RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1898:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1898. Andra Kammaren. N:o 29.

Torsdagen den 21 april.

Kl. 7 e. m.

‘ § I Justerades

det i kammarens sammanträde den 14 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets memorial n:o 64,
lagutskottets utlåtande n:o 67,
särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 1,

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21; och
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22.

Ordet lemnades härefter till

Herr vice talmannen Swartling, hvilken yttrade: Herr talman,
mina herrar! Det har af många af kammarens ledamöter uttalats den
önskan, att något längre tid måtte beredas kammarens medlemmar
att få taga del af och sätta sig in i det nyss för andra gången bordlagda
utlåtandet af det särskilda utskottet n:o 1, än fallet skulle
blifva, om utlåtandet skulle föredragas till afgörande nästa lördag.

Herr talman! Jag tillåter mig derför hemställa, att kammaren
ville besluta, att med behandlingen af detta ärende måtte anstå till
nästkommande onsdag och att detsamma på den dagens föredragningslista
måtte uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden.

Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls
af kammaren.

Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 29.

1

N:o 29. 2

Torsdagen den 21 April.

statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg till en början statsutskottets
utlåtande n:0 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
statsanslag J för utvidgande af en skeppsdocka å Lindholmen invid
Göteborg.

Uti en den 8 nästlidne februari afgifven, till förberedande behandling
af statsutskottet remitterad proposition (n:o 69) hade Kongl.
Maj:t under åberopande af bilagdt protokoll öfver sjöförsvarsärenden
för samma dag föreslagit Riksdagen att på extra stat för år 1899
anvisa ett belopp af 137,000 kronor, att användas för utvidgande af
den Lindholmens verkstads aktiebolag tillhöriga skeppsdocka å Lindholmen,
under vilkor att åt flottans fartyg medgåfves förmånsrätt till
dockans begagnande framför enskilde äfven i det fall, att dessa blifvit
tidigare anmälda, så snart det allmännas behof sadant kräfde; att
afgiften för intagning i dockan af kronans fartyg skulle utgå enligt
en af Kongl. Maj:t faststäld taxa; samt att bolaget lemnade sådan
säkerhet, som af Kongl. Maj:t kunde godkännas, derför att nyssnämnda
företrädesrätt jemväl för framtiden skulle blifva gällande.

Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson;
Herr grefve och talman, mina herrar! Oaktadt till, såsom jag vet,
mångas öfverraskning icke en enda reservant antecknat sig vid detta
statsutskottets utlåtande, så har jag begärt ordet, och det af två anledningar.
1, o

Den första är den, att jag anser en dockas befintlighet pa var
vestra kust vara af så ofantlig betydelse för vårt sjöförsvar, att jag
icke vill, att någon efteråt och med rätta skall kunna säga, att man
från regeringens sida uraktlåtit att göra hvad som göras kunda för
att erhålla en sådan docka. Den andra är den, att fragan till sin beskaffenhet
är så enkel och det mål man vill vinna sa tydligt och
medlen för dess vinnande så enkla, att jag föreställer mig, att det
icke finnes någon i denna kammare, som, om han vill egna sin uppmärksamhet
åt frågan några få ögonblick, icke sjelf kan bilda sig ett
klart och tydligt omdöme om hvad han anser vara bäst och rättast,
utan att dervid behöfva — såsom eljest fallet är vid statsutskottets
utlåtanden — i den förberedande behandling, frågan undergått i utskottet,
söka en vägledning för att rätt kunna bedöma densamma.

Det har ända från den tiden, då vi började fa vara pansarbatar,
som ju utgöra den enda egentliga grundvalen för vårt sjöförsvar,
varit kändt såsom en mycket stor olägenhet, att vi ej hafva någon
docka på hela den vestra och södra kusten af Sverige, der man vid

3 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

behof skulle kunna få en tillfällig skada reparerad. Det är naturligtvis
ett ganska drygt ansvar, som skall hvila på den, som skall vara
målsman för vårt sjöförsvar, om han ej söker att råda bot på denna
stora olägenhet. Och då nu ett tillfälle erbjuder sig, har man ej
velat försumma att söka begagna det.

Vi få ej glömma, att dessa våra pansarbåtar representera ett
högst betydande värde. De kosta nemligen, såsom herrarne veta,
mellan 3 och 4 millioner kronor stycket. Det är ju en ganska betydande
summa, och man bör derför naturligtvis söka att så mycket
som möjligt förebygga förlust af så dyrbara fartyg.

Den navigation med våra örlogsfartyg, till hvilken vi i allmänhet
här i Sverige äro hänvisade, försiggår vid våra kuster och i våra
skärgårdar. Det är ju gifvet, att den är förenad med eu mängd
vanskligheter, och derför har man sökt att, så mycket som resurserna
tillåta, skaffa vår personal den öfning, som man anser nödvändig, då
vi skola uppträda i farans stund. Detta har gjort, att man så småningom
och successive för hvarje år sökt taga en viss del af kusten
och göra den till föremål för öfningar och studium. Till följd af
den korta tid, som vi ha råd att hålla våra fartyg i sjön, ha vi måst

inskränka oss till vissa distrikt och sökt att låta öfningarna i det

ena följa på öfningarna i det andra. På detta sätt har man velat

åstadkomma ett slags cirkulation, så att vår sjöofficerscorps efter hand

måtte blifva så mycket som möjligt hemmastadd på alla våra
kuster.

Om man jemför vår navigering med navigeringen hos främmande
marter, hvilkas fartyg i allmänhet röra sig på djupare vatten vid
öfningar långs öppna kuster — de hafva ej dessa skärgårdar, som vi
hafva, och som för oss utgöra ett skydd — skall man finna, att
äfven hos dessa mariner det ej sällan inträffar olyckor med åtföljande
skador på fartygen, hvilka skador ofta varit af den beskaffenheten, att,
om ej fartygen kommit i docka och fått hjelp, deras öde skulle vant
besegladt.

Jag vill i förbigående nämna, att, då vi första gången hade
öfning vid vår vestra kust, det verkligen yppade sig ett tillbud till
olycka med en pansarbåt. Fartyget grundstötte, men lyckligtvis så
lätt, att det ej blef nödvändigt att gå in i docka. Men det kunde
hafva varit värre, och hvart skulle då den pansarbåten hafva tagit
vägen? — Detta skedde i Bohusläns skärgård.

1 förbigående vill jag också såsom ett exempel omnämna den
olycka, hvilken, såsom herrarne troligen litet hvar erinrar sig, inträffade
i engelska kanalen vid en kollision mellan två tyska stora
pansarfartyg, dervid det ena blef så skadadt, att det gick till botten
och genast sjönk. Äfven det andra skadades emellertid illa, men det
hade den lyckan att på några få timmar uppnå engelsk hamn och
der gå direkte in i dockan. Derigenom räddades det.

Det är ju gifvet, att under sådana förhållanden man bör se till,
att man gör hvad man kan, för att man, när olyckan är framme,
icke skall stå strandsatt, utan kunna vid förefallande behof få en
tillfällig reparation verkstäld. Det gifves många tillfällen till sådana

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forts.)

N:o 29. 4

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

olyckor; dit höra kollisioner och grundstötningar, det kali inträffa
skada å propellern, å bottenventiler, skador, hvilka många gånger vore
lätt afhjelpta, om man hade en docka, som fartyget kunde komma in i.

Förhållandet är nu hos oss det, att å Lindholmen invid Göteborg,
som är den enda plats å vår vestra kust, der det finnes en docka,
medgifva icke portöppningarna i denna docka, att våra pansarbåtar,
då de äro rustade, kunna ingå i densamma. Det är derför man tänkt
sig, att man skulle kunna ändra nämnda docka så, att man kunde
begagna densamma på det sätt, som här föreslagits. Det föreliggande
förslaget är icke ett förslag, som kommit helt å propos, utan det är
efter årslånga förhandlingar, som man kommit till det resultat, som
blifvit framlagdt i den kong!, propositionen.

Förslaget har till en början af bolaget just icke omfattats med
särdeles stort intresse, och detta af det helt enkla skälet, att detsamma
icke för bolaget medför någon som helst fördel. Bolaget kan,
såvidt jag kan förstå, icke skörda någon vinst genom detsamma, utan
förslaget har uteslutande blifvit gjordt ur försvarssynpunkt.

Då jag går ut från den förutsättning, som jag tror att denna
ärade kammare skall erkänna vara fullt rigtig, nemligen att, när vi
i våra fartyg hafva en dyrbar materiel och fartygen måste uppträda
och operera å våra kuster, vi måste se till, att fartygen kunna få
den tillfälliga hjelp, som en olycka eller en slump många gånger
kunna göra nödvändig — när man sålunda går ut ifrån denna uppfattning,
som jag anser vara obestridlig, är det ju gifvet, att nödvändigheten
af en docka å vår vestra kust gör sig allt mer och mer
gällande. Och detta är ett behof, som aldrig kan tillbakaskjutas,
om vi fortfarande vilja behålla ett sjöförsvar, hvars fartyg hafva de
dimensioner, som vi nu kommit till.

Yi måste sålunda hafva en docka någonstädes på vestra kusten,
på det att, om en pansarbåt derstädes skulle få en sådan skada, att
den icke kunde gå in i docka i närheten för att der repareras och
sålunda blifva räddad, den icke skulle vara tvungen att försöka att gå
efter hela svenska kusten upp till Karlskrona eller kanske, innan den
nya stora blir färdig, ända upp till Stockholm. Det är lätt att finna,
att många omständigheter kunna inträffa, som göra, att fartyget i
dylikt fall kanske försvinner på vägen.

En annan omständighet att också taga i betraktande är, att med
det dyrbara och kraftiga artilleri, hvarmed våra fartyg äro försedda
— och hvilket, som jag varit i tillfälle att förut nämna för denna
kammare, icke, i förhållande till fartygens storlek, är öfverträffadt
af någon annan marins — man naturligtvis vill söka tillgodogöra sig
kraften hos detta artilleri så mycket som möjligt. En mycket vigtig
faktor der vid lag är emellertid, att fartygens rörelser icke äro mycket
häftiga, utan i stället så små och långsamma som möjligt, i hvilken
händelse man ju säkrare kan med artilleriet åstadkomma en större
effekt. För sådant ändamål har man länge varit betänkt på att, såsom
skett i andra mariner, förse äfven den svenska marinens pansarbåtar
med så kallade sting erkölar, i afsigt att genom dem göra fartygens
rörelser mera modererade och långsamma, än eljest är fallet.

Torsdagen den 21 April.

5 N:o 29.

Nu är emellertid förhållandet det, att en pansarbåt, försedd med
slingerkölar, icke kan ingå i någon af de uti Karlskrona nu befintliga
dockorna, emedan dessa hafva för små portöppningar härför. Man
har nu velat afhjelpa detta genom att gifva den docka, hvartill Riksdagen
anvisat anslag och som nu är påbörjad i Karlskona, så stora
portöppningar, att dylika med slingerkölar försedda fartyg lätt kunna
ingå i densamma.

Den pansarbåt, till hvilken Riksdagen innevarande år beviljat
anslag, kommer att förses med sådana slingerkölar. — Vi ha icke
kunnat anbringa sådana på de förut byggda båtarne, emedan vi icke
haft någon docka, der en med dylik anordning försedd båt kunnat
rustad intagas.

Utgår jag, såsom jag nyss sade, ifrån den förutsättningen, att en
sådan docka måste komma till stånd, så måste, derest denna förutsättning
är rigtig, följden blifva den, att man, om man nu icke begagnar
sig af detta tillfälle, som erbjuder sig, måste bygga en ny
docka, och en sådan anser jag icke på de ställen, som här kunna
kunna komma i fråga, t. ex. Göteborg, kunna byggas under 700,000
kronor.

Om jag å ena sidan sätter denna omständighet och å den andra
sidan utsigten, att man genom bifall till Kongl. Maj:ts förslag skulle
få en docka, som fullt motsvarar det ändamål man afser, en docka,
som icke skulle kosta kronan någonting i underhåll, och en docka,
hvartill kronans fartyg i händelse af behof skulle framför enskilda
fartyg ega tillträde, och detta allt för ett belopp af 137,000 kronor
högst, så synes det mig vara bra starka skäl, som tala för den senare
och billigare anordningen. Och det vågar jag påstå — jag
repeterar det ännu en gång — att man icke kan alltjemt uppskjuta
frågan om byggandet af en docka på vestkusten. Den är absolut
nödvändig, för så vidt man vill förebygga risken, att några af våra
fartyg kanske ginge förlorade äfven under öfningar, som företagas på
Bohus-kusten.

Dessa öfningar äro alldeles nödvändiga, och med en kust sådan
som vår är det alldeles tydligt, att dessa öfningar måste företagas
både natt och dag, för att man skall kunna vara färdig att uppträda
som sig bör, när det gäller. Just dessa omständigheter är det, som
göra, att man är utsatt för stora risker, såsom jag förut tagit mig
friheten påpeka.

När jag väger dessa två af mig vidrörda omständigheter mot
hvarandra och ser den behandling, frågan fått af statsutskottet, kan
jag icke neka till, att det vill synas, som om statsutskottet kunnat
vara litet mera ordrikt i afseende å skälen, hvarför det icke velat
tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag.

Statsutskottet har nu till en början velat erinra derom: “att
Motala mekaniska verkstads aktiebolag till ifrågavarande docka erhållit
ett statsbidrag utan återbetalningsskyldighet å 90,000 kronor
från handels- och sjöfartsfonden emot vissa vilkor, som dock numera
förlorat sin giltighet,"

Ja, det är alldeles rigtigt, men vi få icke glömma, att dessa

Angaendv
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka,
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forta.)

N:o 29- 6 Torsdagen den 21 April.

Angående 90,000 kronor de beviljades åt det dåvarande bolaget för att bereda
statsanslag svenska handelsflottan en docka, som kunde begagnas af i Göteborg
för Utvid- varan(je och hit kommande fartyg. Denna docka, såsom den nu är,
^Skeppsdocka har att tjena det ändamål, för bvilket den var afsedd; det är visserå
Lindholmen ligen sant, att, i följd af för bolaget olyckliga omständigheter, ett af
invid Göte- de vilkor, som var stadgadt för erhållandet af detta belopp, det nem(V°r9i
) hgen, att kronans fartyg skulle få anlita denna docka kostnadsfritt, fallit
°r S'' bort. Detta är hvad man förlorat, men dockan blef sådan, som afsigten
var att den skulle bli.

Men nu är icke fråga om annat, än att denna docka, sådan den
blifvit, skulle undergå en förändring, uteslutande afsedd för sjöförsvarets
behof.

Om nu dessa 90,000 kronor möjligen blifvit af statsutskottet
framstälda såsom något “mene thekel“, vill jag påminna derom, att
de äfven innebära en maning för Kongl. Maj:t att vara noggrann
i fråga om bestämmandet af de skyldigheter, som skulle åligga bolaget.

Statsutskottet har vidare sagt, “att utskottet visserligen icke förbisett
de fördelar, hvilka skulle beredas flottan genom att ega tillgång
till en för jemväl dess största fartyg användbar docka på rikets
vestra kust; men då utskottet i alla händelser icke funnit det af den
framlagda utredningen framgå, på hvad sätt betryggande säkerhet
vore ämnad att beredas staten, för att nämnda fördelar skulle under
alla förhållanden stå till buds, har utskottet icke trott sig böra biträda
förslaget. “

Utskottet har således icke förbisett de stora fördelarne, utan
tvärtom utskottet erkänner dem, men utskottet tillägger, att det icke
funnit af den framlagda utredningen framgå, på^hvad sätt betryggande
säkerhet må beredas staten. Jag vågar ändå, i motsats till hvad
statsutskottet här sagt, fråga, huruvida icke det skulle kunna anses
vara tillräckligt för att tillfredsställa Riksdagen, att i Kongl. Maj:ts
proposition upptages såsom ett bland vilkoren för åtnjutande af detta
anslag, “att bologet skulle lemna sådan säkerhet, som af Kongl.
Maj:t kunde godkännas, derför att nyssnämnda företrädesrätt jemväl
för framtiden skulle blifva gällande."

Det är väl ganska tydligt, att Kongl. Maj:t skall bli ytterst försigtig
i detta afseende, just kanske med hänsyn till förskottet af
de 90,000 kronorna.

Ty den omständigheten, att Kongl. Maj:t föreslår, att bolaget
icke skulle få ett öre af anslaget, innan bolaget erbjudit sådana vilkor,
som Kongl. Makt kan godkänna, synes mig innebära en anledning
till tillförsigt och förtroende i den vägen.

Hvad nu dessa vilkor beträffar, så vill jag hemställa, huruvida
det icke kan anses vara en större fördel, att bland dem intagits den
bestämmelsen, att kronans fartyg skulle ha företrädesrätt till dockans
begagnande framför alla enskilda fartyg, som vore anmälda dertill.

Förra gången, då ett annat bolag fick 90,000 kronor för dockans
anläggning, var hufvudvilkoret, att kronans fartyg skulle få använda
den kostnadsfritt.

Nu är det gifvet, att i allmänhet under vanliga förhållanden det

7 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

Ur mycket sällan, som kronan kommer att taga denna docka i anspråk.
Men om, i händelse af mobilisering eller vid väpnad neutralitet,
på vestkusten skulle uppträda en större eller mindre afdelning
af svenska flottan, är jag öfvertygad om, att många fall kunna inträffa,
då det är nödvändigt att ha en docka, dit man kan gå in för
att reparera lidna skador.

Jag går så långt, att, fastän jag tror mig kunna med säkerhet
säga — och herrarne litet hvar erkänna det nog — att våra fartyg
under de öfningar, som hittills skett, blifvit skötta med omsorg och
skicklighet, och att många af dem vid mer än ett tillfälle visat sig
både dristiga och beslutsamma, när det gält, jag dock kan tänka mig,
att blotta medvetandet om, att, i händelse af den allra minsta olycka,
som kan föranleda behof af docka, sådan likväl ej finnes att tillgå,
kan verka hämmande på en beslutsam befälhafvare, som eljest icke
ett ögonblick skulle hafva tvekat.

Jag anser slutligen, att befintligheten af en docka är af stor betydelse
och ofantlig vigt för vårt sjöförsvar, och jag anser mig derför
icke hafva kunnat underlåta att vid detta tillfälle söka framhålla
vigten af att den nu framlagda propositionen vinner bifall.

Jag har hört sägas, att den här föreslagna åtgärden skulle kunna
tydas såsom afseende en fördel för bolaget. Men jag får öppet förklara,
att jag icke kan tänka mig, att i ringaste afseende någon särskild
nytta skulle beredas det bolag, som eger dockan.

Hvad beträffar de förhållanden, under hvilka vilkoren nu skola
bestämmas, och bolagets förmåga att uppfylla dem, så vill jag nämna,
att förra gången, då det dåvarande bolaget fick sitt anslag, voro dess
affärer i ett ganska beklagansvärdt skick, och den säkerhet, som nu
skulle kunna betingas, var icke möjlig att betinga då. Deremot är,
efter hvad jag med säkerhet vet, det nuvarande bolagets ekonomiska
ställning så betryggad och säker, att man utan tvifvel skulle kunna
få en sådan garanti från bolagets sida, att den kan tillfredsställa långt
drifna fordringar.

Herr Kihlbjerg: Herr talman, mina herrar! Det kan icke för nekas,

att det vore mycket förmånligt att utanför Göteborg hafva en
docka, så att, i händelse något fartyg af en der opererande flotta
skadades, det kunde komma in i dockan och reparera. Men detsamma
är förhållandet äfven på andra ställen. Om en flotta t. ex.
opererade utanför Norrköping, skulle man ju kunna säga, att det vore
önskvärdt, att der funnes en docka, dit fartygen kunde komma in och
reparera, ty det får ju betraktas som en särskildt lycklig tillfällighet,
om en sådan skada just skulle inträffa strax ntanför Göteborg, dit
fartygen kunde löpa in och erhålla hjelp.

Som sagdt, vore det dock onekligen en fördel att hafva en sådan
docka, som här är ifrågasatt, och statsutskottet har icke förnekat denna
fördel, men hvarför utskottet icke nu ansett sig kunna tillstyrka detta
anslag, beror derpå, att man icke funnit utredningen om de vilkor,
staten skulle betinga sig här, vara fullt tillfredsställande. Erfarenheten
har ju ock ådagalagt, såsom af statsutskottet påvisas, att vid

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forts.)

N:o 29. 8

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

ett annat tillfälle staten offrat 90,000 kronor för samma docka, men
att de vilkor, som voro betingade såsom ersättning för dessa 90,000''
kronor, icke numera stå qvar. När man har ett sådant exempel, en
sådan erfarenhet för ögonen, är det väl icke mer än rätt och billigt,
att statsutskottet och Riksdagen fordra, att, när man ger sig ut på
detta område och å nyo offrar så stora summor för att komma i tillfälle
att, med betalande af samma afgift som för andra fartyg, få våra
krigsfartyg reparerade, någon säkerhet erhålles för att dessa vilkor
bli gällande äfven mot annan egare till denna docka än den nuvarande.

Något sådant förslag till öfverenskommelse föreligger icke, och
det är väl det minsta man kan fordra, att staten har en sådan öfverenskommelse
med detta bolag, att man kan vara säker på, att, äfven
om detta bolag framdeles icke vidare skulle bli egare till dockan, åt
staten förbehålles dess rätt.

Visserligen har herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
sagt, att denna docka nu är i händerna på ett kapitalstarkt
bolag — detta var icke förhållandet förra gången — men icke innebär
detta någon säkerhet för att, i händelse vi nu träffa en sådan
uppgörelse med bolaget, en blifvande egare till denna docka åtager sig
samma förpligtelser som detta bolag. Det lär väl sålunda icke vara
någon betryggande garanti att endast säga, det den nuvarande egaren
befinner sig i goda ekonomiska omständigheter. Då denna fråga icke
fordrar ett ögonblickligt afgörande och då staten ju i alla fall för
närvarande har så många arbeten i gång, så tror jag verkligen icke, att
någon skada sker genom att uppskjuta densamma ett år, till dess Kongl.
Maj:t blir i tillfälle att framlägga de vilkor, som staten kunnat betinga
sig för att bli bibehållen vid sin rätt, äfven om det skulle blifva
en annan egare till ifrågavarande docka.

Det är på dessa grunder, statsutskottet nu icke velat tillstyrka
detta anslag. Jag anhåller om bifall till statsutskottets betänkande.

Herr A. Hedin: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för

sjöförsvarsdepartementet tycktes i början af sitt anförande antyda, att
den föreliggande frågan skulle vara synnerligen lätt att sätta sig in
i och fatta sin mening om, och gick yttrandets syfte —• så vida jag
icke missförstod hans mening — derpå ut, att det vore synnerligen
lätt — att komma till den öfvertygelse, att Kongl. Maj:ts proposition
borde bifallas.

Det lian hända, att frågan icke är kinkigare än så för ett stort
antal af Riksdagens ledamöter. Men jag måste bekänna, att jag icke
befinner mig i den kategori, som har tillräckligt skarpsinne och snabbtänkthet
för att så der hastigt komma till ett sådant resultat — i
alla händelser är det mig rent omöjligt på basis af den kongl. propositionen.
Derför fann jag mig föranlåten att härom rådfråga några
— som jag vågar säga — fullt ut sakkunnige män; och jag skall be
att få tala om, hvad de sagt om några hufvudpunkter för denna frågas
bedömande.

Först hafva de med ett lindrigt skämt bemött bolagets påstående,
att bolaget icke åsyftat eller skulle kunna vinna någon fördel för sin

Torsdagen den 21 April.

N:o 29.

affär genom att åt'' staten få de penningar, som behöfvas för en förändring
af dockan. De hafva framhållit och gifvit exempel uppå,
att bolaget alldeles bestämdt behöfver vidtaga ändringen just för
sin enskilda affär, och sagt: naturligtvis är det alldeles förträffligt,
om staten vill betala denna ganska betydliga kostnad, och bolaget
sedan får taga vinsten!

Vidare hafva de sagt, att säkerheten för staten att kunna komma
i åtnjutande af den förmånsrätt, staten skulle förvärfva genom utbetalande
af denna stora summa, är en ren illusion. Jag upprepar
det uttryck, jag hört af en man, som har fullkomlig kompetens såväl
som någon i denna kammare att bedöma ett sådant ärende. Han bar
nemligen sagt: “det kan ni väl tänka er, huru det skulle ställa sig,
om kronan skulle behöfva begagna sig af denna förmånsrätt och låta
ett kronans fartyg komma in i dockan, men den då förut är upptagen
af ett privat fartyg, hvars reparation kan kräfva veckor, kanske månader:
tror ni verkligen då, att staten har någon utväg att göra gällande
denna sin förmånsrätt? Det har den naturligtvis icke.* Och
jag är öfvertygad, att hvar och en, som icke vill se payer de mots,
nöja sig med fraser, skall erkänna detsamma. Således, det, som herr
statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet nyss yttrade, att

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forte.)

man skulle vinna, nemligen att denna docka alltid stode kronans fartyg
till buds, är något, om hvilket man endast kan inbilla sig, att
det kan realiseras.

Nu har man påmint om, att staten förut gjort något för denna
docka utan att deraf för statens fartyg skörda några fördelar. Herr
statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet begagnade härom
ett uttryck, som väl med skäl kan kallas en eufemism. Han sade,
att den der garantien för att staten skulle få någon nytta af de der

90.000 kronorna är weg i följd af “olyckliga omständigheter*. Ja,
visserligen kan man på sätt och vis kalla det för olyckliga omständigheter,
att de, som hafva att skydda och vårda sig om statens intressen,
genom den allra gröfsta försummelse hafva låtit denna garanti gå
bort: men det är ett alldeles för lindrigt uttryck, under hvilket man
döljer en sak, som förtjenar att karakteriseras med helt andra ord.

Beträffande herr statsrådets yttrande, att de der olyckliga omständigheterna
till äfventyrs skulle hafva den nyttiga verkan att utgöra
en påminnelse för Kong!. Maj:t att vara “aktsam* och “ytterligt noggrann*,
samt tillika hans försäkran, att, om Riksdagen nu beviljade
detta anslag, bolaget icke deraf skulle komma i åtnjutande, innan
man hade fått från bolagets sida medgifvande af fullt tillfredsställande
vilkor, så får jag förklara, att på en sådan försäkran tror jag icke.
Kongl. Maj:t är ytterst nådig mot stora bolag — vissa bolag i synnerhet.
Och vi erinras här i statsutskottets betänkande, att det bolag,
på hvars ansökan de 90,000 kronorna beviljades, var det mest gynnade
af alla bolag i detta land, nemligen Motala mekaniska verkstads
aktiebolag.

Nu lär väl det bolag, som här har sökt eller — låtit sig af
Kongl. Maj:t öfvertalas att göra staten den tjensten att taga emot

137.000 kronor, det lär väl vara nära beslägtadt med det gamla Motala -

N:o 29. 10

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
<j Lindholmen
invid Göteborg.

(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

bolaget. Och det ger mig anledning att erinra om, huru pass sträng
Kong!. Maj:t är vid pröfningen af vilkor, huru pass “aktsam* Kongl.
Maj:t är, huru “ytterst noggrann*, när det handlar om några affärstransaktioner
mellan ett sådant bolag och staten. Jag skall då nämna
— emedan jag sport, att en stor del af kammarens ledamöter ingenting
hört om detta — att den 31 december 1895 statskontoret, på
hemställan af sin ombudsman och med stöd af kongl. förordningen
af den 11 december 1830, lät afskrifva ett belopp ur handels- och
sjöfartsfondens räkenskaper, utgörande fordran hos Motala-bolaget, af
488,417 kronor 75 öre, emedan det icke fäns någon utsigt att få
något ytterligare derifrån. Det, som afskrefs, 488,417 kronor, var
återstoden af två lån af år 1887 och 1890 å tillhopa 520,000 kronor.
Det var således blott en liten bagatell, som var afbetald.

Huru hade den der aktsamhet^) iakttagits, huru hade den stora
noggrannheten utöfvats? På det sätt, att när dessa lån söktes, kom
bolaget och erbjöd säkerhet af några inteckningar, som likväl uppenbarligen
icke voro tillräckliga, hvarför denna säkerhet förstärktes med
personlig borgen, som utan tvifvel var fullt tillräcklig. Sedan man
på detta sätt väl fått lånen, kom man kort derefter in till Kongl.
Maj:t och anhöll att fä utbyta dessa säkerheter mot en ny, nemligen
mot obligationer, som snart skulle befinnas så värdelösa, att staten
fick afskrifva 488,417 kronor 75 öre på sin ursprungliga fordran

520,000 kronor. De försäkringarna alltså anser jag, i fall man får
lita till erfarenhetens vittnesbörd, icke vara mycket värda — de försäkringarna,
att Kongl. Maj:t skulle gent emot sådana här jordens
väldigheter iakttaga noggrannhet, aktsamhet och stränghet.

jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
Herr grefve och talman, mina herrar! Ledamoten af statsutskottet
herr Kihlberg drog fram ett exempel och talade om Norrköping. Det
är gifvet, att man kan gå till ytterligheter i hvad som helst, men
ytterligheterna bevisa icke någonting.

Frågan är, om vi på sträckan mellan Strömstad och Karlskrona
skola ha möjlighet att i docka intaga ett af våra större örlogsfartyg,
om det skulle behöfva undergå en tillfällig reparation till följd af
någon sjöolycka, hvarför det varit utsatt. Det kan naturligtvis icke
ens sättas i fråga att ha en docka vid hvarje ställe, der någon olycka
skulle kunna inträffa. Nu ha vi på hela vår vidsträckta kust dockor
endast i Göteborg — den, som nu är ifrågasatt — Karlskrona och
Stockholm. Får man nog stora dockor på dessa tre ställen, är det
gifvet, att en ofantligt stor fördel är vunnen, åtminstone med hänsyn
till nuvarande förhållanden.

Hvad nu beträffar den här föreslagna garantien, tror jag, att
herr Kilberg förbisåg mitt yttrande, att det förra bolagets ekonomiska
ställning var så dålig, då det fick lånet i fråga, att den säkerhet, som
då ifrågakom, egentligen icke kunde sägas utgöra någon verklig
säkerhet. T}7 den inskränkte sig dertill — såsom det står i det kongl.
bref, der det meddelas, att de 90,000 kronorna skola till bolaget öf -

Torsdagen den 21 April.

11 N:o 29.

verlemnas utan återbetalningsskyldighet — “att, derest bolaget icke
uppfyller de föreskrifna vilkoren eller öfverlåter skeppsdocka!! åt
annan egare utan att hos Eder styrka, att denne iklädt sig samma vilkors
uppfyllande, bolaget skall vara skyldigt återbetala det erhållna statsbidraget“,
äfvensom “att bolaget, innan anslaget må utbekommas,
skall till Eder aflemna skriftlig förbindelse att vid det stadgade äfventvret
uppfylla samtliga nu bestämda vilkor. “ Nu hemställer jag,
huruvida det skulle af hvad jag nyss hade äran att säga kunna
framgå ens eu supposition derom, att Ivongl. Maj:t skulle inskränka
den nu ifrågavarande säkerheten så, att den endast skulle komma att
bestå i en skrifvelse, stäld till statskontoret eller annan myndighet.
Det är väl att supponera långt mera, än hvad man egentligen har
anledning till, då det i Kongl. Maj:ts proposition säges, att bolaget,
för att få detta anslag, skulle lemna sådan säkerhet, som af Kongl.
Maj:t kunde godkännas.

Hvad angår det misstroende, som yttrats mot Kongl. Maj:t, skall
jag icke inlåta mig på något bemötande deraf. Men jag vill endast
i förbigående nämna, att det då gälde handels- och sjöfartsfonden
— de närmare detaljerna har jag icke reda på, det hörde icke
till den hufvudtitel, hvars målsman jag för närvarande är. Men att
en sådan säkerhet, som då lemnades, nu icke ens skulle komma att
ifrågasättas, det kunna herrarne vara öfvertygade om; den skall naturligtvis
blifva bättre.

Den ärade ledamoten af statsutskottet sade vidare, att denna fråga
väl icke kräfde ett ögonblickligt afgörande, då ju behofvet ej vore
så öfverhängande. Nej, jag vill icke precis säga, att vi behöfva en
sådan docka i dag eller i morgon, men den kan mycket väl behöfvas
nästa sommar, då våra krigsfartyg skola ut på sedvanliga öfningar,
och snart är turen kommen för vår personal att studera den vestra
kusten. Om nu Riksdagen antoge det förslag, som Kongl. Maj:t här
framlagt, skulle man hafva den ifrågavarande dockan tillgänglig nästa
försommar.

Nu säger man: det är väl ingen brådska, saken kan nog anstå
ännu en tid. Jag tror, att en dylik uppskofspolitik nog kan vara
bra ibland. Men då det gäller försvarsfrågan, kan det enligt min
tanke blifva en mycket bedräglig och farlig politik att resonera på
detta sätt. Och när man erkänner, att det här föreligger ett ganska
vigtigt behof, som måste tillgodoses, kan jag icke anse det vara klokt

att — då man har medel i sin hand att fylla det — skjuta upp saken,

i synnerhet då det gäller ett så vigtigt ändamål, som här är fallet.

Den siste talaren framstälde saken så, som om initiativet i frågan
skulle utgått från bolaget, och som om bolaget derigenom skulle
bereda sig tillgång, samt att bolaget skulle behöfva detta belopp —
jag vet icke för hvad ändamål. Jag vill då nämna, att frågan först
uppstått i sjöförsvarsdepartementet. Man kände der ett behof, som
behöfde fyllas, och man försökte att finna ut det billigaste och bästa

sättet härför. Man vände sig då till bolaget med en förfrågan. Ini tiativet

har alltså icke kommit från bolagets sida. Följaktligen kan
jag icke finna det vara rigtigt att framställa saken så, att det skulle

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forts.)

N:o 29. 12

Angående
statsamlag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forts.)

, Torsdagen den 21 April.

vara bolaget, som beböfde penningar och derför skulle försökt att på ett
eller annat sätt fä den summa, hvarom bär är fråga.

Jag tror således, att jag icke går för långt, om jag säger, att de
skäl för afslag på den kongl. propositionen, som af de två siste
talarne anförts, icke egentligen hafva kunnat borttaga innebörden
af de verkligen tungt vägande skäl, som jag, från min synpunkt sedt,
tyckt vara af den beskaffenhet, att jag ansett mig böra framlägga
dem för kammaren.

Herr Melin: Det synes mig, som om hvarje vän af vårt sjöförsvar
borde kunna vara ense om, att statsutskottet har behandlat
detta vigtiga ämne på ett mycket lättvindigt sätt, och det förefaller
mig, som om det måste ligga åtskilliga skäl bakom, hvilka icke
framgå af utskottets betänkande. Det torde väl vara alldeles
klart, att de förhållanden, som framhållits af herr statsrådet med
afseende å nödvändigheten för flottan att hafva en replipunkt på vår
vestra kust, äro synnerligen vigtiga, och det hade naturligen varit
rigtigast och mest önskvärdt, om regeringen hade ansett sig kunna
framkomma med förslag om medels anvisande till dockors byggande
icke blott på vestkusten, utan äfven på den långsträckta norrländska
kusten. Men jag hemställer till de båda talare, som nyss hade ordet,
huruvida en kongl. proposition om ett anslag på 1 eller 1 */2 million
skulle hafva haft den ringaste utsigt till framgång. Med sådana utsigter
anser jag det varit i sin ordning, att regeringen nu framkommit
med denna proposition, och det hade varit önskvärdt, om utskottet
ingått i en närmare pröfning af frågan, än utskottet nu gjort.

Då denna fråga uteslutande rör sjöförsvaret, skulle man helst
önska att icke behöfva blanda in handelssjöfartens intressen, men då
de hafva mycken beröring med hvarandra, kan detta ej underlåtas.
Hvad då först och främst beträffar det, som anmärkts af den siste
talaren angående det belopp af 90,000 kronor, som år 1881 stälts till
det gamla Motala-bolagets disposition, så hade Riksdagen icke något
med denna sak att skaffa, enär detta belopp anvisades från handelsoch
sjöfartsfonden, hvilken fond, såsom herrarne veta, är stäld till
regeringens disposition för uppmuntrande af företag, som främja
handels- och sjöfartens utveckling. Alltså får man icke lägga regeringen
till last, att den icke så ''strängt har hållit på den ifrågavarande
garantien, tv det var handeln och sjöfarten, som i första rummet borde
draga fördel af dessa 90,000 kronor. Nu hafva emellertid båda dragit
fördel deraf, och derför synes det mig icke vara af någon särskild
vigt, att det ifrågavarande vilkoret den gången icke blef uppfyldt.

Nu är det emellertid icke fråga om något anslag från handelsoch
sjöfartsfonden, utan från statsverket. Jag tycker, att utskottet
borde kunna hafva haft det förtroendet till regeringen att låta den
uppgöra en sådan bagatellsak som denna, då regeringen eljest har förtroendet
att uppgöra mycket större och vigtigare saker utan Riksdagenshörande.
Det är klart, att denna dockbyggnad måste ses ur flera
synpunkter, och då får jag säga, att jag stält mig mycket tveksam,
huruvida det från handelssjöfartens synpunkt sedt är önskvärdt, att

13 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

den kommer till stånd, emedan handelssjöfarten kan komma att blifva
lidande genom de vilkor, som skulle uppgöras emellan staten och
Lindholmens bolag, att statens fartyg skola hafva preferens vid dockning.
Jag erkänner, att, såsom herr Hedin sagt, det blir svårt för
staten att träffa en uppgörelse med Lindholmens bolag, som under
■alla förhållanden skall gälla, emedan, såsom har. erinrade, det kan
hända, att, då ett kronans fartyg skall gå in i dockan, der ligger en
hafverist, och då kan kronofartyget icke genast komma dit. Men jag
hemställer till er, mina herrar, om det kan vara rigtigt att under en
tid. då man söker göra både det ena och andra till fördel för handelssjöfarten,
uppställa sådana vilkor för denna dockas begagnande, som
skulle blifva allt för hårda för denna näring. Jag tror derför, att
man icke bör klaga öfver, om dessa vilkor icke blifva så stränga,
som här varit ifrågasatt. Det är alldeles klart, att om en redare (han
behöfver ej vara göteborgare och denna fråga får ej betraktas som
något särskilt göteborgsintresse) behöfver en docka på vestkusten och
icke kan få in sitt fartyg i dockan, derför att den är upptagen af ett
kronofartyg, så måste hans fartyg söka andra länder och der sköta
sin reparation, och då blir det en förlust icke blott för nämnda
dockbolag, utan äfven och framför allt för den svenska sjöfarten. Då
jag vägt skäl och motskäl, har jag dock i allt fäll kommit till den
äsigten, att jag icke bör, då det gäller en försvarsfråga, sätta mig
emot detta förslag, emedan jag är öfvertygad, att dockning af kronans
stora fartyg icke förekomma annat än vid mobiliseringstillfällen och
under krig, och då få får den enskilde redaren finna sig deri.

A andra sidan finner jag, att det efter hand bör blifva till stor
fördel för handelssjöfarten, om dockan blir utvidgad, eftersom det år
efter år blir .större typei^på lastångarne. — Särskilt med afseende å
de framtida malmtransporterna blefve det till stor nytta för oss, om
det funnes en docka, beräknad för mycket stora fartyg. Jagtror
ej heller, att man bör anse kostnaden för hög, ty i jemförelse
med utgifterna för en ny docka är ju detta belopp af 137,000 kronor
ofantligt billigt, utan jag anser snarare, att denna summa, en gång
utbetald, hör räknas såsom en stor vinst för framtiden och såsom en
mycket billig assuranspremie för den fördel, staten har vunnit derigenom,
att den försäkrat sig om möjligheten att få erforderliga reparationer
utförda och att få docka sina mycket värdefulla fartyg.

Ett annat skäl, hvarför jag anser, att staten bör kunna göra äfven
ännu större uppoffringar, om det kräfdes, är, att enligt min tanke
staten under många år har erhållit orättvisa inkomster från handelsoch
sjöfartsnäringen genom de afgifter, som denna näring fått betala
utan någon motsvarande valuta. Huru mycket jag än vill stå på
handelns och sjöfartens bästa, kan jag i detta fall dock ej annat än
vara med om Kongl. Maj:ts förslag.

Här har framhållits, att det gamla Motala-bolaget, samma bolag,
som år 1881 fick 90,000 kronor från handels- och sjöfartsfonden,
dessutom bisträckts med stora summor, uppgående till 400,000 å 500,000
kronor. Ja, mina herrar, det är nog bekant för många af oss, att
så var förhållandet, men vi få ej glömma, hvilka tider det var, då

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
d Lindholmen
invid Göteborg.

(Forte.)

N:o 29. 14

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

det gamla Motala-bolaget fick dessa penningar, och hurndana tider det
också var, då staten skulle kräfva ut dem. Det var väl också åtskilliga
andra fordringsegare, som måste gå med i konkursen, och jag
vill icke tillräkna staten, om den en gång begått ett misstag — det
kan hända den såväl som andra — men staten kunde icke begära att
få mera tillbaka, än hvad konkursen gaf i utdelning. Jag är också
öfvertjgad om, att de belopp, som blifvit utbetalda, lemnats för sådana
ändamål, att regeringen på grund af statuterna för handels- och sjöfartsfonden
varit berättigad att utlemna dem. Således synes det mig icke
nödigt att blanda in dessa penningar från handels- och sjöfartsfonden
i detta ämne, ty den saken anser jag icke höra hit.

Hvad åter det beträffar, att bolaget skulle göra en så stor vinst
på denna affär, så synes det mig ganska tvifvelaktigt, emedan det
naturligtvis kommer att bero af förtjensten på handelsfartygen, men
skulle det visa sig, att statens fartyg oftare, än beräknadt är, komma
in i dockan, så tvingas handelssjöfarten att med sina fartyg antingen
gå till utlandet eller ock bilda ett annat dockbolag, som då skulle
komma att konkurrera med det gamla bolaget. Vidare får jag säga,
att jag känner till detta bolag, som är mycket solidt, och jag tror
icke, att det kommit och begärt dessa 137,000 kronor som en räddningsplanka.
Det kan alldeles icke komma i fråga.

Under sådana förhållanden och då jag tror, att såväl staten tjenas
med detta anslag som äfven framdeles handelssjöfarten, fäst detta
kanske för ögonblicket kan se ovisst ut, har jag icke kunnat vara
med om utskottets förslag, utan ber, herr talman, att få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Häruti instämde herr Svensson i Karlskrona.

Herr Brodin: Herr talman, mina herrar! Det kan synas förmätet
att uppträda, då statsutskottet varit enhälligt i sitt utlåtande
och särskild!; sedan en föregående talare åberopat en framstående
auktoritet på detta område och kritiserat regeringens framställning,
men det förefaller mig dock, som om hvarken utskottet eller den
framstående auktoriteten låtit detta vara detta, utan låtit påverka sig af
andra saker, och jag skall derför taga mig friheten att yttra några ord.

Hvad först beträffar behofvet af en docka i Göteborg, i hvilken
skepp af den beskaffenhet som våra pansarbåtar kunna gå in, ber jag
att få instämma i chefens för sjöförsvarsdepartementet uttalande. Det
är alldeles tydligt, att i de skärgårdar, som finnas rundt omkring
Sverige, öfningar icke alltid kunna pågå utan att några olyckshändelser
skola inträffa, och om det också icke är fråga om mer, än att en
propeller slagits sönder eller kommit i olag, så måste det finnas tillfälle
att få skadan lagad i en docka. Och huru skulle det ställa sig
i krigstid? Om vi få krig och hafva våra tio pansarbåtar färdiga,
huru skulle vi kunna reda oss, om det blott finnes en docka i Stockholm
och en i Karlskrona att intaga dem i? Min åsigt är, att om
det skall vara något värde i detta försvar, så måste vi ovilkorligen
hafva dockor, i hvilka fartygen kunna upptagas i händelse af olyckor,.

15 N.o 29.

Torsdagen den 21 April.

ty annars kan en vacker dag hela det stora kapital, som är nedlagdt
i våra pansarbåtar, blifva alldeles värdelöst. De uppkomna skadorna
behöfva icke vara stora, men det går ej an att afhjelpa dem, om det
ej finnes en docka. Jag anser det således absolut nödvändigt, att det
fins en docka på vestkusten, der krigsfartyg kunna repareras, och jag
tror dessutom, att det blott är en tidsfråga, när Riksdagen måste
göra uppoffringar för att en eller ett par dockor norr om Stockholm
också anläggas för att i krigsfarans stund stå till tjenst för dessa
pansarbåtar, och sker det icke förr, blir det väl, sedan dyra lärpengar
måste betalas på grund åt bristen på sådana dockor.

Med afseende å hvad en föregående talare yttrat om att detta
bolag skulle göra sig en god fördel genom att få detta anslag för
att förändra sin docka, så ber jag att få erinra om, att dockan i
Göteborg är den största i Sverige, som är tillgänglig för handelsfartyg,
hvilka på grund af dess dimensioner i allmänhet kunna gå in der.
Att icke pansarbåtarna gå in der, beror på deras stora bredd, och det
är således bredden i portöppningen, som skulle ökas, och dervid måste
man då i stället för slussportar använda sätt, ett slags pråm, som
anbringas utanför ändan af dockan.

Denna nya anordning blir ingen fördel för bolaget, utan tvärtom
blir det besvärligare vid dockningen. Det är nemligen kostsammare
att använda sätt än dockportarne, som blott behöfva slås igen. Dessutom
blir det för hvarje dockning en mycket större vattenmassa att
utpumpa. De fartyg, som vanligen intagas i dockan, hafva vanligen
endast medelmåttiga dimensioner, och således måste bolaget vid hvarje
dockning utpumpa en större vattenmassa. Det blir den direkta förtjensten,
som bolaget får, så att talarens på stockholmsbänken insinuation
i det fallet tror jag icke bar skäl för sig.

Vidare har man talat om de förluster, som staten förut har lidit
på Motala gamla bolag. Ja, det är sant, att så varit förhållandet,
men det är ju en sak, som icke hör hit. Och hvad denna förlust
beträffar, får man väl heller icke taga den alldeles efter det belopp,
som staten icke kunnat utbekomma, ty man bör också taga i betraktande,
att Motala sedan decennier af år varit en uppfostringsanstalt
för våra mekaniska verkstäder och arbetare här i Sverige, och att
dess aktieegare under många år icke fått någon utdelning — jag vet
ej ens, om de någonsin hafva fått det — utan endast gjort uppoffringar.
Verkstaden var ett nationel företag för att hålla vår industri
uppe och var en plantskola för våra mekaniska arbetare och ingeniörer.
Om nu också staten dervid har fått betala de summor, som här nämnts,
så må det väl ej anses så oerhördt, då enskilde offrat så ofantligt
mycket mera. Vi hafva behållningen deraf i de mekaniska verkstäder,
som nu finnas, och de skickliga ingeniörer och arbetare, som vi
nu hafva, ty plantskolan har alltid varit i Motala.

Huru jag än ser frågan, kan jag ej finna annat, än att hvad
Kongl. Maj:t här föreslagit är för statens och försvarets väl både
nödigt och nyttigt, och jag kan icke se något skäl, hvarför statsutskottet
afslagit detsamma, då det är alldeles tydligt, att Riksdagen
i allmänhet kan hafva det förtroendet till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forts.)

N:o 29. 16

Torsdagen den 21 April.

Angående skall få pröfva säkerheten. På grund häraf skall jag be att få instatsanslag
stämma i det yrkande, som redan gjorts af herr Melin på göteborgsgåndTaf
én fanken, nemligen om bifall till Ivongl. Maj:ts förslag.
skeppsdocka

■å Lindholmen Herr Elis Nilsson instämde häruti.

invid '' Qöte (Forts)

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:

Herr grefve och talman! Mina herrar! Blott ett par ord, för att
icke diskussionen skall blifva allt för lång. Det har såsom ett
särdeles kraftigt skäl mot den kongl. propositionen af en talare på
stockholmsbänken blifvit framhållet, att man borde misstro värdet af
de garantier, som af Kongl. Maj:t föreslagits skola kräfvas af bolaget,
nemligen garantierna för att kronans fartyg skulle ha rätt att framför
privata fartyg komma in i dockan. Jag hade då liksom så många
gånger förut oturen att råka ut för en sakkunnig på samma sätt
jag här om dagen råkade ut för en högre sjöofficer. Det är väl dock
ej något skäl att antaga, att i dockan så ofta skulle förekomma långa
reparationer, som skulle räcka flere månader och hindra, att kronans
fartyg kunde insläppas. Det är väl ej ens sannolikt, att sådana så
ofta skulle förekomma under fredstid, och under krigstid, då man
skulle mest behöfva denna docka, då vågar jag påstå, att inga handelsfartyg
ligga i dockor i månader, och det är just vid krigs- och mobiliseringstillfällen,
det, såsom nämndt, är af vigt, att dockan är tillgänglig
för kronans fartyg. Detta är således icke något vägande skäl.

Vis å vis talet om de 90,000 kronor, som förut lemnats till
bolaget, talade jag icke om olyckliga omständigheter i det sammanhang,
som den ifrågavarande talaren framstäide det, utan jag sade,
att olyckliga omständigheter gjort, att bolaget icke kunde fullgöra
sina skyldigheter, och dermed åsyftade jag, att bolagets ekonomiska
ställning var ytterst dålig.

Hvad för öfrigt angår detta belopp af 90,000 kronor, som lemnats
från handels- och sjöfartsfonden, så kan man i allt fall icke
neka till, att ändamålet med denna summa vanns. Dockan finnes der
ju, och bolaget fick penningarne för att bygga en docka. Denna
docka har också under alla dessa år tjenat handeln och sjöfarten till
full belåtenhet. Hvad kronan förlorat är endast, att kronans fartyg
icke vidare kostnadsfritt få komma in i dockan. Men då kronans
fartyg under vanliga förhållanden lyckligtvis icke mycket behöfva
anlita dockor, så är ju kronans förlust icke mycket att tala om.

Hvad beträffar garantierna, som en statsutskottsledamot tycktes
mest hafva fäst sig vid, skall jag be att få omnämna ett här befintligt
papper, som jag glömde nyss, då det var fråga om garantierna.
Efter långvarig korrespondens med bolaget har nemligen bolaget i
februari månad innevarande år till en ledamot af marinförvaltningen
aflåtit ett bref, hvari det heter: “Åberopande vår styrelses telegram
af den 25 dennes, så lydande: bolaget villigt lemna rimlig och möjlig
säkerhet till betryggande af kronans företrädesrätt vid dockans begagnande,
beder få härmed bekräfta detsamma,* Följaktligen har bolaget

17 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

iklädt sig, att hvarje rimlig och möjlig garanti, som af Kong!. Maj:t
kunde kräfvas och af Kongl. Maj:t godkännas, skall af bolaget beviljas.

Jag tycker då, att när man å ena sidan har ett bolag sådant
som det nuvarande, som är kändt såsom mycket kapitalstarkt, och å
andra sidan tänker på den noggrannhet och försigtighet, hvarmed
man naturligtvis skall gå till väga vid pröfvandet af garantierna, det
icke torde vara någon risk att öfverlemna detta åt Kongl. Maj:t.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr grefve och talman! Huruvida

de garantier, om hvilka här är nämndt, kunna blifva fullt tillfredsställande,
derom tillåter jag mig icke att yttra mig för närvarande.
Jag vill blott fästa uppmärksamheten vid hvad som framkommit under
diskussionen och som synes mig innebära en motsägelse. Det har
från statsrådsbänken framhållits, att derest icke den tyska flottan
vid ett visst tillfälle haft tillgång till en docka inom kort tid — jag
tror det sades inom 3 ä 4 timmar •— så skulle det varit för sent att
rädda ett visst fartyg, om h vilket det var fråga. Nu antyddes från
göteborgsbänken, om jag hörde rätt, att skeppsredarne i Göteborg
icke alls skulle vara tillfreds med, om i följd af det nu föreliggande
förslaget de blifva strandsatta på så sätt, att om något af deras fartyg
i förväg läge i dockan, detta fartyg dä utan vidare skulle undanskaffas
till följd af statens bättre rätt. Men om nu t. ex. ett fartyg,
tillhörande handelsflottan, vore dockadt på förhand, så kunde man ju
icke för ögonblicket hafva någon nytta af dockan för ett kronans
fartyg. Det är ju tydligt, att man vid en sådan eventualitet icke kunde
af dockan påräkna den nytta, som herr statsrådet och chefen för sjöförsvaret
afsett. Ty om ett handelsfartyg förut skulle befinna sig i
■dockan och man skulle behöfva densamma för flottans fartyg inom
någon kortare tid, exempelvis några timmar, så hade staten vid ett
så vigtigt tillfälle ingen nytta af dockan.

En sådan omständighet synes mig vara af högst allvarlig beskaffenhet.
De s. k. garantierna må vara huru goda som helst och
man må uppgöra vilkor som synas än så tillfredsställande, så gagna
de i alla fall föga ändamålet, om dessa vilkor äro sådana, att de icke
kunna uppfyllas i behofvets stund. Det ena med det andra synes
mig derför tyda på, att man bör fordra en bättre utredning af ärendet
än den, som för närvarande föreligger. Jag tror, att försigtigheten
bjuder, att kammarens beslut går i en sådan rigtning, och derför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
Herr grefve och talman, mina herrar! Med anledning af den siste
statsutskottsledamotens yttrande hemställer jag, huruvida icke deraf
med logisk nödvändighet följer, att då man icke kan fä absolut tillfredsställande
garantier för att när som helst fä använda denna docka,
som emellertid skulle kräfva helt obetydlig kostnad i jemförelse med
priset för en ny docka, man måste komma till Riksdagen med begäran
om anslag till byggandet af en ny docka på vestkusten. Derför
vågar jag upprepa den fråga, som jag nyss gjorde: hvilketdera är
Andra Ramm ar em Prof. 1898. N:o 29. 2

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forts.)

N:o 29. 18

Angående
statsanslag
för utvidgande
af en
skeppsdocka
å Lindholmen
invid Göteborg.

(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

bättre, antingen att nu skaffa sig denna docka för en kostnad af

137,000 kronor och med de garantier, som Kongl. Maj:t kan komma
att godkänna, eller att Riksdagen skall behöfva bevilja ett anslag på
sju å åtta hundra tusen kronor, ja kanske mera för att kunna bygga
en ny docka? Nu har man tillfälle att för ett obetydligt anslag få
en docka, till hvilken man förvärfvar alla de rättigheter, som man
kan få till en docka, som tillhör kronan; i annat fall lär man vara
beredd att gifva ut högst betydliga belopp och underkasta sig många
års väntan, innan man får någon docka. Ty det dröjer många år,
innan anslag till en sådan docka skulle erhållas. Huru många år —
den saken torde herrarne kunna bedöma bättre än jag, och under
tiden är det likväl i förevarande afseende ganska illa stäldt för sjöförsvaret
på Sveriges vestkust.

Herr Brodin: Med anledning af hvad en talare på blekings bänken

yttrade vill jag fästa uppmärksamheten på att hans fordran,
att dockan skulle vara ledig på några timmar, är en omöjlighet.

Om för tillfället ett annat fartyg ligger i dockan för att repareras,
så måste denna reparation antingen göras färdig eller också,
fartyget provisoriskt tätas, innan man kan uttaga det. Äfven om
staten har en egen docka och ett fartyg är intaget der, måste man
göra på samma vis. Men staten kan ju göra en sådan öfverenskommelse,
att den får garanti för att fartyg, som kunna vara intagna
i dockan, då den behöfves för kronans räkning, skola provisoriskt
tätas på statens bekostnad, och fortast möjligt uttagas.

En reparation kan taga 4 å 6 veckor och kanske mer med forcering.
Men en provisionel tätning kan göras så, att fartyget flyter
och kan tagas ut på några dagar. Då kan det vara af stor vigt, att
en sådan öfverenskommelse träffats med dem, som ega dockan, att
kronan kan få företräde och fortast möjligt erhålla tillgång till dockan,,
då det behöfves.

Herr Svanberg: Jag ber att få ansluta mig till hvad herr

Mehn nyss anförde. Man brukar säga: “brändt barn skyr elden*.
Nu har regeringen visserligen någon gång förut misslyckats i sina
uppgörelser med motalabolaget, men just derför är jag för min del
öfvertygad derom, att, om nu ifrågavarande proposition bifalles, regeringen
skall, innan någon utbetalning sker, låta sig angeläget vara att
vinna fullt tillfredsställande garantier för vilkorens uppfyllande, äfven
för den händelse att dockan skulle komma att öfvergå i andra händer.
På grund häraf och då fördelarne utaf anläggningen af den ifrågasatta
dockan äro af ingen bestridda, ber jag att få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt da
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Herr talmannan fann den förra,
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering;

19 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 57, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja:

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets nämnda hemställan
bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen utföll med 122 ja mot 52 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 4-

Vid föredragning derefter af statsutskottets utlåtande n:o 58, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets öfvertagande
af rusthållares skyldighet att bekosta rustningshästs skoning
under tjenstgöring, begärdes ordet af:

Herr Folke Andersson, hvilken yttrade: Jag har begärt ordet
för att uttrycka min tacksamhet till regeringen derför att den föreslagit
denna lindring, om den ock är aldrig så liten. Ty som vi
veta, äro rustnings- och roteringsbesvären mycket svåra. Men jag
skulle ha varit mycket mer tacksam, om regeringen hade kommit
fram med en proposition om att rusthållet skulle sättas på vakans.
Ty jag tror, att denna fordran har varit och är ganska billig, att vi
likstäldes med de öfriga inom landet i detta stycke. Då jag läste
detta utskottsutlåtande och äfven Kongl. Maj:ts proposition, ''påmintes
jag om något, som yttrades här i kammaren, då det var fråga om
Gellivare—Ofoten-jernvägen. Det var en ärad talare, som klandrade
statsutskottets utlåtande, och det, sade han, “för det de sagt och äfven
för det de icke sagt“. Jag är frestad att göra detsamma äfven med
detta förslag. Jag sade, att jag vore glad öfver den ringaste lindring,
äfven om den ej är mer än befrielse från anskaffandet af hästskor,
söm och broddar. Men jag skulle, som sagd t, varit ännu
gladare, om proposition framkommit om rusthållets sättande på vakans.
Men fastän det icke står i denna proposition, synes mig dock
regeringen, när den kommer fram med förslag om en så ringa lindring,
tänka som så: “vi skola icke bry oss om att sätta rusthållet
på vakans. Det får vara, som det är.“ Så har jag fattat det. Ty
om regeringen haft för afsigt att framlägga förslag derom, skulle den
väl ej aflåtit proposition om denna ringa lindring. Jag vet mycket

N:o 29.

20

Angående
beredande af
medel till
fullbordande
af de beslutade
nya kasernetablissementen.

Torsdagen den 21 April.

val, att den kommit fram på grund af en Riksdagens skrifvelse, och
jag klandrar ej dess aflåtande. Men jag tycker mig just i detta finna
en antydan om, att vår önskan om rusthållets sättande på vakans
allt mer skjutes undan. Jag hade trott, att rättvisan skulle segra
mer och mer. Men mitt hopp börjar svigta. Uppmärksamheten
fästes vid många missförhållanden inom landet, som böra rättas, och
regeringen har nog haft god vilja att tillmötesgå. Men jag önskar,
att, då tillfälle gifves, den äfven egnade någon uppmärksamhet åt
denna sak, så att vi midtsvenskar komma i likställighet med de öfriga.
Rusthållet är satt på vakans i Skåne, likaså i Jemtland. Båtsmanshållet
är satt på vakans rundt omkring oss, men vi i midten af
Sverige skola stå qvar på samma punkt som förut och hafva samma
ovissa besvär. Jag önskar innerligt, att det måtte blifva någon
ändring, och hemställer vördsamt till herr statsrådet och chefen för
kongl. landtförsvarsdepartementet, att han, om möjligt, snart måtte
hafva oss i åtanke och gå äfven våra önskningar till mötes. Kunde
det ske, vore jag mycket tacksam.

Jag har blott velat uttala detta och skall på samma gång yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 5-

Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 59, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående beredande af medel till fullbordande
af de beslutade nya kasernetablissementen.

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för den 4 sistlidne februari hade Kongl. Maj:t uti
en samma dag till Riksdagen aflåten proposition (n:o 58) föreslagit
Riksdagen att medgifva, att till betäckande af brist å anslagen till
de i sammanhang med den förbättrade härordningens antagande vid
1892 års urtima riksdag beslutade nya kasernetablissementen finge användas
dels af befintlig behållning å försäljningsmedlen för fotgardesregementenas
gamla kaserntomter ett belopp af 143,675 kronor, dels
och uppkommen behållning å de beviljade anslagen till Första Göta
artilleriregementes och Lifgardets till häst nya kasernetablissement,
och hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af

Herr Brornée, hvilken anförde: Vid denna frågas behandling

torde det tillåtas mig att i korthet göra några erinringar om förut
fattade beslut. Jag skall då be att få erinra kammaren om, att Kongl.
Maj:ts förslag till härordning, som behandlades vid 1892 års urtima
riksdag, innehöll bland annat förslag om utvidgning af, som det nu

21 N:0 29.

Torsdagen den 21 April.

heter, Norrlands dragonregemente, och det bestämdes i sammanhang
härmed, att detta regemente och kasernerna dertill skulle läggas på
Frösön. I samband dermed beräknades kostnaden för utvidgningen
af etablissementet derstädes till 175,000 kronor.

14 ä 15 månader derefter, vid 1894 års riksdag, framstälde Kongl.
Maj:t proposition om att detta etablissement skulle förläggas till
Umeå, och begärde för uppförandet deraf en summa af en half million
kronor. Statsutskottet tillstyrkte denna begäran på så sätt, att det
föreslog, att .Riksdagen skulle bevilja 350,000 kronor med vilkor att
Kongl. Maj:t skulle få bestämma, hvarest etablissement — detta så
väl som åtskilliga andra i utlåtandet omnämnda — skulle få förläggas,
men ock med bestämdt vilkor, att Kongl. Maj:t skulle se till
att etablissementen lades på sådana ställen och på så sätt, att de anslagna
medlen räckte för ändamålet. En half million kronor är,
såsom jag hade äran yttra vid sistnämnda— 1894 års — riksdag, efter
mitt förmenande ingalunda för mycket begärdt, när det gäller byggandet
af etablissementet vid Umeå; tvärtom anser jag nu, såsom jag
ansåg då, att denna summa är alldeles för liten. Men till följd af
det beslut, som då fattades, i det att Riksdagen nemligen antog statsutskottets
förslag om att bevilja 350,000 kronor för etablissementet, en
summa som är jemnt dubbelt så stor som den Kongl. Maj:ts regering
i framställningen till urtima Riksdagen 1892 beräknade skola åtgå,
anser jag, att det, då etablissementet ej ens är påbörjadt, icke kan
vara rigtigt, att Riksdagen skulle bevilja hvad som nu ytterligare begärts
för detta ändamål eller 150,000 kronor, innan man ens vet,
om medlen behöfvas, hvilket lika litet är fallet nu som år 1894, då
det begärdes en half million kronor. Vid sådant förhållande och då
Riksdagen beslutat, att 350,000 kronor skulle räcka till för etablissementet,
samt uttryckligen bestämt det vilkoret, att etablissementet
skulle läggas och byggas så, att inga ytterligare medel skulle få begäras
eller användas för det ändamålet, kan det väl, vågar jag säga,
icke vara rigtigt att nu för samma ändamål anslå ytterligare 150,000
kronor.

Jag skall icke besvära kammaren med att återgifva hvad statsutskottet
i denna del yttrade i motiveringen till utskottets utlåtande
är 1894, utan skall blott bedja att få hänvisa dertill, men för att visa
att statsutskottet så yttrat, skall jag bedja att få anföra några ord af
en dåvarande ledamot i statsutskottet, hvilken vid frågans behandling
i kammaren bland annat yttrade:

■Jag har med hvad jag nu yttrat velat betona, att när utskottet
hemstält om minskning i de af Kongl. Maj:t äskade beloppen* —
nemligen särskilt för Norrlands dragonregementes etablissement —
‘men velat lemna Kongl. Maj:t valfrihet i afseende på platserna för
åtskilliga af de ifrågasatta kasernetablissementen, detta skett under
den uttryckliga förutsättningen, att valet göres så, att de beräknade
kostnadssummorna blifva tillräckliga.*

Uti denne statsutskottsledamots anförande instämde åtskilliga af
statsutskotttets öfriga ledamöter, hvilka ännu äro qvar i denna kammare
och i statsutskottet. Under sådana förhållanden är det icke utan att

Angående
beredande af
medel till
fullbordande
af de beslutade
nya Jtasernetablissernenten.

(Forts).

N:o 29. 22

Angående
beredande af
medel till
fullbordande
af de beslutade
nya kasernetablissementen.

(Porta.)

Torsdagen den 21 April.

det förundrar mig, att statsutskottet nu, utan att en enda röst tyckes
hafva höjt sig mot detta beslut, tillstyrkt Riksdagen att bevilja de
begärda 150,000 kronorna.

Det skulle ju kunna hända, att någon skulle invända, att Kongl.
Maj:ts regering fick rättighet att använda diverse förut för andra
etablissement beviljade medel äfven för detta ändamål, i fall man kunde
göra besparingar på andra ställen. Ja, det kan ju så vara, jag skall
ej yttra mig deremot. Men om så är och om man skulle så få tolka
detta beslut, så är det i alla fall alldeles säkert, att den summa, som nu
ytterligare begäres för etablissement till Norrlands dragonregemente, icke
ingår i det anslaget. Ty det är i den nu behandlade kongl. propositionen
framstäldt, att den begärda summan skulle tagas af medel, som
redan äro redovisade, nemligen medel, som uppkommit genom försålda
tomter.

Det är som sagdt ganska egendomligt, huru denna fråga blifvit
behandlad. Ty i beslutet 1892 utsädes, så vidt man kan med vanligt
förstånd läsa innantill och förstå, tydligt och klart, att etablissementet
skulle läggas på Frösön, och kostnaden beräknades till högst

175.000 kronor. Jag lät då till 1894 års lagtima riksdag genom framstående
sakkunnige officerare utröna, om 175,000 kronor skulle räcka
till att påbygga etablissementet å Frösön till den storlek, hvartill det
kunde vara erforderligt att utvidga detsamma, och jag fick det svaret,
att 175,000 kronor skulle godt räcka till, och att det sannolikt skulle
blifva mycket öfver. Men då Riksdagen beviljat precis dubbelt emot
hvad som det år 1892 stäldes i utsigt, att kostnaden skulle uppgå till,
kommer man ändå och begär och det tillstyrkes att bevilja ytterligare

150.000 kronor, utan att ännu, så vidt jag vet, en stock eller en sten
blifvit nedlagd för etablissementet. Jag hemställer till Riksdagen,
huruvida det kan vara rimligt att under sådana omständigheter och
intill dess det blifvit utrönt, om det från militär synpunkt är alldeles
nödvändigt att bygga på den sedan 1894 ifrågasatta platsen, bevilja
ytterligare medel för detta ändamål, och jag gör detta särskilt med
fäst afseende på hvad jag anfört om Riksdagens beslut, att etablissementet
skulle läggas så, att de anslagna medlen skulle räcka till.

Det är härvid en sak, som jag finner vara ganska ledsam. Jag
minnes mycket väl att, då denna fråga behandlades och blef föremål
för beslut i denna kammare, herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
yttrade, att i hvad på honom ankomme det nog
skulle tillses, att de anslagna medlen räckte till. Jag har förgäfves
sökt leta efter dessa ord i protokollet för den 2 maj 1894, men ej
kunnat hitta dem. Jag minnes dem emellertid mycket väl och har
derför tagit mig friheten åberopa dem.

Med stöd af hvad jag anfört och då jag anser, att det kan vara
möjligt, att bättre skäl föreligga för att bevilja de af Kongl. Maj:t
begärda medlen till byggande af etablissement i Upsala, medel som,
efter hvad jag kan finna, möjligen kunna anses vara af Riksdagen
förut anslagna för detta ändamål, skall jag icke motsätta mig, att
dessa medel, 200,000 kronor, beviljas, utan påyrka, att Riksdagen ville
besluta, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt

23

N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

af Riksdagen bifallas, att 200,000 kronor af de omnämnda befintliga
medlen beviljas till fullbordande af kasernetablissement i Upsala, och
att utskottets utlåtande i iifrigt varder afstyrkt.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Efter föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 60, i anledning
af Kongl. Maj:ts propositioner angående efterskänkande af kronans
rätt till tre danaarf, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

§ 7.

1 ordningen förekom dernäst statsutskottets utlåtande n:o 61, angående
väckta förslag om löneförbättring för vissa betjente vid statens
jern vägar.

I den till Riksdagen aflåtna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof hade Kongl. Maj:t under sjette hufvudtiteln föreslagit
Riksdagen medgifva, att, med ändring af bestämmelsen i nu
gällande aflöningsreglemente för tjenstemän och betjente vid statens
jernvägar om högsta arfvode för stationskarlar, arfvode inom 13:de
löneklassen med årligt belopp af 720 kronor måtte kunna tilldelas
stationskarl.

Vidare hade inom Andra Kammaren väckts och till statsutskottet
remitterats följande motioner angående förbättring i löneförmånerna
för vissa betjente vid statens jernvägar nemligen:

n:o 11 af herr J. E. Centerwall, hvilken hemstält, att Riksdagen
ville medgifva, att, med ändring af bestämmelsen i nu gällande aflöningsreglemente
för tjenstemän och betjente vid statens jernvägar om
högsta arfvode för stationskarlar, arfvode inom 12:te löneklassen med
årligt belopp af sju hundra åttio kronor måtte kunna tilldelas
stationskarl;

n:o 80 af herr Hj. Branting, som föreslagit, att Riksdagen ville
medgifva, att bestämmelserna i nu gällande aflöningsreglemente för
tjenstemän och betjente vid statens jernvägar på det sätt ändrades,
att högsta arfvode måtte kunna tilldelas:

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.

stationskarl med........................... 780 kronor,

lokomotiv- och vagnputsare, pumpare
och kolvakt med.............. 840 „

samt vagnförman med ................ 1,200 „ (jemte fri beklädnad);

n:o 98 af herr P. P. Waldenström, hvilken föreslagit,
l:o) att Riksdagen måtte besluta, att högsta lönebeloppet för
lokomotivputsare, vagnputsare, pumpare och kolvakter bestämdes till
780 kronor;

N:o 29.

Om löneförbättring

för ritsa
betjente
vid statens
jernväaar.
(Forte.)

24 Torsdagen den 21 april.

2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att bostad och ved in natura bereddes jernvägsbetjente på sådana platser,
der nu utgående hyresersättning uppenbarligen icke voro tillräcklig
för anskaffande af anständig bostad och nödig ved;

3:o) att Riksdagen måtte besluta, a) att högsta lönegrad för
vagnförmän bestämdes till kronor 1,200, b) att vagnförman skulle bära
uniform, hvars utseende af jernvägsstyrelsen bestämdes, samt att han
derför skulle åtnjuta ersättning med högst 8 kronor i månaden;

och n:o 142 af herr A. Hedin, som föreslagit, att kontorsbiträden
hos jernvägsstyrelsen måtte, i likhet med hela den öfriga betjentepersonalen
vid statsjernvägarne, erhålla fri läkarevård och medicin samt
inqvarteringsersättning.

Utskottet hemstälde:

“a) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning och
med afslag å herrar Centerwalls och Brantings förslag i ämnet, må
medgifva, att, med ändring af bestämmelsen i nu gällande aflöningsreglemente
för tjensteman och betjente vid statens jernvägar om högsta
arfvode för stationskarlar, arfvode inom 13:de löneklassen med årligt
belopp af 720 kronor må kunna tilldelas stationskarl;

b) att herrar Brantings och Waldenströms omförmälda förslag
om löneförhöjning för lokomotivputsare, vagnputsare, pumpare och
kolvakter icke må vinna Riksdagens bifall;

c) att Riksdagen icke må bifalla herr Waldenströms förslag om
förbättrade aflöningsförmåner m. m. för vagnförmän;

d) att Riksdagen ej heller må bifalla herr Hedins motion om
förbättrade aflöningsförmåner för kontorsbiträden vid jernvägsstyrelsen;

e) att herr Waldenströms förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t
i fråga om beredande åt jernvägsbetjente af bostad och ved in natura
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.*

Beträffande mom. a) hade reservation anmälts af herr von Friesen,
hvilken yrkat, att utskottet måtte hemställa, att arfvode inom 12:te
löneklassen med årligt belopp af 780 kronor måtte kunna tilldelas
stationskarl.

Efter föredragning till en början af utskottets under mom. a)
gjorda hemställan anförde:

Herr Nordström i Stockholm: Herr talman* mina herrarI

Uti den af 1893 års jernvägskomité föreslagna, af Kongl. Maj:t och
Riksdagen sedermera antagna lönereglering för jernvägspersonalen har,
bland annat, ett visst bestämdt förhållande emellan de olika jernvägsbetjentes
löneförmåner fastslagits. Detta förhållande är i någon mån
rubbadt derigenom, att Riksdagen genom sitt beslut föregående riksdag
tilldelade banvakterna en, enligt mitt förmenande, väl förtjent Och
väl behöflig förbättring i deras löneförmåner.

25 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

Med anledning af hvad då förekom och med hänsyn till detta
beslut ansåg jernvägsstyrelsen sig böra göra framställning om en förbättring
äfven uti stationskarlarnes löneförmåner. Med stöd af det
beslut, som Riksdagens Andra Kammare uti detta hänseende i fjol
fattade, ansåg sig jernvägsstyrelsen nog kunnat hafva anledning att
föreslå en maximilön af 780 kronor, men i betraktande af den utgång
frågan fick inom Riksdagen och med fäst afseende å de skäl, som
framfördes uti en inom statsutskottet afgifven reservation, ansåg styrelsen,
som fann det vara synnerligen vigtigt, att löneförbättring vunnes,
att det vore bäst att stanna vid att föreslå en maximilön af 720 kronor
för stationskarlarne.

När detta skedde, hade jag endast mycket kort tid innehaft den
plats, jag nu har. Det är ej heller lång tid jag sedermera verkat på
densamma: och ehuru min tid varit upptagen af många andra stora
och vigtiga frågor än den nu föreliggande, har jag dock till fullo
lärt mig inse, att det vore både rättvist, billigt och väl behöfligt med
hänsyn till stationskarlarnes arbete och lefnadsbehof, att dem beviljades
en löneförbättring. Jag tillåter mig alltså att anhålla, att I, mina
herrar, villen behjerta, hvad här i denna fråga förekommer.

Angående då det belopp, hvarmed denna löneförhöjning bör utgå,
har, såsom jag nämnde, Kongl. Maj:t, på jernvägsstyrelsens förslag,
begärt, att löneförhöjningen skulle bestämmas till 720 kronor i högsta
löneklassen. Enskilde motionärer hafva deremot framstält motioner,
att maximilönen skulle fastställas till 780 kronor.

Jag och jernvägsstyrelsens öfriga ledamöter kunna naturligtvis ej
annat än med största tacksamhet se, derest Riksdagen skulle vilja
sträcka sin välvilja så långt, att den medgåfve stationskarlarne en
löneförbättring, uppgående till 780 kronor i högsta löneklassen. Men
äfven i fråga om andra bland jernvägens betjente hafva framställningar
blifvit gjorda om förbättring i lönevilkoren. Skulle en löneförbättring,
särskilt den högre, tillfalla stationskarlarne, följer nästan
med logisk konseqvens, under förutsättning att man vill bibehålla
det fastslagna förhållandet mellan de olika kategoriernas af jernvägsbetjente
löneförmåner, att äfven för de andra än stationskarlarne löneförbättring
göres. Hvad särskilt pumpare, putsare och kolvakter
angår, har alltid, med hänsyn dertill, att de icke åtnjuta förmånerna
af fri bostad och beklädnadsersättning, dem tillagts en högre lönegrad
än stationskarlarne. Beträffande vagnförmännen har jernvägsstyrelsen
minst två gånger gjort framställning om beredande åt dem af löneförbättring
i form af beklädnadsersättning, och detta ej allenast ur
synpunkten af förbättring utaf deras lönevilkor, utan äfven derför
att det skulle vara fördelaktigt med hänsyn till trafikanterna. Sjelfva
det arbete, de förrätta, fordrar nemligen att, när de gå in bland
passagerarne i en vagn, de skola uppträda i uniform, som tydligen
visar, att de hafva något der att beställa.

Jag vill ej nu ingå i några detaljer, ty jag är Öfvertygad derom,
att de kammarens ledamöter, som intressera sig för denna fråga och
som i densamma hafva väckt motioner, komma att göra detta. Jag
kan ej heller af lätt insedda grunder göra något yrkande, utan vill

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

N:o 29. 26

Om löneförbättring

för vista
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forta.)

Torsdagen den 21 April.

endast ännu en gång anhålla att fä innesluta den föreliggande frågan
uti herrarnes benägenhet och varma behjertande.

Herr von Friesen: Herr talman! Som kammaren behagade

finna, har jag uti min reservation yrkat, att statsutskottet måtte hemställa,
att åt stationskarlarne skulle beredas möjlighet till arfvode
inom 12:te löneklassen med årligt belopp af 780 kronor. Jag har
föranledts till detta yrkande af de inom Riksdagen väckta motioner i
ämnet, och jag sluter mig till dessa motioner så mycket hellre, som
frågan vid förra riksdagen fick eu behandling, hvilken utan tvifvel
hänvisar derpå, att åt stationskarlarne bör beredas den af motionärerna
föreslagna förmånen.

Det är visserligen sant, att detta förslag icke af Riksdagen bifölls,
men det var dock endast med 3 rösters öfvervigt, som det af, efter
hvad jag vill minnas, herr Pegelow på göteborgsbänken väckta förslaget
förkastades. Då stationskarlarne sålunda voro så nära att få
sina billiga önskningar uppfylda, är det ej underligt, att deras målsmän
nu uppträda till förmån för dem. Det är ej alltid, som dessa lågt
aflönade statens tjenare varit så nära att få sina önskningar uppfylda
som då.

Särskildt med hänsyn till ställningen i denna kammare ansåg jag
och anser mig fortfarande hafva berättigad anledning till förhoppning,
att kammaren nu skall bifalla motionärernas förslag, ty uti denna
kammare afgafs vid förra riksdagen ett röstetal af 124 mot 97 för
det föreslagna beloppet af 780 kronor. Sedermera har, såvidt jag
vet, ingenting tillkommit, som bort rubba kammarens åsigt i denna
fråga. Jern vägsstyrelsen har yttrat, att skäl väl kunde föreligga för
att föreslå detta belopp af 780 kronor, och nyss hafva vi hört chefen
för jernvägsstyrelsen förklara, att från jernvägsstyrelsens sida icke
något som helst hinder möter för beviljandet af detta belopp. Det
är ju också att lägga märke till, att före den nästlidet år företagna
lönereglering för dessa jernvägens betjente skilnaden mellan stationskarlarnes
och banvaktarnes aflöning var 120 kronor. Nu sattes vid
förra riksdagen banvakternas lön till 660 kronor. I öfverensstämmelse
med hvad förut egt rum skulle således skäl också förefinnas
att sätta stationskarlarnes aflöning till 780 kronor.

Jag har, herr talman, endast velat yttra detta för att motivera
det yrkande, jag nu gör, nemligen att Riksdagen med anledning af
Kongl. Maj:ts framställning samt herrar Centerwalls och Brantings
förslag i ämnet må medgifva, att arfvode inom 12:te löneklassen med
årligt belopp af 700 kronor må kunna tilldelas stationskarl.

Häruti instämde herrar A. Hedin, Eklund i Stockholm, Byström,
Staaff, Höjer, Wallis, Wavrinsky, Bergström, vice talmannen Swartling,
Aulin, Zetterstrand, Gethe, Andersson i Malmö, Barm, Thylander,
Pantzarhielm, Elis Nilson, Odencrants, Mehn, Liljeholm, Svanberg,
K. G. Karlsson, Persson i Arboga, Hammarström, Arhusiander,
Styrlander, Bromée, Ernst Carlson, Walter och Nordin i Hamna
erdal.

Torsdagen den 21 April.

27 N:o 29.

Härefter yttrade:

Herr Centerwall: Herr grefve och talman! Mina herrar!
Efter den föregående talarens yttrande och efter de många instämmanden,
som han erhöll, behöfver jag ej på något sätt fatta mig
vidlyftigt. Jag vill emellertid säga, att anledningen till den motion,
som jag haft äran aflemna här i kammaren, är den, att jag personligen
öfvertygat mig om, att den lägre jernvägsbetjeningen är uti behof
af någon löneförhöjning. Jag har verkligen fått en inblick i deras
lif och förhållanden, som berättigar mig till detta yttrande, åtminstone
så vidt fråga är om min egen hemtrakt.

Jag ansåg mig emellertid af, som man säger, taktiska skäl böra
uti min motion inskränka mig endast till stationskarlarne, ty jag trodde,
att det skulle vara lättare att vinna det ena först och det andra sedan,
samt att det möjligtvis hos många, eljest mycket välmenande män,
skulle kunna uppstå vissa betänkligheter att taga så mycket på en
gång. Men då min granne här till venster framlade sin motion, som
omfattade allesammans, tänkte jag naturligtvis, att det möjligen kunde
vara önskligt att underskrifva äfven den motionen — och på det sättet
försöka att med honom storma sparsamhetens Capitolium.

Eu kan jag ej fullt inse, att statsutskottets motivering för sitt
afslag denna gång har varit rigtigt lyckad. Utskottet säger nemligen:
“Genom bifall till den framställning, Kongl. Maj:t i sådant afseende
nu gjort, skulle förenämnda klasser af jernvägsbetjente komma att
åter intaga den inbördes ställning i aflöningsstaten, som med hänsyn
till deras tjensteåligganden blifvit af 1893 års jernvägskomité tillstyrkt
och innefattas i det för nästlidne års Riksdag framlagda kongl.
förslaget. En ytterligare förhöjning af stationskarlarnes aflöning, på
sätt af enskilde motionärer ifrågasatts, anser utskottet icke vara tillrådlig,
dels af det skäl att den gradering af jernvägsbetjentes aflöningsförhållanden,
som efter noggrann utredning blifvit af jernvägskomitén
upprättad, derigenom icke blefve återstäld, utan i annan rigtning
rubbad, dels ock emedan utskottet på grund af nedan angifna förhållanden
funnit, att denna personal skulle blifva i tillräcklig mån
tillgodosedd genom ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag*. Ja, men det
strider mot hvad jernvägsstyrelsen sagt. Jern vägsstyrelsen säger nemligen,
enligt referat af styrelsens yttrande, på sid. 5 i betänkandet
vid den jemförelse, som styrelsen gör mellan de olika klasserna:
“Deremot skulle genom en höjning af maximiarfvodet äfven för stationskarlarne
dessa komma att åter intaga den ställning i lönestaten,
som med hänsyn till deras tjensteåligganden dem rätteligen borde
tillkomma.* Dessa båda yttranden strida sålunda mot hvarandra.
Jernvägsstyrelsen har ju i sjelfva verket förordat den ifrågavarande
förhöjningen, och jernvägsstyrelsen bör väl bäst veta, att densamma
är i högsfa grad behöflig.

Jag ber alltså att i fråga om stationskarlarne få instämma i
herr von Friesens förslag, och jag gör detta så mycket hellre, som
det ej är sed, att denna kammare ändrar sina beslut. Det har denna
kammare upprepade gånger visat, att hvad den en gång sagt, det

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

N:o 29. 28

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

står den vid. Det var ett sådant öfvervägande röstetal för lierr Pegelovvs
förslag förra året, att jag förmodar, att kammaren nu kommer att känna
sig bunden att stå vid hvad den då sade. Jag ber sålunda att få
instämma i herr von Friesens förslag.

Herr Branting: Såsom en af dem, hvilka framburit de behjertansvärda
önskemålen ifrån denna klass af statstjenare, ber jag
att få yrka bifall till det förslag, som jag framstält i min motion och
som i denna punkt sammanfaller med herr von Friesens yrkande.

De skäl, som jag anfört i min motion, äro, synes det mig, icke
af statsutskottet på något sätt vederlagda. Det visar sig, att jern vägsstyrelsen
sjelf mycket gerna skulle hafva velat gå upp till 780 kronor
och blott af taktiska skäl föredrog att för ögonblicket stanna vid
720 kronor, med hänsyn, såsom den uttrycker sig, till den behandling,
som frågan fick i förra Riksdagen. Och när vi nu hört detta ytterligare
understrykas af chefen för jernvägsstyrelsen, så ber jag att
helt kort få framhålla, att kammaren efter min uppfattning lugnt
bör kunna stanna vid 780 kronor, liksom den ju äfven förra året
uttalade sig för detta belopp.

Då hittills intet yrkande i motsatt rigtning afhörts, har jag för
tillfallet intet att tillägga, utan ber blott att få hemställa om bifall
till herr von Friesens yrkande.

Herr Waldenström: Äfven jag skall be att få förorda bifall
till herr von Friesens yrkande.

Jag har icke något att tillägga till hvad som redan blifvit sagdt,
utan vill blott nämna, att jag för några veckor sedan talade med en
stationskarl här i Stockholm för att få reda på deras löneförhållanden.
Han sade mig då, att han befann sig i högsta lönegraden med
660 kronor i lön, hvartill komme fri bostad och några andra förmåner.
Men när han afdragit afgiften till pensionskassan, enke- och pupillkassan
och kanske någon sjukkassa, som jag nu ej minnes, så utqvitterade
han för hvarje månad i ett för allt några och femtio kronor.
Nå, hvad har ni för familj? frågade jag honom. Jag har
hustru och fem barn, svarade han. Han skulle alltså med hustru
och fem barn lefva på dessa några och femtio kronor i månaden.
Den uniform, som han måste bära, kan han få, sade han, för 50
kronor, om han betalar kontant; tager han densamma på kredit, så
kostar den 60 kronor. Det säger sig sjelft, att en familj icke utan
största svårighet kan lefva på så små inkomster. Om de nu enligt
utskottets förslag ökas med 5 kronor i månaden, så är det ändå,
enligt min tanke, alldeles för litet. Jag hoppas äfven, att kammaren
i detta fall skall vidblifva hvad den i fjol beslöt, och bevilja stationskarlarne
en maximilön af 780 kronor. Det skulle väcka ett besynnerligt
uppseende, om kammaren skulle taga tillbaka 60 kronor af
hvad den i fjol ville lemna.

Herr Wallmark instämde häruti.

Torsdagen den 21 April.

29 N:o 29.

Herr A. Hedin: Herr talman! Jag har redan haft äran instämma
med herr von Friesen i det förslag, som han nyss afgaf. Jag har
således icke något vidare att tillägga om den saken, men jag anhåller,
med herr talmannens benägna tillåtelse, att få vid denna punkt,
i brist på bättre tillfälle, beröra en med det föreliggande ämnet i
nära samband stående fråga.

Enligt den lönereglering, som af 1897 års Riksdag beslöts, skall
arfvode efter klasser utgå till, bland andra, banvakter. Deras lägsta
arfvode, beräknadt efter 17:de, d. v. s. näst lägsta klassen, sattes till
480 kronor, och det högsta efter 14:de klassen till 660 kronor. Nu
har jag erfarit från åtskilliga banvakter, att i strid med ett cirkulär,
som lär utlofva ett arfvode af 660 kronor efter 13 års tjenst, det nya
reglementet skulle på det sätt tillämpas, att banvakter, som tjenat
ända till 17 år, få stanna vid sin gamla aflöning af 540 kronor, och
personer, som tjenat ända till 30 år och deröfver, fä blott 600 kronor.
Icke ens de få det högsta beloppet. Huru detta hänger i hop,
är för mig rent ofattligt, liksom ock för de banvakter, som häraf
blifva lidande. Det synes mig klart, att en sådan tillämpning af
regleringen icke rimligen kan låta sig förenas med syftet af Riksdagens
beslut, och detta har jag velat påpeka, för den händelse någon
af kammarens ledamöter skulle vara i tillfälle att i denna sak
meddela några upplysningar af den art, att de kunna lända till någon
hugnad för den talrika och knappt aflönade personal, hvars intressen
det här gäller.

Herr Nordström i Stockholm: Med anledning af hvad den
siste ärade talaren nyss yttrade, skall jag be att få säga några ord.

Enligt löneregleringen är aflöningen för den lägsta klassen för
banvakter 480 kronor, hvilket belopp efter 3 års tjenstgöring höjes
till 540 kronor, efter ytterligare 5 års tjenstgöring till 600 kronor
■och efter ytterligare 5 år till 660 kronor på grund af det beslut,
som Riksdagen i fjol fattade. Men styrelsen har icke ansett sig
kunna tilldela personer flere löneklasser på en gång, utan besluta,
att löneförhöjning skall tilldelas dem, som innehaft närmast lägre
löneklass i det antal år grunderna i hvarje särskildt fäll angifva,
men att, om bland dem, hvilka sålunda erhålla löneförhöjning, de
huims, hvilka innehaft närmast lägre löneklass i högre antal år än
grunderna angifva, dessa nu endast tilldelas en löneklass, men att de
ega att under de påföljande åren bekomma löneförhöjning med en
klass hvarje gäng, till dess de uppnått sådan löneklass, som motsvarar
deras tjensteålder i den befattning de innehafva; d. v. s. om
någon under 10 år stått uti den klass han hade, när den af Riksdagen
beslutade löneförhöjningen kom till, .skulle han i år fått en
förhöjning af 60 kronor, och nästa år skulle han ånyo få 60 kronor.
Han skulle icke behöfva vänta en hel period, utan successive och så
fort som görligt komma upp i den högsta lönegraden. Skulle åter
bland dem, hvilka icke innehaft närmast lägre löneklass i för uppflyttning
föreskrifvet antal år, de finnas, hvilka i innehafvande eller dermed
jemförlig tjenst äro äldre än eller lika gamla som de, hvilka enligt

Om löneförbättring

för vista
betjente
vid statens
jernväqar.
(Forts.)

N:o 29. SO

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

förut anförda grunder skola uppflyttas, må löneförhöjning jemväl
tilldelas dem; dock med iakttagande deraf, att de, hvilka begynt med
det för befattningen faststälda minimiarfvodet, och bvilkas tjensteålder
i befattningen understiger sammanlagda antalet år i de för löneklassens
tilldelande föreskrifna perioder, icke tilldelas förhöjning, förr
än deras ifrågavarande tjensteålder uppgår till berörda antal år. Der
hafva vi således gjort ett litet medgifvande. Styrelsen har deremot
icke kunnat finna, att det var Riksdagens mening, att två åldersklasser
skulle på en gång utdelas, men hoppas kunna vinna Kongl.
Maj:ts bifall dertill, att redan nästa år de, som tjenat tillräckligt
länge, erhålla ännu en af de bestämda löneklasserna.

Jag vill vidare meddela, att af 1,546 banvakter 157 i år få
660 kronor, 896 600 kronor, 441 540 kronor och endast 52 äro i den
lägsta klassen och erhålla 480 kronor. Nästa år kommer af dem,
som nu hafva 600 kronor, ett ej ringa antal att rycka upp i klassen
med 660 kronor.

Jag vill till slut försäkra kammaren, att jernvägsstyrelsen skall
låta sig angeläget vara att på allt sätt bevaka jernvägsbetjentes intressen
— på allt sätt, som öfverensstämmer med de reglementen
och författningar, som blifvit gifna styrelsen åt Kongl. Maj:t och
Riksdag eller ensamt af Kongl. Maj:t.

Herr Pehrson i Törneryd: Det är för mig ofattligt, att icke
herrarne kunna vara till treds med Kongl. Maj:ts förslag. Det är
det så mycket mera, som det är alldeles säkert, att, derest aflöningen
för stationskarlame höjes med två löneklasser, som här blifvit af enskilda
motionärer ifrågasatt (jag vågar göra det påstående äfven gent
emot hvad jag nyss hörde af herr generaldirektören och chefen för
statens jernvägar) det skulle visa sig vara alldeles omöjligt att derefter
tillämpa den nuvarande aflöningsstaten, med mindre än att Riksdagen
får bevilja förhöjning i aflöningen åt snart sagdt alla öfrige
jernvägsbetjente.

Detta blifver alldeles säkert följden, och jag tager mig friheten
att alldeles bestämdt uttala detta på förhand. Hvarför vill man då
icke uttala meningen till slut och säga, att det har den påföljd att,
derest man nu höjer aflöningen för stationskarlame med tvenne löneklasser,
redan till nästa år framställning måste göras till KongL
Maj:t om löneförhöjning för åtskilliga betjente vid statens jernvägar,
hvarom här icke i dag talats, icke ens af motionärerna?

På sid. 10 i utskottets betänkande finna vi uppräknad den aflöning,
som för närvarande tillkommer ifrågavarande stationskarlar,
och det synes mig som om denna slutsumma skulle, såsom jag redan
antydt, tills vidare vara tillfyllestgörande. Dessa stationskarlar åtnjuta
nu i aflöning, hvilken benämnes arfvode, 660 kronor i högsta
lönegraden, ett tilläggsarfvode af 60 kronor, beklädnadsersättning 96
kronor samt för dem, som icke åtnjuta hyresbidrag, bostad in natura
med vedbrand. Beräknar man denna naturaförmån till 250 kronor,
så utgör aflöningen i sin helhet för stationskarlar i högsta lönegraden
1,066 kronor, och lägger man dertill de 60 kronor, hvilka

31 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

man i enlighet med den kongl. propositionen vill ytterligare gifva
stationskarlarne, så komma de i åtnjutande af ett aflöningsbelopp i
sin helhet af 1,126 kronor. Jag hemställer till litet hvar af herrarne,
om man icke för tillfället kan anse detta belopp vara en nöjaktig
aflöning.

Vidare vill jag erinra om en sak, som icke af Kongl. Maj:t omnämnts
och ej heller af någon motionär framhållits, nemligen att
denna löneförhöjning medför i sin ordning en förhöjning af pensionerna
åt stationskarlar. Om jag icke missminner mig, utgår pensionen
med 80 procent af lönen plus hyresbidraget, och vid sådant förhållande
blir det ju en ganska väsentlig utgift, som staten får vidkännas
äfven för stationskarlarnes pensionering. Jag tror således,
att det är alldeles rigtigt, att man vid detta tillfälle erinrar om och
tager äfven denna omständighet i betraktande.

På grund af det sagda, herr grefve och talman, tager jag mig
friheten att yrka bifall till statsutskottets betänkande, som afser ett
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, och det förefaller mig, som om
man åtminstone för närvarande kunde hafva fullgoda skäl för att
stanna dervid.

Herr Pegelow: Herr talman, mina herrar! Den föregående
talaren yttrade genast i början af sitt anförande, att det var honom
ofattligt, att man nu kunde komma och begära två löneklassers förhöjning
åt stationskarlarne; man borde vara nöjd med en löneklass,
som utskottet tillstyrkt.

Ett par af de föregående talarne och särskildt herr von Friesen
har dock angifvit ett skäl, hvarför man nu kommit med förslag om
två löneklasser, nemligen att det skett i enlighet med Andra Kammarens
beslut vid föregående års riksdag, och jag skall be att få
tillfoga ännu ett skäl.

Då jernvägsstyrelsen endast föreslagit förhöjning med en löneklass,
nemligen från 660 till 720 kronor, har jernvägsstyrelsen — detta
framgår alldeles tydligt vid läsandet af detta betänkande och särskildt
kan man läsa det mellan raderna — ansett det vara bättre att föreslå
något, som den vore öfvertygad om kunde komma att beviljas, än att
riskera att hela frågan skulle falla genom att begära för mycket.
Chefen för jernvägsstyrelsen har redan uttalat, att han med tillfredsställelse
skall se, om Andra Kammaren vidhåller sitt föregående beslut.
För min del skulle jag mycket väl kunna tänka mig, att man stannade
vid den af statsutskottet föreslagna aflöningen samt att förbättringen
skedde i två i stället för ett steg, men jag kan icke ansluta mig till
denna tanke af den anledning, att det synes mig föreligga en sannolikhet,
som gränsar till visshet, att svenska Riksdagen, när frågan nu
i dag kommit till slutligt afgörande, icke förr än en lång följd af år
förflutit vill ånyo sysselsätta sig med dessa lönefrågor efter den lönereglering,
som skedde i fjol, och den justering, som, såsom jag hoppas
kommer att ske detta år. Förra gången förflöto icke mindre än 23
år mellan de på hvarandra följande löneregleringarna; — det var

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernväg ar.
(Forts.)

N:o 29. 32

Torsdagen den 21 April.

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernväaar.
(Forte.)

nemligen åren 1874 och 1897 — och med eu så lång tidsperiod
mellan hvarje reglering synes mig den aflöning, som statsutskottet
nu tillstyrkt, vara för låg.

Hvad gäller det nu? Jo, det gäller en ökning af 60 kronor eller,
om mau dertill lägger 20 procents inqvarteringsersättning, 72 kronor
om året. Denna förhöjning skulle göra ungefär 20 öre per dag per
man, men personalen skulle icke komma i åtnjutande af denna löneförhöjning
under hela tjenstgöringstiden, utan det skulle komma att
förflyta efter nu gällande grunder ungefär 15 å 17 år, innan en person
komme i högsta lönegraden. Beräknar jag hans tjeustgöringstid till
30 å 35 år, skulle han sålunda blifva under hälften af sin tjenstetid
i åtnjutande af denna förhöjning, d. v. s. erhålla ungefär 10 öre per
dag under hela tjenstetiden.

Den ärade talaren på blekingebänken anförde den redogörelse
för stationskarlarnes aflöning, som finnes återgifven på sid. 10 i
utskottsbetänkandet, hvilken slutar dermed, att enligt nuvarande bestämmelser
aflöningen för en stationskarl å större station, hvilken
uppnått högsta löneklassen, utgör 1,066 kronor i gyusammaste fall.
Men hans sätt att anföra detta skulle nära nog kunna ingifva den
föreställningen, att nämnda lönebelopp vore det allmänt förekommande
fallet och att man derför borde anse stationskarlarne vara väl aflönade.
Men så är ingalunda förhållandet.

Mot denna beräkning får jag först och främst göra den anmärkningen,
att i denna slutsumma ingår värdet af fri bostad med ved,
eller 250 kronor. Det är nog alldeles rigtigt, att på vissa orter, t. ex. i
Stockholm, bostaden jemte ved är värd 250 kronor, men, mina herrar, då
är detta ju ett sätt att godtgöra personalen för de dyra lefnadskostnader,
som finnas på dylika orter, hvilket ju är bättre än att gifva personalen
öfverallt en sådan extra ersättning. Men huru går det för dem,
som icke åtnjuta bostad in natura här i Stockholm? De få ju betala
denna dyra hyra med dessa 250 kronor och få följaktligen så mycket
mindre att lefva på. Låtom oss antaga, att värdet af bostaden är
700 kronor — jag tager nu visserligen ett absurdt fall. — Enligt
denna kalkyl skulle deras inkomster vara kolossalt höga, men huru
går det för den, som icke hade bostad in natura? Han skulle icke
kunna reda sig på sin aflöning. Vi böra väl emellertid tänka på hvad
arbete denna personal uträttar, hvilka qvalifikationer och dylikt den
bör hafva.

Innan jag nu lemnar aflöningssiftran, vill jag nämna, att jag räknat
ut, att medelinkomsten under en dylik persons tjenstetid, om
maximiarfvodet bestämmes till 780 kronor, (oberäknadt dessa 60 kronor
för signalkarlar och dylika), utgör 940 kronor eller fördeladt på
365 dagar kr. 2,5 7 pr dag. Personalen är nemligen skyldig tjenstgöra
alla dagar, dock med undantag af hvar tredje söndag, som är fri.

Det sades under föregående riksdag af eu talare på skånebänken,
att för att antagas såsom stationskarl endast fordrades, att den sökande
hade god helsa och en god kropp samt en oförvitlig karakter.
Dessutom skulle han vara icke allt för litet begåfvad på hufvudets
vägnar. Detta fordrar man af hvar och en. Men det är dock eu

Torsdagen den 21 April. 33

utvald personal, som man på detta sätt erhåller, och det är allmänt
bekant, att utvaldt folk får man alltid betala bättre än annat folk.
Dervid stannar det dock icke, ty när personen i fråga kommit in vid
jernvägen, måste han taga kännedom om reglementen, föreskrifter och
dylikt. Äfven med en måttlig begåfning kan han ju lära sig detta,
men sedermera kommer tillämpningen af dessa föreskrifter, och det är
då, som nerverna spännas till det yttersta i farans stund. Då måste
denna person, om han skall sköta sin plats väl, hafva klart för sig,
hvad order och reglementen fordra, ty i annat fäll råkar han illa ut,
och det kan hända mycket farliga saker.

Nu säger man, att, med afseende å denna kategori, och särskilt
om man tänker på förhållandena på landet, denna aflöning är ganska
hög. Ja, det är nog sant; siffran kan synas hög, men man tänker
icke på, att för den, som skall betala hvarenda sak kontant, räcka
penningarna icke sa mycket, som om man har att tillgå naturaprestationer,
hvilka icke tagas in i kalkylen.

Derjemte böra vi tänka på hvad denna personals arbete är värdt.
Det är ett synnerligen ansträngande arbete, som denna personal har
■att uträtta. Kommer man en vacker sommardag in på en station
med litet folk. då synes nog arbetet enkelt och lindrigt, men det
finnes ett annat arbete. Jag skulle vilja rekommendera herrarne att
en vinternatt, när snön yr, gå in på Stockholms norra station, der
det likväl finnes en elektrisk belysning, och följa arbetet der timme
efter timme natten igenom. Karlen måste der arbeta med ansträngande
af alla sina krafter; ett felsteg på de hala snö vallarna och han
riskerar tå armar och ben afbörda; eu felaktig signal och han riskerar
att drabbas af jernvägsstyrelsens nödvändigtvis stränga disciplinära
föreskrifter; en felaktig åtgärd med påföljd, att en person blir skadad
till lif eller lem, och han blir behandlad i enlighet med strafflagens
föreskrifter! Är det under sådana förhållanden icke skäl och rättvist,
att denna personal aflönas något högre än vanliga grofarbetare, hvilka
i dessa dagar — så är åtminstone förhållandet i Göteborg — utan
något slags yrkesskicklighet fordra en aflöning af 2 kronor 20 öre
per dag.

Särskildt vill jag framhålla en sak, och det är, att för ett sådant
verk som statens jernvägar det med hänsyn till den intensiva trafiken
är af synnerlig vigt att kunna uppväcka personalens lifliga intresse
för dess tjenst, så att den icke motvilligt eller nedtryckt förrättar
sina åligganden.

Man kan genom att öfvervälta personalen få fram ett visst minimiarbete.
Men öfver skottet, det intelligenta arbetet, får man icke, om
icke intresse och god vilja är med. Och ett afslag på denna framställning
kommer att medföra — icke några våldsamma åtgärder, det är
jag fullt öfvertygad om, men en djup nedslagenhet hos denna personal.
Och detta har icke endast moralisk, utan rent ekonomisk betydelse.

Jag går slutligen till det hufvudskål, som för den ärade representanten
på blekingebänken spelade största och vigtigaste rollen i
hans bevisföring, nemligen att ett bifall till det högre aflöningsiörslaget
skulle verka för stor rubbning i aflöningsförhållandena
Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 29. 3

N:o 29.

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernväqar.
(Forts.)

N:o 29.

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

34 Torsdagen den 21 April.

gent emot de öfriga personalgrupperna. Då vill jag nämna, att degrupper,
som jag skulle vilja först och främst jemföra med denna,
äro banvakternas och vagnssmörjarnes. Dessa båda grupper åtnjuta
beklädnadsersättning lika väl som stationskarlarne. Men båda dessa
grupper hafva genom den sista löneregleringen erhållit 120 kronors
förhöjning. Stationskarlarne åter fingo det icke, utan endast 60 kronor
för vissa stationer. Om stationskarlarne få dessa två löneklasser till,
som motionärerna föreslagit, komma de således i samma ställning till
dessa två vigtiga grupper, som de hade före 1897 års lönereglering,
och detta har jernvägsstyrelsen särskildt framhållit i sitt yttrande.

Sedan komma några andra grupper, nemligen putsarnes och
pumparnes. Det är alldeles rigtigt, att der en jemkning skulle komma
att blifva nödvändig, och jag skulle i sådant fall vilja ansluta mig
till herr Waldenströms motion beträffande dem. Men om man nu
också kallar dessa för stationskarlar och tager dem med bland de
andra nära 1,600 stationskarlarne, så betyder detta realiter icke så
mycket. Och dermed anser jag för min del, att löneregleringen skulle
vara afslutad.

Det synes mig således vara eu billig gärd af rättvisa mot den
personal, som här är i fråga och hvilken har fullgjort ett så ytterst
pligttroget arbete, hvarpå senaste sommars trafik utgör ett bevis, och
hvaråt den gratifikation, hvarom motion väckts i Första Kammaren,
en motion — om hvilken jag för öfrigt icke vill yttra mig — utgör
ett erkännande — det synes mig, säger jag, vara billigt att nu åt
denna personal bevilja den af herr Centerwall m. fl. föreslagna löneförbättringen.

Jag ber alltså att få förena mig i herr von Friesens yrkande.

I detta yttrande instämde herrar Hedgren, Zotterman, Lindgren,
Schenström, Eriksson i Bäck och Nordin i Sättna.

Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Det synes mig liksom

den föregående talaren från utskottet, att motionärerna borde vara
tillfredsstälda, då utskottet här tillstyrkt Kongl. Maj:ts proposition i
frågan. Derigenom få ju också till någon del motionärerna sin vilja
fram, och det är sannerligen vackert så i detta fall. Man må se
frågan huru man vill, så måste man ändå gifva Kongl. Maj:t och
utskottet det erkännandet, att lönen för de högst aflönade stationskarlarne
icke är så liten, som man här vill reducera den till. De
högst aflönade stationskarlarne hafva, såsom här blifvit upplyst, då
man beräknar bostad och vedbrand, en aflöning af 1,066 kronor. Med
60 kronor dertill skulle de få 1,126 kronor. Man kan med dessa
stationskarlar jemföra personer, som väl måste anses tillhöra en fullt
lika god samhällsställning, och jag får såsom exempel anföra skollärarne
på landet. Då de skola taga sin dyra examen, fa de vanligen
gå vid seminariet under fyra år, och deras studier kosta dem stor
uppoffring af tid och penningar. Sedan få de 600 kronor i kontant
lön jemte hushyra, vedbrand och kofoder. Beräknar man dessa naturaprestationer
till 250 kronor, utgör deras aflöning under de fem första.

Torsdagen den 21 April. 35

åren 850 kronor. Efter fem års väl vitsordad tjenstgöring få de 100
kronor i ålderstillägg, tillsammans således 950 kronor, under det att
stationskarlarne kafva 1,126.

Jag till taga ett annat jemförande exempel. Det är icke många
dagar sedan vi behandlade sjunde hufvudtiteln, och herrarne minnas
väl, att det var en motionär från Första Kammaren, som hade väckt
förslag om att kronojägarne skulle få en löneförbättring. Dessa hafva
i de södra delarne af landet 500 kronor och i de sex nordligaste
länen 550 kronor i lön jemte 100 kronor till hushyra. De äro så väl
i afseende på intelligens som i annat hänseende jemförliga med stationskarlarne,
men äro ändock i ekonomiskt hänseende betydligt sämre
stälda än de senare.

Det har också synts mig, att, då man så nyligen som för endast
ett år sedan reglerat lönerna icke endast för samtliga embets- och
tjenstemän vid statsbanorna, utan äfven för betjente vid dem, man
icke bort återkomma med denna fråga annorlunda, än Kongl. Maj:t
gjort, hvars framställning väl är en följd af den jemförelse, som ansetts
böra göras med banvakterna, åt hvilka löneförhöjning i fjor beviljades.
Herrarne veta lika väl som jag, att löneregleringen föregicks
af en ganska grundlig utredning. Det var en kongl. komité,
som utarbetade förslaget, och detta granskades och kontrollerades icke
allenast af jemvägsstvrelsen, utan äfven af civildepartementet och
sedermera här inom Riksdagen. Några förändringar blefvo föreslagna
i utskottet och sedermera i hufvudsak af Riksdagen antagna. Skulle
man nu återigen göra en löneförändring för vare sig den ena eller
den andra klassen, så är det alldeles tydligt, att det blir en förryckning,
och då kan det icke hjelpas, att riksdag efter riksdag förekomma
nya jemförelser och upphjelpningsförsök. Det kan icke vara
nyttigt, att man så förrycker en fråga, utan sedan man gjort en
lönereglering, bör man bihålla den någon tid.

Stationskarlarne hafva för öfrigt ganska stora chancer till befordran.
En stationskarl, som sköter sig väl, kan blifva packmästare,
konduktör, stationsförman, kontorsbiträde och stationsmästare. Det
är en väsentlig och beaktansvärd fördel, som stationskarlarne hafva,
att, om de sköta sig väl, de kunna komma upp i en bättre .ställning.

Då jag sålunda har den uppfattningen, att, om man enligt utskottets
tillstyrkande antager Kongl. Maj:ts förslag, man uppfyller
alla berättigade fordringar i detta hänseende, så yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr grefve och talman! Det är

med anledning af talarens på göteborgsbänken nyss hållna anförande,
som jag ber att få göra en liten erinran.

Det synes mig icke vara fullt rätt att, såsom han bland annat
gjorde, söka framhålla allenast den svåraste tjenstgöringen för stationskarlarne
och derigenom också på sätt och vis framställa denna sak,
som om tjenstgöringen i allmänhet skulle vara sådan. Jag vågar tro,
att det finnes en väsentlig skilnad i stationskarlarnes tjenstgöring,
som fordrar på vissa ställen både större ansträngning och större

N:o 29.

Om löneförbättring

för ritsa
betjente
vid statens
jernväg ar.
(Forte.)

N:o 29.

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.

(Forts.)

36 Torsdagen den 21 April.

plikttrohet än på andra. Hans framställning af stationskarlarnes
tjenstgöring t. ex. vid norra stationen här i Stockholm vill jag icke
söka vederlägga, ty jag tror, att den är rigtig. Men vi skola tänka
på, huru det förhåller sig ute på linien, t. ex. uppe i Norrland, der
det kanske icke går mer än två tåg om dagen. Är det rätt att
glömma detta? Man hör väl framhålla äfven den sidan af saken och
taga den i betraktande. I annat fall synes det mig, att man icke
ställer sig fullt opartisk i frågan.

Beträffande herr Centerwalls yttrande, att jernvägsstyrelsen skulle
hafva uttalat sig för, att, äfven om det högre lönebeloppet nu beviljades
åt stationskarlarne, detta enligt jernvägsstyrelsens förmenande
icke skulle åstadkomma någon rubbning i aflöningsstaten för öfrige
betjente, så tror jag, att herr Centerwall i det fallet tagit fel. Ty
jernvägsstyrelsens uttalande i denna del af frågan hänför sig till den
löneförhöjning för stationskarlarne, som styrelsen sjelf föreslagit,
nemligen till 720 kronor.

Herr Centerwall: Jag skall icke taga upp tiden mera än eu

minut eller så.

Jag har blifvit ombedd att lemna en upplysning, som icke gafs
nyss. Saken är den, att desse stationskarlar o. s. v. få betala sin
egen pension; och dessa pensionsafgifter gå för en sådan karl med 780
kronor i arfvode upp till följande belopp: till pensionskassan kronor
29,95, till enke- och pupillkassan kronor 26,9 1, sammanlagdt kronor
56,86, eller ungefär lika mycket, som den föreslagna andra klassens
förhöjning.

Det var endast detta, jag ville meddela.

Herr tvär Månsson: Herr talman! Det förefaller mig, att

det skulle vara något besynnerligt, om kammaren nu i sin ifver att
förbättra ställningen för denna lägre corps inom jernvägspersonalen
skulle gå så långt, att den går förbi jernvägsstyrelsen och Kongl.
Maj:t. Särskilt fäster jag mig i detta fall vid jernvägsstyrelsen, som
efter moget bepröfvande har funnit, att den aflöning, som styrelsen
föreslår, är lämplig och rättvis. Huru skall det taga sig ut för denna
styrelse och för våra myndigheter i allmänhet, om Riksdagen skall
på det sättet kappas med dem och icke vara nöjd med hvad de föreslagit?
Jag föreställer mig, att trycket på denna styrelse af dess
personal är så starkt, att den säkert finner sig föranledd att i sina
förslag gå fullt så långt, som den anser skäligt. Nu har jern vägsstyrelsen
pröfvat denna fråga sedan i fjol, då Riksdagen tog upp den
och efter detta mogna bepröfvande kommit fram med det förslag,
som föreligger. Om Riksdagen går längre, synes det mig, att våra
myndigheter skola komma i en ganska obehaglig ställning och få mycket
svårt att tillbakahålla det tryck, som utöfvas och ovilkorligen måste
komma att utöfvas på dem i sådana fall som detta. Det synes mig,
att det vore rättare, om man nu — om, säger jag, man nu anser
aflöningen vara för låg, att i alla fall nöja sig med hvad jernvägsstyrelsen
har föreslagit. Sedan hade då jernvägsstyrelsen att taga upp

37 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

frågan och pröfva den under jemförelse med aflöningen för andra,
med dessa likstälde betjente samt sedermera framlägga förslaget i ett
sammanhang. Detta vore tydligen rättare än att, på sätt här ifrågasattes,
gå jernvägsstyrelsen i förväg.

Huru ämnar nu kammaren göra? År det meningen, att utom
dessa 780 kronor de stationskarlar, hvilka tjenstgöra såsom vexelkarlar
vid stationerna, skulle ha ytterligare det tillägg af 60 kronor,
som nu tillkommer dem, som inkallas till denna tjenstgöring? Det
är en mycket stor del af corpsen, som har dessa 60 kronor. Om man
lägger detta belopp till de 780 kronorna, så är man uppe vid 840
kronor, oafsedt den byresersättning och det beklädnadsbidrag, som
dessa betjente nu ha. Inräknas detta, kommer man upp till en aflöning
af 1,126 kronor. Men dermed, mina herrar, ha de redan
hunnit till en högre aflöning än en stor del af corpsen i öfrigt, af
dessa vagnsmörjare, portvakter, lokomotivputsare, vagnputsare, pumpare
och kolvakter. Kan det nu vara rimligt, att man skall lagstifta
och gå till väga på detta sätt och icke nöja sig med hvad jernvägsstyrelsen
har pröfvat och funnit rätt? År det då icke bättre, att
man beviljar hvad jernvägsstyrelsen har begärt och derefter tager
frågan i förnyadt öfvervägande, sedan jernvägsstyrelsen med ledning
af de uttalanden, som här framkommit, pröfvat densamma och framlagt
ett förslag, der alla dessa klasser af betjente blifvit satta i jemförelse
med hvarandra? Jag anser, att detta vore det rätta sättet
att gå till väga, och jag kan verkligen icke fatta den ifver, som här
råder att springa i kapp och öfverbjuda hvarandra utan att ha den
ringaste tillit till hvad jernvägsstyrelsen funnit rimligt och hvilket
också öfverensstämmer med hvad Riksdagen i fjor beslöt i fråga om
banvakternas löneförmåner. Då fingo banvakterna mer än dessa
stationskarlar med flera; derför skola nu de senare höjas upp. Nu
skulle de få mer än banvakterna, och derför skola väl också banvakterna
sedermera höjas upp, och så undan för undan. Rättare är
väl, att frågan pröfvas i sin helhet.

Det är med stöd af dessa skäl, herr talman, som jag nu ber att
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Pegelow: Herr talman! Jag skall endast be att få göra

en kort replik.

Den ärade talaren på blekingebänken yttrade, att alla stationskarlsbefättningar
icke äro så ansträngande, som jag framstälde det.
Han har rätt, men jag må såga, att detta är dock mycket allmännare,
än att stationskarlarne ha den höga aflöning, som statsutskottet här
har räknat ut. Vid småstationerna är arbetet ofta nog mycket ansträngande
på grund deraf, att der hålles så liten personal som möjligt.
Såsom ett exempel på att det icke finnes så godt om litet ansträngande
platser, kan jag nämna, att jernvägsbefälet ofta nog har
mycket svårt att placera äldre karlar, som ådragit sig sjuklighet
under tjensten, men som man ändå icke vill afskeda. Det fäller
sig icke sällan svårt att bereda dem en lämplig, lindrigare tjenst -

Om löneförbättring

för vista
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

N:o 29. 38

Torsdagen den 21 April.

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernväg ar.

(Forts.)

Herr Branting: Jag kunde icke utan invändning åhöra hvad herr
Ivar Månsson nyss yttrade, och detta just derför, att det kora ifrån honom.

Efter det statsutskottets afdelning hade börjat behandlingen af
den ifrågavarande propositionen och de i ärendet väckta motionerna,
tillät jag mig fråga herr Ivar Månsson, huru det kunde vara med
utsigterna i detta fall, och jag fick då af honom den upplysningen,
att han nog trodde, det en viss utsigt funnes för att utskottet skulle
kunna gå motionärernas önskan afsevärdt till mötes. Då han vid
riksdagens början uttalade sådana tankar, måste jag ställa till mig
sjelf den förvånade frågan, hvad som sedan dess inträffat, eftersom
nu just han stiger upp och förklarar, att statsutskottets utlåtande bör
bifallas, och till på köpet försvarar detta med sådana skäl, som att
man här skulle gå jernvägsstyrelsen förbi och vilja rifva upp ett
beslut, som jernvägsstyrelsen efter ett års moget öfvervägande har
fattat. Och detta fastän jernvägsstyrelsen sjelf mycket tydligt har
låtit förstå, att styrelsen icke har det ringaste emot, att man stannar
vid det högre beloppet — en förklaring, som här i kammaren i afton
ytterligare bekräftats!

Det är för att göra denna lilla erinran och för att i allt fall gifva
kammaren någon inblick i den högre politikens mysterier, som jag
tillåtit mig göra denna slutreplik.

Öfverläggningen beträffande mom. a) förklarades härmed slutad.
I enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på bifall till herr von Friesens under öfverläggningen gjorda
yrkande, och förklarade herr talmannen, att enligt hans uppfattning
svaren utfallit med öfvervägande ja för den senare propositionen.
Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition.

Den, som beträffande mom. a) i statsutskottets förevarande utlåtande
n:o 60 bifaller det af herr von Friesen under öfverläggningen
framstälda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i nämnda moment
gjorda hemställan.

göling. Det är med sådana personer, som de lindrigare platserna
besättas, och jag tror, att intet kan vara att deremot invända.

Det förnämsta skälet, som talaren på skånebänken anförde mot
den nu begärda förhöjningen, var det, att jernvägsstyrelsen möjligen
skulle kunna känna sig öfverraskad och obehagligt berörd af att Riksdagen
ginge jernvägsstyrelsen i förväg. Jag tillåter mig i det hänseendet
endast hänvisa till hvad jernvägsstyrelsens chef här i kammaren
har meddelat.

39

N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

Omröstningen visade 96 ja, men 100 nej, hvadan utskottets hemställan
af kammaren bifallits.

Beträffande derefter mom. b) anförde:

Herr Waldenström: Då jag väckte min motion om löne förhöjning

för lokomotivputsare, vagnputsaré, pumpare och kolvakter
— en förhöjning till 780 kronor, så skedde det under förutsättning,
att den af Kong]. Maj:t äskade löneförhöjningen för stationskarlar
skulle blifva beviljad. Nu har kammaren för sin del beviljat denna
förhöjning, och detta torde jag få betrakta såsom ett skäl för att
kammaren också skall bevilja förhöjning för de af mig nämnda jernvägsbetjente.
Under det att stationskarlarnes högsta lönegrad har
varit 660 kronor, hafva lokomotivputsare, vagnputsaré, pumpare och
kolvakter kunnat komma upp till 720 kronor, d. v. s. till en 60 kronor
högre lön. Men de hafva icke haft den beklädnadsersättning,
som tillkommit stationskarlarne, hvadan de senares verkliga löneförmåner
med 3 kronor i månaden öfverstigit de förres. Då kammaren
nu höjt stationskaris aflöningsförmåner med 60 kronor om året,
synes det mig också vara skäl, att lokomotivputsare, vagnputsaré,
pumpare och kolvakter få en motsvarande förhöjning, hvarigenom
deras högsta arfvode skulle komma att uppgå till 780 kronor om året.
Jag förmodar, att herr Brantings motion, deri för de af mig nu
nämnda betjente föreslås ett maximiarfvode af 840 kronor, är väckt
under den förutsättningen, att stationskaris högsta arfvode skulle komma
att af Riksdagen bestämmas till 780 kronor.

Dessa betjente, nemligen lokomotivputsare, vagputsare, pumpare
och kolvakter, hafva nu, utom hvad som egentligen tillhör deras tjenst,
äfven skyldighet att förrätta åtskilliga andra arbeten, såsom t. ex.
att påelda lokomotiven och ångfinkorna, ett arbete, som måste börja
åtskilliga timmar före ett tågs afgång och ofta måste verkställas så
tidigt på morgonen som klockan 2 å 4. Vidare måste de afprofva
trafikerande vagnar, intaga gas till belysningen i vagnarna o. s. v.

Statsutskottet anför mot de af mig framhållna skälen för löneförbättringen
ingenting annat än formella betänkligheter, och dess nej
synes mig derför vara temligen litet motiveradt. Jag hörde i dag
vid invigningen af kristna föreningen af unga mäns nya lokal ett anförande
af föreningens ordförande, deri han sade: “Ofta svaras nej på
ett sådant sätt, att, om man skakar och kramar på det riktigt, så
kommer ett ja fram derur.” Och så torde jag få anse, att det nej,
statsutskottet här på anförda svaga grunder afgifvit, är ett sådant nej,
som, om man skakar och kramar på det, lemnar ett ja till slutresultat.

Herr talman! Jag skall derför be att få yrka afslag på utskottets
betänkande och bifall till motionen.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr grefve och talman! Jag vågar

anhålla om bifall till statsutskottets hemställan. Jag tror, att kammaren
med så mycket större skäl kan gå med härpå, som, när för -

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernväg ar.
(Forts.)

N:o 29. 40

Om löneförbättring

för rista
betjente
vid statens
jernväqar.
(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

slaget i fjol, äfvenledes på grund af enskild motionärs framställning,
var föremål för behandling, Riksdagen då afslog detsamma. Det ärT
såsom redan i föregående punkt framhållits, alldeles gifvet, att en
sådan löneförhöjning, som här är fråga om, icke kan åstadkommas
med mindre, än att den kommer att förorsaka eu väsentlig rubbning
i aflöningsförhållandena för öfriga jernvägsbetjente. Och det synes
mig vara alldeles för mycket begärdt åt enskilda motionärer att räkna
på bifall till sina framställningar i dylika fall. Nog borde väl åtminstone
jernvägsstyrelsen få pröfva sådana frågor som denna, innan
de föreläggas Riksdagen. Jag hemställer till eder, mina herrar, huru
det skulle taga sig ut och om icke vederbörande styrelse skulle känna
sig komprometterad, om t. ex. aktieegarne i ett enskildt jernvägsbolag
beslöte på bolagsstämma löneförhöjning åt jernvägens tjensteman och
betjente utan att på förhand hafva hört styrelsen. Jag är alldeles
öfvertygad, att under sådana förhållanden ingen skulle vilja åtaga sig
att sitta såsom styrelseledamot i ett sådant bolag. Men här halva vi
i afton, besynnerligt nog, fått höra raka motsatsen uttalas af chefen
för statens jernvägsstyrelse. Det synes mig, att han i främsta rummet
borde vara den, som läte sig angeläget vara att få pröfva dylika
förslag, innan de föreläggas Riksdagen. Det var med vemod, som
jag hörde detta uttalande af honom, och jag kan icke annat än djupt
beklaga, att ett sådant yttrande kommit från det hållet.

Jag yrkar, såsom sagdt, bifall till utskottets förslag.

Herr Ersson i Vestlandaholm instämde häruti.

Herr Branting: Det är fullkomligt rigtigt såsom herr Waldenstöm
yttrade, att min motion i denna del utgår från den förutsättningen,
att Riksdagen skall vara benägen att bevilja 780 kronor såsom högsta
arfvode åt stationskarl. Der bibehålies denna proportion derför att
det, som vi förut hört af generaldirektören för jernvägarne, sedan
lång tid tillbaka varit vanligt, att nu ifrågavarande betjente hölles
en klass öfver stationskarlarne, enär, såsom förhållandena för närvarande
vore, de gå förlustiga bland annat beklädnad. Jag ber emellertid
att få taga fasta på det yttrande, som af generaldirektören afgafs,
och hvilket, såsom vi alla hörde, gick ut på att visa, att enligt logisk
konseqvens måste de få kategorier jernvägsbetjente, om hvilka de
återstående delarne af motionen handlar, komma att få känning af
den löneförhöjning, som stationskarlarne kunde komma att uppnå.
Nu beslöt för en stund sedan denna kammare genom votering att
bestämma högsta stationskarlsarfvodet till 720 kronor, och det lär
väl finnas ganska ringa utsigt för att Första Kammaren denna gång
skall vilja lära Andra Kammaren något bättre genom att visa, att
den å sin sida kan frångå sin gamla ståndpunkt, lika så väl som
Andra Kammaren visat sig kunna frångå den baklänges. Men i alla
fall, innan beslut derom blifvit fattadt, är det för tidigt att bestämdt
saga, att högsta arfvodet kommer att blifva 720 kronor. Det föreligger
ju ännu en formel möjlighet för, att det kan blifva 780 kronor.
Vid sådant förhållande och då det naturligtvis är rigtigast, att jern -

Torsdagen den 21 April.

41 N:o 29.

vägsstyrelsen sjelf drager konseqvenserna af det beslut i stationskarlsfrågan,
som slutligen visar sig blifva Riksdagens, skall jag, herr talman,
i förhoppning att jernvägsstyrelsen till ett följande år måste
draga dessa konseqvenser, icke tillåta mig att nu framställa något
yrkande.

Med herr Branting förenade sig herr John Olsson.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. c).

Bifölls.

I fråga vidare om mom. d) anförde:

•

Herr A. Hedin: Om det i sjelfva verket förbölle sig så, som

man läser på sidan 12 i statsutskottets förevarande utlåtande, att jag
i min motion meddelat origtiga uppgifter, så och äfven om jag trodde
mig kunna vara förvissad, att man skulle visa mig den vänligheten
att icke misstänka, det jag afsigtlig! lemnat origtiga uppgifter, skulle
jag dock känna mig djupt bedröfvad och finna det vara en oafvislig
pligt att ödmjukligen hos kammaren och statsutskottet anhålla om
öfverseende. Jag skulle då icke heller hafva begärt ordet för något
annat ändamål än att anhålla om detta öfverseende. Men jag har
icke meddelat origtiga uppgifter. Jag är således berättigad att taga
ordet till sjelfförsvar. Om någon skulle komma att finna, att detta
sjelfiorsvar möjligen något ögonblick skulle få karakteren af angrepp,
så är det icke mitt fel. Jag rigtar emellertid icke det angreppet i
någon den minsta mån emot statsutskottet. Jag finner det förklarligt,
att statsutskottet i en sådan fråga har sökt att på ett efter dess mening
tillföVlitligt håll få upplysningar i saken. Jag tar för gifvet,
att statsutskottet erhållit sådana upplysningar från jernvägsadministrationen
— jag väljer det uttrycket för att dermed gifva till känna, att
jag icke i någon den minsta mån åsyftar, att upplysningarne skulle
vara framkomna under medverkan af den ärade chefen för jernvägsstyrelsen
eller vara ett officiel! meddelande från densamma. Jag är
öfvertygad derom, att, om upplysningarne hade blifvit begärda i sådan
form, de hade kommit att lyda helt annorlunda. Men jag antar, att
statsutskottet ansett sig hafva goda skäl att lita på de uppgifter, det
fått från hvad det antagit vara sakkunnigt håll.

Hvad jag har uppgifva är, att de personer, hvilkas talan jag för,
i olikhet med alla andra jernvägsbetjente sakna förmånen af fri bostad
eller inqvarteringsersättning, och denna min uppgift är alldeles korrekt.
Här erinras nu af den, som gifvit form åt framställningen i utskottets
betänkande, att detta gäller endast om jernvägsbetjente vid linien,
vid distrikten. Nej, det år icke så. Vid styrelsen fins utom dessa

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernväqar.
(Forts.)

N:o 29. 42

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

kontorsbiträden ett antal vaktmästare, och om det numera är förhållandet,
att — sedan Riksdagen i fjor medgaf en högsta aflöning af
1,100 kronor för en bland dem, förste vaktmästaren, och denne ingått,
såsom jag tror, på ny stat — han kommer att drabbas utaf afdrag
af 150 kronor för åtnjutande af fri bostad, så gäller detta icke om
de öfriga vaktmästarne, och det fins icke vid styrelsen några andra
inom betjentklassen än dessa män och vaktmästarne. Det gäller icke
om de senare; de hafva icke ingått, af helt naturliga skäl, på den
nya staten, derför att den skulle utfälla ogynsamt för dem. De hafva
fortfarande såsom hittills, i motsats till kontorsbiträdena, naturainqvartering,
dels i jernvägens hus, dels i förhyrda lokaler. Således,
i detta fall är min uppgift alldeles korrekt.

dag har vidare uppgifva, att dessa kontorsbiträden skulle, i
motsats till alla andra betjente, sakna fri läkarevård och medicin.
Härpå svaras: “nej, det förhåller sig icke så; fri läkarevård och medicin
gälla endast personal ute på linien“. Det var dock icke så,
när min motion väcktes i kammaren; den är daterad den 27 januari.
Men sedermera, mot slutet af februari, hafva de ifrågavarande vaktmästarne
fått veta — icke direkt, utan genom ett meddelande af
jernvägsläkaren, då en af dem på sedvanligt sätt vände sig till honom
— att de icke vidare hafva att påräkna fri läkarevård och medicin.
Således, beträffande den förmånen förhåller det sig nu så, att
min uppgift, som var rigtig i början af året, har blifvit origtig en
månad senare. Men den var rigtig, då den afgafs, ty vaktmästarne
vid styrelsen — de enda betjente, som vid styrelsen finnas, utom
kontorsbiträdena — de hade fri läkarevård och medicin. Om nu
någon skulle göra den invändningen: men det är ju klart af det
gällande reglementet af den 15 oktober 1897, att fri läkarevård och
medicin är tillerkänd blott personalen vid distrikten — så lyder
det enkla svaret på en eventuel sådan anmärkning på följande sätt,
att det nya reglementet af den 15 oktober 1897 är i den delen, i
fråga om fri läkarevård och medicin, af alldeles enahanda innehåll
med § 17 af dittills gällande 1874 års reglemente, som också förklarade,
att fri läkarevård och medicin tillkommo endast‘personalen
vid distrikten, och att det oaktadt, intill dess att nämnda meddelande
af jernvägsläkaren gafs i sistlidne februari månad, vaktmästarne vid
styrelsen — den delen af betjente vid styrelsen — åtnjutit fri läkarevård
och medicin. Min uppgift var följaktligen rigtig, när motionen
skrefs. Att den sedermera har blifvit origtig, kunde blifva föremål
för några kommentarier, som jag ej skall ingå på.

Följaktligen, herr talman, har jag alldeles rätt i att tala om den
“ undantagsställning “, i hvilken kontorsbiträdena äro försatta. Deremot
har nu invändes — jag vill knappast säga af statsutskottet, men
deremot invändes i statsutskottets utlåtande i slutet af första stycket
på 12:te sidan — att, om man medgåfve hvad jag påyrkat, derigenom
skulle uppstå en rubbning i de antagna grundsatserna, förmenande
man nemligen, att kontorsbiträdena vid styrelsen hafva fått ett högre
arfvode i högsta klass än motsvarande betjente vid linien och att

Torsdagen den 21 April.

43 N:o 29.

således det icke finnes något berättigande för mig att yrka en förmån.
som redan motsvaras af detta högre arfvode. Vi skola se!

För så vidt jag får antaga, att aritmetiken — sådan man åtminstone
tillförene inhemtade den i skolorna -— icke är öfverändakastad
af den. som meddelat statsutskottet upplysningarne, lärer jag allt
hafva, äfven här, fullständigt rätt i mitt påstående om en undantagsställning
för dessa kontorsbiträden. Låt se! Det lägsta arfvodet för
kontorsbiträdena är enligt reglementet vid styrelsen 600 kronor och
vid distrikten 600 kronor. Men vid distrikten tillkomma till dessa
600 kronor antingen inqvartering in natura eller också ett hyresbidrag,
som utgör 20 procent af arfvodet. Således, då 20 procent
af 600 utgör 120 kronor, så får man uppskatta deras arfvode till
720 kronor. Det är det lägsta arfvodet för kontorsbiträden vid
distrikten, plus fri läkarevård och medicin, under det att det lägsta
arfvodet för kontorsbiträden vid styrelsen är 600 kronor, icke 720
kronor, och utan fri läkarevård och medicin. Jag förmodar, att man
skall vara villig medgifva, att 720 kronor, plus fri läkarevård och
medicin, är mer, och icke mindre, än 600 kronor. Och detta “mer“
förekommer vid distrikten, och detta “mindre“ förekommer vid styrelsen.

Det högsta arfvodet för kontorsbiträden är vid styrelsen 1,200
kronor, vid distrikten 1,080 kronor. Men vid distrikten tillkommer,
i fäll icke inqvartering ges in natura, hyresersättning, utgörande 20
procent af arfvodet. 20 procent af arfvodet, 1,080 kronor, det utgör
216 kronor. 216, lagdt till 1,080, lärer väl utgöra 1,296, och enligt
hittills gällande uppfattning är 1,296 kronor mer än 1,200 kronor,
hvilket är det högsta, som utbetalas till kontorsbiträden vid styrelsen,
och då har jag ej talat om fri läkarevård och medicin, som tillkommer
som ett ytterligare plus för kontorsbiträdena vid distrikten.

Jag vågar således påstå, att jag icke farit med osanning eller
kommit med origtiga uppgifter. Jag upprepar, att jag finner det
alldeles förklarligt, att statsutskottet har underkastat motionen kritik;
det är dess skyldighet att göra. Och statsutskottet har antagit, att
upplysningar, kommande från fackman, skulle vara tillförlitliga —
jag föreställer mig åtminstone, att det gått till på det sättet. Hvaremot
jag likaledes upprepar, att jag är alldeles viss, att upplysningarne
icke hafva kunnat komma ex officio från jernvägsstyrelsen,
allra minst med någon medverkan af dess ärade chef.

Nu är det för mig obehagligt, att statsutskottet har tagit dessa
upplysningar för kontant, och jag kan ej underlåta att göra den anmärkningen,
att det måhända torde vara skäl för framtiden att något
reformera tillvägagångssättet, då statsutskottet inhemtar upplysningar
från åtskilliga offentliga verk — äfven om detta skulle komma att
kosta något mer tid. Jag menar, att det vore kanhända rigtigt, att
dessa upplysningar begärdes och afgåfves i den mest officiella form.

Jag sade i början, att det kan hända, att mitt nödtvungna och
fullkomligt berättigade sjelfförsvar möjligen skulle kunna komma att
i någon mån antaga karakteren af ett angrepp; och dertill har jag
rätt. Ty jag är utmanad — icke af statsutskottet, utan af dem, som

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernväqar.

(Forts.)

N:o 29.

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

44 Torsdagen den 21 April.

furnerat statsutskottet upplysningar, genom hvilka jag här skulle
framstå såsom den der hade meddelat, till statsutskottets förvillande,
origtiga uppgifter. Jag skall nämna ett exempel, som förtjena!'' att
bevaras i kammarens protokoll, och då jag har äran att se statsrådet
och chefen för civildepartementet närvarande, tager jag mig
äfven friheten att rekommendera det till hans och genom honom till
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.

År 1894 beviljade Riksdagen på framställning af Kongl. Maj:t
pensioner åt vissa vid statens jernvägsbyggnader dä anstälda tjenstemän.
Följande år begärde Kongl. Maj:t ändring i de af 1894 års
Riksdag för de beviljade pensionernas åtnjutande stadgade vilkor.
Det skedde genom eu proposition — jag ber att få fästa vigt vid
datum — daterad den 10 april. Under ärendets behandling erhöll
statsutskottet — såsom man läser i utskottets den 7 maj daterade
utlåtande öfver den kongl. propositionen — på frågan, huru vida
någon af de ifrågavarande 10 personer, som 1894 tätt pension, deraf
begagnat sig, den upplysningen från jernvägsstyrelsen, att ingen ännu
begagnat sig af den honom tillerkända pensionen. Kort efter detta,
sedan jag gjort ett besök i statskontoret, vände jag mig till en dåvarande
ledamot af statsutskottet, numera aflidne Lasse Jönsson i
Sandby, och frågade honom i hvilken form statsutskottet fått detta
meddelande från jernvägsstyrelsen. Han svarade: först muntligt, och
sedan, då vi frågade en gång till, skriftligt. Såsom jag nämnde,
upprepade statsutskottet i sitt den 7 maj daterade utlåtande detta
svar, och samma s. k. upplysning inflöt sedermera i Riksdagens skrifvelse
till Kongl. Maj:t. Nå väl! På en af mig framstäld, så lydande
fråga — hvarpå jag visste svaret förut sedan 2 år tillbaka —: “Undertecknad
får härmed anhålla om skriftligt intyg, hvilka bland
ofvan nämnda personer” — de 10 ifrågavarande tjenstemännen —
“före 1 maj 1895 uppburit något å dem tillerkända pensioner, hvilket
belopp och å hvilken dag. Stockholm den 19 april 1898“ — har
jag i statskontoret, från vederbörande tjensteman fått ett skriftligt
meddelande, som utvisar hvad jag — såsom jag nyss nämnde —
visste förut, nemligen att långt förr än statsutskottet afgaf sitt utlåtande
den 7 maj, långt förrän Kongl. Maj:t kom med sin proposition
om ändring i 1894 års vilkor, hvilken proposition är daterad
den 10 april 1895, pensionsmedel uppburits af en den 2 mars, af en
annan den 8 mars och af en tredje den 9 mars. Summorna äro icke
stora. En har uppburit pensionen för hela första qvartalet, en annan
för januari månad och den tredje för halfva januari månad. Men i
fråga om en origtig uppgift, en otillåtligt ovigtig uppgift — ty ett
misstag är icke möjligt utan med förutsättande af en vårdslöshet,
som förtjenar ett strängare namn — betyder det naturligtvis icke
mycket, om summan, det gäller, är sammanlagdt några hundra eller
några tusen kronor. Detta är, herr talman, ett exempel på, att allt,
som kan sägas i en viss — men oegentlig — mening vara meddeladt
från vederbörligt håll, icke alltid håller streck; och jag tror
derför, att det vore rigtigt att ändra förfaringssättet så, att alla upplysningar
komme att begäras och afgifvas i fullt officiel form. Det

Torsdagen den 21 April.

45 N:o 29.

Sr i alla fall — det skall säkerligen kammaren förlåta mig, att jag
säger — icke behagligt att på grund af alldeles origtiga meddelanden
från en myndighet, hvilken sjelf kan göra sig skyldig till sådana
uppgifter, hvarpå jag anfört ett exempel, blifva framstäld såsom den
der skulle — låt vara oafsigtligt — hafva velat vilseleda utskottet
och kunnat bidraga att vilseleda äfven kammaren.

Herr talman, jag har icke något yrkande att göra.

Herr Höjer: Jag skall be att med några korta ord få tillkännagifva
min ställning till den motion, som af herr Hedin blifvit väckt
i föreliggande ämne, och jag skall derjemte tillåta mig att göra ett
yrkande, nemligen om utslag på utskottets hemställan och bifall till
motionen.

Jag har till det mesta blifvit förekommen af herr Hedin i afseende
på den fråga, som närmast föreligger. Samma uppgifter om
aflöningsförhållandena för kontorsbiträdena vid jernvägsstyrelsen, som
herr Hedin meddelat, har äfven jag mottagit, först skriftligen och
sedermera försökt att kontrollera dem samt äfven kontrollerat dem
genom personlig uppvaktning hos jernvägsstyrelsen. Jag skall icke
tillåta mig att upprepa hvad herr Hedin sagt — jag skall endast
tillåta mig att fortsätta den jemförelse, som han begynte, men som
han icke förde till slut.

Man skulle kunna säga — och jag tänker mig, att någon af statsutskottets
ledamöter skulle kunna anföra det — att kontorsbiträdena
i styrelsen hafva att påräkna, när de kommit upp i högsta löneklassen,
icke blott de der 1,200 kronorna, utan äfven kunna beräkna arfvode
för extra arbete uppgående till 25 å 30 kronor i qvartalet. Dervidlag
ber jag att få anmärka, först att dessa 25 å 30 kronor äro ersättning
för extra arbete och sedan vill jag häremot uppställa några förmåner,
som tillkomma kontorsbiträdena vid linien, nemligen först kompetens
till stationsmästareplatser efter 10 års tjenstgöring, hvilken kompetens
icke tillkommer kontorsbiträdena vid styrelsen. Vidare har det uppgifvits
för mig, att de flesta af kontorsbiträdena vid linien kunna påräkna
provision för försålda biljetter, fraktafgifter, felräkningspenningar
m. m., och slutligen vill jag påpeka, att för dessa kontorsbiträden
vid linien gäller, att de vid beräkningen af pensionen ega att medräkna
det der plus i inqvarteringspenningar eller hyresbidrag. Jag
skall dessutom be att få fästa herrarnes uppmärksamhet uppå, att —
enligt en uppgift, som jag fått — till jernvägsstyrelsen skall hafva
inkommit en petition från kontorsbiträdena vid linien, innehållande
flen begäran, att den högsta lönen för dem hädanefter måtte sättas i
den 7:de löneklassen, således till 1,200 krono!-, hvilken petition —
enligt den uppgift, jag fått — skall af jernvägsstyrelsen hafva blifvit
förordad. Men oafsedt detta, synes det mig vid en jemförelse mellan
kontorsbiträdena vid linien och kontorsbiträdena vid styrelsen, att förhållandena
alldeles påtagligt och i en högst betänklig grad äro till
förmån för de förra. Nu finner jag lika litet som herr Hedin
något det ringaste skäl, hvarför kontorsbiträdena på linien skola vara
bättre aflönade än kontorsbiträdena vid styrelsen eller, rättare sagdt,

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forta.)

N:o 29. 46

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

hvarför dessa senare skola vara sämre aflönade och i en afgjordt
sämre ställning än kontorsbiträdena vid linien. För min del får jag
säga, att jag icke kan begripa, hvarför man skall slå in på att hushålla
i afseende på dessa betjente vid styrelsen — en grupp, som
in alles uppgår till icke fullt 30 personer, hvarför man skall — säger
jag — med afseende på denna lilla grupp af jernvägsbetjente draga
in det der hyresbidraget å ena sidan och fri läkarevård och medicin
å den andra.

Det är efter dessa jemförelser, som jag för min del funnit, att
den motion, som herr Hedin framlagt till Riksdagens benägna åtanke,
är fotad på ganska rigtiga grunder.

Herr Pehr son i Törneryd: Herr grefve och talman! Det synes
mig, att det svar, som möjligen herr Hedins nyss hållna anförande
kan fordra, icke bör skäligen ifrågasättas att kunna lemnas af någon
ledamot af statsutskottet, utan i stället torde böra framkomma från
annat håll. Emellertid har jag icke något vidare att tillägga än att
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Mom. e0

Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 62, i anledning af
väckt motion om anslag till gratifikationer åt betjente vid statens
jernvägar.

I en inom Första Kammaren väckt, till statsutskottet för förberedande
behandling öfverlemnad motion (n:o 18) hade herr O. Alin
m. fl. föreslagit, att Riksdagen måtte till Kong!. Maj:ts disposition
ställa en summa af 350,000 kronor att utgå af innevarande års trafikinkomster
af statens jernvägar för att efter Kongl. Maj:ts pröfning
utdelas till statens jernvägars ordinarie personal inom betjentegraden
enligt 1897 års arfvodestat med ett belopp i regel motsvarande en
månads arfvode under sagda år till hvar och en af denna personal,
dock med afdrag vid längre frånvaro från tjensten och med tilldelande
af belöning äfven åt extra personal, som tjenstgjort i frånvarandes
ställe.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Härom yttrade:

Herr Eklund i Stockholm: Jag har icke begärt ordet för att
göra något yrkande, utan jag har velat i anledning af ett utskottets
yttrande på sidan 16 i betänkandet beröra en annan fråga, som dock

47 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

ganska nära sammanhänger med den föreliggande. På sidan 16 säger
utskottet:

“Vid statens jernvägar utöfvas emellertid i många fall alldeles
motsvarande funktioner af tjensteman som af betjente. Sålunda tillhör
föreståndaren för en mindre station betjentegraden, under det att
vid de större stationerna såväl stationsföreståndaren som dennes närmaste
biträden äro tjensteman. “

Här bestyrker utskottet det välkända faktum, att jernvägsmän af
betjentegraden få fullgöra precis samma åligganden som tjensteman;
och härom vore ingenting att säga, i fall det vore möjligt för en
sådan jernvägsmän af betjentegraden att genom pligttrohet, skicklighet
och nit i sitt kall vinna befordran till tjensteman. Men förhållandet
är icke så vid statens jernvägar, och detta af den grund,
att jernvägsstyrelsen eller Kongl. Maj:t uppstält mycket stränga
fordringar i afseende på lärdomskompetens — om jag så må uttrycka
mig — för erhållande af befordran vid statens jernvägar. Vid de
enskilda jernvägarne liksom inom affärsverlden tillämpas den mycket
sunda principen, att det är skicklighet och praktisk duglighet, som
får vara afgörande, om en person skall befordras eller icke, och man
har exempel på, att vid enskilda jernvägar mången person kunnat tjena
sig upp från en ganska anspråkslös ställning till en framskjuten sådan.
Vid statens jernvägar är deremot ett befäst svalg uppdraget mellan
de olika graderna. Har en person inkommit i betjenteklassen, får
han också stå der, han må ådagalägga hvilken skicklighet som helst.
Denna starkt utpreglade begränsning mellan de begge lägren af jernvägsmän
är för det första orättvis, då dels det ena lägret icke kan
undvara det andra och dels inom båda lägren ställas — som äfven
utskottet erkänner — delvis samma fordringar i afseende på arbete
och ansvar. För det andra verkar det spända förhållandet mellan
tjensteman och betjente naturligtvis ytterst ofördelaktigt på corpsandan
och sammanhållningen mellan jernvägsmännen, alstrar å ena sidan
agg, afund och bitterhet, å den andra förnämt öfversitteri, och herrsklystnad.

I fråga om vinnande af anställning som “tjensteman i allmänhet* vid
statens jernvägar ha inga bestämda kompetensvilkor — förrän just i dessa
dagar — funnits föreskrifna. I gällande tjenstgöringsregleinente kap.
1 § 2 mom. e. heter det härom, att man skall “förete* bevis om eller
undergå sådana kunskapsprof, som styrelsen finner nödiga. Vill man
göra sig mödan att upprätta en lista öfver hvilka fordringar, styrelsen
under årens lopp funnit “nödiga", skulle denna få ett mycket brokigt
utseende, ty de ha vexlat ej blott för hvarje år, utan hardt när för
hvarje till tjensteman antagen person.

Till en början gälde visst som högsta kompetens, om vederbörande
sökande var f. d. officer eller sjökapten — ett dyrbart missgrepp,
som jernvägen sedermera fått sota för. Sedermera följde bestämmelsen
om studentexamen såsom kompetensbevis, derpå betyg till
minst 6:te och så betyg till minst 7:de klassen.

Det har händt — antagligen på grund af åtskilliga relationer för
den sökande — att en yngling, som allenast genomgått 3 klasser i

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

N:o 29. 48

Torsdagen den 21 April.

Om löneförbättring

f ör vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

allmänt läroverk, efter 3 månaders “privatläsning", för styrelsen lyckats
prestera betyg i vissa ämnen till 7:de klassen och alltså ansetts kompetent
att blifva tjensteman.

Deremot har det för en person i betjentklassen — eu person, som
vunnit den allra största säkerhet och duglighet i jernvägsgöromålen
och i praktisk yrkesskicklighet erkändt höjt sig vida öfver flertalet
tjensteman med samma tjensteskyldighet samt genom sjelfstudium
lyckats tillegna sig goda kunskaper och förmåga att obehindradt
behandla åtskilliga främmande språk — icke lyckats blifva uppflyttad
till tjensteman. Hans upprepade ansökningar derom hafva hittills af
jernvägsstyrelsen afslagits.

Man hade hoppats, att bestämmelserna i samband med den nya
löneregleringen skulle i någon mån förändra detta förhållande, men
så är ej fallet, utan man kan snarare säga, att förhållandena blifvit
ytterligare skärpta i detta afseende.

I §§ 50 och 87 af Kongl. Maj:ts instruktion för jernvägsstyrelsen
af den 15 oktober 1897 har bestämts de qvalifikationer, som en person
skall ega för att kunna erhålla anställning vid statens jernvägar;
och af detta cirkulär framgår för öfrigt tydligt, att jernvägsstyrelsen
fordrar, om icke helt och hållet aflagd mogenhetsexamen, så åtminstone
betyg för sådan kompetens i vissa ämnen, som motsvarar de
betyg, som skola erhållas i mogenhetsexamen.

Att fordran på aflagd teknisk eller annan högre examen ställes
på de tjensteman, hvilkas tjenst sådant kräfver — derom är ju ingenting
annat än godt att säga, men för det öfvervägande stora flertalet
af tjenstemän: stations- och kontorsskrifvare, stationsinspektorer å de
flesta stationer in. fl. äro kunskaper, motsvarande de för mogenhetsexamen
faststälda, icke nödvändiga, om än önskliga.

Att detta kunskapsmått äfven kan vara onödigt för personer med
rätt hög tjenst, visas deraf, att en byråassistent i Stockholm sökt och
erhållit tjenst som trafikinspektör i Norrland, ehuru han har blott
vanlig folkskolebildning, men det oaktadt, lyckligt och väl inkommen
i tjenstemannaklassen, alltid haft rykte om sig att vara en af verkets
mest dugliga och pligttrogne tjenstemän.

Jernvägstjenstens rent praktiska natur har mycket litet med studentexamens
läroämnen att skaffa — om man nemligen undantager
de få tjenster, som gifvetvis kräfva eu högre utbildning — och hur
rent öfverflödig denna fordran är, visas bäst af en jemförelse med de
enskilda banorna, der man med affärsmannablick tager frågan från
dess praktiska sida och bedömer en persons lämplighet icke efter
betyg i vissa i mogenhetsexamen ingående ämnen, utan efter ådagalagd
skicklighet i tjensten. Ingen påstår heller, att de enskilda banornas
tjenstemän äro mindre ansedda eller mindre väl fullgöra sina åligganden
än statsjernvägarnes tjenstemän.

En och annan gång öfvergår en enskild bana genom köp i statens
ego, och staten öfvertager i regel tjenstemännen, som också få
behålla sina platser. Dylika tjenstemän uppfylla blott undantagsvis
de teoretiska kompetensvilkor, jernvägsstyrelsen uppställer för erhållande
af tjenstemannaplats, men det har alltid visat sig, att de i sin

49 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

tjenst varit minst lika dugliga, lika värderade och lika pligttrogna
som deras nyförvärfvade kamrater med betyg om aflagd mogenhetsexamen.
Och ej så sällan har sådan tjensteman vunnit befordran.

Inom betjentklassen finnes, såsom förut påpekats, ett stort antal
personer, hvilka hafva samma åligganden som vissa tjensteman. Så är
förhållandet med kontorsbiträden, stationsmästare och öfverbanmästare.

Så har t. ex. ett kontorsbiträde fullkomligt enahanda göromål
med en kontors- och stationsskrifvare. Huru väl kontorsbiträdescorpsen
fullgör sina åligganden framgår deraf, att det flera gånger händt, att
en stationsinspektor föredrager ett kontorsbiträde framför en stationsskrifvare.

Med stationsmästare är förhållandet likadant — ja, herr talman,
jag skall fatta mig så kort som möjligt — med öfverbanmästare
är förhållandet också enahanda. De få fullgöra samma arbete, som
åligger tjenstemännen med den skilnad, att de få lägre lön men hårdare
och strängare sysselsättning.

Jag har med denna framställning velat göra en anhållan såväl
till Kongl. Maj:t som till jernvägsstyrelsen, att de måtte taga i öfvervägande,
huruvida icke någon åtgärd skulle kunna vidtagas för att i
vissa enstaka fall, då en person i betjentklassen, såsom ett kontorsbiträde
eller en stationsmästare, gjort sig käud för synnerlig nit och
duglighet i tjensten och för öfrigt kan ådagalägga vissa kunskaper,
huruvida icke, säger jag, i sådana enstaka fall, en dylik person skulle
kunna uppflyttas i tjenstemannaklassen.

Här föreligger nu från ledamöter i Första Kammaren förslag,
som gå ut derpå, att en gratifikation skulle tillerkännas betjente vid
statens jernvägar. Detta är nu af utskottet afstyrka För min del
är jag öfvertygad, att, om Riksdagen ville bevilja en sådan gratifikation,
detta beslut skulle helsas med glädje af alla dem det vederbör.
Men jag är desslikes öfvertygad, att en åtgärd af Kongl. Maj:t och
styrelsen för statens jernvägar i syfte att bereda möjlighet för betjente,
som genom pligttrohet, nit och skicklighet i tjensten gjort sig deraf
förtjente, att kunna öfverflyttas i tjenstemannaklassen, skulle helsas
med ännu mer tillfredsställelse än en tillfällig gratifikation.

Jag har, som sagdt, intet yrkande att gorå, men jag har ansett
mig ega befogenhet att beröra detta förhållande, som faktiskt är en
fråga, hvilken alstrat mycket missnöje inom vissa klasser af jernvägsbetjente.

Häruti instämde herr Nordin i Hammerdal.

Herr Waldenström: Herr talman! Jag skall icke tillåta mig
att göra något yrkande gent emot utskottets afstyrkande af den väckta
motionen, men jag kan icke underlåta att säga, att jag tror, att det
skulle hafva hedrat Riksdagen, om den beviljat den föreslagna gratifikationen
åt jernvägsbetjente.

Det är visserligen sant, att utskottet anfört åtskilliga skäl, som
kanske motionärerna hafva förbisett, men äfven om man lägger tillsammans
alla dessa skäl, så väga de icke upp de förtjenster, som jernvägs Andra

Kammarens Prof. N:o 29. 4

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.

(Forts.)

N:o 29. 50

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.

(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

betjente under sistlidne sommar hafva inlagt genom sitt arbete, som
man väl kan säga gått vida öfver hvad man har rätt att fordra af
vanliga menskliga krafter.

Det skulle icke hafva varit någon synnerligen känbar utgift för
statsverket att bevilja gratifikationen, men det skulle hafva varit en
uppmuntran, som jernvägsbetjente väl gjort sig förtjenta af, och som
säkerligen på dem skulle hafva inverkat på ett sådant sätt, att jernvägstrafiken
deraf indirekt kunnat erhålla en nytta, hvilken ekonomiskt
motsvarat den der utgiften många gånger om.

Jag beklagar, att utskottet icke har tillstyrkt motionen, men jag
har, som sagdt, icke något yrkande att göra.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

Vid föredragning derefter af statsutskottets utlåtande n:o 63, i:
anledning af väckt motion om rätt för pensionerade tjensteman och
betjente vid statens jernvägar att erhålla fribiljetter för resa å samma
jernvägar, deri utskottet hemstält, att förevarande, inom Andra Kammaren
af herr A. F. Broström afgifna motion, n:o 167, icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, begärdes ordet af motionären

Herr Broströ m, som yttrade: Efter utskottets enhälliga afstyrkande
af demotioner, som i detta utlåtande nyss förut blifvit behandlade och
som haft till syfte att förbättra den i tjenst varande jernvägspersonalens,
inom betjenteklassen, löneförmåner, förundrar det mig icke särdeles
mycket, att utskottet äfven afstyrkt min motion, ehuru denna icke
afser någon egentlig statsutgift. Jag skall ej heller i denna sena
timme uppehålla kammaren länge, utan blott be att få yttra några ord.

Utskottet säger, att den personal, som nu är i fråga, ej synes
mer än andra af staten pensionerade tjensteman hafva behof eller
berättigade anspråk att komma i åtnjutande af fria resor å statens
jernvägar. Det der uttrycket “behof* kan nog uppfattas på mer än
ett sätt, och meningarne derom vara ganska delade. Då jag skref
min motion, tänkte jag blott att begära denna förmån för personer i
betjentgraden vid statens jernvägar, som blifvit pensionerade, der behofvet
onekligen vore störst. Men jag kom då att tänka på, att
statsutskottet — eller det utskott, som skulle få att behandla motionen
— skulle få en osökt anledning att svara, att det äfven funnes
många andra, som tillhörde högre grader, som skulle vara förtjenta
af att få samma förmån, och derför tog jag alla graderna tillsammans.

Jag har under min lefnad träffat många pensionerade embetsoch
tjenstemän samt betjente så väl från civila som militära verk
och stater, och jag har äfven träffat sådana från jernvägsstaten, men
aldrig har jag sett några, som varit så totalt utslitna, då de inträdt
i pensionsåldern som betjente vid jernvägarne. 1 den stad jag tillhör

Torsdagen den 21 April. 51

finnas några pensionerade lokomotivförare och banvakter, och jag
försäkrar, att de äro så utslitna, att de så godt som ej förmå att göra
det ringaste. Och derför tror jag, att den ifrågavarande förmånen
torde vara åt behofvet påkallad åtminstone för denna klass, helst som
pensionen der ej kan anses vara så öfverdådigt hög.

Sedan säger utskottet, att om detta beviljas, skulle otvifvelaktigt
äfven andra klasser anse sig lika berättigade’ till samma förmån. Ja,
det är ju mycket möjligt, och om den myndighet, till hvilken sådana
frågor bomme att hänskjutas, funne dem befogade, och för dem beviljade
tribiljetter, skulle jag ej anse, att någon olycka dermed skett.
Men jag förmodar, att, då sådana frågor uppstå och komma till vederbörande,
som öfver dem ha att yttra sig, dessa vederbörande skola
ha lika stor förmåga att säga nej, som statsutskottet här haft.

Vidare talar utskottet om att ett bifall till motionen äfven skulle
leda derhän, att statens inkomster af jernvägstrafiken skulle ogynsamt
påverkas. För min del tror jag icke, att några fribiljetter för gamla
utslitna pensionerade jernvägsmän skulle inverka så ofördelaktigt på
inkomsterna af statens jernvägstrafik, att densamma deraf skulle lida
något väsentligt men.

Jag tror ej heller, att det vore farligt att aflåta en sådan skrifvelse
till Kong!. Maj:t, då det ju är helt och hållet beroende på
Kong!. Maj:t, huruvida han finner beviljandet af denna förmån vara
lämpligt och nyttigt med hänsyn till jernvägstrafiken. Skulle densamma
beviljas, skedde det i vårt land ej något annat än hvad som
redan nu eger rum i vårt broderland Norge, der det, enligt hvad som
framgår af en skrifvelse från Norges statsbanedirektör, inom regeringen
förelåg ett förslag — nemligen vid den tid, då skrifvelsen affärdades
— om ordnande af en sådan här fribiljettsfråga för pensionerade
jernvägsmän. Och redan nu lemnas i praktiken fribiljetter åt pensionerade
jernvägstjenstemän och deras enkor. Samma förmån åtnjuta
dessa äfven på den danska sjaelländska jernvägen.

Herr talman! Jag ber att få yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till min motion.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 10.

Slutligen företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 61,
i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande lagstiftning
om väghållningsbesvärets utgörande.

I särskilda inom Andra Kammaren afgifna motioner hade uti
berörda ämne föreslagits:

af herr E.
del besluta, att 6 § uti lag af den 23 oktober 1891, angående väghallningsbesvärets
utgörande på landet, i hvad densamma rörer un -

N:o 29.

Om löneförbättring

för vissa
betjente
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.

N:o 29.

52

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

dantag ifrån skyldigheten att deltaga uti vägunderhållet, punkten 3
måtte erhålla följande lydelse:

3:o) ''inkomst, understigande ett tusen kronor genom aflöning,
arfvode och traktamente eller annan med allmän eller enskild tjenstebefattning
förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,
lifränta och undantagsförmån.’“;

af herr E. A. Lindblad, motion n:o 14: “att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes^ så
snart ske kan, låta fullständigt omarbeta lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet af den 23 oktober 1891 och till
Riksdagen öfverlemna sådant förslag/;

af herrar J. Eliasson och Ollas A. Ericsson, motion n:o 26: “det
Riksdagen beslutar att hos Kongl. Maj:t i skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes, efter vederbörande vägstyrelsers hörande, så
skyndsamt som möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar i och tillägg till väglagen, som pröfvas
vara af behofvet påkallade/;

af herrar P. Er sson i Vestlandaholm och A. G. Olsson i Frösvi,
motion n:0 62: “att Riksdagen ville för sin del besluta, att första

stycket af 33 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet den 23 oktober 1891 skall erhålla följande ändrade lydelse:

“Å kronans allmänning samt, i den mån sådant är förenligt med
tillgodoseende af samma eller närliggande, kronan tillhörig egendoms
behof, jemväl å utmark till annan kronans egendom må sand, grus
eller sten till vägs underhåll utan ersättning tagas efter vederbörande
skogstjenstemans anvisning/;

af herr J. P. Jansson i Saxhyttan, motion n:o 76: “att Riksdagen
måtte till Kongl. Maj:t ingå med skrifvelse, det Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till såväl
sådan ändring i lagen angående vägunderhållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891, att det måtte kunna tillstädjas väghållningsdistrikt
att å offentlig auktion öfverlåta väghållningsskyldigheten,
som ock öfriga af behofvet påkallade ändringar i samma lag.*;

af herr J. Bengtsson i Bjernalt, motion n:o 96: “att Riksdagen
måtte besluta uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t ville låta företaga en fullständig revision och omarbetning af
gällande väglag, hvarvid i motionen framstälda önskningsmål måtte
vinna beaktande. “; samt

af herr M. Andersson i Löfhult, motion n:o 129: “att Riksdagen
beslutar, att första momentet i § 60 i väglagen skall få följande
förändrade lydelse:

§ 60.

Utaf den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad lemnas
en femtedel af statsmedel, hvilket bidrag utbetalas till vederbörande

N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

53

vägstyrelse för att på lämpligt sätt tillhandahållas dem, som berörda
vägunderhåll bestrida.

Andra momentet lika som förut/

Utskottet hemstälde:

*l:o) att herrar Lindblads, Eliassons och Ericssons, Janssons samt
Bengtssons motioner, såvidt de afse en allmän omarbetning eller revision
af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,
icke må af Riksdagen bifallas;

2:o) att Riksdagen, med anledning af herrar Sandquists, Eliassons
och Ericssons, Janssons samt Bengtssons motioner, ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar af lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891 i syfte:

a) att skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll åt allmän
väg, bro och färja utsträckes till inkomst genom aflöning, arfvode
och traktamente eller annan med allmän eller enskild tjenstebefattning
förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta
och undantagsförmån, för de fall, att sådan inkomst uppgår till
minst ett tusen kronor;

b) att föreskrift meddelas angående hvilka myndigheter, som
hafva att föranstalta om val af ledamöter i den uti 47 § åt berörda
lag omförmälda särskilda nämnd;

c) att stadgande meddelas derom, att kostnaden för offentliggörande
i länskungörelserna af det i 51 § af nämnda lag omförmälda
uppskattningsinstrument skall åt allmänna medel gäldas;

d) att föreskrift meddelas angående tid och sätt för anförande
af besvär öfver beslut, som fattas vid det i lagens 58 § omförmälda
sammanträde med de väghållningsskyldige;

e) att föreskrifter meddelas dels derom, att kommunalnämnd
skall vara skyldig upprätta vägfyrktalslängd, dels ock derom, att
nämnda längd skall underkastas enahanda granskning, som i fråga
om kommuns fyrktalslängd finnes föreskrifvet; samt

f) att statsbidrag förklaras skola utgå för all landsväg och bygdeväg,
som underhålles antingen in natura af de väghållningsskyldige
eller ock gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,
såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in natura vägh
ållningssky ldi ge;

3:o) att öfriga uti ifrågavarande motioner framstälda förslag
om ändringar i berörda lag beträffande:

a) 4 §:

b) 5

o) ti §;

d) 19 §;

e) 24 §;

O 33 §;

g) 3o §;

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

N:o 29.

54

Torsdagen den 21 April.

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

h) 37 §;

i) 44 §;

k) 47 §;

l) 31 §;

m) 54 §;

n) 57 §;

o) 58 §;

P) 60 I;

q) 61 §;

r) 63 8;

s) 65 §;

t) 69 § samt

u) införande af bestämmelse om rätt för vägbållningsdistrikt att
upplåta vägunderhållet på entreprenad

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.*

Beträffande utskottets hemställan i punkten 1 hade reservation
anmälts af herr Redelius, hvilken ansett, att utskottet, i anledning af
herrar Lindblads, Eliassons och Ericssons, Janssons samt Bengtssons
motioner bort hemställa om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om allmän omarbetning och revision af gällande väglag.

Ordet begärdes af herr Redelius, som yttrade: Angående föredragningssättet
af detta betänkande ber jag att få hemställa att, sedan
den nu föredragna punkten blifvit af kammaren afgjord, punkten 2
föredrages och afgöres i sin helhet, d. v. s. alla 6 momenten derunder
på en gång, samt att derefter punkten 3 i sin helhet föredrages, men
diskuteras och afgöres efter hvarje littera för sig; och anhåller jag,
herr talman, om proposition å detta mitt yrkande.

Hvad herr Redelius sålunda hemstält bifölls af kammaren.

I fråga till eu början om punkten 1 anförde härefter

Herr Redelius: Denna punkt anhåller jag att kammaren be hagade

återremittera till utskottet och det af skäl, som jag skall be
att i största korthet få anföra.

Min tanke om denna fråga är nemligen den, att den här väglagen
är i behof af en allmän revision. Men jag finner icke lämpligt
eller ens rimligt, att Riksdagen skulle besluta en sådan skrifvelse,
då den icke har någon annan motivering än den nu föreliggande,
hvilken ju går ut på afslag. Om Riksdagen skulle vilja besluta en
allmän revision, så synes det mig derför, att ärendet bör återremitteras
till utskottet i detta bestämda syfte och med uttryckligt tillkännagifvande,
att kammarens önskan är, att utskottet måtte inkomma
med ett skrifvelseförslag, åtföljdt af en sådan motivering, som kan
anses lämplig för ändamålet.

Jag anhåller derför i korthet — utan att ingå i någon vidlyftig
utredning i detalj — om proposition på detta mitt yrkande. Skulle

Torsdagen den 21 April.

55 N:o 29.

kammaren bifalla detsamma, kunna ju öfriga punkter derefter utan
vidare afgöras.

Herr Lindblad: Då jag är en af dem,- som vid innevarande
riksdag motionerat om revision af väglagen i allmänhet, anser jag
mig böra säga några ord.

Jag vill då först erkänna, att jag vid affattningen af klämmen
till min motion icke fullt nöjaktigt afvägt ett ord. Jag använde nemligen
uttrycket “fullständigt revision. Inom utskottet har det talats om en
“allmän“ revision, och jag erkänner villigt, att detta uttryck är
bättre och dessutom äfven mer motsvarar hvad jag sjelf tänkt mig.
Jag har nemligen icke afsett att upphäfva den nu gällande väglagen,
utan jag har blott och bart önskat en revision, men i mer omfattande
delar än utskottet nu har föreslagit.

Utskottet har i år stält sig på den ståndpunkten, att det tillstyrker
partiella förändringar och förbättringar. I fjol afvisades alldeles
en sådan tanke, och inom utskottet yrkades på en revision och
talades om revisionen såsom snart förestående. Jag kunde här vid
lag anföra utskottets utlåtande och äfven yttranden af utskottets ordförande
vid debatten i Första Kammaren, men jag skall ej upptaga
tiden med ett sådant citat. Jag vill blott nämna, att vid diskussionen
inom denna kammare det var 14 talare, som dels sjelfva, dels genom
instämmanden med andra uttalade, att en allmän revision hos dem
hade de största sympatierna. Jag skall blott uppläsa, hvad en medlem
af lagutskottet, herr Folke Andersson, anförde till kammarens
protokoll. Han yttrade bland annat: “Vi veta alla, att vi icke voro
belåtna med det lagförslag, som sålunda antogs, ty der voro mångfaldiga
fel. som redan då blefvo påpekade; men för att få någon
ordning antogo vi det då i förhoppning, att framdeles, då man pröfvat
lagen, man skulle kunna vidtaga ändringar, så att den blefve mera
tilltalande och bättre, än hvad den vid antagandet var“. Och längre
ned i ett annat stycke heter det: “Då nu emellertid Första Kammaren
tagit utskottets förslag, tror jag, att det vore klokt af denna kammare
att äfven göra detsamma. Utskottet har uttalat sig till förmån
för ändringar. Detta uttalande har godkänts af Första Kammaren.
Och är det nu så, att äfven Andra Kammaren instämmer deri, har
ju Riksdagen godkänt det, och då hoppas jag, att regeringen skall
deraf sluta, att det behöfves en revision af lagen. Och det skulle då
möjligen komma ett förslag från regeringen*. Detta var den allmänna
ståndpunkten i fjol. Kan man då undra på, att vid årets
riksdag flertalet motionärer yrkat på en allmän revision? Kan man
ej förr finna underligt, att utskottet lemnat sin ståndpunkt och ej
uttalat sig i konseqvens med sitt fjolårsuttalande?

Min hufvudafsigt har egentligen varit att uttala en önskan om
vägunderhållets lämpliga lokalisering. Vägunderhållet är ju en naturaprestation
och såsom sådan ytterst känslig för afstånd, icke blott på
vägen, utan äfven till vägen. Jag hade förestält mig, att praktiske män
skulle vara mera böjda för att gå in på en sådan anordning än att
blott eftersträfva den mycket beprisade “jemnheten“. Ty hvad är

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbe
svarets
åtgörande.
(Forts.)

N:o 29. 56

Torsdagen den 21 April.

Angående
ändringar i
gällande lag
stiftning om
väghållnings •
besvärets
utgörande.
(Forts.)

egentligen “jemnheten" i detta fall ? Den är ett ord, hvars betydelse
kullkastas af verkligheten, just af utstånden. Landtmätaren går fram
med sin kedja och graderar eller uppskattar vägen, och gode männen
utmärka ett stycke, som skall rättvist motsvara ett annat. Men de
kunna ju ej veta, att den, som får detta stycke, måhända får mycket
längre dit än den, som får det andra, ehuru båda styckena skulle
motsvara hvarandra.

För att nu åstadkomma en bättre anordning af detta, har jag
föreslagit en sockenbegränsning. Jag kan mycket väl förstå, att
Riksdagen nu icke med ens vill antaga en sådan anordning. Jag
har dock icke tänkt mig, att hvarenda liten socken skulle bilda ett
särskildt distrikt — detta framgår af motionen — men jag föreställer
mig, att man skulle kunna gifva ett slags vitsord åt de stora kommunerna,
som lämpligen kunde utgöra ett distrikt, att få skilja sig
från de andra socknarne, i fall de kunde påvisa någon verklig olägenhet
af sammanslagningen till ett distrikt. Eljest måste ju Konungens
befallningshafvande, som har utslagsrätten i den saken, helt enkelt
hålla sig till de stora distrikten, såsom det beqvämaste för tjenstemännen
och Konungens befallningshafvande i egenskap af öfvervakande
myndighet. Det är dessutom möjligt att kunna införa eu
utjemning mellan socknarne, så att vid uppbörden den socken, som
finge ett större vägunderhåll på sig, än som egentligen på den belöper,
skulle.kunna få betaldt af de socknar inom distriktet, som fått
mindre vägunderhåll och derigenom sluppit ifrån en del af den skyldighet,
som rätteligen ålegat dem.

I denna motions syfte hafva tre söderrnanlandsrepresentanter,
äfvensom representanten från Södertörn instämt. Hvad södermanlandsrepresentanterna
beträffar, förhåller det sig så, att i deras vägdistrikt
delningen i allmänhet är genomförd eller så godt som afslutad. Och
jag tror, att man har rätt att taga hänsyn till den erfarenhet, som
kan föreligga inom dessa distrikt, ty erfarenheten är alltid den bästa
läromästaren. Jag vill nu blott anföra hvad en person — för öfrigt
en mycket praktisk man, som icke är från Södermanlands län, utan
från den domsaga, som utgöres af Södertörn — har skrifvit till mig.
Han säger:

“Förut grusade vi i Vårdinge endast 2 å 3 tusen fots våglängd
utom socken, nu hafva vi, utom cirka en half mils längre väggrusning
inom socken än förut, nära två mils gripning i tvenne angränsande
socknar (Öfver-Jerna och Turinge). Jag sjelf har, utom nära lika
lång sträcka väghållning inom Vårdinge, äfven lika mycket i ÖfverJerna
socken på ett afstånd af 1% mil från gården! Det kunde
låta tänka sig, att i sistnämnda socken glädjen vore stor, derför att
Vårdinge-borna få hålla så mycket väg grusad derstädes, men tvärtom
äro landtbrukarne der äfvenledes missbelåtna, emedan de fått sina
vägstycken på längta afstånd från gårdarna." Jag anför detta, ty
samma förhållande råder på många flera ställen.

Jag tänker nu något närmare skärskåda utskottets utlåtande och
skall dervid försöka att fatta mig så kort som möjligt.

Jag vill då först taga i betraktande hvad utskottet tillstyrker i punkt

Torsdagen den 21 April.

57 N:o 29.

2 a), nemligen att skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret
skall utsträckas till löntagare. Detta är -— att döma af åtskilliga
reservationer från förstakammarledamöter inom utskottet — troligtvis
den synpunkt, som svårast kommer att tillvinna sig bifall inom Första
Kammaren. Det är dock oneklig!, att saken icke bar så stor praktisk
betydelse för landsbygden, som man velat göra troligt. Ty de aflöningar,
som öfverstiga 1,000 kronor, äro jemförelsevis fåtaliga på landet. Jag
hade tänkt mig kunna uppnå ett bättre resultat medelst högre statsbidrag.
Jag håller nemligen före, att, liksom nu kostnaden för sommarväghållningen
till en tiondedel bestrides af statsverket, rättvisan kräfver,
att äfven vinterväghållningen i någon mån ersättes af statsverket — jag
har föreslagit till hälften. Det var för att nå ett praktiskt resultat,
som jag väckte detta förslag. Om väghållningsdistrikten finge dessa
belopp jemte nuvarande statsanslaget att ingå i vägkassan, så skulle
de kunna bestrida vinterväghållningen så godt som ensamt genom
statsbidrag. Och det, som derutöfver kunde erfordras, vore en ren
obetydlighet i det stora hela. Derigenom skulle man komma att
öfvergå till en i mitt tycke mera rättvis utdebitering, hvarvid äfven
löntagarne skulle komma i åtanke.

Jag ber till sist — för att fatta mig kort — att få uttala
önskvärdheten deraf, att kammaren måtte taga hänsyn till de synpunkter,
jag här framhållit, när den går att fatta beslut rörande de
yrkanden, som här föreligga. För egen del ber jag att få instämma
med herr Redelius.

Herr Friherre von Knörring: Herr talman, mina herrar! Jag begärde
ordet i anledning af herr Redelius yrkande, att detta betänkande
skulle återremitteras till lagutskottet. Ändamålet med en återremiss
skulle vara det, att utskottet skulle framlägga förslag till motiverad skrifvelse
till regeringen med begäran om en allmän revision af väglagen.

Jag kan för min del icke vara med om denna återremiss af det
skäl, att den motivering till skrifvelsen, som lagutskottet i sådant
fall sannolikt skulle föreslå, helt enkelt komme att bestå i en sammanfattning
af de önskemål, som finnas uttalade i betänkandets andra
punkt med alla dess moment. Och då jag för min del icke kan i
allo godkänna dessa moment — hvilket troligen är förhållandet äfven
med en del af herrarne — vill jag motsätta mig yrkandet om återremiss.

Detta förhindrar icke, att jag hyser den åsigten, att, om man i
denna fråga vill ernå ett godt och bestående resultat, det är nödigt
att söka fä till stånd en allmän revision af väglagen. Utskottet har
frångått den uppfattning, som det hade förra året i detta hänseende,
och instämt med en del af de motionärer, hvilka endast önska några
mindre ändringar af lagen. Jag tror icke, att man uträttar något på
detta sätt, i ty det nog kommer att visa sig omöjligt att få kamrarne
att ena sig om de ändringar, som nu föreslås.

Jag håller före, att det vore klokast, om alla de i denna kammare,
hvilka äro intresserade för att en ändring i väglagen i flere afseenden
genomföres, ville till nästa Riksdag förena sig i en större motion

Angående
ändringar i
gällande lagstiftning
om
väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

N:o 29.

58

Torsdagen den 21 April.

— eller möjligen två motioner — och att man sedan sökte få ett
särskilt utskott tillsatt för behandling af dessa motioner. Då vore
det möjligt, att detta särskilda utskott kunde åvägabringa ett skrifvelseförslag
med sådan motivering, att både Första och Andra Kammaren
skulle kunna ingå på detsamma. Någon annan ståndpunkt
tror jag icke för närvarande vara lämplig, om man vill uträtta något
i saken.

Det var endast detta, jag ville yttra.

Herr Ploman: Herr grefve och talman, mina herrar! Mot det
yrkande på återremiss, som bär blifvit framstäldt, skall jag, som för
min del anser, att mycket af det missnöje och det klander, som uttalats
om väglagen, är öfverdrifvet och delvis äfven oberättigadt, anhålla
att få göra några erinringar.

Klagomålen öfver nya väglagen gå i allmänhet ut på, att vägunderhållet
in natura ökats. Det är obestridligt, att, i följd aföfvergången
från mantalet till taxeringsvärdet såsom norm för vägdelning,
välunderhållet in natura ökats, och detta har särskilt inträffat i nyare
bygder, der i allmänhet mantalet är lågt och taxeringsvärdet högt.
Sålunda erinrar jag mig särskilt af ett besvärsmål från Södermanlands
län ett hemman om ä/8 mantal, som är taxeradt till 80,000
kronor. Taxeringsvärdet å det hemmanet är ju i förhållande till mantalet
synnerligen högt, och i följd deraf har vägunderhållet för samma
hemman betydligt ökats. Egaren af hemmanet är missnöjd, och alla,
som befinna sig i samma ställning som han, äro missnöjda och klaga
ljudeligen. Men det är tydligt, att på samma gång som dessa drabbats
af tillökning i vägunderhållet, ha andra haft förmånen af minskning;
och det måste väl medgifvas, att taxeringsvärdet vida säkrare
och mera troget angifver en fastighets bärkraft af ett allmänt onus
än det ojernna mantalet, och att den utjemning af vägbördan, som i
följd af den förändrade vägdelningsgrunden egt rum, icke varit annat
än rättvis och således icke innebär giltig anledning till klander.

Det är uppenbart, att, om vid senast förrättade vägdelningar icke
några nya vägar, utan endast de gamla ingått i vägdelningen, så skulle,
i följd af nya väglagens bestämmelse, att förutom den i mantal satta
jorden äfven utgjordar och andra jordbrukslägenheter skola i vägunderhållet
in natura deltaga, vägunderhållet för de gamla väghållarne
öfver huf vud taget hafva minskats på samma gång som en utjemning
af bördan egt rum. Men nu har emellertid, i sammanhang med de
nya vägdelningarne, en hel mängd nya vägar tillkommit. Så har
t. ex. uti Daga härads vägdistrilct af Södermanlands län, som i en af
motionerna särskilt omnämnes, omkring 8 nymil enskilda vägar
blifvit till allmänt underhåll indelade; och ehuru jag icke kan till
siffran angifva mängden af enskilda vägar inom hela länet, som blifvit
till allmänt underhåll indelade, är jag dock öfvertygad om att de
utgöra omkring 30 nymil. Härigenom har naturligtvis vägunderhållet
in natura ökats. Men å andra sidan ha också många väghållare indirekt
vunnit lättnader genom minskadt underhåll af enskilda utfarts-,
vägar. Och för öfrigt måste det väl anses såsom en stor förmån

Angående
ändringar
i gällande
lag »tiftnxng
om väghållni?igsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

59

N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

att trakter, hviika lika med andra bidraga till vägunderhållet men
saknat allmänna vägar, nu fått sådana. Det är endast en gärd af
rättvisa, som dem vederfarits, och icke heller häri kan någon skälig
anledning till klander förefinnas.

Man klagar vidare öfver, att “det icke är nog med att vägunderhållet
in natura ökats, utan äfven vägskatt i kontanta penningar
måste utbetalas.“ Ja, det är sant! Men sådan förekom nog äfven
före nya väglagens antagande. Yägdelningar och vägförbättringar
läto lika litet förr som nu sig utföras utan kontanta utgifter för
väghållarne. Och ser man närmare efter, för hvilka ändamål den
enligt nya väglagen utdebiterade vägskatten blifvit använd, skall man
finna, att det företrädesvis varit just till betalning af kostnaderna för
vägförbättringar och vägdelningar. Den dernäst drygaste utgiftsposten
har varit kostnaden för vinterväghållet. Men denna kostnad
är ej heller något nytt. Den hvilade förut uteslutande på jorden,
men genom nya väglagens bestämmelser har vinterväghållet anyftats
från jorden och lagts på vägkassan, till hvilken äfven andra beskattningsföremål
än jorden bidraga. Härigenom har äfven i distrikt, der
såsom i Södermanlands län industrien på landsbygden är föga utvecklad,
en väsentlig lättnad tillskyndats jordbruket; och detta bevisas
bäst deraf, att i många väghållningsdistrikt kostnaden för vinterväghållet
öfverstiger den enligt 60 § väglagen af samtliga vägfyrkar
utdebiterade vägskatt. Sålunda utgör t. ex. i det af mig förut omnämnda
Daga vägdistrikt kostnaden för vinterväghållet 3,000 kronor,
under det att vägskatten endast uppgår till omkring 1,300 kronor.
Skilnaden 1,700 kronor måste alltså betalas af de skattebidrag, som
inflyta af andra beskattningsföremål än jorden; och har jordbrukets
kostnad för vinterväghållet således der i distriktet uppenbarligen
minskats med minst 1,700 kronor. Jag vill visst icke bestrida, att
under de första åren af lagens tillämpning, medan de kostsamma vägdelningarna
pågått och ännu pågå, utgifterna nog mångenstädes förekommit
ganska dryga. Men detta har varit kostnader för en gång;
och jag för min de! är fullt öfvertygad om att, sedan väglagen kommit
till full tillämpning, skall vägskatten icke blifva tryckande. Upplysningsvis
kan jag meddela, att i Södermanlands län utgår vägskatten
detta år med minst 1,5 högst 5 öre per vägfyrk, utom i ett enda
distrikt, der skatten utgår med 12 öre pr fyrk, beroende deraf att
vägdelningskostnad 6,000 kronor skall dermed liqvideras.

Man anmärker vidare, att de bidrag, som inflyta af andra skatteobjekt
än jorden, icke varit “märkbara, utan att dessa och mera dertill
åtgått till ökade förvaltningskostnader, ökadt besvära Man medgifver
visserligen, att förhållandet är annorlunda i de vägdistrikt, der
industriel rörelse i större omfattning förekommer; men jag tror, att
den anmärkningen öfver hufvud taget icke är rigtig. I Södermanlands
län t. ex., der, såsom herrarne väl veta, industrien på landsbygden
icke nått någon större utveckling, ställer sig saken så, att,
under det förvaltnings- och administrationskostnaderna, inklusive uppbördsprovisionen,
uti det största distriktet uppgå till 1,670 kronor
och i de andra distrikten till mindre belopp ända ned till 400 kronor,

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

N:o 29.

60

Angående
ändringar
t gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

så hafva skattebidragen af andra beskattningsföremål än jorden uti
hvarje distrikt öfverstigit förvaltningskostnaderna, i det största distriktet.
med 3,100 kronor och i de andra med mindre belopp, särskild!
i Daga med omkring 750 kronor. Det är således origtigt att
påstå, att bidragen från andra skatteobjekt än jorden icke skulle
vara “märkbara*, då de likväl täcka förvaltningskostnaderna och
uppbördsprovisionen och lemna öfverskott derutöfver.

Eu ytterligare anmärkning, som förekommer, är den, att vägdistrikten
blifvit tilltagna för stora, och att i följd deraf vid vägdelningarne
förskjutningar egt rum uti vägunderhållet in natura.
Väghållarne hafva, så klagar man, fått sina vägstycken på en, ja
flera mils afstånd ifrån sin bostad. Utskottet uttalar såsom sin förmodan,
och det har äfven förefallit mig så, som om det just varit
erfarenheten häraf, som närmast uppkallat min kamrat på södermanlandsbänken
till den motion, som af honom i detta ärende afgifvits.
Det synes hafva varit företrädesvis denna olägenhet, som han
med sin motion velat afhjelpa, och detta skulle, enligt hans mening,
ske genom att i allmänhet låta hvarje kommun för sig utgöra ett
distrikt. Men nu är till en början att märka, att lagen väl knappast
träffas af den anmärkningen. Ty uti 82 § väglagen medgifves, att
härad må indelas i mindre distrikt; lagen lägger intet hinder i vägen
för att en kommun, om det befinnes förmånligt, må utgöra ett vägdistrikt
ensamt för sig. Om det oaktadt vägdistrikten blifvit tilltagna
för stora, kan man på sin höjd beteckna detta såsom brist på
förutseende hos menigheter och myndigheter vid lagens tillämpning,
men sjelfva lagen kan icke klandras derför. Det största vägdistriktet
i Södermanlands län föreslogo så väl kronobetjeningen som länsstyrelsen,
att det skulle delas i tre distrikt, men de väghållningsskyldige
sjelfve ville hafva distriktet odeladt, och de fingo sin vilja
fram. Men om också de stora vägdistrikten visat sig olämpliga vid
vägdelning, är det å andra sidan obestridligt, att de medföra åtskilliga
fördelar, nemligen dels jemnare fördelning af vägunderhållet och
dels åtminstone i allmänhet billigare förvaltningskostnader. För min
del är jag öfvertygad om att kommunen i regel är alldeles olämplig
att blifva särskildt vägdistrikt, ty i sådant fall skulle vägunderhållet
blifva gränslöst ojemnt fördeladt; och huru skulle det vara möjligt,
särskildt i fråga om vägförbättringar, att kunna åstadkomma någon
enhet och gemensamhet, om hvarje kommun endast skulle tänka på
sina vägar. Det är också, vågar jag påstå, principielt origtigt att
låta kommunen i regel utgöra ett distrikt för sig, ty underhållet af
en kommuns vägar utföres icke blott för kommunens egen räkning,
utan för det allmännas; och det händer icke sällan, att en väg inom
en kommun mera anlitas af och är till nytta för eu annan kommun
än den, inom hvilken vägen framgår. Nej, man må med allt skäl
söka afhjelpa de olägenheter, som vid vägdelningar i större vägdistrikt
kunna uppstå,'' men man skall akta sig för att afhjelpa ett
ondt med någonting ännu värre.

Med hvad jag sålunda anfört har jag velat visa, att mycket af
det klander mot lagens grundbestämmelser, som uttalats, icke är be -

61 N:o 29,

Torsdagen den 21 April.

rättigadt. Jag vill deremot ingalunda bestrida, att många af de inom
Riksdagen framställa ändringsyrkanden i afseende å lagens detaljbestämmelser
äro fullt befogade. Men för att få dessa ändringar
eller någon del af dem genomförda erfordras icke att kullkasta hela
väglagen. Den har, så vidt jag erfarit, väckt till lif ett starkare intresse
för kommunikationsväsendets utveckling, hvilket ju är lagens
hufvudsyfte. Med tillhjelp af lagens bestämmelser och genom de
kommunala vägmyndigheternas nitiska medverkan hafva åtminstone
inom Södermanlands län många allmännyttiga vägföretag blifvit utförda.
Det är således, enligt min mening, origtigt att stämpla lagen
såsom “oduglig''. Den har tvärtom verkat godt, och de goda verkningarna
skola, sedan lagen kommit till full tillämpning, helt säkert
framdeles än mera framträda.

På dessa i korthet anförda skäl ansluter jag mig, herr talman,
till den af lagutskottet i första punkten af dess betänkande uttalade
mening, att någon “fullständig omarbetning* af lagen icke erfordras.

Häruti instämde herrar Rydberg, Larsson i Mörtlösa, Andersson
i Himmelsby, Johansson i Berga och Jakobson.

Herr Hultkrantz: Herr grefve och talman, mina herrar! Det
är nog så, att den nya väglagen tagit ett steg framåt till ett bättre,
men det är å andra sidan förhållandet, att den lider af rätt stora
brister. Att den det gör, bevisas, bland annat, af de många motioner,
som blifvit väckta för att fä till stånd ändringar i särskilda
punkter af densamma, och likaså bevisas det ju af ett ganska allmänt
missnöje, som igifvit sig till känna på många trakter. Derför
lärer det icke kunna förnekas, att denna väglag mycket väl behöfver
undergå en revision. Att antaga att det endast är några få punkter,
som behöfva ändras, tror jag för min del icke räcker till. Det är
nog godt att de blifva ändrade, men när man så fått dessa ändrade,
är det kanske några andra qvar, som lika väl behöfva ändras, hvarför
jag tror, att det förslaget, att den nya väglagen skulle undergå
en revision eller granskning, skulle kunna lända till stor nytta. Härmed
vill jag icke säga, att grunden skulle helt och hållet ändras,
eller att man skulle taga bort det, som är godt och nyttigt, men att
man borde söka få lagen så god som möjligt, så att den mera kunde
tillfredsställa rättmätiga behof än hvad den nu gör.

Huru denna revision skall kunna ske, derom vågar jag icke uttala
mig, men jag tror, att herr Redelius har träffat det rätta. Dock
har jag nu hört, att han tillika begärt, att man skulle återremittera
ärendet, men det tror jag för min del icke gerna kan behöfvas, ty
man kan väl ändå i detta fall komma till ett beslut, som borde
kunna vara tillfredsställande.

Alltså, utan att vilja upptaga tiden med någon närmare redogörelse,
helst så mycket i frågan redan yttrats, har jag endast velat
göra dessa anmärkningar och uttala den önskan, att man vid en blifvande
revision af lagen måtte taga hänsyn till, dels att den måtte
blifva mera tydlig, ty det är många punkter i densamma, som de

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om vägliållningsbesvärets

ordnande.
(Forts.)

N:o 29. 62

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om. väg•
hållning
besvärets
utgörande.
(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

väghåliningsskyldige hafva svårt att förstå, dels att det för öfrigt är
många små ändringar, som behöfva göras.

Jag vill icke göra något bestämdt yrkande.

Herr Andersson i Löfhult: Herrarne känna alla, att den nya
väglag vi fått verkar olika i olika väghållningsdistrikt.

Det ena väghållningsdistriktet har fördel af densamma, det andra
olägenheter, och dessa olägenheter vill man afhjelpa.

Af de många motioner, som kommit in till Riksdagen både i
fjol och i år, framgår ock klart och tydligt, att ett behof förefinnes
att få ändring uti åtskilliga delar af lagen. Då man talar om revision
af lagen, menar man icke, att grunden skulle ändras, utan att
den skulle omarbetas. Hvad som kan anses godt och bra skall bibehållas,
och de paragrafer, som behöfva ändras, skola förändras.

Nu är det fråga om, huruvida man skulle kunna få till stånd eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t, med begäran, att Kongl. Maj:t skulle
låta omarbeta lagen och till en kommande Riksdag framlägga sitt
förslag, eller ock att man skulle söka få partiella ändringar i åtskilliga
paragrafer vidtagna.

Vid denna riksdag föreligga ändringsförslag rörande icke mindre
än nitton paragrafer af väglagen, och jag för min del får öppet bekänna,
att jag skrifvit en motion — jag uppmanades dertill af mina
kommittenter — och syftet med denna liksom med de andra motionerna
har varit att söka få till stånd ändringar i väglagen. Nu har
emellertid en ledamot i lagutskottet reserverat sig mot det beslut,
hvartill utskottet kommit, och han har också yrkat återremiss, för
att utskottet skulle kunna omarbeta sitt betänkande och föreslå eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t om en fullständig revision af lagen. Detta
tycker äfven jag skulle vara det lyckligaste, men om man icke vill
gå in härpå, utan fortsätta med partiella förändringar, så kan jag
äfven vara med om det.

För närvarande instämmer jag. emellertid med herr Redelius i
hans yrkande om återremiss i nyss angifna syfte.

Herr Lundell: Då tiden nu är så långt framskriden, skall jag
allenast be att få såsom min åsigt uttala, att, äfven om man kan
göra anmärkningar mot en eller annan paragraf i lagen, densamma
dock i sin helhet visat sig ganska tillfredsställande. Jag tycker derför,
att man icke bör klandra densamma mer än skäligt är.

Jag bär intet yrkande att framställa.

%

Herr Redelius: Jag ber blott att gent emot herr Ploman få
säga, att jag icke tänkt eller yrkat, att lagen i fråga skulle helt och
hållet upphäfvas och ersättas med en ny, utan att jag stält horoskopet
så, att lagen har obestridliga fördelar, som den ärade talaren framhållit,
hvarför den är värd att bibehållas, men att man icke desto
mindre måste erkänna, att i densamma finnes åtskilligt, som man
skulle kunna önska få förbättradt. Det är detta jag för min del

63 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

menar med en revision, en omarbetning i vissa afseenden, och ingenting
annat.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Petersson i Fräntorp: Herr talman, mina herrar! Det

är bekant, att före den nya väglagens tillkomst ständiga klagomål
hördes deröfver, att jordbrukarne ensamma skulle underhålla vägarne.
När man nu har fått denna lag och jordbrukarne genom den hafva
fått hjelp i vägunderhållet, så är den lagen heller icke bra. Jag tror
dock icke, att det tinnes så många brister i lagen, men på vissa
ställen tillämpas den icke rätt, och det kan väl icke vara lagens fel.

Man har nu yrkat på en allmän revision. Ja, mina herrar, hvartill
skulle en sådan gagna. Vore det så, att Andra Kammaren och
jordbrukarne inom denna vore de bestämmande, då kunde man ju
genomdrifva en förhöjning af statsbidragen, men herrarne skola komma
i håg, att vi också hafva en Första Kammare och dessutom äfven
stadsrepresentanter inom denna kammare, och derför tror jag icke,
att det skall bli lätt att genomdrifva en sådan förböjning.

De, som nu äro mest missnöjda, äro sådana jordbrukare, som
hafva hemman med jemförelsevis litet mantal, men temligen högt
taxeringsvärde. De fingo genom den nya väglagen större vägsträckor
än förut, men härmed är ju ingen orättvisa skedd, ty de ha no g ej
fått sig tilldelade större sträckor, än de verkligen äro skyldiga att
underhålla efter värdena på deras hemman.

Huru skulle för öfrigt en sådan allmän revision tillgå? På många
ställen äro vägdelningarne redan färdiga, och det är väl alldeles orimligt,
att man skulle ändra alla dessa. Äfven jag anser således, att
man icke bör taga bort hela lagen, äfven om man kan vidtaga några
partiella förändringar i densamma.

Herr Redelius yrkade återremiss, men hvad man dermed skulle
åsyfta, det har han icke sagt. Jag tror icke, att utskottet kan beakta
några andra förslag till ändringar i lagen än de, som innehållas
i de väckta motionerna, och dem har ju utskottet redan besvarat.

Herr Lindblad sade, att han icke trodde, att herr Sanduvists förslag
hade några utsigter till framgång. Det kan ju hända, att så är,
men jag vill emellertid upplysa, att inom utskottet funnos många,
som icke hade något emot detta förslag, ehuruväl utskottet icke ansett
sig kunna tillstyrka detsamma.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

I detta yttrande instämde herrar Nilsson i Skärhus, Sandquist,
Anderson i fiasselbol, Wiklund, Lundström och Wallmark.

Herr Bengtsson i Bjernalt yttrade: Herr talman, mina herrar!

Det är obestridligt, att, ehuru väglagen i många afseenden är förträfflig,
vissa punkter i densamma dock kunna behöfva ändras. Det
är derför icke min mening, att lagen i dess helhet skall kullkastas
eller bortkastas, utan jag anser i likhet med herr Redelius, att en
del mindre förändringar böra vidtagas i densamma, och att man på

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

N:o 29. 64

Torsdagen den 21 April.

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets utgörande.

(Forts.)

den vägen bör söka förbättra och förtydliga lagen, så att man slutligen
må komma till ett godt resultat.

Går man igenom förkandlingarne vid lagens tillkomst, så visar
sig tydligt, att densaamma åvägabragts genom sammanjemkningar
och utjemningar mellan olika meningar, och att man då hufvudsakligen
blott ville komma ifrån den gamla ordningen och få någonting
nytt. Så uppfattades också saken vid lagens antagande här i Riksdagen,
och jag skall såsom bevis härpå be att få läsa upp de yttranden,
som dä '' afgåfvos af flere framstående talare. Herr Jonsson i
Hot'' yttrade då: “Jag tror derför, att, om det också finnes en och
annan brist i förslaget, det skulle kunna antagas i egenskap af sainmanjemkningsprodukt.
Och denna sammanjemkningsprodukt är enligt
min tanke det enda, som kan gå i båda kamrarne.“ Herr A. Persson
i Mörarp yttrade: “Med afseende på sjelfva förslaget är jag af den

meningen, att reservanternas förslag borde antagas. Men af de skal,
som redan af åtskillige talare framhållits, särskildt i början af diskussionen
af herr Olof Jonsson, böjer jag mig för den kompromiss,
som i detta hänseende i allmänhet synes hafva gjort sig gällande inom
lagutskottet i denna fråga, och vill icke äfventyra, att förslaget denna
gång skall falla genom att vi rösta för reservanternas hemställan, om
lagförslaget eljest kan hafva utsigt att vinna Första Kammarens bifall.
“ Herr Sven Nilsson i Efveröd anförde: “Jag tror, att den

uppfattningen snart skall göra sig gällande, att man begått en orättvisa,
då man icke gått in på reservanternas förslag,, men det är en
sak, som säkerligen snart kommer att rättas, då just de, som nu få
inträda som betalningsskyldige, snart skola finna sig hågade att äfven
ålägga andra, som äro orättvisligen befriade, att deltaga. Således,
oaktadt jag gillar reservanternas förslag, är det uteslutande den åsigten,
som gör sig gällande för mig, då jag bifaller förslaget oförändradt,
att jag icke''anser det möjligt att förmå Första Kammaren gå längre än
utskottet, och att de fel, som vidlåda förslaget, snart skola rättas. “

Man ser således, att det redan från början var klart, att lagens
bestämmelser icke voro sådana som de borde vara, utan att man
hufvudsakligen ansett, att något måste göras för att komma ifrån det
gamla till något nytt. De allmänna klagomål, hvilka i de flesta delar
af den svenska landsbygden redan från böjan försports öfver densamma,
de talrika, väl motiverade ändringsförslag, som från första
stunden af dess tillämpning framkommit, och det vitsord, som från de
mest olika och från mycket autoritativa håll inom Riksdagen kommit
dessa till del, allt detta visar till fullo, att frågan om en revision är
ingen dag för tidigt väckt.

Går man vidare till protokollen i Första Kammaren vid lagens
antagande, så yttrade en talare der: “Jag tror, att klokt vore, om vi
toge förslaget i dess helhet, sådant det är, och läte författarne till
detsamma svara för följderna. Min öfvertygelse är, att de anledningar,
som förefinnas till'' anmärkningar mot förslaget, äro så talrika,
att vid kommande riksdagar så många motioner om ändringar i
denna lag komma att väckas, att man, snart sagdt, måste sätta till
ett särskildt utskott för att behandla desamma."

65 N o 29

Torsdagen den 21 April.

Denna profetia har också gått i fullbordan. Det har visat sig,
att vid flera riksdagar motionärer kommit fram med förslag till ändringar
i än den ena och än den andra delen af lagen.

Här har nu visserligen föreslagits en skrifvelse till Kongl. Maj:t
om ändring i vissa delar af lagen, men jag vill erinra, att utskottet
också i följande punkter hemstält om afslag å motioner om ändringar
i ej mindre än 19 olika §§ i lagen. Fortsätter man att väcka dylika
motioner, så måste väl i allt fall en fullständig revision af lagen en
gång komma till stånd.

Jag vill nu icke tillåta mig att vidare tala om hvilka större eller
mindre ändringar, som behöfvas i lagen, ty tiden är långt framskriden,
och jag vill derför icke uppehålla kammaren mera.

Jag tror emellertid, att det skulle vara klokt att bringa en revision
af lagen till stånd, och jag ber derför att få instämma i herr
Redelii yrkande om återremiss till lagutskottet.

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om v (ig -hållning *-besvärets
utgörande.
(Forts.)

Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! Det vore nog godt

och val, om det kunde gå så lätt att resonera bort de anmärkningar,
som vid upprepade tillfällen framkommit mot väglagen, som min
ärade vän och kamrat på södermanlandsbänken nyss gjorde. Men jag
kan icke återhålla den meningen, att det erinrar om en tankegång
sådan som denna: “Nu ha vi jurister skrifvit i hop en väglag, då böra
ni äfven vara belåtna med den!“, detta, oaktadt man vid lagens antagande
erkände, att densamma var ett kompromissförslag, som skulle
tillmötesgå önskningar från olika håll. För öfrigt är det icke första
gången, som man ser, att fackmännen sjelfva äro fullkomligt oense,
när det gäller att få fram vissa bestämmelser.

Just den omständigheten, att så många olika förslag till ändringar
framkommit, anser jag för öfrigt bevisa, att den tanke, som man kan
spåra såsom genomgående hela lagen, är origtig, den nemligen, att eu
enda anordning skulle vara den absolut rigtiga på alla orter. Det borde
väl dock vara tydligt, att i ett land, som är så vidsträckt som vårt,
och der naturförhållandena på olika platser äro så olikartade, ett onus
sådant som detta bör på olika ställen kräfva olika anordningar, ty det,
som kan vara lämpligt för det ena distriktet, behöfver ju icke vara
det för det andra. Det är derför, som jag föreslagit, att, om en ny
väglag kunde komma till stånd, man deri borde i främsta rummet
införa olika alternativ för väghållningsskyldighetens utgörande jemte
rättighet för väghållningsdistrikten att sjelfva afgöra, hvilket sätt
som bäst lämpar sig för hvarje distrikt.

Om vi emellertid skola kunna uppnå någon enighet, så är det
väl bäst att söka genom en skrifvelse få frågan inför Kongl. Maj:t,
på det att regeringen må med de resurser, som stå den till buds,
söka åvägabringa en utredning angående detta onus. Regeringen
borde dervid naturligtvis tillgodogöra sig den erfarenhet, som vunnits
af vägstyrelserna och vägdelningsförrättarne i olika delar åt landet.
Jag antager nemligen, att vägdelningarna nu på flertalet ställen
pågå eller äro afslutade. Om regeringen nu finge ett sådant uppdrag
och i följd deraf sökte utröna, hvilka erfarenheter och meningar,
Andra Kammarens Prof. 1898. Ar:o 29. 5

N:0 29.

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

66 Torsdagen den 21 April.

som vunnits hos vägstyrelserna, skulle väl pa detta sätt samlas ett
värderikt material. På grund häraf anser jag, att vi landtmän borde,
för att uppnå enighet åtminstone i denna enda sak, biträda herr
Redelii yrkande, att frågan måtte återremitteras till lagutskottet^ för
att der underkastas ny behandling, så att man kunde få fram några
positiva önskningsmål såsom grund för en skrifvelse.

För att få någon enighet inom denna kammare, hvilken är den,
som måste föra denna fråga framåt, ber jag alltså att fa pa det lifligaste
instämma i herr Redelii yrkande.

Herr Folke Andersson: Herr talman, mina herrar! Den sist»

talaren före mig yttrade, att lagen hade tillkommit genom jurister,
som icke hade någon praktisk erfarenhet, och att den således tillkommit
på ett otillfredsställande sätt. Jag ber att fa upplysa, att sa,
är icke förhållandet, ty törst tillsattes en komité för att utarbeta ett
lagförslag, och då Kongl. Maj:ts proposition inkom, tillsattes vid
Riksdagen ett särskilt utskott, som dock icke kunde kunde komma
till enighet, och slutligen framlades förslaget på nytt, och då sökte
lagutskottet att af hvad som förekommit få i hop något helt, som
skulle om möjligt tillfredsställa alla, så att vi skulle komma ifrån det
gamla oefterrättlighetstillståndet och få en ny lag, byggd på goda
grunder.

Nu har det varit så mycket klagomål, och manga vilja hafva en
genomgripande revision, men högst fa hafva sagt, huru de vilja hafva
det, och hvar och en vill blott hafva sin mening igenom. Jag vill
då fråga, huru det skall vara möjligt, att alla skola få fram sina önskningar,
då en hvar blott håller på sitt. Nej, man måste gå hvarandra
till mötes för att vinna något. För min del instämmer jag med herr
Ploman. Lagen är icke så dålig, som herrarne påstå. Jag har frågat
vägstyrelserna i min hemtrakt, hvilka anmärkningar de hade mot
lagen, och de svarade, att i början tyckte de, att den var otillfredsställande,
men att de sedermera funnit, att den i det hela är ganska
bra, ehuru det visserligen fans några små önskemål, som de ville
ha med i den. Under sådana förhållanden hemställer jag: hvad skulle
lagutskottet göra? Här har kommit yrkanden från många håll, och
utskottet har sökt tillmötesgå dem genom att tillstyrka en skrifvelse
med begäran, att Kongl. Maj:t ville framlägga förslag till ändringar i
några vissa punkter. Att nu återförvisa frågan till lagutskottet, tror
jag icke skulle hafva någon verkan, ty utskottet kommer nog icke
att ändra sitt beslut. Jag skulle derför önska, att herrarne ville antaga
lagutskottets förslag, ty skulle man nu begära en allmän revision,
så blefve det nästan detsamma som herr Redelii förslag. Hvilka
grunder skulle denna revision byggas på? Vilja herrarna vara med
om att nu rifva upp alltsammans? Det är ett farligt experiment.
Liksom i alla andra lagar kan det väl äfven här finnas brister, men
dem bör man söka successivt förbättra, såsom lagutskottet här trött
sig böra göra.

Jag vill alltså hemställa, att herrarne matte bifalla utskottets tör -

N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

67

slag- ty jag tror, att det för närvarande är det bästa och klokaste, vi
kunna göra.

Herr Olsson i Ornakärr instämde häruti.

Herr Hjelmerus: Herr grefve och talman! Då den nya väg lagen

utfärdades, åsyftade man med densamma att bereda lättnad åt
den i mantal sätta jorden genom att öfverflytta en del af väghållniugsbesväret
på öfriga skattskyldiga fastigheter. Under den långa tid,
arbetet på lagen pågick, tillkommo emellertid en mängd nya vägar,
som icke voro medtagna i det gamla vägunderhållet, men man antog
dock, att lättnad skulle vinnas genom den nya lagen. Tiden gick,
lagen trädde i kraft, och den ena vägdelningen genomfördes efter den
andra, men då man sedan jemförde det nya vägstycket med det gamla,
så fann man, att det icke var någon lättnad och att således ingen
fördel vunnits med den nya lagen. Då drog man den efter min mening
felaktiga konklusionen, att lagen var oduglig. Hvad man dervid
förbisåg var först och främst, att i de nya vägdelningarna ingingo i
regel ett mycket stort antal vägar, som icke voro intagna i de gamla.
Följden häråt måste blifva den, att vägbållningsbesväret, äfven om
man tog i betraktande, såsom naturligen också skedde, att utjordar,
urfjell och andra dylika områden, som efter den gamla lagen icke
voro skyldiga att deltaga i vägunderhållet, nu måste göra det, dock
blef mera betungande än förut. Nu vill jag emellertid framkasta den
frågan: är detta lagens fel? Jag tror det icke. Har man inom jemförelsevis
små distrikt fått in så stora sträckor ny väg som fyra till
sex mil, så är det ju en ganska afsevärd fördel. Jag kan åtminstone
icke se saken på annat sätt. Men nog komma dessa vägstycken att
tynga på de väghållningsskyldiga, ty icke kunna dessa små fastigheter,
utjordar och urfjell uppsluka dessa långa vägsträckor, som man sålunda
fått med. Jag tror derför, att den myckna klagan, som man
fått höra öfver dessa anordningar, och sådana klagomål hafva nog
framkommit i alla landsdelar, jag tror, säger jag, att, såsom en talare
på sörmlandsbänken på ett mycket förtjenstfullt sätt framhöll, dessa
klagomål äro till eu stor del obefogade.

Men hvad jag håller före, det är, att väghållningsbesväret är
mycket tryckande, och deri ligger väl egentligen den yttersta grunden
till de starka klagomålen, tv väghållningsbesväret är verkligen icke
något lindrigt onus. Det utgjorde redan vid den tiden, då vägkomitén
affattade sitt betänkande, eller år 1880, ett besvär, som upptaxerades
till mellan 6 och 7 millioner kronor. Nu hafva ofantligt många nya
vägar kommit till sedan dess, så att jag tror, att för närvarande, om
en ordentlig uppskattning af väghållningsbesväret in natura företoges,
vi nog skulle komma upp till minst 9 millioner kronor. Jemföra vi
detta med t. ex. det belopp, som de gamla, nu snart afskrida grundskatterna
uppgingo till, så finna vi, att dessa utgjorde 6 millionor kronor,
och om då väghållningsbesväret kan taxeras till 9 millioner kronor,
så utgör det icke mindre än en och en half gång beloppet af de gamla
grundskatterna. Det bör väl då vara ganska klart för en hvar, som

Angående
ändringar i
gällande lagstiftning
om
väghållntngsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

N:o 29.

Angående
ändringar i
gällande lagstiftning
om
väghållnings
besvärets
utgörande.
(Forts.)

68 Torsdagen den 21 April.

bar någon kännedom om landsbygdens förhållanden, att detta onus
kaus och att det käns på slättbygden i hög grad betungande. Jag
antager nu, att vi skulle omarbeta väglagen och göra några jemkningar
här och der. Jag undrar, om det ändock skulle framkalla
någon större belåtenhet. Jag tror, att det blefve samma klagan då
som nu.

Jag för min del tänker mig ett annat sätt, hvarpå en förbättring
och en utjemning skulle kunna ske, och det vore, om Riksdagen kunde
ena sig om att höja det statsbidrag, som nu utgår till det vägunderhåll,
som fullgöres in natura. I 60:de paragrafen af väglagen heter det,
att statsbidrag skall lemnas med Vio utaf /.len för vägunderhåll in
natura uppskattade kostnad. Antag, att vi höja detta till tva, tre eller
möjligen fyra tiondedelar, då tror jag, att man skulle få höra mindre
klagomål öfver väglagen och att i stället belåtenheten skulle blifva
ganska stor. Emellertid finner jag inom lagutskottet icke någon benägenhet
att gå i den rigtningen. Eu motion har vid denna riksdag
blifvit väckt af herr Andersson i Löfhult, deri han föreslår att höja
det nuvarande statsbidraget från till ''/5, d. v. s. att fördubbla detsamma.
Han anför, efter mitt förmenande, jemförelsevis goda skäl
härför, ehuru han möjligen icke tager illa upp, om jag säger, att han
ej utfört sin tnotivering så väl och fullständigt, som kanske hade
kunnat ske. Han säger i sin motion, n:o 129, att den nya vägdelningen
medfört drygare utgifter. Dermed föreställer jag mig, att han
menar drygare utgifter, än man hade tänkt sig. Jag tror icke, att,
då man utarbetade denna lag och antog den vid 1891 års riksdag,
man då tänkte sig, att den kunde komma att medföra så^ dryga utgifter,
som den verkligen gjort. 1 denna del gifver jag således herr
Andersson i Löfhult rätt.

Han anför vidare såsom skäl för sin framställning, att den nya
väglagen tillämpas mycket strängare än den gamla. Jag antager, att
han menar, att den tillämpas ännu strängare än förut, d. v. s. att
fordringarna med afseende å vägunderhållet in natura äro högre än
efter den gamla lagen. Jag tror, att så är förhållandet, och att lagstiftaren
också menat, att vägarna nu skola sättas i ett mera tillfredsställande
skick, än förut var fallet. Detta synes mig sålunda vara
ett ganska godt skäl, men många andra skulle ju kunna anföras. Jag
föreställer mig, att man kanske lämpligen kunde upptaga äfven det
skälet, att i utlandet den meningen gjort sig gällande, att de större
landsvägarnas underhåll är en skyldighet, som åligger staten och icke
kommunerna. Vilja herrarne gä igenom och granska den utländska
lagstiftningen, skola herrarne finna, att i allmänhet de stora rikshufvudvägarna
underhållas helt och hållet pa statens bekostnad. Om
jag då antager, att dessa kanske här i riket motsvara ungefär hälften
af hela vägunderhållet, så skulle man ju i följd häraf komma till det
resultat, att staten borde deltaga till hälften i det allmänna vägunderhållet
och kommunerna till hälften. Men detta skulle då, omsatt på
det sätt, herr Andersson i Löfhult menat, leda till att staten bidroge
med s/,o i stället för, såsom han sagt, 2/,0. Herr Andersson hade icke
tillåtit sig att framhålla dessa skäl, förmodligen derför att han antog,

69 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

att lagutskottet val kände, hvad lagstiftningarna utomlands i detta
afseende säga. Men det kunde ju vant på sin plats att hafva gjort
en erinran i den ifrågavarande rigtningen. För min del håller jag
före, att det icke alls skulle vara något orimligt att framställa en
sådan begäran, och jag är bestämdt öfvertygad derom, att meningarna
i de särskilda landsorterna då mycket snart skulle komma att vända
sig, så att lika missnöjd man för närvarande är med den nya väglagen,
lika belåten skulle man derefter komma att blifva.

Då emellertid nu icke kan vara tal om att framställa yrkande i
denna retning, så skall jag naturligtvis icke göra det, och jag skall
icke ens förena mig med dem, som påyrka en allmän revision af väglagen,
då, såsom af hvad jag sagt torde framgå, jag håller före, att
lagen icke är sämre, än att den kan användas. Att besväret är tungt,
det rår lagen icke för. Det lättas icke genom att omarbeta lagen.
Det lättas endast, för den händelse Riksdagen är villig att öka det
anslag, som jordbrukarne nu uppbära för väghållningsbesvärets utgörande.

Herr Sandquist: Då här af åtskilliga talare framstälts ganska

skarpt klander mot väglagen i dess helhet, vill jag tillkännagifva,
att jag icke är solidarisk med dessa. Ty, såsom jag i inledningen
till motiveringen af min motion sagt, “genom den nya väglagen har
ett ganska vigtigt steg tagits i syfte att bereda lättnad åt den i mantal
satta jorden, som förr ensam måste vidkännas väghållningstungan.“
Så säger jag ock nu. Detta vill jag med eftertryck hafva sagdt i denna
punkt, på det att jag icke må anses stå såsom en åklagare med min
motion mot väglagen i dess helhet.

Vidare vill jag be att obetingadt få yrka bifall till utskottets utlåtande,
helst man ju icke kan med visshet veta, hyilket resultatet
skulle kunna blifva af att återremittera frågan till utskottet. Det
är ju dock det troliga, att lagutskottet icke vidare komme att befatta
sig med denna fråga eller, med andra ord, icke ändra sitt beslut,
och då blefve ju hela återremitterandet af noll och intet värde. Herr
talman, jag yrkar derför bifall till utskottets i första punkten gjorda
hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner af
herr talmannen gifvits å hvardera af de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Efter föredragning vidare af punkten 2 anförde:

Herr Redelius: Med anledning af kammarens beslut i punkten

1, anhåller jag att få yrka afslag på denna punkt 2, och instämmer
jag således i den af herrar Hasselrot m. fl. i denna punkt afgifna och
betänkandet vidfogade reservation, emedan jag anser, att den revision,
som synes mig önskvärd, skulle hindras och till mycket obestämd
framtid uppskjutas genom antagande af denna punkt 2. Jag anhåller
derför om afslag.

Angående
ändringar i
gällande lagstiftning
om
väghållningsbe
svär et t
Vitgörande.

(Forts.)

N:0 29. 70

Torsdagen den 21 April.

Angående
ändringar i
gällande lagstiftning
om
väghållning sbesvärets

utgörande.

(Forts.)

Herr Petersson i Fräntorp: Jag deremot skall yrka bifall till
lagutskottets förslag. Att prosten Redelius icke tycker om det, kunde
jag nog förstå. Men jag anser förslaget i denna punkt vara rättvist och
derför böra bifallas.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mina herrar! Jag vill
endast yrka bifall till utskottets förslag. Jag anser det vara ett godt
steg i den rigtning, motionerna afsett. Af sådant skäl har man ingen
anledning att afslå detta utskottets förslag.

Herr Andersson i Löfhult: Då kammaren afslagit yrkandet

om återremiss, vill jag, såsom jag nämnde första gången, jag hade
ordet i denna fråga, vara med om lagutskottets förslag i andra punkten,
hvartill jag yrkar bifall.

Herr friherre von Knörring: Icke kan det vara rigtigt att
yrka bifall i klump till alla moment, som ingå i denna punkt 2, såsom
tvenne utskottsledamöter nu gjort. Det är att gå väl långt. Derför
skall jag tillåta mig begära, att herr talmannen föredrager hvarje
moment för sig, så att man får yttra sin mening särskildt beträffande
hvarje moments innehåll.

Herr talmannen: Kammaren har redan beslutit angående före dragningssättet,

och jag har handlat derefter. Det står hvar och en
fritt att med afseende på det ena eller andra momentet framställa det
yrkande, han kan finna skäligt.

Herr friherre von Knorring: Beträffande första momentet, i

hvilket utskottet föreslagit, “att skyldigheten att deltaga i byggnad och
underhåll af allmän väg, bro och färja utsträckes till inkomst genom
aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän eller enskild
tjenstebefattning förenad förmån" m. m. “för de fall, att sådan inkomst
uppgår till minst ett tusen kronor", måste jag säga, att det är en
fråga, om hvilken man kan hafva olika tankar. Jag vill icke absolut
motsätta mig förslaget, meu visst är det för mig, att, om man vill
ändra väglagen i afseende på skattskyldigheten, bör man göra det i
högre mån, än utskottet föreslår. Bland dem, som icke äro skyldiga
att skatta till vägkassan inom ett väghållningsdistrikt, förekomma
jernvägsbolag och kanalbolag. Såsom herrarne veta, skattar ett enskilt
jernvägsbolag till en kommun för inkomst vid den eller de
stationer, som finnas inom kommunen. Om nu det blir lag, som här
föreslås, skulle det abnorma förhållandet inträffa, att ett jernvägsbolag
blir skattefritt med afseende å vägkassan, men stationsinspektoren,
som är en aflönad tjenare, blir skattskyldig till vägunderhållet,
om hans inkomst uppgår till 1,000 kronor. Det är en påtaglig orättvisa.
Nu kan man göra den invändningen: jern vägsbolaget begagnar
icke vägarna. Ja, det är nog sant. Men från den synpunkten tror
jag icke, man har bedömt frågan om skattskyldighet till vägkassan
i allmänhet. Jag tvifla!'' för öfrigt på, att en stationsinspektor eller

Torsdagen den 21 April.

71

N:o 29.

i allmänhet sådana, som äro anstälde vid jernvägarna, begagna landsvägarna.
Således kan jag för min del icke yrka bifall till utskottets
förslag i afseende på detta moment, då icke en utsträckning af skattskyldigheten
göres på det sätt, jag nu har antydt.

Vidare ber jag att få yttra mig om ett annat moment. Det är mom. d).
Det handlar om 58 § i väglagen. Denna § bestämmer om det sammanträde,
som väghållningsskyldige skola hålla för att fatta sina beslut
angående inkomst- och utgiftsstaten samt i sammanhang dermed bestämma
vägskatten. Man öfverraskas i utskottets motivering vid tal
om denna § utaf en upplysning, som jag skall be att få något granska.
Jag bör dock först erinra om, att de beslut, väghållningsskyldige fatta
på nämnda sammanträde, kunna enligt väglagen icke öfverklagas.
Det linnes åtminstone icke någonting nämndt i väglagen om, att besvär
kunna öfver dessa beslut anföras hos Konungens befallningshafvande
eller någon annan myndighet. Nu säges det i utskottets
motivering med anledning af en motion, som går ut på., att sådan
besvärsrätt bör införas: “Vidkommande åter förslaget om införande

af föreskrift om besvärs anförande öfver beslut, som vid i paragrafen
omförmälda sammanträden fattats, måste utskottet medgifva det vara
en brist uti väglagen, att dylik bestämmelse saknas. Visserligen har
den praktiska tillämpningen visat sig kunna härför råda bot, i ty att
Kongl. Magt uti flera särskilda genom besvär inkomna ärenden förklarat,
att det tillkommer Konungens befallningshafvande att till pröfning
upptaga besvär öfver de i 58 § angifna beslut; men antydda
brist har likvisst redan förorsakat olägenheter och tidsutdrägt. “ Det
är verkligen en ganska öfverraskande upplysning detta. [ väglagen
finnes ganska noga bestämdt, hvilka rättigheter och åligganden,
Konungens befallningshafvande har, samt likaså hvilka åtgärder och
beslut, som väghållningsskyldige sjelfva ega att vidtaga. Det finnes
äfven nämndt i 80 §. när Konungens befallningshafvandes beslut får
öfverklagas. Men intet finnes, såsom nyss sades, nämndt derom, att
väghållningsskyldiges beslut vid sammanträde enligt 58 § kan öfverklagas.
Jag anser i följd häraf, att om Kongl. Magt har förklarat
på administrativ väg, att dessa beslut kunna öfverklagas, har, ledsamt
att säga, Kongl. Maj:t öfverskridit sin befogenhet. Jag tror, att det
icke finnes många i denna kammare, som hålla så mycket på Kongl.
Maj:ts magt och myndighet som jag. Men deremot är jag en afgjord
motståndare till att Kongl. Maj:t öfverskrider sin befogenhet. Derför
har jag ock ansett mig böra påpeka det nu nämnda förhållandet.

Jag förnekar icke, att det borde finnas i väglagen bestämmelse
om, att besvär kunde anföras öfver väghållningsskyldiges beslut, men
sådant borde icke få ske i andra fall, såsom ock utskottet antyder,
än då Överklagande utaf kommunalstämmas beslut är medgifvet,
d. v. s. när beslut har blifvit fattadt i ovigtig ordning eller kränker
enskild mans rätt eller i andra sådana undantagsfall. Skulle det vara
tillåtet att öfverklaga ett beslut, som fattas angående inkomst- och
utgiftsstaten, skulle naturligtvis den öfverordnade myndigheten kunna
bestämma, att den eller den utgiften skulle göras och vägskatten
ökas eller minskas.

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

N o 29. 72

Torsdagen den 21 April.

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

För öfrigt anser jag denna 5S § vara ganska illa affattad, ty det
fins ingen garanti för, att besluten, som vid der nämnda sammanträden
fattas, verkligen fattas af hvad jag skulle vilja kalla hela väghållningsdistriktet.
Utan på ett sådant sammanträde kan det alltför
lätt inträffa, att endast de närmast boende infinna sig, och då kunna
de, som hafva större antal fyrkar, lätteligen öfverrösta de andra.

Det finnes en motion angående ändring af sättet att välja medlemmar
af den nämnd, som skall verkställa väguppskattningen. Den
nämnden skall enligt 47 § väljas på det sätt, att elektorer utses
kommunvis, och dessa elektorer skola sedan sammanträda för att
verkställa valet. Motionen går ut på, att valet skall verkställas på de
sammanträden, som hålles enligt 58 §. Utskottet sätter sig med rätta
emot detta förslag på följande grunder: “Denna ändring, som lärer
afse ej blott valets förrättande vid annat tillfälle, än nu är föreskrifvet,
utan äfven att detsamma skall ske ej genom af kommunerna utsedda
valmän, utan af de väghållningsskyldige sjelfva eller deras ombud,
kan utskottet fortfarande ej tillstyrka, då deltagandet i valet derigenom
skulle väsentligen försvåras, på samma gång det skulle blifva hardt
när omöjligt för väghållningsdistriktets mera aflägsna kommuner att
vid valen fä hela sitt vägfyrktal representeradt. Valen skulle derigenom
komma att mången gång bero på en ren slump,” etc. Medelst
detta yttrande har utskottet enligt min uppfattning helt och hållet
kritiserat bort 58:de paragrafens affattning.

Det vore enligt mitt förmenande långt bättre, om det vore i lagen
bestämdt, att kommunerna hade att skicka ombud till sådant sammanträde,
som skall hållas enligt ofvannämnda §, och att dessa ombud
egde rösta hvar och en för den vägfyrktalssumma, som hans kommun
sammanlagdt innehade. Derigenom behöfde det ej förmenas de enskilde
väghållningsskyldige att både närvara och rösta vid sammanträdet,
ty deras fyrktal kunde i sådant fall dragas från den kommuns
fyrktal, som de tillhörde, och kommunens ombud rösta för återstoden.
Jag tror sålunda, att § 58 bör ändras i ganska vidsträckt mån, innan
man kan anse, att detta lagrum blifver på ett tillfredsställande sätt
beskaffad^

Till slut vill jag vända mig mot den punkt i utskottets betänkande,
som handlar om upprättande af vägfyrktalslängd. Man bär
vid flere riksdagar väckt motioner i denna fråga. Utskottet har nu
kommit till det resultat, att vägfyrktalslängderna böra upprättas af
kommunalnämnderna, men uppbörden fortfarande verkställas af kronans
uppbördsmän. Jag tror för min del, att, om ändring skall ske i detta
hänseende, man kan ordna saken på ett förståndigare sätt. Kommunalnämnderna
hafva sannerligen redan ganska mycket att uträtta och
få sannolikt, allt efter som utvecklingen fortgår, allt flera göromål
att handlägga, så att det vore hardt att ålägga dem besväret med
ifrågavarande längders upprättande. Dessutom kunde eu sådan bestämmelse
medföra den olägenheten, att i sådana distrikt, som bestå
af en myckenhet små kommuner, vägfyrktalslängderna icke komme att
innehålla tillräcklig enhet, utan att ojemnhet i debiteringen uppstode.
Jag tror, att det vore klokare att bestämma, det vägstyrelserna skulle

73 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

upprätta ifrågavarande längder, men å andra sidan de kommunala
myndigheterna verkställa uppbörden af vägskatterna. Om man ordnade
saken på det sättet, skulle man särskildt vinna den förmånen,
att det icke blefve så besvärligt som nu att verkställa utbetalningen
till de väghållningsskyldige af bidrag från statskassan och ersättning
för vinterväghållningen. Dessa utbetalningar kunde nemligen vid en
sådan anordning verkställas samtidigt med uppbörden och qvittas, så
långt de räckte till, med vägskatterna. För öfrigt är det min öfvertygelse,
att många väghållningsdistrikt skulle föredraga att bibehålla
det nuvarande debiterings- och uppbördssätt, och derför borde det
det finnas valfrihet stadgad i lagen, så att man kunde få begagna
det ena eller det andra sättet.

Jag har nu kritiserat flera moment, och andra talare komma nog
att kritisera de öfriga. Resultatet är, att jag yrkar afslag på denna
punkt.

Herr Lindblad: Herr talman! Ehuru jag till fullo instämmer i
det afslagsyrkande, som herr Redelius framstält, och gör det på de
grunder, han anfört, anser jag dock tillbörligt att nu närmare angifva
de önskemål, som, enligt mitt förmenande, äro berättigade och som
derför böra vid ett sådant tillfälle som detta komma under debatt,
för den händelse kammarens och sedermera Riksdagens beslut möjligen
skulle gå i den rigtningen, att ärendet skulle blifva remitteradt
till Kongl. Maj:t.

Jag begagnar tillfället att först rätta en missuppfattning, som
utskottet gjort sig skyldigt till med afseende på min motion i en
liten detalj. På åttonde sidan i utskottets utlåtande återfinnes följande
yttrande i min motion:

“Konungens befallningshafvande utöfvar, såsom hittills, den väsentliga
tillsynen öfver vägarnes skötsel, som fortfarande tillkommer
all jordbruksfastighet, dock med minst 500 kronors taxeringsvärde.“

Detta mitt förslag har utskottet bemött på detta sätt (sid. 24):

“Äfven herr Lindblad har uti nu ifrågavarande paragraf'' förordat
en ändring i syfte, att jordbruksfastighet, understigande femhundra
kronors taxeringsvärde, skulle befrias från skyldigheten att i väghållningsbesväret
deltaga* etc.

Der bör naturligtvis stå: “in natura deltaga", ty jag har ej afsett
att för dessa små fastigheter helt och hållet borttaga underhållsskyldigheten,
utan endast naturaunderhållet.

Vidare förefaller det mig märkvärdigt, att icke ens en så väl
motiverad önskan som den, hvilken framförts i herrar Erssons och
Olssons motion, vunnit utskottets gillande. De hafva endast begärt,
att man skulle vara berättigad att för de allmänna vägarnes behof
utan ersättning afhemta grus ej blott å kronans allmänning, utan äfven
under viss förutsättning jemväl å utmark till annan kronans egendom.
Icke ens detta lilla medgifvande har utskottet velat förorda, utan
bemött det på grunder, som i mina ögon äro absolut ohållbara.

I mom. c) förordas, “att stadgande meddelas derom, att kostnaden
för offentliggörande i länskungörelserna af det i 51 § af nämnda

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om råghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

N:0 29. 74

Torsdagen den 21 April.

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om räghållningsbesvärets

vtgörande.
(Forts.)

lag omförmälda uppskattningsinstrument skall af allmänna medel
gäidas“. Detta är val, hvad jag vågar säga, ett palliativ för att
minska det missnöje, som råder mot väglagen, ty det är ju här fråga
blott om en utgift, som har ifrågakomma en gång och hädanefter
ifrågakommer endast vid ny vägdelning, då det blir en ny väguppskattning.
Då den kostnaden går till ett eller par hundra kronor
för en gång, så tror jag ej, att man dämpar något missnöje, vare
sig man gör den föreslagna ändringen eller ej. För resten anser jag,
att hela åtgärden att kungöra uti länskungörelserna är i det hela
så godt som onödig, ty det är ett faktum, att blott ett enda exemplar
af dessa kungörelser utsändes från Konungens befallningshafvande till
hvarje socken för att uppläsas, men att derutöfver icke prenumereras
på ett exemplar i medeltal för hvarje socken. Jag har hört mig för
om denna sak. Jag tror äfven, att man kunde tillgodose det ifrågavarande
ändamålet medelst den åtgärd, som herr Eliasson föreslagit,
att uppskattningsinstrumentet skulle utskrifvas i två exemplar, ett
för Konungens befallningshafvande och ett för vägstyrelsen att tillhandahållas
de väghållningsskyldige.

Dessutom anser jag, att åtgärden lämpligen skulle kunna förenklas
genom att statens bidrag — “tiondedelen“ — inginge till vägkassan,
i stället för att såsom nu utportioneras på de väghållningsskyldige.
Det kan vara svårt ibland att få in skatter, men erfarenheten
har visat, att det ej är stort lättare att blifva af med de små
bidrag, som de väghållningsskyldige äro berättigade till i form af
ersättning från staten.

Baron von Knorring har nyss berört mom. e), innefattande obligatorisk
skyldighet för kommunalnämnderna att upprätta vägfyrktalslängderna,
men om så skulle beslutas, förefaller det mig märkvärdigt, att icke
kommunalnämnderna skulle, såsom denna kammare på lagutskottets
tillstyrkan eu gång beslutit, ega rättighet att hålla uppbörden, tv
det är verkligen svårare att få en rigtigt juste fyrktalslängd, men
jemförelsevis lätt att multiplicera med det antal ören, hvartill vägskatten
uppgår. Uppbörden är sedermera af ganska enkel beskaffenhet,
och det vore, enligt min mening, lämpligt, om distrikten sjelfva
finge afgöra, om de ville åtaga sig hela arbetet. Att ålägga dem det
egentligen besvärliga och det, som fordrar den största noggrannheten,
tycker jag inte vara rätt.

Förut har under debatten framhållits af herr Hjelmérus, att
grunden till det stora missnöjet egentligen vore att söka i att sjelfva
vägtungan vore så svår, och att man borde öka statsbidraget för att
lätta densamma. Jag har ej heller förnekat den synpunkten, och jag
har särskildt framhållit, att, likasom staten erkänt sin skyldighet i
fråga om sommarunderhållet, man kunde hafva befogade anspråk att
äfven erhålla statsbidrag till vinterväghållningen. Från vägkassan
utgå kontanta bidrag till dem, som utföra detta onus, och beloppet
deraf kan sålunda lätt utrönas, då man vet, hvad väghållningsdistriktet
utbetalar. Och när man erkänt den principen, att ett statsändamål
fylles genom de allmänna vägarne, så vore det i sin ordning, att
staten bidroge äfven till vinterväghållningen. Jag har förslagsvis

Torsdagen den 21 April. 75

ifrågasatt, att detta bidrag skulle sättas till hälften af kostnaden,
förutom den tiondedel, hvarmed staten nu bidrager till sommarunderhållet.
Jag har påpekat, att, om dessa båda bidrag finge stanna
i vägkassan, man finge ganska afsevärda belopp att fylla dess utbetalningar
med. Det finnes nog också många andra småsaker att
anmärka, bland annat det af utskottet tillbakavisade förslaget att närmare
förklara ordet “ombud* vid våghål! ningssammanträden (§ 58).
Härvid skulle jag kunna anföra, att presidenten Forssell i sin edition
af väglagen påpekar, att det tarfvar en förklaring, och jag vet, att
ordet ombud somligstädes också uppfattas så, att de väghållningsskyldige
öfverlemna sin beslutanderätt vid vägsammanträdet åt ombud,
valda å kommunalstämmor. Jag tror, att det här vid lag verkligen
fordras en förklaring, men detta är ju en detalj.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag tror icke, att Andra Kammarens

ledamöter böra låta sig afskräckas af de många anmärkningar, som

nu blifvit framstälda. Vi böra fästa afseende vid, att det här ju icke

är fråga om att direkt antaga en lag, utan att det blott gäller en

skrifvelse, som skall afgå till Kongl. Maj:t, och Riksdagen får ju, i
fall så lyckligt händer, att detta förslag nu går igenom, i sinom tid
pröfva lagförslaget och kan då se till, om det innebär någon fara,
att antaga detsamma.

Jag skall för min de] vidhålla det redan af mig framstälda
yrkandet om bifall till lagutskottets förslag.

Herr Bromée: Sedan denna kammare nu beslutit i enlighet med

lagutskottets förslag i första punkten, att icke en skrifvelse skall aflåtas
om revision af väglagen i dess helhet, har jag haft svårt att
förstå, hvad en föregående talare, friherre von Knorring, här har
yttrat. Det tycktes nemligen, som om han ville medgifva, att väglagen
i sin helhet ingalunda är tillfredsställande, men när det nu är
fråga om en skrifvelse, hvari det begäres en partiel ändring, så ville
han icke vara med derom. Han betonade visserligen, att § 58 i väglagen
ingalunda är tillfredsställande, utan tvärtom i alla afseenden
ofördelaktig, men han slöt ändå sitt anförande med att yrka afslag
på lagutskottets framställning om en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
förändring af denna paragraf. Detta kan jag icke rätt förstå.
Det är väl i alla fall kändt, att väglagen i vissa delar icke är fullt
tillfredsställande, och om jag också skulle vilja instämma med en
talare på östgötabänken, att den i de flesta fall är tillfyllestgörande,
sä är det nog åtskilliga andra fall, der man skulle önska en ändring.

Jag kan då icke finna annat, än att hvad lagutskottet i denna
punkt hemstält är af behofvet påkalladt och att en revision af här
ifrågavarande bestämmelser är nödvändig.

Jag skall nu, för att icke onödigtvis uppehålla tiden längre, i
korthet angifva, att jag vill ansluta mig till hvad lagutskottet i denna
punkt sagt, och att jag ingalunda kan gilla den framställning, som
af nämnde talare gjorts, en framställning, om hvilken det icke är fråga
i föreliggande motioner, och med hvilken vi sålunda icke hafva att

N:o 29.

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållning
sbesvärets

utgörande.
(Forts.)

N:o 29. 76

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghåll
ningsbesvärets

utgå rande.
(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

gorå i denna punkt, då den ju ligger utom hvad vi nu hafva rätt att
behandla.

Jag skall derför, herr talman, yrka bifall till lagutskottets hemställan
i andra punkten.

Herrar Emthén och Eriksson i Qväcklingen instämde med herr
Bromée.

Herr Nordin i Hammerdal: Då väglagen antogs år 1891, var
jag synnerligen emot den här nu vidrörda punkten a), att embets- och
tjensteman helt och hållet skulle slippa undan att deltaga i vägunderhållet,
men att det skulle tränga ned på egarne af andra beskattningsföremål
ända derhän, att det lätt kunde hända, att en gammal
piga fick vägunderhållsskyldighet, under det en tjensteman med 5,
10 eller 15,000 kronors lön ej alls beböfde bidraga till underhållet.
Jag har ej heller sedan den tiden ändrat åsigt, utan är fortfarande
af den meningen, att detta är den största orättvisa, som förekommer
i väglagen. Det kanske finnes någon, som känner sig böjd att le åt
det påståendet, att en gammal piga kan få deltaga i vägunderhållet,
men ingalunda är det någonting att le åt. Om hon varit sparsam i
sina dagar, så har hon kanske lyckats få upp en liten stuga med
några uthus till, och är det då en nitisk taxeringsnämnd, som tager
upp värdet till 800 kronor, så får hon genast vägunderhållsskyldighet.
Löntagarne deremot behöfva, äfven om de hafva rätt stora lönebelopp,
icke alls vara med i vägunderhållet. Det yttrades af en föregående
talare, att det skulle vara en orättvisa, om en löntagare med endast

1,000 kronors lön skulle vara skyldig att deltaga i vägunderhållet.
Ja, jag medgifver gerna, att det kan vara tungt för honom. Men det
finnes bönder, som hafva hemman, hvilka icke äro värda mera än

1,000 kronor. Dessa få vara med om vägunderhållet, och jag kan
icke begripa, att det skulle vara mera synd om en tjensteman än om
dem. Det finnes mången bonde, som har sitt hemman intecknadt till
sista kronan, men han får vara med i vägunderhållet. Hvarför skulle
då icke äfven en tjensteman, som har 1,000 kronors inkomst, deltaga
deri?

Herr talman, på grund af hvad jag nu anfört och i öfverensstämmelse
med herr Sandquists m. fl. motion yrkar jag bifall till den
föreliggande punkten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 3.
Mom. a)—e).
Biföllos.

Torsdagen den 21 April.

77 N:o 29.

I fråga om mom. f) yttrade:

Herr Ersson i Vestlandaholm: I den valkrets jag representerar

finnes tvenne större grustag å kronans utmarker, det ena är beläget
vid Kungsör å Kungsörs ladugårds mark och det andra å en ö i
Mälaren benämnd Malmön samt hörande under Strömsholms stuteri.
Från båda dessa ställen hafva väghållningsskyldige under långliga
tider hemtat sitt grus till underhåll af de allmänna vägarne, men
sedan den nya väglagen trädde i kraft, förbjödos de af vederbörande
kronans tjensteman att der taga grus till nämnda vägar. De väghållningsskyldige,
som hemtat sitt grus från Malmön, instämde då
chefen för Strömsholms stuteri till Åkerbo häradsrätt med yrkande
om, att hädanefter likasom hittills, utan ersättning få taga grus, men
väghållningsskyldige tappade i målet på den grund, att grustaget icke
var beläget på en kronans allmänning. Ett liknande mål har ock
förevarit i Uppvidinge härad af Kronobergs län, der väghållningsskyldige
sedan lång tid tillbaka egt rätt, att från ett militieboställe
benämndt Galtabäck Södergård taga väglagningsämne, men efter nya
väglagens trädande i kraft derifrån hindrats.

Detta mål har af väghållningsskyldige vunnits i alla instanser på
grund af att bostället indragits och förenats med Hvitthults kronopark.

Väghållningsskyldige få således nu från detta boställe, utan ersättning,
taga grus derför, att namnet blifvit ändradt till kronopark. I
sin motivering för afslag å herr Olssons och min motion säger utskottet,
att brukare af boställe genom grushemtning från dess utmark skulle
tillfogas skada, men om, såsom jag nyss nämnt, ett boställe blir indraget
och förenadt med kronopark, då skulle väghållningsskyldige
icke förorsaka brukaren någon skada genom hemtning af grus, som,
enligt mitt förmenande, i båda fallen bör bli densamma.

Om sådan skada genom grushemtning skulle förorsakas, att ersättning
derför borde ifrågakomma, så lärer väl vederbörande icke
uraktlåta, att derom väcka ersättningsanspråk, vare sig gruset hemtas
från boställe eller kronopark. Ersättningsanspråk brukar också i flesta
fall väckas först efter gjord skada. Det är ock gifvet, att icke alla
väghållningsskyldige kunde komma i åtnjutande af en sådan förmån,
som här är i fråga, men derför bör man väl icke ställa sig afvisande
mot ett förslag, som afser att gagna de väghållningsskyldige, som
kunna vara i tillfälle att erhålla en sådan förmån, då det icke skadar
någon. I förbigående vill jag nämna, att jag bor 3 å 4 mil från de
grustag jag nämnt, som finnas i min valkrets, så icke är det för egen
del som motionen framkommit. Då nu härtill kommer, att väghållningsskyldige
enligt lag af ålder haft en sådan rättighet, hvarom vi
motionerat, nemligen att från kronans utmarker taga väglagningsämne,
och då flera vägar allt emellanåt tillkomma samt krafvet på
underhållet allt aier och mer ökas, så bör väl icke kronan göra tungan
svårare för väghållningsskyldige än nödigt är.

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

N:o 29. 78

Torsdagen den 21 April.

Jag hoppas, att lagutskottet vid närmare eftertanke finner motionen
vara berättigad och medgifver bifall till densamma.

Herr talman! På grund af hvad jag nu anfört, så yrkar jag
bifall till vår motion.

Häruti instämde herr Olsson i Frösvi.

Herr Petersson i Fräntorp: På de skäl, som utskottet anfört,

skall jag be att få yrka bifall till dess hemställan.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. g)—o).

Biföllos.

Efter föredragning af mom. p) anförde:

Herr Lindblad: Herr talman! Då jag redan, på grund af miss förstånd

om föredragningssättet vidrört den i fråga om 60:de paragrafen
af utskottet bemötta motionen angående rättighet för vägdistrikten
att sjelfva få afgöra, om statsbidraget skall utgå till vägkassan eller
fortfarande utbetalas till de väghållningsskyldige, ber jag att här,
vid denna punkts definitiva föredragning, få framställa det yrkande,
att i den blifvande riksdagsskrifvelsen måtte framhållas såsom önskningsmål,
att vägdistrikten måtte få rättighet att bestämma om den
saken.

Jag kan icke gilla utskottets motivering för afslag derå. Menar
utskottet, att vägdistrikten icke skulle vara nog kompetenta att i
egen sak afgöra, hvilket förfaringssätt för dem vore lämpligast?
Utskottet utgår derifrån att, der någon extra utdebitering icke behöfdes
— sannolikt ett fåtal distrikt — de väghållningsskyldige icke
skulle få rätt på denna sin ersättning af staten. Jag tror dock, att
väghållningsdistrikten äro i stånd att afgöra, huru de bäst skola
kunna tillgodogöra sig dessa bidrag, äfven då bidraget ingår till vägkassan.
Distrikten finge ju rättighet att, om de ville, bibehålla den
nuvarande anordningen, der den bäst passade, på samma gång som
lagen för distriktet, som önskade en annan anordning, medgåfve frihet
i sådant hänseende. Dessa förhållanden skulle helt säkert komma
att reglera sig af sig sjelfva.

Herr Ploman: Herr talman, mina herrar! I 60:de paragrafen

väglagen stadgas i första punkten: “Utaf den för vägunderhåll in
natura uppskattade kostnad lemnas eu tiondedel af statsmedel, hvilket
bidrag utbetalas till vederbörande vägstyrelse för att på lämpligt sätt
tillhandahållas dem, som berörda vägunderhåll bestrida.” Mot detta
stadgande har från flera håll blifvit anmärkt, att i följd af de minutiösa
belopp, som vid fördelning af statsbidraget tillkommer en hvar vägliållningsskyldig,
statsbidraget blir “bortplottradt och länder de skatt -

Angåcnde
ändringar
i gällande
lagstiftning
om -väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

79 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

skyldige till icke nämnvärdt gagn.* På grund af denna anmärkning
har framstälts yrkande om att de vägkåliningsskyldige in natura måtte
lemnas rätt att bestämma, huruvida statsbidraget skall mellan dem
fördelas eller om det skall till vägkassan ingå; och i afseende å detta
yrkande har lagutskottet i den nu föredragna punkten hemstält, att
detsamma icke mä till någon Rikdagens åtgärd föranleda.

För min del tillåter jag mig vara af en annan mening. Uti väghallningsdistrikt,
der statsbidraget utgår med t. ex. 1,000 kronor, som
skola fördelas mellan tusentals vägkåliningsskyldige, blir den del af
bidraget, som en hvar af dem tillkommer, i hvarje fall relativt obetydlig:
och i de fall, då, såsom faktiskt inträtfat, väghållningsskyldig
icke erhåller mera än några få öre, blir statsbidraget verkligen icke
till något “nämnvärdt gagn.* Fördenskull och med afseende å det
stora besvär, som är förenad! med statsbidragets både fördelning och
utdelning, kan jag icke finna annat än att det skulle varit vida bättre
och jemväl för väghållarne in natura förmånligare, om man låtit
dessa medel ingå till vägkassan, hvilket nu också, ehuru mot lagens
tydliga föreskrifter, inom flere vägdistrikt lärer praktiseras. Men om
man fortfarande vill bibehålla dessa medel uteslutande åt väghållarne
in natura, synes det mig uppenbart vara till fördel, på det medlen
må blifva till någon nytta, att desse väghållare lemnas rätt att i den
ordning t. ex., som 62 § väglagen angifver, besluta om statsbidragets
användning till vägars grundförbättring eller till andra åtgärder, som
kunna vara egnade att lätta vägunderhållet in natura.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag vördsamt,
att Riksdagen måtte, med ogillande af hvad lagutskottet i punkt 3
mom. p) hemstält, besluta att i den uti punkten 2:o) af utskottets utlåtande
föreslagna skrifvelse till Konungen jemväl begära förslag till
ändring af väglagen i syfte: att rättighet medgifves de väghållningsskyldige
att bestämma, om det enligt 60 § väglagen utgående statsbidrag
för vägunderhållet in natura skall utdelas till de väghållnings skyldige
eller ingå till vägkassan.

Herr Emthén instämde häruti.

Herr Jönsson i Färekop : Herr talman, mine herrar! I motsats

till den föregående talaren instämmer jag uti hvad lagutskottet yttrat.

Om vi här skulle, såsom den föregående talaren yrkade, besluta
att de väghållningsskyldige in natura skulle öfverlemna det statsbidrag,
som de erhålla, till vägkassan, vore detta ju en inkonseqvens, då vi
i 2:dra punkten mom. a) sagt, att löntagare m. fl. skola deltaga i
utgifterna för vägunderhållet. Det skulle ju vara att taga med ena
handen och gifva igen med den andra.

Detta anser jag, som sagdt, vara inkonseqvent, och jag instämmer
för den skull uti hvad lagutskottet yttrat.

Herr Hjelrnérus: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag
skall be att vid § 60 få, under åberopande af de skäl jag förut anfört,
yrka, att i skrifvelsen till Kong]. Maj:t särskildt angifves Riks -

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållning
sbesvärets

utgörande.
(Forts.)

N:o 29. 80

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

åtgörande.
(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

dagens önskan att afseende måtte fästas vid den af herr Andersson i
Löfhult väckta motion,

Herr Folke Andersson: Jag skall blott be att på de grunder,

som lagutskottet framstäf, få yrka. bifall till utskottets förslag i
denna punkt.

Herr Sjö: Herr talman! Jag skall endast be att få yrka bifall

till det af herr Ploman afgifna yrkandet om förändring och tillägg
till 60 § i nu omhandlade lag.

Herr Erickson i Bjersby: Om så skulle inträffa, att de, hvilka
nu ega rätt att uppbära ifrågavarande statsbidrag, eller de väghållningsskyldige
in natura, sjelfva besluta att till vägkassan öfverlemna nämnda
bidrag, är jag öfvertygad om, att de öfriga beskattningsföremålen,
som äro skyldiga att deltaga i byggande och underhåll af allmän
väg m. m. och hvilka nu, enligt väglagen, icke erhålla andel i statsbidraget,
deremot ingenting hafva att invända. Någon lagändring
härför behöfves icke.

Om det förslag, som nu blifvit framstäldt, godkändes, komme
man enligt mitt förmenande in på en princip, som strider mot den
grundsats, som godkändes, då väglagen antogs, nemligen att utaf den
för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad lemnas en tiondedel
af statsmedel till dem, som berörda vägunderhåll bestrida, och det skulle
då kunna gifvas fall, der mot de väghållningsskyldiges in natura bebestridande
de öfriga beskattningsföremålen bestämde, att ofta nämnda
statsbidrag skulle till vägkassan ingå. Huru obillig en sådan åtgärd
vore, kan ju hvar och en lätt inse.

Jag anhåller alltså att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Larsson i Mörtlösa, Andersson i Himmelsby,
Bengtsson i Häradsköp, Petersson i Skurö och Persson i Tällberg.

Herr Petersson i Fräntorp yttrade: I afseende på det yrkande,
som herr Ploman gjort, vill jag säga, att jag icke tror, att det går
för sig att bestämma, att statsbidraget i stället för att fördelas bland
dem, som utgöra vägunderhållet in natura, skulle ingå till vägkassan,
ty det vore ju orätt att ålägga de små brukarne och hemmansegarne,
som kanske snart afflytta från orten, att samla kassor åt kommunen.

Jag inskränker mig till att på dessa skäl yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits å hvart och ett af de framstälda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. q).
Bifölls.

Torsdagen den 21 April.

81 N:o 29.

Beträffande mom. r) anförde

Herr Ollas A. Ericsson: Jag vill erinra kammaren derom,

att kammaren för några år sedan med anledning af inom Riksdagen
väckta motioner, kvilka af lagutskottet blifvit tillstyrkta, beslöt en
ändring i 63:e paragrafen, hvilken afsåg valfrihet att anlita kommunalnämnd
såsom uppbördsman för vägskatten. Jag tror derför a$t, då
vi nu i föregående punkt 2 af föreliggande betänkande beslutat att
i skrifvelse till Kongl. Maj:t föreslå, att kommunalnämnden skulle
åläggas att upprätta debiteringslängd för vägskatten, man nu har
större skäl att äfven medgifva densamma att få uppbära denna skatt.
Största besväret är nog, såsom en föregående talare sade, att upprätta
vägfyrktalslängden och det andra är enligt min tanke en småsak.

Om man vore konseqvent, så förefaller det mig att man rent
utaf borde i enlighet med föregående beslut föreslå såsom regel att
anlita kommunalnämnden såsom uppbördsman. Så långt vill jag dock
icke gå, men likväl anser jag, att det stämmer öfverens med kammarens
värdighet, om den nu besluter i likhet med hvad den förut för
några år sedan beslöt, nemligen att lemna väghållningsdistrikt frihet
att anlita kommunalnämnden i detta afseende. För den skull tager
jag mig friheten föreslå, att vid den skrifvelse, som vi i afton besluta
att aflåta till Kongl. Maj:t, fogas ett nytt moment g.) af följande
lydelse: att i stadgande valfrihet medgifves att för uppbörd
och redovisning af vägskatter anlita kommunalnämnden. Jag anhåller
om proposition på detta mitt yrkande.

Häruti instämde herrar Lundell och Andersson i Petersborg.

Herr Petersson i Fräntorp: Herr grefve och talman! Ingen

skulle väl hellre än jag se, att man finge till stånd ett sådant stadgande,
som herr Ollas Ericsson nu föreslagit, ty inom den kommun,
jag tillhör, är kommunen ett särskildt vägdistrikt. Det kan dock
ifrågasättas, huruvida det vore klokt för oss att vägskatten indrifves
på samma sätt som kommunalmedlen. I större vägdistrikt skulle
nog härigenom ett förfärligt trassel uppstå, och jag för min del tror,
att det är klokare att låta vederbörande kronofogde taga saken
om hand.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. s) och t).

Biföllos.

Mom. u).

Herr Plo man anförde: Då jag anser, att denna fråga är af
mycket stor betydelse, kan jag, ehuru tiden så långt framskridit,
icke underlåta att jemväl i denna fråga yttra några ord.

Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 29. (3

Ang ant de
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

N:o 29. 82

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

Torsdagen den 21 April.

Det har från flere håll framstälts yrkande om att de väghållningsskyldige
skulle blifva berättigade att “på entreprenad upplåta vägunderhållet1*.
Väl anser jag lika med 1897 års lagutskott, att entreprenadsystemet
skulle komma att ställa sig vida dyrare för de väghållningsskyldige
än det enligt väglagen gällande systemet om vägunderhållets
in natura utgörande af jordbruksfastighet; och jag delar
äfven lagutskottets vid innevarande års riksdag uttalade mening derom,
att en majoritet icke bör få mot en minoritets önskan tvinga densamma
att vara med om hela vägunderhållets upplåtande på entreprenad.
Men ett medgifvande af möjlighet för de väghållningsskyldige
att vid vägdelning få undantaga vissa vägar eller vägstycken
från de vanliga reglerna för vägunderhållet in natura och, i likhet
med hvad som gäiler om nyanlagd oindelad väg och större broar,

låta dessa vägar och vägdelar underhållas på vägkassans bekostnad,

skulle utan tvifvel i flere fall vara till stor fördel. Sådana fall äro
t. ex. om en väg invid stad eller annan mera besökt plats är mycket
svår att underhålla, eller om vid vägdelning det visar sig, att en
kommuns vägar i förhållande till vägarna inom öfriga delar af
distriktet äro så långa och många eller dryga att underhålla, att en
svårare förskjutning af vägstyckena i följd deraf icke kan undvikas.

Till närmare belysning af hvad jag nu yttrat skall jag framställa
två exempel. Det ena gäller en väg till Eskilstuna stad. Den

vägen är, i följd af markens beskaffenhet och den utomordentligt
lifliga trafik, som der råder, mycket svår att underhålla. Enligt min
mening skulle det derför varit i alla hänseenden mycket tjenlig^ om
vid den vägdelning, som nyligen egt rum inom distriktet, ifrågavarande
vägstycke, som nu blifvit på en mängd väghållare indeladt,
kunnat undantagas från vägdelningen och underhållet af detsamma
blifvit lagdt på vägkassan för att efter entreprenad utgöras. Sådant
hade varit till fördel för de väghållningsskyldige, icke blott med afseende
å vägens bättre och jemnare underhåll, utan äfven i andra
hänseenden. Och det andra exemplet gäller vägarne inom Oppunda
distrikt af Södermanlands län. Inom Vestra Vingåkers socken, som
utgör en del af sagda distrikt, är vägmängden proportionsvis betydligt
större än inom öfriga delar af distriktet. I följd häraf har vid
fördelning af vägarne inom distriktet endast en del af vägarne inom
Vestra Vingåker kunnat till underhåll mottagas af socknens egna
väghållare, under det att återstående delar af vägarne inom samma
socken måst tilldelas väghållarne inom de utomliggande socknarna.
Härigenom hafva förskjutningar i vägunderhållet inom distriktet uppkommit,
den ena efter den andra; men dessa förskjutningar skulle
åtminstone till väsentligaste delar kunnat förekommas, om af vägarne
inom Vestra Vingåker vid vägdelningen undantagits och lagts på
vägkassan för att af densamma underhållas så stor del, att återstoden
varit proportionsvis lika med vägmängden inom öfriga delar
af distriktet.

För min del kan jag icke finna någon annan utväg att på tillfredsställande
sätt förekomma de med rätta öfverklagade förskjutningarne
i vägunderhållet; och jag tillåter mig derför vördsamt hem -

83 N:o 29.

Torsdagen den 21 April.

ställa, att Riksdagen måtte, med ogillande af lagutskottets hemställan
i punkt 3 litt. a), besluta att i den uti punkten 2:o) af utskottets
utlåtande föreslagna skrifvelse till Konungen jemväl begäres förslag
till ändring af väglagen i syfte: att åt de väghållning sskyldige medgifves
rätt att vid vågdelning undantaga vissa vågar eller vägstycken
och låta desamma på entreprenad underhållas på vågkassans bekostnad.

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

Häruti instämde herr Bromée.

Herr Persson i Tällberg: Då jag för min de] anser, att väghållningsdistrikten
böra hafva frihet att i enlighet med herr Janssons
i Saxhyttan förslag upplåta vägunderhållet på entreprenad, så skall
jag, herr talman, anhålla att få framställa yrkande derom, att under
punkt 2:0 uti skrifvelsen till Kongl. Maj:t måtte inflyta ett tillägg af
följande lydelse: att väghållning sdistrikt, som det önska, böra eg a rätt
att upplåta vägunderhållet på entreprenad.

Jag anhåller, att herr talmannen behagade framställa proposition
på detta mitt yrkande.

I detta yttrande instämde herr Söderberg.

Herr Petersson i Fräntorp: Herr grefve och talman! Jag tror
icke, att det är klokt att på detta sätt undantaga vägstycken. Jag
tror icke, att man vinner något med detta eller att det är något att
göra åt denna sak.

Beträffande herr Daniel Perssons yrkande, att det skulle medgifvas
de väghållningsskyldige att öfverlåta underhållet på entreprenad,
så tror jag icke, att det är klokt, att en person tvingas att utbjuda
sin vägdel på entreprenad. Ty låt vara, som jag hört uppgifvas, att
vägunderhållet skall vara billigt på entreprenad, så förhåller det sig
så, att det alltid kommer att förefalla för dyrt för den, som tvingas
att utbjuda det på entreprenad. Om vägdelningen göres först och
hvar och en får sitt vägstycke, så kan han sedan ackordera ut det
sjelf eller underhålla det in natura. Men att före vägdelningen utbjuda
det på entreprenadauktion anser jag vara högst obefogadt
och tror icke, att det på något sätt kan blifva billigt. Dessutom
måste väl uppskattningen af vägen ske först, för att det må utrönas,
huru mycket staten skall betala; eljest kan staten få betala ett anslag
till entreprenaden, som är oskäligt högt. På grund häraf yrkar
jag bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Persson i Tällberg: Jag vill endast upplysa herr Petersson
i Fräntorp derom, att det icke var min mening att tvinga personer
till entreprenadsystemet, hvaremot han tyckes vara af den mening
att vilja tvinga dem att sjelfva utgöra detta vägunderhåll in natura.
Det var i frihetens intresse och icke i tvångets intresse, som jag
yrkade, att detta måtte inflyta uti skrifvelsen till Kongl. Magt.

Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande.

N:o 29. 84

Torsdagen den 21 April.

Angående
ändringar
i gällande
lagstiftning
om väghållningsbesvärets

utgörande.
(Forts.)

öfverläggningen förklarades härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner å de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag;
skildes kl. 1,4 7 på natten.

hvarefter kammarens ledamöter åtIn
fidem

E. Nathorst Böös.

Fredagen den 22 april.

Kl. ''/2 3 e. in.

§ 1.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion
om ändring af §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen, samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 23, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om ålderdomsunderstöd
åt i kommuners tjenst anställa barnmorskor, och

n:o 24, i anledning af väckt fråga om åtgärder till främjande af
svenska alsters afsättning i utlandet och till höjande af den svenska
sjöfartsnäringen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,3 6 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Rättelser i Andra Kammarens Protokoll N:o 25:

Sid. 62 rad. 12 uppifr. står: är det
läs: än det

, „ 13 „ står: oförändrad

lås: oförändradt

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1898.