RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1897:9
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1897. Andra Kammaren. N:o 9.
Onsdagen den 3 mars.
Kl. 11 f. m.
§ I
Justerades
det i kammarens sammanträde den 24 nästlidne februari
förda protokoll.
§ 2.
Efter föredragning af herr O. Perssons i Rinkaby i senaste sammanträdet
aflemnade motion, n:o 155, beslöt kammaren att öfverlemna
den samma till behandling af konstitutionsutskottet.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1, samt
bankoutskottets memorial n:o 3.
§ 4.
Till fortsatt behandling förelåg statsutskottets utlåtande, n:o 5,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret, deraf i ordningen först
förekom
Punkten 22.
Sedan Riksdagen af det enligt den år 1891 uppgjorda plan för
anskaffning af mobiliseringsammunition till eldhandvapen åt armén
härför erforderliga belopp af 4,000,000 kronor för åren 1893—1897
beviljat sammanlagdt 3,250,000 kronor, hade Kong! Maj:t för nämnda
ändamål på extra stat för år 1898 äskat återstående 750,000 kronor.
Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 9. 1
Angående anslag
till mobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
N:o 9. 2
Angående anslag
till mobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Mars.
Uti motion (n:o 5) hade herr friherre R. M. Klinckowström
yrkat, att för ifrågavarande ändamål måtte anvisas endast 600,000
kronor.
Utskottet hemstälde:
att Riksdagen måtte, utan afseende å herr friherre Klinckowströms
omförmälda yrkande om nedsättning i det för ifrågavarande
ändamål af Kongl. Maj:t äskade belopp, för anskaffning af mobiliseringsammunition
till eldhandvapen åt armén pa extra stat för 1898
anvisa 750,000 kronor.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Då jag
hyser den uppfattning, att ammunitionsfrågan är en af de allra vigtigaste
i försvarsbudgeten, så är det mig naturligen kärt att kunna
konstatera, att Riksdagen — sedan den år 1892 erhöll erinran om det
ledsamma förhållande, att svenska armén saknade mobiliseringsammunition
— på ett erkännansvärdt sätt år efter år beviljat ganska väliga
anslag för att inom en rimlig tid få denna betänkliga lucka i
arméorganisationen fyld. Så länge armén endast hade en ringa bråkdel
af det ammunitionsförråd, som erfordrades, var det naturligen
hvars och ens pligt att lemna sin röst för högre anslagsbelopp för
fyllande af denna brist, men nu är förhållandet väsentligen olika.
Sedan föregående Riksdagar beviljat inalles 3,250,000 kronor för
anskaffande af mobiliseringsammunition, så kan man för detta belopp
tillverka 291/i millioner patroner, d. v. s. ls/16 den erforderliga
ammunitionen, och vid sådant förhållande vill det synas, som om
litet hvar skulle kunna enas derom, att det icke är någon synnerlig
brådska med att anskaffa återstående 7l6 äfvensom att rikets välfärd
icke skulle genom ett dröjsmål äfventyras.
Då jag hyser denna uppfattning, är jag betänkt på att påyrka
en fördelning af det föreslagna anslaget på två år, och såsom ytterligare
skäl derför ber jag att få fästa herrarnes uppmärksamhet på
åtskilliga andra dermed sammanhängande omständigheter. Såsom vi
alla veta, har svenska armén i närvarande stund 100,000 stycken
gevär af 1867—1889 års modell, vidare 15,000 stycken 6,5 mm.
Mauserkarbiner, och dessutom beviljade föregående års Riksdag ett
anslag för anskaffande af 15,000 stycken 6,5 mm. gevär. Sammanlägger
man alla dessa eldhandvapen, som redan finnas eller till hvilkas
anskaffande medel äro anvisade, så uppgår antalet sålunda till 130,000
stycken. Såsom jag nyss nämnde, kan för de medel, som hittills
anvisats för anskaffande af mobiliseringsammunition, tillverkas 29V4
millioner patroner, och delar man detta antal med 130,000, så får
man på hvarje eldhandvapen en summa af 225 patroner i närmaste
tiden. Denna ammunitionstillgång är ganska riklig, då, såsom vi
veta, det är meningen att, sedan förhållandena blifvit ordnade, svenska
armén skall hafva en personlig ammunitionsutrustning af 100 patroner
Onsdagen den 3 Mars.
3 N:o 9.
per man, hvartill skall komma 50% förhöjning för förråden, således Angående an150
patroner per man. I Tyskland och Österrike är ammunitions- sj?9 tillmobiutrustningen
140 å 150 patroner per man och i den franska armén munitioT^ör
långt mindre. Således måste vi vara ense om, att i närvarande stund eldhandvapen.
och med den vapentillgång, som för närvarande finnes, ammunitions- (Forts.)
tillgången är mycket tillfyllestgörande.
Derjemte ber jag att få framhålla en annan omständighet, nemligen
den att detta anskaffande af mobiliseringsammunition är en
tillfällig anskaffning. För två år sedan beviljade Riksdagen för anskaffande
af mobiliseringsammunition 450,000 kronor och förra året
600.000 kronor, men nu är det ifrågasatt att för detta ändamål bevilja
750,000 kronor och detta under sista året, då anskaffningen
skall ega rum.
Nu vill jag fråga, om någon klok affärsman kan handla på det
sätt, att, när en affär skall afvecklas, han höjer sin tillverkning från
450.000 och 600,000 till 750,000 för att året derpå upphöra med
tillverkningen. Mig synes det vara klokare, att i stället sänka tillverkningen
genom att fördela den på två år.
Nu torde någon kunna invända, att det icke är rätt att på ett
kommande års budget kasta sådana utgifter, som eljest skulle utgå
innevarande år. Men mot denna invändning vill jag göra den erinran,
att i innevarande års stat förekommer en hel mängd poster,
som nu utgå för sista gången, beroende dels på urtima Riksdagens
dels äfven på andra Riksdagars beslut. Så t. ex. är förhållandet med
anslagen för anskaffning af revolvrar 104,000 kronor och af fältingeniörmateriel
58,000 kronor, för uppförande af nya kasernetablissement
405,600 kronor, för anskaffande af fältartillerimateriel 254,000
kronor samt till befästningsarbeten m. m. vid Vaxholms och Oscar
Fredriksborgs fästning samt Kungsholmens fästning omkring 1,300,000
kronor. Dessa anslag, utgörande tillsammans omkring 2,200,000 kronor,
äro sådana poster, som förekomma i detta, men icke nästa års
budget, och vid sådant förhållande anser jag, det man utan tvekan
kan öfverflytta någon del af det föreslagna ammunitionsanslaget till
nästa år.
Jag kan visserligen föreställa mig, att statsutskottets ledamöter
icke tycka om en ändring uti det af utskottet afgifna förslaget, men
de hedervärda ledamöterna af utskottet borde kunna känna sig mycket
belåtna, då de veta, att det icke finnes något annat utskott, hvars
hemställanden så lätt gå igenom kammarens skärseld. För öfrigt tror
jag, att just i denna fråga statsutskottets fleste ledamöter, kanske alla
från denna kammare, i grund och botten hysa en uppfattning, som
sammmanfaller med min, fastän de af lättförklarliga skäl ej velat taga
afsteg från sina kamrater i Första Kammaren.
Dermed må nu, herr talman, förhålla sig huru som helst; min
bestämda åsigt är den, att statens säkerhet på intet vis kräfver denna
forcerade anskaffning af mobiliseringsammunition, och att dessutom
eu hel mängd praktiska skäl tala för, att man bör fördela detta anslag
N:o 9. 4
Angående anslag
till mobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
iForts.)
Onsdagen den 3 Mars.
på två eller flera år. Dertill kommer äfven att, om man nu låter
armébudgeten fortfarande svälla ut för mycket, det alltför lätt kan
hända, att den kommer att hålla sig konstant vid denna höga siffra;
och hyser jag jemväl den uppfattningen, att det belopp, som i år
skulle kunna inbesparas på denna anslagspost, mycket väl kunde få
en nyttigare användning för något annat statsändamål.
Under sådana förhållanden tvekar jag icke, herr talman, att yrka
afslag å utskottets hemställan, och anhåller för min del att få framställa
det yrkande, att Riksdagen må för anskaffning af mobiliseringsammunition
till eldhandvapen åt armén på extra stat för 1898
anvisa 375,000 kronor.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Friherre
Rappe: Herr grefve och talman! Mina herrar! Om de kal
kyler
vore rigtiga, som den föregående talaren använde, så skulle
han möjligen kunnat hafva skäl för sin framställning. Men jag tror
mig kunna visa, att så icke är förhållandet. Jag återför i herrarnes
minne, att det var vid lagtima riksdagen 1892, som man framlade
planen för anskaffning af mobiliseringsammunition till ett antal af
36 millioner patroner för en kostnad af 4 millioner kronor, och i
planen ingick, att i den mån, som de gevär, man då började tillverka,
blefve färdiga, skulle också mobiliseringsammunitionen blifva färdig.
Emellertid har tillverkningen af mobiliseringsammunitionen på grund
af inskränkning i de begärda anslagen betydligt försenats. Gevärens
omändring afslutades sistlidet år, men hvad mobiliseringsammunitionen
beträffar felas ännu, såsom framgår af yttrandet i statsrådsprotokollet
och äfvenledes visats af statsutskottet, 750,000 kronor, för att
behofvet deraf skall blifva fyldt. Om nu redan enligt 1892 års
plan, då armén var mindre och den förbättrade härordningen ännu
icke blifvit antagen, behöfdes så mycket som 36 millioner patroner,
så är det påtagligt, att numera, efter den förbättrade härordningens
genomförande, det skall behöfvas ändå mera.
Om det är nödvändigt att sätta ett gevär i handen på soldaten,
när han skall gå fienden tillmötes, så är det lika nödvändigt, att han
erhåller det erforderliga antalet patroner för att kunna begagna detta
gevär.
Beträffande den föregående talarens uppgift, att 225 patroner pr
gevär skulle vara ett fullt tillräckligt antal, bestrider jag detta på
det allra kraftigaste. Det fins ingen stat, som rycker i fält med
så ringa ammunition som i medeltal 225 patroner pr man, utan om
man säger 4 å 5 hundra pr man, så blir det kanhända tillräckligt.
Sålunda är motsvarande siffra exempelvis i Ryssland 466, i Frankrike
413, i Nederländerna 400, i Schweiz 500 o. s. v.
Emellertid tror jag, att man i denna fråga icke bör se enbart
på förhållandena, sådana de äro i dag. Det vore naturligtvis ömkligt,
om man, sedan summan beviljats, genast hade det nödvändiga
antalet patroner. Men det dröjer ju alltid ett år, och huru mycket
5
N:o"9.
Onsdagen den 3 Mars.
man än skyndar sig, blifva de färdiga först under loppet af år 1898; Angående anmen
då hafva vi redan fått ett stort antal gevär af ny modell. Om ''sam
mobiliseringsammunitionen
redan var otillräcklig för 100,000 gevär och muniihm för
10,000 karbiner, så är det ju klart, att den blir ännu mera otillräcklig, eldhandvapen.
när man tänker sig ställningen 1898, då vi böra hafva 135,000 gevär (Forts.)
och 15,000 karbiner.
Jag kan således icke underlåta att uttala den tanken, att det
skulle vara ganska vanskligt, om man uppsköte tillverkningen på det
sätt, som af den föregående talaren ifrågasattes. Om det är af behofvet
pålmllaxlt att hafva gevär, så är det lilm nödvändigt att hafva
den bestämda ammunitionsmängden färdig; man får i alla fall blott
ett minimum och icke hvad man verkligen skulle behöfva. Jag vågar
derför hoppas, att kammaren icke måtte frångå hvad som af statsutskottet
blifvit föreslaget med afseende på ammunitionsanslaget.
Herr Pantzarhielm: Herr grefve och talman, mine herrar!
Då jag vid ett föregående tillfälle här i kammaren tillät mig att med
några ord fästa uppmärksamheten på vissa förhållanden vid ammunitionsfabriken
å Marieberg, hvilka gåfvo vid handen, att administrationen
icke der sköttes med den hänsyn till statens intresse och den
goda hushållning, som erfordras, så gaf detta anledning till ett längre
anförande från statsrådsbänken, hvars slutord: »så förhåller det sig
med den första anmärkningen» tydligen afsågo att gifva till känna,
att herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet ansåg
sig hafva nöjaktigt förklarat eller kanske rent af vederlagt mina på
officiella siffror grundade påståenden i denna fråga. Att så emellertid
icke var fallet, derom torde hvar och en kunna öfvertyga sig,
som genomläser kammarens protokoll för den 25 sistlidne januari.
Jag skall tillåta mig att dels med anledning af hvad herr statsrådet
då anförde och dels med stöd af andra förhållanden ytterligare nämna
några ord angående administrationen vid statens ammunitionsfabrik
på Marieberg.
I 1892 års statsverksproposition läses å sid. 31 ett utdrag af
ett anförande af generalfälttygmästaren, deri han förklarar, ja, till och
med bestämdt påstår, att den ammunition till 8 mm. gevär, för hvilken
anslag begärdes, skulle kunna tillverkas till ett pris af mindre
än 11 öre, som han säger, och att för den ammunition, vid hvilken
en gång begagnade hylsor kunde användas, priset pr skarp patron
skulle blifva nedsatt till 9 öre. Det är, som sagdt, ganska egendomligt
detta, när man jemför det här gällande priset med den danska
statens pris. Den danska staten lemnar, enligt en uppgift, som jag
har här i min hand, till de danska skytteföreningarne 8 mans ammunition
till ett pris af 7 kr. 50 pr 100 patroner, och den danska
staten återlöser begagnade hylsor till ett pris af 2 kr. 50 öre pr 100
stycken. Det är väl icke sannolikt, att den danska staten afhänder
sig sina varor under sjelftillverkningsprisct. Och med kännedom om
de varupris, som förekomma på den utländska marknaden för de
N:o 9.
6
Angående anslag
till mobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Mars.
delar, som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
nämnde i sitt anförande, nemligen patronhylsor, tändhattar och kulor,
är jag också viss om, att priset ställer sig sfi, att dessa 7 kr. 50 öre,
som i Danmark betalas, äro just hvad denna patron är värd, om jag,
så får säga, bröder emellan, d. v. s. när staten lemnar den åt landets
skytteföreningar. Jag har nemligen här en uppgift, som är fullt tillförlitlig,
enligt hvilken från de bästa fabriker och af bästa slag lemnas
hylsor med tändhatt till mk 37,50 och kulor till mk 22 per
1,000 st., iunalles 591/2 mark pr 1,000 st. Detta är i rundt tal
54 kr. i svenskt mynt. Då har jag till patronerna kulor, hylsor och
isatta tändhattar. Återstår kostnaden för krutifyllningen, d. v. s.
kostnaden för krutet samt arbetskostnaden. Ivrutladdningen i en
8 mm:s skarp patron går till 2,25 å 2,30 gram och kostar, enligt det
pris, som herr statsrådet uppgaf för svenskt krut kr 5,09 pr kg, alltså
1/2 öre pr gram; och är denna laddning och äfven det ringa arbete,
som vållas af ifyllningen, således väl betald med 11/2 öre. Vi komma
då till en kostnad för kula, hylsa och tändhatt af 54 kronor för tusen
eller 5,4 öre pr styck. Om kostnaden för krutfyllningen beräknas
till 11/2 öre, äro vi således uppe till 7 öre. Vi ha alltså ytterligare
Y2öre — hvilket, efter hvad jag förmodar, bör läggas på transporten
— för att komma till det pris af 7,5 öre, som danska staten betalar
för sina 8 mm-patroner, hvilka, det vill jag tillägga, äro af precis
samma beskaffenhet, som dem vi använda, med samma kula, samma
hylsa och samma krut.
Herr statsrådet yttrar vidare: »Förhållandet är i sjelfva verket
det, att sammanlagda priset på denna mobiliseringsammunition ställer
sig mycket obetydligt dyrare än den ammunition, som tillverkas vid statens
ammunitionsfabrik och i ingen händelse öfverstiger det belopp,
som begärdes, då man vid riksdagen anhöll om medel för tillverkning
af mobiliseringsammunition». Nu har generalfälttygmästaren uppgifvit
tillverkningspriset för mobiliseringsammunition till 11 öre; och den
här ifrågavarande svenska ammunitionen ställer sig något dyrare:
alltså tillverka vi i Sverige ammunition för ett högre pris än det af
generalfälttygmästaren uppgifna, och såsom herrarne finna, är skilnaden
ganska väsentlig mellan tillverkningspriset i Danmark och
samma pris i Sverige.
Herr statsrådet säger vidare: »Det var vid 1892 års lagtima
riksdag, som man anslog ett belopp af 800,000 kronor till mobiliseringsammunition,
och det hette då, att den nödiga anskaffningen af
ifrågavarande ammunition måste genast sättas i gång, ty i sjelfva
namnet derå ligger ett ådagaläggande af nödvändigheten, att man så
snart som möjligt skulle tillgodose behofvet». — Det är ju alldeles
rigtigt. — »Nu var statens ammunitionsfabrik fullt sysselsatt med
tillverkning för ersättningen af den årliga förbrukningen, och Riksdagen
kunde icke anses komma att sätta ifråga, att man skulle anlägga
en ny fabrik, då det nu gälde denna särskilda tillverkning» —
det är också alldeles rigtigt — »utan man hade ingen annan utväg
7 N:o 9.
Onsdagen den 3 Mars.
än att delvis vända sig till utlandet». Det vågar jag åter igen bestrida,
för den händelse nemligen de uppgifter, som blifvit mig lemnade,
äro rigtiga, och jag tror, att så är fallet. Man har sagt mig,
att firman D. Hald & C: o i Stockholm vid flera tillfällen sökt att
till Mariebergs ammunitionsfabrik få inlemna anbud på dels hylsor,
dels tändhattar och dels kulor, de sistnämnda tillverkade vid firmans
fabrik, som lärer vara anlagd med den allra största omsorg och försedd
med fullt moderna och ändamålsenliga maskiner. Man har sagt
mig, att vid upprepade tillfällen och särskildt vid det tillfälle, da
krigsstyrelsen bestämde sig för att taga ammunitionsdelar från utlandet,
anbud gjorts af firman.
Men, mine herrar, det är särskilda undantagsförhållanden med
denna fabrik vid Marieberg. Man följer der icke i något hänseende
vår leveranslag. Man'' vänder sig hvart man önskar, man gör okontrolleradt
fullkomligt hvad man önskar och är, som sagdt, icke bunden
af några bestämmelser. Jag känner sjelf personer, som gjort
leveransanbud till denna fabrik, men dervid fatt till svar, att dylika
anbud icke ens mottagas. Detta är förhållanden, som jag anser vara
ganska säregna och besynnerliga.
Men vid denna ammunitionsfabrik förekommer äfven annat, som
visar, att der försiggå hvad jag vågar beteckna såsom ganska stora
oegentligheter, detta ord taget i dess mest vidsträckta betydelse. Jag
har här åtskilliga räkningar angående körslor för ammunitionsfabriken
vid Marieberg. Dessa räkningar äro utplockade under en lång följd
af år; de börja med år 1886, och den sista räkningen är daterad i
slutet af år 1894. lläkningarne ha sedan länge varit i min hand;
jag har icke skaffat mig några sådana från de två senaste åren, men
förhållandet lär fortgå på sätt jag nu skall nämna. Jag skall af dessa
räkningar anhålla att få uppläsa några, och detta derför, att jag önskar
få dem intagna i Riksdagens protokoll, på det att denna sak icke ma
kunna förbises eller falla i glömska, såsom fallet varit med så mycket
annat.
»Ammunitionsfabriken Marieberg, Debet.
1894, Mars 3. An. Kört hel dag med 4 hästar å 6 kr. 24: —
» » 7. » » » » » 6 » å 6 kr. 36: -—
» » 16. » » » » » 2 » å 6 kr. 12: —
Kronor 72: —
Betalt, qvitteras.
Stockholm den 17 mars 1894.
C. A. Berggren.
Granskad och godkänd Carl W. Sjöstedt, förvaltare.
Utbetalas, It. Lysholm, Styresman.
Af de vid ordinarie statsmedelsräkningen vid från Ammunitionsfabrikens
Mariebergsafdelning lista qvartalet 1894 befintliga original
-
Angfiende anslag
till rnobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
N:o 9. 8
Onsdagen den 3 Mars.
Angående anslag
tillmobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
handlingar rätteligen afskrifvet betygar Stockholm i kongl. kammarrättens
revisionsafdelnings andra kontor den 15 december 1896
ex officio
W. Ygberg».
Jag skall tillåta mig att uppläsa ännu ett par räkningar. Emellertid
ber jag kammaren att icke tröttna; jag skall icke uppläsa mer,
än hvad jag anser vara alldeles nödvändigt.
»Mariebergs Ammunitionsfabrik. Debet.
1894, juli 20. | An. Kört hel dag med 3 hästar | å 6 kr. | 18: — |
» » 24. | » » » » » 4 » | å 6 kr. | 24: — |
» » 30. | » » » » » 3 » | å 6 kr. | 18: — |
|
| Kronor | 60: — |
Betalt qvitteras. Stockholm den 31 juli ‘1894.
C. A. Berggren.
Granskad och godkänd Carl W. Sjöstedt, förvaltare
Utbetalas, 11. Lysholm, Styresman».
Slutligen en tredje räkning:
»Mariebergs Ammunitionsfabrik.'' Debet.
1894, nov. 16. | An. Kört hel dag med 4 | hästar å 6 kr. | 24: — |
» » 21. | » » » » » 6 | » å 6 kr. | 36: — |
» » 26. | » » » » »2 | » å 6 kr. | 12: — |
|
| Kronor | 72: — |
Betalt, qvitteras. Stockholm den 30 november 1894.
C. A. Berggren.
Granskad och godkänd Carl W. Sjöstedt, Förvaltare.
Utbetalas, B. Lysholm, Styresman».
Samma anteckning angående likalydelse med originalen finnas å
de två senare handlingarne som å den första.
Låtom oss nu något närmare undersöka en sådan räkning! Den
C. A. Berggren, som utskrifvit räkningarne, är eu i statens tjenst
anstäld dräng vid Marieberg, hvilken lyder under dervarande förvaltares
befäl. Carl W. Sjöstedt, förvaltaren, är egaren till den enda
häst, som utfört alla dessa körslor. — Alla körslorna — »kört
hel dag med 3, 4 eller 6 hästar» — äro utförda med en häst, och
den hästen tillhör förvaltaren, som granskat och godkänt räkningarne.
Som emellertid de räkningar, jag här har, icke sträcka sig längre
än till år 1894, bjöd mig försigtigheten att, sedan jag i år kommit
till Stockholm, närmare undersöka förhållandet. Jag har derför låtit
genom annan person inhemta upplysningar hos drängen C. A. Berggren,
och denne andre person har uppsatt följande berättelse om
hvad som meddelades honom af Berggren.
»Drängen Carl Alfred Berggren, boende och anstäld vid ammu -
Onsdagen den 3 Mars.
9 N:o 9.
nitionsfabriken å Marieberg, har denna dag af undertecknad om bifogade
räkningar blifvit hörd och berättat, nemligen:
att han varit anställd vid nämnda ammunitionsfabrik i öfver 14
års tid mot 1,75 kronor per dag, fri bostad och vedbrand, och under
denna tid stått under dervarande förvaltares befäl;
att såväl den förre förvaltaren Albertini som den senare förvaltaren
Sjöstedt» — det är den nuvarande förvaltaren — »varit
egare till en häst, samt att de till körslor för fabrikens räkning låtit
använda denna häst, då icke den häst, som fabriken sjelf eger, hunnit
till alla körslor;
att han ej kan påminna sig, om han underskrifvit bifogade räkningar,
men vill dock ej bestrida, att så har skett, ty han påstår, att
han underskrifvit 3 å 4 räkningar i månaden under flera års tid;
att han, under den tid Albertini var förvaltare vid fabriken,
sjelf fick skrifva räkningarna efter diktamen af Albertini;
att förvaltaren Sjöstedt sjelf eller genom någon annan låtit utskrifva
räkningarna, samt att Berggren endast underskrifvit sitt namn
derå;
att han af Sjöstedt hvarje gång blifvit anmodad dertill;
att alla de hästar, hvarom i räkningarna omförmälas, endast rör
den häst, som tillhör förvaltaren.
På tillfrågan, hvarför i räkningarna ej var noteradt 5 dagars körning
med en häst och icke, som nu är fallet, »hel dag 6 hästar»
o. s. v., svarade han, att det var sammanräkning för flera dagar, och
det sätt, hvarå räkningen skrefs, var en gammal sed;
att han alltid till förvaltaren uppgifvit de körslor, han verkstält,
såsom hel dag, lass o. s. v., samt att detta härefter sammanräknats
till fulla dagar:
att han alltid ansett icke räkningarna vara för höga, förty hästen
i fråga fick användas äfven om nätterna, ibland t. ex. att skjutsa
»majoren», då kronans häst ej var tjenlig;
att då hästen till körslor användts, den alltid körts af Berggren
eller dennes kamrat, äfven anstäld vid kronan mot samma aflöning.
Tilläggande Berggren, att han icke haft någon andel af den förtjenst,
som härigenom kommit förvaltaren till godo, men att han af
förvaltaren erhållit en månadslön af 20 kronor såsom ersättning för
skötsel af ofvannämnda häst». (Underskrift).
Berggren var, som herrarne erinra sig, en kronans karl, anstäld i
kronans tjenst och af kronan aflönad.
Det skulle nu kunna sägas, att det icke vore så farligt med denna
sak, ifall, såsom Berggren uppgifvit, man sammanräknade under flera
dagar utförda körslor och sedan utskrefve räkningen på det sätt, som
man — jag vet ej af hvilken anledning — ansett vara lämpligast.
Men här finnes något, som gör, att denna häst i så fall skulle vara
en högst märkvärdig häst, derest räkningarne det oaktadt vore rigtiga.
Med denna häst har på fyra dagar körts sex hela dagsverken,
såsom herrarne af den först anförda räkningen finna. Från den 3
Angående anslag
till mobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
N:o 9. 10
Onsdagen den 3 Mars.
Angående an- mars till den 7 i samma månad är ju en tid af fyra dagar. — Melslag
till mobi- jan (]en 30 juli och 3 augusti — d. v. s. under fyra dagars tid
rmmition^^&r — har med samma häst utförts sex dagsverken och under tiden
eldhandvapen. 16—20 november, således fem dagar, har med den ifrågavarande
(Forts.) hästen också körts sex dagsverken. Det ser således ut, som om med
denna sak icke vore alldeles så rätt bestäldt, som kanske Berggren
i sin oskuld har förestält sig.
Jag vill för min del icke alls göra några kommentarier öfver
dessa förhållanden, förvissad, som jag är, derom, att saken skall blifva
utredd och att Riksdagen skall få veta, huru denna utredning kommer
att gestalta sig.
Det är långt ifrån, mine herrar, mycket långt ifrån, att jag skulle
vilja ställa en krigsminister till direkt ansvar för de små felaktigheter
eller de större eller mindre missbruk, som i den vidlyftiga militärförvaltningen
kunna ifrågakomma från underordnade organs sida.
Det vill jag icke. Jag vill heller icke på något sätt ställa en krigsminister
till direkt ansvar för de brott mot disciplinen, som af enskilde
krigsmän kunna begås, men jag tror, att, när gång efter annan
påpekas sakliga missförhållanden, som ega rum, det vore önskiigt, att
man icke stälde sig afvisande och sålunda gjorde sig solidarisk med
sina underlydande, ty derigenom skapas tillstånd, skapas förhållanden,
som hvarken kunna anses vara för landet lyckliga ej heller vara
normala. Genom ett sådant tillvägagående undergräfves så småningom
i vårt land disciplinen inom armén och det förtroende, sota folket
skänker styrelsen, på hvilket förtroende all handlingskraft hvilar och
som är nödvändigt, för att med denna handlingskraft skall kunna
frambringas ett verkligt framåtskridande, en utveckling till något
högre. Jag håller således före, att när anmärkningar förekomma och
på ett höfligt sätt framställas samt bestyrkas med fakta, det vore
skäl att icke alltid tro sig kunna med några uppifrån uttalade fraser
slå till marken vare sig talaren eller hvad han anfört.
Jag får, herr talman, för min del instämma i den förste talarens
yrkande.
Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet friherre
Rappe: Herr grefve och talman, mine herrar! Den siste talaren
sväfvade, såsom herrarne hörde, mot slutet af sitt anförande temligen
långt ut. Han sväfvade till och med, såsom mig synes, temligen
långt ifrån det ämne, som här närmast föreligger till behandling.
Kammaren torde väl inse, att jag icke nu kan upptaga till bemötande
hvad han nämnde om dessa skjutsar vid Marieberg, och
jag hoppas kammaren i afseende på denna sak vill vara tillfreds
med en förklaring från min sida, att jag skall taga reda på, huru
dermed förhåller sig. Jag öfvergår derför genast till det ämne, som
här egentligen skall behandlas, nemligen frågan om mobiliseringsammunitionen.
Onsdagen den 3 Mars.
11 N:o 9.
Jag får då till den siste ärade talaren öppet uttala min misstro
till hans beräkningars tillförlitlighet, särskildt då han talar om ammunitionsanskaffningen
i Danmark samt hurusom ammunitionen hos
oss borde ställa sig billigare än den gör. Jag gör detta af många
skäl, men särskildt med anledning deraf, att han inlåtit sig i kritik
öfver mitt yttrande vid remissdebatten, då jag, enligt hans påstående,
i mitt svar icke alls skulle hafva vederlagt hvad han då yttrade.
Då han nagelfarit mitt yttrande vid detta tillfälle, må det kanhända
tillåtas mig att nu något beröra de beräkningar, han då framlade för
kammaren. Herrarna behagade påminna sig, att den ärade talaren
då framstälde tillvägagåendet med patronhylsetillverkningen hos oss
på Marieberg såsom varande urmodigt. Det var, sade han, en »äldre»
metod, enligt hvilken hylsämnena urklipptes ur messingsplåten, som
erhölls från leverantörerna, under det det modernare tillvägagångssättet
bestod uti att från leverantörerna inköpa materialet i form af
redan urklippta och pressade skålar. För att bevisa den senare metodens
öfverlägsenhet anstälde han en beräkning, enligt hvilken
materialkostnaden för en million patronhylsor skulle vid tillämpning,
på sätt vid Marieberg sker, af förstnämnda metod blifva, om jag mins
rätt, 6,500 kronor högre, än om den senare metoden med inköp af
skålar blifvit använd. Och som det gälde 40 millioner patroner,
kastades hundra tusentals kronor bort endast på grund af felaktigt
förfarande i en enda detalj vid tillverkningen. Det är svårt att
förstå, huru prisskilnaden kan blifva så stor, som han uppgaf, ty
icke kan så mycket bero på, om man inköper materialet i något mer
eller mindre förädlad form. Men deremot är det påtagligt, att det
skall blifva skilnad i fraktkostnaderna, om man tager hela plåtar eller
om man klipper ut de skålar, genom hvilkas pressande man sedan
får ut patronerna. Och gör man en beräkning af denna fraktskilnad,
måste det medgifvas, att skilnaden i pris mellan plåtar och skålar
bestiger sig till omkring 550 kronor för en million patroner, nota
bene om man i båda fallen köper från samma leverantör. Och
håller man sig till den fabrik, som vi nu under många år anlitat, nemligen
»Berndorfer Metallwaarenfabrik» i Österrike, blir skilnaden, som
sagdt, 550 kronor till favör för att använda skålar i st. f. plåt. Men
tager man priset å plåten från Berndorf, men priset å skåkirne från
någon annan fabrikant, till exempel den tyska firman, hvars skålar
disponenten vid skånska bomullskrutfabriksaktiebolaget under sistlidne
december månad personligen utbjudit å Marieberg och senare skriftligen
till artilleristyrelsen, då kan man genom en dylik sammanställning af
uppgifter komma till hvilka resultat som helst. Men jag frågar herrarne,
hvad man bevisar med sina beräkningar, när man går tillväga på
sådant sätt. Den enda slutsats, som kan dragas af en jemförelse
uppstäld på dylikt sätt, är, att den tyska firman synes vara något
billigare än den österrikiska.
Det är visserligen sant, att man kan få patronämnena till billigare
pris, allt efter som man vänder sig till olika firmor. Härvidlag
Angående anslag
till mobiliseringsamnnmition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
N:o 9.
12
Onsdagen den 3 Mars.
Angående anslag
tillmobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
kommer jag emellertid nu tillbaka till, hvad jag yttrade vid remissdebatten,
nemligen att qvaliteten i så fall får stå tillbaka. Men man
bör icke i främsta rummet söka få patronerna till så billigt pris som
möjligt, utan i främsta rummet bör man fästa sig vid qvaliteten.
Äfven om vi skulle betrakta frågan uteslutande ur ekonomisk synpunkt
skola vi dock äfven ur denna synpunkt finna, att ett sämre ämne, när
allt tages med i beräkningen, till sist blir dyrare. Ty har man ett sämre
ämne, så blir, vid de olika procedurer, det måste genomgå, innan
det förvandlas till patronhylsor, kassationsprocenten större. Likaledes
är det gifvet, att, om materialet är sämre, patronerna icke kunna
användas så många gånger. Patronen användes ju icke blott till
skarpskjutning utan äfven till lösa skott under fredliga förhållanden,
och ju starkare den är, desto större blir dess varaktighet. Men det
är dessutom ganska farligt, såväl för geväret som för skytten, att
använda ett patronämne, som icke är tillförlitligt, och särskildt är
det vid de nya gevären nödvändigt, att patronämnet är det bästa
möjliga. Det är således af den största betydelse, att man använder
ett godt patronämne, och man bör derför ej vända sig från den ene
agenten till den andre, allteftersom man får billigare anbud. Det
klokaste torde vara, att man, sedan man genom en lång erfarenhet
kommit till full insigt om ett materials godhet, söker att behålla det,
till dess att man verkligen kommer under fund med, att något bättre
finnes att tillgå.
Vi .hafva nu också under de senare åren allt mer och mer börjat
att använda den svenska tillverkningen. Från Skultuna tager man
numera 60 procent af all plåt, och jag kan meddela, att artilleristyrelsen
är sinnad att till ett kommande år taga all plåt derifrån.
Emellertid nämnde jag ju, att dock någon, om än obetydlig,
prisskilnad förefans till förmån för materialets anskaffande i form
af skålar, i så måtto nemligen att skilnaden på en million patroner
skulle blifva 550 kronor eller 1/20 öre pr patron. Det kan då frågas:
hvarför användas icke sådana skålar för patron till verkningen?
Jo, ibland de prof, som patronen skall genomgå, är ett af de allra
verksammaste just den första förvandlingen från plåt till skål. Det
är då gifvet, att, om man får göra detta vid statens fabrik, man
redan deraf ser plåtens beskaffenhet, hvaremot om den firma, från
hvilken materialet tages, skall göra detta, möjlighet förefinnes, att ur
jemförelsevis dålig plåt urklippa skålar och derefter endast leverera
dem bland dessa, som händelsevis blifvit felfria, och staten kan då
lätt komma att bedragas. Många gånger kan man nemligen ej af
patronens utseende döma till användbarheten, utan först vid begagnandet
upptäcker man, om den ej är af tillräckligt god beskaffenhet.
Jag anser således, att redan af det prof, plåten får genomgå, då
den förvandlas till skål, så mycken erfarenhet vinnes, att den ekonomiska
vinst af V20 öre per patron, som skulle kunna göras på sätt,
nyss påpekats, icke är att fästa sig vid.
Onsdagen den 3 Mars.
13 N:o 9.
Men, mine herrar, det är ännu en omständighet, som jag vill
nämna, och det är den, att, enligt uppgift af Stockholms tullkammare,
skålar draga en tull af 50 öre per kilogram, under det att tullen på
plåt är 5 öre per kilogram. Och efter denna lilla upplysning tror
jag, att den beräkning ramlar, enligt hvilken hundra tusentals kronor
gå förlorade för staten, på den grund att patronerna tillverkas af
plåtar och icke af skålar. Det blir alldeles tvärtom en motsvarande
eller än större förlust, om man skulle använda den af den ärade
granskaren förordade metoden.
Härmed tror jag mig hafva framlagt tillräckligt bevisande skäl,
hvarför jag ej hyser en obetingad tillit till de beräkningar, som af
den ärade talaren blifvit lemnade. Jag vill dessutom påpeka, att
han, för att det skulle taga sig bättre ut förmodligen, till grund försina
beräkningar lagt de 40,000,000 patronhylsorna till mobiliseringsammunitionen,
hvilka dock, såsom herrarne väl veta, tagas färdiga
från utlandet, i stället för att inskränka beräkningen till endast den
ammunition, som kallas för förbrukningsammunition, 101/2 million
patroner, hvilket varit det rigtiga. Jag kan derför ej hjelpa, att jag
ej hyser så stort förtroende till de gjorda beräkningarna, att jag
skattar betydelsen af den ärade talarens anförande så högt, som det
kanske vid första åhörandet synts många inom denna kammare
förtjena.
Herr Zetterstrand: För en stund sedan påstods från statsråds
bänken,
att jag här skulle hafva lemhat origtiga uppgifter. I anledning
deraf ber jag att få säga, att jag alltid plägar omsorgsfullt söka
sätta mig in uti de föreliggande frågorna, på det att jag må undvika
att komma med origtiga uppgifter, och aldrig, det ber jag att få
försäkra, kommer jag afsigtligt med sådana.
Hvad beträffar de uppgifter, jag här i dag lemuat, grunda
de sig dels på detta års och dels på de föregående årens
statsverkspropositionen Förekomma alltså fel uti dessa, kunna
äfven mina uppgifter vara felaktiga, hvarom icke, tror jag, att jag
har rätt.
I statsverkspropositionen vid 1892 års lagtima riksdag läses
sålunda: »samtidigt med antagandet af gevär med liten kaliber hade
deremot» —fortsätter generalfälttygmästaren — »i de flesta stater infanteristens
personliga ammunitionsutrustning betydligt ökats. I Tyskland
utgjorde densamma nu 150, i Österrike 140 patroner och i Frankrike
vore man betänkt på en ökning till ungefär samma antal.»
»Hvad Sverige anginge, hade den genom nådigt bref den 12
oktober 1889 tillsatta komité för utarbetande af förslag till fältförvaltnings-
och etappreglementen i sitt under sistförflutna maj månad
till Kongl. Maj:t aflemnade förslag till fältutrustningsplaner beräknat
den personliga ammunitionsutrustningen vid beväpning med
1867—1889 års gevär till 100 patroner, och skulle, med denna siffra
till utgångspunkt, den i det föregående omnämnda totalsumman
Angående anslag
till mobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
N:o 9.
14
Onsdagen den 3 Mars.
Angående anslag
till mobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
22.000. 000 komma att höjas till i rundt tal 24,000,000.» »I denna
siffra inginge emellertid endast den ammunition, som bures af soldaten
eller medfördes i bataljonernas ammunitionsvagnar och i ammunitionskolonnerna
äfvensom den, som beräknades blifva förbrukad
under de i mobiliseringsinstruktionen föreskrifna skjutöfningarna.
Derutöfver måste dock i förråden äfven finnas ammunition till ersättande
af förbrukningen vid armén och, enligt generalfälttygmästarens
åsigt, kunde för detta ändamål en ammunitionsmängd uppgående
till 50 proc. af den till armén utlemnade icke anses för stor.»
Här står således, att det skulle erfordras 100 +- 50 patroner
per man, och det är just hvad jag uppgifvit. Äfven de andra uppgifterna
jag lemnat, öfverensstämma, såsom herrarne nog torde finna,
med regeringens föregående meddelanden.
Endast i ett afseende har jag icke i allo följt uppgifterna uti
innevarande års statsverksproposition, hvilken, som kändt är, innehåller
följande mening: »härmed» — d. v. s. i och med anskaffandet
af de 36,000,000 patronerna — »vore visserligen icke hela behofvet
fvldt af mobiliseringsammunition för eldhandvapen inom armén,
sådan den blefve, sedan 1892 års omorganisation fullt genomförts.
Såsom framginge af statsrådets och chefens för landtförsvarsdepartementet
underdåniga yttrande till statsrådsprotokollet
den 2 januari 1896, vore nemligen det ofvan angifna behofvet af
36.000. 000 patroner — hvilket genom nådig proposition tillkännagafs
för 1892 års lagtima riksdag och redan då ansågs såsom ett minimum
— beräknadt efter arméns dåvarande numerär, hvilken emellertid
genom 1892 års förbättrade härordning sedermera ökats, i följd
hvaraf det erforderliga antalet patroner måste ökas till rpinst
40.000. 000. Fyllandet af det sålunda uppkomna ökade behofvet
syntes dock, såsom ock antyddes i nyss åberopade yttrande till
statsrådsprotokollet, lämpligen böra sättas i sådant samband med anskaffningen
af 6,5 mm. gevär, att det ofvan angifna antalet 40,000,000
patroner af sagda kaliber funnes färdigt vid den tidpunkt, då armén
komme att vara, åtminstone till sin hufvudsakliga del, försedd med
6,5 mm. vapen och följaktligen skulle mobilisera med sådana.»
Som herrarne märkte, utgick jag i mitt första anförande derifrån,
att det är inalles 36 millioner patroner, som skola anskaffas. Här
i statsverkspropositionen är det verkligen uppgifvet, att detta antal
framdeles måste ökas med 4 millioner. Men denna anskaffning behöfver
man väl nu icke taga hänsyn till, enär framställning derom
sedermera kommer att göras. Orsaken till, att jag icke berört dessa
ytterligare erforderliga 4 millioner patroner, har derjemte varit den,
att statsutskottet icke heller ansett sig böra taga hänsyn till dem
utan tvärtom i sitt utlåtande sagt: »Enär medelst anvisande af det
af Kongl. Maj:t nu äskade belopp ifrågavarande anskaffuingsbehof
blefve fyldt, hemställer utskottet», etc. Äfven på andra grunder har
jag underlåtit att tala om dem, nemligen af grannlcigenlietsskäl, ty i
afseende på dessa patroner förekommer i statsverkspropositionen en
Onsdagen den 3 Mars.
15 N:o 9.
uträkning, som förefaller mig minst sagdt besynnerlig, och angående
hvilken jag icke velat ingå i någon närmare kritik. Denna ytterligare
ammunitionsanskaffning torde emellertid vara af ringa betydelse
för den föreliggande frågan. Jag vidhåller fortfarande mitt förut
gjorda yrkande.
Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet friherre
Kappe: Det skulle vara mycket ledsamt, om mina ord fallit
så, att de kunde uppfattas, som om jag skulle satt i fråga, att herr
Zetterstrand afsigtligt kommit fram med uppgifter, som icke vore
rigtiga. Det har naturligtvis icke varit meningen.
För öfrigt begärde jag ordet endast för att påpeka, att den personliga
utrustningen icke är allt. Ty dessutom måste det finnas
ammunition vid hvarje truppenhet för bataljonernas ammunitionsvagnar,
vid hvarje fördelning för ammunitionskolonnerna samt derutöfver
vid arméns förråd, såväl de, som åtfölja armén, som de, som förblifva
i hemorten. Det är detta, som jag velat framhålla, för att
man skall finna, att det är ett större antal patroner än 100 eller
150, som är erforderligt, för att armén skall vara fullt utrustad.
Herr Pantzarhielm: Med anledning af hvad herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet nyss anförde mot mina
kalkyler, skall jag be att få fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på, att man icke genom att tro en sak kullkastar en på siffror grundad
kalkyl. Om också tron vore så stark, att den kunde försätta
berg, äro siffrorna dock starkare. År felräkning begången i mina
sifferuppgifter, är det mitt fel; men då skall man påpeka sådan felräkning
och icke säga: jag tror.
Vidare skall jag be att få fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på, att det icke betalas någon tull för de ifrågavarande patrondelarne.
Att då här tala om tull tror jag icke vara på sin plats.
För öfrigt skall jag be att få nämna, att den kalkyl, som säger,
-att 1,000 stycken hylsor med tändhattar och kulor kosta 54 kronor,
är uppgjord under förutsättning af tullfri införsel. Skall tull tillkomma,
blir priset 62 kronor 50 öre; hvadan således tullen belöper
sig till 8 kronor 50 öre för 1,000 sådana delar. Jag vidhåller fortfarande
mitt yrkande.
Herr Zetterstrand: Herr statsrådet och chefen för landt
försvarsdepartementet
fäste nyss kammarens uppmärksamhet på, att
man måste taga hänsyn till icke endast den personliga ammunitionsutrustningen
utan äfven till den, som behöfves för ammunitionsvagnar
och förråd. Jag skall med anledning deraf be att få påpeka,
att jag äfven tagit hänsyn till alla dessa usrustningar. Det står ju
i 1892 års statsverksproposition, såsom herrarne nyss hörde, efter
uppgiften att den personliga ammunitionsutrustningen vore beräknad
till 100 patroner följande: »I denna siffra inginge emellertid endast
Angående anslag
till nwbiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
N:o 9. 16
Onsdagen den 3 Mars.
Angående anslag
tillmobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
den ammunition, som bures af soldaten eller medfördes i bataljonernas
ammunitionsvagnar och i ammunitionskolonnerna äfvensom den,
som beräknades blifva förbrukad under de i mobiliseringsinstruktionen
föreskrifna skjutöfningarna. Derutöfver måste dock i förråden
äfven finnas ammunition till ersättande af förbrukningen vid armén,
och, enligt generalfälttygmästarens åsigt, kunde för detta ändamål en
ammunitionsmängd uppgående till 50 proc. af den till armén utlemnade
icke anses för stor.» Det är ju sålunda precis, hvad jag sagt, eller
att 150 patroner skulle utgöra dels den personliga utrustningen, och
dels den, som skulle finnas i förråden. Mina uppgifter sammanfalla
ju således fullkomligt med hvad i 1892 års statsverksproposition
meddelats.
Herr vice talmannen Danielson: Då jag tillhör statsutskottet
och deltagit i detta ärendes behandling på den afdelning, som förberedt
frågan, skall jag be.att få uttala den uppfattning jag haft beträffande
föreliggande anslag. Jag tror, att det skall blifva mycket
svårt för Riksdagen att i år komma från att bifalla, hvad Kongl.
Maj:t begärt och utskottet tillstyrkt. Ty Riksdagen har, som herrarne
veta, prutat på detta anslag rätt betydligt under många år, hvarför
jag tror, att det skulle innebära en våda att vidare pruta på det.
Jag misstycker visst icke, att uttalanden göras mot hvad statsutskottet
hemställer, lika litet som jag tillhör dem, som ifra för höga
anslag; men i detta fall tror jag, att man bör se saken från en annan
sida, än man här tyckes se den ifrån, då det blott talas om förråd
och behof. Ty om någon händelse skulle påkalla ett uppträdande
af våra värnpligtige söner för värnande af vår neutralitet, då undrar
jag, huru vi skulle stå till svars, om vi icke tillsett, att de hafva
den ammunition, som vederbörande ansett behöflig Jag tror, att vi
då skulle stå ganska illa till svars; och det är från den sidan, jag
sett saken. Jag anser, att det här icke är fråga om mer eller mindre
förtroende till det ena eller det andra uttalandet, utan att saken bör
ses från den sidan, att — då vi beslutat en lag, som bestämmer,
att våra söner skola deltaga i fäderneslandets försvar — vi äfven böra
se till, att vapen och ammunition icke fattas dem. Det är det skälet,
som talar för mig. Som herrarne finna, gäller det här icke heller
något så högt belopp. I fjor beviljades 600,000 kronor för detta
ändamål, och nu begär Kongl. Maj:t 750,000 kronor således blott
150,000 kronor mer än i fjol. Inom utskottet tänkte vi derför —
då, som herrarne veta, denna Riksdag har större tillgång på medel
än förut — att det kunde vara så godt att nu på en gång fylla
behofvet af mobiliserings-ammunition, så att vi sedan kunde slippa
från den saken. Jag vill derför tro, att denna kammare icke skall
neka att gifva våra söner den tryggheten att veta, att, om de kallas
till fosterlandets försvar, de ega vapen och den ammunition, som för
dessa är erforderlig; och då hafva vi gjort, hvad på oss ankommer.
Jag föreställer mig, att våra söner kunna strida med söndriga rockar
Onsdagen den 3 Mars.
17 N:o 9.
och trasiga beklädnadspersedlar för öfrigt, men utan vapen och ammunition
går det icke.
Jag tror derför, att vi påtaga oss ett tungt ansvar, om vi icke
nu, då medel finnas, bevilja anslaget. Jag vill gerna vara med om
att spara med statens medel, men i nu förevarande fall anser jag
mig icke kunna stå till svars med att vägra, hvad Kongl. Maj:t
begärt. Ett annat beslut tror jag endast skulle alstra missmod i
landet bland vår ungdom. Dessa äro de synpunkter, hvarifrån jag
sett denna fråga.
För öfrigt hvarken kan eller vill jag ingå i något bedömande
om, hvad som här anförts om beräkningen af denna mobiliseringsammunition
med mera dylikt. Jag tror ock, beträffande hvad herr
Pantzarhielm yttrade om den der »konstiga» hästen på Marieberg,
att den saken nog kommer att rättas, och hästen få en annan körsven.
Detta hör ju icke heller till saken.
Ur synpunkten af att de hemmavarande och hela landet skall
se, att vi fullt uppfatta den skyldighet, som vi ålagt våra värnpligtige
söner beträffande landets försvar, och för att visa, att vi icke
undandraga oss vår pligt att sörja för att de i farans stund må ega
erforderlig utrustning af ammunition, skall jag be att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Häruti instämde herr Ersson i Vestlandaholm.
Herr Collander: Den förste ärade talaren utgick från den
åsigten, att han till fullo insåg vigten utaf, att behofvet af mobiliseringsammunition
blefve tillgodosedt. Han stälde sig således icke på
den ståndpunkten, att han ansåg, att anskaffningen häraf vore af
underordnad betydelse. Men han anförde, såsom det synes mig,
fullt goda och rigtiga skäl för sitt yrkande om, att det äskade beloppet
borde fördelas på två år, då den ifrågavarande ammunitionen
endast utgör en mindre del af den qvantitet, som regeringen ansett
behöflig att finnas i förråden. Detta är ett skäl, som på intet sätt
upphäfver talarens åsigt om vigten af denna ammunitions anskaffning.
Den har han aldrig bestridt, utan han har tvärtom i sitt första
anförande betonat, att denna anskaffning vore af stor vigt.
Jag kan icke, såsom herr vice talmannen sökt vilja göra troligt,
finna, att i en nedsättning eller, såsom den förste talaren kallade det,
en fördelning af anslaget på två år kan ligga något uttalande om,
att Riksdagen icke skulle vilja tillgodose förevarande behof. Det
förundrar mig tvärtom, att herr vice talmannen, som ju för sparsamhetens
talan, icke kan inse, att en fördelning af anslaget på flera
år i förevarande fall mycket väl låter sig göra. Om utskottet, såsom
jag förmodar, för sin hemställan haft samma hufvudskäl som
herr vice talmannen, eller att vi på grund af de rikliga statsinkomster,
som finnas, böra i denna sak taga ett längre steg framåt, än vi annars
bort göra, så får jag säga, att det skälet icke synes mig fullgiltigt.
Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 9. 2
Angående anslag
till mobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.
(Forts.)
N:o 9. 18
Onsdagen den 3 Mars.
Angående anslag
till mobiliseringsamm
unktion för
eldhandvapen.
(Forts.)
Ty det är af vigt, att, äfven om det finnes rikliga inkomster, vi
icke drifva upp budgeten. Jag ber att få erinra derom, att, när år
1888 det nya tullsystemet infördes, ett af de skäl, som derför anfördes,
var, att då den föregående periodens män icke varit sparsamma med
statens medel, utan allt för mycket anlitat läsvägen, man borde af
de rikliga inkomster, tullarne komme att lemna, söka att afbetala
något på de skulder, som då gjordes. Det var visserligen ett löftesord,
men ett ord som icke blifvit inlöst, ty budgeten bar sedan dess
oupphörligt ökats. Jag kan icke se något skäl för att fortgå på den
vägen. Vi böra vara sparsamma, äfven om vi hafva rikliga inkomster,
ty vi veta icke, hvad kommande år kunna medföra. Under
sådana förhållanden och då jag icke kan inse, att herr Zetterstrands
förslag lägger hinder i vägen för hvad som tillhör hvarje svensk man
eller att se till att fosterlandets försvar tryggas, utan att det endast
afser en välbetänkt sparsamhet, skall jag be att få yrka bifall till
samma förslag och afslag å utskottets hemställan.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Jag begärde ordet med anledning af talarens på skåne
bänken
sista yttrande, så att jag må kunna afsluta mitt mellanhafvande
med honom. Jag ber då att få nämna, att hvad de materieldelar
angår, som införas till Marieberg från utlandet, så betalas i
sjelfva verket tull för dem. Dermed förfaller hans senaste inlägg.
Herr Erickson i Bjersby: Af hvad under öfverläggningen i
denna fråga hittills förekommit har jag blifvit ännu mera än förut öfvertygad
derom, att det förslag, som statsutskottet framstält, bör af
kammaren godkännas. År nemligen, såsom här uppgifvits, administrationen
på Marieberg, der ammunitionen tillverkas, otillfredsställande,
är det ett ytterligare skäl att, så fort ske kan, fylla den, enligt år
1891 uppgjord plan för anskaffning af mobiliseringsammunition till
eldhandvapen åt armén, återstående delen af behofvet.
Inom statsutskottet har jag af sparsamhetshänsyn medverkat
till det förslag, som nu föreligger. Jag ansåg nemligen, att, då Riksdagen
icke kan undgå att bevilja hvad som återstår af den beräknade
kostnadssumman 4,000,000 kronor för ifrågavarande ändamål,
eller 750,000 kr., och vi icke heller kunna tänka oss att utsträcka
tiden för anslagets fördelning längre än till två år, Riksdagen gjorde
klokast i att nu bevilja hela beloppet, då penningar för ändamålet
finnas. Ty det är gifvet, att, om vi nu bevilja ett mindre belopp
för år 1898 än det af Riksdagen för år 1897 beviljade beloppet,
600,000 kronor, tillverkningen måste inskränkas och i följd deraf
proportionsvis ställa sig dyrare. Om vi åter bifölle friherre Klinckowströms
motion och bestämde anslaget till 600,000 kronor, blefve
ju följden den, att vi, såsom denne motionär helt säkert också tänkt
sig, nästa år finge bevilja återstoden eller 150,000 kronor för år
1899. Men tro herrarne verkligen, att man då med ett så litet be
-
Onsdagen den 3 Mars.
19 N:o 9.
lopp skulle kunna fortsätta och afsluta tillverkningen utan förhållan- Angående andevis
stegrade kostnader? Nej, visst icke! Det är alldeles tydligtf sl^g till mobiatt
ju mindre belopp man får röra sig med, desto dyrare blifver munitwn för
tillverkningen. eldhandvapen.
Här är, såsom herr vice talmannen påpekat, icke fråga om något (Forts.)
stort belopp. Längre fram i betänkandet komma vi till större siffror,
och jag undrar, om den förste talaren då kommer att yrka på, att
exempelvis återstående anslaget till sjöbefästningarna också skall delas
på två år. Jag har ännu i minne den ställning, han intog till detta
anslag förra året. Att det då af Kongl. Maj:t för sistnämnda ändamål
begärda anslaget beviljades, berodde ingalunda på något tillgörande
från statsutskottets ledamöter från denna kammare.
Äfven jag önskar hålla den del af budgeten, som afser militära
ändamål, inom måttliga gränser. Och statsutskottets ledamöter från
Andra Kammaren kunna icke med skäl beskyllas för underlåtenhet att
icke hittills hafva så mycket som möjligt stått och fortfarande stå på
sparsamhetens sida. Deremot gifves det många andra här i kammaren,
som ofta bidragit till genomdrifvande af de begärda högre
anslagen, och har en gång så skett, måste Riksdagen taga konseqvenserna
af sitt beslut och derefter ordna saken så godt omständigheterna
medgifva. Så är förhållandet ej blott i fråga om nu föredragna
punkten, utan äfven och i än högre grad beträffande de flesta
stora anslagen under fjerde och femte hufvudtitlarne.
Jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Höglund: Jag har under diskussionen fäst mig vid, att
de, som talat mot detta anslag, uteslutande varit stadsrepresentanter,
och de, som talat för detsamma, representanter från landsbygden.
Det är endast och allenast för att icke så skall förblifva, som jag
begärt ordet.
Jag ber att få förklara, att stadsrepresentanterna icke — hvilket
äfven förut bort vara klart — såsom en man stå bakom dem, som
vilja förvägra våra söner, hvilka en gång skola ut och försvara vårt
fädernesland, den ammunition de behöfva. I sak har jag ingenting
att tillägga, enär hvad som deri behöft sägas mångfaldiga gånger
blifvit sagdt.
Jag anhåller derför att få instämma med herr vice talmannen
i yrkandet om bifall till statsutskottets hemställan.
Med Herr Höglund förenade sig herr Boethius.
Herrar Walter och Bromée förklarade sig instämma i herr Zetterstrands
yrkande.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
oförändrad och dels på bifall till densamma med den af herr
N:o 9.
20
Onsdagen den 3 Mars.
Angående anslag
till mobiliseringsammunilion
för
eldhandvapen.
(Forts.)
Angående anslag
till skjutfält
för Vendes
artilleriregemente.
Zetterstrand yrkade förändring; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef
likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller, hvad statsutskottet hemstält i 22:dra punkten
af förevarande utlåtande n:o 5, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren beslutit att för anskaffning af mobiliseringsammunition
till eldhandvapen åt armén på extra stat för
1898 anvisa 875,000 kronor.
Omröstningen utföll med 105 ja och 104 nej, och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits i oförändradt skick.
Punkten 23.
Bifölls.
Vid föredragning dernäst af punkten 24, angående anslag till
skjutfält för Vendes artilleri-regemente, begärdes ordet af
Herr Nydahl: I anledning af den nu föredragna punkten ber
jag att få yttra några ord angående en närbeslägtad fråga, som möjligen
kan hafva någon betydelse för uppfattningen af den nu föreliggande,
jag menar nemligen flyttningen af Vesternorrlands regementes
etablissement.
Af kongl. brefvet den 20 november 1896 finner jag, att Kong!
Maj:t befalt, att Vesternorrlands regementes öfningar skola förläggas
från Sånga mo till Sollefteå på dag, som framdeles af Kongl. Maj:t
bestämmes. Arméförvaltningen har också för ändamålet af Graningeverken
för en köpeskilling af 72,876 kronor 40 öre inköpt ett invid
Sollefteå bruk beläget jordområde om 50,49 hektar och Kongl. Maj:t
till bestridande af kostnaderna för flyttningen i nåder anvisat ett
belopp af 178,476 kronor 40 öre, att utgå: 83,476 kronor 40 öre
med en tredjedel eller 27,825 kronor 46 öre från anslaget till det icke
garnisonerade infanteriets och kavalleriets vapenöfningar samt med
två tredjedelar eller 55,650 kronor 94 öre från anslaget till beväringsmanskapets
vapenöfningar och återstående 95,000 kronor från anslaget
till byggnader och sängkläder å mötesplatserna m. m. Af
Sollefteå kommun har beviljats 6,000 kronor som bidrag till transport
Onsdagen den 3 Mars.
21 N:o 9.
af byggnader m. m. Det kan ju hända, att fjerde hufvudtitelns be- Angående
sparingar, hvarå statsutskottet gifvit Kongl. Maj:t anvisning, för den
händelse det förordade beloppet, 120,000 kronor, icke skulle räcka yj^des artiltill
för anskaffande och anordnande af skjutfält för Vendes artilleri- leriregemente.
regemente -— det kan hända, säger jag, att fjerde hufvudtitelns be- (Forts.)
sparingar icke komma att visa sig tillräckliga såväl för betäckande
af de slutliga kostnaderna för flyttande af Vesternorrlands regementes
etablissement till Sollefteå som för det i föreliggande betänkande
omordade ändamål, och från den synpunkten har jag trott, att det
icke skulle vara ur vägen att i detta sammanhang beröra frågan om
flyttningen af Vesternorrlands regementes etablissement.
Det är dock hufvudsakligen af en annan anledning, som jag
ansett mig böra taga till orda i denna fråga här i kammaren. Jag
fick nemligen häromdagen från för saken intresserade personer i min
hemort mottaga, jemte en hel del handlingar i frågan, en anmodan
att göra hvad jag förmår för att motverka flyttningen af etablissementet
till Sollefteå. De veta således icke deruppe, att frågan
redan är afgjord. Underrättelsen derom kommer till dem helt visst
såsom en mycket obehaglig öfverraskning. Då ryktet om att det
var ifrågasatt, att etablissementet skulle flyttas, började cirkulera
inom länet, framkallade det mycken undran och förvåning och många
kommentarier. Man ville icke tro, att någon afsevärd strategisk
fördel skulle vinnas genom etablissementets flyttning till Sollefteå,
i alla händelser icke så stor, att den kunde anses motsvara de med
flyttningen förenade kostnaderna. Emellertid syntes man hafva väntat,
att ärendet skulle komma att underställas Riksdagen, då man
antog, att Kongl. Maj:t icke disponerade för ändamålet tillräckliga
medel. Och man lugnade sig något vid den tanken, att, när frågan förelädes
Riksdagen, man åtminstone skulle få veta skälen, hvarför flyttningen
ansåges nödvändig eller åtminstone önskvärd. Då någon
kongl. proposition icke afhördes vid sistlidna års riksdag, väntade
man, att frågan ändå skulle bringas på tal inom Riksdagen genom
någon ledamot af denna kammare. Ej heller detta inträffade, och
nu är, som sagdt, frågan afgjord. Någon ändring deri kan naturligtvis
icke jag åstadkomma; men jag har likväl ansett mig böra bringa
frågan på tal här i kammaren under den förhoppning, att herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet skall .finna det
lämpligt att upplysa kammaren och allmänheten om, hvilka skäl som
varit bestämmande vid frågans afgörande.
I den skrifvelse, som jag här har i min hand, framhålles, att, i
händelse en flyttning från Sånga skulle anses absolut nödvändig,
Gårdnäsmon borde föredragas framför den föreslagna platsen vid
Sollefteå bruk; att Gårdnäsmon, som är belägen vid Gårdnäs järnvägsstation,
i strategiskt hänseende är fullt lika fördelaktig som platsen
vid Sollefteå bruk; att, om lägret förlädes till Gårdnäs, hela den
för lägret behöfliga jordareal skulle lemnas gratis af Sånga kommun,
då deremot platsen vid Sollefteå bruk kostade öfver 70,000 kronor;
N:o 9.
22
Onsdagen den 3 Mars.
Angående att Gårdnäsmon, som utgjordes af en jemn sandmo, tarfvade en obeemslag
till. tydlighet i anläggningskostnad i jemförelse med den andra platsen
Vendcs artil- vid Sollefteå bruk, hvilken till större delen bestode af lermylla på
leriregemmte. lerbotten och hvilken sålunda fordrade en vidlyftig dränering och
(Forts.) gruspåfyllning, innan den blefve för ändamålet tillfredsställande,
hvarjemte denna plats komme att förorsaka betydliga kostnader genom
svårigheten att på dylik mark få en tillräcklig fast grund för nödiga
hus och åbyggnader o. s. v., o. s. v.
För min del tillåter jag mig icke att uttala något eget omdöme
i frågan, ehuru jag måste bekänna, att det synes mig mycket antagligt
hvad som här anförts till förmån för Gårdnäsmon. Jag och
många med mig skulle vara mycket tacksamma, om herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet ville med några ord skingra
de — antagligen mycket origtiga? — föreställningar, som allmänheten,
eller åtminstone en stor del af allmänheten, hyser i denna sak.
Vidare anförde
Herr A. Hedin: Den fråga, herr talman, på hvilken den
siste ärade talaren fäst uppmärksamheten, var mig redan för länge
sedan bekant; men trodde jag naturligtvis, att frågan om förflyttning
af den ifrågavarande lägerplatsen ändtligen hade, i följd af
förståndigt folks råd, fått förfalla. När den nu emellertid, såsom
den siste talaren till min stora öfverraskning upplyst, verkligen har
blifvit afgjord, så att förflyttningen skall vara besluten, är det en
åtgärd af den beskaffenhet, att jag nu icke skall upptaga kammarens
uppmärksamhet med något tal derom, emedan den är för vidlyftig
att så här episodvis beröras, och emedan jag finner det lämpligare
att vid ett annat tillfälle och i en annan form bringa denna fråga
under Riksdagens pröfning.
Men hvad den siste talaren anfört gifver en ökad anledning till
en framställning, som jag i alla fall tänkt göra vid denna punkt.
Den rör icke statsutskottets hemställan, den rör endast en liten del
af statsutskottets motivering. Genom något förbiseende, som jag ju
kan finna lätt förklarligt inom ett utskott, som är så upptaget af
göromål, att det icke gerna är tänkbart, att man der skall hinna
noga granska hvarje bit, hvarje rad af ett utlåtande, har här influtit
ett yttrande, som är särdeles betänkligt. Det är den sista punkten
i motiveringen, som lyder: »Skulle detta belopp icke visa sig tillräckligt,
föreställer sig utskottet, att det Överskjutande beloppet
skulle utan svårighet kunna anvisas af fjerde hufvudtitelns besparingar».
Om en sådan användning af besparingar vore medgifven genom ett
riksdagsbeslut, eller om statsutskottet här föreslagit Riksdagen att
fatta ett sådant beslut, då skulle ingenting vara att säga om den
saken från formel synpunkt. Funnes ett riksdagsbeslut, som legaliserade
en sådan användning af besparingarna, som här i motiveringen
förutsättes, så kunde det ju vara rimligt, att statsutskottet såsom
23 N:o 9.
Onsdagen den 3 Mars.
motiv för sitt förfarande att pruta på det af Kongl. Maj:t begärda Angående
anslag gåfve Kongl. Maj:t eller departementschefen liksom ett slags ^ytfält^för
påminnelse om att det finnes den utvägen att anlita, att nemligen yj,n,ies ar///_
använda tillgängliga besparingar. Men ett sådant beslut existerar leriregemente.
icke, och således kan Kongl. Maj:t strängt taget icke genom en sådan (Forts.)
anvisning, en sådan påpekning, som här är gjord, äfven om den
kommer att ingå i en Riksdagens skrifvelse, finna sig auktoriserad
att på det sättet använda besparingarna. Men det är mycket sannolikt,
att Kongl. Maj:t i sådant fall kommer att göra det. Kongl.
Maj:t kommer säkert icke att så noga skilja mellan ett Riksdagens
beslut, klämmen i en eventuel riksdagsskrifvelse, och en detalj i
motiveringen, utan skall förmodligen anse, att hvad i motiveringen
står utgör någonting lika godt som en modifikation af Riksdagens
beslut angående Kongl. Maj:ts rätt att disponera öfver besparingarna.
Och det är detta, som är så ytterst betänkligt. Statsutskottet har
icke lof att lemna en sådan anvisning och derigenom binda Riksdagens
händer.
Förhållandet är i korthet följande. Till en början ber jag att
få erinra om något, som man ständigt glömmer, men som man ständigt
borde hafva i minnet, nemligen att bestämmelserna om Kongl.
Maj:ts rätt att förfoga öfver besparingarna datera sig från en epok,
då Riksdagen sammanträdde allenast hvart femte år. Det är ju helt
naturligt — jag behöfver icke utveckla det vidare — att det då
var nödvändigt i helt annan grad, än nu rimligtvis kan vara förhållandet,
att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande medel under den
långa tid, som då förflöt mellan riksdagarne, mot hvad nu är fallet,
då Riksdagen sammanträder hvarje år. Den saken böra vi hafva i
minnet, att Kongl. Maj:ts rätt att förfoga öfver besparingarna daterar
sig från den tiden, från 1834—1835 och 1840—1841 års Riksdagar.
Nu är det så, att senast den 16 maj 1896 Riksdagen faststält grunder
för dispositionen af besparingarna, de grunder, som finnas angifna
i Rikets Ständers skrifvelse den 12 maj 1841. Riksdagen har
faststält dem att gälla för år 1897 och intill dess ny statsreglering
vidtager. Jag tager vidare för alldeles gifvet, att om några månader
innevarande Riksdag säkerligen kommer att i samma ordalag upprepa
denna auktorisation för Kongl. Maj:t att förfoga öfver besparingarna,
med hänvisning således till 1841 års riksdagsskrifvelse. Nå väl, hvad
säger denna 1841 års riksdagsskrifvelse? Den säger: »de besparingar,
hvilka intill nästa Riksdag kunna å någon eller några af
hufvudtitlarne uppkomma, må fortfarande af Eders Kongl. Maj:t
användas till sådane af Rikets Ständer ej förut pröfvade utgifter,
hvilka hädanefter kunna finnas för Rikets Styrelse af oundvikligt
behof påkallade,» o. s. v.
Således, dispositionsrätten, sådan den är medgifven i 1841 års
riksdagsskrifvelse, hvilken enligt 1896 års riksdagsbeslut fortfarande
gäller, angår sådana ändamål, som ieke varit underkastade Riksdagens
pröfning. Detta är helt naturligt, det erinrar om tiden, då dessa
N:o 9.
24
Onsdagen den 3 Mars.
Angående bestämmelser uppkommo, och afser det fall, då oundgängliga behof
inträffade mellan riksdagarne och Kongl. Maj:t icke förut fått och
Vendes artil- kunde få några medel af representationen sig beviljade. För
eriregemente. sådana utgifter var det, som Kongl. Maj:t skulle få förfoga öfver
(Forts.) besparingarne, och det gäller ännu. Således, denna anvisning till
Kongl. Maj:t att för ett ändamål, som detta års Riksdag just pröfvat,
och för hvilket Riksdagen utan tvifvel kommer att bevilja åtminstone
dessa 120,000 kronor, anvisningen att för det af Riksdagen redan
pröfvade ändamålet anlita besparingarna står i strid med gällande
riksdagsbeslut. Ku är det alldeles gifvet, att Riksdagen kan upphäfva
detta riksdagsbeslut, kan ändra detsamma en gång för alla, det är tills
någon ny anordning vidtages, eller Riksdagen kan med hänsyn till
särskilda förhållanden gifva Kongl. Maj:t en extra auktorisation, men
detta måste ske derigenom, att, vare sig med eller utan framställning
från Kongl. Maj:t eller motionär, statsutskottet till kamrarne aflåter
formlig hemställan om ett sådant beslut. Deremot tillkommer icke
ett riksdagsbeslut och dermed en auktorisation för Kongl. Maj:t att
i vidsträcktare mån än hittills disponera besparingarne, derigenom att
i motiveringen inryckes ett antagande, att Kongl. Maj:t väl kan använda
besparingarne för ifrågavarande ändamål. Den saken är klar.
Men, som jag sade, det är mycket troligt, att Kongl. Maj:t skall
uppfatta ett sådant påpekande på det sättet — och det kan vara
ursäktligt, om Kongl. Maj:t så gör — ehuru, med iakttagande af
mycken formstränghet, Kongl. Maj:t tvifvelsutan borde förklara, att
hvad här står i motiveringen och möjligen kommer att inflyta i
Riksdagens skrifvelse icke kan, gent emot hvad Riksdagen i detta
ämne formligen beslutat, anses innefatta en auktorisation för Kongl.
Maj:t att förfoga öfver besparingarna, utan är för Kongl. Maj:t alldeles
värdelöst. Men jag tror icke, Kongl. Maj:t kommer att vara
så — sträng.
För att nu icke denna olägenhet skall uppstå, skall jag anhålla,
visserligen om bifall till statsutskottets hemställan, men att kammaren
måtte fatta detta beslut med den uttryckliga förklaring, att kammaren
icke delar den uppfattning, statsutskottet uttalat i motiveringens
sista punkt från ordet »skulle» till och med ordet »besparingar»,
hvarigenom således förebygges, att de orden kunna komma
att inflyta i Riksdagens blifvande skrifvelse i ämnet.
Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet friherre
Rappe: Herr grefve och talman! Jag har blifvit uppkallad af
den näst föregående talaren. Om det är kammarens önskan att
höra motiven för Vesternorrlands regementes förflyttning från Sånga
mo till Sollefteå, är jag genast färdig att redogöra härför, ehuru jag
icke är öfvertygad om, att den frågan hör till den föreliggande punkten,
men om, som sagdt, kammaren så önskar, skall jag gerna redogöra
för dessa motiv.
Onsdagen den 3 Mars.
25
N:o 9.
Då 1892 års härordning skulle uppgöras, var en bland de största
svårigheterna den att kunna bringa ned kostnaderna, så att de icke
väsentligt öfverstego hvad som beräknats i det förslag, som framlades
för lagtima Riksdagen 1892.
Jag är säker på, att de af kammarens ledamöter, som vid 1892
års urtima riksdag sutto i det särskilda utskottet, kunna vitsorda,
att den proposition, som till dem lemnades från Kong! Maj:t, var så
noga beräknad, och att man deri hade så tagit vara på alla möjliga
utvägar, som stodo till buds, för att å ena sidan nedbringa kostnaderna
och å den andra inom dessa kostnader få in så mycket
organisation som möjligt, att det var synnerligen svårt att kunna
göra några ytterligare besparingar.
Ibland de kostnadsbelopp, som voro temligen stora och som —
då man hållit på i tjugu års tid och arbetat med härordningsförslag
— man i följd deraf redan på förhand visste skulle möta motstånd,
voro de utgifter, som föranleddes af kasernbyggnader och etablissement.
För att dessa kostnader icke skulle blifva alltför stora, uteslöt
man ifrån denna post så mycket man kunde. Framför allt tog
man icke upp de utgifter, som skulle blifva en följd af ändringarna
med afseende å infanteriets förläggning. Det gälde nemligen framför
allt att åt specialvapnen anskaffa de kaserner och etablissement,
utan hvilka dessa icke kunde uppträda och verka. Man var således
icke blind för, att utom de kostnader, som i förslaget då framlades
för urtima Riksdagen, skulle äfven åtskilliga andra behof vas, särskildt
för infanteriet, när det der gälde att förvandla corpser på en bataljon
till regementen på tre bataljoner, eller att sammanslå olika corpser till
ett regemente, och de förflyttningar, som derutaf blefvo en följd.
Men man ansåg, att frågan skulle låta sig lösas i framtiden, så att
man, utan att nödvändigtvis behöfva gå till Riksdagen, skulle i afseende
å dessa kostnader kunna hjelpa sig fram såsom man förut
under långliga tider måst göra, då fråga varit om utvidgning af
mötesplatser eller flyttning af sådana. Uti det förslag, som framlades
1892, ingick också att låta Jemtlands hästjägarecorps förvandlas
till ett regemente på fem sqvadroner på det sättet, att två sqvadroner
skulle vara qvar såsom indelta, och tre skulle sättas upp som
värfvade. Riksdagen förändrade emellertid förslaget derhän, att hela
regementet förvandlades till värfvadt. I och med detta beslut kunde
en rationellare förläggning af samtliga trupper, tillhörande den norrländska
fördelningen, uppgöras, hvilken emellertid icke kunde sättas
i verket utan betydliga omflyttningar. Det blef derigenom möjligt
att flytta kavalleriet till den front, der det hade största sannolikhet
att komma till användning, i stället för att vara förlagdt, så att säga,
i kön, i slutet af fördelningen, fastän å andra sidan man väl insåg
de svårigheter, som skulle blifva förknippade med att sätta upp ett
uteslutande värfvadt regemente — och dessa svårigheter hafva också
redan träd t fram.
Genom norra stambanans tillkomst har det också blifvit möjligt
Angående
anslag till
skjutfält för
Vendes artilleriregemente.
(Forts.)
N:o 9. 2G
Onsdagen den 3 Mars.
Angående
anslag till
skjutfält för
Vendes artilleriregemente.
(Forts.)
att sätta i verket förflyttningar af norrländska fördelningens trupper,
så att en hastig mobilisering äfven af dem i möjligaste måtto befordrades.
De öfriga fördelningarna hade redan så pass utvecklade
jernvägsnät till sitt förfogande och voro tillräckligt koncentrerade,
för att deras sammandragande icke skulle möta betydligare svårigheter,
i jemförelse med hvad förhållandet var med den vidsträckta norrländska
fördelningen, der det var mycket svårt att kunna finna ett,
om jag så får uttrycka mig, »centrum» för hela samlingen.
Ett sådant kunde man dock finna äfven i Norrland, sedan norra
stambanan kommit till stånd, och man bestämde sig då för Sollefteå.
Visserligen är det sant att om man tager Sollefteå till sjelfva centrum
för fördelningen, kommer Norrbottens regemente att blifva, så
att säga, detascheradt. Men hela den öfriga fördelningen kan jemförelsevis
lätt samlas, då ju afstånden ifrån Sollefteå till Östersund,
å ena sidan, och till Umeå och Vännäs, å andra sidan, äro något så
när lika. På detta sätt förklaras ock, hvarför trängbataljonen blef
förlagd till Sollefteå. Om herrarne tänka efter, så varder hela norrländska
fördelningen genom dessa förflyttningar så förlagd, att längst
söder ut befinnas ett artilleri och ett infanteriregemente tillsammans
i Östersund, i centrum ett infanteriregemente och hela trängen och
sedan på ungefär samma afstånd derifrån vid Umeå och Vännäs ett
kavalleri- och ett infanteriregemente, samt slutligen, som nämdt,
Norrbottens regemente, detascheradt ifrån de öfriga trupperna längst
i norr.
Kostnaderna för förverkligandet af den uppgjorda förläggningsplanen
hafva nu visserligen befunnits rätt betydande. Men i jemförelse
med de kostnader, som i alla händelser måste betingas af de
nödiga utvidgningarna af mötesfält och etablissement för de förra
norrländska corpsernas utställning till regementen, kan man icke säga,
att de blifva allt för stora.
Hvad Vesterbottens regemente vidkommer, som hittills legat vid
Gumboda, har dess förflyttning sedan lång tid tillbaka varit afgjord,
i det ett mötesfält alldeles invid Vännäs station inköpts för flera
år sedan — man visste naturligtvis icke, när man bestämde denna
punkt till mötesplats, att der skulle blifva en jernvägsstation i framtiden,
men att så skedde, är naturligtvis så mycket fördelaktigare.
Deremot hvad Vesternorrlands regemente angår, som hittills haft
sin mötesplats förlagd till Sånga, så kan ej nekas, att denna, om ock
liten, måste anses såsom en mycket god mötesplats. Ser man saken
uteslutande ur synpunkten af öfningarna på stället, så förtjenade den
visserligen framför alla de öfriga i Norrland, sedan den blifvit lämpligen
utvidgad, att bibehållas, men den har befunnits olämplig ur den
vidsträcktare synpunkt, som jag sökt framhäfva här, nemligen i afseende
på möjligheten att mobilisera, möjligheten att under våra korta
fredsöfningar kunna samla fördelningens trupper, så att de kunde få
gemensamma öfningar i samma grad som öfriga fördelningar. Ur
den synpunkten måste denna lägerplats sägas vara olämplig, ty Vester
-
Onsdagen den 3 Mars.
27 N:o 9.
norrlands regemente har ifrån Sånga, som ligger vid norra stranden
af Angermanelfven, en hel dagsmarsch till Sollefteå. När deremot
regementet förlägges till Sollefteå, är det möjligt att med detsamma,
äfven med vår korta öfningstid, få till stånd gemensamma öfningar
vare sig med Jemtlands fältjägareregemente och Norrlands artilleriregemente
i södra delen af fördelningsområdet eller ock norrut med
Yesterbottens regemente och med Norrlands dragoner, hvilket deremot
icke låtit sig göra, om regementet skulle legat qvar. Åtgärden
har alltså blifvit vidtagen, på det att regementet icke skulle ligga
isoleradt inom fördelningen.
Men dessutom har det ansetts nödvändigt för den lilla trängbataljon,
som kastats till Sollefteå alldeles »ensam och öfvergifven»
samt utan förbindelse med andra trupper, att få en större truppstyrka,
som den skulle kunna hålla sig till; man har trott, att denna
lilla officers- och underofficerscorps, denna handfull folk, som manskapet
utgjordes af, behöfde i sin närhet en större trupp, på det att
den militära andan skulle kunna vidmagthållas och äfven ur disciplinär
synpunkt allt för densamma bli stäldt på bästa sätt.
Men utom de skäl, som ur mobiliseringssynpunkt, med afseende
på fredsöfningarna och hänsyn till trängen tala för Yesternorrlands
regementes förläggning till Sollefteå, gifves det ytterligare en afgörande
faktor, hvarför det funnits nödvändigt att välja Sollefteå till förläggningsort
för Yesternorrlands regemente. Jag har en annan gång och på
ett annat rum varit i tillfälle att för en del af herrarne framställa
grunddragen af planen för Sveriges försvar; och jag vill påminna
dessa af herrarne om, att jag dervid påpekade Sollefteås betydelse
såsom en anfallspunkt, som man måste vara betänkt på att försvara.
Om Vesternorrlands regemente skulleo ligga qvar på norra, d. v. s.
den eventuel fiendtliga stranden af Ångermanelfven, med alla sina
förråd af lifsmedel, beklädnads- och utredningspersedlar samt gevär,
så blefve det ej möjligt för oss att i farans stund i tillräcklig tid
samla regementet på den punkt, der det gäller att skydda hela norrländska
arméns uppmarsch och dess träng. Detta har varit ett så
afgörande skäl för regementets flyttning, att för det måste alla andra
konsiderationer vika, om ej ekonomiska hinder stälde sig alldeles
afgörande i vägen derför. När man nu tillika funnit — detta har
erkänts af alla, och i det fallet har jag blott hört en motsatt uppgift,
nemligen den uppgift, som nyss lemnades af herr Nydahl — att
den nya platsen egde den allra yppersta terräng med hänsyn till
öfningar på fältet och med hänsyn till fälttjenstöfningar utanför detsamma,
att icke någon dränering beköfves, utan att marken var förträfflig
och byggnadsplatserna lämpliga, samt att slutligen skilnaden
emellan kostnaden för flyttningen och de kostnader, som blefvo nödvändiga,
om man definitivt stannat å Sånga mo och der vidtagit de
för förläggning af ett regemente om tre bataljoner nödvändiga utvidgningar
och förbättringar, icke vore väsentlig, när man fann allt
detta, säger jag, så syntes så talande skäl för flyttningen hafva frarn
-
Angående
anslag till
skjut fält för
Vendes artilleriregemente.
(Forts.)
N:o 9. 28 Onsdagen den 3 Mars.
Angående stält sig, att enligt min tanke Kongl. Maj:t ej kunde handla på
anslag till annat satt än han gjort.
skjutfält för &J
leriregemente. Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet med an
(Forts.
) ledning af talarens på stockholmsbänken yttrande rörande den motivering,
som utskottet begagnat, och hvari utskottet antydt, att, om
ej anslaget skulle räcka, det vore lämpligt, att Kongl. Maj:t toge det
felande beloppet af besparingarne på fjerde hufvudtiteln.
Jag vill då säga, att detta ej är något nytt, ty redan i fjol, då
Riksdagen pröfvade Kongl. Maj:ts förslag om anvisande af medel till ett
skjutfält vid Tofteryd för Andra Göta artilleriregemente, gjorde man
på samma sätt och anvisade det begärda beloppet, som i kontant begärdes
att utgå af besparingar på fjerde hufvudtiteln. Utskottet
trodde derför, att, då Riksdagen i fjol, utan att ett enda ord yttrades
deremot, biföll utskottets hemställan, det äfven i år skulle kunna gå
på samma sätt.
Tv herrarne veta mycket väl, att på de bestämda anslag, som
förefinnas under fjerde hufvudtiteln, de besparingar, som uppkomma,
ej återgå till de allmänna besparingarne såsom förhållandet är vid
reservationsanslag; och då trodde man, att genom att bevilja det
lägre beloppet man kanske på det sättet skulle draga större nytta af
dessa besparingar än genom att anvisa ett större belopp till detta
skjutfält. Jag vill således säga, att denna motivering ej är något
nytt, utan att den i fjol af Riksdagen godkändes, hvarför man, som
sagdt, inom utskottet trodde, att man nu kunde förfara på samma sätt.
Likaså tyckte man, att de siffror, som Kongl. Maj:t här kommit
fram med, voro temligen höga, och att man derför i detta fall
kunde våga sig på en nedsättning. Detta har äfven utskottet gjort,
såsom herrarne se, och trodde dervid, att om nedprutningen skulle
visa sig för stor, och det ej skulle kunna gå såsom utskottet tänkt
sig, den utvägen skulle stå regeringen öppen, att Kongl. Maj:t, om
det skulle fattas ett mindre belopp, skulle ega rätt att fylla det felande
med besparingar på fjerde hufvudtiteln.
Det är detta, som jag velat ha sagdt med anledning af herr
Hedins yttrande, och jag är öfvertygad om, att äfven herr Hedin nu
sett, att utskottets motivering ej innebär något nytt, utan att verkliga
förhållandet är, att fjolårets Riksdag beslöt det samma utan den
ringaste gensaga. Det är af dessa skäl, som jag ber att få yrka bifall
till utskottets betänkande.
Jag tror alltså, att häri ligger en verklig besparing, och att man
derför godt kunde vara med om att låta denna fråga lösas på det
af utskottet angifna sättet. Jag tror icke heller, att det som prejudikat
kan ha någon synnerlig betydelse. Vill Riksdagen denna gång
anvisa fulla beloppet, så står ju den vägen alltid öppen. Vill man
åter uppmana Kongl. Maj:t att noga tillse, hvilka besparingar, som
kunna göras vid anläggningen, så är väl dock icke skäl att, derest
dessa besparingar icke bli så stora, som utskottet och Riksdagen
Onsdagen den 3 Mars.
29
N:o 9.
förestält sig, göra hela frågan omöjlig att lösa; utan det bör väl lemnas
någon utväg att få detta arbete utfördt.
Det är dessa skäl, som gjort, att utskottet tagit denna motivering;
och jag yrkar som sågat bifall till utskottets förslag.
Herr A. Hedin: Det förhåller sig, ty värr, ganska rigtigt
så, som herr vice talmannen sade, att man har ett prejudikat från
i fjor, i det nemligen Riksdagen då, på enahanda sätt som nu är
ifrågasatt, i motiveringen till riksdagsskrifvelsen inryckte en sådan
här hänvisning till besparingame, hvarmed Kongl. Maj:t kunde fylla
ett behof, som Riksdagen icke fylt med ett direkt anslag. Men
den omständigheten, att man en gång begått en felaktighet — och
det har jag påvisat, att det är, och det har naturligtvis icke kunnat
falla någon in att bestrida, att det är en sådan — kan ej vara något
skäl att förnya detta fel, när uppmärksamheten en gång blifvit fäst
-derpå, att man icke kan utan ett formligt riksdagsbeslut, utan en
formlig ändring af det beslut, som för närvarande gäller rörande
dispositionen öfver besparingame, bemyndiga Kongl. Maj:t att på detta
sätt disponera öfver besparingame. Nu får, som jag tror, Kongl. Maj:t
genom detta uttalande på ett slags omväg en rätt att kunna använda
besparingame; och det innebär en uppmuntran för Kongl. Maj:t att
använda besparingame i vidsträcktare mån, än han på grund af Riksdagens
beslut är berättigad till.
Herr vice talmannen yttrade vidare, att det är bättre detta än
att omöjliggöra hela företaget. Ja, det kan visst så vara, men det
fins någonting, som är ännu bättre att göra än att ge anvisning på
besparingame; och det är, att Riksdagen sättes i tillfälle att ytterligare
pröfva behofvet, derest Kongl. Maj:t icke vid närmare öfvervägande
ser sig i stånd att utföra företaget med det belopp, som
statsutskottet nu hemstält om.
För öfrigt skall jag be att få erinra derom, att likheten emellan
hvad nu här är ifrågasatt och hvad som i fjor förevar här icke är
alldeles fullständig, derutinnan nemligen, att då icke beviljades några
medel och frågan således så till vida icke pröfvades af Riksdagen.
Riksdagen upplät åt Kongl. Maj:t för det då ifrågavarande ändamålet
dispositionsrätten öfver ett stycke mark — jag mins icke, huru stort
det var — men afslog helt och hållet förslaget att bevilja något anslag
och hänvisade i stället till besparingame.
Jag tror således, att man, med hänsyn till prejudikatfrågan, skall
gifva mig rätt; och jag kan icke se, att statsutskottets point d’honneur
bör lida något deraf, att Riksdagen finner sig icke kunna godkänna
det uttalande, som förekommer i sista punkten af utskottets
motivering.
Angående
anslag till
skjutfält för
Vendes artilleriregemente.
(Forts.)
Herr vice talmannen Danielson: Ja, sedan jag begärde ordet,
har herr Hedin sjelf erkänt, att Riksdagen i fjor afslog det begärda
-anslaget — det är mycket rigtigt; men på samma gång hänvisade
N:o 9. 30
Onsdagen den 3 Mars.
Angående
anslag till
skjutfält för
Vendes artilleriregemente.
(Forts.)
Riksdagen Kongl. Maj:t att taga samma belopp på besparingarne —
jag tror, att det var något öfver 50,000 kronor, eller möjligen 60,000
kronor. Således kan det förhållandet icke nu på något sätt betaga
Riksdagen dess rätt att äfven i år, i detta särskilda fall, på samma
sätt hänvisa till besparingarne, ty Riksdagen har pröfvat denna fråga
och det behof, som förelegat. Således kan man ej derigenom gifva
något prejudikat i sådan retning, som herr Hedin har uttalat. Det
är ju i hvarje fall Riksdagen, som pröfvar saken och i hvarje särskilt
fall ger Kongl. Maj:t medgifvande att få använda besparingarne;
och det kan icke alls vidtagas några sådana åtgärder utan
Riksdagens hörande. Jag tror det verkligen icke.
Jag är derför af den uppfattningen, att man icke gerna kan använda
dessa besparingar bättre, då nu Riksdagen blifvit hörd i frågan
och ansett sig böra anvisa en del af det begärda samt för det
öfriga hänvisa till att af besparingarne taga hvad Kongl. Maj:t anser
nödigt för att kunna bringa Riksdagens beslut till verkställighet. I
sådana särskilda fall tycker jag icke det kan komma någon olägenhet
af att handla på detta sätt.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på bifall till samma hemställan,
men med ogillande af uttalandet i sista meningen af utskottets
motivering; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Som votering likväl begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller, hvad statsutskottet hemstält i 24:de punkten
af förevarande utlåtande n:o 5, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda hemställan med förklarande,
att kammaren icke gillar uttalandet i sista meningen af utskottets
motivering.
Voteringen visade 112 ja mot 92 nej; och hade kammaren sålunda
fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll:
Punkterna 25—27.
Biföllos.
Onsdagen den 3 Mars.
31 N:o 9.
Punkten 28.
Lades till handlingarna.
Punkterna 29—33.
Biföllos.
Punkten 34.
Lades till handlingarna.
§ 5.
Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 10, i anledning
af väckt motion angående utarbetande af en arrendelag.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 24, hade herrar Anders Olsson i Ornakärr, Jöns Andersson
i Öhrstorp och A. G. Gyllensvärd hemstält, »att Riksdagen måtte i
skrifvelse anhålla, att Ivongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i
öfvervägande, under hvilka vilkor arrendator, som med jordegare träffat
skriftligt arrendeaftal, tillförsäkras rätt till ersättning för verkstälda
förbättringar, och på hvad sätt rättsförhållanden mellan arrendator
och jordegare jemväl i öfrigt må på ett betryggande sätt ordnas,
samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill
en dylik utredning finnes böra föranleda.»
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts
dels af herr Ohlsson från Vexiö, hvilken hemstält:
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
efter verkstäld utredning taga i öfvervägande, på hvad sätt rättsförhållandena
mellan jordegare och arrendator må på ett betryggande
sätt ordnas samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet,
hvartill en dylik utredning finnes föranleda;
dels ock af herrar Bruxelius, Petersson i Brystorp, Folke Andersson
och Redelius.
I fråga härom anförde:
Herr Olsson i Ornakärr: Herr grefve och talman, mine
herrar! Det är utan tvifvel för kammarens ledamöter kändt, att vid
Angående
utarbetande
af en arrendelag.
N:o 9. 32
Onsdagen den 3 Mars.
Angående
utarbetande
af en arrendelag.
(Forts.)
detta utskottsutlåtandes behandling i Första Kammaren sistlidne lördag
Första Kammaren biföll utskottets förslag och afslog en hemställan
om skrifvelse till Konungen rörande utarbetandet af en arrendelag.
Jag hoppas dock, att denna kammare icke följer Första
Kammarens exempel, utan under detta år liksom under föregående år
bifaller motionen.
Körande den kläm, som finnes i den af herr Ohlsson afgifna
reservationen, vill jag anmärka, att ett sådant förslag vid förlidna
års riksdag framstäldes i Första Kammaren af en kammarledamot,
herr Boström. Detta förslag vann då en ganska stor anslutning i
Första Kammaren; och man hade hyst det hoppet och den föreställningen,
att, om man behöll detta förslag, som framstälts i Första
Kammaren, nämnda kammare möjligtvis skulle antaga detsamma.
Det har nu icke skett; men möjligt är ju, för så vidt samma motion
framställes vid en kommande riksdag, att Första Kammaren då antager
detta förslag. Då detta har varit syftet med den förändring af klämmen,
som finnes här bifogad reservationen, så kan jag icke annat än
godkänna detta syfte och jag vill, herr talman, yrka bifall till reservationen.
Herr Petersson i Bry storp: Herr grefve och talman! Såsom
synes af betänkandet, har jag icke kunnat vara med om det slut,
hvartill utskottet kommit.
Jag skall då till en början be att få upplysa, att i den trakt,
jag tillhör, finnas flera gods, och emellan godsegarne och landbönderna
der råder det bästa förhållande, så att i det fallet finnes icke
något att anmärka. Jag är förvissad, att om en arrendelag antoges, så
skulle de icke hafva något deremot, ty man uppfyller der redan allt,
hvad en sådan lag skulle kunna föreskrifva. Men det har också
händt i min hemort, att flera gods hafva af en eller annan orsak
blifvit förskingrade, i de flesta fall genom konkurser. Vid de exekutiva
auktioner, der egendomarne gå, såsom man säger, under klubban,
hafva spekulativa personer instält sig och köpt egendomarne
icke för att behålla dem, utan för att på dem möjligen göra vinst.
En del af dessa herrar har antagit de gamla arrendatorerna till brukare,
men på ganska invecklade kontrakt, så pass invecklade, att
arrendatorn icke begripit dem, förr än han skolat afträda egendomen;
först då har han blifvit varse, vid Indika vilkor han bundit sig, och
de hafva minsann varit ganska hårda i många fall.
I lagen den 12 juni 1891 är föreskrift gifven, att arbetare, då
konkurs inträffar, skall hafva förmånsrätt för sin aflöning för de tre
sista månaderna. Nu är att märka, att en del arbetare kunna afträda
från sitt arbete när som helst, men så är icke förhållandet med
arrendatorer. Arrendatorer ingå på kontraktets bestämmelser och
skola behålla fastigheten till laga uppsägningstid, och i arrendekontraktet
har föreskrifvits, att de skola utgöra vissa dagsverken, vissa
körslor mot viss betalning. Dessa skyldigheter måste arrendatorn
Onsdagen den 3 Mars.
33 N:o 9.
fullgöra på grund af kontraktet; och det är merendels fallet, att med
landbonden göres räkning blott en gång om året och hans tillgodohafvande
får innestå till räkningsdagen. Men hvad händer? Innan
räkningsdagen kommer, har konkurs inträffat; landbonden och jordtorparen
hafva sin arbetsförtjenst innestående i konkursmassan, men
de åtnjuta icke någon förmånsrätt. Det är högst egendomligt, att de,
som äro bundna af kontrakt att fullgöra ett arbete, icke hafva förmånsrätt,
men fria och lösa arbetare få åtnjuta förmånsrätt. Detta kan icke
vara rätt och det är så orätt mot jordarrendatorerna, att jag vet, att
i vissa konkurser hafva sysslomannen af humanitets- och känsloskäl
medgifvit sådana arrendatorer att få förmånsrätt för sin fordran, ja,
till och med betalning i förväg, så att de icke behöft bevaka i konkursen.
Men det är olika förhållanden på olika ställen, och jag vill
nämna ett fall, der jag sjelf var med i konkursen. I Ramsbergs
socken var det ett bruksbolag, som fick göra konkurs. Vintern före
konkursen utdrefs ofantligt mycket skog, och den fingo landbönderna
och jordtorparne köra ut, men med betalningen skulle anstå till våren.
Men det inträffade, som sagdt, konkurs, och landbönderna och jordtorparne,
som hade sina fordringar innestående, kommo till mig och
bådo mig bevaka deras fordran. Jag gjorde det och yrkade förmånsrätt
under åberopande — såsom ett svagt skäl — af 17 kap. 4 §
handelsbalken, men mot bevakningen gjordes anmärkning. Vid sammanträdet
för förlikning inför rättens ombudsman bad jag, att man
skulle af billighetsskäl gifva de stackars bönderna och torparne hvad
de hade att fordra, men vid tillfället var en fordringsegare närvarande,
en bankfirma här ifrån Stockholm jemte dess juridiska biträde,
och ehuru ombudsmannen i konkursen försökte beveka dem, så ville
de icke låta sig nöja, utan saken hänsköts till rättens afgörande. Det
var ju detsamma som rent af slag, ty då lagen icke föreskref, att
arrendatorerna skulle få förmånsrätt för sin fordran, så kunde naturligtvis
domstolen icke tillerkänna dem sådan.
Med sådana exempel för ögonen hemställer jag, huruvida herrarne
kunna anse, att vår nu gällande arrendelag är tidsenlig och rättvis.
Jag för min del kan icke finna det och har derför icke kunnat
komma till det slut, som utskottet kommit till.
Utskottet säger på sidan 5 i sitt betänkande, att ett lagstadgande,
hvarigenom arrendator tillerkändes ovilkorlig rätt till ersättning
för nedlagda förbättringar, skulle föranleda stor varsamhet och
återhållsamhet från jordegarnes sida i fråga om utarrendering. Jag
kan icke fatta dessa uttryck, ty i motionen är åsyftadt, att arrendatorer
icke skulle få göra andra förbättringar än dem jordegarne
sjelfva bifallit. Således ligger det väl icke någon fara i den saken.
Vidare säger utskottet: »I följd af den tänjbarhet, som utmärker
ordet förbättring, torde dessutom en bestämmelse i den ifrågasatta
rigtningen mången gång gifva anledning till misshälligheter emellan
dem, hvilkas intressen, om de rätt förstås, med hvarandra sammanAndra
Hammarens Prat. 1897. N:o !). 3
Angående
utarbetande
afen arrendera
(Forts.
)
N:0 9. 34
Onsdagen den 3 Mars.
Angående
utarbetande
af en arrende=
lag.
(Forts.)
falla». Jag kan icke fatta, hvaruti dessa misshälligheter skulle bestå;
ty det är väl alldeles tydligt, att om en arrendelag komme till stånd,
så komme den att föreskrifva till- och afträdessyn å hemmanen, och
vid denna syn skulle väl utrönas hvad brukaren nedlagt på jorden.
På de skäl jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka afslag å
utskottets betänkande och bifall till motionen.
Herr Berndes: Hen- talman! Mine herrar! Det kan visserligen
hända, att den siste talaren hade fatt, då han omtalade, att förhållandena
i hans hemtrakt voro mycket goda, och jag hoppas att
samma förhållande eger rum i större delen af vårt land. Men då
det här gäller ett rättsförhållande, som berör och är af vigt för en
stor del af vår jordbrukande befolkning, och det förslag motionären
framlagt i fjor rönte så mycken välvilja och anslutning inom Riksdagen,
kan jag icke undgå att finna det besynnerligt, att lagutskottet
åtnöjt sig med att endast hänvisa till sitt yttrande i fjor.
Då jag icke kan gilla den kläm, som finnes i motionen, skall
jag be att få sluta mig till herr Ohlssons reservation och yrkar således
afslag å utskottets hemställan samt bifall till reservationen.
Herr Ohlsson från Vexiö: Det kan naturligtvis icke falla mig
in att nu upprepa de skäl, som många gånger förut här i kammaren
anförts emot förslaget om en arrendelag, och icke heller skall jag
tillåta mig att återupprepa de än flera skäl, som lika ofta anförts
till förmån för ett dylikt förslag. Jag vill endast fästa uppmärksamheten
på en synpunkt, som icke är i min reservation omnämnd
och som kanske icke heller blifvit hittills nog mycket beaktad. Herrarne
veta allt för väl, att Riksdagen flera gånger uttalat lifliga sympatier
för samt också delvis vidtagit lagstiftningsåtgärder i syfte att
länka och anknyta de mindre bemedlades intressen vid jordbruket,
vid egna hem. För min del tror jag, att en lag, sådan som den
nu ifrågasatta, skulle verka synnerligen välgörande i berörda afseende,
ja, jag håller före, att den skulle blifva en den mest kraftiga häfstång
till att föra denna stora och vigtiga sociala fråga framåt, kraftigare
kanske än allt, som i sådant syfte hittills åtgjorts.
Under åberopande i öfrigt af min reservation och med erinran
jemväl derom, att denna kammare vid flere föregående tillfällen, som
jag tror, vid både 1893, 1894, 1895 och 1896 årens riksdagar, bifallit
förslag i samma syfte som det nu förevarande, yrkar jag bifall
till min reservationsvis vid betänkandet gjorda hemställan. Det är
visserligen sant, att Första Kammaren afslagit denna hemställan, och
det var ju icke att förvänta, att det stora godsegareintresset i den
kammaren skulle finnas särdeles benäget att medverka till en lag,
som gifvetvis i sina konseqvenser skulle komma att bereda ökad och
tryggad besittningsrätt åt jordarrendatorer. Jag hoppas och tror dock,
att denna kammare skall stå fast vid sina tillförene uttalade åsigter
Onsdagen den 3 Mars. 35
i frågan, och jag skulle gerna se att kammaren med ökad enighet ville
gifva kraft och eftertryck åt detta sitt reformkraf.
Herr talman! Jag yrkar bifall till min reservation.
Häruti instämde herrar Loven, A. Hedin, John Olsson, Byström,
Malmin, friherre Bonde, Lindblad, Jönsson i Mårarp, Ilaxén, Bengtsson
i Häradsköp, Petersson i Boestad, Lundell, Petri, Kruse, Månsson,
Holmlin och Nydahl.
Herr Anderson i Tenhult yttrade: Herr talman! Jag var hindrad
att närvara vid denna frågas behandling inom utskottet, men
om jag varit tillstädes, hade jag alltid stält mig på deras sida, som
yrkat afslag å motionen, och jag har gjort det derför att jag ansett
och anser, att det rigtigaste alltid är, att det fria aftalet får ega rum
mellan jordegare och arrendator.
Då frågan redan fallit i Första Kammaren med 86 röster mot
27, skulle det väl icke gagna till mycket att tala vidare i denna sak,
och jag skall derför inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Hen- talman, mine herrar! Då
jag inom utskottet bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit,
så ber jag att få omnämna orsaken hvarför jag gjort detta. Jag
anser icke något verkligt behof af denna lag förefinnas, jag anser,
att man mycket väl kan reda sig med kontraktsenliga bestämmelser,
och slutligen anser jag också, att vi lagstifta allt för mycket: det är
alldeles omöjligt för allmänheten att kunna följa med lagstiftningen.
Man lagstiftar, snart sagdt, på alla områden. Till slut komma vi väl
derhän, att man lagstiftar om huru vi skola kläda oss och hvad vi
få äta. Jag kan icke inse behofvet af all denna lagstiftning, och jag
yrkar derför bifall till utskottets förslag.
Herr Boetkius: Herr talman, mine herrar! Då jag anser,
att ett bifall till herr Olssons motion skulle vara ett synnerligen godt
medel, ett verkligt steg framåt till eu lycklig lösning af den sociala
frågan, som för vår tid är så vigtig, så skulle jag för min del på
det lifligaste beklaga, om Andra Kammaren nu skulle afvika från
den ståndpunkt, den förut intagit i denna fråga. Det är visserligen
sant, att Första Kammaren redan afslagit motionen, men jag är säker
på, att om Andra Kammaren håller i sig i denna sak, så kommer
till sist Första Kammarens motstånd att gifva med sig.
Jag ber att få yrka bifall till herr Ohlssons reservation.
Herr Månsson: Jag skall blott be att, i anledning af herr Andersons
i Tenhult uttalande om att det fria aftalet bör få ega bestånd
och blifva gällande, få erinra derom, att i många fall, ja, i otaliga
fäll — jag tänker särskilt på våra många fideikommissegendomar —
N:o 9.
Angående
utarbetande
af en arrendelag.
(Forts.)
N:o 9. 36
Onsdagen den 3 Mars.
Angående
utarbetande
af en arrendelag.
(Forts.)
det fila aftalet just för närvarande icke får ega rum. Om till exempel
en fideikommissarie, som gjort upp ett arrendeaftal om sin egendom
på 20 år, dör, så är den nya fideikommissarien icke bunden af
detta aftal, utan det är alldeles tillintetgjordt, och i ett sådant fall
kan derför arrendatorn lida de största och förfärligaste förluster.
När jag vidare tänker på alla våra prestboställen och mycket annat
sådant, så kan jag försäkra herrarna, att det föreligger ett behof af
en sådan här lag, och man kan icke annat än beklaga, att Första
Kammaren icke någonsin vill vara med om en dylik åtgärd, och jag
förstår icke den talaren på blekingebänken, som kunde komma fram
med ett sådant uttalande. Jag begriper honom verkligen icke, tv
jag försäkrar, att här föreligger ett så vigtigt lagstiftningsmål, att
det icke kan jemföras med de saker, som han tog sig friheten att
tala om.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Branting: Utan att för mycket öfverskatta betydelsen af
de lagstiftningsåtgärder, som kunna blifva en följd af det uppslag,
som här förekommit, så ber jag dock att få för min del ställa mig
på samma sida som herr Ohlsson i sin reservation, ty den går i alla
fall i rigtning mot att försöka skaffa statshjelp åt de svagare mot
det nu starkare, mot jordegareintresset.
Jag yrkar bifall till herr Ohlssons reservation.
Hen’ Collander: Jag instämmer med reservanten herr Ohlsson,
och det kunde således vara onödigt, att jag yttrade mig vidare, men
med anledning af ett yttrande från min ärade vän på blekingebänken
kan jag icke underlåta att göra en erinran. Han beklagade, att lagstiftningen
numera går så in i alla möjliga detaljer, att vi icke ens
få äta hvad vi vilja, utan att det först skall lagstiftas för det. Jag
vet icke, om han har rätt att framkasta sådana förebråelser, ty han
har sjelf varit med om att lagstifta just om hvad vi skola få äta,
nemligen genom stränga tullbestämmelser, och han har dessutom varit
med om att vilja förbjuda folk att drifva en näring på ett visst sätt.
Det var då fråga om att tillverka bränvin af majs eller melass. Sådana
ingrepp i den personliga friheten kan jag icke vara med om.
Jag yrkar bifall till herr Ohlssons reservation.
Herrar Zotterman och Aiilin instämde häruti.
Herr friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! Redan
såsom ledamot af Riksdagens Första Kammare stod jag på den ståndpunkten,
att jag ansåg en arrendelag om icke nödvändig, så åtminstone
önskvärd. Jag talar härvid af en ganska rik erfarenhet, visserligen
icke så mycket hvad mig sjelf beträffar, men jag har vid flera
tillfällen varit administratör för stora egendomar och i denna egenskap
underskrifvit många kontrakt, och särskildt angående fideikom
-
Onsdagen den 3 Mars.
37 N:o 9.
misser anser jag en dylik lag skulle vara nyttig. På grund af denna
erfarenhet tror jag, att det vore önskvärdt att få en sådan lag till
stånd, och yrkar jag derför bifall till herr Ohlssons reservation.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Herr talman! Det är ju möjligt,
att jag gick något längre än jag borde, då jag förra gången hade
ordet, men orsaken är då den, att jag anser, att vi lagstifta alldeles
för mycket, så att allmänheten icke kan följa med lagstiftningen;
men den lag, som allmänheten icke kan följa med, kan lätt blifva
till större skada än nytta. Om till exempel ett kontrakt skrifves
mellan kontrahenterna, men de icke hafva reda på hvad lagen i ett
sådant fall säger, så kunna de komma i kollision med lagen, och då
blir den till skada för dem. Men om jag gick för långt, så vill jag
å andra sidan säga min ärade vän på bohuslänsbänken, att äfven
han gick för långt. Jag tror nemligen icke, att tullen på spanmål
eller olika slag af bränvinsbränning har med den saken att göra,
ty den afser hvarken huru man skall kläda sig eller hvad man får lof
att äta, ty tullen hindrar icke en person att taga in och äta hvad
han vill, men jag föreställer mig, att om vi fortsätta med att lagstifta,
som vi hittills gjort, en längre tid, så är det icke omöjligt att vi i
lagstiftningsväg komma dit jag nämnde.
Herr Anderson i Tenhult: Motionärerna vilja, att kontrahenterna
och i första rummet arrendatorerna skola skyddas, men huru
hafva de tänkt sig, att det skall gå för tredje man, nemligen inteckningsegare,
om gården är intecknad, och huru hafva de tänkt sig, att
det skall gå, om till exempel jordegaren gör konkurs eller fastigheten
säljcs på exekutiv auktion? Är det meningen, att arrendeaftalen
skola ändock fortfara, oaktadt de icke äro intecknade, och om de
också vore det, så kanske de dock stå långt efter de penningeinteckningar,
som kunna finnas i egendomen, och då kan det väl icke vara
med lag i (ifrigt öfverensstämmande, att en senare inteckning, vare
sig för penningar eller arrende eller något annat skulle hafva förmånsrätt
framför äldre. Jag undrar också hvad hypoteksföreningarna
skulle säga, om ett sådant intrång skulle ske. Och huru
skulle det gå med jordbrukskrediten, om dylika intrång finge ske?
Jag har den uppfattningen, att det fria af talet bör vara bestämmande
emellan arrendatorcr och jordegarc såväl som i alla andra
fall, och jag yrkar derför fortfarande bifall till utskottets förslag.
Herr Bruzelius: I samma mån som jordbruksnäringen utvecklas,
och vi skola hoppas, att den ännu icke på många, många år
kommit till sin fulla utveckling, så är det ett trängande behof, att
lagbestämmelser komma till stånd, som skydda en arrendator vid
eventuel ombyte af egare till jorden. Det förhåller sig ju nu så,
att en arrendator sluter ett arrendeaftal med en jordegarc, och avtalet
är afsedt att fortfara en längre följd af år, till exempel 20 år,
Angående
utarbetande
af en arrendelag.
(Forts.)
N:o 9. 38
Onsdagen den 3 Mars.
Angående
utarbetande
af eu arrendelag.
(Forts.)
men så ombyter jorden egare många gånger om, och ifall då, såsom
nu mången gång sker, arrendatorn inlåtit sig blott på ett muntligt
aftal, huru skall det blifva möjligt för arrendatorn att göra sina anspråk
gällande mot den nye egaren, om det icke blir en lag, som
säger, att arrendeaftal, afsedda att gälla för en viss tidsperiod, minst
ett år eller något sådant, skola skriftligen af fattas? Detta gäller ju
redan om köp af fastighet, och mycket vore redan vuunet dermed,
att det bestämdes, att arrendeaftal skulle likasom köpeaftal skriftligen
affattas. Det är naturligtvis icke meningen och har icke heller ifrågasatts,
att det fria aftalet skulle i någon mån bindas, utan blott att
aftalet skall upprättas på ett sådant sätt, att man vet, hvad som är
slutet emellan kontrahenterna.
Äfven vid föregående riksdagar, då denna fråga behandlats, har
jag varit reservant inom utskottet och ansett, att man bör söka åstadkomma
en arrendelag, och jag tager mig derför nu friheten att yrka
bifall till herr Ohlssons reservation, i hvilken jag redan inom utskottet
skulle hafva instämt, ehuru det ej kommit att blifva så uttryckt
i betänkandet.
Herr Folke Andersson: Då jag inom utskottet låtit anteckna
mig såsom reservant, skall jag be att få säga några ord.
I min hemtrakt förekommer det högst sällan, att arrenden uppgöras
muntligen, utan vanligen stipuleras välboren i ett kontrakt.
Men herrarna hafva i tidningarne sett, huru folket behandlas i Norrland,
der bolagen hafva slagit under sig en stor del af jorden, så
att de gamla jordegarne hafva blifvit torpare eller arrendatorer, och
dessa behandlas af bolagen alldeles efter godtycke. Jag tycker, att
då man ser sådant, man icke gerna kan stå qvar på samma punkt
som förut, utan att man bör söka genom lagstiftningen skydda dessa,
som stå, som det synes, nästan alldeles rättslösa i förhållande till
jordegarne, och derför hoppas jag, att kammaren icke nu skall gå
ifrån sin gamla ståndpunkt, utan bifalla den reservation, som framlagts
af herr Ohlsson och i hvilken jag instämmer.
Herr Petersson i Brystorp: Talaren på jönköpingsbänken
framkastade ett spörsmål om huru det skulle ställa sig vid en exekutiv
auktion. Hans åsigt i det fallet tror jag icke håller streck, tv
om en arrendator har förbättrat gården, så har den ju fått större
värde, och då kan ju jordegaren skydda sig mot förluster. Det är
ganska oegentligt, att en jordegare skall hafva alla möjliga förmånsrätter
hos en arrendator, men denne deremot stå nästan rättslös mot
jordegaren, i synnerhet om konkurs inträffar. Då sådana oegentligheter
förefinnas, synes det klart att frågan icke framkommit i oträngdt mål.
Då jag förut hade ordet, yrkade jag bifall till motionen, men
skall nu förändra mitt yrkande så, att jag i stället yrkar bifall till
reservationen.
Onsdagen den 3 Mars.
39 N:o 9.
Herr Henricson: Herr grefve och talman! Vid ett före
gående
tillfälle har jag framhållit de olägenheter, som äro en följd
af att vi icke hafva en tidsenlig arrendelag, och jag vill icke trötta
kammaren med ett återupprepande deraf, men vilja vi betrygga de
små jordbrukarnes ställning och främja jordbrukets utveckling i det
stora hela, så är en tidsenlig arrendelag behöflig. Jag yrkar derför
bifall till reservationen.
Herr O. Olsson i Stockholm förklarade sig instämma med herr
Henricson.
Öfverläggningen var härmed slutad; och efter det herr talmannen
till proposition upptagit hvardera af de båda qvarstående yrkandena,
afslog kammaren utskottets hemställan och biföll af den af herr Ohlsson
i ämnet afgifna reservationen.
§ 6.
Efter föredragning dernäst af lagutskottets utlåtande, n:o 11.
i anledning af väckt motion angående utsträckning af rätten att anföra
besvär öfver vissa kommunala beslut, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.
§ 7.
Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande,
N:o 12, i anledning af väckta motioner angående ändring i gällande
bestämmelser om rösträtt vid val af stadsfullmägtige.
Uti två inom Andra Kammaren väckta och till lagutskottet hänvisade
motioner hemstälde herr Branting om sådan ändring af nu
gällande bestämmelser, att vid val af stadsfullmägtige hvarje dervid
röstberättigad skulle tillkomma en röst.
Utskottet hemstälde emellertid
1) att herr Brantings motion n:o 100 icke måtte vinna Riksdagens
bifall; och
2) att herr Brantings motion n:o 101 ej heller måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Häremot hade reservation afgifvits af herr E. Svensson i Karlskrona,
som ansett, att utskottet bort, med föranledande af ifrågavarande
motioner, tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till Kong! Maj:t
anhålla om utredning, i hvad mån begränsning af den kommunala
rösträtten i städerna borde vidtagas.
Angående
tdarbetande
af en arrendtlag.
(Forts.)
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stadsfullmägtige.
N:o 9. 40
Onsdagen den 3 Mars.
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
cal af stadsfullmägtige.
(Forts.)
Efter föredragning af utskottets hemställan anförde
Herr Svensson i Karlskrona: Herr talman, mina herrar! Såsom
kammaren finner af den vid utlåtandet antecknade reservationen,
har jag varit skiljaktig från utskottet i denna fråga. Det förhåller
sig icke så, att jag af herr Brantings skäl blifvit öfvertygad
om nödvändigheten att vidtaga en ändring i fråga om den kommunala
rösträtten i den rigtning han här föreslagit. Ja, man kan ju i
princip vara med om den politiska rösträttens utsträckning, så att
det blir allmän rösträtt. Men det är der ett annat förhållande, ty i
fråga om den bör man tänka på den indirekta beskattningen genom
lifsmedelstullar, som det åligger hvar och en att deltaga i. Så är
icke fallet i afseende på den kommunala rösträtten, ty denna regleras
allenast genom en direkt beskattning. Och jag kan naturligtvis
icke vara med om att gifva den, som snart sagdt ingenting betalar,
lika rösträtt med den, som bär den tyngsta bördan. Men deremot
anser jag det nödvändigt att i någon mån reducera den kommunala
rösträtten i stad. Visserligen har denna blifvit reducerad genom
kungliga kungörelsen af år 1869, så att den relativt har minskats
till en femtiondedel af kommunens hela röstetal enligt röstlängden,
och absolut så, att den inskränkts till etthundra röster, d. v. s. så
att ingen får utöfva rösträtt för mera än etthundra röster. Men
denna etthundragradiga röstskala är enligt mitt förmenande orättvis,
enär den hindrar de mindre röstegande att göra sina röster hörda.
År 1891 väcktes inom denna kammare motion om ändring af
gällande bestämmelser om den kommunala rösträtten både hvad angick
Stockholm och öfriga städer i riket. Då tillstyrktes af 1891
års lagutskott en skrifvelse till Kongl. Maj:t, Jag skall bedja att,
då här i denna kammare äro så många, som icke tillhörde 1891 års
andra kammare, få referera något af hvad 1891 års lagutskott yttrade
i frågan. Lagutskottet erinrar i sitt utlåtande först, »hurusom
redan under de förhandlingar, hvilka föregingo antagandet af det förslag
till begränsning af den kommunala rösträtten såväl i Stockholm
som i rikets öfriga städer, hvilket genom kungörelsen den 9 november
1869 blef lag, framhölls, att den gräns, som då föreslagits, icke
kunde göra anspråk på någon allmängiltighet, och att en framtida
utveckling af städernas näringslif säkerligen skulle komma att ånyo
skapa ett behof af ytterligare begränsning i ändamål att förhindra
ett förmöget mindretals öfverväldigande inflytande på kommunens
angelägenheter». Vidare anför utskottet, att lika billigt som krafvet
på att den kommunala rösträtten begränsades syntes utskottet vara,
lika vansklig funne emellertid utskottet uppgiften att bestämma den
plats på röstskalan, der gränsen borde förläggas.
Af de utredningar, som då förefunnos, var ingen af yngre datum
än af år 1871. Det var derför utskottet icke vågade framlägga
någon bestämd siffra såsom röstmaximum, utan i stället föreslog Riksdagen
att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet. Detta ut
-
Onsdagen den 3 Mars.
41 N:o 9.
skottets förslag vann också Andra Kammarens bifall utan votering,
men det vardt naturligtvis, såsom andra reformkraf i allmänhet, afslaget
af Första Kammaren. Emellertid säger nu utskottet i sin motivering
för afslag å de väckta motionerna, att det förefinnes större
missförhållanden i detta afseende på landsbygden än i städerna. Jag
tror dock, att om en orättvisa förefinnes på ett ställe, så bör detta
icke utgöra motiv för att samma orättvisa skall finnas öfverallt. -
Riksdagen har sedan den tiden beslutat aflåta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning af frågan om den kommunala
rösträtten på landet, och Kongl. Maj:t har redan gått i författning
om en sådan utredning. Hvad vore nu naturligare än att, då
en utredning skall ega rum om den kommunala rösträtten på landet,
dermed också kombinerades en utredning om de kommunala rösträttsförhållandena
i städerna? Hå emellertid Första Kammaren redan
bifallit lagutskottets förslag, är det ju omöjligt att åstadkomma en
skrifvelse sådan som jag nu åsyftat. Men om Andra Kammaren qvarstår
på den ståndpunkt, som den intog 1891, kan man likväl hoppas,
att frågan skall komma att mogna, och att det kunde blifva en möjlighet
att få Första Kammaren med på denna sida, så att man slutligen
kunde få något sådant till stånd som en skrifvelse till Kongl.
Maj:t om en utredning. Har man en gång fått en utredning, hoppas
jag, att denna utredning så småningom skall bära frukt.
Jag har, såsom herrarne se, varit ensam i utskottet om min reservation.
Jag hyser emellertid den förhoppningen, att jag ej i Andra
Kammaren skall stå ensam, och på grund deraf vågar jag, herr
talman, yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till min reservation.
Häruti instämde herrar Pantzarhielm och Nydahl.
Herr Branting: Det sätt, hvarpå lagutskottet behandlat mina
motioner, inbjuder ju icke till någon egentlig realitetsdebatt i frågan.
Lagutskottet har stält sig på den ståndpunkten, att det icke nu velat
taga upp saken till allvarligt skärskådande, utan skjutit fram den i
framtiden, till dess det skall framläggas något förslag eller utredning
rörande den kommunala rösträttens begränsning på landsbygden. Lagutskottet
motiverar detta helt enkelt dermed, att det så förfarit »af
det skäl, att, under det rösträtten i städerna redan är genom lagbestämmelser
begränsad, några gränser för den kommunala rösträtten
på landet, byggd, äfven den, på ekonomiska grunder, icke finnas stadgade».
Jag bär fåfängt brytt min hjerna med att finna, att detta
egentligen skall vara något skäl. Ty om man påtagligen håller på
att för landsbygdens del göra en inskränkning i det nuvarande obegränsade
kommunala enväldet och fåväldet, således taga vissa steg,
låt vara mycket små, i rigtning af att något utjemna rösträtten der,
så skall väl detta icke vara någon anledning, hvarför uti städerna
allt skall få blifva vid det gamla, utan snarare ett skäl, hvarför man
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stadsfullmägtige.
(Forts).
N:o 9. 42
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af städsfullmägtigc.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Mara.
bör röra på hela planet, så att städerna, som nu hafva ett litet försprång,
äfven få bibehålla detta, på samma gång som landsbygden
rycker något litet framåt i demokratisk rigtning.
Emellertid, utskottet har undanskjuta saken och endast i största
förbigående gjort ett par anmärkningar mot min motivering, i det
att det framhållit, att utskottet anser, att »en utjemning till fullkomlig
likställighet för alla dervid röstberättigade hvarken vore rättvis
eller skulle lända till gagn för stadskommunerna». På grund af hela
det sätt, hvarpå utskottet tagit saken, har utskottet icke heller anfört
några skäl till stöd för dessa sina påståenden.
Mot utskottets sats, att lika kommunal rösträtt icke vore »rättvis»,
såsom det här står, vågar jag påstå, att i alla fall personlighetsprincipen
bör kunna låta höra sig lika väl vid kommunala val
som vid politiska. Och det skäl häremot, som anfördes nyss af den
ärade reservanten, kan ju icke tillerkännas synnerligen stor beviskraft,
eftersom han icke syntes beakta, att äfven för att vara kommunalt
röstberättigad fordras dock erläggande af direkt skatt, låt
vara att denna är liten för den fattigaste klassen, som står ofvanför
kommunalstrecket. Låt vara att för arbetare i allmänhet här i
Stockholm den icke går till mer än 10 å 20 kronor eller något sådant,
är dock denna summa för dessa arbetare fullt så betungande
mången gång att komma ut med af deras lilla veckolön, som större
summor för mera bemedlade. Det skälet, som anförts med hänsyn
till rättvisan, håller nog således icke streck. Öfver hufvud taget har
man dervidlag helt enkelt att välja på, om man vill erkänna personlighetsprincipen
eller anse att penningen skall rösta i kommunalt afseende.
Hvad så beträffar det andra argumentet, att det icke skulle
»lända till gagn för stadskommunerna», så föreställer jag mig, att
det dervid kommer väsentligast an på hvad man menar med stadskommun.
Om man tänker på den nuvarande herskande minoriteten
inom stadskommunerna, förstår jag nog, att den mången gång
under andra rösträttsförhållanden icke skulle få tillgodose sina intressen
så som nu faktiskt sker. Men tänker man på det stora flertalet
af städernas befolkning, är jag öfvertygad, att många gånger,
om det vore lika kommunal rösträtt, det skulle gifvas tillfällen, då
kommunalstyrelsen, då stadsfullmägtige skulle kunna ingripa till fördel
för dem på helt annat sätt än nu kan komma i fråga.
Jag vill endast bland mångfaldiga exempel erinra om ett fall,
då här i Stockholm 1892 på vintern det rådde en sällsynt stor arbetslöshet,
då detta nästan kroniska onda hade tagit en akut karakter.
Då måste det vidtagas från de arbetslösas sida och de organiserade
arbetarnes sida alldeles utomordentliga extra påtryckningsåtgärder
för att förmå stadsfullmägtige att alls taga hänsyn till den
nöd, som rådde, och votera några ganska otillräckliga anslag. Dessa
fördelades dock så, att de skulle användas väsentligen till makadamknackning,
och der sattes så ytterligt låga arbetslöner, att personer,
43 N:0 9
Onsdagen den 3 Mars.
som voro arbetslösa och måste taga till sådant arbete för sin existens,
kunde, då de voro ovana vid detta arbete, icke komma
upp till mer än 50 å 60 öre för en hel dags hårdt arbete i det fria.
Det är ju gifvet, att om Stockholms arbetare hade haft ett ansenligare
antal representanter bland stadsfullmägtige, som kunnat bevaka
deras intressen, hade vid sådant tillfälle denna stads arbetare alldeles
afgjordt icke blifvit så pass styfmoderligt behandlade som de
då blefvo. Och mångfaldiga sådana exempel kunde naturligtvis anföras,
då det skulle blifva eu helt annan stil och färg på de åtgärder,
som stadsfullmägtige besluta, i fall den fattigare befolkningen
också hade någon sorts afgörande röst med vid tillsättandet af dessa
städernas representanter.
Emellertid, frågan har nu redan fallit; och det var ju ingenting
annat att vänta. Det bär mig likväl litet grand emot att gå allt för hardt
till rätta med lagutskottet, derför att detta utskott har, så att säga,
skjutit fram saken och i allt fall nu icke velat upptaga densamma.
Ty det visade sig ju, när frågan förekom i Första Kammaren, att
icke ens detta sätt af lagutskottet att undvika realitetsdebatt ansågs
tillräckligt ur samhällsbevarande synpunkt. Det visade sig, att man
der uti den kammaren var färdig att på prelatensisk order helt och
hållet stryka bort den motivering, som förekom, derför att den skulle
vara allt för välvillig mot motionen. Jag har icke lyckats af hvarandra
delvis motsägande tidningsreferat öfver biskop Billings anförande
få fram egentligen, huru han motiverade sitt yrkande, hvilket ock
blef kammarens beslut. Men så mycket har jag i allt fall sett och
förstått, att tydligt meningen var, att lagutskottet borde hafva tagit
till den stora klubban och rigtigt afvisat på skarpaste allvar en motionär,
som dock ingenting annat gjort än skrifvit sin motivering, utgående
från sin egen öfvertygelse. Det är under sådana förhållanden
gifvet, att den demonstration, som nu ensamt kan göras, också
bör från min synpunkt gerna blifva så kraftig som möjligt, och det
är då tydligt, att det skulle göra uti landet —- så ser jag åtminstone
saken — ett kraftigare intryck och ett bättre intryck, i fall Andra
Kammaren eller i hvarje fall en afsevärd minoritet inom densamma
vill samla sig omkring herr Svenssons reservation, för att derigenom
visa, att åtminstone det antal, som röstar så, har blicken öppen för
att i städernas nuvarande kommunala rösträttsordning finnas svåra
missförhållanden, hvilka böra utjemnas i demokratisk rigtning. Jag
vidhåller för min del den öfvertygelse, som jag uttalat i min motivering,
att det icke behöfves någon vidlyftig utredning för att få
denna fråga fram till en lycklig lösning. Jag är fullkomligt öfvertygad,
att när vi cn dag, förr eller senare, få en regering, som gör
slut på det nuvarande stillaståendet eller bakåtgåendet — och den
dagen kan under händelsernas tryck komma förr än vi nu tro — så
skall det icke alls behöfvas så förfärligt lång tid, innan den regeringen
skall kunna vara färdig med ett förslag till demokratisering
Angående
ändring ign
lande består
ruelser omrösträtt
rival
af stad
fuHmägtige
(Forts.)
N:0 9. 44
Onsdagen den 3 Mavs.
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stadsfullniäqtiqe.
(Forts.)
af rösträtten i städerna, Men i allt fall — det momentet af min
uppfattning fins icke skäl, såsom saken nu ligger, att framhäfva,
utan ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den af herr Svensson
afgifna reservation.
Herr Ohlsson i Vexiö: Lagutskottet har, som herrarne se,
afstyrkt herr Brantings ifrågavarande motion, och lagutskottet har
efter min uppfattning icke kunnat göra något annat. När man, såsom
motionären i sin motion uttrycker sig, icke sticker »under stol»
med hvad man vill, utan säger tydligt och bestämdt ifrån: Detta vill
jag, detta och ingenting annat, har ju lagutskottet haft giltigt skäl
att kort och godt, sin åsigt likmätigt, säga: Detta vill och kan icke
lagutskottet vara med om. Att ingå i vidlyftig motivering under
bemötande af motionärens påståenden har i detta fall synts desto
mer öfverflödigt, som motionärens och lagutskottets åsigter i förevarande
fråga äro så vidt skilda, för att icke säga så diametralt motsatta,
att de förvisso icke kunna sammanjemkas.
Äfven de lagutskottets ledamöter, som i likhet med mig möjligtvis
äro af den mening, att vår nuvarande kommunala'' rösträttsskala
i stad kunde tåla vid en ytterligare begränsning, åtminstone
för de högre och högsta röstetalen, hafva dock tydligtvis icke haft
giltig anledning att gifva uttryck åt denna vår mening med anledning
af herr Brantings nu förevarande motion. Herrarne skola nemligen
fästa uppmärksamheten vid hvad motionären sjelf säger i sin motion
— sid. 9 i föreliggande betänkande — efter det han redogjort för
motiven för sina åsigter och en del andra förhållanden. Han säger
der: »Det följer häraf också, att jag ingalunda skulle kunna anse
mig tillfredsstäld med en begäran om ''utredning af frågan’, som
t. ex. 1891 års lagutskott föreslog.» Och på följande sida säger
han: »Någon utredning utöfver den, som ligger i öppen dag för oss
alla, om den nuvarande ordningens ohållbarhet behofves icke.» Då
motionären således sjelf begränsat sin motion dertill, att den skall
omfatta uteslutande det af honom sjelf formulerade yrkandet, har,
såvidt jag förstår, lagutskottet icke haft någon som helst anledning
att öfverväga frågan om en begränsning i den nuvarande röstskalan.
Det ligger ju för öfrigt i öppen dag, att, om man skräfvel’ till Kongl.
Maj:t och begär utredning och förslag till en dylik begränsning samt
denna skrifvelse föranledes af en motion sådan som denna, hvilken
utgår från principen om lika rösträtt för alla röstberättigade, skrifvelsen
får en helt annan betydelse och innebörd än om den föranledes
af en motion, som utgår från en bestående rösträttsgrund. Vid
sådant förhållande håller jag för min del före, att äfven de bland
herrarne, som eljest äro böjda för en lämplig rösträttsreform i detta
fall, och de, som icke äro absoluta motståndare till densamma, dock
icke skola finnas benägna att nu och i detta sammanhang aflåta en
skrifvelse i ärendet till Kongl. Maj:t. Jag yrkar således bifall till
lagutskottets hemställan.
Onsdagen den 3 Mars.
45 N:o 9.
Herr grefve Hamilton: Jag föranleddes att begära ordet af
en liten episod i det anförande, som nyss hölls af en ärad kamrat
på denna bänk. Han sökte genom ett exempel visa kammaren, af
hvilken stor vigt det skulle vara, om hans motioner antoges, och
han berättade då hvad som passerade här i Stockholm 1892, då
arbetslöshet rådde härstädes och då Stockholms stadsfullmägtige togo
hand om saken, såsom han angaf, först efter påtryckning utifrån.
Ja, jag medgifver, att man visserligen kan hafva sina tvifvelsmål,
om Stockholms stadsfullmägtige behandlade den frågan så alldeles
lämpligt. Ty det skedde då, hvad som så många gånger förut skett
i liknande fall, att man till en början vägrade att gifva efter för
opinionsyttringar utifrån, och sedan tvärt släppte tyglarne och gaf
efter utan någon undersökning om, huru saken verkligen förhöll sig.
Men icke var det mot detta den ärade talaren rigtade sin anmärkning.
Han anmärkte deremot, att de arbetare, som slutligen erhöllo
kommunalt nödhjelpsarbete, sattes till sådana arbeten, på hvilka de
enligt hans mening förtjenade allt för litet. Ja, jag erinrar mig, att
det såväl år 1892 som vid andra tillfällen just från det läger, som
talaren tillhör, framstäldes mycket skarpa fordringar på, att kommunen
skall garantera arbetarne arbete och en viss normal arbetsförtjenst.
Att nu under de bestående förhållandena kommunalrepresentationerna
icke lära gå in på något dylikt, det lär nog vara otvifvelaktigt,
och detta motiv för talarens motion kan ju derför ha stort värde,
om man såsom han är socialdemokrat, men har också mycket litet
värde, om man icke är det. Ty jag tror, att kammarens ärade ledamöter
med mig äro ense derom, att det alltid är en mycket betänklig
sak, detta, om en kommun skall föranstalta kommunala nödhjelpsarbeten.
Och det är eu regel, som Stockholms stadsfullmägtige hafva
vidhållit, tror jag, fullkomligt korrekt, att man bör ställa så till, att
hvad arbetaren på detta sätt kan förtjena icke är mera, än att det
afhåller honom att gå till detta arbete annat än i yttersta nödfall.
Annars komma de kommunala nödhjelpsarbetena att blifva regel
och icke undantag.
Jag har ansett mig böra framhålla detta, enär jag var ledamot
af Stockholms stadsfullmägtige år 1892, och jag har derför icke
kunnat låta hvad han anförde passera oanmärkt. Det är naturligtvis
från hans ståndpunkt mycket rigtigt, men mycket origtigt från min.
Herr Bergström: Herr talman! Den ärade förste talaren och
reservanten inom lagutskottet utgick, såvidt jag uppfattade honom
rätt, från en felaktig utgångspunkt, då han yttrade, att Riksdagen
har beslutat en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
och förslag i fråga om den kommunala rösträtten på landet,
och att på basis af denna skrifvelse Kongl. Maj:t i sin tur tillsatt en
komité lör eu sådan utredning. Förhållandet är icke sådant. Riksdagen
har icke beslutat eu sådan skrifvelse.
Den ärade talaren hemtade sedermera ett stöd för sitt yrkande
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid,
fullmäqtiqe.
(Forts.)
N:o 9. 46
Onsdagen den 3 Mars.
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stadsfullmägtige.
(Forts.)
uti ett lagutskottets utlåtande af år 1891 och ett Andra Kammarens
beslut af samma år, båda afseende en utredning rörande frågan om
den kommunala rösträtten i städerna. Han kunde utan tvifvel också
hafva hemtat ett stöd härför i den Riksdagens skrifvelse af år 1894,
som, så vidt jag vet, är den enda riksdagsskrivelse, som på senare tid
förelegat rörande den kommunala rösträttsfrågan. Uti denna skrifvelse
yttrade Riksdagen, efter att hafva erinrat, att år 1869 tillkommit
en begränsning af den kommunala rösträtten i städerna, följande:
»Den kommunala rösträtten å landsbygden är deremot fortfarande
fullständigt obegränsad. Samtidigt med, att de äldre krafven å reform
i sistnämnda förhållande qvarstå ouppfylda, hafva äfven uppstått
nya fordringar å mera djupgående förändringar i afseende å den
kommunala rösträtten både i stad och å landet, hvaribland särskilt
må nämnas den allt mer uppmärksammade frågan om bolags rätt att
rösta i kommunens angelägenheter.»
Och det var efter denna motivering med någon fortsättning, som
Riksdagen begärde en statistisk utredning så skyndsamt som möjligt
rörande den kommunala rösträttsfrågan i sin helhet i syfte, såsom
Riksdagen uttryckte sig, af den vigtiga frågans lösning. Det var
sålunda icke allenast den kommunala rösträtten på landet, som skulle
blifva föremål för utredningen. Och särskildt hade Riksdagen, såsom
kerrarne hörde, fäst sig vid bolags rösträtt, en fråga, som ju träffar
både stad och land. Det synes mig sålunda, som om den ärade förste
talaren borde hafva tillräckligt och sitt förnämsta stöd för sitt yrkande
i denna Riksdagens skrifvelse af år 1894. Då nu regeringen visserligen
låtit företaga en statistisk utredning rörande de kommunala
rösträttsförhållandena öfver hufvud, men deremot icke uppdragit åt
den tillsatta komitén att inkomma med förslag rörande annat än den
kommunala rösträtten på landet, så synes det mig, som om man —
med bortseende från alla partiskäl och partisynpunkter, om jag så
må kalla dem, som blifvit anlagda på denna fråga såväl i Första
Kammaren som i denna kammare — det synes mig, säger jag, som
om man, med frånseende af alla sådana partisynpunkter, borde, allenast
ur den synpunkten, att det bör tillkomma Riksdagen att fasthålla
sin ståndpunkt från år 1894, åtminstone i denna kammare
ansluta sig till herr Svenssons reservation, hvartill jag yrkar bifall.
Herr Meyer: Jag har rätt länge väntat, att någon annan inom
denna kammare skulle upptaga till bemötande eller granskning det
förslag, som innefattas i den här föreliggande motionen. Jag kan
icke finna, att något kan vara att vinna med att söka helt och hållet
skjuta den sak, som bragts på tal, ifrån oss utan att något närmare
se på densamma. Jag skall då bedja att först få påpeka, att
den ärade motionärens förslag går ut på, icke att göra arbetareklassen
meddelaktig i magten, utan att öfverflytta all magt till denna klass.
Det vill säga, om man besinnar, att den progressiva beskattningen
utgör en del af motionärens förslag, hvilken skulle vålla, att den
Onsdagen den 3 Mars.
47 N:0 9.
arbetande klassens bidrag till de kommunala utgifterna blifva eu
rennullitet, så skulle följden blifva den — det bär redan påpekats
— att de kommunala utgifterna skulle beslutas af dem inom kommunen,
som icke bidroge dertill, och att de, som uteslutande bestrede
utgifterna, skulle stå både magt- och rättslösa gent emot de då
magtegande.
Den ärade motionären har förklarat, att det fåvälde, som nu
existerade, vore en oegentlighet, som icke borde få förefinnas. Jag
deremot håller före, att fåvälde aldrig någonsin i lifvet kan undanskaffas.
Ty äfven om man gör rösträtten aldrig så allmän, kommer
det dock att bli så, att de mera intelligenta, de mera energiska blifva
de, som regera; de komma, såsom motionären säger, att bilda den
»klicks, som afgör och bestämmer. Och ingalunda skall det förhållandet
afhjelpas, om magten öfverflyttas till arbetareklassen. Ty om
vi se på, huru denna klass ställer för sig redan nu, så finner man
hos dem ett fåtalsvälde, hvartill man får söka efter motstycke. Vi
se, huru dessa arbetare absolut viljelöst böja sig för de sjelfgjorda
herrar, som beherska dem. Vi se, huru de böja sig för sina fackföreningar,
huru de kasta sig in i den ena strejken efter den andra,
när deras herrar så bestämma; vi se, hurusom de icke blifva kloka
af erfarenheten, hvilken visar dem, att de på detta sätt icke kunna
ernå någonting och aldrig skola kunna vinna något genom sina strejker,
förrän de inse den stora sanningen, att arbetspriset måste med
naturnödvändighet bestämmas af arbetets värde och icke kan sättas
godtyckligt. Jag anser således, att det icke skulle blifva mycket
bättre stäldt med sjelfständigheten, derest den ärade motionärens
förslag blefve antaget. Den ärade motionären säger nu vidare, att
de klasser, som nu hafva magten, styra illa, och att de förvalta de
kommunala angelägenheterna illa. Han anför för detta sitt påstående
icke mer än ett enda bevis, det nemligen, att kommunernas skuldsättning
under de senare åren vuxit. Jag vågar deremot påstå, att
den omständigheten, att en kommun satt sig i skuld, icke är något
bevis på, att den kommunens angelägenheter varit illa handhafda.
Tvärtom, det har varit en nödvändighet, ett absolut lifsvilkor för de
flesta kommuner att sätta sig i skuld, ty derigenom har det för dem
varit möjligt att skaffa sig de jernvägsanläggningar och förbättrade
kommunikationsmedel i öfrigt, såsom hamnbyggnader o. s. v., som
medgifvit kommunerna att icke allenast bibehålla hvad de förut haft,
utan äfven att utveckla sig än vidare. Industri och handel hafva
blomstrat upp till följd häraf, och derigenom också vilkorcn för arbetarnes
existens blifvit bättre uppfylda, ty utan industri och utan
handel få arbetarne icke något att göra; och man kan derför säga,
att denna skuldsättning vant icke minst till arbetarnes fördel.
Den ärade motionären förklarar för öfrigt — om man ser på
ett ställe längre fram i motionen — att, om arbetarne finge magten,
de skulle styra kommunerna bättre än hittills varit fallet; vi skulle
se, att kommunerna skulle bli egare af spårvägar, gasverk, vatten
-
bi utfående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rust rätt vid
val af stadsfidlmägtige.
i Forts.)
N.o 9. 48
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stadsfullmägtige.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Mars.
ledningar och slika ting. Men jag vill då fråga: huru skulle detta
blifva möjligt utan skuldsättning, huru skulle de derförutan kunna
skaffa sig alla dessa saker? Om de icke kunna göra detta utan
skuldsättning, och sådan är ett bevis på dålig administration, ja, då
göra de ju sig skyldiga till precis lika dålig administration, som den
ärade motionären förebrår de nu styrande klasserna.
Så talar den ärade motionären om menniskovärdet, att det skulle
vara kränkande för arbetarens menniskovärde, att han icke fått komma
i besittning af den magt, hvilken den ärade motionären anser
att arbetaren bör ha. Jag vet icke rigtigt, hvad som här menas
med »menniskovärde». Det kan icke vara, såsom jag en tid tänkte
mig, det värde, som hvarje menniska måste ha just i sin egenskap
af menniska, ett värde, som är lika för alla; det kan icke vara detta,
ty vi veta, att just det parti, till hvilket den ärade motionären hör,
drifver den satsen, att de enda menniskor, som ega något värde, äro
arbetarne, och att alla andra äro endast parasiter, som lefva på arbetarnes
bekostnad och som icke göra någon nytta här i verlden.
Om rigtigheten af den satsen vill jag icke yttra mig; det torde ej
heller behöfvas. Jag vill blott säga, att om menniskovärde icke är
det värde, hvarje menniska eger i sig sjelf, jag icke alls kan veta,
hvad det är för slags menniskovärde, som motionären afser, och derför
icke kan förstå, hvarför arbetarnes menniskovärde skulle kränkas,
om de ej få all magt i kommunernas styrelse. Om jag går än längre,
så finner jag, att icke ens alla arbetare ha samma menniskovärde,
ty vi se af motionen — såsom vi ock veta förut — att något, som
socialisterna sträfva efter, är att få minimilön för alla arbetare, till
att börja med för arbete från kommunens sida. Det vill säga: alla
arbetare skulle icke ens ha samma lön, utan arbetarne skulle indelas
i högre och lägre klasser. Yi se alltså, att äfven hos arbetarne »menniskovärdet»
är olika. Hvarpå baseras då menniskovärdet i det
socialistiska samhället? Det är en sak, som jag för min del icke
kan förstå.
Jag skall nu be att få säga något om en annan sak. Det kan
naturligtvis mycket väl gå för sig till en tid att låta dem, som icke
bestrida utgifterna, få öfvertaga hela magten. Men resultatet komme
helt säkert att bli det ■— ty arbetarne, liksom alla andra, äro ju
menniskor, och alla menniskor äro bristfälliga, behäftade med stora
fel och mycket ofullkomliga — resultatet skulle bli det, att arbetaren
till en början skulle få det utmärkt väl stäldt för sig. De skulle
kunna skaffa sig fria bostäder, fria badhus, fria apotek o. s. v.; allt
detta och mycket annat skulle de kunna skaffa sig, ty tack vare den
progressiva beskattningen skulle de också lyckas att bereda sig de
nödiga medlen till bestridande af dessa utgifter, nemligen så länge
som de skattdragande hade något att betala med. Men först och
främst skulle naturligtvis alla deras inkomster stryka med, och sedermera
hela kapitalet. Det må vara alldeles likgiltigt, om kapitalet
är i händerna på den enskilde eller på staten, en sak är dock viss,
Onsdagen den 3 Mars.
49 N:o 9.
nemligen att kapitalets afbastning är begränsad, och går man utöfver
afkastningen af kapitalet, och börjar man tära på sjelfva kapitalet,
sa är den stund icke långt borta, då komplett ruin inträder, vare
sig för den enskilde eller för kommunen.
Ja, en sak till vill jag säga något om. Den ärade talaren i
fråga har i sin motion uttryckligen förklarat som så: nu skall Ni
gorå Edert val och säga, om Ni äro för eller emot mitt förslag om
införande af allmän rösträtt, af den lika kommunala rösträtten. Då
han så gjort, tycker jag för min del, att kammaren borde låta honom
fa rent svar på den frågan och icke gåfve sig in på något annat,
således ej heller på den reservation, som af herr Svensson från Karlskrona
afgifvits inom utskottet. Genom att här i dag gifva rent svar
på den frågan hafva vi på intet sätt uppskjutit den andra frågan,
den, huruvida vi vilja vara med om en inskränkning af den nu bestående
kommunala rösträtten. Ty för denna riksdag kan det icke
blifva något af med den frågan, då densamma redan är afgjord i
Första Kammaren. Må vi derför lemna rent svar på motionärens
fråga. Af hvad jag sagt, torde det vara klart, att jag för min del
är emot och derför kommer att rösta för bifall till utskottets förslag.
Med herr Meyer förenade sig Herrar Swartling, Odqvist, Högstedt,
Jakobson och Petri.
Herr Höjer: Jag är icke socialdemokrat, och jag kommer af
historiska, religiösa och nationalekonomiska skäl antagligen aldrig att
blifva det under hela mitt lif. Detta är också orsaken, hvarför jag
på ingå vilkor kan gå in på hela den motivering, som motionären,
min ärade vän på stockholmsbänken, har anfört för sin motion.
Men denna omständighet skall å andra sidan alls icke hindra mig
från att uttala min sympati för det förslag, som han framstält för
det yrkande, som han gjort.
För sex år sedan, d. v. s. vid 1891 års riksdag, biträdde jag
en motion, afgifven här i kammaren af en bland mina kamrater på
stockholmsbänken och af herr Svensson från Karlskrona nyss åberopad,
en motion, som gick ut derpå, att i Stockholm skulle för kommunala
val införas eu 40-gradig röstskola, på det att det stora flertalet
af de jemförelsevis lågt beskattade åtminstone icke skulle
öfverröstas af den lilla klicken af de rike. Vi voro i motionen till
den grad eftergifvande för bestående förhållanden, att vi drogo upp
gränsen mellan de bemedlade och de mindre bemedlade vid en årsinkomst
af 4,000 kr., ehuru vi i motiveringen uttalade oss för den
principiella rigtigheten af lika kommunal rösträtt, alldeles som vi
äfven hyllade grundsatsen om allmän politisk rösträtt. Och jag, mine
herrar, står, i följd af min medfödda envishet, 1897 qvar på samma
ståndpunkt med hänsyn till den kommunala rösträtten, som jag
intog 1§91.
Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 9.
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stadsfullmäktigs.
(Forts.)
4
N:0 9.
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stadsfullmäktige.
(Forts.)
50 Onsdagen den 3 Mars.
Nu har visserligen lagutskottet uti sitt betänkande förklarat, att
det anser en utjemning af den kommunala rösträtten till likställighet
för alla röstberättigade hvarken rättvis eller till gagn för stadskommunerna.
Men det ärade utskottet anför icke, för så vidt jagkan
finna, för detta sitt påstående något enda i mina ögon plausibel
skäl. Hvad som synes mig alldeles säkert och visst, är, att den
fattige — som har kommunal rösträtt — betalar en lika stor qvot
af sin årsinkomst som den rike, och att för den fattige denna qvot
betyder lika mycket, ja, enligt mitt förmenande mycket mera än för
den rike. I följd häraf är det åtminstone för mig från min idealistiska
och måhända mycket opraktiska ståndpunkt klart, att de
jemförelsevis obemedlade hafva åtminstone lika starka, om icke ännu
mera bindande skäl att tillse, att den största sparsamhet måtte iakttagas
vid beviljandet af kommunens skattemedel. På grund af dessa
mina åsigter är det klart, att jag icke kan ställa mig alldeles afvisande
mot den motion, som af herr Branting blifvit väckt, ehuru jag liksom
han af rena opportunitetsskäl yrkar bifall till herr Svenssons
reservation.
Jag ber att få tillägga endast ett par ord. Den ifrågavarande
reformen, mina herrar, är enligt mitt förmenande alls icke socialistisk.
Förslaget om införande af lika kommunal rösträtt är, liksom
förslaget om allmän politisk rösträtt, kyrkans skiljande från staten,
kostnadsfri folkundervisning m. m., en liberal eller radikalt demokratisk
reform, som i likhet med många andra reformförslag öfverflyttats
från de radikales program till socialdemokraternas.
Jag drager mig dervidlag särskildt till minnes, huru det på 1870-talet gick i Tyskland, detta socialdemokratiens förlofvade land. Det socialdemokratiska
partiet, eller som det kallade sig »det socialistiska
arbetarepartiet», hvilket faststälde sitt program på kongressen i Gotha
1875, upptog på detsamma två alldeles motsatta önskningsmål. A den
ena sidan ville partiet arbeta för realiserandet af rent socialistiska
utopier, upprättandet af den socialistiska framtidsstaten, och i denna
del är Gothaprogrammet rent revolutionärt. A andra sidan upptog
partiet från det radikalt demokratiska programmet en mängd sociala
och politiska reformer, som alls icke afser att kasta det nuvarande
kapitalistiska samhället öfver ända för att i stället upprätta
en socialistisk framtidsstat, utan tvärtom att på grundvalen af det
kapitalistiska samhället genomföra mer eller mindte grundliga och
för dess bestånd nödvändiga reformer. Enligt mitt förmenande är
det en bestämd motsägelse, som förefinnes mellan början och slutet
af det socialdemokratiska programmet, sådant detta blef fastslaget i
Gotha 1875, och samma motsägelse existerar enligt mitt förmenande
ännu i denna dag i detta program, äfven sedan det blifvit reformeradt
och retuscheradt på den störa arbetarekongressen i Erfurt 1891.
Anledningen dertill, att jag nu omnämner detta, är, mine herrar,
endast den, att jag icke anser välbetänkt, att vi, när det är fråga om
en reform af den kommunala rösträtten, genast för oss uppbesvärja
Onsdagen den 3 Mars.
51 N:o 9.
det socialistiska framtidsspöket och tro, att, om vi gå in på deD allra
ringaste eftergift med hänsyn till den kommunala rösträtten i stad,
det skall gå rakt på tok med hela det närvarande samhället. Jagtror,
mine herrar, att detta är ett alldeles öfverflödigt bekymmer,
och jag kan derför icke annat än yrka bifall till herr Svenssons
reservation.
Herr Branting: Jag skall be att få svara ett par ord på
några föregående talares anföranden, men det skall ej blifva vidlyftigt.
Den, som utförligast tog hela min motion under kritik och sade
en del saker, som gerna för mig kunnat få stå i lagutskottets utlåtande,
ty då skulle det varit möjligt att vidlyftigare kritisera dem,
var herr Meyer.
Han framhöll för det första, att jag icke fordrat arbetarnes
medelaktighet i magten, utan deras fullständiga öfvervälde. Ja, för
så vidt det på vissa orter är fallet, att arbetarebefolkningen är alldeles
dominerande, så är det klart, att den som håller på personlighetsprincipen,
också måste komma derhän, att han yrkar på, att
denna del af befolkningen också skall vara den bestämmande, den
som har mest att säga. På andra håll åter är samhället klufvet i
flere klasser, arbetarne hafva vid sin sida en hel del andra kategorier
och få då dela magten med dessa. Detta faller af sig sjelf,
blir endast en konseqvens af, huruvida man hyllar personlighetsprincipen
eller penningprincipen.
Samme talare yttrade vidare, att vi aldrig kunna få bort fåväldet;
de intelligente, menade han, komrne alltid att göra sig gällande.
Det vore väl, om denna optimistiska syn på tingen, att det är de
intelligente, som nu styra, kunde delas af flere och af den stora
massan af befolkningen. Men det förefaller mig, som hade man
tillräckligt många gånger — ingen nämnd och ingen glömd -— sett
exempel på, huru det nu styres på ett sätt, som rakt icke vittnar
om intelligens.
Det talades vidare om, att bland arbetarne den stora mängden
skulle absolut viljelöst böja sig under sjelfgjorda herrar, som skulle
dekretera strejker o. s. v. Huru ofta skall denna osanning upprepas
till dess den blir så pass påtagligt vederlagd, att den icke kommer
igen mera? Har det icke oupphörligt bevisats af erfarenheten, huru
dessa icke sjelfgjorda, men genom val utsedda förtroendemän för
arbetarekorporationerna alltid, när det kommer till konflikt mellan
arbetarne och kapitalet, försöka att hålla igen de obetänksamma och
i det längsta söka medla, emedan de bättre än de öfriga veta, hvad
det kostar äfven för arbetarne sjelfva att gifva sig in i en strejk?
Det blir alltjemt samma skådespel som upprepas, att de försöka att
mota strejken i stället för att skjuta på, och ofta nog händer det,
att de, som utpekas som strejkagitatorer, äro de som hindra utbrottet
af eu strejk eller bilägga den förr än eljest skulle hafva blifvit fallet,
derest endast de arbetare skulle tala, som deruti äro mera oerfarna.
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stads -fullmägtige.
(Forts.)
N:o 9.
52
Onsdagen den 3 Mars.
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt rid
val af stadsfidlmäqtiqe.
(Forts.)
Ja, herrarna må gerna för mig mumla. Men jag utsäger i alla fall
denna sanning, ty det är en sanning. Och den dag skall komma,
då äfven flertalet af herrarne af erfarenheten lärt sig, att så är
förhållandet.
Vidare har här talats om — och herr Meyer gjorde ett stort
nummer deraf — den skuldsättning, som jag i min motion påpekat,
och till hvilken de kommunala myndigheterna gjort sig skyldiga.
Han framhöll dervid, att naturligtvis äfven en stor del reformer icke
låta sig genomföras utan penningar. Jag skall be att som svar
derpå få uppläsa ett par rader ur min motion, der jag yttrat:
»Äfven med allt erkännande af att städer i uppblomstring måste
inrätta sig för och i viss mån draga vexel på framtiden, lärer ingen
vilja påstå, att en sådan finansförvaltning tyder på en så öfverlägsen
skötsel af kommunernas ekonomi från de nu bestämmandes sida, att
medverkan och kontroll från den stora, nu utestängda mängden skulle
vara ur den synpunkten öfverflödig.»
Detta synes mig vara en tillräcklig vederläggning af, hvad som
herr Meyer i det afseendet behagade anföra.
Han yttrade vidare, att ifrån arbetarnes synpunkt och ifrån
socialdemokraternas synpunkt skulle alla icke-arbetare vara parasiter,
och med dessa icke-arbetare menade han naturligtvis alla icke kroppsarbetare.
Jag bestrider på det bestämdaste ett sådant påstående.
Hvar och en, som utför ett allmännyttigt arbete, betraktas af oss
som en samhällsnyttig medborgare och icke som en parasit. Men väl
finnes det — dermed sticka vi icke under stol — i detta samhälle
personer, hvilka icke utföra något samhällsnyttigt arbete och ändå
befinna sig i en så högt uppsatt, så socialt fördelaktig och så ekonomiskt
gynsam ställning, att detta icke kan försvaras från social
synpunkt.
När herr Meyer vidare sagt, att begränsningen i kapitalets afkastning
måste förr eller senare göra ett slut på den härlighet, som
till en början skulle blifva en följd af den föreslagna demokratiseringen
af den kommunala rösträtten, så är dock detta sådana framtidsmålningar,
hvaruti jag icke kan följa honom, ty det må väl erkännas,
att det finnes en ganska långt aflägsen gräns, intill hvilken
man kan ytterligare skattlägga de större förmögenheterna. Det synes
mig också rättvist, att dessa få öfvertaga en större del af bördan
än hvad hittills varit fallet, Och innan man uppnått denna gräns,
tror jag, att man hunnit få åtskilliga af dessa goda saker genomförda,
som stå på demokraternas och socialdemokraternas program, och
som kosta penningar.
Jag vill icke ingå på hvad herr Höjer yttrade med afseende på
socialdemokraternas program: derom står icke debatten nu. Jag
medgifver villigt, att det finnes en mängd demokrater, som liksom
vi socialdemokrater äro för den allmänna politiska rösträtten och för
den lika kommunala rösträtten. Men väl att märka är, att om i
Tyskland och på många andra håll det varit socialdemokraterna, som
Onsdagen den 3 Mars.
53 N:o 9.
i främsta rummet på senare tid burit upp denna demokraternas gamla
fordran, så beror detta ofta nog derpå, att de liberala och borgerligt
demokratiska elementen mer eller mindre hafva slappnat i sin ifver
för denna sin programpunkt, när de sett, att de icke längre helt och
hållet kunna hålla ledningen inom den ram, som synts dem önsklig.
Herr grefve Hamilton gjorde en anmärkning om den minimilön,
som vi fordrade här i Stockholm år 1892. Det är alldeles sant.
Men oaktadt vi då satte en kanske jemförelsevis hög minimilön som
önskningsmål, så bör väl detta icke vara något rättfärdigande af en sådan
åtgärd som den Stockholms stadsfullmägtige-då vidtogo, i det de
icke ville gå in på att göra mera, än att arbetare faktiskt fingo stå ute
och arbeta för 50 å G0 öre om dagen. Detta var tydligtvis en allt för liten
minimilön, och hade den, såsom man önskade, blifvit höjd, så hade
det icke behöft medföra det ringaste men för den privata industrien.
Jag ber för öfrigt att ännu en gång få framhålla, att, isynnerhet
som sakerna nu gestaltat sig efter Första Kammarens demonstration,
det för ögonblicket icke är fråga om någon socialdemokrati eller
någon socialdemokratisk åtgärd, utan blott om huruvida 1897 års
Andra Kammare vill gå tillbaka från den ståndpunkt, som kammaren
intog 1891, och sålunda vill med anledning af min motion uttala
sig för ett fullständigt status quo i afseende på den kommunala
rösträtten. Det skulle ju kanhända icke förundra, om denna reaktionära
åtgärd beslötes af kammaren, lika väl som så mycket annat
i samma rigtning gått igenom, men jag skall i alla händelser fortfarande
yrka bifall till herr Svenssons reservation.
Herr Boethius: Ehuru i herr Meyers utmärkta anförande redan
ligger svaret på talet, att personlighetsprincipen har lika rätt att göra
sig gällande med afseende på det kommunala lifvet som med afseende
på det politiska, så skall jag dock, eftersom den synpunkten
flere gånger här blifvit framhållen, be att få säga några ord, på det
att kammarens protokoll må bära vittne om, att denna uppfattning
blifvit bestämdt motsagd.
I det politiska lifvet är det fråga om icke blott ekonomiska
intressen, utan äfven en mängd rent idéella, såsom lagstiftning o. d.
Det kan da låta höra sig, att personlighetsprincipen på det politiska
området bör få spela en ganska stor ro!, och jag kan till och med förstå
dem, som vilja, att den skall ensam vara bestämmande, ehuru detta
icke är min åsigt. Men i det kommunala lifvet är det så godt som
alltid fråga om ekonomiska saker, om utgifter. Nu är i samhället
förhållandet det, att större delen af kommunernas invånare äro ganska
fattiga och derför befriade från kommunala utgifter eller ock betala
de en mycket låg sådan. Håller man nu på personlighetsprincipen
i detta fall, så kommer det att betyda, att de, som intet betala, skola
bestämma, huru inkomsterna skola användas. Motionären har visserligen
nu icke direkt föreslagit detta, men det ligger i hela hans
resonnement, det är konscqvensen af hans uppfattning, att de, som
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stadsfullmägtige.
(Forte.)
N:o 9.
54
Onsdagen den 3 Mars.
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stadsfullmäqtiqe.
(Forts.)
intet betala, skola fritt förfoga öfver deras tillgångar, som ega något.
Men detta kan leda till ett rent rofferi. Jag hade äran nyss säga,
att den sociala frågan är synnerligen vigtig, och att det är lyckligt,
om den löses, men den rätta lösningen kan icke erhållas derigenom,
att de, som sakna inkomster, skola få — jag säger rent ut ■— plundra
dem, som ega något.
Motionärens förslag eller åtminstone det, som han syftar till, är
först då berättigadt, när han lyckas genomföra sitt ideal, socialiststaten
med lika inkomster för alla. När denna idealstat, der lättjan och dumheten
skola hafva det lika bra som omtänksamheten och arbetet, blir genomförd,
då skall man kunna göra personlighetsprincipen fullt gällande
äfven med afseende på de kommunala förhållandena, men då
har kanske detta lyckliga samhälles invånare redan svultit ihjel,
eller — jag skall icke öfverdrifva — det kan kanske få så pass
lång tid på sig, ty så lång tid torde det kapital, som bildats af det
nuvarande samhället på grund af det utrymme det lemnar åt det
personliga initiativet och omtänksamheten — så länge torde detta
kapital kanske räcka för socialiststaten att lefva på.
Nu säger herr Höjer, att en sådan anordning, som föreslagits i
motionen, är rättvis, ty de, som betala en mindre skatt, betala dock
en lika stor qvot. Öar då herr Höjer glömt bort fordran på den
progressiva beskattningen?
Vidare säger herr Höjer, att det ligger i de fattiges intresse att
icke göra stora utgifter. Men, herr Höjer, om här finnas stora tillgångar
att förfoga öfver, hvilka de rika ega och de icke besittande
kunna fritt förfoga öfver, så torde man tryggt kunna påstå, att det
ligger i de magtegandes intresse att göra stora utgifter.
Herr Höjer sade vidare, att här icke är fråga om socialismen,
ty denna fråga har redan länge stått på det liberala programmet,
den har öfverflyttats från det liberala till det socialistiska. Ja det
är så, och jag tviflar alldeles icke på, att liberala idealister af herr
Höjers skrot och korn skulle, om de finge styra och ställa såsom
de ville, öppna vägen för socialismen. Ty socialisterna hafva med
all önskvärd öppenhet uttalat, att de upptagit yrkandet om allmän
och lika rösträtt från det liberala programmet för att få en inkörsport
för socialismen.
Hvad nu reservationen angår, så synes det mig, att de, som
vilja hafva en begränsning i detta fall, böra sjelfva väcka förslag
derom, då kammaren nog lärer taga det under allvarlig pröfning.
Men det förefaller mig i hög grad olämpligt att göra något positivt
uttalande på grund af ett förslag, som dock i sjelfva verket i sitt
innersta väsen innehåller en krigsförklaring mot det bestående samhället.
Jag yrkar afslag å reservationen liksom å motionen och bifall
till utskottets förslag.
Herr B rån ting: Blott ett enda ord till den senaste ärade ta
laren.
Han talade om det samhälle, der lättjan och dumheten skulle
55 N:o 9,
Onsdagen den 3 Mars.
råda i motsats till det nuvarande, der arbetet ju lär vara bestäm- Angående
mande. Det är dock egendomligt, att han, som är professor i histo- ^^lehestämria,
alldeles förbisett, att utomlands redan för närvarande råder det meiser om
förfärliga tillstånd i en del stater, att den kommunala rösträtten är rösträtt vid
lika. I Norge är så fallet, och i Danmark väljes halfva kommunal- val af stadsstyrelsen
på det sättet. I England, Frankrike och Schweiz är samma
förhållande rådande, och i Tyskland finnes också en högst annorlunda
slags röstskala mot här, hvilken möjliggör för de fattigare klasserna
att åtminstone välja intill en tredjedel af kommunalrepresentationen.
Det blir, när man erinrar sig detta, något absolut annat än att behandla
detta såsom ett socialistiskt förslag och en inkörsport till
socialismen. I sjelfva Verket står Sverige ensamt med sin orimliga
kommunala röstskala. Och det är egendomligt, att denna sida af
saken så helt och hållet lemnats obeaktad både af professor Boethius
och af konsul Meyer.
Herr Boethius: Ja, huru det kommer att ställa sig i Norge,
får framtiden utvisa. Hvad åter angår den omständigheten, att Tyskland
ger ett visst större utrymme åt de mindre beskattade, så är
det icke fråga om det nu, ty ifrån det har herr Branting tagit bestämdt
afstånd i sin motion. Det är icke om ett blott ökadt inflytande
det nu är fråga, utan om full likställighet. Må vara, att
det finnes sådan likställighet vid kommunala val i utlandet. Men
jag tror, att erfarenheten deraf just icke varit så god; och om ock
allt för svåra missförhållanden icke blifvit följden, så har det berott
på den oinskränkta kassationsrätt, som regeringen har gent emot
dessa kommunala representationer.
Herr A. Hedin: I går delades ut här i kammaren ett
dokument, som har rubriken: Generalsammandrag öfver bevillningen.
Det gäller år 1896. Om kammarens ledamöter behaga kasta
en blick på det, skola de finna, att under år 1896 den till bevillning
uppskattade inkomsten af allmän tjenst och pension är uppförd
till öfver 75, närmare 76 millioner kronor. Om kammarens
ledamöter vidare vilja taga i betraktande, hvad de hittills styckevis
läst och väl en gång skola få läsa fullständigt och i sammanhang,
nemligen de insamlade uppgifterna om mångsyssleriet här
i landet; om de vidare erinra sig, huru Första Kammaren två gånger
slagit ihjäl en blygsam hemställan af statsutskottet på grund af min
motion om en undersökning af arbetstiden i embetsverken, så torde
den slutsatsen få anses nog motiverad, att det knappast är skäl att
tala så mycket om detta nuvarande samhället såsom ett arbetets
samhälle och om det, som vi progressister åstunda, såsom ett lättjans
och dumhetens samhällstillstånd.
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Jag hade vid debattens
början alls icke ämnat begära ordet, men då af herr Meyer fram -
N:o 9.
56
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stadsfullmägtige.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Mars.
hållits en synpunkt, som jag för min del på intet sätt kan gilla, skall
jag anhålla att få yttra några ord. Jag gillar, skyndar jag mig att
tillägga, i det väsentligaste hvad af denne uttalades om det socialistiska
samhälls sättet, men herr Meyer framhöll i sitt anförande, att
äfven de, som önska en kommunal rösträttsreform genomförd för
städerna, borde rösta mot herr Svenssons i Karlskrona reservation.
För min del är det dock alldeles omöjligt att nu inse, huru man kan
motivera ett sådant yttrande. Om motionären hade vidhållit sin
motion, så skulle man möjligen kunna säga det, men nu har motionären
tagit densamma tillbaka och bedt att sjelf få instämma i
reservationen.
Under sådana förhållanden anser jag, att ett dylikt tillvägagående
af den, som önskar en reform i berörda hänseende, vore ett rent
slag i luften, ty det träffar icke motionären; han har redan vikit
undan.
Jag skulle till dem — jag ber om ursäkt att jag gör det, då
jag för första gången har ordet i kammaren — som önska en rösträttsreform
och på samma gång icke äro medlemmar af t. ex. landtmannapartiet,
vilja framställa den förfrågan: huru skulle herrarne
tycka om, i fall laudtmannapartiet afslog ett från herrarnes sida framkommet
förslag derför att det kommit från herrarne? Det är detta,
som jag anser ligga i herr Meyers tillvägagångsätt. Hade en annan
person väckt ett förslag i samma rigtning som herr Brantings, men
tagit detsamma tillbaka, och inom utskottet en reservation afgifvits,
pa hvilken man eljes velat vara med, hade man nog, misstänker jag,
icke afslagit densamma på den grund, som nu framhållits.
Jag anser, att man bör betänka det gamla ordet: »hvad I viljen
att menniskorna skola göra Eder, det gören I ock dem». —
Under för handen varande förhållanden ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till herr Svenssons i Karlskrona reservation.
Herr Boethius: Om det var mitt anförande, som herr Hedin
nyss åsyftade, så ber jag att få påpeka att, när jag talade om, att
dumheten och lättjan skulle komma att betyda allt, jag dermed afsåg
det rena socialistiska samhället, hvari alla skola hafva lika inkomster,
oberoende af den nytta, de skola göra samhället. Då jag likväl
icke tror, att herr Hedin är socialist, så kan alltså mitt yttrande
icke hafva något afseende på det samhällsideal, hvartill han vill, att
vi skola sträfva.
Herr Höjer: Endast ett par ord! Min högt ärade vän på
upsalabänken, herr Boethius, utdelade nyss några stötar dels mot
herr Branting och dels mot mig, men icke annat än jag kan förstå
träffade en och annan af dessa stötar i luften i stället för att träffa
föremålen.
När jag talade om lika kommunal rösträtt, så talade jag på
samma gång om de kommunalt rösträttsberättigade, och hvad detta
Onsdagen den 3 Mars.
57 N:0 9.
uttryck kan betyda, bör min högt ärade vän finna bland annat af herr
Brantings motion, då han talar om att det år 1894 var icke mindre
än 57 % af dem, hvilka i Stockholm egentligen skulle egt rösträtt
vid stadsfullmägtigeval, som derifrån blifvit afskurna på grund af
obetalade utskylder.
Jag har således icke talat om personer under utan öfver det
kommunala strecket och med afseende å dem har jag likasom år
1891 den uppfattning att rättvisan fordrar lika kommunal rösträtt
vid stadsfullmägtigeval.
Öfverlägguingen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan och dels afslag derå och bifall i stället till
den vid utlåtandet fogade reservationen. Herr talmannen upptog
hvardera af dessa yrkanden till proposition; och fann yrkandet på
bifall till utskottets hemställan hafva flertalets mening för sig. Votering
blef likväl begärd, i följd hvaraf nu skedde uppsättning, justering
och anslag af följande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 12 röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
beslutit att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning i hvad
mån begränsning af den kommunala rösträtten i städerna bör vidtagas.
Omröstningen utföll med 150 ja mot 57 nej, hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
§ 8.
Föredrogs bankoutskottets memorial, n:o 2, angående verkstäld
granskning af Riksbankens styrelse och förvaltning. De af utskottet
gjorda meddelanden lades till handlmgarne.
Utskottet hemstälde slutligen:
»att ansvarsfrihet må fullmägtige i riksbanken beviljas dels för
förvaltningen under år 1895 af bankens såväl hufvudkontor som afdelningskontor
i Göteborg, Malmö, Falun Hemösand, Jönköping,
Kalmar, Karlstad, Luleå, Vexiö, Visby, Örebro och Östersund, dels
ock för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmägtiges
protokoll för tiden från och med den 15 januari 1896 till samma
dag innevarande år.»
Angående
ändring i gällande
bestämmelser
om
rösträtt vid
val af stadsfullmägtige.
(Forts.)
N:o 9.
58
Onsdagen den 3 Mars.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Kihlberg: Herr talman, mina herrar. Det synes mig,
som om bankoutskottet på ett synnerligen lättvindigt sätt skulle
hafva behandlat åtskilliga punkter af de anmärkningar, som statsrevisorerna
framstält i sin berättelse angående riksbanken, och affärdat
dem i den s. k. sumpen med några betydelselösa ord. Bankoutskottet
säger nemligen: »i dessa ärenden har utskottet funnit de
af fullmägtige afgifna yttranden och förklaringar icke påkalla särskildt
uttalande», men det är dock några af dessa anmärkningar, som
enligt mitt förmenande hade bort af utskottet något mera beaktas.
En af dessa anmärkningar innebär, att riksbankens ombudsman icke
inom den uti tjenstgöringsreglementet stadgade tid vidtagit lagsökningsåtgärder
i afseende å ett afbetalningslån. Om nu i detta särskilda
fall riksbanken icke kunnat utfå hvad som skulle uttagas, så
kan man likväl tänka sig att, om dylika anmärkningar finge opåtaldt
gå igenom inom [Riksdagen och det således erkändes, att ett tjenstgöringsreglemente
för en riksbankens tjensteman icke behöfver följas,
det skulle kunna leda till uraktlåtenhet i dylika fall, så att ganska
afsevärda förluster skulle kunna träffa riksbanken.
Utom detta af mig nu omnämnda fall hade statsrevisorerna äfven
påpekat, att en dylik förseelse skulle hafva kommit ombudsmannen
till last år 1894, och jag har dessutom hört omtalas, att det förekommit
flera gånger. Visserligen ega bankofullmägtige enligt reglementet
rättighet att, då anledning dertill förefinnes, bemyndiga ombudsmannen
att uppskjuta dylika åtgärder, men i det diarium, som
af ombudsmannen föres, finnes ingen anteckning derom att ett sådant
medgifvande af fullmägtige lemnats ombudsmannen. Jag tror derför,
att det kan vara farligt, om en sådan anmärkning får gå Riksdagen
förbi, utan att något säges eller göres.
Den andra anmärkningen, som jag också anser beaktansvärd, är
denna: revisorerna hafva funnit det anmärkningsvärd^ att en tjensteman
haft tjenstledighet ett helt år för att bestrida en befattning i
en enskild bank. Visserligen säger icke bankoreglementet, på huru
lång tid bankofullmägtige ega rättighet att meddela tjenstledighet.
Men när en tjensteman har tjenstledighet ett helt år — och den nu
ifrågavarande mannen har fortfarande tjenstledighet — så kan man
våga säga, att ett sådant förhållande är ett oskick.
Innebörden af dessa anmärkningar är åtminstone så mycket beaktansvärd,
att bankoutskottet borde meddelat Riksdagen hvad bankofullmägtige
svarat på dessa anmärkningar. Någon förklaring i dessa
punkter finnes dock icke i betänkandet. Men det skulle varit nyttigt,
att Riksdagens medlemmar och statsrevisorerna fått del af denna förklaring,
ty nu är det icke mer än bankofullmägtige sjelfva och bankoutskottet,
som känna till den. Jag har derför velat bringa denna
fråga på tal, för att möjligen af någon af bankoutskottets medlemmar
få höra, huruvida från bankofullmägtiges sida någon tillfredsställande
förklaring blifvit lemnad.
Onsdagen den 3 Mars.
59 N:o 9.
Jag har naturligtvis intet yrkande att göra, sådan frågan nu
föreligger, men har velat få höra, hvilka skäl utskottet haft, för att
så lättvindigt behandladt dessa anmärkningar.
Herr Holmgren i Hillebola: Med anledning af herr Kihlbergs
yttrande ber jag att föret få meddela, att ombudsmannens dröjsmål med
att vidtaga lagsökningsåtgärder mot en bankens gäldenär berodde derpå,
att gäldenären hade, sedan ärendet blifvit inlemnadt till ombudsmannen,
inkommit till fullmägtige med anhållan om anstånd med skuldens inbetalning.
Detta anstånd beviljades af fullmägtige. Det är ett förfaringssätt,
som icke är ovanligt, att bankerna i vissa fall lemna anstånd,
och detta har rätt ofta till följd, att vänner till gäldenären
träda hjelpande emellan och draga försorg om, att liqvid sker, hvilket
icke skulle blifva förhållandet, derest lagsökningsåtgärden redan vore
vidtagen. Detta gjorde, att ombudsmannen i det ifrågakomna fallet
icke vidtog någon lagsökningsåtgärd, förr än anståndstiden gått förbi.
Då emellertid denna respittid förlupit utan att liqvid inkom, erhöll ombudsmannen
derom meddelande och vidtog då lagsökningsåtgärden.
Hvad gäldenärens betalningsförmåga vidkommer, stod den på alldeles
samma punkt, då ärendet lemnades till ombudsmannen och då lagsökningsåtgärden
vidtogs.
Hvad beträffar den andra anmärkningen, att tjenstledighet för
ett helt år beviljats en tjensteman i ombudsmansexpeditionen, förhåller
- sig dermed så, att fullmägtige ansågo sig icke böra afslå ansökningen,
då nemlingen, derigenom att tjensten tills vidare uppehölles
på förordnande, de extra ordinarie tjenstemännens utsigt till
befordran ändå icke blefve trädd för nära. Fullmägtige äro nemligen
betänkta på att sammanslå fullmägtiges och ombudsmannens expeditioner,
hvarigenom en kanslistbefattning skulle kunna indragas. Detta
är, som sagdt, skälet, hvarför fullmägtige ansågo sig kunna tills vidare
uppehålla tjensten på förordnande.
Det är endast dessa upplysningar, jag velat lemna.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 9.
Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande, n:o 25, i anledning
af Kong! Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande
statens jernvägstrafik.
Punkten J.
Bifölls.
Efter föredragning vidare af Punkten Tf, deri utskottet hemstält:
N:o 9. CO
Onsdagen den 3 Mars.
att Riksdagen måtte, till kompletteringsarbeten å vestkustbanan,
för år 1898 å riksstaten utom hufvudtitlarne anvisa 325,000 kronor
begärdes ordet af
Herr Jo k n Olsson som yttrade: Herr talman! Jag har begärt
ordet för att af herr statsrådet och chefen för civildepartementet begära
en upplysning rörande ett med detta anslag sammanhängande
förhållande, som kommit till min kännedom.
Som kammaren erinrar sig, beviljade Riksdagen i fjor till kompletteringsarbeten
å vestkustbanan ett belopp af 1,350,000 kronor,
hvaraf högst 650,000 kronor skulle utgå under år 1896. I utskottets
efter jernvägsstyrelsen citerade motivering för tillstyrkande af detta
anslag heter det: »Med förmälan, att de svagaste skenornaoi hufvudspåret
— oafsedt dem å sidobanan mellan Höganäs och Åstorp —
funnes å linien Helsingborg—Halmstad samt mellan Engelholms gamla
och nuvarande stationer, till en sammanlagd längd af 45,5 kilometer,
förklarade styrelsen sig anse, att, då dessa skenor med hänsyn ej
mindre till tågens tyngd än äfven till lutningsförhållandena å de bandelar,
der de vore utlagda, numera ej kunde anses vara för trafiksäkerheten
fullt betryggande, dessa skenor redan i år borde utbytas,
samt att i sammanhang härmed ett antal alltför klena spårvexlar
jemväl måste ersättas med sådana af den för statens jernvägar antagna
modell».
Enligt de upplysningar, som kommit mig till hända, lär emellertid
det anslag, som Riksdagen i fjor beviljade för komplettering af
vestkustbanan, icke helt och hållet ha användts för det ändamål, hvartill
det af Riksdagen beviljades. Förhållandet lär nemligen, enligt
hvad jag ur pålitlig källa inhemtat, vara det, att för detta anslag
inköpts en del skenor, afsedda att användas på sträckan mellan Halmstad
och Grefvie station och några sträckor strax söder derom, hvilka
skenor emellertid sedermera icke nedlades på den bansträcka, för
hvilken de voro afsedda, utan i stället användes på stambanan söder
och norr om Alfvesta. De gamla skenor, som voro nedlagda på
sistnämnda bansträcka, förflyttades deremot till vestkustbanan och
användes der på den handel, som ursprungligen skolat skenläggas
med nya skenor. Sedan jag härom erhållit kunskap, tillskref jag en
person, som både är sakkunnig och mycket väl känner jernvägsförhållandena
i södra Halland, och har jag från honom erhållit följande
meddelande:
»Till svar å förfrågningen får meddelas, att under höstmånaderna
1896 hafva de 4,5 mil af vestkustbanan (å Skåne—Hallandsbanan),
hvilka förut ej blifvit omlagda med tyngre skenor, blifvit
omlagda, men ej med nya skenor af samma vigt och längd, som öfriga
delen af banan nyligen blifvit omlagd med, utan med gamla skenor
af äldre modell och mindre vigt samt kortare längd. Fjorårets
Riksdag beviljade ett särskildt anslag till inköp af nya skenor för
Onsdagen den 3 Mars.
61 N:o 9.
att inläggas på den del af vestkustbanan, som både för klen öfverbyggnad.
Den sträcka, som var beräknad skola behöfva omläggas,
var från Halmstad till Grefvie station samt ett par punkter söder
derom på en längd af sammanlagdt 4,5 mil, der de gamla skenorna
voro af endast 21 kilograms vigt. Ofriga delar af banan äro redan
omlagda med statens nyaste 1874 års stålrälsmodell (10 meters längd
per räls). Men i stället för att nedlägga de nyinköpta skenorna på
vestkustbanan, för hvilken de voro afsedda, nedlades de på en sträcka
norr och söder och Alfvesta, hvarifrån de gamla skenorna upprefvos
och sändes till vestkustbanan, der de nedlades på den ofvan nämnda
bansträckan.
Hade dessa gamla skenor, som togos från Alfvestalinien, ansetts
kassabla, så undras, hvarför de sändes till vestkustbanan? De voro
af 7 meters längd och af en gammal typ med vigt af 31 kg. pr meter,
då vestkustbanans öfriga skenor äro af 10 meters längd och vigt
34 kg pr meter. Dessutom äro Alfvestaskenorna illa slitna och nedtryckta
i skarfändarna, hvarför de måste anses, om ej kassabla, dock
betydligt underhaltiga.
Från såväl teknisk som praktisk och ekonomisk synpunkt har
denna skenomläggningsprocess varit ytterst olämplig, derom råder ej
mer än en mening».
Detta omdöme synes så mycket mera naturligt och grundadt,
när man erinrar sig den motivering, som af jernvägsstyrelsen åberopats
för dess framställning. Det heter ju der, att de gamla skenorna
icke voro för trafiksäkerheten fullt betryggande och derför borde
utbytas mot nya.
Jag har visserligen all anledning att tro, att den uppgift, jag här
lemnat, är fullkomligt pålitlig, men jag kan ju icke absolut garantera,
att så är fallet, och jag har derför ansett det lämpligt att af herr
statsrådet och chefen för civildepartementet begära upplysning i saken.
Om det förhåller sig så, som jag uppgifvit, att jernvägsstyrelsen användt
de af Riksdagen till vestkustbanans komplettering beviljade
medlen för helt annat ändamål, så kan detta tydligen icke anses vara
ett korrekt tillvägagående från jernvägsstyrelsens sida. Jag vågar
uttala den önskan, att, då Riksdagen nu å nyo beviljar anslag för komplettering
af vestkustbanan, anslaget också måtte blifva användt just
för det ändamål, för hvilket det beviljats och icke för något annat.
Vidare anförde:
Chefen för civildepartementet herr statsrådet von Krusenstierna:
Den senaste talarens yttrande angick, såsom kamma
ren
behagade finna, icke det nu ifrågavarande anslaget, utan gälde
dispositionen af det anslag, som vid förra riksdagen beviljades, afsåg
sålunda en tid, som föregick den, då jag mottog förvaltningen af
civildepartementet. Jag skall emellertid icke underlåta att hos jern
-
N:o 9. 62
Onsdagen den 3 Hare.
vägsstyrelsen taga närmare reda på detta förhållande och derefter
meddela talaren det svar, som jag från jernvägsstyrelsen kan få.
Af hvad herr Olsson läste upp ur jernvägsstyrelsens utlåtande
framgick emellertid, att fråga varit om ett utbyte af räls vid Skåne—
Hallandsbanan. Man fann äfven af hvad han vidare meddelade, att
ett utbyte verkligen egt rum, ehuru visserligen de af staten inköpta
skenorna skulle placerats vid Alfvesta, under det att de skenor, som
förut varit nedlagda i trakten af denna station, i stället förflyttats
till Skåne—Hallandsbanan. Hvad jag i denna fråga redan nu har
mig bekant är, att dessa sistnämnda skenor ingalunda äro — hvad
man på grund af det utaf herr Olsson upplästa meddelandet skulle
ha anledning att tro — gamla och utnötta sådana. Som herrarne
känna, anser man våra stålskenor först efter en tid af tjugu år vara
utnötta och behöfva ombytas på den grund, att de icke äro fullt
tjenstbara. Dessa skenor, som från Alfvesta förflyttades till vestkustbanan,
hade då icke användts i tio år och voro sålunda ingalunda
kassabla. Samma skenor hade — efter hvad jag tror, ehuru
jag visserligen icke kan påstå det med absolut visshet -— en vigt af
34 kg, alltså samma eller till och med något större vigt än de skenor,
som Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag under sista tiden af sin
verksamhet inlade på dessa bansträckor. Någon försämring af denna
bana torde sålunda genom detta utbyte icke ha egt rum. Jag skall
emellertid, som sagdt, närmare undersöka förhållandet.
Herr Kihlberg: Med anledning af den anmärkning, som i
förevarande fall framstälts af en talare på stockholmsbänken, ber jag
att få meddela, att då sistlidet års statsrevisorer passerade vestkustbanan
i sällskap med öfverdirektör Sundberg, framstäldes till denne eu
förfrågan om skälet dertill, att man, i stället för att inlägga nya
räls på den ifrågavarande bandelen, utbytt de gamla mot använda
sådana, och meddelade till svar derå öfverdirektör Sundberg, att
denna åtgärd blifvit af jernvägsstyrelsen vidtagen i ekonomiskt intresse.
Det ansågs vara fördelaktigt att der inlägga dessa något
slitna räls, för att desamma skulle blifva utslitna ungefär samtidigt
med skenbeläggningen å de delar af samma bana, som äro belägna å
ömse sidor af nu omlagda sträcka, och det vore icke lämpligt att
här inlägga alldeles nya räls — dessa hålla i parentes sagdt en vigt
af 34 kg — utan borde dessa i stället användas på Alfvestalinien.
Det vore från hushållningssynpunkt synnerligen lämpligt att ordna
det så, att skenbeläggningen på en längre sträcka blefve ungefär
samtidigt utsliten, då hela sträckan skulle kunna på eu gång omläggas.
Detta af öfverdirektör Sundberg anförda skäl syntes också
statsrevisorerna utgöra en tillräcklig förklaring, för att man gått till
väga på sätt som skett, och ansågo vi oss icke ha anledning att i
detta hänseende framställa någon anmärkning.
Onsdagen den 3 Mars.
G3 N:o 9.
Herr John Olsson: Enligt de upplysningar, som jag erhållit,
äro dessa Alfvestaskenor hvarken till vigt, längd eller modell lika de
örliga skenor, som blifvit nedlagda på vestkustbanan. Innan vestkustbanan
öfvertogs af staten, nedlade bolaget nya skenor af 10 meters
längd, 34 kg vigt och en viss, nyare modell. De skenor, som
flyttats dit från Alfvesta, äro deremot af 7 meters längd och eu vigt
af 31 kg samt för öfrigt af äldre modell.
Det är ju då tydligt, att, om så är förhållandet, detta måste
hafva till följd en ojemnhet i banan, som icke kan anses vara lämplig.
Af resande, som befarit denna sträcka, hafva också anmärkningar
blifvit framstälda, ehuru de i allmänhet antagit, att felen berodde på,
att gamla vagnar begagnades. Enligt de upplysningar, som jag erhållit,
torde orsaken emellertid vara den, att skenorna äro slitna i
ändarna, samt att vagnarna måste hoppa på dessa korta skenor af 7
meters längd, hvarför skakningen blir synnerligen stor.
I alla händelser är ju sjelfva hufvudsaken i den anmärkning, jag
framstält, den, huruvida det kan vara korrekt af jern vägsstyrelsen
att, sedan Riksdagen till ett visst ändamål — här till kompletteringsarbeten
å vestkustbanan — beviljat ett visst anslag, jernvägsstyrelsen
det oaktadt använder detta anslag till ett helt annat ändamål än
den, hvartill Riksdagen beviljat anslaget.
Herr Pegelow: Jag skall be att uti den nu behandlade frå
gan
få lemna kammaren en upplysning till den, som herr statsrådet
och chefen för kongl. civildepartementet nyss lemnat.
Under loppet af föregående år har af kongl. jemvägsstyrelsen
antagits en ny rälsmodell, som väger 40 kg per meter. Det har
nemligen visat sig, att på hufvudlinierna trafiken nu uppnått en sådan
intensitet, att det för tågens framförande är nödvändigt att använda
så tunga lokomotiv, att den hittills använda rälstypen är för
svag. Äfven ur en annan synpunkt har det visat sig nödvändigt att
förstärka rälsens vigt, derför nemligen att tåghastigheten undan för
undan måst ökas. Sedan detta beslut, som jag för min del anser
vara synnerligen välgrundad^ blef fattadt, är det också gifvet, att
kongl. jemvägsstyrelsen hädanefter icke bör anskaffa räls af de
förut använda, lättare modellerna. Då nu i alla fall en ny rälsanskaffning
var nödvändig för att tillgodose vestkustbanans behof, och
dertill skulle användas det af Riksdagen beviljade anslaget, var det
ju gifvet, att jemvägsstyrelsen borde anskaffa den nya typen räls,
40 kg rälsen. Men då uppstod frågan: böra dessa 40 kg räls läggas
in på vestkustbanan, eller böra de läggas in på någon annan
linie? Jemvägsstyrelsen har naturligtvis afvägt de olika liniernas
betydelse mot hvarandra och då kommit till den slutsats, att i första
hand hufvudlinien Stockholm—Malmö borde tillgodoses, hvarför
också beslutades att lägga ned dessa nya räls på denna sträcka.
Hvarför nu särskilt sträckan kring Alfvesta valdes, känner jag icke,
men det betyder ju heller ingenting för sakens bedömande. De räls,
K:o 9.
04
Onsdagen den 3 Mars.
som härifrån upptogos och flyttades till vestkustbanan, hafva icke
användts så länge, att den nötning, som de undergått, på något sätt
äfventyrar deras bestånd eller äfventyrar säkerheten på den bansträcka,
dit de nu blifvit förlagda. Hade icke beslut om den nya
rälsmodellen blifvit fattadt, hade också helt säkert dessa räls fått
ligga qvar kring Alfvesta under en lång följd af år.
Jag känner icke förhållandet med säkerhet och kan derför endast
uttala eu förmodan, men så vidt jag vet, är det 34-kg räls,
som flyttats från sträckan vid Alfvesta till ve stkustbanan. Vid de
senaste årens beställningar af räls har 10-meters-längden blifvit använd;
det uppgifves nu, att dessa räls skulle vara 7 meter. Detta
kan jag icke heller bestämdt förneka, men då under en del år räls
anskaffats af 10, 9, 9y2 meters längd o. s. v., förefaller det mig
sannolikt, att de nu omnämnda räls hade någon af dessa längder''
Längden betyder emellertid ingenting ur säkerhetens synpunkt, hvarför
detta arrangement ingalunda varit till nackdel för vestkustbanan.
Jag för min del tror derför, att den af jernvägsstyrelsen vidtagna
åtgärden varit mycket välbetänkt.
Herr A. Hedin: Efter de tre förklaringar, vi nu hört, åter
står
emellertid hufvudsaken oförklarad, och den hufvudsakliga frågan
är obesvarad. Hufvudfrågan är nemligen denna: hvarifrån har
jernvägsstyrelsen fått rätt att till annat ändamål än det, för hvilket
den af Riksdagen beviljats, använda eu summa, som Riksdagen
på grund af Kongl. Maj:ts proposition anvisat? Det är denna
hufvudfråga, som skall besvaras, det är denna punkt, som behöfver
förklaras och som ej blifvit förklarad, och derför tillåter jag mig att
rigta en ny hemställan till herr civilministern, nemligen att herr
civilministern ville nu eller vid ett annat tillfälle, sedan han haft tid
och tillfälle att öfverväga, hvad som här förekommit, meddela, icke
mig, utan kammaren, om Kongl. Maj:ts magtafträdelse, om Kong].
Maj:ts i åratal fortsatta bemödande att utrusta jernvägsstyrelsen med
en sådan magt, att inför densamma Kongl. Maj:ts befogenhet här i
landet försvinner och Riksdagen förvandlas till ingenting, om det har
gått så långt, säger jag, att det nu äfven kommer att från Kongl.
Maj:ts sida, i hvad på herr civilministern ankommer, betraktas som
en fullkomligt ansvarslös gerning, att jernvägsstyrelsen förfar på sätt,
som här blifvit påpekadt.
Jag begär icke ett svar nu, ty herr civilministern har ju, såsom
han sjelf rigtigt erinrat om, endast under ett mindre antal månader
nu förestått departementet, och herr civilministern kan väl behöfva
taga kännedom om allt det ofog, som inom detta departement bedrifvits,
sedan han lemnade detsamma. Men jag hoppas, att kammaren
får en upplysning och ett svar på denna fråga: har jernvägsstyrelsen
äfven rätt att göra huru den vill och att sätta sig öfver
Kongl. Maj:t och Riksdagen ända derhän, att ett anslag, af Kongl.
Maj: t begärdt och af Riksdagen beviljadt för ett bestämdt ändamål,
Onsdagen den 3 Mars.
65 N:o 9.
får af jernvägsstyrelsen disponeras till ett annat ändamål, eller huru
jernvägsstyrelsen behagar?
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkten III.
Bifölls.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr P. Pehr sson i Åkarp under 10 dagar fr. o. m. den 4 dennes, och
» N. Hansson i Berga » » » »»»»8 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,56 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
5
Andra Kammarens Prof. 1897.
N:o 9.