RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1898:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1898. Första Kammaren. N:o 14.

Lördagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 5 i denna månad.

Herr talmannen tillkännagaf, att enligt mellan talmännen
träffad öfverenskommelse omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden lördagen
den 19 i denna månad öfver de voteringspropositioner för
sådana omröstningar, som redan blifvit eller före nämnda dag
blefve af båda kamrarne godkända.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 5, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel, omfattande anslagen
till landtförsvaret;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

n:o 12, i anledning af väckta motioner om afskaffande eller
nedsättning af hvitbetssockertillverkningsskatten samt nedsättning
af tullen å socker;

n:o 13, i anledning af väckta motioner om nedsättning af
tullsatserna för kaffe och té; och

n:o 14, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande n:o 10, i anledning af väckt motion om
tull å tack- och barlastjern samt skrot; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af § 2 mom. 3 och § 11 mom. 1

Första Kammarms Frot. 1898. N:o 14. 1

N:o 14. 2

Lördagen den 12 Mars.

i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner
och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens behof;

n:o 41, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i förordningen om fattigvården; och

n:o 42, i anledning af väckt motion om sådan ändring i
lagen angående tillsättning af presterliga tjenster, att äfven den,
som häftar för oguldna kommunalutskylder, må ega rösträtt vid
prestval.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret efter dem, som äro i
tur att afgå, dels ock suppleanter för fullmägtige i nämnda bank
och kontor; och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit
till valmän utsedde:

herr Berg, Gustaf Axel, ........................ med 90 röster,

» Berg, Lars,.................................... » 90 »

» Bohnstedt .................................... » 90 »

» Brehmer ....................................... » 90 »

» Ehreriborg .................................... » 90 »

» Falk ............................................ » 90 »

grefve Klingspor, Philip,........................... » 90 »

» Lewenhaupt.................................... » 90 »

herr Lundström .............................. » 90 »

» Moberg ............... » 90 »

» Nisser, Martin Samuel, .................. » 90 »

» Pettersson, Fredrik Emil,.................. » 90 »

» Budébeck...................................... » 90 »

grefve Spens .......................................... » 90 »

herr Stephens ...................................... » 90 >

» von Strokirch................................. » 90 >

> Unger.......................................... » 90 »

» Weinberg .................................... » 90 »

> Wijk .......................................... » 90 »

» Almqvist....................................... » 89 »

» Nilsson, Ola, ................................. » 89 »

> Torelius ....................................... » 89 »

friherre Klingspor, Carl, ........................... » 87 »

herr Lundeberg .................................... » 87 »

Företogs val af tio suppleanter för kammarens valmän för
utseende af dels Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
efter dem, som äro i tur att afgå, dels ock suppleanter
för fullmägtige i nämnda bank och kontor; och befunnos,

Lördagen den 12 Mars.

N:o 14.

efter valförrättningens slut, hafva blifvit till suppleanter för kammarens
ifrågavarande valmän utsedde:

Lybeck .......................	röster,
Grundberg ....................	89
Böhss ..........................	89	»
von Möller....................	89	»
de Laval ....................	88	»
Wester .......................	86	»
Bondesson ....................	86	>
Bettig..........................	85
Bergmark ....................	84	»
Dahlberg ....................	77	» >

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom särskilda lottningar bestämd.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 9 och 11 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckt
motion om ändrad tid för verkställande af val till riksdagsman i
Andra Kammaren.

Herr Bergius: Såsom den vid utlåtandet fogade reservation
visar, har jag icke kunnat biträda utskottets förslag om inskränkning
i tiden för val till riksdagsman i Andra Kammaren. Enligt
min uppfattning är nemligen detta förslag icke af något behof
påkalladt; det medför icke någon fördel, m6n väl åtskilliga olägenheter.
För städerna torde det väl vara lämpligast, att valen
ske i september, hvilket framgår deraf, att vid det sista valet, år
1896, alla riksdagsmän i Andra Kammaren för städerna, med undantag
af tre, valdes i september. Men för landet är förhållandet
icke detsamma; för landet är icke september så lämplig såsom
valtid. I förra delen af september hållas i många valkretsar de
allmänna tingssammanträdena, och i senare hälften af september
pågå landstingen, som börja den tredje, fjerde eller sista måndagen
i september. På landet har man hittills i allmänhet föredragit
augusti såsom valtid. Jag antager nemligen, att nästan alla
domare vid bestämmande af tid för valet rätta sig efter valmännens
önskningar, och år 1896 valdes af 150 ledamöter i Andra
Kammaren för landet 107 i augusti och endast 36 i september.
Det kan vid sådant förhållande icke vara skäl att fråntaga valkretsarne
på landet den rättigheten att få valet förrättadt i
augusti, såvidt icke vigtiga skäl förefinnas för en förändring i detta
afseende. Visserligen har utskottet sagt, att »det allmänna intresset
för deltagande i valen skulle väl stegras och förberedelserna
dertill kunna bättre och ändamålsenligare ordnas, om en

ändrad tid
för val till
riksdagsman
i Andra
Kammaren.

N:o 14. 4

Lördagen den 12 Mars.

ändrad tid
dr val till
riksdagsman
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

viss kort tid sålunda blefve bestämd, inom hvilken man visste,
att valen skulle ega rum». För min del tror jag, att det är bäst,
att valen försiggå utan allt för mycken agitation, och äfven om
man skulle anse lämpligt, att vidtomfattande förberedelser företagas,
så torde dertill icke behöfva åtgå en tid af tre månader.

Om man kunde åstadkomma en gemensam valdag för hela
riket, skulle det tvifvelsutan medföra afsevärda fördelar, såsom
att valmännen långt förut egde kännedom om, när valet skulle
ega rum, och kunde ordna sina angelägenheter, så att de kunde
deltaga i valet, äfvensom att man icke komme i kollision med
marknader, torgdagar och andra allmänna möten, men dessa fördelar
vinnas alldeles icke genom att inskränka valtiden till
september månad. Nu har det emellertid visat sig omöjligt att åtminstone
för närvarande åstadkomma en gemensam valdag; man
har icke kunnat komma öfverens om, hvilken dag det skall vara;
och då den nu föreslagna grundlagsförändringen, såvidt jag förstår,
är hvarken nödig eller nyttig, så yrkar jag, att kammaren
måtte, med afslag å utskottets hemställan, förklara föreliggande
motion icke föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd.

Herr Nyström, Carl: Utskottet har i sin motivering erkänt,
att den rätta lösningen af denna ingalunda stora eller vigtiga
fråga skulle vara bestämmandet af en för hela riket gemensam
valdag. Detta har också reservanten förklarat vara det önskvärdaste.
Det har dock icke lyckats att åvägabringa nödig sammanslutning
i syfte af en sådan ändring. Utskottet har under
många och långa förhandligar försökt att få såsom gemensam
valdag antagen än den ena dagen, än den andra, men de olika
förslagen hafva alla förkastats. Inom utskottet har man nu tänkt,
att, om man ej kunde vinna det bästa, det i alla fall skulle vara
någon fördel, om man kunde begränsa valrörelsen åtminstone inom
en tidrymd af en månad. Man har tänkt, såsom utskottet i
sitt betänkande framhållit, att dermed skulle vinnas allehanda
förmåner. Ett mycket starkt motskäl har dock anförts af utskottets
ordförande, då han påpekat, att valen hittills egt rum
till största delen i augusti och endast några få i september. Men
mot denna argumentation står det faktum, att ingen af representanterna
från Andra Kammaren inom utskottet uppstält sig
som reservant. Dessa representanter borde dock bäst veta, hvad
som uti ifrågavarande afseende är fördelaktigast för landsbygden.
Ehuru valen der förekommit i stor utsträckning i augusti månad,
förmena nämnda representanter dock, att det vore förmånligast
att få dem förlagda till september. Denna omständighet har varit
afgörande för oss stadsbor, som ej så noga på egen hand kunuat
utleta, hvad som vore för landsbygden önskvärdt.

På dessa grunder, att utskottsledamöterna från Andra Kammaren
förenat sig om den mening, att september skulle vara den

Lördagen den 12 Mars.

6 N:o 14.

lämpligaste valmånaden, och vi andre ansett, att man genom den
föreslagna ändringen kunde vinna åtminstone så pass mycket som
förmånen att få alla valen sammanförda inom en tidrymd af en
månad, hvarvid all agitation och hela den oro, som går genom
en valperiod, skulle begränsas till nämnda tid, hafva vi, med undantag
af reservanten, förenat oss om föreliggande förslag, och
jag skall derför be att få yrka bifall dertill.

ändrad tid
för val til
riksdagsma n
i Andra
Kammare
(Forts.)

Herr Hasselrot: Jag skall tillåta mig att instämma med
den förste ärade talaren. Jag tror, att förhållandena på landsbygden
i vårt land äro af den väsentligt skiljaktiga art, att det
ej vore lämpligt och rigtigt att, såsom konstitutionsutskottet här
föreslagit, begränsa samtliga valen till en viss månad, som utskottet
tänkt sig skola blifva september. Det skulle, såsom förut
påpekats, vara nyttigt och ur flera synpunkter bra, om vi kunde
få en gemensam valdag för hela landet. Då vi emellertid icke
kunnat få detta, »det bästa», som herr Nyström sade, menar man,
att vi skola taga det goda, som är åtminstone bättre fin den nuvarande
anordningen. Kunde det påvisas, att det nu föreslagna
voro i någon mån bättre eller nyttigare än det bestående, skulle
jag för min del böja mig och äfven taga det såsom det näst
bästa, men så är ingalunda fallet. Såsom den förste ärade talaren
påpekat, visar erfarenheten, att valen på landet i regeln ega
rum i augusti; och äfven om ledamöterna i konstitutionsutskottet
från Andra Kammaren icke motsatt sig den föreslagna förändringen,
tror jag dock, att flertalet invånare på landet icke gerna
skulle se denna begränsning komma till stånd, så att alla valen
skulle ske i september månad. För städerna är ju september
månad gifvet bäst till valmånad. Jag antager nemligen, att ett
stort antal stadsbor der förut under sommaren legat vid badorter
eller å sommarnöjen eller varit på utländska resor, något som ej
upptager landsbygdens invånare i så hög grad. För landsbygden
anser jag, att augusti månad är bättre; och jag tror för öfrigt,
att man bör öfverlemna åt vederbörande att bestämma, när val
skall förrättas. Jag är viss om, att domhafvanden derutinnan
rättar sig efter den mening, som i hans domsaga gör sig gällande,
och väljer den för domsagans invånare lämpligaste tidpunkten.

Herr Östberg: Jag anhåller att få instämma, för min del, i
det förslag, som konstitutionsutskottet framlagt. Det har framhållits,
att man icke skulle vinna något genom att begränsa valen
till eu viss månad, men samtidigt har man uttalat den meningen,
att det skulle vara fördelaktigt, om valen kunde bestämmas till
samma dag för hela riket. Man skulle åtminstone kommit ett
godt stycke på vägen i den rätta rigtningen, om man begränsade
valen till en kortare tid. Jag tror derför, det är orätt att säga,
att man icke vinner nugot genom det framlagda förslaget, äfven

N:o 14. 6

ändrad tid
för val till
riksdagsman
i Andra
Kammaren.
Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

om man icke kan vinna allt, som åsyftats, då man påyrkat en
gemensam valdag.

Man har hört uttalas den åsigten, att september icke skulle
vara lämplig för landsbygden, utan att augusti månad skulle
lämpa sig bättre. Jag kan för min del icke se något skäl, hvarför
september månad skulle vara i och för sig sämre för val å
landsbygden. Det bar visserligen anförts, att i september förekomma
en del andra förrättningar, landsting m. m„ som upptaga
valmännens tid, och att det således skulle vara svårt att finna
tillräcklig tid för riksdagsmannavalen. Men detta skäl bar icke
den betydelse, att man bör göra afseende dervid. Det är här
fråga om en förrättning, som endast återkommer hvart tredje år,
och att för en så vigig förrättning som val till Andra Kammaren
nödgas afsätta en dag hvart tredje år, det synes mig icke kunna
blifva föremål för anmärkning. Då jag således anser förslaget
vara ett steg i den rätta rigtningen, anhåller jag att till utskottets
förslag få yrka bfall.

Friherre Akerbielm, Gustaf: Det föreliggande konstitutionsutskottsbetänkandet
har det märkvärdiga med sig, att vid
detsamma finnes (utom hvad angår motiveringen) anfördt afvikande
mening endast af en enda ledamot, dock visserligen ingen mindre
än utskottets ordförande. Men af detta förhållande ser det ut,
som om Första Kammarens öfriga ledamöter i utskottet omfattat
och gillat utskottets förslag. Några hafva dock icke varit närvarande,
ehuru anteckning derom saknas. Andra, och till dem
räknar jag mig sjelf, hafva endast af det skälet funnit sig vid
den sammanjemkning, som gjordes i utskottet, att denna omfattades
med värme af Andra Kammarens ledamöter af utskottet. Då
grundlagsändringen gälde val af ledamöter till Andra Kammaren,
ansåg man icke skäl vara att blott på grund af en i viss mån
afvikande mening sätta sig emot det af Andra Kammarens ledamöter
i utskottet alldeles bestämdt omfattade förslaget och anteckna
denna afvikande mening. Min åsigt är derför, att det
vore lyckligt, om man kände frågan3 utgång i Andra Kammaren,
innan'' frågan här sluibehandlades. Nu känner man ej Andra
Kammarens mening, och då det kunde hända, att de skäl, som i
denna kammare anföras mot utskottets förslag, skola komma att
här omfattas med välvilja och biträdas, så vore det lyckligare,
om Första Kammaren ville återremittera ärendet till utskottet,
då utskottet finge med anledning af de förhandlingar, som förekommit
i kamrarne, å nyo pröfva ärendet och framlägga ett förslag.
Man skulle då icke af trångbröstadt rätthafveri i Första
Kammaren försvåra en grundlagsändring, som ju endast rör valen
till Andra Kammaren. Jag skall emellertid icke göra något yrkande.
Jag har endast önskat tillkännagifva min ståndpunkt i
denna fråga.

Lördagen den 12 Mars.

7 N:o 14.

Herr Nyström, Carl: Jag trodde, att friherre Akerhielm
skulle sluta med att yrka återremiss, men då han icke gjorde
detta, anhåller jag att, på de skäl, han anförde, och med ändring
af mitt föregående yrkande, hemställa, att utskottets förslag måtte
varda till utskottet återförvisadt.

Herr Alin: Det skäl, som anförts för en återremiss, kan
jag för min del icke gilla eller biträda. Det synes mig, som om
Första Kammaren i detta fall, såsom i andra grundlagsfrågor,
bör fatta sitt beslut på grund af skäl, pröfvade af kammaren,
precis som Andra Kammaren gör i motsvarande fall. På det
sättet tror jag, att frågornas lyckliga lösning bäst befrämjas.
Jag vet icke, hvad nytta det skulle hafva med sig att fatta beslut
i denna fråga först sedan man vet, hvad Andra Kammaren beslutat.
Ar det så, att Andra Kammaren fattar samma beslut som
Första Kammaren, så är det godt och väl; men om kamrarne
stanna i olika beslut, om Första Kammaren antager, men Andra
Kammaren — trots det att samtliga dess ledamöter i utskottet
biträdt utskottets hemställan — afslår hvad här föreslagits, så
vet jag icke, hvartill en återremiss skulle hafva tjenat. Det
finnes således ingen anledning att här afvika från den i grundlagen
förutsatta eller stadgade ordning, att kamrarne, så vidt möjligt
är, samtidigt, hvar och en efter sjelfständig pröfning, fatta
sina beslut. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande utlåtande yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels att utskottets hemställan
skulle afslås, och dels att utlåtandet skulle visas åter till
utskottet.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
dervid antagits afslag å utskottets hemställan, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt
utlåtande n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

ändrad tid
för val till
riksdagsman
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 14.

Lördagen den 12 Mars.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
kungörande
af val till
riksdagsman
i Andra
Kammaren.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 65;
Nej — 58.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 9 och 11 innevarande mars bordlagda utlåtande
n.o 4, i anledning af väckt motion om ändring af gällande
bestämmelser i fråga om kungörande af val till riksdagsman i
Andra Kammaren.

Punlden 1.

Herr Afzelius: Då icke någon af reservanterna från denna
kammare begärt ordet, skall jag be att för min del få hemställa
om afslag å utskottets hemställan. När jag såg denna motion
och detta betänkande, kom det lifligt för mig, hvad en talare bär
i mitt granskap för några dagar sedan yttrade — han gjorde den
observationen, att, så snart någon förtretlighet inträffade eller tilllämpningen
af någon lag eller författning stötte emot på något
håll, genast var man färdig med att rusa åstad att ändra lagen
eller författningen, så att obehagligheten icke måtte komma åter.
Här är nu exempel på en ännu märkligare lagstiftningslusta; ty
motionären säger sjelf, att han icke känner till, att den brist, han
vill hafva afhjelpt, föranledt några väsentligare obehag. Jag får
tillägga, att jag icke heller vet af några fall, då denna påstådda
brist i grundlagen gjort sig känbar.

Denna brist skulle bestå deri, att, under det i 18 § riksdagsordningen
det ålagts valförrättare att kungöra tid och ort för valet
och äfven att, på grund af hänvisningen i andra momentet
derom, att för kallelse till elektorsval gälde i tillämpliga delar
hvad om kallelse till kommunalstämma är stadgadt, utfärda kungörelse
om elektorsval å landet minst en vecka före valet, så har
det icke föreskrifvits något dylikt i afseende å tiden för kungörande
af omedelbara val. Ja, detta är en brist, meu jag har mig
icke bekant, att någon valförrättare icke i tid utfärdat kungörelsen
före valet. Jag har sett åtskilliga exempel på, att kungörelsen
till och med icke alls blifvit uppläst i kyrka af en eller annan
tillfällig anledning, såsom messfall eller försummelse af presten.
Sådana exempel äro icke så sällsynta. Men jag erinrar mig, såsåsom
sagdt, icke något fall, då detta berott af valförrättarens försummelse.
Detta bevisar ju icke, att ej sådant kan ske, men det

9 N:o 14.

Lördagen den 12 Mars.

talar åtminstone för, att icke något trängande behof af en lagändring
här föreligger.

Skälet, hvarför jag begärt ordet, har emellertid varit det, att
utskottet anfört, till stöd för att ändringen skulle vara nödig och
nyttig, ett prejudikat från 1869 af högsta domstolen, hvaraf skulle
framgå, att icke någon bestämmelse funnes, som hindrade valförrättaren
att skjuta fram tiden för kungörelsen huru långt som
helst. Jag är af olika tanke med utskottet om hvad det meddelade
beslutet innebär. Förhållandet var, att vid val i Hedemora
domsaga, som innefattar flera kommuner, blef kungörelsen i två
socknars kyrkor icke uppläst förrän sex dagar före valet. Det
klagades öfver detta val; och högsta domstolen ansåg, att den
omständigheten, att valet icke kungjorts tidigare, än som skett,
icke var af beskaffenhet att föranleda valets upphäfvande. Kan
man deraf draga den slutsatsen, att det skulle vara valförrättaren
obetaget att så långt som helst skjuta fram tiden för kungörandet?
Nej, ingalunda! För det första angifver icke referatet —-målet afgjordes 1869, så att jag känner endast till det genom
referatet — att valförrättaren icke tidigare utfärdat kungörelsen,
utan endast att kungörelsen icke förr upplästs i de båda kyrkorna.
Men äfven om i detta fall valförrättaren hade skulden, äfven om
högsta domstolen antagit, att han dermed begått en verklig felaktighet,
så kunde ändock domstolen komma till samma resultat.
Och hvarför? Jo, derför att icke hvarje felaktighet, som personer,
hvilka hafva att göra med riksdagsmannavalen, begå, förer med
sig valets ogillande. Det har händt, att kungörelsen icke alls
upplästs i en eller annan kommun i en stor valkrets. Detta är
otvifvelaktigt ett fel, och det kan föranleda till ansvar för den,
som gjort sig skyldig dertill, men det föranleder icke till valets
ogillande, om det icke inverkar på valets utgång. Vi kunna
tänka oss en valkrets med 300 röstberättigade; 150 röster hafva
afgifvits, och en person har erhållit 140 röster. Så upptäcker
man, att valet icke kungjorts i en kommun, der det finnes 10
röstberättigade. Det bör då icke gerna komma i fråga att upphäfva
valet, då ju dessa röster icke kunnat utöfva något inflytande
på utgången. I det åberopade fallet hade en person af 180 godkända
röster erhållit 169. Referatet utvisar icke, huruvida röstetalet i de
två kommuner, der valet så sent kungjorts, kunnat inverka på utgången
eller icke; men jag säger blott, att man icke af beslutet kan
draga den slutsats, som utskottet gjort. Huruvida högsta domstolen
tänkt, att här förelegat ett embetsfel eller icke, huruvida
den ansett, att valförrättaren haft rätt att framskjuta kungörandet
eller icke, derom upplyser icke referatet. Någon slutsats härom
är icke, så vidt jag kan se, befogad. Men om man frågar mig,
huru jag sjelf tänker i denna sak, så erkänner jag villigt, lika
med utskottet, att bestämmelsen om tiden för kungörande af
elektorsval icke är direkt tillämplig på omedelbara val. Men

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
kungörande
af val till
riksdagsman
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 14.

Lördagen den 12 Mars.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
kungörande
af val till
riksdagsman
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

denna bestämmelse, likasom föreskriften, att elektorsval skall hållas
minst 8 dagar före riksdagsmannavalet, har nog sin betydelse
äfven för omedelbara val. Ty då grundlagen afser, att valmännen
skola ega minst en vecka och elektorerna minst åtta dagar
att besinna sig på valet, så är det naturligtvis grundlagens mening,
att vid omedelbara val åtminstone icke en kortare tid än
denna skall lemnas valmännen. När man nu vill gifva en bestämmelse
för valförrättareD, af hvilken skulle följa, att han blir
underkastad ansvar, om han försummar att låta kungöra valet i
tid, så kan det enligt min mening vara temligen likgiltigt, om
man meddelar en uttrycklig bestämmelse, såsom utskottet vill,
eller nöjer sig med lagens tydliga mening. Ty sätter valförrättaren
sig öfver den ena, kan han också sätta sig öfver den
andra, och det kan med afseende på resultatet för honom sjelf
komma på ett ut, hvilketdera som sker.

Granskar jag vidare redaktionen af bestämmelsen, sådan utskottet
vill hafva den, så kan jag icke finna den tillfredsställande.
Det heter: »I de valkretsar, der det omedelbara valsättet begagnas,
åligger det valförrättaren att kungöra valet minst fjorton dagar förut.
» Denna bestämmelse afser ju icke att uppställa vilkor för
vals giltighet, utan att lemna en föreskrift för valförrättaren.
Valförrättaren kungör emellertid icke valet, utan, såsom det står
förut i denna §, han låter kungöra. Det kan sålunda se ut, som
om meningen nu vore att på honom kasta en uppgift och en
ansvarighet, som han icke har och som icke kan vara hans. Vill
man hafva en uttrycklig bestämmelse, så synes denna böra gå i
den rigtning, en reservant från Andra Kammaren föreslagit, då
han vill stadga icke om kungörandet, utan om de åtgärder, som
ankomma på valförrättaren — d. v. s. om utfärdande af kungörelsen
så tidigt, att kungörandet kan ske inom den afsedda
tiden före valet.

Då jag öfverväger det ena med det andra, — då jag icke finner
detta förslag framkalladt af något faktiskt behof, som visats föreligga,
— då det, så att säga, teoretiska skäl, utskottet anfört, icke
synes vara hållbart, och då jag slutligen icke heller kan finna
den redaktion, utskottet gifvit åt förslaget, tillfredsställande, så tror
jag mig ega tillräckliga skäl för att yrka afslag å utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i afseende på förevarande punkt endast yrkats,
att hvad utskottet hemstält skulle afslås.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på afslag derå, och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

Lönlagen den 12 Mars.

11 N:o 14.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 9 och 11 i deana månad bordlagda memorial
n:o 4, om användande af bankovinsten för 1897.

Punkten 1

Herr statsrådet grefve Wacbmeister: Kongl. Maj:t hade
föreslagit, att af riksbankens vinst för år 1897 ett belopp af
2,995,000 kronor måtte öfverlemnas till statsverket. Utskottet
bar deremot föreslagit, att endast 2,000,000 kronor måtte på detta
sätt disponeras. Det är nu icke min mening att ifrågasätta
någon ändring i utskottets hemställan, men jag ber dock att i
afseende härå få betona en sak.

Såsom berrarne känna, stadgar den nya lagen för Sveriges
riksbank af den 12 maj 1897, att af riksbankens behållna årliga
vinst minst en tiondedel skall afsättas till riksbankens reservfond.
Till statsrådsprotokollet har jag tillåtit mig antyda såsom min
mening att, om icke särskilda omständigheter påkalla, att en
större afsättning än denna tiondedel eger rum till riksbankens
fonder, regeln syntes mig böra vara den, att de återstående nio
tiondedelarna öfverlemnades till statsverket. Ty här kan ju icke
vara fråga om något slags ynnestbevisning, som statsverket
skulle begära af riksbanken. Dennas rörelse drifves ju för statens
räkning lika väl som poströrelsen eller statens skogshushållning,
ehuru öfverstyrelsen naturligtvis i konstitutionel afseende intager
en annan ställning. Emellertid är det klart, att, om för riksbankens
egen räkning en större andel af årsvinsten än en tiondedel
behöfves, riksbanken då bör behålla hvad den behöfver.
Något behof att i allmänhet öka bankens fonder torde likväl
icke förefinnas, då riksbankens grundfond, 50 millioner kronor,
är relativt större än den, som förefinnes i någon annan centralbank
i Europa, och riksbanken dessutom har en reservfond å
5 milloner kronor samt tillika eu dispositionsfond, som, efter
afdrag af det nu till afsättning för statsverkets räkning af utskottet
föreslagna beloppet, 2 millioner, uppgår till 4,875,667
kronor 24 öre. Såsom ofta och särskildt af senaste bankkomité
framhållits, ligger en sedelutgifvande banks styrka vida mera
deri, att den endast mottager fullt säkra valutor och sådana som
infrias inom kort tid, än deri, att den eger stora fonder.

Då nu emellertid fullmägtige i riksbanken förklarat, att för
afbetalningslån, för hvilka kan komma att användas en half
million kronor mer än för närvarande är medgifvet, samt för

Om användande
aj
banko vinsten
för 1897.

N:o 14. 12

Lftrdagen den 12 Mars.

Om an- kreditiv och kredit i löpande räkning riksbankens kapitalvändande
af tillgångar behöfva förstärkas med något större andel i vinsten, än
afö °ll897n eljest skulle ifrågakomma, så är ju om den saken icke något
(Forts.) vidare att Eäf?a Jag

har icke något yrkande att göra.

Herr Törnebladh: I likhet med herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet hyser äfven jag den åsigt, att riksbankens
grundfond icke behöfver synnerligen förstärkas. I dessa fall kan
det till och med visa sig förmånligare att icke hafva så stora fonder.
Den, som gifvit akt på de uppgifter, som nyligen varit synliga i
tidningarna angående de behållningar, vissa utländska banker
lemnat, och jemför dessa behållningar med den, som svenska
riksbanken lemnat för år 1897, den torde hafva kommit till det
resultat, att svenska riksbankens rörelse varit mindre inbringaude;
men detta beror på att riksbankens fonder proportionsvis äro
större än de utländska bankernas, hvarigenom vinstsiffran kommer
att blifva procentvis mindre. I det föreliggande speciella fallet
hafva fullmägtige emellertid velat taga hänsyn till en uppfattning,
som under förlidet år gifvit sig uttryck både i tal och skrift,
nemligen den, att de rörelsegrenar, som omfatta afbetalningslånen
och kreditiven, blifvit i den nya riksbankslagen mera tillgodosedda,
än hvad egentligen lämpligt vore för en centralbank. Klart är
nemligen, att de ändringar i Kongl. Maj:ts förslag, som gjordes
till förmån för dessa rörelsegrenar, betinga ett något större kapital,
än som eljest skulle behöfvas.

Det är åt denna uppfattning bankofullmägtige gifvit uttryck
i sin skrifvelse, utan att fullmägtige derför ingått på något uttalande
rörande frågan, huruvida hvad Kongl. Maj:t af vinstmedlen
begärt för statsregleringen för detta ändamål behöfves
eller icke.

Slutligen kan jag tillägga, att under de närmaste åren kommer,
till följd af inrättandet af så många nya afdelningskontor,
att yppa sig ett allt mera stegradt behof att skaffa avdelningskontoren
egna byggnader, något som också gör, att det icke skulle
skada att denna gåug få för riksbankens räkning behålla något
mer af vinsten, än eljest bör ifrågakomma.

Grefve Spens: Då horrar fullmägtige i riksbanken af anförda
skäl förklarat det vara önskvärdt, att riksbanken af 1897
års vinst finge bibehålla ungefär lika mycket, som tilldelades banken
af vinstmedlen för år 1896, har bankoutskottet icke kunnat
underlåta att dervid fästa afseende, och tillåter jag mig att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Philipson: Jag vet mycket väl, att min röst kommer
att förefalla som eu ropandes röst i öknen, men jag kan icke

Lördagen den 12 Mars.

13 N:o 14.

underlåta anhålla, att i dagens protokoll måtte antecknas, det jag
för min del icke kunnat gilla de skäl, som från bankofullmägtiges
och utskottets sida här i den föreliggande frågan blifvit anförda.
Tvärtom är jag öfvertygad om rigtigheten af de utaf herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet anförda skäl, hvilka
synas mig tillräckligt talande gent emot de svaga skäl, som framkommit
från den andra sidan.

Jag slutar som jag började med, att jag mycket väl vet, att
ett yrkande mot ett enigt bankoutskott icke kan hafva någon
verkan i kammaren, men då jag omöjligen kan dela de åsigter,
som uttryckts i utskottets betänkande och här uttalats af två
föregående talare, så anhåller jag att få yrka, det kammaren
ville, med afslag å utskottets hemställan, bifalla Kongl. Maj:ts
förslag.

Grefve Hamilton: Jag hemställer till den siste ärade talaren,
huruvida han, om han sutte i hankoutskottet, verkligen skulle
våga att föreslå en minskning i den vinstdel, som bankofullmägtige
önska få bibehålla hos riksbanken. Naturligt är ju, att,
då en så vigtig fråga som denna kommer till utskottet, detta
remitterar frågan till fullmägtige. Och utskottet skulle sedan
möjligen kunna föreslå en ökning af den vinstdel, som, enligt
fullmägtiges förslag, bör läggas till riksbanken, men sannerligen
jag tror, att utskottet någonsin skulle våga att minska denna
vin3tdel.

Mig förefaller det ock, som om bankofullmägtige haft skäl
för sitt uttalande. De hafva framhållit, att de medel, som anslagits
till afbetalningslånefonden samt till kreditivrörelsen, på
grund af föregående års riksdagsbeslut betydligt ökats. Den föregående
talaren vet ock lika väl som jag, att nämnda slags
bankrörelse står helt och hållet utanför en centralbanks verksamhet,
hvarför särskilda fonder behöfvas för bedrifvande af
denna verksamhet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i den föredragna punkten hemstält
samt vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning oförändrad;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Om användande
af
bankovinsten
för 1897.
(Forts.)

Utskottets hemställan bifölls.

N:o 14. 14 Lördagen den 12 Mars.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 9 och 11
innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 5, med anledning af
väckta motioner om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo lagutskottets den 9 och 11 innevarande mars
upphäfvande bordlagda utlåtande ilo 37, i anledning af väckta motioner anfideikonmiss.
gående upphäfvande af fideikommiss.

Herr Dickson: I val emellan den skrifvelse, utskottet föreslagit,
och den, som innefattas i herr Hasselrots reservation,
skulle jag obetingadt gifva företräde åt den senare. För min del
anser jag dock, att de i ämnet väckta motionerna böra i sin helhet
afslås, och att således ingen skrifvelse alls bör aflåtas.

Det, som här för mig framträder i första rummet, är rättsfrågan.

Familjefideikommissen hafva tillkommit i äldre tider i enlighet
med d6n lagstiftning, som då var gällande, och de synas mig
derför böra fortfarande respekteras. Utskottet har visserligen på
sid. 12 i betänkandet framhållit, att fideikommissen borde kunna
upphäfvas, så snart det icke finnes något rättssubjekt, som kan
motsätta sig detta, och såsom rättssubjekt erkänner utskottet
endast nu lefvande personer. Vi kunna emellertid tänka oss, att
vid en eller annan tjenst blifvit genom gåfva eller testamente
fästad förmånen att få åtnjuta inkomsten af en fast egendom.
Om man så skulle vilja ändra detta förhållande och endast låta
den nuvarande innehafvaren af tjensten åtnjuta den ifrågavarande
förmånen, så skulle man visserligen kunna säga, att ingen nu
lefvande person finnes, som har något privaträttsligt anspråk att
erhålla tjensten, och att denna kunde å nyo tillsättas, under vilkor,
att innehafvaren skulle afstå från den nämnda inkomsten, samt
att man derför mycket väl kan draga in egendomen till staten.
Jag tror dock, att detta icke skulle vara rätt och att dylika dispositioner
böra respekteras.

Det finnes ock i denna fråga rättssubjekt af annan art att
taga i betraktande än dem, utskottet omförmält, nemligen testators
eller donators arfvingar. Om testamente upphäfves, återgår den
testamenterade egendomen till testators arfvingar. Uppfyllas ej
vilkoren vid en gåfva, så återgår denna till gifvaren eller hans
arfvingar. I förevarande fall skulle det således enligt svensk lag
vara fideikommisstiftarnes arfvingar, som skulle dela fideikommissen,
men så tänker nu icke utskottet, utan det vill, att
fideikommissen skola delas mellan dem, som vid tiden för stiftelsernas
upphäfvande äro arfsberättigade till egendomarne. Upphäfvandet
framträder emellertid härigenom såsom våld, såsom
ett ingripande i rätten.

15 N:o 14.

Lördagen den 12 Mars.

Jag medgifver visserligen, att, då stiftelser visat sig medföra
sociala eller politiska vådor, de måste kunna ändras. Ett sådant
fali hafva vi i vår historia, då Gustaf Wasa genomförde den stora
reduktionen af klostergodsen. Men förhållandena äro här icke
jemförliga. Tiderna äro icke desamma, och fideikommissarierna
intaga icke samma ställning som den katolska kyrkan.

Utskottet har vidare anfört, att fideikommissen blif vit indragna
i flera främmande länder. Man finner emellertid vid granskning
af förhållandena, att alla dessa indragningar egt rum under politiskt
upprörda, tider. I Frankrike skedde indragningen år 1849,
då landet nyligen genomgått februari revolutionen, i Nederländerna
år 1833 under det krig, som slutade med att Belgien afskilde sig
och bildade en egen stat, i Italien år 1865 på den tid, då den
nuvarande stora monarkien var under bildning. I Danmark beslöt
man år 1849 under dåvarande upprörda tider, att fideikommissen
skulle upphäfvas, men sedan dess har ingenting gjorts för att
genomföra upphäfvandet, och fideikommissen existera fortfarande.

Utskottet säger likaledes, att det skulle vara för rättskänslan
upprörande, att af flera syskon ett får tillträda en förmögenhet,
under det de andra icke få någonting. Utskottet har dock icke
tillerkänt detta förhållande synnerligen stor betydelse, då utskottet
ansett, att fideikommiss i lös egendom skulle fortfarande få finnas och
till och med nya sådana få stiftas. Man kan dock tänka sig, att
sådana fideikommiss kunna vara ganska värdefulla, och då torde,
om af flera syskon ett ensamt får ett sådant fideikommiss, detta
förhållande vara lika upprörande, som om fideikommisset bestode af
fast egendom. Jag tror dock icke, att man får fästa sig vid en
dylik känslostämning. Alla menniskor kunna icke vara lika rika,
och, äfven hvad arfsrätten angår, så medgifver den nuvarande
lagstiftningen en fader att förfoga öfver hälften af sin förmögenhet.
Han kan således gifva åt ett barn hälften af förmögenheten
utöfver hvad som i laglott skulle tillfalla detta barn af återstoden,
under det de öfriga barnen finge nöja sig med att dela resten.
Så gör i allmänhet icke en far, ty han älskar alla sina barn lika
mycket, men saken är tillåten af lagen. Och vidare, om någon
skulle skänka eu annans barn en större egendom, icke kan det
innebära något för rättsokänslan sårande, att detta barns syskon
icke få lika mycket. Åt utskottets förevarande skäl kan jag
således icke tillerkänna mycken vigt.

Ytterligare säger man, att till följd af fideikommissinstitutionen
för stora egendomar hopas på eu hand. Jag tror dock icke, att
fideikommissen äro af den betydelse, att de i detta afseende kunna
anses intaga någon framstående ställning i jemförelse med do
stora rörliga förmögenheter, som finnas samlade på andra personers
händer.

Det invändes också, att förfoganderätten till fideikommissegendom
är begränsad, men häremot finnes ett korrektiv i kongl.

Ifrågasatt

upphäfvande

«/''

fideikommiss.

(Forts.)

N:o 14. 16

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt

upphäfvande

. af

fideikommiss.

(Ports.)

förordningen den 3 april 1810, som medgifver, att Kongl. Maj:t
med högsta domstolen må tillåta inteckning och bortarrendering
af fideikommissegendom eller modifikation af ett eller annat vilkor,
då detsamma icke mera är tillämpligt. Så var ett fideikommiss
förenadt med grufdrift, och förbud hade meddelats i fideikommissbrefvet
mot att bortföra skog från egendomen, men mineralet tog
slut, och som skogen då mera icke behöfdes för grufdriften, borttogs
i denna ordning förbudet mot skogens bortförande. Den
nuvarande lagstiftningen kan således bäfva olägenheter, som inträda
genom ändrade förhållanden, så att icke beliöfver man för
denna saks skull upphäfva hela institutionen.

Vidare har framhållits, att fideikommissegendomarne blifva illa
skötta, särskildt under fardagsåren. Jag har dock varit i tillfälle
att i olika delar af landet se en mängd fideikommiss, och jag har
gjort den erfarenheten, att fideikommissen i allmänhet äro väl vårdade
och skötta egendomar. Jag har funnit, att fideikommissarierna
vanligen af sin ställning anse sig manade att väl vårda
egendomarne och lemna dem i godt skick till sina efterträdare.
Jag har funnit fideikommissen mestadels vara försedda med väl
underhållna eller nybyggda hus, med väl häfdad jord, med god
och sparad skog. Jag erkänner väl, att ett eller annat fideikommiss
må hafva vanvårdats, och särskildt att det under fardagsår händer,
att sterbhusdelegare, som stå utom tillträdarens slägt, vidtaga
åtgärder, som i ett eller annat afseende äro mindre lämpliga, men
detta är icke värre, än som kan hända med hvilka andra egendomar
som helst. Det inträffar lätt, att en person, som utfäst
sig att betala en hög köpesumma för en egendom, för att anskaffa
medel nödgas stycka egendomen och afverka skogen, att han icke
kan väl underhålla husen, o. s. v.

Jag är således af den uppfattningen, att fideikommissen böra
bibehållas. Förhållandena hos oss äro icke sådana, att saken har
någon betydelse för jordbruket. För den, som vill köpa, finnes
tillräckligt med jord till salu. Och det har äfven sin fördel med
sig, att dst finnes fideikommissegendomar, derigenom att dessa
vanligen upplåtas på arrende och således bereda tillfällen till utkomst
åt personer, som äro skickliga jordbrukare, men sakna
medel att nedlägga på inköp af en egen fastighet. Det har visserligen
uppgifvits, att fideikommissen skulle utgöra V20 af all enskild
jordbruksfastighet i landet, men jemför man fideikommissen med
all fastighet, så utgöra de förra blott Vio eller 7-ir, af det hela.

Jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Boström, Filip: Jag har vid flera föregående tillfällen
uttalat den ställning, jag intager till den föreliggande frågan.
När jag nu å nyo begärt ordet i denna fråga, är det icke
derför, att jag har något nytt att tillägga till hvad jag förut anfört,
utan endast för att till dagens protokoll få antecknadt, att jag

Lördagen den 12 Mars.

17 N:o 14.

icke funnit omständigheterna beträffande fideikommissinstitutionen, Ifrågasatt
särskildt sådana de visat sig under de sista åren, vara af be- upphäfvande
skaffenhet att utgöra anledning för mig att byta åsigt i frågan. , .,a''f .

Jag gifver den föregående ärade talaren fullt rätt i att de
större fideikommissen, bvilka han särskildt berörde, i allmänhet äro s

utmärkt väl skötta, men det är i detta fall samma förhållande
med fideikommissjord som med enskild jord. Somliga enskilda egendomar
äro väl, andra illa skötta, och så är det äfven med fideikommissen.
På samma gång jag sålunda erkänner, att de större
fideikommissen i allmänhet skötas väl, måste jag, med den icke
obetydliga erfarenhet, jag eger i dessa frågor, bestämdt förklara,
att så icke är förhållandet med afseende på de medelstora och
de små. Och detta är ganska naturligt. Om man tänker sig
den persons ställning, hvilken får mottaga ett medelstort eller
litet fideikommiss, som förut häftar för intecknad gäld, så finner
man, att de utgifter, som en sådan person bar att vidkännas för
egendomens skötande och betalningen af räntan å inteckningarna,
oftast äro så betungande, att de komma att försvåra hans verksamhet
under hela hans lifstid. Han kan icke på samma sätt
som andra fastigbetsegare skaffa sig medel genom att taga nya
inteckningar, utan ban måste mot namnsäkerbet upplåna rörelsekapital,
hvad som erfordras till anskaffande af inventarier m. m.
dylikt till egendomens drift, och vi veta, att den ränta, man får
erlägga för sådana lån, är vida högre än den, mot hvilken man
under nuvarande förhållanden kan på andra vilkor erhålla lån.

Jag tror således, att, hvad de medelstora och små egendomarne
angår, fideikommissinstitutionen är en verklig tunga.

Långt ifrån att en sådan fideikommissarie kan upprätthålla
institutionens idé att vara ett stöd för familjen, kan det lätt
hända — något, som för öfrigt redan har inträffat — att dennes
syskon, bvilka ej fått emottaga något arf, gemensamt fått stödja
den ende arftagaren.

I denna fråga finnes emellertid en annan sak att beakta,
ehuru den i allmänhet icke tillräckligt betonas, och den är, att
hela fideikommissinstitutionen strider mot det allmänna rättsmedvetandet.
De förhållanden, som i afseende å lagstiftning och
samhällsskick förefunnos, då fideikommissen inrättades, äro så vidt
skilda från de nuvarande, att de ej kunna med hvarandra jemföras.
Säkert är, att det allmänt anses orättvist, att de barn, som
födas af en fideikommissarie, icke få åtnjuta samma arfsrätt som
alla andra barn, och jag är öfvertygad om att en ändring, särskildt
i den rigtning, som herrar Hasselrot och Andersson föreslagit,
icke kan annat än verka välgörande. För min del skulle
jag visserligen icke hafva något emot att vara med om eu
skrifvelse, sådan som utskottet föreslagit, men då jag väl känner
den stämning, som i denna fråga råder i kammaren, anser jag

Första Kammarens Prot. 189S. N:o 14. 2

N:o 14. 18

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt

upphäfvande

«f

fideikommiss.

(Forts.)

lämpligare att ansluta mig till den nämnda reservationen, till
hvilken jag således får yrka bifall.

Herr Nordenfalk: Efter den siste talarens yrkande föreligga
här två skrifvelseförslag, det ena något mer rakt på sak
gående, det andra mera försigtigt och mjukt affattadt, men båda
utgående från uppfattningen om angelägenheten af en lagstiftningsåtgärd
för att få slut på de återstående familjefideikommissen i
fast egendom. Hufvudfrågan är derför, huruvida den uppfattningen
har giltigt skäl för sig, och jag tillåter mig att i denna fråga,
äfven jag, uttala några reflexioner.

Innehållet af 1686 års ofta åberopade testamentsstadga är allmänt
kändt. Den tillkom för att råda bot för de olägenheter, som
uppstått till följd af de olika tolkningar, som gjort sig gällande
i afseende på allt, som testamentsrätten rörde. Denna
stadga medgaf, eller, kanske rättare, sanktionerade en redan
existerande uppfattning, att testator egde stadga en särskild
från allmänna lagens bestämmelser afvikande framtida succession
för viss egendom, och det icke blott, såsom man ofta framhållit,
»till familjens heder och conservation», utan äfven till andra
ändamål, hvarför också en del fideikommisstestamenten visa,
att ändamålet varit något helt annat än att med detsamma lemna
ett stöd åt testators familj genom bibehållande af dess jordegendom.
Våra fideikommiss hafva således alls ingenting att göra
med privilegiesystemet. De äro helt enkelt vanliga testamenten.
Här i landet kan derför bondgården vara fideikommiss, under det
slottet bredvid går ur hand i hand i köp och salu såsom annan
jord. Staten har också låtit sig angeläget vara att behandla dessa
testamenten såsom hvarje annat testamente, och man kan säga,
att ännu i dag är det icke konstateradt, hvilka gårdar i Sverige
äro fideikommiss och hvilka icke äro det. Det är kändt, att länsstyrelsernas
berättelser innehålla uppgifter i sådant afseende, men
dessa måste naturligtvis uppfattas så, att de angå de gårdar, som
anses vara fideikommiss, ty någon pröfning, hvarpå detta anspråk
hvilar, har icke föregått och kan öfver hufvud icke ega rum annat
än på privat initiativ inför domstol, då en fideikommissarie gör
konkurs eller hans arfvingar råka i delo och vilja skifta egendom.
Då händer också, att domstolen, som pröfvar detta testamente såsom
hvarje annat, förklarar, att denna egendom aldrig varit fideikommiss,
lika litet som den är det. Dessa förhållanden äro ju
kända, men det skadar icke att erinra om desamma, emedan af dem
tydligt framgår naturen af denna institution. — Nu emellertid,
oaktadt den lätthet, hvar och en hade att göra dylika stiftelser,
— de kunde göras af såväl stormän som den ringe, af lekman
och lärd — vunno de jemförelsevis icke stor utbredning här i
landet, till dess 1810 års förordning kom och afklippte rätten att
göra fideikommiss. Men icke föll det någon med dåvarande vakna

Lördagen den 12 Mars.

19 N:o 14.

ocfdefoaktådt re,troaktiv verkau åt en sådan lag, Ifrågasatt

ö j i rf , eir ^ öfvande generationen visserligen icke var upphäfvande

rådd att se omhyälfningar i ögonen. Den hade varit med om ,, -haf .
nade i hvarje fall liflig erinran om 1772 1789 och 1809 ,fideikommiss.

, . Delt Kjrgf* uader sådana förhållanden nära till hands att (Forts°
fråga, hvad hafva vi, hvad hafva väl Kongl. Maj:t och Riksdagen
att göra med dessa enskilda testamenten? Frågan om fideikom

S^åÄer skadlighet är a^jord för 88 å" SÄ

- fj å ett sätt- som vi, som nu lefva, icke lära hafva något att
mv&Bda emot. Fn,-att ställa frägan pk klar fot “adgadS d“r
jemte, att Kong] Maj:t med högsta domstolen skulle8 vid kolli —

ega ,meddela bestämmelser om dessa testamentens rätta
förståelse och bästa tillämpning. Allt synes derför vara med
förutseende ordnad t för dessa angelägenheters gilla gång. Och
man forstår så va, den fråga, som man ofta hör framkastas af den
auinanhet, som icke ligger i politiken, den frågan nemligen hvaraf
deS^D^difså fid® ommiss.en ? Ingen främmande har’skada
a, oem. De do så småningom bort af sig sjelfva genom krafter

”Tmt" R S" k“,n''iCke "äVate »åker att »y.7j:
funna* - Tvä , fU fr^ommissen få lefva och dö huru de
motionärer och lagutskottet hafva åtagit sig att
gi.va svai på dessa frågor, och svaret är i korthet, att Sveriges
,„?,rdrar’att. de, återstående fideikommissen lysas i bann. Det
år lätt att kasta fram påståenden. Svårigheterna komma först
Ska bI|estera bevisningen och sammanlänka Sveriges väi
med tillvaron eller icke tillvaron af de återstående fideikommis,
5d!''skottet bär emellertid gjort hvad det kunnat och till

Sn«bÖrJ£i gliVlt lfrågavarande motioner om fideikommis s?nf,

upphäfvande den pondus, som medföljer många anor. Utskottet
har raknat, att dylika motioner varit före åtta gånger men

aim tfiftf f ,ut9k°fre^ 8ema kunde hafva lagt er/eller annan
ana till, ty frågan är en gammal bekant från länge sedan hän da?ar’

de fyra riksståndens tider, då§den användes
for att irritera de t första ståndets känslor. Nu äro visserligen

fenr0r„^träff nga °Ch 1ieSfektabelt att hafva; meu det är med åsig a

! a f6d Peraonhgheter. det är dock vigtigare att de hafva

tofteKållfd t 7 f!fvaV°ch skulle de* befinnas, att så
mke är förhållandet med skälen för fideikommissens afskaffande

,rJag ofvertygad, att det går med motionerna derom som med
släkter nvilkas descendenter led efter led till intet duga; de falla
så småningom ned och dö bort af sig sjelfva.

För att bringa upp frågan till en statsangelägenhet har man
måst taga hvarje skäl till godo, som erbjuder sigS En molionär

ärS skadlig Y^lffiskf öffvert^el8en- att fideikommissinstitutionen
J.g 1 P°btiskt afseende, men han har icke gifvit någon

S?nn«d • ffra a med Janligt förstånd begåfvad person skall
kunna intränga i den tankegång, på grund af hvilken han anser,

N:o 14.

Ifrågasatt

upphäfvande

fideikommiss.

(Forts.)

20 Lördagen den 12 Mars.

att våra nuvarande fideikommissarier hafva haft ett olyckligt inflytande
på Sveriges politik; och skulle också ett skarpare öga
än mitt, ett öga skärpt genom jagt på iideikommissvillebråd, kunna
upptäcka något sådant fall, står man lika fullt der, då man icke
lärer kunna bevisa, att orsaken till detta olyckliga inflytande vant,
icke mannens personliga egenskaper eller brist på sådana, utan
den omständigheten, att han någonstädes i en landsort har ett
stycke jord under fideikommissrätt. Jag tror man kan lemna den
ärade motionären i fred med sin öfvertygelse derutinnan.

Man talar om faran af de stora egendomskomplexerna. Men
hvar man vet, att det finnes små fideikommiss, så små, att de
knappt föda de familjer, som innehafva dem; det finnes något
större, det finnes medelstora och några få stora fideikommiss.
Hur kan man då använda ett dylikt skäl, och det helst i ett land
och på en tid, då hvilken som helst som har pengar kan sammanbringa
jordkomplexer, mycket större än något fideikommiss,
och på dem bygga mycket vackrare slott än som finnes på någon
fideikommissegendom? — Man säger, att fideikommissen h?o illa
skötta Jag bryr mig icke om att undersöka, huruvida de i afseende
på skötseln stå öfver eller under medelnivån, ty hvilket
skäl är detta? I hvilken belägenhet skulle vi, mine herrar, litet
hvar befinna oss, om man kunde taga från oss våra egendomar
eller rubba den rätt, i kraft af hvilken vi besitta dem, allenast
af det skälet, att de icke stå på höjden af tidens kultur? Jag
vet icke, huru många af denna kammares ledamöter, de der äro
jordegare, i så fall finge behålla sina egendomar, men jag får
uppriktigt bekänna, att jag skulle hysa farhåga för mm, ehuru
jag söker vårda den så godt jag kan. Rättskänslan uppiöres,
säger man, deröfver, att ett barn får mer än de andra. Hvarför
tiger då rättskänslan i de tusende fall, då föräldrar med full rätt,
sådan lagen nu gifver dem, testamenterar till ett barn halfva förmögenheten
och låter den öfriga barnskaran nöja sig med den
andra hälften, hvarigenom en blir förmögen men de andra icke.
Detta är en tendens, gemensam för hela den jordbrukande befolkningen,
och hvilar på den af en del förkättrade, af andra
aktade känslan, att det icke är nyttigt, att jorden för hvarje
arflåtares död utbjudes på offentlig auktion. — Man söker äfven
ett stöd i den omständighet, att det skall finnas fideikommissaner,
som sj elfva önska fideikommissrättens upphörande. Jag är öfvertygad
att de göra det i bästa tro. Men huru ställer sig i sj elfva
verket saken? Jo så, att de hafva mottagit en egendom på vissa
vilkor, och så önska de att blifva af med vilkoren och få
behålla egendomen ändå. Detta är en mycket mensklig åstundan
och skulle kanske i lika belägenhet uppstå hos litet hvar af oss,
i h vilkas familjer aldrig något fideikommiss funnits eller, menskligt
att döma, någonsin kommer; men från en dylik önskan är
det lång väg till anspråket på statens medverkan till en dylik

Lördagen den 12 Mars.

21 N:o 14.

evolution, som endast skulle gagna några enskilda personer, ett
anspråk som mig synes väl fordringsfullt. Jag har dermed icke
sagt, att fideikommissarierna hafva det väl stäldt, tvärtom. Men
orsaken dertill är hufvudsakligen den, att statsmagterna på senare
tider tyckas hafva ansett fideikommissen såsom en skattekälla,
ur hvilken man kan ösa ofta och djupt. Såsom bekant,
utgår skatten för fideikommiss, som öfvergå till annan person,
utom de närmaste lederna, med 6 % af egendomens taxeringsvärde,
och dertill kommer, om jag mins rätt, i stämpelsafgift 60
öre per 100 kr. af egendomens värde. Alltså 66/io procent. Man
kan ju utan fara för öfverdrift säga, att detta utgör 2 års nettoreveny
ur egendomen. Om nu 4 ä 5 fideikommissarier dö efter
hvarandra på kort tid, och lagen tillämpas så, att för hvar och
en af dem skall utkräfvas skatt, äfven om de icke hunnit tillträda
fideikommisset, finner hvar och en, att detta blir en förkrossande
skatt, som i många fall kan bringa fattigdom och nöd,
och jag tror att en eventuel fideikommissarie numera bör se sig
för, om han bör mottaga fideikommisset eller afsäga sig detsamma.
Vill man råda bot för detta förhållande och modifiera skattelagstiftningen
i detta hänseende, skall icke jag vara den, som säger,
att sådant strider mot rättvisan.

Lagutskottet har icke kunnat vara okänsligt för den anmärkningen,
att en åtgärd, sådan som den i skrifvelseförslagen åsyftade,
skulle stå i strid med den i hela den civiliserade verlden
giltiga rättsregeln, att civiilagar icke kunna hafva retroaktiv kraft,
och i det afseendet sagt bland annat, att man icke behöfver frukta
någon rättskränkning, om nu lefvande skyddas, då den allmänna
principen för tillvaron af rätt uppställer krafvet på ett rättssubjekt
såsom vilkor härför. Detta synes vilja säga, att om man timmen
före ett barns födelse toge den egendom, som t. ex. farföräldrarna
ställt till o:e mans disposition för att öfverlemnas till barnet vid
dess födelse, så vore deremot ingenting att invända. Jag öfver -lemnar emellertid åt de herrar, som äro mera hemma än jag
i dessa juridiska finesser, att närmare diskutera denna utskottets
sats.

Men i sammanhang härmed kan jag icke gå förbi ett utskottets
yttrande, som ännu en gång visar, att tvenne personer
kunna tolka en lag i diametralt motsatt rigtning och båda dock
tycka lagen vara klar. Lagutskottet har nemligen åberopat den
1810 års förordning, som tillerkänner Kongl. Maj:t med högsta
domstolen rätt att i vissa fall, som icke äro rättsfrågor, meddela
bestämmelser såsom stöd för den åsigten, att lagstiftningen redan
rubbat grunderna för bestående fideikommisstiftelser. Det tillägges
väl »i viss mån», men dock rubbat. Nu innehåller denna förordning,
att denna Kongl. Maj:ts rätt afser ämnen rörande fideikommissers
rätta mening och lästa tillämpning. Det är lätt att
finna exempel på sådana ämnen. Redan 1810 års lagstiftare

Ifrågasatt

upphäfvande

fideikommiss.

(Forts.)

N:o 14.

Lördagen den 12 Mars.

uthäfvande insåS0''hvad,vi hafva oss mer än väl bekant, att en jordegendom
af ''ck® han skötas utan kapital. Fideikommissinnehafvaren får
fideikommiss, derför tillstånd skaffa sig sådant mot vilkor af afbetalning deraf
(Forts.) ph viss tid af egendomens reveny. Ett annat testamente innehåller
förbud för skogshygge för annat än eget behof, på det
egendomens skogar skola bevaras. Nu mera har man kommit
till insigt om att ett säkert sätt att förstöra skogen är att aldrig
eller allt för litet hugga i den. Fideikommissarien får tillstånd
att hugga bort allt gammalt och ruttet och sådant som hindrar
återväxt mot skyldighet att åter kultivera marken. Är detta att
rubba grunderna för fideikommissets bestånd, eller ej snarare att
möjliggöra fideikommissets bestånd under skiftande tidsförhållanden?
Jag öfverlemnar åt kammarens ärade ledamöter att bedöma,
hvilkendera af dessa tolkningar det är, som härvidlag är
den rigtiga.

I öfrigt, med fullt erkännande af de kunskaper, det nit och
den insigt, med hvilka ärenden behandlas i lagutskottet, kan jag
dock icke dölja, att den frågan tränger sig på mig: hafva de
herrar, som deltagit i detta betänkande, verkligen satt sig in i
följderna af den åtgärd, som här åsyftas? Man har genom en
sådan tagit eu viss klass af enskilda testamenten och handskats
med dem efter omständigheterna. Hvarför skulle man icke fortskrida
på den inslagna vägen? Man kunde ju börja med akademiernas,
kyrkornas, skolornas och andra dylika anstalters egendomar.
Dessa ega millioner, och på grund icke af hundra- utan
säkerligen af tusentals olika testamentariska dispositioner, och
det är nog säkert, att det icke finnes ett enda af dessa testamenten,
hvari det icke förekommer någon bestämmelse, med
hvilken man kunde söka sak; och lika säkert är, att de skäl,
som äro använda här, nog skulle kunna användas då. De ärade
herrar, som deltagit i detta betänkande, skulle icke hafva rätt
att beklaga sig öfver, om de uppfordrades att medverka till en
dylik rafistulation, ty den kunde ske på hufvudsakligen alldeles
enahanda skäl, som användas mot fideikommissen eller, rättare
sagdt, på mycket bättre skäl, ty det allmänna skulle sannolikt i
detta fall kunna hafva någon ekonomisk fördel af ändring i eu
eller annan bestämmelse. I alla tider och hos alla folk, som
gjort anspråk på någon kultur, har det räknats såsom ett plus,
såsom en tillökning i en fri mans ställning, hans värdighet, hans
kraft, att kunna göra sin vilja gällande efter döden inom omfånget
af gällande lag. Men det är gifvet, att denna rätt är af intet
värde, derest icke staten med skrupulös noggranhet respekterar
den. lag bort förtroendet till statens lojalitet i detta afseende,
och man har i samma andedrag tagit bort tanken på testamenten
till offentliga ändamål för att ej nämna donationer till enskilde.
Det är ur den synpunkten, som jag anser så betänkligt att begå
denna våldshandling mot de testamenten, som innefatta fidei -

Lördagen den 12 Mars.

23 N:o 14.

kommiss, ock — till kvilket ändamål? Tala icke om »samhällets
sunda utveckling» ock »statens väl» ock dylikt. Staten kar
intet intresse af om några spridda gårdar besittas under fideikommissrätt
eller icke, ock Sverige kar dess bättre en både sund
och stark utveckling, oaktadt den tyngd fideikommissen förmenas
medföra för detsamma. Statsverket skulle till och med kunna
sägas kafva förlust derigenom, att fideikommissegendomarne ofta
öfvergå till aflägsna manliga slägtingar och då få vidkännas
större afgifter, än om de, beröfvade sin fideikommissnatur, ginge
i arf till döttrar. De som varit med om gällande skattelagstiftning
och på samma gång yrka på fideikommissens afskaffande,
hafva derför just ej gifvit bevis på förutseende, då de sålunda
skaffat statsverket ett intresse i fideikommissrättens bibehållande,
som det förut icke egt. Jag ber om ursäkt, om denna så att
säga ekonomiska konsideration synes mesquin, obetydlig gent
emot de höga, rättsliga och moraliska skäl, som tala emot de
föreslagna åtgärderna; men den har fått rum för fullständighetens
skull och på det att förslagen, om de, såsom jag hoppas, falla,
må vara omgifna af den krans epitet, dem rätteligen tillkomma.
Jag har försökt visa, att de åsyftade åtgärderna vore rättsvidriga,
till sina följder betänkliga och — kunna vara förlustbringande.

Måhända skulle motionären, och kanske äfven några af lagutskottets
ledamöter, härvid vilja säga, att allt detta kan vara
godt och väl, men att det alltid återstår något, som ock är i
motionerna särskildt påpekadt: dessa framställningar äro populära
! Jag lemnar derhän, huruvida så är förhållandet, och hvad
vigt ett sådant argument kan ega. Men det vill jag säga, att
svenska folkets allmänna mening, för hvilken äfven jag hyser
stor respekt, den är nog den, att lag och rätt böra råda i landet,
att ingen bör kränkas i de rättigheter, som lagen gifver
honom anspråk på. I det fallet är, såsom bekant, vårt folk
ytterst ömtåligt; och stäldes frågan så upp, att det tillspordes,
huruvida det är tillbörligt, rätt och klokt af staten att bryta
högtidligt ingångna förpligtelser till aflidna — utan att den ens
dertill vore uppfordrad af något afseende å sina lifsintressen —
skulle svaret blifva ett allmänt nej, och det lika visst som att
samma svar skulle falla på den frågan, huruvida det är tillbörligt
af enskild person att af hvilken anledning som helst bryta
sitt hedersord till död man.

Herr grefve och talman, det är klart, att jag efter detta yrkar
afslag på såväl utskottets betänkande som reservationen.

Herr Björnstjerna: Jag måste instämma deruti, att så
väl motionärerna som utskottet varit särdeles frikostiga på stora
och klingande fraser för att stödja sina påståenden. Så går man
i allmänhet till väga, då verkiiga skäl icke finnas att anföra; man

Ifrågasatt

upphäfvande

fideikommiss.

(Forts.)

N:o 14. 24

Lördagen den 12 Mars.

]fråga sa 11
upphäfvande

fideikommiss.

(Forts.)

påstår, att just det man önskar redan är bevisadt och i öfverensstämmelse
med den allmänna rättskänslan. Den ene af motionärerna
förklarar, att fideikommissinstitutionen snarare motverkade
än befrämjade landets kultivering samt medförde en mängd
påtagliga missförhållanden, som stode i uppenbar strid mot det nutida
rättsmedvetandet, den andre förklarar, att den i politiskt, socialt
och nationalekonomiskt afseende vore skadlig samt saknade stöd
i det allmänna rättsmedvetandet. Utskottet upprepar ungefär detsamma.
Till stöd för sina påståenden har utskottet kunnat åberopa
intet mindre än 1810 års skrifvelse från Riksens Ständer,
hvari det heter, att det skulle lända till fäderneslandets heder,
om, sedan de mest hyfsade nationer redan upphäft dessa lemningar
eller nya telningar af feodalismen, svear och göther, som
aldrig varit af främmande nationer med våld tvungne till sådana
inrättningar, icke vore de siste att förekomma ytterligare härmningar
deraf. Det låter något! Det är ju glädjande, att svear
och göther aldrig varit med våld tvungne att införa liknande
inrättningar. Deraf framgår, att de blifvit fullkomligt frivilligt
införda i Sverige. Dessa Europas mest hyfsade nationer, hvilkas
exempel åberopas, voro Frankrike jemte flere af dess dåvarande
lydländer, som efter franska revolutionen afskaffade fideikommissinrättningen,
hvilken dock kort tid, sedan Riksens Ständer skrifvit
detta om de »mest hyfsade nationer», af samma nationer återinfördes
och sedan qvarstod, till dess nya revolutionära förhållanden
uppstodo. Utskottet åberopar och angifver, huru familjefideikommissen
i andra länder blifvit upphäfda. I Frankrike afskaffades
de 1849 efter februarirevolutionen, i Nederländerna genom lagen
af den 1 oktoker 1883 efter den revolution, som lösslet Belgien
från Holland, och uti Ralien genom lag den 30 november 1865
efter de omstörtningar, som medförde Italiens enbet. I Danmark
upptogs i 1849 års grundlag, när enväldet afskaffades och en
liberal konstitution antogs, stadgandet, att fideikommiss för framtiden
ej finge upprättas, hvarjemte genom lag närmare skulle ordnas,
huru de bestående skulle öfvergå till fri egendom. Det
är nu nära 50 år sedan den dag, då detta bestämdes, men någon
åtgärd för fideikommissens afskaffande har ännu icke vidtagits;
tvärtom äro dessa i Danmark i full blomstring under skydd af
den förträffliga inrättning, vi sakna, en förmyndarekammare, inför
hvilken fideikommissarierna äro skyldige redogöra angående vården
af såväl fast fideikommissegendom som af de der mycket vanliga
fideikommisskapitalen. När denna förmyndarekammare finner en
fideikommissarie förskingra honom anförtrodd egendom, sättes han
helt simpelt under förmyndarekammaren, som tager fideikommissegendomen
om hand. Hade vi en sådan här, skulle våra fideikommiss
befinna sig på mycket bättre ekonomisk fot än de nu
göra. Jag skall bedja få komplettera utskottets uppgifter angående
den utländska lagstiftningen i detta afsende. Det finnes ett

Lördagen den 12 Mars.

25 N:o 14.

annat iand, som äfven ligger oss mycket nära, Preussen. Äfven Ifrågasatt
der infördes under revolutionära förhållanden, år 1850, i landets upphäfvande
grundlag, att fideikommissen skulle siskaffas. Redan två år der- fideikommiss.
efter upphäfdes genom en annan lag detta beslut, och följden'' (Forts)
har varit, att enligt uppgifter, som funnits meddelade i tidningarna,
utgöra fideikommissen i Preussen 6 procent af hela konungarikets
areal. Inemot 2/s af fideikommissen hafva upprättats under andra
hälften af nuvarande århundrade. Således, efter det bestämmelsen
om fideikommissens upphäfvande inflöt i preussiska grundlagen,
hafva nära hälften af nu inom nämnda land befintliga fideikommiss
stiftats, och dylika fortfara alltjemt att upprättas. Huru
kan man nu, såsom utskottet, påstå det vara bevisadt, att denna
institutions afskaffande skulle medföra väsentliga fördelar i politiskt,
socialt och nationalekonomiskt hänseende, att det vore stridande
mot det allmänna rättsmedvetandet att läugre bibehålla
densamma, då andra länder, som ligga oss närmast och tillhöra
med oss mest befryndade nationer, oaktadt de under revolutionära
tider i en hastig vändning för 50 år sedan afskaffat fideikommissen,
likväl hafva dessa fortfarande bestående och fortfarande, såsom i
Preussen, tillåta deras inrättande? Jag inser mycket väl, att
många fideikommissarier skulle med glädje se fideikommissrätten
upphäfd och tillåtelse för dem sjelfva gifven att öfverlemna fideikommissen
såsom arfvejord till delning mellan deras barn. Detta
är en mycket naturlig känsla, och det är detta, som många
tycka vara berättigadt. De böra dock besinna, att ifall icke
fideikommissrätten funnits, hade denna egendom, som frågan nu
gäller, säkerligen för länge sedan varit styckad mellan arfvingar
i äldre leder och förmodligen varit ur slägtens hand. Den
nuvarande fideikommissarien hade nu måhända stått der såsom en
fattig man, och de yngre barnen, hvilkas talan utskottet för, hade
icke haft den stora fördel af fideikommissen, som nu för dem
kan påräknas deraf. Deras fader kan bekosta dem en god uppfostran
och måhända äfven samla något för att lemna dem i arf;
de böra sedermera hos sin broder kunna finna understöd och
möjligen äfven ett hem. För min del ser jag med glädje, att
åtminstone några af våra gamla historiska slägter, tack vare inom
dem befintliga fideikommiss, kunna innehafva en oberoende ställning.
och jag skulle högeligen beklaga, om dessa komme att
skingras och delas. Det vore långt ifrån en handling af rättvisa
och billighet att förvandla fideikommissen till arfvejord; det vore
ett uppenbart våld, det vore ett öfverflyttande af eganderätten
till andra från den, som lagligen dertill vore berättigad. Sådant
har. så vidt utskottet visat och jag sjelf kunnat finna, aldrig
skett i andra länder, utom under revolutionära tider och i sammanhang
med antagandet af demokratiska författningar. Men jag
hoppas, att sådant icke måtte komma i fråga hos oss under våra
lugna tider och i vårt lagbundna samhälle. Hvad herr Hasselrots

N:o 14. 26

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt reservation beträffar, är den mycket moderatare; det kan ju mycket
upphäfvande väi hända, att man, på sätt han tänkt sig, genom öfverensfideikommiss.
kommelser inom vederbörande slägt kunde komma till en delning af
(Forts.) v^88a fideikommiss. Men sådant blefve i alla händelser undantagsfall;
åtminstone komme ett mycket stort antal fideikommiss
att qvarstå. Någon fördel torde derför icke vara att vinna af
reservationens bifallande, utan förenar jag mig med den förste
och tredje talaren i deras yrkande om afslag å såväl utskottets
betänkande som å reservationen.

Herr Pettersson, Carl: I eu till kammarens ledamöter i
dag utdelad broschyr angående de svenska familjefideikommissen
tillkännagifver författaren strax i början, att han »hvarken vore
af adlig börd eller hade någon utsigt att blifva innehafvare af
fideikommiss eller eljest kunde vinna någon fördel för egen räkning
af fideikommissinstitutionens bibehållande i vårt land». Allt
detta kan jag till alla delar underskrifva för min egen del och
vågar påstå, att jag är fullkomligt opartisk uti frågan. Jag vill
således, efter den förmåga jag har, skärskåda densamma från
rättens och lagens synpunkt.

En föregående talare sade, att denna institution strider emot
det allmänna rättsmedvetandet. Jag skulle vilja gifva honom
rätt, så vida det vore fråga om införandet och upprättandet af
familjefideikommiss, men.så är det icke, utan om bibehållandet af
gamla, och jag får då säga, att det snarare skulle uppröra rättsmedvetandet,
om man bifölle lagutskottets förslag. Betraktas
saken från rättslig synpunkt, må det medgifvas, att institutioner,
så fast beseglade, som den ifrågavarande, icke annat än på de
mest giltiga skäl kunna rödjas ur vägen, och rödjas de undan,
så kommer mycket annat att följa med; jag beder att till belysning
häraf få ur den lilla broschyren meddela ännu ett utdrag,
der det heter: »Skulle man ej vidare respektera de bestämmelser,
som århundraden igenom blifvit gjorda af enskilda medborgare,
i ändamål att deras ofta nog med mycken sträfvan förvärfvade
egendom för framtiden skulle tjena till deras egen slägts uppehållande,
så funnes ju heller ingen anledning till att helighålla
de dispositioner, som ganska ofta af samma personer i samma
testamentshandling, som innehåller fideikommissbestämmelserna,
äro gjorda till förmån för andra stiftelser, såsom kyrkor, hospital,
stipendier och barmhertighetsinrättningar. Skulle ej det ena slaget
af stiftelser vara heligt inför lagstiftningen, hvarför skulle då det
andra vara det?» Men det är ju icke blott fideikommiss, som
bestå af stora possessioner; aktiebolag ha egendomar, som omfatta
hela socknar. Skulle nu familjefideikommissen upphäfvas, så blefve
väl nästa steg ett försök att på något sätt komma åt sistnämnda
egendomar, och det lärer icke stanna dermed, om man beträder
den nu föreslagna vägen. I det landskap jag tillhör finnas, efter

Lördagen den 12 Mars.

27 N:o 14.

besparingsskogars försäljning, stora fonder, uppgående till million- Ifrågasatt
tals kronor; hvar finnes säkerhet, att de få vara i fred, om man upphäfvande
upphäfver stiftelser, som efter alla laga former blifvit stadfästa? fideikommiss.
Jag anser det sålunda ur rättslig synpunkt vara ett mycket vågadt /Forts)

och farligt steg, om Riksdagen bifölle, hvad lagutskottet här v

föreslagit.

Beträffande frågans nationalekonomiska sida, hafva fideikommissegendomarnes
skötsel af den ene motionären erhållit de
allra bästa vitsord. Motionären säger: »Han ville visst icke förneka
de faktiska förhållanden, att ett stort antal fideikommissegendomar
vore väl häfdade, att bland dem äfven funnes flera, som sköttes
på ett mönstergilt sätt, samt att fideikommissen, såsom merendels
belägna i våra bördigare landsdelar och omfattande stora jordarealer,
hade goda förutsättningar att gifva större afkastningar
än sådana mindre hemmansdelar, hvilkas egare icke mägtade att
draga fördel af nutidens många arbetsbesparande maskiner och
öfriga hjelpmedel.»

Jag har äfven af personer, som känna till förhållandena, hört
meddelas, att såväl i afseende på agrikultur som äfven beträffande
skogsvården framstå fideikommissegendomarne såsom mönster.

Då för några år sedan en dylik motion var framme, åberopades
för institutionens afskaffande, att dermed möjlighet bereddes för
mindre bemedlade att anskaffa sig egna jordbruk. Detta har en
af motionärerna berört, men med mycket len hand, hvarför man
väl får antaga, att det ifrågavarande behofvet icke vore så stort.

Den ömtåligaste punkten i denna fråga och sannolikt den,
som förskaffat motionärernas förslag de flesta anhängare, är dock
familjeförhållandena, hänsyn till arfvingarna. Men har icke
senare tiders lagstiftning härvidlag, såsom den förste talaren
antydde, gått reaktionärt till väga och slagit in på en likadan
bana, som de förkättrade fideikommisstiftelserna, i det att en far
nu kan med full laglig rätt genom testamente begåfva det ena
barnet med dubbel arfvedel mot det andra? Hvad lagutskottet
från denna synpunkt anfört såsom bevekande skäl att öfvergifva
tanken på fideikommissens bibehållande, torde derför icke hålla
streck.

Slutligen vågar jag påstå, att lagutskottet icke varit lyckligt,
då det åberopat sig på förhållandena i andra länder, ty, såsom
redan påpekats, hafva förändringar på detta område vidtagits
under och efter revolutionära omhvälfningar, men att vi skalle
hemta våra förebilder från sådana förhållanden, vill nog icke
lagutskottet; ty i hvarje revolution få lag och rätt maka åt sig.

På dessa skäl får jag, herr grefve och talman, yrka afslag på
lagutskottets hemställan.

Herr von Ehrenheim: Då en ledamot af denna kammare,
hvars röst här alltid hörts med synnerligt nöje, men hvars ställ -

N:o 14.

Ifrågasatt

upphäfvande

. af

fideikommiss.

(Ports.)

28 Lördagen den 12 Mars.

ning för närvarande torde göra honom obenägen att yttra sig i
en fråga, sådan som denna, vid 1894 års riksdag uttalade sig i det nu
föreliggande ämnet, fäste han kammarens uppmärksamhet derpå,
att man icke borde gifva en lagstiftning retroaktiv verkan. En
sådan verkan, gifven åt civillag, vore alltid origtig, så vida icke
sådana samfundsförhållanden förekomme, som utgjorde tillräcklig
anledning för lagstiftaren att afvika från den i allmänhet rätta
grundsatsen. Jag är fortfarande af denna uppfattning i fråga
om fideikommissen. Upprättade, som de äro, med stöd af den
lagstiftning, som gälde, då de stiftades, böra de icke genom en
senare lagstiftning upphäfvas, så vida icke synnerligen starka
skäl för en sådan åtgärd kunna anföras. Att sådant icke är förhållandet
nu är åtminstone min öfvertygelse.

Jag skall då börja med det skäl, som för mig, om det vore
giltigt, skulle hafva den största betydelsen, eller att fideikommissinstitutionen
strider mot det allmänna rättsmedvetandet, derigenom
att en egendom, som tillhör en familjefader, skulle tillfalla ett
af barnen, utan att de andra deri finge någon del. Men att
anse detta i fråga om fideikommissen strida emot det allmänna
rättsmedvetandet beror helt och hållet på en missuppfattning, ty
fideikommisset finnes i familjen endast derför, att det är ett
fideikommiss, endast derför att detsamma på grund af testamentariskt
förordnande gått oförändradt från led till led, och
man kan väl icke påstå, att de öfriga barnen skulle hafva större
fördel, om fideikommisset icke funnes, än nu, då det finnes der
med alla förmåner det erbjuder familjefadern i fråga om barnens
uppfostran och försörjning.

Jag vill icke inlåta mig på frågan, huruvida fideikommissen
skötas väl eller icke. Jag anser, att den ärade talaren från
Halland i detta fall fullständigt påvisat, att denna fråga är mycket
för kinkig att inlåta sig på såsom grund för någon lagstiftningsåtgärd.

Det andra skälet, som skulle kunna åberopas mot fideikommissen
var det nationalekonomiska, det, att en del af den
svenska jorden vore bunden och undantagen från det fria utbytet.
Det skälet kunde ju också hafva sin giltighet, om icke genom
1810 års lag fideikommisstiftandet hade upphört, och följaktligen
den jord, som ligger under fideikommissrätt, voro»inskränkt till
hvad då fans. Den beräknas efter taxeringsvärdet till V20 af
den svenska jorden, men att detta förhållande icke har någon
betydelse för möjligheten att i vårt land skaffa sig eu jordtorfva,
det har till och med motionären erkänt, då han säger, att det nu
icke finnes andra olägenheter från denna synpunkt än att, om
möjligen någon del af eu fideikommissegendom skulle behöfvas
för något ändamål, den icke kan förvärfvas på annat sätt än
genom egoutbyte. För min del anser jag, att detta skäl icke
har någon sådan giltighet, att derpå bör grundas en så farlig,

Lördagen den 12 Mars.

29 N:o 14.

jag vågar säga, en så våldsam åtgärd, som den lagutskottets Ifrågasatt
majoritet tillstyrkt. upphäfvande

Hvad åter beträffar det af den ärade reservanten framstälda -fideikommiss
förslaget, så ifrågasätter jag visst icke annat än att det är afgifvet (p0rts)
af den ärligaste öfvertygelse och i den bästa afsigt, men alla
sådana kringgående rörelser tror jag den, som står på försvarets sida,
väl bör akta sig för, ty vi veta icke, hvart det i sin utveckling
sedermera kan leda; äfvenledes är det en ganska obestämd utväg
för fideikommissens upplösning, som reservanten anvisat.

För att nu återgå till det allmänna rättsmedvetandet, så
frågar jag, om detta medvetande kan anse sig tillfredsstäldt deraf,
att den siste fideikommissariens barn eller arfvingar blifva de,
som dela fideikommisset, sedan det genom sin egenskap af fideikommiss,
generation efter generation bevarats och bevarats odeladt.

Jag anser derför för min del det vara det för kammaren ojemförligt
tryggaste att afslå såväl utskottets som reservantens
förslag.

Herr Hasselrot: Då jag nu tillåter mig att för kammaren
förorda det förslag till skrifvelse, som innefattas i min reservation,
anhåller jag till en början att få fästa kammarens uppmärksamhet
på skiljaktigheten mellan denna reservation och utskottets
förslag. I det senare begäres, såsom kammaren finner, att Kongl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lag, hvarigenom fideikommisstiftelser i fast egendom på landet
och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till öfvergångsstadganden.

Det förslag till skrifvelse, jag tillåter mig förorda, innehåller dels
en begäran om utredning rörande beskaffenheten och omfånget
af bestående familjefideikommisstiftelser — en sådan utredning är
ju under alla förhållanden nyttig och gagnelig för bedömande af
frågans vigt och betydelse — samt dels att Kongl. Maj:t täcktes
taga under öfvervägande, huruvida gällande bestämmelser om
dylika stiftelser må kunna, enligt öfverenskommelse inom vederbörande
slägt eller under annat lämpligt vilkor och förbehåll,
upphäfvas eller förändras samt, endast i det fall Kongl. Maj:t
finner sådant lämpligt, derom för Riksdagen framlägga förslag.

Då jag nu ingår på de sakliga förhållandena, skall jag,
såsom flera af de ärade talarne redan hafva gjort, först fästa mig
vid den rättsliga sidan af saken. Såsom redan påpekats, är den
första skriftliga urkunden i vår rätt rörande fideikommisstiftelser
testamentsstadgan af den 3 juli 1686, hvars 5 § innehåller
bestämmelser rörande testators rättighet att inrätta fideikommiss.

Sedermera har dock denna stadga upphäfts genom 1734 års lag,
som i 16 kapitlet ärfdabalken endast innehåller den allmänna
bestämmelsen, att en hvar svensk man eller qvinna hafve våld
att göra testamente med eller utan vilkor. Nu kan man emellertid
sätta i fråga, huruvida en sådan allmän bestämmelse som

N:o 14. 30

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt

upphäfvande

«/

fideikommiss.

(Forts.'')

denna uti 16 kapitlet ärfdabalken verkligen kan berättiga en
testator att stadga hvilka vilkor som helst och bestämma för
evärdeliga tider, huru hans qvarlåtenskap skall behandlas. Det
har också påståtts, att de fideikommisstiftelser, som hafva tillkommit
på grund af 1734 års lag, och hvilka utgöra det öfvervägande
antalet, sakna rättslig giltighet. Jag vill dock för min del icke
ställa mig på denna ståndpunkt, utau tillerkänner de efter 1734
stiftade fideikommissen samma rättsliga grund som de äldre, men
hvad jag på det bestämdaste vågar bestrida är, att sådana
institutioner, som stiftats på grund af gällande civillag, hafva annan
eller bättre rätt än sjelfva civillagen. Laudhöfding Bergström, som
många gånger yttrade sig rörande denna fråga, jemförde hvarje
fideikommissinstitution med en speciallag. Men hafva statsmakterna
rätt att ändra civil lag, hafva de äfven rätt att, om de så
finna lämpligt, ändra speciella lagar, som äro baserade på en
civillag. De svenska lagstiftarne hafva också alldeles uppenbart
haft denna uppfattning af saken. Se vi på den redan förut i
dag omtalade förordningen af 1810, så finna vi, att denna gjort
en ganska betydlig inskränkning i afseende på testamentanska
dispositioner rörande fideikommiss. I nästan alla fideikommissbref
finnes förbud intaget att sälja, bortbyta eller inteckna fideikommiss.
Alla dessa bestämmelser hafva ju samma kraft och böra
medföra samma skyldighet för staten att respektera dem. Men
hvad gjorde 1810 års lagstiftare? De upphäfde visserligen icke
förbudet att sälja fideikommissegendom, men de medgåfvo rättighet
att under vissa vilkor bortbyta och inteckna fideikommiss,
genom hvilken senare åtgärd, i många fall, fideikommissens värde
faktiskt nedsatts med hälften eller en tredjedel. Icke heller förelåg
då något nödfall, som kunde berättiga ett sådant statsmagternas
inskridande. Man fann helt enkelt åtgärden behöflig och lämplig,
och på sådan grund och ingen annan vidtogs densamma. Statsmagterna
handlade då, såsom de städse hafva gjort och såsom de
böra göra i alla lagstiftningsfrågor. Då förhållandena i ett eller
annat afseende blifva sådana, att gifna stadganden visa sig origtiga
och olämpliga, böra dessa ändras, under förutsättning att icke
enskild rätt derigenom kränkes. Jag vågar också påstå, att genom
en sådan åtgärd, jag nu ifrågasatt, kan icke någon enskilds rätt
lederas. För att någon sådan rätt skall kunna lederas, måste ett
rättssubjekt förefinnas, en enskild person eller en s. k. juridisk
eller moralisk personlighet. Att skilja en sådan från den egendom,
som han genom testamente erhållit, vore enligt min mening
ett våld, som jag ingalunda kunde tillstyrka. Lika orätt vore det
att från slägten taga samt till staten indraga eller till något annat
ändamål donera den egendom, som på grund af fideikommisstiftelse
tillhör densamma. Här åter ifrågasattes endast att gifva
slägten tillfälle att på annat sätt, än hittills på grund af fideikommissbrefvet
kunnat ske, ordna om egendomen. Man behöfver

Lördagen den 12 Mars.

31 N:o 14.

härvid icke taga hänsyn till ofödda slägten; de få finna sig i de Ifrågasatt
förhållanden, som äro för handen i verlden, då de komma till uppöfvande
Det är för öfrigt icke blott i vårt land, som uppfattningen af ^ ■

statsmagternas befogenhet i detta fall varit sådan jag nu fram- Jide^omJmSsstält
den. I de flesta civiliserade stater, der fideikommissinstitu- ° s
tionen varit införd, har denna, trots allt tal om okränkbarheten
af testamentariska dispositioner, dock blifvit upphäfd. Det är
visserligen sant, att sådant ofta skett efter revolutioner eller revolutionära
rörelser, men jag finner deri ingenting klandervärdt.

Det är naturligt att under upprörda samfundsförhållanden komma
de tankar, som ligga på djupet hos folket, lättast till sin rätt, och
hvad folket då i allmänhet känner får sitt uttryck i lagstiftningen.

^ ''sar sig att något misstag egt rum, sker snart ändring under
lugnare förhållanden.

I Preussen, der, såsom af en talare förut omnämnts, fideikommissinstitutionen,
efter det den blifvit upphäfd, åter införts, och
der man till och med ännu får stifta nya fideikommiss, har emellertid
allt sedan 1807 slägten haft rätt att i s. k. familjeråd ändra
vilkoren i en fideikommiss-stiftelse eller helt och hållet upphäfva
en sådan. Enahanda rätt, eller ungefär hvad jag afser få i
Sverige infördt, gäller också i de flesta öfriga tyska länder, hvilka
bibehållit fideikommissinstitutet, äfvensom i Österrike.

Jag vill i detta sammanhang omnämna en annan sak, som
icke torde vara så allmänt känd. Man talar så mycket om Englands
parlamentariska storhet och vigten i sådant hänseende för
detta land att hafva sina stora majorater. Men det lär vara
endast ett mycket ringa antal egendomar i England, som äro
fideikommiss i den mening, vi förstå dermed. Deremot upprätthålles
eu stor del af de engelska majoraten genom familjemedlemmarues
energi sålunda, att då ett testamente gäller i två
generationer, för son och sonson, den sistDämnde, då han tillträdt
egendomen, åter testamenterar den till sin son och sonson
o. s. v.

Hafva nu statsmagterna en sådan befogenhet, som jag kanske
något vidlyftigt sökt bevisa, så återstår frågan: böra statsmagterna
för närvarande begagna sig af denna befogenhet, eller böra de
låta förhållandena vara sådana de äro? I sådant fall skall jag
först be att något få fästa mig vid den statsekonomiska sidan
af frågan.

Det måste ju vara ett vigtigt statens intresse, att landets
jord skötes så väl som möjligt och att inga direkta eller indirekta
hinder i lagstiftningen förefinnas, som kunna minska utsigten härtill.
Jag tror emellertid, att den institution, hvarom nu är tal,
är ett väsentligt hinder för att en del af Sveriges jord blir så
väl skött, som den borde och kunde vara under andra förhållanden.
Jag är villig erkänna, att flere af de stora fideikommissen
i Skåne och Södermanland och kanske äfven på andra

N:o 14. 32

Ifrågasatt

upphäfvande

fideikommiss.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

ställen äro mönstergilt skötta och utgöra ett godt föredöme för
den ort, der de finnas. Men vi hafva en stor mängd små och
medelstora fideikommiss i vårt land, med hvilka detta icke är
förhållandet. — Jag har sjelf personlig erfarenhet härutinnan från
orter i mellersta Sverige, Vester- och Östergötland, och äfven i
Småland, och jag vågar påstå, att på många ställen äro dessa
små-fideikommiss en skamfläck för den trakt, der de finnas. De
äro sämre skötta än någon annan jordegendom der omkring. Den
ärade talaren på södermanlandsbänken påpekade ett par anledningar
härtill, nemligen bland annat svårigheten för en fattig
fideikommissarie, som tillträder fideikommisset utan inventarier,
att skaffa sig lån, hvarför han mången gång får betala dryga
räntor. Jag har hört exempel på att eu sådan fideikommissarie,
som ej hade någon säkerhet att erbjuda, fått betala ända till
20 proc. till en person för att få låna hvad han behöfde för att
kunna bruka fideikommisset. Den, som lånade ut penniugarne,
sade, och detta med full rätt: jag har ju ingen säkerhet; dör ni
i morgon, är jag utaf med mina penningar; endast om ni får
lefva någon tid, kan jag få igen dem. Jag behöfver derför en
högre procent än annars.

Men det är äfven en annan omständighet, som gör, att
fideikommissen icke äro väl skötta. Fideikommissarien har en
osäker, ja nästan sämre ställning, än en arrendator. En arrendator
vet nemligen, att hvad han lägger ned på jorden, det får,
om icke han sjelf, så alla hans rättsinnehafvare nytta af under
den tid, som arrendet varar. En fideikommissarie deremot har
besittningsrätt endast på lifstiden. Under sådana förhållanden
är det naturligt, att han i allmänhet drager sig för att lägga ned
kostnader på egendomen, som i lyckligaste fall tillfaller ett af
hans barn, men mången gång en aflägsen slägting. Tvärtom
ligger den frestelsen rätt nära att suga ut fideikommisset så
långt man kan, för att derigenom kunna skaffa inkomster.
Mångenstädes uthyres åkern, och skogen sköflas hänsynslöst för
att skaffa penningar till de barn, som eljest ingenting få, när
fideikommissarien går bort. Jag behöfver nog icke särskildt fästa
uppmärksamheten på de upprörande exempel på sköfling af
fideikommissegendomar, som egt rum under fardagsår, då fideikommiss
öfvergått från en slägtgren till en annan. Sådant har
ju händt för ej länge sedan i Skåne, och i dessa dagar berättas
sådant äfven från Stockholmstrakten; skog har uthuggits, hus
hafva bortförts, alléer raserats, trädgårdar förstörts m. m., och
emot ett sådant tillvägagående står man alldeles redlös,_ ty det
finnes ingen möjlighet att med stöd af lag lägga hinder i vägen
derför.

Nu säger man kanske, att mycken egendom i enskilda händer
också vanskötes och sköflas. Men då vill jag påpeka, att det
just är egendomarnes egenskap af fideikommiss, som vållat den af

Lflrdagen don 12 Mars. 33

niig anmärkta vanskötseln och sköflingen. Hade dessa icke varit
fideikommiss, hade åtminstone icke denna anledning dertill förefunnits.

Det är heller inga småsaker, som det här gäller. Man har
visst försökt reducera frågan genom att ställa all fastighet inom
landet i jemförelse med fideikommissen, men då det i nu anmärkta
hänseende, egendomarnes vanskötsel och sköfling, egentligen är
fråga om jordbruksfastighet, torde man hufvudsakligen böra fästa
sig vid sådan fastighet, och, enligt hvad lagutskottet upplyser, är
taxeringsvärdet på dylika fideikommiss i Sverige mycket nära V20
af värdet utaf all Sveriges jord å landet. Det torde väl då medgifvas
vara af icke liten vigt för vårt land att se till, att icke
/20 af dess jordegendomar ligger under sådana band, som direkt
eller indirekt lägga hinder i vägen för denna jords lämpliga och
rigtiga skötsel.

Jag öfrergår nu till frågan, i hvad den angår slägten och
fideikommissarien sjelf. Det heter i de flesta fideikommissbref,
att fideikommisset är stiftadt »till slägtens heder och konservation».
Jag tror dock, att detta mål ingalunda vunnits. Heder
följer, enligt min tanke, icke med rikedom, lika litet som fattigdom
medför skam, och ej bättre torde det vara bestäldt med
konservationen. Icke kan det med skäl sägas, att en slägt är
konserverad derför, att en af dess medlemmar tillförsäkras en
större eller mindre rikedom, under det kanske flertalet af slägten
lefver i misére. Vigtigare för öfrigt än all konservation för
slägten är, att inom densamma bibehållas känslor af kärlek, enighet
och förtroende; och det må man väl ändock medgifva, att,
med allt undseende, som syskon hafva för hvarandra och den
kärlek och aktning de hysa för familjen, det dock måste kännas
ganska tungt för de yngre syskonen, då de so sin äldre broder
sätta sig i besittning af kanske allt, hvad som inom familjen
funnits, och de sjelfva ställas i beroende af denne, om de
icke förut satts i tillfälle att försörja sig sjelfva, hvilket icke
så ofta torde vara förhållandet. Jag är viss om, att de känslor
af bitterhet, som härvid väckas, på grund af uppfostran och försynthet
icke så ofta gifva sig högt till känna, men att de i de
flesta fall förefinnas, är alltför menskligt för att kunna bestridas.
Mig förefaller, som det för slägtens heder och konservation vore
lämpligare, att slägten inom sig finge ordna förhållandena med
fideikommisset, som den funne för sig ändamålsenligast. Det
är ju möjligt, att fideikommisset i så fall icke komme att
bibehållas inom slägten, men slägten finge väl valuta för detsamma.
Denna valuta, fördelad på de olika slägtmedlemmarne,
skulle då motsvara fideikommisset, och hvad har man för rättighet
antaga, att de skulle vara vårdslösa och förstöra hvad de
sålunda fått? Kunna de icke lika väl vara förståndigt och praktiskt
folk, som föröka, förkofra och väl förvalta det pund, de fått.

Första Kammarens Prot. 1898. N:o 14. 3

N:0 14.

Ifrågasatt

upphäfvande

. af

fideikommiss.

(Forts.)

N:0 14.

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt Man skulle sålunda, genom en dylik fördelning och utjemning,

upphäfvande tunna få burgna slägter i stället för en rik medlem inom slägten

fideikommiss. Q^r jag nu slutligen till fideikommis3arien sjelf, så är hans
01 S ställning icke alltid så afundsvärd, som man kanske tror. Jag
tänker då först på, att från hans ungdom bar faran vid utbildningen
af hans karakter icke varit ringa. Allt sedan han började
att förstå hvad som säges, har han fått höra, att det är han, som
skall hafva egendomen, det är han, som skall blifva den regerande
der, och smicker och kryperi af tjenarne och underlydande är det
vanliga för honom. Det fordras mycken försigtighet och klokhet
hos föräldrarne att få eu sådan fideikommissarie på rätt väg.
Men detta är ändå icke det värsta. Han har förlorat hvad vi alla
andra hafva att sätta värde på, nemligen den sporre, som ligger
deri, att det fordras energi och kraft för att komma fram i verlden.
Han har icke denna sporre. Han har kommit till verlden,
som man säger, till dukadt bord. Han behöfver icke lägga två
strån i kors, utan sitter vid det, som på grund af föregående
bestämmelser icke kan tagas ifrån honom. Detta kan icke heller
vara nyttigt för hans utveckling till en dugande man.

Nu säger man kanske, att samma fara och olägenhet förefinnes
för alla barn till rika föräldrar, äfven om de icke ha att
förvänta något fideikommiss. Men det är dock en väsentlig
skilnad här vid lag, ty, såsom många af kammarens ledamöter
nog känna, är det kanske en lika svår sak att behålla en ärfd
förmögenhet som att förvärfva en sådan, och denna ärfda förmögenhet
kan förstöras, men ett fideikommiss kan icke gå förloradt.
Det är genom lag tillförsäkradt honom såsom hans säkra
lefvebröd. Men det är just derigenom han förlorar sporren till
energi och verksamhet. Nu vet jag emellertid mycket väl, att
här funnits och finnas utmärkta fideikoinmissarier i vårt land.
Vi hafva särskildt i vår kammare haft och hafva exempel på
framstående sådana personer, men jag vågar dock påstå, att deras
antal är bra neg litet i förhållande till hela antalet fideikommissarier.

Här har äfven berörts en skattefråga, som skulle hafva
sammanhang med förevarande sak. Man har nemligen klagat
bittert öfver, att det lagts för hög skatt på fideikommissen vid
öfvergången af desamma från en innehafvare till en annan. Jag
vill då fästa uppmärksamheten på, att det finnes ingen skilnad
i detta afseende emellan fideikommiss- och annan egendom. Samma
arfsskatt är gällande för den, hvilken får ett fideikommiss, som
för den, hvilken ärfver annan egendom, icke en skilling större i
det ena, än i det andra fallet. Den utgår efter samma grunder
och beräknas efter samma tabeller. Det är visserligen sant, att
man stadgat en ganska dryg skatt vid arf af större förmögenheter,
men detta bör ej kännas tyngre för fideikommissarierna,

Lördagen den 12 Mars. 35 jjto 14.

än för andra. Denna skatt är för öfrigt icke så stor, då det gäller Ifrågasatt
bröstarfvingar, men stiger betydligt, då frågan är om aflägsna upphäfvande
slägtingar. . af

Hvarje rättsordning, huru väl den kan vara grundad från fl<le£°™missbörjan,
lyder dock under utvecklingens allmänna lag, och det kan ° s''
sålunda inträffa, att man måste, till följd af förändrade förhållanden,
ändra eller modifiera eu sådan rättsordning i enlighet
med nyare tiders kraf och tänkesätt. För min del tror jag,’att
det för närvarande icke finnes någon bestämmelse i vår nu gällande
rätt, som så mycket strider emot det allmänna rättsmedvetandet
i vårt land, som just denna fideikommiss-institution.

Jag stödes i denna uppfattning af den gång, frågan haft inom Riksdagen.
Denna fråga har nemligen upprepade gånger väckts, icke,
såsom det i andra frågor en och annan gång ledsamt nog händt,
af eu enstaka motionär, som riksdag efter riksdag kommit igen
med sina hugskott i den ena eller den andra rigtningen, utan
den har väckts under loppet af många år af personer ur skilda
samhällsklasser inom både denna och Andra Kammaren, och
detta icke riksdag efter riksdag, utan allt emellanåt med några
års mellanrum. Den har visserligen hittills städse fallit, men den
har åter dykt upp såsom ett uttryck af hvad folket känner djupt
inom sig. Att rättsmedvetandet i vårt land känner denna institution
såsom en brist i vår lagstiftning, visar också ej mindre
den starka tillslutning — icke tillfällig, utan år efter år — som
denna och liknande motioner haft i Andra Kammaren, hvilken,
man må säga hvad man vill, dock utgör ett troget uttryck för
hvad flertalet af vårt folk i detta fall känner, än äfven den icke
ringa minoritet, som i denna kammare omfattat en ändring i nu
förevarande syfte.

Jag tillåter mig påpeka, innan jag slutar, att ett mera moderat
förslag, till jemkning af nu bestående förhållanden, än det som
i min reservation föreligger, icke torde kunna framställas. Det
lär icke heller vara osannolikt, att, om Första Kammaren antager
reservationen, Andra Kammaren, enligt hvad man kan sluta af
yttranden, fälda inom utskottet, skall kunna förmås att ena sig
om ett sådant förslag, och man då skulle kunna få en lösning af
frågan på denna grund. Jag hyser för min del den uppfattning,
att detta äfven för dem, som skatta fideikommissinstitutionen
högt, skulle vara ett lyckligt resultat. Vi kunna, med den regering,
vi för närvarande hafva, med fullt förtroende lägga frågan
i denna regerings händer. Vi hafva i reservationen ju icke ens
bestämdt. begärt att få något lagförslag, vi hafva endast begärt,
att regeringen skall taga frågan under öfvervägande och, om
regeringen så finner lämpligt, efter verkstäld utredning framlägga
förslag i ämnet till Riksdagen. Kan icke kammaren gå in på
ett sä moderat förslag som detta, så går det, som det hittills
gått, tills den tid kommer, och den kommer säkert, äfven om

N:0 14. 30

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt yi då icke få vara med, när denna institution kanske med ett
upphäfvande enda penndrag slopas. Mig skulle emellertid en sådan utgång
fideikommiss. icke tillfredsställa, då jag ingenting har emot att åtminstone tills
(Forts) vidare bibehålla de större fideikommissen, af bvilka flera skötas
så, att de äro en beder både för den trakt, der de finnas, och för
hela vårt land, under det att den enskilda förmögenheten i de
slägter, som innehafva dessa fideikommiss, vanligen är så stor, att
de yngre medlemmarne af familjen derigenom kunna hållas ternligen
skadelösa för mistningen af del i fideikommisset.

En lagstiftning i ämnet, enligt reservationens innehåll, skulle
för upphäfvande af en fideikommiss-stiftelse förutsätta först en
ansökning af fideikommissarien, vidare slägtens bifall och slutligen
Kongl. Maj:ts tillstånd. Säkrare garantier för att ej förhastade
eller olämpliga åtgärder blefve vidtagna lärer icke skäligen
kunna begäras.

Jag tillåter mig alltså yrka bifall till det skrifvelseförslag,
som i reservationen blifvit framstäldt.

Herr Unger: Detta lagutskottets betänkande och en del af
den förda diskussionen har återkallat i mitt minne, hvad jag
någon gång hört berättas, huruledes en gammal domare, då hans
notarie, som skulle sätta upp domboken, frågade, huru han rätteligen
skulle skrifva utslag i målet, svarade: till en början skall
jag säga notarien, att det icke är fråga om hvad som är rätt,
utan hvad som är klokt. Jag vill tillägga, hvad som ju för
öfrigt framgår deraf, att jag endast hört detta berättas, att den
gamle domaren icke var jag, ej heller var jag den notarie, som
bibragtes denna klokhetslära, hvilken lära jag icke heller hyllar.

Det är väl sant, att i de ärenden, som falla inom .Riksdagens
verksamhet, och som af Riksdagen skola bedömas och afgöras,
finnes i allmänhet icke någon annan synpunkt, än klokhetens,
och deri ligger ock en fara och en frestelse, att man skall förbise
andra synpunkter, då det finnes sådana vid en frågas afgörande.
Det är en sådan frestelse, för hvilken mången, som yttrat
sig både förr och nu i denna fråga, dukat under. Här finnes
en bestämd och afgörande rättssynpunkt, nemligen den, att man
icke skall kränka den rätt, som under skydd af lag en gång tillförsäkrats
ej mindre stiftarne af fideikommiss, än äfven dem, som,
på grund af dessa stiftelser äro berättigade att komma i åtnjutande
af fideikommissen.

Den siste talaren yttrade, att man skall väl icke gifva fideikommissen
större helgd än civillag. Det har ingen begärt. Man
begär endast, att civillag icke skall erhålla tillbakaverkande
kraft på testamentariska förordnanden, som innefatta fideikommisstiftelser,
eftersom civillag aldrig eljest tillägges sådan kraft. 1810
års förordning, sade samme talare, har visat, att man börjat slå
in på vägen att upphäfva fideikommissen, då den tillåtit att i

Lördagen den 12 Mars.

37 N:0 14.

vissa fall få inteckna dem, men man kan väl icke skäligen af Ifrågasatt
den omständigheten, att lagstiftaren, för att bäfva de befogade upphäfvande
anmärkningar, som kunde finnas emot dessa stiftelser, tillåtit -fl ■
fideikommissens intecknande under vissa förhållanden, draga den'' " Cl
slutsatsen, att man är berättigad att upphäfva allt hvad fidei- ''

kommiss heter.

Den siste ärade talaren sade vidare, att här icke vore fråga
om att begå något våld, här vore endast ifrågasatt en oskyldig
skrifvelse, och det skulle bero på slägten att öfverenskomma om
fideikommissens upphäfvande. Häremot vill jag anmärka, att
dertill har slägten icke någon rättighet. Fideikommisset tillhör
icke slägten, utan det tillhör, enligt fideikommissbrefvet, fideikommissarien.
Således har slägten med den saken intet att skaffa.

För öfrigt, säger lagutskottets ordförande i sin reservation, att
Kongl. Maj:t skulle taga under öfvervägande, huruvida gällande
bestämmelser om dylika stiftelser må kunna enligt öfverenskommelse
inom vederbörande slägt, eller under annat lämpligt vilkor
och förbehåll, upphäfvas. Skrifvelsen är alltså icke så oskyldig,
som det förespeglats.

Öfverenskommelse inom slägten förutsättes ju icke såsom nödvändigt
vilkor för upphäfvande af en fideikommisstiftelse — sådant
upphäfvande skulle, enligt herr Hasselrots skrifvelseförslag äfven
kunna ske »under annat lämpligt vilkor och förbehåll». Bland
andra klokhetsskäl, som anföras, men som jag nu icke vill mycket
orda om, emedan de äro tillräckligt genomdebatterade, talar utskottet
om nationalekonomiska, sociala och moraliska skäl, och man
framhåller till och med såsom skäl för bifall till utskottets förslag
svårigheten att uppfostra en fideikommissarie. Den nationalekonomiska
sidan af saken är mycket tvifvelaktig. Man må
vara huru stor älskare som helst af den lilla kulturen, så kan
man icke hoppas, eller ens önska, att all Sveriges jord skulle
komma under sådan kultur. Den stora och den lilla kulturen
behöfva hvarandra båda två. Den ena hjelper och gifver goda
råd och anvisningar åt den andra. Fideikommissen äro icke
så stora, att de hindra egna hems-systemet att göra sig gällande.

Hvad vidare beträffar svårigheten att uppfostra en fideikommissarie,
så är det väl icke värre, än att uppfostra en annan
yngling, som vet på förhand, att han skall ärfva en förmögenhet.

Det säges vidare, att man icke skulle förnärma den enskildes
rätt genom att låta slägten komma öfverens om fideikommisset.

Jo, man skulle, enligt min tanke, förnärma både stiftarens och
fideikommissariens rätt.

Så säger lagutskottet vidare: »Beträffande vidare frågan om
helgden af enskildes dispositioner, gjorda i enlighet med de vid
tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser, erkänner utskottet
visserligen, att lagstiftaren dertill bör taga all skälig hänsyn,
men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse, att, der

N:0 14. 38

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt

upphäfvande

fideikommiss.

(Forts.)

dylika dispositioner under den tid, som förflutit från deras tillkomst,
uppenbarligen kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet
och uppfattningen af hvad samhällets sunda utveckling
kräfver, de böra och måste vika för hänsynen till statens väl.»
Det är åsigter, som synes mig vara högst betänkliga och som
icke jag och, jag förmodar, ingen i denna kammare gillar. Det
skulle bero på rättsmedvetandet om en stiftelse, som en gång är
gjord under skydd af gällande lag, skulle upphäfvas genom en våldsam,
retroaktiv lagstiftning. En åsigt, som leder till sådana konseqvenser,
måste ogillas, och då man för öfrigt icke vet, huru rättsmedvetandet
är i detta fall, kan det med så mycket mindre fog
läggas till grund för en lagstifning i angifvet syfte, som lagstiftaren
här har det beståendes lagliga grund att stå på. Man
åberopar 1810 års skrifvelse, der olägenheterna af fideikommissen
målas uti alltför bjärta färger, och utskottet yttrar derom:
»De uttalanden, som i omförmäld a skrifvelse gjordes af Rikets
Ständer, innefattade i sjelfva verket ett ogillande af hela fideikommissinstitutionen,
ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre
än att hindra uppkomsten af nya fideikommiss i fast egendom.»
Nej, man ansåg icke det år 1810. Man hade ännu då den pietet
för förordnanden, gjorda under skydd af gällande lag, att man
icke ansåg sig kunna upphäfva dem genom nu ifrågasatta våldsgerning.
Jag hoppas, att den åsigt, som i detta fall fans vid
seklets början, skall finnas qvar vid dess slut och ännu långt
derefter, och att man icke skall låta hänföra sig af nyttighetssynpunkter
— som för öfrigt äro tvifvel underkastade — att begå
ett sådant våld, som här är ifrågasatt.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Rudebeck: Jag har reserverat mig mot utskottets
betänkande, med angifvande det jag ansett, att utskottet bort
afstyrka bifall till motionerna. Dermed är min mening uttalad,
och då nu redan så mycket blifvit yttradt i denna fråga, skall
jag endast helt kort angifva skälen för min mening.

Det ligger, enligt mitt förmenande, synnerligen stor vigt
derpå, att den lagstiftande magten icke ingriper i fråga om giltigheten
af upprättade, vare sig testamentariska eller andra förordnanden,
som tillkommit med stöd af de lagar, hvilka gälde, då
förordnandena upprättades.

Ett sådant ingripande bör åtminstone aldrig ske annat än i
ytterst sällsynta fall, då ett synnerligen vigtigt och stort intresse
från statens sida det kräfver, såsom då dessa förordnanden alldeles
otvetydigt innebära en fara för samhället eller strida mot samhällets
rätt och bästa och hvad en sund utveckling kräfver. Med
denna utgångspunkt är det alldeles gifvet, att jag vid bedömandet
af de föreliggande motionerna anser en noggrann pröfning af de

Lördagen den 12 Mars.

39 N:0 14.

skal, motionärerna åberopat, böra föregå, till utrönande af om dessa
skäl hafva den stora och vigtiga betydelse, jag ofvan angifvit.

Tnlareu på hallandsbänkeu, hvilkens anförande kammaren
uppmärksamt åhörde, bar efter mitt förmenande alldeles blottat
svagheten i dessa skäl och påvisat, att de ingalunda kunna tillerkännas
den vigt och det värde, motionärerna förmena, eller berättiga
till det ingrepp från statens sida i enskildes rätt, som i motionerna
ifrågasatts. Härutöfver vill jag på ett par af motionärernas
meningsfränder stundom framhållna skäl särskildt fästa uppmärksamheten.
Det heter nemligen hos dem, både i tal och äfven i
skrift, att eu sund jordstyckning kräfver fideikommissens upphäfvande
för att derigenom bereda eu torfva åt den obemedlade.
En hvar god medborgare kan naturligtvis icke hafva någonting
emot, att staten gör hvad göras kan för att bereda den obemedlade
en egen torfva. Men icke bör väl det ske medelst en rättskränkning
mot andra, och ligger det verkligen i åberopandet af detta skäl,
»eu torfva åt de obemedlade», en sådan mening och är det således
icke blott ett vackert talesätt, då är dess innebörd högst betänklig
och bör skälet med allvar afvisas. Ty, skall åstundan att bereda
den obemedlade eu liten torfva medföra rätt för staten att taga
ifrån eu annan den större torfva han eger, då hafva vi kommit
in på en väg, som är farlig att fortsätta.

Jag kan icke underlåta att äfven uppehålla mig något vid ett
annat skäl, som anförts för fideikommissens upphäfvande, nemligen
att det ligger något demoraliserande för en ung man i medvetandet
om eu framdeles honom tillkommande förmögenhet.
Först och främst vill jag då hemställa, om medvetandet om en
blifvande förmögenhet i form af fideikommiss kau vara mera
demoraliserande än förväntan om ett stort arf i gods eller penningar.
Vidare vill jag ifrågasätta, om den uppfattning är rigtig,
som lägger skulden till den unge mannens demoralisation på
fideikommiss stiftelsen, och det i den grad att staten skall upphäfva
en sådan stiftelse, på det den ej må motverka en god
uppfostran. Kan det sägas, att denna uppfattning öfverensstämmer
med uppfostrans rätta mening och ändamål.

Då det så mycket ordats om de misshälligheter, den afund
och de tvister inom familjekretsar, som fideikommissen uppkallat,
vill jag tillägga, att den, som varit något med i lifvet och haft
något att skaffa med arfsutredningar och dylikt, vet också, att
osämja och trätor kunna uppkomma i mycket obetydligare fall,
än då det är fråga om fideikommissrätt, och att göra sjelfva fideikommissinstitutionen
uteslutande eller i det väsentligaste ansvarig
för siägtsmedlemmarne3 tvister, är enligt min uppfattning icke
rätt och sant. Jag vill visst icke förneka, att misshälligheter
kunna förekomma och äfven förekommit mellan fideikommissarier
å ena och deras syskon eller andra anhöriga å andra sidan, men
jag är ock öfvertygad att man, i intresset och ifvern för denna

Ifrågasatt

upphäfvande

fideikommiss.

(Forts.)

N:0 14. 40

Ifrågasatt

upphäfvande

fideikommiss.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

institutions upphäfvande, icke tvekat att färglägga förhållandena
så starkt, att de för ett opartiskt öga skola befinnas ingalunda
motsvara verkligheten.

Då jag, såsom af utskottsbetänkandet framgår, ansett, att
motionerna bort af utskottet afslås, och hvarken kunnat godkänna
utskottets pluralitetsmening eller den något derifrån afvikande
mening, som utskottets ordförande jemte en ledamot framlagt, vill
jag något tala om dessa två meningar, och finner jag då i sak
icke någon egentlig skilnad dem emellan. Det är, såsom en högt
ärad talare för en stund sedan yttrade, om jag uppfattade honom
rätt, endast en kringgående rörelse, och i likhet med honom går
jag hellre rakt fram på målet, än jag använder denna omväg.
Jag vill också fästa uppmärksamheten på, att det finnes ett ord
i den af herrar Hasselrot och Andersson afgifua reservation, som
lätt glider undan uppmärksamheten, men som icke bör förbises;
det står nemligen »enligt öfverenskommelse inom vederbörande
slägt eller under annat lämpligt vilkor*. När man härmed sammanställer,
hvad den ärade ordföranden i lagutskottet nyss yttrade, att
äfven lämplighetens synpunkt kan vara till fyllest berättigande för att
lagstiftningen omintetgör bestämmelser, som enskilda personer
med stöd af gällande lag stipulerat, då blir man minst sagdt
mycket tveksam, om en hemställan i den form, denna reservation
gifver den, kan afse att vara något annat, än hvad som utskottets
pluralitets hemställan innehåller. För mig synes det uppenbart,
att i de båda förslagen kärnan är densamma, fastän skalet är
finare och mjukare i det ena, men hårdare och gröfre i det andra;
men denna endast på ytan varande skilnad är ej att bygga på.

Beträffande nu dessa reservanters förslag, att fideikommissen
skulle kunna upphäfvas »enligt öfverenskommelse inom vederbörande
slägt», vill jag återföra i minnet, hurusom lagutskottets
ordförande för en stund sedan ville kraftigt framhålla såsom
en följd af ett fideikommiss, att det icke så sällan saknades kärlek,
enighet och förtroende inom familjen. Jag hemställer emellertid
till eu hvar, om det är tänkbart, att man vid den utredning och
skiftning, som ett brytande af fideikommisstiftelserna på sätt jemväl
af dessa reservanter yrkats, skulle påkalla, kan vänta kärlek,
enighet och förtroende, eller om ej snarare dervid med verkliga
och goda skäl kan befaras split och tvister. Att fideikommissinstitutionens
upphäfvande kan vara och är ett önskuingsmål, det
förstår jag och erkänner detsamma, men det är en pligt att icke
förnärma någons lagligen vunna rätt, och man får icke ställa
önskningsmålet så högt, att man för dess vinnande frånser hvad
pligten bjuder.

Slutligen vill jag framhålla den mening, att innan man
beslutar sig för att upphäfva denna institution, hvarom nu är
fråga, man bör göra för sig klart, huru det skall ordnas, när upphäfvandet
skett. Då jag måhända mötes här med den erinran,

Lördagen den 12 Mars.

41 N:0 14.

att det nu icke är fråga om något annat än en skrifvelse till Kongl. Ifrågasatt
Maj:t i ämnet, vill jag säga, att utan den ringaste misstro till den upphäfvande
utredning eller det förslag, som från Kongl. Maj:t kan framläggas, fideikommiss
jag anser, att Riksdagen sjelf bör veta hvad den vill, äfven med'' ,Fort s
hänsyn till sakernas nya ordning. Jag hemställer ock, huruvida
Riksdagen i en fråga af den ytterst grannlaga och allvarliga
betydelse, som denna, bör gå så till väga, att Riksdagen begär
upphäfvande af en i enskildes rätt djupt ingripande institution,
innan Riksdagen tänkt sig eller angifvit, hvad som skall träda i
stället för det gamla, och huru förhållandena framdeles skola
ordnas. Äfven den, som icke så särdeles länge varit ledamot af
Riksdagen, har nog funnit, huru ofta det inträffat, när, på grund
af skrifvelse från Riksdagen, Kongl. Maj:t framlagt förslag, att
en ifrig åstundan att få bort det gamla, i förening med förment
skyldighet att stå fast vid hvad en gång begärts, föranledt, att
hufvudfrågan då blifvit att erhålla något nytt, men det nyas
beskaffenhet fått träda i bakgrunden. Jag yrkar afslag såväl på
utskottets hemställan som på herrar Hasselrots och Anderssons
reservation.

Friherre Klinckowström: Jag har lyckligt nog för kammaren
blifvit uppropad så sent, att jag måste fatta mig kort,
och jag skall bjuda till att göra det.

Det är nu nionde gången frågan om fideikommissens afskaffande
förekommer i Riksdagen. Jag har deltagit ända sedan 1882
ganska lifligt i kampen för bibehållande af fideikommissen, och
jag har tills dato haft lyckan att se kammaren biträda min, jemte
många andras åsigt. Nu har, som sagdt, denna fråga för nionde
gången framkommit, och jag hoppas, att den skall få samma
öde, som den hittills, och senast vid 1894 års riksdag, fått, nemligen
att afslås utan votering.

När jag hörde den ärade ordföranden i lagutskottet herr
Hasselrots talangfulla framställning af sin mening, påminde jag
mig ett yttrande af en aktad och älskad framliden ledamot af
denna kammare, landshöfding Bergström, som var en stor och
högt skattad både embetsman, jurist och fosterlandsvän, men
hvarken fideikommissarie, adelsman eller vän af hvad som är
orättvist. Han varnade nemligen, då han vid ett tillfälle i denna
fråga kämpade på samma sida som jag, denna kammare med
följande från den klassiska åldern bemtade vers, i öfversättning
så lydande: »ljuft klingar gillrarens flöjt, då fogeln han lockar i
garnet». Detta kan i många afseenden träffa in på herr Hasselrot.

Såväl i sitt anförande som i sin reservation har han sökt öfvertyga
kammaren om det rigtiga uti att upphäfva fideikommissinstitutionen.
Jag tror, att han dervid har misstagit sig; och jag
skall, för att icke förlänga diskussionen, och då så mycket redan
blifvit yttradt emot utskottets betänkande, endast framställa två

N:0 14. 42

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt

upphäfvande

fideikommiss.

(Forts.)

synpunkter, hvartill utskottets förslag genom öfvergående till lag
kan gifva anledning. Den ena är, att våra främsta jurister, tror
jag, i denna kammare 1894, herrar Aunerstedt och Bergström,
båda tvekade om, huruvida lagen kunde verka retroaktivt. Det
är min innerliga öfvertygelse, att så icke kan ske. Men jag går
längre. Jag tror, att detta förslag är en svag påminnelse om
den störa franska revolutionen 1789, ett bloddrypande minne af
allt det ohyggliga, som då passerade. Ty, tro mig, det är att
arbeta i socialistisk och anarkistisk rigtuing att bifalla betänkandet.
Till och med lagutskottet har på sidd. 9 och 10 erkänt, att,
oaktadt 1810 års ständer, som dock voro ganska revolutionära
och röda, voro nöjda med den lagstiftning, som då gjordes mot
fideikommissens ökande, och nya fideikommiss’ tilldanande, så
gick dock Kongl. Maj:t något längre. Min öfvertygelse är också,
att följden af ett bifall till detta förslag skall äfven blifva, att
de revolutionära partierna i landet, liksom i andra länder, skola
uppträda för att fortsätta vägen på det lutande planet. Och det
vore beklagligt, om lagutskottet skulle vara den enda myndigheten
i landet, som icke insåge det förderfliga i en dylik åtgärd.
Enligt min öfvertygelse bör lagstiftaren, liksom det berättas om
forntidens Jamrs, skåda åt båda sidor; lagstiftaren bör se både
framåt och bakom sig, både huru lagen har verkat och huru
den skall komma att verka. Här är denna framtidsutsigt ganska
mörk, om Riksdagen låter förleda sig att lyssna till foglalåt.

Men det finnes ännu en allvarsam synpunkt, hvarur denna
fråga bör skärskådas. Nu är visserligen endast föreslagen eu
underdånig skrifvelse, hvarigenom man lägger frågan i Kongl.
Majits hand och begär en utredning och förslag till borttagande
af fideikommissen. Men, mina herrar, hvad är väl sjelfva konungamagten
i landet annat än ett fideikommiss? Konungen är fideikommissarie,
kronprinsen såsom äldste sonen är fideikommissariens
efterföljare. Detta är en ytterst farlig fråga. Min innerliga
öfvertygelse är, att H. M. Konungen aldrig komme att framställa
någon proposition i denna fråga och väl är det. Det vore
att tilltro honom möjlighet att begå ett sjelfmord på hela den
konstitutionella myndigheten i landet. Det är också med glädje
jag ser, att reservationer afgifvits mot förslaget. Fem ledamöter af
utskottet hafva reserverat sig och tre hafva låtit anteckna, att de
icke deltagit i frågans afgörande.

Jag vet visserligen, att det är tillräckligt, om denna kammare
afslår frågan, som endast gäller en underdånig skrifvelse
med en anhållan, men jag skulle vara både glad och tacksam,
om Andra Kammaren, som är så talrik och, som nära nog alla
gånger frågan varit före, bifallit densamma, litet mera eftertänkte,
hvad frågan egentligen innebär. Ty den är i sina följder, mina
herrar, ganska farlig. Och ehuru icke Andra Kammarens beslut
kan inverka något på frågans afgörande och framläggande för Kongl.

Lördagen den 12 Mars. 43

Maj:t, ifall denna kammare, såsom jag hoppas, afslår densamma,
vore det dock ett bevis på klokhet och försigtighet, om äfven
Andra Kammarens majoritet afsloge densamma. Herr vice talman,
jag yrkar afslag på lagutskottets förslag.

Grefve Hamilton: Det är ju helt naturligt, att i en fråga
som denna, uti hvilken känslorna göra ett icke ringa inlägg, meningarna
skola vara högst olika, jag har med spänd uppmärksamhet
åhört de intressanta och sakrika föredrag, som i dag hållits
till förmån för fideikommissens bibehållande, men jag måste
likväl erkänna, att de icke kunnat rubba min uppfattning. Tillvaron
af en lagstiftning, hvilken tillerkänner det ena barnet i en
familj föräldrarnas måhända hela förmögenhet och hänvisar de
andra till att antingen vara af denne ende beroende eller också
att uti sitt arbetes svett förtjena sitt dagliga bröd, kränker vida
mera rättsbegreppet, än att bäfva en lagstiftning, som på grund
af omständigheternas magt redan måst rubbas. Säkerligen kunde
icke 1810 års män ana, att det öfvergångsstadgande — ty man
kan icke anse, att 1810 års lag var annat än ett sådant — som
de antogo, skulle ega bistånd intill seklets slut. Jag vill icke ingå
på den rättsliga sidan af saken, ej heller återupprepa de skäl för
och emot, hvilka framhållits och gendrifvits icke endast i dag,
utan under de åtta gånger denna fråga varit under debatt i denna
kammare. Jag skall blott beröra en sak. Det finnes ett skäl,
som skulle kunna förmå mig att rösta för bibehållande af fideikommissen,
och det vore, att dessa fideikommiss kunde gagna
landet. Man framhåller, och man framhåller måhända med rätta,
att det kan vara nyttigt för ett laud, att åtminstone en eller
annan större egendom finnes, ty derigenom finnas också egare,
hvilka hafva medel och tid att egna sig åt fosterlandets väl; och
man framhåller äfven, att tillvaron af fideikommiss skulle innebära
trygghet för, att sådana egendomar funnes. Men detta förutsätter,
att innebafvareu af fideikommisset är en förgångsman, en
man, som har förmåga och duglighet att kunna taga ledningen
inom landet. Utan att på något sätt vilja förnärma de aktade
fideikommissarier, hvilkas duglighet och förmåga skänkt dem en
plats i denna kammare, måste vi väl alla erkänna, att i allmänhet
fideikommissarierna icke äro de, som tagit ledningen. Och
jag föreställer mig, att de män, som icke hafva fideikommiss,
utan annan egendom, och som må3t utveckla sin energi och sina
krafter för att uppehålla sin familjs ekonomiska ställning, hafva
större erfarenhet och högre utveckling än fideikommissarierna.

Jag kan för min del icke finna annat, än att fideikommissinstitutionen
är en undantagslagstiftning för upprätthållande
af vissa slägter, slägter, jag erkäuner det, hvilkas namn på ett
ärorikt sätt är förenadt med vårt lands historia. Men jag håller
också före, att dessa slägter skulle, fideikommissen förutan, kunna

N:0 14.

Ifrågasatt

upphäfvande

fideikommiss.

(Forts.)

N:0 14. 44 Lördagen den 12 Mars.

Jir,tffSaUi uPPrättbålla sin ställning. Och sakna de lifskraft härtill, är det
pp ({}a e enda, som uppehåller dem — jordlappen, då gagna de icke lanfideikommiss.
längre, och må de då falla.

(Forts.) När frågan var före 1810 blef lagutskottets förslag förkastad t

af ndderskapet och adeln med 23 röster mot 22; men då det
upptäcktes, att omröstningen derutinnan var felaktig, att den förseglade
sedeln icke blifvit aflagd, företogs påföljande dag ny
votering, vid hvilken förslaget antogs med 63 röster mot 53.

Jag skulle icke vilja, att Riksdagen på en dag så förändrade
sin uppfattning, att den antog en lag, som den dagen förut förkastat;
men jag föreställer mig, att efter så många debatter och
så lång tid skulle man måhända kunna göra ett slut på denna
fideikommissinstitution och bäfva en lag, som enligt mitt förmenande
kränker det allmänna rättsmedvetandet, en lag, som är föråldrad
och icke gagnar staten. Herr talman, jag yrkar bifall till
lagutskottets förslag.

Herr Sandberg: Jag skall icke besvära kammaren med
något IåDgt anförande; vi hafva redan hört många sådana, med
hvilka jag icke på minsta sätt kan täfla.

Jag har den största respekt för död mans vilja och vill
högst ogerna bryta mot densamma. Men då jag anser, att fideikommissinstitutionen
är skadlig för vårt land och folk, och jag
derjemte tror mig hafva funnit, att denna institution ofta nog
icke varit till gagn ens för fideikommissarierna eller deras slägt,
skulle jag vilja ansluta mig till den af lagutskottets ordförande
och en annan ledamot af detta utskott afgifna reservationen,
såvidt dessa herrar nöjt sig med att begära en utredning, huru
vida det icke i vårt land finnes åtskilliga fideikommisstiftelser,
hvilka skulle kunna upphäfvas utan att kränka någon nu lefvandes
rätt, d. v. s. der man kunde gå tillbaka till stiftaren och fördela
fideikommissegendomen enligt lag mellan alla hans nu lefvande
afkomlingar.

Herr Hasselrot: Endast ett par ord för att tillåta mig
erinra kammaren om två frågor af stor vigt, som under de senare
åren förelegat i Riksdagen. Den första är frågan om grundskatterna.
Kammarens ledamöter erinra sig väl, att då fråga
om dessa första gången väcktes genom motion i Andra Kammaren,
var det icke tal om annat än eu aflösning. Första
Kammaren sade nej till denna hemställan och motsatte sig under
en lång följd af år hvarje åtgärd i denna rigtning. Hvad blef
det slutliga resultatet af detta Första Kammarens långvariga
motstånd? Det blef grundskatternas afskrifning utan nåaon
ersättning.

Den andra är frågan om inskränkning i den kommunala
rösträtten. Första Kammaren har år efter år sedan lång tid

Lördagen den 12 Mars. 45

tillbaka motsatt sig hvarje inskränkning i denna. Men kammaren
lät dock slutligen förmå sig att något ändra sin ståndpunkt.
För två år sedan, vill jag minnas, efter ett yttrande af en ärad
talare, hvilket på mig gjorde ett synnerligen lifligt intryck och
deruti han framhöll, hurusom detta dock var en fråga, som så
småningom hade mognat till lösning och att han derför ändrat
sin uppfattning och röstade för en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
blef detta skrifvelseförslag äfven af kammaren antaget. Hvad
har följden blifvit af detta? Jo, ett mycket moderat förslag
från regeringen, hvilket för närvarande föreligger i Riksdagen.
Jag tillåter mig hemställa till kammaren, hvilketdera tillvägagångssättet
varit det klokaste och ledt till det bästa resultatet?
Jag tror för min del, att den nu föreliggande frågan också
är en fråga, som hunnit mogna så, att man kan skäligen
vänta frukt af densamma. Jag tillåter mig fortfarande yrka
bifall till den af mig och en annan ledamot i utskottet afgifna
reservationen.

Herr Unger: Jag vill med anledning af den siste talarens
anförande säga, att jag icke inser, att hvad han yttrade egentligen
hör till saken, och derjemte erinra om den stora skilnaden
mellan de frågor, han talade om, och den fråga, som nu föreligger.
I de af honom omnämnda fall kunde kammaren, när den
fann sig öfvertygad, foga sig efter önskningarna utan rättskränkning,
hvilket kammaren i detta fall icke kan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats: l:o) att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas; 2:o) af herr Boström, Filip,
att kammaren skulle bifalla den vid utlåtandet fogade, af herrar
Hasselrot och Gustaf Andersson afgifna reservation; samt 3:o) att
utskottets hemställan skulle afslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på afslag å
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, hvarefter herr talmannen hemstälde, huruvida
kammaren ville till kontraproposition dervid antaga bifall
till utskottets hemställan eller bifall till omförmälda reservation,
samt förklarade sig finna de härå afgifna svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till reservationen.

Jemväl om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid
votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att i hufvudvoteringen öfver lagutskottets

N:o 14.

Ifrågasatt

upphäfvande

fideikommiss.

(Ports.)

N:0 14. 46

Lördagen den 12 Mars.

utlåtande n:o 37 kontrapropositionen skall innehålla bifall till den
vid utlåtandet fogade reservation, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering
antagits bifall till utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 67.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition
för hufvudvoteringen:

Den, som afslår hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 37, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 45.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 9 och 11 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 38, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser
om beräkning af strafftid, och till lag om ändrad
lydelse af 1 § i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 29 juli 1892, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.

Lördagen den 12 Mars.

47 N:0 14.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 9 och 11 innevarande Angående förmånad
bordlagda utlåtande n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts lt‘n9n^nfl af
proposition med förslag till lag angående förlängning af tiden, gutigfidstid.
under hvilken förordningen den 6 juni 1883 rörande de lappar,
som med renar flytta emellan de förenade konungarikena Sverige
och Norge, skall vara gällande.

Herr vice talmannen: Jag har alltid förestält mig att,
när internationella lagar framläggas för tvenne länders representationer,
en så nära öfverensstämmelse bör finnas mellan dessa,
att ingen bestämmelse intages i den ena lagen, som ej återfinnes
i den andra. Så är dock icke här förhållandet. I det förslag,
som kommer att framläggas för det norska stortinget, finnes
följande tillägg, som ej förekommer i den svenska lagen: »Herved
er dog lutet afgjort med Hensyn til Spörgsmaalet om, hvorvidt
någet af Rigerne har Ret til åt fratrseie denne Kodicil». Kodicillen
af år 1751 utgör just rättsgrunden för bevarandet och tillvaratagandet
af lapparnes anspråk på renbete, och lemnas spörsmålet,
huruvida kodicillen skall kunna frånträdas eller icke, oafgjordt,
är det enligt min uppfattning detsamma som att lemna sjelfva
rättsfrågan oafgjord.

Då denna fråga för 16 år sedan förekom i denna kammare,
sökte jag, i hvad på mig ankom och stödd på uttalanden från
högsta domstolens ledamöter och Konungens befallningshafvande
i Norrbottens och Jemtlands län, att bereda drägliga vilkor för
lapparne, och jag ansåg att den roll, som Sverige skulle utföra
såsom exekutor af norska domar, föga öfverensstämde med våra
historiska traditioner. De farhågar, hvilka jag då uttalade beträffande
tillämpningen af denna lag, hafva tyvärr också delvis gått
i fullbordan, alldenstund lapparnes ställning ingalunda blifvit
förbättrad genom denna lags antagande.

Jag har icke något yrkande alt framställa, men då antagligen
min stämma har tystnat i den svenska Riksdagen, när denna fråga
om trenne år återkommer, har jag bär velat begagna mig af tillfället,
medan jag ännu är »röstägande», att beklaga den undfallenhet,
som i detta afseeende har gjort sig gällande å svensk
sida. Detta tillägg har naturligtvis sin betydelse, och jag håller
för mycket sannolikt, att det kan blifva en utgångspunkt för nya
öfvergrepp mot en svag folkstam, hvilken så småningom steg för
steg blifvit undanträngd till Lapplands snööknar och Ishafvets
stränder, och det är derför till de herrar och män, hvilka tre år
härefter skola bestämma om denna fråga, jag vill rigta en erinran
om Oskar I:s yttrande just i afseende på denna lappska nationalitet,
att den sanna politiken tillåter ingen orättfärdighet.

Herr statsrådet Annerstedt: Det tillägg, hvilket den föregående
talaren augaf såsom befintligt i den norska texten, men

N:0 14. 48

Angående förlängning
af
lapplagens
qiUiqhetstid.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

som icke återfinnes i den svenska, detta tillägg finnes redan i
1883 års lag, sådan denna lag lyder i sin norska text. Det är
väl då naturligt att, när det ifrågasättes att för tre år förlänga
giltigheten af 1883 års lag, samma bestämmelser upprepas, som
förefinnas i de båda lagar, om bvilka fråga är att förlänga deras
giltighet. Den norska texten innehåller, i likhet med den svenska,
att om ej innan utgången af år 1901 ny gemensam lag blifvit i
begge rikena antagen, skall 1751 års kodicill åter träda i kraft,
detta såväl hvad Norge som Sverige beträffar. Men sedan tilllägges
i den norska lagen, att genom den omständigheten, att
kodicillen träder i kraft sedan denna lag exspirerat, är ingenting
uttaladt i afseende derpå, huruvida Norge har ensidig rätt att
uppsäga kodicillen. Detta tillägg var kändt för Riksdagen, då
ärendet behandlades år 1883. Det fans redan, då den kongl.
propositionen framlades, och den svenska Riksdagen hade då
ingenting att erinra mot den skiljaktighet, som sålunda förefans
i den norska och svenska texten. Från svensk sida synes mig
man icke heller böra hafva något att erinra mot detta tillägg i
den norska texten. Ty det är ju gifvet, att om norrmännen anse
sig hafva rättighet att uppsäga 1751 års kodicill — en rättighet,
som jag antager icke från svensk sida erkännes — så blifver
denna rättighet hvarken större eller mindre än den är förut genom
den omständigheten, att den nu ifrågasatta lagen likasom 1883
års lag innehåller förenämnda tillägg. Såvidt jag förstår, är
Sveriges rättsliga ställning i denna fråga fullkomligt oförändrad
och beröres icke af det nu förekommande tillägget i den lag
angående prolongation, hvilken af norska regeringen är framlagd,
och som jag hoppas äfven kommer att af norska stortinget godkännas.
Ställningen blir då fullkomligt densamma år 1901, som
den är år 1899, i fall sistnämnda lag ej autages. Fördelarna af
att lagen blir prolongerad, hvarigenom nödig tid viunes för underhandling
om de förändringar, livilka böra vidtagas i 1883 års lag,
äro uppenbara; ty det är naturligen vida lättare att underhandla
om den blifvande lagstiftningens form och innehåll, i fall ordnade
förhållanden utefter gränsen ega rum under förhandlingstiden, än
om 1883 års lag skulle exspirera vid detta års slut utan att
ersättas af annat än 1751 års kodicill.

Då den föregående talaren icke hade något yrkande, så tror
jag mig endast behöfva yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Berg, Lars: Då jag i viss mån delar den förste talarens
uppfattning om det tillägg, som gjorts till den norska lagtexten,
och då jag har äran att representera den landsdel, inom
hvilken den hufvudsakliga delen af den svenska lappbefolkningen
eger sitt laga hemvist, så anser jag mig böra instämma i hans
yttrande, så mycket hellre, som jag väl känner och delar lapparnes
egen uppfattning derom, att denna kodicill till gränstraktaten

Lördagen den 12 Mars.

49 N:0 14.

utgör sjelfva grunden och möjligheten för dem att drifva deras Angående för
näring, att den med ett ord är ett lifsvilkor för lapparnes existens langning af
såsom ett nomadiserande folk mellan de båda länderna. Och den
är verkligen ännu mera än så. Det står klart för detta intelli- (ports)
genta folks uppfattning, att denna kodicill, som afslöts efter sekelgamla
tvister och stridigheter om landgränserna och lapparnes
betesrättigheter, är uttrycket af ett erkännande från båda grannfolkens
sida, att denna undanträngda nationalitet dock för all
framtid eger rätt att begagna sig af fjellen, och att för öfrigt, som
det står i kodicillen, begagna både land och vatten med hvad
mera, som erfordras för deras flyttningar. Om kodicillen ej upprätthålles,
om dess giltighet tillåtes sättas under debatt eller förklaras
oafgjord, så att den i hvilket ögonblick som helst kan uppsägas
och rifvas sönder af ena parten, så blir ingen rätt öfrig för
lapparne, utan de komma att uteslutande blifva beroende af norrmännens
nåd i afseende å deras vistelse inom Norge, och om vi
skola på grund af erfarenheten våga fälla ett omdöme öfver beskaffenheten
af denna nåd, eller deras blifvande behandlingssätt
mot lapparne, så blifver denna behandling icke mild, ty lapparne
äro mycket illa sedda gäster i Norges land, och de behandlas
också derefter, strängt och hårdt eller, för att begagna ett uttryck
af deras eget juridiska ombud, med »bludigste urett».

Under sådana förhållanden är det ju både ganska ovanligt,
oformligt och ödesdigert, att i en »fselles Lov» uti det ena landets
exemplar tillåtes intaga en sådan bestämmelse, som skett, nemligen:
»Herved er dog Intet afgjort med Hänsyn til Spörgsmaalet
om, hvorvidt noget of Rigerne har Ret til åt fratrsede denne
Kodicill». Det är visserligen icke så godt att säga, hvad rättsligt
värde detta uttalande har. Jag medgifver gerna — och jag
har icke för afsigt att framställa något klander, vare sig emot
den ene eller andre — att, då detta vilkor fick inflyta i den nya
lagen, som tillkom för 16 år sedan, det nu möter svårigheter att
aflägsna detsamma, samt att synden, som då begicks — ett fel,
som är så vanligt i de svenska underhandlingarnas historia med
Norge —- nu drager med sig konseqvenserna af vilkorets bibehållande
vid lagens förlängning för 3 år. — Men är förhållandet,
såsom det står i statsrådsprotokollet, sådant, att vilkoret icke har
något att betyda, då borde det ej hafva varit svårt att få bort
detsamma; men åter, om det har något att betyda, hvilket är
den förste talarens och äfven min öfvertygelse, då synes det mig,
som om det hade varit önskligt, att man äfven från svensk sida
gjort ett uttalande — men i motsatt rigtning. Det åligger Sverige,
som har dessa lappar såsom sina medborgare, att med alla
medel försvara deras rätt, och då det nu hat1 uttalats af norrmännen,
att det, enligt deras åsigt, är oafgjordt, huruvida de icke
kunna när som helst frånträda denna kodicill, förefaller det högst
egendomligt, ait detta tillägg emottages från svensk sida så, att

Första Kammarens Prot. 1898. N:o 14. • 4

N:0 14. 60

Lördagen den 12 Mars.

giltighetstid.

(Forts.)

Angående för- det mot detta tillägg i den norska texten förklaras »ej vara något

langning af att erinra», och det är också dessa ord i statsrådsprotokollet, som
lapplagens_ uppkallat mig.

Enligt min uppfattning är deremot här ganska mycket att
erinra. Sverige har skyldighet och bör låta det blifva kunnigt,
att det är villigt och pligtigt att med alla medel försvara lapparnes
rätt och att ovilkorligen upprätthålla bestående traktaters
helgd. Går man så till väga, kan man också påräkna, att både
lappar och svenskar få från norrmännens sida åtnjuta fred och
respekt för sina rättigheter. Det kan ju härtill äfven läggas ett
annat skäl, att man nemligen ej bort låta i den gemensamma
öfverenskommelsen från norsk sida opåtaldt inflyta ett förbehåll,
hvilket ser ut som ett hemligt hot, nemligen att om en del af
en traktat brytes sönder af ena parten, så är ju traktaten i öfrigt
i och med detsamma upphäfd, och då skulle hela den gamla
tvisten om de båda ländernas riksgräns derjemte rifvas upp
igen. Hafva vi då icke derförutau tillräckligt många anledningar
till tvist och underhandling med våra bröder norrmännen,
och vore det ej derför af vigt att söka göra för dem begripligt,
att det gjorda tillägget i lagtexten icke kan fä någon betydelse
för kodicillens fortfarande giltighet, som man från svensk sida är
beredd att oförändrad upprätthålla. Det är, såsom jag förut er
känt, nu knappt möjligt, vare sig för den första eller andra
statsmagten, att i texten göra någon ändring, men af samma
skäl, som anfördes af den förste talaren, att jag nemligen, då
denna fråga å nyo förekommer inom Riksdagen, ej här har säte
och stämma, har jag vid detta tillfälle, med hänsyn till mina
kommittenter, ansett mig skyldig att göra detta uttalande till kamma
rens protokoll.

Herr statsrådet Annerstedt: Gent emot den siste talarens
anförande ber jag att ytterligare få betona, hvad jag trodde mig
tydligt hafva uttryckt i mitt föregående yttrande, nemligen att,
då uti den svenska text, som här är föreslagen till antagande,
icke upptagits det tillägg, som finnes i 1883 års norska text, utan
den svenska texten har fått bibehålla precis samma lydelse, som
den har uti 1883 års lag, Kongl. Maj:ts regering icke gerna kan
misstänkas för att prisgifva 1751 års kodicill för en ensidig uppsägning.
Då 1883 års lagar antogos, med detta tillägg bifogadt i
den norska texten, och man då ansåg och fortfarande anser, att
Norges rätt att uppsäga kodicillen aldrig är i minsta mån större
derför, att detta tillägg förekommer i den norska texten af 1883
års lag, förefaller det mig vara tillräckligt motiveradt att påstå,
det ett upprepande i 1898 års lag af hvad som förekommer i
1883 års lag icke bör kunna möta betänkligheter från svensk sida.

Emot den siste ärade talarens yttrande, att det lätt torde
låta sig göra att få den part, med hvilken man kontraherar, att

Lördagen den 12 Mars.

51 N:o 14.

afstå från denna olikhet uti den ursprungliga lagen, ber jag att Angående för
få vädja till de herrar, som hafva tagit kännedom om huru det langning af
tillgår vid underhandlingar med en annan stat angående för- giUighMid
langning af en äldre öfverenskommelse, huruvida det då är så (p0rts)

lätt eller ens möjligt att få en förlängning till stånd på andra
vilkor än med ett noggrant fasthållande vid de bestämmelser,
som under den förflutna tiden varit gällande. Jag tror det vara
ett påstående, som icke möter någon gensägelse, att man vid
dylika underhandlingar, om man vill komma till ett resultat,
måste nöja sig med en förlängning utaf aftalet, sådant det förut
föreligger. Det går icke an, att den ena eller andra parten söker
få till stånd jemkningar i det ursprungliga aftalet, äfven om sådana
kunna synas vara ganska lämpliga. Vill man hafva en
förlängning af aftalet, får man nöja sig med detsamma sådant
det ursprungligen föreligger. Jag föreställer mig emellertid, att
Riksdagen, utan att eftergifva det ringaste på lapparnes rätt och
utan att sätta den fortfarande giltigheten af 1751 års kodicill i
den ringaste fara, samt äfven utan att för framtiden försvåra våra
underhandlingar med Norge i detta ämne, kan godkänna Kongl.

Maj.ts nu föreliggande proposition.

Herr vice talmannen: Jag måste bekänna, att jag verkligen
icke erinrar mig, hvad Riksdagens år 1883 i ämnet fattade
beslut innehöll, men det minnes jag mycket väl, att år 1882, då
förslaget till denna lag först framlades för Riksdagen och diskuterades
inom kamrarne, förefans icke en tillstymmelse till ett
sådant bihang. Detta har tillkommit sedan. Har 1883 års Riksdag
då godkänt lagen med detta tillägg uti den norska texten,
hvilket jag är skyldig att tro, så har detta skett rent af på grund
af förbiseende, i det att man, efter att vid 1882 års riksdag hafva
diskuterat frågan, icke skänkt densamma någon vidare uppmärksamhet
vid lagens framläggande år 1883.

Jag måste dock påpeka, att det yttrande till statsrådsprotokollet,
som här är bifogadt Kongl. Maj:ts proposition, i detta fall
är, om icke vilseledande, dock så affattadt, att det kan tydas på
mera än ett sätt. Det heter nemligen uti detta protokoll: »Efter
att hafva redogjort för innehållet af norska regeringens Indstilling,
anförde departementschefen: »Ifrågavarande båda lagförslag äro
affattade i öfverensstämmelse med 30 § i 1883 års lagar och skilja
sig således allenast deri, att i det norska förslaget tillägges punkten:

»Herved er dog Intet afgjort med Hensyn till Spörgsmaalet om,
hvorvidt noget af Rigerne har Ret til åt fratrsede denne kodicil».

Då mot detta tillägg i den norska texten icke synes vara något
att erinra, skullo förslaget dels med svensk, dels med norsk text
erhålla den lydelse, som bilagorna litt. A och B vid detta protokoll
utvisa.

Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes

N:0 14. 52

Lördagen den 12 Mars.

Angående förlängning
af
lapplagens
giltighetstid.
(Forts.)

Förslag till
voteringsproposition

för

gemensam

omröstning.

besluta att föreslå Sveriges Riksdag ocb. Norges Storting vid deras
nu pågående sammanträden att antaga dessa lagförslag, samt att
nådiga propositioner härom måtte i hvartdera rikets särskilda
statsråd utfärdas.»

Jag kunde för min del efter detta uttalande icke uppfatta
saken på annat sätt, än att detta tillägg nu tillkommit; och det torde
ursäktas mig, om jag i detta fall misstagit mig. Men hvad som
alltid qvarstår är det, att olika bestämmelser förekomma i det
lagförslag, som är framlagdt för den svenska Riksdagen, och det
förslag, som är framlagdt eller kommer att framläggas för det
norska Stortinget, och det är denna olikhet, jag har velat opponera
mig emot.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 11 i denna månad bordlagda memorial n:o 41, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen
under riksstatens sjette hufvudtitel.

Punkterna 1—5.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 6.

Herr Törnebladh: Då tiden är för långt framskriden och
kammaren så glest besatt, skall jag icke länge taga herrarnes
uppmärksamhet i anspråk, men jag anser mig dock skyldig att
motivera den blanka reservation, som jag har afgifvit emot utskottets
förslag i denna punkt.

Det gäller här att anställa gemensam votering rörande en
fråga, som i sjelfva verket delvis träffar staten för år 1900 och
icke endast staten för år 1899. Det visar sig också af den efter
voteringspropositionen tilllagda passus, nemligen, att »vid bifall
till ja-propositionen kommer att för ifrågavarande ändamål under
riksstatens sjette hufvudtitel på extra stat för år 1899 uppföras
ett anslag af 30,000 kronor, att utgå på sätt, som i motionen
föreslagits», det visar sig af denna passus, säger jag, att den
ursprungliga affattningen af motionen i sjelfva verket undergått
en särskild tolkning. Dermed att ett anslag skall utgå för det
och det året menas naturligtvis, att det skall i riksstaten för det
året uppföras. Det säges nu, att alltsammans skall uppföras i
riksstaten för 1899, men att anslaget skall utgå med hälften för

Lördagen den 12 Mars.

63 N:0 14.

1899 och hälften för 1900. Det torde vara omöjligt att votera
blott om de 15,000 kronorna för 1899 derför, att man då stympar
kammarens en gång fattade beslut. Men det synes mig ej heller
vara rätt att votera, på sätt här föreslagits, angående anslagets
utgående både 1899 och 1900, emedan man då inlägger i
motionen någonting annat, än hvad dess ordalag tydligen angifva.

I allmänhet har man varit angelägen om att åt undantagsbestämmelserna
om gemensamma voteringar uti vissa fall gifva
en mycket stram tolkning, hvilken uppfattning äfven uttalats den
1 maj 1880 af kammarens talman sedermera under flera år,
grefve Lagerbjelke, som bestämdt häfdade den åsigten, att undantagsbestämmelsen
om att gemensam votering skulle anställas,
då kamrarne angående vissa frågor stannat i olika beslut, i
likhet med undantagsbestämmelser i allmänhet, borde tolkas
strictissime.

Jag skall emellertid här icke framställa något yrkande uti
frågan, utan jag har endast velat til! protokollet uttala mina
tvifvelsmål rörande rättmätigheten af denna votering, emedan
densamma ju vid frågor om gemensam votering i framtiden lätt
skulle kunna åberopas såsom prejudikat, då det gälde frågor af
vida större vigt än denna. Den nu föreliggande frågan är ju
temligen likgiltig, men jag har dock af nyss anförda skäl ansett
det vara af vigt, att betänkligheter uttalats gent emot den nu
uppstälda voteriugspropositionen, på det att det för framtiden
må vara bekant, att uppmärksamheten har å saken blifvit fäst.

Herr Billing: Den föregående talaren har uttalat sina betänkligheter
emot denna af statsutskottet uppstälda voteringsproposition.
Jag skall med anledning deraf be att få nämna, att
det inom den afdelning af statsutskottet, som uppstält densamma,
äfven förefunnits tvekan, huruvida man borde eller icke borde
uppställa denna voteringsproposition så, som här skett.

Jag skall nu icke försöka att ingå uti ett bemötande af de
invändningar, som den mycket sakkunnige siste talaren framstält
emot det här föreliggande förslaget, utan jag skall inskränka mig
till att uti all enkelhet redogöra för, huru vi inom utskottet hafva
resonerat för att komma till det förslag, som nu här föreligger.

Då kamrarne fattat olika beslut i en statsregleringsfråga, så
är det ju rigtigl samt praxis, att man sätter den ena kammarens
beslut emot den andras. Om man nu vid en dylik fråga icke
skulle kunna sätta den ena kammarens beslut emot den andras,
så synes mig detta innebära, att den ena kammaren skulle hafva
fattat ett beslut, som i och för sig ejelft icke vore lagligt, ty har
en kammare uti eu statsregleringsfråga fattat ett fullt lagligt
beslut, bör det väl också kunna blifva ja- eller nej-proposition i
en gemensam votering. Detta resonnement förer mig då tillbaka till

Förslag till
voteringsproposition

för

gemensam
omröstning.
(Forts.)

N:0 14. 64

Förslag till
voteringsproposition

för

gemensam
omröstning.
(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

det spörsmålet, om Första Kammarens beslut varit lagligt eller icke.
För min del tror jag nu icke, att man med rätta kan påstå, att det
varit olagligt. Ty ser man på sakens realitet, bar väl kammaren
ändå i detta fall icke beslutat mera angående ett kommande års
statsreglering, än hvad kammaren mångfaldiga gånger förut gjort,
t. ex. då i fråga om odlingslånefonden beslöts, att ett anslag skulle
utgå under ett visst antal år, och på samma sätt har man gått
till väga med afseende på jernvägslånefonden. Vill man draga ut
saken ytterligare, torde man kanske kunna säga, att detsamma
äfven gäller om hvarje ordinarie anslag, under förutsättning nemligen,
att en kommande Riksdag kan ändra ett ordinarie anslag,
så vida detta anslag icke blifvit disponeradt på ett sätt, att hinder
derför möter på grund af tredje mans rätt.

Nu syne3 det mig emellertid, som om man också från formel
synpunkt sedt skulle kuuna försvara den här föreliggande voteringspropositionen.
Ty hvad är det, motionären föreslagit, och
hvad har Första Kammaren beslutat? Jo, att på sjette hufvudtiteln
uppföra ett anslag af 30,000 kronor.

Nu har motionären visserligen icke uttryckligen sagt, att anslaget
skulle uppföras på 1899 års sjette hufvudtitel, men vill
man vara strängt formalistisk, kan man ju påstå, att det icke
kun vara fråga om någon annan sjette hufvudtitel än den för
1899, då det ej står i grundlagarna föreskrifvet, att det i 1900
års riksstat skall finnas något, som beter sjette hufvudtiteln. Jag
anser derför, att, när motionären föreslagit och Första Kammaren
beslutat, att ett anslag på 30,000 kronor skall uppföras på riksstatens
sjette hufvudtitel, mau måste anse meningen vara, att
dessa 30,000 kronor verkligen skulle uppföras på budgeten för
år 1899. Sedan har nu motionären föreslagit och Första Kammaren,
följande honom, gjort den betstämmelsen angående utbetalandet
af dessa 30,000 kronor, att under loppet af år 1899 icke
får utbetalas mera än högst 15 000 kronor, samt att de återstående
15,000 kronorna skola besparas och först utbetalas under år 1900.
Alltså bar det synts oss, att man, såsom här föreslagits, skulle
kunna uppföra dessa 30,000 kronor under 1899 års sjette hufvudtitel,
men med den inskränkning i Kong!. Maj:ts dispositionsrätt
öfver dessa 30,000 kronor, att endast 15,000 kronor skulle få
utgå under år 1899. Om denna inskränkning icke förefunnes,
skulle Kongl. Maj:t hafva rätt att utanordna hela beloppet under
år 1899, men han skulle också hafva räts att utanordna större
eller mindre del af detsamma och till det följande året bespara
hvad honom för godt syntes. Här har deremot nu den inskränkning
gjorts, att under år 1899 icke får utgå mera än 15,000
kronor.

Utskottet har, såsom jag i början af mitt anförande''nämnde,
varit tveksamt, men det har dock ansett sig böra framlägga
voteringspropositionen till Riksdagens bepröfvande, och det till -

Lördagen den 12 Mars.

66 N:0 14.

kommer nu Riksdagen och här närmast Första Kammaren att
godkänna eller förkasta den uppstälda voteringspropositionen. För
min del skall jag be att få yrka bifall till densamma.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den föreslagna
voteringspropositionen äfvensom utskottets yttrande i förevarande
punkt.

Vid föredragning af statsutskottets den 11 innevarande mars
bordlagda memorial n:o 42, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens sjunde
hufvudtitel, godkände kammaren den i detta memorial föreslagna
voteringsproposition.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 3.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrifvelse, n:o 22, till fullmägtige i riksgäldskontoret,
angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit,
sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda
kontor.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till detta
sammanträdes fortsättande på aftonen, men hemstälde, att, som
samtliga på dagens föredragningslista uppförda ärenden blifvit
afgjorda, anslagen måtte få nedtagas.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Kammaren åtskildes kl. 3.59 e. m.

In lidem

A. v. Krusenstjerna.

N:0 14. 66

Tisdagen den 16 Mars.

Tisdagen den 15 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Herr statsrådet grefve Wachtmeister aflemnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf

efter handlanden L. M. Welander från Skillingaryd;

2:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf

efter Sofia Amalia Lundman;

3:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf

efter förre fanjunkaren Johan Johansson Berggren;

4:o) angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk;

5:o) angående förändrade bestämmelser rörande förvaltningen
af statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar m. m.;

6:o) angående upplåtelse af mark och virke från kronoparker
till sanatorier; och

7:o) med förslag till lag med vissa bestämmelser angående
enskilda banker, som afstått från sedelutgifningsrätt.

Justerades protokollet för den 7 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 43, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part
att mot embetsman anhängiggöra talan för fel i embetet;

n:o 44, i anledning af väckt motion angående ändring af
förordningen om biskopsval den 30 maj 1759;

n:o 45, i anledning af väckt motion om ändringar i §§ 6
och 9 af lagen om tillsättning af presterliga tjenster; och

Tisdagen den 15 Mars.

57 N:0 14.

n:o 46, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående fullständigare lagstiftning till skydd mot misshandel
af djur.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
statsutskottets den 12 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 5 äfvensom bevillningsutskottets samma dag bordlagda betänkanden
n:is 12 och 13.

Vid föredragning af bevillningsutskottets den 12 innevarande
mars bordlagda memorial n:o 14, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande n:o 10 i anledning
af väckt motion om tull å tack- och barlastjern samt skrot,
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringsproposition.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
lagutskottets den 12 i denna månad bordlagda utlåtanden
n:is 40—42.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, denna dag aflemnade nådiga propositioner till

Riksdagen:

l:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf

efter handlanden L. M. Welander från Skillingaryd;

2:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf

efter Sofia Amalia Lundman;

3:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf

efter förre fanjunkaren Johan Johansson Berggren;

4:o) angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk;

5:o) angående förändrade bestämmelser rörande förvaltningen
af statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar
m. m.; samt

6:o) angående upplåtelse af mark och virke från kronoparker
till sanatorier.

Första Kammarens Prot. 1898. N:o 14.

N:0 14.

Tisdagen den 16 Mars.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, med
förslag till lag med vissa bestämmelser angående enskilda banker,
som afstått från sedelutgifningsrätt.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hasselrot
under tio dagar från och med den 15 i denna månad.

Justerades ett protokollsutdrag för den 12 innevarande månad
och tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst
på föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,42 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1898,