riksdagens
beslut, torde vara tydligt efter hvad här motiverats.

Reservanterna säga vidare: »Slutligen kunna vi icke underlåta
att påpeka, att förevarande förslag afser en rubbning i de efter långvariga
förhandlingar och på grund af noggranna utredningar faststälda
tullsatserna ä spanmål. För att Riksdagen nu skall inlåta sig på någon
förändring i dessa tullsatser, måste enligt vår åsigt förefinuas syn -

Lördagen den 11 Mars.

5 N:0 12.

nerligen vigtiga och i näringslifvet djupt ingripande orsaker, men såvidt
vi kunna finna, hafva några förändrade förhållanden icke inträdt,
som bort gifva anledning till att å nvo sätta denna vigtiga fråga på
dagordningen.»

Jemte uttalande af detta uttrycker jag således den önskan, att
Riksdagen måtte vidhålla sitt upprepade gånger fattade beslut och sålunda
ej tillstädja, att någon rubbning göres i de närvarande förhållandena,
hvilket är att befara, att det kommer att inträffa, om denna
tullsats förändras. Och jag beder att fa uppmana alla dem, som icke
absolut vilja bryta systemet, att samverka med reservanterna och instämma
i det yrkande, jag har äran framställa, nemligen att den nuvarande
tullsatsen å omalen majs måtte bibehållas oförändrad. Jag
vrkar således bifall till reservationen och afslag å utskottets hemställan.

Friherre Klinck owström: Det lider väl intet tvifvel, att denna
fråga, långt ifrån att vara enkel och icke åstadkommande några svårigheter,
är en ytterst svår ekonomisk fråga att rigtigt besvara. Jag
har under flera riksdagar sysselsatt mig med denna fråga i sin enkelhet,
d. v. s. rörande förändringen af tullen på majs och andra dermed
sammanhängande stora frågor, som röra vårt ekonomiska lif. Det är
stora frågor, mina herrar, som på detta sätt blifvit upptagna. De röra
icke endast majsen, de röra äfven bränvinet, potatisen och fläsket.
Den, som något har studerat dessa frågor i ett sammanhang, finner lätt,
att det är högst betydande ekonomiska intressen, som här äro å bane.
Jag har sysselsatt mig ganska mycket med dessa frågor, och jag bekänner
upprigtigt, att det är mycket svårt att på ett tillfredsställande
sätt lösa dem.

Som utskottet ganska väl har utredt, har denna majsfråga varit
af en mycket skiftande beskaffenhet under tidernas längd. Tullen å
majs har blifvit höjd, den har åter blifvit låg, och majsen har varit
alldeles tullfri. De af herrarne, som älska ombyte, hafva verkligen
fått ombyte i denna majstullfråga, men jag tviflar på, att dessa ombyten
varit till fromma för frågans lösning.

Vi hafva sett af det föreliggande betänkandet, att utskottets majoritet,
hvilken, som herrarne veta, hufvudsakligen består af Andra
Kammarens ledamöter inom utskottet, icke velat eller icke kunnat eller
kanske icke torts gå så långt, som motionären åsyftat, nemligen att
befria majsen från all tull, utan endast nedsatt tullen, såsom herrarne
sett, frän 3 kr. 70 per 100 kg., till hvilket belopp den hittills under
de skyddsvänliga åren varit satt, till 2 kronor per 100 kg., och detta
endast för omalen majs. Jag vill nu icke besvära kammaren med någon
längre deduktion i denna fråga. Jag har, som jag nyss sade,
mycket sysselsatt mig med densamma, men utan att, det erkänner jag
villigt, komma till något tillfredsställande resultat. Jag tror, att det
under nuvarande förhållanden vore klokast och rigtigast att bifalla
hvad reservanterna inom bevillningsutskottet formulerat och afslå be -

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å omalen
majs.
(Forts.)

N:0 12. 6

Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å orna
len majs.
(Forts.)

villningsutskottets majoritets förslag rörande nedsättning i tallen å
omalen majs. Jag förenar mig derför med den föregående talaren,
och jag hoppas, att kammarens majoritet måtte uttala den önskan, att
den nuvarande tullen å omalen majs måtte bibehållas. Jag gör detta
äfven af en annan orsak, som kanske är vida vigtigare, och det är
för att icke störa det skyddsvänliga system rörande tullfrågor i allmänhet,
som vi nu lyckats fa till stånd, men hvilket, jag vet det säkert,
en ganska talrik mängd utaf Riksdagens ledamöter, synnerligast ifrån
Andra Kammaren, söker underminera. Jag tror, att det i sin helhet
vore en stor olycka för Sverige, om vi skulle komma in på frihandelssystemets
haltlösa och hufvudlösa teorier. Det vore både lyckligare
och nyttigare, om denna kammares majoritet åtminstone i denna
fråga stode fast vid det en gång accepterade skyddssystemet och vägrade
bifall till det förslag, som bevillningsutskottets majoritet här
framlagt.

Jag gör således en vördsam hemställan om bifall till reservationen
i denna fråga och anhåller om proposition på detta mitt yrkande.

Herr Odelberg, Theodor: Då jag varit eu af de två af denna
kammares ledamöter i bevillningsutskottet, som icke reserverat sig
emot utskottets förslag om nedsänkning af tullen på majs från kronor
3,70 till 2 kronor per 100 kilogram, så torde det vara min skyldighet,
helst min olyckskamrat icke är här närvarande och jag från
åtskilliga håll blifvit angripen och beskyld för att hafva gjort gemensam
sak med frihandlarne inom bevillningsutskottet för att störta det
protektionistiska systemet, att söka, så godt jag kan, försvara såväl
mig sjelf som utskottet. Försöket är, det vet jag, lönlöst, ty föreställningen,
att det protektionistiska systemet skulle rubbas eller till
och med tillintetgöras genom sänkningen eller borttagandet af eu
tullsats, synes hafva så gripit Ridsdagens protektionister, att sakliga
skäl i en dylik fråga ej få gälla.

Huru hängifven jag än är det i vårt land nu rådande protektionistiska
systemet, kau jag dock ej finna, att alla tullsatser äro väl
afvägda, och för öfrigt anser jag det oundgängligen nödvändigt, just
för att trygga detta systems bestånd, att noga aktgifva på vår industris
och vår jordbruksnärings utveckling och, i den mån sådant finnes
nödvändigt, vidtaga förändringar i de åsätta tullsatserna.

Det är ju alldeles gifvet, att icke alla kunna skörda vinst af
hvarje nedsättning eller förhöjning af en tullsats, men här gäller regeln,
att fåtalet får uppoffra sina intressen för flertalet, och jag kan
icke heller föreställa mig, att det fåtal, som skulle lida intrång genom
majstullens sänkning, skulle kunna handla så illojalt, att de till egeu
skada skulle vilja angripa det protektionistiska systemet. Så hafva
åtminstone ej de handlat, som för ett par är sedan sågo sig beröfvade
tackjernstullen, eller de, hvilka gingo miste om den mycket

7 N:0 12.

Lördagen den 11 Mars.

önskvärda frötullen, ehuruväl äfven då förespåddes, att ett angrepp
mot det protektionistiska systemet från deras sida skulle blifva följden.
Och då jag nu för min del är fullkomligt öfvertygad derom,
att det är en minoritet af landets jordbrukare, som skördar vinst af
majstullen, då deremot majoriteten har en stor skada af denna tull,
och då jag tillika är förvissad om, att genom en nedsättning af majstullen
icke någon rubbning i systemet korame att ega rum, har jag
inom utskottet röstat för denna tullsats'' sänkning. Det protektionistiska
Tyskland har ej heller dragit i betänkande att åsätta majs en
betydligt lägre tull än öfrig spanmål. Jag skall emellertid anhålla
att något närmare få angifva mina skäl.

Den otroligt snabba utveckling, kommunikationerna såväl till
lands som sjös under de senaste årtiondena tagit, har för utomeuropeiska
länder möjliggjort att till vår verldsdel öfverföra god, till billigt
pris producerad spanmål, hvilket åter haft till följd, att de flesta
europeiska stater sett sig nödsakade att, till skydd för egen produktion,
åsätta spanmål ganska afsevärda tulisatser, men icke desto mindre
har odlingen af spanmål, hufvudsakligen den af höstsäd, visat
sig mindre lönande. I de länder, der förhållandena derför varit gynsamma,
såsom t. ex. i vårt land och i Danmark, hafva jordbrukarne
i stället mer egnat sin uppmärksamhet åt boskapsskötsel och mejerihandtering
med i följd deraf ökad foderproduktiou. Så har t. ex. i
vårt land under de sista sju åren den areal, som burit gräs till hö,
ökats med öfver 100,000 hektar och rotfruktsarealen med undantag
af den, ä hvilken odlas potatis, ökats med ungefär 20,000 hektar.
Det jordbrukssystem, vi sålunda slagit in på, har äfven krönts med
ganska stor framgång. Landets kreatursstock har på de tjugu senaste
åren ökats med 360,000 djur, och exporten af lefvande kreatur,
som i början af 1890-talet uppgick till omkring 40,000 djur årligen,
har varit särdeles lönande. Från en ringa början utvecklade sig mejerihandteringeu
så, att icke allenast landets behof af smör snart blef
fyldt, utan exporten deraf blef så afsevärd, att den intog andra
rummet bland landets exportartiklar, och den med mejerihandteringen
nära förbundna svinskötseln tycktes också gå en lofvande framtid till
mötes, i det att redan på 1880-talet exporten af fläsk uppgick till ett
ganska afsevärdt högre belopp än importen.

De sista åren hafva dock att uppvisa åtskilliga beklagliga förändringar,
och det ser nu verkligen ut, som om det jordbrukssystem,
vi slagit in på, skulle gå ganska stora svårigheter till mötes. Det
börjar att blifva trångt på verldsmarknaden för artiklarne smör, kött
och fläsk. Priset på mejeriprodukter, och särskildt på smör, är stadt
i ständigt sjunkande. Från alla länder, med undantag af Norge, äro
vi utestängda hvad kreatursexporten beträffar, och äfven till Norge
kunna vi endast med svårighet få sända våra kreatur. Köttprisen på
verldsmarknaden hafva äfven sjunkit betydligt, utom för prima vara,
och vi äro ej heller, i brist på offentliga slagthus, rustade för att af -

Ifråga8att
sänkning af
tullen å omalen
majs.
(Forts.)

No 12. 8

Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å (malen
majs.
(Forts.)

sätta kött och köttvaror i utlandet. Vår export af fläsk är i stadigt
fallande, och trots den tull åt 25 öre, som Riksdagen för ett par år
sedan åsatt fläsk, så uppgår för närvarande importen af denna vara
till 8 å 10 millioner kr. mera än exporten.

Om icke nu sä lyckliga tider inträffat för vår industri, som under
de senaste åren varit händelsen, med höga arbetsförtjenster och i
följd deraf betydligt större konsumtionsförmåga hos arbetarebefolkningen,
huru tror ni då, mina herrar, att det svenska jordbruket i närvarande
stund skulle hafva redt sig? Men dessa gyllene tider äro nog
ej af så lång varaktighet, och den tidpunkt kanske ej är så långt
aflägsen, då vi åter i större omfattning, än hvad nu är förhållandet,

måste uppsöka den utländska marknaden, men der är det icke vi,

som diktera prisen, utan dessa bestämmas af dem, som kunna sälja

sina varor billigast. Vi hafva på verldsmarknaden en mängd kon kurrenter

att täfla med, och den farligaste af dessa torde vara vårt
grannland Danmark, hvilket, oaktadt de alltjemt fallande prisen på
verldsmarknaden, hitintills vetat behålla sin en gång förvärfvade marknad
och år ifrån år ökat sin export af smör, kött och fläsk. I hvilken
omfattning denna export eger rum, framgår af den utskottets betänkande
vidfogade tabellen rörande Danmarks export.

De anförda siffrorna tala ett tydligt språk och böra mana oss att
söka utforska, hvilka orsakerna kunna vara, att det lilla Danmark formår
producera sina till export afsedda jordbruksprodukter billigare
än vi.

I ej oväsentlig grad medverka härtill ett inom Danmark på jordbruksområdet
mycket utveckladt andelssystem, en utsträckt rotfruktsodling,
goda, subvenerade kommunikationsleder till utlandet, men i främsta
rummet har härtill bidragit möjligheten för de danska jordbrukarne
att till mycket billigt pris erhålla de för produktion af kött,
fläsk och mjölk nödvändiga kraftfodermedlen, och den danska statistiken
lemnar oss ej i okunnighet om, hvilket kraftfodermedel i främsta
rummet härför tagits i anspråk. Det är nemligen majs, af hvilket
sädesslag under förlidet år importerades ej mindre än 433 millioner
kilogram.

Danskarne hafva föredragit att sälja sin inom landet producerade
hafre, hvilken förlidet år i medeltal betingade ett pris af kronor 11,35
per 100 kilogram, och hafva i stället användt den näringsrikare majsen,
som i medeltal stod dem uti ett pris af kronor 7,98 för samma
qvantitet. Här i Sverige fodra vi deremot upp vår hafre, importera
dyra foderkakor och dyrt kli och lägga en tull af 3 kronor 70 öre
pr 100 kilogram å majs och omöjliggöra på så sätt dess användning
till kreatursfoder. Jag kan icke föreställa mig, att detta är rätt
handladt och att vi under sådana förhållanden skola kunna uthärda
konkurrensen på verldsmarknaden.

Frågar jag mig då, hvilka skäl som anföras emot den nu föreslagna
nedsänkningen af tullen på majs, så är det förnämsta skälet,

9 N:o 12.

Lördagen den 11 Mars.

såsom vi här hört, det, att systemet icke får rubbas. Emot en sådan Ifrågasatt
argumentation finnes ju, såsom jag redan påpekat, inga skäl att anfora.
Men reservanterna hafva äfven anfört ett par andra, hvilka len majs_
jag skall be att med några ord fa bemöta. Det ena af dessa skäl (Forts.)

är, att, om majsen skulle få införas emot en lägre tull eller tullfritt,

detta skulle ytterst ofördelaktigt inverka på priset å den inom landet
producerade spaumålen. Jag förstår icke, huru något sådant skulle
kunna vara möjligt. Majsen konkurrerar ju med hafren, men på
hafre hafva vi ju ingen som helst tullsats, hvarför hafrepriset i
i vårt land icke kan vara beroende af priset på majs, utan måste vara
beroende af det pris, som hafre betingar på verldsmarknaden. Deremot
ersätter majsen ju hvarken råg eller hvete. Visserligen har
man sagt, att majsmjöl uppblandas med råg- och hvetemjöl. Jag känner
icke till, om så eger rum, men om så skulle vara förhållandet,

förmodar jag, att frestelsen redan nu är tillräckligt stor att så mycket

som möjligt blanda in majsmjöl i annat mjöl, då prisskilnaden mellan
hvete och majs med nu gällande tullsatser är 3 å 4 kronor pr 100
kg. Men äfven om inblandningen komme att ske i ännu större skala
efter en nedsättning af tullen, icke kunde väl detta inverka på rågoch
hveteprisen? Så kunde blifva förhållandet, om vi inom landet
producera hela vårt behof af råg och hvete. Men så sker ej, utan
vi importera i stället årligen 130 millioner kg. hvete och 100 millioner
kg. råg. Den befarade inblandningen kan hafva den verkan, att importen
af råg och hvete blefve mindre, och det vore ju en nationalekonomisk
vinst, men det inhemska hvetepriset, som ju är beroende
af verldsmarknadens pris, komme ej att i någon mån deraf beröras.

Vidare har anförts, att bränvinsbränningen af potatis och äfven
potatisodlingen skulle förqväfvas genom ett billigare pris på majs.

Jag vill då påpeka, att vi icke hafva haft tull å majs mera än .några
fa år, och innan tullen infördes, importerades ungefär lika mycket majs
som nu, och bränvinsbränningen af potatis florerade då fullkomligt
lika bra samt använde för sitt behof kanske till och med större qvantiteter
potatis än nu. Men jag förstår mycket väl, att, sedan dessa
potatisbrännare genom majstullens införande lyckats helt och hållet
förqväfva all bränvinsbränning af säd, de skola vara angelägna om att
uteslutande för egen räkning få behålla icke allenast bränvinsbränningen
af potatis, utan äfven den af majs och således ensamma få draga
fördel af den utmärkta biprodukten, dranken. De veta äfven att begagna
sig häraf, tv af kontroll- och justeringsbyråns uppgifter framgår
nemligen, att utaf de 30 å 40 millioner liter bränvin, som årligen
produceras i landet, blott omkring 14 å 15 millioner tillverkats af
potatis. Enligt kontrollbyråns beräkningar för sista tioårsperioden
framgår, att bränvinsutbytet af majs utgör omkring 70 liter af 100
kilogram majs och af potatis omkring 13 liter pr hektoliter, hvarvid
kontrollbyrän dock upplyser — något, som äfven de, som sysslat med
bränvinsbränning, kunna konstatera — att utbytesberäkningen för

N:o 12. 10

Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å omalen
majs.
(Forts.)

majs är högt tilltagen, men deremot lågt hvad beträffar potatis. Detta
senare utbyte kan nemligen understundom belöpa sig till 15 å 17 liter
af en hektoliter potatis. Men äfven under antagande af, att denna
beräkningsgrund är rigtig, samt under förutsättning af, att majs med
en tullsats af 2 kronor pr 100 kilogram skulle kunna importeras och
säljas för 10 kronor för denna qvantitet, så skulle råvaran för en liter
bränvin kosta 14,3 öre och en hektoliter potatis således kunna betinga
ett pris af kronor l,s«. Men betala väl nu brännerierna 1 krona
86 öre för potatis? Nej, potatisodlarne få i allmänhet — jag talar
ej om ett år såsom det förflutna, då missväxt på potatis rådde i nästan
hela landet — åtnöja sig med ett pris af kronor l,so å 1,öo pr hektoliter.
Det är ej den till bränvinsbränning importerade majsen, som
trycker ned potatisprisen i de trakter af vårt land, der potatis i större
utsträckning odlas, utan härtill bidrager i främsta rummet den inhemska
konkurrensen. De jordbrukare, som förstå att odla potatis, hvilka
väl gödsla och bruka sin jord och hvilka ej, såsom ofta är fallet
hos många potatisodlare, år efter år odla denna rotfrukt på samma
jord, det är dessa jordbrukare — menar jag — som trycka potatisprisen,
och ej majsen.

Med anledning af hvad jag nu yttrat och då jag ej kan finna
det vara lämpligt, att en så hög tull som 3 kronor 70 öre lägges på
ett värdefullt fodermedel, som icke kan produceras inom landet, har
jag varit med om utskottets hemställan. Jag vet mycket väl, att det
icke finnes någon utsigt, att utskottets hemställan nu skall bifallas
vare sig i den ena eller den andra kammaren, men jag är fullt och
fast öfvertygad derom, att, derest inga underverk inträffa, hvilka fullständigt
kasta om hela vårt jordbrukssystem, det icke skall dröja
många år, innan Riksdagens båda kamrar, äfven med bibehållande af
det protektionistiska systemet, skola taga bort tullen på majs.

I denna förhoppning yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Philipson: Då jag tillhör antalet af reservanterna inom

bevillningsutskottet mot föreliggande betänkande, skall äfven jag tilllåta
mig att yttra några få ord. Det kan naturligtvis icke komma
i fråga, att jag, såsom icke varande jordbrukare, geut emot den siste
ärade talaren, en auktoritet på detta område angående jordbrukets
rationella skötsel, skulle vilja byta ord om den af honom framhållna
lämpligheten och nyttan af majsens användande till åtskilliga ändamål
i och för jordbruket och några dess binäringar. Jag tror helt
visst, att ganska många jordbrukare skulle kunna hafva godt utaf
den ifrågasatta tullnedsättningen, och reservanterna hafva ju äfven
tydligt uttalat sin åsigt, att inom vissa områden af jordbruksnäringen
en billigare majs kan vara ett ganska godt surrogat för andra foderämnen.
Men steget derifrån och till erkännande af, att denna nedsättning
af raajstullen skulle vara till nytta för hela landets jordbruk
utan att skada kanske flertalet af dess idkare, är dock ganska

Lördagen den 11 Mars.

11 N:0 12.

långt. Inom Riksdagen och, hvad mera är, i vidsträckta kretsar utom Ifrågasatt
Riksdagen har man frågat och återupprepat den frågan: hvad har nu sänkning af
egentligen skett, Indika förändrade förhållanden hafva inträffat under ''" J”
de sista eller det sista året, som berättiga ett bevillningsutskott, så (Forts.)
sammansatt som det nuvarande, att göra en hemställan till Riksdagen
alldeles tvärt emot hvad det förut under flera år gjort, då det, som
kändt, nemligen hemstält om afslag på alla motioner angående nedsättning
af majstullen? Och åtminstone jag och jag tror de fleste
med mig hafva blifvit svaret skyldiga på denna fråga. Efter vårt
förmenande har intet tilldragit sig, som bort berättiga ett bevillningsutskott,
öfvervägande sammansatt af medlemmar, som tillhöra det
protektionistiska partiet, att nu i så måtto förorda bifall till motionen,
att tullen visserligen ej ännu skulle borttagas, men att den skulle
nedsättas från kronor 3,70 till 2 kronor per 100 kilogram.

Hittills hafva, såsom herrarne nog hafva sig bekant, några svårare
frågor af den art och beskaffenhet, att de verkligen kunnat anses vara
ingripande på det nuvarande tullsystemets bestånd, just icke förekommit
till behandling i bevillningsutskottet, och hafva några förslag af
dylik art någon gång der förekommit, har det varit mycket lätt att
få dem afböjda. Ja, det har visserligen icke alltid skett utan strid,
men äfven om vi uti bevillningsutskottet icke just alltid rökt och
bolmat ur fredspiporna, så har på senare tider stridsyxan dock alltid
varit begrafven, så snart det rört sig om det nuvarande systemets
första och vigtigaste princip, nemligen spanmålstullarnas bibehållande.

Xu säges af den siste ärade talaren, att en nedsättning af majstullen
icke skulle åstadkomma en sådan rubbning. Om jag nu också
icke kan dela denna hans åsigt, utan tvärtom tror, att en sådan rubbning
komrne att ske, så, för det fall att denna rubbning dock icke
skulle inträda, hemställer jag och frågar, om värdet och betydelsen
af denna nedsättning af majstullen verkligen i hans ögon eller i någon
annans ögon skulle kunna uppväga eller motsvara risken utaf den tullstrid,
som efter ett eventuel sådant beslut säkerligen skulle uppblossa
i hela vårt land. Lyckligtvis hafva de senare åren förlupit utan
nämnvärd dylik strid, och jag vågar säga, att önskan inom alla läger
nog åtminstone uttalats vara den, att strider om tullsatserna å vigtiga
artiklar af den betydelse som den ifrågavarande hädanefter allt
mer och mer sällan måtte förekomma, och att till stor lycka för hela
vart land status quo i tullagstiftningen således måtte få blifva beståndande.

Det nämndes af den föregående talaren, att de jordbrukare, som
odla potatis, äro i minoritet. Den saken kan icke jag bedöma, men
nog har äfven jag hört andra uppgifter i detta afseende. Men, mina
herrar, om så äfven är fallet, som han uppgifver, sä ega vårt lands
potatisodlare äfven rätt till skydd för sin näring, och jag vill minnas,
att personer hafva funnits såväl inom denna kammare som inom bevillningsutskottet,
som, inseende denna rätt, förr ifrat för tull på potatis,

N:o 12. 12

Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å omalen
majs(Forts.
)

åtminstone för den tidiga potatisen. Hvad följden af en nedsänkning
och ett derefter följande borttagande af tullen på majs skulle blifva
för dessa odlare af landets kargaste jord, hvilka med mycken möda
producera en artikel, som hittills, om äfven till ett lågt pris, rönt god
afsättning, men åt hvilken de nu ej hafva tullskydd, kan man lätt tänka
sig. Jag vågar derför hemställa till de herrar, som ifra för majstullens
borttagande, huruvida icke dessa odlare af vårt lands kargaste jord
äfven hafva rättighet lika mycket som alla andra, vi må nu vara jordbrukare
eller industriidkare, att fortfarande fa åtnjuta det skydd, som
ligger deri, att en artikel, nemligen majs — det mest användbara surrogat
för potatis — fortfarande är belagd med en lämplig, noga afvägd
tullsats. Det tillkommer icke mig, som icke är jordbrukare, att söka
gendrifva den föregående talarens resonnement.

Till sist ber jag att få hänvisa till hvad vi reservanter i vår till
betänkandet fogade reservation anfört och tillåter mig således, herr
grefve och talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen.

Herr Wieselgren: Jag skulle nästan vilja börja med en ursäkt
derför, att jag begärt ordet i en tullfråga. Det tror jag mig aldrig
ha gjort förr, och jag har dertill haft det skäl, att tullfrågor hvarken
synnerligen mycket intressera mig eller är jag uti dem sakkunnig.
Men i detta fåll måste jag frångå min vana; ty det förhåller sig verkligen
så, som friherre Klinckowström nyss sade, att denna fråga »tangerar
många förhållanden», och särskildt måste den för mig såsom
nykterhets vän vara ganska betydelsefull.

Jag är emellertid tvungen att taga till ordet i följd af reservanternas
så lydande uttalande: »Bränvinstillverkningen, säga de, såsom
binäring till jordbruket är för detta ett godt stöd ej blott på grund
af berörda omständighet, att derigenom beredes afsättning för jordbruksnäringens
produkter, utan äfven derigenom, att såsom foderämne
erhålles det värdefulla affallet drank, och det vore derför icke för landet
gagneligt, om bränvinsbränningen förvandlades uteslutande till en
storindustri, som bedrefves endast vid några få större fabriker.»

Mina herrar, detta uttalande står stick i stäf emot hela den princip
för vår bränvinslagstiftning, som under en följd af snart 50 år
vunnit häfd här i landet. Om herrarne vilja taga kännedom om de
riksdagsförhandlingar, som under 1820-talet och till och med dessförinnan
samt sedan under 1830- och 1840-talen egt rum i den svenska
Kiksdagen, skola herrarne finna, att just denna reservanternas sats oaflåtligen
blifvit häfdad af dem, som velat hafva qvar »husbehofsbränningen»
eller den bränvinsbränningsrätt, som var förenad med jorden.
Men som kammaren mycket väl vet, så var det denna åsigt, som
krossades vid 1853 —1854 årens riksdag, och hvars öde beseglades
genom lagstiftningen den 18 januari 1855. Den utveckling, som allt
sedan denna tid egt rum inom förevarande område, har just gått ut

13 N:0 12.

Lördagen den 11 Mars.

på att söka åstadkomma, att bränvinsbränningen förvandlades uteslu- Ifrågasatt
tände till eu storindustri, som bedrefs endast vid några få, större fabriker.
Reservanternas uttalande är således så reaktionärt emot vår /en majs
gällande bränvinslagstiftning som gerna kan tänkas. _ (Forts.)

När jag läste det, förde det ovilkorligen tillbaka i mitt minne
andra uttalanden från dessa gamla tider, då man ännu oaflåtligen vid
hvarje riksdag stred om rigtigheten af den anförda satsen, om den
fortfarande skulle fä göra sig gällande eller om den skulle bekämpas
och dödas; och då jag karakteriserat det der yttrandet i reservationen
såsom ett eko från länge sedan svunna tider, bör det icke för mycket
förvåna kammaren, om jag också låter svaret derpå till en viss grad
gifvas från samma länge sedan gångna år. Jag har nemligen i lifligt
minne ett uttalande, som fälde? i den svenska Riksdagens borgarestånd
den 27 december 1817, och jag skall be att få använda den talarens
ord i stället för mina egna, då de särskildt äro rigtade emot den apoteos
af »det värdefulla affallet drank», hvilket här framhållits såsom
sa nödvändigt för jordbruket, men angående hvilket jag icke förstår
annat, än att det är en vidrig, stinkande vätska, som jag beklagar, att
någon lefvande varelse, menniska eller djur, skall behöfva komma i
beröring med. Garfvareåldermannen Johan Westin, deu högt aktade
patrioten, yttrade nemligen då i borgareståndet: »Det var fordom bland
oss ett gammalt och sant ordspråk: »att ängen är åkerns modermun
synes man vilja göra dranken dertill. Jag åter vågar påstå, att
den är af alldeles ingen nytta för ladugården. Kloka landthushållare
undvika ännu att använda den, och i England, der den största och
fetaste boskap uppfödes, der huden och talgen af en enda oxe hvar
för sig äro mera värda än en af våra smålandsoxar, skulle den landtman
säkert bli utskrattad, som föreslog att föda kreaturen med drank.

Den utspänner kreaturens blodkärl utan att göra deras kött till någon
helsosam spis för menniskan, föröker ej afkastningen, gör deras inelfvor
sköra och nästan otjenliga till smältande af en kraftigare, naturligare
föda samt försvagar deras fortplantningsförmåga. Gifven åt
korna, frambringar den väl en tunn och dålig mjölk, men hvilken är
föga tjenlig till ystning och kerning. Om man vill hafva en stutkalf
till lits för att användas som tjur, måste han hindras från att få smak
af drank; om man vill ha ett fett svinkreatur, måste man ej köpa ett,
som blifvit födt med drank, utan ett, som vid en qvarn blifvit underhållet
med ren säd.»

Jag ber herrarne bemärka, att detta uttalande, som ifrån min
ståndpunkt är alldeles förträffligt — herrar landthushållare i våra dagar
må säga hvad som helst —- på det bestämdaste häntyder på just
den fråga, som föreligger; och jag kan icke deraf draga annan slutsats
än deu, att, om denne ärade riksdagsman nu lefvat, hans ståndpunkt
varit alldeles klar deri, att han hellre skulle velat föda sina svinkreatur
med majs än sina kokreatur med drank. Egendomligt nog
faller han äfven ett annat yttrande, som jag icke kan underlåta att

No 12. 14

Lördagen den 11 Mar*.

Ifrågasatt anföra: »Man säger der» — nemligen i andra länder — »att man suh''dl>må9orm-Ver
srDaken eller begäret; man skjuter ej der, som hos oss, skul le»

majs. ^en Pa den oskyldiga boskapen, som, om den sjelf kunde föra sin ta(Forts.
) lan, säkert skulle protestera emot denna onödiga omsorg!»

Jag skall icke längre upptaga herrarnes tid; men jag har velat,
att dessa Johan Westins ord skulle förvaras i dagens protokoll, då
jag anser dem kunna ega sin fulla betydelse äfven för den närvarande
tiden. Jag röstar bifall till utskottets förslag.

Friherre Klingspor: Man skall nog vara ganska sjelfklok, om

man, när man intager en sådan plats som chefen för landtbruksstyrelsen,
anser sig böra begagna sig af en tillfällig frihandelsmajoritets
hjelp inom bevillningsutskottet för att försöka kullkasta något, som
flertalet af våra landtbrukande protektionister i Riksdagen anser vara
en nödvändig sak för vårt jordbruk. Ty jag tror, att det vore rigtigare
att, om man vill söka öfvertyga oss, då åtminstone icke komma
fram med dylika attentat mot de säkerhetsgarantier, hvarmed föregående
Riksdagar funnit nödigt omhägna vår modernäring på olika områden.

Här har framhållits, att ett bifall till motionen skulle blifva liktydigt
med en obehörig premiering af bränvinsbränningen i vårt land,
och aldrig har det varit Riksdagens mening att till det billiga pris,
som blefve en följd af ett bifall till motionen, släppa in majsen i
Sverige, och motionären sjelf har ju bland annat ansett, att strängare
åtgärder voro nödiga för att förhindra dess användning vid tillverkning
af bränvin. Vidare skulle ju en dylik nedsättning af majstullen
verka till qvarnindustriens premierande. Visserligen qvarstår ju en
tullsats af 2 kronor per 100 kilogram, men otvifvelaktigt torde dock
vara, att en tullnedsättning med 1,70 per 100 kilogram skulle medföra
en premiering af qvarnindustrien, som Riksdagen för sin del aldrig
någonsin afsett. Man känner väl till, hurusom hvetemjölet kan
uppblandas med majsmjöl till 40, ja ända till 70 procent. Oberoende
häraf anser jag dessa båda omständigheter vara mycket beaktansvärda,
äfven om man icke, såsom jag, vore öfvertygad om, att ett lättsinnigt
bortkastande af denna tullsats skulle kunna åstadkomma rubbningar äfven
å andra håll. Jag anser det vara en pligt för hvar och en, att, om
man kommer med något förslag till ändring af gällande tullsatser, man
sorgfälligt ser till, att man ej dermed åstadkommer rubbningar på andra
områden, och denna skyldighet bör man känna så mycket starkare,
i samma mån som man intager en ställning, hvars auktoritet mera än
de flesta andra enskilda riksdagsmäns bör vara egnad att verka öfvertygande,
hvarför man då också väl bör tänka sig för och sätta sig in
i frågans alla detaljer, innan man med begagnande af denna auktoritet
derutinnan gör något yrkande.

I afseende ä sjelfva sakfrågan har herr Odelberg icke kunnat
påvisa annat, än att smörprisen för närvarande äro tryckta, men om

Lördagen den 11 Mars.

15 N:o 12.

ock förhållandet i detta afseende icke är så gynsamt, har han dock
saknat anledning att framställa vårt jordbruk i öfrigt uti en så ofördelaktig
dager. Jag säger deremot: när allmänna tillståndet verkligen
är så bra, som det för närvarande är, då vi hafva pris på vårt kött
och vår spanmål, hvarför då framkasta en sådan bomb, som otvifvelaktigt
måste leda till en rubbning af bestående förhållanden. Det
finnes då ej mycket skäl att komma fram med teorier, hur det skulle
varit under vissa andra förutsättningar, hvilka nu ej äro för handen.
Jag förnekar sålunda, att en klok politiker eger rätt att framkasta dylika
teorier. Dessutom vill jag påpeka, att samma pris, som gälde å
majs för cirka 20 är sedan, då denna artikel ännu icke var åsatt någon
tull, existerade ännu 1895 och 1896, på sätt äfven kan inhemtas
af den utskottets betänkande bifogade tabell. Häraf framgår äfven
otvetydigt, att exportörerna af majs fått betala tullen. Hvad beträffar
de framtida utsigter, herr Odelberg antydde, eller att vi efter
gjord tullnedsättning både att emotse en ännu mera betydande import
af denna vara, som ej inom landet produceras, så får jag säga, att
detta är något, som går stick i stäf mot protektionismens grundsatser,
hvilka bland annat måste gå ut på att så litet som möjligt betala ut
guld från landet, då man kan åstadkomma hvad man behöfver
inom landets gränser. Det är visserligen sant, att vi ännu nödgas
importera råg och hvete, men lika visst är det, att råginförseln under
de senare åren väsentligt aftagit och hvetet i någon mån, hvilket
ju bevisar, att vi gå framåt i vår sträfvan att blifva sjelfständiga på
detta område, och jag anser, att denna sjelfständighet spelar en ofantligt
vigtig röle i ekonomiskt och produktionshänseende. Det måste
ju för oss vara en stor svårighet att vara beroende af utlandet i fråga
om t. ex vårt stenkolsbehof, ty skulle det inträffa, att våra hamnar
afspärrades och importen häraf omöjliggjordes, så skulle ju detta vålla
vår industri ett svårt afbräck, men ännu värre blefve det, om vi med
afseende å vårt behof af lifsförnödenheter samtidigt vore hänvisade
till import från utlandet.

Hvad herr Wieselgren anfört verkar ej mycket på denna fråga,
tv hans grunduppfattning synes mig blott afse bränvinstillverkningens
utrotande. Men ett bifall till herr Odelbergs och utskottets förslag
skulle ju, på sätt äfven 1892 års komité påpekat* skapa en stor
bränvinsflod genom nedsättande af majstullen. Jag tror derför, att,
om herr Wieselgren vill motverka bränvinsflodens ökande, han ej
heller bör vara med om anläggandet af större spritfabriker, hvilka
skulle komma att uppväxa vid våra kuster utan att kunna vara till
något gagn för våra jordbrukare, i hvilkas intresse bränvinsbränningen
dock hufvudsakligen bör kunna tolereras. Att ej Englands jordbrukare
behöfva detta hjelpmedel, är naturligt, meu om vi se till, huru
dessa förhållanden gestalta sig i vårt land efter 1855, så är det faktiskt,
att bränvinsbrännerierna hufvudsakligen koncentrerats i de delar
af landet, hvarest jorden är så svag, att den endast genom brännerierna

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å omalen
majs.
(Forts.)

N:0 12. 16

Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
sänkning af
tullen ä omalen
majs.
(Forts.)

kunnat blifva fullt rentabel, och jag tror derför för min del, att denna
bränvinsbränning är såsom binäring betraktad icke att förakta för våra
jordbrukare å sådana orter. Vi veta t. ex., att i fjol, då potatisskörden
i allmänhet var ganska klen, steg priset å potatis betydligt, och
om man då, sporde dessa jordbrukare, i fall de ej hellre sålde sin
potatis än gjorde bränvin af den, så fick man till svar: »Jo, om vi

få 8 kronor tunnan». Dertill kommer transportkostnaden, som ju
också reducerar behållningen vid varans försäljning. Häraf framgår,
att den verkliga inkomsteu för jordbrukaren af denna potatisodling
icke är att förakta, derest han kan tillgodogöra sig sin vara på platsen
utan att behöfva frakta deu långa vägar. Det är derför en fördel
att i detta fall få hålla sig inom den egna rayonen, inom hvilken
brännerierna kunna uppköpa den potatis, som i trakten produceras.
Dä nu i allt fall de andra jordbrukarne ej äro afundsjuka på dem,
Indika hafva denna fördel, som de måste tolerera, derför att de finna,
att bränvinsbränningen är en god binäring till jordbruket, så synes
det mig som någon berättigad anmärkning icke kan framställas mot
den uppfattning, som jag här uttalat.

Den af herr Wieselgren gjorda erinran i afseende å gödning och
dylikt kan ju vara god och rigtig, men vi kunna ju i allt fall icke i
Sverige åstadkomma den prima vara i afseende å kött, som England
och åtskilliga andra nationer kunna producera, af det enkla skäl, att
vi ej hafva samma naturliga resurser som dessa att kunna göda våra
kreatur till förstklassiga slagtdjur. Således tror jag ej, att några egentliga
olägenheter och ännu mindre någon verklig skada härvidlag
kunna uppstå.

Jag vågar på dessa skäl påstå, att vi sakna hvarje grundad anledning
att göra någon rubbning uti bestående förhållanden och anhåller
derför att fä vidhålla reservanternas yrkande.

Herr Tamm, Hugo: Det är icke första gången jag i dag uttalar
mitt beklagande utaf att någonsin denna tullfråga har blifvit en
tullpolitisk fråga, och sålunda kommit ifrån hvad den bort vara, en
ren ekonomisk fråga. Men jag förstår allt för väl, att under »samlingstiden»
det var nödvändigt att, när man ansåg detta system så
vigtigt, göi-a “koncessioner åt särskilda personliga intressen och särskilda
ortsintressen. Men, jag tror mig kunna våga säga det, min
öfvertygelse är den, att det protektionistiska systemet är så fastslaget,
att om äfven eu frihaudelsmajoritet inom Riksdagen komme till stånd,
så tror jag icke, att den vore i stånd att bryta med systemet såsom
sådant. Under sådana förhållanden har det då synts mig vara på
tiden, att man aktar på de sakliga framställningar, som kunna göras
i särskilda punkter, och att man går tillbaka för att stärka sitt eget
system genom att skära bort öfverdrifter och genom att ställa sig på
en, så att säga, mera allmängiltig basis.

Den föregående talaren sade sig tala i jordbrukarnes namn, jag

Lördagen den 11 Mars.

17

vet. nu icke hvad lian dertill eger för rättighet, jag vågar äfven tala
åtminstone för mig sjelf såsom jordbrukare, och jag tror, att jag då
talar i fleras namn.

Ifrån en utaf den siste talarens meningsfränder hördes härom
(lagen ett bestämdt uttalande derom, att jordbruket, om det ock i följd
af goda år nu befinner sig uti eu jemförelsevis god ställning, dockbar
framför sig svara faror, hvaraf det i trots af alla de medel, man
anvisat till dess hjelp, kan komma att få lida ganska mycket. lian
syftade dervid på de i följd af industriens uppsving under de senare
aren alltmera uppdrifna arbetsprisen, och jag gifver honom derutinnan
fullständigt rätt; den skyddstull, som i kompensation gifvits
jordbrukarne, kan, som jag aldrig hört vederlagdt, endast verka på
eu mycket liten del af vår jordbruksproduktion i dess helhet, hvaremot
allt stiger i pris, som vi skola använda för att nära vår industri
och få den vinstgifvande. Då hemställer jag till eder, mina herrar,
är det klokt och är det rätt att icke då bereda jordbrukarne all den lättnad,
som kan dem erbjudas, och deribland vill jäg äfven räkna att få detta
fodermedel majs så billigt som möjligt. Jag kan icke förstå, att, då detta
ligger i det stora flertalets af våra jordbrukare intresse, man då skall
tih^ förmån för en ringa del af dessa näringsidkare ålägga alla de
andra eu börda. Jag instämmer äfven i detta fall med en talare bär
midt framför mig, då han yttrade: de mindre få dock vika för de
större. Men om man håller så strängt på detta lilla, då ber jag att
la påpeka förhållandena uti en annan landsända. Här hafva framlagts
och välvilligt understödts många förslag om utvecklande allt mer och
mer af hvad man plägar kalla kolonisationen i Norrland, man har
beviljat anslag dertill och man hänvisar folk till att uppodla dessa
nordliga marker, slå sig ned der och drifva landtbruk. Tron I, mina
herrar, som sjelfva känna af eder erfarenhet från de sydligare delarne
af vårt land de svårigheter, som äro förenade med jordbrukets bedrifvande,
tron I, att detta ställer sig lättare i det karga Norrland, och
att man der har lättare att få det att bära sig; på erfarenheterna i
detta afseende vill jag ej inlåta mig här. Den form, landtbruket i
Norrland måste antaga, är boskapsskötsel, och deraf hufvudsakligen
mejerirörelse; de måste köpa allt utom höet, hvarför vill man då ej
ens unna dem det stöd, dem kan beredas genom att till nytta för sin
boskapsskötsel kunna få använda det billigaste fodermedel, som kan
stå dem till buds. Det är i sanning hardt, att, sedan vi först lagt
tull på en af deras nödvändigaste lefnadsbehof, nemligen fläsket, man
sedan ej vill unna dem att få skaffa sig ens inom landet möjlighet
att få detta producent till billigaste pris och af den art, som de
kräfva hvilket endast kan låta sig göra genom svinuppfödning,
baserad på majs.

Jag har ingen fordran på eller hopp om att min röst i detta fall
skall blifva hörd, men jag tror icke, att ni herrar protektionister gjorde
oklokt för edert eget system, om ni förde det in på den basis att
Första Kammarens Prof. 1899. N:o 12. 2

N:0 12.

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å orna
ten majs.
(Forts.)

N:0 12. 18

Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å omalen
majs.
(Forts.)

mera afse landet i sin helhet än vissa enskilda delar. Intill dess
detta sker skola slitningar och ryckningar icke upphöra, och således
motverkas hvad talaren på norrköpingsbänkeu yttrade i afseende å.
önskvärdheten af att bibehålla status quo. Ja, det kan nog vara eu
god sak detta status quo, men då skall det också hvila på rättvisa,
billiga och kloka grundvalar.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Wester: A7år tid är rik på öfverraskningar, och att icke
alla sådana äro af det angenäma slaget, derom bär detta utskottsbetänkande
vittnesbörd. Om vi betänka, att denna fråga, om majstullen,
varit föremål för Riksdagens behandling under 15 års tid, innan
man slutligen år 1895 kom till den lyckliga lösning, som nu är gällande,
hvarigenom vårt jordbruk fått ett lämpligt skydd för sina produkter,
på samma gång som vi med fördel kunna vid brännerierna
använda majs, då andra produkter inom landet saknas eller dessa
stigit i allt för högt pris, då kan jag ej förstå, att bevillningsutskottet
så lättvindigt kommit med ett förslag till rubbning i dessa förhållanden.
Men orsaken, hvarför jag särskilt nu begärt ordet, var den,
att man framhållit, att majsen vore ett på samma gång billigt och godt
foderämne. Majsen är i sjelfva verket hvarken ett billigt eller i alla
afseenden godt foderämne. Majsen gäller för närvarande i Göteborg
12,76 och, minskadt med tullen 1,70, ställer sig priset alltså, på
sätt utskottet beräknat, 11 kronor pr 100 kg. Hå hafren samtidigt
i Göteborg gäller 8,50, så kan det aldrig blifva tal om att sälja
hafre och köpa majs, helst majsen är ett sämre foderämne än hafren.
Alltså är majsen icke något billigt foderämne.

Vidare har man sagt, att majsen är ett godt foderämne. Äfven
detta vågar jag bestrida, ty majsen kan icke med fördel användas, då
det gäller att utfodra kreatur för mjölkproduktion eller hästar för
arbete. För gödningsändamål är det deremot lämpligt, men ingalunda
för produktiva ändamål.

Den ärade talaren på göteborgsbänken förklarade nyss, att bränvinsbränningen
ej vore af någon större betydelse för jordbruket och
att affallet vid brännerierna icke vore något värdefullt, utan tvärtom
ett förkastligt foderämne. Jag skall i detta afseende anhålla att få
åberopa en auktoritet, nemligen herr öfverdirektören Theodor Odelberg.
Han yttrade i fråga om bränvinsbränning af melass vid 1896 års
riksdag, sedan han hade omnämnt bränvinsförordningen och hvad deruti
stadgas, bland annat: »Jag anser, att denna industri bör förblifva hvad
den varit, en binäring till jordbruket, då den förädlar en för jordbruket
svårafsättlig och svårtransportabel vara och dessutom lemnar
eu biprodukt af drank, som för kreatursskötseln är af ofantligt stort
värde». Jag förmodar, att han i dag har samma åsigt som 1896, att
någon rubbning i bränvinsbränningens förhållande till jordbruket ej
bör ske.

Lördagen den 11 Mars.

19 N:o 12.

Motionären har väckt denna motion i den välvilliga afsigten att
hjelpa våra jordbrukare, men jag vågar vördsamt hemställa, om det
kan vara någon hjelp för dessa att beröfva dem det skydd, de för
närvarande hafva för sina produkter vid brännerierna; icke kan det
vara jordbrukarne till någon hjelp att söka släppa in en vara i landet,
som visserligen icke här kan produceras, men hvilken dock är egnad
att konkurrera med våra egna produkter. Kan det vara någon hjelp
för jordbrukaren att onödigtvis söka ytterligare öka vår import, hvilken
numera vuxit derhän, att den näppeligen kan betalas utan Jänta
penningar? Jag kan icke finna, att det är någon hjelp, men är det så,
då är det en sådan, som hjelper tu och stjelper sju. Jag tror slutligen
icke, att man ostraffadt får rubba bestående ekonomiska förhållanden.
som under många år visat sig vara af synnerligen stor betydelse
för jordbruksnäringen i vissa trakter af vårt land, och jag tror
icke heller att Riksdagen nu vill rubba desamma.

Jag anhåller att fä yrka bifall till reservationen.

Herr Stephens: Såsom förut framhållits, är den föreliggande frågan
icke af så enkel beskaffenhet, som vid första påseendet skulle kunna
antagas. Vi hafva från ett håll hört, att det skulle vara en stor
olycka, om majstulleu toges bort, och från ett annat håll, att det i synnerhet
för jordbruket vore en stor fördel att få den billiga majsen.
I sistnämnda afseende har man som exempel framhållit förhållandena
i Danmark, men, mina herrar, jag tror, att det är nödvändigt att, innan
man bildar sig ett bestämdt omdöme i detta fall, något närmare granska
förhållandena de olika länderna emellan. Danmark är ett nästan
uteslutande jordbruksidkande land med ett, i förhållande till vårt eget,
bättre klimat och bördigare jordmån, och detta land har icke något
behof af att importera brödsäd och har ej heller några spanmålstullar.
Icke heller har Danmark någon mera utvecklad exportindustri,
i följd hvaraf det också ej hyser någon större industriarbetarebefolkning.
Danmark måste sålunda hufvudsakligen exportera jordbruksprodukter,
och gör detta i form af kött och fläsk samt mejeriprodukter
och säd, men det importerar, som sagdt, icke någon spanmål
till egen förbrukning, medan vi deremot i vårt land, i följd af våra
skyddande spanmålstullar och derigenom att vi ega en mycket stor
industri och en talrik arbetarebefolkning, som konsumerar betydliga
ijvantiteter jordbruksalster, kunna hålla priset uppe å vår spanmål,
hvilken derigenom här i landet ställer sig något högre i pris än i utlandet.
Här äro sålunda förhållandena helt annorlunda än i Danmark,
och jag tror, att, om man skulle gå in i frågans detaljer, man snart
skulle finna, att hvad som är bra uti Danmark ej är lika fördelaktigt
för Sverige. Jag har icke närmare reda på, huru mycket majs som
Danmark årligen importerar till sina brännerier och ölbryggerier, men
vi veta, att få länder konsumera så mycket bränvin och Öl per individ
som danskarne, men hvaraf detta bränvin och Öl tillverkas, känner

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å omalen
majs.
(Forts.)

N:0 12. 20 Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt jag ej närmare, dock är det en känd sak, att det icke är endast för
sänkning af jordbruket, för kött- och fläskproduktion, som majsen der användes i
ma°''T<l stor £^a''a-'' Äfven vet man, att i England användes mycket majs för
(Forts!) ölproduktionen, likasom för fabrikation af stärkelse, och äfven bär i
landet hafva stärkelsetillverkarne börjat använda rätt mycket majs, i
synnerhet till sådan stärkelse, af hvilken glykos tillverkas. Sålunda
ställa sig förhållandena mycket olika, och jag tror derför, att man icke
bör för mycket fasta sig vid de uppgifter, som chefen för landtbruksstyrelsen
här framlagt.

Man har så mycket talat om vigten för våra jordbrukare att
lägga an på mejeriskötsel och kreatursuppfödning. Ja, mina herrar,
hvarför är jordbrukaren tvungen att lägga an på mejeriskötsel och
kreatursuppfödning? Visst icke derför, att detta särskildt lönar sig
bättre, men derför, att om han skall kunna hålla sin jord i sådan växtkraft,
att den kan frambringa fullgoda skördar, så är det nödvändigt,
för att få nöjaktig behållning, att jordbrukaren vid sin gård konsumerar
det mesta af sitt jordbruks produkter, för att derigenom kunna
bibehålla jorden i växtkraft, och det är grundanledningeji, hvarför våra
jordbrukare äro nödsakade att. gå öfver pa en produktion, som eljest
icke direkt är lönande. Huru kan det löna sig, mina herrar, att producera
kött, när icke något främmande land vill köpa det, utan vi
måste konsumera det sjelfva? Samma förhållande är det med smöret.
Huru kommer det sig, att våra jordbrukare producera så mycket
smör, då de få låta sig nöja med så ytterligt låga pris, särskildt
under sommarmånaderna? Jo, derför att ingen annan möjlighet finnes
att få in penningar, och för att skaffa sig dessa, producera de en vara,
för hvilken alltid afsättning finnes, utan hänsyn till, om den lönar sig
bättre eller sämre. För min del tror jag det är bättre att exportera
hafre än smör, så vida detta läte sig göra utan att åkerjorden försämrades.

Man har, som sagdt, från flera synpunkter betraktat denna fråga,
och nu vill jag skärskåda den något med hänsyn till de små och
mindre jordbrukarne. Het är kanske icke sa bekant, att det mesta
af vårt fläsk produceras af våra små jordbrukare. Sadana finnas, som
uppföda 3 å 4 svin om året. Dessa kunna ju icke studera prisen
å marknaden, de kunna icke göra sig underrättade om de vid olika
tidpunkter gällande pris å produkter, då majspriset är lågt och
fläskpriset högt eller tvärtom, och i de flesta fall, då majspriset är
lågt, då är äfven fläskpriset lågt. Då kastar Amerika in på vår marknad
sitt billiga fläsk, hvilket egentligen icke är något annat än koncentrerad
majs, men som fläsket drager mindre transportkostnader och
tullafgifter än motsvarande mängd majs, finner Amerika det för sig
vara fördelaktigare att i denna form afyttra sin billiga majs.

Hvad skulle nu följden blifva, om vi införde majs som foderämne?
Följden blefve den, att våra små jordbrukare, hvilka endast
producera små poster af hvarje sädesslag och som icke hafva de ma -

Lördagen den 11 Mars.

21 N:0 12.

skiner och redskap, hvilka äro nödiga för att rengöra denna säd, så Ifrågasatt
att den blifver af förstklassig qvalitet, och som endast hafva sa litet cma att

sälja, att de ej kunna få någon afsättning utan till underpris, då ien majs_
man vet, att det är ganska kostsamt att samla i hop småposter från (Forts.)
olika håll. För dessa små jordbrukare är det åt största vigt att genom
fläskproduktion kunna hvar på sin jordlott förbruka sin egen
skörd för att derigenom tå densamma bäst betald, samt på samma gång
kunna behålla åkerjordens växtkraft qvar. Nu säger man, att man
bör skalla jordbrukarne tillgång på majs bredvid den egna skörden, men då
få de små jordbrukarne konkurrera med de stora samt äfven med alla de
mejeribolag, som icke drifva jordbruk alls. Hvad blir följden? Jo, fläskpriset
kommer att sjunka och de små jordbrukarne få nöja sig med mindre
behållning å sin fläskproduktion, än de eljest skulle ha fått, och
således derigenom få sin egen spanmål och potatis sämre realiserad.

Jag tror, att man får gå denna fråga närmare in på lifvet, om
man skall kunna rätt bedöma den, och lika öfvertygad som chefen
för landtbruksstyrelsen är, att en nedsättning af tullen å majs skulle
bli en stor välsignelse för våra jordbrukare, lika öfvertygad är jag,
att så icke blefve förhållandet. Derför har jag icke heller kunnat vara
med om den motion, som här föreligger, och som det för öfrigt förvånar
mig, att bevillningsutskottets majoritet kunnat tillstyrka, då motionären
sjelf förklarar, att om man icke satte förbud för användande
af majs till bränvinsbränniug, kunde det icke komma i fråga att taga
bort tullen på majs. Men bevillningsutskottets flertal tager icke någon
hänsyn till detta, utan reducerar blott tullen på majs utan att det
allra ringaste ifrågasätta förbud mot användande af majs till bränvinsbräunjng.

Öfvergår jag nu till att betrakta frågan från bränvinsbränningens
synpunkt, ja, mina herrar, då lärer förhållandet vara det, att i närvarande
stund, med den tull vi nu hafva på majs, är det en briljant
affär att bränna bränvin: den lemnar 15 procent behållning efter nuvarande
majspris. Det är ju ganska bra för bränvinsbrännaren, men
ännu bättre skulle det vara för brun v i u skrän n aren, om han kunde fa
30 procent i stället för 15, derigenom att tullen på majs sattes ned.

Men huruvida det skulle blifva bättre för nykterheten i vårt land,
det är en annan fråga, som jag tror att vi också få tänka på. Vi
hafva under år 1898 importerat 27 millioner kilogram majs. Deraf
hafva 18 millioner användts till bränvinsbränniug. Men hvart hafva
de andra 9 millionerna tagit vägen? Jordbruket har, såvidt jag har
mig bekant, anväudt obetydligt, eu mycket ringa del af denna qvantitet,
Men då måste det öfriga hafva användts i andra industrier, såsom
stärkelsefabriker, bryggerier och troligtvis äfven till inblandning
i hvete och rågmjöl vid qvarnarne. Att under sådana förhållanden
detta icke skulle inverka på våra potatis- och spanmålspris, kan jag
för min del icke förstå. Man vet, att såsom vanlig regel gäller, att
när man ersätter en dyrare produkt med en billigare, som för det

N:0 12. 22

Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å ornalen
majs.
(Forts.)

mesta är en sämre vara, så sjunker priset på den förra produkten.
Jag vill såsom exempel blott erinra om, att det var margarinet, som
för flera år sedan reducerade våra smörpris. Innan margarin kom i
marknaden, hade vi helt andra pris på smör, och jag kan äfven nämna
ett annat exempel från det allra sista året. Såsom herrarne hafva
sig bekant, föll priset på granträ betydligt i somras. Hvad var anledningen?
Jo, Nordamerikas förenta staters senat hade satt hög tull
på spruce, trä från Canada, som då kastades in på den engelska
marknaden och förorsakade ett prisfall af ^ 1 pr standard på vårt
granträ. Man kan icke jemföra de två varorna: spruce är mycket
sämre än gran, men detta oaktadt ersättes gran med spruce på många
områden, med den påföljd, att vi förlorade stora summor.

Om jag nu summerar i hop allt hvad jag sagt, kan jag icke komma
till något annat resultat, än att den fria importen af majs eller
nedsättning af tullen på majs släde vålla stor nedtryckning å prisen
af våra jordbruksprodukter. Våra jordbrukare skulle få sämre betaldt
såväl för sitt korn och sin hafre som för sin spanmål i allmänhet,
och våra bränvinskonsumenter skulle få billigare bränvin.
Från dessa två synpunkter sedt, kan jag icke finna annat, än att det
vore en i högsta grad olycklig åtgärd, om vi nu skulle bifalla bevillningsutskottets
hemställan. Jag får derför yrka afslag å bevillningsutskottets
hemställan och bifall till den af mig med flere afgifna reservationen.

Herr Dahlberg: Jag har begärt ordet hufvudsakligast för att
inlägga en gensaga mot ett uttalande af reservanterna. Här står på
ett ställe: »Bränvinstillverkningen såsom binäring till jordbruket är
för detta ett godt stöd ej blott på grund af berörda omständighet, att
derigenom beredes afsättning för jordbruksnäringens produkter, utan
äfven derigenom »att såsom foderämne erhölles det värdefulla affallet
drank». Det är emot detta yttrande, som jag vill inlägga en gensaga,
enär jag lyckligtvis inom min hemort saknar all erfarenhet om
detta goda stöd. Såvidt jag har mig bekant, finnes inom Vesternorrlands
län icke något som helst bränneri. Jordbruket går emellertid
der ganska mycket framåt. Jag hyser den åsigt, att när detta reservanternas
uttalande kommer till allmänhetens deruppe kännedom, skall
det väcka ganska mycken förvåning, och det är för denna förvåning,
som jag härmed gör mig till tolk utan att framställa något yrkande.

Grefve Ha mil ton: Jag skulle icke ett ögonblick tveka

att biträda utskottets förslag, derest jag vore öfvertygad om, att verkan
af tullnedsättningen uteslutande skulle vara att bereda landtmännen
lättnad vid produktion af kött, fläsk in. in. Men jag fruktar,
att resultatet skulle blifva ett helt annat, derför att det här gäller en
nedsättning af priset å råvaran för bränvin. Statistiken säger oss
nemligen, att större delen af den importerade majsen, ja, under vissa

Lördagen den 11 Mars.

23 N:o 12.

perioder ända till 80 ä 90 procent deraf, användts till bränvinsbrän- Ifrågasatt
ning. Vi veta också, att bränvinstillverkningen i vårt land är underkastad
undantagslagstiftning, att man, för att drifva upp varans värde, len ,m,js
åsatt densamma en tillverkningsskatt, uppgående till två tre gånger (Forts.)
värdet, och en tull af tre fyra gånger samma värde. Det är nu tydligt,
att om man nedsätter tullen på råvaran för bränvin, måste också
priset på bränvin sjunka, och sålunda kommer den gällande undantagslagstiftningen
att neutraliseras.

Det finnes icke något ondt, som icke har något godt med sig;
bränvinsbränningen har det goda med sig att vara eu binäring till
jordbruket på de orter, der jorden är af så mager beskaffenhet, att
den icke kan producera annat än potatis, och der således affallet från
bränvinsbränningen är nödvändigt för jordbrukets uppehållande. Då är
det väl alldeles tydligt och klart, att, derest till bränvinsbränning
kommer att användas icke landtmannens varor, icke vårt jordbruks
produkter, utan den importerade majsen, bränvinsbränningen kommer
att öfvergå från jordbrukets binäringsoraråde till storindustrien, och
jag kan för min del icke inse, att detta skulle vara till gagn för vårt
land.

Jag tror emellertid, att alla parter skulle kunna tillfredsställas,
derest en nedsättning af tullen på majs föreginges af en lagstiftning,
som försvårade majsens användande till bränvinsbränning. För mig
är det emellertid motbjudande att nedsätta tullen på råvaran för denna
lyxartikel, bränvinet, som skadar och är en olycka för så många hem
i vårt land, samtidigt dermed att man bibehåller tullen å råvaran för
bröd, och jag ber derför, herr talman, att få förena mig i yrkandet
om afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Reuterswärd: Då jag först fick underrättelse om det beslut,
till hvilket bevillningsutskottet kommit i denna ganska vigtiga
fråga, gick det —- jag erkänner det öppet — en rysning igenom mig,
icke med anledning af frågans beskaffenhet, utan derför att jag var
alldeles öfvertygad om, att nu'' komme tullstriden i full gång igen.

Jag hade hoppats och trott, på grund af det fredliga och goda förhållande,
som rådt icke allenast inom denna kammare, utan äfven
kamrarne emellan, att icke denna strid skulle på nytt blossa upp
med den hetta, som den tyckes antaga i denna kammare och som
sannolikt är ännu större i den andra. Man skulle mycket väl kunnat
undvika detta, om de herrar och män i denna kammare, som visat
sympatier för, och den talare, som yttrat sig till förmån för utskottets
förslag, och som sjelf sagt, att hau icke gör sig någon förhoppning
om att utskottets förslag skall gå igenom, hade besparat oss obehaget
att i dag diskutera hela denna fråga. Vare det långt från mig att
påstå, att deu, som har en grundad öfvertygelse om att en sak är
rigtig, icke skulle hafva rätt att uttala denna öfvertygelse och drifva
denna sak så långt som han möjligen kan. Men om man ser, att

N:0 12. 24

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å omalen
majs.
(Forts)

Lördagen den 11 Mars.

det är komplett omöjligt, åtminstone för närvarande, att genomdrifva
sin åsigt, så bör man spara sina krafter till en lämpligare tidpunkt
än den närvarande.

Jag skall icke upptaga till bemötande hvad som bär blifvit yttradt
hvarken för eller emot, utan jag har begärt ordet endast för att få
uttala önskvärdheten af att denna diskussion måtte få afslutas så fort
som möjligt.

Jag kommer att rösta för reservationen.

Herr Billing: Om majstullen skall jag naturligtvis icke yttra

mig, lika litet som jag någonsin yttrat mig i eu tullfråga, utan jag
har begärt ordet med anledning af några ganska egendomliga yttranden,
som förekommit under diskussionen och framburits af representanten
på Skaraborgs-läns-bänken. De röjde nemligen en, såsom jag
tycker, ganska märklig uppfattning af en utskottsledamots rättigheter
och skyldigheter. Med anledning af hvad denne representant yttrat
vill jag blott hafva såsom min mening till protokollet antecknadt, att
när jag med min röst väljer eu person till ledamot i ett utskott, gör
jag detta, icke i afsigt och med fordran, att han der skall verka för
hvad jag kan tycka vara det lämpligaste, utan på det att han såsom
sakkunnig der må använda sina insigter och handla efter sin egen
allra bästa öfvertygelse. Mycket skulle det vara att beklaga, om förtroendet
att vara ledamot i ett riksdagsutskott skulle innebära ett
imperativt mandat. Så har aldrig riksdagsmaunaskap i vårt land varit
ansedt, och ännu rniudre har väl ledamotskap i riksdagsutskott så
varit ansedt. Men visst är, att om förtroendet att vara ledamot i ett
utskott skulle vara lika med ett imperativt mandat af en viss majoritet,
så skulle icke blott svenska Riksdagen, utan äfven det svenska
folket deraf taga bestämd skada.

Herr Cavalli: I den långt utdragna debatten skulle jag icke

hafva deltagit, derest icke derunder blifvit falda några yttranden, som
jag icke vill lemna obesvarade.

Den ärade reservanten för Göteborg, som så gerna yttrar
sig n)''kterlietsfrågor> har ansett sig böra i viss män bedja om
ursäkt för att han i dag för första gången uppträdde i eu tullfråga.
Jag vet icke, huruvida det var behöfligt att bedja om ursäkt derför,
ty lian yttrade sig, såvidt jag kunde höra, icke det allra minsta om
tillfrågan. Deremot sade han, att reservanterna i sitt yttrande skrifva
en apoteos för artikeln drank. Nej, det hafva reservanterna icke
gjort, hvilket en hvar kan finna, som tillerkänner reservanterna rättigheten
att få sina yttranden bedömda i det sammanhang, hvari de
förekomma. Han försökte, sedan han karakteriserat reservanterna
såsom tillbakagångsmän, att med ett yttrande af en riksdagsman i
borgareståndet år 1817 påvisa, att dranken ingalunda vore för jordbruket
eftersträfvansvärd eller nyttig. Han sade visserligen sjelf, att

Lördagen den 11 Mars.

25 N:0 12.

lian icke vore någon auktoritet i landtbruksfrågor, och jag är det
ännu mindre, men vi hafva dock åt förfäktare af jordbrukets intressen
och äfven af den ledamot af utskottets majoritet, som här yttrat sig,
hört omtalas hvilken betydelse artikeln drank har för jordbruket, och
draukens betydelse i detta afseende kan således ej förnekas, lika litet
som dranken försvinner derför, att antalet brännerier minskas, då
bräuvinstillverkningen vid det återstående antalet ökas. Representanten
för Göteborg ansåg det ur nykterhetssynpunkt vara förmånligt att
förändra bränvinsbränningen från att vara eu binäring till jordbruket
till att blifva en storindustri. Jag ber då att få påpeka, att en annan
talare här, hvilken jemväl är nykterhetsvän, i denna fråga yttrat en
alldeles motsatt åsigt mot den först antydda talaren. Under uttalande
derjemte af min tvekan, huruvida det af representanten för Göteborg
upplästa yttrande var af den beskaffenhet, att dess återupptagande i
Riksdagens protokoll kunde anses önskvärd!, skall jag öfvergå till den
talare, hvars anförande egentligen gifvit anledning till att jag begärt
ordet.

Det var den ärade representanten för Jemtlands län. Han sade,
att man i dessa intressestrider finge se till, att det stora flertalet finge
åtnjuta fördelar, äfven om mindretalet dervid kommer till korta —
om jag icke exakt återgifvit hans ord, så var detta åtminstone meningen.
Detta är dock en åsigt, mot hvilken den ärade talaren vid
liera tillfällen här uppträda Många gånger, med värme och skicklighet
och följd af kammarens sympatier, har han talat för småfolket,
och man behöfver icke alltid tillhöra en viss samhällsklass för att
räknas till småfolket. När man befinner sig i minoriteten och har stora
intressen emot sig, så är man alltid ringa gent emot den, som har
magten. Äfven om jag förvånar mig öfver hans inkonseqvens nu,
så sammanhänger den dock med det ekonomiska system, han godkänner,
men är alldeles stridande mot det system, som jag godkänner och
som jag anser vara bättre. Yi protektionister försöka nemligen att
bereda skydd, gifva underhåll åt alla, såvidt det kan ske, äfven åt
mindretalet; vi försöka tillgodose den lilla näringen likaväl som den
stora. Det är den principiella skilnaden mellan våra system.

Och sä till sist ett ord till den talare, som talade om olyckan
af denna tull. Den har dock ursprungligen icke utgått från protektionisterna.
1887 års maj-riksdag åsatte nemligen denna tullsats, och
dess majoritet var frihandelsvänlig.

Genom hvad jag nu sagt är det tydligt, att jag kommer att rösta
för afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Wieselgren: Den siste ärade talaren påminde mig om, att
>det värdefulla affallet drank» produceras äfven vid de stora brännerierna
och icke blott vid de små; och till följd deraf ville han bestrida
rigtigheten af den uppfattning, som jag uttalat i ett föregående anförande.
Jag vill då endast påpeka för honom, att det är en ofantlig

Ifrågasatt
sänkning af
tullen å omalen
majs.
(Forte.)

N:0 12.

Ifrågasatt
sänkning af
tullen ä ornalen
majs.
(Forts.)

26 Lördagen den 11 Mars.

skilnad, om detta »värdefulla affall» produceras vid ett litet antal stora
industribrännerier eller om det produceras i snart sagdt hvarenda bondgård
landet rundt. År det så, att vi böra låta vår bränvinslagstiftning
rätta sig efter jordbrukets intressen och uppfattas såsom en »binäring
till jordbruket», måste ju ock följden deraf ovilkorligen '' blifva,
att man icke finge inskränka denna stora förmån för jordbruket till
ett litet antal stora jordbrukare, utan tvärtom borde utsträcka den till
så många som möjligt. Det blefve den gamla bränvinslagstiftningsståndpunkten,
under hvilken vi år 1829 bringade upp bränneriernas
antal i landet till mer än 173,000. Det är väl ändå eu väg, som
man bör akta sig att taga ett enda steg på. Såsom de äldre riksdagsmännen
här torde erinra sig, ingick dock detta syfte i ganska afsevärd
grad i det förslag till reviderad bränvinslagstiftning, som år
1878 framlades af särskilda komiterade och mot hvilket förslag nykterhetsvännerna
i hela landet reste sig och lyckades förekomma, att
det blef lag.

Åtskilliga vänner inom kammaren hafva privat påmint mig om
hvad jag i förra anförandet glömde bemöta, då de nemligen sagt mig,
att om jag läst reservanternas yttrande »tillslut», skulle jag der hafva
funnit i sista punkten på sid. 8 påpekadt, att en följd af bifall till
utskottets förslag skulle blifva, »att bränvin under sådana förhållanden
kunde tillverkas för billigare pris än nu är fallet»; och ett par
talare hafva alluderat på, att det skulle vara inkonseqvent af nykterhetsvännerna,
om de ville vara med om en sådan åtgärd. Nej, mina
herrar, det vilja de icke vara; men det finnes två vägar, på hvilka
denna fara helt säkert kan undvikas: den ena är förbud mot användande
af majs vid bränvinsbränning och den andra är förhöjd bränvinstillverkningsafgift! Friherre

Klingspor: Det skulle väl vara mot mig, som herr
Billing ansåg lämpligt att rigta ett slags tillrättavisning för en uttalad
uppfattning om en utskottsledamots rättigheter och skyldigheter.
Jag vill då endast protestera mot det befogade deri, att han talade
om ett imperativt mandat. Ty om herr Billing fullt uppmärksamt
följt med hvad jag sade, skulle han hafva funnit, att jag rigtade mig
icke mot ifrågavarande utskottsledamots person, utan mot hans vigtiga
ställning såsom chef för landtbruksstyrelsen, eu ställning, hvars
auktoritet man måste begagna med synnerlig försigtighet.

Jag anser således icke, att denna tillrättavisning var behöflig eller
ens befogad.

Herr Sandberg: Då jag icke varit närvarande vid den föregående
öfverläggningen i denna fråga, anser jag det såsom eu pligt att
med några få ord tillkännagifva, att jag kommer att rösta mot den
föreslagna nedsättningen af majstullen, hufvudsakligen derför att jag
anser, att en dylik nedsättning skulle skada vår potatisodling.

Lördagen den 11 Mars.

27

N:o 12.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i föreliggande betänkande
hemstält, samt vidare derpå, att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i den
af herr Cavalli m. fl. vid betänkandet afgifna reservation; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs ä nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 8 och 10 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 33, i
anledning af väckta motioner angående ändring i och tillägg till 31 § i
lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige den 1 juli 1898.

Punkten 1.

Herr von Stapelmohr: Jag har inom utskottet icke kunnat

ansluta mig till den mening, hvartill utskottet kommit, och derför
anmält reservation under hemställan om bifall till den af motionären,
herr Kardel!, väckta motionen. Jag skall be att få framlägga skälen
härtill.

Het förslag till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete
i Sverige, hvarmed Kongl. Maj:t inkom till nästlidet års Riksdag,
innehöll i § 31, att bete och slåtter å områden, som blifvit till lapparnes
uteslutande begagnande anvisade, skulle få af Konungens befallningshafvande
utarrenderas, der de icke behöfdes för lapparne,
äfvensom att inegor å de trakter, som inköpts af kronan till utvidgning
af de vid afvittringen afsätta renbetesfjellen i Jemtlands län
likaledes skulle, der de icke vore för lapparne behöfliga, få mot lega
upplåtas. Vid sådana upplåtelser skulle det uttryckliga förbehåll
göras, att arrendatorerna skulle sjelfva freda sin bergade eller växande
gröda för intrång af renar. De medel, som inflöte genom utarrenderingarna,
skulle användas till förmån för lapparne. Innan upplåtelse
finge ske, skulle de lappar, som å området sig uppehölle med sina
renar, i ärendet höras. Pröfningsrätten var således lagd i Konungens
befallningshafvandes hand, men inkomsten skulle tillfalla lapparne.
Paragrafen blef af lagutskottet tillstyrkt och af Första Kammaren utan
diskussion godkänd. Men i Andra Kammaren utföll beslutet annorlunda.
Der yrkade herr Kardell, att lapparne icke skulle, såsom
Kongl. Maj:ts proposition innehöll, allenast höras rörande blifvande
upplåtelser, utan att deras samtycke dertill skulle fordras. Dagutskottet
sökte sammanjemka kamrarnes olika beslut, och sammanjemkningsförslaget
blef äfven af kamrarne bifallet.

Nu kan det synas egendomligt, att den, som vållat den afvikelse
från Kongl. Maj:ts förslag, hvarom jag nyss nämnde, så kort efter

Ifrågasatt
ändring i
lagen om de
svenska lapparnes
rätt
till renbete i
Sverige.

No 12. 28

Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
ändring i
lagen om de,
svenska lapparnes
rätt
till renbete i
Sverige.

(Forts.)

lagens trädande i kraft gör hemställan om lagbestämmelsens återförande
i viss del till hvad Kong], Maj:t föreslagit. Herr Kardell har
i sin motion sjelf framhållit anledningen dertill. Det är den, att hans
yrkande i Andra Kammaren i fjor, i hast alfattadt, kom att få en
större innebörd än han tänkt sig och för tillgodoseende af lapparnes
intressen var erforderligt.

Jag säde, att motionären yrkat återgång till Kongl. Maj:ts förslag
endast i viss del. Hans motion angår nemligen icke Norrbottens län,
icke Vesterbottens län och icke de s. k. gamla skattefjellcn i Jemtlands
län, utan endast de trakter, som af kronan inköpts till utvidgning
af dessa gamla skattefjell. Som herrarne erinra sig, förhåller
det sig med lapparnes rentrakter i Jemtlands län så, att de utgöras
af gamla skattefjell, hvilka under afvittringen på 1840 talet afsattes
till begagnande af lapparne till renbete, skogsfång, jagt och fiske,
samt hemman och andra i närheten af skattefjellen belägna områden,
indika på grund af Riksdagens år 1887 fattade beslut sedermera af
kronan inköpts för skattefjellens utvidgande, på det att lapparne
skulle få större områden, inom hvilka de med sina renar kunde vistas
hela året om, samt för att lapparne skulle kunna undvika att blifva ersättningsskyldiga
för sådan skadegörelse å enskildes foder och slåtter,
som förut vållat en mängd stridigheter mellan de bofaste och lapparne,
och derigenom kunna komma i ett mera fredligt och godt förhållande
till de bofaste. Det var dock icke meningen, att dessa nyinköpta
marker skulle öfverlemnas till lapparnes uteslutande disposition. Skogarne
skulle ställas under skogsstatens våld och förvaltning, och andra
egor, som lapparne icke behöfde, skulle utarrenderas till enskilda personer;
derigenom inflytande medel skulle ingå till statsverket, i den
män de ej erfordrades till inköp af marker å andra trakter till renbeten
åt lapparne.

Under år 1888 och de närmast derefter följande åren verkstäldes
en mängd inköp af hemman och från hemman afsöndrade områden,
företrädesvis så kallade fyllnadsjordar. Köpen ombesörjdes genom
Konungens befallningshafvande, men verkstäldes af lappfogden. Då
det icke var möjligt att för rimligt pris förvärfva dessa egendomar
med mindre än att säljarne eller dåvarande innehafvarne tillförsäkrades
rätt att under deras lifstid bruka och begagna dem, gjordes sådana
medgifvanden. Men egendomligt nog intogos dessa i allmänhet icke
i köpekontrakten — undantagsvis skedde det dock —, utan skulle
särskilda arrendekontrakt uppgöras; och lappfogden fick sedermera
lemna skriftliga bevis om att det var aftaladt, att de förra inuehafvarne
skulle få använda, nyttja och bruka fastigheterna under sin
lifstid. Detta skedde med landshöfdingens medgifvande, jag tror till
och med efter uppdrag af honom. Konungens befallningshafvande
har sedan icke velat upprätta några arrendekontrakt med säljarne eller
innehafvarne af fastigheterna för deras återstående lifstid, såsom öfverenskommet
var, utan kontrakten upprättades med endast tioårig gil -

Lördagen den It Mars.

29 N:o 12.

tighetstid. Med dessa inköp följde, utom sådana åtaganden, som jag
nu nämnt, äfven andra förpligtelse? för kronan. Kronan skulle naturligtvis
betala skatterna för hemmanen till kommunen äfvensom vägskatt
och underhålla husen och byggnaderna, så att de ej förfolie,
samt sköta den odlade jorden, så att den ej blefve ödemark, äfvensom
utgifva en del födoråd. Dessa förpligtelse!'' lades i första hand på
arrendatorerna i enlighet med dessas åtaganden; men skulle de ej få
bibehålla hemmanen till följd af att lapparne ej medgifva vidare utarrendering,
är det klart, att förpligtelserna måste fullgöras af kronan.

Eu del af nämnda kontrakt med tioårig giltighetstid utgå redan
den 14 i; denna månad, do flesta den 14 mars 1900, och de öfriga
löpa till ända under de följande åren till och med år 1905.

Vid sammanträden, som lappfogden under sensommaren och hösten
förra året höll med lapparne i olika trakter för att gifva dem del af
den nya lapplagen och rådgöra med dem i eu del andra frågor, blef
äfven tal om huruvida lapparne ville medgifva, att utarrendering af
bete, slåtter och inegor finge fortfarande ega rum. Lapparne märkte
genast, hvilken magt lagen tillförsäkrade dem, och motsatte sig utarrendering
af bete och slåtter å de gamla skattefjellen samt å en del
nyinköpta trakter, företrädesvis fyllnadsjordar, men deremot i regel
ej af hemmanen. Denna lapparnes vägran, att utarrendering af bete
och slåtter å fjelien fortfarande skulle få ega rum såsom hittills, har,
såsom naturligt är, väckt bekymmer och misstämning hos de bofaste,
dels derför att desse under långliga tider arrenderat sådana trakter
och behof de dem för sina kreatursbesättningar, dels beträffande fyllnadsjordarne
också derför, att säljarne vid deras afyttrande förbehållit
sig att få använda dem vare sig mot eller utan lega under sin lifstid.
Jag har från skilda håll fått mig meddeladt, att missnöjet och missstämningen
redan öfvergått till bitterhet mot lapparne för deras ofördragsamhet
mot de bofaste, af Indika lapparne i allmänhet hafva behandlats
väl; och alla tecken tyda derpå, att det hat och kif, som
man trott sig hafva undanröjt med den nya lagen, återigen skall blossa
upp och dertill sträcka sig till trakter, der förut fred och ro herrskat.
Det vore sorgligt, om så skulle blifva fallet, ty lapparne och de bofaste
behöfva hvaranda och trifvas på det hela väl med hvarandra, derest
deras intressen icke komma i för stark brytning mot hvarandra.

Missnöjet rör sig för närvarande egentligen derom, att lapparne
vägra utarrendering af slåtter och bete å de gamla skattefjellen och
ä en del fyllnadsjordar; men dämpas ej jäsningen i tid, är det fara
värdi, att den skall urarta och taga sig utbrott i revanchehandlingar.
Då komma nog lapparne att söka sätta hårdt mot hårdt och vägra
utarrendering äfven af inegorna å de af kronan inköpta hemmanen.
Och hvad det kan föra med sig, kunna herrarne lätt tänka, då den
befolkning af bofaste, som der har sin bergning, går npp till 600 å
700 personer, ett antal betydligt öfverstigande de renskötande lapparnes,
som är endast 900 å 400. Blifva de bofaste eller arrendato -

Ifrågasatt
ändring i
Ingen om de
svenska lapparnes
rätt
till renbete i
Sverige.

(Forts.)

♦

N:0 12. 30

Ifrågasatt
ändring i
lagen om de
svenska lapparnes
rätt
till renbete i
Sverige.
l Forts.)

Lördagen den 11 Mars.

Terna drifna från sina hemman, måste de naturligtvis söka sin utkomst
på annat håll; men fattiga, som de äro, torde det blifva dem svårt
att förtjena sitt uppehälle. De nödgas kanske söka hjelp hos de fattiga
socknarne. Många af hemmanen, som de kanske måste lemna,
hafva varit inom samma slägt i flera generationer; ja, jag har hört,
att bland dessa hemman finnas sådana, som innehafts af medlemmar
af samma slägt öfver ett århundrade. Man kan förstå, huru det skall
kännas för bonden å ett sådant hemman att blifva drifven från detsamma
utan gagn för lapparne och kanske utan möjlighet att skaffa
sig dräglig utkomst,

Dertill kommer en annan olägenhet, eller den, att om de bofaste
måste lemna sina hemman, det är gifvet, att odlad jord, som för närvarande
lemnar sina brukare en visserligen knapp bergning, men dock
utkomst, skall öfvergå till ödemark. Hus och byggnader, som lapparne
ej behöfva, skola förfalla, och kronan får vidkännas skatterna till
kommunen, väghållningsskyldigheten och födoråden. Det är icke heller
osannolikt, att kronan icke kan undandraga sig att ersätta arrendatorerna
derför att de icke fått tillgodonjuta den rätt, som vid liemmansförsäljningarna
genom muntliga aftal och enligt af lappfogden lemnade
bevis blef dem medgifven. Jag kan icke förstå annat, än att det
skall vara välbetänkt, att icke låta sakerna få utveckla sig så, utan
att söka i tid råda bot deremot; och det kan ske genom inskränkning
af det absoluta veto, som Riksdagen — jag vågar säga: i en hastig
vändning — lagt i lapparnes händer. Detta är ett medel att afvända
faran. Inskränkningen skulle ju endast afse de till utvidgning af renbetesfjellen
inköpta fastigheterna. Och då pröfningsrätten vid utarrendering
skulle, såsom Kong! Maj:t jemväl föreslagit, ligga i Konungens
hefallningshafvandes hand, tror jag, att man kan vara öfvertygad, att
Konungens befallningshafvande, med den insigt och erfarenhet, som
står Konungens befallningshafvande till buds i sådana ärenden, skulle
så jemka mellan lapparne och de bofaste, att icke de sorgliga förhållanden,
som man sökt undanrödja, skulle blifva rådande igen.

Jag tillåter mig derför, herr talman, att yrka, att med afslag å
utskottets hemställan kammaren måtte bifalla herr Kardelis motion.

Herr Bandqvist: Jag har deltagit i behandlingen af denna fråga
inom utskottet. Derför torde det måhända ursäktas mig, om jag nu
tager till orda. Det är ju en bedröflig sak, om i en hastig vändning
genom ett misstag ett stadgande kan insmyga sig, som påtagligen skulle
komma att medföra olägenheter i framtiden. Men jag tror icke att det är
så farligt med de förmenta olägenheterna i förevarande fall, som den ärade
reservanten sökt framhålla. Såvidt jag förstår, kan den ifrågavarande
bestämmelsen om utarrendering för närvarande icke afse andra
egor än sådana, som tillförene icke äro upplåtna å de till de gamla
reubetesfjellen inköpta fyllnadsmarkerna. Ty de gamla intagorna hafva
ju, såsom det angifves till och med i motionen, redan då hemmanen

Lördagen den 11 Mars.

31 No 12.

eller markerna inköptes, af Konungens befallningshafvande förbehållits
åt deras gamla egare eller innehafvare. Det heter nemligen i motionen,
»att Konungens befallningshafvande vid flera tillfällen låtit meddela
säljarne af hemmanen och å desamma varande arrendatorer, att
de skulle få under sin lifstid bruka hemmanen mot uppfyllande af
vissa vilkor, hvarom förbehåll äfven lär ha gjorts i åtskilliga köpebref.
» Här finnas således förord, som bryta lapplagen. Jag kan icke
inse, att det är fåra för att dessa innehafvare af de gamla hemmanen
och egorna skola behöfva lida på grund af den genom misstag tillkomna
bestämmelsen. Visserligen uppgaf reservanten, att de vid köpen
gjorda förbehållen af någon anledning öfvergått till och inrymts
i kontrakt på 10 år. Derom har icke hos utskottet förelegat någon
upplysning alls. Men äfven om så är förhållandet, äro de svårigheter,
som man målat, tror jag, endast befarade. Jag tror derför icke,
att det medför den allra ringaste olägenhet att låta denna fråga anstå
och blifva utredd till en annan gång. Eljest riskerar man kanske att
nu i en hastig vändning affatta paragrafen lika oklokt, som det skedde
genom motionärens yrkande i Andra Kammaren i fjol. Det skulle
till och med kunna sättas i fråga, om icke, hvad sjelfva lagtexten beträffar,
man i allt fall mycket väl kan bibehålla bestämmelsen, att lapparne
skola »lemna sitt samtycke». Den kan tillämpas, när en gång
förhållandena skola ordnas efter de nuvarande innehafvarne af slåtterlägenlieterna
och ängarne. Derför synes det mig, som om bestämmelsen
skulle kunna få qvarstå för att blifva gällande för egor ra. m,
som hädanefter skola upplåtas. Den utredning, som förefinnes, är
ringa, och inom utskottet har den åsigt gjort sig gällande, att, om
någon fara verkligen förelegat för att lapparne och de bofaste skulle
komma i någon svårare kontakt med hvarandra, och de forna hemmansegarne
blifva lidande, Konungens befallningshafvande utan tvifvel
skulle hafva gjort framställning derom till Kongl. Maj:t i syfte
att få bestämmelsen ändrad. Lagen har knappast börjat tillämpas, och
redan vill man söka få den ändrad. Det är väl nästan tidigt. Jag
tror, som sagdt, icke heller, att ändring är behöflig. I öfverensstämmelse
med den mening, som gjort sig gällande inom utskottet, hemställer
jag derför om bifall till utskottets förslag.

Herr Berlin: Jag är icke af samma åsigt som den föregående
talaren beträffande risken af att ifrågavarande stadgande qvarstår. Jag
anser nemligen, att de bofastes rättssäkerhet äfventyras genom paragrafen,
sådan den nu lyder Och då jag det gör och icke vill, att
det skall öfverlåtas åt lapparne att ensidigt afgöra, huruvida gränsen
för den odling, som sedan urminnes tid under oerhörda mödor och
försakelser af de bofaste spridts deruppe, nu skall tillbakaträngas, ber
jag att få yrka afslag å utskottets hemställan samt bifall till motionen.

Ifrågasatt
ändring i
lagen om de
svenska lapparnes
rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)

N:o 12. 32

Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
ändring i
lagen om de
svenska lapparnes
rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.''i

Herr von Stapelmohr: Den talare, som försvarade utskottets

betänkande, nämnde, att han icke ansåg någon fara vara för handen,
derför att Konungens befallningshafvande vid hemmanens inköpande
tillförsäkrat deras förutvarande egare rätt att under sin lifstid behålla,
nyttja och bruka fastigheterna. Jag vill erinra mig, att jag, då jag
förra gången hade ordet, tydligt tillkännagaf, att dessa förbehåll i allmänhet
voro endast muntliga — allenast i ett och annat köpekontrakt
iuflöto de —, hvadan förbehållen efter de särskilda arrendekontraktens
utlöpande icke enligt lag kunna gälla för säljarne mot lapparne och den
nya lag, som skyddar dessas rätt.

Vidare nämnde samme talare, att det för närvarande ju endast
kunde befaras, att olägenheter skulle uppstå, och att någon förvirring
ju icke inträffat. Ja, men faran är öfver hängande-, och enligt min
mening är det bättre att i tid söka undanrödja en fara, som man ser
säkert hota, än vänta och mottaga slaget för att känna, huru det
träffar.

Utskottet har i sin motivering framhållit, att, om denna angelägenhet
vore af betydelse, det kunde förutsättas, att Konungens befallningshafvande
i Jemtlands län och Kongl. Maj:t icke skulle underlåta
att egna förevarande fråga sin uppmärksamhet. Jag vill med
anledning deraf nämna, att motionen har stöd i en önskan hos Konungens
befallningshafvande, och att Konungens befallningshafvande redan
i början af detta år ingått med en lång och utredande promemoria
til! statsrådet och chefen för justitiedepartementet, uti hvilken
promemoria Konungens befallningshafvande framhållit den förvirring
och den fara, som af den nya lagens tillämpning förestå. Och jag
har fått mig meddeladt, att Konungens befailningshafvandes framställning
icke skulle föranleda till någon åtgärd i afvaktan på Riksdagens
beslut i anledning af herr Kardelis motion, enär, om den bifölles,
någon vidare åtgärd icke skulle erfordras, utan saken derigenom
vara reglerad.

Herr Hasselrot: Jag har icke deltagit i lagutskottets behandling
af detta ärende i år. Men då jag inom utskottet deltog i dess
behandling i fjor och dervid tillstyrkte det beslut, som sedan blef
lag, känner jag mig manad att yttra några ord till försvar för den
ståndpunkt lagutskottet intagit. Min uppfattning är nemligen den,
att den bestämmelse härutinnan, som Riksdagen i fjor beslöt och
Kongl. Maj:t sedermera faststält, alls icke tillkommit genom misstag,
som man nu vill göra gällande. Jo, möjligen genom misstag från
motionärens sida, men alls icke genom misstag från utskottets sida
eller från denna kammares sida.

Det var med fullt öppna ögon och fullt medvetande af hvad beslutet
innebar, som detsamma fattades. Såvida jag förstår, är innebörden,
att upplåtelser till bofaste af mark, som är upplåten till lapparne,
eller af viss rätt till begagnande af sådan mark, ej får ega rum,

Lördagen deri 11 Mars. 33

utan att lapparne dertill lemnat medgifvande. Mig förefaller detta
vara en rigtig grundsats, som bör bibehållas. Och motionären har
icke ifrågasatt ändring deri vare sig för Norrbottens län eller för
Vesterbottens län eller för de gamla skattefjellen i Jemtlands län, utan
blott en modifikation för de till lapparne senare upplåtna lägenheterna
i Jemtlands län. Mig synes det egendomligt att hafva olika bestämmelser
för olika trakter. Förhållandet är ju, att man på senare tiden
genom inköp af marker velat befordra och möjliggöra lapparnes fortsatta
vistelse på nu ifrågavarande trakter, och då får man väl också
finna sig i, att den urgamla odlingen i någon mån kan få gifva med
sig der. Denna bestämmelse gäller emellertid icke i afseende å upplåtelse,
som skett före lagens trädande i kraft.

Jag håller sålunda för min del på den nu gällande bestämmelsen
och yrkar bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Sandqvist: Jag ber att få säga ännu några ord med anledning
af hvad reservanten nyss nämnde.

Han uppgaf, att de muntliga medgifvandena skulle hafva öfvergatt
till aftal med tioårig giltighetstid. Det är ganska svårt att förstå,
huru detta kan hafva egt rum. Om det är ett medgifvande, skall
det väl stå fast, äfven om det är muntligt; och det skall väl stå sä
mycket säkrare, om det är gjordt af Konungens befallningshafvande.
Den här saken är fortfarande något oklar.

Vidare har reservanten talat om, att det är under arbete en utredning
från Konungens befallningshafvande, och då synes det väl
vara ganska klokt att först afvakta denna utredning, innan man åtgör
någonting uti ifrågavarande afseende, så att man icke i en hastig
vändning åter företager något, som ytterligare liehöfver ändras. För
öfrigt är det, att döma efter motionärens egna ord, nog icke lagen
som behöfver ändras, utan forhållandet mellan de bofaste och lapparne
på grund af aftal vid markinköpen, som skall regleras. —

Jag vidhåller, hvad jag nyss förut anfört, och yrkar fortfarande
bifall till lagutskottets förslag.

Herr von Stapelmohr: Endast ett par ord. Jag sade icke nyss,
att utredning pågår hos Konungens befallningshafvande om huru de
ifrågavarande förhållandena skola kunna bättras, utan jag nämnde, att
Konungens befallningshafvande redan i början af detta år till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet insändt en ingående utredning,
hvari framhållits de svårigheter och den förvirring, som uppenbarligen
skola blifva en följd af den nya lagen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
jemlikt under öfverläggningen förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare

Farsta Kammarens Prot. 1899, N:o 12. 3

N:0 12.

Ifrågasatt
ändring i
lagen om de
svenska lapparnes
rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)

N:0 12. 34

Lördagen den 11 Mars.

derpå att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den
i ämnet väckta motionen; och förklarade herr vice talmannen, efter
att hafva upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna densamma vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten 1 af
sitt utlåtande n:o 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionen.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 13.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 8 och 10 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 34, i anledning af väckt motion om ändring af 3 § i förordningen
om landsting den 21 mars 1862, och

n:o 35, i anledning af väckt motion om upphörande af den personliga
folkskoleafgiften,

äfvensom af samma utskotts den 7 och 8 innevarande månad
bordlagda utlåtanden:

n:o 31, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!.
Maj:t angående lagstiftning i fråga om sockenbibliotek, och

n:o 32, i anledning af väckt motion om ändring af 1 § i förord -

Lördagen den 11 Mars.

35 N:0 12.

ningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning
af ungskog inom Yesterbottens och Norrbottens län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

\ id förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 7 och 8 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning
af väckt fråga om åtgärder för den svenska borgerliga tidens bringande
till öfverensstämmelse med den europeiska medeltiden, biföll
kammaren livad pjskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den vid sammanträdets
början aflemnade nådiga propositionen.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 15, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående försäljning af lägenheter under förra jägmästarebostället
V-’ mantal Råstorp n:o 2 Södergården i Östergötlands län.

Herr Björklund aflemnade en af honom in. fl. undertecknad motion,
n:o 32, angående skrifvelse till Konungen i fråga om inrättande
af förliknings- och skiljenämnder i tvister mellan arbetare och arbetsgivare.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Upplästes ett inkommet läkareintyg, så lydande:

Att kontraktsprosten och ledamoten af Riksdagens Första Kammare
m. m. herr teol. o. fil. doktor Pehr Sörensson lider af kronisk
lungkatarr och att på grund häraf en längre tids ledighet från riksdagsgöromålen
i och för helsans vårdande i sydligare klimat för honom
vore särdeles önskvärd, intygar på heder och samvete.

Helsingborg den 8 mars 1899.

Ernfrid Möller.

Bataljonsläkare.

(Sigill.)

No 12. 36

Tisdagen den 14 Mars.

Ledighet från r i k s d ags gö rq m å le n beviljades herr Hansson under
fjorton dagar från den 13, herr Stephens under tolf dagar från och
med samma dag, och herr Bergman under tio dagar från den 15, allt
innevarande mars.

Justerades sju protokollsntdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,09 e. m.

In fidem

A. v.

fri

''usensljerna.

Tisdagen den 14 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. in.

Herr statsrådet grefve Wachtmeister aflemnade Kougl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående godtgörelse till dem, som
lidit förluster genom de af f. d. svenske och norske konsuln i NewYork
K. Woxen i svenska ärenden begångna förskingringar.

Justerades protokollet för den 7 i denna månad.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 16, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående anvisande af medel till utrotande af den s. k. trädgårdsnunnan
inom Kalmar och Blekinge län.

Tisdagen den 14 Mars.

37 N:o 12.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial:
u:o 9, angående afskrifning af osäkra fordringar vid riksbankens
hufvudkontor, och

n:o 10, angående afskrifning af osäkra fordringar vid riksbankens
kontor i Göteborg, Jönköping, Karlstad, Linköping och Luleå.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 141, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående meddelande af offieielt
intyg rörande svensk lag och rättspraxis, beslöt Första Kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
u:o 142, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, med anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående bestämmelser i fråga
om försäljning eller spridning af i lungsot afliden persons tillhörigheter,
beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga
Utskott n:0 1. '' ■'' ;

Efter föredragning af den utaf herr Björklund m. fl. väckta, den
11 innevarande månad bordlagda motion, n:o 32, angående skrifvelse till
Konungen i fråga om inrättande af förliknings- och skiljenämnder i
tvister mellan arbetare och arbetsgivare, beslöt kammaren hänvisa
denna motion till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 11 innevarande mars bordlagda utlåtanden n:is 5
och 30.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den vid sammanträdets
början aflemnade nådiga propositionen.

Fänta Kammarens Prof. 1899. N:o 12.

4

»>: 12. 38

Tisdagen den 14 Mars.

Herr Ccderbcnj väokte en motion, n:o 33, angående pensionsåldern
för distriktsöhef i väg- och vattenbyggnadsdistrikt.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Herr talmannen yttrade: Då genom förre vice talmannen kaptenen
Casparssons frånfälle blifvit ledig en plats bland de komiterade,
hvilka ega att jemte talmannen tillsätta kammarens kansli och vaktbetjening,
får jag hemställa, att kammaren behagade besluta att vid
det .plenum, som inträffar nästkommande lördag, förrätta val af eu
komiterad i den aflidnes ställe.

Denna hemställan bifölls.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
andra gången bordlagda ärendena skulle uppföras sist på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,41 e. in.

In fideui

A. v, Krusenstjerna.

Stockholm 189!). Iduns Kung!. Hofboktrvckeri.