RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1898:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1898. Första Kammaren. N:o 28.

Onsdagen den 27 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 23 och 26 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 70, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark och virke från kronoparker till sanatorier, och

n:o 71, i anledning af väckta motioner om anslag för åstadkommande
af ett sanatorium i södra delen af Sverige,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 23 och 26 innevarande månad bordlagda betänkande
n:o 25, i anledning af väckta motioner om ändring af bestämmelserna
rörande postbevillningen.

Punktm 1. Ifrågasatt

nedsättning i

Herr Ljungberg: Jag kan för min del icke finna, att utskottet
har haft goda skäl för denna hemställan. Det är ju bevisligt, att man ''radTTnrikes
i andra länder, såsom i Danmark och Norge, har lägre rekommendations- bref.
afgift. Hvarför skulle det då icke kunna gå för sig äfven här? Om
det skulle vara svårt att bifalla eu nedsättning i denna afgift, till följd
åt den risk, som på grund af den ringa rekommendationsafgiften skulle
möta, då stora summor skola utbetalas, så borde generalpoststyrelsen
hafva visat detta, men det finnes icke den ringaste antydan om den
förlust, som genom afgiftens nedsättande skulle drabba postverket. Vid
sådant förhållande synes det mig, att man med god vilja hade kunnat
medgifva en nedsättning i denna afgift t. ex. till 10 öre, såsom det är
i Norge.

Herr Cavalli: Den siste ärade talaren har ganska kortfattadt
angilvit, hvarför han för sin del tyckte, att man borde nedsätta
Första Kammarens Prot. JY:o 28. 1898.

)

Onsdagen den 27 April, e. m.

ifrågasatt rekommendationsafgiften från 20 till 10 öre, men det kräfves en något
nedsättning i fullständigare och noggrannare utredning för denna fråga, än den han
afgiften för bestod jemför man den utredning han lemnade med den, som generalrradT7nrikes
poststyrelsen åstadkommit, och hvilken delvis finnes intagen i det förese/.
dragna betänkandet, ställer jag mig obetingadt på generalpoststyrelsens
(Forts.) sida. För öfrigt har den ärade talaren förbisett, att denna af honom
ganska kort affärdade sak skulle åstadkomma för postverket en minskning
i årliga inkomster af 252,000 kronor. Jag skall derför tillåta
mig hemställa om bifall till nu föredragna moment i bevillningsutskottets
betänkande.

Herr Ljungberg: Dqt är väl icke på den grund, att det skulle
minska inkomsterna för poststyrelsen, utan på den grund att det vore
farligt att nedsätta rekommendationsafgiften, emedan det skulle kunna
medföra stora förluster, som man motsätter sig denna nedsättning.
Men dessa förluster hafva icke på minsta sätt bevisats, i det att man
icke ens lemuat någon redogörelse för de utbetalningar, som förkomDa
rekommenderado bref föranledt. Jag vill icke vidare påyrka den begärda
nedsättningen, men jag vill erinra derom, att då man motsätter
sig en så billig begäran, bör man kunna visa, att dess bifallande kunde
medföra fara eller förlust.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla den i ämnet väckta motionen i den del, hvarom
nu vore fråga.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

ifrågasatt Punkten 3.

nedsättning i

korsband,s- Herr Qavani: Jag bär underskrifvit detta betänkande, men icke

P°Zlk?akeT reserverat mig. Då ligger det i sakens natur, att jag godkänner det
slut, hvartill utskottet kommit. Men hvarför jag detta oaktadt begärt
ordet, det är derför, att det i betänkandet finnes eu sak, som jag anser
mig böra påpeka till det afseende, dervid kan fästas. Den motion,
som i detta ämne väckts, har efter åtskillig utredning mynnat ut deri,
att motionären säger, att på den grund att portot för tidningar och
tidskrifter är så lågt, synes portot på vanliga trycksaker böra ställas
i relation dertill. Utskottet har efter inhemtande af yttrande från
generalpoststyrelsen, på skäl som jag anser fullt giltiga, ansett sig höra
afstyrka förslaget, och för den händelse detta afstyrkande vinner Riks -

N:o 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

dagens bifall, är det klart, att Riksdagen anser, att den grund, hvarpå
motionären byggt, är origtig. Saken bör således vändas om, och den
frågan framställas: är icke det porto, som för närvarande erlägges för
befordran af tidningar, för lågt? Bevillningsutskottet har påpekat detta
i sitt yttrande, der utskottet ansett, att portosatserna för trycksaker
icke äro för höga, utan snarare tvärtom att portosatserna för tidningar
och tidskrifter äro synnerligen låga. Om så är, och jag tror att detta
är temligen allmänt meningen bland dem, som hafva att dermed sysselsätta
sig, föreställer jag mig, att något borde göras för ändring i eller
utjemnaude af dessa förhållanden. Det är detta i utskottets yttrande
påpekade förhållande, hvilket jag velat än ytterligare påpeka till det
afseende, chefen för finansdepartementet dervid nu eller framdeles kan
behaga fästa.

Herr Wtern: Jag kan antaga, att ifrågavarande portosatser möjligen
i förhållande till kostnaderna äro låga, men jag hemställer till
herrarna, om med de höga skatter, svenska folket nu har att betala,
och hvilka för fjolåret beräknas lemna ett öfverskott af omkring 15
millioner, det kan vara skäl att öka afgifter, och om det icke snarare
vore billigt att fortfarande låta allmänheten vara i åtnjutande af det
billiga tidningsportot!

Jag tillstyrker, att icke något afseende måtte fästas vid herr
Cavallis yttrande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 23 och 20 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—17.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
23 och 26 innevarande månad bordlagda memorial och utlåtande:

n:o 65, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsu m mor,

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till fortsatt utveckling af statens telefonväsende, och

Ifrågasatt
nedsättning i
korsbandsportotfSr
vista
trycksaker.
(Forts.)

N:o 28.

Avgående
de kongl.
teatrarne.

Onsdagen den 27 April, e. m.

n:o 67, med förslag till åtskilliga stadgande!!, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 23 och 26 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående de kongl. teatrarne.

Herr Wieselgren: Då jag icke anser lämpligt, att teaterfrågan

afgöres, utan att en enda mening till protokollet gör sig hörd utöfver
den, som utskottet uttalat, skall jag be att få yttra några ord, angifvande
den åsigt i frågan jag hyser. Statsutskottet säger nemligen,
att Kongl. Maj:ts förevarande förslag synes utskottet innebära “en
väl funnen lösning1'' af frågan om ordnande af de kongl. teatrarnas
framtida ställning och verksamhet. Jag kan icke häri instämma. Det
må vara, att den dramatiska teatern är utdömd och bör försäljas,
liksom att vägande röster mana till begagnande af det tillfälle, som
erbjuder sig att inköpa den s. k. svenska teatern. Ja, det kan vara
olika meningar härom; men eu tredje mening kan man också hafva,
just den, som utskottet afvisat, då det säger, att “uppförande af eu
ny teater för detta ändamål icke synes kunna under nuvarande förhållande
ifrågasättas “. Det är dock den enda utväg, som jag anser
“kunna ifrågasättas", för så vidt man anser, att den dramatiska konsten
har några anspråk på den församling, som skall besluta öfver dess
framtid. Af det kongl. förslaget är det alldeles påtagligt, att den
dramatiska scenen enligt sagda förslag skall komma att tjenstgöra
såsom ett slags tjenarinna, ett slags penninginsamlande bianstalt, till
operan. Denna ställning anser jag icke den dramatiska scenen värdig;
och jag tror, att hvar och en, som har en rigtig uppfattning af hvad
den dramatiska konsten innebär, måste anse, att en lösning i den
vägen icke kan anses vara “väl funnen". Det är ju alldeles påtagligt,
att skall den dramatiska scenen på detta sätt tjenstgöra, måste den
känna sig hänvisad att slå in på en väg, som allt för länge och under
mångas beklagande redan blifvit anlitad, nemligen den, att man, utan
att tillse de dramatiska konstalstrens verkliga värde, endast fäst sig
vid deras beskaffenhet att kunna draga folk, och således — skaffa
pengar. Detta blefve enligt föreliggande förslaget den hufvudsakliga
uppgiften för den dramatiska scenen, men icke hvad som skulle vara
det, nemligen att kunna, såsom i slutet af statsutskottets utlåtande
uttalas, på ett konsten värdigt sätt utöfva teaterverksamheten, hvilken
borde omfatta det större skådespelet, hvarjemte svensk dramatisk diktning
borde i möjligaste mån hägnas och uppmuntras. Det är komplett
omöjligt, för den händelse den anordning vidtages, som här är föreslagen.
Om man måste göra sitt val emellan att antingen upprätthålla
den nationella skådebanan så som här föreslagits, utan visshet
att den verkligen kan tjena sitt verkliga syfte och utan att man vill
göra de förutsättningar möjliga, som härför kräfvas, eller också att

N:o 28.

Onsdagen den 27 April, e. m. 5

låta den dramatiska teaterverksamheten utöfvas af privata, vill jag
hellre välja det senare. Men är det så, att Kongl. Maj:t framlägger
ett förslag, hvari den nationella skådebanans intressen kunna anses
hafva blifvit på ett fullt värdigt sätt tillvaratagna, skall jag vara den
förste att rösta för ett sådant förslag. Detta kan jag icke bifalla.

Herr statsrådet grefve Wachtmeister: Den siste ärade talaren

har anmärkt, att enligt Kongl. Maj:ts förslag den nationella talscenen
skulle komma att få en missgynnad ställning. Teaterkomitén har beräknat,
att om uteslutande operaverksamhet skulle utöfvas på stora
teatern, eu årlig brist af 27,800 kronor skulle uppkomma, och att om
talscenen och sångscenen förenades å stora teatern under gemensam
ledning, en årlig brist skulle uppstå af 54,200 kronor, hvaremot om
man anordnade två skådebanor under gemensam förvaltning man skulle
få en årlig behållning af 39,100 kronor. Af dessa siffror kan man
ju draga samma slutsats, som den förre talaren, eller att den dramatiska
skådebauau beräknats lemna en behållning, som skulle komma
den lyriska scenen till godo. Men han har dragit den enligt min
mening origtiga slutsatsen, att denna anordning skulle blifva menlig
för den dramatiska konsten. Jag kan för min del icke finna någonting
för den dramatiska konsten nedsättande eller eljest olämpligt deri,
att då staten anser sig böra vidtaga anordningar för främjande af eu
mot konstens fordringar i möjligaste män svarande teaterverksamhet,
och man är på det klara dermed, att staten bör främja båda grenarna
af teaterverksamheten, såväl den lyriska som den dramatiska, staten
då låter den vinst, som beräknas uppkomma på talscenen, hvilken har
lättare att bära sig, komma till godo den lyriska, som har svårare att
bära sig. Jo, säger då talaren, om jag fattade honom rätt, eu sådan
anordning skulle kunna leda dertill, att, om teatern råkade i ekonomiskt^
trångmål, det föreslagna teaterbolaget icke alltid skulle kunna
motstå frestelsen att för att förbättra affärerna på talscenen gifva pjeser,
som vore mer eller mindre underhaltiga, men som gåfve goda hus.
Denna farhåga synes mig skäligen långsökt, och jag ber dessutom att
få fästa uppmärksamheten på, att enligt den organisation, som skulle
gifvas^åt teaterbolaget, erforderliga garantier synes komma att vinnas
mot sådana eventualiteter, som talaren befarade. Enligt det upprättade
förslagskontraktet skulle nemligen af de fem medlemmar, åt'' hvilka
bolagsstyrelsen skulle bestå, Kongl. Maj:t utse tre, bland dem ordföranden
och verkställande direktören, som skulle vara teaterns chef
med ledning åt hela den konstnärliga och finansiella förvaltningen.
Visserligen skulle enligt förslaget den verkställande direktören underställa
vissa Irågor, bland dem valet af teaterstycken, styrelsen, men
då de af Kongl. Maj:t tillsatta ledamöterna bilda majoritet, och dessa
ledamöter icke behöfva tagas inom teaterbolaget, skulle ju äfven för
det oförmodade fall, att de af bolaget utsedda styrelseledamöterna
skulle tillstyrka införande af sämre repertoir, alla möjliga garantier
finnas för att teaterverksamheten komme att ledas med nödig hänsyn
till en sund konsts fordringar. Jag tror, att ur den synpunkten de
mot Kongl. Maj.-ts förslag framstälda betänkligheterna icke äro befogade.

Angående
de kongl.
teatrame.
(Ports.)

N:o 28.

Angående
de kongl.
teatrarne.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, e. m.

Herr Lundeberg: Vid den utgång frågan fått i medkammaren

kan det ju icke vara skäl att uppehålla tiden med många ord om densamma,
men jag har blifvit uppkallad af ett af den förste ärade talarens
yttranden. Han framhöll nemligen, att det icke kunde vara berättigadt,
när statsutskottet yttrar, att den nu föreliggande lösningen
af teaterfrågan vore väl funnen. Jag tillåter mig icke att ingå på det
konstnärliga i frågan; jag vill blott betona, att det synes mig vara af
den komité, som nedlagt så mycket arbete på utredningen af denna
angelägenhet, till fullo påvisadt, att teaterfrågan icke kan lösas genom
sammanförande af de båda scenerna på en gemensam skådebana, och
att, såsom en konseqvens deraf, man måste vara betänkt på att anordna
två skådebanor. När man dä skall ordna ekonomien för de båda
teatrarne, får man icke förglömma, att Riksdagen under en lång följd
af år framhållit, att teaterfrågan icke må lösas annorlunda än så, att
staten befrias från allt ansvar för uppehållandet af teaterverksamheten
utöfver det bidrag Riksdagen derför anslagit, d. v. s. 00,000 kronor.
Det är sålunda en mycket knapp marginal i detta fall tillmätt. Med
hänsyn till detta Riksdagens uttalande, som fick sin särskilda postering
" 1889, hafva också de vederbörande, hvilka ordnandet af denna
angelägenhet ålegat, arbetat med det resultat, att för staten vunnits
eu teater, hvars anskaffande icke kostat staten mer än medgifvandet
af de vilkor, som det varit nödvändigt att uppstalla och för staten att
sanktionera i fråga om anskaffandet af de nödiga medlen. Till följd
af detta medgifvande står en teater, tillkommen genom en energi, som
icke utgått från Riksdagens sida, nu snart färdig att öfverlemnas till
statsverket, utan att staten på något sätt behöft bidraga till de kostnader,
som varit nödvändiga för dess åstadkommande. Men vederbörandes
omsorg har icke blott sträckt sig till sjelfva teaterns byggande.
De hafva också sökt ordna det derhän, att teaterverksamheten
skulle kunna uppehållas utan något statens vidare ingripande än genom
de 60,000 kronor, som af ålder, kan man säga, varit för ändamålet
anslagna. När nu dessa vederbörande, som insatt all sin energi, allt sitt
intresse och all sin omtanke för att uppfylla det af Riksdagen uppstälda
vilkoret i fråga om teaterverksamhetens uppehållande utan ökadt statsbidrag,
realiserat detta på sådant sätt som nu föreligger; när det nu verkligen
funnits män, nog varma för konsten, nog intresserade, nog ambitiösa,
om jag så må säga, att erbjuda att denna verksamhet skall på deras
risk och räkning uppehållas utan någon som helst risk för staten, då
må det väl vara utskottet tillåtet att säga, att detta är en väl funnen
lösning af teaterfrågan. Jag sammanfattar hvad jag sagt deri, att
staten har fått en teater, som icke kostat staten ett öre; staten har
fått ett konsortium, som i törsta hand till ett belopp af 195,000 kronor
ikläder sig ansvarigheten för uppehållandet af teaterns verksamhet.
Staten mellanträder icke förr än clessa 195,000 kronor äro uppoffrade
och derefter äfven den fond af 500,000 kronor, som icke Riksdagen
har framkallat och skapat men väl det konsortium, som åtog sig teaterns
byggande. Är icke en sådan lösning väl funnen, vet jag icke
hvad som är det. Det säges, att det är någonting för den dramatiska
konsten ovärdigt att behandlas såsom en tjenarinna för den lyriska

Onsdagen den 27 April, e. m.

N:0 28

scenens uppehållande. Men i förevarande afseende synes det, att man
ej kan fördela arbetet i tvenne afdelningar utan tvärtom måste sammanföra
krafterna till gemensamt arbete för uppehållande och bevarande
af såväl den lyriska som den dramatiska konsten, och på det
att staten må kunna fullgöra de förpligtelser, som densamma i detta
fall åligger, nemligen att vara en målsman för dem båda. Under sådana
förhållanden tror jag, att det förslag Kongl. Maj:t här framlagt,
hade varit väl förtjent af ett bättre tillgodoseende från Riksdagens
sida. Särskild! håller jag före, att de män, som åtagit sig den svåra
och grannlaga uppgiften att i detta fall företräda Riksdagen och fylla
det allmännas förpligtelser, gjort sig väl förtjenta om så val bönsten
som det allmänna.

Jag kan naturligtvis, med den uppfattning, jag i saken hyser,
icke annat än yrka bifall till statsutskottets förslag. Jag vet icke,
hvad resultat ett afslag kommer att medföra, men att det för konsten
kan medföra en stagnation samt äfven andra följder, för hvilka de
som nu motsätta sig förslaget, möjligen icke gjort sig fullt reda, håller
jag för ganska sannolikt. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lem an: Teaterfrågan är väl både de facto och de jure

fallen för denna riksdag, men det må tillåtas mig att, såsom lifligt
intresserad för dess lösning, ännu i sista timmen yttra några ord om
densamma. Jag kan icke neka till att jag beklagar, att frågan icke
blifvit löst, men å andra sidan får jag säga, att jag för min ringa del
är belåten dermed, att icke lösningen blifvit sådan utskottet föreslagit.
Jag underskattar långt ifrån komiténs och utskottets arbete, men icke
tror jag det skulle hafva varit lyckligt, om Riksdagen godkänt den
föreslagna lösningen. Jag tror vidare att stämningen mot denna egentligen
mynnar ut i ogillande af svenska teaterns inköpande. Jag erkänner,
att jag förlidet år hade en annan uppfattning, men jag har
sedermera sökt sätta mig in i saken och kommit till den åsigt, att det
icke vore lyckligt, om detta teaterköp blefve af. Det blefve enligt min
tro eu halfmesyr, då man på den inköpta teaterns reparation säkerligen
finge nedlägga stora kostnader. Så gick det också, då nuvarande
dramatiska teatern inköptes; det dröjde icke länge, förrän anspråken
ökades, förrän man insåg, att den inköpta teatern tillföljd af tidens
växande kraf var mer eller mindre oduglig. Fruktan för att det skulle
gå så äfven nu har för många inom Andra Kammaren säkerligen varit
det afgörande skälet, då de röstade för afslag å den kongl. propositionen.
Då frågas det: “hvad vilja de som röstat för afslag? Den
nuvarande dramatiska teatern är omöjlig; huru skall frågan lösas?“
Jag anhåller få med några ord angifva, huru jag tänkt mig en lösning,
som jag tror vara den enda möjliga, då man icke vill inhysa
både den dramatiska och lyriska scenen i det nya operahuset, hvilket
komitén efter undersökning funnit, om än icke omöjligt, dock ganska
svårt. Det enda sättet torde vara att åstadkomma en nybyggnad för
den dramatiska scenen. Men, har man sagt, huru skall detta blifva
möjligt, då det beräknade kostnadsbeloppet är så ofantligt stort, då det

Angående
de kongl
teatrame.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

Angående
de kongl.
teatrarne.
(Forts)

öfverstiger den till 600,000 kronor uppskattade kostnaden — jag säger
med flit uppskattade — för svenska teaterns inköp och iståndsättande?
För min del har jag tänkt mig en ny byggnad kunna åstadkommas
på följande sätt: den vid dramatiska teaterns försäljning inflytande
köpeskillingen öfverlemnas till ett bolag på vilkor att bolaget bygger
ett nytt hus för den dramatiska teaterverksamheten, och att så länge
denna på värdigt sätt upprätthålles, denna summa 360,000 kronor,
kanske något mer eller mindre, får hos bolaget innestå mot första
inteckning såsom räntefritt lån. Aktiekapitalet behöfde då icke blifva
så stort, och när den nya byggnaden skulle uppföras, kunde man bygga
såsom nu är vanligt samt anordna lokaler för uthyrning, hvilket jag
tror säkerligare skulle löna sig. Jag kan icke tänka mig, att en hufvudstad
sådan som Stockholm, skulle kunna vara utan en dramatisk teater,
då alla svenska städer, från Göteborg till de mycket mindre göra stora
uppoffringar icke blott för att uppehålla teaterverksamheten genom
tillhandahållande af passande byggnader, utan äfven för att underhålla
muséer och dylika inrättningar. Stockholm är i detta fall lyckligare
lottadt; utom det anslag det fått lemna till operan, är det befriadt
från utgifter för liknande ändamål. Jag hör icke till dem, som fordra
uppoffringar från kommuner för statsändamål, men jag antager, att intresset
i Stockholm för erhållande af en värdig dramatisk teaterbyggnad
skulle visa sig vara så stort, att det icke blefve svårt att få ihop
ett tillräckligt aktiekapital. Och om det är sant, hvilket jag icke heller
betviflar, hvad teaterkomitén yttrar, att just den dramatiska teaterverksamheten
är lönande, synes det mig, att ett företag, sådant jag
nu förslagsvis antydt, icke skulle i ekonomiskt hänseende vara vådligt,
utan lika väl ifunna bära sig i Stockholm som i utlandet, hvarvid det
bolag, som öfvertoge det samma, komme att ställas under sådan kontroll,
som Kongl. Maj:t kunde finna nödig.

Jag har tillåtit mig framställa denna idé, som möjligen är oduglig,
men jag har gjort det såsom lifligt intresserad för teaterfrågans lösning
och då jag funnit den nu föreslagna lösningen icke vara ett lösande,
utan ett afhuggande af den gordiska knuten.

Herr Ljungberg: Jag föreställer mig, att då staten inlåter sig i
en egendomshandel, är det Riksdagens pligt att se till, att den fullt
motsvarar det ändamål, som dermed afsetts. Hvad den s. k. svenska
teatern beträffar, som nu är ifrågasatt att inköpas, har erfarenheten
visat, att den både i akustiskt hänseende och med hänsyn till sitt läge
är otjenlig. Vi veta, att en af de mest populära skådespelare och
teaterdirektörer, som funnits i vår stad, har förgäfves försökt uppehålla
teaterverksamheten i densamma. Och vid det besök riksdagsmän för
någon tid sedan der gjorde fann man, att det till och med på till scenen
närbelägna platser icke var möjligt att tillbörligt höra de uppträdande.
Under sådana förhållanden kan jag icke förstå, huru man kan tänka
på att inköpa denna teater. Het finnes ju andra utvägar. Jag föreställer
mig, att man kunde uppgöra med ett bolag eller en byggnadsentreprenör
att på tjentligt ställe uppföra en teater, hvilken man sedan
kunde förhyra på eu tio år eller så omkring. Någon brådska är det

Onsdagen den 27 April, e. m.

N:0 28.

sannerligen ej heller att försälja den dramatiska teatern, ty ju längre
den står desto mera stiger tomtvärdet, så att det går mycket väl an
att ett annat år få de 360,000 kronor, som nu utlofvats, och kanske
med ränta. Jag anser derför, att man gjorde klokast att först och
främst utse någon plats, tjenlig för en sådan nybyggnad och sedan
vidtala eu entreprenör, som åtoge sig uppförandet af densamma, hvarefter
man kunde hyra den nya teatern på någon tid och derigenom få
tillfälle att försöka den. Då vore icke något större kapital bortkastadt.
I betraktande häraf, kan jag icke finna skäl att antaga det nu föreliggande
förslaget, utan hemställer om afslag å betänkandet.

Herr Walldén: Jag trodde, efter den utgång frågan fått i Andra
Kammaren, att den icke skulle komma att taga mycken tid här, men
då flere talare hafva uppträdt och rigtat anmärkningar mot den verkstälda
utredningen och det förslag som framstäits, kanske det kan tilllåtas
mig, som är den enda i kammaren, hvilken deltagit i denna komités
arbeten, att yttra några ord.

Inom komitén var man genast på det klara med, att den första
vigtiga uppgift, man hade att lösa, var att söka skaffa den dramatiska
scenen om jag så får säga tak öfver hufvudet. Den nuvarande dramatiska
teatern har blifvit af myndigheterna utdömd, och det lider väl
intet tvifvel, att föreställningarna på densamma blifva förbjudna och
måste förbjudas, emedan den är i högsta grad eldfarlig. Komiténs
ledamöter besökte sjelfva teatern och togo kännedom om dess beskaffenhet
i alla vinklar och vrår och funno dervid, att der voro hopade inom
en liten rymd en massa brännbara ämnen och så vådliga tillställningar,
att de allra största olyckor skulle kunna inträffa icke blott för dem,
som i salongen åskådade skådespelet, utan i all synnerhet för den
uppträdande personalen och de biträden, som der behöfvas. Att således
fortfarande använda den nuvarande dramatiska teatern får man
icke tänka på. Nästa spelår börjar redan om några veckor och vill
man, att den dramatiska scenens verksamhet skalf fortgå, måste man
bereda den ea annan lokal. Komitén sökte också flera utvägar för att
finna en lösning på denna fråga. Man tänkte sig möjligheten, att den
dramatiska scenen skulle kunna inflytta i det nya teaterhuset vid
Gustaf Adolfs torg tillsammans med operan. Men det visade sig vid
den ganska noggranna undersökning, scm verkstäldes af komitén, att
detta icke lät sig göra utan ganska stora tekniska svårigheter, hvilka
dock kunde öfvervinnas, ehuru man ej kunde undvika att åstadkomma
trängsel, otrefnad och svåra rubbningar i teaterverksamheten. Största
hindret låg emellertid i de ekonomiska förhållandena, emedan man kunde
antaga, att det hela icke skulle komma att bära sig, utan medföra
förlust.

Vidare lät komitén undersöka, huruvida icke den dramatiska teatern
skulle kunna ombyggas, så att den blefve mindre eldfarlig och
för sitt ändamål lämpligare. Resultatet häraf kunna herrarne se af
bil. 13 till komiténs betänkande. Det lät sig visserligen göra, men
det kostade 250,000 kronor, och det blefve ändå ej fullt tillfredsställande;
platsernas antal i salongen skulle komma att miuskas med om -

Angående
de kongl.
teatrame.
(Forts.)

N:0 28.

Angående
de kongl.
teatrarne.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, e. in.

kring 100, hvilket å andra sidan minskade recettinkomsten och således
möjligheten att få utgifter och inkomster att gå ihop.

Komitén undersökte äfven, huruvida icke en ny teater skulle kunna
åstadkommas; och jag kan lugnt försäkra herrarne, att detta var den
tanke, som mest tilltalade komitén och med hvilken vi sysselsatte oss
ganska mycket. Vi tänkte först efter, hvifka tomter man skulle kunna
erhålla. Redan detta var icke lätt, ty tomten måste vara centralt och
väl belägen; men i centrala delar af staden pågår en liflig byggnadsverksamhet,
så att der är svårt att få tomter, och de, som finnas, äro
dyra att förvärfva. Således måste man se till, om det fans någon obebyggd
och väl belägen tomt, som man kunde få gratis, tv annars var
det klart, att företaget skulle blifva alldeles för dyrt. Man trodde
sig, i fråga om två väl belägna byggnadsplatser, nemligen vid Nybroplanen
och platsen framför hofstallet, hvilka båda tillhöra Stockholms
stad, kunna antaga, att staden med hänsyn till ändamålet skulle
upplåta dessa begge värdefulla tomter utan att derför fordra betalning.
Återstod nu att låta uppgöra ritningar och kostnadsförslag. Detta
skedde. Kostnaden gick till 925,000 kronor för en teater å Nybroplanen
och till 980,000 kronor för teater å platsen framför hofstallet.
Detta utom tomterna. Sedan kom man till frågan, huru man skulle
få penningar. Man skulle ju kunna tänka sig, att möjligen de 360,000
kronor, som dramatiska teaterns försäljning inbringade, kunde förvaltas
såsom eu byggnadsfond, tills den nått det belopp, som vore för ändamålet
erforderligt. Men huru länge skulle det dröja och huru ordna
för den dramatiska scenen under tiden? Det syntes komitén knappast
tänkbart, att anslag skulle af Riksdagen beviljas till byggande af en
teater, ej heller var det antagligt, att Stockholms stadsfullmägtige, som
nyss beviljat 600,000 kronor till en teaterbyggnad och nu skulle upplåta
tomt gratis, också skulle bevilja medel till byggnaden. Att det
skulle kunna tillskapas ett nytt teaterkonsortium, som skulle åtaga sig
att uppföra den ifrågasatta byggnaden, kunde man icke ens förmoda.
Teaterkonsortiet, som färdigbyggt det stora nya operahuset vid Gustaf
Adolfs torg, har för detta ändamål fått upptaga ett lotterilån, och inom
komitén var man af den meningen, att något vidare lotteri borde icke
komma i fråga. Då man dessutom var af den åsigten, som jag tror
är rigtig, att den teater, i hvilken den kongl. dramatiska scenen skulle
inrymmas, borde vara en statsfastighet, men då staten icke brukar
bygga sina hus med lånta medel, hvilka intecknas i huset, fann man
ej heller den utvägen möjlig att förorda, att byggnadskostnaderna
skulle bestridas med lånta penningar. När man således icke såg sig
i stånd att finna något sätt att anskaffa den erforderliga penningsumman,
måste man, ehuru med mycken motvilja, låta tanken på en
nybyggnad fåra. Men då hade man intet annat att välja på än den
teater, som nu begagnas af kongl. operan och som två gånger blifvit
af Kongl. Maj:t föreslagen till inköp — ett förslag, som åtminstone
sista gängen bifölls af denna kammare; huruvida det bifölls äfven
första gången frågan var före, mins jag ej. Man kunde nu erhålla
deu till ett pris, som sakkunnige efter värdering förklarade icke vara
öfverdrifvet, utan utgjorde hvad man skäligen kunde anse, att den

Onsdagen den 27 April, e. m.

N:0 28.

såsom teater borde kunna betala. Vi läto nu undersöka husets beskaffenhet
och beräkna kostnaderna för dess reparation. Besigtningsmännen,
som voro stadsarkitekten Salin och kontrollerande ingeniören
vid teaterbyggnaden, kaptenen vid väg- och vattenbygguadscorpsen
Lindahl, förklarade, att mot husets stomme fans ingen anmärkning,
grund, väggar och tak voro i oskadadt skick. Detta kunna herrarne
se af bil. 15 i komiténs betänkande. Men deremot är det alldeles
gifvet, att under ett så mångårigt begagnande och kanske utan tillräckligt
underhåll husets yttre har blifvit mycket ruskigt; och det
är, antager jag, detta som stött många. De gå dit, se på huset och
kunna icke undgå att finna, att det ser mycket ruskigt ut; det har ju
ej heller blifvit omputsadt och underhållet på länge. Vidare är det klart,
att hela innanredet, så vidt det består af trä, är mycket nött, samt
att målningen behöfver renoveras. Men allt detta kan efter sakkunniges
beräkningar ske för en uppgifven kostnad, som jemte kostnader
för nödiga akustiska förändringar skulle belöpa sig till 75,000 kronor.
För vidtagande af dessa åtgärder och för inköpet, tillsammans således
575,000 kronor, har man köpeskillingen för dramatiska teatern och reservfonden.
Nu säger man emellertid: denna teater är så dålig, att det kan
icke komma i fråga att förvärfva den. Man klandrar särskilt akustiken.
Jag vill visst icke påstå, att denna är den allra bästa tänkbara, meD
hvad jag bestämdt vågar förklara, är, att den är långt ifrån så dålig, som
det blifvit ett talesätt att säga. Att bedöma sådana akustiska förhållanden
är för öfrigt i viss män beroende på subjektiv uppfattning.
Icke alla skådespelare tala lika bra och icke alla åhörare höra lika
bra. Det kan finnas gradationer. Somliga tycka, att akustiken är
ganska bra, andra, att den är sämre. Jag vill dock anföra en
kompetent auktoritet, som jag tror icke skall kunna jäfvas. När den
stora italienska skådespelerskan Duse var här för några år sedan och
uppträdde på operan med sin trupp, hade hon, enligt hvad operachefen
inom komitén yttrat, varit ganska tiilfredsstäld med operans
akustiska förhållanden, och hon hade dock uppträdt på åtskilliga teatrar
i både gamla och nya verklen. Jag har också sjelf ganska ofta
besökt denna teater och der hört både talpjeser och sångpjeser och
har icke kunnat finna den så dålig i akustiskt afseende. Må vara,
att den i mångas tanke icke är så god, som man skulle önska, men
man får icke bedöma den sådan den nu är, ty det är ju meningen
att afhjelpa just de förhållanden, som kunna anses vara orsaken till
dess mindre fördelaktiga akustik. Dit höra detta s. k. galleri på
tredje raden, som verkar såsom en ljudfångare, och parterren under
första radens fond. Bådadera är det meningen att afstånga, hvarjemte
parkettgolfvet skulle höjas i sammanhang med orkesterns förminskande.
Alla dessa anordningar skulle, enligt hvad sakkunnige säga, leda till
väsentligt bättre akustiska förhållanden. Kostnaden härför är också
inberäknad i det uppgifna beloppet 575,000 kronor. Jag kan således
för min del omöjligt erkänna, att det är en dålig utväg att skaffa
dramatiska teatern en fristad genom att köpa svenska teatern. Jag
är fortfarande öfvertygad om, att under nuvarande iörhållanden är
det — visserligen icke den bästa tänkbara utvägen — men den bästa

Angående
de kongl.
teatrarne.
(Forts.)

N:o 28.

Angående
de kongl.
teatrame.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, e. m.

möjliga. Man hör visserligen — och det är till min glädje jag hört
det både i Andra Kammaren och här — att det skall finnas stora
sympatier för att en ny teater skall byggas; men jag fruktar storligen,
att, när det komme derhän, att Riksdagens medverkan dertill skulle
tagas i anspråk, det kanske ändå icke blefve så lätt att få denna
teater till stånd, och under hela tiden, under alla dessa förberedande
åtgärder, under hela byggnadstiden skulle den dramatiska teatern vara
utan någon särskild lokal för sin verksamhet.

Man har vidare sagt, att läget skulle vara så dåligt. Jag skall
endast bedja fä anmärka, att det är ytterst centralt; det är icke långt
från stadens medelpunkt, man kan nästan saga, att det ligger i den.
Läget är i ett af stadens bästa och mest fashionabla qvarter. Men
teatern ligger icke vid en trafikerad gata, och hvarför behöfver den
ligga vid en sådan? Jo, derför att allmänheten skall hafva lätt att
gå in och förse sig med biljetter. Men sedan operan och dramatiska
teatern blifvit en gemensam institution, de kong!, teatrarna, kommer
naturligtvis biljettförsäljningen äfven för dramatiska scenen att ske i
det nya teaterhuset vid Gustaf Adolfs torg. Att gå till teatern på
Blasieholmeu är heller icke långt och spårväg passerar på ett par
minuters väg derifrån. Med läget tror jag således icke, att det är så
farligt.

Det har vidare sagts af en talare här i Första Kammaren, att
dramatiska teatern skulle komma att tjenstgöra såsom en tjensteqvinna
åt operan för att skaffa operan inkomster, och att följden deraf skulle
blifva, att dramatiska teatern komme att skötas på ett sätt, som icke
vore konsten värdigt och som icke motsvarade dess höga uppgift, utan
endast hade till syfte att tjena in penningar. Då ville samme ärade
talare hellre låta teaterverksamheten utöfvas af enskilda för deras räkning.
Jag nödgas erkänna, att jag icke förstår detta. Kan det ligga
något för den dramatiska konsten menligt eller på något sätt förödmjukande
eller som kan leda till, att dess verksamhet icke blir sådan
den bör vara, deruti, att den inordnas under gemensam styrelse och
förvaltning med sin, om jag så får säga, tvillingsyster, den andra
grenen åt dramatisk konst, operan. Detta är ju endast att återföra
organisationen till hvad den var från 1813 till 1888, under hvilken
tid teatern stundom spelade på en scen och vissa tider pa två, men
under samma förvaltning. Och under denna tid har institutionen haft
sina förnämsta glansdagar. Jag vill icke tillåta mig något omdöme
om det sätt, på hvilken den association, som innehaft dramatiska teatern
från j889 till nu, utöfvat sin verksamhet. Visst icke! Jag är
öfvertygad, att den varit ledd af de bästa afsigter och gjort så godt
den kunnat. Men jag undrar ändå, om resultatet af denna verksamhet
kan jemföras med de tider, på hvilka jag nyss syftade. Jag behöfver
blott erinra om namnen Georg Dahlqvist, Nils Vilh. Almlöf,
Edvard Svartz, Elise Hvasser in. fl. och om den repertoar, som af dera
framfördes. Och nog måtte det väl vara lämpligare att, om dramatiska
teatern lemnar öfverskott, detta går in i den för de k. teatrarne
gemensamma kassa, från hvilken dramatiska teatern får sina behof
till fullo bestridda, än att det går i enskildes fickor. Jag kan således

N:0 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

icke förstå kela detta resonnement, som går ut på, att det skulle vara
något för den dramatiska scenen olämpligt, att den förvaltades tillsammans
med operan.

Jag beder om ursäkt, att jag kanske talat väl länge, meD jag har
ansett, att från komiténs sida något borde sägas, som kunde gifva eu
ledning för bedömandet af dess uppfattning; och jag hoppas hafva
visat, att komitén alldeles icke varit ledd af någon tanke på att tillfoga
den dramatiska konsten något men, utan tvärtom. Nu har emellertid
förslaget fallit i Andra Kammaren och jag förmodar, att vid
sådant förhållande hela frågan har fallit. Deraf följer bland annat,
att det ordinarie anslaget på 60,000 kronor till följd af det dervid åt
1889 års Riksdag fästade vilkor, tills vidare åtminstone, icke får utgå.
Utaf detta skulle återigen kunna följa, att enligt samma Riksdags beslut,
Stockholms stad vore berättigad att återfordra sitt byggnadsanslag
till nya teatern å 600,000 kronor, ty i samma ögonblick ordinarie anslaget
icke vidare utgår, skall, enligt den träffande öfverenskommelsen,
nämnda byggnadsansiag återbetalas. Jag tror nu visserligen icke, att
allt detta behöfver inträffa, ty jag föreställer mig, att den saken kan
ordnas genom en ny kongl. proposition redan till denna Riksdag, men
i det skick, frågan för ögonblicket befinner sig, och om någon ändring
deri icke före riksdagens slut mellankommer, förhåller det sig så, att
viikoren för 1889 års beslut och överenskommelser icke blifvit upplysa.
Det bolag, som bildats för att bereda hvad Riksdagen 1889
uttryckligen fordrade, nemligen en särskild från statens alldeles skild
ansvarighet för uppfyllande af teaterns förbindelser, har nemligen
genom afslaget på den kongl. propositionen blifvit löst från sitt erbjudande,
och huruvida något annat kan skaffas, torde stå i vida fältet.
1 alla händelser lär nog för dramatiska teatern icke kunna beredas
tak öfver hufvudet, så vida den icke skall trängas in i den nya operan
på ett eller annat sätt. Med ett ord, här måste genast börjas nya
underhandlingar, sökas nya anordningar och arrangement i riksdagens
elfte timme, och under hela denna tid vet man hvarken vid
den ena eller andra teatern, huru det skall blifva. Inga eugagementer
kunna afslutas, ingenting organiseras. Det är efter mitt förmenande
ett mycket bedröfligt skick, hvari frågan kommit, och jag kan
aldrig förmoda, att Första Kammaren skulle vilja dela ansvaret för
det rent negativa sätt, hvarpå denna fråga blifvit behandlad. Om åtminstone
något positivt förslag framstälts, som man efter granskning
kunde godkänna! Men så har icke skett, och under sådana förhållanden
skall jag bedja att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Möller: Det har höjts så många sorgsna röster öfver
denna, som jag hoppas, för alltid fallna fråga, och jag skulle naturligtvis
icke haft något skäl att tala rörande densamma, om jag ej önskade
att åtminstone få strö en blomma på grafven, under förutsättning nemligen
att det verkligen är eu graf, från hvilken vi slippa se liket åter
uppresa sig nästa år. Såsom stöd för en sådan farhåga, ber jag att
fä erinra herrarne om att det förut gått med denna fråga på samma
sätt som då man i Asgård slagtade galten Serimner den ena dagen:

Angående
de kongl.
teatrame.
(Forts.)

N: 0 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

Angående
de kongl.
teatrame.

(Forts.)

han var lika frisk och färdig den nästa. Nu har det visserligen af en
ärad vän och ledamot af statsutskottet samtalsvis meddelats mig, att
derest Riksdagen skulle visa sig nog otacksam mot desse välgörare,
som utbjudit den, efter hvad vi nyss hört, utmärkta svenska teatern,
att icke mottaga anbudet, skulle densamma komma att försäljas till
en teaterdirektör i Stockholm. Om än en sådan sak af somliga skulle
mottagas med ledsnad, skulle underrättelsen härom hos mig väcka tillfredsställelse,
dock, som jag förut sagt, känner jag mig icke fullt trygg,
förr än talet härom blifvit verklighet. Vi hafva sett egendomligare
saker än så passera, jag tror, att svenska teater-projektet är ganska
seglifvad^ och jag skulle för min del ingalunda blifva förvånad, om
vi ånyo finge se det stiga upp igen friskt och färdigt.

Jag vänder mig nu emot den föregående talaren, som lofordade
den svenska teatern, särskilt hans påstående, att dess akustiska brister
icke vore så stora, som man vill göra troligt. Jag har mig naturligtvis
icke bekant, om den ärade talaren sjelf besökt teatern i fråga, om
det är hans eget omdöme, hans egna öron eller någon annans, som
bibragt honom denna öfvertygelse. Jag har sjelf trott, att jag har en
ganska god hörsel, jag har ofta besökt denna teater, under dess olika
skeden, och jag kan konstatera, att man hör högst olika på olika
platser i salongen. Sitter man på andra och tredje bänkraden på
parkett, hör man bra, men flyttar man upp på 5:e eller G:e bänken,
så hör man dåligt. På 10:e bänken hör man återigen ganska väl,
men längre in under lista raden hör man ganska illa. På samma
sätt på raderna, der man från många platser hör till och med orkestermusik
ofullständigt, och den bör väl höras bättre än en skådespelares
talröst. Här nämndes en stor dramatisk artists omdöme om akustiken
på svenska teatern, Signora Duses. Det är ju mycket vänligt af henne
att till en teaterdirektör, som innehar sin plats under provisoriet,
säga en fieurette vid afresan. Men detta torde få betraktas som en
godtköpsartighet och intet annat. Jag skulle kunna uppräkna många
italienska artister, hvilkas smickrande uttalanden äro af noll och intet
värde. B''ör några år sedan uppträdde i Stockholm eu konstnär, af
romanskt ursprung, som med sitt banala smicker rådde en ung sångelev
att uppträda, oaktadt, bland andra, både två kapellmästare och
teaterdirektören sökt afråda derifrån. Det fick användas en synnerligen
stark öfvertalning, innan han kunde få ur sitt hufvud, att icke
den främmande konstnärens omdöme skulle väga mera än deras, som
stodo honom nära. På samma sätt tror jag, att man får taga signora
Duses uttalande. Jag tror, att våra egna skådespelare kunna vara
precis lika goda auktoriteter.

Äfven på en annan sak ber jag få fästa uppmärksamheten, nemligen
sjelfva teaterns inredning. Det har klagats i långa tider öfver
det synnerligen otillfredsställande skick, i hvilket maskineriet, utrymmet
på sidorna om scenen med flere anordningar befinna sig. Men
allt detta betyder naturligtvis ingenting! Man har nu en gång fått i
sitt hufvud, att man skall köpa denna teater och sedan ser man hvarken
åt höger eller venster, utan går blott rakt mot det utstakade
målet, hvilket dock, genom Andra Kammarens förtänksamhet, tyckes

N:0 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

vara slopadt. Jag inser och erkänner för visso den ofantligt svåra uppgift.
som komitén haft sig ålagd. Den har haft att välja emellan de
tre alternativen, och bar naturligtvis valt det, som den ansett såsom
det lämpligaste. Om den nu gjort ett dåligt val, sä får man vara
glad öfver medkammarens beslut, Den kalkyl, som är uppgjord, har
varit felaktig, man har handlat bona fide, men jag tror, att man handlat
något fördomsfullt. Jag tror, att åtskilliga siffror, skulle kunna
påpekas, som icke äro korrekta. Jag ber dem af herrarne, som hafva
intresse för frågan, genomläsa hvad flertalet af hufvudstadens tidningar
härvidlag haft att förmäla. De hafva utlörligt utredt dessa sifferförhållanden.

För min del anser jag, att det är eu stor lycka, att man åtminstone
får ett års provisorium, under hvilket man kan öfverväga hvad
som bör göras. Nu söker man naturligtvis att måla spöket på väggen:
allmän upplösning hotar den dramatiska och lyriska scenen, och man
har ingenting att sätta i stället. Herr Leman har framkommit med
ett förslag, och jag skall framställa ytterligare ett, som jag icke anser
outförbar^ om man vill granska detsamma. Den dramatiska teatern
kunde väl ännu ett år begagnas. Det har visserligen talats så mycket
om eldtarau derstädes. Fiertalet af herrarne voro ju med om beslutet
1892 och ausågo då, att den icke var mera eldfarlig, än att den kuude
bibehållas till 1898. Jag frågar, har trävirket i teatern sedan dess
blifvit så mycket torrare, att eldfarligheten ökats? Jag hörde i förmiddags,
genom eu ledamot åt Andra Kammaren, att brandchefen i
Stockholm ganska ofta, för sig och sin familj, lär reqvirera biljetter
till dramatiska teatern. Kan man tro, att denne skulle vilja utsätta
sin familj för eldfara, om han befarade dylikt? Detta blott i förbigående.

Ett annat förslag, som jag icke anser ohållbart, vore att låta de
båda trupperna begagna samma scen, och jag hoppas, att de skulle
komma till enighet åtminstone under en kraftig styrelse. Att operan
velat vara ensam herre på täppan, kan man nog förstå af komiténs
sammansättning, der operans intressen varit så starkt tillgodosedda,
under det att den dramatiska scenen fullständigt saknat målsmän försina
intressen. Herr Almlöf satt visserligen en kortare tid i komitén,
men på grund åt sjukdom har han sedermera icke kunnat deltaga i
arbetet,

Jag har rådfört mig med eu person, som, derest jag egde rätt
att nämna hans namn, herrarne skulle erkänna som en synnerligen
god auktoritet och fullt jemgod med dem, som åberopats af komitén.
Detta är eu person, som varit med vid teatern och som är fullt förtrogen
med teaterförhållaudena sedan många år. Hans ord till mig
voro, att derest de båda scenerna blifva sammanförda i det nya operahuset,
förutsatt naturligtvis att akustiken der blir god, konstnärernas
arbete snarare skulle vinna på detta än motsatsen. Man skulle kunna
minska både den lyriska och den dramatiska scenens personal, något
som i alla händelser både kan och bör göras. Om scenerna skulle
spela tillsammans, skulle man kunna slippa dessa täta ombyten af
repertoir, och den dramatiska truppen skulle, på samma sätt som den

Angående
de kongl.
teatrarne.
(Forts.)

N o 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

Angående
de kongl.
teatrarne.
(Forts.)

lyriska, kunna egna ett orasorgsfullare arbete åt sina uppgifter. Herrarne
böra betänka, hvithet ofantligt arbete som kräfves af en orkester vid
en opera i en stad med Stockholms folkmängd och dess relativt ringa
tillgång på resande. Det fordras eu ganska skiftande repertoir för
att kunna spela för något så när goda hus. Först orkesterrepetitionerna,
sedan repetitioner tillsammans med kör och solister. Herrarne
inse, att med flere speldagar i veckan måste följa motsvarande
omvexling i repertoiren, följaktligen ökadt arbete, än om operaaftnarne
inskränkas till 3 å 4. En orkester kan icke hålla sig uppe å den
konstnärliga nivå, som man skulle anse önskvärd för vårt lands förnämsta
orkester, med ett så forceradt, för kroppen och särskildt
för nerverna ansträngande arbete. Häri skulle man således vinna en
gifven förbättring, och jag ber dem, som komma, att öfvertaga arbetet
efter den nuvarande komitén, att noga betänka detta.

Men det är äfven en annan sak, som jag vill beröra alldeles lösryckt
från den stora hufvudfrågan, och det är, huru Kongl. Maj:t
tänkt sig ordnandet af styrelsen, nemligen att Kongl. Maj:t skulle i
denna insätta tre ledamöter, hvaraf en skulle vara teaterns direktör.
Men ser man efter, hvad denne direktör skulle uträtta, så reduceras
detta nära nog till att endast vara styrelsens ödmjuka tjenare. Skall
detta kunna blifva en uppgift för en sjelfständig person? Skall man
kunna anmoda en person att egna sig åt ett så ansträngande och
magtpåliggande arbete, som en teaterdirektörs, om han icke får åtminstone
så stor handlingsfrihet att kunna ega rätt att engagera en
artist eller en dansös utan att fråga styrelsen om lof. Hvad skall
resultatet blifva, och huru skall, under sådana förhållanden, saken
kunna skötas “på ett för konsten värdigt sätt"?

Jag har velat nämna detta, då det förvånar mig, att en sådan
sak kuDnat inflyta i komiténs betänkande. Komitén har försökt ordna
saken så fördelaktigt som möjligt, för att undvika slitningar och tvister
inom bolaget. Men detta kan ju tänkas i första hand komma att
tvingas spela för att fylla kassan, och sedan skulle konsten komma i
andra eller i tredje rummet.

Det skulle kunna vara mycket att tillägga. Frågan är, dess bättre,
fallen, och jag hoppas, som sagdt, att den aldrig återkommer i sitt
nuvarande skick. Jag skall icke tillägga mera än ett par ord.

Mitt glädje öfver denna frågas utgång är så mycket större, som
det åtminstone varit en liten motgång för en firma, med hvilken Riksdagen
icke första gången inlåtit sig i affärer. Möjligen hafva herrarne
kört talas om en bod eller agentur i staden, som, om jag icke minnes
orätt, kallades “bureau universel", der man sålde cigarrer, velocipeder,
viner, sardiner, gamla möbler, och Gud vet icke hvad denna “bureau
universel" förde i marknaden. Jag undrar, om det icke finnes ännu
en “bureau universel" här i staden, som tillhandahåller jern vägar, med
eller utan nationalbelöning i form af två-millioners-fästningar, örlogshamnar,
små utställnings-lotterier, med eller utan mellanhänder, och
utmärkta teatrar med dålig akustik, der de dramatiska artisterna skulle
nödgas tala genom språkrör eller uppträda i pantomimer. Det är för
mig en dubbel anledning att med tillfredsställelse helsa utgången af

N:0 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

denna fråga i Andra Kammaren, då det är den första stötestenen,
denna firma råkat ut för. Jag hoppas, att det icke är den sista.

Herr Björnstjerna: Med upprigtigt beklagande har jag hört

den utgång, frågan fått i Andra Kammaren, hvarigenom den vid denna
riksdag har fallit. Med beklagande och förvåning har jag hört så
många röster i denna kammare höjas emot ett förslag, som kostat så
mycket arbete, som det nu föreliggande förslaget har gjort. Detta förslag,
som kunnat lösa frågan på ett tillfredsställande sätt, har man
nu förkastat. Sådana skäl som dem, med hvilka den siste talaren
atslutade sitt anförande, böra icke komma i betraktande. Man bör
val se saken sådan den är och icke tänka på de personers öfriga verksamhet,
man skall aftala med.

Efter det utförliga och bevisande anförande, som min ärade kollega
på stockholmsbänken har haft, och med den ställning, i hvilken frågan
nu b. finner sig, skall jag be att få tillägga endast några få ord.

Han framhöll den stora svårigheten, för att icke säga omöjligheten,
att åstadkomma en teaterbyggnad på en annan plats. — Här har framhållits
såsom den lättaste sak i verlden, att man skall bygga en ny
teater. Huru vet man då, att akustiken i denna blir bättre än i den
nu ifrågavarande teatern. Han bar visat, att akustiken kan mycket
lätt förbättras på den s. k. svenska teatern. Men det finnes eu punkt,
som hau icke framhållit, men som jag nu skall be få påpeka. — Den
siste talaren nämnde, att svenska teatern stiger nog upp frisk och färdig
igen. Ja, det är nog så, att den stiger upp frisk och färdig. Om
icke staten köper denna teater, kommer den nog, så god den är och
visat sig vara under hela den tid, som operan vistats derstädes, snart
att stiga upp frisk och färdig med ett operettsällskap, som öfvertager
teatern, och då blir den eu mycket farlig konkurrent till både operan
och dramatiska teatern. — Detta är ett mycket talande skäl att icke
släppa detta tillfälle att nu förvärfva den svenska teatern, när man
kan få den för obetydligt mera, än hvad dramatiska teaterns försäljning
skulle inbringa.

Jag skall icke längre uppehålla kammarens tid. Jag yrkar bifall
till utskottets betänkande.

Hans excellens friherre von Essen: I likhet med den siste talaren
kan jag icke lemna obesvarade några uttryck af den näst föregående
talaren. De insinuationer, som han framkastade emot de män,
som erbjudit sig att sälja svenska teatern, anser jag vara ogrundade
och sådana, att man icke har rätt att framkasta dem, då man icke
bär någon grund att stödja sig på. Jag har, i motsats emot honom,
den personliga öfvertygelsen, att den försäljning, som nu erbjudes staten,
kan mycket bättre och med större framgång åstadkommas till
andra personer. Men då inträffar, hvad den siste talaren yttrade, att
staten derigenom har skaffat sig en konkurrent, som för framgången
af teaterverksamheten i ekonomiskt afseende kan blifva ganska farlig.

Den talare, på hvilken jag här syftar, yttrade också, om jag hörde
rätt, att en sammanslagning af den lyriska och dramatiska scenen vore

Första Kammarens Prot. 1898. W:o 28.

Angående
de kongl.
teatrame.
(Forts.)

N:o 28.

Angående
de kongl.
teatrarne.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, e m.

önskvärd. Denna fråga har äfven varit under behandling flere gånger
och blifvit kullslagen lika många gånger, trots att inånga auktoriteter
uttalat sig för densamma. Mau har också ingått i ekonomiska beräkningar
under eu sådan förutsättning, men man behöfver icke känna
förhållandena synnerligen mycket för att inse, att äfven om de båda
scenerna kunde med framgång vara sammanslagna under förflutna tider,
då Stockholms befolkning icke var mera än | af hvad den nu är och
turistströmmens freqvens var ganska ringa, så kan icke den nuvarande
publiken tillfredsställas med mindre, än att operan har tillfälle
att gifva föreställningar åtminstone 4 å 5 gånger i veckan. Skulle nu
den dramatiska scenen äfven inrymmas på operan, då frågar jag: när
skall tid beredas för de nödvändiga repetitionerna? Jag tror, att detta
icke låter sig göra, ty då fordras det, att scenen skall vara tillgänglig
för dem båda. Eu annan omständighet, som bör tagas i betraktande,
är, att för att upprätthålla såväl den ena som den andra scenen,
måste artisterna afiönas ganska högt, ty der förutan får man icke goda
och skickliga artister. Och det är gifvet, att om såväl operan som
dramatiska teatern mera sällan komma att spela, då de ju skola dela
scenen, kommer hvarje spelafton att blifva ganska dyrbar, då den aflöning,
en artist kräfver, icke kan sänkas, derför att de få spela mindre
ofta, och då blir, som sagdt, hvarje spelafton synnerligen dyr på de
båda scenerna. Det vore sannerligen en mycket sämre ekonomi att
gå till väga på det sättet än att gifva dem tillfälle att oftare spela.
De måste hafva sina aftonpenningar, och dessa måste då höjas, för att
de skola få en tillfredsställande aflöning. Det är många skäl, som
tala för att icke sammanslå de båda scenerna.

Den auktoritet, som den af mig åsyftade talaren nämnde, gäller
enligt mitt förmenande ingenting, då det är fråga om att beräkna
sakens ekonomiska sida. Det må vara, att, såsom han sagt, förvaltningen
blir billigare, men det betyder föga i jemförelse med ersättningen
till de sceniska konstnärerna. Detta är en sak, som många
gånger framhållits, icke allenast nu inom komitéu, utan äfven långt
förut i fierfaldiga betänkanden.

Man föreställer sig, att Riksdagen skulle vilja utbetala en så hög
summa som den nu ifrågasatta för att bygga en ny^ teater. Derpå
har jag ringa förhoppning. Detta är endast framstäldt, befarar jag,
såsom ett skäl för afslag på en framställning, som, enligt mitt förmenande,
är den enda rigtiga och kloka. Jag skulle icke hafva uppehållit
tiden, då frågan ju redan är fallen, men jag anser mig böra
bemöta sådana anmärkningar, som äro grundlösa.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare
på afslag derå, och förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Friherre Åkerhielm, Gustaf, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningspropositiou:

N:o 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande Angående
n;0 68, rÖStar de kongl.

teatrame.

j (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—58;
Nej—55.

Föredrogs å nyo och företogs paragrafvis till afgörande statsutskottets
den 23 och 26 innevarande april bordlagda utlåtande n:o
69, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers berättelse
angående verkstad granskning af statstverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896.

§ 1-

Utskottets hemställan bifölls.

Lades till handlingarna.

§ 3. Angående

. redovisning af

Herr Falk: Då jag har en flerårig erfarenhet af att kammaren ^rytenngijust
icke brukar egna så synnerligen stort intresse åt statsrevisorernas *tn«der.
berättelser och de frågor, som dermed hafva sammanhang, är det för
mig föga behagligt att här uppträda, och jag skulle icke heller hafva
gjort detta, derest icke här förelåge en principfråga af den vigt, att
jag anser den icke böra utan all uppmärksamhet förbigås.

Statsutskottet har efter mitt förmenande alldeles förbisett sjelfva
principfrågan, men i stället gjort saken till uteslutande en räkenskapsfråga
och till en ganska obetydlig sådan, och utskottet har till och
med försett marginalen med en så lydande rubrik: “angående olikartad
redovisning af rekryteringskostnader“. Men denna rubrik är på
långt när ej korrekt, ty ehuruväl det ligger äfven något sådant der -

N:o 28. 20 Onsdagen den 27 April, e. m,

Angående uti, är dock frågan i sig sjelf långt allvarligare än så, ty den rör framredovisning
af fgr a]jt sättet för användande af riksstatens besparingar.
rekrytenngs- j anjj^Her att få erinra om, att, på sätt nog de flesta af her (FortsT

rarne torde erinra sig, Kongl. Maj:t vid 1892 års urtima riksdag föreslog
en förökning af stamstyrkan vid de norrländska infantericorpserna.
Enligt detta förslag borde Vesternorrlands regemente erhålla en stamstyrka
på 500 man af s. k. fast afiönade volontärer. I förbigående
ber jag att få anmärka, att dessa icke voro volontärer i den bemärkelse,
som förut fästats vid denna benämning, ty volontärer äro afsedda
att vara underbefälsämnen, då deremot dessa skulle vara full—

• ständigt likstälda med öfrigt stammanskap, endast med den skilnad,
att de antagas på kortare tid och mot kontant aflöning, och 1892 års
urtima Riksdag utsträckte äfven till öfriga infanteriregementen rätt att
antaga kontant afiönadt manskap. Den stat, som då var af Kongl.
Maj:t föreslagen, upptog för dessa kontant afiönade volontärer 150
kronor såsom lön, hvaremot i denna stat ingen s. k. rekryteringskostnad
fans upptagen. Riksdagen biföll Kongl. Maj:ts förslag. Det visade
sig emellertid snart nog, att dessa 150 kronor voro otillräckliga för att
dermed uppsätta nödigt antal manskap, och derför anvisade Kongl.
Maj:t genom ett kongl. bref af den 13 december 1895 30 kronor för
hvarje under år 1896 vid Vesternorrlands regemente antagen fast volontär
och vid Norrbottens regemente för samma ändamål ett belopp af
10 kronor. Vid Vesternorrlands regemente togos dessa 30 kronor i
anspråk för 240 man, summa 7,200 kronor, och dessa 7,200 kronor
utgingo af hufvud titelns allmänna besparingar; och det är häri man
har att finna det hufvudsakliga uti revisorernas anmärkning, och revisorerna
säga också uttryckligen, att detta förfarande “icke kunde anses
stå i öfverensstämmelse med de i Rikets Ständers skrifvelse den
12 maj 1841 angifna ''grunder i afseende å dispositionen af besparingar
å hufvudtitlarne“. Här hafva vi således anmärkningens kärna.

Nu torde väl denna 1841 års skrifvelse vara ett för de flesta af
kammarens ledamöter alldeles okändt dokument, ehuruväl det, gammalt
till sitt datum, likvisst årligen åberopas uti statsutskottets memorial
angående statsregleringen, likasom Riksdagen hvarje år å nyo beslutar,
att de uti samma skrifvelse angifna grunder skola lända till etterrättelse
vid användandet af besparingarna. Jag anhåller att få uppläsa
det hufvudsakliga innehållet i denna skrifvelse: “De besparingar, Indika
intill nästa riksdag kunna å någon eller några af hufvudtitiarne uppkomma,
må fortfarande af Kongl. Maj:t användas till sådana af oss
ej förut pröfvade utgifter, hvilka hädanefter kunna finnas för rikets
styrelse af oundgängligt behof påkallade för samma ändamål, som med
hvarje hufvudtitels anslag afses, och hvilka utgifter alltid måste vara
tillfälliga och icke af permanent egenskap, hvadan besparingarna i
intet fall må komma i fråga att begagnas till bestridande af årliga
löner och arfvoden, hvilka böra rätta sig efter den statsreglering, som
af oss blifvit godkänd att gälla, intill dess densamma i vederbörlig
ordning förändras".

Härutaf behagade kammaren finna, att i denna skrifvelse äro uttalade
tvenne grundprinciper, den ena, att besparingarna icke få an -

Onsdagen den 27 April, e. m. 21

vändas till af Riksdagen förut pröfvade utgifter, den andra, att de
under inga vilkor få användas till löner och arfvoden, hvarjemte äfven
påpekas, att de endast få användas till tillfälliga utgiftar.

Nu är det väl alldeles uppenbart, att den stat, som Riksdagen
på Kongl. Maj:ts proposition beslöt år 1892, är en af Riksdagen pröfvad
utgift; derom kunna icke råda tvenne meningar. Likaledes lär
det väl icke kunna bestridas, att åtminstone någon del af detta anslag
blifvit använd till löner och arfvoden. Jag ber att i detta fall tå
erinra om, att Kongl. Maj:t genom ett senare bref af den 22 januari
1897 medgifvit, att utaf de medel, som här äro i fråga, må användas
25 kronor “till hvarje rekapitulant vid Vesternorrlands regemente, hvilkens
qvarstående i tjensten anses önskligt“.

Nu säger man, att det kan ju vara, att så verkligen är förhållandet,
men beloppet har ju varit behörigt och dessutom så obetydligt,
att det är ingenting att tala om. Jag erkänner mycket gerna, att
beloppet nog har behöfts äfvensom att det behöfs säkerligen ännu mera
för organisationens behöriga genomförande. Men om en förhöjning
uti ett af Riksdagen pröfvadt anslag är af nöden, så måste väl denna
förhöjning komma till stånd i samma ordning som sjelfva anslaget,
d. v. s. genom en kongl. proposition till Riksdagen. Hvad det beträffar,
att beloppet är så obetydligt, så kan jag visserligen medgifva, att 7,200
kronor äro eu relativt ringa summa, men om det går an att på ett
origtigt sätt använda 7,200 kronor, så går detta lika val an med en
10 gånger så stor summa eller hvilken summa som helst, och går det
för sig vid ett regemente, så kan det lika väl ske vid ett annat; och
går det an på en hufvudtitel, så går det lika bra an på alla de andra
hufvudtitlarne.

Om nu Riksdagen skulle godkänna den förevarande punkten i
statsutskottets utlåtande, så skulle detta mycket lätt kunna uppfattas
så, som om Riksdagen på samma gång både godkänt ett dylikt användande
af besparingarna, som frågan nu gäller; men det tror jag
icke vore lyckligt, ty dels står det i fullkomlig strid med Riksdagens
egna föreskrifter, dels kan det lätteligen öppna väg för ett godtyckessystem
med afseende på besparingarnas användande, som icke kan
vara till fromma för det allmänna.

Då nu emellertid penningarna äro utbetalda och saken är en fait
accompli, är der vid lag ingenting att i sjelfva verket åtgöra. Jag har
emellertid, som sagdt, icke velat låta frågan passera obemärkt, och anhåller
att med afseende på den föreliggande punkten få framställa det
yrkande, att kammaren, med erkännande af befogenheten af revisorernas
anmärkning rörande dispositionen af fjerde hufvudtitelns allmänna
besparingar, likväl må vid hvad i detta hänseende förekommit låta bero.

Herr statsrådet friherre Rappe: Jag kan för min del icke finna
annat, än att det slut, hvartill statsutskottet kommit i den föreliggande
punkten, är fullkomligt rigtigt och att det, som nyss blifvit yttradt,
icke är af beskaffenhet att i någon mån kunna tala för ett annat slut.
Det kunde väl nemligen icke rimligtvis begäras, att i afseende å den

N:o 28.

Angående
''edovisning af
rekryteringskostnader.

(Forts.)

N o 28.

Angående
redovisning o
rekryteringskostnader.

(Forte.)

Onsdagen den 27 April, e. m.

organisation, om hvilken här är fråga, nemligen VI arméfördelningens
infanteriregementen, Kongl. Maj:t skulle redan efter ett eller annat
år gå in till Riksdagen med begäran om ökadt anslag för rekrytering,
innan man ännu var fullt på det klara med, huruvida de medel, som
faststäldes uti 1892 års stat, vore otillräckliga. Att uti en landsdel
som öfre Norrland, hvarest hittills så ringa trupper befunnits, man
icke i ett slag kan tänka sig att kunna anskaffa nödig truppstyrka,
utan att det måste kräfva någon tid, innan organisationen hinner vinna
fasthet, det torde väl ej vara svårt att inse. Det synes mig, att hvad
den föregående talaren yttrat alldeles bestämdt vederlägges af hvad
som anföres uti det föreliggande betänkandet, der arméförvaltningen
såsom svar på revisorernas anmärkningar säger: det ville synas, som
om dessa utgifter hittills ej kunnat frånkännas naturen af ''tillfälliga
och icke af permanent egenskap’, vid hvilket förhållande anvisningen
till deras täckande icke syntes stå i strid mot Riksens Ständers skrifvelse
den 12 maj 1841; föreställande sig arméförvaltningen, att, derest
och när Kongl. Maj:t funne behofvet af dessa utgifter antaga egenskapen
af permanent, Kongl. Maj:t komme att om dess fyllande göra
framställning till Riksdagen."

Detta synes mig vara så tydligt, att hvad som nyss här yttrats
ej torde vara af beskaffenhet att kunna i minsta mån vederlägga arméförvaltningens
uppfattning af saken.

Herr Säve: Då jag såsom statsrevisor varit med om denna anmärkning
och sedan dess icke har kunnat ändra mening, anhåller jag
att få uttala, att jag delar den uppfattning, herr Falk i sitt anförande
framhållit.

llerr Falk: Jag skall bedja att, med anledning af hvad herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet anfört, få säga,
att jag icke ett ögonblick bestrida att dessa rekryteringskostnader varit
nödiga, jag har tvärtom alldeles uttryckligen sagt, att det icke räcker
ens med detta, utan att man behöfver mycket mera. Men hvad jag
har sagt, det är, att penningarna icke användts i öfverensstämmelse
med de grunder, hvilka Riksdagen beslutit i afseende å dispositionen
af de allmänna besparingarna. Detta är hvad jag tagit mig friheten
framhålla, och jag vågar fortfarande påstå, att en sådan disposition
af besparingarna, som här skett, icke står i öfverensstämmelse med
1841 års skrifvelse. Om en af Riksdagen pröfvad stat, den må nu vara
för ett regemente eller någonting annat, visar sig otillräcklig, så skall
förhöjning i anslaget ske i samma ordning, som staten tillkommit,
d. v. s. genom förnyad framställning till Riksdagen.

Min uppmärksamhet har blifvit fästad på eu formel oegentlighet
uti mitt nyss framstälda yrkande. Jag afstår alltså derifrån och yrkar
endast, att kammaren måtte vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.

Efter härmed slutad öfverläggning beslöt kammaren att låta vid
den i ärendet afgifna förklaring bero.

Onsdagen den 27 April, e. m.

N:0 28.

§ 4-

Hen- A lin: Jag kan ju icke säga, att jag hade någon förhoppning
om, att utskottet vid behandling af statsrevisorernas anmärkningar
skulle i år förfara på annat sätt, än det gjort under föregående
är, men eu liten anledning till en dylik förhoppning trodde jag mig
emellertid hafva i en omständighet, den nemligen, att under denna
riksdag oftare än vanligt synes mig hafva förekommit, att ledamöter
af statsutskottet, då de uti kammaren hafva uppträdt mot beviljande
af anslag enligt af enskild motionär väckt förslag, hvilket utskottet
icke ansett sig höra. tillstyrka, åberopat den konstitutionella grannlagenhetens
fordringar. Jag vill icke säga, att jag alltid funnit de fall, då
utskottets medlemmar gjort detta, sä synnerligen lyckligt valda, men
deri har dock funnits ett uttryck af en ömhet för den konstitutionella
grannlagenhetens fordringar, hvilken jag tänkte möjligen skulle på sådant
sätt inverka på behandlingen af revisorernas berättelse, att den
medförde ett frånträdande af den väg, man hittills plägat följa i fråga
om dessa skrifvelseförslag.

Som bekant är, föreskrifver 72 § riksdagsordningen, att statsrevisorernas
berättelse skall öfverlemnas till vederbörande utskott för
behandling, och i enlighet med denna bestämmelse har nu statsutskottet
för sin del förehaft denna berättelse. Med anledning af hvad
deruti förekommit, har utskottet föreslagit åtskilliga skrifvelser, bland
andra den nu föredragna. Om man nu ser på hvad revisorerna pläga
säga, så är att märka, att revisorerna begagna olika uttryck för sina
anmärkningar eller påminnelser, eller hvad jag skall kalla dem. De
säga, att de vilja “omförmäla" det och det, de vilja “meddela" det
och det, de vilja “fästa uppmärksamheten“ på det och det, de hafva
“fäst sin uppmärksamhet" vid det och det, de hafva vid besök der
och der fäst uppmärksamheten vid det och det, utan att man så
noga ser, huruvida det är sin egen eller någon annans uppmärksamhet,
de fast dervid. Men mycket sällan hafva revisorerna föreslagit
någon viss åtgärd med anledning af hvad de hafva uppmärksammat.
Statsutskottet anser sig emellertid tydligen, med anledning
af hvad revisorerna på det ena eller andra mer eller mindre lätta
sättet omförmält, ega rätt att föreslå eu skrifvelse, och då den form
för anmärkningar, som af revisorerna användes, måste bidraga till, att
de utan synnerlig betänklighet kunna i revisionsberättelsen beröi-a det
ena eller andra förhållandet, så komma i revisionsberättelsen in en
mängd saker af olika slag från östan och vestan, hviika då alla få
tjena till motiv för det förfaringssätt, som utskottet sedan anser sig
kunna föreslå Riksdagen att iakttaga på grund af deri eller den mer
och mindre lätta antydning, som förekommer i revisionsberättelsen.

Nu vill jag vid detta tillfälle göra hvad jag gjort vid flera föregående,
nemligen framhålla, att såvidt jag kan förstå, så tillägger 72 §
icke statsutskottet eu sådan .motionsrätt, som utskottet här utöfva!-.
Paragrafen säger, att berättelsen skall öfverlemnas till utskottets granskning
och vidare behandling, ja, behandling naturligtvis enligt den ordning,
som grundlagen stadgar, och med användning af den befogenhet,

Om ändrade
anordningar
för utbetalning
af underhållsmedel
från
Vadstena
kHgsmanshuskassa.

N:o 28.

Onsdagen den 27 April, e. in.

Om ändrade
anordningar
för utbe tagning
af underhållsmedel
från
Vadstena
krigsmanshuskassa.

(Forts.)

utskottet enligt grundlagen egen Denna befogenhet, för så vidt fråga
är om att framställa förslag och föreslå skrifvelser angående den eller
den åtgärden, inskränker sig enligt min åsigt dertill, att utskottet kan
göra detta dels med anledning af revisorernas förslag och dels med
anledning af motioner af enskilde riksdagsmän på grund af anmärkningar
uti revisorernas berättelser. Detta är det, såvidt jag kan
bedöma, strängt lagliga tillvägagåendet i detta fall. Jag vill naturligtvis
icke härmed säga, att jag utan vidare underkänner statsutskottets
rätt att föreslå eller Riksdagens rätt att besluta underdåniga skrifvelser
med anledning af hvad i statsrevisorernas berättelse förekommit, likasom
jag ej heller kan ogilla, att denna rätt begagnas, ty att så sker,
kan nog mången gång vara ganska nyttigt. Men hvad som är och
måste vara nödigt, är naturligtvis, att denna nyttiga rättighet har sin
lagliga begränsning, och den väg, hvarpå man hittills gått och fortfarande
går, kan leda till ganska farliga konseqvenser. Man må ej
här komma och åberopa 39 § riksdagsordningen. Statsutskottet har
enligt 39 § en viss rätt att taga initiativ, men inom omfånget af
denna rätt faller ej rätten att föreslå en sådan skrifvelse som den,
hvilken här föreligger. Jag vet mycket väl, att jag nu kommer att få
till svar, derest någon behagar svara mig på hvad jag sagt, att detta
är eu sak, som har praktiserats i långa tider och vid mångfaldiga
tillfällen, och att det följaktligen är lönlöst att nu komma och uppträda
deremot. Jag vet detta mycket väl, men vill derpå redan i förväg
svara, att hvad angår tillämpningen af grundlagen, så tillmäter
denna ingen betydelse åt prejudikat, och skulle den det göra, så
skulle vi befinna oss i ett synnerligen olyckligt och farligt tillstånd i
afseende å tillämpningen af våra grundlagar, i det att man från förgångna
tider kan uppvisa åtgärder, hvilka, utaf Riksdagen och Kongl.
Maj:t vidtagits trots grundlagens tydliga stadgande!!, och hvilka jag
icke tror, att någon ledamot af Riksdagen eller regeringen numera skulle
vilja tänka på att åberopa.

Emellertid inser jag mycket väl, att jag med mina svaga krafter
ej förmår leda utvecklingen tillbaka från den fåra, uti hvilken den så
länge gått, men jag har velat säga detta för att dermed bidraga till,
att vid eu följande riksdag förslag må väckas om att upphöra med
denna praxis, och att man söker begränsa och reglera den så, att den
ej länder vårt konstitutionella statsskick till fara, och det har varit i
den afsigten, som jag här tagit till orda.

Herr Berg, Gustaf Axel: Det är eu ganska stor principfråga,

som den siste ärade talaren nu fört på tal, och då jag för min del
ej kan gilla den uppfattning, hvartill han kommit, så har jag tagit
mig friheten begära ordet för att i denna fråga få tillkännagifva min
ståndpunkt.

Den ärade talaren erinrade om stadgandet i 72 § riksdagsordningen,
hvilket stadgande är det enda ,i vår grundlag, som innehåller
några bestämmelser i afseende å sättet för revisionsberättelsens behandling
i utskott, åtminstone några generella sådana, och der heter
det: “De anmärkningar, som revisorerna finna sig befogade att i sin

N:0 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

berättelse till Riksdagen framställa, skola, sedan förklaringar deröfver
inkommit, af nästföljande lagtima Riksdag öfverlemnas till vederbörande
utskotts granskning och vidare behandling."

Nu förmenar den ärade talaren, att denna behandling principielt
ej skulle berättiga till ett sådant tillvägagående som att statsutskottet,
uteslutande med anledning af de gjorda anmärkningarna, föreslår en
skrifvelse till Konungen. Det skulle nemligen, enligt talarens åsigt,
jemväl fordras en motion i ämnet, för att en skrifvelse grundlagsenligt
kunde komma till stånd.

För min del kan jag emellertid ej tolka detta stadgande på annat
sätt, än att en dylik rätt att föreslå framställningar till Kongl.
Maj:t bör tillkomma statsutskottet, och det gör jag hufvudsakligen af
det skälet, att om ej meningen vore den, så skulle utskottets granskning
och behandling af revisionsberättelsen i de allra flesta fall blifva
alldeles resultatlös, ty resultatlös blefve den, om utskottet ej på grund
af en anmärkning och för afhjelpande af ett anmärkt missförhållande
skulle ega rätt föreslå en sådan skrifvelse eller framställning.

Praxis har också alldeles obetingadt gått i den rigtniugen ända
från det nya statsskickets början intill våra dagar. Om man ser till,
huru förhållandet i detta afseende varit under de senare åren, så föreslog
1897 års statsutskott, och Riksdagen antog tre stycken sådana
skrifvelser till Kongl. Maj:t, under 1896 likaledes tre, under 1895 en,
under år 1894 sju, under 1893 likaledes sju och under 1892 fem. Jag
har ej hunnit gå igenom hela serien af år tillbaka, men gjort början
från de första årgångarna och dervid funnit, att redan vid 1871 års
riksdag gjorde utskottet en liknande framställning angående kommerskollegiet,
"att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kong!. Maj:t täcktes" etc. Vidare, år 1872 gjordes i anledning af
1871 års revisorers granskning af 1869 års förvaltning fyra framställningar
af utskottet, och beslötos af Riksdagen fyra underdåniga skrifvelser
till Konungen. Sålunda har denna praxis alltjemt under loppet af de
många år, som förflutit sedan det nya statsskicket, varit rådande, och
såvidt jag vet, har aldrig ett sådant förslag från utskottet någonsin
blifvit föremål för propositionsvägran. Icke heller har jag mig bekant, att
anmärkningar mot detta förfaringssätt framstälts med undantag af ett
tillfälle vid 1893 års riksdag, då herr Alin här i kammaren i fråga om eu
sådan skrifvelse angående ombildning af krigshofrätten yttrade följande
ord: “Med afseende å hvad den förste ärade talaren anfört, och då
jag anser en sådan framställning, som statsutskottet här gjort, sakna
stöd i den instruktion, utskottet har i 39 § riksdagsordningen, yrkar
jag afslag."

Kammaren afslog val äfven detta förslag till skrifvelse, men så
vidt man kan se af hvad som förekom, måtte det hafva skett på
materiella skäl; åtminstone antager jag det, ty de materiella skäl, som
en talare på stockholmsbänken anförde i frågan, synas mig hafva varit
mycket göda. Jag har äfven en ytterligare anledning att antaga, att detta
var skälet till afslag, då kammaren samma dag biföll åtskilliga andra af
statsutskottet föreslagna skrifvelser i anledning af revisionsberättelsen.

Det är emellertid icke allenast praxis, som alldeles obetingadt

Om ändrade
anordningar
för utbetalning
af underhållsmedel
frän
Vadstena
krigsmanshus -kassa.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

Om ändrade
anordningar
för utbetalning
aj underhållsmedel
från
Vadstena
krigsmanshuskassa.

(Forts.)

gått i denna retning, utan jag har åtminstone ett teoretiskt stöd att
åberopa, i det nemligen eu mycket känd och i denna kammare värderad
statsrättslärare uti sitt arbete om den svenska Riksdagen beträffande
statsverkets revision uti det kapitel, som handlar om “riksdagens
rätt att med anledning af gjorda anmärkningar och förslag
vidtaga erforderliga åtgärder11, säger på följande sätt: “Slutligen eget
Riksdagen att, med den honom enligt regeringsformens § 89 gifna
rätt att föreställningar och önskningar hos Konungen anmäla, hemställa
om vidtagande af åtgärder för rättelser i de förhållanden, som
under granskningen föranledt anmärkning.“ Detta kan, såvidt jag
förstår, icke annat än bestämdt syfta på en framställning uti den form,
som här är i fråga.

Slutligen skall jag be att få påpeka, att statsutskottet just i det
nu föredragna ärendet förut föreslagit och Riksdagen år 1886 beslutit
aflåta en skrifvelse till Konungen, uti hvilken skrifvelse Riksdagen anhåller,
“att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke
med biträde af den civila förvaltningen eller uteslutande genom dennas
försorg Vadstena krigsmanshusgratialister tillkommande underhållsmedel
må kunna afgiftsfritt för dem och på bestämda tider tillhandahållas
dem inom den kommun, der de hafva sina hemvist1''.

Då herr Alin, såvidt jag hörde, icke framstält något yrkande om
utslag å den föreslagna skrifvelsen, så har jag ingenting vidare att i
saken tillägga; dock skall jag sluta med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lundeberg: Sedan nu statsrevisorernas ärade ordförande belyst
den fråga, som herr Alin framkastat, skulle det ju kanske vara
öfverflödigt för mig att här uppträda. Men jag kan icke förneka, att
det för mig, uti den ställning jag inom statsutskottet bekläder, skulle
vara högst intressant att få veta, hvad statsutskottet i nu förevarande
fall kan hafva att göra. Revisionsberättelsen skall remitteras till statsutskottet,
och det åligger enligt riksdagsordningens § 72 detsamma att granska
och vidare behandla densamma. Ja, säges det, att granska och vidare
behandla revisionsberättelsen, det medför icke någon rätt för statsutskottet
att i ty fall komma med några förslag, utan vill utskottet,
att berättelsen skall till något föranleda, så bör motion i den delen
väckas, ty utskottet kan icke föreslå något skrifvelseförslag. Men
hvem skall det åläggas att väcka motion i frågan? Det finnes, så
vidt jag vet, icke uti grundlagen påbjudet, att någon kan åläggas att
väcka motioner, och således står statsutskottet der och stampar, om
utskottet icke sjelfständigt skulle kunna något åtgöra. När emellertid berättelsen
är remitterad till utskottet, lärer väl derutaf framgå, att
något utskottets utlåtande skulle kunna föranledas, ty annars kunde
det väl vara öfverflödigt att remittera revisionsberättelsen, om utskottets
hela åtgörande skulle inskränka sig till att referera densamma, och
Riksdagen efter utskottets referat skulle fatta sina beslut. Då kunde
ju berättelsen lika väl gå direkt till Riksdagen för dess behandling.

Att så icke har praktiserats, det har framhållits här förut i dag,
och många sådana fall kunde påvisas, då statsutskottet ansett det hafva

N:0 28.

Onsdagen den 27 April, e. in.

varit icke blott dess rättighet, utan äfven dess skyldighet att göra
framställningar, påkallade af anmärkningar i revisionsberättelsen. Jag
erkänner visserligen, att riksdagsordningens § 39 icke innehåller något bemyndigande
lör statsutskottet i detta afseende, men § 38, som gäller konstitutionsutskottet,
innehåller icke heller, att det år konstitutionsutskottet,
som skall taga hand om frågor af den ekonomiska art, som här är i
fråga.

Under detta förhållande, och om saken ifrån de rättslärdes synpunkt
är omtvistad, något, som jag ej vägar inlåta mig i diskussion
om, så kan jag icke annat än med glädje helsa den förväntan, vi kunna
hafva, att någon af de rättslärde vid en kommande riksdag skall
söka gifva form åt den praxis, som utaf utskottet hitintills har tilllämpats,
derest den nu kan befinnas grundlagsenlig origtig.

Jag vågar dock för närvarande taga utskottet i försvar, för det
att utskottet stält sig på den ståndpunkt, som, enligt hvad jag tror,
under hela det nya representationsskickets tid gjorts gällande, nemligen
att vid granskningen af revisorernas berättelse framkomma med de
förslag till Riksdagens pröfning, som utskottet har funnit nödvändiga,
för att de gjorda anmärkningarne skulle någon påföljd hafva. I hvarje
fall tager jag emellertid fasta på den förste ärade talarens förklaring,
att motion uti den af honom väckta frågan skall framkomma, hvarigenom
sålunda denna sak, som så många gånger här varit före, må få
sin utredning, och statsutskottet kunua tå något stöd för sitt förfarande
uti dylika fall.

Herr Blom berg: Så vidt jag förstår, är det endast riksdagsordningens
§ 39, som egentligen innehåller upplysningar, hvilka kunna vara vägledande
med afseende å de uppdrag, som äro åt statsutskottet anförtrodda,
likaväl som föregående paragraf handlar om det mandat, som
konstitutionsutskottet enligt grundlagen eger, och de närmast följande
paragraferna utstaka de områden, på hvilka de andra ständiga utskotten
ega att röra sig. I dessa paragrafer finnes det också tydligt
angifvet, om och i hvilka fäll vederbörande utskott ega att af eget
initiativ framlägga frågor för Riksdagen. Frågar man sig då, om § 39
också lemnar något sådant uppdrag åt statsutskottet, så finner man
svaret uti g 39 mom. 2, som omtalar, under hvilka förutsättningar
dylikt må ifrågakomma. Der talas det om, att statsutskottet vid sin
granskning af den redan ombestyrda statshushållningen kan hafva
kommit till vissa bestämdt angifna resultat, och säges hvad statsutskottet
i sådana, fall eger att åtgöra. Det visar sig också utaf våra
statsrättsliga bestämmelser i öfrigt (regeringsformens § 107), att statsutskottets
uppdrag innebär, att genom dess förmedling konstitutionsutskottets
uppmärksamhet må fästas vid sådana vid statshushållningens skötande
förekommande missförhållanden, som kunna föranleda till tillämpning
af 107 § eller möjligen 106 § regeringsformen. Men några andra rättigheter
för statsutskottet att här vid lag göra framställningar finner jag
icke, att grundlagen på något sätt angifvit.

Dermed har jag alldeles icke velat säga, att det icke vore önskligt,
att äfven en dylik rätt blefve i grundlagen påpekad och framhållen,

Om ändrade
anordningar
för utbetalning
af underhållsmedel
från
Vadstena
krigsmanshuskassa.

(Forts.)

N:0 28.

Om ändrade
anordningar
för utbetalning
af Hinder hållsmed
el från
Vadstena
krig små ,»shuskassa.

(Forts.)

28 Onsdagen den 27 April, e. m.

och jag ber att särskilt få fästa uppmärksamheten vid, att jag för
tre år sedan tillät mig att uti en reservation i konstitutionsutskottet
framhålla, att man genom att förlägga granskningen af statsrevisorernas
berättelse öfver statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning till
konstitutionsutskottet och genom att åt utskottet gifva rätt att med
anledning af denna berättelse, äfven senare, än eljest är medgifvet, göra
anmärkningar enligt regeringsformens § 107 kunde göra statsrevisorernas
anmärkningar, då de äro af den art, som § 39 mom. 2 riksdagsordningen
omförmäler, effektiva. Jag tror också, att detta är den
enda väg, på hvilken man kan vinna ett verkligt resultat af det i § 72
riksdagsordningen antydda behandling af revisionsberättelsen. Enligt
nämnda lagrum skola revisorernas anmärkningar “öfverlemnas till vederbörande
utskotts granskning och vidare behandling14. Vederbörande
utskott måste med hänsyn till anmärkningar rörande statsverket vara
statsutskottet. Men på hvilken grund? Jo, på grund af riksdagsordningens
§ 39 mom. 2, ty utan detta lagrum vore berättelsen ej dit hänförlig.
Men då kan utskottets rätt med afseende å revisionsberättelsen icke
få större räckvidd, än som genom nämnda paragrafs mom. 2 möjliggöres.
Någon annan grundlagsenlig rätt har statsutskottet alltså icke
i detta fall.

Jag har endast velat yttra detta och har icke något yrkande att
framställa.

Herr Törnebladh: Jag skall först tillåta mig att med några
ord vidröra den konstitutionella delen af frågan. Jag ber då att få
fästa uppmärksamheten på, att det tyckes vara en förblandning af
hvad som tillkommer statsutskottet enligt riksdagsordningens § 39 och
hvad som tillkommer statsutskottet enligt riksdagsordningens § 72, som
här gjort sig gällande. Uti § 39 talas det uttryckligen om statsutskottets
initiativ, men i § 72 är initiativet gifvet just genom revisionsberättelsens
remiss till statsutskottet, och revisionsberättelsen har der karakteren
af att väcka ett uppslag i frågan, ett uppslag, som statsutskottet icke
får lemna obeaktadt, utan som utskottet bör söka att fullfölja på det
ena eller andra sättet. Hvad beträffar den anmälan, som statsutskottet
skulle kunna göra till konstitutionsutskottet, så rörer den regeringen,
men detta rörer ej regeringen annat än indirekt så till vida, som det
är en upplysning och ett meddelande till regeringen om hvad som
tilldragit sig i statsförvaltningen. Det är således för regeringen lika
vigtigt att få reda på hvad statsutskottet eller, rättare sagdt, hvad
Riksdagen efter statsutskottets yttrande säger i det fallet, som det är
för utskottet att behandla det. Det är ju alldeles påtagligt, att revisionsberättelsen,
som innehåller en fullständig granskning, så vidt den kan
blifva det, af förvaltningen, är af synnerlig vigt för regeringen att
känna på annat sätt än genom remisserna till vederbörande embetsverk,
nemligen att känna så till vida, som regeringen gerna vill veta Riksdagens
uppfattning om sina revisorers yttranden och yrkanden. Det
kan vara mycket i revisorernas berättelse, som befinnes vara förklaradt;
det kan vara åtskilligt annat, som icke finnes vara tillfredsställande
förklaradt, och då påstår jag, att det för regeringen är synnerligen

Onsdagen den 27 April, e. m.

vigtigt att få veta Riksdagens tankar i det afseendet. Alltså, långt
ifrån att denna statsutskottets framställningsrätt och Riksdagens deraf
föranledda yttranden skulle innebära någon sorts ingripande uti eller
ogrannlagenhet emot regeringen, är den tvärtom ingenting annat än
ett uttalande från representationen, vid kvilket regeringen kan fästa
det afseende, som den efter omständigheternas pröfning finner vara
det rätta. Det är något annat än de enskilda motioner, om hvilka
här blifvit taladt.

Jag vill också begagna detta tillfälle att fästa uppmärksamheten
derpå, att den parabel, som den förste ärade talaren uppdrog emellan
de enskilda motionernas behandling i statsutskottet och revisionsberättelsens
behandling derstädes, icke är rigtig. Det har händt många gånger,
och visserligen mycket mindre vid denna riksdag än vid 1880-talets
riksdagar, att man har afstyrkt enskilda motioner på den grund, att
framställningen hade bort komma från regeringen. Hvarför har nu
statsutskottet gjort detta och, jag upprepar det ännu en gång, gjort
det mycket mera förr och med mycket större framgång än nu, då man
tyckes hafva glömt de grundsatser, som ledde 1880-talets statsutskott
och äfven kamrar? Hvarför har nu statsutskottet handlat så? Jo, derför,
att när det ena eller andra önskningsmålet kommer fram i form
af en enskild motion, sedt ur en särskild synpunkt, då är det icke,
såsom regeringens framställningar i en proposition, sedt uti sammanhang
med de öfriga statsregleringsbehofven, utan det är taget för sig,
framkastadt såsom ett önskningsmål, som man vill drifva fram med
alla möjliga medel. Skulle alla dessa enskilda motioner få framgång
den ena efter den andra, ja, då vore vi icke långt ifrån ett regerande
statsutskott och eu regerande riksdag, något, som jag antager, att af
de talare, som nu haft ordet, väl ingen skulle vilja vara med om.
Det var denna grundsats, som ledde 1880-talets statsutskott och kamrar,
då enskilda motioner i allmänhet afslogos — jag säger i allmänhet,
ty undantag gåfvos ju och böra gifvas. — Man ville nemligen, att
frågorna skulle af regeringen först pröfvas i sitt sammanhang med
andra och utredas, innan Riksdagen fälde den slutliga domen öfver
dem. För öfrigt egnades åt enskilda motioner stundom en välvillig
motivering, med stöd af hvilken regeringen sedan efter allsidig pröfning
af förhållandena ej sällan framkom med eget förslag i ämnet till
en annan Riksdag. Med revisionsberättelsen är, som jag nyss sagt,
förhållandet i allmänhet ett annat än med de enskilda motionerna,
ty densamma framdrager i ljuset och äfven för regeringen eu del frågor,
som böra belysas. Derigenom göres i-egeringen en tjenst, i det att
den på sådant sätt kan pröfva statsförvaltningens gång. Det andra
åter skulle vara eu otjenst åt regeringen och kanske ännu mer en
otjenst åt Riksdagen.

Herr Billing: Noga skall jag akta mig för att gifva mig in i
för långa dispyter med dessa rättslärda herrar ex professo, men jag
kan icke underlåta att emot deras i qväll framlagda grundiagstolkning
framställa ett par anmärkningar, enär det synes mig, som om de i
sin tolkning gjort sig skyldiga till alldeles öfverdrifna finesser. Vi uti

N:0 28/

Om än drade
anordningar
för utbetalning
af underhållsmedel
från
Vadstena
krigsmanshuskassa.

(Forts.)

N:o 28. 30 Onsdagen den 27 April, e. m.

Om ändrade statsutskottet representera icke den konstitutionella lärdomen, utan
anordningar statsutskottet skulle val snarare representera det sunda bondförståndet, och
iaf återhålla- det tilltalas icke af en sådan tolkning som den, herrarne här gifvit,
medel från hvilken synes mig leda nästan till orimligheter. Om det står i riksdagsVadstena
ordningens § 72, att utskottet skall företaga revisionsberättelsen till
krigsmanshus- granskning och vidare behandling; om det står i riksdagsordningens § 39,
(Korte) att statsutskottet skall granska gjorda utbetalningar af statsmedlen;

om det står i instruktionen för statsrevisorerna, att de skola framkomma
med anmärkningar; hvad vill allt detta i realiteten betyda?
Revisorerna skola framställa anmärkningar, statsutskottet skall granska
dessa och företaga dem till behandling. Hvad vill nu detta säga, att
man skall granska dem och företaga dem till behandling, hvad skall
resultatet blifva? Skall det endast blifva ett platoniskt uttalande af
statsutskottet, att de och de anmärkningarne blifvit gillade, de och de
anmärkningarne icke blifvit gillade? Kan detta väl vara eu nödvändig
och rimlig grundlagstolkning?

Vidare skall jag be att gent emot dessa talare få säga, att, då nu
detta sätt att gå till väga icke är uti grundlagen förbjudet, då Riksdagen
har gifvit eu konseqvent tolkning åt denna lag och just den
tolkning, som statsutskottet nu har följt, och då rättspraxis ju också
är en rättskälla, det synes mig, som om verkligen denna riksdagspraxis
kunde och borde betraktas såsom en rättskälla i fråga om tolkningen
af dessa paragrafer och som en tolkning, som verkligen bör hafva mera
vitsord än dessa utomordentliga finesser, som här hafva fram burits.

Om emellertid nu dessa konstitutionsutskottets herrar ledamöter
anse, att Riksdagen under alla dessa år handlat i strid emot grundlagen,
så hoppas jag, att konstitutionsutskottet verkligen skall följa
den anvisning, som en af dess ledamöter nyss har gifvit, och framkomma
med de nödiga grundlagsförändringarne eller hvad annars kan
behöfvas. Men om det nu detta skall göra, så ber jag att få fästa
dess uppmärksamhet på en annan praxis, som med den här klandrade
är, såvidt jag förstår, alldeles analog, och hvaremot mig veterligen aldrig
någon anmärkning gjorts. Det står nemligen i regeringsformens
§ 100, att justitieombudsmannen skall inkomma med sin berättelse
till lagutskottet och att han då också skall “anmärka lagarnes och
författningarnes brister och uppgifva förslag till deras förbättring''1.
Vidare står det uti riksdagsordningens § 42, som handlar om lagutskottet:
“Utskottet skall ock granska justitieombudsmannens afgifna redogörelse
äfvensom hans embetsdiarier och registratur, samt med utlåtande deröfver
till Riksdagen inkomma.“ Så vidt jag förstår, är lagutskottet
här satt i alldeles samma ställning till justitieombudsmannens berättelser,
förslag och anmärkningar som statsutskottet till statsrevisorernas, och
lagutskottet har på grund af justitieombudsmannens berättelse och
förslag inför Riksdagen framlagt både förslag till lagändringar och
skrivelser till Kongl. Maj:t, och emot detta har mig veterligen aldrig
någon anmärkning gjorts. Om derför det är stridande emot grundlagen
hvad statsutskottet här gjort, synes det mig, som vore det lika mycket
och på samma sätt stridande emot grundlagen hvad lagutskottet alltid
gjort. Om nu herrarne af sitt konstitutionella samvete tvingas till

Onsdagen den 27 April, e. m.

N:0 28.

att föreslå förändring i afseende på statsutskottets befogenhet gent
emot statsrevisorernas berättelser, så synes det mig, som om man af
samma bevekelsegrunder också borde drifvas till att föreslå förändringar
i afseende å lagutskottets befogenhet i förhållande till justitieombudsmannens
berättelser.

Herr Blomberg: Jag skall först och främst be att få fästa uppmärksamheten
derpå, att jag icke framstält något yrkande. Jag är
för min del allt för mycket medveten om den konstitutionella praxis
såsom ett bidrag till rättsutvecklingen, för att jag icke uti ganska
väsentlig mån skulle böja mig för densamma. Men då frågan nu
kommit på tal, har jag ansett det vara min skyldighet att också uttala
min åsigt, då jag är bestämdt öfvertygad derom, att statsutskottets
praxis icke har stöd i gällande grundlag, och att grundlagen bör ändras,
om denna praxis anses lämplig.

Den siste talaren sökte uppdraga en parallel, i det han sade, att,
derför att enligt riksdagsordningens § 42 justitieombudsmannens berättelse
föranleder lagutskottet till dylika framställningar, skulle också
statsutskottet hafva denna rätt med afseende å statsrevisorernas berättelse.
Men, med förlof'' sagdt, det är en väsentlig felaktighet i
denna argumentation. Under det att riksdagsordningens § 42 har ett
moment, som temligen tydligt gifver denna rätt åt lagutskottet, så
innehåller riksdagsordningens § 39 inga bestämmelser om en liknande
rätt för statsutskottet. Deu sistnämnda paragrafen innehåller nemligen
en alldeles bestämd uppgift om den granskningsrätt, som tillkommer statsutskottet,
och någon annan granskningsrätt än denna har statsutskottet
icke. Det är icke så, som den föregående talaren sade, att statsutskottet
fått någon rätt att granska statsrevisorernas anmärkningar, utan det
har fått till uppgift att granska särskilda förhållanden med afseende
å statshushållningen, hvilken uppgifts innebörd i riksdagsordningens §
39 mom. 2 till sitt innehåll tydligen angifves. Det är just på grund
härutaf, som jag menar, att, så länge denna grundlagsparagraf är så
afiättad, som den nu är, statsutskottet endast har denna rätt och icke
någon annan i detta afseende. Man må för öfrigt hafva hvilka åsigter
som helst derom, att utskottets rätt bör utvidgas eller på annat sätt
bestämmas; så, som grundlagsparagrafen nu är formulerad, har statsutskottet
med afseende å statshushållningens granskande hvarken större
eller mindre rätt än den, som riksdagsordningens § 39 i dess andra
moment omnämner. I riksdagsordningens § 72 bestämmes visserligen, att
revisorernas berättelse skall till vederbörande utskott remitteras. Är
nu vederbörande utskott statsutskottet, så skall berättelsen af utskottet
behandlas med den rätt, som § 39 angifver, ty det är denna paragraf,
som bestämmer omfattningen åt statsutskottets rätt.

Herr Alin: Jag skall endast be att få säga några ord.

Här har framhållits, att enligt § 72 riksdagsordningen revisorernas
berättelse skall skickas till utskottets “behandling", och det har frågats,
om icke utskottet då skall få behandla den, utan endast hafva att
lägga den till handlingarna. Ordet “behandling" måtte väl, har man

Om ändrade
anordningar
för utbetalning
af underhållsmedel
från
Vadstena
krigsmanshuskassa.

(Forts.)

N:0 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

Om ändrade
anordningar
för utbetalning
af underhållsmedel
frän
Vadstena
krigsmanshuskassa.

(Forts.)

sagt, innebära eu sådan rätt, som utskottet nu utöfvat. Nej, mina
herrar, då det står: “öfverlemnas till vederbörande utskotts behandling",
betyder detta och kan detta icke betyda annat än: remitteras till
vederbörande utskott till grundlagsenlig behandling, d. v. s. att behandlas
med den rätt, som utskottet eljest enligt grundlagarne har.
Ty ordet “behandling" kan icke gifva någon rätt utöfver den, att
utskottet till det materiel, utskottet i öfrigt har att behandla, genom
en dylik bestämmelse får nytt sådant.

Herr biskop kidling säde, att den befogenhet, utskottet här tillerkänt
sig, icke strider mot grundlagarne, utan är en rätt, som utskottet
utöfvar, ehuru den icke uttryckligen är i lag medgifven. Detta resonnement
kan man icke väl vara med om. Man iår allt akta sig att hylla
den satsen, att allt, som icke är förbjudet i grundlag, är grundlagsenligt
tillåtet. Huru skulle det taga sig ut, om man skulle tillämpa
nämnda resonnement i fråga om konstitutionsutskottet, som enligt
grundlagen vid statsrådsprotokollens granskning har att besluta, huruvida
åtal skall anställas inför riksrätt, eller huruvida hemställan skall
göras till Riksdagen om anmälan emot vederbörande rådgifvare enligt
§ 107 regeringsformen? Om konstitutionsutskottet skulle säga: ja,
den ena eller den andra af dessa åtgärder är det visserligen föreskrifvet,
att utskottet skall vidtaga under vissa olika förutsättningar, men
detta hindrar alldeles icke utskottet att hemställa till Riksdagen om
vidtagande af annan åtgärd, att Riksdagen skall besluta eu vanlig
skrifvelse eller dylikt. Detta vore ett resonnement så orimligt, att det
också må visa, att det resonnement, jag nyss nämnde, att en ärad
ledamot här haft, icke duger.

Det är emellertid alldeles icke så, att med den begränsning, statsutskottet
sålunda har att finna sig i, statsutskottet nödvändigt måste
lägga hela luntan till handlingarna. Är det så, att statsrevisorerna
icke inskränka sig till att göra sina vanliga små antydningar, utan i
sammanhang med sin redogörelse för ett förhållande hemställa, huruvida
icke i anledning deraf den och den åtgärden må vidtagas, eller,
ännu bättre, framställa förslag, att den och den åtgärden må vidtagas,
då har utskottet en bestämd utgångspunkt. Vidare kan ju en af revisorerna
gjord anmärkning upptagas i en motion. Man säger häremot:
men om ingen väcker en motion, med anledning af en viss anmärkning,
skall då utskottet stå redlöst, fastän det kan finna en skrifvelse
i det anmärkta afseendet mycket nödig? Ja, är det så, att, trots
revisorerna gjort anmärkning, ingen af Riksdagens alla ledamöter finner
det löna mödan att med anledning deraf begagna sig af motionsrätten,
som eljest användes i så öfverflödande grad, då måtte saken ej vara
af synnerlig betydelse. För öfrigt får jag säga — och jag tror, att
äfven statsutskottets egna medlemmar skola gifva mig rätt deri —
att det är mångfaldiga af Riksdagens skrivelser, som icke kunna anses
vara af verkligt behof påkallade. Jag vill påminna om en skrifvelse,
som statsutskottet iörra riksdagen föreslog och hvari anhölls om föreskrift,
att läroverkskataloger skulle bifogas vissa redogörelser. Jag
tror, att riket mått mycket väl, äfven om denna skrifvelse ej blifvit
föreslagen eller beslutad.

N:o 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

Hvad angår praxis, har här sagts, att den skulle hafva alldeles
obetingadt varit densamma hela tiden under det nuvarande riksdagsskicket.
Det skulle hafva varit ett enstaka undantag, då jag en gång
tillät mig att uppträda deremot. Det, tror jag, återstår ännu att bevisa.
För min del tror jag mig mera än en gång hafva uppträdt med
samma åsigt i den här saken, som jag nu sökt utveckla. Och gent
emot hvad herr Billing med sådan styrka framhållit om betydelsen
af den åberopade praxis, ber jag att få påpeka, hvad grundlagen sjelf
stadgar om praxis, då den säger, att grundlagar^ skola efter sin ordalydelse
tillämpas. Hans jemförelse med justitieombudsmannen och
dennes berättelse slår icke in här, ty det står i grundlagen uttryckligen
taladt om justitieombudsmannens förslag till lagarnes förbättring;
och det är just förslag, som jag begär af statsrevisorerna i förevarande
fall. För öfrigt är det ju klart, att hvad angår lagutskottets ställning
till justitieombudsmannens berättelse och hans förslag, är den af långt
mindre omfattande betydelse än statsutskottets till hela det område,
som beröres af revisorernas berättelse.

Beträffande slutligen hvad herr Törnebladh nämnde mot mina inledningsord,
voro dessa mera skämtsamt sagda, och jag tänkte mig
derför icke att de skulle behöfva föranleda en sådan gensaga. Men
med afseende å den magtutveckling hos statsutskottet, som under det
nya riksdagsskicket allt mer och mer framträdt, gläder det mig, att
vi af en ledamot af statsutskottet fått höra, att han funnit skäl att
här varna för faran af en regerande Riksdag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande paragraf hemstält.

§ 5.

Herr Falk: De af herrarne, som till äfventyrs tagit notis om
statsutskottets utlåtande i denna paragraf äfvensom motsvarande punkt
i statsrevisorernas berättelse, torde medgifva, att den fråga, som här
är berörd, är så vigtig, att den, som i likhet med mig deltagit i statsrevisionen,
icke gerna kan underlåta att vid detta tillfälle derom säga
några ord. Jag skall dock yttra mig i största korthet, med afseende
å att tiden är så långt framskriden.

Kammaren torde hafva inhemtat, att statsrevisorerna sistlidne
oktober månad vid ett besök å Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs
fästningar togo kännedom icke blott om sjelfva fästningsartilleriet,
utan äfven om det till nämnda sjöfästningsposition hörande minförsvaret.
Statsrevisorerna funno då, “att ifrågavarande hufvudandelar af OscarFredriksborgs
försvar, artilleriet och minorna, mellan hvilka samverkan
likvisst vore oundgängligen nödvändig för åstadkommande af tillfredsställande
resultat, icke vore förenade under samma befäl, utan tillhörde
helt och hållet skilda corpser, hvilka yttermera sorterade under olika
statsdepartement. Artilleribefälet, hvartill äfven positionens kommendant
räknades, saknade sålunda hvarje myndighet med afseende å minFörsta
Kammarens Prot. 1898. N:o 28. 3

Om ändrade
anordningar
/ ör utbetalning
af underhållsmedel
från
Vadstena
krigsmanshuskassa.

(Forts.)

Angående
artilleri• och
winförsvaret
vid OscarFi
edriksborg.

N:0 28-

Onsdagen den 27 April, e. m.

Angående
artilleri- och
minför sv ar c t
vid OscarFredriksborg.

(Forts.)

försvarets anordnande, liksom å andra sidan befälet öfver minförsvaret
ej hade någon behörighet i fråga om fästningsartilleriets skötsel.

Att en dylik dualism i befälsorganisationen måste vara förenad
med betydande olägenheter och till äfventyrs kunde komma att medföra
verklig tära på grund af deraf följande bristande samverkan emellan
de båda vapenslag, af hvilka positionens försvar vore beroende, läge,
enligt revisorernas förmenande, i öppen dag; och särskildt ville revisorerna
erinra, att berörda organisatoriska brister föranledde kostnader
för statsverket, som syntes kunna undvikas."

Hvad nu den ekonomiska sidan af saken beträffar, kan jag så
mycket hellre fullständigt förbigå den, som statsutskottet icke upptagit
den till behandling. Jag fortsätter således med att återgifva hvad
revisorerna efter en ekonomisk utredning enligt utskottets redogörelse
vidare anfört:

“Eu förändring af ofvan angifna förhållanden förutsatte emellertid
ändrade föreskrifter i fråga om artilleri- och minbefälets, liksom ock
personalens i öfrigt, utbildning. Så som förhållandena för det närvarande
gestaltade sig, kunde ej hos artilleripersonalen förutsättas någon
som helst insigt att bedöma minväsendets effektivitet och skötande,
medan å andra sidan minförsvarets personal ej erhölle någon utbildning
i fråga om fästningsartilleriets användning.

Väl måste medgifvas, att olika vapenslag mången gång måste
ställas under gemensamt befäl, som ej kunde ega speciel utbildning
inom hvart och ett af dem, men det vore dock en vigtig regel, mot
hvilken ej borde brytas, att den, åt hvilken dylikt befäl anförtroddes,
icke finge vara i saknad af all slags kompetens att granska och bedöma
någotdera af de honom underlydande vapen."

Öfver revisorernas framställning har nu arméförvaltningen å artilleridepartementet
afgifvit utlåtande, eller den har i sjelfva verket alldeles
undandragit sig att afgifva sådant; ty arméförvaltningen å artilleridepartementet
har helt enkelt sagt, att den hvarken egde befogenhet
eller nödiga förutsättningar för att uppgöra eu sådan organisationsplan,
som här är i fråga. Ett dylikt yttrande är i sjelfva verket detsamma
som att icke afgifva någon förklaring alls.

Utskottet har egnat 7 rader åt denna fråga och säger, att det
finner hvad revisorerna uti ifrågavarande hänseende anfört “vara egnadt
att ådraga sig stor uppmärksamhet", samt att en tillfredsställande
lösning] af de af revisorerna påpekade organisationsfrågor är “af stor
vigt för försvarets ordnande", men kommer till den slutsats, att det
finner sig böra hemställa, “att revisorernas förevarande framställning
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda". Förklaringen till
denna bristande öfverensstämmelse mellan början och slutet af utlåtandet
ligger deri, att utskottet antager, att “den för afgifvande af förslag
angående landets fasta försvar tillsatta komité otvifvelaktigt kommer
att taga i öfvervägande de af revisorerna påpekade organisationsfrågor".
Är det verkligen, som här står, att befästningskomitén skall taga i
öfvervägande dessa af revisorerna väckta frågor, måste detta naturligtvis
bero derpå, att komitén har uppdrag att behandla äfven dessa
frågor. Att en komité är tillsatt för afgifvande af förslag i afseende å

N:0 28.

Onsdagen den 27 April, e. m

det fasta försvaret, det visste jag, men jag tillstår, att jag icke visste,
att dess uppdrag äfven innefattade åläggande att behandla de frågor,
som statsrevisorerna i denna punkt bragt på tal. Jag beklagar
emellertid, att statsrevisionen var derom okunnig. Om den det icke
varit, hade ju denna anmärkning varit helt och hållet öfverflödig.
Men jag hoppas, att kammaren icke måtte döma statsrevisionens
okunnighet i detta fall allt för strängt. Ty det lärer väl vara så, att
till och med en eller annan af komiténs egna ledamöter icke haft
någon egentlig kännedom om, att dess uppdrag vore så omfattande
som fallet tyckes vara. Det torde väl vara först genom detta statsutskottets
betänkande, som full klarhet vunnits i detta hänseende.

År det emellertid nu otvifvelaktigt, att befästningskomitén kommer
att behandla denna fråga, i hvad den rör Vaxholm-Oscar-Fredriksborg,
må det väl också vara otvifvelaktigt, att uppdraget omfattar
äfven andra, ställen i vårt land, der analoga förhållanden råda. Jag
bsgågnar mig derför åt tillfället att i komiténs åtanke rekommendera
äfven andra platser, der enahanda förhållanden äro rådande, såsom
t. ex. Karlskrona, som för öfrigt redan är antydt i revisorernas berättelse,
samt Gotland. Äfven med hänsyn till ett eventuelt befästande
af Göteborg och andra orter i vårt land, som äro i behof af ett
kombineradt artilleri- och minförsvar, är det af vigt, att denna fråga
tages i allvarligt öfvervägande.

Något yrkande har jag ej att göra.

Herr Lundeberg: För den konklusion, hvartill den föregående
ärade talaren kom, tror jag, att han egentligen icke behöft gå in så
djupt i föreliggande fråga. Han framhöll, att man kunde förvänta,
att den komité, som är tillsatt för afgifvande af förslag rörande landets
fasta försvar, skulle komma att taga denna af revisorerna gjorda anmärkning
i öfvervägande och säkerligen också framkomma med förslag
i ämnet. Jag kan icke smickra honom med, att det är revisorerna,
som fäst nämnda komités uppmärksamhet på ifrågavarande angelägenhet.
Ty redan innan revisorernas berättelse var känd, tror jag nästan, att
komitén var fullt på det klara med, att, om den också icke hade
uppdrag att beträffande densamma framkomma med förslag, detta
dock läge som en uppgift för komitén, eftersom den knappt kunde
komma med ett förslag rörande befästningar utan att på samma gång
egna uppmäiksamhet åt vissa dermed organiskt förenade beröringspunkter
i fråga om ledningen af försvaret och bemanning m. m. jag
tror således icke, att den föregående talaren får räkna sig till godo
hvad häri tycktes åsyfta, då han uttalade den förmodan, att komitén
icke utan revisorernas framställning skulle hafva kommit på den tanken
att upptaga denna fråga till behandling.

Då uppmärksamheten nu på detta sätt blifvit fäst vid ifrågavarande
angelägenhet, torde det vara så godt att löpa linan ut och
se till, hvad statsutskottet här sagt. Det är uppgifvet, att statsutskottet
endast kommit med 7 rader, men dessa rader äro likvisst ganska
innehållsrika. I dessa 7 rader innehålles, att komitén otvifvelaktigt
kommer att taga denna fråga under öfvervägande, och derjemte, att

Angående
artilleri- och
minförsvaret
vid OscarFrcdriksborg.

(Forts)

N:o 28.

Angående
artilleri• och
minförsvaret
vid OscarFredriksborg.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, e. m.

komiténs utredning deri antages skola omfatta icke allenast OscarFredriksborgs-förhållandena,
utan äfven såsom i utskottets utlåtande
tydligt står angifvet “rikets sjöfästningar", hvilket väl måste få öfversättas
med, att det skall blifva rikets alla sjöfästningar, som i detta
afseende komma att blifva föremål för komiténs öfvervägande. Och
jag förstår verkligen icke, hvarför den siste ärade talaren skulle
postera fram, att det var angeläget att tillse icke endast OscarFredriksborg,
utan äfven de öfriga sjöfästningarna, när sådant redan
är i statsutskottets utlåtande angifvet. Jag tror, att vi kunna använda
vår tid bättre än att, så att säga, komma med kaka på kaka och här
pointera fram frågor, hvilka i de handlingar, som blifvit oss förelagda,
redan finnas angifna såsom positiva förslag och antydningar från
statsutskottet.

Herr Falk: Blott ett par ord. Den ärade ordföranden i statsutskottet
tyckes tro, att jag sagt, att det var först genom revisorernas
framställning som befästningskomiténs uppmärksamhet fästs å angelägenheten
att ordna befälsförhållandena vid Oscar-Fredriksborg. Det
har jag visst icke sagt, men väl, att det ser ut, som om en eller annan
af befästningskomiténs egna ledamöter först genom statsutskottets
föreliggande betänkande kommit till full klarhet rörande omfattningen
af dess uppdrag. Åtminstone då statsrevisorernas berättelse afgafs,
den 1 december, torde ledamöter i komitén hafva funnits, som ej visste,
att ordnande åt beiälsförhållandena vid sjöfästningarne ingick i deras
uppdrag.

Efter denna förklaring torde hvad herr ordföranden i statsutskottet
i öfrigt yttrat icke påkalla något vidare svar.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande paragraf hemstält.

§§ 6-8.

Lades till handlingarna.

§§ 9 och 10.

Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 11-

Lades till handlingarna.

§§ 12-16.

Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 17.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 27 April, e. m.

N:o 28.

§ 18.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Herr Trygger: När något upprepats länge, händer det ofta, att
man utan vidare tror, att påståendet är obestridligt. Nu är det ett
påstående, som under många år upprepats, att Upsala universitets
räkenskaper föras på ett mindre klart och tydligt sätt. Jag för min
del har i åtta år varit ledamot af universitetets drätselnämnd och
anser mig derför vara berättigad att yttra mig här i denna fråga.

Universitetets räkenskaper äro naturligtvis, derför att de gälla en
stor förvaltning, rätt invecklade. Men hvar och en, som närmare vet
hvad räkenskapsföring vill såga, bör hafva klart för sig, att hvarje
verksamhetsart kräfver en viss sorts räkenskapsföring. Det duger icke
att använda samma metod för alla slag af verksamhet. Det fordras
derför vid granskning af räkenskaper att sätta sig in i den speciella
metod, som i ett visst fall användes. Jag vill icke säga, att universitetets
räkenskaper äro mönster för räkenskaper. Jag har icke tillräcklig
kännedom i räkenskapsföring för att döma derom. Men så
mycket kan jag säga, att, om man allvarligen sätter sig in i universitetets
räkenskapsföring, det ej är förenadt med större svårigheter att
komma till rätta dermed.

Statsrevisorerna hafva gjort åtskilliga speciella anmärkningar. De
hafva fäst uppmärksamheten på två förhållanden, som skulle visa, att
universitetets räkenskapsföring icke vore lämplig. De hafva nämnt,
att fonder till belopp af cirka 33,000 kronor bokförts på sådant sätt,
att räkenskaperna visa, att universitetet icke användt dessa fonder,
under det att i verkligheten universitetet förbrukat dem och vore i
skuld för nämnda belopp. Här har emellertid icke varit något fel i
räkenskapsföringen, utan det har varit ett fel i sjelfva uppfattningen
af dessa fonder. De fonder, som afses, hafva anslagits till lärarebefattningar,
och uppfattningen år 1862, då formen för den nu använda
räkenskapsföringen faststäldes, var den, att då staten dåmera upprättat
professurer i de ämnen, som hörde till berörda lärarebefattningar,
universitetet kunde efter godtfinnande använda dessa fonder och icke
vidare behöfde redovisa dem. Att man i räkenskaperna upptog dem
på debetsidan och införde samma belopp på kreditsidan, berodde på,
att man ville visa sig uppmärksam mot donatorerna och erinra efterverldeu,
att dessa donationer gjorts. Det är denna felaktiga uppfattning,
som vållat nu omnämnda, af revisorerna anmärkta förhållande.
för min del är jag icke i tvifvel om att uppfattningen varit origtig —
jag vill nämna, att det är jag, som i drätselnämnden fäst uppmärksamheten
på denna sak — men jag vill fastslå, att det härvidlag icke
förelegat en felaktighet i räkenskapsföringen, och att det sålunda varit
oberättigadt att på den angifna grunden framställa anmärkning deremot.

För öfrigt har anmärkning gjorts beträffande annat, som jag icke

Avgående
nytt formulär
för Upsala
universitets
räkenskaper
m. m.

N:0 28.

Angående
nytt formulär
för Upsala
universitets
räkenskaper
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, e. in.

nu vill gå vidare in på. Jag säger blott ytterligare med afseende på
begäran om en bättre räkenskapsföring för universitetet, att det vore
bra, om man kunde hitta på en sådan.

Men statsutskottet begär vidtagande af två andra åtgärder. Statsutskottet
begär, att universitetet skall gifva en uppgift på dess fastigheters
värde och afkastning. Det är nu ett faktum, att universitetet
har en jordebok öfver sina fastigheter, och jag förstår icke, hvad den
äskade redogörelsen skulle hafva för betydelse, om icke den, att man
deraf Unge reda på, att fastigheterna, som vore taxerade till så och
så mycket, gåfve det och det i afkastning. Men detta är omöjligt,
derför att samtliga fastigheters skog sammanförts till en komplex för
sig sjelf. Man kan icke se, hvad eu fastighets skog gifvit i afkastning,
och arrendena i och för sig visa ju då ingenting. Slutsummor på
hvad alla fastigheterna gifvit i arrende finnas för öfrigt i generalkontot.

Utskottet har också begärt, att det skall upprättas en förteckning
öfver “de i universitetets lokaler befintliga möbler och dermed jemförliga
värdefullare inventarieru. Nu vet jag icke, hvad utskottet
menar med “värdefullare inventarier1-, som äro jemförliga med möbler.
Men jag förmodar, att det är de särskilda institutionernas samlingar,
instrument o. s. v. Och för så vidt detta är meningen, vill jag säga,
att ett uppfyllande af utskottets önskningar skulle åsamka universitetet
ett arbete, som universitetet med sina nuvarande krafter omöjligen
kan fullgöra. Det skulle draga åratal och kräfva flera personers arbete.
Jag tänker t. ex. på den botaniska institutionen: sedan 1820-talet
har ingen inventarieförteckning der upprättats. Mina herrar, man
skall ej begära mer än som är billigt.

Jag skall icke framställa något yrkande, då hvad jag nu påpekat
bör vara tillräckligt, för att Kongl. Maj:t icke skall lägga allt för
stora bördor på universitetet. Ty sannerligen, om bördorna blifva för
stora, måste vi komma till Riksdagen och anhålla om anslag. Yi
kunna icke med de krafter, som för närvarande stå oss till buds,
fullgöra hvad som här begäres.

Herr Nisser, Martin Samuel: De anmärkningar, som af herrar

statsrevisorer gjorts mot Upsala universitets räkenskaper, hafva till stor
del upptagits af statsutskottet, och om vi betrakta det svaromål, som
kanslersembetet afgifvit med anledning af statsrevisorernas anmärkningar,
så finna vi, att kanslersembetet i flera fall gillat dess framställningar.
Här har visserligen sagts, att det är mycket val bestäldt med Upsala
universitets räkenskaper, men jag ber dock att få påpeka, att det formulär,
som nu följes, är af år 1860, och man må vara huru konservativ
som helst, så får man väl ändå medgifva, att på 38 år kan det inträffa
sådana förändringar i förhållandena, att en ändring af formuläret
äfven kan vara berättigad. Jag ber att få framhålla, att här är särskilt
påvisadt, hurusom kassaräkningen saknade hänvisningar till bilagorna,
och att i dessa senare icke funnes hänvisningar till verifikationerna,
så att man kunde jemföra de ena med de andra. Vidare
har det talats om bokföringen af fonderna. Den föregående talaren
vidrörde de till universitetet donerade fonderna, och jag förmodar, att

N: o 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

hall menade de tre, som här stå särskilt nämnda. Jag vill då framhålla,
hvad vi läsa i utskottets betänkande, hurusom universitetet meddelat,
att detta konto funnits i räkenskaperna från år 1860, men att man
uredan“ den 17 augusti 1897 funnit sig föranlåten fästa uppmärksamheten
vid oegentligheten af detta konto och beslutit vidtaga ändring deri.
Konsistoriet påpekar, att detta skett “långt förr än nu ifrågavarande
anmärkning framstälts af revisorerna-, men jag befarar en liten smula,
att det liksom legat i luften, att en anmärkning skulle komma. Och
resultatet deraf blef, att man såg sig tvungen att med reservfondens
tillhjelp afskrifva 33,000 kronor på sina tillgångar. Således var denna
anmärkning fullt befogad, och rättelse kom icke för tidigt. Nu i år
har man emellertid icke råd att afskrifva mer än 13,000 kronor.
Huruvida detta kan kallas för en sund bokföring, lemnar jag derhän;
nog lemnar den enligt min åsigt rum för anmärkningar.

Hen föregående talaren yttrade vid sitt försvar af universitetets
gamla bokföringssätt, att det vore nog, om bokföringen kunde förstås
af bokföraren sjelf, och att det vore likgiltigt, om den också kunde
förstås af dem som skola revidera. Det är icke alldeles min uppfattning,
jag tror, att det är bättre, om båda parterna kunna förstå den.

Slutligen har här begärts dels en redovisning öfver fastighetskontot
och dels äfven ett inventariekonto. Nog får man väl medgifva att i
alla affärer, der man “vilt'''' hafva en öfverblick öfver ställningen, lägger
man upp dessa konton så att man kan se, hvad fastigheterna och inventarierna
äro värda. Det kan man icke se med universitetets nuvarande
bokföring. Det må nu vara sant, att, såsom den föregående talaren
sade, eu sådan bokföring skulle medföra åtskilliga kostnader. Han
säde också, att det skulle vålla staten extra utgift, men jag undrar,
huruvida icke universitetet har sjelft råd att bekosta denna nödvändiga
bokföring; skulle icke fonderna kunna räcka härtill?

Hvad inventariekontot beträffar, är det helt enkelt föreskrifvet i
en kongl. förordning, att inventarieförteckning skall föras. Jag vill
icke säga, att detta skall utsträckas ända derhän, att man skall
specificera hvarenda blomma, som finnes i den botaniska institutionens
samlingar, eller alla utensilier, som finnas i de kemiska och fysikaliska
laboratorierna. Det har aldrig varit statsrevisorernas mening; men der
tinnes en mängd dyrbara samlingar, särskildt universitetets porträttsamling,
en ovanligt vacker och rik samling, som nu skulle kunna förfaras
helt och hållet utan att man det ringaste vet, hvart den tagit
vägen. Jag vill visst icke säga, att detta kommer att ske, men nog
hör det till god ordning, att man har en specificerad förteckning öfver
sådant. Statsrevisorerna hafva icke specificerat, hvad de önska; de
hafva öfverlemnat detta åt universitetsmyndigheternas eget goda omdöme
och hade trott sig skola finna litet mera tillmötesgående i detta
hänseende, än hvad här tyckes blifva fallet.

Det är sant, att, såsom den föregående ärade talaren erinrade,
dessa anmärkningar angående universitetets räkenskaper åter och åter
upprepats. Men detta synes mig bevisa, att der finnes något skäl för
en sådan anmärkning. Ty herrar statsrevisorer påstå sig visserligen
icke begripa allting och förstå allting, men om dessa statsrevisorer,

Angående
nytt formulär
för Upsala
universitets
räkenskaper
m. m.
(Korts.)

N:0 28.

Angående
nytt formulär
för Upsala
universitets
räkenskaper
m. m.

(Forts.)

Angående
vissa anordningar
vid
Upsala
hospital.

40 Onsdagen den 27 April, e. m.

som förnyas år efter år, återkomma med samma anmärkning, så synes
denna dock vara grundad på en uppfattning, som delas af olika individer,
och deri synes mig ligga ett bevis för att anmärkningen är
befogad.

Jag ber att för min del få yrka bifall till statsutskottets hemställan
i denna punkt.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande paragraf bemstält.

§ 20.

Lades till handlingarna.

§ 21.

Herr Almén: Riksdagens revisorer hafva efter kortare besök vid

några af rikets hospital framstält en hel del anmärkningar, hvilka statsutskottet
ansett vara om icke värdelösa så åtminstone så obetydliga,
att anmärkningarne icke föranledt någon annan åtgärd, än omnämnandet
af en enda punkt, äfven den enligt min tanke högst obetydlig,
den nemligen att i några urgamla hus luftvexlingen icke är nog tidsenlig,
något som enhvar kan begripa utan ett sådant påpekande. Det
är emellertid lyckligt att finna, det statsutskottet har ett så godt omdöme,
att anmärkningen synes hafva förfallit, samt att statsrevisorerna
synas kunnat bättre använda sin tid än till att omtala ett så naturligt
förhållande. Då emellertid en och annan, med anledning af statsrevisorernas
anmärkning, skulle kunna tro, att denna möjligen är af den
betydelse, att den dock förtjenar någon uppmärksamhet, så ber jag,
som gör anspråk på att bättre än statsrevisorerna känna dessa förhållanden,
att få lemna några upplysningar.

Jag erkänner, att luftvexlingen inom några af de äldsta hospitalshusen
är dålig, men vill tillägga, att den i allt fall är bättre, än den
som de här intagna sjuka någonsin haft i de torftiga hem, der de
förut vistats, innan de iutogos på hospitalet. De blifva vanligen efter
många års vård på hospitalet mycket gamla, och äfven detta kan,
jemte mycket annat, anföras såsom bevis för att dessa lokaler icke
utöfvat något menligt inflytande på patienternas helsa. Men om jag
erkänner anmärkningens befogenhet, så kan man fråga, hvarför medicinalstyrelsen
icke vidtagit någon åtgärd till afhjelpande af detta missförhållande.
Ja, svaret på denna fråga är enkelt nog; åtgärden skulle
kräfva högst betydliga utgifter. Ty en verkligt tillfredsställande luftvexling
kan icke åstadkommas utan centraluppvärmning, och denna —
för att icke onödigt fördyras — bör förenas med elektrisk belysning.
Ett par hundra tusen kronor torde härtill åtgå, och jag påstår, att
dessa penningar kunna under nu rådande brist på platser vida bättre
användas. En annan utväg finnes, den nemligen att slopa dessa lokaler
och särskildt dem, hvilka delvis ligga nästan under jordytan.
Men jag vill då upplysa, att det finnes 450 å 500 till hospitalsvård

N:0 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

berättigade sjuka, hvilka icke kunna mottagas af brist på lediga platser.
Hvilket är då bäst: att för ofvan beräknade utgifter bereda nya platser
åt många bland dessa olyckliga eller att kasta ut penningarne för att
skalla bättre luftvexling åt dem, som aldrig förr haft så god vård,
som de nu hafva? Jag tror, att man bör hålla medicinalstyrelsen räkning
för, att den ännu icke kommit fram med något förslag i den
rigtning revisorerna anvisat, utan sett efter, att de verkliga behofveu
må i första rummet afhjelpas.

Då nu emellertid utskottet efter granskning af revisorernas anmärkningar
i sin ingress begagnar mycket välvilliga uttryck, utvisande
förtroende för medicinalstyrelsen, så ser jag häri ett erkännande, som
enligt min åsigt är af större värde än revisorernas anmärkning.

Jag har icke något yrkande att göra; jag har blott velat framhålla,
att det är bättre att medicinalstyrelsen går sin egen väg, än att
den accepterar hvarje anmärkning, som endast leder till stora utgifter,
hvilka kunna och böra bättre användas för andra vida vigtigare ändamål.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i den nu föredragna paragrafen hemstält.

§ 22.

Utskottets hemställan bifölls.

§§ 23 och 24.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna bevillningsutskottets
den 23 och 26 i denna månad bordlagda memorial n:o 22, i anledning
af återremiss af utskottets memorial n:o 18 angående stämpelafgift
för check.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 23 och 26
innevarande månad bordlagda memorial och betänkande:

n:o 23, i anledning af återremiss af punkterna 19—22 af utskottets
betänkande n:o 15 i anledning af väckta motioner om ändringar i
tullbevillningen, och

n:o 24, i anledning af väckt motion om nedsättning af tullen å
melass,

biföll kammaren hvad utskottet i nu ifrågavarande memorial och
betänkande hemstält.

Angående
vissa anordningar
vid
Upsala
hospital.
(Forts.;

N:o 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

Angående
nedbringande
af kostnaden
för kontroll
vid denaturering
af
bränvin.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 23 och 26 i denna månad
bordlagda betänkande n:0 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående arfvodet för kontroll vid denaturering
af bränvin.

Herr Cavalli: Då jag icke deltagit i utarbetandet af detta ut skottsbetänkande,

skulle jag icke hafva någon anledning att yttra mig,
men det förekommer en punkt deri, vid hvilken jag fäst mig.

Utskottet ifrågasätter, huruvida icke denatureringen af bränvin vid
Åkers krutbruk skulle utan särskild kostnad för staten kunna verkställas
af någon bland dess vid bruket anstälde tjenstemän. Naturligtvis
skulle detta kunna ske, men detta sammanhänger icke rigtigt
med hvad utskottet säger på annat ställe, der det står, att någon
behållning för statsverket ej är med denatureringsafgiften afsedd att
vinnas. Men ett bifall till utskottets betänkande i denna del skulle
just vara egnadt att bereda statsverket behållning på denatureringsafgiften
utan att öka restitutionsbeloppet. Ett sätt att vinna förändring
i det nu tillämpade sättet vid Åker kunde naturligtvis åstadkommas
derigenom, att man i fråga om Åkers krutbruk och andra statens
industriella verk förordnade, antingen att denaturering, som verkstäldes
för statens inrättningars behof, skulle vara afgiftsfri, eller att restitution
af tillverkningsafgift medgåfves utan denaturering.

Jag har velat säga detta, för att, om någon ändring i lagstiftningen
på detta område skall ske, det må tagas under öfvervägande,
huruvida den kan gå i någon af de utaf mig nu angifna rigtningar.

Herr Almqvist: Då i den förevarande motionen särskildt blifvit

erinradt derom, att denatureringen vid Åker åsamkat staten eu oskäligt
hög utgift, så har utskottet ansett lämpligt att i motiveringen
ifrågasätta, att staten skulle blifva befriad från denna utgift och att
denatureringen skulle verkställas af någon bland dess vid bruket anstälde
tjenstemän. Nu har emellertid utskottets ordförande uttalat den åsigt,
att denna besparing i utgifter skulle kunna vinnas på ett enligt hans
förmenande lämpligare och bättre sätt, och då för utskottet hufvudsaken
varit att åstadkomma besparing för staten, men sättet, hvarpå
detta kan ske, kan vara utskottet likgiltigt, så har utskottet så mycket
mindre att invända mot det af ordföranden framstälda förslaget, som
det har betydligt större räckvidd än utskottets.

Vid sådant förhållande föreställer jag mig, att kammaren kan
antaga den ifrågakomna punkten i motiveringen jemväl i det skick,
hvari densamma föreligger.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande betänkande hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 23 och 26 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts

N:0 28

Onsdagen den 27 April, e. m.

proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen
angående patent den 16 maj 1884, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 22 och 23 i denna Om utsträckt
månad bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion Om rätt att
ändring af S§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen. omlägga

boktryckerier

Herr Leman: Ehuru tiden är ganska långt framskriden, har
jag dock med afseende å frågans stora vigt tillåtit mig att begära
ordet. Jag har visst icke något mot sjelfva motionen, sådan som den
är väckt, men deremot åtskilliga anmärkningar att göra mot det sätt,
hvarpå konstitutionsutskottet behandlat densamma. Genom detta sätt
har enligt mitt förmenande öfvats onödig hårdhet mot boktryckare
och tidningsutgifvare. Jag vill ingalunda tro, att detta varit konstitutionsutskottets
afsigt, men jag tror, att detta följer af dess formulering.

Jag tillåter mig erinra, att konstitutionsutskottet, oaktadt det ändrat
reglerna om domstolarne, bibehållit stadgandet derom, att en i tryckfrihetsmål
åtalad person, vare sig det är boktryckare, tidningsutgifvare
eller någon annan, skall personligen infinna sig vid domstolen. Nu
var det, såsom kammaren väl vet, i 1784 års lag stadgadt: “i brottmål
svare deu sjelf, som anklagad är“. Detta gjorde, att när tryckfrihetsförordningen
gafs, det var en ganska naturlig följd, att deri
stadgades, att hvar och en, som var åtalad i tryckfrihetsmål, skulle
personligen inställa sig. Sedermera har allmänna lagen i 15: 1 rättegångsbalken
blifvit ändrad så, att den, som ej åtalats för brott, derå
straffarbete följa kan, må svara genom ombud; men tryckfrihetslagen
har icke blifvit ändrad; om en boktryckare glömt att sätta ut årtal
eller tryckningsort eller någon dylik småsak, måste han inställa sig
personligen vid domstolen för att svara. Nu är det visserligen sant,
att någon motion icke blifvit väckt i detta ämne; men det hade ju,
oafsedt detta, stått utskottet fritt att framställa förslag härom. Då
emellertid utskottet icke gjort detta, utan bibehållit stadgandet, så
borde utskottet hafva sett till att göra tungan för de åtalade så obetydlig
som möjligt; men det har utskottet icke gjort, då det förlagt
forum för vissa fall till länsresidensstaden. I nu gällande lag står
den mycket enkla och lätta bestämmelsen, att boktryckeri, som ligger
inom en half mil utom staden, skall lyda under stadens rätt. Nu har
föreslagits, att boktryckeri äfven skulle få anläggas i köping, och då
har utskottet — troligtvis för att göra det så enkelt som möjligt —
i stället för att i konseqvens med de förutvarande bestämmelserna
förlägga forum till närmaste stad, förlagt det till residensstaden i
länet. Följden häraf blir, att man t. ex. från Lysekil, som har mycket
nära till Uddevalla, skall resa ända till Göteborg för att svara i tryckfrihetsmål,
och om vi tänka oss, att i en framtid tryckerier anläggas
vid sydliga gränsen af något län i Norrland, så måste boktryckaren,

f!:0 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

Om utsträckt
rätt att
anlägga
boktryckerier
vi. m.

(Forts.)

om han blir åtalad, resa med mycket besvär till residensstaden i norra
delen af länet. Detta blir så mycket mera betungande, som man bibehållit
stadgandet om 8 dagars stämningstid, hvilket gör att de få
knapp tid på sig för resan. Nu vet jag mycket val, hvarför man
icke bibehållit bestämmelsen om närmaste stad: man säger, att det
är tvetydigt. Men jag vill fasta uppmärksamheten på, att bestämmelsen
om närmaste stad såsom forum har länge praktiserats utan någon
som helst svårighet. I både gamla och nya sjölagen stadgas, att inteckning
för förskott skall sökas hos magistraten i “närmaste stad" och
att i vissa andra fall forum är rådstufvurätten i “närmaste stad". I
promulgationsförordningen till vexellagen står, att vexelgäldenären skall
stämmas till rådstufvurätten i “närmaste stad", der han bor eller
anträffas. Detta har icke vållat någon tvekan. Man har visserligen
anfört, att man kan tveka huruvida med närmaste stad menas den
som är närmast fogelvägen, jernvägen, sjövägen eller landsvägen, och
jag vill erkänna, att man härvidlag kan blifva tveksam. Men jag
hemställer då, huruvida det icke vore enklare att ordna saken så, att
på samma gång ett boktryckeri anlades i köping, genom Kongl. Maj:t
eller på annat sätt bestämdes, hvar forum vore. Detta blefve icke så
betungande som att ovilkorligen forum skulle vara länsresidensstaden.

Jag vill vidare anmärka, att i fråga om bestämmelserna för val
af jurymän synes mig utskottet icke hafva fullt lyckats, då utskottet,
i stället för att såsom nu låta dem väljas bland personer i orten,
föreslår att de skola väljas bland personer inom länet. För en eller
annan ort i närheten af länsgränsen kan ju med lätthet juryman erhållas
i det närgränsande länet. Detta hindras genom utskottets
förslag men icke enligt nu gällande lag. I expropriationslagens 3 §
föreskrifves, att man skall välja “i orten boende män", och i 9 § förklaras
hvad som menas med “i orten boende", nemligen sådana som
ej bo längre bort än fyra mil från det ställe, der rätten sitter. Mig
veterligen har tillämpningen af detta stadgande icke mött några
svårigheter.

Jag tror, att den apparat, som utskottet satt i gång för denna
lilla ändring, är för stor och enligt mitt förmenande icke fullt praktisk.

Jag skall icke längre uppehålla kammaren, utan yrkar återremiss.

Herr Blomberg: Jag skall be att få med några ord besvara
den föregående talarens anmärkningar. Vid denna riksdag har likasom
flere gånger förut väckts motion, afseende den förändring i tryckfrihetsförordningen,
att det skulle blifva medgifvet att anlägga boktryckerier
äfven å vissa platser på landsbygden. Utskottet har också
ansett sig böra tillmötesgå den önskan, som fått sitt uttryck i denna
motion, och har dervid af hänsyn till anmärkningar, som vid föregående
tillfällen, särskildt i Första Kammaren, rigtats mot liknande
förslag, ansett att man vid utsträckning af rättigheten att anlägga
boktryckerier borde stanna vid köpingarna för att sålunda få genom
lagen bestämdt angifvet, å hvilka platser utom städerna boktryckerier
finge förläggas.

N:o 28.

Onsdagen den 27 April, e. in.

Härvid blef det nu nödvändigt att gifva bestämmelser, huru det
skall förfaras vid anmälningar af tryckerier i köpingar liksom angående
forum för dessa tryckerier, och utskottet gjorde vid pröfvandet af
dessa frågor den märkliga iakttagelsen, att ehuru lagen förut bestämt,
att boktryckerier i allmänhet finge anläggas i städer, lagen dock icke
uppmärksammat det förhållandet, att det finnes icke blott städer med
egen rådstufvurätt, utan äfven städer, som lyda under landsrätt, samt
att boktryckerier finnas anlagda jemväl i de under landsrätt liggande
städerna utan att man synes hafva gjort klart för sig, hvar dessa
tryckerier skola hafva sitt forum. Till följd häraf måste utskottet
upptaga frågan om forum såväl för städer under landsrätt som för
köpingar. Dervid framstälde sig det spörsmålet, om man skulle gå
den väg, som anvisats af motionären, och till forum välja rådstufvurätten
i närmaste inom länet belägna stad, eller, med upptagande af
ett förut framstäldt förslag, bestämma rådstufvurätten i närmaste stad,
eller om man möjligen kunde finna ännu eu annan utväg. Utskottet
kom härvid till den öfvertygelsen, att forum borde förläggas inom
länet, derför att Konungens befallningshafvande har att i många hithörande
fall utöfva tillsyn och myndighet, och denna tillsyn och
myndighet naturligen borde tillkomma Konungens befallningshafvande
det län, der ifrågavarande näring idkas och der således möjligen
skeende Övergrepp komma att begås. Af detta skäl fann utskottet
sig böra öfvergifva tanken att såsom forum bestämma rådstufvurätt i
närmaste stad utan vidare begränsning.

Då man sålunda fann sig bunden vid länet, syntes det mycket
lämpligt att fixera eu viss stad derinom, nemligen länets residensstad,
såsom ort för tryckeris forum i stället för att taga närmaste stad,
hvilken icke annat än undantagsvis kunde erbjuda samma fördelar
som residensstaden. För det första kan man i allmänhet påräkna
att der finna eu i fråga om insigter och erfarenhet bättre utrustad
rådstufvurätt än i länets öfriga städer, och för det andra kan man
nog i residensstadens rådstufvurätt förutsätta jemförelsevis god kännedom
om förhållandena inom länet. Denna rådstufvurätt står också
i närmaste förbindelse med länets styrelse, som har att utöfva den
tillsyn, som inom länet kan ifrågakomma med afseende å der befintliga
boktryckerier.

Härtill kommer, att åtminstone med ett par köpingar inträffar,
att de ligga lika nära två städer, hvad den ena köpingen angår, till
och med på lika afstånd från städer i olika län. Då frågar jag:
är det icke rimligare, att ett boktryckeri hör under länsresidensstadens
rätt, än att man behåller den sväfvande bestämmelsen om “närmaste
stad11, i synnerhet som det kan inträffa, att en ort, som ligger närmare,
blifver stad sedan boktryckeriet anlagts, och att detta således kommer
att ändra forum. Vidare betvifiar jag, att man lämpligen kan jemföra
bestämmelserna om forum för boktryckeri och forum i vexelmål.
Ty forum i tryckfrihetsmål måste tydligen bestämmas med nära anslutning
till stadgandena under administrativ myndighet — magistrat
och Konungens befallningshafvande — hos hvilken vederbörande har
att gorå anmälan med afseende å boktryckeris anläggning. För den

Om utsträckt
rätt att
anlägga
boktryckerier
m. m.

(Forts.)

N:0 28.

Om utsträckt
rätt att
anlägga
boktryckerier
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, e. m.

som vill anlägga ett boktryckeri i en köping måste det också alltid
blifva svårt att bedöma, hvilken är den närmaste staden, och om han
misstager sig, kan detta vålla onödiga svårigheter. Bestämmer man
deremot residensstaden, så har man gifvit ett fullt tydligt stadgande.

För öfrigt vill jag påpeka, att dessa svårigheter för parterna,
hvarom talades, icke böra tillerkännas någon väsentlig betydelse. Här
är ju fråga om en utvidgning af rättigheten att anlägga boktryckerier,
hvarigenom denna skulle medgifvas äfven i andra orter än städer,
och den person, som får den nya rättigheten, får den då under vissa
uttryckliga förutsättningar, bland hvilka forum i residensstaden skulle
vara en.

Hvad beträffar invändningarne mot den personliga inställelsen,
så tål helt visst denna fråga att närmare öfvervägas och pröfvas, än
den kunnat i samband med föreliggande motion. Jag tror icke, att
man gerna vill gifva upp fordran på personlig inställelse i tryckfrihetsmål,
— särskildt icke med afseende å utgifvande af periodiska skrifter.
För min del hyser jag den åsigten, att det skulle leda till ganska
betänkliga följder, om man jemkade på eller gåfve eftergift från den
regeln. Eljest skulle intet hindra, att den, som utgifver en periodisk
skrift, reser ur riket, kanske för lång tid, så att han, som dock åtagit
sig ansvaret för den periodiska skriften, icke kan anträffas. Möjligen
har han ombud, men detta kan icke på något sätt anses tillfredsställande,
då man besinnar, hvilka allvarliga förpligtelser måste åligga
en periodisk skrifts utgifvare.

Det har också sagts, att man skulle kunna lemna åt Kongl. Maj:t
att bestämma om forum i detta fall. Jag tror icke, att konstitutionsutskottet
hade anledning att i tryckfrihetsförordningen inrymma en
sådan myndighet åt Kongl. Maj:t, då konstitutionsutskottet hade erfarenhet
från föregående tillfällen, att föreslagna bestämmelser strandat
just derpå, att man icke velat lemna åt Kongl. Maj:t någon ny rätt
att gifva föreskrifter i detta ämne.

Jag yrkar bifall till hvad utskottet föreslagit.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föredragna utlåtande hemstält samt vidare derpå, att
utlåtandet skulle visas åter till utskottet, och förklarades den förra
propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

N:o 28.

Onsdagen den 27 April, e. m.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 11,17 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

N:0 28.

Fredagen den 29 April.

Fredagen den 29 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 22 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 2, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om förändrade bestämmelser angående aflöning
åt ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor samt angående lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid dylika skolor,
dels ock i detta ämne samt rörande lönetillskott för lärarepersonalen
vid småskolor och mindre folkskolor inom Riksdagen väckta motioner;

n:o 3, i anledning af väckt motion om förbättrade löneförmåner
åt vissa lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor; och

n:o 4, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands stift, dels
fyra särskilda i detta ämne väckta motioner, dels ock Kongl. Maj:ts
proposition n:o 31, med förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2
och 5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november
1863;

bevillningsutskottets memorial n:o 27, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande utskottets memorial n:o 18 angående stämpelafgift
för check; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:

n:o 69, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa
delar af gällande strafflagstiftning;

n:o 70, i anledning af väckt motion angående ändrade straffbestämmelser
i värnpligtslagen;

n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående tillägg till förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862, innefattande bestämmelse om municipalsamhällen;
och

n:o 72, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
rörande af- och tillträde af ecklesiastika boställen.

N:o 28.

Fredagen den 29 April.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 63, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående de kongl. teatrarne.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 264, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22, i anledning af väckt motion om
skrivelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning angående åstadkommande
af ökad varaktighet hos tryckt papper, beslöt Första Kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

• "Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 263, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts betänkande n:o 21, med anledning af väckt motion
om ändring åt § 2 mom. 2 i kongl. förordningen angående handel med
ether- eller sprithaltiga läkemedel den 8 december 1876, beslöt Första
Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
den 27 innevarande månad bordlagda utlåtanden n:is 72—77.

Vid föredragning af statsutskottets den 27 i denna månad bordlagda
memorial n:o 78, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
angående statsanslag för utvidgande af en skeppsdocka å Lindholmen
invid Göteborg, godkändes den i detta memorial föreslagna voteringsproposition.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets den
27 innevarande april bordlagda memorial n:o 79, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens
åttonde hufvudtitel.

Punkterna 1 och 2.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Första Kammarens Prof.. N:o 28.

N:o 28.

Fredagen den 29 April.

Punkterna 4 och 5-

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
baukoutskottets den 27 i denna månad bordlagda memorial n:o 7,
äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda
utlåtande n:o 8.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,62 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag 1898.