RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1898:15
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1398. Första Kammaren. N:o 15.
Onsdagen den 16 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 9 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 43, i anledning af väckta motioner om löneförhöjning för
Riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern m. m.;
n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om
vilkoren för tillgodonjutande af Uddevalla—Venersborg—Herrljunga
jernvägsaktiebolag beviljade låneförmåner; och
n:o 45, angående pensionsrätt för husdrängen vid Riksdagens
hus m. m.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden nås 43—46.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 12 och 15 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 5, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel, omfattande
anslagen till landtförsvaret.
Punkten 1.
Herr Falk: Herr grefve och talman! Mina herrar! Då Riksdagen
fått mottaga en kongl. proposition, som afser en så genomgripande
förändring i hittills gällande grunder för arméns förvaltning,
som här är fallet, är det helt naturligt, att man önskar få någon
kännedom om de förhållanden, hvilka föranledt detta förslag, och om
de motiv, som kunna anföras till försvar för detsamma. I dessa afseenden
är icke synnerligen mycket att i den kongl. propositionen
Första Kammarens Prot. 1898. N:o 15. 1
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
N:o 15.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts,)
2 Onsdagen den 16 Mars.
finna, men deremot finnas der vissa upplysningar om huru förslaget
tillkommit, hvarjemte framhållits vissa fördelar, som man dermed afsett
att vinna. Det heter således till att börja med, att »under de
senaste åren i Riksdagens revisorers berättelser, i samband med granskningen
af arméförvaltningens räkenskaper, förekommit uttalanden af
innehåll, att svenska arméns centrala förvaltning borde omorganiseras
i syfte att åvägabringa större enkelhet, reda och öfverskådlighet i
fråga om hushållningen med och redovisningen af de till landtförsvaret
anslagna medel». Jag beder att i detta hänseende vördsamt
få erinra, att det yttrande, som Riksdagens revisorer afgifvit, rörer
uteslutande räkenskapsväsendet. Och jag anser mig så mycket mera
kompetent att afgifva denna förklaring, som jag hade äran deltaga i
den revision, som gjorde denna anmärkning. Revisorerna hafva visst
icke påyrkat någon omorganisation af armeförvaltningen, utan endast
en förändring i räkenskapsväsendet.
Vidare erinras i den kongl. propositionen, att de ledamöter af
Riksdagen, hvilka 1895 hade i uppdrag att granska ett afgifvet förslag
till förändrad uppställning af fjerde hufvudtiteln, äfven skulle
hafva yttrat något i detta hänseende, i det de berört »den rigtning,
i hvilken förändrade bestämmelser i afseende å räkenskapsväsendet
inom arméförvaltningen syntes böra gå». Jag saknar icke alldeles
kännedom om detta ärende och kan vitsorda, att äfven detta uttalande
icke afsåg något annat än en förändring af räkenskapsväsendet.
Emellertid bemyndigades chefen för landtförsvarsdepartementet
den 7 februari 1896 »att tillkalla vissa personer för att inom departementet
uppgöra förslag till omorganisation af arméförvaltningen i
syfte att till det civila departementet förlägga hela den embetsverket
åliggande kassavården, bokföringen, anordningsväsendet ochyevisionen
samt alla ärenden inom verket af juridisk eller civil-administrativ art,
såsom besvärsmål och dylikt. Under det arbete, som sålunda tagit
sin början inom landtförsvarsdepartementet, hade man emellertid
kommit till den uppfattning, att frågan om arméförvaltningens omorganisation
i sjelfva verket syntes hafva en vida större räckvidd, än
som gifvits åt densamma genom nyssnämnda beslut. Det syntes sålunda
angeläget att taga hela det militära förvaltningssystemet. i
skärskådande för att se till, huru vida det icke, med hänsyn såväl till
en god fredsförvaltning som ock till dennas öfverensstämmelse med
fältförhållandenas kraf, skulle vara ändamålsenligt och äfven i andra
afseenden än den ofvan berörda omdana svenska arméns förvaltning.
Genom beslut den 25 september 1896 hade också Kongl. Maj:t —
enär det förberedande arbetet i ärendet gifvit vid handen, att förändring
af arméförvaltningens organisation torde kunna ifrågasättas i
vidsträcktare omfattning, än som till en början varit afsedd, samt det
vid sådant förhållande vore af vigt att inom landtförsvarsdepartementet
ega tillgång till detaljerade upplysningar inom arméns olika förvaltningsgrenar
— funnit godt bemyndiga statsrådet och chefen för
nämnda departement att tillkalla jemväl andra sakkunniga personer
för att inom departementet biträda vid utarbetande af förslag till den
omorganisation af nämnda embetsverk, som departementschefen efter
pröfning af samtliga på frågan inverkande förhållanden kunde finna
Onsdagen den 16 Mars. 3
erforderlig.» Resultatet af detta arbete föreligger nu här i det förslag,
som, sedan några temligen oväsentliga ändringar vidtagits, till
Riksdagen öfverlemnats. Förslaget afser, såsom kammaren nogsamt
torde känna, ett fullständigt upphäfvande af den nuvarande arméförvaltningen
och dess ersättande med 4 särskilda styrelser: artilleristyrelsen,
] ortifikationsstyr elsen, intendenturstyrelsen och sjukvårdsstyrelsen.
Det belinnes sålunda, att det föreliggande förslaget icke leder
sitt ursprung från någon myndighets yttrande, ej heller är det afgifvet
af några för ändamålet tillsatte särskilda komitérade, utan det är utarbetadt
af några »vissa personer», personer, som det i det följande
torde medgifvas mig att kalla förslagsställare. Det är emellertid
kändt, att bland dessa »vissa personer» icke så obetydligt divergerande
åsigter gjorde sig gällande, åsigter, om hvilkas innebörd dock här
icke meddelats någon upplysning. Och det är naturligt, att i ett förslag,
som hvarken är dagtecknadt eller undertecknadt, det icke kunde
finnas rum för olika meningar att framträda, öfver detta förslag
hafva yttranden infordrats af arméförvaltningen, kammarrätten och
statskontoret, alla arméfördelningscheferna, militärbefälhafvaren å Gotland,
medicinalstyrelsen, Konungens befallningshafvande, fullmägtige
i riksbanken m. fl. myndigheter. Det torde emellertid här böra
anmärkas, att intet enda af dessa yttranden kommit till Riksdagens
kännedom, — åtminstone har intet utdelats till Riksdagens ledamöter.
Huru vida dessa yttranden kommit statsutskottet till handa, känner
jag icke, ty statsutskottets utlåtande gifver ingen ledning i detta
hänseende.
De förändringar i arméns förvaltning, som i detta förslag åsyftas,
synas mig kunna hänföras till två hufvudgrupper. Den första gruppen
utgöras af sådana, som falla inom området för Kongl. Maj:ts administrativa
myndighet, nemligen decentralisation af vissa anslag under
riksstatens fjerde hufvudtitel samt förändring af arméns kassa- och
räkenskapsväsende. Till den andra gruppen höra sådana förändringar,
till hvilkas genomförande Riksdagens medverkan erfordras; till denna
grupp kunna räknas fördélningsintendenturernas förseende med revisionstjenstemän,
omorganisation af arméförvaltningen till tre särskilda
styrelser• samt omorganisation och utvidgning af intendenturcorpsen.
Ser jag nu på förslaget i dess helhet, så tror jag mig kunna säga,
att de önskningsmål, som genom detsamma skulle ernås, kunna uttryckas
sålunda: l:o ändring i arméförvaltningens räkenskaps- och bokföringsväsende,
för vinnande af större reda och öfverskådlighet, 2:o utvidgning
af f avdelningschefernas förvaltningsmyndighet, och 3:o vidsträcktare
tillämpning af sjelfhushållningsgrundsatsen vid de lägre truppförbanden.
Hvad först angår förändring af arméförvaltningens räkenskapsoch
redovisningsväsende för vinnande af större reda och öfverskådlighet,
må det villigt erkännas, att det nuvarande räkenskapsväsendet
fifvit anledning till mångahanda och fullt berättigade anmärkningar.
len jag vill också påstå, att de förändringar, som der vid lag äro
önskvärda, icke äro af beskaffenhet att för deras genomförande behöfver
företagas en omorganisation af hela arméförvaltningen. I sjelfva
verket behöfves för vinnande af rättelse i detta hänseende ingenting
N:o 15.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
N:o 16.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
4 Onsdagen den 16 Mars.
annat än utfärdande af bestämda och uttryckliga föreskrifter i ämnet.
Om sådana föreskrifter hittills icke varit gifna, kan man rimligtvis
icke derför förebrå embetsverket.
Hvad sedan beträffar utvidgningen af fördelningschefernas förvaltningsmyndighet,
tror jag visserligen, att i detta hänseende ett
eller annat kan vara att göra. Men jag beder att få fästa uppmärksamheten
på att fördelningschefernas förvaltningsmyndighet under de
senaste åren redan blifvit i högst väsentlig mån utvidgad,. hvilket
hvar och en lätt kan finna, som tager kännedom om instruktionen af
den 3 februari 1893 och kungörelsen af den 18 januari 1895, som
i väsentliga delar kompletterar densamma. Och jag vågar påstå, att den
befogenhet, som genom nämnda instruktioner blifvit fördelningscheferna
tillagd, sätter dem i stånd att leda, öfvervaka, jemföra och
kontrollera, hvilket ju måste vara det hufvudsakiigaste af deras förvaltningsverksamhet.
Vill man derutöfver utsträcka denna förvaltningsverksamhet
och tillägga fördelningscheferna en verklig förvaltnings
befogenhet, med deraf följande förvaltnings ans v ar, måste man
begåfva dem med de förvaltningsmsfgter och den förvaltnings/önwåga,
som erfordras, d. v. s. man måste sätta vid deras sida sådana förvaltningsorgan,
som äro nödvändiga för att uppfylla detta ändamål,
men detta är icke i det föreliggande förslaget ifrågasatt. Det har
sagts och med skäl, att det skulle vara en stor fördel, att fördelningschefernas
förvaltningsmyndighet i fred utsträcktes till samma
grenar, som de skola handlägga i fält. Detta är fullkomligt rigtigt.
Men då fordras också, att denna förvaltningsmyndighet rör sig på
samma sätt och i samma former, som under kriget kommer till användning,
ty eljest vinnes ingenting dermed. Man måste således äfven
ur denna synpunkt sätta vid fördelningschefernas sida de förvaltningsorgan,
som äro nödiga, hvilket emellertid skulle orsaka betydande
kostnader; att der endast placera en remsor är naturligtvis icke nog,
han räcker icke till hvarken i fråga om insigter eller förmåga.
Beträffande det tredje önskningsmålet, som förslaget afser att
tillgodose, nemligen en vidsträcktare tillämpning af sjelfhushållningsgrundsatsen
vid de lägre truppförbanden, vill jag erinra, att en sådan
sjelfhushållning icke är främmande för de närvarande förhållandena.
Sedan mycket lång tid tillbaka har denna princip praktiserats i de
förnämsta grenarna^ af förvaltningen, nemligen i fråga om allt som
rör arméns förplägnad och beklädnad.
Deccntralisation är en förträfflig sak, då den tillämpas med omdöme
och måtta. Och det finnes säkerligen ingen bland oss, mina
herrar, som bestrider detta, allra minBt jag, som åtskilliga gånger inför
denna kammare vid behandling af frågan om förändrad uppställning
af riksstatens fjerde hufvudtitel uttryckt min önskan, att ett steg
måtte tagas i ligtning mot decentralisation. Decentralisationen såsom
princip äro vi således må hända alla eniga om. Men det är sa, att
en princip, huru enkel och rigtig den i sig sjelf är, icke är lika
enkel och påtaglig i tillämpningen; särskildt i detta fall fordras fölen
längre utsträckning af sjelfhushållningsprincipen med deraf följande
större frihet för underordnade i fråga om medelsanvändningen ovilkorligen,
att bestämda gränser för densamma uppdragas och att skarp
5
N:o 15.
Onsdagen den 16 Mars.
kontroll anordnas, skarpare i samma mån gränserna utvidgas. Emellertid
tillhör ju äfven detta ärende dem, som falla inom ramen af
Kongl. Maj:ts administrativa befogenhet. Hvarje diskussion om
denna sak inom Riksdagen är således egentligen öfverflödig och kan
så mycket mindre leda till något resultat, som man icke vet, hvarthän
eller huru långt Kongl. Maj''t i detta afseende ämnar gå.
Endast det skulle man kunna säga, att en sådan utvidgning på
intet vis fordrar någon förändrad organisation af arméförvaltningen.
Hvad som deremot må hända fordras är en i vissa afseenden förändrad
uppställning af riksstatens fjerde hufvudtitel, och för min del
har jag mer än en gång påyrkat en sådan, ehuru förgäfves.
Nu frågas: är verkligen en genomgripande omorganisation af
arméns förvaltning nödvändig för att vinna de fördelar, som ofvan
framhållits? Derpå svarar jag ett alldeles obetingadt nej! Ty öfverskådlighet
och reda i räkenskapsväsendet, utvidgning af fördelningschefernas
förvaltningsmyndighet, vidsträcktare tillämpning af sjelfhushållningsprincipen,
allt detta kan vinnas utan något sådant organisativt
ingripande i arméförvaltningen, att banden mellan dess olika
departement afslitas. Om så är — och jag trotsar hvem som helst
att bevisa motsatsen — hvarför skola då dessa band slitas? Det är
icke likgiltigt för arméns förvaltning, om dessa band bestå eller icke.
Det är af värde för en allsidig och kunskapsrik pröfning af vigtigare
och mera omfattande förvaltningsfrågor, att arméförvaltningen utgör
ett embetsverk. Ty det kan icke bestridas, att inom arméförvaltningens
plenum, som utgöres af samtlige departementschefer och byråchefer,
finnes samlad mera erfarenhet och insigt samt skarpare blick
för olika behof, än som rimligen kan förutsättas att finnas hos hvar
och en af de särskilda styrelsernas chefer. Nu har man emellertid
sagt — och jag har för blott några dagar sedan hört det upprepas —
att de mål, som tillhöra arméförvaltningens plenum, äro så få, att
för den skull behöfs icke detta plenum. Jag beder att i anledning
deraf få säga, att det är icke på grund af målens antal, som man
bör bedöma den insigt, som kräfves för deras behandling, utan det
är dessa måls beskaffenhet, som der vid lag är afgörande; i sådant afseende
vill jag erinra, att bland de mål, som skola afgöras af arméförvaltningens
plenum, äro äfven kongl. remisser, och det lär väl icke
kunna bestridas, att då dessa afgöras i arméförvaltningens plenum,
har man långt större garantier för upplysande och vederhäftiga svar,
än som rimligtvis kunna förväntas, om svaren skola afgifvas af någon
af de nu ifrågasatta styrelsernas chefer.
Om jag nu öfvergår till den ifrågasatta organisationen af de
olika styrelserna, möta oss först artilleri- och fortifikationsstyrelserna.
Såsom motiv för förändringen i den vägen har departementschefen
anfört, att den »synes icke böra möta hinder». Jag tror, att ett så
negativt skäl är alldeles otillfredsställande för en sådan förändring,
som här är i fråga. Det är godt och väl, att de nuvarande artillerioch
fortifikationsdepartementen möjligen kunna utbytas mot ifrågavarande
styrelser, men dermed är icke sagdt, att de böra utbytas.
Motivet för en förändring skall naturligtvis vara det, att den påkallas
af något verkligt behof, och att verkliga fördelar dermed vinnas.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Ports.)
N:o 15.
6
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Ports.)
Onsdagen den 16 Mars.
Vidare anföres, att »arméförvaltningen förklarat sig godkänna ett
sammanförande af artilleri- och fortifikationsärendena till särskilda
artilleri- och fortifikationsöfverstyrelser». Jag beder likväl vördsamt
få erinra, att så står det icke alldeles i arméförvaltningens utlåtande;
det står nemligen, att embetsverket »ansett sig kunna i princip godkänna»
en dylik åtgärd, och det är väl icke precis detsamma som att
obetingadt gilla detta förslag sådant det utarbetats i detalj. Snarare
torde arméförvaltningen härmed velat säga, att inga oöfverstigliga
hinder möta för en sådan sammanslagning.
Några oöfverstigliga hinder möta väl ej heller för den andra
delen af förslaget, nemligen sammanslagningen af intendents- och
civila departementen, men jag tror dock man kan säga, att härmed
äro så stora och betydande olägenheter förenade, att sakkunnigheten
inför desamma böjer hufvudet. I förbigående må jag anmärka, att
när förslagsställarne så ostentativt höjt aecentralisationens fana, tror
jag, att de begått en stor inkonseqvens, då de föreslagit ett sammanförande
af två af arméförvaltningens största departement. Jag tror
man måste erkänna, att detta står i skarp motsats mot decentralisationens
princip. Enligt vanligt språkbruk måste det i stället anses
innebära en högst väsentlig centralisation. Såsom motiv för denna
sammanslagning har departementschefen anfört, att han »anser de
skäl för en dylik åtgärd, som i förslaget anförts, vara öfvertygande
och att en sådan sammanslagning är af behofvet oafvisligen påkallad».
Går man då till sjelfva urkunden eller förslagsställarne och
söker dessa skäl, finner man dem hufvudsakligen i en redogörelse
för de förslag, som tidigare i sådant hänseende blifvit uppgjorda,
hvilka förslag emellertid aldrig blifvit af statsmagterna gillade. Det
tillägges visserligen, att numera, efter 1892, äro dessa förhållanden
»i viss mån» förändrade. Ja, nog äro de förändrade, och hvaruti
förändringarna bestå, veta herrarne litet hvar. De utgöras af en tillökning
i betydlig grad af nya truppförband och en betydande utvidgning
af vapenöfningsskyldigheten, men att dessa förhållanden skulle
kunna minska vigten af de skäl, som tillförene anförts mot en sådan
sammanslagning, är mera än jag kan förstå.
Jag nämnde nyss, att mycket stora olägenheter äro förenade med
den ifrågasatta sammanslagningen. Bland dessa olägenheter vill jag
för det första nämna den, att den nye chefen för intendenturstyrelsen
blir mera öfverhopad med arbete, än man kan begära, att
någon menniska skall kunna uträtta. Det torde allmänt vara erkändt
af dem, som hafva inblick i dessa saker, att redan före 1892 var
generalintendentens arbete en mycket styf arbetsbörda, som tog sin
person fullt i anspråk. 1892 tillädes sjuk vårdsbyrån och derjemte
chefskapet för intendenturcorpsen med de mångahanda omsorger och
bestyr, som dermed äro förenade. Nu vill man härtill lägga äfven
alla de omsorger, som hittills hvilat på chefen för arméförvaltningens
civila departement. Jag tror man måste erkänna, att det skall
vara nästan omöjligt att finna en menniska med så kolossal arbetsförmåga
och så stora kropps- och själskrafter, att han kan fylla dessa
anspråk. Och skulle man äfven finna en person med sådana kroppsoch
själskrafter, skall man dock svårligen finna någon, som med om
-
7
N:o 15.
Onsdagen den 16 Mars.
fattande kännedom om intendenturärendena förenar den juridiska, Omorganisakamerala
och räkenskapsmanna-utbildning, som det civila elemen- ce„-
tet inom intendenturstyrelsen nödvändigt fordrar. Kunde man åter- traia
icren icke finna en person med förmåga att öfvervaka och leda alla styrelse.
det störa embetsverkets skilda förvaltningsgrenar, så vore det fara (Forts.)
värdt, att den chef, som saknade dessa qvalifikationer, komme i beroende
af sina byråchefer, hvilka egde ojemförligt mycket större
detaljkunskap och rutin och hvilka lätteligen kunde gifva sina framställningar
en sådan innebörd och en sådan form, att en möjligen
förekommande ensidighet i bedömandet eller ett och annat misstag
i författningstillämpningen undginge den af göromål öfverhopade
Generalintendentens uppmärksamhet. Och skulle så inträffa, då finge
man visserligen en chef till namnet, men i verkligheten tre chefer,
hvilka kanske hvar och en sträfvade åt sitt håll; man hade då också
fått en art af decentralisation, fastän just icke den man åstundat att
få. Nu invänder man troligen, att om generalintendentens göromål
å ena sidan utvidgats i vissa afseenden, så är deremot å andra sidan
äfven ifrågasatt en minskning genom att utbryta sjukvårdsbyrån.
Detta är alldeles rigtigt; derigenom inträffar någon minskning i göromålen,
ehuru likvisst icke af någon större omfattning. Ty dels ligger
det i sakens natur, att de detaljer, som röra sjukvårdsbyrån, äro de,
som han minst behöfver sysselsätta sig med personligen, och dels
äro de mål, som tillhöra denna byrå, icke så synnerligen många.
Under 1895 handlades på intendentsdeparte.mentet 7,101 mål och af
dessa rörde endast 572 sjukvårdsbyrån. Äfven har man sagt, att
genom revisionens öfverflyttning till fördelningsintendenturerna göromålen
skulle minskas, men att en sådan öfverflyttning icke kan
komma att synnerligen minska generalintendentens personliga arbete,
faller ju af sig sjelft.
Jag har nu blott talat om generalintendentens åligganden under
fredstid. Men det kan komma tid, som icke är fredstid, det kan
komma krigstillstånd, och huru går det då för generalintendenten,
om till den redan under fred oerhörda arbetsbördan skola läggas
alla de omsorger, som kunna följa med ett krig? Under mobila förhållanden
skall äfven, såsom kändt är, enligt det af 1888 års förvaltningskomité
utarbetade förslaget till fälträkenskapsreglemente »å
arméförvaltningens civila departement bildas ett generalkrigskommissariat
såsom öfverstyrelse för landtförsvarets kassa- och räkenskapsväsende,
med uppgift att omhänderhafva förvaltningen af de för krigföringen
afsedda medel m. m.». Det skall sålunda å civila departementet
bildas ett generalkrigskommissariat — men hvar finnes generalkrigskommissarien,
hvar finnes det civila departementet? Bådadera
äro försvunna. Huru vill man då bilda generalkrigskommissariatet?
Jo, säger man, »det torde väl knappast behöfva påpekas, att en dylik
öfverstyrelse låter sig med lika stor, om ej med större fördel, än å
arméförvaltningens civila departement, bildas inom en i fred enhetligt
ordnad intendenturstyrelse». Jag vill icke bestrida, att ett generalkrigskommissariat
kan bildas ur en intendenturstyrelse; men hvad
jag vågar påstå är, att inom den intendenturstyrelse, som här föreslagits,
med dess sammansättning, dess redan i fred otillräckliga
N:ol6. 8 Onsdagen den 16 Mars.
Omorganisa- arbetskrafter, qvantitativt och qvalitativt, är det icke möjligt. Och
arméns cen- ■ja8 tror s^e(^es> att man måste hänvisa förhoppningen att ur den
träla ifrågasatta intendenturstyrelsen kunna vid inträffande mobilisering
styrelse, bilda ett generalkrigskommissariat till illusionernas område.
(Forts.) Härmed har jag kommit till en annan stor olägenhet, som vidlå
der
sammanslagningen af intendents- och civila departementen, den
olägenheten nemligen, att generalkrigskommissarien kommer att försvinna.
År då verkligen generalkrigskommissarien öfverflödig? Den,
som tror det, beder jag att taga del af den reservation, som år 1878
i den då tillsatta löneregleringskomitén af denna komités ordförande
afgafs i anledning af då ifrågasatt indragning af generalkrigskommissariebefattningen.
Denna reservation, som är alltför vidlyftig för att
jag skulle upptaga tiden med att uppläsa densamma, innehåller så
kraftiga skäl för generalkrigskommissariebefattningens bibehållande,
att jag tror, att hvar och en, som läser den, icke gerna kan säga,
att denna befattning är öfverflödig. Jag vill derjemte påminna om
ett anförande till statsrådsprotokollet den 23 januari 1880 af den
kloke och mycket framstående, numera hädangångne man, som under
många år intog en framskjuten ställning i denna kammare, och som
nämnda år var Konungens rådgifvare i kommandomål. Jag skall
blott bedja att få redogöra för några få rader af hvad han, vid aflåtande
af nådig proposition till Riksdagen angående ny lönéstat för
arméförvaltningen, i detta ämne anförde. Han kunde icke godkänna,
att upphörandet af arméförvaltningens befattning med fonderna och
boställsvården utgjorde en tillräcklig grund för en sådan åtgärd (civila
departementets indragning), hvars hufvudsakliga vinst skulle
bestå i generalkrigskommissariebefattningens indragning, och han
fann fördelandet af de göromål, hvilka tillhörde civila departementets
föredragning, på de öfriga departementen eller deras öfverförande
till ett af dem icke låta sig med fördel verkställas. Vid en omständighet
fäste chefen för landtförsvarsdepartementet särskildt afseende,
nemligen förmånen, att denne chef hade — utom de tre militäriskt
tekniskt bildade cheferna för de tre militära departementen i arméförvaltningen
— äfven tillgång till biträde af en civil embetsman
af den framstående duglighet och erfarenhet, som hos generalkrigskommissarien
måste förutsättas. Man säger må hända, att detta var
1880; det är snart 20 år sedan dess, och nu behöfvas hvarken civila
departementet eller generalkrigskommissarien. Hvad har då egentligen
inträffat sedan 1880? Det har inträflåt, att fjerde hufvudtiteln
vuxit till ett omfång, som man då icke kunde förutse; och var
generalkrigskommissarien då nödvändig såsom rådgifvare i de större
ekonomiska frågorna och i författningsfrågor, så är han så mycket
nödvändigare i denna stund. Möjligen har man tänkt sig, att han
skulle ersättas af generalintendenten. Men så öfverlupen af göromål
som generalintendenten redan är och ännu mer måste llifva samt
dessutom i fullständig saknad, såsom han måste förutsättas vara, af
både juridiska och kamerala kunskaper äfvensom af den omfattande
speciella författningskunskap, som är nödvändig, lärer han icke kunna
intaga generalkrigskommissariens plats. Det finnes en annan för
-
Onsdagen den lfi Mars. 9
mödan, som jag dock icke vill tillägga synnerlig vigt, nemligen att
den oklara företeelse, som här och hvar i det föreliggande förslaget
skymtar under namn af öfverfältintendent, skulle ersätta generalkrigskommissarien.
Huru härmed är, vet jag icke. Men om detta vore
meningen, skulle det för visso icke blifva till det allmännas fördel.
Utom dessa här nämnda olägenheter förekommer äfven den
olägenheten, att den nya intendenturstyrelsen blefve öfverhopad af
göromål till den grad, att man icke kan se, huru den skulle komma
ut dermed. Arméförvaltningen har ända sedan 1881, då dess sista
lönereglering försiggick, d, v. s. under 17 år, haft alldeles otillräckliga
arbetskrafter. Detta är en sak, som är allmänt erkänd, och häruti
torde också kunna sökas anledningen till många af de anmärkningar,
som mot arméförvaltningen framkommit. Jag medgifver, att en stor
del af dessa anmärkningar varit fullt befogade, men utan tvifvel
måste anledningen sökas i otillräckligheten af arbetskrafter, då det
är nödvändigt att till extra ordinarie tjensteman anförtro sådant arbete,
som borde handläggas af ordinarie, och detta torde snarare vara regel
än undantag. Under den nya organisationen borde väl denna olägenhet
afhjelpas, men man har i stället gått i en alldeles motsatt rigtning
och än ytterligare nedsatt tjenstemännens antal. Enligt det nya
förslaget skulle generalkrigskommissarien försvinna utan att af någon
ersättas. I de nuvarande civila och intendentsdepartementen finnas tre
tjensteman i högsta graden. Desse skola ersättas med två. I andra
graden finnas nu åtta. hvilka skola ersättas med fem. Deremot skulle
antalet ökas i den lägsta graden från nio till sexton; men denna
qvantitativa ökning i lägsta graden kan omöjligt ersätta den förlust,
som skulle inträna i de högre graderna, för så vidt som minskning
i insigt och erfarenhet räknas som förlust. Arméförvaltningen hade i
särskildt utlåtande öfver de af förslagsställarne upprättade nya staterna
erinrat, att för att allt det arbete, som behöfde utföras, skulle kunna
uträttas, det erfordrades icke mindre än sju tjenstebefattningar utöfver
hvad förslagsställarne ifrågasatt, nemligen en byråchef, en kamrerare,
två notarier, två revisorer och en kassör. Denna fordran har så till
vida tillmötesgåtts i den kongl. propositionen, att i den föreslagna
staten upptagits ytterligare en kamrerare och en notarie; och dermed
finge således den nya intendenturstyrelsen reda sig bäst den
kunde.
Man har invändt, att genom den nya organisationen göromålen
skulle minskas; och man har i detta afseende hänvisat på decentralisationen.
Hvad decentralisationen beträffar, så är det dock lätt
att inse, att lika litet som göromålen kunna minskas i samma mån,
som man utsträcker sjelfiörvaltningen och försvårar Icontrollen och
öfvervakandet, lika litet kunna göromålen minskas derigenom, att i
stället för en arméförvaltning inrättas sju, nemligen sex i landsorten
och en i Stockholm, så vida man icke samtidigt inför betydligt förenklade
arbetsmetoder.
Jag skall nu lemna detta ämne angående intendenturstyrelsen
och öfvergå till revisionen, den punkt, hvari meningarna varit mest
stridiga. Jag tror att jag härom kan fatta mig ganska kort, helst
jag antar, att följande talare, som torde vara mera kompetenta än jag
N:o 16.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
N;o 16.
10
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Mars.
att behandla detta ämne, skola taga denna fråga under öfvervägande.
Och äfven är denna del af förslaget mera känd. Både arméförvaltningen,
statskontoret och kammarrätten hafva sammanstämmande afstyrkt
revisionens förläggande till arméfördelningarna.
Jag vågar påstå, att de skäl, som af dessa myndigheter anförts
mot revisionens förflyttning till arméfördelningarne, äro oemotsägliga.
Fyra af arméförvaltningens byråchefer, hvilka lemnat ett mycket
värdefullt bidrag till denna frågas bedömande, hafva äfven i elfva
punkter uppvisat orimligheten af detta förslag. Jag skall emellertid
icke vidare sysselsätta mig härmed.
Jag skall blott med några ord behandla frågan ur disciplinär
synpunkt. Det är alldeles uppenbart, att när revisionen förflyttas
till de sex arméfördelningarna, så kommer det att yppas olikheter i
bedömandet vid de särskilda fördelningarne, olika författningstolkning
och olika meningar i hvarjehanda hänseenden. Klagomål komma att
framställas. Det blir anledning till jemförelser mellan de olika fördelningarna
och deras sätt att afgöra målen; och detta allt gifver
orsak till misstämning och obehag af mångahanda slag. En sådan
misstämning har nog äfven hittills gjort sig gällande, men det har
då gält ett centralt embetsverk, som med jemnmod kunde bära densamma.
Nu skulle denna misstämning komma att rigta sig mot fördelningsintendenturerna,
och det lärer ej kunna undvikas att äfven fördelning
schef''ernå drabbas deraf. Detta kan icke vara till gagn för
en god anda och en god disciplin vid arméen. Jag tror att hvar
och en, som är mån om bevarandet af denna anda och denna disciplin,
måste vara med mig öfverens derom, att man icke bör utsätta fördelningschefen
för kritik af sina underordnade. Då för öfrigt det
allmännas intresse fördrar den dugligaste revisionen, är det naturligtvis
af vigt, att den förlägges der de bästa och derför mest lämpade
krafterna finnas att tillgå, och detta är hos det centrala embetsverket.
Och härmed borde den frågan vara afgjord.
Jag har äfven några ord att säga om det sammanhang, hvari
man stält frågan om arméförvaltningens omorganisation och frågan
om intendenturcorpsen. I den kong!, propositionen har man gjort
den senare frågan till ett vilkor för den förra, ty de nya anslagen
till de särskilda styrelserna begäras under förutsättning af bifall till
den punkt, som rör intendenturen (p. 6). Häraf kan man draga den
slutsats, att dessa båda frågor skulle stå i ett sådant samband, att den
ena icke kunde lösas utan den andra, och att den ena ovilkorligen
betingade den andra, men detta är icke förhållandet. Man må icke
förblanda embetsverket, intendentsdepartementet, med tjenstemannacorpsen,
intendenturcorpsen. De hafva med hvarandra intet annat
samband, än att generalintendenten, jemte sin befattning som chef för
intendentsdepartementet, äfven är chef för intendenturcorpsen. Om
intendenturcorpsens personal är otillräcklig och dess rekrytering otillfredsställande,
hvilket jag är benägen antaga, så skall personalen utvidgas
för sin egen skull och för sin egen skull äfven tillförsäkras
en bättre rekrytering, på det att den må fylla sitt ändamål, som är
att förse armén med kunnige, redbare och pålitlige uppbördsmän,
Onsdagen den 16 Mars. 11
men icke med stabstjenstgörande intententer. Det är med mycken
tillfredsställelse jag funnit, att i den kongl. propositionen undanröjts
det omogna förslaget att sammanblanda den verksamhet, som utöfvas
af intendenturcorpsens hufvudstation med det förvaltande embetsverket,
och det är med lika tillfredsställelse, som jag funnit statsutskottet
hafva afstyrkt den föreslagne öfverfältintendenten. Denne är — må
det vara sagdt en gång för alla — fullkomligt öfverflödig.
Det återstår mig nu endast en kort rekapitulation af hvad jag
redan anfört.
Ingen yttre anledning har kunnat framvisas såsom motiv för den
föreslagna omorganisationen af arméförvaltningen. Det yttrande af
Riksdagens revisorer, som åberopats, innebär endast en fordran på
en bättre anordning af arméns rakenskapsväsen. Sammalunda är
förhållandet med det i enahanda syfte åberopade utlåtande af fyra
ledamöter af Riksdagen, som år 1895 hade att afgifva yttrande öfver
ett förslag till förändrad uppställning af fjerde hufvudtiteln. Det
afser, äfven det, endast en ändring af räkenskapsväsendet.
Det förslag, som nu föreligger, är icke utarbetadt af någon myndighet
eller af någon särskildt tillsatt komité. Det har uppgjorts
endast af några tillkallade »vissa personer».
De önskemål, man vill vinna, nemligen reda och öfverskådlighet
i arméns räkenskapsväsende, en utvidgning af arméfördelningschefernas
förvaltningsmyndighet, och en vidsträcktare tillämpning af
grundsatsen om sjelfhushållning vid de lägre truppförbanden, kräfva
icke någon genomgripande förändring af den nuvarande organisationen
af arméns förvaltning.
Detta förslag, som nu föreligger, står i skarp motsats till de
principer, som af statsmagterna gillats rörande arméns förvaltning, och
medför ett hopande å den ifrågasatta intendenturstyrelsen af ett arbete,
som icke står i rimligt förhållande till arbetskrafterna, hvarken qvantitativt
eller qvalitativt.
Det vigtiga generalkrigskommissarieembetet skulle komma att
försvinna utan att ersättas af något annat.
Slutligen skulle revisionen komma att ordnas på ett otillfredsställande
sätt.
Herr grefve och talman! Det förslag till förändrad organisation
af arméns förvaltning, som här föreligger, är i sina vigtigaste grundläggande
delar afstyrkt af de embetsverk, som hafva yttrat sig om
detsamma. Om jag lägger dessa yttranden i ena vågskålen, dessa
yttranden, som för mig innebära sammanfattning af all den erfarenhet
och den insigt, som på hela detta område af administrationen står
att finna, och i den andra vågskålen lägger de enligt mitt förmenande,
mycket svaga skäl, som äro anförda för förslaget, så är det
helt naturligt att vågskålen tynges ned till embetsverkens fördel.
Det bör då ej heller förvåna, att jag ställer mig på embetsverkens
sida och att jag ryggar tillbaka för att beträda den föga tillrådliga
väg, som förslaget anvisar.
Jag yrkar således afslag på såväl Kongl. Maj:ts som utskottets
förslag.
N:o 16
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Ports.)
N:o 15. 12 Onsdagen den 16 Mars.
Omorganisa- Friherre Klinckowström: Jag har med den största upption
af märksamhet följt med det yttrande, som den sista ärade talaren afarmtraiaCen~
gifvit i denna punkt, och jag kan icke annat än på det lifligaste
styrelse, instämma i den granskning af utskottets förslag, som han lemnat.
(Ports,) Jag tackar honom äfven lifligt för det arbete, den kunskap, det nit
om det allmänna bästa, som han dervid ådagalagt, och jag betviflar,
att mången i denna kammare kunde hafva verkstält det arbete, som
han här framlemnat. Jag behöfde efter denna bekännelse icke slösa
många ord på denna fråga. Jag har under min långa tjenstetid af
trettio år vid fortifikationen haft tillfälle att komma i beröring med
denna afdelning, som här är under behandling, nemligen arméförvaltningen.
Det var den tiden arméförvaltningen kallades krigskollegium.
Jag får bekänna, att det förslag, som nu föreligger till
kammarens afgörande, förefaller mig högst besynnerligt. Man söker
i allmänhet att inom den militära förvaltningen och det militära befälet
förena de olika afdelningarne och icke skilja dem åt och låta
dem verka sjelfständigt. Detta senare anser jag vara origtigt och
högst farligt hvad armén beträffar. Jag skulle icke nu hafva begärt
ordet, om jag icke ansett frågan högst allvarsam och för den händelse,
att vi skulle råka i ett krig, det Gud förbjude, så farlig, att den lilla
besparingen, som man härmed kan vinna, kan blifva till landets skada
och förderf. Det är derför, som jag begärt ordet för att uttala en
varning till kammaren, innan kammaren går att fatta sitt beslut. Jag
tror det klokaste vara att afslå denna punkt, som handlar om reorganisationen
af arméförvaltningen.
Lika med herr Falk får jag alltså, herr grefve och talman, yrka
afslag å denna punkt.
Friherre von Otter: Det må synas underligt, att jag såsom
varande sjömilitär skall i en fråga, sådan som denna, uppträda inför
denna kammare, då vi på den afdelning af statsutskottet, som handlagt
denna fråga, hafva två ledamöter, som tillhöra eller tillhört
armén. Men då jag har den hedern att vara ordförande på denna
afdelning, så känner jag det ock såsom en heder att få försvara
utskottets förslag, de må vara goda eller mindre goda.
Den första ärade talaren påminde i början af sitt föredrag, att
chefen för landtförsvarsdepartementet angående denna fråga yttrat,
att den sönderfölle i två väsentligen skilda delar, den ena omfattande
en massa frågor, som Kongl. Maj:t på administrativ väg kan afgöra,
och den andra delen förändringar, som måste underställas Riksdagen.
Han redogjorde äfven för de förslag, hvari dessa delar sönderföllo.
Men han glömde att erinra om en sak, och det är, att, då han
klandrade förslaget, hvarvid han tog embetsverkens yttrande till hjelp,
detta förslag icke är det, som nu föreligger, utan det förslag, som
framställs af hvad han kallade »förslagsställarne». Följaktligen träffade
icke de anmärkningar, som han gjorde, Kongl. Maj:ts förslag, utan
de träffade det förslag, som underkastats vidare granskning inom
landtförsvarsdepartementet. Jag erkänner dock, att den del, hvaremot
han rigtade sina gravaste anmärkningar, nemligen mot revisionen, är
i båda förslagen ungefärligen densamma, men det finnes en mängd
Onsdagen den 16 Mars.
13
N:o 16.
detaljer, beträffande hvilka vi icke veta mycket, emedan de komma Omorganisa
att tillhöra Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftning. af
Då jag nu skall söka bemöta större delar af hans anförande, vill at”®jaCen
jag också följa gången deraf och då föret tala om den s. k. sjelf- styrelse.
hushållningen, decentralisationen, vidare om den utveckling deraf, (Forts.)
som innefattas i revisionen vid arméfördelningarna, samt slutligen
angående omorganisationen af arméförvaltningen.
I afseende på sjelf hushållningen skulle jag vilja säga några ord,
men då grunden härtill ligger i min enskilda personliga uppfattning,
och icke någon anmärkning rigtats mot den detalj jag åsyftar, vill
jag förbigå densamma.
Jag kommer då till revisionen, och i afseende härå har jag visserligen
en enda betänklighet, nemligen den, att Kongl. Maj:t möjligen
i den instruktion, som för revisionen kommer att utfärdas,
kunde taga allt för mycken hänsyn till ett yttrande, som afgifvits
af en hög militär auktoritet, der det heter, att arméfördelnings- och
regementschefer böra till sina personer icke tillhöra sina truppförbands
förvaltningsorgan och således icke vara underordnade de högre förvaltningsmyndigheterna,
utan skulle deras verksamhet inskränkas till
att öfvervaka och kontrollera förvaltningen. Nu hemställer jag till
en hvar af eder, mina herrar, är det möjligt, att den, som skall öfvervaka
och kontrollera en förvaltning, kan stå alldeles oberörd af hvad
den högre förvaltningsmyndigheten skall kunna hafva att säga? Mig
förefaller naturligt, att den, som öfvervakar och kontrollerar, äfven
skall hafva rätt att ingripa i förvaltningen och föreskrifva rättelser.
Men detta skulle enligt ofvannämnda myndighets uppfattning icke
vara medgifvet. Om fördelnings- eller regementschef skulle i något
särskildt fall finna sig föranlåten att yrka på en förändring inom sitt
truppförbands förvaltning, vore den enda utvägen, att han på sitt håll
anmälde förhållandet till högre militära myndighet, d. v. s. fördelningschef
till Kongl. Maj:t, under det att intendent, som hade något
att anmäla, skulle göra det hos sin öfverordnade. En sådan anordning
kan jag icke tro vara lämplig. För öfrigt vill jag i fråga om
revisionen säga, att jag har en ganska stor erfarenhet i detta hänseende.
Vid flottans stationer hafva vi i minst 60 år — detta enligt
1838 års reglemente; längre tillbaka kan jag nu icke gå — haft
revision af allt, som rör sjöförsvaret och varit förlagdt till stationen.
Men icke nog dermed, utan chefen för stationen har tillika haft
administrativ domsrätt i första instans, och under hela denna tid, kan
jag med full säkerhet påstå, har icke någon anmärkning häremot
förekommit af sådan betydelse, att den nu skulle verka någon tvekan,
huru vida en sådan anordning vore fördelaktig. Det är naturligt, att
en person med en stor förvaltning om hand skall hafva mycken hjelp
vid kontrollen och öfvervakandet just derigenom, att han är i tillfälle
att framför sig se alla de större eller mindre anmärkningar, som
göras vid revisionen. Här talas om olika författningstolkningar, om
olika omdömen angående förekommande fall. Detta blir ju korrigeradt
derigenom, att hvarje dom i första instans som öfverklagas går
till högre. Finner denna, att felaktigheter förekommit, blir detta
rättadt, och man erhåller ett prejudikat. På detta sätt bildas det ena
N:o 15.
Omorganisation
af
armens centrala
styrelse.
(Ports.)
14 Onsdagen den 16 Mars.
prejudikatet efter det andra, och den omständigheten, att sex revisorer
hvar på sitt håll sköta sina uppdrag, kan enligt mitt omdöme
icke inverka det ringaste på rigtigheten af att förlägga den första
pröfningen af anmärkningsmål till fördelningsintendenturerna. Säkert
är, att genom en på detta sätt anordnad revision undanrödias en
massa små anmärkningar, som bäst pröfvas på ort och ställe och
hvarmed den högre instansen aldrig borde besväras. I fråga om
revisionen är jag således fullkomligt öfvertygad, att dess förläggning
i hvad afser det första stadiet till arméfördelningarne är det rigtiga.
Jag skulle blott vilja tillägga, att enligt min åsigt domsrätt i administrativa
mål borde tillkomma arméfördelningschefen. Denna förändring
kan ju ske när som helst, såsom ock utskottet i sitt betänkande
antydt, men jag vill äfven framhålla, att i detta yttrande
uttalas den inom utskottet befintliga uppfattningen, att det vore
mindre tillfredsställande, om icke vid uppgörandet af förvaltningens
detaljer fördelningschefen finge en bättre ställning än den som, enligt
hvad jag nyss anförde, blifvit tillstyrkt af en hög militär auktoritet.
Jag vill nu öfvergå till den nya organisationen af arméförvaltningen.
Jag vill då genast medgifva, att när jag först genomläste
detta förslag, satte jag ett stort frågetecken efter denna sats: kan
det verkligen vara lämpligt, att ett embetsverk, som har arméns
förvaltning om hand, som har en verksamhet, der den största sammanhållning
och enhet är af nöden, på sätt nu är föreslaget skall
sönderdelas? Jag läste vidare och kom bland annat till förteckningen
öfver de ärenden, som under år 1895 inkommit till arméförvaltningens
plenum. Den förste talaren framhöll vigten och betydelsen af detta
plenum, icke derför att antalet mål vore så stort, men med afseende
å deras beskaffenhet. Jag skall bedja få läsa upp, hvilka mål finnas
upptagna på denna förteckning: kongl. bref och statsdepartementsskrivelser
9, kongl. remisser 1, protokollsutdrag från de olika departementen
4, sekreterarens arbetsredogörelse 1, bokslutskamreraren
med räkenskapssammandrag 1, ansökningar om beviljande af tjenstledighet
samt tillsättande af vikarier för förvaltningens tjensteman
74; summa 90 mål, som under år 1895 förekommit i arméförvaltDingens
plenum, och af dessa, som skulle vara så vigtiga, gälla 74 ansökningar
om tjenstledighet för tjensteman och vaktbetjening. Hela
antalet mål, som kunna anses vara af den större betydelse och af
den beskaffenhet, som den förste talaren antydde, reduceras till 10.
Då jag fann detta, undergick helt naturligt min uppfattning en viss
rubbning, och allt eftersom jag tänkte mig vidare in i saken, fann
jag, att, då uppenbarligen en hel del ärenden måste förekomma af
den beskaffenhet, att det vore till fördel, om beslut derom fattades af
hvarje styrelse för sig, förslaget i denna del icke innebar någon sådan
olägenhet, som jag fruktade. Jag tager dessutom för gifvet, att
Kongl. Maj:t komme att begagna sig af den utvägen att, vid utfärdandet
af instruktionen för de nya styrelserna, deri lemna liknande
föreskrifter, som redan finnas för de kollegiala verken gifna, att vid
behandling af vissa ärenden sammanträda och behandla dem gemensamt,
enär inom området för arméns förvaltning så många fall kunna
förekomma, der det icke vore rätt, om icke styrelserna sammanträdde
Onsdagen den 16 Mars. 15 N:o 16.
till gemensam öfverläggning. Såsom sagdt, jag förmodar, att detta Omorganisa
blir rättadt genom den instruktion, som kommer att utfärdas. arméns ^ce
I fråga om en annan sak hade jag äfven mina betänkligheter, träla
och dessa gälde delvis den nya intendenturstyrelsen, som skulle taga styrelse.
hand om revisionen och räkenskapsföringen. Af allt som i frågan (Forts.)
passerat framgår, såsom ock den förste talaren nämnde, att det egentligen
är i detta afseende som anmärkningar blifvit framstälda mot
den nuvarande arméförvaltningen. Jag kan icke neka till att hade
åt de byråer, som skola hafva revisionen och räkenskapsväsendet om
hand, inom denna intendenturstyrelse gifvits en mer sjelfständig
ställning, så hade, så vidt jag kan bedöma saken, både anmärkningar
i detta hänseende och en stor del andra, som af den förste talaren
gjordes, icke blifvit framstälda. Äfven detta torde dock falla inom
den blifvande instruktionens område. Intet hinder finnes, att Kongl.
Maj:t genom bestämmelser häruti gifver åt revisionen en mera sjelfständig
ställning. Sker detta, och tillika den nya sjukvårdsbyrån
utbrytes ur arméförvaltningen, den första revisionen förlägges till
arméfördelningarne samt intendenturcorpsens hufvudstation utflyttas
från intendentsdepartementet, kan jag för min del ej tro, att så
mycket arbete skulle återstå för chefen för intendenturstyrelsen, att
han icke utan att känna sig tyngd af arbetsbördan skulle kunna bära
densamma. Under sådana förhållanden har jag ansett mig kunna
låta de betänkligheter, jag såsom nämndt är i början hyste, helt och
hållet falla, fullt öfvertygad att, om, såsom jag tager för gifvet, den
blifvande instruktionen kommer att reda mycket af hvad för närvarande
är dunkelt, icke några giltiga anmärkningar skola kunna
framställas mot det föreliggande förslaget. Jag tillåter mig alltså,
herr grefve och talman, yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr vice talmannen: Då ett förslag, tillstyrkt af samtlige
Konungens rådgifvare, föreligger, hvilket tillika från Riksdagens
finansiella rådgifvare, statsutskottet, erhållit ett enhälligt approbatur,
har jag tillräcklig erfarenhet af den parlamentariska navigationen för
att begripa, huru »landet ligger», men detta skall dock icke hindra
mig att framställa mina betänkligheter rörande detta förslag, fullt
förvissad som jag är, att de af sakkunniga myndigheter uttalade anmärkningar
i fråga om dess utförbarhet skola vid tillämpningen befinnas
fullt befogade. Förslaget har blifvit afstyrkt af de förvaltande
verken, statskontoret, kammarrätten och arméförvaltningen, hvilkas
erfarenhet och sakkunskap i förvaltningsfrågor dock icke torde kunna
jäfvas. Chefen för generalstaben har, såsom orden falla, »ansett för
sin pligt att på det bestämdaste afstyrka» användandet af arméns
officerare såsom biträden vid fördelningsrevisionerna, hvilket användande
dock är ett väsentligt vilkor för förslagets finansiella genomförande.
I denna åsigt hafva tvenne af arméns fördelningschefer instämt,
hvarjemte tre andra hafva ansett fördelningsrevisionen temligen
betydelselös, om icke åt densamma äfven medgåfves domsrätt öfver
gjorda anmärkningar och i besvärsmål. Den föregående talaren har
sagt, att de af embetsverken framstälda anmärkningarna gälde det
ursprungliga förslaget och att i det föreliggande betydliga ändringar
N:o 15. 16 Onsdagen den 16 Mars.
Omorganisa- skett. Ja, den betydliga ändring som skett är, att Kongl. Maj:t företion
af glagit en höjning i aflöningen för intendenturstyrelsen från 75,500
armtralaen'' ^ 89,000 kronor, hvari statsutskottet återigen gjort nedsättning.
styrelse. Några andra, betydligare förändringar har Kongl. Maj:t icke gjort.
(Forts.) För min del får jag villigt erkänna, att i det föreliggande förslaget
finnes åtskilligt både godt och nytt, men dervid vill jag med en liten
förändring af epitetet använda Tegnérs bekanta yttrande om Hammarskiölds
grekiska grammatika, att »det goda är icke nytt och det nya
är icke godt». Till det goda i förslaget räknar jag, att, det afser en
decentralisering af anslagen genom att öfverflytta en del af 4:de
hufvudtitelns anslag till iörvaltningarne vid arméns fördelningar och
truppförband. Detta är dock ingen nyhet, ty den tendensen har gjort
sig gällande ända från början af detta århundrade och tillämpats i
den mån omständigheterna sådant tillåtit. Men frågar man, hvilka
äro dessa anslag, som skola öfverflyttas, så får man icke något svar.
Då arméförvaltningen ställer sig skeptisk och afböjande gent emot
öfverflyttandet af vissa anslag, säger departementschefen (sid. 9 i
statsverkspropositionen): »I fråga om möjligheten eller ändamålsenligheten
att fördela vissa särskilda anslag, såsom till »lega för hästar
till artilleriets och ingeniörtruppernas exercis», »det icke garnisonerade
infanteriets och det indelta kavalleriets vapenöfningar» m. fl., yttrar
sig arméförvaltningen afstyrkande, gör erinringar eller framhäfver
betänkligheter, på hvilka allt det vid detta tillfälle torde vara för
vidlyftigt och för öfrigt icke erforderligt att ingå.» Allt hvad vi få
veta är, att ämnet är »vidlyftigt», och detta öfverensstämmer fullständigt
med min egen uppfattning.
Jag öfvergår nu till nyheterna: de äro för det första sönderslitandet
af de sista svaga banden, som sammanhålla arméförvaltningens
skilda delar; för det andra, sammanslagningen af civila och
intendentsdepartementen; och för det tredje, förläggandet af den första
revisionen till arméfördelningarne. Hvad nu den första delen eller
förslaget om arméförvaltningens ombildning till särskilda styrelser beträffar,
så, ehuru jag visserligen delar de betänkligheter statsutskottet
i detta fall uttalar rörande åtgärdens ändamålsenlighet, vill jag, enär
arméförvaltningen principielt godkänt förslaget, låta dessa mina betänkligheter
falla. Hvad deremot angår sättet för sammanförandet af
det civila med intendentsdepartementet, äro mina betänkligheter så
mycket större. För närvarande utgöres embets- och tjenstemannapersonalen
å dessa båda departement af 16 personer. Efter det nya
förslaget skulle intendenturstyrelsen erhålla 11 embets- och tjensteman,
hvarjemte å krigsbyrån skulle tjenstgöra en öfverfältintendent
jemte tvenne adjutanter. För närvarande finnas två departementschefer;
härefter skall blott finnas en, nemligen generalintendenten.
Denne skulle, enligt förslaget, fungera såsom chef för intendenturstyrelsen,
chef för intendenturcorpsen, chef för intendenturcorpsens
hufvudstation, och på samma gång skulle han öfvertaga de åligganden,
som nu tillhöra chefen för civila departementet, hvadan han sålunda
skulle förena fyra olika chefsbefattningar. Det förefaller mig egendomligt,
att, då den ledande tanken i förslaget uppgifver sig vara
förvaltningens decentralisering, alla dessa olika uppdrag skola centrali
-
17
N:o 15.
Onsdagen den 16 Mars.
seras hos generalintendenten. Detta erinrar mig om en person, hvilken
hade en mängd olika uppdrag att fylla, och då någon yttrade,
att han icke kunde förstå, huru han kunde hinna med att sköta dem
alla, svarade någon: »den saken är mycket enkel; han hinner icke
att sköta dem». På samma sätt tror jag det kommer att gå i detta
fall. Departementschefen medgifver också behofvet af en lättnad i
generalintendentens uppdrag. På sidan 35 i statsverkspropositionen
säger han: »Men skall i sådant fall någon lättnad för generalintendenten
i denna hans egenskap kunna beredas — och detta är,
jag vågar ännu en gång derom erinra, en nödvändig förutsättning för
den ifrågasätta sammanslagningen af intendents- och civila departementen
då måste det närmaste och omedelbara chefskapet öfver
intendenturcorpsen och hufvudstationen, naturligtvis dock alltid med
högsta chefskapet förbehållet generalintendenten, öfverflyttas på annan
person, det vill säga, den föreslagna öfverfältintendentsbefattningen
måste inrättas och i sammanhang dermed gällande instruktion för
intendenturcorpsen ändras i den rigtning, att generalintendentens
embetsåligganden i afseende å densamma i Inöjligaste mån minskas».
Generalintendenten skulle således endast blifva ett slags »hedersöfverste»
för intendenturcorpsen. För att emellertid kunna öka
åliggandena på ett område, måste man minska dem på ett annat;
derom vore dock mindre att säga, om personen i fråga vore på det
förra området företrädesvis hemmastadd. Men man har här gått den
motsatta vägen: man ökar generalintendentens göromål på det område,
der han måste vara mindre hemmastadd, och minskar dem der
hans erfarenhet och sakkunskap äro större. Det ligger nemligen i
sakens natur, att chefen för en militärcorps måste hafva militär utbildning.
Under sådana förhållanden torde det emellertid höra till
de sällsynta undantagen, att generalintendenten eger den juridiska
och kameralistiska utbildning, som han måste ega för att kunna
utöfva, de. funktioner han skall öfvertaga från f. d. generalkrigskommissarien.
Medan på det militära området hans åligganden minskas,
skola de på det juridiska och kameralistiska ökas! Mig förefaller
det naturligt, att under sådana förhållanden generalintendenten
komme att blifva beroende af sina underlydande, å ena sidan af
öfverfältintendenten, som i parentes sagdt af statsutskottet strukits,
och å den andra såsom chef för intendenturstyrelsen af krigsråden.
Men en chef, som är beroende af sina underordnade, kommer i en
falsk ställning och förlorar ledningen, och i sådant fall lätteligen
äfven respekten, men huru går det då med disciplinen inom embetsverket
och intendenturcorpsen?
Jag öfvergår nu till sekreterarebefattningen. För närvarande
finnas inom de båda departementen tvenne sekreterare; nu skulle det
blott blifva en. Beträffande hans åligganden ber jag få uppläsa den
verkligen drastiska framställning, som de fyra byråcheferna inom
arméförvaltningen uti sitt särskildt afgifna yttrande lemnat. »Det
måste å andra sidan», säga de, »i högsta grad förvåna, att man kunnat
anse en sekreterare vara i stånd att bestrida och ansvara för de ökade
göromål, som ett af den nuvarande arméförvaltningens tvenne största
och med ärenden mest öfverhopade departement sammansatt embets
Första
Kammarens Prot. 1898. N:o 15. 2
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
N:o 15.
18
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Ports.)
Onsdagen den 16 Mars.
verk skulle af honom kräfva. Till stöd för denna åsigt må kunna
anföras, att sekreteraregöromålen ensamt i intendentsdepartementet
numera visat sig så betungande, att två der anstälda sekreterare i
sina bästa år på kort tid af öfveransträngning, såsom det finnes all
anledning antaga, fått sin helsa bruten till den grad, att den ene
afgått med döden, den andre blifvit för längre tid, måhända för alltid,
otjenstbar. Huru skall det då gestalta sig, när det civila departementets
mångahanda ärenden läggas dertill?» Derför anse såväl arméförvaltningen
som de nämnda byråcheferna, att med en sekreterare
minst tvenne notarier vore till hans hjelp behöfliga; nu är endast en
sådan föreslagen, det vill säga hälften af hvad de anse vara det
minsta nödvändigheten kräfver.
Beträffande revisionen, finnas på de båda departementen för närvarande
4 revisorer; hädanefter skall blott finnas en, ty de öfriga
sex skulle tjenstgöra på fördelningarne. En enda revisor skulle få
att delvis uppbära det arbete, som förut ålegat fyra. Arméförvaltningen
säger härom: »Revisionsarbetet, som måste verkställas hos den
blifvande intendenturstyrelsen, omfattar alla de statsanslag och fonder,
som skola af denna styrelse omedelbart förvaltas — hvaribland torde
böra särskildt framhållas anslaget till rese- och traktamentspenmngar
med derunder förekommande talrika reseräkningar — samt derutöfver
en ej oväsentlig del räkenskaper, som helt eller delvis afse utgifter
å öfriga för decentralisation afsedda statsanslag, hvaraf må exempelvis
omnämnas», och så förekommer här en förteckning, gående på
tvenne sidor, med hvars uppläsning jag nu ej vill besvära. »Harat
torde tydligen framgå», fortsätter arméförvaltningen, »att detta dryga
arbete dels med den förväntade omfattande skriftvexlingen med fördelningsintendenturerna
för dervarande revisions räkning och dels
med nu antydda revision hos intendenturstyrelsen af de mest olikartade
och delvis synnerligen omfattande räkenskapshandlingar— uti
hvilken senare revision jemväl ingår, såsom särskildt bör framhållas,
Vadstena krigsmanshuskassas räkenskaper med dit hörande omständliga
rullföring af arméns pensionstagare af manskapsklassen samt
uppsättning af förslag till pensionsbref m. m. samt invalidhusfondens
räkenskaper jemte dithörande rullföring af pensionerade svärdsman
och svärdsmedaljörer af armén och flottan samt uppsättning af förslag
till pensionsbref för nämnda personal-----hvilka
detaljer intill år 1881 utgjorde den drygaste delen af en revisionslott,
ehuru densamma sedermera af brist på personal måst med vexlande
framgång uppdragas åt en amanuens å civila departementet ej
lärer° kunna utföras af den ende revisor, som finnes upptagen å
intendenturstyrelsens stat, utan att dertill oundgängligen måste erfordras
minst ytterligare två revisorer». Härtill genmäler departementschefen
(på sid. 40, statsverkspropositionen) att »en del af dessa
räkenskaper äro af den beskaffenhet, att de mycket väl kunna granskas
vid fördelningarne». Detta är fullkomligt rigtigt; äfven armeförvaltningen
medgifver, att de delar af anslagen, som skola öfvergå
till fördelningarne, der kunna revideras, men allt hvad som icke på
detta sätt decentraliseras, måste väl alltid fortfarande revideras inom
intendenturstyrelsen. »De äro för öfrigt till största delen», säger
Onsdagen den 16 Mars. 19
departementschefen, saf så ringa omfattning, att förvaltningens förslag
ej torde vara till fullo motiveradt». Men alla dessa statsanslag och
Jonder, som skola af styrelsen omedelbart förvaltas och derför äfven
måst-e der revideras, föreställer jag mig icke vara någon sådan obetydlighet.
Vidare anför departementschefen, att »rullföringen af
arméns pensionstagare af manskapsklassen, pensionerade svärdsman
och svärdsmedaljörer, uppsättning af förslag till pensionsbref m. m..
som förvaltningen anser böra utföras af en revisor, lämpligen synes
böra uppdragas åt någon extra tjensteman eller ännu hellre åt en
pensionerad officer». Ja, det är en utväg, på hvilken man inslagit
sedan 1881, att för stadigvarande uppdrag använda extra tjensteman,
en utväg som jag föreställer mig endast i nödfall och för extra
arbeten borde komma till större användning. Jag tror, att en del
berättigade anmärkningar emot arméförvaltningens räkenskaper hafva
sm grund uti ett allt för utsträckt användande af extra, oftast oerfarne
tjensteman, som finnas ett eller annat år och sedan ersättas af
andra. Arméförvaltningen säger också sjelf, att detta användande
skett »med vexlande framgång». Beträffande förvaltningens framställning
om behofvet af en tredje revisionsbyrå säger departementschefen,
att detta »förklaras af förvaltningens uppfattning af omöjligheten
att decentralisera och förenkla arbetet i centralverket, men
måste förfalla, om ^ den åsigt angående förminskning af de civila
embetsmännens blifvande åligganden, som förut lemnats, är rigtig».
Det är nog så, att om den är rigtig, förfaller hvad af arméförvaltningen
yrkats, men om den icke är rigtig, qvarstår detta kraf, och
jag får säga, att i valet mellan arméförvaltningens framställning och
departementschefens lutar jag åt den åsigten, att bättre och flera
skäl finnas anförda till stöd för den förra. Det är en lag på det
industriella området, att ju mera arbetet koncentreras, desto mera
effektivt blir det. Jag tror, att samma lag gäller för tankearbetet,
åtminstone då det till större delen är af rent mekanisk beskaffenhet,
såsom ifrågavarande revisionsarbete är, och det förefaller mig tydligt’
att ett revisionsarbete, fördeladt på sju olika platser, skall kräfva
mera arbete än en revision, utförd på blott ett håll.
Härmed är jag inne på den tredje frågan, nemligen om förläggning
af revisionsarbetet till arméfördelningarna. Eördelarne af
denna åtgärd framhållas på sidan 10. De äro två: den ena, att arméfördelningschefens
öfverblick öfver förvaltningens handhafvande vid
under honom lydande truppförband skulle i väsentlig grad underlättas;
men denna öfverblick står honom lika väl till buds utan revisionens
förläggande till fördelningarna. Enligt gällande bestämmelser
skola redogörelserna från truppförbanden ingå till vederbörande arméfördelning,
och med en nitisk, kunnig och i sina räkenskaper fullt
hemmastadd fältintendent kan arméfördelningschefen i första hand på
mycket enklare sätt erhålla en öfverblick öfver räkenskaperna, än
han kan få genom en revisionstjensteman.
Den andra fördelen skulle vara, att revisionen komme att ske
under ledning af personer med större sakkunskap om de inom arméfördelningen
rådande förhållanden, än som kunde finnas inom det
centrala embetsverket, hvarigenom revisionen skiille komma att vinna
N:o 16.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Ports.)
N:o 15.
20
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
fForts.)
Onsdagen den 16 Mars.
i saklighet. Skall den vinna i saklighet, bör det äfven förefinnas
sakkunskap hos revisorn, och det är just den egenskap, som kammarrätten
betvifiar komma att finnas der. Kammarrätten framhåller —•
i en 8 a 9 olika punkter — betänkligheter mot hela denna revision
och framhåller specielt, att sakkunskap skulle komma att fattas hos
dessa revisorer. Den framhåller ytterligare, att de här revisorerna
icke skulle komma i tillräckligt sjelfständig ställning. Det svaras
härpå, att det är mycket lätt afhjelpt, derigenom att de erhålla
fullmagt. Derigenom vore visserligen vunnet, att de icke kunde
afsättas utan dom och ransakning, men för full sjelfständighet fordras
äfven att kunna bilda sig ett sjelfständigt omdöme i tvifvelsamma
fall, och detta, tror jag, är vida lättare i ett centralt embetsverk i
Stockholm, der tillgång finnes till fullständigt arkiv, registratur, kongl.
bref och prejudikat äfvensom tillgång till upplysning af förmän och
kamrater, mot hvad det kan vara i en provinsstad, der dessa förutsättningar
till större delen fattas, eller der revisorerna kanske i bästa
fall hafva att inhemta råd och upplysningar af de personer, hvilkas
åtgöranden de skola revidera, hvarigenom lätt kan hända, att personliga
skäl och icke sakliga skäl komma att göra sig gällande.
Jag kun icke neka mig att uppläsa hvad arméförvaltningen säger
om det här förslaget. »Svagheten i förslaget om den första revisionens
förläggande till fördelningsintendenturerna torde väl kraftigast framträda
i det uppenbart olämpliga förhållandet, att anmärkningar, som
mot räkenskaper framställas af revisionen hos dessa intendenturer,
icke kunna der vid anmärkningarnas bestridande fastställas, än mindre
beslut fattas i besvärsmål. Hufvudargumentet deremot innefattas i
den af förslaget såsom en fördel anförda omständigheten, att arméfördelningscheferna
derigenom ej behöfva fördjupa sig i författningarnas
minsta detaljer och befrias från en i disciplinärt hänseende
ofördelaktig kritik från underordnades sida och från besvär hos
kammarrätten och vidare hos Kongl. Maj:t öfver domsluten». Man
borde väl snarare säga, att de ej kunna hängifva sig åt ett dylikt
fördjupande i författningsdetaljer, och de måste befrias från den i
deras ställning ohemula kritiken öfver »domsluten».
Dessa revisorer skulle visserligen få till hjelp intendentsaspiranter.
När man är aspirant är det naturligen något, som man aspirerar, och
hvad desse aspirera är angifvet i sjelfva namnet: de aspirera naturligtvis
att blifva intendenter; och under sådana förhållanden torde man kunna
taga för afgjordt, att de icke skola vara allt för stränga i kritiken
öfver sina blifvande kamrater eller förmän. Det är just mot dessa
aspiranters uttagande ur armén, som t. f. chefen för generalstaben
rigtar en bestämd gensaga. Han yttrar nemligen: »Deremot
anser jag'' det vara min pligt att på det bestämdaste afstyrka nådigt
bifall till förslaget om anställande vid intendenturcorpsen af ett antal
officerare såsom examinerade intendentsaspiranter — dertill icke mindre
än omkring 28 stycken — hvilka officerare, ehuru i fredstid ständigt
tjenstgörande vid intendenturcorpsen och vid mobilisering påräknade
för denna corps, dock skulle qvarstå på stat vid respektive truppförband.
Redan mot grundtanken i detta förslag — att en del
intendenturtjenstemän, för minskande af kostnaderna för intendentur
-
Onsdagen den 16 Mars.
21
N:0 15.
corpsen, skulle aflönas på truppernas officersstater — måste jag inlägga Omorganisamin
gensaga, då det synes mig ur alla synpunkter riqtiqast att på **?n af
intendenturcorpsens egen stat upptaga alla kostnader för denna corps. träla
Att vidare, på sätt som förslaget åsyftar — i verkligheten, om än styrelse.
icke på papperet — minska vår redan förut alldeles för fåtaliga (Ports.)
subalternkader synes mig ytterst skadligt för arméns tjenstbarhet.»
Jag slutar med den förklaringen, att jag under min trettiotvååriga
riksdagsmannaverksamhet icke kan erinra mig någon regeringshandling,
der den subjektiva uppfattningen hos föredraganden så fått
göra sig gällande som i den föreliggande, och der embetsverkens
bindande bevisföring och delvis söndersmulande kritik så skjutits åt
sidan, som i detta fall. Ett fortgående på den vägen skall ovilkorligen
förr eller senare föra till en, för såväl våra grundlagar som vårt folks
hela åskådningssätt främmande, ministerstyrelse, och på den grunden
och på i öfrigt anförda skäl yrkar jag afslag på utskottets betänkande
i den föreslagna punkten.
Herr statsrådet friherre Rappe: Af de föregående talarne har
framförts en ganska kraftig kritik mot det förslag, som för närvarande
föreligger till herrarnes afgörande. Detta är ju icke att undra på, då ingen
kan neka. att frågan har en ganska stor portée. Onekligen är den svår att
sätta sig in i. Den är svårare nu i vår tid, än hvad den någonsin varit,
detta beroende derpå, att nutidens krigföring betingar en öfvergång från
fredsfot till krigsfot, så att säga, i ett ögonblick. I gamla tider hade man
en s. k. krigsrustningsperiod, under hvilken manhadetillfälleattsmåningom
från förhållandena under fred öfvergå till förhållandena under krig.
Nu hafva vi en ordnad mobilisering, hvithet innebär en på dagen bestämd
kort tid för att från fredsfot öfvergå till krigsfot. Men deraf följer icke
blott, att en nutida armé måste vara organiserad med afseende på personalen
och dess sammansättning så, att den lätt kan utföra denna
öfvergång, utan lika nödvändigt är, att de särskilda arméfördelningarnas
förvaltningsförhållanden ställas på sådant sätt, att man icke från ett
system under fred öfvergår till något annat under krig. Det är detta,
som gör saken svår att bedöma, ty dertill fordras icke blott den inom
det nuvarande centrala embetsverket befintliga författningskunskapen,
utan äfven insigt om arméns sammansättning i fält, huru den der
uppträder och huru förvaltningen i fält är ordnad. Det är på grund
häraf, mina herrar, som verklig sakkunskap i hithörande frågor är så
begränsad, och häri ligger den stora svårigheten vid frågans lösning.
Nu vill jag säga, att sjelfva anledningen, hvarför man under
sysselsättningen med arbetet att afhjelpa de särskilda brister, som
blifvit anmärkta mot förvaltningsförhållandena i fred, fann sig tvungen
att söka lösa hela problemet, låg just uti den allt tydligare framträdande
förvissningen, att vår nuvarande förvaltning icke passade för kriget,
och att det var möjligt utan allt för stora rubbningar att komma till
en förvaltningsorganisation, som passade äfven för fältförhållanden,
en organisation, som just medgåfve en hastig öfvergång från fredstill
krigsfot. Och detta skäl till förvaltningsreformen är så vigtigt,
att jag icke ansett mig kunna stå till svars med att icke söka komma
till en lösning af hela problemet.
N:o 16.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
22 Onsdagen den 16 Mars.
Så mycket kunna vi komma öfverens om, att de grundsatser,
som måste vara bestämmande för förvaltningens ordnande, äro, att
den behöfliga utrustningen, de behöfliga förnödenheterna förefinnas,
när hären i allvarets stund skall rycka ut mot fienden, och detta
icke blott på det sätt, att de äro befintliga på en punkt, utan så,
att äfven hvarje truppförband eger hvad det behöfver för sin existens,
och att sålunda icke operationerna någonstädes hindras genom bristfälliga
förvaltningsförhållanden; men äfven, att förvaltningen utmärkes
af planmessighet och sparsamhet, i samband med tillgodoseendet af
truppernas behof. Det är dessa grundsatser, hvarpå en sund förvaltning
bör hvila, och drager man ut konseqvenserna af dessa grundsatser,
lärer man ock finna, att decentralisation i väsentligt mycket högre
grad än hittills är nödvändig för armén. Ända till år 1892 bestod
vår armé af en rad infanteriregementen, en del kavalleriregementen
och några artilleriregementen; och öfver allt detta stod Kongl. Maj:t.
Det är visserligen sant, att landet var indeladt i vissa generalbefäl,
men dessa voro egentligen inspekterande myndigheter, som icke hade
strategiskt sammansatta truppförband, öfver hvilka de kommenderade.
Hvad förvaltningen vidkommer, funnos vid de särskilda regementena
regementsförvaltningar, men öfver dem stod omedelbart den centrala
förvaltningsmyndigheten eller arméförvaltningen. Tydligt är emellertid,
att detta icke var en organisation, som på något sätt var afpassad
efter krigsorganisationens kraf, utan så länge man stod qvar på den
ståndpunkten, nödgades man, om det hade gält att gå mot fienden,
först nedlägga mycken tid och mycket arbete på förvaltningens
ordnande — då med gifven risk att komma för sent. Nu införde man
år 1892 ordnade större truppförband, men i och med detsamma dessa
kommo till stånd, framträdde också nödvändigheten af att taga det
steg, som måste tagas, nemligen att till dessa arméfördelningar öfverflytta
den förvaltningsbefogenhet, utan hvilken de icke i fält kunde
existera såsom sådana. De grundsatser följaktligen, som måste göra
sig gällande för armén i förvaltningshänseende, stöda sig på tidens
fordran, att förvaltningsbefogenhet skall förefinnas dels vid de lägre
truppförbanden, dels också vid arméfördelningarna. Förefinnes densamma
icke hos dem redan under fred, blir det för sent att öfverflytta
den till dem vid krigets utbrott. Jag tror också, att beträffande
förvaltningen vid såväl de lägre som de högre truppförbanden alla
äro på det klara med, att hos hvart och ett af dem nödvändigt
måste finnas förvaltningsbefogenhet, och i detta stycke hafva de
myndigheter, som yttrat sig i frågan, ju icke varit af'' motsatt åsigt,
utan alla hafva förstått, att detta är nödvändigt.
Svårigheterna för lösande af förevarande fråga framträda icke
heller så skarpt, så länge det gäller förvaltningen vid truppförbanden,
utan det är, när man kommer till den centrala förvaltningen, isom
de visa sig. I krigstid är det ju inom högsta befälhafvarens högqvarter,
som förvaltningens särskilda tjenstegrenar sammanlöpa. I
analogi dermed skulle ju det naturligaste vara, att ett krigsministeriurn
förefunnes under fred, och att de olika tjenstegrenarne eller
förvaltningsafdelningarna vore infogade i detta ministerium. Men,
såsom också påpekats, ingen menniska i vårt land tänker på införande
23
N:o 15.
OnBdagen den 16 Mars.
af ministerstyrelse. Det sättet att ordna denna fråga är omöjligt. Den 0m^0g^isa''
måste ordnas på annat sätt. . „ arméns cen
Ett
arbete, som blifvit omnämndt under diskussionen, är »hutyud- träla
dragen af den centrala förvaltningens vid svenska armén historiska styrelse.
utveckling». Det är ett intressant arbete; det påvisar, att man allt (Forts.)
sedan århundradets början haft känning af de svåra och otillfredsställande
förhållanden, som ligga uti att man icke har ministerstyrelse
i fråga om ordnandet af arméns förvaltning. Från början hade man
klart för sig, att med den organisation, som dittills egt rum, man
icke kunde tänka sig en hastig öfvergång till fältförhållanden. För
fredsförhållanden var den centrala förvaltningen bra nog, men för
krigsförhållanden kändes behof af en förändring. Också se herrarne,
att de komitéer, som den ena efter den andra yttrat sig i denna
fråga, för hvarje gång tagit ett steg mot det mål, som man just nu
vore på väg att uppnå, om herrarne bifölle det af Kong!.. Maj:t
framlagda förslaget. Man ser, att dessa komitéer hafva funnit, det
hvarken arméförvaltningen eller gamla krigskollegium inneburit den
centrala förvaltningsfrågans rätta lösning. Redan tidigt efter
general Tibells död år 1832 tillsattes ej någon ordinarie president i
krigskollegium — fann man, att sammanförandet af hithörande ärenden
till ett förvaltande embetsverk utanför landtförsvarsdepartementet
nödvändigt var till hinders. Detta framhölls med all önskvärd tydlighet,
såsom herrarne kunna finna af nyssnämnda arbete. Jag vill
nu blott påminna om hvad 1861 års komité yttrade i detta hänseende.
Denna komité var sammansatt af personer, som dock i denna kammare
böra erkännas för framstående, dugande och kunnige män, sådana
som Bildt, Sandels, af Ugglas, af Klint och Rosensvärd. Det säges
af denna komité: »Att framgent bibehålla den enhet, som genom
detta presidentskap mera till namnet än i verkligheten egde rum,
dertill kunde, enligt komiténs mening, skäl finnas endast i det fall,
att ärendenas behandling derpå kunde vinna något. Så vore emellertid
icke händelsen, ärendena måste tvärt om vinna på att med full
ansvarighet afgöras af en chef, som antagligen med mesta sakkunskap
lifligast kände önskan, att de afgjordes väl. En enhet mellan i sjelfva
verket skilda enheter, med olikartade ärenden, kunde icke vara
behöflig, äfven om den vore möjlig, hvilket den knappast vore, och
om någon gång likartade åtgärder förekomme, eller enhet i författningstolkning
vore nödig, kunde denna genom tillfälligt samråd
mellan^ de olika verken vinnas, utan att söka en ständig och mest
blott i formen varande enhet, som just derför endast verkade uppehållande
och hindrande.» Jag har särskildt varit angelägen att läsa
upp detta för att visa, att de farhågor, som uttalats med anledning
af Kongl. Maj:ts förslag om dessa skilda styrelser, redan äro bemötta
af dessa sakkunniga mäns yttrande. Således, när det icke låter tänka
sig att få en ministerstyrelse, bör man på annat sätt söka att få den
centrala förvaltningen så ordnad, att man underlättar öfvergången
från fred till krig, och så att de särskilda tjenstegrenarna genom
förvaltningens afdelningschefer kunna direkt träda i förbindelse med
landtförsvarsdepartementet.
N:o 16. 24 Onsdagen den 16 Mars.
Omorganisa- En annan fordran är, att afdelningarna, hvari den centrala förarméns
cen- valtniDgen sönderfaller, icke göras flera, än som ligger i förhållandenas
träla natur, således att det finnes en artilleriafdelning — det är ju något,
styrelse, hvarpå man endast behöfver nämna namnet för att förstå dess upp
(Forts.
) gift — likaså en ingeniörajdelning — hvad den innebär, är ju också
klart. Sedan kommer man till intendenturen och civila departementet,
mot hvilkas möjliga sammanslagning här hafva framförts så lifliga
protester. De ärenden, som höra till dessa tvenne departement, äro
så sammanhängande, att, såsom jag strax skall påvisa, deras åtskiljande
strider mot deras natur. I den vägen påpekas också af alla sakkunniga,
som yttrat sig i frågan sedan 1817 — sakkunniga enligt
den fordran på sakkunskap jag påvisat i början af mitt anförande —
att departementens antal icke borde vara flera än tre. Så yttrade
sig 1817 års komité — i hvilken vi finna namn sådana som von
Hartmansdorfl m. fl — att afdelningarna icke borde vara flera än tre,
nemligen artilleri-, fortifikations- samt utrednings- och underhållsdepartementen.
Så kom 1861 års komité, som med de anmärkningar
jag nyss nämnde talar om generalfälttygmästareembetet, generalingeniörsembetet
och generalintendentsembetet, i hvilket civila och
intendentsdepartementen sammanslogos. Så hafva vi i vår tid 1878
års löneregleringskomité, deri också föreslogs civila departementets
indragning och arméförvaltningens ordnande på tre departement.
Man har sålunda minskat arméförvaltningens afdelningar till det
naturliga antalet, som är tre, och stält dem fria och oberoende af
hvarandra, och jag tror, att man hunnit så långt, som man under
nuvarande förhållanden han hinna.
Visserligen har det ifrågasatts, att man skulle gå ännu ett steg
längre: att ställa dessa afdelningar såsom byråer under landtförsvarsdepartementet.
Jag lemnar derhän, om detta skulle vara fullt
grundlagsenligt; åtminstone står det på gränsen. Det tilltalade mig
till en början mycket att lösa problemet på detta sätt. Vid närmare
öfvervägande fann jag emellertid, att det icke kunde vara lämpligt
att sammanföra dessa arméförvaltningens afdelningar till landtförsvarsdepartementet,
hvarigenom man fått en orginisation, der afdelningscheferna
personligen hade förfoganderätt och kunde sjelfständigt
bestämma öfver ärendena, under det att chefen för landtförsvarsdepartementet
icke kunde bestämma någonting, utan endast genom
Kongl. Maj:t. Detta hade blifvit en organisation, som svårligen förtjenade
denna benämning. Derför fick man frånträda den tanken,
och man stannade vid den, som kan karakteriseras såsom den naturliga
utvecklingen af det arbete, som pågått rörande denna fråga
sedan år 1809.
Här sägs, att denna sammanslagning af civila och intendentsdepartementen
icke är möjlig, emedan generalintendenten skulle få
alldeles för mycket att göra. Skulle generalintendenten bibehålla
samma göromål som nu och dessutom påläggas generalkrigskommissariens
embetsåligganden; så skulle han för visso få för mycket.
Men jag ber att fö betona, att detta alls icke är meningen, utan att
en hel del af de ärenden, som nu tillkomma honom, skulle han
blifva befriad från. Ja, jag går ett steg längre — och då jag tror
Onsdagen den 16 Mars. 26
mig hafva studerat detta ämne så allvarligt och djupt som någon
annan af de ärade talare, som yttrat sig, må väl mitt påstående
väga lika mycket som deras — i det jag vågar påstå, att enligt den
föreslagna organisationen de göromål, som öfverflyttas på generalintendenten
från generalkrigskommissarien, eqvivaleras af de göromål,
som flyttas bort från honom. Det är just detta sistnämnda, som afses
med den decentralisation, om hvilken nu talas, — om den verkligen
genomföres på ett sådant sätt, att fördelningscheferna få den förvaltningsbefogenhet,
de måste hafva. Att nu påvisa, huru detta
skulle tillgå, vore att föra mig för långt in i ämnet och taga allt för
lång tid i anspråk; man skulle kanske ändå icke fullt uppfatta saken.
Jag vill dock påpeka, att i förslaget finnas tillräckliga antydningar
för den, som vill studera frågan och se hvad meningen är. Göres
nu hvad som föreslaget är, och om sjelfva arbetets gång inom
intendenturstyrelsen ordnas på ett klokt sätt, så kommer generalintendenten
icke allenast att få tid med dessa nya göromål, utan
han får äfven tid öfrig att, utom de löpande ärendena, hafva öfvervakande
hand öfver intendenturcorpsens verksamhet. Men det är ju
icke tillräckligt, att man bevisar, att generalintendenten Tean utföra
de nya åligganden, som läggas på honom, man måste också visa,
hvarför det är nödvändigt att det civila departementet och intendentsdepartementet
sammanslås. Jag vill då fästa uppmärksamheten på,
huru vida icke till intendenturen böra räknas ärenden, som angå
aflöningar, pensioner, reseersättningar och revisioner af räkenskapsväsendet,
likaväl som de ärenden, som röra underhåll, beklädnad och
möteskostnader. Ty just dessa slag af ärenden behandlas i de lägre
instanserna af regementsintendenterna och fördelningsintendenturerna
och af intendenturen i alla andra länders armöer. Det skulle blifva
en besynnerlig organisation, att ärendena i de lägre instanserna skulle
behandlas af intendenterna, men då man kom till en högre instans,
skulle samma ärenden sönderdelas. Det blefve en betänklig dualism.
Intendenterna skulle då hafva att göra med två olika chefer, som
hvardera gåfve sina order och föreskrifter, hvilka icke alltid passade
i hop, och de skulle vara redovisningsskyldige för dessa två chefer.
Jag hemställer, om det på detta vis är möjligt att åstadkomma en
rigtig och noggrann kontroll, och om det icke äfven för den, som är
mindre sakkunnig, förefaller klokare, att man sammanför sådana
ärenden, som höra tillhopa, och då de behandlas tillsammans i de
lägre instanserna, låter dem äfven behandlas gemensamt i sjelfva
toppen, d. v. s. i den högsta instansen. Detta är det vigtigaste skälet,
hvarför jag anser, att de böra sammanslås och föras tillhopa, och jag
vill tillägga, att det är en af de vigtigaste bestämmelser i hela
förslaget.
I alla andra länder ligga, så vidt jag vet, dessa ärenden under
en chef, och då vet jag för min del icke, hvarför icke de skulle
kunna göra det äfven hos oss. — Man säger, att han får för mycket
att göra. Ja, chefen för landtförsvarsdepartementet har också mycket
att göra, men derför kan det icke falla någon in att skicka till
andra departement ärenden, som höra dit.
N:o 15.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
N:o 15. 26 Onsdagen den 16 Mars.
Omorganisa- Jag tror mig nu hafva visat, att de skäl, som lagts till grund
tion af för Kongl. Maj:ts förslag, äro väl betänkta, och hvad som har varit
eirniens^m- ledtråden och inverkat bestämmande på det hela har varit tanken,
styrelse, att förhållandena under fred skulle så mycket som möjligt närma
(Forts.) sig förhållandena under krig och särskildt på detta område bringa
vår armé i ett krigsdugligt skick, så att den kan användas när som
helst.
Man har äfven gjort en del detaljanmärkningar och främst bland
dessa har man talat om revisionen, att det skulle vara så olämpligt
att flytta densamma från arméförvaltningen till fördelningarne. De
skäl, som anförts emot detta, har jag i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
sammanfört i några grupper. Jag tror, att alla de anmärkningar,
som äro gjorda, blifvit temligen fullständigt sammanförda
i dessa 4 grupper. Man säger till en början, att författningskunskap
icke skulle i tillräcklig grad finnas hos de på fördelningarne
befintliga revisorerna, i jemförelse med den författningskunskap, som
finnes hos revisorerna häruppe. Det beror nu på hvad revisionen
skall hafva för ändamål. År det meningen med revisionen, att den
uteslutande skall vara af formel beskaffenhet och blott se till, att de
åtgärder, som äro vidtagna, öfverensstämma med gällande författningar
— då medgifver jag, att det är klokt att flere revisorer äro
samlade här uppe, ty det är då lättare för dem att rådgöra med
hvarandra och sålunda komma till enighet och ett godt resultat.
Men, mina herrar, lika vigtig som den formella revisionen måste väl
äfven den sakliga revisionen vara. Det har ju blifvit mer och mer
tydligt, att det icke är nog att kunna säga, att en utgift icke strider
emot författningarne; man måste kunna visa, att en utgift är öfver
hufvud taget nödvändig eller, om den kunnat göras på ett annat
sätt, att det icke då skulle hafva blifvit billigare. Om man förlägger
revisionen närmare de händelser, som passerat, så är det väl antagligt,
att man der bättre skall kunna känna förhållandena än uppe i
centrum. Då fråga är om ett land, så stort som Sverige, så blir det
en revision, som kommer att sträcka sig från Luleå till Ystad. Kan
det vara rigtigt att i en central myndighet granska författningsåtgärder
från truppförband, så vidt från hvarandra förlagda?
En annan anmärkning har gält bristen på likformighet i revisionsarbetena,
derför att det är så många revisioner. Jag ber då först
och främst få påpeka, att det finnes ingenting, som hindrar att från
centralstyrelsen vidtagas sådana åtgärder, att den nödvändiga likformigheten
erhålles. Dessutom får man icke glömma, att arméförvaltningen
icke är den enda centrala revisionen. Kammarrätten
finnes ju bakom, och på det viset kan det ju rättas, i fall någon brist
på likformighet skulle iakttagas.
Vidare framhåller man, att bokföringsarbetet skulle försenas
genom hvad som här föreslagits. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på att i förslaget framhållits, att månatliga redovisningar skulle
komma till stånd, och då måste ju räkenskaperna vara färdiga tillräckligt
hastigt. Det är väl icke troligt, att detta skulle gå lättare
här uppe än inom de olika fördelningarne.
Onsdagen den 16 Mars. 27
Slutligen har man påpekat bristen på sjelfständighet, som skulle
utmärka fördelningsrevisionerna. Här vågar jag dock säga, att det
är ganska märkvärdigt hvad man, då man skall vara kritisk, velat
litet sätta sig in i förhållandena, sådana de verkligen komma att
blifva, Jag måste framhålla, att det blir tvärt om. Fördelningsrevisorerna
blifva sjelfständigare i förhållande till arméfördelningscheferna,
än revisorerna i Stockholm till sin chef. Detta är icke
svårt att visa. Först och främst hafva fördelningsrevisorerna fullmagt
att tjenstgöra vid en bestämd fördelning och kunna icke utan dom
och ransakning förflyttas. Vidare, arméfördelningschefen eger icke
yttra sig om revisorernas tillsättande, förflyttning eller befordran, då
deremot revisorerna i arméförvaltningen för närvarande äro ganska
beroende af sin chef. Slutligen, revisorerna vid arméfördelningarne
skola icke granska fördelningschefernas räkenskaper, ty dessa revideras
i intendenturstyrelsen; men för närvarande granska revisorerna i
arméförvaltningens civila departement sin chefs räkenskaper. Af
allt detta framgår, att revisorerna skulle blifva mindre beroende af
arméfördelningschefen än revisorerna i arméförvaltningen nu äro af
chefen för civila departementet; de blifva i sjelfva verket alldeles
oberoende.
Man har vidare talat om att intendentsaspiranterna skulle blifva
de, som komma att revidera. Det är ett tal, som mera låter, än
hvad det verkligen är värdt. Om en revisor har en dylik aspirant
till biträde, det är en sak för sig, men med ansvarigheten är det en
annan sak — och ansvaret ligger uteslutande på fördelningsrevisorerna.
Men, mina herrar, vår nuvarande armé består af 30 infanteriregementen
och corpser, 8 kavalleriregementen, 6 artilleriregementen,
3 artillericorpser, 2 ingeniörbataljoner och 4 trängbataljoner, eller
tillsammans 53 särskilda truppförband och dessutom 3 militärläroverk
och hvarjehanda andra skolor, verk och inrättningar, som alla äro
förlagda från Luleå ända ner till Ystad. Förvaltningen af dessa
skall för närvarande revideras af 2 centralrevisioner, förlagda i
Stockholm. Kan detta sägas vara rigtigt och öfverensstämmande
med en rigtig hänsyn till vården om statens kassa?
Det är ju omöjligt, att en centralrevision, som är långt aflägsen
från händelsernas gång, skall kunna vara i tillfälle att, på sätt som
fordras, tillse att hvarje utgift, som sker, är behöflig. Det torde
vidare vara påtagligt, att då den centrala revisionen i alla händelser
kommer att bibehållas, likaväl som kammarrättens revision, det skall
blifva ganska fördelaktigt att hafva sådana revisioner i landsorten.
Den centrala revisionen kommer på det sättet att kunna åtnjuta den
obestridliga förmånen att kunna jemföra utgifterna vid de olika arméfördelningarne,
och det blir mången gång lättare för kammarrättens
revision att upptäcka möjligen förbisedda skiljaktigheter. På sådant
sätt bringar man öfverensstämmelse i vederbörande författningars
tillämpning.
Här har äfven gjorts anmärkning emot revisionspersonalen. Jag
vill då säga, att den personal, som erhåller utbildning för detta
ändamål — en kurs i intendenturväsendet och arméns organisation —
i sakkunskap och duglighet bör kunna mäta sig med de personer,
N:o 15.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
N:o 15.
28
Onsdagen den 16 Mars.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
som förefinnas inom andra revisioner, och jag vill tillägga, för att visa
att vi i föreliggande fall icke skulle skilja oss från andra länder, att
i Tyskland, der — det måste väl medgifvas — man är ganska klok
i sina anordningar, då det gäller ekonomiska frågor, har sedan år
1861 revisionen förflyttats till fördelningarne. Detta är äfven förhållandet
med de mindre staterna, som efter kriget 1870 slöto sig till
Preussen, således äfven med Sachsen och Wurtemberg, oaktadt den
förra staten har tre och den senare endast två fördelningar. Det
oaktadt har man funnit, att detta är det rätta sättet för att få en
tillförlitlig kontroll och en nöjaktig revision.
Man har också anmärkt, att man skulle använda officerare till
intendentsaspiranter, och man har uppläst ett yttrande af t. f. chefen
för generalstaben, som uttalar sig mot att dessa skulle kunna användas
för detta ändamål, och vidare har det påpekats, att man icke
af blott ekonomiska skäl skall minska vår officerscorps, som väl behöfves
i ledet. Men, mina herrar, det är icke en blott ekonomisk
fråga. Säkert är visserligen, att, om man till de 20,000 kronor, som
Kongl. Maj:t begärt, vill lägga ytterligare 25,000 kronor, så skulle
man nog kunna skuffa ett tillräckligt antal intendentsaspiranter, i
synnerhet som den möjlighet förefinnes att kunna begagna sig af
officerare mellan vapenöfningarne. Men det lider intet tvifvel, att
en ung officer, som skall bestämma sig för intendenturbanan, sedan
han tjenat blott ett fåtal år, icke har den erfarenhet, att han kan
vara lika lämplig som äldre officerare, som gjort sin kurs utan
att bestämma sig för att blifva intendenter, men sedermera kommit på
den tanken, att detta är det lämpligaste. Det är härvid samma förhållande
som med aspiranterna till generalstaben. Icke komma alla
de, som äro aspiranter, in vid generalstaben. Så länge de äro
aspiranter, stå de qvar vid sina regementen och komma in en efter
annan, allt efter som de visat sig lämpliga. Det lär väl vara obestridligt,
att intendenturcorpsen skulle blifva bättre rekryterad genom att
få äldre officerare, som gått igenom kursen och sedan bestämt sig
för denna sak, än att tvinga en yngling under sina första officersår
att öfvergå till intendenturen. Dessutom vinnes genom detta, att vid
regementena komma att finnas personer, som fått intendenturutbildning,
hvilket alltid måste innebära en fördel för truppförbanden
vid många tillfällen. Så länge vi hafva vår nuvarande arméorganisation,
så måtte det väl vara förmånligt, att officerarne, som mellan
vapenöfningarne hafva svårt att skaffa sig sysselsättning, erhålla utsigter
att vinna en lämplig sådan, genom hvilken de gjorde gagn
både för sig sjelfva och för armén. Talet, att man på detta sätt
beröfvar armén officerare, tror jag försvinner, om man tänker sig
något närmare in i saken.
Under vapenöfningarne behöfvas så många officerare som man
kan få. Det anmärkes i det kongl. förslaget, att det är väl ingenting
som hindrar, att dessa officerare skulle, om det vore nödvändigt,
få göra sina regementsmöten hvart annat år. Huru stort är då detta
antal? Jo, det är 23, och om man då tänker sig att 12 toges bort, så
kan det väl icke sägas, att man derigenom ruinerar den svenska
armén på dess officerare. Saken är väl icke så öfvervägande vigtig,
29
N:o 15.
Onsdagen den 16 Mars.
då tal är om de fredliga öfningarne. Det är egentligen under krigs- Omorganisatid,
som behofvet påkallar, att hvarje man är på sin plats. af
Går man till de tabeller, som framhålla huru många sådana arme^i^m
officerare skulle behöfvas för att få intendenturpersonalen fulltalig, styrelse.
så ser man att det är femton (15). I den proposition, som här före- (Éorts.)
ligger och som det är fråga om att i dag genomgå, är föreslaget att
man äfven skulle upphjelpa reservbefälet. Det är klart, att i den
mån, som man får reservintendenter, dessa komma att användas i
stället för att taga bort officerare ifrån regementena. Det vore väl
icke för mycket begärdt, att reservinstitutionen skulle kunna leverera
15 personer, och sker så, tager man icke bort några officerare alls,
och någon skada uppkommer således icke. Deremot gör man den
icke garnisonerade officerscorpsen stort gagn genom att låta deri
emellan mötena få en lämplig och god sysselsättning, hvarigenom den
kan draga sig fram, hvilket är till största nytta för armén. Jag finner
således icke tillräckliga skäl anförda, hvarför man i denna detalj
skulle hafva något att klandra eller något, som förringade värdet hos
Kongl Maj:ts förslag.
Man har också talat om att man minskar antalet tjenstemän mera,
än arméförvaltningen ifrågasatt. Det är väl icke något hårdt ord, om
man säger, att ett verk, som man hotar att draga in, gör allt för att
kunna hålla sig fast och framställer såsom synnerligen svåra alla
förslag till förändringar.
Man ser, om man går igenom historien, att så fört en komité
framlagt ett förslag till indragning af ett verk och man sedan vändt
sig till verket sjelft, har det enhälligt satt sig emot förslaget och
ropat »finis Svecise», men det oaktadt har den ena ändringen efter
den andra sedermera blifvit vidtagen. Nu ligger det i sakens natur,
att ett sådant tal här skall ega rum. Men, mina herrar, om man får
tillfälle att läsa hvad Kongl. Maj:t yttrat med anledning af arméförvaltningens
erinran om denna indragning, så tror jag, att skäl äro
anförda, som ådagalägga, att sådan indragning kan ske. Här har särskildt
påpekats, att sekreterarne skulle hafva så förtvifladt mycket
att göra, så att en till och med rent af dött af öfveransträngning.
Det är sant, att en sekreterare dött, men det bör anmärkas, att han,
vid sidan af sin sekreterarebefattning, innehade kamreraretjensten vid
hofstallet. Detta visar, att han utom sitt egentliga arbete äfven kunde
förvalta en annan tjenst. Dessutom finnes det en annan sekreterare,
som är sjuklig, men denne kan dock fullgöra sin tjenst. Så mycket
är det alltså icke att göra, som man velat påstå. Det skulle dock
föra mig alltför långt, om jag skulle gå i detalj med allt detta. Det
torde vara tillräckligt påpeka, att om personalen i det nya verket
visade sig otillräcklig, så varder det ju icke omöjligt att hjelpa upp
den saken. Det är många gånger, då omorganisationer skett, som
denna anmärkning gjorts, men icke kan väl en sådan anmärkning
vara tillräcklig att slopa hela förslaget. Det vore väl värre, om Kongl.
Maj:t satt i fråga flere tjenstemän, än behofvet kräfde. Att minska
blefve kanske icke så lätt, men att öka är icke omöjligt, om erfarenheten
visar att det nödvändigt behöfs. Uti det förhållandet, att an
-
N:o 15.
Omorganisa
tion af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
30 Onsdagen den 16 Mars.
■talet tjensteman möjligen är tilltaget väl knappt, ligger alltså icke
ett skäl att afslå förslaget.
Jag har nu slutat med hvad jag för tillfället anser mig böra
yttra. Jag vill till sist säga, att då Första Kammaren på ett högsinnadt
sätt år 1892 hjelpte till att få den nya arméorganisationen
till stånd, med hvilken vi kunna hafva grundade förhoppningar att
värja vårt land i allvarets stund, så skall kammaren genom att antaga
det förslag, som här föreligger, hafva lagt en väsentlig tilläggssten
till denna byggnad, hvarigenom också i förvaltningshänseende
armén kan bygga på den enda och rätta grunden, som är gällande,
att armén i fred skall i ett ögonblick kunna öfvergå till armén i
fält och på det verksammaste sätt, när fienden nalkas, värna vårt
fosterland.
Herr Brehmer: Då jag i denna fråga har ett djupt intresse, vill
jag yttra några ord, ehuru hvad jag kommer att säga är i mängt och
mycket ett återupprepande af hvad herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet nyss yttrade.
Till en början ber jag få förklara, att jag icke hyser de betänkligheter,
som här framstälts emot det nu föreliggande förslaget, och
jag vågar till och med påstå, att desamma äro i hög grad öfverdrifna.
Då man vill reformera ett så gammalt och häfdvunnet
embetsverk som arméförvaltningen, är det gifvet, att man skall stöta
på motstånd i första rummet hos embetsverket sjelft och äfven hos
de embetsverk, som, under bestående förhållanden, dermed hafva
beröring och hvilka naturligtvis bedöma frågan mera ur embetsmannasynpunkt,
men derigenom också lätt förledas anse embetsverket
vara ett ändamål i och för sig sjelft och ärendenas gång deraf
beroende, då likväl ärendena äro hufvudsaken och embetsverket
medlet. Embetsverket eller förvaltningen måste vara till och ordnas
för armén, ty armén är icke till för embetsverkets skull. Min ståndpunkt
i denna fråga är gifven, och då jag bedömer densamma lugnt
och lidelsefritt ur arméns synpunkt, måste jag ovilkorligen inse. att
en genomgripande reform är nödvändig, på det att armén skall kunna
motsvara de kraf, som landet har rättighet att ställa på densamma.
Det borde väl också vara en oomtvistlig sak, att vår militära
förvaltning bör foga sig efter och inpassas uti vår nya härordning,
att således, äfven i förvaltningsväg, den fredliga organisationen må
blifva sådan, att den med sjelfva krigsorganisationen har någonting
likartadt, på det att det vigtiga slcede i vår försvarskraft, som kommer
att inträffa, då hären skall försättas från freds- till krigsfot,
måtte kunna förlöpa utan alltför stora och genomgripande rubbningar.
Ingenting nytt och oförberedt får då inträffa, ty deraf uppstår villervalla
och tidsutdrägt. Krigsförvaltningen måste lätt och ledigt kunna
utveckla sig ur fredsförvaltningen.
Att ordna vår fredsförvaltning så, att detta vigtiga ändamål kan
vinnas, det afses med det kongl. förslaget, och 1892 års härordning
gaf också härtill förutsättning bland annat genom fördelningsintendenturens
inrättande.
Man har emellertid i dag med stor skärpa framhållit, att icke
Onsdagen den 16 liars. 31 N:o 15.
några omständigheter förelegat, som kunnat innebära skäl för Kongl. OmorganisaMai:t
att nu framlägga ett organisationsförslag, och det har dervid
åberopats, att de senaste årens statsrevisioner endast iorordat retormer traia
i räkenskapsväsendet, äfvensom att detta samt redovisnings- och styrelse.
revisionsväsendet skulle förläggas till civila departementet i den.nu- (Forts.)
varande arméförvaltningen. Alltså endast en partiel förändring.
Kongl. Maj:t, som haft ett högre syftemål med en blifvande reform
af den militära förvaltningen och helt säkert haft detta i sigte
sedan år 1892, då den nya härordningen infördes, skulle således
hafva känt sig bunden af dessa framställningar, som blifvit gjorda
af de statsrevisioner, som åsyftats. Men då frågar jag: huru kan man
begära detta?
Då man synes vilja fästa så stor vigt vid statsrevisionernas vittnesbörd,
borde man också hafva bemärkt hvad 1896 års statsrevision i
ämnet uttalade, hvilken gick längre äD hvad mången antagligen
önskat, och hvarom något återfinnes på sidan 3 i betänkandet. Man
kom nemligen genom den inblick man fick i vår nuvarande militära
förvaltning till den bestämda slutsats, att den oreda, den ringa öfverskådlighet
och de invecklade former, som voro rådande i räkenskapsväsendet
äfvensom i redovisnings- och revisionsväsendet, ovilkorligen
måste hafva sin grund uti och utgöra en produkt af hela
institutionens egen innebörd och organisation. Enda botemedlet syntes
derför revisionen vara en grundlig omstöpning af hela vårt militära
förvaltningsväsende i syfte af decentralisering, hvarigenom man
på samma gång realiserade konseqvenserna af 1892 års härordning.
Genom hvad jag nu anfört tror jag mig tillräckligt tydligt hafva
framhållit, att 1892 års härordning och derur flytande förutsättning
i afseende på förvaltningen är det verkliga, det tungt vägande skälet
och — jag öfverdrifver icke då jag säger — det sant fosterländska
skälet för Kongl. Maj:t att nu framlägga sin proposition.
Jag går nu att helt lätt beröra de invändningar, som blifvit
gjorda emot två af förslagets kärnpunkter.
Genom intendents- och civildepartementens sammanslagning säger
man, att generalintendenten skulle blifva så öfverhopad med göromål,
att detta steg skulle leda till orimliga resultat, och att ingen svensk
man skulle kunna finnas nog mägtig att taga denna börda på sina
skuldror. Ja, detta blefve nog i viss mån fallet, om det vore ifrågasatt,
att arméförvaltningen skulle fortbestå vid sin nuvarande organisation
och embetsutöfning.
Fördelningsintendenturernas tillkomst år 1892 samt de reformer
och förändringar, som nu föreslagits i förvaltnings- och organisatoriskt
hänseende, äro enligt mitt förmenande egnade att i väsentlig
grad upphäfva betydelsen af de skäl, som kunna förebringas emot
denna sammanslagning. Genom den ökade decentralisationen af förvaltningsgöromålen,
genom revisionernas förläggande till fördelningsintendenturerna,
genom sjukvårdsbyråns utbrytande ur intendentsdepartementet
komma göromålen att väsentligen minskas, och derigenom
att generalintendenten till närmaste man får en person med
de qvalifikationer, som måste förutsättas hos den blifvande chefen
för intendenturcorpsens hufvudstation, blir han befriad från mycket af
N:o 15.
Omorganisation
af
arméns cen
träla
styrelse.
(Ports.)
32 Onsdagen den 16 Mars.
det arbete, som nu måste af honom sjelf utföras. Vidare vinnes den
störa fördelen, att de tvenne departement i den nuvarande arméförvaltningen,
med hvilka såväl regementsförvaltningarne som fördelningsintendenturerna
i fråga om antalet tjenstemeddelanden hafva
den största förbindelsen, och hvilka, hvad trupperna vidkommer,
kunna sägas utgöra den egentliga arméförvaltningen, blifva en enhet
under en gemensam chef. Hvad detta kommer att medföra i afseende
på enkelhet och reda är redan angifvet af herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet, och bör af hvar och en kunna inses.
Det andra hufvudskälet för motståndet mot förslaget rörer den
första revisionens förläggande till fördelningsintendenturerna.
Vid gamla krigskollegii ombildning år 1865 till den nuvarande
arméförvaltningen, och på förslag af den kommission, som tillsattes
för utarbetande af instruktion för det nya embetsverket, äfvensom
sedermera på framställning af 1878 års löneregleringskomité, blef
det ifrågasatt, att arméns räkenskaper och redovisningar skulle direkt
ingå till kammarrätten för att der granskas, men såsom skäl emot
ett sådant steg anfördes: att detaljgranskningen i första hand borde
tillkomma det verk, som hade att verkställa utbetalningarna och
vaka öfver medlens behöriga användning, att på detta sätt den bästa
tillsynen egde rum öfver att icke blott författningarnas bokstaf, utan
äfven deras anda efterlefdes, och att på intet annat ställe kunde
granskningen företagas med större sakkännedom, eller förefintliga
origtigheter förr varda upptäckta. Nu har emellertid genom 1892
års härordning en ny förvaltningsmyndighet blifvit inskjuten emellan
det centrala verket arméförvaltningen och regementsförvaltningarne,
nemligen fördelningsintendenturerna. — Nyss åberopade, principielt
fullt rigtiga skäl tala derför för att man nu bör till fördelningsintendenturerna
förlägga den första revisionen. Genom decentralisation
äfven af revisionen vinnes nemligen, att fördelningschefens öfverblick
öfver handhafvande! af förvaltningen inom de honom underlydande
truppförbanden i väsentlig grad underlättas, äfvensom att revisionen
kommer att ske under ledning af personer med större sakkännedom
om förhållandena inom arméfördelningen, än som kan finnas inom
det centrala verket.
Således om revisionen förlägges till fördelningsintendenturerna,
som stå truppförbanden närmare än den centrala förvaltningen, har
man utsigt att få revisionen mera saklig, och en saklig revision, som
för närvarande han sägas vara obefintlig, blir hädanefter så mycket
mer af nöden, då man nu afser att införa den högst nyttiga och af
alla sakkunniga obestridda sjelfhushållningsprincipen hos de särskilda
truppförbandens förvaltningar. Då man tillika vill utrusta fördelning8cheferna
med en ökad förvaltningsmyndighet, så fordras häraf
följdrigtigt att tilldela dem befogenhet att verkställa den första revisionen.
För öfrigt kan jag icke förstå dem, som påstå att en revisor
skall vara mindre kompetent och sjelfständig derför, att han tillhör
en fördelningsintendentur, än om han sitter vid den centrala myndigheten.
Jag tror mig hafva visat raka motsatsen. Hvarken i
komitébetänkandet eller Rongl. Maj:ts förslag har jag läst, att in
-
Onsdagen den 16 Mars. 33
tendentsaspiranterna skulle vara afsedda att blifva ordinarie revisorer
vid fördelningsintendenturerna. De komma att biträda vid göromålen
i allmänhet såväl der som vid centralmyndigheten, ingenting
annat.
Att slutligen ingå i granskning af öfriga mot förslaget framstälda
detaljanmärkningar torde hvarken vara af nöden eller tillkomma mig.
Jag vill endast tillägga, att det motstånd, det föreliggande förslaget
rönt i kammaren, visserligen varit framburet af en innerlig öfvertygelse,
men synes mig i hög grad härflyta från bekymmer för
embetsverkets bestånd och utvisar derför mera tillit till hvad från
embetsverkens sida anförts än de skäl, Kongl. Maj:t andragit. Jag
vågar alltså påstå, att de talare, som här uppträdt mot förslaget, allt
för mycket förbisett, hvad tidpunkten kräfver för arméns bästa. Förutom
det, att jag hyser tillit till vår krigsstyrelse, tror jag mig hafva
någon erfarenhet att sjelf kunna bedöma, att det kongl. förslaget
visserligen icke skall leda till de orimliga följder, som från motsidan
påståtts, hvadan jag således är öfvertygad om att Kongl. Maj:t säkerligen
icke utan efter moget bepröfvande framlagt förslaget.
Om nu mot förmodan och gent emot statsutskottets enhälliga
tillstyrkan Kongl. Maj:ts förslag afslås, skulle detta bidraga att för
en oviss framtid fastslå och befästa det nuvarande oefterrättlighetstillståndet
i förvaltningsväg, med den villervalla och oreda, som deraf
måste uppkomma, då hären skall försättas på krigsfot, något, som
kan leda till obotlig skada för armén och landet.
Jag tillät mig för två år sedan, då fjerde hufvudtiteln förekom
i Första Kammaren, att framhålla faran af de nu bestående förhållandena
och uttala önskvärdheten af en reform i den rigtning, hvari
det kongl. förslaget går, och jag påvisade, att reformen borde ske
grundligt, samt tilläde, må hända något drastiskt, »yxan måste sättas
till roten». Ku har Kongl. Maj:t med föreliggande förslag stält instrumentet
till Riksdagens förfogande; men åt hvilket håll ämnar
Första Kammaren rigta detsamma, åt armén genom att afslå, åt
embetsverket genom att bifalla förslaget? Jag tillåter mig uttala ett
»lefve» för armén och yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.
Herr Falk: Blott några få ord till bemötande af föregående
talare. Jag har i likhet med kammarens öfriga ledamöter med största
uppmärksamhet följt herr krigsministerns anförande, och han har, för att
citera herr vice talmannen, anfört mycket både nytt och godt, men
jag öfverlemnar till herrarnes bedömande, huru vida hvad herr krigsministern
anfört verkligen eger mycken tillämpning på den speciella
fråga, som här föreligger. Jag kan så mycket mindre anse mina skäl
hafva blifvit af honom vederlagda, som de flesta af mina anmärkningar
icke ens af honom upptagits till bemötande.
Hufvudfrågan är, huru vida förvaltningens decentralisation är
oförenlig med arméförvaltningens nuvararande organisation. Jag bestrider
detta på det bestämdaste och påstår, att all önskvärd decentralisation
mycket väl kan vinnas utan en så genomgripande omorganisation,
som här föreslagits. Detta är frågans kärnpunkt, ty kan
Första Kammarens Prot. 1898. N:o 15. B
N:o 16.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
N:o 15.
34
Onsdagen den 16 Mars.
0>norganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
målet vinnas ändå, icke är det då skäl att företaga en fullständig
omorganisation.
Det var ju att vänta, att ordföranden på första utgiftsafdelningen
skulle uppträda mot mig, men hvad jag icke väntade, var, att jag
skulle komma att känna en så förbindlig tacksamhet för hans anförande,
som jag verkligen gör, ty dels har han i flera delar bekräftat,
hvad jag yttrat, och dels har han lemnat större delen af mina anmärkningar
utan bemötande. Jag måste säga, att om icke något
annat, än han genmält, kan anföras mot de anmärkningar, hvarmed
jag framkommit, så ser jag icke, huru någon med känsla af ansvar
kan understödja det föreliggande förslaget. Ordföranden på
afdelningen sade, att mina anmärkningar träffade de ursprungliga
förslagsställarne, men icke den kongl. propositionen. Ja, det är sant,
att anmärkningarna voro rigtade mot förslagsställarne, men jag har
erinrat — och detta har jag uttryckligen sagt i början af mitt anförande
— att den kongl. propositionen med få och oväsentliga
undantag upptagit förslagsställarnes mening. Jag har således visst
icke glömt den lilla skilnad, som verkligen förefinnes, men det är
dock så, att när man talar om den ena, så träffar man den andra.
Med afseende å revisionen framhöll ordföranden den erfarenhet,
han hade beträffande verkningarna af den nuvarande anordningen af
revisionen vid flottan, men jag undrar dock, om icke detta just utgör
en bekräftelse på hvad jag sagt, ty vid flottan har man blott en
revision och icke sju, som det här är fråga om att införa. Vidare
anförde han, att de mål, som förekomma i arméförvaltningens plenum,
äro helt få, och sökte till och med att göra pleniärendena löjeväckande
genom att beskrifva dem såsom hufvudsakligen rörande
vaktmästares tillsättande och dylikt. Han anmärkte ock, att under
år 1895 skulle arméförvaltningen icke haft att göra med mer än två
kongl. remisser. Det är ju möjligt, att remisserna icke voro flera år
1895, men jag frågar den ärade talaren, om han har magt öfver framtiden
och om han kan garantera, att icke då kan uppkomma en
mångfald af vigtiga frågor, som för sitt afgörande fordra de insigter,
som nu finnas inom arméförvaltningens plenum.
Hvad den siste talaren beträffar, så åberopade han statsrevisorernas
uttalanden. Jag får då säga, att 1894 och 1895 års statsrevisioner, i
hvilka jag hade äran deltaga, blott uttalade sig angående räkenskapsväsendet.
De höllo sig helt och hållet inom grundlagens bud, som
icke medgifver statsrevisionen att upptaga organisationsfrågor. 1896
års statsrevision, i hvilken jag icke deltog, har egentligen blott instämt
med föregående års revisorer, men dock gått ett steg längre
än dessa och nämnt ordet omorganisation. Huru vida sistnämnda års
revisorer egt befogenhet att göra ett dylikt uttalande, vill jag ej yttra
mig om; men jag vill säga, att om ock dessa statsrevisorer nämnt
ordet omorganisation, så utgör detta icke tillräckligt skäl för en så
vigtig åtgärd som den här föreslagna.
Beträffande en bland de vigtigaste anmärkningarna, den, att den
nya chefen för intendenturcorpsen kommer att blifva så öfverhopad
med arbete, att han icke kan sköta sin tjenst, så har den senaste
talaren anfört, att dermed icke är så farligt, enär han blir befriad
Onsdagen den 16 Mars. 35
från sjukvårdsbvrån. Jag omnämnde också detta, men sade tillika,
att sjukvårdsärendena utgöra en så obetydlig detalj, att deras borttagande
icke kan medföra någon afsevärd minskning i chefens göromål.
Dels äro sjukvårdsärendena sådana detaljfrågor, att det ligger
i sakens natur, att han icke kan taga någon närmare personlig befattning
med dem, och dels utgöra dessa ärenden en så ringa del af
hvad som tillhör intendentsdepartementets handläggning, att under
år 1895 af 7,101 ärenden icke mer än 572 tillhörde sjukvårdsbyrån.
Och slutligen erinrade den siste talaren, att chefen skulle erhålla en
stor lättnad i göromålen derigenom, att vid hans sida skulle såsom
chef för intendenturcorpsens hufvudstation sättas en person med
sådana qvalifikation er, som måste förutsättas hos en öfverfältintendent.
Ja, denna lättnad ville förslagsställarne bereda honom, men här har
förut uttryckligen framhållits såsom en förtjenst i Kongl. Maj:ts proposition,
att denna del af förslaget blifvit undanröjd.
Jag förnyar mitt yrkande om afslag på utskottets förslag.
Herr Reuterswärd: Jag föreställer mig, att det hos Första
Kammarens ledamöter väcker en viss undran, att jag vågar taga till
ordet i en fråga sådan som denna, i hvars utredning man icke kan
göra något inlägg utan speciella insigter och studier, men jag har ej
heller begärt ordet för att söka bidraga till frågans utredande, utan
af andra skäl.
Först och främst ber jag att få säga, att jag, för att så vidt
möjligt sätta mig in i frågan, noga studerat icke blott Kongl. Maj:ts
proposition och utskottets betänkande, utan äfven med mycken uppmärksamhet
åhört den diskussion, som i dag blifvit förd, äfvensom
dessutom gjort mig besvär att genomläsa en broschyr i frågan, som
heter »huru arméförvaltningen icke bör ombildas», studier och kritiker
af Interveniens.
Vid genomläsningen af Kongl. Maj:ts proposition har jag funnit,
att Kongl. Maj:t lagt sig synnerligen vinn om att söka lösa denna
fråga, hvilken blifvit så mycket afhandlad i Riksdagen och der väckt
så mycken bitterhet, att jag måste betrakta det såsom synnerligen
lyckligt, att vi fått mottaga ett förslag, hvarom vi alla, efter hvad jag
hoppas, må kunna sluta oss. Det har vid så många tillfällen blifvit
sagdt, att det största felet med afseende å arméförvaltningen är, att
man i detta enda embetsverk hopat så många och vigtiga och i detalj
gående sysslor, att det är nästan omöjligt för ett enda embetsverk,
förlagdt här i Stockholm, att väl afgöra alla dit hörande frågor. Jag
tror derför, att, då Kongl. Maj:t nu föreslagit en decentralisation af
arméförvaltningen, detta innebär ett gif akt för oss och utvisar den
rätta vägen, vi hafva att gå. Genom 1892 års härordning indelades
den svenska armén på sex fördelningar, och försågs hvarje sådan
fördelning med alla de särskilda vapenslag, med hvilka den skall
operera under krig, och jag anser, att de särskilda corpsbefälhafvarne,
hvilka åtnjuta förtroendet och ansvaret för det hela inom fördelningen,
böra hafva annan uppgift än att blott mottaga order från högste befälhafvoren
eller Konungen, utan äfven kunna anförtros en ganska
N:o 16.
Omorganisa
tion af
arméns centrala
styrelse.
(Ports.)
N:o 15.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Ports.)
36 Onsdagen den 16 Mars.
vidsträckt förvaltningsmyndighet i hvad deras fördelningar angår.
Jag anser det vidare af ytterlig vigt, att de många sysslor, som nu
äro förenade inom arméförvaltningen, blifva fördelade.
Jag får ock tillägga, att jag icke erinrar mig, att någonsin en
så stor och vigtig fråga kunnat med så mycken heder passera statsutskottets
skärseld som denna; det fins visserligen vid denna punkt
en reservation antecknad, men denna angår en så underordnad fråga,
att jag tror det mera kan göra detsamma, vare sig man tager reservanternas
eller utskottets eller Kongl. Maj:ts förslag. För min del
kommer jag naturligtvis att sluta mig till statsutskottets förslag,
sådant detta för Riksdagen framlagts. Och då jag nu söker för mig
klargöra de intryck, jag fått af den i dag förda diskussionen, så ber
jag att få till dem, som här motsatt sig utskottets förslag, framföra
min tacksamhet, ty just till följd af deras kritik har det för oss
andra varit möjligt att erhålla en bättre och fullständigare insigt i
frågan, än vi egde, då vi på förmiddagen kommo upp i kammaren.
De gjorda anmärkningarna hafva ock efter mitt förmenande blifvit
så väl vederlagda af herr krigsministern, att de brister, som möjligen
icke kunna bestridas, blifvit reducerade till allenast obetydligheter.
Herr statsrådet yttrade också sjelf, att han icke ville påstå, att detta
förslag vore något mönster af allt hvad organisation heter, men det
har inslagit på den rätta vägen, och de små brister, som under den
nya organisationens tillämpning må hända komma att visa sig, kunna
sedermera mycket lättare afhjelpas, än om vi nu tillbakakasta förslaget
och sedan få börja om på nytt för att kanske, hvilket dock
Gud förbjude, få hålla på med denna organisationsfråga lika länge
som med arméorganisationen.
Jag nämnde nyss, att jag läst den utkomna broschyren i frågan.
Om den har jag ingenting annat att säga, än att den från början
till slut andas idel bitterhet och blott söker hålla frågan tillbaka för
att kunna få agitera i densamma. Jag tycker dock, att vi hafva
alldeles tillräckligt med agitationer för att icke på denna grund fästa
afseende vid denna broschyr. Den är så synnerligen skarpt kritisk
och vittnar nästan om personligt hat, det synes rent af, som om författaren
skulle vilja orsaka vederbörande en förödmjukelse. Och
sådana argument tilltala icke mig. Tvärt om, då jag läste broschyren,
kom jag till den öfvertygelsen, att jag borde sluta mig till det kongl.
förslaget, sådant det framkommit från statsutskottet.
* Jag ber slutligen att få säga, att det egentliga skälet, hvarför
jag begärt ordet, är ett, som icke har att skaffa med bedömandet af
sjelfva den föreliggande frågan, men jag har ansett mig böra på
detta sätt åtminstone göra mera allmänt kändt, hvad man behagar
utsprida om det parti, jag har äran tillhöra. Senast i dag har man
omtalat för mig och frågat, om det läge någon sanning i att det
protektionistiska partiet skulle hållit sammankomster för att konspirera
mot krigsministern och regeringen. Planen skulle då vara
att göra attacken i dag vid behandlingen af fjerde hufvudtiteln för
att på detta sätt visa, hvad kammarens mening vore. Jag hoppas
blifva trodd på mitt ord, då jag heligt försäkrar, att jag hvarken
bevistat eller eger kännedom om något sådant sammanträde, och jag
Onsdagen den 16 Mars. 37
föreställer mig, att, om något dylikt varit påtänkt, jag då åtminstone
skalle derom fått någon underrättelse. Detta har emellertid icke
hindrat tidningspressen att föra till torgs så lösa och förrädiska uppgifter
för att på så sätt göra en attack mot det protektionistiska partiet.
Jag sluter mig, såsom sagdt, till regeringens förslag, och för
att bevisa mina ord med mina handlingar, så yrkar jag bifall till
statsutskottets hemställan i fråga om Kongl. Maj:ts proposition, och
anhåller jag, herr grefve och talman, om proposition på detta yrkande.
Herr Abelin: Då jag delar den uppfattning, som här uttalats
af herr vice talmannen och herr Falk, rörande det föreliggande
organisationsförslaget i allmänhet och särskildt om de olägenheter,
det skulle komma att i sin tillämpning medföra, så kan jag icke
gifva min röst för statsutskottets hemställan, utan förenar mig med
dem, som yrkat afslag derå.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare
på afslag derå, och förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 1 af
sitt utlåtande n:o 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—89;
Nej—34.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.
Punkterna 2—4.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
N:o 15.
Omorganisation
af
arméns centrala
styrelse.
(Forts.)
N:o 15.
38
Onsdagen den 16 Mars.
Omorganisation
af
Gotlands
trupper.
Punkten 5.
Mom. a)
Herr Björlin: Herr grefve och talman! Utan tvifvel är Kongl.
Maj:ts förslag i denna punkt starkare än utskottets. Utskottet har
nemligen prutat ned stamstyrkan vid Gotlands infanteriregemente
med 40 nummer. Enligt Kongl. Maj:ts förslag utgjorde stamstyrkan
400, enligt utskottets utgör den 36Ö nummer. Utskottet anser, att
inga olägenheter behöfva uppstå af denna minskning, så vida lämpliga
åtgärder vidtagas för att hålla rekryteringen inom ön. Hvilka
äro dessa åtgärder? Utskottet nämner nu ingenting derom, men jag
anser mig oförhindrad omtala, att under ärendets behandling på l:a
utgiftsafdelningen tänkte man sig deribland i främsta rummet en
skola för underbefäl i Visby, hvarigenom gotländingarne skulle slippa
att kommenderas till skolorna på fastlandet, Norrköping, Ronneby,
Getle, Hernösand o. s. v. Kommenderingen till dessa skolor afskräcker
den infödde gotländingen från rekrytering. För öfrigt, hvilken
utomordentlig betydelse skulle icke en volontärskola i Visby hafva
såsom länk i den kedja, hvarmed Gotland är fäst vid moderlandet.
Sedan Riksdagen iklädt statsverket så stora uppoffringar, som det
föreliggande förslaget kräf\er, är, enligt min förmening, en dylik
skola ett alldeles gifvet korollarium till detsamma. Under samma
förbehåll som utskottet anser således äfven jag, att jag kan tillstyrka
det föreliggande förslaget, sådant det af utskottet blifvit ändradt.
Jag kunde sluta nu, men det finnes en liten detalj af den gotländska
försvarsfrågan, som jag anser mig kunna i detta sammanhang
offentligt påpeka, ehuru den icke beröres i det föreliggande
förslaget, jag menar stabschefs- och jortifikationsbefälhafvarebefattningarna
på Gotland, hvilka, ehuru icke formligen indragna, för närvarande
hållas obesatta.
Hvad den förstnämnda eller stabschefsbefattningen vidkommer,
skall jag, för att i någon mån visa dess betydelse, börja med att
berätta en liten episod från vestmagternas krig med Ryssland 1854.
Såsom bekant, inlopp sistnämnda år tidigt på våren en stark engelsk
flotta till Östersjön. Vid underrättelsen härom sände vi öfver till
Gotland till nationalbeväringens förstärkande 4 bataljoner, 1 sqvadron
och 1 batteri, hvilka trupper besatte hamnarne på ön. Sedan dess
har man haft den föreställningen här hemma, att dessa trupper verkligen
äfven lyckades upprätthålla neutraliteten. Huru dermed förhöll
sig, skall framgå af det följande. En tid efter sedan strandposteringarna
blifvit utsatta, rapporterades, att de engelska krigsfartygen införde
priser i Fårösunds hamn, tvärt emot den neutralitetsförklaring,
konung Oscar afgifvit å de förenade rikenas vägnar. Militärbefälhafvaren
gaf derför befallning åt sin stabschef att resa dit upp och
taga reda på, huru dermed förhöll sig. När stabschefen nu kom till
ort och ställe, fann han genast, att rapporten var rigtig, men engelska
befälhafvaren ville icke taga reson, han svarade endast på hans föreställningar:
»all right»! och var färdig att skjuta. Det gälde nu för
den svenske officern, som hade de strängaste order att undvika alla
Onsdagen den 16 ilars. 39 N:o 15.
fiendtligheter, att söka finna en passande modus vivendi; och detta Omorganisalyckades
honom äfven till slut, tack vare sin språkskicklighet och Gotlands
sin fintlighet. Han kom nemligen öfverens med engelsmannen, att trupper.
med Fårösunds hamn skulle endast förstås vattnet invid sjdfva last- (Forts.)
bryggorna; längre ut skulle betraktas såsom den öppna redden, och
der fingo engelsmännen göra hvad de behagade. Det kan möjligen
intressera kammaren höra. att den fintlige stabschefen på äldre dagar
var ledamoten af denna kammare, generalmajoren Wijkander.
Med hvad jag nu berättat har jag, såsom jag inledningsvis
nämnde, endast velat framhålla nödvändigheten af att bland militärbefälhafvarens
stabspersonal finnes en officer, som icke blott kan
uttrycka sina tankar på ett af de stora kulturspråken, utan äfven är i
besittning af en del förstudier i »neutralitetens lagar» o. s. v., allt
kunskaper, som man icke påträffar i regeln bland våra infanteriregementens
stabsofficerare. Nu svarar man, att vid krigsutbrott skall ju
en regementsofficer eller kapten af generalstaben afresa till Gotland
för att tjenstgöra der såsom stabschef hos militärbefälhafvaren. Sant
nog, men deremot lär väl den befogade anmärkningen kunna göras,
att nämnda officer kommer dit fullkomligt oberedd till sitt vigtiga
värf i allt hvad detta rör ställningar och förhållanden inom tjenstgöringsområdet,
hvarigenom den satsen, som här i dag med så mycken
kraft framhållits från statsrådsbänken, när frågan om arméförvaltningens
omorganisation var före, eller att fr eds organisationen bör så
nära som möjligt efterlikna krigsorganisationen, icke kan sägas vinna
någon tillämpning. För öfrigt har ju Riksdagen en gång, på framställning
af Kongl. Maj:t, funnit behofvet påkalla, att särskild officer
af generalstaben tjenstgjorde såsom stabschef på Gotland, och äfven
anvisat medel för detta ändamål. Detta skedde 1873, då generalstaben
organiserades, och sedan dess har mig veterligen någon framställning
om denna befattnings indragning aldrig förelegat. Dess
borttagande utan vidare torde derför icke gerna kunna anses fullt
konstitutionelt rigtigt.
Emellertid kan jag i detta hänseende icke nu göra något yrkande.
Men då — såsom jag har skäl att antaga — det ej lär kunna dröja
mycket länge, innan åtgärder måste vidtagas för att stärka generalstabens
personal, så vida allt det stora arbete, man af denna stab
vill hafva utfördt, skall kunna uträttas väl och i rätt tid, har jag
trott mig nu kunna uttala en önskan och förhoppning, att vid en
sådan omorganisisation af staben stabschefsbefattningen på Gotland
åter må komma till heders och icke alldeles falla i glömska.
Jag skulle kunna tillägga åtskilligt om fortifikationsbefälhafvaren.
I fråga om denne är saken ännu mera egendomlig, då en officer med
denna titel verkligen tjenstgör hela året om, men i Stockholm.
Emellertid tror jag, att, om, såsom jag har skäl att tro, de nu föreliggande
förslagen varda antagna af Riksdagen, så många och störa
byggnader skola komma till uppförande der nere på ön, att lortifikationsbefälhafvaren
icke längre kan leda dem här uppifrån, utan måste
med eller mot sin vilja inträda på sin plats såsom tekniskt bildadt
biträde, hvilket militärbefälhafvaren hittills saknat.
N:o 16. 40 Onsdagen den 16 Mars.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.
Mom. b)—d).
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkterna 6—14.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Omorganisa- Punkten 15.
tion af
garnisons- n . . , .
sjukhuset i Herr Almen: Att en omorganisation är nödig beträffande allStockholm
männa garnisonssjukhuset i Stockholm, derom äro, så vidt jag vet,
m. m. alla eniga, likaså om det mål, hvartill man sträfvar, men då det nu
gält att realisera detta mål, hafva sådana förändringar föreslagits, att
det eftersträfvansvärda målet enligt min öfvertygelse kommer att
förfelas.
Medicinalstyrelsen hade beträffande sjukhusläkarnes ställning
och verksamhet föreslagit vissa förändringar, hvarigenom 3 mål skulle
vinnas: i första rummet en förbättrad sjukvård, i det andra en förbättrad
undervisning för sjukvårdsbefäl och manskap och i det tredje
rummet en alldeles ny undervisning för utbildande af militärläkare.
Styrelsen hade hoppats, att dess förslag skulle vinna bifall, synnerligast
som för dessa vigtiga ändamåls uppnående icke erfordrades
någon som helst förhöjning i det nuvarande anslaget, någonting i sig
sjelf ju mindre vanligt. Detta oaktadt har en ganska betänklig reduktion
i anslaget skett.
Till aflöning af de nuvarande läkarne vid garnisonssjukhuset, en
chefsläkare och tvenne bataljonsläkare, hafva hittills utgått 7,000
kronor. 1 det nu föreliggande förslaget hafva dessa poster reducerats
till hälften för chefsläkaren och till hälften för en bataljonsläkare,
hvarjemte aflöningen till den andre bataljonsläkaren totalt indragits.
Medicinalstyrelsen har tänkt sig en förbättrad sjukvård kunna erhållas
på det sätt, att dessa sjukhusläkare icke skulle hädanefter såsom hittills
allt för ofta eller årligen ombytas, utan blifva mera permanenta,
och beställningarna så aflönas, att läkarne finge intresse af att qvarstanna.
På detta sätt skulle de förvärfva sig ökad erfarenhet och
skicklighet och nödig lokalkännedom. Men huru detta mål skall
kunna uppnås med det nya förslaget, förstår jag icke, ty först och
främst har man indragit den ena läkarens lön, och för det andra har
man stält aflöningsförhållandena så ogynsamma, att vederbörande
läkare nog ej länge komma att stanna qvar. Indragningen af den
ena läkarebefattningen har föreslagits med hänvisning till en jemförelse
med andra sjukhus. Om härvid afsetts serafimerlasarettet
eller möjligen Sabbatsberg, så är denna jemförelse mycket haltande.
Dessa sjukhusläkare hafva nemligen många andra läkare till biträden,
de hafva derjemte bättre aflöning och slutligen rikligt tillfälle till
enskild praktik, något, som läkarne vid garnisonssjukhuset alldeles
Onsdagen den 16 Mars.
41
N:o 15.
sakna. En bataljonsläkare vid garnisonssjukhuset skulle få i lön Omnrganisa1,
800 kronor, dagaflöning 1,095 och arfvodet nedsatt till 1,000 kronor; tion af
hans hela aflöning skulle sålunda uppgå till icke fullt 4,000 kronor. gjuViiuset i
Men, säger man, han får ju till på köpet fri bostad och ved. Ja, Stockholm
detta är nog en mycket afsevärd fördel i Stockholm, hvarest hyrorna m. m.
äro dryga, men i detta speciella fall är det icke någon vinst, utan en (Forts.)
bestämd förlust; ty en vid garnisonssjukhuset boende läkare kan icke
påräkna någon enskild praktik. Att detta icke är något tomt ord,
bestyrkes deraf, att dessa läkare ofta sökt och erhållit tillstånd att
få bo utom sjukhuset, och de hafva sålunda för möjligheten till
enskild praktik afstått från fördelen af fri bostad. Om man nu jemför,
hvad denne läkare får för sitt ofantligt ökade arbete i förhållande
till andra bataljonsläkare, så är det på sin höjd 1,000 kronor mera,
men han mister då 300 kronor inqvarteringspenningar, hvadan skilnaden
blir endast 700 kronor för ett dagligt träget arbete och inga
utsigter till enskild, lönande praktik. Att man skall få sökande till
dessa tjenster, derpå tviflar jag icke, men att man skall få dugliga
läkare, som vilja stanna qvar •— derpå tviflar jag högeligen. Och nu
frågar jag, huru skall det då gå med den förbättrade sjukvården?
Jo, dermed blir ingenting, den uteblifver.
Beträffande den andra punkten, förbättrad undervisning för
sjukvårdsbefäl och sjukvårdsmanskap till ökadt antal, så tviflar jag
icke på, att tvenne läkare, intresserade för saken, skulle kunna meddela
en sådan, om de nemligen vore fria från sjukvården och derjemte
annan undervisning; men med de anspråk som nu ställas på
dem, att samtidigt sköta den kirurgiska och medicinska afdelningen
på sjukhuset, att bestrida denna undervisning åt sjukvårdsmanskapet
och till på köpet undervisa de blifvande militärläkarne, står det ej i
mensklig förmåga för två läkare att göra allt detta på ett tillfredsställande
sätt. Då man vidare besinnar, huru vigtigt det är för armén
att hafva manskapet krigsdugligt, och då man dessutom kommer i håg,
att flertalet dör icke på slagfältet, utan i sjukhusen, och att ännu flera
skickas hem i följd af svaghet och aftagande arbetskraft o. s. v.,
inses, huru vigtigt det är, att läkarnes och sjukvårdsmanskapets utbildning
blifver tillfredsställande. Men detta kan icke blifva förhållandet
med den nya organisationen.
För de blifvande militärläkarne eller aspiranterna har man tänkt
sig en förbättrad, en alldeles ny undervisning. Våra svenska läkare
äro efter 10 å 12 års kurs teoretiskt och praktiskt allmänt erkända
såsom skickliga, men de hafva ty värr alltid saknat en nöjaktig militär
utbildning. Man har sökt ersätta denna brist med en s. k. militärläkarekurs,
men denna har icke varit tillräcklig. Genom det nya
förslaget åter skulle dessa militärläkare få en rent militär uppfostran
under 6 månader, och antagligen skulle de finna den dagliga öfningen
under denna tid tung, derest de icke på samma gång kunde hoppas
att derigenom blifva utbildade till praktiska militärläkare, dugliga
och användbara så väl under fredstid som uti fält. Men huru
allt detta skall kunna låta sig göra med endast tvenne vid garnisonssjukhuset
anstälde ordinarie läkare, förstår jag icke, det synes mig
omöjligt. Sjukhusets tvenne läkare kunna ej gå i land med att sam
-
N:o 15.
42
Omorganisa
tion af
garnisonssjukhuset
i
Stockholm
ni. m.
(Forts)
Onsdagen den 16 Mars.
• tidigt sköta den kirurgiska och medicinska afdelningen och undervisa
sjukvårdsmanskapet samt dessa blifvande militärläkare. Här behöfvas
ovilkorligen 3 läkare, om det skall blifva något bevändt med den nya
organisationen, och dessa så aflönade, att de icke skynda att söka
transport. Då det fäns 7,000 kronor för läkarnes aflöning och det ej
behöfdes mer, så skulle man kunnat tro, att anslaget kunde fått förblifva
oförminskadt, men så har ej skett. Man har nedsatt lönerna
från 7,000 till 2,500 kronor.
Detta allt synes mig särdeles betänkligt, och ändå hör jag till
dem, som respektera sparsamhet med statens medel, men då man
inlåter sig på en så grundlig sparsamhet, som här skett, gäller att
tillse,„ att icke ändamålet alldeles förfelas.
Äfven på ett annat område har en dylik sparsamhet iakttagits
beträffande arfvodet till 6 underläkare, hvilket hittills utgått med
1 krona 50 öre om dagen, och hvaruti medicinalstyrelsen föreslagit
en förhöjning till 2 kronor. Man frågar: är detta behöfligt? Till
svar å den frågan ber jag få erinra derom, att dessa läkare numera
i allmänhet nått en ålder af omkring 27 år, att de hafva tagit sin
medicinekandidatexamen och slutat all tjenstgöring på serafimerlasarettet
och vid universitetet äfvensom all öfrig tjenstgöring, och
att de efter något år böra blifva i det närmaste färdiga med sin
examen. Med det nuvarande obetydliga arfvodet har icke någon
brist på sökande, icke ens på dugliga sådana, förekommit, men den
nuvarande tjenstgöringen är så inrättad, att dessa underläkare kunnat
sköta sina studier under pågående tjenstgöring och derför funnit det
fördelaktigt att mottaga dessa platser. Hädanefter skulle de dock få så
mycket att göra i och för sin militära utbildning, att de nödgas upphöra
med sina examensstudier, hvarigenom studiekursen för dem
skulle förlängas med bortåt ett hälft år. Kunna nu desse unga män
under dessa förhållanden, med tidspillan och ökade utgifter — bland
annat för uniform, hvilken de hädanefter måste skaffa sig — anses
hafva gjort sig förtjenta af en förhöjd dagaflöning af 50 öre? Jag
kan för min del ej finna något skäl, hvarför man icke skulle unna
dem denna ringa förhöjning i det otillräckliga arfvodet. Förgäfves
har jag letat efter något rimligt skäl för denna vägran. Möjligen
resonerar man så, att dessa snart utexaminerade läkare gå ut i
verlden med omkring 15,000 kronors skuld, och då betyder det
mindre, om den skulle ökas med ytterligare 90 kronor. Men jag
undrar, om svenska staten är så utfattig, att den ej kan åtaga sig
dessa 90 kronor för hvar och en af desse unga läkare, det skulle
för staten blifva 1,100 kronor om året. Jag finner alltså detta skäl
sakna giltighet. Såsom ett annat skäl kunde möjligen åberopas, att
konseqvensen kräfver, det ingen dylik förhöjning i arfvodet bör medgifvas
dessa underläkare. Ty hittills har man ju med uppoffring af
millioner, och det på goda skäl, reorganiserat armén, men militärläkarnes
ställning har dervid ickg förbättrats. Man har dock icke
glömt bort dem, ty de hafva blifvit ihågkomna med flera månaders
förlängd, årlig tjenstgöring. Härigenom hafva de gått miste om en
del enskild praktik, då ju familjer icke gerna ingå årsackord med
läkare, som äro borta flera månader årligen. Man har alltså väl ökat
OnBdagen den 16 Mars. 48 N:o 15.
militärläkarnes bördor, men icke gifvit dem någon ersättning derför. OmorganisaOch
då man förfarit sålunda beträffande armens alla läkare, kunna tioV: af
nu dessa underläkare vid garnisonssjukhuset icke gerna få denna på- gj^fchuset i
ökning af 50 öre om dagen. Jag beklagar upprigtigt, att, då man Stockholm,
vill det stora målet, man likväl underlåter att släppa till härför nödiga »»•
medel, i all synnerhet som det här ju endast varit fråga om att bi- (Forts.)
behålla ett anslag, som redan förut fans och fortfarande är behöfligt.
Man kan nu fråga, hvart jag vill komma med mina argument.
Jo, först och främst vill jag visa, att organisationen icke kan stå sig,
att målet, man syftar till, måste förfelas. Men, frågar man, har jag
då icke något annat syfte? Jo, jag skulle gerna önska ett bifall till
medicinalstyrelsens förslag. Det har emellertid sagts mig, att statsutskottet
icke egt rätt att föreslå anslagets höjande utöfver hvad
Kongl. Maj:t har begärt, men egde utskottet en sådan rätt, skulle
jag yrka återremiss. Dermed skulle emellertid nu med säkerhet
ingenting vinnas, utom möjligen det, att utskottet skulle godkänna
medicinalstyrelsens förslag och hemställa om afslag å Kongl. Maj:ts
framställning. Ett dylikt afslag vore enligt min mening en välgerning,
ty man kunde då hoppas, att ett nytt förslag skulle framkomma,
genom hvilket en sådan organisation af garnisonssjukhuset
kunde vinnas, att vi finge en god sjukvård, en bättre utbildad och
öfvad sjukvårdspersonal och framför allt en god och tidsenlig utbildning
af militärläkare. Vinner det nu föreliggande förslaget
Riksdagens bifall, kan icke ett nytt förslag snart förväntas, och det
vore derför lyckligt, om Kongl. Maj:ts framställning nu blefve afslagen.
Jag har icke något bestämdt yrkande att framställa, men jag har
velat uttala den önskan, att Kongl. Maj:ts förslag icke af Riksdagen
bifölles.
Friherre von Otter: Utaf den föregående ärade talarens anförande
har ju tydligt framgått, att utskottet här icke har tillstyrkt
annat, än hvad Kongl. Maj:ts proposition i detta ämne innehåller.
Jag medger fullkomligt, att de synpunkter, som anförts af medicinalstyrelsen
i dess utlåtande, äro synnerligen beaktansvärda, men
utskottet har, såsom den ärade talaren redan påpekat, icke någon
motionsrätt, hvadan alltså, äfven om utskottet skulle velat tillstyrka
bifall till hvad medicinalstyrelsens utlåtande innehåller, detta icke
hade varit möjligt att göra.
Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i den föredragna punkten hemstält.
Punkterna 16—26.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
N:o 16.
44
Onsdagen den 16 Mars.
Ang. för- Punkten 27.
bättring af
XtAX (lytt )*-
officerarnes . Herr Wennerberg: Det torde ej kunna förnekas, att allt sedan
lönevilkor. urtima riksdagen år 1892 det svenska krigsväsendet stått och ännu
står i en stark och, som jag hoppas, äfven god utveckling. Riksdagen
har också med stor välvilja icke vägrat att anslå de medel, som för
en sådan utveckling varit och äro nödvändiga. — Detta sagdt i största
allmänhet.
Det finnes dock en korporation inom armén, som icke allenast
är nödvändig såsom mellanlänk, utan ock, just såsom sådan, af den
största vigt; och denna har dock ännu fått stå tillbaka i ekonomiskt
afseende mera, än billigt är — jag menar underofficerscorpsen. Denna
corps utgör, som hvarje militär vet och hvarje civil borde veta, en
högst vigtig förmedling mellan öfverbefäl och manskap och är stäld
på en punkt, der den äfven i socialt och politiskt hänseende måste
vara för fäderneslandets väl värd att beaktas. Underofficerscorpsen
står närmast manskapet, hvilket ju till största delen, liksom den sjelf,
är taget ur den svenska allmogen. Den står i ett annat förhållande
till öfverbefälet, som är ett yttre, och som gör, att den egentligen
vis-ä-vis detta blott är lydande. Sjelfva äro underofficerarne icke
blott befallande öfver manskapet, utan de äro äfven rådgifvande för
detta, och deras ställning till manskapet är derför af den allra största
betydelse för just det, som alla måste erkänna vara det vigtigaste,
nemligen andan och disciplinen.
Dessa underofficerare hafva nu löner, varierande från högst
1,260 kronor — eller kanske några kronor deröfver — och ända ned
till 300 kronor. Den högsta lönen hafva fanjunkarne, men sedan går
det så småningom utför. En stor del af dessa äro gifta, och en ännu
större del af dem önska, att de kunde vara gifta, ehuru deras ekonomiska
ställning nu förbjuder det. Ehuru dessa personer för att
bibehålla den ställning inom kommunen, som är högst nödvändig för
deras betydelse inför manskapet, sträfva det mesta de kunna för att
uppehålla sig, höjas dock och med allt skäl från dem klagomål öfver
svårigheten att hålla sig så uppe, som deras rang bjuder det. Mina
herrar, om den, som sitter gift och har barn, som af sin chef vid
regementet och öfverbefälet anses såsom en dugtig karl och som äras
af manskapet, måste försörja sig och sin familj på 1,260 kronor om
året, så har han det bekymmersamt no g, i synnerhet som han ju
egentligen icke får lägga sig till vinning i något annat än det rent
militära. Och hvad säges då om dessa öfriga, som endast hafva 600,
500, 400 kronor, ja, ända ned till 300 kronor om året? Man kan ju
svara, att de få låta bli att gifta sig. Det blir i alla händelser svårt
nog. för dem att nödtorftigt uppehålla sig. Men ett sådant svar bör
aldrig komma i fråga att gifvas från statens sida. Just för manskapets
skull lika väl som för fosterlandets är det af vigt, att äktenskapet
bland underofficerarne är allmänt.
Jag skall icke ingå i några detaljer, ehuru jag skaffat mig en
riklig samling sådana, och detta af det enkla skäl, att frågan om en
förbättring af underofficerscorpsens ställning icke direkt nu föreligger.
Men jag har icke velat underlåta att vördsamt framställ:, till regerin
-
Onsdagen den 16 Mars.
45
N:o 15.
gen att taga ämnet i öfvervägande samt att till nästa riksdag låta Ang. föross
få ett förslag till förhöjning af underofficerarnes löner — med bättring of
hvilken procent är jag ej rätte mannen att säga — men jag har tänkt offi^erarnes
mig med 20 procent å 25 procent. lönevilkor.
Den summa, som för genomförande af en dylik förbättring i (Forts.)
underofficerarnes ställning kan erfordras, lärer ingalunda blifva af
den storlek, att den bör verka afskräckande på Riksdagen.
öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält.
Punkterna 28—31.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 32. Anslag till
Karlsborgs
Herr Wennerberg: Sedan åratal tillbaka har jag satt mig före, ^uqqnnd''
att jag alltid, då det gälde Karlsborg, med veklagan skulle tala om, ''yv
huru illa denna fästning blifvit handterad. Jag skall dock försöka
sätta på mig en glad min i dag, och vill Gud, blir det väl sista gången,
jag kommer att uppträda och tala för Karlsborg i Riksdagen. Jag
har hållit på dermed i tillräckligt många år. Nu kan jag emellertid
tala derom med glädje, om också min glädje icke är alldeles oblandad,
ty nog hade väl regeringen kunnat våga att begära ett större
anslag än dessa fattiga 200,000 kronor. Jag är dock, som sagdt,
glad, ty ingen enda reservation har inom utskottet afgifvits emot
detta anslag, och detta innebär en vacker utsigt för att det nu skall
gå raskare med fästningens fullbordande. Det har tillika sagts mig,
att välviljan emot Karlsborg inom utskottet är i stigande, hvilket
med andra ord vill säga, att man der börjat få ökad insigt om denna
fästnings betydelse. Hade Kongl. Maj:t derför begärt ett par hundra
tusen kronor till, hade detta säkerligen vunnit utskottets gillande,
och i kamrarne hade sannolikt då ett dylikt högre anslag gått igenom.
Nu är det som det är, men jag är likväl belåten med att en sådan
välvillig stämning emot Karlsborg börjat inträda, och jag lemnar således
hoppfullt Karlsborg åt ett bättre öde än det, som förut hvilat
öfver vår enda centrala fästning.
Jag har intet yrkande att framställa.
Efter härmed slutad öfverläggning, biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.
Punkten 33.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 34. Ifrågasatt
anslag till
Herr Wieselgren: I statsutskottets utlåtande finner man upp- Göteborgs
repadt, hvad Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen har uttalat rörande befästande.
N:o 15.
46
Ifrågasatt
anslag till
Göteborgs
befästande.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Mars.
nödvändigheten utaf anslag till befästningsarbeten jemte bestyckning
och anordningar för försvarets ledning vid inloppet till Göteborg.
Det an föres då först, att chefen för fortifikationen å nyo »förmält
sig ej kunna underlåta att ännu en gång fästa uppmärksamheten på
den fara, som ovedersägligen läge deruti, att denna rikets andra och
näst vigtigaste stad läge alldeles öppen och utan allt skydd, så att,
om inom vår verldsdel ett krig skulle utbryta, hvilket ju då med all
sannolikhet äfven valde våra farvatten till tummelplats, hvilket som
helst fiendtligt krigsfartyg kunde utan ringaste hinder löpa in ända
till stadens brobänk och sålunda också kunde tilltvinga sig uppfyllandet
af kanske mycket långt gående fordringar af den värnlösa staden».
Der anföres också, hvad generalfälttygmästaren i samma fråga
yttrat, och har han fullkomligt anslutit sig till fortifikationschefens
uttalande. Så kommer redogörelsen för hvad departementschefen till
statsrådsprotokollet anfört, och äfven här förekommer ingen olikhet
i uppfattningen. Äfven han påminner om »Göteborgs stora betydelse
såväl ur politisk och ekonomisk synpunkt såsom rikets andra stad
och dess näst förnämsta importhamn, som ock ur militärisk synpunkt
såsom bland annat en förträfflig utgångspunkt för en fiendes operationer
mot de mellersta delarne af vårt land»; och på grund deraf
hade han redan en gång förut tillstyrkt Kongl. Maj:t att begära anslag
af Riksdagen för Göteborgs befästande.
Kammaren erinrar sig antagligen ganska väl, att, då denna fråga
vid förra årets riksdag var före, debatt uppstod rörande denna punkt.
Man ville då undanskjuta frågan bland annat på den grund, att man
ansåg, att man, innan något beviljades till detta ändamål, borde hafva
klart för sig, hvad man i alla andra delar af riket skulle kunna behöfva
i fråga om fasta befästningsverk. Jag vågade hysa en annan
åsigt, enär jag ansåg, att, då ingen tvekan kunde föreligga angående
hvad som i detta fall rörande Göteborg kunde behöfvas, Riksdagen
redan då kunde fatta beslut i ämnet. Frågan blef emellertid då
uppskjuten.
Nu föreligger å nyo från statsutskottet en hemställan om att på
nytt uppskjuta detta ärende.
Till statsrådsprotokollet har chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet
påpekat, att man måste anse det »särskildt ur synpunkten
af neutralitetens upprätthållande vådligt, att en i alla afseenden så
betydelsefull stad som Göteborg fortfarande läge fullkomligt öppen
för anfall från sjösidan. Genom Göteborgs besittningstagande eller
hotet härom, säger han, skulle nemligen under ett krig, som berörde
Sverige angränsande haf, en främmande magt kunna utöfva ett så
starkt moraliskt tryck på oss, att vi förmåddes till medgifvanden,
som af en eventuel motståndare till den förre kunde betraktas såsom
ett neutralitetsbrott, och att ett sådant besittningstagande skulle,
om inloppet till hamnen vore alldeles obefästadt, kunna försiggå
desto lättare, som vi i så fall icke kunde med tillräcklig trygghet
hafva någon del af vår flotta stationerad i Göteborg»; detta sitt påstående
ansåg har. sig icke behöfva närmare bevisa. Departementschefen
anser derför ock, att någon meningsskiljaktighet icke kunde
förefinnas om nödvändigheten af att medelst befästningar trygga in
-
Onsdagen den 16 Mars. 47 N:o 15.
loppet till Göteborg, och icke heller rörande nu föreslagna åtgärder, Ifragasatt
hvilka afsåge att med minsta möjliga kostnad fullständiga och försvara
den spärrning af hufvudinloppet till hamnen, som skulle åstadkommas befästande.
medelst minlinier. (Forts.)
Det är nu rätt egendomligt, att statsutskottet icke förklarat sig
hysa någon olika mening med Kongl. Maj:t i detta stycke. Det
förekommer icke i utskottets hemställan något förnekande af hvad
här i statsrådsprotokollet påståtts icke kunna föranleda tu tal. Alla
tyckas sålunda vara ense.
Hvad är det då, som gör, att man ännu alltjemt anser sig böra
uppskjuta saken? År då verkligen vårt läge så betryggande, att vi
icke kunna annat än i ögonblick af uppskrämd fantasi anse, att någon
fara för oss föreligger? År det allmänna tillståndet i Europa verkligen
sådant, att det tillåter oss att fortfarande taga oss en sömn
före? Jag vet icke, hvad statsutskottets politiska inspiration i detta
fall kan säga. Det är ju möjligt, att statsutskottet för sin uppfattning
haft källor, som icke stått mig till buds. Men de källor, som
den stora allmänheten — och jag med den — haft att tillgå för att
bestämma våra meningar om det politiska läget i Europa, de tala
ett helt annat språk. De säga, att det verkligen är ganska mörka
moln på den politiska horisonten. Jag finner det derför vara ännu
egendomligare, att man icke här i vår svenska Riksdag och dess
statsutskott kan finna anledning att gå ifrån den gamla festina lenteprincipen,
hvilken vi så länge användt, att vi, efter hvad det förefaller
mig, borde hafva hunnit blifva rätt grundligt trötta på den.
Statsutskottet har icke anfört andra skäl för sin afstyrkande hemställan,
än att, enär befästningskomitén ännu icke verkstält den utredning
angående landets fasta försvar i hela dess omfattning, hvilken
Riksdagen förra året begärde, vi skulle vara förhindrade att nu gå
in på hvad Kongl. Maj:t i detta speciella fall föreslagit.
Jag finner emellertid detta skäl icke vara tillräckligt, och jag
tillåter mig derför, herr talman, att på de grunder, som af chefen
för landtförsvarsdepartementet hafva anförts inför Konungen, yrka
bifall till Kongl. Maj:ts i frågan framlagda förslag.
Herr Pettersson, Fredrik Emil: Ehuru ingen reservation är
vidfogad denna punkt af utskottets betänkande, ber jag dock att få
nämna, att utskottet ingalunda varit enhälligt vid behandlingen af
denna sin hemställan. Ty både inom afdelningen och sedan uti det
samlade utskottet hafva försök gjorts att få fram ett bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.
Men då jag ej fick något understöd och jag godt förstod, att en
enstaka reservation af mig icke skulle hafva något att betyda vid
frågans afgörande i kamrarne, har jag underlåtit att reservera mig
emot utskottets hemställan. På de skäl, som den föregående talaren
här så klart framfört, ser jag mig emellertid oförhindrad att instämma
uti hans yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Jag skall dessutom be att få tillägga tvenne ytterligare skäl, som
tala för detta anslags beviljande. Det ena skälet är, att, om de synpunkter,
som statsutskottet här uti sin motivering framlagt, blefve
N:o 15. 48 Onsdagen den 16 Mars.
Ifrågasatt de gällande, motiveringen för afslag vore ytterst välvillig, och frågan
iGöteborgs ^un(^e 1 så säoas hafva fallit framåt. Men man skall betänka,
befästande. sex reservanter inom utskottet från andra kammaren yrkat afslag
(Forts.) På helt andra grunder. Segrar nu utskottets förslag, afslås Kongl.
Maj:ts framställning i begge kamrarne, men med olika motivering,
och följden blir då den, att all motivering faller bort, och ett blankt
nej blir Riksdagens svar på denna enligt mitt förmenande ganska
vigtiga punkt.
Ett annat skäl för att bifalla Kongl. Maj:ts framställning ligger
uti den nästföljande punkten af utskottets utlåtande, der det gäller
den stora allmänna befästningsfonden. Utskottet liar der hemstält
om bifall till Kongl. Maj:ts förslag under vissa vilkor, nemligen att
denna fond skulle få användas endast till redan befintliga fästningar.
Men på detta sätt bindes ju kommande Riksdagars handlingsfrihet
bland annat i så måtto, att icke ett öre från denna fond får användas
till Göteborgs befästande åt sjösidan, huru vigtigt detta än skulle
synas.
Läser man nu den diskussion, som rörande denna fråga fördes
här i kammaren förra året, finner man, hurusom samtliga talare yttrade
sig välvilligt för saken, och kammaren i sin helhet hade ju ingenting
att invända deremot. Uppskofvet vållades endast af att en befästningskomité
då var på väg att tillsättas, och det påpekades, att dess yttrande
skulle antagligen föreligga redan vid denna riksdag. Så har
emellertid icke skett. I hvilken rigtning dess betänkande kommer
att gå, vet jag icke, och äfven om jag det visste, skulle jag icke här
kunna derom lemna någon upplysning. Men för mig personligen
ställer sig saken så, att denna komité, om den vid sitt skärskådande
af huru det fasta försvaret bör ordnas i Sverige skulle ställa sig afvisande
emot Göteborgs befästande, skulle den handla efter en helt
annan uppfattning, än som af samtliga förutvarande komitéer gjorts
gällande. Redan 1819 års befästningskomité betonade den stora vigten
af Göteborgs befästande, och sedermera hafva 1839 års, 1861 års och
1878 års komitéer uttalat sig i samma rigtning. Men man har icke
hunnit längre för det. I stället slopades Nya Elfsborg såsom fästning
år 1869, men på den tiden, eller år 1870, fans icke en enda
fästning i Sverige, som var i försvarbart skick, och det var ju då
klart, att man icke kunde vara benägen att bereda Göteborg en
undantagsställning framför andra vigtiga platser.
Den försvarsåtgärd, som nu här af Kongl. Maj:ts regering är
ifrågasatt för Göteborg, torde, såsom det äfven framhållits, vara den
mest minimala försvarsåtgärd, man gerna kan tänka sig. Det har äfven
framhållits, att Göteborg icke dermed är försvaradt. Nå väl, men vare sig
dessa försvarsåtgärder skulle komma att utvecklas i en eller annan
rigtning eller att de skulle utgöra kärnan af ett blifvande försvar af
denna plats, så är detta dock en spärrningsåtgärd, som alltid måste
finnas för att trygga Göteborg emot en hastig öfverrumpling. För
närvarande är läget sådant, att hvilken fiendtlig kryssare som helst,
äfven utan vidare stridbarhet, der kan göra ganska stort afbräck.
Jag vet nog mycket väl, att land och rike icke hänger på om staden
49
N:o 15.
Onsdagen den 16 Mars.
Göteborg skulle brandskattas, men om man betänker, hvilken mängd
varor, som flyta upp och ned för elfven, om man betänker, att Göteborg
är inkörsporten för vår vigtigaste vattenväg, att det är utgångspunkten
för ett omfattande jernvägssystem och vår största plats för
kolimport, samt att denna vår vigtigaste plats vid Vesterhafvet är så
långt aflägsen från vår örlogshamu, måste man inse, hvilken stor
betydelse denna stads befästande måste hafva. I forna tider hade
man också en helt annan uppfattning om försvaret af vestra Sverige.
Då det år 1822 genom en generalorder föreskrefs, att Göteborg såsom
landfästning skulle slopas, men Nya Elfsborg såsom sjöfästning bibehållas,
motiverades detta dermed, att denna landfästning borde försvinna
i samma mån, som fästningen på Vanäs udde — d. v. s. det
nuvarande Karlsborg — blefve fullbordad. Huru det gått med denna
senare fästnings fullbordande, det veta vi litet hvar, och det har
äfven af en föregående talare blifvit påpekadt. Och under allt detta
står Göteborg qvar, mera försvarslöst än på den tiden, utan att Karlsborgs
fästning blifvit färdig.
Jag skall be att få instämma i herr Wieselgrens yrkande om
bifall till Kongl. Maj:ts framställning.
Friherre Klinckowströin: Jag får mycket tacka statsutskottet
för det slut, hvartill utskottet kommit i denna fråga, d. v. s. beträffande
de ifrågasatta nya fästningsanläggningarna. Herr Wieselgren
och jag tror äfven den siste talaren voro otåliga öfver den
långsamhet, som föregående och nuvarande försvarskomitéer utvecklat
vid afgifvande af sitt sista ord beträffande Göteborgs fasta försvar.
Men, mina herrar, jag hade äran att för 40 å 50 år sedan vara
sekreterare i en komité, som då af Kongl. Maj:t tillsatts, bestående
af de mest upplyste, klokaste och på det militära området erfarnaste
män i vårt land, och vi sysselsatte oss med hela Sveriges
försvar. Men ännu efter nära 50 år har det icke afhörts något rörande
resultatet af denna komités arbeten. Det är ju alldeles gifvet, att
statsutskottet och Riksdagen icke kunna nu afgöra någonting beträffande
de nya befästningar, som man nu satt i fråga att anlägga, derför
att man vet ju icke, hvar de skola anläggas, man vet icke, huru befästningarna
skola se ut, och man vet slutligen icke, hvad de skola
komma att kosta. Jag är i likhet med alla Riksdagens ledamöter
mycket otålig att få se detta komitéarbete, och då torde det vara mig
tillåtet att yttra mig om sjelfva komiténs sammansättning. Men innan
denna komité framkommit med sitt arbete, vore det bortkastade
penningar att nu bestämma något om dessa nya befästningar.
Men då en föregående talare så lifligt framhöll Göteborgs vigt
och värde på vestkusten, så vill jag i förbigående nämna, att vår
hufvudstad är ett mycket större och dyrbarare föremål för fiendens
angrepp och förstörelselusta, och jag hade så när sagt, att här finnes
ingå befästningar för Stockholm, åtminstone icke på landsidan, och
hvad sjösidan beträffar, torde komitén få tillfälle att yttra sig öfver
att äfven sjösidans befästningar äro ganska ofullständiga. Jag får
således yrka bifall till statsutskottets förslag.
Första Kammarens Prot. 1898. N:o 15.
Ifrågasatt
anslag till
Göteborgs
befästande.
(Forts.)
4
N:o 15.
50
Ifrågasatt
anslag till
Göteborgs
befästande.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Mars.
Herr Rodhe: Jag läste för en stund sedan en tidning från
Göteborg, i hvilken uttalades ett beklagande öfver att statsutskottet
afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt. Men tillika uttalades
den öfvertygelsen, att alla vestkustens representanter skulle, när frågan
kom till afgörande i Riksdagen, höja sin röst till förmån för Kongl.
Maj:ts förslag. Ja, jag anser det verkligen för en pligt att yttra sig
i denna fråga, ehuru den ligger inom ett område, der egentligen
endast sakkunskap borde tala.
Statsutskottet har afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag, men på hvilka
grunder? Man har svårt att fritaga utskottet från den beskyllningen,
att det fotat sitt afstyrkande på väl lösa grunder. Det har egentligen
såsom enda motivet härför framhållit den omständigheten, att befästningskomitén
ännu icke afgifvit sitt utlåtande, men det har erkänt
vigten af att Göteborg blir befästadt, och det har icke med ett enda
ord sökt jäfva departementschefens påstående, att det vore ytterst
vådligt att längre uppskjuta begynnandet af detta arbete; det har
icke heller vederlagt hans påstående, att ordnandet af det minförsvar,
hvartill de nu begärda penningarna skulle användas, icke kan vara
föremål för meningskiljaktighet, så att man alls icke behöfver invänta
befästningskomiténs utlåtande rörande detta minförsvar. Nu är det
ju en så obetydlig summa, som begäres, endast 130,000 kronor, och
tillgångarna äro rikliga: hvarför skall man då längre uppskjuta saken?
Utskottet har visserligen stält i utsigt, att summan kunde blifva
beviljad ett följande år och då kanske under samma år få utgå. Ja,
men man har icke framtiden i sin hand; man vet icke, hvilka hinder
som då kunna hafva rest sig upp mot infriandet af ett sådant hälft
gifvet löfte. Här torde väl, om någonsin, gälla det gamla romareordet:
uppskjut icke till morgondagen allvarliga ting! Det är en
allvarlig sak, det gäller, allvarlig för hvar och en, som har känsla
för fosterlandet. En vädjan till denna fosterlandskänsla har aldrig
gjorts förgäfves i denna kammare, och jag hoppas, att det icke skall
vara förgäfves, som jag nu gör en sådan vädjan och anhåller om
bifall till Kongl. Maj:ts förslag och afslag å utskottets hemställan.
Friherre von Otter: Jag behöfver väl icke för herrarne framhålla,
att jag å min sida fäster ofantligt stor vigt vid Göteborgs befästande,
dels på grund deraf, att denna stad har en stor betydelse i
kommersielt alseeende äfven med hänsyn till de vattenvägar, som
derifrån leda upp åt Sverige, dels ock särskildt derför, att vår flotta
måste, i händelse af förvecklingar på den sidan hafva någon reträtt
Kunkt,
i hvilket afseende ett befästadt Göteborg vore af stort värde.
len då jag detta oaktadt vid detta tillfälle icke kunnat med min
röst inom utskottet biträda Kongl. Maj:ts förslag, så har det hufvudsakligen
varit på två skäl. Det första skälet är ett, som redan här
blifvit berördt, och som jag trodde skulle vara bindande för alla
kammarens ledamöter, som deltogo i det beslut, som här fattades
förra året i samma fråga, lika mycket som för mig. Det uttalades
nemligen temligen enhälligt förra året här i kammaren, att en fullständig
utredning angående Sveriges fasta försvar borde åstadkommas,
innan vi började med några nya fästningar. När Första Kammaren
Onsdagen den 16 Mars. 51 N:o 16.
förra riksdagen uttalade en sådan mening, så fann jag för min del Ifrågasatt
redan deri ett skäl för att, då utskottet behandlade denna fråga, nu an8la9 Ml
vidhålla densamma. För att jag skulle kunna afvika från denna mening
inom utskottet nu, innan befästningskomitén slutat sitt arbete TtT
och detta blifvit pröfvadt, hade det fordrats, att deremot anförts något 1 °r S'';
särskildt skäl; men något annat sådant anfördes icke än departementschefens
yttrande, som återfinnes på sid. 155 i utskottets utlåtande,
satt, lika litet som någon meningsskiljaktighet förefunnes om
nödvändigheten af att medelst fästningar trygga inloppet till Göteborg,
olika meningar skulle kunna göra sig gällande om ändamålsenligheten
af de af vederbörande vapenchefer nu föreslagna åtgärder».
Det är det enda skäl, som anföres, d. v. s. den omständigheten, att
det icke har betviflats, att icke detta vore ändamålsenligt.
Detta är mitt ena skäl. Men det andra skälet, som för mig är
af än mera afgörande betydelse, är, att om någon frågade mig: hvilket
föredrager ni, Göteborg öppet eller Göteborg med endast den befästning,
hvarom här är fråga? — så skulle jag ovilkorligen svara: Göteborg
öppet; och det af det enkla skälet, att under det man ju får
hoppas, att en öppen stad i det längsta respekteras af en ädel fiende,
så är det deremot uppenbart, att i och med det samma en stad är
befästad, det må vara med större eller mindre befästningar, så gör
fienden emot densamma allt hvad den kan, och jag vill särskildt
fästa uppmärksamheten derpå, hvad Göteborg beträffar, att med artilleriets
nuvarande skottvidd kan man alldeles oafsedt det här ifrågasatta
batteriet skjuta in på Göteborg. När jag nämner, att man nu
har svåra kanoner, som skjuta på en distans af ända till 20 kilometer,
så kunna herrarne sjelfva ganska lätt på en karta förvissa sig, om Göteborg
kan vara skyddadt med den nu föreslagna fästningen eller icke.
Således, mina herrar, när jag får se, att det verkligen är fråga
om att vid Göteborg anlägga sådana befästningar, att de kunna vara
till gagn såväl för staden Göteborg som för den svenska sjömagten,
så skall ingen kunna vara mera intresserad för att få dessa befästningar
till stånd än jag. Men intill dess vidhåller jag mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.
Herr Wijk: Då jag icke reserverat mig mot utskottets förslag,
så anser jag det vara min skyldighet att framlägga mina skäl härtill.
Jag föreställer mig, att det är ganska få, om ens någon, som
misstänker mig för att icke vara en varm vän af Göteborgs befästande.
Men jag önskar, att, om det skall blifva ett försvar, det
också skall blifva effektivt. Om nu Kongl. Maj:ts förslag bifölles,
hvad säkerhet har man då för, att det försvaret blir ytterligare utveckladt?
Jag ställer mig således på samma ståndpunkt som den
föregående talaren: antingen ett starkt försvar eller också intet försvar.
Då nu Riksdagen uttalat en önskan om en utredning af frågan
om vårt fästa försvar och Kongl. Maj:t tillsatt en komité för detta
ändamål samt det är all sannolikhet för att denna komité inom kort
kommer fram med ett förslag, hvarpå Kongl. Maj:t kan grunda ett
nytt mera fulländadt, så synes mig man bör afvakta denna stund.
På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.
N:o 15.
52
Ifrågasatt
anslag till
Göteborgs
befästande.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Mars.
Herr Nordenfalk: Om en främmande potentat, som komme i
delo med Sverige, skulle fråga mig till råds och jag kunde glömma,
att jag vore svensk, skulle jag gifva honom det rådet att straxt i
början af kriget skicka ett fartyg upp t. ex. till Göteborg, Halmstad,
Helsingborg och Malmö, och han skulle på fyra å fem dagar kunna
hafva, låt oss säga, tio millioner i silfver eller guld upplagda i kajutan.
Jag skulle tillägga, att han alldeles icke behöfde dervid försvaga sin
flotta med något starkare krigsfartyg, utan det vore nog med en
medelmåttig ångbåt, bevarad med några kanoner. Ty, skulle jag tilllägga,
der finnes icke en enda stängsellinie, icke ett fort eller något
dylikt, som skulle kunna hindra detta fartyg att gå upp till dessa
städers kajer och inom några timmar taga den erforderliga ransonen.
Då nu Kongl. Maj:t föreslagit att börja råda bot på dessa missförhållanden,
som icke borde få fortfara år eller ens månad, om det vore
möjligt, så får jag i likhet med några öfriga talare hemställa, att kammaren
med afslag å utskottets hemställan måtte bifalla Kongl. Maj:ts
förslag i ämnet.
Herr Falk: Friherre von Otter har nyss erinrat derom, att
under förlidet år förelåg här en befästningsfråga, och att kammaren
då »utan afvikande mening» ansåg, att en utredning borde försiggå,
innan beslut fattades. Jag ber då att få erinra om att jag, såsom
nog de öfriga ledamöterna af kammaren torde minnas, uttryckte den
åsigt, att då det gälde anläggning af befästningar både i Norrland
och vid Göteborg, så kunde jag för min del ingalunda understödja
förslaget att förlägga en fästning vid Boden — ty frågan om befästningar
i Norrland vore en fråga, som tarfvade grundlig undersökning,
särskildt för att konstatera rätta platsen för anläggningen — men i
fråga om befästningar vid Göteborg uttalade jag, att denna fråga
förelåg i helt annat skick, ty här förefunnes ingen tvekan i fråga om
valet af plats för befästningen och icke heller om nödvändigheten för
Göteborg af en sådan befästnings anläggande. Jag för min del var
så öfvertygad om nödvändigheten häraf, att jag redan förlidet år
skulle varit färdig bevilja icke blott den summa, som då begärdes,
utan till och med hela den summa, som fordras för Göteborgs befästande.
Jag står på samma ståndpunkt nu som i fjol. Då det nu
endast är fråga om användandet af ett belopp, som redan finnes, i
en fond, som just är samlad för dylikt ändamål, och om en spärrningsåtgärd,
ett batteri, således det allra minsta, som behöfves för
att afhålla en fiendtlig ångare, huru obetydlig som helst, så vore det
underligt, om icke Riksdagen skulle ingå på en så billig begäran om
skydd för Göteborg med dess vigt och betydelse i såväl merkantilt
som äfven i försvarshänseende. Jag kan icke finna, att ett beslut
härom kunde i någon mån lägga hinder i vägen för befästningskomiténs
arbeten.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Fränekel: Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på den praktiska sidan af den sak, som här föreligger. Går man
nemligen till utskottets betänkande, så skall man finna, att utskottet
53
N:o 15.
Onsdagen den 16 Mars.
vid sitt afstyrkande af det föreliggande förslaget har fogat en moti- Ifrågasatt
vering, så ytterst välvillig — man har till och med framhållit vigten afifia9 ^
af dessa befästningar — att man icke fått hela utskottet med sig om ifästande
denna motivering, utan att åtskilliga reservanter från Andra Kammaren n?ort,B)
hafva ansett, att under den tid komitén arbetade man icke borde ens
gifva på hand, att denna fästning är vigtigare än andra. Redan härutaf
torde man finna, att man på det hållet icke alls är villig gå så
långt som utskottet gjort. Sammanställer man nu detta med följande
punkt, der utskottet enhälligt tillstyrkt bildande af en fond på 3
millioner kronor till stärkande af landets fasta försvar, dock endast
med rätt att använda medel deraf för bestyckande och bepansrandc
af redan befintliga fästningar, allt med afseende fästadt derpå, att medkammarens
ledamöter endast i det fallet velat gå längre än att beloppet
skulle få användas för redan befintliga fästningar — sammanställer
man dessa båda fakta, så hemställer jag, huru vida det icke är
mera praktiskt att nu afstå från att besluta angående befästandet af
Göteborg och hellre tillse att få ett enhälligt beslut om de ofvannämnda
3 millionerna.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Wieselgren: Då en ärad ledamot af statsutskottet nyss
vädjade till vår loyauté genom att erinra om kammarens, såsom han
uttryckte sig, utan meningsskiljaktighet fattade beslut att öfverlemna
frågan om de fasta befästningarna till en komité, så ber jag att få
erinra om att jag för min del icke deltog i det beslutet, utan tvärt om
stälde mig på samma ståndpunkt då som nu, nemligen att denna fråga
kunde lösas utan biträde af någon komité. Jag anser mig således
icke hafva någon skyldighet att ställa mig till efterrättelse den mening,
som uttalades af andra ledamöter i kammaren och som vann
majoritetens bifall.
Dessutom skulle jag vilja säga, att om frågan endast gälde, såsom
han sade, Göteborg öppet eller Göteborg med det här föreslagna
försvaret, så skulle jag kunna förstå hans uttalande. Men det är icke
härom valet står; hvad nu föreslagits är ju endast första steget.
Frågan gäller således icke: Göteborg öppet eller med ett svagt försvar,
utan: Göteborg öppet eller med ett starkt försvar, dertill vi nu
besluta början; och vid sådant förhållande vågar jag vidhålla mitt
yrkande.
Friherre von Otter: När jag nyss hörde herr Nordenfalk yttra
sig, trodde jag verkligen att han med sina premisser skulle komma
med ett förslag att äfven befästa Halmstad, Helsingborg och de andra
vestkuststäder han nämnde. Tv om det han nämnde hade betydelse
för frågan om Göteborgs befästande, så har det väl äfven samma
betydelse i fråga om belastande af de andra platserna. Men jag förmodar,
att herrarne äro ense med mig om det omöjliga i att befästa
alla öppna platser vid våra kuster. Då är frågan således den: är
Göteborgs befästande verkligen så nödvändigt, att man, då man
lyckats inom Riksdagen få till stånd en temligen stark opinion om
nyttan af att få en fullständig utredning beträffande våra befästningar,
N:o 15. 64 Onsdagen den 16 Mars.
Ifrågasatt icke skall kunna vänta ett par månader, till dess denna komité fått
<G^morq» S*U ^ör8^a8 färdigt, innan man fattar beslut i saken.
befästande. Jag vi|l dessutom emot herr Nordenfalk framhålla, att han, till
(Forts.) 8tor förvåning åtminstone för mig, tycktes alldeles förbise, att vi
också hafva några fartyg, så att om den främmande potentaten, som
han talade om, skulle skicka några fartyg för att brandskatta på vestkusten,
borde han skicka sådana af kraftigare slag än det herr Nordenfalk
antydde.
Herr Lithander: Jag betviflar ingalunda Första Kammarens
försvarsvänlighet i något afseende, således icke heller i fråga om det
fasta försvaret och om Göteborgs befästande. Det är alltså icke för
att stärka denna känsla som jag begärt ordet, men jag kan icke
underlåta att uttala mitt beklagande, derest frågan om Göteborgs
befästande äfven denna riksdag skulle undanskjutas. Uppskof äro
i allmänhet icke bra, och en så vigtig angelägenhet som Göteborgs
fasta försvar från sjösidan synes mig vara en sak, som man icke får
uppskjuta. Dessutom vore det ledsamt, om ett beslut i Första Kammaren
vid denna riksdag skulle stå i strid med hvad kammaren
tidigare har beslutit i samma fråga. Jag ber att få erinra derom, att
den 2 mars 1889 beslöt Första Kammaren med 53 röster mot 46 att
använda en-per-mille-fonden just till förberedande åtgärder för Göteborgs
befästande åt sjösidan.
Utskottets motivering är, såsom en föregående talare påpekat,
mycket välvillig, och utskottets anförda skäl, att den tillsatta komitén
först borde framkomma med sitt förslag, kan ju vara mycket
giltigt och praktiskt, men i likhet med en föregående talare, herr
Falk, måste jag säga, att frågan om Göteborgs befästande från sjösidan
är dock temligen klar, och man borde, oberoende af det förslag
som komitén kan komma med, gerna kunna i år bifalla Kongl.
Maj:ts förslag såsom en första början. Att beviljandet af detta anslag
skulle betyda, att man vill stanna dermed, såsom här blifvit antydt,
kan jag icke tänka mig. Så lär väl icke Kongl. Maj:t hafva
framstält saken, och icke heller torde Riksdagen hafva uppfattat den
så. Att denna fråga är klar, det är af chefen för landtförsvarsdepartementet
och öfrige fackmän och auktoriteter, som yttrat sig i
saken, till fullo ådagalagdt, och man behöfver sannerligen icke vara
militär för att inse, att i fråga om befästande af en stad, som är så
betydande som Göteborg och ligger fullständigt öppen och utan det
ringaste hinder tillgänglig för en fiende, skyndsamhet om någonsin
är af nöden. Hvad en fiende skulle hafva att vinna genom att inlöpa
i Göteborgs hamn, är temligen tydligt. Det är den bästa och
rymligaste hamn på vestkusten. Der skulle han finna reparationsverkstäder,
torrdockor, kolförråd, alla proviantförråd, som vore behöfliga;
och jag vill också påpeka, att för brandskattning Göteborg
ju vore en mycket lämplig punkt. Och om meningen vore att
tränga längre in i landet, funnes ingen plats på vestkusten, hvarifrån
kommunikationerna voro så gynsamma som just från Göteborg. —
Detta är efter min uppfattning en sak, som bör intressera hela landet;
men om det nu i synnerhet intresserar oss på vestkusten, är det
Onsdagen den 16 Mars. 66 N:o 15.
ju temligen naturligt och berättigadt. Man har i Göteborg bjudit Ifrågasatt
till att visa sitt intresse på ett sätt, som synes mig vara, både klokt
och betydelsefullt. Man har nemligen med sammanskjutna medel, befästande.
som det stått till buds, förvärfvat de för Göteborgs befästande vig- (p0rts.)
tigaste punkterna och öfverlemnat dessa områden till staten.
Det är efter mitt förmenande att vänta, att denna kammare, som
i allmänhet så väl och rättvist pröfvar landets behof, skall gifva ett
uttryck af sina sympatier för denna länk i vårt fasta försvar genom
att bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag, hvartill jag, herr vice
talman, anhåller att få yrka bifall.
Herr Nyström, Carl: För ett eller annat år sedan förehade
den engelska flottan några högst märkvärdiga öfningar. Man öfvade
sig särskildt i brandskattning af öppna platser vid kusten, dervid begagnande
sig af sina egna sjöstäder och sina egna fartyg för att utröna,
huru man- med de senare skulle kunna till största fördel utpressa
penningar och andra värdeföremål af de förra — fingerad
brandskattning naturligtvis. Man ville se, till hvilka underbara resultat
man Jcunde komma med denna metodiska undervisning i Fra
Diavolos vackra konst. Dessa öfningar äro emellertid en varning
med hänsyn till alla öppna städer; och gent emot en sådan träning
tjenar det till intet att säga: våra öppna städer blifva ej angripna.
Deremot invänder den engelska flottan: vi hafva ej förgäfves öfvat
oss i att brandskatta öppna städer; fram med edra penningar! Det
är sant, att fara för brandskattning hotar icke blott Göteborg, utan
äfven alla andra öppna städer på våra kuster. När det emellertid
ej går för sig att skydda dem alla, nödgas man inskränka sig till att
söka bevara de städer, der vid en brandskattning de mesta penningarna
skulle kunna utkräfvas, och till dem hör väl först och främst
Göteborg. Detta nu om plundringen.
Det finnes en annan erfarenhet också, som ej är mycket mera
än tio år gammal och som vi varit utsatta för, ehuru säkerligen de
fleste i vårt land äro okunniga om den saken: erfarenheten, huru
långt påtryckning kan gå och oförsynt utöfvas mot ett land, som
vill vara neutralt, men som man förmenar att vara det. Jag åsyftar
här sådan påtryckning under fred. Naturligtvis utöfvas dylik påtryckning
lämpligen bland annat genom att hota med ödeläggelse af
några mera betydande orter, der stora rikedomar äro samlade.
Således: dels för plundringens skull och dels för den nämnda påtryckningens
skull är sådant skydd, hvarom här är fråga, af vigt.
Återstår då att söka svaret på frågan, om med de afsedda befästningsanordningarna
skulle vinnas nödigt skydd. Om det är så, att amiral
von Otter kan säga oss, att de icke gifva något skydd alls, icke ett
tecken till skydd mot en fiendes krigsfartyg, ja, icke ens mot det
bedröfliga fartyg, som herr Nordenfalk satte i sjön, få vi väl gifva
med oss. Men om vi tro, att de förslagna anordningarna kunde
gifva något skydd, åtminstone mot sådana lättvindiga försök till
plundring, som här antydts, böra vi väl godkänna det föreliggande
förslaget till anordningars vidtagande. Det skulle sålunda ändock
blifva något skydd; och då detta skulle vara ingress till ett bättre
N:o 15.
66
OnBdagen den 16 Mars.
skydd, ha vi ju deri ytterligare en anledning att antaga samma
förslag.
Herr vice talman! Jag instämmer i deras yrkanden, som yrkat
bifall till denna befästning.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt
hemstält samt vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och förklarade herr talmannen sig finna den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 34 af
sitt utlåtande n:o 5, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—76;
Nej—38.
Punkterna 35—40.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 12 och 15 innevarande mars bordlagda betänkande
n:o 12, i anledning af väckta motioner om afskaffande eller nedsättning
af hvitbetssockertillverkningsskatten samt nedsättning af tullen
å socker.
Ä- Punkten 1.
af hvithet8-
sockertill- Herr Waern: Den sena timmen och den omständighet, att Andra
Vafgiften Kammaren rcdan beh»ndlat detta betänkande, mana mig att fatta
Onsdagen den 16 Mars. 57 N:o 15.
mig kort, och jag kan det så mycket mera, som utskottet i sin mo- Ifrågasatt
tivering också varit mycket kort, afhmtbets
Utskottet
har afstyrkt motionerna på grund deraf, att det saknas ''s0cjcertill»tillräcklig
trygghet för att en industri af antydda slag» — d. v. s. verkningscn
sockerfabrikatsindustri, i hvilken socker skulle ingå såsom råämne qfgtften.
eller konserveringsmedel — »kan i afsevärd omfattning derigenom (Forts.)
framkallas, enär det synes tvifvelaktigt, huru vida de förutsättningar
i öfrigt, som härför fordras, förefinnas inom landet». Det är naturligtvis
mycket svårt för en enskild motionär att förskaffa sådan
trygghet. Sådan kan väl icke i något afseende lemnas af någon,
ehuru genom en utredning af Kongl. Maj:t man skulle kunna komma
närmare målet. — På enahanda sätt förhåller det sig med det andra
skälet. »Utskottet kan icke finna», heter det, »att ett utbyte af
ifrågavarande skatt mot skatter af annan art, på sätt herr Waern
antydt, skulle vare sig för statsverket eller för de skattdragande vara
förmånligare än nu gällande förhållanden, och det synes utskottet
sålunda icke heller från denna synpunkt tillrådligt att antaga nämnda
förslag.» Äfven detta är ju endast ett uttalande, att motionären ej
fullständigt utredt frågan. Men jag kan icke finna, att detta utgör
något hinder för att bifalla hvad en reservant föreslagit, nemligen
att hos Kongl. Maj:t anhålla om en utredning. Frågan är väl i det
ena fallet som i det andra, om sockerindustriens nuvarande tillstånd
är tillfredsställande, eller om en omgestaltning är behöflig. Förhållandet
är, såsom allmänt kändt, att genom de lagbestämmelser, som
tillkommit, och genom den utmärkta energi, med hvilken industriidkare
i Skåne och Blekinge samt senare äfven på Gotland hafva drifvit denna
industri, man kommit så långt, att den fyller vårt eget behof af
socker. Men dervid stannar det. För ett år sedan anmälde flere
sockerfabrikanter hos Kongl. Maj-.t, att de hade stora öfverskott af
socker, som de icke utan ganska betydande förlust kunde blifva af
med, och de anhöllo hos Kongl. Maj;t om framläggande af proposition
angående restitution. Kongl. Maj:t hörde vederbörande myndigheter,
och på skäl, som af generaltullstyrelsen anfördes, fann Kongl.
Maj:t, att ingenting kunde åtgöras. Ja, der stå vi nu. Och frågan
är, om man ingenting skall göra, eller om man skall söka förverkliga
den andra möjligheten, som ju är att förmedla målets vinnande
genom en sådan skatteförändring, som jag föreslagit. Måste denna
industri stanna, der den är? Den kan nu icke utveckla sig vidare,
utan att det blir öfverproduktion. Redan detta synes mig vara ett
starkt skäl för, att någonting bör göras.
Jag kan i detta sammanhang icke annat än erinra om de ord,
med hvilka den första motion, som åsyftade att bereda möjlighet att
drifva sockerfabrikationen här i Sverige med någon trygghet, af motionären,
herr Arrhenius, inleddes. Han säger, att genom en sådan
industri jordbruket skulle beredas stora fördelar, »genom den omsorgsfullare
och noggrannare halten samt den rikligare gödsling som måste
egnas åt åkerjorden, om densamma skall kunna bära hvitbetan, och
hvaraf efter henne kommande skördar hafva största nytta». Och
derefter drager han denna slutsats: »Från hvilken synpunkt än denna
fråga betraktas, synes det oss ligga för öppen dag, att det för vårt
Första Kammarens Prot. 1898. N:o 15. 5
N:o 16. 58 Onsdagen den 16 Mars.
Ifrågasatt land skulle vara en mycket stor vinst, om hvitbetssockerfabrikatioaf
hmtbets- nen kunde göras hos oss allmännare och bedrifvas uti vida större utsockertill-
sträckning än hittills varit fallet, samt att hvad som åtgöres, för att
verknings- uppkalla denna industri till en vidsträcktare spridning inom landet,
af giften, kan anses för en nationalangelägenhet.» Har detta upphört att vara
(Forts.) sant derför, att vi fått sexton fabriker? Har sanningen af det anförda
i ringaste mån försvagats blott derför? År det ej skäl att gå vidare
i denna industri? Ar det ej skäl att bereda möjlighet dertill? När
icke blott i det sydliga Sverige, utan äfven på Gotland finnes utmärkt
tillfälle till utvecklande af denna industri, är det då skäl att
säga: nej, vi kunna ej medgifva sådana lättnader, hvarigenom den
kan vidare utvecklas; viljen I gå längre än hvad I nu hunnit till,
att nätt och jemnt tillfredsställa landets behof, viljen I riskera att
sälja på utlandet med förlust? Jag tror ej, att det är en hållbar
ståndpunkt att gå så långt, att man säger: vi hafva lemnat uppmuntringar,
så att I kommit så långt; mera kunna vi ej göra för eder.
Och huru ställer det sig med hänsyn icke till nya fabriker, som
kunde uppkomma, utan till de nuvarande fabrikerna? Här äro många
industriidkare och många, erfärne i allt hvad industri heter. I veten,
att det ej är möjligt att införa förbättringar eller åtminstone förbättringar
af väsentligare art vid någon fabrikation, utan att tillverkningen
ökas. Således: det är ej endast det, att man ej vill hafva flere
fabriker, utan man vill hålla tillbaka utvecklingen vid de gamla
fabrikerna, der tillverkningen eljest skulle blifva större. Man säger:
vi vilja ej göra något för att bereda eder lättnader och sålunda möjliggöra
för eder större tillverkning, än I nu hafven. Jag tror, att
icke heller denna ståndpunkt är hållbar. Jag tror icke, att man kan
hindra, att tillverkningen ökas, och då skall under nuvarande förhållanden
för industrien icke återstå någon trygghet; komma fabrikerna
upp till större tillverkning, äro de underkastade högre skatt.
Och vilja de ha restitution, tror jag ej, att sådan kan medgifvas. De
af Kongl. Maj:t anförda skälen deremot tror jag äro alldeles tillräckliga.
Men skall restitution tillåtas, måste derjemte nytt beskattningssätt
införas med absolut isolering af fabrikerna, såsom hvartenda utländskt
land blifvit tvunget att anordna det. På detta sätt skulle
våra fabriker komma i de utländskas olyckliga läge. Mycket litet
behöfver man studera dessas historia för att se oupphörliga förändringar
i deras vilkor under en ständig strid mellan regeringarna,
som icke vilja gifva så stora förmåner, som fabrikanterna begära,
och fabrikanterna, som begära dessa förmåner för att kunna existera.
Det är ett eländigt tillstånd. Vi äro i den lyckliga omständighet,
att vi kunna undvara denna skatt. Vi kunna inrätta det så, att industrien
blir fri; i utlandet kan man det ej. Derigenom hafva vi en
bestämd fördel.
Jag har sökt utveckla, att ej blott sockerindustrien förtjenar, att
det göres afseende på den, utan äfven dessa ganska väsentliga industrier,
som grunda sig på användning af socker som råämne eller
konserveringsmedel för dem. Utskottet har ansett, att jag ej anfört
betryggande skäl derför. Ja, det kan jag ej göra. Men jag har dock
sökt visa det. Nu vill jag ej besvära med siffror. Det är för sent,
Onsdagen den 16 Mars. 69 N:o 16.
och det skulle ej göra något intryck. Men jag skall ändå be att få Ifrågasatt
saga, att från det lilla Schweiz exporteras till Frankrike kondenserad afskaffande
mjölk för öfver 15,000,000 kronor. Man har att bära de dryga om- g0Cfort*Mkostnader,
som derför äro af nöden, men gör det ändock med fördel verkningsoch
med betydlig vinst. Vårt grannland Norge måtte väl ej vara af giften.
bättre stäldt än vi i afseende på material för tillverkning af denna vara. (Forts.)
Norge har emellertid fabrikation och export deraf. Vi hafva
det ej. Deremot hafva vi god tillgång på lingon. Efter vår statistik
hafva vi exporterat till Tyskland under loppet af 1896 2,254,000
kilogram lingon, men enligt den tyska statistiken har under samma
år från Sverige införts till Tyskland 2,482,000 kilogram och 1895
till och med 2,895,000 kilogram. Enligt tyska statistiken äro lingonen
ej värda mera än 18 mark för 100 kilogram d. v. s. 16 öre för
kilogram, men vår statistik upptager deras värde till 20 öre per kilogram.
Värdet på de efter vår statistik till Tyskland utförda lingonen
skulle då vara omkring 450,000 kronor. Beräknar jag deras
värde som konfityrer, kommer jag upp till 6,760,000 kronor eller
efter den tyska statistikens uppgift om importen till öfver 8,000,000
kronor. Hvarför skola vi skicka ut lingon råa med risk, att de komma
fram ruttna och derför blifva uselt betalda, när endast genom exporten
till Tykland vi skulle kunna få in på sylt många millioner kronor?
Tyskarne skulle möjligen söka förebygga detta genom tull.
Men de, som företrädesvis önska erhålla vårt sylt, äro amerikanarne,
särskildt amerikanarne från Sverige, som äro vana dervid. Tillverkningen
af sylt skulle blifva en stor industri, och den kunde knappast
blifva annat än en husslöjd. Tillverkningen fordrar så liten kostnad
och är så enkel, att den skulle kunna försiggå i hvarje hem, och
köpmännen kunde samla förråd. År det ej värdt att taga en sådan
möjlighet i betraktande? Det förefaller mig, att ej blott sockerindustriens,
utan äfven sockerfabrikatsindustriens framtid kr er, att man
noga eftersinnar, hvad som här vid lag är att åtgöra.
Med de stora inkomsterna, som vi nu hafva, synes n mig för
framtiden kunna afstå från den ifrågavarande tillverkningsskatten,
som senaste året beräknats till 8,500,000 kronor och gifvit 11,000,000
kronor, helst vi hafva möjlighet att pålägga skatt på artiklar, som
endast äro njutningsmedel och på hvilka skatt synes lämpligare kunna
placeras än på sådana medel, som derjemte äro icke blott ett betydande
näringsmedel, utan äfven ett råämne eller konserveringsmedel
för andra industrier. Det förefaller mig, som det vore skäl att taga
upp och betrakta saken. Men jag skall nu icke uppehålla herrarne
längre. Jag vill ytterligare blott framhålla, att det finnes en förtjenstfull
reservation bifogad utskottets betänkande, hvilken endast
begär en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning;
och då saken synes mig värd en sådan, ber jag att få yrka bifall till
herr Fredholms reservation.
Herr Cavalli: Innan den siste ärade talaren slutade med att
yrka bifall till herr Fredholms reservation, hade han sjelf antydt, att
det ej kunde leda till något resultat, då Andra Kammaren redan behandlat
denna fråga och dervid afslagit reservationen. Jag kan emel
-
N:o 15.
60
Onsdagen den 16 Mars.
Ifrågasdtt lertid i allt fall ej biträda denna reservation, utan yrkar bifall till
af8kaffande utBkottets hemställan.
af hvitbeta- , .. . , ,
sockertill- Uen motion, som den arade motionaren väckt, är ganska mtres
verfcnings-
sant, men motionären har i densamma och ännu mera i sitt yttrande
afgiften. i dag sett frågan nästan uteslutande från en synpunkt, industriens,
(Forts.) och lemnat å sido den statsfinansiella synpunkten, ty hans förklaring
nyss, att tillgångarne af statsmedel vore så rikliga, att man kunde
afvara 8 1/2 ä 11 millioner kronor, kan väl för ögonblicket vara rigtig,
men nödvändigheten bjuder, att i sammanhang med en afskrifning
af ett belopp, som uppgått till nära 10 procent af statsbudgeten
för året, beslut bör fattas om de skatter, som skola ersätta de afskrida.
Jag yrkar som sagdt bifall till utskottets hemställan.
Herr Dickson: Huru det skall vara möjligt att afskrifva en
skatt, som inbringar mellan 8 och 11 millioner kronor, utan att upptaga
beloppet under andra skattetitlar, synes mig orimligt. Det skulle
ju fordras dubbel tilläggsbevillning för" att ersätta ett sådant belopp.
Sockret tyckes för öfrigt vara ett lämpligt beskattningsföremål. Det
ingår i stor myckenhet i den allmänna förbrukningen, utan att dock
vara en nödvändighetsvara, och uppenbart är, att det mera användes
af de förmögna. — Motionären har mot åtskilliga förhållanden rigtat
anmärkningar, som jag vill bemöta. Uppbördskostnaderna skulle
vara stora. De uppgå till ungefär J/e procent af skattens belopp,
och detta lär väl ej vara mycket. För fabrikerna är den nuvarande
kontrollen ej af någon besvärlig beskaffenhet. Endast en kontrollör
är närvarande vid uppvägningen af betorna. Uppvägningen är en
operation, som i alla fall måste verkställas; och att en kontrollör rör
sig inom fabriken kan väl ej vara något hinder. Det vore naturligtvis
mycket angenämt, om sockertillverkningen kunde ökas och dermed
landtbruket vinna afsevärda fördelar, men jag tror ej, att det
skall låta sig göra. Att tänka på någon export synes mig ej vara
rimligt. Alla de uppgifter, som förelegat till granskning, visa, att
det i Sverige icke kan tillverkas socker till samma pris som utomlands.
Det socker, som skulle komma att exporteras, finge för öfrigt
att täfla med premieradt socker, och att gifva premier för vår utförsel
är väl ej meningen. Att tänka sig en afsevärdare förbrukning
af socker genom export af bärsylt, som motionären framhållit, är ej
möjligt. Sådan export torde ej hafva stor inverkan på sockerförbrukningen.
Motionären har anfört, att något öfver 2,000,000 kilogram
bär utfördes årligen. Huru dessa bär användas, vet man ej.
Användas de vid vintillverkning, är klart, att tillverkning af sylt af
dem ej skulle komma i fråga. Och äfven om alltsammans användes
till syltning, skulle dertill åtgå blott 1,000,000 kilogram socker.
Hvilken rol spelar det, när konsumtionen af socker inom landet är
70 å 80 millioner kilogram? Att vid en så betydlig nedsättning i
pris, som skulle följa, om tillverkningsskatten afskaffades, en ganska
afsevärd ökning af konsumtionen skulle inträffa, tror jag nog vara
möjligt. Men konsumtionen skulle ökas i alla fall, då sockret sjunker
i pris och välmågan stiger. Och detta tror jag vara naturligare,
61
N:o 16
Onsdagen den 16 Mars.
än att sockret skulle vinna större konsumtion genom en så pass konstlad
utväg som upphäfvande af sockerbeskattningen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträdande föreliggande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Wcern, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga det förslag,
som innefattades i den af herr Fredholm vid betänkandet afgifna
reservation.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 2.
Ifrågasatt
afskaffande
af hvitbetssockertillverkningsafgiften.
(Ports.)
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning .af bevillningsutskottets den 12 och 15
i denna månad bordlagda betänkande n:o 13, i anledning af väckta
motioner om nedsättning af tullsatserna för kaffe och té, biföll kammaren
hvad utskottet i detta betänkande hemstält.
På framställning af herr talmannen medgaf kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge
nedtagas.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Wallin, Wilhelm,
under fjorton dagar från och med den 21 innevarande månad.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 4,n e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Första Kammarens Prat. 1898. N:o 15.
6