RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1898:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1898. Andra Kammaren. N:o 19.

Tisdagen den 22 mars.

Kl. ''/, 3 e. ni.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 i denna månad.

2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes
:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr A. G. Olsson,
som lider af akut inflammation i högra mellanörat (Otit. med.
aur. dextr.), för kortare tid är urståndsatt att bevista Riksdagens
förhandlingar, intygas af

Stockholm den 21 mars 1898.

O. Håkansson,
leg. läkare.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts på
kammarens bord hvilande propositioner:

angående pension åt kokerskan vid allmänna garnisonssjukhuset
i Stockholm M. Nilsson; och

angående pension åt portvakten vid allmänna garnisonssjukhuset
i Stockholm U. Pettersson.

Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 19.

1

N:o 19.

2

Tisdagen den 22 Mars.

Angående
åtskilliga
förhållanden
vid Göteborgs
postkontor.

§ 4.

Efter föredragning vidare af den af herr H. Odencrants i senaste
sammanträdet aflemnade motion, n:o 233, beslöt kammaren öfverlemna
densamma till behandling af konstitutionsutskottet.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

statsutskottets memorial n:o 46;

bankoutskottets memorial n:o 6; samt *

lagutskottets utlåtanden n:is 47, 48 och 49.

§ 6.

Herr E. Sahlin aflemnade en motion, n:o 234, angående ålderdomsunderstöd
åt behöfvande, hvilken motion bordlädes.

§ 7.

Justerades två protokollsutdrag.

§ 8.

Ordet lemnades härefter åt

Herr A. Hedin, hvilken yttrade: Herr talman! I stället för den
dag, då finansfrågorna på sjunde hufvudtiteln behandlades, bar det
befunnits lämpligt — med samtycke från vederbörligt båll — att
välja denna jemförelsevis lediga stund för att jag skulle få fästa herr
statsrådet och chefens för finansdepartementet benägna uppmärksamhet
på ett par förhållanden, vidkommande de siamesiska tvillingar,
som kallas postverket och postsparbanken, förhållanden, som, i fall
de, hvilket jag torde böra förmoda, låta sig väl förena med gällande
föreskrifter, synas mig ovilkorligen påkalla ändring och komplettering
af dessa föreskrifter, och som i motsatt fall påkalla helt andra åtgärder,
än som hittills vidtagits.

Den ena af dessa saker vidkommer postverket i egentlig mening,
och skall jag nu i korthet referera den.

I midten af september månad 1897 inlemnades i Göteborg två
assurerade försändelser, adresserade den ena till en och den andra
till en annan poststation ej långt från Göteborg. Det dröjde half
annan månad, innan underrättelse inkom från vederbörande poststationer,
att de väntade penningförsändelserna icke ankommit.
Härom fick generalpoststyrelsen underrättelse i sista slutet af novem -

3 N:o 19.

Tisdagen den 22 Mars.

ber månad, men detta på enskild väg, ty ingen underrättelse bom
från postkontoret i Göteborg, utan en person bär i Stockholm ansåg f^uilanden
sig böra låta detta komma till generalpoststyrelsens kännedom med vid Göteborgs
tillägg, att någon undersökning om denna händelse icke hade egt rum. postkontor.
Då aflat generalpoststyrelsen den 3 december förlidet år en skrifvelse (Forts.)
till postdirektören i Göteborg med anmodan att skyndsamt anställa
behörig undersökning. Postdirektören förklarade i skrifvelse till
generalpoststyrelsen skälet, hvarför icke någon behörig undersökning
Säde egt rum, på följande sätt: Då ingen misstanke mot någon tjensteman
kunde finnas och man så långt efter ej kunde minnas, hvilka
personer den 15 september passerat den mottagningspulpet, der hrefven
voro uppstäda i afvaktan på afbergning till expedition, så företog
jag ej annat än muntlig undersökning i saken, och detta desto
hellre, som de mottagande tjenstemännen sjelfva ej påyrkade polisundersökning,
men genast erbjödo sig att utgifva ersättning, hvar för
sitt bref.

Uti denna del af skrifvelsen till generalpoststyrelsen finner man
således, att postdirektören i Göteborg ansåg den omständigheten, att
man så långt efteråt — d. v. s. från den 15 september till den 1
december — icke kunde minnas en för uppdagande af huru det tillgått
vigtig omständighet utgöra giltigt skäl för hans förfarande. Men
icke desto mindre finner sig samme postdirektör i fortsättningen af
samma skrifvelse oförhindrad att uttala den mening, att man på detta
sätt kunde hoppas på större möjlighet att erhålla någon framtida
kännedom om brefvens öden — d. v. s. sedan glömskan haft ännu
längre tid på sig att sålla sin aska öfver de företeelser, som voro
glömda redan half annan månad efter att brefven försvunnit. Det
Er allt för påtagligt, att man här har komponerat en pretext för att
öfverskyla det, efter mitt förmenande, obestridliga fel, som man begick,
då en verklig undersökning icke genast företogs, när man på postkontoret
erfarit, att de två försändelserna icke kommit fram. Ja,
men dermed skedde intet ondt, säger man. Postverket förlorade
ingenting, då de två tjenstemännen förklarade sig beredda att ersätta
beloppen, som uppgingo till, jag mins icke rigtigt, om det var 200
ä 300 eller 300 å 400 kronor; det var i allt fäll icke så obetydliga
belopp för ett par underordnade tjenstemän. Jo, det är skada skedd
på mer än ett sätt. Det kan icke vara rigtigt, äfven om, såsom jag
förutsätter, det icke direkt strider mot gällande föreskrifter, att det
göres beroende af tjenstemännens önskan eller vilja, huruvida en
undersökning skall anställas eller icke, och i senare fallet tillika af
deras förklarade benägenhet att ersätta den förlust, som eljest skulle
komma att drabba postverket. Om detta är öfverensstämmande med
föreskrifterna, så säger jag, att det är en anledning till att söka åvägabringa
en ändring i dessa föreskrifter. Det torde icke behöfvas något
vidare explicerande af att ett sådant tillvägagående icke kan vara
rigtigt. Vidare är skada skedd derigenom, att man icke genom anställande
af undersökning, så snart man fick veta att brefven försvunnit,
bemödade sig — hvilket kanske då kunnat hafva någon
framgång — att undanrödja den misstanke, som eljest kunde komma

N:0 19. 4

Avgående
åtskilliga
förhållanden
vid Oötelorgs
''postkontor.
(Forts.)

Tisdagen den 22 Mars.

att sväfva öfver den eller den personens hufvud. Jag kan icke heller
medgifva, att någon skiljaktighet i förfaringssättet rättfärdigades deraf,
att i detta fall det var postverket eller staten, som skulle komma att
lida förlusten, och att man derför skulle kunna underlåta att anställa,
hvad generalpoststyrelsen kallade en “behörig* undersökning, under
det att en sådan skulle hafva påkallats i det fall, att de försvunna
brefven hade härrört från den posten anlitande allmänheten.

För den händelse emellertid, att det nu iakttagna förfärandet är
oklanderligt med hänsyn till gällande föreskrifter eller måhända, snarare
sagdt, brist på föreskrifter, så vill jag begagna detta tillfälle att
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa den
vördsammaste anhållan, att han täcktes öfverväga, huru vida icke dessa
föreskrifter kunde behöfva ändras eller respektive kompletteras.

Den andra saken, hvilken gäller postsparbanken, är i min tanke
icke blott tvigtigare än den nu omnämnda, utan i sjelfva verket af synnerligen
stor vigt. Species facti är i korthet följande. Å filialpostkontoret
vid Köpmangatan i Göteborg både en utbetalning skett å en postsparbanksbok,
men beloppet hade icke i vederbörande motbok antecknats.
Naturligtvis skulle detta lilla förbiseende blifva anmärkt,
och det blef också anmärkt till rättelse, då det vid granskning upptäcktes.
Men det faller naturligen ingen menniska in att förneka,
att detta förbiseende var en ren obetydlighet, mycket förklarlig och
mycket ursäktlig, hvilken såsom sådan'' icke förtjenar, att man spiller
ett ord vidare pa den. Sedan detta ofrivilliga och ringa förbiseende
blifvit uppdagadt och rättadt, så är den visan all.

Nej, det är icke derom, jag vill tala. När, sedan påpekande af
det begångna förbiseendet hade skett, undersökning företogs, uppstod
naturligtvis fråga om hvem som skulle göras ansvarig för detta fel,
postexpeditören, som vid tillfället förestod filialpostkontoret, eller de
samtidigt med honom der tjenstgörande posttjenstemännen, och under
den tidigare delen af ärendets behandling, hvarom emellertid ingenting
förmäles uti den skrifvelse från postdirektören till generalpoststyrelsen,
som jag varit i tillfälle att se, röjde sig nog på ett eller annat håll
eu viss benägenhet att skjuta skulden öfver från den, som förestod
postkontoret, och på de biträdande tjenstemännen Dessa senare, tre
till antalet, afgåfvo en gemensam, till postsparbanksstyrelsen stöld
förklaring, som inlemnades till postdirektören Broberg i Göteborg för
att åtfölja hans framställning i ämnet till postsparbanksstyrelsen.
För min egen del får jag säga, att denna förklaring förefaller mig
särdeles tillfredsställande. I alla händelser torde jag om densamma
kunna uttala det omdömet, afl den gör i allra högsta grad sannolikt,
att ifrågavarande tre tjensteman, hvilka undertecknat förklaringen,
icke äro ansvariga för förseelsen. Derom har visserligen postdirektöi
en Bi ober0 en annan uppfattning. Emellertid, denna till postsparbanksstyrelsen
stälda förklaring, den fann postdirektören i Göteborg
skäligt att undertrycka. Han skickade icke in den till postsparbanksstyrelsen
och icke heller underrättade han härom de tre
tjenstemännen. Jag frågar då: Hade dessa icke iakttagit behöriga
former, då de vände sig till sin förman för att genom hans försorg

5 N:o 19.

Tisdagen den 22 Mars.

få den inlemnade förklaringen insänd till högsta vederbörende, nemligen
postsparbanksstyrelsen här i Stockholm? Hade de icke handlat
med all loyauté? Jag förmodar, att ingen skall svara annat än ja
på dessa frågor. Det är alldeles naturligt, att de ej kunde ana någonting
sådant, som att deras till postsparbanksstyrelsen stälda skrifvelse
skulle stanna i postdirektörens i Göteborg gömmor, och de kunde
naturligtvis derför icke heller falla på den idén att för säkerhets skull
— såsom man går till väga, då man anser sig hafva att göra med
folk, till hvilka man kan hysa misstro — dessutom, med förbigående
af postdirektören i Göteborg, skicka in samma skrifvelse till styrelsen
i Stockholm.

Detta beträffande förfarandet mot tjenstemännen. Hvad beträffar
postsparbanksstyrelsen, måste man väl säga, att icke heller gent emot
denna behörig tjenstepligt blifvit iakttagen, i det hänseendet nemligen,
att postdirektören, i hvad på honom ankommer, undandragit styrelsen
upplysningar, om hvilkas betydelse för frågan det naturligtvis tillkom
styrelsen och icke honom att döma.

Nu är det väl sant, att styrelsen icke har godkänt postdirektörens
tillvägagående, men — och nu kommer jag till den andra och lika betänkliga
sidan af saken — styrelsen har gått till väga med en lamhet,
som synes mig mera egnad att uppmuntra till än att för framtiden
förekomma dylika magtmissbruk. Att postdirektören, i stället för att
tillstå, att han begått ett tjenstefel, i stället förklarar, att han icke
kan finna något skäl, hvarför deras (d. v. s. de tre tjenstemännens)
skrift skulle till styrelsen ingå — det är verkligen bra kaffestarkt.
Han förklarar, att han icke kunnat finna något skäl för uppfyllandet
af sin ovilkorliga skyldighet att låta deras skrifvelse komma fram,
och att han derför supprimerat den! Nå väl, i stället för en allvarlig
tillrättavisning och ett lika allvarligt förständigande att för framtiden
noggrant uppfylla sina skyldigheter — hvad är det, som styrelsen
skickar postdirektören i Göteborg? Jo, styrelsen skickar honom hvad
den sjelf kallar “ett svar”, uti hvilket den bemöter hans invändningar
och söker att öfvertyga honom om hans origtiga uppfattning i föreliggande
fall af postdirektörens tjensteställning. Om nu ett sådant
tillvägagående får vidare ansvarslöst ega rum —- och det ansvar, som
nu tillämpats, att få ett “svar" i den tonart, som nyss angifvits, från
postsparbanksstyrelsen, det lärer väl icke för framtiden afskräcka
hvarken denne postdirektör eller andra, som kunna vara lika sinnade —
om, säger jag, ett sådant tillvägagående får ansvarslöst ega rum, så
frågas, huru det i sjelfva verket är bestäldt med underordnade tjenstemäns
rätt — i detta fall rätten att försvara sig mot misstankar om
ett fel.

Om det får bero af postdirektören att utan vidare supprimera en
sådan skrifvelse som dessa tre tjenstemäns, så rör det för öfrigt äfven
andra personers rätt än deras. Har man förfarit på det sättet emot
dem, hvilkas rätt saken närmast gälde, ja, hvarför skulle man då
tveka att, om också i den uppenbaraste strid med tryckfrihetsförordningen,
förvägra allmänheten kännedom om en sådan skrifvelse, hvarför

Angående
åtskilligil
förhållanden
vid Göteborgs
postkontor.
(Forts.)

N:o 19. 6

Angående
åtskilliga
förhållanden
vid Göteborgs
postkontor.
(Forts.)

Tisdagen den 22 Mars.

skulle man då tveka att låta den gå i papperskorgen eller in i kakelugnen? Det

är, synes det mig, betänkligt, att ett sådant förfarande en
gång egt rum, men det synes mig i sjelfva verket ännu betänkligare,
att styrelsen icke haft något annat att i saken åtgöra, än att den inlåtit
sig på blott en teoretisk diskussion med postdirektören i Göteborg
om hvilkendera, som må hafva haft rätt i sin uppfattning af
hans tjenstepligter, postsparbanksstyrelsen eller han sjelf. Det är,
såsom jag redan i början yttrade, mera egnadt att för framtiden uppmuntra
till magtmissbruk än till att stäfja sådana. Jag antager, att
frågan om postdirektörens i Göteborg förfarande, när han supprimerar
en skrifvelse från några sina underordnade, hvilken skrifvelse blifvit
adresserad till deras gemensamma öfverordnade, postsparbanksstyrelsen,
icke kan blifva föremål för olika omdömen från deras sida, hvilka
vilja döma opartiskt. Jag kan icke tänka mig, att det förfaringssättet
skulle kunna ens på något sätt legitimeras eller ursäktas på
grund af någon föreskrift eller brist af föreskrifter, men för den händelse,
att någon otydlighet i gällande föreskrifter skulle kunna anses
tjena till ett kryphål i dylika fall, så vill jag äfven beträffande denna
fråga till herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet
framställa en lika vördsam som ödmjuk anhållan, att han behagade
egna sin uppmärksamhet äfven åt detta ärende.

Jag ifrågasätter naturligtvis ej, att herr statsrådet och chefen för
kongl. finansdepartementet skulle nu hafva sin mening uppgjord, om
och i så fall hvilka åtgärder från hans sida kunna påkallas. Jag är
fullt tillfreds dermed, att han behagat afhöra den framställning, som
jag härmed har den äran att afsluta.

Vidare anfördes icke.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr J. A. Johansson i Mellbyn under 8 dagar fr. o.m. den 30 dennes
och „ C. A. Carlsson i Hede ... * 12 „ „ Ä 26 „

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,2 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdagen den 23 Mars.

7

N:0 19-

Onsdagen den 23 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 16 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet m. in. L. Annerstedt aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen;
och

angående beredande af medel till fullbordande åt de beslutade
nya kasemetablissementen.

De sålunda aflemnade kongl. propositionerna bordlädes.

§ 3.

Till kammaren hade inkommit följande två sjukbetyg, som upplästes
:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, landskamreraren
H. Amnéus af bröstkatarrb är förhindrad att tills vidare deltaga i
riksdagsarbetet, intygas på heder och samvete. Stockholm den 22
mars 1898.

Ernst rogman,
legit. läkare.

Att riksdagsmannen Erik Andersson från Upsala i följd af sjukdom
(Roprostasis) är förhindrad att deltaga i Riksdagens förhandlingar
under närmaste tiden, intygas på heder och samvete.

Stockholm den 22 mars 1898.

1. Erdmann,
leg. läkare.

N:o 19.

Angående
ändring i
§ I af
fattigvårdsförordningen.

8 Onsdagen den 23 Mars.

§ 4-

, , Efter föredragning åt herr E. Sahlins i gårdagens sammanträde

bordlagda mötmn, n:o 234, beslöt kammaren öfverlemna densamma.
till behandling af särskilda utskottet n:o 2.

§ 5.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 40, i anledning
åt Kongl. Maj:ts proposition med Förslag till lag om ändrad lydelse

i Tr wm;-3 ,°Ch § 11 mom> 1 1 lagen den 24 maj 1895 angående
skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra reqvisitioner för
kngsmagtens behof.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n.o 41, i anledning åt väckta motioner angående ändringar i förordningen
om fattigvården.

Punkten 1.

I motion n:o 124 inom Andra Kammaren hade herr Back Per
Ersson föreslagit, att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring
i kongl. forordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, att dess
1 § ma erhålla följande lydelse:

§ 1. JBefinnes minderårig eller den, som i följd af ålderdom.
k™PPs- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte, eller af andra omständigheter
är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets
uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna medel samt under”a
Med Var<^ ^ annan’ da nödtorftig fattigvård honom lemnas.

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att
motionen icke matte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Herr Back Per Ersson, som inom utskottet varit af skiljaktig
mening och nu yttrade: Herr talman, mina herrar! Det kan väl
synns förmätet af mig att begära ordet och uppträda gent emot ett

Sf 2a5 f-nmi ?? .“ln .röst enhälligt lagutskottsutlåtande; men när utskottet
tillskrifvit mig en egenskap, som jag icke eger, är jag väl
skyldig försvara mig, och dessutom anser jag äfven den sak, hvarom
motionen handlar vara värd ett försvar, hvarför det må tillåtas mig
att saga nagra ord, äfven om jag skulle komma att blifva såsom en
ropandes rost i öknen.

Utskottet börjar sitt afslagsmotiverande med att omtala, att
syttet med nu gällande förordning angående fattigvården skulle vara

9 N:0 19.

Onsdagen den 23 Mars.

att inskränka den legala fattigvården till vissa bestämda fall, der det Angående
skulle vara samhällets oafvisliga pligt att träda hjelpande emellan. an‘y%
Enligt mitt förmenande är det nu ett samhälles oafvisliga pligt att fattigvårdsträda
hjelpande emellan i alla de fall, der omständigheterna äro förord sådana,

som i sista delen af fattigvårdsförordningens 1 § anföras, ningen.

nemligen att den fattige befinnes vara “oförmögen att genom arbete (Forts.)
förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, sakna
egna medel samt underhåll och vård af annan.” I sadana fall anser
jag det alltid vara samhällets oafvisliga pligt att träda hjelpande
emellan.

Sedan säger utskottet, att genom orden “andra omständigheter”,
hvilka jag föreslagit skola inskjutas i 1 §, “lagens syfte skulle varda
alldeles förfeladt.“ Detta kan jag icke förstå, ty jag har icke velat
taga bort något af 1 §:s syfte, utan jag vill bara gorå paragrafen
fullständigare, så att hvarje person, som har ett verkligt behof af
fattigunderstöd, också kan komma att få sådant.

Vidare heter det i utskottets utlåtande, att inskjutandet af de
utaf mig föreslagna orden “skulle gifva åt den legala fattigvården en
utsträckning, som, att döma af motiveringen för motionärens hemställan,
icke ens han sjelf åsyftat. “ Jag vet icke, hvarifrån utskottet
tätt denna uppfattning, tv jag har sökt och letat i min motion efter
något stöd derför, men icke kunnat finna, att utskottet haft skälig
anledning att komma fram med en sådan beskyllning.

Derefter vill utskottet så till vida gifva motionären rätt, som
det säger, att “man naturligtvis icke kan förneka, att motionären
här afser ofta förekommande fall af verkligt behof, i hvilka samhället
bör fullgöra sin skyldighet att hjelpa." Ja, det är ju litet
försmädligt för utskottet att icke kunna förneka, att det härvidlag
verkligen tinnes ett behof af understöd.

Sedan anför utskottet det i lagutskottsbetänkanden sa ofta förekommande
stora och betydelsefulla ordet Men, och säger: “Men den
“legala” fattigvården är icke den enda, som gällande lagstiftning
ålägger ett fattig värdssamhälle." Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten
på det härvid använda ordet “ålägger".

Vidare anför utskottet fattigvårdsförordningens 2 §, som stadgar,

“att för beviljande af fattigvård i andra fall än dem, hvilka i § 1
omförmälas, fattigvårdssamhälle eger bestämma de grunder, som böra
af samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas, och att, der sådant bestämmande
ej skett, det ankommer på styrelsen att meddela fattigvård i
den mån styrelsen pröfvar nödigt." Jag kan dock icke finna uti 2 §
ett enda ord, som ålägger vare sig samhället eller dess fattigvårdsstyrelse
någonting, utan paragrafen säger helt enkelt bara det,, att
samhället “eger att bestämma de grunder", o. s. v., och talar icke
med ett enda ord om något åläggande härutinnan.

Så talar utskottet något om, att i alla dessa andra fall än dem,
som i 1 § omförmälas, vederbörande fattigvårdsstyrelse icke torde
undandraga sig att lemna den behöfliga hjelpen, äfven om det icke
finnes möjlighet att från annan kommun bekomma ersättning för den
lemnade hjelpen. Ja, det tror jag också; den fattigvårdsstyrelse, som

N:o 19. 10

Angående
ändring i
§ 1 af
fattigvårdsförordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars.

på något närmare håll får se nöden, kan nog icke undandraga sig
att lemna hjelp, om den har åtminstone någon barmhertighet i sig.
Men den, som litet oftare sysslat med fattigvårdsfrågor, vet nog hvilket
trassel, som kan uppstå, om en kommun skall lemna fattigvårdsunderstöd
åt eu person, som har hemortsrätt i en annan kommun;
i sådana fall händer det lätt, att den fattige får sitta emellan mer
än hvad rätt är.

Slutligen säger utskottet, att ojemnheter i understödsskyldigheten
de olika kommunerna emellan skulle i alla fall förekomma. Ja, att
sådana aldrig kunna helt och hållet undanröjas, det tror jag också;
men de största och värsta missförhållanderna torde man väl kunna
afhjelpa.

På grund af hvad jag nu anfört och för att ytterligare bibringa
utskottet den uppfattningen, att jag verkligen haft någon mening i
hvad jag motionerat om, så skall jag be att få yrka bifall till min
motion och afslag å utskottets utlåtande.

Vidare anförde:

Herr H ammarström: Det kan väl i första hand se ut, som
om denna fråga vore ganska betydelselös; men enligt min åsigt är
den af ganska stor vigt, och jag anhåller att med några få ord få
visa detta.

Utskottet säger i slutet af sin motivering: “Att någon ojemnhet
i understödsskyldigheten de olika kommunerna emellan så väl i det
af motionären omförmälda som i andra fall stundom kan förekomma,
lärer icke kunna undvikas4. I denna sak är jag fullkomligt öfverens
med utskottet, ty att någon ojemnhet kan förekomma mellan de olika
fattigvårdssamhällena, det kan troligtvis icke ens genom den bästa
lag någonsin undvikas. Men det värsta härvidlag, mina herrar, är
att ett fattighjon, som söker få understöd enligt förordningens 1 §,
men enligt densammas ordalydelse blir vägrad sådan, kommer i en
så svår ställning, att den i mänga fall blir olidlig.

Jag skall be att för belysande häraf få anföra en tilldragelse i
detta afseende. Det var — jag vill icke trötta kammaren med att
anföra förhistorien till denna händelse — det var en qvinna med flera
minderåriga barn, som af en kommun begärde och erhöll fattigunderstöd.
Fattigvårdsstyrelsen — i detta fäll kommunalnämnden —
sökte derefter hos länsstyrelsen om åläggande för den kommun, der
qvinnan och barnen hade hemortsrätt, att återbekomma det utlagda
beloppet, men länsstyrelsen resolverade, att, som understödet i fråga
icke blifvit iueddeladt på grund af § 1 i kongl. förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871 — detta enär qvinnan icke saknat arbetsförmåga^
utan vore fullt frisk — sökande styrelsens anhållan följaktligen
måste afslås. Derpå förflöt någon tid, men så ingick till
Konungens befallningshafvande en anmälan, att familjen i fråga befann
sig i så förfärligt svåra omständigheter, att dess medlemmar rent af
Folio på att svälta i hjel. Konungens befallningshafvande aflat då en
skrifvelse till länsmannen i orten med förständigande för honom att

11 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

sp till, att qvinnan och hennes barn finge hvad de behöfde till lifvets Angående
uppehälle, och vidfogade den anmärkningen, att fattigvårdsstyrelsen "j™/''
borde af'' barmhertighetsskäl, om icke annat, gifva dem hvad de be- fattigvård!-höfde, så att de sluppe svälta. Fattigvårdsstyrelsen, som emellertid förordnaturligtvis
blifvit stött i kanten åt'' det första utslaget, svarade läns- ningen.
mannen, att den hade utslag af Konungens befallningshafvande på,
att det den redan gifvit qvinnan i fråga icke var tilldeladt henne i
enlighet med § 1 i fattigvårdsförordningen, och att den sålunda icke
haft rättighet att gifva henne ens hvad hon redan fatt. Och vore
det fråga om att meddela fattigunderstödet af barmhertighet, menade
fattigvårdsstyrelsen vidare, så vore det i första rummet den kommuns
skyldighet, der familjen hade hemortsrätt. Nåväl, länsmannen vände
sig etter detta svar'' till det samhälle, der qvinnan och barnen hade
hemortsrätt, men fattigvårdsstyrelsen der stälde sig bakom en annan
paragraf i fattigvårdsförordningen, som säger, att om någon är i
behof af fattigunderstöd, så skall detta sökas i det samhälle, der
fattighjonet för närvarande vistas. Den ifrågavarande qvinnan vistades
nu i den första kommunen, och denna hade åt Konungens befallningshafvande
fått mottaga den resolutionen, att det fattigunderstöd den
lemnat qvinnan icke blifvit henne tilldeladt i rätt ordning, d. v. s.
icke i öfverensstämmelse med § 1 i fattigvårdsförordningen. Sa var
ställningen. Länsmannen hade ett förskräckligt schå för att få reda
på förhållandet. Han måste sjelf skaffa penningar och göra utlägg,
för att qvinnan och hennes barn skulle få åtminstone det allra nödvändigaste,
och det hade så när gått så långt, att länsmannen sjelf
fått betala utlägget. Jag tror för öfrigt icke, att saken är riktigt
klar ännu. Det kunde ju icke heller komma i fråga, att man öfverklagade
beslutet hos kammarrätten, tv man visste åt erfarenheten,
att der fäldes samma dom, när den person, som erhållit fattigunderstöd,
hade helsan, om hon än hade aldrig så många barn. Denna^ bestämmelse
är barbarisk och kan, såsom jag under ett mångårigt
sysslande med dessa saker ofta haft tillfälle att se, leda till barbariska

handlingar. _ _.

Jag skall emellertid, som frågan nu föreligger, icke gorå något
vakande, men har velat säga detta, emedan jag anser, att fragan äi
af den allra största vigt.

Herr A. F. Ohlsson i Yexiö: Motionärens förslag är, så vidt
jag förstår, af den beskaffenhet och innebörd, att, om det samma godkändes
och upphöjdes till lag, vägen derigenom skulle öppnas för och
anledningar gifvas till ett synnerligen beklagligt ökande åt de kommunala
fattigvårdstvisternas antal. Dessa tvister äro redan nu så många,
att Riksdagen i år och i fjol nödgats bevilja ett icke obetydligt extra
anslag till förstärkning af arbetskrafterna i kammarrätten särskildt
med ”hänsyn till dessa mål. Genom bifall till denna motion skulle
man helt säkert hafva att befara än mer ökade utgifter för sådant

Men härtill kommer dessutom, att motionärens förslag är affattadt
i sådana ordalag, att det ovilkorligen vid tillämpningen måste gifva

N:0 19. 12

Angående

ändring i
§ / af
fattigvårdsfbrordningen.

(Forts.)

Angående
tillägg till
fattigvårdsfbrordningens
§ 4.

Onsdagen den 23 Mars.

anledning till ojemuheter och inkonseqvenser. Särskild! blir det för
de dömande myndigheterna, länsstyrelserna och kammarrätten, som
endast hafva de skriftliga handlingarna att tillgå, synnerligen svårt
och vanskligt att afgöra, när dessa af motionären ifrågasatta “andra
omständigheter” föreligga. Jag befarar, att lagtillämpningen mången
gång skulle blifva sväfvande och möjligtvis få sken af administrativt
godtycke. För min del vill jag icke vara med om att bidraga till
stiftandet af en lag, som kan gifva anledning till sådant.

För öfrigt är det ju icke så synnerligen stor olägenhet för kommunerna,
om de någon gång nödgas meddela fattigunderstöd enligt
§ 2 i fattigvårdsförordningen, d. v. s. sådant fattigunderstöd, för hvilket
de icke kunna söka ersättning hos annan kommun, äfven om
understödstagaren har hemortsrätt i annan kommun, än der understödet
utgår.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilsson i Skärhus: Efter herr Ohlssons i Vexiö anförande
skulle jag kunna inskränka mig till att endast tillkännagifva, att jag
i alla delar instämmer uti hvad han yttrade, men då jag hörde, att
motionären klandrade utskottet för dess motivering och det slut, hvartill
utskottet kommit, sa har jag velat framhålla, att motionären sjelf
vant i tillfälle att inom utskottet framlägga de skäl, som han haft
för sin motion, men icke ett enda åt de skäl, som han nu förebragt,
anförde han der, utan han lät saken förfalla.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Härmed var ötverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Punkten 2.

Vidare hade herr A. G. Andersson i Himmelsby i en inom
Andra Kammaren afgifven motion, n:o 141, hemstält, att Riksdagen
måtte besluta ett tillägg till fattigvårdsförordningens § 4, så att den
erhölle följande lydelse:

För försörjning af tjenstehjon, statfolk samt fabriks-, handtverks-,
bruks- eller grufarbetare äfvensom deras hustrur och hemmavarande
minderåriga barn skall, under den tid arbetsaftalet gäller, husbonde
ansvara, så att de ej falla fattigvården till last;

dock, om arbetstagaren dör eller till följd af sjukdom eller annan
anledning ej kan fullgöra det arbete, han sig åtagit, icke längre än
tre månader af den tid, som arbetsaftalet gäller.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Jemväl emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herr Back Per Ersson.

IS N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Andersson i Himmelsby: Att lagutskottet vid behandling
iif denna ruin motion handlat ganska raskt, synes mig framgå af den
korta motivering, utskottet anfört såsom stöd för afslag. Anledningen
dertill känner jag icke, men jag förmoda)’, att utskottet ansett, att det.
föreslagna tillägget till 4 § i fattigvårdsförordningen, som jag i min
motion framlagt, varit af så ringa betydelse, att utskottet icke ansett
nödigt att fästa något afseende dervid.” Jag beklagar emellertid detta,
ty jag är öfvertygad om, att den fråga, hvilken jag i min motion berört,
är af den beskaffenhet, att den bör tagas i allvarligt öfvervägande.
Det kan väl ändå icke anses vara rättvist, att en arbetsgivare skall,
derför att han öfverenskommit med en arbetstagare om ett visst belopp
för arbetets verkställande under en viss tid, nödgas att betala
hela den öfverenskomna summan, äfven om arbetaren dör eller på
grund af sjukdom eller af annan anledning icke kommer att fullgöra
något eller endast eu ringa del af det arbete, han åtagit sig. Utskottet
svnes också hafva haft en tanke derpå, att det icke i detta afseende
är så rätt ordnadt, tv utskottet säger i början af sin motivering, att det
mången gång kan blifva betungande nog för arbetsgitvaren att utgifva
hela den öfverenskomna ersättningen för ett arbete, som han icke fatt
verkstäldt, men utskottet fortsätter vidare, att “i allt fäll denna skyldighet
för husbonden, hvilken, hvad den i arbetsaftalet afsedda tid angår,
betingat sig rätten att använda tjenstehjonets eller arbetai-ens kraft
och som derför måste anses vara närmast att, då denna kraft sviker,
draga nödig försorg om tjenstehjonet eller arbetaren och deras familjer,
icke svnes böra inskränkas.” Utskottet hyser således, såsom jag
förut sagt” den uppfattning, att derför att arbetsgivaren har öfverenskommit
med arbetstagaren, att han skall betala arbetet efter en viss
tid, under hvilken denne skall fortsätta arbetet, han derför skall vara
skyldig att betala det, oaktadt han icke får något arbete verkstäldt.
För min del kan jag icke finna, att detta är rättvist, ty den, som på en
sådan grund öfverenskommer om ett arbete, kommer i en betydligt sämre
ställning än den, som på något annat sätt öfverenskommer om ett arbete.

Man kan t. ex. tänka sig, att en af lagutskottets ärade ledamöter
öfverenskommer med en arbetare om ett arbete, som är ämnadt att
vara under 6 månader eller ett år, och att han dervid öfverenskommer
om en viss ersättning för arbetsprodukten. Sjukna)- då arbetaren eller
dör, så att han icke kan fullgöra det arbete, han åtagit sig, och kommer
han eller hans familj i ett sådant förhållande, att den behöfver
hjelp till sitt uppehälle, icke blir det då fråga om, att denne arbetsgivare
skall betala för den arbetsprodukt, som han enligt öfverenskommelse
skulle erhållit, men på grund af dessa förhållanden icke erhållit.

Utskottet fortsätter vidare och säger, att “det ifrågavarande stadgandet
hvilar, enligt utskottets åsigt, på en patriarkalisk uppfattning
åt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, hvilken uppfattning
utskottet icke vill bidraga att rubba.” ^ Jag tror verkligen för
min del, att för närvarande är förhållandet sådant, att det patriarkaliska
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare tyvärr, äfven

Angående
tillägg till*
fattigvårdsforörd''

ningens § 4.
(Forts.)

N:0 19. 14

Angående
tillägg till
fattigvårdsförordningens
§ <
(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars.

om det funnits på sin tid, hvilket jao; icke tror, numera icke finnes
till, och derför tror jag, att utskottet först måste göra sig mödan att
införa detta patriarkaliska förhållande, innan det gör sig bekymmer
■ <Jet kan bidraga till att det rubbas. Om i långt aflägsna tider

något sådant förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare varit
rådande, som utskottet vill påstå, så fins det nog icke nu och derför
vet jag icke, hvarifrån utskottet tagit ordet “patriarkalisk”.

Att förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare förr var
något bättre, då tjenaren mer än nu är fallet ansågs såsom medlem
af familjen, kan ju vara möjligt, men att det var eller är sådant som
utskottet tyckes förutsätta att det är, det tror jag nog, att utskottets
medlemmar ha sig bekant, men att så är förhållandet icke är arbetsgivarens
fel ensamt, utan lika mycket arbetstagarens, det är min
åsigt, och hvilken jag knappast tror att lagutskottets ärade medlemmar
skola vilja bestrida. Och jag skall såsom skäl för denna min
åsigt be att få anföra något, som hände för några år sedan i den
kommun, der jag bor. Der var nemligen en arbetsgivare, som sysselsatte
rätt många arbetare, af hvilka en dog. Då arbetsgivaren måste
taga hand om den döde arbetarens enka och barn till försörjning, så
tyckte han, att han kunde fördra, att enkan, då hon var arbetsför,
skulle lemna någon ersättning härför, och skickade derför till henne
arbete, hvilket hon kunde sitta inomhus och verkställa, nemligen några
gamla säckar för att lagas. Hon förklarade emellertid, att hon ej
både någon skyldighet att fullgöra detta arbete, ty hon hade icke
förbundit sig till att uträtta något, och arbetsgivaren måste
låta hemta säckarne från henne olagade. Häraf synes framgå, att
icke något patriarkaliskt förhållande råder mellan arbetsgifvare och
arbetstagare, såsom utskotter anser. Många andra bevis härför skulle
jag äfven kunna anföra, men jag vill icke trötta kammaren längre.

Jag inser nog, att det icke finnes någon utsigt för bifall till förevarande
motion, men jag tror, att frågan är af sådan beskaffenhet, att
rättvisa och billighet fordra, att något göres i detta hänseende.

Jag anhåller, herr talman, att fä yrka bifall till motionen och afsteg
å utskottets hemställan.

Herr Ohlsson i Yexiö: Herr talman, mina herrar, Hvad motionären
här andragit synes mig icke böra tillmätas något vidare afseende,
och jag föreställer mig således, att kammaren med anslutning till
utskottets hemställan finner sig böra och kunna afslå motionen.

Då motionären i sin motion sagt, att detta stadgande och de förpligtelser,
som stå i sammanhang dermed, hafva uppväckt mycket
missnöje, så tror jag, att han misstagit sig och att så i verkligheten
icke är förhållandet. Jag har genomögnat registren till Riksdagens
protokoll allt sedan år 1871, då nu gällande fattigvårdsförordning antogs,
och, såvidt jag kunnat finna, har det endast en gång tillförene
varit fråga om eu ändring i den nu ifrågasatta rigtningen, hvilket
förslag då icke väckte någon anklang i Riksdagens kamrar. För
min del räknar jag som en heder för vårt lands arbetsgifvare och
husbönder, att de icke sökt afskrifva eller lindra den ekonomiska

15 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

tunga, som utan tvifvel i särskilda fall kan blifva följden af nu gäl laude

lag. ... fattigvårds För

öfrigt kan motionären trösta sig dermed att, äfven om no- förordtionen
nu af Riksdagen förkastas, frågan ändå kommer under stats- ningens § 4.
magternas pröfning. Vi veta nemligen, att i gällande tjenstebjons- (Forts.)
stadga förekommer ett i viss mån likartadt stadgande, och da Riksdagen
nyligen beslutat en revision af denna stadga, så blir frågan i denna
del föremål för pröfning och granskning.

För min del skulle jag dock mycket beklaga, om man sökte göra
inskränkningar i den arbetsgifvare och husbonde nu åliggande försörjmngsskyldighet
och skyldighet att varda och sköta sjukt tjenstehjon.

Sådant kan endastleda till upplösande och slappande af den samhörighetsoch
solidaritetskänsla, som i stället bör på allt möjligt sätt vidmagthållas
och, der så ske kan, genom lagstiftning stärkas, särskildt beträffande
det mera personliga tjensteförhållande, som rader emellan tjenare och
husbondefolk.

Jag är viss, att denna kammare, som är väl medveten om vigten
för heta landet, att det finnes en pålitlig och sträfsam tjenare- och
arbetareklass, icke kan eller vill vara med om en ändring, som afser
att knappa in på de extra förmåner, som lagstiftningen i detta fall tillförsäkrat
våra tjenande bröder.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan och afslag af motionen.

Herr Andersson i Himmelsby: Den föregående talaren nämnde,
att han icke visste om något missnöje med nuvarande förhållanden,
och han yttrade, att han hade genomgått registret till Riksdagens
protokoll för en viss tid, men der funnit, att det icke förekommit
mera än ett ändringsförslag i detta afseende. Jag förmodar, att han
icke då tagit hänsyn till de förhållanden, som varit gällande i afseende
å tjenstehjonsstadgan; deri tror jag många ändringsförslag varit
före, oaktadt den i detta afseende icke på långt när varit så sträng
som den af mig åberopade fattigvårdsförordningen.

För öfrigt torde talaren, såsom ledamot af Konungens befallningshafvande,
förmodligen hafva kännedom om missnöje, som uttalats i
fråga om det af mig påpekade förhållandet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Back Per Ersson: Såsom herrarne torde hafva funnit,
bär jag reserverat mig mot utskottets hemställan äfven i denna punkt.

Inom "utskottet talade jag för bifall till motionen och anförde fall,
då den nu gällande paragrafen kunde leda till orättvisa och svårighet,
men det var icke någon af utskottets ledamöter, som hade öra för
de nödstälde, och derför blef det som det blef.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

N:o 19. 16

Onsdagen den 23 Mars.

Angående än- Punkten 3.
drad lydelse

fattigvårds- Slutligen både i motion n:o 183 inom Andra Kammaren herr
förordningen. J ■ Johanson i Yalared föreslagit:

“att Riksdagen för sin del måtte besluta, att § 23 i kongl. förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 skall ega följande
lydelse: Den, som fylt sextio år, eller den, som utskrifvits från allmän
vårdanstalt som obotligt sinnessjuk, behåller derefter den hemortsrätt,
han då egde.“

Utskottet hemstälde i förevarande punkt, att motionen icke måtte
af Riksdagen bifallas.

1 fråga härom anförde:

Herr Johanson i Yalared: Såsom skäl för afstyrkandet af min
motion har lagutskottet anfört följande:

“Äfven om motionären hade rätt deruti, att en obotlig sinnessjuk
af samma skäl, som gälla för den, hvilken fylt sextio år, icke borde
kunna förvärfva ny hemortsrätt i fattigvårdshänseende, tala enahanda
skäl för en ytterligare utsträckning af bestämmelserna härutinnan, så
att de kom me att omfatta icke blott den, som drabbas af obotlig
sinnessjukdom, utan äfven på annat sätt obotligt sjuka eller vanföra
personers (

Men, mina herrar, det må väl knappast af någon kunna förnekas,
att icke kostnaderna för underhåll och vård för en obotligt sinnessjuk
falla sig ojemförligt högre än för en af annan obotlig sjukdom lidande
person, ja till och med ett par gånger högre.

Det har händt, och jag är öfvertygad om att det kommer äfven
att hända, att en kommun får utan all förskyllan en sådan obotlig
sinnessjuk så att säga till skänks. År detta då en liten kommun
kanske med blott 1,000 fyrkar att utdebitera på, så blir det för denna
lilla kommun ganska drygt och tungt. Utskottet anför vidare, att
det blifvit allt mera vanligt, sedan asylernas antal ökats, att de obotligt
sinnessjuka från hospitalen öfverflyttas ej till hemorten, utan till särskildt
för dem afsedda anstalter. Men'' vi veta alla allt för väl, att
dessa asyler eller anstalter äro ännu allt för få och platserna allt för
ringa, så att de ej kunna emottaga alla, och jag är öfvertygad om att
det kommer att dröja ännu många år, innan staten kan få anstalter
tillräckliga för att kunna emottaga alla dessa vanlottade menniskor.

Jag anser derför fortfarande, att en ändring i 23 § fattigvårdsförordningen
i det syfte, min motion föreslår, vore behöflig. Mycket
vore här att säga till min motions försvar, men då den redan fallit
i Första Kammaren, skall jag inskränka mig till det sagda och kan
derför ej heller göra något yrkande.

Herr Andersson i Pettersborg: Herr talman, mina herrar!
Motionären framhöll just nu i sitt anförande, att det skulle blifva
förenadt med mycket stora kostnader att underhålla en sinnessvag,
nemligen en från hospitalet utskrifven sinnessvag person. Men kostnaden
blir stor icke allenast derigenom, att han är sinnessvag. Man

IT N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

kan tänka sig, att en dräng i en kommun mycket väl redan vid 20 års Angående änålder
kan blifva sinnessvag. Han vårdas på ett hospital två eller tre år; <ir^
sedan finnes det icke längre plats för honom der, och om han förklaras icke fattigvårdsvara
för samhället vådlig samt utskrifves och får af kommunen under- förordningen.
hållas, som motionären säger i sin motion, kan det inträffa, att han har (Forts.)
en fattig fader. Och då kan man väl icke förtänka denne, att han tager
sin son och flyttar till en annan kommun, så att han får hemortsrätt
der. Men fadern sjelf, om han fylt 60 år, får ingen hemortsrätt der.

Man kan tänka sig ett annat fall, nemligen att i en kommun
finnas två eller tre jordbruksegare eller andra industriidkare, hvilka
betala största delen af kommunens skatter. Dessa kunna ju skydda
sig genom att ackordera bort den sinnessjuke i en annan kommun
och låta honom vistas der så länge, att han får hemortsrätt der; och
sedan kunna de vägra att vidare utbetala understöd åt honom. Den
andra kommunen får taga hand om honom. På sådant sätt skulle
man kunna tänka sig, att dessa stackare kastades från en kommun
på en annan.

Jag skulle äfven kunna andraga flera skäl. Men, herr talman,
jag skall icke fortsätta längre, utan inskränka mig till att yrka bifall
till motionärens förslag och afslag å utskottets hemställan.

Herr Ohlsson i Vexiö: Denna motion har väckts till följd af
utgången af en fattigvårdstvist i ett visst specielt fall. Nu är det
tydligt, att — så länge kommunernas fattigförsörjningspligt är byggd
på hemortsrätten och denna på mantalsskrifningen, så länge mantalsskrifningen
beror på en persons boende och vistande vid tiden för
mantalsskrifningens förrättande och så länge ingen kan eller får för
äfventyret af framtida fattigförsörjning förmenas rätt att välja vistelseort
— det visserligen icke kan förekommas, att i särskilda fall en
kommun får vidkännas fattigvårdsutgifter, som i enlighet med de
allmänna principer, hvarpå fattigvårdsförordningen är fotad, möjligtvis
med något mera fog bort drabba en annan kommun. Sådant kan
icke förekommas. Söker man afhjelpa detta genom att stifta ny
lag eller ändra lagen efter förekommande fall, råkar man in i en
fullständig kasuistik, och den sista villan blir värre än den första.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Pettersborg: Herr talman, mina herrar!

Utskottet säger i sin motivering: “Äfven om motionären hade rätt
deruti, att en obotligt sinnessjuk af samma skäl, som gälla för den,
hvilken fylt sextio år, icke borde kunna förvärfva ny hemortsrätt“
etc. Häraf tycker jag, att det framgår, att utskottet i viss mån vill
gifva motionären rätt. Men längre ned i sitt anförande säger utskottet,
att vi snart skola få flera hospital. Nu veta vi emellertid, mina
herrar, att folkmängden inom vårt land ökas, och vi veta äfven, att
på senare tider procenttalet af de sinnessvaga ökas i samma proportion
som folkmängden.

Det är mycket beklagligt, synes det mig, att utskottet icke
kunnat uppfatta motionen, såsom jag uppfattat den. Man säger, att

Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 19. 2

N:o 19. 18

Angående ändrad
lydelse
af § 23 i
fattigvårdsförordningen.

(Forts).

Om ändring
i lagen om
tillsättning
af presterliga
tjänster.

Onsdagen den 23 Mars.

en sextioårig är i sin lefnads afton. Men man borde tänka på, att
en person, som är sinnessvag, men icke för allmänheten vådlig, kanske
kan lefva en fyratio eller femtio år och att dervid kommunen får
mycket större kostnader för honom än för den sextioårige, som dessutom
kanske kan till en viss del försörja sig sjelf.

Herr talman, jag skall icke uppehålla tiden längre, utan vill endast
säga, att jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 7.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 42, i anledning af''
väckt motion om sådan ändring i lagen angående tillsättning af presterliga
tjenster, att äfven den, som häftar för oguldna kommunal utskylderr
må ega rösträtt vid prestval.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande inom
Andra Kammaren af herr A. Norrman afgifna motion, n:o 150, icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af

Herr Norrman, som anförde: Herr grefve och talman, mina
herrar! Då det ärade lagutskottet behagat afstyrka min motion, skall
jag anhålla att få säga några ord till försvar för densamma, efter
som jag anser, att de skäl, jag anfört för densamma, ännu ega gällande
kraft.

Jag skulle till att börja med kunna erkänna, att lagutskottet med
en viss vänlighet behandlat min lilla motion, då utskottet icke yttrat
något klander öfver den eller några hårda ord om densamma. Men
jag kan icke annat än i någon mån förundra mig öfver att utskottet
behandlat motionen på ett så kortfattadt och summariskt sätt, som
det gjort. Hvad kan vara orsaken dertill, frågar jag mig sjelf. Kan
orsaken vara, att utskottet anser prestval för en så ringa och obetydlig
sak, att det icke är värdt att spilla några ord på densamma? Jag
tror icke det. Jag tror, att ett prestval ännu i allmänhet anses som
en rätt vigtig sak. Och detta visas deraf, att folk i allmänhet hyser
rätt mycket intresse för detsamma; och jag tror, att utskottet delar
denna uppfattning.

Då skulle orsaken möjligen kunna vara den, att utskottet anser
prestvalsförordningen och lagen om tillsättande af presterliga tjenster
vara så fullkomliga, att det icke kan eller bör göras den allra minsta
ändring i dessa lagar. Men då det torde vara utskottet bekant, att
den ene val förrättaren i det afseende, hvarom nu är fråga, nemligen
utrönandet, huruvida en person betalt eller icke betalt sina kommunalutskylder,
handlar så, och den andre valförrättaren åter handlar på

19 N:0 19.

Onsdagen den 23 Mars.

ett sätt, som är nästan alldeles motsatt, så torde detta visa, att ifrågavarande
förordningar icke äro så klara och tydliga, att de icke kunna
behöfva någon liten förändring.

Det återstår ett tredje sätt att tänka sig saken, och det skulle
vara det, att det högt ärade lagutskottet hyser en viss fruktan för
att en sådan liten ändring i prestvalsförordningen, som jag föreslagit,
skulle menligt inverka på kommunallagarna, så att såsom en konseqvens
deraf det snart nog skulle komma att föreslås en likadan
ändring i dessa. Ja, detta måtte hafva varit utskottets mening, det
tyckes framgå af ett yttrande i utskottets betänkande, nemligen detta:

■‘Den i samtliga gällande kommunallagar förekommande bestämmelsen,
att den medlem, som icke uppfylt sin skyldighet att till
kommunen erlägga honom påförda, förfallna utskylder, icke heller
eger att utöfva inflytande på kommunala beslut, synes utskottet rigtig,
icke allenast beträffande egentliga kommunala angelägenheter, utan
jemväl fortfarande böra ega tillämpning i fråga om rösträtt vid
prestval. *

Härefter bemöter utskottet ett af de skäl, som jag i motionen
anfört. Jag har nemligen sagt, att en person, som icke betalt sina
kommunalutskylder, “har ju icke heller helt och hållet och för alltid
förlorat sin rösträtt, utan endast för tillfället; men ett prestval är ju
icke en angelägenhet, som endast gäller det löpande året eller några
få år, utan vanligen en längre framtid, och är för öfrigt icke företrädesvis
en timlig, utan en andelig angelägenhet.''

Utskottet har tagit fasta på det första momentet af detta skäl
och yttrar: “Hvad motionären anfört derom, att ett dylikt val ju icke
gäller det löpande året eller endast några få år, utan en längre framtid,
kan också sägas om ett flertal kommunala beslut, men denna omständighet
innebär enligt utskottets mening ingen anledning att vare
sig beträffande sådana beslut eller rörande prestval afvika från den
allmänna principen.''

Nu får jag då först anmärka, att den allmänna principen är väl
att det skall röstas efter fyrk. Men den meningen, att den, som icke
betalat sina utskylder, icke får utöfva sin rösträtt för tillfället, är
val endast en härledd sak, en följd af principen. Jag tror dock, att
hvad jag anfört i denna punkt fortfarande får anses vara gällande.
Om man t. ex. jernför ett prestval med en kyrkostämma, så är
det uppenbart, att i regel kyrkostäruinoförordningen afser sådana
ärenden, som icke gälla för eu längre framtid, utan endast för den
närmaste, enär den första ordinarie stämman afser att besluta rörande
föregående års räkenskaper och förvaltning, den andra rörande kyrkans
och skolans inkomster och utgifter för det följande året och den
tredje att välja kommunala och kyrkliga förtroendemän för 1, 2, 3
eller högst 4 år. Nu vet jag mycket väl, att på extra kyrkostämmor
kunna förekomma sådana ärenden, som beröra en något längre framtid,
någon gång en rätt lång framtid, och att sådana ärenden äfven
kunna utlysas för behandling på ordinarie stämma, men regel är,
såsom jag sagt: prestval afser en längre framtid och kommunal- och
kvrkostämmobeslut vanligen en kortare framtid. Men jag kan tänka

Om, ändring
i lagen om,
tilUåttning
af presterliga
tjenster.
(Forts.)

N:o 19. 20

Onsdagen den 23 Mars.

Om ändring
i lagen om
tillsättning
af presterliga
tj ens t er.
(Forts.'')

mig, att på kommunal- och kyrkostämmor äfven kunna förekomma
ärenden, som röra en längre framtid. Jag kan tänka mig, att der
beslutas om kyrko- och skolhusbyggnader, kyrkoreparationer eller om
utvidgning af kyrkogårdar o. s. v. Dessa ärenden afse visserligen
en längre framtid; men då kommer det andra momentet. Bär är
fråga om verldsliga angelägenheter. Till och med en kyrkobyggnad
är icke en direkt andlig angelägenhet, utan afser att uppföra ett hus,
der andliga ting skola förekomma. Deremot lärer ingen kunna påstå,
att ett prestval är eu verldslig angelägenhet. Om vi tänka på, huru
förhållandena i allmänhet te sig mellan kommunalstämmorna och
prestvalen, så finna vi, att den gamla prestvalsförordningen af 1843
var gällande under mera än 20 år, efter det de nya kommunallagarne
hade utkommit. Enligt denna gamla förordning var det eu helt
annan rösträttsgrund, nemligen hemmantalet. Denna grund kan sägas
vara rättvisare derför, att de största bidragen till presterskapets löner
utgingo och utgå ännu af jordbruket. Men då den nya prestvalsförordningen
kom ut 1883, dä fann man det vara beqvämast att taga
samma rösträttsgrund, som 20 år förut antagits för de kommunala
stämmorna, nemligen fyrken. Nu är att märka, att för prestval hade
således i 20 år, efter det att kommunallagarne utkommit, galt, och
tillämpats en annan rösträttsgrund än vid kommunala val, och att
detta icke i någon mån inverkat skadligt på det kommunala rösträttsväsendet.
Då skulle det väl också kunna tänkas, att, om det gjordes
eu liten jemkning uti nuvarande prestvalsförordning, i den rigtning
jag föreslagit, detta icke heller skulle behöfva inverka på det kommunala
rösträttsväsendet. Det är alldeles uppenbart, att prestval är
någonting annat än de kommunala stämmorna. Detta framgår också
deraf, att det finnes en särskild förordning om prestval, der det föreskrifves,
att sådant val icke skall ske på kyrkostämma, utan på ett
alldeles särskilt sätt i kyrkan. Således framhålles der detta val såsom
eu helt och hållet religiös och andlig förrättning. Härför talar äfven
den omständigheten, att för valet skall ligga en af en statens embetsman
upprättad röstlängd till grund och ej den, som användes vid
kommunala val.

För öfrigt har jag såsom skäl för mitt förslag anfört personens
behof och kompetens, då jag sagt, att “eu person, som till följd af
ekonomiskt bryderi icke kunnat i rätt tid betala sin kommunalskatt,
är ju i lika stort behof utaf själasörjare som den, hvilken har betalt,
och troligen i de flesta fall ungefär lika kompetent att välja prest. “
Behofvet ligger i öppen dag. Den ene har samma behof eller icke
behof som den andre. Men det är icke sagdt, att den fattige eller
den, som icke i rätt tid förmått betala sina utskylder, skulle hafva
mindre intresse för prestval än den rike eller den, som har betalt sina
utskylder. Det är icke alltid dåligt folk, som icke kunna i rätt tid
betala sina utskylder. Sådant beror icke alltid på slarf och vårdslöshet,
utan det beror verkligen äfven på ekonomiskt bryderi. Derför
är det icke sagdt, att dessa personer äro i religiöst och sedligt hänseende
sämre än andra. Kompetensen till att välja prest beror väl
icke heller på penningen. Tänka vi oss, att ett prestval hålles i

Onsdagen den 23 Mars.

21 N:0 19.

februari månad, då äro alla personer, som stå i röstlängden, kompetenta
att välja; tv alla hafva då betalt för föregående år eller också
på något annat sätt stälts i undantagsförhållande. Men hålles valet i
slutet på mars månad, då finnes det många, som icke betalat sina
utskylder. Skola då dessa personer hafva förlorat kompetensen, så
att de icke veta, huru de skola välja, endast derför att det fattats
dem en 10, 15 å 20 kr.? Jag tror det icke.

Vidare har jag anfört, att “om personen i fråga icke är stadd
under konkurs eller administration, så eger han ju dock faktiskt sin
gård, sitt hus eller sin tjenst och måste betraktas såsom en fullmyndig
medlem af kyrkan, såvida intet annat och vigtigare hinder
förefinnes än några kronors restantier till kommunen.* Ja, det måtte
väl vara så, att en person, som är uppförd i röstlängden, verkligen
är en fullmyndig medlem af kyrkoförsamlingen. Då är det också
verkligen hardt att för tillfället, endast för dessa fattiga kronors skull,
behöfva göra honom omyndig.

Så veta vi, att uti § 26 af Lag angående tillsättning af presterliga
tjenster den 26 oktober 1883 stadgas bland annat: “Rösträtt vid
prestval tillkommer en hvar, som i församling, der sådant val skall
anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut
deltaga: och gälle vid valet i afseende på röstberäkning samt rösträtts
utöfning och öfverlåtande på annan person hvad för kyrkostämma
är stadgadt, dock med den jemkning i församling å landet,
att rösträtt, som tillkommer någon för andra beskattningsföremål än
jordbruksfastighet, icke må åtnjutas för mera än eu femtedel af det
röstetal, hvilket eljest bort tillkomma honom enligt den för omröstning
å kyrkostämma gällande röstgrund. och att icke heller någon
må i valet deltaga med större röstetal för jordbruksfastighet än eu
femtedel och för andra beskattningsföremål än en femtiondedel af
församlingens hela röstetal å kyrkostämma.* Här har ju tydligen
denna lag gjort en ganska betydlig inskränkning uti den kommunala
rösträtten, i det att den modifierat sjelfva hufvudprincipen. Har detta
kunnat ske utan någon fara för kommunallagarnes rätta tillämpning
— och denna förordning, som nu är i fråga, har ju gält ända sedan
år 1883, utan att man försport att berörda lilla inskränkning till förmån
för de mindre röstegarne verkat skadligt på de kommunala förhållandena
—, ja, då kan det väl icke vara farligt att äfven göra en
sådan liten inskränkning, som jag nu föreslagit, till förmån för de
mindre röstegarne och synnerligast de mindre landtbrukarne. Ty det
lär väl vara dem det oftast handel'', att de icke i rätt tid kunna betala
sina kommunalutskylder.

Vidare har jag i motionen anfört, och jag ber att få försvara
det, “att om ingen anmärkning göres vid frågodagstillfället, så behåller
personen sin rösträtt, äfven om han icke har betalt sina kommunalutskylder.
“ Nu förhåller det sig så, att prestvalsförordningen
icke med tydliga ord föreskrifver, att valförrättare skall i alla möjliga
fall ransaka, huruvida en person har betalt sina utskylder eller icke,
utan der står, att valförrättaren skall taga upp och bedöma de anmärkningar,
som framställas af röstägande eller deras ombud. Vore

Om ändring
i lagen, om
tillsättning
af presterliga
tjenster.

(Forts.)

Nro 19 22

Om ändring
i lagen om
tillsättning
af presterliga
tjänster.
(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars.

det prestvalsförordningens mening att en så minutiös undersökning
skulle anställas som om folk betalt sina utskylder eller icke, då skulle
man gå till väga på annat sätt än nu sker. Då skulle valförrättaren
gå så till väga, att han t. ex. sade: Anders Persson har 30 röster.
Har han betalt sina kommunalutskylder? Per Bengtsson har 50
röster. Har han betalt sina kommunalutskylder? Nej, så går det
icke till, och det föreskrifves icke heller, att man skall gå till väga
på det sättet. I prestvalsförordningen heter det, att justeringen skall
verkställas medelst ljudlig uppläsning af hvar röstegandes namn och
röstetal, och att dervid särskildt skall undersökas om någon, som är
obehörig att i valet deltaga, linnes uppförd i vallängden. Det går
vid denna undersökningen vanligen så till, att kontraktsprosten sänder
ett bud till kommunalnämndsordföranden om att infinna sig på
frågodagsförrättningen och att dervid medhafva debiterings- och uppbördslängderna.
Vill han infinna sig, å la bonne heure, då gör han
det, och då är det också möjligt att utreda förhållandena i förevarande
hänseende, men vill han icke komma, finnes det härför ingen
plikt och intet ansvar för honom. Derför fråga också somliga kontraktsprostar
icke alls efter, huruvida folk har betalt sina utskylder
eller icke, utan endast för så vidt sådant af någon närvarande anmäles,
tages frågan upp till bedömande. Kan det då påvisas, att
personen eller personerna i fråga icke betalat sina utskylder, då mista
de rösträtten. Det är alldeles säkert, att både det ena och det andra
sättet praktiseras här i landet och att båda sätten godkännas. Man
har åtminstone ej exempel på att hvarken den ene eller den andre,
som förfarit på någotdera af dessa sätt, blifvit fäld för sitt förfarande.
Det är också bra besynnerligt, att saken skall behöfva stå så, att
man icke bestämdt vet, huru man skall förfara. Jag vill nämna, att
jag en gång höll en frågodagsförrättning, som jag särskildt kommer
i håg. Från två socknar kommo då kommunalordförandena tillstädes
och medhade röstlängderna, hvilket hade till följd, att hvar och en
från de socknarna, hvilken icke betalt sina utskylder, blef beröfvad
sin rösträtt; men från en tredje socken kom ingen kommunalordförande,
ingen debiteringslängd företeddes, och från den socknen
fingo alla rösträtt. Det var omöjligt att utröna, hvilka betalt sina
utskylder eller icke. Om nu ett prestval hålles i början af året, innan
uppbördsstämman varit, då få alla inom socknen, som stå i röstlängden
deltaga i valet, ingen förlorar sin rösträtt, men om valet deremot
hålles efter uppbördsstämman i mars, april eller maj månad,
då är det en hel mängd annars röstberättigade, som icke få i valet
deltaga. Är icke sådant orättvist?

Så har jag slutligen sagt: “Skall åter anmärkning framställas
vid ett så högtidligt tillfälle, eller frågodagsförrättaren skall anställa
en noggrann efterfrågan om obetalda utskylder (något, hvartill han
för öfrigt måhända icke kan anses pligtig) — så medför detta ett slags
skymfande, som i sjelfva Guds hus kommer att påföras en del, i
öfrigt måhända oförvitliga, personer och måste för dem kännas smärtsamt
och för valförrättaren temligen obehagligt." Jag undrar, om
någon kan bestrida detta. Då jag förmodar, att icke ens lagut -

23 N:0 19.

Onsdagen den 23 Mars.

skottet håller före, att det icke är någon skam att icke hafva betalt Om ändring
sina kommunalutskylder och att det icke heller är någon skam att
härför i kyrkan blifva offentligen uppropad, samt att utskottet ej afpregterligo,
tycker, att det gör detsamma, antingen folk blifva utskämda eller ej tjenster.''

i* Guds hus, anser jag att dessa förhållanden också böra vara skäl (Forts.)

för att min motion antages. Jag kan icke heller anse, att ett antagande
af densamma skulle innebära någon den minsta fara för den
kommunala rösträtten.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra skall jag, herr talman,
tillåta mig att yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
min motion.

Herr Bromée instämde häruti.

Herr Ohlsson i Yexiö yttrade: Då jag är viss om, att kam maren

hvarken vill eller kan bryta bestående rösträttsprincip i det
afseende motionären här föreslagit, så skall jag, utan att vidare spilla
ett enda ord på saken, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 43, i
anledning af väckt motion om rätt för enskild part att mot embetsman
anhängiggöra talan för fel i embetet.

anhängiggöra,

Motionären, herr D. Holmgren i Värnhem, hade uti ifrågavarande talan för fel
motion, n:o 135 inom Andra Kammaren, föreslagit, att Riksdagen 1 emhetetför
sin del måtte besluta, att det i kongl. förklaringen den 23 mars
1807 punkt 40 stadgade förbud för enskild part att taga stämning å
någon domare för att tilltala honom för fel eller brott i embetet
måtte upphäfvas, och i stället förordnas, att hvarje svensk man under
alla förhållanden skall ega rätt att föra målsegaretalan såväl mot
domare som öfriga embetsmän; men hemstälde utskottet, att motionen
måtte lemnas utan afseende.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Holmgren i Värnhem: Herr talman, mina herrar! Det kan
måhända synas synnerligen djerft, för att icke säga förmätet, af mig att
plädera för en motion, som det högt ärade lagutskottet med en
rörande harmoni förpassat till de sälla jagtmarkerna. Men, mine
herrar, frågans stora vigt och betydelse; så ock det mycket vänliga
hypothetiska löftet af lagutskottet att det skulle gå med på min
motion, för den händelse jag kunde styrka min talan, har gifvit mig
mod att anställa en kritik öfver utskottets utlåtande. Och skall jag.
herr talman, oaktadt det synes vara en viss nervös dallring i kammaren

Om rätt för
enskild part
att mot
embetsmän

N''0 19. 24 Onsdagen den 23 Mars.

Onrätt för i dag, i den afsigten anhålla att få taga kammarens uppmärksamhet
att mot1 1 ansPråk un(Jer några hastigt försvinnande ögonblick.
embeUmän Utskottet utlåter sig först och främst sålunda: “Utskottet upp anhangiggöra

skattar till fullo vigten af den grundsats, som bjuder skydd för den
talan för fel enskilde samhällsmedlemmen mot möjliga olagligheter och Övergrepp
* (Forte"/'' at domare och andra embetsman i deras em betsu tofning; och utskottet
skulle alltså, derest motionärens framställning vore egnad att ådagalägga
någon brist i den svenska lagstiftningen härutinnan, icke underlåta
att lemna denna framställning sitt stöd.*

När jag läste dessa vackert sagda och väl tänkta ord, intogs jag
af en verklig glädje och förnöjelse. Ty det stod alldeles klart för
mitt inre medvetande, att, om lagutskottet fullföljt denna vänliga
tankegång, detta utlåtande skulle resulterat i de amplaste vitsord för
och enhälligt tillstyrkande af min framställning i stället för att. såsom
nu skett, lagutskottet tillstyrkt Riksdagen att lemna den utan afseende.
Denna min glädje blef emellertid mycket, mycket kort. Ty,
mine herrar, hvar finnes väl den glädje som varar beständigt? Jag
fortsatte att läsa det högt ärade lagutskottets betänkande: “Motionären
har emellertid icke kunnat rubba utskottets åsigt om ändamålsenligheten
och lämpligheten af den nu gällande lagstiftningen i berörda
hänseende", o. s. v., och glädjen försvann. Härvid tillåter jag mig
först och främst anmärka, att jag icke någonsin, hvarken i detta eller
i något annat afseende, hatt den aflägsnaste tanke på att rubba
lagutskottets ärade ledamöters uppfattning, om hvad “som är lämpligt
eller ändamålsenligt". Nej, jag har talat om en rättsfråga, icke om
hvad som lagutskottets ledamöter kunna anse vara ändamålsenligt och
lämpligt. Utskottet har således icke gifvit mig svar på tal. Jag har
påstått och jag påstår fortfarande, att beröfvandet af svenske medborgares
naturliga rätt att föra målsegaretalan mot den, som kränkt
deras rätt och säkerhet, att afhändandet af denna naturrätt, denna
rätt som tillförsäkras hvarje medborgare bland alla civiliserade nationer,
är en orättfärdighet. Jag har påstått, att denna anordning att
öfverlåta ifrågavarande rätt åt justitiekanslerns eller åt justitieombudsmannens
godtycke icke står i förening med svenske medborgares
berättigade intressen, och att den icke bjuder någon rättssäkerhet åt
samhället. Men utskottet säger endast, att allt i förevarande afseende
är lämpligt såsom det nu är. Utskottet har således helt och
hållet brustit i sin bevisning. Men, mine herrar, jag skall icke brista
i bevisningen. Hela bevisningsbördan hvilar nu på mig, att ådagalägga,
att hvad jag sagt är rätt, sant och fullständigt öfverensstämmande
med sakförhållandet, och denna bevisningsbörda är fjäderlätt.

Först och främst vill jag betrakta saken från dess egen synpunkt
och fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att i all jurisprudens gäller
det såsom en oomkullrunklig sanning, att åklagare- och domaremagten
icke kunna förenas i en person. Om en svensk medborgare
angifver någon för att hafva kränkt hans rätt och säkerhet hos justitiekanslern
eller justitieombudsmannen eller hos vederbörande advokatfiskal,
hvilka embetsmän det tillkommer att tjenstgöra såsom åklagare
i angifvarens ställe, så ega dessa embetsmän rätt att afklippa för -

25 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

handlingarne, och då inträda de ju såsom domare. De afklippa till Om rätt för
och med från besvärsrätt, hvilken eljest är den naturligaste rätt för
alla både svenska och andra medborgare. Jag vågar hemställa till emiet>män
eder, mine herrar, om det icke förhåller sig så. Huruvida ett brott anhängiggöra
är så beskaffad^ att det faller inom lagens räckvidd, det skall natur- talan för fel
ligtvis afgöras af domstol och ej åt åklagare. Men nu, när desse af '' (portal

staten tillsatte åklagare också äro domare, då undertryckes helt enkelt ''■

saken i fråga.

Sedan ber jas att få fästa kammarens uppmärksamhet på följande
sakförhållande. Vid en sådan procedur som den nu förefintliga undertryckes
helt och hållet personlighetens sak. Personerna, de förorättade.
eller de personer, som anse sig vara förorättade, de försvinnna;
hjertats och samvetets röst nedtystas och ett tomt papper träder i
stället för allt. Detta papper skall afgöra saken. Det beror derför
helt och hållet på huru den af staten tillsatte allmänne åklagaren,
den som skall skydda den enskildes rätt, läser papperet, eller om han

läser det alls. Om han läser det, resolveras i vanligaste fäll: “för tjenar

intet afseende” — alldeles på samma sätt som lagutskottet
resolverat i fråga om min motion. Det är verba formalia i de allra
flesta fall åtminstone. Men, mine herrar, det är icke nog med detta.

Vid all rättsprocedur och enligt all jurisprudens är vidare offentlighet
i allt hvad rättsförbandlingar heter ett oeftergifligt vilkor för att
kontrollera en lojal rättskipning. Så yttrade sig under den beryktade
Zolaprocessen den franske justitieministern Trarieux, och det kan väl
icke bestridas, att så är förhållandet. Men vid de rättsprocedurer,
som anhängiggöras här i landet mot embetsmän, är offentligheten
absolut undertryckt — de äro hemliga. Man vet icke hvad som dervid
göres, säges och läses, allt är hemligt; och så afklippas de. Huru
är förhållandet i detta afseende i andra länder? .lag har härom, sa
godt jag förmått, sökt göra mig underrättad, och jag bär dervid erfarit
att till och med i Kina — ja herrarne skratta och det kan ju vara godt
att få göra det någon gång — har en vanlig kines rätt att åtala
vice konungen Li Hung-Chang för em betsfel. Der finnes en särskild
domstol för det ändamålet. Jag talar nu icke om öfriga civiliserade
länder: tv ingen från ett annat land kan fatta ett sadant förhållande
som är rådande i Sverige, eller att en enskild menniska icke far föra
målsegaretalan mot hvar och er, som kränkt hans rätt och säkerhet.

Det förhåller si sr icke så i andra länder som hos oss i nu nämnda
hänseende.

Men, mine herrar, nu kommer jag med ett kraftigare bevis för
mina påståenden. Det finnes en man, hvars namn i samtliga herrarnes
öron har en ovanlig klang, jag menar Hans Järta, han som skref
våra grundlagar. Denne man kan väl icke misstänkas, åtminstone
sedan han blifvit landshöfding i St. Kopparbergs län, för att vara
anarkist eller att hafva radikala tendenser och demagogiska anslag.

Han säger emellertid på mångfaldiga ställen i sina skrifter, att det
är ett juridiskt axiom, att hvarje svensk medborgare skall ha rätt att
mot hvarje annan svensk medborgare anhängiggöra sin sak. Jag vill
icke upprepa de ytterst ampra och visserligen kanhända hänsynslösa

N:o 19. 26

Onsdagen den 26 Mars.

0mlrf\t f0T, utfall han gör emot justitieombudsmannainstitutionen. Jag skall blott
en>att mot'' hänvisa till ett yttrande, som lian hade till statsrådsprotokollet år
embetsman 1815. Han var da statsråd; och således kunde han icke vara någon
anhängiggöra radikal. Han talar der om kriminallagstiftningens teori och säger
talan för fel dervid följande — om herrarne vilja hafva godheten att lyssna på;
''(Forts") en häri, hvilkens ord förtjena att beaktas —: “En följd af den

vidsträckta anklagningrätt, hvarmed lagstiftaren velat befästa svenska
friheten, är, att man gifver någon an för en sak, som går å lif eller
ära hans. I detta fall af ett öppet och till formen lagligt angrepp
lemnar lagen och måste den lemna angifvaren rättighet att bevisa
sin anklagelse.1^ Jag trodde verkligen, att det förhöll sig så, att hvad
Hans^ Järta ansåg och uppgifvit vara ett juridiskt axiom, också var
ett sådant. Jag gick för några dagar sedan upp och frågade justitiekansler^
om det förhöll sig så. Men han svarade: Nej, det är alldeles
rasande. Och att det är alldeles orätt, hvad Hans Järta säger,
det har jag Kongl. Maj:ts och Göta hofrätts utslag på.

. Men, mine herrar, jag skall nu föra eder från Hans Järta till
nutidens auktoriteter; och jag skall då hänvisa till läraren i processrätt
vid vår högskola i Upsala. Han är också ledamot af Första
Kammaren _ och suppleant i lagutskottet. Det är professor Trygger.
Jag skall tillåta mig att läsa upp, hvad han säger. Det kan ju vara
ganska lärorikt för samtlige herrarne att få höra, huru vår professor
. i processrätt undervisar våra jurister, som skola gå ut för att skipa
rättvisa i hela vart land. Hvad han säger är alldeles detsamma som
det jag sagt i min motion. Om nu herrarne tillåta mig, skall jag
föredraga det; det är mycket kortfattadt och lättfattligt för den, som
förstår det. “Jag ötvergår nu“, säger nämnde professor, “till svenska
rättens ställning till frågan om åtalsmonopol för den offentliga åklagaren.
Dylikt monopol förefinnes ej i vår rätt, utan densamma
erkänner målsegaren såsom åtalsberättigad med afseende på nästan
alla förbrytelser. Äfven de gröfsta brott kunna af målsegaren oberoende
af den offentliga åklagaren åtalas. I denna punkt qvarstår
vår rätt på den urgamla ståndpunkten, ehuru visserligen grunden
till malsegarens atalsrätt nu måste anses vara en annan. Ursprungligen
var malsegarens atalsrätt ett uttryck för den privaträttsliga
uppfattningen ° om brottet, äfven hvad ansvarsfrågan angick, och
följden blef således målsegarens uteslutande atalsrätt. Då sedermera
angående vissa brott den offentliga magtens organ blef åtalsberättigad,
bibehölls dock målsegarens, der sådan fanns, rätt att åtala, af
det skäl att man fortfarande ansåg honom hafva ett särskildt intresse
att bevaka.0 — Det är alldeles rigtigt det.— “Åtalet afsåge nemligen
äfven att tillfredsställa den förorättades egen kränkta rättskänsla.
Numera kan man dock omöjligen antaga, att detta fortfarande är
grunden till den åtalsrätt, man låtit målsegaren bibehålla. Det skulle
strida emot den uppfattning, som ligger till grund för den moderna
straffrätten och dermed äfven vår svenska strafflag. Deremot kan
man för visso såga0 — jag ber att få särskildt understryka följande
ord af professor Trygger — “att statens intresse i den brottsliges
bestraffning har en naturlig väktare i den genom brottet kränkte

27 N:0 19.

Onsdagen den 23 Mars.

in åkerren. Huruvida andra intressen kräfva lians uteslutande från Om rätt för
åtalsrätten, blir derefter att undersöka. Vår rätt med sitt bristfälliga ensa^t nfr“r
åklagareväsen bar med rätta såsom allmän, nästan undantagslös embetsman
vecrel, såsom förut är nämndt, erkänt målsegarens principala åtals- anhängiggöra
rätt*! *Ett uttryckligt undantag göres i kongl. förklaringen af den talan för fel
23 mars 1807* — det är just denna kongl. förklaring som jag ansett 1
böra borttagas — der det heter: “Ej skall det vara en enskild part
tillåtet att taga stämning å någon domare för att tilltala honom för
fel eller brott i embetet.* Den enskilde målsegaren far i stället vända
sig med begäran om åtal till justitieombudsmannen, hofrätterna,
justitekanslern eller advokatfiskal^! i hoträtten.* Detta har jag
redogjort för ord för ord efter professor Trygger. — “Deremot*, säger
hän sedan — jag gör här ett litet hopp — “deremot är malsegarens
ätalsrätt ej på något sätt begränsad i fråga om åtal för embetsförseelser,
hvilka skola handläggas inför underrätt*. Men alla sadana,
som hafva forum privilegiatum, säger han, höga embetsman och
höga vilja, såsom jag sagt i min motion, alla embetsman vara de
kunna icke åtalas. ''Sedan visar han ur Holms juridiska arkiv, hurusom
en landtmätare icke kan åtalas annat än genom landtmäterifiskaleu.
En annan får icke göra det. Men så kommer jag till
hvad jag sårskildt vill understryka, och ber derför herrarne vördsamt
om uppmärksamhet. Han säger: “Den omständigheten att mals egaren

blir af en embetsman obehörigen atalad, ger honom ej någon
rätt att oberoende af offentlig åklagare göra talan mot embetsman
gällande, då denne har sitt forum i högre rätt. Icke ens anses

embetsman kunna åläggas ersätta rättegångskostnaderna, savida han
ej sjelf uppträdt i målet, således icke när han blott förordnat om
åtal. Icke heller kan man, om dylik embetsman åtalat målsegare
för falsk angifvelse af något embetsbref;, som dylik embetsman
skulle hafva begått, anse målsegaren berättigad att för att styrka
sin angifvelse sjelf väcka åtal ä embetsbrottet.* “Det är hardt ,
säger professor Trygger. “Så väl det ena som det andra måste* —
säger denne lärare i processrätt — “anses mycket betänkligt, särskilt
att man ej skall vara berättigad att sjelf väcka rekonvention stalan
emot hvarje myndighet utom Kongl. Maj:t, som atalat en eller fölordnat
om åtal. Detta, att målsegaren ej kan stämma in nu nämnda
embetsmän, gäller ej blott det fall, da målsegaren yrkar ansvar, utan
äfven det. då han blott yrkar skadeersättning o. s. v.“ Af hvad jag
nu haft äran anföra framgår med alldeles oemotsäglig klarhet, att jag
i min motion håller styft på den rena läran i föreliggande full- Ty
ingen kan väl påstå, att professor Trygger kommer med någonting,
som icke är renlärigt — beträffande processrätten. Härvid bör likväl
framhållas såsom något egendomligt, att herr Trygger vant närvarande
i lagutskottet vid behandlingen af min motion och der haft eu
helt annan lära, såsom det vill synas af betänkandet, än från sin lärostol
vid akademien. Lagutskottet aktar emellertid Enständigt att säga,
att hvad han bedömer som ytterst betänkligt och hardt, är mycket
förträffligt, ändamålsenligt och lämpligt. Det är väl lagutskottet,

N:o 19. 28

Onsdagen den 23 Mars.

Om rätt för
enskild part
att mot
embetsman
anhängiggöra
talan för fel
i embetet.
(Forts.)

som är kätterskt bär, så vidt jag kan se; hvaremot jag håller st v tf
pa den rena läran och på gammal lag och rätt.

Da jag nu således anser mig hafva åvägabragt full bevisning för
hvad jag tillåtit mig anföra i min motion, och då lagutskottet sagd,
att det gerna skulle vilja understödja min framställning, om jag gittade
visa, att det förhölle sig så, som jag sagt, kan man naturligtvis på
förhand antaga, att lagutskottets ledamöter komma att rösta för min
motion, efter som de lofvat det.

Jag skulle kunna åtnöja mig med att här afsluta min lilla kritik
åt lagutskottets utlåtande. Men efter som lierrarne godhetsfullt skänka
mig sin uppmärksamhet, skall jag gorå eu liten skumplöjning på
lagutskottsutlåtandets mark. Det skall icke dröja så längre, innan
jag slutar.

“För statens säger utskottet i början på sid. ti, “måste det också
vara af vigt att samtidigt med åtgärders vidtagande till betryggande
åt enskildes skydd mot domare och andra embetsmål! jemväl skydda
nämnda statens organer mot obehöriga angrepp af enskilde samhällsmedlemmar.
“ Ja, visst är det så. Men, mina herrar, om man
tänker på att i lifvet i allmänhet det förhåller sig så, att “magt är
rätt*, så inrymmer redan den omständigheten, att eu person har en
mycket hög ställning, ett ovanligt skydd för honom i hans verksamhet.
Kommer så dertill, att lagen skyddar alla medborgare — lagutskottets
yttrande är en reminiscens af den Boströmska statsläran,
ehuru den är något förskärad, emedan statens organ icke äro blott
embetsmännen, de höga embetsmännen, utan alla svenska medborgare
Ja’ da behöfva ju icke dessa s. k. statsorgan mera skydd än
andra, då de hafva skydd af lagen, och lagen bestämmer så rundliga
straff för den, som på något sätt vågar kränka en embetsman, att
straffet är icke 40 procent, utan 1,000 procent högre än straff för andra
medborgares kränkning. — Detta är väl skydd nog för embetsmännen
förutom den höga ställning, han intager; och således synes mig icke
det resonnement kunna godkännas, som lagutskottet bär framstält.

Vidare säger utskottet: “Hvad angår åtgärderna till kontroll öfver
embetsförvaltningen, har staten sålunda skapat särskilda myndigheter*
o. s. v.

Det är mycket märkvärdigt med dessa skapelser. Staten har
skapat dessa myndigheter. Staten har skapat justitiekanslern; staten
har skapat justitieombudsmannen, och staten har skapat advokatfiskalerna
och dessa skapelser vill staten gifva såsom organ sitt skydd
emot ohemula och obefogade angrepp. Om staten verkligen åvägabragt
dessa skapelser, tyckes den härvidlag hafva velat imitera den
allsmägtige skaparen och byggmästaren, om hvilken skalden säger:
“På intet han hängde sitt murarelod, då han murade verlden.“ Jag
trodde, att, då det var fråga om skapelser i detta afseende, de skulle
hvila på någon grund, hvilken grund icke kunde vara något annat
än folkets förtroende. Nu sade en högt aktad ledamot af denna
kammare för några veckor sedan, han, hvars röst så gerna höres i
denna församling — i denna kammare menade jag — herr Restadius,
att justitieombudsmannainstitutionen aldrig haft något förtroende här

29 N:o 19.

Onsdagen den 23 liars.

i detta land, och att dess hufvudsakliga syfte vore icke, såsom lag- Om rätt för
utskottet här sagt, att vaka öfver de enskildes rätt, utan att hälla reda e"s^f''^rt
på råttorna, sä att de icke skulle förderfva de gamla arkiven. Ja, embetsman
det sade han, mina herrar, och det vann allmänt bifall här i kammaren, anhängiggöra
Jag vet icke, om den ärade talaren skämtade en smula, då han talade talan för fel
om råttorna, och om han hade någon annan mening med saken; men 1
han sade, att justitieombudsmannen hade ett särskildt arbete i den ^
rigtningen.

Men utskottet säger vidare: “Å andra sidan har staten genom
förbudet för enskilde att endast efter eget begrafvande anhängiggöra
åtal emot domare och andra embetsman för fel i embetet gifvit sina
egna organer det skydd mot ohemula och obefogade angrepp, som
dessa böra ega, utan att härigenom hafva i någon mån förringat de
enskildes anspråk på skydd mot felaktiga embetsåtgärder." Har staten
gjort detta? Har staten utfärdat detta bref af 1807, hvarigenom de
enskilde medborgarnes heligaste rättigheter blefvo dem fråntagna?

Detta kong!, bref har tillkommit på administrativ väg under envåldstiden;
och jag trodde icke, att den uppfattningen kunde göra sig
gällande hos det ärade lagutskottet år 1898, att staten vore alldeles
synonym med Konungen eller att Konungen vore staten. Konungen
är icke! lagen, Konungen är icke statens herre, utan på sin höjd statens
chef. Staten har aldrig gifvit detta förbud; jag bestrider det. Dermed,
säger utskottet, har staten skyddat sina organ mot ohemula och
obefogade angrepp utan att derigenom hafva i någon mån förringat
de enskildes anspråk — anspråk! — på skydd mot felaktiga embetsåtgärder.
Det är, mina herrar, det måste medgifvas, ett högst märkeligt
resonnement, resultatet af en alldeles obegriplig tankegång hos lagutskottet.
Då man tager ifrån A en rättighet och skänker den till
B, säger lagutskottet: ja, dermed hafva vi icke förringat A:s “anspråk"
det allra ringaste. Men är det möjligt, att icke min rätt är förringad,
när man tagit ifrån mig rättigheten att göra mina anspråk gällande?

Att “förringa anspråk", hvad vill det säga? Om någon tager ifrån
mig 1 krona, är jag väl 1 krona fattigare än förut. Men dermed,
säger utskottet, har man icke förringat mitt anspråk att få tillbaka
min krona. Ja, om man icke tagit ifrån mig rätten att göra mitt
anspråk gällande! Då är ju det — höll jag på att säga — ett infernaliskt
straff att oupphörligt låta mig hafva anspråk, men icke få
göra detta gällande. Lagutskottet påstår, att man icke förringat mina
anspråk — men jag får icke göra dem gällande på något sätt.

Nu gå vi vidare, mina herrar! Jag skall blott göra en liten
axplockning. “Har sålunda en enskild samhällsmedlem blifvit i sitt
rättmätiga intresse kränkt" — vi antaga detta, säger lagutskottet —

"genom en domares eller embetsmans embetsåtgärd, är han ingalunda,
såsom motionären förmenar, afskuren från möjligheten att få sin rätt
erkänd och den felande betraffad". Jag har aldrig sagt, att han är
afskuren från möjligheten, utan från rätten att få sin rätt erkänd.

Jag har utgått derifrån, att hvarje medborgare har rätt till skydd,
då han anser sig vara kränkt till lif, ära och gods. Jag har deremot
aldrig förnekat, att en möjlighet till skydd, en aflägsen möjlighet, en

N:o 19. 30 Onsdagen den ''23 Mars.

Om ratt för möjlighet, som aldrig kan uppnås, föreligger. Mer, det är en mycket
en>attdmotrt hjelp, som lemnas en, att man bland millioner omöjligheter har

embetsman en enda möjlighet.

anhängiggöra Nu säger utskottet, att just dessa herrar, justitiekansler^ justitietaian
för fel ombudsmannen och advokatfiskalerna, äro till för att hjelpa den en1
(Forta t'' shilde och lemna honom bistånd i bevakande af hans rätt; men några
rader förut säger det, att de äro till för att skydda statens organ
mot ohemula och obefogade angrepp af enskilda samhällsmedlemmar.
Det är — såsom lierrarne veta — en sanning, som man icke nog
ofta kan läsa och behjerta, att det icke är godt att tjena två herrar.
Dessa embetsman skola akta statens organ för ohemula angrepp,
och på samma gång skola de skydda de enskilda medborgarne för
kränkning åt dessa organ. Det måtte vara en svår uppgift! Hvem
är dertill vuxen?

Mina herrar, jag fortsätter denna lilla axplockning. “Utskottet
kan ej“, står det vidare, “såsom motionären finna något befogadt
intresse för den enskilde ligga allenast uti rätten att väcka åtal mot
domare eller embetsmän, utan först då åtalet har verkligt skäl för
sig, d. v. s. den enskildes rätt blifvit kränkt, är ett sådant befogadt
intresse för handen“. Detta förstår jag omöjligen, och det skulle
vara intressant att veta, om någon af lagutskottets ledamöter sjelf
förstår, hvad som här står skrifvet. Det är ju alldeles gifvet, att om.
det visar sig, att en fråga har skäl för sig, så skall den först väckas.
Om jag kommer till en lagutskottsledamot för att i någon sak omhandla
med honom och blifver underrättad om att han sofver, så är
det alldeles klart, att jag kan tänka som så, att sofver han, så varder
det bättre med honom; men hvad som är alldeles säkert, är, att jag
icke kan få min fråga utredd eller få klart för mig, om den har skäl
för sig, att jag icke kan fä mitt ärende uträttadt, så länge han är
sofvande, utan att han måste väckas. Här i Riksdagen väcka vi
motioner, det är initiativets betydelse och initiativets magt. Utskottet
säger sig icke kunna förstå, hvad intresse det skall ha att få väcka
frågor, taga initiativet; men huru skall en fråga kunna behandlas,
när den icke finnes, och huru kan undersökning, om den har skäl
för sig, ske, när den icke existerar? Det är mer, än jag kan begripa.

“Att dessa väktare* — fortsätter lagutskottet — “öfver em betsförvaltningen,
såsom motionären ansett lämpligt påstå, skulle för
något fall uraktlåta att, der skäl till åtal emot domare eller embetsmän
förelåge, derom föranstalta, lärer dess mindre behöfva befaras,
som justitiekansleren och justitieombudsmannen äro för sin embetsutöfning
ansvarige.* Jag hade aldrig tänkt mig, att det skulle kunna
finnas några oansvariga, teoretiskt oansvariga, menniskor eller embetsmän.
Men utskottet går här ut ifrån det antagandet, att det skulle
till och med icke vara tillständigt att tänka möjligheten af att de ej
skulle uppfylla alla sina skyldigheter, ännu mindre tillständigt att
säga det. Jag har vågat anse det lämpligt att påstå det, och jag skall
påstå det, och jag skall bevisa det, och jag skall säga det, ända till dess
ögat brister i döden. Det är omöjligt under för handen varande förhållanden
och under den utveckling, som menskligheten har tagit, att

31 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

några personer skulle kunna vaka öfver enskildas rätt gent emot kränkningar.
Det är omöjligt, jag påstår det. Jag har dermed icke sagt, att de
afsigtligen underlåta att göra sin pligt, men de kunna icke fullgöra den.

Slutligen — för att icke allt för mycket taga herrarnes tid i
anspråk — vill jag påpeka ett sista yttrande åt lagutskottet:

“Skulle den grundsats, motionären förfäktat, vinna tillämpning,
blefve, enligt utskottets åsigt, skyddet för den enskilde mot domares
eller andra embetsmäns felaktiga embetsåtgärder ingalunda mera effektivt
än under nuvarande förhållanden: fastmera torde få antagas, att

mången derigenom skulle förledas att i onödan väcka rättegång mot
domare och embetsman och sålunda utan nytta åsamka sig kostnader.*
Mina herrar, detta yttrande förefaller mig högst märkvärdigt! Här
tager lagutskottet endast och uteslutande hänsyn till den snöda mammon.
Men det finnes många andra intressen: ett godt namn, ära, anseende,
min familjs, min hustrus, mina barns, mina anhörigas goda namn
och rykte. De hafva mycket större betydelse, än hvad några hundra
eller tusen kronor kunna ha. Dessutom är det ju alldeles klart, att
om en person i onödan skulle våga sig på att åtala en domare, så
är det icke nog med att han får betala litet penningar; han får
straffarbete för falsk angifvelse, och det lärer han nog akta sig för.

Skulle man fullfölja lagutskottets tankegång här, så vore det
först och främst nödvändigt — och det är en uppgift för lagutskottet,
som är synnerligen berömvärd, i fall det kunde effektuera den — att
bortskaffa alla brott: då skulle det icke kosta något, då kunde man
bortskaffa alla domare och domstolar. Och skulle icke detta gå, då —
eftersom det är blott onödiga kostnader, som lagutskottet vill undvika
— får man väl återvända till den gamla tiden, då folk uppgjorde sina
tvister sjelfva med att slå in skallarne på hvarandra. Men det är väl
icke lagutskottets mening.

Mina herrar! Man har sökt göra troligt, att det varit uteslutande
min egen sak, som jag fört fram genom denna motion. Jag försäkrar,
att det icke så är. Det är icke egoism, det är icke den kränkta fåfängan,
det är icke det snöda begäret att hafva rätt, som gjort mig
till tolk för denna sak och denna fråga. Det är, så att säga, ett rop
ur vårt folks själ, som har återljudat i mitt inre, och för detta rop
har jag gjort mig till tolk. Menskligheten har alltid rätt att inför
men nisk or förfäkta sina rättigheter och allra synnerligast inför dem,
som skola vara mensklighetens eller folkets representanter.

Saken står nu så, att om Andra Kammaren godkänner detta
markvärdiga, makalöst märkvärdiga utlåtande, då har Andra Kammaren
sagt: ehuru vi äro med om lagstiftningen, hafva vi icke rätt att lägga
oss i det sätt, hvarpå en betryggande lagskipning eger rum.

Jag tror, att det skulle vara ett moraliskt eller politiskt sjelfmord,
om Andra Kammaren ginge med på ett sådant utskottsbetänkande.
Det skulle vara en sjelfsargning, än hvilken ingen värre
kunde tänkas.

Herr talman! På grund af hvad jag nu vågat anföra, tillåter
jag mig att vördsamt yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till min motion.

Om rätt för
enskild part
att mot
embetsman
anhängiggöra
talan för fel
i em betet.
(Forts.)

N:o 19. 32

Om rätt för
enskild part
att mot
embetsman
anhängiggöra
talan för fel
i embetet.
(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars.

Herr Petersson i Fräntorp: Herr talman! Det fins ettgaimnalt
ordspråk, som säger, att den, som vill bevisa för mycket, bevisar
ingenting alls; och så har det gått med den föregående talaren, efter
hvad jag tror. Han har under eu lång stund trakasserat alla våra
nu gällande lagar, men han har icke kunnat anföra ett enda exempel
på att lagen hindrat en person att få sin rätt. Han har talat mycket
och i allmänhet om hvad som ligger på sidan om saken, men i sjelfva
saken har han ej anfört ett enda faktum — bara rabblat upp lagparagrafer.

Hvad beträffar talarens yttranden om justitieombudsmannen, justitiekansleren
och advokatfiskalsembetena, visa de, att han ej har det
ringaste reda på hvad af dem uträttas; och mig svnes det, som borde
han väl hafva tagit något närmare kännedom om förhållandena,
innan han rifver ned och kasserar dessa institutioner. Jag och flera
med mig, som noga undersökt saken, hafva kommit till det resultat,
att om en part har rätt, får han också all möjlig hjelp — men om
han ej har rätt, får han det naturligtvis icke.

Den ärade talaren blandade i hop allt möjligt. Så t. ex. talade
han om, att han stod utan hjelp, om en domare toge eu krona af
honom, fastän han blefve en krona fattigare. Ja, men hvar i all
verlden står det skrifvet, att jag ej har rätt åtala en domare, om han
stjäl ifrån mig — det vet jag icke.

Det mesta af hvad han sade låg emellertid utom saken, och
derför vill jag icke och kan ej ens gå in derpå, utan jag tillåter
mig, på grund af hvad jag nu anfört och på grund af utskottets i
betänkandet gifna motivering, yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr Holmgren i Värnhem: Blott med några få ord skall jag
bemöta den ärade lagutskottsledamoten — genom att upplysa honom
om, att, då han på det mest eklatanta sätt ådagalagt, att han icke
förstått mitt anförande och icke ens tagit reda på min motion, jagblott
vill säga det, att gent emot okunnigheten och oförståndet finnes
blott ett sätt att lägga sitt förstånd i dagen, nemligen genom att
icke tala till dem.

Herr A. Hedin: Herr talman! Att lagutskottsledamöterna från embetsmannakammaren
•— den till mera än hälften af nuvarande eller
f. d. embetsmän besatta eller sammansatta kammaren — att de
lagutskottsledamöterna finna allt väl bestäldt för närvarande här i
landet beträffande embetsmannaansvarigheten, det kan man finna vara,
i ordets lägre mening, naturligt.

Att åter samtliga utskottsledamöter från Andra Kammaren varit
utaf samma mening, det borde visserligen icke längre öfverraska mig,
och likvisst — hvarje gång, då ett sådant fenomen inträffar, så, vid
tanken på andra, i min tanke bättre tider, gråter jag dock osynliga
tårar.

Embetsmannaansvarigheten här i landet är tydligen, enligt lagutskottets
enhälliga mening, så väl ordnad, som någonsin behöfvas
kan.

Onsdagen den 23 Mars.

33 N:o 19.

En arbetare, som med hjelp af en eller ett par andra arbetare Om rätt för
åtager sig att uträtta något måleriarbete i ett bus, dömes af polis- ensklld Z,ar*
domstolen till etthundra riksdalers böter, derför att han tillåtit sig emheumån
s. k. sjelfständig yrkesutöfning utan att derom hafva gjort i närings- anhängiggöra
frihetsförordningen föreskrifven anmälan. talan för fel

Men om en magistrat låter i häkte inmana välkända, bofasta i amhetet.
personer på den dummaste tänkbara misstanke för ett brott, hvars '' or 8''''
verklighet icke blifvit ådagalagd — ett brott, som i sjelfva verket
aldrig blifvit begånget — då finnes i den svenska rättsskipningen icke
något ansvar för dem, som beröfvat oskyldiga och välkända menniskor
deras personliga frihet. Herr talmannen erinrar sig utan tvifvel falskmyntaremålet
i Kristinehamn. — Och om en embetsman genom den
brottsligaste vårdslöshet låter en person, som blifvit dömd till fängelse,
stanna qvar inom fängelsemurarne flera veckor längre, än domen lyder
på, då är anvaret för honom — i fall han dömes till ansvar — några
tiotal kronors böter. Om en landshöfding i förening med sin tillförordnade
landssekreterare tillåter utländska polisbetjenter att här i
landet efterspana en svensk undersåte och tillåter, att denne föres till
utlandet — om de tillåta detta, dessa herrar, som icke ha sträckt
sina studier i Sveriges lag och rätt ens så långt, att de hunnit till
1 § i 1 kap. strafflagen, då anses detta af rättsskipningen försonadt
med 50 kronors böter för landshöfdingen, den estetiske landshöfdingen,
och 50 kronors böter tör hans förmodligen något mindre
estetiskt anlagde t. f. landssekreterare. Det skedde för 20 år sedan.

Lagutskottet vill icke lemna åt den enskilde någon rätt i händerna
att försvara sig mot den orätt, som föröfvas af embets- och tjenstemän;
lagutskottet finner allt väl bestäldt, så länge vi ha en justitieombudsman.

Nå väl, jag skall nämna ett exempel, som jag väljer derför, att
det är helt färskt.

En tidningsutgifvare begär hos offentlig myndighet att utfå en
offentlig handling. Det svaras honom: “det lins icke någon sådan
handling uti arkivet.” Det är ett beqvämt svar, detta, herr talman;
om det är en handling, som jag icke vill låta komma till offentlighetens
kännedom, så svarar jag: den fins icke här; var så god och
se efter sjelf och forska igenom hela arkivet. Nej, den lins icke, och
hvarför icke? Jo, derför att jag öfverträdt pligtens tydliga bud, då
jag icke införlifvat den med aikivet, då jag tagit den bort derifrån
— burit ut den i tamburen eller tagit hem den eller kanske bränt
upp den eller något sådant. Under en sådan tillämpning utaf stadgandet
i 2 § 4 mom tryckfrihetsförordningen försvinner hela den garanti,
som grundlagstiftarne velat lemna svenska medborgare genom bestämmelserna
i nämnda 4:de moment.

Jag skall icke gå derhän att säga, att utaf tryckfrihetslagens
hela innehåll detta är det utan jemförelse väsentligaste, ty naturligtvis
äro också dess bestämmelser, hvarigenom den preliminära, prealabla
censuren är förbjuden, och många andra af ganska stor vigt. Men
om kammarens ledamöter behagade reflektera något mera på hvad
detta 4:de moment innehåller, hvilket skydd det erbjuder för enskild

Andra Kammarens Prot. 1898. N:o 19. 3

N:0 19. 34

Onsdagen den 23 Mars.

Om rätt för rätt och allmänt bästa, så skall säkerligen något hvar medgifva, att
enskild part det ar en af de dyrbaraste delarne af det arf, som grundlagstiftarne
embetsman t''11 oss hafva testamenterat.

anhängiggöra Nu, för att återkomma till mitt exempel — den ifrågavarande tidtalan
för fel ningsutgifvaren vände sig till herr justitieombudsmannen; herr justitie*
ombudsmannen — för några fa månader sedan — fann det vara alldeles i

r s'''' sin ordning att svara: “handlingen fins icke i arkivet, och således kan den
ej utlemnas“; han frågade icke efter, hvilken eller hvilka det var, som
voro ansvariga för den embetsöf verträdelsen, att denna offentliga handling
icke fans der, att den saknades i strid mot grundlagens föreskrifter.
Hvad tjenar det mig till, att jag har denna rätt mig garanterad genom
2 § 4 mom. tryckfrihetslagen, när den förmyndare öfver min rätt,
som ni tillsatt, icke gör något för att skydda min rätt, och när ni
förneka mig att sjelf åtala den begångna lagöfverträdelsen — hvad
tjenar då denna rätt till? Det nuvarande lagutskottet finner allt väl
bestäldt — således äfven i sådana fall, som jag nyss anförde. Men
annorlunda dömde Andra Kammaren för 25 eller låt oss säga 26 år
sedan, dä konstitutionsutskottet framlade förslag till en omarbetad
tryckfrihetslag, i hvilken hela det der momentet hade försvunnit för
att ersättas med en allmän fras. Nej, den Andra Kammaren lät sig
icke lockas af sådana försök.

Lagutskottet, i sin belåtenhet med det nuvarande tillståndet, går
till och med längre än den dock helt och hållet byråkratiskt sammansatta
nya lagberedningen. I dess betänkande och förslag rörande
rättegångsordningen i brottmål år 1884 förekommer eu § 8 af

följande lydelse: “År åtal för embetsbrott i laga ordning af behörig
myndighet väckt hos öfverrätten, då, men ej eljest, eger målseganderf
att deri föra och jemväl i högre rätt sjelfständigt fullfölja såväl
ansvars- som skadeståndstalan på grund af åtalade gerningen.“ Således
skulle, sedan åtal först blifvit väckt af myndighet mot en embetsman
eller domare, som endast kunde åtalas hos Konungen eller
hofrätten, och om detta åtal icke fullföljdes vidare, jag, som anmält
detta och yrkat på t. ex. justitieombudsmannens hjelp till skydd för
min rätt — jag skulle då vara berättigad att sedermera fullfölja
saken, på sätt i nyss upplästa paragraf säges. Detta är dock något
— det är i allt fall mera från denna byråkratiskt sammansatta
komité, än hvad lagutskottet, en delegation af den s. k. “svenska
folkets representation “, nu vill medgifva.

Lagutskottet har, synes det, utgått från det antagandet, att staten
har förbjudit enskilde att endast efter eget bepröfvande anhängiggöra
åtal mot domare- och andra embetsman för fel i embetet. Men
lagutskottet har icke kunnat påvisa, hvar det förbudet i Sveriges lag
står att läsa, icke heller huruledes det lyder. Ett sådant förbud
existerar icke. Det finnes ett tydligt och lagligt förbud, ett enda
stadgande, ett enda. Det läses i ingressen till ansvarighetslagen för
Konungens rådgifvare, och det är det enda. De, som tilltro sig att
åberopa 40:de punkten i den kongl. förklaringen af den 23 mars
1807 och sålunda antaga detta påbuds laglighet — till den frågan
skall jag strax komma — de få ju i alla fall medgifva, att hvad den der

35 N:o 19:

Onsdagen den 23 Mars.

punkten i 1807 års förklaring innehåller icke är något annat än ett
special- eller undantags-stadgande, att det blott gäller domare, och
att det följaktligen icke kan hafva någon tillämplighet längre, än
budets egna ordalag medgifva, samt således icke kan —utöfver hvad
budet sjelft innehåller — göra någon inskränkning i hvad dåvarande
statsrådet och chefen för justitiedepartementet herr von Steyern år
1886 i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 22 januari kallade
“den allmänna regeln, att en hvar eger befogenhet att åtala hvarje
lagstridig handling, hvarigenom hans rätt blifvit kränkt. “ Jag säger,
att det är tydligt, att äfven de, som hålla före, att 1807 års kongl.
förklaring är gällande lag här i landet, ju måste medgifva, att förbudet
för enskild part att åtala embets- och tjensteman icke sträcker
sig till andra embetsman än domare och således är ett undantagsstadgande,
hvarutaf den för dem rimliga konklusionen ju skulle vara,
att detta undantagsstadgande i sjelfva verket visar, att regeln är den,
att — utanför hvad denna undantagsbestämmelse innehåller — den
ifrågavarande åtalsrätten är förbehållen åt hvarje svensk undersåte.

Men huru förhåller det sig då med lagligheten af 1807 års lagförklaring?
Är det rätt och lofligt för lagtillämpare här i landet att
åberopa sig på denna förklaring? Nej, det är ej rätt. 1807 lefde visserligen
olyckligtvis Sveriges folk under förenings- och säkerhetsakten, men
äfven under detta genom en våldsgerning tillkomna bihang till grundlagen
hade Rikets Ständer icke afträdt sin magt att lika med Konungen
deltaga i stiftandet af allmän lag. Nu utgör 1807 års kongl.
förklaring en af Konungen utan Rikets Ständers medverkan företagen
omfattande rubbning af allmänna civil- och kriminallagen samt rättegångsordningen.
Det är en skam, att denna förklaring någonsin har
blifvit åberopad i s. k. vetenskapliga skrifter eller blifvit tillämpad
af domstolarne, ty den har ej någon legalitet.

Domstolarnes skyldighet vore att aldrig taga någon hänsyn till
denna förordning.

Vi behöfva ej gå öfver Atlanten för att finna domstolarne i
besittning af en oomtvistad rätt att pröfva lagarnes grundlagsenlighet.
Detta sker i den stora unionen och inom de särskilda staterna i denna.
Der har en dylik pröfning alltid egt rum. Såsom exempel härpå
vill jag nämna, emedan det äfven af andra skäl är märkligt — det
är ett af de nyaste exemplen från vår närmaste samtid — huruledes
år 1895 unionens högsta förbundsdomstol kasserade den af kongressen
voterade inkomstskattelagen. Men vi behöfva icke, säger jag, gå öfver
Atlanten för att finna det erkändt och oomtvistadt, att det är domstolarnes
rätt och pligt att pröfva åberopade lagars grundlagsenlighet.
Vi behöfva ej gå längre än till våra grannländer, Norge och Danmark.

Jag vet icke, om det möjligen var med hänsyn till den olagliga
tillkomsten af 1807 års förklaring, som en ledamot af Första Kammaren,
hvilken beklädt justitieråds- och justitiestatsministersembeten
här i landet, herr Carleson, den 18 maj 1875 yttrade: “Det finnes de,
som anse, att embetsman i allmänhet icke kunna för embetsfel åtalas
af enskilde, hvilken föreställning torde grunda sig på en tolkning af

Om rätt för
enskild part
att mot
embetsman
anhängiggöra
talan för fel
i embetet.
(Forts.)

N:o 19. 36

Om rätt för
enskild part
att mot
embetsman
anhängiggöra
talan för fel
i embetet.
(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars.

1807 års förklaring rörande åtal mot domare, men denna föreställnings
rigtighet ar tvifvelaktig, och det kan lätt visas, att både lag och
praxis tillåta enskilde att för fel i embetet åtala andra embetsmän
än domare.8 Det synes mig, som om de valda ordalagen i hans yttrande
röja något tvifvel åtminstone om behörigheten att åberopa en
icke i laga form tillkommen förordning sådan som den kongl. förklaringen
af ar 1807. Men hvad som är alldeles säkert och alldeles
tydligt framgår åt hans yttrande, är, att han förnekar, att hvad förklaringen
innehåller skulle kunna hafva någon tillämpning på andra
embetsmän än dem, som finnas i sjelfva § 40 af denna förklaring
omtalade, nemligen domare.

0 Huru bär man nu burit sig åt för att konstruera fram ett förbud
säsong allmän regel? Man har åberopat ett stadgande i 10 kap. 27 §
rättegångsbalken, bvilket medgifver den enskilde parten rätt att väcka
åtal mot kronofogdar, länsmän och uppbördsman, och så har man
sagt — jag kunde härvidlag citera en akademisk lärobok i ämnet —
att det der undantaget, som man funnit sig föranlåten att medgifva i
10 kap. 27 § rättegångsbalken, utvisar, att det skall finnas en regel,
som förbjuder att åtala embetsmän, d v. s. man åberopar ett undantag
från en regel, som icke någonstädes finnes skrifven i svensk lag.
Det är väl starkt.

Men det är något annat att märka vid detta åberopande af
det s. k. undantaget från en regel, i fråga om hvilken man icke
kan säga, att sa och så lyder den och der och der står den att läsa,
och det är, att de, som åberopa 10 kap. 27 § rättegångsbalken, icke
alls läst, hvad der står. Det står nemligen icke i det nämnda lagrummet
något bemyndigande för mig att åtala de der nämnda embetsoch
tjenstemännen. Nej, det står det visst icke; den rättigheten helt
enkelt förutsättes; utan hvad som der står är ett stadgande om något,
som jag har att iakttaga, om jag vill utöfva denna rätt. Det står
nemligen föreskritvet, hvar forum är, nemligen härads- och rådstufvurätt.
Lagrummet tilUrkänner mig således ej någon rått, utan det
säger, beträffande utöfningen af en erkänd och oomtvistad rätt, att
m tår vända er dit och dit för att göra er talan gällande. Så förhaller
det sig med det argumentet.

Vidare har man tillgripit den i sanning alldeles förtviflade utvägen
att såga, att, då de af Kongl. Maj:t utfärdade instruktionerna för
embetsverk™ i allmänhet föreskrifva, att det tillkommer dessa embetsverk
att lata anställa åtal mot till dem hörande tjenstemän, så bör
man jag tror, att ordalagen lyda så — utan tvifvel deraf sluta,
att de enskilde icke haf va någon rätt att åtala de em bets- och tjenstemän,
genom livilkas embetsåtgärder de bhfvit i sina legitima rättigheter
kränkta. Detta är nu rent åt ett logiskt dödssprång. För det
törsta är det att märka, att Kongl. Maj t naturligtvis icke eger att
genom de på administrativ väg utfärdade instruktionerna för embetsverk™
betaga svenska medborgare den rätt, som de ega enligt den
allmänna regeln —jag upprepar ånyo dåvarande statsrådet Vult von
bteyerns ord — att en hvar eger befogenhet att åtala hvarje lagstridig
handling, hvarigenom hans rätt blifvit kränkt. Kongl. Maj:t

Onsdagen den 23 Mars.

37 N:o 19.

i embetet.
(Forts.)

eger icke att göra några sådana förfoganden i instruktionerna för Om rätt för
embetsverken. Lyckligtvis — och det är det andra, som jag vill erinra cnMd Part
om — förhåller det sig icke heller så, att Kong!. Maj:t i dessa in- embetsman
sanktioner gifvit till känna, att han skulle hysa några sådana anspråk, anhängiggöra
Alldeles icke. talan för fel

Om jag får besvära kammaren med att höra ett par korta utdrag
ur ett par af dessa instruktioner, så väljer jag först instruktionen för
Kongl. Majtts och rikets kommerskollegium den 30 oktober 1891 §30
i den afdelning, som handlar om åtal och ansvar för tjenstefel. Den
lyder i mom. 1: “Begår generaldirektör eller ledamot fel eller för summelse

i embetet, varde derför af justitiekansleren tilltalad inför
Konungens högsta domstol/ Ja, det är alldeles naturligt, att ett
stadgande skall finnas, som garanterar, att vederbörande icke blir
strafflös, hvilken garanti ju ej vinnes derigenom, att en enskild skulle
hafva rätt att åtala honom i sina angelägenheter, ty naturligtvis kan
denne generaldirektör eller denne ledamot begå fel i sin tjensteutöfning,
som ingen enskild —• äfven om han hade den mest obegränsade
rätt att tala i egen sak — skulle kunna åtala. Det är alldeles naturligt,
att det i instruktionen skall finnas en sådan föreskrift som denna,
när föreskrifter angående åtal för tjenstefel icke finnas sammanförda
i någon allmän och generaliserande lag. — Vidare heter det i mom. 2,
att om ordinarie tjensteman gör sig skyldig till fel eller försummelse
i tjensten, etc., eger kollegium efter omständigheterna tilldela honom
lämplig varning eller ock förordna om hans tilltalande. Ja, det är
ju alldeles gifvet, att kollegiet skall hafva rättighet att upprätthålla
nödig disciplin inom verket, och att kollegiet ej heller bör vara afskuret
från tillfälle att utkräfva ansvar för sådana fel, som falla under
kollegii bedömande. Men hvad innebär väl detta, som skulle kunna
inskränka den enskilde medborgarens rätt att för fel, som kollegiet
icke har tillfälle eller anledning att beifra, få i sin egen saks intresse
väcka åtal mot den, som kränkt hans rätt? Jag skall blott nämna
ännu ett exempel Om man behagar läsa t. ex. § 44 i poststyrelsens
instruktion, der det heter, att generalpoststyrelsen må för upprepade
förseelser i tjensten eller tjenstefel af svårare beskaffenhet ur postverkets
tjenst entlediga tjenstemän, Indika blifvit af styrelsen antagna,
men å sina befattningar icke innehafva fullmagt, samt att öfriga
postverkets ordinarie tjenstemän må för dylika svårare förseelser tilltalas
inför laga domstol af den person, hvilken Konungens justitiekansler
eller vederbörande Kongl. Maj:ts befallningshafvande, på
styrelsens anmälan, dertill förordnar, om man läser denna paragraf,
säger jag, skall man finna, att detta är en lika naturlig föreskrift
som den nyss nämnda, att en styrelse utrustas med nödig myndighet
att göra ansvar gällande, der embetsfel kommer till dess kännedom.

Men det kan ju finnas många andra embetsfel, som icke komma till
poststyrelsens kännedom eller som till äfventyrs poststyrelsen icke
skulle anse påkalla någon dess åtgärd. Fins det med ett enda ord
antydt, att den förorättade genom detta helt naturliga bemyndigande
för styrelsen skulle vara afklippt från att försvara sin egen rätt?

Påståendet är naturligtvis alldeles orimligt.

N:o 19. 38

Onsdagen den 23 Mars.

Om rätt för
enskild part
att mot
embetsman
anhängiggöra
talan för fel
i em betel.
(Forts.)

,, fri1!?! har Senom en långvarig praxis kommit derhän,

att det blimt en folktro, att denna för embetsmänneu så beqväma
lära verkligen är ett lagens bud, och emot detta allmänna antagande
lamell natur lgtvls lcke n%ot annat hjelpa än en förändring utaf

Om kammaren behagar uttala sig för en lagförändring i motionens
allmänna syfte sa saknas derför visserligen icke exempel från andra
länder i var verldsdel och i Amerika. Det finnes exempel att anföra
ifrån sadama länder som England, som Nordamerika, som Österrike
som Belgien och Norge. Ja, det märkliga har ju inträffat, att det
land som företrädesvis bär ansetts representera den motsatta principen
uti hela dess brutala skärpa, nemligen Frankrike, har beträdt refor“e,
rl?a? vag, ehuru ty värr i detta fall — representationen der af
åtskilliga anledningar icke ännu funnit tid under de sista trettio åren
att komplettera hvad som börjades 1870 i och med andra kejsardömets
ifrankrike var in den grundsatsen fastslagen genom konsularforfattmngen
af den 22 fnmaire år VIII, med andra ord 13 december
17J9, i den beryktade 7ö:e artikeln, nemligen att ingen enskild kunde
ta åtala någon embetsman utan föregående tillåtelse af statsrådet —
mark val icke ministerrådet, utan statsrådet, conseil d''état.

Hvad den artikeln gagnat och tjenat till, utom under första, äfven
under andra kejsardömet, är förmodligen icke glömdt af någon, som
1 DaJ">.°jj man ™ljt ^en sistnämnda regimens historia. Den är emellertid
upphatd genom dekretet åt den 19 september 1870. Således det
stodet för den gamla principen: embetsmännens fullkomliga oansvarighet
annat än efter tillåtelse utaf eu hög embetsmannacorps,

har fatt ett hugg, efter hvilket den förmodligen aldrig kommer att
resa sig. n

Nu är visserligen sant - så skulle man tycka - att, äfven när
en motsatt princip finnes uttalad, sa oförbehållsamt och undantagslöst
24:6 artl^ln„ af 0belf?iska författningen, eller att ingen föregående
tillåtelse ar nödig för atalande af embetsmän, denna icke skulle komma
att sedermera i tillämpningen lida någon inskränkning. Men det förhaller
sig visserligen så, att äfven uti de länder, der denna beföra
princip ar erkänd, en del inskränkningar och vilkor äro stadgade
~ sarsklldt i Frankrike, derför att man der icke
tuUloIjt 1870 ars reform — göra den senare i många delar betvdelseos.
Hvad Belgien beträffar, är dels stadgadt uti civilprocessordningen,
under hviska fall och omständigheter en domare kan få åtalas — och
der foreskntves verkligen ett föregående tillstånd — och dels är
embetsmännens ansvarighet inskränkt så till vida, som han är fri från
skadestandstalan utaf enskild i sådana fall, der lian är i stånd att
visa, att häri handlat på öfverordnads befallning, som han varit skyldig
att lyda Den nakna principen får man icke taga alldeles efter orden,
sadana de aternnnas i den belgiska författningen,
i nUt] Österrike har man, för den händelse a^tt en enskild medborgare
skulle fruktlöst hos vederbörande administrativ myndighet öfverklaga
a,tt någon hans politiska rättighet blifvit kränkt, gifvit honom tillfälle
att vanda sig till en särskild domstol, en specialdomstol, hvilken består

39 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

af ledamöter, tillsatta af kejsaren inom eu af representationen uppbörd
förslagslista, och hvilken specialdomstol afgör om sjelfva den
frågan: har°den klagandes rätt, den ifrågavarande politiska rätten,
rösträtten, församlingsrätten eller hvad det må vara blifvit kränkt
eller icke? För öfverträdelse åter af andra rättigheter kan han vånda
sicr till de allmänna domstolarne eller till en särskild förvaltningsdomstol
efter omständigheterna. Detta uti det gamla absolutistiska
Österrike — så långt har man kommit der!

Jaa- skall icke fullfölja dessa antydningar om lagstiftningen i
andra länder, helst derför att jag icke tilltror mig den insigt, som
skulle erfordras tör att lemna ett ofelbart, exakt referat af detta mycket
vanskliga, i flera punkter osäkra och utaf vederbörande länders egna
rättslärde omtvistade ämne. Men jag har ansett mig kunna nämna
de anförda exemplen såsom eu erinran derom, att äfven i detta fall
vi kunna ha mycket att lära ifrån andra länder, att nationel sjelftillräcklighet
icke är det bästa medlet för nationel framåtskridande,
och att rättsutvecklingen, som är all verklig frihets-utvecklings rätta
grund, höjer sig mer och mer öfver de geografiska gränser, som
skilja nationerna åt.

Om rätt för
enskild part
att mot
embetsman
anhängiggöra
talan för fel
i embetet.
(Forts.)

Herr Lindhagen: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke
tillåta mig att taga parti för någon af de meningar, som här visat
sia vara stridiga. Jag vill bara tran mm sida uttala den asigten, att
jaa tror, att lagutskottet hade förfarit mera opartiskt och mera rättvist,
om utskottet i sitt afslagsyrkande här begagnat den vanliga
formen, att motionen icke kan föranleda till någon åtgärd eller icke
kan bifallas, i stället för att affärda densamma med uttrycket, att den
må lemnas utan afseende, ett uttryck, som användes endast undantagsvis
och då man vill pa ett mera märkbart sätt framhalta, att det,
som man vttrar sig öfver, är i något afseende ohemult.

Nu är det en obestridd mening, som vi, oberoende af hvilka
åsigter vi än hysa i den här saken, kunna vara eniga om, att atalsrätten
mot embetsmän icke är i alla afseenden mönstergill, och att
den icke kan sägas helt och hållet utesluta möjligheten af befogade
anmärkningar. Ty dels lider denna atalsrätt åt luckor och otydligheter,
dels” är det ostridigt, att de åklagaremyndigheter, som skola i
stället för den enskilda parten utöfva åtalsrätt, enligt sakens natur
verkligen icke i alla fall kunna tillgodose rättvisan så bra, som den
enskilda parten både kan och borde ha rätt att göra. ^

1 justitieombudsmannens embetsutöfning t. ex. maste förekomma
en del fall, der han alldeles tydligt ser, att veld varit å bane, men
der han dock från sin ståndpunkt måste företaga en mera formel
pröfning, i ty att det alltid skall föresväfva honom, att han med sin
auktoritet, ställning och ansvar bör se noga till, att hans atal, när
det väckes, också vinner bifall, så att han icke blir slagen pa fingrarne
af hofrätter och andra myndigheter. Det ligger i sakens natur,
att justitieombudsmannen mycket ofta måste intaga denna ståndpunkt.
Den enskilda parten åter har i sådana fall, der vrångvisa ostridigt
föreligger, mycket större intresse uti att göra sin rätt gällande, och

N:o 19. 40 Onsdagen den 23 Mars.

0m rän för han riskerar derför gerna, att hans talan möjligen faller, derför att
en>att mot en bestämd öfverträdelse af laga former anses icke hafva egt rum.
embetsman Pcb ban äfven vara mycket vigtigt, att utrymme är lemnadt för
anhängiggöra åtal, som väl måste leda till ett frikännande domslut, men der ett
talan för fel moraliskt fällande kan förekomma i motiven.

* (Forts*/'' JaS har velat påpeka detta till bemötande af utskottets påstående,
att någon anmärkning mot den nuvarande ordningen med fog icke
kan göras. Det är få saker, som äro så ordnade, att deremot anmärkningar
icke kunna göras. Men huru bristerna skola botas,
derom tillkommer det icke mig att nu afgifva någon framställning’
eller att yttra mig, om det öfver hufvud taget kan ske. Jag bär
blott velat framhålla, att den kläm, som utskottet användt, icke
var den för ifrågavarande fall lämpliga, utan att utskottet förfarit
mera opartiskt, om det pa vanligt sätt hemstält, att motionen icke
måtte bifallas.

öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Motionären begärde
likväl votering, hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen visade 119 ja mot 74 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 9.

Efter föredragning vidare af lagutskottets utlåtande n:o 44, i anledning
af väckt motion angående ändring af förordningen om biskopsval
den 30 maj 1759, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
utlåtande hemstält.

Onsdagen den 23 Mars.

41 N:o 19.

§ io.

Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 45, i anledning af vackt
motion om ändringar i §§ 6 och 9 af lagen om tillsättning af presterliga
tjenster.

I berörda, inom Andra Kammaren af herr R. Eklundh i Lund
afgifna motion, n:o 33, hade föreslagits: dels att Riksdagen måtte för
sin del besluta, att mom. 2 af § 6 af lagen angående tillsättning af
presterliga tjenster skall erhålla följande ändrade lydelse:

Kyrkoherde må ej på grund af egen ansökan uppföras på förslag
till presterlig tjenst, derest han icke vid ansökningstidens slut under
minst sju år, räknadt från tillträdet, innehaft den kyrkoherdetjenst,
hvartill han senast blef befordrad, ej heller må kyrkoherde, som fylt
63 lefnadsår, på grund af egen ansökan uppföras på förslag till
presterlig tjenst;

samt att till § 9 af samma lag skall göras följande tillägg:

Vid förslags upprättande till förstklassig kyrkoherdetjenst bör i
första rummet tagas i betraktande sökandens examina, utgifna skrifter
eller annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen och
i andra rummet det nit, det allvar och den skicklighet, hvarmed
sökanden skött honom anförtrodda kall; dock må sökandens tjensteålder
icke understiga fem år för att till sådan kyrkoherdetjenst uppföras
å förslag, om förslaget af andra sökande ändock kan fyllas;

dels ock, att Riksdagen måtte besluta aflåta underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes med afseende
på dessa ändringar höra det i år sammanträdande kyrkomötet.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation afgifvits af
herr Ohlsson i Vexiö.

Herr Eklundh i Lund begärde ordet och yttrade: Herr talman,
mina herrar! Ehuru jag vet, att Första Kammaren redan har godkänt
lagutskottets förevarande utlåtande och att några förändringar i det
syfte, jag föreslagit, uti lagen om tillsättning af presterliga tjenster
den 26 oktober 1883 icke stå att vinna vid denna riksdag, kan jag
icke underlåta att något litet bemöta de skäl, som utskottet anfört —
i hopp att inom denna kammare vinna något understöd för det förslag,
jag har tagit mig friheten väcka.

Visserligen finner jag det icke underligt, att utskottet ansett sig
böra afstyrka förslaget, så vidt det afser förändring uti ifrågavarande
lags § 9; ty mot genomförande af den förändring, jag föreslagit
beträffande denna paragraf, kan det ju finnas formella skäl.

Men desto mera anmärkningsvärdt finner jag det, att utskottet
ansett sig böra afstyrka den af mig föreslagna förändringen, för så

Om ändringar
i §§ 6 och 9
i lagom
tillsättning
af presterliga
tjenster.

N:o 19.

Om ändringar
t §§ 6 och 9
i lagen om
tillsättning
af pr est enlig a
tjenster.

(Forts).

42 Onsdagen den 23 Mars.

vidt den angår § 6 mom. 2, och detta desto mera, som utskottet
förklarat sig vara alldeles ense med mig derom, att det är “af vigt
och betydelse för själavården i en församling, att kyrkoherdetjensten
derstädes icke allt för ofta vexlar innehafvare''; “att verksamheten
i kyrkans tjenst är af den särskilda art, att för dess rätta bedrifvande
i högre grad än på andra områden erfordras en personlig bekantskap
mellan presten och den allmänhet, hvars intressen han är satt att
vårda''; “att en dylik personlig bekantskap icke kommer till stånd
på allt för kort tid“; “att det oftare, än önskligt vore, förekommer,
att prestman, hvilka innehafva kyrkoherdetjenst, söka annan dylik
befattning''; samt “att i regel den prestman, som uppnått 63 års
ålder, saknar de krafter, hvilka äro erforderliga för ett rigtigt skötande
af en kyrkoherdetjenst på ett nytt område och under andra förhållanden.
''

Då utskottet varit ense med mig i dessa enligt mitt förmenande
för ett rätt bedömande af den föreliggande frågan vigtiga sakförhållanden,
hade jag hoppats, att utskottet också skulle varit ense
med mig derom, att “kyrkoherde på grund af egen ansökan ej må
uppföras på förslag till presterlig tjenst, derest han icke vid ansökningstidens
slut under minst sju år, räknadt från tillträdet, innehaft
den kyrkoherdetjenst, hvartill han senast blef befordrad, samt att “en
kyrkoherde, som fylt 63 lefnadsår, ej må på grund af egen ansökan
uppföras på förslag till presterlig tjenst. “ Men det måtte hafva
varit andra vigtigare omständigheter, som föranledt utskottet att afstyrka
mitt förevarande förslag. Och så vidt jag kan af utskottets
motivering döma, grundar sig dess afstyrkande dels derpå, att “det
ofta torde vara fallet, att, på grund af motsatser i lynne och tänkesätt
emellan å ena sidan kyrkoherden i en församling och å andra
sidan dess medlemmar, det för den förre personligen är önskvärdt att
blifva förflyttad till ett annat . arbetsfält*; “att man icke allt för
mycket bör skjuta åt sidan det anspråk på möjlighet att efter en
sträfsam verksamhet under måhända brydsamma ekonomiska förhållanden
komma till en i detta afseende förbättrad ställning, som
äfven hvad angår kyrkoherdarne måste anses berättigad^, samt att
den nu gällande bestämmelsen, att kyrkoherde icke kan uppföras på
förslag till annan presterlig befattning förr, än han under minst 3 år
innehaft sin kyrkoherdetjenst, är väl afvägd, dels ock derpå, att ett
stadgande sådant som det af mig ifrågasatta skulle träffa jemväl
sådana undantagsfall, då en kyrkoherde vid 63 år ännu har sin
obrutna kraft i behåll; hvarjemte utskottet tillika påpekat, att det
ligger i domkapitlens skön att med stöd af § 8 i nyss nämnda lag
pröfva och afgöra, huruvida sökande kyrkoherde besitter de själskrafter,
som äro nödiga för hans förflyttning till nytt verksamhetsfält.

Jag kan för min enskilda del icke tillerkänna dessa utskottets
skäl en så afgörande betydelse, som utskottet velat gifva dem.

Den kyrkoherde, hvilkens lynne och tänkesätt gör honom mindre
lämplig i den församling, hvars herde han är, torde hafva föga utsigt
att bli mera lämplig på ett annat ställe. Förhållandet är väl också
i allmänhet det, att församlingsborna, när de gå att välja kyrkoherde,

Onsdagen den 23 Mars.

43 N:o 19.

höra sig för i den församling, från hvilken sökanden är, för att få Omändringar
kunskap om, huru han der varit ansedd och omtyckt. Blifva dessa
upplysningar icke tillfredsställande, torde den sökanden icke hafva tillsättning
mycken utsigt att vinna befordran till annat pastorat. afpresterliga

Och icke har väl jag genom ifrågasatta ändringsförslaget “allt tjänster.
för mycket skjutit åt sidan “ kyrkoherdarnes anspråk på förbättring i (Fortsd
ekonomiskt hänseende? Jag har alldeles icke velat förmena dem att
söka bättre, mera inkomstgifvande pastorat, jag har blott åsyftat att
något litet stäfja den ifver, med hvilken detta sökande nu ofta sker.

För öfrigt, om en kyrkoherde blott stannar tre år i ett pastorat, så
kommer han näppeligen i tillfälle att på ett tillfredsställande sätt
pröfva och afgöra, huruvida han är lämplig för den själavård och
embetsutöfning i öfrigt, som der är honom anförtrodd. Jag anser
också, att det skulle vara af betydelse både för kyrkoherdarne och
för församlingarna, om längre tid stadgades för kyrkoherdarnes qvarstannande
i pastoraten. Då jag nu föreslagit en tid af sju år, har
jag tagit till förebild den regel, som i allmänhet gäller i Danmark,
der det, äfven om det ej blifvit stadgadt i lag, dock blifvit plägsed
att ej befordra transportsökande prester, som icke minst i sju år
varit anstälda uti innehafvande församlingar. Jag tror också, att
en kyrkoherde, som vet med sig, att han under minst sju år måste
qvarstanna i den församling, der han är, nog mera än annars skall
söka att undvika konflikter med sina församlingsbor, och jag antar
äfven, att den kyrkoherde, som vet, att han skall stanna sju år på
ett ställe, betänker sig mer än en gång, innan han söker ett nytt
pastorat, der han, om han vinner befordran, måste qvarstanna i nya
sju år.

Man fordrar ju af andra embets- och tjensteman, hvilka äro berättigade
att efter viss tid uppflyttas i högre lönegrad, att de skola
hafva med nit och skicklighet tjenstgjort i fem år för att vinna en
löneförhöjning af 500 kr. Kan det då vara obilligt att fordra, att
en kyrkoherde skall qvarstanna åtminstone under den af en reservant
inom utskottet föreslagna tid af fem år, innan han får rätt att söka
ett mera inkomstbringande gäll?

Utskottet medgifver, att i regel en prestman vid 63 års ålder
saknar erforderliga krafter för att med framgång kunna verka på ett
nytt område, men förmenar, att undantag från denna regel dock
kunna finnas, och säger, att domkapitlen vid förslags upprättande äro
i tillfälle att bedöma, när sådana undantag förefinnas eller ej. Nu
frågar jag: kan det vara lämpligt och för domkapitlen tacknämligt
att hafva en så grannlaga pröfningsrätt åt sig anförtrodd som att be-''
döma. huruvida en sökande kyrkoherde ännu besitter de själskrafter,
som kunna göra honom lämplig att blifva transporterad till ett annat
pastorat? Vore det då icke långt bättre, att en åldersgräns i lagen
bestämdes, så att domkapitlen undginge denna för dem helt visst
ytterst obehagliga pröfningsrätt? Jag undrar, hvad man skulle säga,
om eu landsstatstjensteman vid uppnådda 63 års ålder sökte att
blifva förflyttad till annan tjenst. Helt visst skulle det icke falla
någon myndighet in att uppföra en sådan sökande på förslag eller

N:o 19. 44

Om ändringar
i §§ 6 och 9
i lagen om
tillsättning
af presterliga
tjenster.
(Forts).

Onsdagen den 23 Mars

åtminstone icke att utnämna honom till en ny tjenst, äfven om sökanden
hade krafter nog för att kunna verka på ett nytt område.

Jag har anledning tro, att utskottet ansett denna fråga vara af
långt mindre betydelse, än den i verkligheten är. Derför skall jag
be att få lemna några upplysningar, huru förhållandena gestalta sig
i det stift, inom hvilket jag är bosatt. Inom Lunds stift voro under
åren 1884—1886 lediga 22 kyrkoherdetjenster, till hvilka förslag i
vanlig ordning upprättades; till 11 åt dessa gjordes ansökningar af
förut varande kyrkoherdar, sålunda till 50 procent af pastoraten; de
sökande kyrkoherdarnes antal utgjorde 29, således 2,63 på hvarje
pastorat. Åren 1887—1889 voro 26 kyrkoherdetjenster lediga; till
15 af dem, således till 57 proc., sökte förutvarande kyrkoherdar, och
de sökande kyrkoherdarnes antal utgjorde 41, sålunda 2,70 till hvarje
pastorat. Åren 1890—1892 voro 38 kyrkoherdetjenster lediga; till
25 af dem sökte kyrkoherdar, sålunda till 65 procent af dem, och de
sökande kyrkoherdarnes antal utgjorde 94, således 3,7 6 för hvarje
pastorat. Aren 1893—1895 voro 26 kyrkoherdetjenster lediga; till
21 af dem, således till 80 procent, sökte kyrkoherdar, och de sökande
kyrkoherdarnes antal utgjorde 65, sålunda 3,09 till hvarje pastorat.
Under år 1896 voro 10 kyrkoherdetjenster lediga; 7 af dem, sålunda
70 procent, söktes af förutvarande kyrkoherdar, och de sökande kyrkoherdarnes
antal utgjorde 31, således 4,7 2 för hvarje pastorat. Om
jag nu, för att göra saken litet mera öfverskådlig, sammanräknar
siffrorna för femårsperioder, så gestaltar sig förhållandet så, att under
åren 1884—1889 voro 48 kyrkoherdetjenster lediga; 26 af dem söktes
af kyrkoherdar, således 53 procent, och de sökandeo kyrkoherdarnes
antal utgjorde 70 eller 2,69 till hvarje pastorat. Åren 1890—1895
voro 64 kyrkoherdebefattningar lediga; 46 af dessa söktes af kyrkoherdar,
sålunda 71,8 procent af antalet, och de sökande kyrkoherdarnes
antal utgjorde 159, sålunda 3,45 på hvarje pastorat. Transportsökandet
har alltså, hvad kyrkoherdarne angår, i en ganska oroväckande
grad tilltagit.

Jag kan icke underlåta att nämna ännu ett exempel till belysandet
af denna fråga. Kort efter det jag väckt min motion, redogjordes
för densamma i en landsortstidning, och i samma tidningsnummer
meddelades en notis, att domkapitlet i orten å förslag till
en ledig kyrkoherdebefattning uppfört tre förutvarande kyrkoherdar.
Jag skaffade mig närmare upplysningar om dessa och fick veta, att
den i första förslagsrummet uppförde var 63 år gammal och tillträdt
sin kyrkoherdetjenst år 1894; att innehafvaren af andra förslagsrummet
under de sista fyra åren uppförts å förslag till sex pastorat,
och att den, som erhållit tredje förslagsrummet, varit kyrkoherde
sedan år 1892, samt att i öfrigt till platsen funnits sex medsökande,
och bland dem en kyrkoherde, som sedan den 1 maj 1894, då han på
grund åt tre-årsperiodens slut blef berättigad att söka andra pastorat,
sökt 15 olika sådana. Så förhåller det sig med denna sak inom
Lunds stift, och jag antager, att förhållandena äro ungefärligen enahanda
inom rikets öfriga stift.

Då frågan om reglering af presterskapets aflöningsförhållanden

45 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

yid sistlidet års riksdag förevar till behandling inom medkammaren, Omändringar
nttalade sig nuvarande biskopen i Lunds stift till förmån för kommi- 1 §§ 6 och 9
nistrarne. Den sak, som jag här tagit mig friheten att beröra, afser \\xUäUninq
en förmån icke endast för komministrarne, utan för hela det obe- af prestviga.
fordrade presterskapet i vårt land. Jag skall i följd deraf be att få tjenster.
åberopa några ord af samme talare, då han nemligen säger: “Det (Forts.)
finnes icke i Sveriges land någon corps, som, om man beräknar
kostnaderna för deras utbildning m. m., i ekonomiskt afseende är så
illa stäld som denna. De äro till det stora flertalet sämre stälda än
några kroppsarbetare, än några vaktmästare och betjente. De äro att
betrakta i många fall såsom pauvres honteux; det måste göras något
för dem, och jag vill på alla herrarnas hjertan, så varmt och innerligt
jag det kan, lägga ett ord för denna embetsmannaklass, på det
att herrarne måtte minnas det, då frågan kanske en gång åter lägges
fram till pröfning vare sig i Riksdagen eller i enskilda församlingar.*

Då denna motion sistlidne lördag behandlades i Första Kammaren,
yttrade samme talare, som jag nu tagit mig friheten att åberopa,
bland annat, att han fann min motion mycket behjertansvärd, att
han gerna skulle varit med om en föregående talares yrkande att
återremittera den till lagutskottet, om han icke fruktat, att föga eller
intet dermed vore att för närvarande vinna, att han hoppades, att
frågan skulle förekomma till behandling vid nästa kyrkomöte och
derifrån, väl utredd, hänskjutas till Riksdagens pröfning, och att han
på grund häraf icke vill påyrka någon ändring i lagutskottets utlåtande.

Då det emellertid för vinnande af ändring uti bestående förhållanden
beträffande denna fråga är af allra största vigt, att denna
kammare, som jag har anledning tro behjertar dessa stackars obefordrade
prestmäns och komministrars intressen, uttalar sig i en annan
rigtning, än lagutskottet gjort, vågar jag hoppas här vinna välvilligt
understöd uti den vädjan, jag nu gör till kammaren derom, att min
motion, så vidt den rör 6 § 2 mom. af den ifrågavarande lagen,
måtte bifallas, och jag skall derför, herr grefve och talman, tillåta
mig att yrka bifall till min motion i denna del.

Häruti instämde herrar Björck, Ernst Carlson och Wavrinsky.

Vidare anförde:

Herr Laurell: Herr grefve och talman! Mina herrar! Man
skulle kunna tycka, att denna motion, som afser en inskränkning i
presterskapets rätt att söka transport, skulle vara, så att säga, ett
attentat mot presternas frihet, eller att deri skulle ligga åtminstone
en hindrande skranka och tuktan för dem att hålla sig stilla på sin
plats. Men sådana attentat mot presternas frihet äro visserligen icke
att frukta, som göra dem, som de angå, mera skickade och mera
kraftiga att sköta sin kallelse just på den plats, der de äro anstälda,
och tuktan fördrager presterskapet mycket gerna, då den kommer

N:e 19. 46

Onsdagen den 23 Mars.

Omändringar frän en älskares hand, såsom helt visst här är fallet. Jag ber derför
1 i lag enom. 9 att såsom Prest l):l det varmaste få tillstyrka motionärens” förslag.
tillsättning Nu skulle man kanske kunna säga, att det icke är mycket skäl

af presterliga att tala för denna sak, då frågan redan fallit i Första Kammaren.

Venster. Men jag tror, att motionären redan har visat, både att förslaget utgått

(r orts.) fr:in verklig kärlek till kyrkan och att det är något sant i detsamma,
och om förslaget ock kan synas ringa, så är det dock ett af

dessa kärlekens frön, som väl kan ligga i jorden någon tid, innan
det visar sig lefvande, men såsom fallet är med kärlekens frön, om
de också länge ligga i jorden och om de också växa mycket sakta,
dock aldrig kunna do. Det synes också, som om utskottet hade ganska
djupt fattat innebörden hos motionären, ty utskottet refererar motionärens
motivering för sitt förslag i ganska varma ordalag, men sedan
kommer utskottet likväl till de punkter, hvarpå det låter hela förslaget
stranda. Dessa punkter hafva nu redan blifvit kritiserade af
motionären sjelf, men då han fattat detta något olika med mig, så
ber jag att också å min sida få kritisera utskottets motivering för
afslag.

Hvad första punkten angår, säger utskottet: “Ofta torde det vara
fallet, att, på grund af motsatser i lynne och tänkesätt emellan å ena
sidan kyrkoherden i en församling och å andra sidan dess medlemmar,
det icke blott för den förre personligen är önskvärd! att blifva förflyttad
till ett annat arbetsfält, der hans verksamhet kan blifva mera
fruktbringande, utan äfven ur kyrkans synpunkt af vigt, att han ersättes
af eu med afseende på för handen varande förhållande mera
lämplig kraft."

Motionären kritiserade detta utskottets motiv för afslag och sade
ungefär det, att en prest, som icke är rätt skickad på ett ställe,
kanske icke är mycket mera skickad på ett annat ställe, och att det
derför ur kyrkans synpunkt skulle vara utan betydelse, hvar den presten
befinner sig. jag tror för min del, att utskottet med sin stilisering
velat afvärja eu sådan missuppfattning. Utskottet har helt
visst här alls icke velat tåga hänsyn till någon sådan der oduglig
prest, som en hvar församling skulle vilja vara af med, utan utskottet
har tänkt på verkligt dugande presterliga krafter, men hvilkas verksamhet
på grund af motsatser i lynne och tänkesätt dock synes blifva
förhindrad^ på den plats, der de äro stälda att verka. Men just när
så är förhållandet, tror jag, att denna bestämmelse, att presten skall
stanna, der han är, till eu viss tid, såsom motionären föreslagit — 5
eller 7 år, hvilketdera man tager kan nästan göra detsamma — att,
säger jag, den är af ganska stor betydelse, ty när så är, att en duglig
prest kommer till ett ställe, men der finner sig vara motarbetad
på grund af motsatser i lynne och tänkesätt, så utvisar detta, att det
der är svart att fa samförstånd mellan presten och församlingen, men
just derför att det är svårt, behöfva de tid, innan de kunna komma
till fullt samförstånd. Det är ofta så, att just der, hvarest en sådan
dugande prest möter motstånd i sin verksamhet, der kan kyrkans
herre hafva för honom öppnat ett stort fält, så att, om han blir
skyldig att stanna der en längre tid, han kanske skall finna, att just

Onsdagen den 23 Mars.

47 N:o 19.

på den platsen hans embetsverksamhet skall komma till den största
utveckling samt att både han och församlingen blifva tacksamma för
att kyrkan stält honom just på den platsen.

Én annan sak gör också, att denna utskottets motivering för afslag
i mycket hög grad förlorar sin kraft. Utskottet säger nemligen:
“Utskottet tror, att den nu gällande bestämmelsen, att kyrkoherde
icke kan uppföras på förslag till annan presterlig befattning förr än
han under minst tre år innehaft sin kyrkoherdetjenst, är väl afvägd“;
men jag ber att få fästa utskottets ledamöters uppmärksamhet derpå,
att detta alldeles icke är gällande lag. Jag vet väl, att utskottet vet
detta, men då skall det också uttrycka sig rigtigt. Lagen är den,
att, såsom det heter, kyrkoherde må ej på grund af egen ansökan
uppföras på förslag till annan presterlig befattning, etc. Men detta,
att lagen säger, att man icke på grund af egen ansökan får uppföras
på förslag, det verkar en betydlig förändring i detta förhållande, ty
om så skulle vara, att en verkligt dugande prest komme på ett ställe,
derifrån det vore önskligt, att han snart förflyttades, så läte detta sig
mycket väl göra i öfverensstämmelse med gällande bestämmelser och
skulle äfven kunna ske, om motionärens förslag antoges. Det är
mycket lätt för kyrkans herre att styra det så, att en sådan kyrkoherde
blefve förflyttad tids nog från den plats, der han blifvit stäld,
derigenom att han af eu annan församling, som bättre skattar hans
gåfvor — ty är det eu dugande prest, måtte väl någon församling
inse hans duglighet —1 kallas till fjerde man, och fjerde mans-skapet
har en ganska vidsträckt utbredning samt har genom den sista lagen
vunnit ännu större användning än förut. Derför synes det icke vara
någon tära för handen, att sådana dugande prester skulle blifva för
länge qvar på sin plats. Ur denna synpunkt kan jag således icke
tillmäta utskottets motivering för afslag i denna punkt någon betydelse,
utan jag anser den tvärtom vara ett skäl för att biträda motionärens
förslag.

Men detta gäller i ännu högre grad om den sista punkten angående
kyrkoherdar, som fy It 63 år, eller, om jag vill ansluta mig
till reservanten, 65 år, ty här har utskottet sagt, att i regel den
prestman, som uppnått nämnda ålder, saknar de krafter, som äro
erforderliga för ett rigtigt skötande af en kyrkoherdetjenst på ett
nytt område och under andra förhållanden; men utskottet säger vidare,
att det gifves undantag från denna regel och att det vore
hårdt, om lagbestämmelser skulle göras, hvilka träffade äfven dessa
undantagsfall. Men, mina herrar, det är just för dessa undantagsfall,
som en sådan lagstiftning behöfs, ty det är alldeles sjelfklart att om
det är så, att en prests krafter vid dessa framskridna år äro så klena,
att åt honom icke gerna kan anförtros ett nytt pastorat, så har
domkapitlet fullt skäl att icke uppföra honom på förslag, men i de
undantagsfall, då hans krafter synas obrutna, kan domkapitlet icke
gerna undgå att uppföra honom på förslag. Men man vet ju väl, att
vid den åldern några få år taga mera än tio år förut, och derför kommer
snart för denne prest den tid, då han icke längre kan sköta sitt
pastorat. Dessutom måste det alltid vara så, att det är mycket lät -

Om ändringar
i §§ 6 och 9
i lagen om
tillsättning
af presterlig a
tjenster.
(Forts.)

N:o 19. 48

Om ändringar
i §§ 6 och 9
i lagen om
tillsättning
af presterhga
tjänster.
(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars.

tare att sköta ett pastorat, som man känner till, än ett, som man icke
känner till, och eu stor del åt prestens krafter måste derför gå åt
för att sätta sig in i dessa nya förhållanden, och derför är det mycket
bättre, att han förblifver på den plats, der han är. Således synes
mig denna invändning tala kraftigt för antagande af motionärens
förslag, och jag får derför för min ringa del yrka bifall till detsamma.

Herr Nilsson i Skärhus: För min del yrkar jag bifall till

utskottets förslag. Inom utskottet var man af den meningen, att
man icke borde straffa de gamla presterna, utan hafva något medlidande
med dem också, så att de skulle få söka sig till andra platser,
om de funno sådant lämpligt. Motionären har sjelf i sitt anförande
framhållit, att det fins så många sökande kyrkoherdar till
olika pastorat. Ja, det bevisar ju, att de vilja komma till andra
platser, och om så är, är det ju ingen skada uti, att det blir en täflan
äfven på det området, så att man kan få pröfva och välja den
lämpligaste. Och om församlingarna så vilja kalla fjerde man, så få
de ju ock tillfälle dertill och fä rösta på honom.

Att komministrarna äro dåligt aflönade, det afhjelpes ju icke
genom att man vidtager någon förändring i det afseende, som nu
föreslagits, ty det bevisar blott, att det fins många gamla prester
qvar i embetsutöfning, och det fins ingen möjlighet att skaffa bättre
platser åt komministrarna på annat sätt, än att de gamla presterna
do undan eller man bereder sig tillfälle att låta afsätta dem. Derför
är det uppenbart, att man icke af detta skäl kan gå in på den föreslagna
förändringen, och de af prosten Laurell anförda skälen hafva
icke heller öfvertygat mig, att man bör ändra det bestående i detta
fall. Det skäl, som biskop JBilling har anfört i Första Kammaren
och som af motionären påvisades, att komministrarna voro så dåligt
aflönade, har icke heller varit tillräckligt för att öfvertyga mig härom,
emedan, som jag redan nämnt, så länge de gamla presterna lefva
och tjenstgöra, eller innehafva platsen, inträffar ingen löneförändring
för komministrarna. Således är ej saken afhjelpt med motionärens
förslag.

Det kan kanske ibland vara nyttigt att byta om prest, ty det
fins ju pastorat, der man måhända är utledsen på sin prest och vill
byta om, derför att han är tråkig, och församlingen fått erfara, huru
det käns att hafva en sådan. En annan prests uppträdande kanske
mera liknar en aktörs, och då kan det vara uppmuntrande för den
förra församlingen att få honom i utbyte mot den tröge och tråkige.

Emellertid har jag för min egen del en helt annan uppfattning
om presters tillsättande än den i dag framstälda, men denna fråga
föreligger nu ej, men bör i alla fall i sinom tid komma.

Under sådana förhållanden är det omöjligt för mig att ingå på
motionärens förslag, och jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Sedan öf verläggningen härmed förklarats slutad samt herr tal -

49 N:o 19.

Onsdagen den 28 Mars.

mannen till proposition upptagit hvartdera af de båda yrkanden, som
derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ Il Till

behandling förekom härefter lagutskottets utlåtande n:o 46,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
fullständigare lagstiftning till skydd mot misshandel af djur.

1 motion n:o 108 inom Andra Kammaren hade herr E. Wavrinsky
föreslagit:

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
ville snarast möjligt förelägga Riksdagen förslag till sådan lag till
skydd mot djurs af alla slag misshandel, hvarigenom bestämmelserna
i strafflagens 18 kap. 16 § dels förtydligas dels fullständigas med
särskilt afseende på erhållande af skydd mot fortvarande eller upprepad
svårare sådan misshandel.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Wavrinsky: Kammaren torde hafva anspråk och berät tigade

anspråk på att en motionär, som icke vinner något understöd
i utskottet, icke skall besvära kammaren med någon ny argumentation,
än mindre med att upprepa hvad som står i motionen, med beklagande
möjligen af att utskottet icke senterat dess innebörd; men i detta
fall torde dels en i frågan djupt intresserad allmänhet, som bildat
djurskyddsförenigar öfver hela landet och gjort sig förtjent af erkännande
för sin verksamhet, och dels fackmän, till hvilka vi vändt oss
för att få utlåtanden i frågan, också hafva något anspråk på att icke
lagutskottets afstyrkande utlåtande klubbfästes, utan att något säges
till motionens försvar.

Strafflagens 18 kap. 16 § lyder sedan 1890: “Visar någon i behandling
af egna eller andras kreatur uppenbar grymhet, straffes med
böter.* Mot detta korta och allt för ofullständiga lagrum har jag
vågat framställa anmärkningar dels med hänsyn till otydligheten dels
med hänsyn till ofullständigheten. Jag har önskat, att termen “kreatur*
skulle utbytas mot ett annat uttryck, som tydligt angåfve hvad
det omfattade, som sträckte sig längre; jag har tänkt mig beteckningen
“djur*. Detta anspråk finner jag ock vara jemförelsevis obetydligt
gentemot öfriga önskemål, som jag i min motion framstält. Hufvudsakligen
har jag rigtat uppmärksamheten på den andra termen,
nemligen “uppenbar grymhet* såsom i alla hänseenden otillfredsställande
efter hvad erfarenheten visat. Det skulle vara ganska litet härom
att säga, såvida vid tolkningen af detta lagrum domare och nämnd
i allmänhet hade enats om någon uppfattning af hvad som menas

Andra Kammarens Prof. 1898. JV:o 19. 4

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd mot
misshandel
af djur.

N:o 19. 50

Onsdagen den 23 Mars.

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd mot
misshandel
af djur.
(Forts.)

med uppenbar grymhet. Men så är icke förhållandet. Jag har med
nordiska djurskyddsföreningen som mellanhand vändt mig till de närmast
omdömesgilla, veterinärer och polisbetjente, i synnerhet på landsbygden.
Jag tager ur deras utlåtande några exempel ur högen. Första
svaret, som inkom, nemligen från professor John Wennerholm, i
Stockholm, lyder: “Den nuvararande djurskyddslagstiftningens svaghet
ligger uti det stora spelrum, den lemnar åt domarens godtycke eller
kanske rättare åt hans personliga uppfattning af hvad som menas med
djurplågeri eller, som det heter, uppenbar grymhet”. En annan veterinär
i Stockholm, biträdande stadsveterinär Nystedt, skrifver: “Förändrad
lagstiftning är önskvärd, ja, nödvändig, för ett verksamt djurskydd,
och bör hithörande lag utgöras af exakta och specificerade
bestämmelselser, så att både allmänheten, åklagaren och domaren kunna
förstå, hvad som skall hänföras under begreppet djurplågeri." Bataljonsveterinär
Floren i Upsala, som i allmänhet icke är vidare missnöjd med
lagen, begär dock, att gällande bestämmelser skola preciseras. Veterinär
Eriksson i Flen förklarar: “Nu torde förhållandet vara,att endast i fall
då djurplågeriet väcker mera allmänt uppseende, det lagligen beifras."
Distriktsveterinär Ringström i Smedjebacken skrifver med anledning af
frågan, om den nuvarande lagen är tillfyllestgörande: “Nej, emedan
den endast talar om “uppenbar grymhet” mot djur. Den måste mera
utarbetas och preciseras, så att t. ex. en konduktör, som af pojkaktighet
klipper hål i örat på en oxe (ringa djurplågeri, men mycken
pojkaktighet) ej får högsta straff, men eu person, som slår sin oxe
med störar för att utpressa den sista kraften till arbete, går helt fri
(mycket djurplågeri, men ringa mensklighet). Sådant har inträffat.”
Länsveterinär Engelsson i Karlskrona skrifver: “Utan någon närmare
förklaring af begreppet “uppenbar grymhet mot husdjur" och utan
att några olika grader af djurplågeri fastställas, blifva sådana mål
helt och hållet öfverlemnade åt domarens godtycke." Kronolänsman
Delin i Kungsgården förklarar: “Då dels lagstiftningen i detta ämne
är allt för slapp, och nämnden i många fall är hopsatt af personer,
som tvifvelsutan äro mindre finkänsliga och måhända rent af kunna
anses partiska att bedöma djurplågeriets vidd, är det mycket svårt för
en åklagare att få till stånd några effektiva domar emot djurplågeri."
Kronolänsman Forsberg, Ousby, meddelar: “Till svar å omstående får
jag meddela, att önskligt vore, det djurplågeri uti vår nu gällande
strafflag litet omständligare bestämdes. I verkligheten är det mycket
svårt att på landet fä vittnen, som kunna intyga, att folk äro uppenbart
grymma; derför, när en åklagare en eller två gånger fått ett djurplågeriåtal
ogilladt, blir han både förargad och liknöjd samt bryr sig
ej om att åtala djurplågeribrott. Derför vore väl, om ändring i denna
§ vidtoges" o. s. v. Jag skall icke anföra flere yttranden angående
denna sak.

Denna otydlighet i lagtexten föranleder således först och främst,
att dessa brott icke medföra något straff, då de beifras, och sedan,
att allmänna åklagaren efterhand tröttnar på att beifra dem. Eller
om någon gång — dock sällan i förhållande till det stora antalet

Onsdagen den 23 Mars.

51 N:0 19.

djurplågeribrott — föröfvare af sådana brott blifva fälda, är vanligtvis
domen så lindrig, att den icke kan leda till någon rättelse. Uttalanden
i denna rigtning göras af nästan alla veterinärer och polismän.
Distriktsveterinären Boström i Sala: “Böterna äro i allmänhet så lågt
tilltagna, att djurplågaren i regeln blott skänker dem sitt förakt.*
Veterinär Lundvall i Köping skrifver: “De böter, som åläggas för
djurplågeri, äro i allmänhet allt för låga för att vara verksamma.* Kronolänsman
Hammarlund i Matfors: “Mitt svar är förestafvadt äfven
med hänsyn till det ringa straff, som följer på den kolossala råhet,
hvilken yttrar sig i djurplågeri, men hvilken både lagstiftare och lagskipare
synas bemöda sig om att behandla så varsamt.* Kronolänsman
Hjärtquist, Alfvesta, skrifver: “Nuvarande stadgar om ansvar

för djurplågeri äro en löjlighet, och djurplågaren hånler med rätta
deråt. Våra hästskojare äro så sataniskt elaka och samvetslösa, att
de borde beläggas med betsel och derefter piskas.*

Att djurplågeriet, trots att förhållandena äro bättre i vissa trakter
af landet, ganska allmänt pågår, och detta icke blott sådant djurplågeri,
som beror af okunnighet, enfald och tanklöshet, utan sådant som
kommer af ren illvilja och tredska, framgår af alla dessa, motionen
bifogade, uttalanden. Jag skall icke trötta kammaren med att uppläsa
mer än ett. Veterinär Settergren från Hjo skrifver: “Min erfarenhet
är, att polismyndigheterna i allmänhet visa en ovanlig slapphet
och liknöjdhet i beifrandet af djurplågeribrott, domaren ej härifrån
undantagen. På landsbygden saknas ju så godt som polismyndighet
vis å vis djurplågeri, ty länsmannen kan ej vara öfver allt. Såsom
ett talande exempel på, att äfven domaren ibland ej anser groft djurplågeri
så synnerligen straffvärdt, vill jag anföra följande: För en fem
ä sex år sedan reste en person från Hjo marknad med en stackars
hästkrake. Han körde härvid det arma djuret med sådan fart, att det
omkring en mil från staden stupade och dog på platsen. Som jag
hade mina vägar åt samma håll, fick jag reda på förhållandet, och
anmälde köraren för länsman. Denna åtalade honom och domen
blef — 35 kronors böter." Af alla dessa utlåtanden med mycket få
undantag, finner man, som sagdt, att groft djurplågeri i stor utsträckning
eger rum och att dessa brott mycket sällan beifras samt att, då
de beifras, de i regeln bestraffas med böter så ringa, att de äro utan
verkan i fråga om rättelses vinnande eller varning för framtiden.

Under sådana omständigheter synes det mig, som om lagutskottet
med blicken på alla dessa intyg skulle hafva funnit något skäl att bifalla
min motion eller åtminstone ansett, att en skrifvelse till Kongl.
Maj:t för åstadkommande af några åtgärder i det syftet icke vore
opåkallad.

Mitt andra yrkande afsåg införandet af frihetsstraff. Om jag nu
hade menat, att smärre förbrytelser af detta slag, sådana som bero,
som jag nyss sade, på okunnighet eller tanklöshet, skulle beläggas med
frihetsstraff, sådana brott som naturligtvis bäst undanrödjas genom
inverkan från djurskyddsföreningarna och skolan, på upplysningens
och uppfostrans väg, så kunde jag förstå lagutskottets obenägenhet
att vara med om en sådan åtgärd som denna. Men sådant har icke

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd mot
missil andel
af djur.
(Forts.)

N:o 19. 52

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd mot
misshandel
af djur.
(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars.

mitt yrkande varit. Jag har önskat införandet af frihetsstraff eller
åtminstone väckt uppmärksamheten på önskvärdheten deraf för de
gröfsta brotten, de svåraste förseelserna i detta hänseende, i all synnerhet
vid iteration. Nog är det väl upprörande, att de värsta sådana
brott kunna gång på gång, ja, år igenom bedrifvas, under det att
knappast någon anmärkning göres, under det vederbörande länsmän
förklara, att det tjenar ingenting till att röra vid det — “det ligger“,
såsom de någon gång säga, “utanför området för vår verksamhet/
Under sådana omständigheter uppstår naturligtvis en bitterhet hos
dem, som hafva ögonen öppna för orättvisan deri, att de oskäliga djuren,
som släpa ut sina krafter i menniskans tjenst, icke hafva det
skydd och värn, som de med rätta borde åtnjuta och som hvar och
en för djuren ömmande inser dem vara i behof af. Att redan nu frihetsstraff
förekommer, i det vid oförmåga att gälda böterna dessa förvandlas
till fängelse, är sant. Men häraf träffas icke de brottsligare
utan de fattigare. FMr grofva brottslingar vore väl enkelt fängelse
knappast något så orimligt hårdt straff. Under alla omständigheter
skulle det, enligt min uppfattning, verka afskräckande. Det vore väl
bättre, om man stadgade frihetsstraff för bestämda fall, ytterligt svåra
och upprepade fall, och i stället läte de obetydligare brotten och förseelserna
af detta slag försonas med böter — jag skulle vilja säga,
utan att dessa böter förvandlades till fängelse. En sådan uppfattning
har man på detta lagstiftningsområde i andra länder. Jag har till
motionen fogat en kortfattad redogörelse för lagstiftningen angående
denna sak i andra länder, till hvilken jag ber att fä hänvisa. Deraf
framgår, att frihetsstraff förekommer i alla civiliserade länder utom
dem, der folket såsom ett nationallyte rent af idkar djurplågeri, såsom
Spanien, djurfäktningarnas hemland, Italien och Ryssland. Utom dessa
länder är det endast i Sverige, der man icke tillgripit frihetsstraff för
de råaste och gröfsta brott af detta slag. Det är sant, att man icke
har en sådan lag ännu i Grekland, men opinionen derför är mycket
stark I några Balkanstater, der man icke har frihetsstraff, har man
i stället ett annat straff, hvilket jag, trots de humanitära sträfvanden
jag hyllar, icke kan neka är ganska rationelt: man låter nemligen
förbrytaren lida ungefär detsamma som hans offer, d. v. s. han
får prygel.

Om min motion i detta hänseende hafva ett femtiotal veterinärer
yttrat sig tillstyrkande, naturligtvis under förutsättning, att frihetsstraff
skulle ådömas endast i de svåraste fall, vid iteration eller rent
åt tredskande. Äfven polismän hafva, oaktadt denna fråga icke stälts
till dem, uttalat sig i samma syfte.

Emellertid, huru vigtiga jag än anser dessa förtydliganden och
skärpanden af lagen vara, är det dock i ett annat afseende jag finner
bristen i den nuvarande lagstiftningen vara störst och mest beaktansvärd.
Jag har nemligen framstält ett yrkande med afseende på de
fall. icke så sällan förekommande, då djurplågare under lång tid kunna
fortsätta med sitt djurplågeri, dels derför att de äro, såsom vanligtvis
förhållandet är, råa naturer, hvilka äro en skräck på den ort, der de
lefva och fara fram, dels ock derför att det är läng tid mellan tin -

53 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

gen och man förstår så väl att draga ut på målen, så att lång tid Angående
förlöper, innan rättelse kan vinnas. I sådana fall är det omenskligt, fnlUtiinatt
dessa menniskor skola kunna fortsätta med sitt djurplågeri, utan stlftning^till
att någon skall hafva rättighet att inskrida för att rycka offret undan skydd mot
plågarens hand. Jag skulle kunna, om jag funne lämpligt, redogöra misshandel
för fall i stort antal i vårt land, der det mest upprörande djurplågeri djur.
af detta slag under lång tid, under åratal, fått ega rum, ofta, för att i or 8''''
icke säga oftast, opåtaldt. Men der allmänna åklagaren funnit sig
föranledd att instämma den brottslige, har det oftast skett med det
resultat, att han antingen frikänts eller ock ådömts ett alldeles för
ringa bötesbelopp. Jag skall emellertid icke göra det, utan hänvisar
till min för två år sedan afgifna motion, der ett par sådana exempel
anfördes.

Men om det kan hända, såsom jag har bevis på, att t. ex. en
egendomsegare, som lider af brutalt lynne, förorsakadt mycket af
rusdrycker, i uppretad sinnesstämning — och i regel är han i uppretad
sinnesstämning — brukar gå in i ladugården samt med
störar och andra tillhvggen våldföra sig på sina egna kreatur gång
efter gång, dag efter dag, på det omenskligaste sätt, utan att någon
kan inskrida eller någon under lång tid försökt inskrida, så måste
detta på den trakt, som vetat derom, verkat ytterst pinsamt. En
sådan person, som jag känner till, brukade, då vaktaren för djuren
lade sig emellan för att skydda dem, för att trotsa honom och visa
sin öfvermagt läsa igen ladugården samt resa bort och på dryckesgillen
spilla bort flere dagar, under det djuren fingo vara utan föda
och vatten. När länsmannen slutligen stämde honom, befans det, att
han icke kunde fällas, emedan gårdsfolket voro så rädda för honom,
att ingen af dem vågade lemna fullständiga intyg öfver hans förfaringssätt.
Till sist blef han dock fast och fick bota ett obetydligt
belopp, derför att det blef uppenbart, att han ute på åkern ryckt
upp störar ur gärdesgården och handterat djuren på samma sätt.

Det bästa beviset, att någon åtgärd i den rigtning, jag rörande
denna sak föreslagit, är nödvändig, är just att något dylikt redan
nu sker.

De kronolänsmän, som lemnat intyg till min motion, hafva yttrat
sig deröfver, och jag ber kammaren hafva tålamod att höra några
stycken af intygen. “Fall rörande djurplågeri hafva inom mitt
distrikt*, skrifver kronolänsmän Robsahm från Kopparberg, “förekommit
och föranledt åtal, och böter ådömts djurplågaren, men djuret
har fortfarande fått lida, enär jag saknat magt göra slut på dess
lidande, hvilket jag mången gång önskat. För närvarande är en
sockenbo under åtal för djurplågeri af upprörande art — den åtalade
hade en ko, som så vanvårdats af smuts, att hon var nära upprött
å ena sidan. Hon dödades på min egen risk.8

Kronolänsmän Ryman från Sköllersta skrifver: “Som lagen nu

är, kan djurplågeriet fortfara minst 6 månader efter stämnings erhållande,
då endast 2:ne ting hållas om året, och åklagaremagten står
så godt som magtlös mot dessa, som plåga de arma djuren, och

N:o 19. 54

Onsdagen den 23 Mars.

^umTnt rT1 ogör det en gr>''ln djurplågare att bota 10 kronor eller i värsta
digare lag- .. nag°^ högre, han har i alla fall qvar sitt djur, hvilket han än
stiftning till värre plagar. Jag instämmer pa det lifligaste med att få motion
skydd mot om skärpta lagbestämmelser mot djurplågeri.''

misshandel Från Falköping skrifver kronolänsman Sjöberg, på fråga om så%orts?
dana åtgärder, som jag här föreslagit, äro önskvärda: “Ja! Dessutom
som jag just gjort det nämnda."

Jag skall nu blott taga ett par exempel till. Kronolänsman
Gustafson från Hallsberg skrifver: “Vid tvenne tillfällen har jag på
egen risk latit döda och nedgräfva utsvultna hästkreatur härstädes.
Ett lagstadgande till skydd för sådan åtgärd tillstyrkes lifligt, enär
bötesansvaret för djurplågeri är för lindrigt och rättskipningen på
landsbygden för långsam.

Och till sist vill jag anföra, huru länsman Ludvig Wahlberg från
Bygdeå skrifver: “Utan denna befogenhet, och utan att veterinär

kostnadsfritt för polismyndigheten ställes till dess förfogande för konstaterande
af förekommande djurplågerifall, må ingen inbilla sig, att
lag emot djurplågeri finnes i vårt land."

Detta kan vara nog. Jag skall icke trötta kammaren med flera
intyga Det är öfver 200 kronobetjente, som instämma uti mitt yrkande.

Nu tillgår det, såsom vi se, på det sättet olagligt. Hvarför
skulle det icke vara lämpligt att genom lag stadfästa en sådan åtgärd,
som jag föreslagit, för de svåraste och värsta fallen? Nog kunde
det vara tillräckligt betryggande mot att man skulle i onödan inkräkta
pa den enskildes bestämmande- och eganderätt, om polismyndigheten
med tillstånd af veterinärer och några andra omdömesgilla
personer i kommunen, hvilka kommunalstyrelsen kunde utse,
hade tillfälle att i de mest upprörande fallen och under de mest försvårande
omständigheter ingripa för att skydda de stumma och oskäliga
djuren från sådan rå behandling, som jag visat att ganska, ja, mycket
ofta förekommer i vårt land.

Veterinärerna klaga öfver den grymhet, som utöfvas vid slagt.
Nyligen har jag i en norrlandstidning, jag tror Luleåposten, sett en
beskrifning af det upprörande tillvägagångssätt, som man i många
fall i Norrland begagnar vid renslagt, hvilket vore värdt att beakta.
Trots allt hvad djurskyddsföreningarne och väl äfven folkskolorna
gorå för att förmildra uppfattningen och sederna i detta hänseende,
återstår — det tror jag mig kunna påstå, icke på grund af löst antagande,
utan pa grund af omsorgsfull och samvetsgrann pröfning_

mycket dervidlag att göra, och det är icke så, som utskottet säger,
att sedan 1890 ingenting förekommit, som föranleder förändring i de
nuvarande straffbestämmelserna i lagen. Det är verkligen så, att
lagen blifvit allt mer overksam, blifvit en död bokstaf, och till och med
nya form er ^ af djurplågeri hafva på den sista tiden uppstått eller åtminstone
fått en utsträckning, som förr var okänd. Jag syftar på
allmänhetens ökade anspråk på beqväma och snabba kommunikationsmedel,
på spårvagnarne, vid hvilka djuren ofta få sitta grymt emellan.
Jag syftar på sportfåneriet i våra dagar, dessa afarter af sport, som
ga utöfver alla naturliga gränser.

55 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

Jag vågar derför påstå, att min framställning varit befogad, och
att jag”haft anledning att vänta något tillmötesgående af lagutskottet. Jdigare lag.
Jag vet väl, att i det syftet, jag väckt min motion, ingenting kan stiftning Ull
vinnas vid denna riksdag-, då Första Kammaren redan afslagit den- skydd mot
samma, men jag ber dock att få rigta denna folkvalda kammares uppmärksambet
derpå, att afslag å nnn motion skulle med all säkerhet ^Fo''ts.
verka nedstämmande och förlamande på djurskyddsverksamheten, denna
verksamhet som utskottet både 1896 och nu har erkänt vara både
välsignelserik och berättigad. Det vore ett hardt slag för densamma,
om kammaren nu utan något sympatiuttalande afsloge toin motion.

Ett bifall till densamma från denna kammares sida skulle ej betyda
nåo-ot annat än en uppmuntran att komma tillbaka. Det skulle då
kanske vara möjligt att med ledning af de rättsvetenskapliga arbeten
i utlandet, som finnas att tillgå, kunna formulera vårt förslag till
lagtext i det syfte, som jag med min motion afsett. Ett naket åt-*
slacr å motionen skulle också kunna tolkas såsom ett godkännande
af det slapphetstillstånd, som nu, beroende på lagens ofullständighet
och otillräcklighet, råder, och detta skulle jag, å min sida, mycket
beklaga

Jag vågar derför, så små utsigter jag än har, att hemställa till
kammaren om afslag å lagutskottets utlåtande och bifall till min
motion.

Herr A. Hedin förklarade sig instämma häruti.

•

Herr Petersson i Fräntorp: Herr talman! Det är förvånande,
att motionären har så väl reda på, huru vi på landet sköta våra
djur. Åtminstone är det för mig alldeles främmande, att det gar sa
till, som han påstått. Å min trakt hushållar man väl med sina djur,
och detta af det skälet, att man inser deras stora värde.

Jao- tror allt, att man kan säga till motionären den gamla satsen,
att man bör vittna om det man sjelf sett och hört, men ej om det,
som man af andras sägen vet. Det är icke så säkert, att tidnmgarne
tala rätt, ty det händer ofta, att det står en notis om en sak i eu tidning,
men så kommer det i en annan tidning ett genmäle, som omtalar
saken helt annorlunda.

Hvad nu beträffar det exempel, motionären talat om, att en nian
skulle hafva inträngt i ladugården och slagit djuren med stör, så var
väl ej denne, så vidt jag kan tänka mig, normal, och för sadana kan
det ej vara skäl att stifta lagar. De blifva ej heller straffade efter

° Motionären har tagit de motionen bifogade uppgifterna från
personer som enligt mitt förmenande ingenting hafva att förlora,
men väl att förtjena, i fall det ginge så, som motionären önskar.

Jag tror dock, att om han begärt uppgifterna från orforandena i
kommunalnämnderna i Sverige, så skulle man hafva kommit till helt

annat resultat än nu är fallet. . .

Emellertid får jag tillstå, att jag gifver motionären ratt deri, att
han icke sökt vara partisk, utan upptagit alla uppgifter i fragan,

N:o 19.

56

Onsdagen den 23 Mars.

Angående hvilka inkommit. Han har nu anfört, hvad åtskilliga personer sagtgare
Tåg''- Ja? blott ''3e /a åberopa, hvad två yttrat, hvilka, enligt min
stiftning till asi£>^ hafva fullkomligt rätt. Den ene, nemligen stadsveterinären
skydd mot Nystedt i Stockholm, säger såsom svar på den frågan, om han till—
misshandel fäder frihetsstraff, som i de flesta länder stadgades för de svå TFortsT

raste fall:

“Ej sa länge djurplågeriet till stor del beror på okunnighet hos
allmänheten. Bättre milda, men exakta lagar, hvilkas efterlefnad
strängt kontrolleras, än stränga sådana, som ständigt kringgås.*

Såsom svar å frågan:

“Finner Ni det af behofvet påkalladt, att — i synnerhet på
landsbygden — polismyndigheterna erhålla befogenhet att under förmer,
som trygga mot Övergrepp, ingripa för att, tills dom genom rättsligt
åtal fallit eller eljest rättelse kunnat vinnas, förhindra djurplageri
genom att taga det plagade djuret om hand och i värsta fall
nedslagta det?“

säger den andre, distriktsveterinär Hallstedt från Kisa :

“För min del anser jag ej något behof förefinnas att tillägga
polismyndighet en befogenhet af antydd art. Man bör ej lagstifta
för undantagsfall; att ett sadant ingripande från polismyndigheternas
sida, som bär ifragasättes, skulle anses vara på sin plats, hör dess
bättre till undantagen. Bästa och säkraste, ja, enda fullt verksamma
medlet att skydda djuren för grymheter och misshandel är att söka
hos allmänheten utbreda upplysning om menniskans skyldighet mot
djuren och.att särskildt hos det uppväxande slägtet uppväcka kärlek
till så väl egna som andras djur.*

Förutom dessa tva finnas 15 eller 16 andra intygsgifvare, som
icke hafva gått in på uppgifter och förfrågningar, som blifvit
gjorda.

Jag tror, att det åtminstone på senare åren icke har visat sigbehöfligt
att stifta strängare lagar än nu finnas. Om dessa följas af
vederbörande, så äro de nog tillräckliga.

Jag skall, herr talman, på grund af hvad jag anfört, yrka bifall
till lagutskottets hemställan.

Herr Jönsson i Färeköp: Jag skall be att få betyga min tacksamhet
och aktning till motionären och äfven de djurskyddsföreningar,
som här vid lag gjort sig till tolk för de lidande, värnlösa djurens
sak, men jag vill icke heller klandra lagutskottet för dess utlåtande,
och jag bär icke någon särskild anledning att vända mig emot dess
uttalanden i frågan.

Jag tror °för öfrigt, att i allmänhet en stor förbättring inträdt
med afseende å djurens behandling, emedan våra djuregare finna förenligt
med sin fördel att behandla djuren väl.

Emellertid undrar jag dock, hvarför icke i dessa många utlåtanden,
som här inkommit, eller i motionärens egen framställning
närmare ^vidrörts ett befintligt, exakt förhållande, utan här talas bara
om förhallanden i allmänhet. Jag tycker, att man kunde hafva framdragit
ett lifslefvande exempel för våra ögon, hvilket jag tror att en

Onsdagen den 23 Mars.

57 N:o 19.

stor del af kammarens ledamöter också hafva bemärkt, nemligen det
sätt, hvarpå spårvagns- och omnibushästarne här i Stockholm behandlas.
Här har man verkligen sett sådana fall, som jag tror ej
kan betecknas med annat namn än uppenbar grymhet.

Så knapphändig lagen än är, tror jag dock den är tillräcklig
äfven för dessa fall utaf djurplågeri, och jag har förvånat mig öfver,
att åtal icke väckts till beifrande deraf.

Jag har framstält förfrågningar och gjort polisen uppmärksam
härpå, men icke fått något bestämdt svar, hvadan jag icke kunnat
annat än draga den slutsatsen, att antingen äro lagens bestämmelser
härutinnan för små eller också bolagsväldet för stort.

Då man ser alldeles uttröttade, jag vågar säga synbarligen förderfvade
hästar tvingas fram på sätt här sker, då måste man kunna
beteckna det som uppenbar grymhet och djurplågeri. Jag försäkrar,
att om sådant förekomme i vissa landsorter, skulle, utan afseende å
lagens stadgande, allmänna opinionen totalt döma dem, som läte något
dylikt komma sig till last, och dymedelst omöjliggöra sådana
saker vi nu få se midt i Stockholm till föga heder för både bolaget,
polismännen och — ja, jag vågar icke nämna några fler.

Jag tycker det vore märkvärdigt, om icke sådana fall borde uppmärksammas,
och jag yttrar mig nu i akt och och mening att åtal här vid
lag må komma till stånd, hvarom jag hyser en viss förhoppning.

Om ett sådant komme till stånd och lagen då visade sig otillräcklig
för stäfjandet af här påpekade missförhållanden, hoppas jag
motionären kommer igen, och att utskottet och kammaren vidtaga
sådana skärpningar i lagens bestämmelser, som kunna anses nödvändiga
för att träffa äfven ett bolag, som i ett visst fall bitit hufvudet
af skammen.

Jag har här vid lag icke något vidare yrkande att göra, utan
har blott velat göra detta uttalande till den kraft och verkan det
hafva kan.

Herr Vahlin: Herr grefve och talman, mina herrar! Till en del
åtminstone synes det mig i likhet med lagutskottet, att de nuvarande
bestämmelserna mot djurplågeri borde i de flesta fall vara tillräckliga,
om de blott efterlefdes. Men, som här redan har nämnts,
och såsom framgår af de skriftliga uttalanden motionären har bifogat
motionen, sätta våra dömande myndigheter straffet gerna vid strafflatitudens
lägsta gräns, och det får vara ett mycket groft djurplågeri
för att straffet skall gå öfver tjugu kronor.

En orsak härtill torde vara, att de dömande myndigheterna anse
sig böra visa nog stor humanitet mot brottslingen — jag tror dock,
att dylik humanitet i de allra flesta fall icke kommer att verka välgörande
på honom, och att vederbörande förbise, att detta tvärtom innebär
en mycket stor inhumanitet mot dem, som få lida af hans brott.

En annan orsak, som här antydts och äfven i motionen framhållits,
är att begreppet djurplågeri är så obestämdt, och i vår sportifrande
tid torde detta begrepp bli ännu mera snedvridet. Jag tillåter
mig erinra om en händelse, som åtminstone på mig gjorde ett mycket

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd, mot
misshandel
af djur.

(Forts )

N:o 19. 58

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd mot
misshandel
of djur.

(Forts.)

Onsdagen den 23 Mai’s.

allvarsamt intryck. Den inträffade i södra Sverige, der en sportman
tillät sig att på sadelplatsen mycket groft misshandla en häst, derför
att han icke lyckats komma fram som pristagare. Detta väckte stor
ovilja hos dem, som åsågo denna händelse, åtal följde och, så vidt
jag vet, fåldes ifrågavarande person i första och andra instanserna för
djurplågeri, men befriades i högsta domstolen. Hvarför vet jag icke,
men det skulle icke förefalla orimligt, om man ansåg hans åtgärd
som en yttring af en ädel sportifver eller något sådant. Så kan begreppet
förfalskas, och jag tror, att vårt sportväsende kan medföra,
att det blir nödvändigt att rätta på det begreppet.

Jag tror, att, om Riksdagen går in på en strafförhöjning, skulle
detta verka helsosamt i båda dessa afseenden: måhända skulle de
dömande myndigheterna då anse sig kunna höja en smula på straffsatserna,
och kanske så väl våra domare som ock andra — sportmännen
i synnerhet — komma att litet justera sina begrepp om hvad
med djurplågeri bör förstås.

Jag anser dessutom, att motionären äfven har framställt en del
andra förslag i sin motion, som det kunde vara skäl att taga vara på,
och att ett uttalande åtminstone ifrån denna kammare skulle för sjelfva
saken vara af stor betydelse äfvensom för de allmänna åklagare och
öfriga personer, som sträfva för ett minskande af djurplågeriet.

Derför skall jag tillåta mig att yrka bifall till motionärens
förslag.

Med herr Vahlin förenade sig herrar Höjer, Fredholm, John
Olsson, Eriksson i Elgered, Broström, Hultkrantz, Jansson i Taberg,
Eriksson i Bäck, Söderberg. Hammarström, Styrlander, Ericsson i
Vallsta, Thyländer, Gethe, Walter, Petri och K. G. Karlsson.

Herr Nydahl yttrade: Jag har begärt ordet för att få uttala
mina varma sympatier för den föreliggande motionen och min anslutning
till densamma.

Det synes mig vara alldeles obestridligt, att den lagstiftning till
skydd för våra djur, som vi redan ega, är mycket otillräcklig. Detta
framgår ju också utaf de uttalanden af veterinärer, kronofogdar och
länsmän, som finnas bifogade motionen. Dessa herrar äro ju härvidlag
mycket kompetenta, och de ha med synnerlig stor endrägt
uttalat sig för sådana lagändringar, som af motionären blifvit ifrågasatta.
Den ärade ledamoten af lagutskottet, som nyss hade ordet,
förklarade, att enligt hans erfarenhet något behof af en förändring
icke skulle förefinnas på landsbygden, men jag vågar likväl tro, att
dessa män, som representera så många, för att icke säga alla orter
inom vårt land, dock böra tillerkännas någon auktoritet i det här
fallet. Att spridandet bland folket af en sann upplysning om våra
pligter mot djuren — hvartill här har hänvisats — är det säkraste
och väl äfven det mest tilltalande medlet för att främja en god,
vänlig och om behandling af våra djur, det är nog rigtigt, men det
är å andra sidan icke mindre sant, att lagstiftningen, der den går i
rätt rigtning, också är ett vigtigt och ingalunda förkastligt medel på

59 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

detta liksom så många andra områden, när det gäller att bekämpa
det onda och främja hvad som är godt och rätt.

Visserligen säger sig utskottet fortfarande hysa den uppfattningen,
“att rättelse af rådande missförhållanden i afseende å djurens
behandling endast i ringa mån kan vinnas genom straffrättsliga åtgärder“,
men från min ståndpunkt måste jag säga, att allenast denna
rättelse i någon, låt vara aldrig så ringa, mån kan vinnas genom
straffrättsliga åtgärder, så böra äfven dessa åtgärder vidtagas, och i
motsats till utskottet tror jag verkligen, att ganska mycket kan på
lagstiftningens väg vinnas för stäfjande af ett onyttigt djurplågeri.
Det kan, synes det mig, knappast vara tu tal derom, att den allmänna
meningen ganska väsentligt påverkas ifråga om hvad som är rätt
och orätt, i fråga om graden af det orätta och brottsliga i ett handlingssätt
af den ställning, som lagstiftningen intar till detta handlingssätt.
Är djurskyddslagstiftningen så slapp och otillräcklig, att
handlingar af grymhet mot djuren sällan kunnat beifras och, om de
beifras, straffas mycket lindrigt, till och med lindrigare än förseelser,
som i moraliskt afseende äro indifferenta, t. ex. öfverträdelser af
en ordningsstadga, då måste i det allmänna föreställningssättet dessa
handlingar framstå såsom föga brottsliga, föga klandervärda, och det
arbete, som djurskyddsvännerna utöfva för att väcka folkets samvete
med afseende å pligterna mot djuren, måste bli svårare och vida mindre
framgångsrikt, än om lagstiftningen går så att säga hand i hand
med detta arbete.

För öfrigt fins det och kommer väl ännu mycket länge att finnas
naturer, som äro så slöa, så råa och elaka, att de icke äro tillgängliga
för någon annan undervisning angående deras pligter mot de stackars
djuren, än den undervisning, som kan meddelas genom strafflagen, och
det är väl i främsta rummet mot sådana naturer, som dessa straffrättsliga
åtgärder skulle vara rigtade.

Det var med verklig öfverraskning, som jag af den redogörelse
motionären lemnat oss angående djurskyddslagstiftningen i främmande
länder, iann, att vårt land är så efterblifvet i fråga om en lagstiftning
i syfte att skydda djuren mot misshandel af tanklösa, råa och elaka
menniskor. Denna efterblifvenhet är, enligt mitt förmenande, icke
hedrande utan tvärt om, och jag anser derför, att vi böra sträfva efter
att äfven i detta fall rycka fram i främsta ledet bland de civiliserade
folken.

Man säger ofta, att man icke skall stifta så många lagar. Ja,
det kan ju vara sant, men emellertid tycker jag mig hafva märkt,
att det talet mindre höres, när fråga är om att lagstifta till förmån för
de samhällsklasser, som ha rätt att lagstifta — och sådant är ja menskligt,
men det är också menskligt, och menskligt i en högre mening, att vi, som
hafva lagstiftningsrätten i våra händer, tänka på att värna äfven deras
intressen, som här icke hafva någon talan, det må nu vara menniskors
eller djurs. De oskyldiga djuren, dessa våra stumma medarbetare här
i jemmerdalen, de ha fått lida så länge och så mycket för menniskans
skull, utan att vi reflekterat deröfver eller hyst någon medkänsla eller
något förbarmande med dem, att vi nu, då vi andeligen börjat få våra

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd mot
misshandel
af djur.

(Forts.)

N.-O 19. 60

Onsdagen den 23 Mars.

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd mot
misshandel
af djur.

(Forts.)

ögon öppnade i detta afseende, icke böra dröja att göra allt hvad
rimligtvis göras kan för att förminska deras lidanden.

Det är i denna tanke, herr talman, som jag anhåller att få yrka
afslag å utskottets betänkande och bifall till herr Wavrinskys motion.

I detta yttrande instämde herrar Arhusiander, Bromée, NorbergT
Norman, Wallmark, Persson i Tällberg, Holmgren i Warnhem, Persson
i Arboga och Eklund i Stockholm.

Herr Wavrinsky: Sedan jag begärde ordet, hafva flere talare
välvilligt biträdt min motion, och jag kan derför inskränka mig till
några fä ord.

Den ärade medlem af lagutskottet, som uppträdde till försvar för
dess betänkande, nämnde någonting om att man icke borde rätta sig
efter allt, som står i tidningarne. Nej, det har jag heller icke gjort.
Ingenting af det, som jag anfört i min motion, är stödt på lösa uppgifter
eller tidningsmeddelanden. Jag har särskild! bemödat mig om
att vända mig endast till i denna fråga specielt omdömesgilla och vederhäftiga
personer, och det är på deras omdömen jag byggt min motion.

Den ärade ledamoten af lagutskottet menade, att i hans bygd
icke förekommer något djurplågeri, och derför var han med om att
lagutskottet afstyrkte motionen. Ja, det är ju mycket lyckligt. Jag
är sjelf “östgöte, gud ske lof“, och jag vet, att i denna bygd handskas
man ganska väl med djuren. Men jag vet också, att på många andra
håll och väl äfven på sina ställen i Östergötland man behandlar djuren
illa, och det isynnerhet under rusets inflytande. På de ställen, der
rent af yrkesmessiga hästskojare fara fram, är enligt de uppgifter jag
erhållit tillståndet ytterst bedrögligt i detta afseende. Och jag vill
under benämningen hästskojare icke endast innefatta dem, som
stå i en låg samhällsställning; det finnes sådana äfven på högre
trappsteg af samhällsskalan. Tror då den ärade ledamoten af lagutskottet
att på dem upplysning skulle verka synnerligen mycket?
Jag tror det icke. Det har nog blifvit försökt.

Jag ber nu endast att få upplysa om ett slag af djurplågeri,
som den ärade utskottsledamoten sannolikt icke har tänkt på, utom
detta hästskojeri. Vi hafva t. ex. en upprörande art af djurplågeri,
som består i bibehållandet vid lif af obotligt sjuka kreatur under
långa tider endast för att försäkra sig om afgifterna hos kreatursförsäkringsbolagen.
Man förskaffar sig då hjelp af qvacksalfvare,
och jag har vederhäftiga bevis på att dessa behandla djuren på det
omenskligaste sätt. En förändring i afseende på synnerligast de
smärre kreatursförsäkringsbolagens stadganden i detta hänseende är
af behofvet påkallad, och ett förslag derom skall väl komma i sinom
tid. Jag har emellertid nu velat rigta uppmärksamheten derpå.

Den ifrågavarande ledamoten af lagutskottet var nog vänlig att
erkänna, att jag varit opartisk och lemnat alla svar jag fått, men jag
har olyckligtvis icke kunnat få in alla svaren, emedan jag icke hade
mer än 8 dagar på mig före motionens afgifvande för att insamla
utlåtandena. Inom 8 dagar inkommo alla dessa svar af 225 polismän,

61 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

hvilket bevisar, att saken föreföll dem vigtig. Jag bär här en hel Angående
samling af andra dylika utlåtanden än de, som intogos i motionen, fnlhtänoch
som väga minst lika mycket som dessa. stiftning til

Den ärade utskottsledamoten anförde två svar, som gå i en annan skydd mot
rigtning, och tilläde, att dessa efter hans uppfattning hafva rätt. Ja, misshandel
om man gillar den gamla Ibsenska satsen, att minoriteten alltid har af dJurrätt,
då vill jag erkänna, att det ligger sanning deri. Men nog borde ( or S-)
alla de andra i eu annan rigtning gående intygen från hundradetals
personer väga mera än dessa två, som för öfrigt icke äro absolut
afvisande, utan ställa sig mera tveksamt.

Till sist var det en ärad talare på skånebänken, som nästan förebrådde
mig, att jag icke nämnt något om stockholmsförhållandena.

Jag vill derpå svara, att jag rigtade min motion mot allt djurplågeri.

Jag har icke utpekat någon särskild trakt. Jag har specielt bemödat
mig att uttala mig så allmänt som möjligt, då jag föreslagit att
skärpa lagbestämmelserna genom införande af fängelsestraff för djurplågeri,
så att det i det allmänna medvetandet skulle blifva skamligt
att bedrifva sådant, så att man skulle kunna komma åt sådana, som
annars sitta i en alldeles för förnäm och stark position.

Jag ber emellertid att få nämna, att jag just haft min uppmärksamhet
rigtad på dessa hästar här i Stockholm, som varit föremål
för herr Jönssons särskilda deltagande. Jag gjorde genast anmälan
om förhållandet, och följden var, att polismästaren genast lät inspektera
dessa hästar, och jag har sedan af tidningarne sett, att bolaget blef
ålagdt att minska vagnarnes tyngd och vidtaga åtskilliga andra förändringar.
Detta torde just vara ett bevis för, att det i städerna är
något lättare att åstadkomma en förbättring i detta afseende, om man
nemligen är vaken och vill gripa in, hvaremot det på landsbygden
med dess stora afstånd icke är så lätt för polismännen och de, som
äro intresserade, att ingripa och göra sin vilja gällande. Det är derför,
som jag mera pointerat ställningen på landsbygden, men jag har
ingalunda velat fritaga de större städerna, särskilt icke Stockholm,
och allra minst har jag velat fritaga mig sjelf från att inskrida, när
så varit möjligt, för att åstadkomma rättelse.

Jag hoppas, då nu så många röster höjt sig för bifall till min motion,
att kammaren icke skall biträda lagutskottets yrkande, utan i
stället bifalla min motion.

Herr Husberg: Jag har, såsom synes af betänkandet, icke uti
utskottet tagit del uti denna frågas behandling, men jag kan icke
neka, att jag dock nu skulle vilja helt kort tillkännagifva den ståndpunkt
jag intager; och jag ber att i sådant afseende få nämna, att
jag ansluter mig till motionärens förslag.

Jag kan icke anse de nuvarande bestämmelserna i 18 kap. 16 §
strafflagen vara rigtiga eller tillfyllestgörande. Och de anmärkningar,
dem jag skulle vilja rigta mot desamma, utgöras hufvudsakligen af
hvad förut redan många gånger blifvit framhållet, nämligen för det
förste att, efter hvad jag tycker, bötesstraffet, det enda straff, som är
stadgadt i detta fall, är i åtskilliga fall för litet, för ringa. Jag

N:o 19. 62

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd mot
misshandel
af djur.
(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars.

menar, att för sadana särskilda händelser, der, såsom det obestridligen
förekommit, sådan misshandel af djur eger rum, som visar den allra
otäckaste grymhet och råhet, gerningsmännen verkligen förtjena att
klämmas till på ett annat och mera kraftigt sätt än genom ett mer
eller mindre lindrigt bötesstraff.

Jag vill vidare gent emot herr P. G. Petersson säga, att det är
klart, att denna motion icke rigtar sig mot våra ordentliga och
omsorgsfulla jordbrukare, ty de sköta nog sina ladugårdar, sina hästar
och andra kreatur väl utan skärpta straffbestämmelser, utan att den
är rigtad mot sådana der singulier individer, som fara fram som
odjur, och dessa kunde väl förtjena att hållas efter.

Dessutom vill jag i allo biträda den anmärkningen, att det är
oriktigt att göra straffet för djurplågeri beroende på, huruvida det
djur, som misshandlats, befinner sig i någon persons ego. Jag kan
egentligen icke^ förstå, att då man vill straffa den i en viss handling
framträdande råheten, som staten icke kan tåla eller lida utan näpst,
man skall låta denna straffbestämmelses tillämpning bero på, huruvida det
föremål, mot hvilket denna råhet rigtas, befinner sig i någon persons
ego. Nu säger utskottet, att då någon fångar ett vildt djur och
misshandlar det, så måste man säga, att denne person är egare till
djuret ifrån och med det ögonblick, han fångat detsamma. Men detta
är sådana der juridiska tolkningsförsök, som man måste taga till
hjelp» derför att man finner, att sjelfva grundtanken, att göra saken
beroende på om djuren befinna sig i en persons ego eller icke, i sig
sjelf är felaktig.

I afseende på sjelfva klämmen i motionen, skulle jag visserligen,
för min de], önskat en något annorlunda beskaffad form. Men då
jag° tror mig veta, att Första Kammaren redan biträdt lagutskottets
utlåtande, och sålunda följden af ett bifall till motionen från Andra
Kammarens sida icke kan blifva annat än en opinionsyttring, men
en opinionsyttring, som jag hoppas skall verka godt för framtiden,
så skall jag be att få yrka bifall till motionärens förslag i oförändrad
form.

Häruti instämde herrar Sahlin, friherre von Knorring, Lindblad,
Olsson i Skiftinge, Crusebjörn, Lundström, Emthén, Andersson i
hysvik, Olsson i Mårdäng, Nordin i Sättna,. Göthberg, Nyström,
Ericsson i Wallsta, Poignant, Svensson i Karlskrona, Sjövall och
Bruzelius.

Vidare anförde:

Herr Norrman: Herr grefve och talman, mine herrar! Hvad
jag tänkte säga är till största delen sagdt af landshöfding Husberg
och herr Nydahl, och jag kunde således inskränka mig till att instämma
med dessa herrar, men jag skall i alla fall be att få säga
några ord.

Då jag läste motionen, gjorde den på mig ett ganska godt intryck,
jag rigtigt fröjdades öfver, att herr Wavrinsky framkommit

63 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

med en så utmärkt motion, och jag kunde aldrig tänka mig, att något
sådant skulle hända, som att den skulle bli afstyrkt af lagutskottet.
Det förefaller mig något märkvärdigt, när lagutskottet säger: “Om
sålunda åtskilligt beträffande djurens behandling ännu är att önska
och rätta, måste dock erkännas, att en stor och allt jemt fortgående
förbättring härutinnan egt och eger rum“, och så vidare såsom skäl
för afslag anför, att opinionen har förbättrats och allt mer och mer
går i den rigtning, som motionären har önskat. Skulle det vara ett
skäl för afslag ? Skulle det då vara skäl att stifta en lag, som ginge
stick i stäf mot allmänna opinionen? Är det icke meningen, att, när
man stiftar en lag, man i någon mån skall hafva allmänna opinionen
för sig, att denna, så att säga, skall hafva gått före och lagen följa
efter, för att stödja och hjelpa till att utbreda opinionen? Jag
tycker således, att lagutskottet med denna motivering skulle hafva
kommit till ett alldeles motsatt beslut och tillstyrkt motionen, efter
som man hade anledning hoppas på framgång vid stiftandet af en
lag, som blifvit så pass förberedd af allmänna opinionen.

Jag tror likväl, att så mycket finnes qvar af den gamla råheten,
att det är högeligen af behofvet påkalladt att få en skärpt lagstiftning
i detta fåll till hjelp för opinionen.

Jag vill också påpeka en annan sak. Skulden för djurplågeriet,
som ovilkorligen är en synd, faller, enligt min uppfattning, icke endast
på den persons hufvud, som bedrifver den synden, utan samhället,
som på något sätt, jag vill icke säga, håller med, men åtminstone
lemnar syndaren ostraffad, gör sig mer eller mindre delaktig i
brottet, och vi borde akta oss för det allra minsta sken af något
sådant.

Det är också vår skyldighet som menniskor, som kristna menniskor,
att vara barmhertiga, och den barmhertigheten måste sträcka
sig äfven till djuren.

Jag vill derför sluta detta korta anförande med den bevekande
bönen till kammaren: “Varen barmhertigel”, och får då yrka afslag
å utskottets hemställan samt bifall till herr Wavrinskys motion.

Herr Waldenström: Jag skulle kunnat nöja mig med att instämma
i herr Husbergs yttrande, men eftersom jag begärt ordet,
skall jag begagna tillfället att säga något i förevarande fråga.

Jag anser visserligen icke herr Wavrinskys motion, sådan den
föreligger, vara tillfredsställande, men jag skall ändock med nöje
gifva min röst för densamma gent emot utskottets utlåtande, som är
i alla afseenden ännu mycket mindre tillfredsställande. Vår nuvarande
djurskyddslagstiftning behöfver ändras på många områden. Jag tänker
dervid på det massvis förekommande fångandet och dödandet af
småfoglar, på det djurplågeri, som eger rum vid kapplöpningar, på
det djurplågeri, som bedrifves vid den s. k. vivisektionen, der man
åberopar sig på menniskans rättighet att inhemta kunskap om lifvets
företeelser, det må kosta andra lefvande varelser hvilka horribla plågor
som helst.

Nu säger utskottet, att en lagstiftning lärer icke behöfvas, enär

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
shydd mot
misshandel
af djur.
(Forts.)

N:o 19.

64

Avgående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd mot
misshandel
af djur.
(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars.

“en stor och alltjemt fortgående förbättring härutinnan egt och
eger ram.*

Ja. jag är icke alldeles säker på att det pågår någon stor förbättring
i detta afseende. De intyg, som herr Wavrinsky i sin motion
anfört, visa, att det icke måtte vara förhållandet. Men äfven
om så vore, äro dock missförhållandena i alla fäll så stora, att man
visserligen beh öfver sätta en dam för dem.

Det är sant, såsom utskottet säger, att man icke kan åstadkomma
någon sedlig förbättring genom straffrättsliga bestämmelser.
Det kan man icke göra på något område, men ändå äro väl straffrättsliga
bestämmelser nödvändiga för att afskräcka rnenniskor från
att göra sådant, som deras egna hjertan och samveten icke lägga
hinder i vägen för.

Hvad nu beträffar de särskilda straffbestämmelser, som herr
Wavrinsky i sin motion föreslagit, så vill jag icke inlåta mig derpå,
men det förvånar mig på det allra högsta att se, huru lagutskottet
tagit sig till att definiera det uttryck, som nu förekommer i vår lag:
“egna och andras kreatur*. Jag är säker på, att herrarne aldrig hört
talas om eller tänkt sig möjligheten af en sådan definition. Till
“egna och andras kreatur* skulle således vara att räkna icke endast
husdjur, de må nu vara flygande eller icke flygande, utan äfven vilda
djur, som man fångat, ty, säger utskottet, när någon fångat ett vildt
djur, så är han egare af detsamma, och då hör detta djur till hans
“kreatur*, och han är således underkastad straff, om han misshandlar
detsamma. Jag tror, att icke ens de allra mest erfarne jordbrukarne
här i kammaren någonsin tänkt, att detta är betydelsen af lagens
uttryck: “egna och andras kreatur*. Bättre än att på detta sätt
krångla bort lagens ord hade lagutskottet handlat, om det tagit
mer hänsyn till hvad motionären påpekat och åtminstone föreslagit
t. ex. en skrifvelse i något mera allmänt syfte.

Emellertid anhåller jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Ohlsson i Yexiö: Herr talman, mina herrar! Jag både
uppfattar och uppskattar det fullt berättigade i djurskyddssträfvandena
och således äfven syftet med motionen. För min del betraktar jag
dock denna fråga i all hufvudsak och i allt väsentligt såsom en uppfostringsfråga,
såsom en folkupplysningsfråga, och endast i underordnad
grad såsom en straffrättslig fråga.

Tänker man närmare på förhållandena, så tror jag, att hvar och
en lätt nog skall inse, att i jemförelsevis högst få fall djurplågeriet
sker inför offentligheten, på allmänna platser, gator och vägar och i
vittnens närvaro; sker det der, så sker det i regel under rusets
inflytelse eller under ett häftigt sinnes uppbrusning. I de allra
flesta fall sker det nog under sådana förhållanden och omständigheter,
att någon kontroll derå eller bevisning derom icke kan åstadkommas.
Den verkligt råe och grymme djurplågaren träffas säkerligen i de
flesta fall icke af lagens straffande arm.

Är det nu så, synes det mig, som kunde man icke för sjelfva
saken vinna något derpå, att straflhotet ökas, att straffskalan skärpes.

Onsdagen den 23 Mars.

65 N:o 19.

Mången anser nog i likhet med mig — såsom jag äfven tyckt mig
märka — och det med rätta, att nu gällande straffskala, som infördes
så nyligen som år 1890, är och kan vara tillräckligt effektiv, om och
när densamma vederbörligen tillämpas.

Vid sådant förhållande och då jag anser, att den rätta och enda
säkra vägen till målet icke går genom straiflagsparagrafer och fängelsestraff.
utan genom uppfostran och folkupplysning, som särskildt och
direkt rigtar sig på denna vissserligen behjertansvärda sak, kan jag,
herr talman, med den mening jag sålunda omfattar, icke annat än
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Folke Andersson: Herr grefve och talman! Mina herrar!

Efter den nu förda diskussionen skulle det nästan kunna anses, som
om utskottet ville försvara djurplågeriet, men jag vill försäkra herrame,
att vi inom utskottet ömma för djuren lika väl som någon
annan och önska skydd för dem. Vi hafva dock ansett, och det
torde måhända icke kunna förnekas, att folket i allmänhet i vårt land
egnar mera omsorg åt djuren nu än förr och sköter dem bättre. Vi
tro äfven, att man icke genom alltför sträng lagstiftning vinner det
mål, man åsyftar, och i likhet med föregående talaren är jag af den
uppfattningen, att folket genom ökad upplysning mer lär sig att inse
vigten af humanitet mot djuren och allt mer och mer vinnlägga sig
derom och derför icke så mycket skall förbryta sig mot dem. Redan
nu finnes det ett lagstadgande, som kan tillämpas vid svårare förbrytelser,
och jag vill icke vara med om att stadga frihetsstraff för
djurplågeri, ty det vore att gå för långt. Således har jag anslutit
mig till utskottets hemställan. Vill kammaren besluta något annat,
så ligger det i dess skön, men då jag för min del anser, att utskottet
haft skäl för sitt åtgörande, så skall jag, herr talman, anhålla att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jönsson i Färeköp: Herr talman! Mina herrar ! På grund
af hvad motionären anfört med anledning af mitt föregående yttrande,
så torde det tillåtas mig att förklara detta mitt kortfattade och kanske
för knapphändiga yttrande i frågan. Jag uttalade mig möjligen icke
nog tydligt och kom måhända icke att beröra frågan precis så, som
min mening varit. Min mening var emellertid, att jag icke fäste mig
så mycket vid de åberopade intygen, då de flesta af dem äro afgifna
af veterinärer och allmänna åklagare, och då jag vet, att, ehuru det
finnes många åklagare och det äfven finnes en veterinär vid hvarje
omnibus- eller spårvagnsbolag, djurplågeriet vid dessa bolag dock får pas
sera utan att allmänna åklagaren vidtager någon åtgärd. Det var detta,
jag fann anmärkningsvärd!;, och som föranledde mitt yttrande, men
det var ingalunda min afsigt att vilja uttala något klander mot motionären,
så mycket mindre, som han ju vidtagit åtgärder till rättelse i
detta stycke.

Herr Pehrson i Törneryd: Då det icke endast af en, utan af

två utskottsledamöter ifrågasatts, att denna fråga skulle företrädesvis
Andra Kammarens Prat. n:o 19. 5

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd mot
misshandel
af djur.
(Ports.)

N:0 19. 66

Angående
fullständigare
lagstiftning
till
skydd mot
misshandel
af djur.
(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars.

vara eu fråga, som skulle öfverlemnas åt uppfostringens vård, så gaf
det mig anledning att begära ordet.

I likhet med dem anser äfven jag, att på uppfostringens väg
mycket kan göras, för att menniskorna skola lära sig behandla djuren
väl; men den vägen är måhända något långsam, och kanske behöfver
man ock något annat medel vid sidan för att något snarare kunna
främja det mål, hvarefter man strätvar. Om lagstiftningen dervid
kan komma till hjelp, så synes det mig icke vara någon anledning
att motsätta sig det. Jag har särskild anledning att vid detta
tillfälle draga mitt strå till stacken, derför att jag tänker på en
händelse, som inträffade i min hemort för några år sedan. En dräng,
som var ute och körde på en åker med ett par oxar, blef häftigt
ond på en af dem. Han stannade dem och sprang framför dem och
sparkade till oxen i hufvudet. — Drängen hade vid tillfället stora
träskor på sig. — Den första sparken slog in ögat på oxen och den
andra träffade oxen i pannan, så att han stupade. Ett stort blodflöde
uppstod och man måste köra hem oxen med ett par hästar och vagn;
veterinär efterskickades och denne förklarade, att oxen måste nedslagtas,
hvilket också skedde. Gerningsmannen lagfördes, hvarvid han
fäldes till 75 kronors böter. Häraf kan man ju tydligen finna, att
straffbestämmelserna i detta hänseende äro alldeles otillräckliga.

Dessutom har jag en särskild anledning att biträda motionärens
förslag derför, att jag under en följd af år varit i tillfälle att iakttaga,
hvad som försiggått här i hufvudstaden. Jag har t. ex. funnit, att
de hästar, som gå för omnibusarne mellan Riddarhustorget och Vasastaden,
i allmänhet, när de inköpas och sättas in på denna trafikled,
äro stora, vackra och präktiga djur. Huru länge de kunna användas
för denna körning, förrän de äro utmattade och utkörda, vet jag icke,
men det vet jag, att det är en ganska kort tid i jemförelse med hvad
djur kunna användas, om de behandlas väl. I alla fall utöfvas der
enligt min uppfattning djurplågeri, när man på en mycket kort tid
kan köra ut de bästa och kraftigaste djuren.

Vid byggen här i Stockholm förekommer nästan alltid, att hästarna
ryggas till följd af för trånga platser, och de ryggas ofta öfver
stenar, plankor, sandhögar och andra föremål. Hvar och en torde
veta, att när man vill straffa eu häst, så ryggar man honom, och
det är äfven nogsamt bekant, hvilken påföljd ett sådant ryggande medför:
hästen blir nemligen snart nog förderfvad i benen, för ett par
år sedan förekom här i staden en stor husreparation inne på en gård.
Gården var så trång, att man der icke kunde vända med ett lass, och
porten hade en sluttande plan åt gatan. Man måste således rygga in
alla de hästar, som från gården skulle föra bort gammalt murbruk,
sten och andra föremål. Det är ett stort djurplågeri att genom eu
port upp till en högre än gatan liggande gård ständigt rygga in förspända
hästar. Då, enligt mitt förmenande, djurplågeri pågår i långt
större utsträckning här i hufvudstaden än på landsbygden, synes mig
motionären hafva haft en särskild anledning att framkomma med detta
sitt förslag, och anhåller jag att få biträda detsamma.

Onsdagen den 23 Mars.

67 N:o 18.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Med afslag å utskottets
hemställan biföll kammaren den i ämnet väckta motionen.

§ 12.

Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 43, i anledning
af väckta motioner om löneförhöjning för Riksdagens justitieombudsman
och justitiekanslern m. m.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 11) hade herr
C. E. Ljungberg hemstält:

att Riksdagens justitieombudsman måtte, lika med högsta domstolens
ledamöter, tilldelas en årlig lön af 10,000 kronor;

att han måtte, efter minst tio års tjenstetid och uppnådda 65
åldersår, undfå en pension af 80 procent å lönen; samt

att den justitieombudsman, som före sitt 65:te åldersår afginge,
i följd deraf att valet träffat annan person, måtte, när detta skett,
utan officiel anmärkning mot hans embetsförvaltning, åtnjuta halfva
den pension, som annars efter ofvan angifna regler skulle honom tillkomma,
dock endast till dess han till äfventyrs på stat erhölle embete
eller tjenst med högre löneförmåner.

Vidare hade uti en inom samma kammare af herr P. Reuterswärd
väckt motion (n:o 14) föreslagits:

att Riksdagen ville besluta, att den lön af 8,000 kronor, som
justitieombudsmannen för närvarande åtnjuter, skulle från och med
1899 utgå med ett till 12,000 kronor höjdt belopp; samt

för den händelse Riksdagen skulle anse § 97 i regeringsformen
härtill föranleda,

att justitiekanslerens lön från samma tid skulle utgå med 9,000
kronor och hans tjenstgöringspenningar med 3,000 kronor.

Slutligen hade herr H. Holmlin i Andra Kammaren väckt en
motion (n:o 128), hvilken, efter det visst i motionen framstäldt yrkande
blifvit med kammarens begifvande af motionären återtaget, innefattade
följande förslag:

att justitieombudsmanna- och justitiekanslersbefattningen från och
med 1899 års ingång aflönas med 10,000 kronor årligen, samt

att pensionen bestämmes till 8,000 kronor för båda platserna,
åt justitieombudsmannen, när han i minst 15 år med väl vitsordad
tjenstgöring innehaft platsen samt uppnått 65 lefnadsår.

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavararande motioner icke
måtte vinna Riksdagens bifall.

Ordet lemnades till

Herr Dar in, som yttrade: Herr talman, mina herrar! De täta
ombyten af innehafvare, som under senare tider egt rum beträffande
justitieombudsmannaembetet, hafva framkallat eu enligt min åsigt
icke oberättigad oro icke mindre för det vigtiga embetets effektivitet
än för dess auktoritet. Denna oro bar inom Riksdagen funnit sitt
uttrvck i flera olikartade förslag i syfte att afhjelpa missförhållandet.
De förslag, som framkommit och hittills pröfvats af detta års Riksdag,
hafva emellertid icke vunnit dess bifall.

N:o 19. 68

Onsdagen den 23 Mars.

Beträffande de nu föreliggande förslagen yttrar statsutskottet, att
det icke funnit sig öfvertygadt derom, att endast genom en förhöjning
af justitieombudsmannens aflöning det afsedda ändamålet skulle
vinnas. Utskottet har således icke vågat påstå, att icke en åtgärd af
det slag, som nu är ifrågasatt, skulle på sitt sätt och i sin mån bidraga
till ändamålets vinnande. Då så är, och då jag för min del
dristar mig att tro, att tvärtom en sådan åtgärd skulle på ett ganska
verksamt sätt främja syftet, och då vidare denna åtgärd tydligen kan
företagas alldeles oberoende af de andra åtgärder, som kunna ifrågasättas
för samma ändamåls vinnande, tvekar jag icke, herr talman,
att yrka bifall till herr Ljungbergs motion i så måtto, att jag hemställer,
att Riksdagen måtte besluta, att Riksdagens justitieombudsman
måtte från och med 1899, i likhet med högsta domstolens ledamöter,
tilldelas en årlig lön af 10,000 kronor.

Herr A. Hedin förenade sig med herr Darin.

Vidare anförde:

Herr Kardell: Herr talman, mina herrar! Af alla förtroenden,
som Riksdagen kan utdela, är justitieombudsmannabefattningen den
förnämsta. Justitieombudsmannen har ingalunda endast till uppgift,
som en föregående ärad talare på skaraborgsbänken yttrat, att anställa
jagt på råttorna i rådhusarkiven, utan enligt grundlagen har
han till uppgift “att hafva tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af domare
och embetsman samt att vid vederbörliga domstolar i laga ordning
tilltala dem, som uti sina embetens utöfning* etc. “någon olaglighet
begått*, d. v. s. det är hans skyldighet att fullgöra detta. Detta
hindrar icke, att äfven andra kunna hafva rätt att göra detsamma.

Under sådana förhållanden borde justitieombudsmannens embete
vara så väl situeradt som trots något af de andra högre embetena i
vårt land. Men så är visst icke förhållandet. Justitieombudsmannabefattningen
är faktiskt icke annat än en exspektansplats. Och hvarför
har den blifvit det? För min del tror jag, att i främsta rummet två
omständigheter bidragit dertill.

Den ena är förändringen i riksdagsordningen 1866. Till följd
af denna förändring blef nemligen valperioden för justitieombudsmannen
ettårig i stället för att den förut varit treårig. Denna
ändring medförde synnerligen menliga följder. Dessa hafva utvecklats
förut i motion till denna Riksdag af herr Ernst Carlson från Göteborg,
och de utvecklades ytterligare, då denna motion föredrogs här
i kammaren. Jag vill derför icke vidare ingå derpå. Jag vill endast
nämna, att jag talat med en af de föregående justitieombudsmännen,
hvarvid han förklarade, att han för sin del skulle hafva tvekat i höggrad
att mottaga justitierådsembetet, så vida valperioden fortfarande
varit treårig, äfven om lönen för justitieombudsmannen endast varit
8,000 kronor. Deremot förklarade han alldeles bestämdt, att han icke
skulle hafva tvekat att visa tillbaka det anbud, som gjordes honom,

Onsdagen den 23 Mars.

69 N:0 19.

om denna lön varit 10,000 kronor, utan han skulle i så fall stått
qvar vid justitieombudsmansbefattningen.

Den andra omständigheten, som enligt mitt förmenande föranledt,
att justitieombudsmansbefattningen blifvit en exspektansplats, är en
händelse, som inträffade år 1874. Då höjdes justitierådens löner från
8,000 till 10,000 kronor. Före denna tid hade både justitieråden och
justitieombudsmannen haft 8,000 kronor, och således ingen olikhet i
det hänseendet förefunnits och icke någon särskild orsak förelegat
för justitieombudsmannen att öfvergå till högsta domstolen. Men
annorlunda blef förhållandet, då år 1874, som jag nämnt, justitierådens
lön höjdes till 10,000 kronor. Till följd deraf har en ojemnhet
sedan alltid varit rådande, och följden häraf är ännu i denna
dag den, att justitieombudsmannen äfven af detta skäl gerna öfvergår
till högsta domstolen och blir justitieråd.

En synnerligen stor olägenhet är den, att justitieombudsmannen
icke åtnjuter semester, och en annan den, att han får tjenstledighet,
endast i fall han blir svårt sjuk eller något annat laga förfall inträffar.
Och om han sålunda får tjenstledighet, skall han afträda
hälften af sin lön till vikarien, hvilken senare icke får något mera
än detta. Men skall man kunna begära, att någon skall fungera som
justitieombudsman och icke erhålla mera än 4,000 kronor om året?
Om justitieombudsmannens lön uppginge till 10,000 kronor, så vore
detta missförhållande åtminstone i någon mån afhjelpt.

En svår olägenhet med de nuvarande förhållandena är också den,
att det är svårt att få en person i landsorten att åtaga sig att blifva
justitieombudsman. Det är ju gifvet, att rätt många af våra landtdomare
hafva mera än 8,000 kronors inkomst om året, och detta
gäller icke blott om landtdomare, utan äfven om andra jurister i
landsorten. Kan man tänka sig, att en sådan jurist låter förmå sig
att lemna sin lukrativa befattning i landsorten för att blifva justitieombudsman
och öfverflytta till Stockholm, då han med säkerhet vet,
att hans lön skall uppgå endast till 8,000 kronor, således mindre, än
han förut haft, och då han icke kan vara säker på att icke efter ett
års tid få vända tillbaka till landsorten?

Hvad herr Ernst Carlsons motion beträffar, så har den fallit,
den led af formella brister; men jag vill uttala den förhoppningen,
att den kommer igen ett annat år. Hvad åter den föreliggande
motionen beträffar, så ber jag att fä instämma i det yrkande, som
förut blifvit gjordt, nemligen att justitieombudsmannens lön måtte
höjas från 8,000 till 10,000 kronor. Herr Holmlin har i sin motion
tillika yrkat på pensionsrätt för justitieombudsmannen. Jag anser
för min del, att utskottet anfört sådana skäl mot denna del af
motionen, att man gerna kan instämma med utskottet, hvilket man
deremot icke kan med afseende på lönen.

I likhet med föregående talare yrkar jag, att justitieombudsmannens
lön höjes till 10,000 kronor.

Herr Elowson: Herr talman! Det var icke med allmän förtjusning,
som man 1809 mottog justitieombudsmannainstitutionen;

N:0 19. 70

Onsdagen den 28 Mars.

tvärtom, vigtiga och allvarliga invändningar mot densamma höjdes.
Oppositionen utgick derifrån, att justitiekanslersembetet var en uråldrig
institution. Dess innehafvare hade till uppgift att öfvervaka
lagarnes efterlefnad och kontrollera embetsmännens pligtuppfyllelse,
och man ansåg det då mindre nödigt att vid sidan af justitiekansler!!
förordna en ny högsta åklagare.

Ännu mera allvarliga anmärkningar gjordes mot den nya institutionen.
Grundlagen af 1809 hade vidmagthållit den uråldriga bestämmelsen
derom, att monarken skulle skydda de medborgerliga
lagliga fri- och rättigheterna. Då så var, ansåg man på sätt och
vis förmätet, att regeringsformen skulle i sin 96 § åt en undersåte
medgifva, om icke samma, så dock liknande rättigheter. Det anfördes
också, att justitieombudsmansinstitutionen var mindre nödvändig.
Den vore icke grundad i något sakförhållande. Den hade, sades det,
blifvit uppfunnen som en belöning åt dess första innehafvare.

Emellertid har justitieombudsmansinstitutionen vuxit fäst och
skjutit rötter i folkets rättsmedvetande. Folket ser upp till justitieombudsmannen
såsom den naturlige försvararen af dess lagliga medborgerliga
fri- och rättigheter. Derför anser sig också folket hafva
rättmätigt kraf på sin representation, att den icke låter justitieombudsmansinstitutionen
blifva försvagad.

Grundlagen innehåller en bestämmelse derom, att Konungens
justitiekansler och Riksdagens justitieombudsman skola i alla afseenden
anses lika. Visserligen hänför sig denna bestämmelse ursprungligen
till rangförhållandet. Det gjordes också med afseende derpå
1809 en anmärkning inom presteståndet, gående ut på, att man ansåg,
att den rang, som skulle tillmätas justitieombudsmannen, vore för hög.
Konstitutionsutskottet afgaf derpå svar: utskottet säde, att om utskottet
fått följa sin egen böjelse, hade det helt visst icke gjort
hemställan om någon officiel rang för Riksdagens justitieombudsman;
men utskottet trodde icke, att nationen ännu var tillräckligt mogen
för att uppskatta den personliga förtjensten, der den icke omstrålades
af embetsrang.

Men bestämmelsen derom, att justitiekansler!] och justitieombudsmannen
skola vara likstälda, måste enligt grundlagens bud tagas i
en väsentlig mening. Gör man sig då den frågan, huruvida innehafvarne
af dessa embeten för närvarande äro likstälda, så torde
svaret icke blifva tvifvelaktigt. Gör man en hemställan till justitieombudsmannen,
huruvida han skulle vara villig att, om det erbjödes
honom, öfvertaga justitiekanslersembetet, torde det icke vara tvifvelaktigt,
att han säger ja dertill. Han har der en helt annan ställning
i afseende på den trygghet, hvarmed han kan påräkna att få innehafva
embetet. Han sitter i embetet, så länge han har Konungens
förtroende. För att han mot sin vilja skall derifrån aflägsnas, fordras,
att regeringen tager ett spontant initiativ och förklarar sig icke
vidare hafva förtroende för honom.

Helt annorlunda ställer det sig med Riksdagens justitieombudsman
; med honom är det snarare, kan man säga, tvärtom. Sedan
justitieombudsmannen väl fått vitsord derom, att hans embetsförvalt -

71 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

ning vunnit Riksdagens godkännande, går tiden för hans mandat till
ända. Riksdagen bereder sig att företaga nytt val. Huruvida han
blir vald, beror på åtskilliga politiska vindkast. Och detta nya val
har, mina herrar, en helt annan betydelse, än om Riksdagen skulle
tao-a initiativ och säga: Ni eger icke vidare Riksdagens förtroende.

Således måste man medgifva, att justitiekanslern innehar en
tryggare embetsställning än justitieombudsmannen. Denna den senares
underlägsenhet i berörda afseende skulle då kunna uppvägas på något
annat sätt. Då justitieombudsmannen har en otryggare ställning, kan
man icke förtänka honom, om han har en viss benägenhet att söka
få ett annat embete, der han sitter med större trygghet, vare sig
detta har samma aflöningsförmåner eller högre.

Annorlunda gestaltade sig detta, om justitieombudsmannens aflöning
vore högre, än den nu är. Han hade då en viss benägenhet
att. spanna qvar, och för min del är jag öfvertygad derom, att en
förhöjd aflöning skulle verka derhän, att benägenheten hos embetets
innehafvare att qvarstanna i embetet blefve större.

Tager man i betraktande det höga och vigtiga embete, som
Riksdagens justitieombudsman innehafver, synes det också, som om
han skulle vara förtjent af en högre aflöning.

Grundlagen föreskrifver, att justitieombudsmannen skall öfvervaka
domstolarnes — såväl de lägre som de högre och högsta domstolens
— förhandlingar. I hvilken mening infinner sig justitieombudsmannen
exempelvis i högsta domstolen? Detta kan tagas pa
olika sätt. Det kan hända, att han kommer dit för att sätta sig
såsom en lärjunge vid en Gamaliels fötter. Det kan också hända,
att han kommer dit för att med sakkännedom och insigt kritiskt
Granska förhandlingarna. Om meningen är, att han skall göra det
senare, så bör han vara minst likstäld med ledamöterna i högsta
domstolen i afseende å aflöningsförmåner. Då han har en otrygg
ställning, anser jag för min del, att den aflöning, som Riksdagen
består honom, bör vara till och med något högre än den aflöning, som
Riksdagen anvisar åt justitieråden. Han bör enligt min mening betagas
all benägenhet att för några timliga fördelar öfvergifva det
ansvarsfulla embete, han från Riksdagen har mottagit. Jag utgar
från den synpunkten, att om Riksdagen hedrar sin justitieombudsman
genom att åt honom anslå eu skälig aflöning, så hedrar Riksdagen i
och med detsamma sig sjelf. 0

Det har talats om och en motion är äfven väckt angående pension
åt Riksdagens justitieombudsman. Med hänsyn till den ställning,
som justitieombudsmannen intager, anser jag icke, att pensionsfrågan
bör sammanknippas med det förslag, som nu föreligger. Jag anser
pensionen vara mindre behöflig. Antingen är justitieombudsmannen
en embetsman på ordinarie stat och kan då,^i fall lian afgar från
embetet, såsom pensionsberättigad komma i åtnjutande af pension,
eller också skulle man kunna tänka sig, att han vore privatjurist.
Då hade han icke i någon händelse pensionsrätt, och den inkomst,
som tillkomme honom såsom justitieombudsman, torde i sadant fall
vara tillräcklig.

N:0 19. 72

Onsdagen den 23 Mars.

Na hafva de båda föregående talarne, om jag fattat dem rätt, yrkat
att aflomngen skulle sättas till ett belopp af 10,000 kronor. För min
de! skulle jag finna det mera tilltalande, om Riksdagen för sin justitieombudsman
bestämde den aflöning, som uti en inom Första Kammaren
vackt motion blifvit åt Forsta Kammarens ålderspresident föreslagen.

enne vill nemligen sätta justitieombudsmannens aflöning till 12 000
kronor. 1 sammanhang dermed anser motionären i Första Kammaren
err Reuterswärd, att äfven justitiekanslerens aflöning borde höjas''
Åt hvad jag förut har sagt framgår, att jag icke anser behöflig! eller
ens råttmat att höja justitiekanslerens aflöning. Denna har en så stor
. tjygShet, hvarmed han innehar sitt embete, att natron
Jo”? j höjning f°r honom icke behöfver sättas i fråga. Skulle justitieombudsmannen
fa en aflöning af 12,000 kronor, så skulle man kanske
kunna saga, att han vore likstäld med justitiekansleren.

Jag skall derför, herr talman, be att få yrka bifall till första
punkten i den motion, som herr Reuterswärd väckt i Första Kammaren,
nemligen att Riksdagen ville besluta, att den lön af 8 000
kronor, som justitieombudsmannen för närvarande åtnjuter, skulle
från och med ar 1899 utgå med ett till 12,000 kronor höjdt belopp
Jag anhaller, herr talman, om bifall till detta mitt yrkande och anslag
a utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Nydahl.

, ''f6!1; SJÖ: Den föregående talaren äfvensom motionären hafva

utgått lian den grundsatsen, att derest man aflönade justitieombudsmannen
med 10 000 kronor — eller, såsom den senaste talaren yrkaue,
med 12,000 kronor — så skulle man derigenom afhjelpa de
misshailigheter, om jag så får säga, som nu råda, och få bibehålla
justitieombudsmannen i embetet, så länge han åtnjöte Riksdagens förtroende.
Men den, som detta tror, har helt säkert, efter mitt förmenande,
gjort upp räkningen utan värden. Äfven om justitieombudsmannen
skulle få en sådan aflöning, som här föreslagits, vare
sig det nu skulle blifva 10,000 eller 12,000 kronor, är jag alldeles
förvissad derom, att, derest Konungen kallade honom till det embete
hvarom man här talat, nemligen till ledamot af högsta domstolen,
han skulle taga emot denna kallelse, änskönt justitieombudsmannens
aflöning vore satt till högre belopp än aflöningen för ledamot af
högsta domstolen. Han skulle helt säkert göra det dels derför, att
han ville göra Konungen till viljes och dels för den höga äran. Tv
mina herrar, hvad gör man icke för denf Vi se ju, huru gerna man
tagel emot förtroendet att vara ledamot af Första Kammaren. Och
de, som mottagit detta uppdrag, utföra det icke allenast utan ersättmng^
utan under utöfvandet af denna sin befattning få de minsann
också depensera ett eller annat tusental kronor årligen. Jag tror
således icke, att man skulle vinna något genom att antaga detta förslag.
hör öfrigt kan jag, så långt jag minnes tillbaka, icke erinra
mig eu enda gång, då det icke varit ganska lätt att få någon hygglig
och präktig karl att mottaga justitieombudsmansbefattningen. Då

Onsdagen den 23 Mars. 73 N:o 19,

så är. hemställer jag till herrarne om bifall till utskottets förslag och
afslag å motionerna.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Jag skulle kunna
nöja mig med att instämma med en föregående talare, men jag ber
i alla fall att få säga några ord för egen räkning.

Det har framhållits dels af motionärerna och dels af dem, som
dela deras mening i denna fråga, att det vore nödvändigt att höja
aflöningen för justitieombudsmannen, derest man skulle kunna påräkna
att få behålla en justitieombudsman under längre tid. Om
man kunde vinna detta mål genom en sådan åtgärd, så skulle jag
för visso vara den förste att biträda detta förslag, men jag tror, att
man härutinnan räknar fullkomligt fel. Vi måste besinna, att den
omständigheten, att innehafvaren af platsen icke kan påräkna att få
sitta qvar mer än ett år i sänder, är af sådan art, att man näppeligen
kan afhjelpa denna olägenhet för justitieombudsmannen genom
en löneförhöjning. Den, som förmenar sig härigenom kunna afhjelpa
denna oegentlighet, om jag får begagna det uttrycket, missräknar sig,
enligt min mening, fullkomligt. Det måste naturligtvis blifva en aflöning,
som är betydligt högre, än hvad motionärerna föreslagit, för
den händelse man skulle kunna vinna det af dem åsyftade målet.

Man har jemfört justitieombudsmannen och hans aflöningsförhållanden
närmast med justitieråden och de löneförmåner, som
dessa åtnjuta. Här är dock i alla fall en väsentlig skilnad. Äfven
om man vill gifva justitieombudsmannen den aflöning af 10,000
kronor, som tillkommer ledamot af högsta domstolen, är det en väsentlig
skilnad mellan å ena sidan en fast plats, som i sinom tid
medför en säker och rundlig pension, och å andra sidan en mindre
fast plats, som innehafvaren icke kan räkna på mer än för en kortare
tid i sänder. Derest man sålunda sätter lönebeloppen för justitieombudsmannen
och för ledamot af högsta domstolen lika, kan detta
naturligtvis icke i någon mån bidraga dertill, att den person, som är
justitieombudsman, sitter qvar som sådan, derest det erbjudes honom
en fast plats med motsvarande aflöningsförmåner.

Man skulle på grund af dessa framställningar — och liknande
framställningar gjordes äfven i fjor — kunna tro, att det saknats
lämpliga och i öfrigt dugliga personer, som velat mottaga justitieombudsmansbefattningen.
Men så är ju icke förhållandet. Blickar
man tillbaka på alla dem, som sedan justitieombudsmansbefattningens
införande varit innehafvare af densamma, så måste man erkänna, att
det i regel varit öfvermåttan dugliga personer, som innehaft platsen,
och att dessa varit väl vuxna sitt ansvarsfulla och höga uppdrag.

Vi kunna i närvarande stund icke påstå, att det varit någon brist på
dugliga aspiranter till platsen. Jag vädjar i synnerhet till dem af
herrarne, som äro från landsbygden och som känna vår präktiga
landtdomarecorps, om icke herrarne litet hvar känna inom denna
corps personer, som skulle vara lämpliga som justitieombudsmän.

Jag är äfven fullkomligt öfvertygad, att de skulle antaga ett sådant
anbud. Hvad är det då, som påkallar, att vi nödvändigtvis skola

N:o 19. 74

Onsdagen den 23 Mars.

höja aflöningen för denna Riksdagens tjensteman, när man dels kan
påvisa, att vi alltid hittills haft dugligt folk på platsen, dels ock har
godt hopp om att, äfven med de nuvarande löneförmånerna, jemväl
för framtiden erhålla lämpliga personer? Detta är ett nit, som jag
kallar öfverdrifvet, och som kanske skulle förtjena ett annat namn.

Beträffande det förslag, som är framstäldt af en bland motionärerna,
hvilken icke nöjt sig med att allenast föreslå högre lön till
justitieombudsmannen, utan äfven påyrkat förhöjning i lönen för
justitiekansleren, får jag säga, att detta förslag förefaller mig ännu
mera märkvärdigt. På den grund, att man åstundar högre aflöning
för justitieombudsmannen, föreslår man förhöjd aflöning äfven för
en annan tjensteman, om hvilken man icke ens vet, att han skall
mottaga denna löneförhöjning, derest den erbjudes honom, och som
i hvarje fall icke sjelf ifrågasatt något dylikt. Ingen annan, med
undantag af motionärerna, har heller ifrågasatt denna löneförhöjning.
Här föreslås förhöjd aflöning för en tjensteman, som har 8,000 kronor
i lön och 5,000 kronor i pension, utan att han sjelf begärt eller någon
annan tänkt på något dylikt. Jag tycker, att detta är rent af
märkvärdigt, helst då ett sådant förslag kommer från en person, som
väl bör känna de förhållanden, som råda på Sveriges landsbygd, och
hvilka, om man tager hänsyn till dem, ingalunda gifva anledning att
påyrka löneförhöjning åt tjenstemän, som redan åtnjuta en aflöning
af 8,000 kronor.

Jag anhåller, herr grefve och talman, om bifall till utskottets
afstyrkande hemställan.

Herr Ersson i Vestlandaholm instämde häruti.

Herr Holmlin: Herr talman, mina herrar! Som jag för tillfället
är mycket hes och sålunda fruktar för att icke höras, hade jag icke
ämnat besvära kammaren med något anförande, men den senaste talaren
bär gjort det för mig nödvändigt att yttra några ord. Han förebrådde
mig särskildt, att jag tagit mig det ofoget före att begära högre lön
icke blott åt justitieombudsmannen, utan äfven åt justitiekansleren.
Ja, om det är ett fel, så ligger det felet hos statsutskottet vid förra
årets riksdag. Detta utskott förklarade bestämdt, att om justitieombudsmannen
skall hafva högre lön, så bör äfven justitiekansleren
hafva det, ty i grundlagen heter det, att dessa två tjenstemän skola
i allo vara med hvarandra likstälda. Dermed hoppas jag hafva afböjt
denna invändning.

Eftersom jag har ordet, ber jag att ännu få tillägga något. Den
ärade statsutskottledamoten förebrådde mig äfven i år för att jag,
som är representant för landsbygden, hemstält om högre lön för dessa
två embetsmän. Man kan väl ändå, äfven om man är från landsbygden,
få lof att hafva en egen uppfattning. Hvad som särskildt
gifvit mig anledning att framkomma med mitt förslag, det är den
folkliga harmen öfver hur det tillgår med denna Riksdagens förnämsta
tjenstemannaplats — hvars innehafvare skall hafva uppsigt öfver, att
embets- och tjenstemän sköta sina åligganden, att lagarne efterlefvas

75 N:o 19.

Onsdagen den 23 Mars.

af hög och låg — detta arf af Georg Adlersparre, om hvilken Tegnér
sade, att det är den man, vi hafva att tacka för att vi ännu äro
svenskar. När jag förra året såg, att platsens innehafvare ombyttes
tre gånger, så gaf detta mig anledning att påstå, att svenska folket
har icke rätt väl vårdat det arf, som Georg Adlersparre åt detsamma
lemnat: frihet och sjelfständighet. Det är derför, som jag icke alls
fruktar att, med uppgifvande af mitt i motionen framstälda förslag
angående pensionsrätten, instämma i lektors Darins yrkande om
aflöningens höjande till ett belopp af 10,000 kronor årligen.

Herr Elowson: Herr grefve och talman! Jag anser mig böra

med några ord delvis bemöta de yttranden, som fälts af de tvenne
ledamöter af statsutskottet, som här haft ordet. Den senare af dessa
framhöll, att penninglönen icke skulle hafva så synnerligen stor betydelse,
utan att innehafvaren af justitieombudsmansbefattningen alltid
skulle sträfva efter att få en mera fast plats. Det kan dock hända,
att, om man får en justitieombudsman, som med nit och intresse egnar
sig åt sitt kall, han fäster ett väsentligt afseende vid att hafva en
högre aflöning, än han skulle få i en annan tjenst, der han hade
trygghet och der han hade pensionsrätt. Samma talare menade också,
att man då skulle bestämma eu mycket högre lön. Jag nöjer mig
dock med ett bifall till den mindre lön, som jag föreslagit. Det kan
hända, att den ärade statsutskottsledamoten vill låta lönen växa ännu
mera. Jag tror dock, att ett belopp af 12,000 kronor skulle väga
rätt ansenligt såsom motiv för en justitieombudsman att stanna qvar
i embetet och icke söka att komma derifrån.

Vidare framkom den nämnde talaren med den gamla, utnötta
frasen, att det alltid finnes aspiranter till platsen. Ja, sådana finnas,
mina herrar, till hvilken plats som helst, den må vara förenad med
huru låg aflöning som helst. Men här är fråga om det högsta förtroende,
som Riksdagen kan gifva åt en sin ombudsman. Skall man
i detta fall tala om konkurrensen? Jag framhöll i mitt förra anförande
och vidhåller fortfarande den synpunkten, att om Riksdagen hedrat sin
justitieombudsman, så hedrar Riksdagen i och med detsamma sig sjelf.

Den ärade talaren framkastade också den frågan, hvad som påkallade
det nit, man visat att få en ändring genomförd i de förhållanden,
som nu äro rådande med afseende å justitieombudsmansinstitutionen.
De motioner, som väckts i ärendet vid innevarande riksdag,
svara på denna fråga. Man har ansett det vara olämpligt, att en så
stor rörlighet visade sig på denna plats. Utan tvifvel vore det från
konstitutionel synpunkt godt, om justitieombudsmannen kunde väljas
för en period, något längre än ett år, men den frågan föreligger icke
nu. I alla händelser anser jag, att han bör, för att enligt grundlagens
bud vara fullt likstäld med jnstitiekansleren, hafva en högre aflöning,
då han onekligen har mindre trygghet i afseende på sitt embetes
bibehållande.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag ber herr talmannen och kam maren

icke blifva otåliga; jag skall icke länge upptaga tiden, utan
blott yttra ett par ord till mitt försvar.

H:o 19. 76

Onsdagen den 23 Mars.

Den senaste talaren förmenade, att talet om att det aldrig saknats
aspiranter till justitieombndsmansplatsen endast vore en gammal utnött
fras, som intet hade att betyda. Jag ber att få återkalla i hans minne,
att jag icke allenast åberopade mig derpå, att det alltid funnits
aspiranter till platsen, utan äfven och i sammanhang dermed framhöll,
att det städse funnits sådana, som varit fullt lämpliga att innehafva
densamma. Det är en väsentlig skilnad mellan att kunna säga å ena
sidan, att det finnes aspiranter till en plats, och å andra sidan, att
det finnes tillräckligt många sådana, som hvar för sig äro fullt skickliga
att bestrida tjensten, derest de få densamma. Deri ligger den stora
skilnaden, som herr Elowson tycktes icke vilja bemärka.

Samma talare har ytterligare framhållit, att det ju kunde tänkas,,
att jag ville ha aflöningen taststäld till ännu högre belopp, än som
här föreslagits, eftersom jag enligt hans förmenande antydt något
sådant. Jag har naturligtvis aldrig velat säga något dylikt, och jag
tror icke heller, att jag sagt det, förrän jag fått se ett sådant uttalande
återgifvet i stenografernas protokoll. Men jag har sagt, att
man icke kan afhjelpa de olägenheter, som uti ifrågavarande fäll förefinnas,
med att höja justitieombudsmannens aflöning till vare sig 10,000
eller 12,000 kronor, utan att förhöjningen måste blifva vida större,
om man vill vinna målet. Det är hvad jag har sagt. Och detta är
ju också helt naturligt, ty — såsom hvar och en af herrarne lätt
finner — äfven om justitieombudsmannen skulle få en lön af 12,000
kronor, men ändock få innehafva platsen blott för en kortare tid i
sänder — han väljes ju nu för ett år, men låt vara, att denna tid blir
utsträckt till tre år — så sitter han ju mycket osäkrare på sin plats,
än han skulle göra, om han blefve justitieråd. 1 det sistnämnda fallet
sitter han ju som innehafvare af platsen, till dess han är pensionsmessig.
Om han lefver så länge, får han åtnjuta pension under sin
återstående lifstid. Det är alldeles gifvet, att en dylik fast befattning,
som medför icke allenast en stor lön under tjenstetiden, utan äfven
en stor pension efter tjenstetidens slut, skall vara för en justitieombudsman
mycket mera tilldragande, och det lider intet tvifvel, att
han skall mottaga densamma, derest den erbjudes honom, äfven om
den med justitieombudsmansbefattningen förenade lönen bestämmes
så som motionärerna föreslagit.

Det är blott detta jag velat hafva tillräckligt betonadt, att man
icke vinner det mål, som motionärerna afsett, genom den här föreslagna
åtgärden. Det är på denna grund, som jag fortfarande yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr Kardell: Herr talman! Jag ber endast att få yttra ett par ord.

Nog hafva vi haft dugliga män, som velat åtaga sig uppdraget
att vara justitieombudsman ■— det är icke deröfver, vi klaga. Men dessa
dugliga män, som vi gerna hade velat behålla på platsen till och med
mycket länge, hafva icke stannat qvar i embetet. De hafva icke hunnit
blifva varma i kläderna, förrän de lemnat justitieombudsmansbefattningen
och gått in i högsta domstolen, der de fått 2,000 kronor högre
lön än i justitieombudsmansembetet.

Onsdagen den 23 Mars.

77 N:0 1»

Det är visserligen icke sagdt, att missförhållandet hjelpes derigenom,
att justitieombudsmannens lön höjes till 10,000 kronor, men
alltid blir det i någon mån derigenom rättadt. Detta är nemligen
endast den ena sidan af reformen. Vi anse för vår del icke, att allt
afbjelpes derigenom, men vi afvakta, att äfven den andra sidan af
reformen genomföres, d. v. s. att den treåriga valperioden återställes.
Det ena och det andra i förening kommer säkerligen att råda bot på
det nuvarande missförhållandet. För närvarande föreligger emellertid
endast den ena sidan af saken till afgörande; men vi vänta ock på
den andra, och den skall nog komma i sin tid.

Den ärade ledamoten af statsutskottet ansåg, att justitieombudsmannens
lön borde högst afsevärdt höjas, derest hans frestelse att
ingå i högsta domstolen skulle borttagas. Jag tror dock icke, att detta
är behöfligt, ty först och främst är det ett ganska ärofullt uppdrag
att vara justitieombudsman, och derpå bör väl sättas något värde, och
för det andra har justitieombudsmannen icke ett så träget och besvärligt
arbete som justitieråden. Dessa få ju arbeta träget dag för
dag. Jag måste vidare för min del antaga, att justitieombudsmannens
arbete har något tilldragande och intressant, som skulle göra, att
mången duglig man stannade qvar på platsen, om lönevilkoren i någon
mån förbättrades, så att han i detta hänseende blefve likstäld med
justitieråden. Det är icke mindre än 8 personer, som varit justitieombudsmän
under de senaste 14 åren, så att nog är det fullt fog för
det talet, att numera är denna, den högsta värdighet, som Riksdagen
kan utdela, vorden ingenting annat än en exspektansplats. Detta är
icke fördelaktigt för embetet i och för sig sjelft och icke heller hedrar
det Riksdagen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner l:o) på
bifall till utskottets hemställan; 2:o) på afslag å nämnda hemställan
och bifall till det af herr Darin under öfverläggningen framstälda förslag;
och 3:o) på bifall till herr Elowsons förslag. Herr talmannen
fann den förstnämnda propositionen vara besvarad med öfvervägande
ja, men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits
bifall till herr Darins förslag, nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställen,
bifallit det af herr Darin under öfverläggningen framstälda
förslag.

Omröstningen utföll med 97 ja och 71 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

B:o 19. 78

Onsdagen den 23 Mars.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes

lagutskottets utlåtanden:

n:o 50, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af §§ 11, 21, 59 och 73 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, dels ock åtta med anledning af berörda
proposition afgifna motioner,

n:o 51, i anledning af väckt motion angående lagstiftning till
förekommande af olycksfall vid begagnande af tröskverk och dermed
jemförliga inrättningar, och

n:o 52, i anledning af väckt motion om tillägg till § 26 mom. 1
af förordningen angående utvidgad näringsfrihet, samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16,
med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om ändring af förordningen angående expeditionslösen i fråga
om lagfart å fast egendom.

§ löjlighet
från riksdagsgöromålen beviljades herr A. V. Nilson i
Lidköping under 4 dagar från och med den 26 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,41 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Fredagen den 25 Mars.

79 N:o 1».

Fredagen den 25 mars.

Kl. V* 3 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 18 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Herr talmannen lät uppläsa följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och
chefen för kongl. justitiedepartementet den
24 mars 1898.

Landtbrukaren Thor Lundblad på Sem hade aflemnat fullmagt,
utvisande,,, att han vid riksdagsmannaval, som den 18 i denna månad
hållits i As och Gäsene härads domsaga blifvit utsedd till ledamot af
Riksdagens Andra Kammare för tiden till den 1 januari 1900.

Vid den granskning af fullmagten, som härefter företogs inför
statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet samt vidare åt
vederbörande fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, anmärktes,
att i fullmagten förekomme mindre afvikelser från det i 20 § riksdagsordningen
stadgade formulär; men som dessa afvikelser icke syntes
vara af beskaffenhet, att derigenom meningen förändrades eller otydlighet
eljest föranleddes, ansågs fullmagten böra godkännas; och skulle protokoll
öfver hvad sålunda förekommit meddelas Andra Kammaren, hvarjemte
fullmagten skulle till kammaren öfverlemnas för att hållas
Lundblad till hända.

In fidem

Joh. O. Ramstedt.

Jemte det protokollet lades till handlingarne, beslöt kammaren
att äfven för sino del godkänna herr Lundblads behörighet såsom
representant för As och Gäsenes domsagas valkrets; och skulle den
öfverlemnade fullmagten genom kammarens kanslis försorg återställas
till herr Lundblad.

H:o 19. 80

Fredagen den 25 Mars.

§ 3.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts i senste sammanträdet bordlagda
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa delar
af värnpligtslagen beslöt kammaren öfverlemna densamma till behandling
af lagutskottet.

Till statsutskottet hänvisades Kongl. Maj:ts proposition angående
beredande af medel till fullbordande af de beslutade nya kasernetablissementen.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

lagutskottets utlåtanden n:is 50, 51 och 52; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtande n:o 47, angående
Kongl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen och dels i särskild
proposition (n:o 45) framstälda förslag om anslag till jernvägsanläggningar
för statens räkning samt i anledning deraf inom Riksdagen
väckta motioner.

§ 6.

Justerades två protokollsutdrag;
åtkildes kl. 2,40 e. m.

hvarefter kammarens ledamöter
In fidem

E. Nathorst Böö».

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Atiebolaget, 1898.