RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 8.

Lördagen den 27 februari.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling statsutskottets
utlåtande n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet, dervid
i ordningen först förekom

Punkten 22. Angående

anslag till

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, för uppehållande af mejeriundervisningen
vid mejeriinstitutet vid Alnarp, för år 1898 anvisa ^1*Alnarp
på extra stat ett anslag af 10,000 kronor, men hemstälde utskottet:

»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas,
att Riksdagen, för uppehållande af undervisningen vid mejeriinstitutet
vid Alnarp, på extra stat för år 1898 anvisar ett anslag af
8,000 kronor».

Häremot hade reservationer afgifvits

dels af herrar Chr. Lundéberg, friherre F. W- von Otter, H. P.

P. Tamm, A■ G. L. Billing, TV. Fosser, I. Wijk, K. Bohnstedt,

1. Kerfstedt, grefve Ph. Klingspor, friherre J. T. Gripenstedt, C. U. S.

Lybeck och Th. Nyström, hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning, måtte
för uppehållande af undervisningen vid mej erinstitutet vid Alnarp,
på extra stat för år 1898 anvisa ett anslag af 10,000 kronor;

och dels af herrar H. Andersson i Nöbbelöf och P. Ersson i
Vestlandaholm, hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Kongl. Maj:ts framställning måtte på det sätt bifallas, att
Riksdagen, för uppehållande af undervisningen vid mejeriinstitutet
vid Alnarp, på extra stat för år 1898 anvisade ett anslag af 8,500
kronor, deraf 5(X) kronor till förhöjning i det till laboratorie- och
försökskostnader utgående belopp.

Andra Kammarens Klot. 1897. N:o 8.

N:0 8.

Avgående
anslag till
mejeriinstitutet

vid Alnarp.
(Forts.)

Lördagen den 27 Februari, e. m.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Statsutskottet har afstyrkt Kong!. Maj:ts framställning om
att anslaget till mejeriundervisningen måtte höjas med 2,000 kronor
och således återföras till det belopp, som var upptaget i den ursprungliga
staten för mejeriinstitutet och den då uppgjorda undervisningsplanen.

Statsutskottet anser, att hufvudläraren borde kunna verkställa
det arbete, för hvars fyllande detta ökade anslag hufvudsakligen är
afsedt. Statsutskottet anför såsom skäl derför det riuga lärjungeantalet,
hvilket under läsåret 1894—1895 endast uppgick till sju.

Ja, deremot tillåter jag mig erinra, att om det än var så
1894—1895, så var under året 1895—1896 antalet elfva och under
året 1896—1897 också elfva, samt att hela lärjungeantalet vid mejeriinstitutet
icke är beräknadt till mera än tio jemte två frielever,
summa tolf. För öfrigt torde det väl blifva temligen lika mycket
arbete för läraren, om lärjungarne äro sju eller flera, då han i alla
fall skall äfven för ett färre antal hålla samma föreläsningar och
anställa samma öfningar.

Ett annat skäl, som statsutskottet hemtat för sitt afstyrkande,
är det, att der finnas tio lärare. Huru utskottet kommit till denna
siffra, vet jag icke rigtigt; jag har icke af statskalendern kunnat
finna något sådant antal, och i alla händelser fins det endast fyra
lärare på mejeriinstitutets stat. De öfriga lärarne hafva nog också
undervisning vid mejeriinstitutet, men de aflönas af landtbruksiustitutet;
de hafva således ökad undervisningsskyldighet utan motsvarande
tillökning i aflöningen.

Hvad jag nu påpekat är emellertid biomständigheter. Hufvudsaken
är, att detta anslag är af synnerlig vigt såsom ett led i sträfvandena
för vår mejeriliandterings utveckling.

Jag behöfver naturligtvis icke för kammaren framhålla, af hvilken
oerhörd vigt mejerihandteringen är för Sverige, och huru vi böra
kämpa af alla krafter för att hålla oss uppe i konkurrensen med
utlandet. Nå, mina herrar, ett vilkor för att bestå i denna konkurrens,
det är att den vara, som vi exportera, med hvilken vi uppträda
på verldsmarknaden, är af första klass, och för att varan skall
blifva af första klass, fordras åter, att mejeriundervisningen står högt
och befrämjas.

I detta syfte hafva statsmagterna anordnat ett högre mejeriinstitut
vid Alnarp, och uti den plan, som derför uppgjordes, ingick,
att undervisning och försök, framför allt bakteriologiska undersökningar,
hvilka, såsom vi veta, spela en så stor rol för mejerihandteringens
befrämjande, skulle der anordnas.

Riksdagen nedsatte anslaget till 8,000 kronor. Följden af denna
nedsättning blef den, att, medan det i undervisningsplanen var
beräknadt, att dessa undersökningar skulle utföras under ledning af
hufvudläraren men med biträde af en assistent, denna assistent icke
kunnat tillsättas, då några medel derför icke från andra anslagsposter
kunnat erhållas. Och enligt hvad här vitsordas med bestämdhet

N.o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

Utaf institutets styrelse, utaf landtbruksstyrelsen liksom af hushållningssällskapens
ombud, mägtar icke hufvudläraren med den undervisningsskyldigbet,
han bar, att egna nödig ledning åt dessa undersökningar.
Han har nemligen ett högst betydande antal undervisningstimmar,
uppgående till nära 300 treqvartstimmar, och vidare är han upptagen
en mängd timmar till öfningar, och jemte sin undervisning vid institutet
skall han deltaga i arbetet vid smörprofningar. Han kan alltså
ej, säger jag — det är vitsordadt — tillika lemna den ledning vid
dessa undersökningar och försök, som behöfves.

Följden derutaf har, enligt hvad vitsordats, blifvit, att man
antingen fått öfverlemna en del af dessa försök åt eleverna sjelfva
utan nödig ledning, eller att en del af de bakteriologiska undersökningarna
fått alldeles ligga nere, detta, icke annat än hvad jag
kan förstå, till bestämd skada för mejerinndervisningen, och den
skadan återverkar sedan på mejerihandteringen.

Mig synes således mer än ett skäl tala för att vi i fråga om
detta anslag borde följa exemplet ifrån utlandet, framför allt ifrån
vårt grannland Danmark, der man vet, hvilka summor statsmagterna
utan tvekan offra för mejerihandteringens höjande.

Jag kan icke finna annat, än att det är förenligt med god hushållning
att bevilja detta anslag, och derför, herr talman, hemställer
jag, att i denna punkt Kongl. Maj:ts proposition måtte bifallas.

Herr Månsson: Herr talman, rnine herrar! Ja, det är alldeles
tydligt, att då det här är fråga om en sak, som på det närmaste
herör oss landtmän, och om en sådan handtering som mejerihandteringen,
så kan det förefalla besynnerligt, att icke vi landtmän alla
äro med om den här föreslagna åtgärden.

Man kan visserligen icke annat än vara regeringen tacksam
för att den tager all möjlig hänsyn till denna vigtiga näringsgren,
men å andra sidan är det omöjligt att, huru varm vän man än är
af denna handtering, och huru högt man än sätter på densamma och
ledningen deraf, vara med om, snart sagdt, hvad som helst på detta
område.

Nu är förhållandet det, att vid det här mejeriinstitutet hafva
varit mycket få elever. Den sista redogörelsen, jag har haft att
tillgå från Alnarp — den är utgifven 1896 och afser, förmodar jag,
förhållandena derstädes för år 1895 — den upptager elevernas antal
till sammanlagdt sju — deras namn angifvas och uppgiften kan
alltså ej vara oriktig — deraf vid den högre mejeriskolan två, eu
betalande och eu frielev, säger summa två, och vid den lägre mejeriskolan,
der eleverna få förrätta allehanda arbeten, nära nog som
vanliga arbetare, till fem. När man sedan ser efter, hvilka lärarekrafterna
äro, stå i samma redogörelse lärarne upptagna till tio, och
det står omtaladt hvad hvarje lärare har för ämne att läsa.

I den enskilda staten för dessa skolor upptagas fem stycken
lärare, de återstående fem hafva eu blandad tjenstgöring, ömsom vid
landtbruksinstitutet och ömsom vid mejeriskolan.

Således, när landtbruksinstitutet kommer på tal och deras arbete
der, visa de på hvad de hafva att läsa i mejeriskolan, och när man

Angående
andag till
mejeriinntitutet

vid Alnarp
(Forts.)

N:o 8.

Angående
anslag till
mejeriinstitutet

vid Alnarp.
(Forts.)

Lördagen den 27 Februari, e. m.

talar om deras tjensteåligganden derstädes, hänvisa de till sin lärareverksamhet
vid landtbruksinstitutet. Det blir således blandade uppgifter,
man får af dessa lärare. När så är, så synes ju, som om det
skulle vara fullt tillräckligt med lärarekrafter. Nu säger man, att
eftersom det gäller en så betydande näring som mejerihandteringeu,
skall man lemna anslag till ytterligare en lärare. Men det kan jag
för min del icke vara med om, ty jag är öfvertygad om, att om
dessa tio lärare, som här stå upptagna i redogörelsen för Alnarp,
och som hafva att sköta undervisningen vid dessa båda skolor på
sätt här är angifvet, egnade sin tid och sina krafter blott åt denna
undervisning, skulle undervisningskrafterna vara tillräckliga. Nu är
det ofta så, att man så gerna vill sätta till sådana här assistenter
eller lärare under de högre, de ordinarie, och när början en gång
är gjord på ett område, utspinna sig fordringarna i det afseendet
litet hvar stans; men det får jag säga — det tilltalar mig icke. Och
allra minst här, då man ser på det timantal, som t. ex. föreståndaren
för mejeriskolan, han, som skall ombesörja föreläsningarna
och de vetenskapliga försöken, fått på sin lott, eller omkring 270,
kan jag tycka hans arbete vara så ansträngande, ty det gestaltar
sig på det sättet, att om han läser en timme två dagar å rad, så
är han fri den tredje. Att det skulle vara något så ansträngande
arbete, kan jag för min del verkligen icke finna.

Då dertill komma vissa omständigheter, som göra, att det finnes
personer der vid institutet, som draga åtskilliga andra inkomster
bredvid inkomsterna från deras platser som lärare vid skolan, skulle
jag, om jag varit i deras ställe, denne föreståndares för institutet
och denne föreståndares för mejeriskolan, ej kommit och fordrat
detta, utan jag skulle, om jag behöft och velat vara ledig för att
sköta annat, sjelf betalt denne medhjelpare, denne assistent, som jag
ansett behöflig. Jag skulle ej begärt höjning af detta anslag, då
man vet, hvilka enorma inkomster de hafva vid sidan af sin tjenst.
Som sagdt, med kännedom derom och då de det hafva, är det rent
af omöjligt att kunna vara med om förhöjdt anslag. Och då jag
tillika vet, att mejeriskötseln, Gud ske lof, går väl, gått. bra och går
bra i vårt land, synes det mig icke vara någon faslig fara, som
härvidlag står lör dörren, utan synes man mig dermed kunna
mycket väl låta anstå.

Det vore för öfrigt bra, efter vi nu tala om Alnarp, om man
finge dessa förhållanden något närmare utredda och det blefve
bestämd stat uppgjord och man finge det hela skött efter annars
vanliga grunder och ej på det viset, som nu, då der lemnas frihet att
sköta det på ett sätt, helt och hållet fritt från hvarje annan inblandning
från statens sida.

Då jag således ej kunnat vara med om tillsättande af denne
assistent, har jag nu sökt angifva skälen derför. Och på samma
sätt ungefär förhåller det sig med det bestämda anslaget, som är
begärdt till laboratorieförsök eller sådana här bakteriologiska undersökningar.
Då staten förra gången gjordes upp, var det förenadt
på det viset, att, när Alnarps landtbruksinstitut icke tick mera än
8,000 kronor i stället för begärda 10,000, man strök denne assistent,

Lördagen den 27 Februari, e. m. 5

liksom man strök 500 kronor på samma säng till de här försöken
och således nöjde sig med att endast hafva 700 kronor anslagna för
sistnämnda ändamål. De 500 kronorna sammanhänga alltså efter
min uppfattning med assistenten, och min tro är, att, om det är
alldeles nödvändigt, om det behöfs mera penningar och intresset är
så stort för dessa försök, man bör kunna skaffa dessa medel af de
medel, som äro derför tillgängliga af institutets tillgångar. Och om
Riksdagen skall anslå dessa 500 kronor som ett bestämdt anslag, är
det min tro, att det ganska snart skall föra med sig i släptåg anslag
till assistent. Har man beviljat ett anslag på 500 kronor till de nu
utgående 700 kronorna, har man på sätt och vis erkänt behofvet af
assistenten. Det är på dessa grunder, som jag för min del icke vill
hafva det på annat sätt, än utskottet föreslagit, nemligen, att om det
är så ytterst nödigt och intresset är stort och det finnes verkligt
behof att använda mera än 700 kronor i detta hänseende till de få
lärjungar, man har, man bör hafva tillgångar dertill af institutets
medel.

Det är på sådana grunder, herr talman, jag anhåller att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lovén: Det kan ju icke annat än rättvisligen erkännas,

att svenska Riksdagen och icke minst Andra Kammaren alltid, när
fråga varit om någorlunda rättmätiga kraf från målsmännen för den
högre undervisningen å alla sådana områden, som höra till åttonde
bufvudtiteln, visat ett lifligt och verksamt intresse och en stor liberalitet
vid beviljande af kräfda anslag. Men det har varit helt annorlunda,
så snart fråga varit om anslag till den undervisning, som
hör till sjette bufvudtiteln eller civildepartementet och framför allt
till landtbruket. Detta är utan tvifvel ett egendomligt förhållande,
särskildt i denna kammare, der landtbrukets representanter ju bilda
majoritet. Om hvad orsaken till detta kan vara, derom vill jag
icke nu ingå i undersökning. Men ett faktum är det — jagtrop att
de flesta af herrarne skola gifva mig rätt häri.

Hvad nu denna fråga beträtfar, har redan herr statsrådet och
chefen för civildepartementet omnämnt, att det gäller hvarken mera
eller mindre än en af våra vigtigaste näringar, en näring, som lemnar
oss för export varor för mellan 40 och 50 millioner kronor, som
således står närmast trävaruindustrien. Vidare veta vi, att, om det
också är så, att vi för närvarande intaga en mycket god ställning
på den marknad för mejerinäringens produkter, som för oss är den
naturliga och lättast tillgängliga, nemligen den engelska, det ej är
sagdt, att det kommer att fortfara på detta sätt, om vi ej anstränga
alla krafter för att bibehålla denna vår ställning. Vi veta mera än
väl, att på den engelska marknaden det är en mängd konkurrenter
både från Europa och från andra verldsdelar. Och det gäller framför
allt för att kunna bibehålla vår ställning, att vi laga så, att de
produkter, som erhållas af mejerinäringen, alltid äro hvad man
kallar prima vara, alltid stå i spetsen. Ty göra vi ej det, skola vi
snart vara under isen, som man säger, d. v. s. blifva tillbakaträngda.
För att detta skall kunna ske, för att vi skola kunna uthärda i

N:0 8.

Angående
anslag till
mejeriinstitutet

vid Alnarp.
(Forts.)

N:o 8.

Angående
ans.ag till
mejeriinstitutet

vid Alnnrp.
(Forts.)

Lördagen den 27 Februari, e. m.

konkurrensen, är det alldeles nödvändigt, att vi noga följa med den
utveckling, som sker på andra ställen, der man bättre än hos oss ser
till godo vetenskapens inflytande särskildt på denna näring. Herr
statsrådet och chefen för civildepartementet antydde med några ord,
att i det hänseendet vårt grannland Danmark lemnar ett efterlöljansvärdt
exempel. Jag vill med afseende å den saken blott nämna,
att utom den högst förträffliga undervisning, som är anordnad vid
den stora Landboboiskolen i Köpenhamn, hvars anslag jag för närvarande
ej erinrar mig, men som är högst betydligt, det existerar bredvid
skolan ett stort landtbruksekonomiskt försökslaboratorium, som
år 1890 hade en budget, en ordinarie bevillning af 77,000 kronor
och hvars verksamhet består dels i att utreda förhållanden rörande
utfodringsläran, dels äfven och högst väsentligt i att undersöka frågor
rörande mejerihandteringen. Då så är förhållandet, är väl det anslag,
som vi lemna till hvad vi kalla den högre mejeriundervisningen,
för närvarande 8,000 kronor, nästan som en droppe i hafvet.
Redan ur den synpunkten är det ju ej underligt, om man skulle
vilja sträcka sig litet längre. Nu kommer dertill eu annan omständighet,
och det är, att under de senare åren — de senaste tio åren,
kan man säga — det småningom vuxit upp äfven på landbrukets
område eu vetenskap, som man förut ej hade någon anledning att
närmare taga reda på — på det området nemligen — jag menar
bakteriologien. Vi veta, hvilken rol denna spelar inom medicinen
och på dess skilda områden. Men jag vågar påstå, att den i framtiden
säkerligen kommer att spela en nästan lika stor rol inom landtbruket
och dess binäringar och bland dessa i främsta rummet naturligtvis
just inom mejerihandteringen. Det är ju alldeles tydligt, att,
om vi skola kunna följa med utvecklingen och söka att bereda det
så, att våra produkter kunna intaga en af de främsta platserna på
marknaden, vi måste se till, att våra alumner, de som utgå från vår
s. k. högre mejeriskola, få all den underbyggnad, som vi möjligen
kunna lemna dem i denna vetenskap, så att de kunna i de otaliga
uti det praktiska lifvet ständigt förefallande och inträffande fallen
reda sig med de svårlösta frågor, som der erbjuda sig.

Jag vill endast fästa uppmärksamheten på alla de många fel,
som vidlåda smöret och som i väsentlig mån bestämma dess pris
på verldsmarknaden. Förr trodde man, att dessa fel härrörde af
utfodringen — det hade rofsmak, det berodde på utfodring med
rofvor o. s. v.

Senare undersökningar och framför allt de försök, som anstälts
i Köpenhamn, hafva visat, att i de allra flesta fall det var bakterier,
som stält till detta spektakel, som understundom kan vara rent af
ruinerande för ett mejeri. Huru skall nu en mejerikarl kunna reda
sig med dessa saker, om han ej fått tillräcklig underbyggnad i den
ej så alldeles lätta vetenskap, som lär honom detta?

Detta ämne, som jag nu vidrört, spelar i denna fråga en stor
rol; ty utan tvifvel äro nu förhållandena på detta område förnämsta
anledningen till att mejeriinstitutet i Alnarp begärt denna tillökning
i anslag och yrkat på att denne assistent skall kunna tillsättas.
Det är nemligen meningen, att han i främsta rummet skall taga upp

N:0 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

de försök, sol» tillhöra denna forskning, nemligen utrönande af bakteriernas
inflytande på mejeriprodukterna.

Man kan ej begära af en lärare, huru förträfflig han i öfrigt än
må vara — och jag har aldrig hört mer än en mening om den nuvarande
läraren i mejeriskötsel, nemligen att lian är framstående —
man kan ej begära, säger jag, att han vid den ålder, han nått, skall
kunna sätta sig in liksom en yngre man i denna alldeles nya forskning.
Det är då alldeles naturligt, att man söker göra en lämplig
öfvergång till något än bättre genom att till en början få eu assistent,
som kan åtminstone leda försöken i det här ämnet. Jag tror
mig veta, att man redan har eu fullkomligt kompetent person på
förslag till denna befattning; det är nemligen eu ung man, som af
landtbruksakademien erhöll stipendium för att resa utomlands för
att studera just denna mejeribakteriologi. Att då längre uppskjuta
en sådan förbättring i den högre mejeriundervisniugen, synes mig
ej vara skäl.

Den ärade representanten på skånebänken yttrade, att lärjungeantalet
var så litet. Ja, herr statsrådet och chefen för civildepartementet
har redan visat, att detta var ett undantagsfall. Detta förhållande
rådde i sjelfva verket under år 1894—1895; då voro dock 10
elever antagna, d''. v s. 5 i den högre och 5 i den lägre skolan,
men af dessa dog en, och två måste af olika skäl aflägsnas. Jag
känner ej de närmare motiven för aflägsnande! af dessa elever, men
så är emellertid förhållandet. År 1893—1894 eller året förut, var
lärjungeautalet 11, och under 1895—1896 voro 11 antagna, men
en gick bort, så att 10 voro qvar. Under läsåret 1896—97, d. v. s.
i år, utgör antalet 11. I sjelfva verket kunna icke eleverna vara
flera än allra högst 12, ty det lins ej bostäder för flera och de
måste bo på stället.

Vidare har det yttrats, jag tror af den ärade representanten på
skånebänken, att man bolde kunna skaffa medel till en assistent
från annat håll. Detta skulle då vara af laudtbruksinstitutets medel,
d. v. s. af de medel, som möjligen institutet kan spara in på de inkomster,
som det får af sitt jordbruk; men vi skola komma i håg,
att detta instituts jordbruk arrenderas af styrelsen — så vidt jag
känner åtminstone, är jordbruket utarrenderadt, och styrelsen står i
ansvar för att allt går i hop. Nu är det visserligen så — jag tror,
att man kan säga, att det till stor del beror på att jordbruket varit
på sådant sätt utarrenderadt, att enskilde fått tendigen obundne af
reglementen och dylikt sköta detta jordbruk — nu är det verkligen
så, säger jag, att Alnarps jordbruk är ett fullständigt mönster, och
jag har hört framstående auktoriteter på landtbrukets område så väl
från Danmark som norra Tyskland säga, att de knappast någonstädes
sett maken till jordbruk. Jag tycker då det ej vara skäl att vidtaga
någon åtgärd för att rubba det goda förhållande, som i det hänseendet
inträdt vid Aluarp; och jag är viss på och vet genom de
uppgifter, vi fått, att alla medel, som möjligen kunna besparas, användas
i eu eller annan form till institutet i Aluarp, och att äfven
på visst sätt en del går till mejeriinstitutet.

Man får komma i håg, att de försök, som mejericleverna anställa,

Angående
anslag till
mejeriinstitutet

vid Alnarp.
(Forts.)

N:0 8.

Angående
anslag till
mejeriinstitutet

vid'' Alnarp.
(Forts.)

Lördagen den 27 Februari, e. m.

ej kunna göras, utan att sjelfva landtbruksinstitutet på sätt och vis
lider förlust, ty det är klart, att skall man göra försök på mejeriproduktionens
område, kan det ej aflöpa, utan att hela produktionen
rubbas, och derigenom viss minskning i den inkomst af mejerirörelsen,
som under vanliga förhållanden kunnat påräknas, för institutet måste
inträffa.

För öfrigt måste man komma i håg, att mejeriinstutet på Alnarp
är en statsinstitution, som af Kongl. Maj:t fått sin stat fäststäld; och
under sådana förhållanden — om man nemligen skall hålla sig till
hvad som brukar förekomma i andra dylika fäll — kan man ju ej
pretendera, att vare sig enskilde eller någon enskild korporation
skulle tillskjuta pengar för något, som är ett rent statsändamål.

Herr Ivar Månsson sade äfven, att det här steget att anställa
en assistent vid Alnarps mejeriinstitut skulle vara att skaffa ett biträde
åt en öfverordnad och derigenom minska dennes göromål. Jag
tror ej, att man kan säga, att det är fallet bär, ty han skall i sjelfva
verket upptaga och representera en, så vidt jag förstår, alldeles ny
sida af verksamheten vid institutet. Kan han på samma gång göra
den hittills bedrifva undervisningen intensivare och bättre för eleverna,
så är ju det icke annat än en fördel. Det är i främsta rummet,
såsom jag flera gånger antydt, nödvändigt, att äfven i vår mejeriundervisning
— och ej blott i undervisningen — införes bakteriologi,
samt att man derjemte söker att på något ställe få till stånd verkliga
undersökningar på detta område, ty det land, som ej följer med
utvecklingen i detta hänseende, blir ovilkorligen efter.

Jag kan ej underlåta att begagna tillfället att på samma gång,
till bestyrkande af hvad jag sagt, nämna, att landtbruksakademien
redan för 6 år sedan gick in till Kongl. Maj:t med en framställning,
som gick ut på — jag medger det — en vida större summa, än som
här begärts. Det var då fråga om en anstalt för undersökningar
och försök på utfodringslärans och mejerihandteringens område. Vi
hade tänkt oss, att en afdelning af denna inrättning egentligen och
hufvudsakligen skulle sysselsätta sig med mejeri bakteriologi. Denna
anstalt ansågs således redan för 6 år sedan vara ytterst behöflig,
och hushållningssällskapens ombud ha på det kraftigaste instämt
i denna åsigt. Något svar på denna framställning till Kongl. Maj:t
har dock ännu icke ingått.

Det lider således intet tvifvel, att om vi verkligen vilja göra,
hvad vi kunna och böra göra för mejerihandteringen, så kommer
förr eller senare — kanske inom ganska kort tid — kraf att ställas
på Riksdagen att lemna vida större anslag just för dessa bakteriologiska
undersökningar, ehuru det ju kan hända, att det dröjer temligen
länge, innan Riksdagen går in derpå. Men under tiden är det
åtminstone skäl att taga detta lilla tuppfjät och höja anslaget till
mejeriinstitutet till 10,000 kronor, d. v. s. det belopp, som ursprungligen
var afsedt för detta institut.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka afslag på utskottets betänkande
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Såsom herrarne se af betänkandet,

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

har jag jemte en annan ledamot af utskottet icke kunnat biträda
den åsigt, som våra kamrater i statsutskottet haft. Hvad törst beträffar
lärareuppsättningen, ha vi efter de upplysningar, som inhemtats
af ledamöter på afdelningen, kommit till den uppfattning,
att det ej vore omöjligt för den nuvarande lärarepersonalen
att sköta de undersökningar, som det vore fråga om att den nye
assistenten skulle förrätta. Huruvida detta faktiskt är fallet eller icke,
kan jag ej döma om, men hvad som är säkert är, att vid mejeriinstitutet
finnas fyra lärare uteslutande för detta institut; dessutom undervisa
der de öfriga lärarne från landtbruksinstitutet, så att det är summa
tio lärare, som vid mejeriinstitutet undervisa. Och då synes det oss,
som det kunde räcka till åtminstone för detta lärjungeantal.

Hvad deremot beträffar det lilla anslaget på 500 kronor till försöks-
och laboratoriekostnader, har det synts oss orimligt och ovärdigt
Riksdagen att ej lemna ett så litet anslag, som nu är begärdt. Vi
få väl i alla fall taga i betraktande den ofantligt stora omfattning,
som mejerirörelsen har i vårt land — den går ju bara för export
löst på mellan 40 och 50 millioner kronor — och Riksdagen bör då ej
neka ett så ringa anslag till försök och rön för att åstadkomma det
bästa möjliga i den vägen.

Det har nämnts och utskottet bär sagt i sitt betänkande, att i
händelse det vore nödvändigt, funnes det nog medel, som kunde användas
för detta behof. Men detta lär väl icke, efter hvad jag kan
fatta, vara förhållandet. Ty jag vet icke, hvarifrån mejeriinstitutet
skulle få dessa medel. Skulle det vara från landtbruksinstitutet?
Men dessa två äro ju två skilda institut, och de ha hvar sin stat.
Mejeriinstitutet har sin bestämda stat, öfver hvilken det ej får gå,
och landtbruksinstitutet släpper ej till pengar från sin kassa, och
detta kan icke heller rimligtvis begäras.

Det är enligt min tanke ett så ringa belopp, som här begäres,
att jag för min del icke kan vara med om att neka detta anslag
för ett ändamål, som är af vigt för hela landet. Ty här är det ju
ej fråga om en eller annan del af vårt land, då det ju är hela vårt
land, som är beroende af mejeriskötselns bedrifvande och huru undervisningen
der ordnas; och då kan jag, som sagdt, ej vara med
om att vägra detta lilla anslag på 5U0 kronor.

Det är nog sant, att det ett år var ett mycket litet antal elever,
men det är äfven upplyst, att detta var ett undantagsförhållande.
Det sista året har det ju varit 11 elever, och då det ej fins plats
för mer än 12, kan man ej säga, att antalet varit för litet. För
{Ifrigt tror jag ej heller, att det är nödvändigt att här få så många
elever, ty det är ju ej meningen, att de, som gå ut från mejeriinstitutet,
skola gå ut såsom vanliga mejerister, utan såsom mejerikonsulenter
och undervisare åt andra på detta område. Antalet behöfver således
ej vara så stort, utan hufvudsaken är, att eleverna få så god och
präktig undervisning, att de äro dugliga i sitt fack och kunna taga
upp kampen mot konkurrensen från andra länder.

Jag vill ej längre upptaga kammarens tid, utan ber att få
yrka bifall till min vid betänkandet fogade reservation.

Häruti instämde herrar) Ersson i Vcstlandaholm och Åkesson.

Angående
anslag till
mejeriinstitutet

vid Alnarp
(Forts.)

N:0 8.

Angående
anslag till
mejeriinstitut
et
vid Alnarp.
(Forts.)

Lördagen den 27 Februari, e. m.

Herr friherre Barnekow yttrade: Herrarne skola finna af

detta betänkande, att före år 1892 det fans två mejeriskolor, en vid
Ultima och eu vid Alnarp, men att är 1892 skolan vid Ultima indrogs.
Man ville nemligen koncentrera sig på en plats och inrättade derför
blott denna skola vid Alnarp. Vid detta tillfälle uppgjordes äfven
ett förslag till stat. 1 detta upptogs en lärare i mejeriskötsel till en
lön af 49>00 kronor och eu assistent med en lön af 1,500 kronor
samt beräknades ett anslag från staten å 10,000 kronor. Deima stat
blef så till vida af Riksdagen godkänd, att Riksdagen beslöt att för
år 1893 anslå 10,000 kronor. Men redan år 1894 beslöt Riksdagen
att indraga 2,000 kronor och blott anslå 8,000 kronor. Naturligtvis
måste man, när dessa 2,000 kronor blifvit indragna, göra någon
inskränkning på något ställe, och styrelsen fann ej någon annan
möjlighet till inskränkning än att indraga denne assistent. Men
dermed vunnos blott 1,500 kronor, och det var nödvändigt att afpruta
2,000 kronor. Man måste då gripa till de 500 kronorna för laborator^-
och försökskostnader.

Sä fortgick det ända till år 1896. Men ju mera deuna anstalt
utvecklats, dess mer fann man behofvet af en assistent, och på den
grunden ingick styrelsen år 1896 med eu begäran, att en assistent
åter skulle tillsättas, så att staten skulle uppgå till det ursprungliga
beloppet, 10,000 kronor, eller det anslag, som utgick frän första
början.

Detta förslag har omfattats af herr departementschefen, som vitsordat
detsamma; det har vidare omfattats af landtbruksstyrelsen; det
har vidare omfattats af alla hushållningssällskapens ombud och slutligen
äfven af styrelsen för Alnarp, turné herrar! Således har detta
ökade anslag omfattats af alla dem, som äro målsmän för denna
institution; alla de, som äro dess målsmän, hafva ansett nödigt och
nyttigt, att denne assistent tillsättes. Det vill jag be, att herrarne
måtte hålla fast vid och utgå derifrån, att alla målsmän för denna
institution anse detta nödvändigt.

Nu säger statsutskottet som skäl för sitt afstyrkande, att »det
förefaller emellertid utskottet, som om vid ifrågavarande läroanstalt,
hvilken, enligt den öfver dess verksamhet under läroåret 1894—1895
afgifna berättelse, haft endast sju lärjungar, deraf två i den högre
mejeriskolan och fem i mejeriskolan, men tillsammans tio lärare, de
uppgifter, läraren i mejeriskötsel har att fylla, icke skulle vara mera
betungande, än att han utan minskning i öfriga åligganden borde
kunna egna ej obetydlig tid åt omförmälda undersökningar och
försök». Och detta elevantal finner utskottet så ringa. Jag vill då
först göra herrarne uppmärksamma på, att elevantalet är bestämdt
till tio betalande lärjungar, deraf fem i den högre mejeriskolan och
fem i den lägre samt två frielever. De fem i den lägre skolan
finnas ju, men i den högre endast två, under det der skulle finnas fem.

Men, rnine herrar, jag har också hört antydas, icke här i kammaren,
men enskilda att det ringa elevantalet måste bero på något
misstroende från allmänhetens sida; man vill ej skicka sina söner
dit, så tolkas det. Men jag tror icke, att man får tolka denna sak
på det viset, utan jag tror, att anledningen till det ringa antalet

N:0 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

elever närmast är att finna på sid. 41, der det står, att elever i den
högre inejeriskolan betala 600 kronor per år. 600 kronor om året,
det är icke småsaker för de personer, som komma dit, deribland
många fattiga elever och till och med sådana, som kanske måste
låna penningar till kursen; under sådana förhållanden spelar det här
beloppet eu rol. Nedsätt blott denna afgift, sä är det möjligt, att
elevantalet blir större.

Vidare säger utskottet, att här finnas tillsammans tio lärare.
Ja, rnine herrar, det är möjligt, att der finnas tio lärare vid Alnarps
läroanstalt, men vid mejeriinstitutet finnas icke, efter hvad jag kan
finna, mer än fem: en lärare i byggnads- och ångmaskinslära, en
lärare i husdjurslära, en lärare för undervisning i skrifning, räkning
och ladugårdsskötsel m. m., eu mejeriinstruktör och en lärare i
mejeriskötsel. Dessa 4 eller 5 lärare undervisa der, men dessa
lärare undervisa också vid landtbruksiustitutet.

Ja, mine herrar, om jag är en timmerman och behöfver ett timmermansbiträde
till hjelp, är jag ej hjelpt med att man skickar på
mig tio smeder, utan hvad jag behöfver är verkligen en snickare.
Sådant är ock förhållandet här. Denna institution behöfver ett sakkunnigt
biträde lör de kemiska laboratorierna, och dä hjelper det
ej, att der finnas lärare i byggnads- och ångmaskinlära, lärare i husdjursskötsel
eller lärare i ladugårdsskötsel; ty det är icke det, som
styrelsen begär, utan den begär ett biträde pa laboratoriet.

Slutligen säger utskottet, såsom ofvan upplästs, att »de uppgifter,
läraren i mejeriskötsel har att fylla, icke skulle vara mera
betungande, än att han utan minskning i öfriga åliggauden borde
kunna egna ej obetydlig tid åt omförmälta undersökningar och försök».
Ja, det är sant, att han kan egna ej obetydlig tid deråt; men kan
han egna tillräcklig tid deråt — det är frågan.

Så har en talare på skånebänken sökt bevisa, att denne lärare
har så godt om tid, emedan han undervisar endast 270 eller 280
timmar årligen; och då sade samme talare, att om han arbetar 3/t
timme under hvardera af två dagar, har han den tredje dagen ledig.
Ja, men den ärade talaren på skånebänken skall komma i håg, att
det står i Sveriges lag, att man ej får arbeta på söndagarne. Tag
bort söndagarne och feriedagarne, så blir verkliga förhållandet det,
att han arbetar omkring 3/4 timme alla de öfriga dagarne om året
på lärosalen, men hans egentliga arbete lär väl vara i mejeriet
och laboratoriet.

Detta var hvad särskild! behofvet af assistenten beträffade.

Angående förslaget om ökning af anslaget till laboratorie- och
försökskostnader säger utskottet, att utskottet erkänner, det penningar
behöfvas, men att det sannolikt fins penningar att få till institutet på
annatLhåll. Men om dermed menas, att der skulle finnas penningar äfven
vid landtbruksinstitutet, så vill jag upplysa om att jag varit revisor
vid Aluarp under flera år; och dess jordbruk är väl det vackraste,
vi ha i Sverige; det är en heder för hela vår nation att kunna visa
upp ett sådant jordbruk.

Under de sista åren har det verkligen också visat sig behållning
på jordbruket till följd af den stora vinst, man bålt på odling af

Angående
anslag till
mejeriinstitutet

vid Alnarp.
(Forts.)

N:o 8.

Angående
anslag till
mejeriinstitutet

vid Alnarp.
(Forts.)

Lördagen den 27 Februari, e. m.

sockerbetor; men har det blifvit vinst på jordbruket, har det deremot
alltid varit förlust på sjelfva undervisningen; och det gör, att den
lilla vinst, som uppstått på jordbruket, har man måst använda till
undervisningen, och ändå har det knappt förslagit. Der finnas således
ej några medel att taga.

Jag är emellertid den siste talaren på skånebänken mycken tack
skyldig för det han erkänt, att penningar behöfvas. Ty, mine herrar,
när man erkänt, att penningar behöfvas, ser det konstigt ut, att utskottet
säger, att det fins nog penningar att taga. Utskottet borde
väl äfven visa, hvar de finnas, och ej blott påstå, att de finnas.

Med anledning af hvad jag nu yttrat, och då samtliga målsmän
för denna institution hafva begärt detta anslag, och statsutskottet,
för att vederlägga dem, anfört — så vidt jag kan finna — alltför
svaga skäl, anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Larsson i Mörtlösa: Den föregående ärade talaren upplyste,
att antalet lärare vid Alnarps mejeriinstitut blott skulle vara

fyra eller fem. Jag har här en redogörelse för Alnarps mejeriinstitut
under år 1895, tryckt år 1896, och der finnes antalet uppgifvet
till tio; och namnen stå der också, så att han kan sjelf få
öfvertyga sig om att de verkligen äro tio. Han nämnde vidare, att
förste läraren undervisar 270 tre-qvarts-timmar per år och sade sig
hafva funnit, att han då undervisade 3/4 timme hvarje dag. Det är

väl dock så, att antalet arbetsdagar per år är något mera än 270;

åtminstone få väl vi öfriga beräkna, att vi få mera än 270 arbetsdagar
på året. Jag tror att, om förste läraren använder den tid,
som blir öfrig, sedan han läst de här 270 tre-qvarts-timmarne på
året, bör han få tillräcklig tid till praktiska försök utan att behöfva
hjelp af någon assistent.

Hvad de 500 kronorna till praktiska försök angår, anser jag nog,
att de kunna vara behöfliga, men jag tror, att den summan nog finnes
tillgänglig, utan att man behöfver använda statsmedel.

Jag anhåller derför att få yrka bifall till hvad statsutskottet
hemstält.

Herr Dahn: Herr grefve och talman! Då jag anser, att den
vetenskapliga utvecklingen inom mejerihandteringen i vårt land bör
hålla jemna steg med samma utveckling inom andra länder, kommer
jag för min del att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Det är nog
mycket bra, hvad reservanterna herrar Hans Andersson och Per
Ersson föreslagit, »att Kongl. Maj:ts framställning måtte på det sätt
bifallas, att Riksdagen, för uppehållande af undervisningen vid mejeriinstitutet
vid Alnarp, på extra stat för år 1898 anvisade ett anslag
af 8,500 kronor, deraf 500 kronor till förhöjning i det till laboratorieoch
försökskostnader utgående belopp», men det är min uppfattning,
att med de göromål, föreståndaren för mejeriinstitutet i öfrigt har,
är det ock nödvändigt — så vidt denna förhöjning skall lemna full
valuta — att han också får en assistent till biträde vid de bakteriologiska
undersökningarne. Vi skola tänka på, mine herrar, att det
svenska landtbruket inom en stor del af landet — det vill säga den

Lördagen den 27 Februari, e. m. 13

del af landet, som ligger norr om tvärbanan till Östersund — till
väsentlig del består i mejerihandtering och boskapsskötsel; man kan
knappt tänka sig landtbruket i Norrland utan sådant. Hvad särskild!
den norrländska smörhandteringen beträffar, kan man nog säga, att
våra långa ljusa sommardagar och vårt aromatiska bo icke litet bidragit
till, att detta smör hittills varit förstklassigt, men då är det
ock nödvändigt att söka hålla det sådant. Men äfven i andra delar
af vårt land har mejerihandteringen tagit den fart att, såsom vi hört,
vår export går på omkring 50 millioner kronor, och det kanske icke
dröjer så många år, innan den summan fördubblas och vår export
af smör uppnår samma belopp som vår träexport. Då synes det mig
vara rent af en bagatellsiffra, som här af Kongl. Maj:t ifrågasatts
såsom anslag för detta ändamål, och det är något, som åtminstone
icke denna kammare och allra minst landtmännen borde sätta sig
emot.

Jag skall icke för tillfallet yttra mig vidare, utan ber att få
yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr von Fries en: Då denna fråga sist var före vid riksdagen
— det var år 1893, således nu för ungefär fyra år sedan — förekom
i det hela alldeles samma diskussion som nu. Då hade Kongl. Maj:t
föreslagit 10,000 kronor, och statsutskottets ledamöter från denna
kammare hade föreslagit 8,000 kronor; detta sista förslag vann då
också Riksdagens bifall. Då liksom nu voro skåuingarne delade i
sin uppfattning af anslaget; då liksom nu framhölls den ofantliga
betydelse, mejerihushållningen hade för landet, och den ofantliga
betydelse, mejeriiustitutet hade för denna mejerihushållning — och
hvad dessa två sista påståenden beträffar, bestredos de af ingen.
Men det, som låg i fatet då liksom nn, det som så vidt jag funnit
var kufvudsaken, det var, att man icke rätt vet, huru det är stäldt
med staten för Alnarp och med staten för mejeriinstitutet. Det heter
här, att mejeriläraren har en lön vid mejeriinstitutet af 4,000 kronor.
Samma person är emellertid också lärare vid Alnarps landtbruksinstitut,
och huru mycket han har der, får man ingen upplysning
om. Således, när man säger, att man reglerar staten för mejeriinstitutet
vid Alnarp, är det ett misstag, ty man ger på samma gång
ett anslag till lärare vid Alnarps landtbruksinstitut. Enligt min tanke
är således frågan nu, likasom då, den: skall man ge ytterligare 2,000
kronor i anslag till Alnarps landtbruksinstitut'';'' Ja, icke heller det
skulle jag ha något emot, om jag finge frågan utredd, men jag anser,
att tillfyllestgörande utredning icke nu föreligger.

Jag erkänner i likhet med den föregående talaren, att det här
är en bagatellsumma; och man får ej tro, att det är för summans
skull man nu yrkar bifall till utskottets förslag. Utan det är för att
få ordning och reda i hela denna sak som ett sådant yrkande göres.

Jag har icke heller af den diskussion, som nu blifvit förd, kunnat
få den uppfattningen, att man är rigtigt på det klara med, hvartill
detta anslag skall användas. En ärad talare, som nu för tillfället
sitter här bredvid mig, nämnde, att det vore fråga om att anställa
eu ung man, som kornme att sysselsätta sig med dessa bakteriologiska

N:o 8.

Angående
anslag till
mejeriinstitutet

vid Alnarp.
(Forts.)

N:o 8. 14 Lördagen den 27 Februari, e. m.

Angående undersökningar. Ser jag åter på hvad landtbruksinstitutets vid
^mejeri- ^*narP styrelse sagt om den här ifrågavarande assistenten, så heter
institutet der tydligt, att han skall lindra arbetet för såväl mejeriläraren som
vid Alnarp. äfven öfriga lärare, hvilka äro anstälda vid mejeriinstitutet. Tv
(Forts.) det heter här, att det vore lätt »att inse, att de med såväl eu lägre
som en högre undervisnings alla delar sysselsatte lärarne dels skulle
finna foga tid att planlägga och anordna öfuingar och försök utöfver
de allra enklaste, dels ock vore förhindrade att tillräckligt noga
öfvervaka desamma, hvarigenom försöken förlorade en stor del af
sitt värde».

Nu åter, om de finge den här assistenten, så skulle de väl få
tid till detta, naturligtvis derför, att assistenten skulle biträda dem i
deras undervisningsskyldighet. Läser jag vidare, får jag denna uppfattning
fullkomligt bekräftad, tv det heter:

»Då dertill komme, att det förut skäligen obetydliga anslaget
till forsökskostnader genom inskränkningen blifvit nedsatt nästan till
hälften, bletVe följden häraf den, att den kunskap och erfarenhet, som
eljest skulle kunna föra mejeriinstitutet framåt, nu delvis förnöttes uti
löpande göromål och enklare undervisning, som lätteligen kunde
bestridas af ett biträde.»

Så vidt jag kan läsa svenska rätt, är det således meningen här,
att biträdet skulle öfvertaga undervisningen i den lägre mejeriskolan
och äfven i öfrigt lätta undervisningen för de andre lärarne. Men
då förfaller ju det vackra ändamål, för hvilket den ärade talaren
yttrade sig sä varmt, nemligen att assistenten skulle anställas såsom
en vetenskapsman för de bakteriologiska undersökningarnas anställande.
Huru jag än ser saken, klar är den icke. Det är dock
en sådan klarhet, som man länge önskat att få öfver de ekonomiska
förhållandena vid Alnarp, men det är detta som man aldrig får,
och så länge detta förhållande qvarstå!-, kan jag icke se, att det är
skäl att bevilja ytterligare anslag till detta institut.

Man har frågat, om läraren i mejerihandtering vid Alnarp har tillräcklig
tid öfver för att anställa de bakteriologiska undersökningarna.
Ja, det är eu sak, som jag icke vet; men det har upplysts af en ärad
talare på skånebänken, att han har eu annan sysselsättning alldeles
vid sidan af institutet, och af statskalendern ser jag, att han tillika
är sysselsatt vid Alnarps landtbruksinstitut såsom lärare i mejeriskötsel
och agrikulturkemi. Det skulle ju kunna hända, att om han
afstode från någon af dessa sysselsättningar, så skulle han få tid
för de ifrågavarande undersökningarna — det är en fråga som jag
icke kan bedöma; men att lian är upptagen af mycket annat än
undervisningen vid mejeriinstitutet, så mycket är säkert.

Mejeriinstitutet är ju (Örlagdt till Alnarp, derför att lärjungarna
vid detsamma skola kunna draga nytta äfven af undervisningen vid
Alnarps landtbruksinstitut. Detta är en af de hufvudsakligste orsakerna
till institutets förläggande vid Alnarp, men då så är, återkommer jag
till det, hvarmed jag började, nemligen att utan en fullständig utredning
af de ekonomiska förhållandena öfver hufvud taget vid Alnarps
landtbruksinstitut är det omöjligt att bedöma föreliggande fråga.

Lördagen den 27 Februari, e. m. 15

På grund deraf, herr talman, ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Lovén: Jag bar blott några få ord att tillägga i anledning
af hvad min ärade vän på stockholmsbänken anförde.

Han läste upp några ord ur betänkandet angående behofvet af
detta biträde, men han läste icke till slutet på meningen. Han
slutade med orden »bestridas af ett biträde», men sedan fortsättes
det sålunda »samt, framför allt, att en gryende försöks- och öfningsverksamhet
icke kunde få tillfälle utveckla sig, och styrelsen ville
i detta sammanhang särskilt framhålla, att de bakteriologiska studier
och undersökningar, som uti nutidens mejerihandtering spelade en
så betydlig rol, vore hardt när omöjliga att utan en pålitlig assistent
företaga».

Jag tror, att, när man läser upp en annans uttalande, man bör
göra det fullständigt och icke klippa af, när man tycker det passar sig.

Herr von Friesen: Jag beklagar, att jag icke läste upp slutet,
ty det skulle ytterligare bestyrkt mitt påstående. Tv med hvad herr
Lovén läste upp afses ju tydligen, att den gamle läraren vid institutet
är den, som skall få tillfälle att sysselsätta sig med denna
försöksanstalt, när han får ett biträde vid den lägre undervisningen,
och detta pekar ju tydligt på hvad jag ville framhålla eller motsatsen
emellan herr Lovéns uppfattning och styrelsens vid Alnarp uppfattning
af den nya assistenten.

Herr Lovén: Jag nödgas ännu en gång begära ordet. Jag kan
icke tolka meningen på det viset. Det är mig omöjligt, ty det säges
helt enkelt af styrelsen, att utan en sådan assistents anställande kan
den gryende försöks- och öfningsverksamheten icke få tillfälle utveckla
sig och icke heller bakteriologiska undersökningar anordnas. För
mig är det således alldeles tydligt, kura styrelsen menar, men jag
vet icke, huru min ärade vän läser bibeln.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner: l:o på
bifall till utskottets hemställan; 2:o på utslag å nämnda hemställan
i hvad densamma skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning och
bifall till denna senare oförändrad; och 3:o på bifall till herrar
Anderssons och Erssons förenämnda reservation; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Lovén begärde likväl votering, hvilken ock, sedan till kontraproposition
antagits bifall till Kong). Maj:ts framställning oförändrad,
företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända omröst
ningsproposi tion:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 22:dra punkten
af förevarande utlåtande n:o 7, röstar

N:0 8.

Angående
anslag till
mejeriinstitutet

vid Alnarp.
(Forts.)

N:o 8.

Angående
anslag till
svenska
mosskulturföreningen.

16 Lördagen den 27 Februari, e. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
proposition oförändrad.

Omröstningen utföll med 142 ja mot 54 nej, i följd hvaraf
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Punkten 23—28.

Biföllos.

Punkten 29.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, till understöd åt
svenska mosskulturföreningen, på extra stat för år 1898 anvisa ett
anslag af 13,500 kronor.

Utskottet, som i sammanhang med Kong], Maj:ts omförmälda
framställning haft att behandla en af herr G. Benedicks med flere i
Första Kammaren väckt motion (n:o 39), deruti föreslagits, att Riksdagen
måtte till understöd åt svenska mosskulturföreningen på extra
stat för år 1898 anvisa ett anslag af 15,000 kronor, hemstälde,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning och
med afslag å den utaf herr Benedicks med flera i ämnet väckta
motion i hvad den skilde sig från Kongl. Maj:ts proposition, måtte
till understöd åt svenska mosskulturföreningen på extra stat för år
1898 anvisa ett anslag af 13,500 kronor.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Ode n c rån t z: Herr grefve och talman, mine herrar! Ehuru
jag är en varm vän af svenska mosskulturföreningens verksamhet, sä
ernade jag dock, då jag först läste statsutskottets betänkande, icke
uppträda i frägan, ty jag befarade att, då beslutet i statsutskottet var
fattadt utan reservation, båda kamrarna skulle antaga det, sådant det
förelåg; men, såsom herr talmannen nogsamt känner, har Första Kammaren
nu beviljat det högre anslaget å 15,000 kronor till denna förening;
och då jag såsom nyvald ledamot i kammaren icke känner
mig bunden af de bistra ordalag, i hvilka Riksdagen förra året beviljade
anslaget, har jag dristat begära kammarens uppmärksamhet
ett ögonblick för denna fråga.

Jag behöfver dervid naturligtvis icke inför denna kammares erfarue
och specielt i landtbruk kunnige män vidlyftigt framhålla den
svenska mosskulturföreningens ädla och fosterländska sträfvanden;
men jag vill dock särskildt påpeka den stora betydelsen deraf, att i
ett land som Sverige med sä oerhördt stora mosstrakter eu på vetenskapliga
grunder fotad teori och en derpå stödd erfarenhet räcka

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

handen åt den praktiske jordbrukaren, så att han deraf kan hemta
tillräcklig kunskap, samt att de svåra och dyrbara experiment, som
ertordras för ett rätt bedrifvande af mosskultur, kunna verkställas af
sakkunniga personer, försedda med nödiga resurser, och icke behöfva
göras af den enskilde mossodlaren, dä de kunna blifva så kostsamma,
att han kanske förlorar både viljan och förmågan att fortsätta ett för
honom och landet eljest gagneligt mossodlingsföretag. Men det är
icke blott för jordbrukarne, som den svenska mosskulturföreningen
bör vara af intresse, och hos hvilka den bör kunna påräkna sympatier.
Den har, såsom herr talmannen behagade af handlingarna
inhemta, stält sitt mål vidsträcktare; den har äfven upptagit en fråga,
som intresserar alla dem bland oss, som syssla med och studera de
så kallade arbetarefrågorna, hvilka nu så mycket upptaga vår tid.
Den har fört eu af dessa, frågor från ord till handling: frågan om
hemstadssystemet eller om förvärfvande af egna hem åt mindre bemedlade.
Mosskulturföreningen har i sådant syfte på sitt försöksfält
vid Flahult utlagt s. k. mosskolonier, och inom kort komma dessa
kolonier att besättas med kolonister. Men för att föreningen skall kunna
på ett tillfredsställande sätt utföra sitt arbete i dessa båda rigtningar,
erfordras det enligt min tanke med nödvändighet ett större anslag,
än den för närvarande har. Och så vidt jag kunnat bedöma frågan,
bör mosskultfarföreningeus framställning i detta syfte anses vara både
anspråkslös och synnerligen väl befogad. Då sålunda, efter min
tanke, denna förening bör kunna påräkna varma sympatier hos kammarens
alla ledamöter, vågar jag vördsammast framställa den anhållan,
att kammaren måtte biträda Första Kammarens i denna fråga
fattade beslut och således höja anslaget från 13,500 kronor till 15,000
kronor.

Jag anhåller, herr talman, om proposition i detta syfte.

Häruti instämde herrar Sjöberg och Jönsson i Färeköp.

llerr Foignant yttrade: Herr talman, mine herrar! Såsom representant
för Gotland, hvilken provins jag tillhör sedan mer än ett tiotal år,
kan jag med full säkerhet intyga, att mosskulturföreningen under tiden
för sin tillvaro gjort ön och dess jordbruk mycket godt. Jag tror
också, att föreningen skulle hafva uträttat ännu mera och verkat i än
större omfattning både för Gotland och för rikets öfriga landskap,
om föreningen hade fått bifall till sitt under derå år framstälda anspråk
på en tillökning i anslaget af endast 1,500 kronor. Man kan
väl säga, att dessa medel kunna tagas från andra håll — det skulle
då vara från landsting och hushållningssällskap. Men jag vet hvad
Gotland beträffar och jag tror äfven för öfrige landskap, att både
landsting och hushållningssällskap hafva gjort för jordbruket sä mycket,
sota deras tillgångar det medgifva. Att det anslag, som nu begäres,
15,000 kronor, d. v s. en tillökning af 1,500 kronor till det
förutvarande, 13,500 kronor, icke är för högt, framgår af åtskilliga
omständigheter. Redan 1894 har Kongl. Maj:t på grund af landtbruksstyrelsens
framställning och mosskulturföreningens begäran kommit
till den öfvertygelsen, att föreningen för att kunna verka på ett
Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 8. 2

Angående
anslag till
svenska
mosskullurföreningen.

(Forts.)

N:o 8.

Angående
anslag till
svenska
mosskulturföreningen.

(Forts.)

Lördagen den 27 Februari, e. m.

fullt tillfredsställande sätt beböfde ett års-anslag af 15,000 kronor,
hvilket Kongl. Maj:t då begärde hos Riksdagen; men Riksdagen hade
då ännu icke kommit till denna öfvertygelse, utan trodde, att föreningen
kunde reda sig med 10,000 kronor från staten. År 1895, då
Kongl. Maj:t återkom med begäran om anslag af 15,000 kronor, både
statsutskottet kommit så långt, att utskottet tillstyrkte 13,500 kronor.
Andra Kammaren vidhöll sitt föregående beslut om anslag af 10,000
kronor, Första Kammaren bestämde sig för 15,000 kronor, men i
gemensam votering segrade Andra Kammaren. År 189(5 kom Kongl.
Maj:t för tredje gången tillbaka med samma framställning, och statsutskottet
vidblef sin mening från föregående riksdag om att anslaget
skulle kunna skäligen bestämmas till 13,500 kronor; och då gick det
beloppet utan diskussion och votering i båda kamrarne. Uti sin motivering
hade statsutskottet då uttalat den uppfattning eller den önskan,
att mosskulturfbreningens anspråk måtte för en längre följd afår
begränsas till högst 13,500 kronor. Den motiveringen inflöt naturligtvis,
såsom sig borde, i Riksdagens skrifvelse till Konungen. Utaf
den deri uttalade önskan har mosskulturföreningen dock icke låtit
afskräcka sig från att å nyo begära en förhöjning åt anslaget till
15,000 kronor, och jag tror, att föreningen kunnat göra det så mycket
hellre, som den dervidlag icke kan sägas tala i egen sak. Det
yrkas ej, detta högre anslag, för föreningens bestånd, ty för detta
är det icke nödvändigt, det yrkas ej heller för att spara andra bidrag
till föreningen, utan uteslutande för att kunna gagna det allmänna,
gagna mossodlingen öfver hela landet.

Landtbruksstyrelsen har emellertid, fastän öfvertygad om behofvet
af ett anslag på 15,000 kronor, likväl ej ansett sig böra tillstyrka
mera än hvad Riksdagen förut beviljat, och detta med anledning af
den utaf statsutskottet uttalade önskan. På samma sätt är vid denna
riksdag förhållandet med Kongl. Maj:t. Äfven jag för min del har,
ehuru jag har den äran att vara ledamot af mosskulturföreningens
styrelse, dock ansett mig böra till den grad respektera denna önskan,
att jag vid början af denna riksdag fann mig höra afböja eu till mig
rigtad uppmaning att i denna kammare väcka eu motion, sådan som
den herr P>enedicks med flere väckt i Första Kammaren, om förhöjning
i detta anslag från 13,500 till 15,000 kronor. Men under riksdagen
har inträffat en sådan händelse, att jag vågar och till och med
ej utan hopp om framgång anser mig böra yrka bifall till motionen,
hvilken, såsom en föregående talare omnämnt, redan är bifallen af
Första Kammaren. Den af mig åsyftade händelsen tilldrog sig för
några dagar sedan, då Riksdagen beslöt höja det till utdikning af
mossar utgående årliga anslaget från 200,000 kronor till 300,000 kronor,
ett beslut, som denna kammare fattade i onsdags, såsom herrarne
erinra sig, efter en uttömmande diskussion och utan votering.
Det yttrades under denna diskussion, som jag tror med fullt skäl,
att den, som bryter bygd i ödemarken, han ökar nationalförmögenheten.
Detta är ju sant, och det gäller i hög grad om mossodlingen.
Men det är ock fråga om huru det brytes och huru det odlas.
Det kan dikas så, att det blir en nationalförlust, om dikningen icke
sker med förstånd och sakkunskap; det kan odlas så, att den en -

N:0 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

skiide gör förlust och landet ingenting vinner, om det nemligen odlas
så, att man kastar bort penningarne och får klena skördar. De farorna
är det mo6skulturföreningens uppgift bland mycket annat att
förekomma. Föreningen bekostar bland annat undersökningar i landets
olika delar för bedömande af mossarnes olika odlingsvärden.
Det är undersökningar, som naturligtvis böra föregå de utdikningsfiiretag,
som på grund af Riksdagens nyss omförmälda beslut utan
tvifvel komma att verkställas i vida större omfattning än förut. Redan
denna omständighet, detta utvidgande af mosskulturföreningens
arbetsfält, synes mig påkalla en förökning af anslaget redan för
nästa år.

Mosskulturföreningen bekostar vidare kulturingeniörens resor för
att på reqvisition besöka enskilda mossodlare och meddela dem råd
och upplysningar rörande mossarnes gödsling och skötsel. Jag talför
gifvet, att förhållandet öfver hela riket är sådant, att utan detta
af de enskilde jordegarne eftersökta biträde mossodlingen skulle gå
mycket illa. Den har så gjort många gånger.

Mosskulturföreningen önskar också, såsom den föregående talaren
nämnde, att pröfva tillämpligheten för vårt land af systemet med
mosskolonier. Det kostar penningar, och detta blir ett ytterligare skäl
för den begärda förhöjningeu af anslaget, hvilken dock varit behöflig
i flera år.

Härtill kommer, att mosskulturföreningen redan i en nödvändig
anteeipation på det ökade anslag, som den haft skäl att vänta, höjt
kulturingeniörens årslön med 500 kronor och, i beräkning att han
får mycket mera att gorå, derjemte antagit, att det dagarfvode, föreningen
har att utbetala till honom, också kommer att höjas, utöfver
hvad det nu ärligen utgör, med omkring 500 kronor.

Den tillökning, som nu begäres, med 1,500 kronor till de 13,500
kronor, som föreningen förut fått uppbära, synes mig vara mycket,
liten i förhållande till dcu tillökning uti dikuingsanslaget, som gala i
onsdags, men jag hoppas, att den omstäudigheten, att tillökningen utså
liten, ej skall utgöra skäl för afslag. Jag bar den äran yrka bifall
till motionen.

I detta yttrande instämde herrar Bengtsson i Häradsköp, Zachrisson,
Anderson i Tenhult och Bydberg.

Vidare anförde:

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, linne herrar! Den
talare, som började öfverläggningen i frågan, betecknade de ord, som
statsutskottet i fjor anförde i detta ämne, såsom bistra. Men jag
vill säga den värde talaren, att han ej följt med denna fråga, då han
tycker, att de orden äro bistra. Ty förhållandet var det, att Riksdagen
var uttröttad på den frågan. Vi hafva stått här år efter år,
jag tror i tio år, och talat om denna sak, och vi hafva icke kunnat
förnöja föreningen med något anslag. Vi hafva flyttat siffran oupphörligt,
meu aldrig har det varit tillräckligt. Nu komma de igen
och vilja hafva 1,500 kronor, men tro herrarne, att de blifva nöjda

Angående
anslag till
svenska
mosskulturföreningen.

(Forts.'')

N:o 8. 20 Lördagen den 27 Februari, e. m.

Angående dermed? Nej, aldrig, de komma åter. Skola vi då gifva efter hvad

anslag till Riksdagen allvarsamt har sagt ifrån, att det i ijor beviljade belop mosskultur-

l,et n,aste vara tillräckligt för eu längre följd af år? Ty föreningen

föreningen, säger icke, när den nn kommit igen: var god och gif oss 1,500 kro (Forts.

) nor till, så skola vi försöka vara nöjda dermed och under eu följd
af år ej framställa anspråk på förhöjdt anslag, utan förhållandet blir
detsamma alltjemt. Och hänger deras välgörande affär på 1,500 kronor,
så tror jag verkligen, att den icke är mycket att tala om. Jag
kan derför ej se något skäl för denna kammare att frångå hvad som
i fjor så tydligt uttalades. Det skulle vara mera än besynnerligt, om
så skulle ske. Om man nu låter frågan komma upp igen. så hafva
vi samma sak år för är.

Komme åter mosskulturföreningen in med ett förslag och sade,
att om vi få det och det beloppet för fem år eller för tio år, skola
vi vara nöjda, då skulle äfven jag för min del låta tala vid mig
Men då de icke göra så, utan hälla frågan öppen, sä hemställer jag,
om det under sådana förhållanden kan vara lämpligt att höja anslaget;
jag tror det åtminstone icke.

Det är klart, att vi jordbrukare icke underskatta föreningens
verksamhet. Allt hvad här sagts derom hafva vi hört år frän år, och
det är ingen, som bestrider, att föreningens arbete är nyttigt. Men
derför kunna vi ej vara med om att öka anslaget, utan att vi veta
hvart det bär. Om föreningen gjorde upp en stat med fullständiga
beräkningar af dess utgifter, kunde vi tänka på en förhöjning af anslaget,
men såsom förhållandet nu är, kan jag ej finna lämpligt, att
Riksdagen åter börjar flytta anslagsspån.

Likasom regeringen, såsom här blifvit nämndt, respekterat Riksdagens
uttalade önskan, bör också Andra Kammaren respektera sitt
eget uttalande. Och någon värre fara kan ett afslag ej medföra, äu
att frågan får anstå till ett annat är; jag är öfvertygad att det ej kan
vara till någon skada. Men om det skall blifva någon ändring, så
bör föreningen komma fram med ett bestämdt uttalande, på det vi
må veta hvad vi hafva att rätta oss efter och ej behöfva tala om
denna fråga den ena riksdagen efter den andra.

På dessa i korthet anförda skäl yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Herr vice

talmannen sade, att Riksdagen blifvit uttröttad på den här frågan,
emedan den år efter år kommit fram, och föreningen aldrig visat sig
nöjd, fastän Riksdagen gång efter annan höjt sitt anslag. Ja, det
är eu annan fråga, som herr talmannen torde veta också kommit
fram år för år och gång på gäng, och det har visat sig, att de, som
fört den frågans talan, aldrig kunnat blifva nöjda, jag menar tull -frågau. Då Riksdagen år 1888 beslöt att införa tullar, sade herr
vice talmannen ungefär så här: »lät oss få den här lilla tullen, så
veta vi åtminstone, att vi fä det och det för vår tunna säd» — men
sedan har tullen ökats undan för undan till ett sådant belopp, att
om någon från trihandelssidan dä hade sagt, att våra protektionister
aldrig komme att stanna, förrän de vore uppe vid en tull af 6 kronor

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

50 öre för 100 kilogram mjöl, så hade han blifvit stämplad, såsom
den der uppenbarligen smädade tullvännerna.

Mosskulturföreningen fick sitt första anslag år 1890. Det är
således ej så många år, den erhållit anslag, som tullvännerna agiterat
för sina tullar. Dertill kommer, att mosskulturföreningen alltid begärt
och förklarat sig nödvändigt behöfva 15,000 kronor om året. Detta
har Riksdagen emellertid ej velat gå in på, utan ömsom afslagit,
ömsom endast delvis bifallit hvad föreningen begärt. Men det är
klart, att mosskulturföreningen häller på den summa, som den från
början begärt, då den ju vet, att den är nödvändig. Och att den
är nödvändig, torde framgå af den omstäudigheten, att föreningens
årliga utgifter belöpa sig till omkring 50,000 kronor. Efter min
mening vore det ej mer än rätt och billigt, att staten bidroge till
dessa utgifter åtminstone med eu tredjedel.

Nu förhåller det sig visserligen sä, att Riksdagen i fjor i enlighet
med statsutskottets hemställan i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t tog
in de der besynnerliga orden, att mosskulturföreningen skulle låta
sig nöja med det då anslagna beloppet »för en längre följd af år»
Huru de orden kommo in, kan jag ej förklara, och hvad det var för
eu fiffikus, som vållade, att de kommo in, det vet jag icke heller.
Men säkert är, att det är orimligt, att en sådan der mellanmening
inflöt Eller jag hemställer till herr vice talmannen, hvad han skulle
hafva sagt, om Riksdagen år 1888 hade förklarat tullvännerna, att
de skulle få den tull, som de så länge kältat på, med vilkor att de
läte sig nöja med den en längre följd af år. Det skulle han naturligtvis
hafva funnit orimligt. Aldrig skall väl den ena Riksdagen
ändå kunna på sådant sätt med någon rätt binda händerna på
följande Riksdagar. Omständigheter kunna ju inträffa, som göra det
nödvändigt att besluta annorlunda, än man ett är förut tänkte skulle
komma att behöfvas.

Nu för min enskilda del vill jag säga, att det skulle vara Riksdagen
synnerligen värdigt att tågligt kraftigt understödja alla sådana
företag, som gå ut på att sprida kunskap om jordens rätta skötsel,
på det man måtte kunna aftvinga henne eu ständigt bättre gröda,
än hon förut leranat. Allt som kan vara egnadt att upparbeta vårt
land, så att det måtte blifva ett fruktbart land, ett land, som kan
föda eu stor befolkning af nöjda medborgare, bör Riksdagen understödja.
Det är mycket mer praktiskt än att införa tullar, genom
hvilka man blott lärer dem, som komma i åtnjutande deraf, om icke
precis att sofva, sä åtminstone icke långt derifrån. Mosskulturföreningen
har till sin uppgift att i detta afseende väcka vårt folk
och hålla det vaket. Sådant är besvärligt, men mycket helsosamt.
Jag tror ock, att det är Riksdagen värdigt att af alla krafter understödja
hvarje dylikt sträfvande För min del hoppas jag den tiden
må komma, då den summa, som Riksdagen beviljar för det här
ändamålet, måtte börja icke med siffrorna 1, 3, 5 utan med 5, 3, 1.

Hvad beträffar sjelfva bebofvet af mosskulturföreningen och dess
arbete, så har Kong!. Maj:t erkänt det. Men Kongl Maja har ansett
sig bunden af det der uttalandet af Riksdagen i fjor. Landtbruksstyrelseu
har likaså förklarat, att den anser föreningens arbete vara

Angående
anslag till
svenska
mosskulturföreningen.

(Forts )

N:o 8.

Angående
anslag till
svenska
masskulturföreningen.

(Forts )

Lördagen den 27 Februari, e. m.

af ofantligt stor vigt, och säger, att den har gjort sig högt förtjent
om den svenska ruosskulturen, och att det vore i hög grad önskvärdt,
att den för sin fortsatta verksamhet finge det i motionen begärda
understödet; men styrelsen anser, att da Riksdagen i fjor
gjorde det der famösa uttalandet, så kan den nu icke tillstyrka
högre belopp än då.

Nu hafva herrarne sig bekant, att Första Kammaren gått ifrån
statsutskottets beslut. Den som i Första Kammaren försvarade
utskottets hemställan sade, om jag nu mins rätt hvad jag läst i tidningarna,
att han icke skulle sörja, om motionen bifölles. Jag
hoppas ock, att statsutskottets ledamöter från denna kammare icke
skola blifva mycket sorgsna, om den äfven här bifalles.

Jag har en bekant, eu f. d. bonde, uti det län, som jag sjelf
tillhör. lian har för flera år tillbaka lemnat sitt hemman åt sin son.
Men så fick han för några år tillbaka i händerna en af mosskulturfö:eningens
skrifter. Den läste han med stolt intresse. Sedan gick
han till sin son och bad att få använda en myr, som hörde till
hemmanet, men som man sällan eller aldrig plägade slä, emedan der
icke växte så mycket gräs, att det lönade sig att slå? — nja», sade
sonen, »det får Ni gerna.» Och nu började han att bearbeta myren
efter mosskulturföreningens skrift. Han sade mig — det var då 3
å 4 är ban hållit på dermed — att han icke blott fått alla sina
kostnader igen, utan ock hade, om jag minnes rätt, 600 kronor öfver
och för tillfället en massa hö, som ban trodde sig få sälja för jag
tror 1,200 kronor. Det var andra bönder, som hade sett detta och
förundrat sig deröfver. Fn af dem hade ock tagit sig för att göra
på samma sätt som han; men det slog totalt fel för honom. Då går
han till den andre och säger: »Hör du, huru kan det komma sig,
att det lyckats så bra för dig, men gått så illa för mig?» Den andre
frågade tillbaka: »Huru gjorde du då? Gjorde du alldeles såsom det
stod i skriften?» Nej, han hade fått reda på andra konstgjorda gödningsämnen
för någon krona bättre pris per säck hos den och den
köpmannen. Det hade han köpt, och det kuggade han sig nu på.

Detta kan visa, huru vigtigt och nödvändigt det är, att en rigtig
kunskap sprides om den betydelse, som våra mossar hafva, och huru
de böra bearbetas för att göras fruktbärande. När jag nu tänker
på, huru Riksdagen i förmiddags höjde utan vidare invändning
anslaget till premiering af nötboskap med 25,000 kronor, så förstår
jag icke, hvarför Riksdagen nu skulle snålas med 1,500 kronor, som
behöfdes för att hjelpa mosskulturföreuingen.

Jag kan icke sluta detta anförande utan att påpeka åtskilliga
anmärkningsvärda omständigheter ur mosskulturföreningens tidskrifts
förteckning på de inkomster, föreningen har att påräkna. Det är ju
märkvärdigt, att medan Gefleborgs läns hushållningssällskap till mosskulturföreningen
anslagit 1,000 kronor, har i ett sådant län som
Upsala hushållningssällskapet anslagit allenast 200 kronor, i Stockholms
län 300 kronor, i Malmöhus län 600 kronor. Stockholms blus
landsting har beviljat 200 kronor, under det att Upsala läns landsting
icke tycks hafva anslagit någonting alls. Jag tror, att det vore godt,
om Riksdagen genom att nu öka anslaget tillika föreginge lands -

N.o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. in.

tingen och hushållningssällskapen med ett godt exempel, som de Angående

kunde efterfölja. Derigenom skulle mosskulturföreningcn utan tvifvel

få de medel, den behöfde. mosskultur Ilerr

talman, jag skall be att fä yrka bifall till motionen. föreningen.

(Forts.)

Herr von Friesen: Det kan ju bända, att någon statsutskottsledamot
i Första Kammaren bar sagt, att han icke skulle beklaga,
om nu motionen ginge igenom. Men för min de! anser jag, oaktadt
jag alltid har hållit på mosskulturföreningen, att det skulle vara
högst beklagligt, om denna motion nu skulle af kammaren bifallas.

Ty jag fäster uppmärksamheten på, att Riksdagen förra året, utan
att någon invändning deremot gjordes, skref på följande sätt: »Höjningen
af anslaget har dock icke ansetts böra öfverstiga det belopp,
hvarmed statsutskottet nästlidet år ansåg anslaget böra ökas, eller
3,500 kronor. Med anledning häraf får Riksdagen, under uttalande
åt den uppfattning, att efter en sådan anslagshöjning anspråken på
statsbidrag till mosskulturföreningen måtte för eu längre följd af år
begränsas till högst samma belopp som det nu beviljade, anmäla, att
Eders Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det sättet bifallits,
att Riksdagen till understöd åt svenska mosskulturföreningen på extra
stat för år 1897 anvisat ett anslag af 13,500 kronor.»

Den föregående ärade talaren tycktes anse, att detta hade kommit
till genom något fuffens af någon »fiffikus», som jag tror lian yttrade
sig. Men det är visst icke förhållandet, utan det var efter en lång
öfverläggning inom statsutskottet, som detta yttrande tillkom. Detta
yttrande meddelades redan i statsutskottets motivering för beviljandet af
de 13,500 kronorna, och ingen enda röst höjdes, såvidt jag minnes, bär
i kammaren mot denna utskottets motivering. Då måtte det väl
kunna anses, att det är fullt medvetet som Riksdagen uttalat detta.

Men då vore det väl underligt, om nu, då i sjelfva verket en mycket
ofullständigare utredning föreligger än förra året och på eu enskild
motionärs förslag, Riksdagen skulle bevilja det högre beloppet, livilket
föregående år nekades.

Som den föregående ärade talaren omnämnde, har mosskulturföreningen
med skäl anslag af landstingen; och det synes mig, som
om det är af landstingen de utöfver statsanslaget erforderliga anslagen
böra beviljas. Sjelfva beloppet 13,500 kronor var icke så omotiveradt,
ty utskottet ansåg, att om landstingen beviljade lika mycket, nemligen
också 13,500 kronor, skulle mosskulturföreningen få det belopp,
som den sjelf hade beräknat skola vara erforderligt lör dess ändamål.

Jag skulle för min del, det säger jag upprigtigt, icke hafva
något emot att anslaget höjes från 13,500 till 15,000 kronor, om
icke Riksdagen, utan att eu röst deremot höjdes, förra året hade
skrifvit, att Riksdagen ansåg, att anslaget skulle för en längre följd
af år begränsas till det nu ifrägakomna beloppet. När Riksdagen
har skrifvit detta, så synes mig dock, att Riksdagen bör stå vid hvad
den bar skrifvit.

Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet med anledning
af herr Waldenströms yttrande. Jag började törst bli som litet

N:o 8.

Angående
anslag till
svenska
mosskulturföreningen.

(Forts.)

Lördagen den 27 Februari, e. m.

förvånad öfver herr Waldenströms anförande. Men mot slutet af
detsamma tyckte jag icke så illa om det, ty han talade om att
blott derför att anspråk ofta framställas, de vore berättigade. Han
säger, att det är förhållandet med mosskulturföreningens anspråk;
derför att de ofta framstälts, äro de berättigade. Sålunda hoppas
jag, att herr Waldenström med afseende på tullarne måtte finna, att
de äro berättigade, blott vi otta tala om saken, och då kommer han och
hjelper oss, ja, öfvergår helt och hållet på vår sida. Detta syntes
mig vara att sätta värde på, och det vill jag tacka herr Waldenström
för.

Sedan yttrade han ock, att blott man finge en sådan der mosskulturföreningens
skrift i sina händer, finge man sofva och vara
huru liknöjd som helst, och det skulle ändock gå bra. Nej, min
snälle herr Waldenström! Det är verkligen så, att man icke sofvelsig
bil någonting, utan man får arbeta både på det ena och andra
området, om man vill vinna någonting. Men trots alla dessa goda
sidor har mosskulturföreningens verksamhet som allt annat äfven eu
frånsida. Det är icke få, som i det fallet sekt göra efter som mosskulturtöreningen
har antydt, och som i ekonomiskt hänseende stupat
på kuppen. Det finnes rätt många exempel derpå. Man skall derför
icke göra för mycket af saken, utan det kan äfven anföras skäl
emot. Jag har erkänt mosskulturföreningens nit och sträfvan i dess
arbete, men jag kan derför icke på detta sätt år efter år, så att
säga, sätta Riksdagens värdighet lägre än dess anspråk.

Jag kunde visserligen hafva litet annat att säga, men jag tycker,
att den föregående talaren klargjorde saken, och jag vill icke uppehålla
herrarne längre. Jag vill blott tillägga den mening, jag antydde
i början, att nu tror jag herr Waldenström helt nära har blifvit
protektionist, så det tyckes ej fattas mera än dessa 1,500 kronor till
mosskulturföreningen.

Herr Waldenström: Den »snälle» vice talmannen har icke rik tigt

hört på, hvad jag sade. Jag sade icke, att ett kraf blir berättigad!
derför, att det ofta upprepas, utan jag sade, att det var naturligt,
att mosskulturföreningen upprepade samma kraf år efter år, när
den ansåg sig nödvändigt behöfva den begärda summan. Hvad jag
ville frammhålla var att protektionisterna, som år efter år under'' eu
längre tid jemt och samt kommit tillbaka till tullfrågan, icke hafva
rätt att säga, att Riksdagen blir uttröttad på mosskulturföreningen
derför, att den ständigt kommer igen med sin fråga Men det var
icke på den grunden jag ansåg, att detta anslag vore berättigad^ och
jag anförde det icke heller som någon grund alls.

Hvad för öfrigt beträffar det herr vice talmannen säde, att han
visste, att många både »stupat på kuppen» vid sina försök att odla
sina mossar, så tror jag det också. Jag nämnde ju ock ett exempel
af en bonde, som följde anvisningarna något så när, men, för att få
gödningsämnena någon krona billigare, afvek i väsentliga stycken
och fick plikta derför. Att man stupar på den kuppen, rår visserligen
icke mosskulturföreningen för.

Hvad slutligen anbelangar herr von Friesens yttrande, tror jag

Lördagen den 27 Februari, e. m. 25 N:o »•

för min enskilda del icke alls, i likhet med honom, att det är öfverensstämmande
med Riksdagens värdighet att saga, att det under eu avens]ia
längre följd af år icke bör komma i fråga att föreningen får mer än mosskultur13,
500 kronor. Äfven om det icke höjde sig en röst mot detta^ be- föreningen.
synnerliga tillägg i fjor, tror jag i sjelfva verket, att icke många (Forts.)

tänkte på hvad de orden inneburo. I hvad fall som helst måste jag
emellertid anse dessa ord som ett misstag, emedan eu föregående
Riksdag icke bör binda händerna på en efterföljande. Men om ett
misstag är begånget i fjor, så är det alls icke under Riksdagens väldighet
att rätta det i år. Det har Första Kammaren känt och derför
bifallit motionerna; och det vore alldeles icke ur vägen, om Andra
Kammaren i denna sak följde Första Kammarens exempel, om
den också i många andra fall icke har skäl att följa det.

Herr Persson i Tällberg: Jag underskattar ej de förtjenster, som

svenska mosskulturföreningen har inlagt särskild! rörande kultiveringen
af våra mossar. Meu jag ville blott be att få säga några ord
med anledning af det exempel, som herr Waldenström anförde rörande
den der bonden, som tog så stor förtjenst af en förut nästan
oduglig mosse. Jag har i flera år varit ledamot af denna mosskulturförening
och i min ringa män bidragit till det mål, för hvilket
den sträfva!-. Jag fick såsom ledamot naturligtvis ock mosskulturföreningens,
låt mig säga, mycket förtjenstfull! redigerade tidskrift,

Här förekom bland annat eu uppsats, författad af en professor, hvari
det framhölls, att man på senare tiden har kommit under fund med,
att på mossar vore det lämpligt att så råg i slutet af oktober månad.

Nu får jag nämna, att ibland oss den normala tiden att så rågen
är i medlet af Augusti. Jag följde emellertid det i tidskriften
lemnade exemplet''mycket noga, och jag kan försäkra herr Waldenström,
att jag också gödslade precis i enlighet med hvad i uppsatsen
i fråga augafs såsom lämpligt, men resultatet blef en totalt
misslvckad skörd. Detta gaf mig anledning att närmare taga reda
på förhållandet, och jag fick dä reda på, att denne professor var eu
tysk, och att det skildrade experimentet gälde Tyskland, men detta
fans icke angifvet i tidskriften.

Med anledning häraf och oaktadt jag sätter värde på föreningen
och tidskriften, så tror jag icke, att föreningen är ofelbar. Det kan
hända, att den i vissa afseenden ger råd, som äro betydligt opraktiska
och icke lämpa sig för alla delar af landet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i föreliggande punkt.

Herr von Friesen: Blott några fö ord! Det kan icke vara

min mening att säga, att en föregående Riksdag bar bundit denna
Riksdags händer. Men det förefaller mig högst besynnerligt, om i
synnerhet medlemmar, som Pirra riksdagen icke hade någonting att
invända mot hvad som här står skrilvet, nu komma och vilja ändra
det beslut, som då bär fattades.

Tillika ber jag få fästa herr Waldenströms uppmärksamhet på,
att han sjelf ofta varit med om att binda kamrarnes händer. Ilar
det t. ex., då ett anslag beviljats att utgå under en följd af är, nå -

N:o 8.

Angående
anslag till
svenska
mosskultur•
föreningen
(Forts.)

Lördagen den 27 Februari, e. m.

gonsin fallit honom in att ett kommande år neka att bevilja detta
anslag? Jag tror det icke.

Herr Waldenström: Jag har lika litet som mosskulturföreningen
sjelf velat säga, att denna förening är ofelbar, och att hon icke
anser sig vara det bevisar hon sjelf genom de upprepade försök hon
anställer; ty om hon vore otelbar eller ansåge sig vara det, så skulle
hon naturligtvis icke behöfva fortsätta med sina försök.

Om herr Daniel Persson i föreningens tidskrift läser en uppsats
åt en tysk professor, så tycker jag, att han borde förstå, att hvad
han der läser icke gäller Dalarne, utan Tyskland, och detta utan att
mosskulturföreningen skulle särskildt behöfva säga honom det.

Hvad för ölrigt beträffar det, som herr von Friesen nu sist sade,
så är det ju klart, att Riksdagen kan t. ex. bestämma ett visst belopp
att utgå under följden åt ett visst antal år. På det viset måste
man naturligtvis stundom binda händerna på kommande Riksdagar,
emedan man icke beviljat hela summan att utgå under ett enda år,
utan fördelar den på flera. Men detta är någonting helt annat än att
säga: »Nu bevilja vi 10,000 kronor eller 13,500 kronor, men vi vilja
på samma gäng säga ifrån att vi göra det med förbehåll, att I icke
kommen igen med denna fråga under eu längre följd af år.» Märken
väl mi ne herrar utrycket: under en längre följd af år, Detta är ett
begrepp, som är mycket tänjbart, och det skall äfven efter fem års
förlopp kunna åberopas såsom ett skäl mot förhöjning af anslaget.

Herr Persson ij Tällberg: Jag vill endast såga gent emot

herr Waldenströms anmärkning, alt, såsom jag nämnde i mitt första
anförande, det icke var angifvet i tidningen, på hvilken plats det beskrifna
sättet att£gå till väga^vore lämpligt, och lektor Waldenström
måste val medgifva, att om i eu tidskrift, som utgifves i Jönköping,
en dylik redogörelse intages, man kan vara befogad att tro, att detta
förfarande skall lämpa sig för svenska förhållanden, när det icke var
uttryckligen angitvet, att de endast skulle lämpa sig för Tyskland.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt de derunder
gjorda yikanden gaf herr talmannen propositioner rfefo på bifall
till utskottets hemställan och dels på bifall till den ifrågavarande
motionen; och fann herr talmannen den torra propositionen vara
besvarad med öfvervägande ja. Som votering likväl begärdes, blef
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition;

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 29:de punkten
af förevarande utlåtande, n o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 27 Februari, e. m. 27 N:o 8.

Vinner nej, har kammaren besluta att till understöd åt svenska
mosskulturföreningen på extra stat för år 1898 anvisa 15,000 kronor.

Omröstningen utföll med 119 ja och 76 nej; hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 30—37-

Biföllos.

Punkten 38.

Lades till handlingarne.

Punkten 39.

Bifölls.

Angående

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 6, i anledning af ändrad
dels Kongl Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse mette af
af 10 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den gällande
16 juni 1875, dels ock väckt motion, åsyftande ändring af samma förordning
lagrum. om lagfart.

I detta utlåtande hemstälde utskottet till en början, att Riksdagen,
under förklarande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition
icke kunnat i oförändradt skick bifallas, ville för sin del antaga
följande

Lag

om ändrad lydelse af 10 § i förordningen angående lagfart å fång
till fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875, sådant detta lagrum lyder
enligt lagen den 31 december 1891, skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandes rätt vara tvistig, eller möter,
enligt den i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen
annat hinder, som icke är af beskaffenhet, att den jemlikt 5 §
genast bör afslås, förklare rätten ansökningen hyllande i afbidan på
hindrets undanrödjande. Tvist, som bör afdömas, innan ansökningen
slutligen pröfvas,'' skall, om den ej redan är vid domstol anhängig,
af rätten förvisas till särskilt utförande i laga ordning.

Är lagfartsansökning förklarad hyllande till följd af hinder, hvarom
i 7 § förmärs, skall kungörelse derom af rätten utfärdas, om

N:0 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

Aändrad 8°kauden (iet Äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg
lydelse af na7".u*a0 kungörelse tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång,
§ 10 i blifvit såväl införd i allmänna tidningarna som ock, när fråga är om
gällande egendom å landet, uppläst i kyrkan för den församling, der egendoförordning
men är belägen, äfvensom, när tingslaget består af mera än en för°”(F
t \ samling, jemväl i kyrkorna för angränsande inom tingslaget belägna
t or s.j församlingar, klander å fånget instämdt samt i rättens lagfartsprotokoll
antecknadt inom fem år etter sista kungörandet; och förekommer
ej heller eljest anledning att annan eger bättre rätt till egendomen;
då må den omständighet att förre egarens åtkomst ej styrkes
icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, der det visas, att
sökanden eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda
tern år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagne såsom
egare till fastigheten Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall
kronans ombudsman i orten deröfver höras.

1 afseende å lagfartsansökning, hvarom kungörelse utfärdats, innan
denna lag trädt i kraft, skall gälla hvad hittills varit stadgadt Efter

uppläsandet häraf anförde

Herr Persson i Tallberg: För min del kan jag icke finna,

att Kongl. Maj:t gifvit ett tillfredsställande svar på Riksdagens skrifvelse
af den 3 maj 1895. Riksdagen anhöll då i nämnda skrifvelse,
att Kongl. Maj:t »måtte taga i öfvervägande, i hvad mån eu inskränkning
i fråga om den i 10 § af lagfärtsförordningen stadgade bestämmelse
om kungörelses, uppläsande i kyrka lämpligen kunde ega rum,
samt, derest detta funnes vara förhållandet, till Riksdagen framlägga
förslag till ändrade lagbestämmelser i sådant syfte.» Nu har Kongl.
Maj:t sökt att lösa frågan på det sättet, att han föreslagit den ändring
i nämnda lag, att ifrågavarande kungörelse skulle uppläsas i
kyrkan för den församling, der egendomen är belägen, äfvensom i
angränsande församlingars kyrkor. Nu har lagutskottet mycket rigtigt
anmärkt, att härigenom kunde uppstå en utsträckning*! stället för
en inskränkning i kungörelsesättet. Men äfven med den ordalydelse,
som lagutskottet gifvit ifrågavarande paragraf, är jag icke heller till
freds. Det blir visserligen en inskränkning, det skall jag villigt medgifva,
men i sammanhang dermed blir också förenad eu viss risk.
Det blir nemligen i alla fall beroende på vederbörande domhafvaudes
subjektiva uppfattning, huruvida kungörelsen skall uppläsas i den
eller den kyrkan. Följden deraf kan då bli den, att, om man låtit
uppläsa kungörelsen i 3, 4 socknars kyrkor enligt dåvarande domhatvandens
töreskrift, efter några år kan komma eu annan domhafvande,
som säger, att kungörelsen borde ha varit uppläst äfven i den
och den kyrkan, och man får då följaktligen eu baklexa och får
vänta i ytterligare fem år, innan lagfärtsärendet kan upptagas till
behandling. 1 detta afseende skulle jag önskat, att utskottet gått
något längre. \ i ha en sorglig erfarenhet i fråga om öfvergängstiden

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

(ill 1891 års lag i detta syfte. En del domhafvande hyste den uppfattningen,
att, när den nya lagen kom till stånd, man icke skulle behöfva
låta det gå tio år från den tid, sista kungörelsen var uppläst
eller blifvit kungjord i tidningarna, utan att det vore tillräckligt, om
endast fem år gått. Följden blef då den, att de lagfartssökande
skaffade sig diariibevis från vederbörande häradsskrifvare och togo
bevis af kronans ombud i orten, kronofogden, att han icke hade något
att invända mot lagfartsansökningen. Men när de kommo inför
domstolen, kunde de fä höra, att gamla författningen der skulle tillämpas
och följaktligen tio år förgå, innan ärendet kunde upptagas till
pröfning Detta osäkerhetstillstånd rådde, tills Kongl. Maj:ts utslag
den 31 augusti 1893 föll, och då fick man veta, att tio år måste förgå,
innan en sådan lagfartsansökan kunde fä fullföljas. Nu fruktar
jag för att, äfven med deri inskränkning utskottet gjort, vi skola
råka ut för samma obestämda förhållande. Jag finner visserligen,''att
herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har
åberopat ett förhållande, som skulle vara analogt med detta, nemligen
19 § i kongl. förordningen af den 30 december 1880 angående
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund. Men jag vill för det första
anmärka, att det nu förevarande fallet icke är precis analogt
med det exempel, han anförde, ty der är saken något tydligare definierad,
alldenstund det bestämmes, att kungörelsen skall uppläsas i
kyrkan i den församling, der förrättningen skall hållas, och i kyrkorna
i de församlingar, som gränsa intill vattendraget Och vidare,
om också denna förordning är något bättre än det förslag till lag,
hvilket Kongl. Magt här framlagt, så anser jag för min del, att äfven
nyssnämnda förordning i detta fall är så tänjbar, att herr statsrådet
och chefen för kongl. justitiedepartementet hellre borde hafva rigtat
sin uppmärksamhet på att fä den förordningen förbättrad än att
taga den till mönster för nya författningar.

Jag skall för min del anhålla att fä framställa ett yrkande om
ändring uti det af lagutskottet afgifna förslag, nemligen att orden
»äfvensom, när tingslaget består af mera än en församling, jemväl i
kyrkorna förangränsande, inom tingslaget belägna församlingar» måtte
uteslutas, och att således kungörelsen skall uppläsas endast i kyrkan
för den församling, der egendomen är belägen.

Jag tror för min del, att denna uppläsning af kungörelser i kyrkorna
i praktiskt hänseende icke iir af synnerligen stor betydelse,
utan hufvudsakligen är en formsak; den, som vill taga reda på sådant,
gör det väl icke i kyrkan. Presterna uppläsa kungörelserna
ganska hastigt och lågt, och man tår icke förtänka presterna, att de
göra så, ty detta uppläsande är för dem ganska betungande. Derför
tror jag, att det skulle äfven af presterna i allmänhet helsas med
tillfredsställelse, om detta kuugörelsesätt inskränktes derhän, att kungörelsen
upplästes endast i kyrkan för den församling, hvarest egendomen
är belägen. Jag vet väl, att Första Kammaren redan lättat
sitt beslut i denna fråga, men jag skulle ändock gerna önska, att
denna kammare uttalade sig i den rigtning. som jag nu angifvit, ty
om också derigenom frågan skulle förfalla tor ett år, sä tror jag icke,
att någon synnerligen stor olycka derigenom skulle ske. Dessutom

Angående
ändrad
lydelse af
§ 10 i
gällande
förordning
om lagfart.
(Forts.)

N:o 8. 30 Lördagen den 27 Februari, é. m.

Angående Lyser jag den öfvertygelseu, att kong!. Maj:t skall framlägga för
l&dlsf nästa Riksdag förslag i den af mig angifva rigtning, om det inom
§10 t denna kammare skulle visa sig, att det finnes sympatier för ett sågande
dant förslag. ^

förordning Jag anhåller, herr talman, om proposition på mitt framstälda
om lagfart, yrkande.

(Forts.)

Herr Petersson i Brystorp: Herr grefve och talman, mine
herrar! 1 fråga om huru lagfart skall sökas finnas ju fullt tydliga
och klara bestämmelser. Den inskränkning i dessa bestämmelser,
som den föregående talaren föreslog, nemligen att kungörelsen
skulle uppläsas endast i kyrkan för den församling, der egendomen
är belägen, anser jag vara olämplig. Vi skola nemligen ihågkomma,
att beträffande kungörande i Post och Inrikes Tidningar det bland
allmogen icke är många, som läsa denna tidning, och att det icke
är någon småsak att styrka åtkomsten till eu fastighet. Det är icke
omöjligt, att äfven i angränsande socknar anspråk kunna framställas
på att komma i åtnjutande af den fastighet, hvarå lagfart sökes.
Jag anser det vara alldeles för litet, att, såsom den föregående talaren
föreslog, kungörelsen uppläses endast i kyrkan för den församling,
der egendomen är belägen. Derigenom skulle många kunna blifva i
okunnighet om detta förfarande, och jag anser för {ifrigt, att så
många inskränkningar som möjligt redan blifvit gjorda i detta afseende.

Den föregående talaren framhöll eu omständighet, som han
ansåg betänklig, nemligen att när man kom till tinget och sökte
lagfart, så kunde domaren möjligen göra den invändning, att kungörelsen
icke vore uppläst i de kyrkor, som erfordrades, men då
jag läser utskottets motivering, så anser jag, att denna farhåga är
alldeles öfverflödig, ty det står ju tydligt och klart, att kungörelsen
skall uppläsas i kyrkorna för angränsande, inom tingslaget belägna
församlingar, och nog borde man väl hafva reda på hvilka dessa
församlingar äro. Ej heller är det för den sökande någon svårighet
att få kungörelsen uppläst samt intyg derom från pastorerna i närgränsande
församlingar. Lagen är således enligt min tanke tydlig
och klar, och domaren kan icke göra någon invändning mot denna
pålysning. Jag anser för min del, att ingen inskränkning bör göras
uti lagutskottets förslag, utan yrkar bifall till detsamma.

Herr Bruzelius: Herr talman'' Det ämne, som denna fråga
berör, angår ett mycket vigtigt förhållande, nemligen eganderättsförhållandet
till jord.

Det förhåller sig nemligen för närvarande på det sätt, att när
man icke klarligen kan visa åtkomst till ett fång, skall derom utfärdas
kungörelse. I ett så vigtigt fall, då lagfart å ett fång sökes,
der åtkomsten icke kan med handlingar styrkas, erfordras, enligt
mitt förmenande, att man tillvägagår med största försigtighet, och
jag tror derför, att uti ifrågavarande fall, då kungörelse skall utfärdas,
det icke är nog, att kungörelsen uppläses endast i kyrkan för den
församling, der egendomen är belägen, utan, då tingslaget består af

N:0 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

flera församlingar, jemväl i angränsande församlingar. Jag tager
mig derför friheten att yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Nilsson i Skärlius: Den grundprincip, som herr Persson
i Tallberg framhöll, syntes vara den, att man icke kunde veta, Indika
församlingar, som gränsade intill den församling, der kungörelsen
om lagfart upplästes, men detta förefaller mig ganska förvånande.

Kongl. Majris förslag är, såsom herrarne veta, vidsträcktare, eller
att kungörelsen skulle uppläsas i alla angränsande församlingar rundt
omkring den, hvarest ifrågavarande fastighet är belägen, men lagutskottet
bär ansett det vara alldeles tillräckligt, om uppläsandet
eger rum i de församlingar, som höra till samma tingslag. Detta
senare förslag anser jag vara alldeles klart, så att ingen tvetydighet
kan uppkomma, hvarför jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Angående
ändrad
lydelse af
§ tO i
gällande
förordning
om lagfart.
(Forts.)

Herr Persson i Tällberg: Jag vill omnämna, att i det tingslag,
som jag tillhör, finnes det fem kyrkor, i indika dessa kungörelser
skola uppläsas enligt nu gällande bestämmelser, ty såsom herrarne
veta, är det föreskrifvet, att kungörelserna skola uppläsas i tingslagets
alla kyrkor, men genom den lydelse, som Kongl. Magt nu
vill gifva åt ifrågavarande stadgande, skulle det kunna hända, att
detta blir ännu mera utsträckt, emedan det är så obestämdt uttryckt.
Församlingarna kunna nemligen vara angränsande, fastän det icke
ligger någon bygd intill. Den socken, jag tillhör, Leksands socken,
går långt norr ut. Angränsande socknar äro Nås, Jerna och Flöda
m. fl., förutom de socknar, som finnas inom tingslaget, och på så
sätt skulle man komma i vida fältet. Det kan blifva svårt att
afgöra, hvilka socknar, som äro angränsande, äfven efter den lydelse,
lagutskottet gifvit förslaget, och derför hyser jag mina betänkligheter
deremot.

Herr Svensson i Karlskrona: Jag kan icke finna, att det kan
ligga den ringaste tvetydighet uti den af lagutskottet formulerade
lydelsen af ifrågavarande bestämmelse, ty det heter ju tydligt, att
kungörelserna skola uppläsas i de angränsande församlingarna, som
ligga inom samma tingslag som ifrågavarande fastighet. Hvar och
en bör väl veta, hvar hans församlings gränser befinna sig, och
hvilken församling, som stöter intill densamma; derom kan ju icke
blifva tu tal.

Då jag således anser, att med den inskränkning, som lagutskottet
föreslagit, det icke kan blifva fråga om att gå utom tingslaget och
följaktligen ingen tvetydighet kan uppstå, så anhåller jag, herr
talman, att få yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Poet b i us: Herr talman, mine herrar! Jag tror, att den
ärade talarens på dalabänken oro helt enkelt beror derpå, att han
förblandar »angränsande» med »närbelägen», men angränsande betyder
naturligen något, som gränsar intill, och har man det klart för sig, och
det måste ju hvarje domare hafva, så kan icke någon tvekan uppstå.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

N:o 8.

Angående
ändrad
lydelse af
§ 10 i
gällande
förordning
om lagfart.
(Forts.)

Om ändrad
lydelse af
Al § konkurslagen.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit hvardera af de båda yrkanden,
som derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

I sammanhang med ofvanberörda proposition hade utskottet till
behandling förehaft en inom Andra Kammaren af herr N. Åkesson i
enahanda ämne väckt motion, n:o 16, hvilken blifvit till utskottet
hänvisad; och hemstälde utskottet, att nämnda motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom yttrade:

Herr Åkesson: Herr talman! Då kammaren uti föregående
punkt af föreliggande betänkande antagit Kongl. Maj:ts proposition
om ändring i lagen angående lagfart å fång till fast egendom, hvilken
ändring undanröjt i hufvudsakliga delar de olägenheter, hvilka jag
genom min motion velat förebygga, så anser jag mig dermed nöjd
och har icke något yrkande att framställa.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 7, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af
41 § konkurslagen den 18 september 1862.

Utskottet hemstälde rdetta utlåtande:

att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition icke kunnat i oförändradt skick bifallas, måtte för sin
del antaga följande

Lag

Om ändrad lydelse af 41 § konkurslagen den IS september 1862.

Härigenom förordnas, att 41 § konkurslagen, sådant detta lagrum
lyder enligt förordningen den 6 augusti 1881, skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Da gode män utses, förordne ock rätten eller domaren en ärlig
och förståndig man att i konkurssakeu vara rättens ombudsman.
Härtill må ej utses rättens ordförande, ej heller, i stad, annan ledamot
af rätten. Ombudsmannen åligger att öfver gode männens och
sysslomannens förvaltning hafva tillsyn: att vid de borgenärernas
sammanträden utom rätten, der han är tillstädes, föra ordet: att hos
rätten eller domaren anmäla de frågor, hvilka af konkurssaken
uppstå och rättens pröfning påkalla: och att i öfrigt vidtaga de
åtgärder och beslut, hvilka enligt denna lag på rättens ombudsman
ankomma.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

N:o 8.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut aflagt domareed; Omändrad
gånge sådan ed inför rätten eller domaren, innan han nämnda be- lydelse af
fattning tillträder. 41 § konkurs lagen.

Beträffande detta ärende anförde: (Forts.)

Herr Petri: Då jag anser, att nu ifrågavarande lagförslag innefattar
en icke så obetydlig prickning åt städernas rådstufvurätter,
ber jag att få inlägga min gensaga mot detsamma. Innan jag går
vidare, sä ber jag att få nämna, att jag, ehuru ledamot af rådhusrätt,
icke pa öfver 20 år utöfvat något rättens ombudsmannaskap och
icke haft någon inkomst från sådana befattningar, hvarför jag kan
yttra mig alldeles opartiskt i frågan.

Lagförslaget innebär, såsom herrarne torde hafva observerat,
den förändring, att i stället för att enligt nu gällande bestämmelse
rätten eller domaren får tillsätta rättens ombudsman inom eller
utom rätten, skulle hädanefter rådhusrätten icke ega utse rättens
ombudsman inom rätten, med undantag för de rådhusrätter, hvilka
äro delade i tvä afdelningar, då rätten eger till rättens ombudsman
utse den ledamot, som tjenstgör på en annan afdelning än den, som
handlägger konkursärenden. Men lagutskottet har ändrat Kongl.
Maj:ts förslag derhän, att detta undantag icke får gälla, utan föreslagit,
att förbudet mot tillsättande af rättens ombudsman inom sig
skall gälla för alla rådstufvurätter utan undantag. Hvilka äro nu
motiven till denna föreslagna förändring? Ja, derom får man icke
veta något af föreliggande handlingar, utan man måste gå tillbaka
till 1895 års riksdagsförhandlingar. Riksdagen beslöt dä den förändring,
att rätten icke får tillsätta rättens ombudsman inom sig,
h vilket stadgande ^ skulle gälla både förstads- och landsrätt. Men
motiven till den då skedda förändringen förefalla mig ganska klena.
Det hutvudsakligaste motivet dertill var, att man hört uppgifvas, att
inom åtskilliga rådstufvurätter ombudsmannaarfvodena fördelades
mellan rättens ledamöter, och ett annat var, att om rätten skulle
komma att pröfva något arfvode, som vore tillerkändt rättens ombudsman,
rätten möjligen skulle taga hänsyn till kamratskapet och icke
vara alldeles ojäfvig. Jag har dock, vidkommande första motivet,
aldrig hört, att någon sådan oegentlighet förekommit inom någon
rädstutvurätt, och det skulle högeligen förvåna mig, om något sådant
inträffat. *

Jag tror, att ledamöterna inom rådhusrätterna äro fullt ut lika
samvetsgranna som andra domare; och till dess motsatsen blifvit
styrkt, kan jag icke få för mig, att något sådant passerat.

Beträffande det andra motivet, att hänsyn skulle tagas till kamratskap,
så är jag likaledes öfvertygad om, att sådant icke kan komma
i fråga. Jag tror icke, att den svenska domarecorpsen vare sig i
städerna eller på landet vid utöfningen af sin tjenst tager hänsyn
till dyiika förhållanden.

När motiven enligt mitt förmenande voro så klena och man icke
bör, sä vidt jag kan förstå, grunda en lagförändring på motiv, som
till stor del endast härleda sig från hörsagor, tycker jag för min
Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 8. 3

N:o 8. 3f Lördagen den 27 Februari, e. m.

Om ändrad del, att förändringen kan anses opåkallad. Men eftersom Riksdagen
lydelse (tf en gång beslutat en sådan förändring och förslaget nu kommer igen,
41^laåen ''s''d lar JaS hemställa, huruvida, om detta blir lag, något vinnes
(Forts) dermed.'' .Skulle man utgå från en sådan förutsättning som den, att
^ r firut, när rättens ombudsman kunde utses inom rätten, ledamöterna
af rätten delade arfvodet, skulle man förutsätta, att de kunde tillåta
sig en så pass oegentlig handling, så kan jag icke finna, att det
icke skulle kunna gå för sig, äfven när eu person utom rätten blir
utsedd. Äfven i det fallet kunna sådana öfverenskommelser lika
väl träffas. Jag kan således icke finna, att denna lagförändring är
på något sätt af behofvet påkallad.

Då jag sålunda anser, att förslaget är opåkallad^ att det icke
kan blifva effektivt och att det, som jag nämnde, enligt mitt förmenande
innefattar en alldeles oberättigad prickning mot rådhusrätternas
ledamöter, som ensamma drabbas deraf, sä anhåller jag,
fastän med ringa förhoppning om framgång, att få yrka atslag på
såväl Kongl. Maj;ts som utskottets förslag.

Herr Restadius: Herr talman! Af lagutskottets förevarande
betänkande behagade kammaren inhemta, att utskottet vidtagit en
ändring i de bestämmelser, som skola tjena till ledning vid utseendet
af rättens ombudsman, en ändring i hvad Kongl. Maj:t föreslagit, i
det att lagutskottet borttagit den af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelsen,
att i städer, der rådhusrätten arbetar på afdelningar, ledamot
i annan afdelning än den, som handlägger konkursärenden, skulle
kunna utses till rättens ombudsman. Då emellertid lagutskottets
förslag redan är antaget af Första Kammaren, och jag har anledning
förmoda, att sympatierna för detsamma jemväl i denna kammare äro
större än för Kongl. Maj:ts förslag, så vill jag icke söka närmare
motivera min privata mening, att lagutskottet har gått vida utöfvei
det mål, som vid 1895 års riksdag angafs vara åsyftadt med lag
förändringen.

Det är således icke i afsigt att söka åstadkomma en ändring i
förslaget, som jag tagit till orda, utan derför, att det synes mig, att
lagbudet icke är affattadt med sådan tydlighet, att man i ett visst
fäll kan säga, hvad lagen egentligen skulle bjuda, derest detta förslag
varder till lag upphöjdt. Det är nemligen förhållandet, att i
Stockholms stad, och jag antager äfven i öfriga städer, der rådhusrätten
ftrbetar på afdelningar, är i gällande arbetsordning föreskrifvet,
att magistraten eger att förordna en extra ordinarie tjensteman att
såsom domare rätten biträda. I praktiken går man så till väga, att
eu sådan tjensteman, som uppnått domareåldern och fått förordnande
att föra protokoll i någon sak, bemyndigas att deri ock vara domare.
Är han då sådan ledamot af rätten, som lagförslaget bjuder icke
kunna förordnas till rättens ombudsman, eller är han det icke? Att
med ledning af ifrågavarande bestämmelser med säkerhet afgöra
denna fråga torde möta vanskligheter. Men mig förefaller det orimligt,
att, om jag är extra ordinarie tjensteman på eu annan afdelning
än den, som handlägger konkursärenden, och deltager såsom domare
i handläggning af 3, 4, 5 eller 6 mål, jag derigenom skulle vara

N:0 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

förhindrad att vara rättens ombudsman. Jag; skulle derför vilja hem- Om ändrad
ställa, om icke för att undanröjda ett missförstånd, som med lagförslagets
nuvarande lydelse lätt skulle kunna uppstå, det tillägger p,å^jMrs

borde göras, att icke till rättens ombudsman må utses den extra ({r0rts)

ordinarie tjensteman, som erhållit förordnande att vara ledamot, eller
den, som eger rätt att biträda vid handläggningen af konkursärenden.

Förslaget i sistberörda del har jag gifvit en så vidsträckt omfattning
för att det må närmare ansluta sig till lagutskottets förslag, icke
derför, att, enligt min uppfattning, laga hinder för en extra ordinarie
tjensteman att förordnas till rättens ombudsman borde uppkomma af
den orsak, att han i något mål kunnat hafva biträdt konkursafdelningen
såsom domare.

Det är naturligtvis icke min mening att här på stående fot söka
affatta ett lagbud, och det lär icke heller kunna antagas, att Andra
Kammaren skulle vilja på stående fot antaga ett sådant förslag.

Jag tillåter mig derför att hemställa, det kammaren måtte återremittera
ärendet till lagutskottets förnyade behandling, på det att
den ofullständighet, som synes förefinnas, måtte varda undanröjd.

Herr Petersson i Brystorp: Herr grefve och talman! Anledningen
till förändringen är, att de städer, der rådstufvurätterna arbeta
på derå afdelningar, skulle blifva likstälda med de öfriga, de mindre
städerna, der rådstufvurätterna arbeta endast på en afdelning. Derför
är detta tillägg gjordt.

Beträffande den framställning, som den siste talaren gjorde om
extra ordinarie tjensteman, kan jag icke fatta annat, än att så länge
en sådan är tjenstgörande, kan han icke få åtaga sig omhudsmannaskap.

Jag tycker för min del, att rådstufvurätterna i städerna eller
dess ledamöter skulle helt enkelt af grannlagenhetsskäl antaga denna
denna lag med nöje. Ty vi må komma i håg, att 67 § konkurslagen
föreskrifver, att arfvodet till rättens ombudsman skall i hvarje
fall pröfvas af rätten. År då rätten behörig att pröfva egen sak, i
händelse en ledamot skulle vara rättens ombudsman? Jag tror, att
de motioner, som blifvit väckta i denna sak, gifvit god anledning
till att rättelse må ske, och en sådan rättelse har nu blifvit föreslagen.
Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Bruzelius: I den kongl. propositionen hemställes, att till
rättens ombudsman »må ej utses rättens ordförande, ej heller, i stad,
annan ledamot af rätten; dock att, der konkursärenden till särskild
rättens afdelning höra, ledamot af annan afdelning må till ombudsman
förordnas.»

Mot detta lagförslag hafva ett par justitieråd gjort en anmärkning,
och jag tillåter mig att uppläsa något af hvad den ene anfört.

Han säger: »Det enligt lagförslaget gjorda undantag i afseende å
rådstufvurätter i större städer synes mig vara särdeles olämpligt.

Något behof af ett dylikt undantagsstadgande föreligger icke, ty just
i de större städerna finnas för rättens ombudsmannabefattning fullt
lämpliga personer till stort antal utom rådstufvurätten.» Och vidare

N:o 8.

Om ändrad
lydelse af
41 § konkurslagen.

(Forts.)

36 Lördagen den 27 Februari, e. m.

säger han: »Den tillsyn, rätten bör egna dess ombudsman, och
hvilken tillsyn, jemlikt 42 § konkurslagen, kan sträckas ända derhän,
att ombudsmannen må från befattningen entledigas, blir mycket lätt
illusorisk, eller kan åtminstone få skenet häraf och menligt inverka
på domstolens anseende, om det tillätes ledamöter på konkursafdelningen
att förordna sina kolleger på rådstufvurättens andra afdelningar
till rättens ombudsmän i konkurser.» I anledning häraf hemstälde
denna ledamot af högsta domstolen, att orden »eller, der konkursärenden
till särskild rättens afdelning höra, af den afdelning» måtte
ur förslaget utgå.

Detta har synts utskottet vara en mycket beaktansvärd anmärkning.
Ty om man utgår derifrån, att en ledamot i rätten icke skall
användas till ifrågavarande befattning, så är det nödvändigt, att
man tager honom hvarken från den ena eller den andra afdelningen,
emedan tjenstgöringen mycket lätt kan kastas om; och bär gäller
det, att icke ens en misstanke får falla på en ledamot i en domstol.

Häradshöfding Restadius ansåg, att man borde återremittera
ärendet för att vinna klarhet, huru vida det föreslagna stadgandet
skulle afse äfven en extra ordinarie tjensteman, som erhållit förordnande
att biträda rätten. En sådan hemställan motsätter jag mig.
I och med detsamma han är tillförordnad i rätten, får han icke taga
emot något uppdrag i detta afseende af rätten. • Jag tror icke det
vara något bevändt med att återremittera förslaget för en sådan sak,
som jag föreställer mig att lagutskottet icke skulle acceptera. Derför
hemställer jag om bifall till lagutskottets förslag.

Herr Jönsson i Gammalstorp instämde häruti.

Herr Petri: Jag är uppkallad af herr Petersson i Brystorp, som
nämnde, att rådhusrätterna af grannlagenhetsskäl borde afstå ifrån
ifrågavarande privilegium, som de hafva. Ja, hade rådhusrätterna
blifvit grannlaga behandlade af vederbörande, så tror jag, att de
skulle gerna afstått derifrån. Om det gält alla rätter och de blifvit
likstälda, ja, då skulle jag icke sagt ett ord deremot. Men som det
nu är, måste jag opponera mig.

Vidare nämnde herr Petersson, att rätten skall ju pröfva det
arfvode, som utgår till rättens ombudsman. Det är riktigt, men det
är ju också alldeles klart, att den ledamot, som möjligen kan vara
rättens ombudsman, deltager icke i rättens öfverläggningar, och pröfningen
blir lika samvetsgrann, när de öfriga göra det, som om en
utomstående person vore ombudsman. Jag har aldrig hört, att något
arfvode af rätten blifvit höjdt, men många gånger erfarit, att det
blifvit sänkt, oafsedt om de förvaltande personerna varit medlemmar
af rätten eller icke.

Herr Restadius: Herr Petersson i Brystorp bar på min fråga
lemnat det meddelandet, att en extra ordinarie tjensteman bör anses
såsom ledamot af rätten, så länge han tjenstgör. Men nu är förhållandet,
att han tjenstgör kanske eu qvart eller tjugu minuter,
beroende på huru länge det mål förekommer till behandling, der han

Lördagen den 27 Februari, e. m. 37 N:o 8.

för protokoll. Han skulle då under de tjugu minuterna icke vara Om ändrad
berättigad att vara rättens ombudsman, men sedan målet blifvit
behandladt, skulle ban dertill vara behörig. Det är naturligtvis *

alldeles omöjligt att i praktiken tillämpa stadgandet på ett sådant (Forts^
sätt, och om i lagen ej finnes någon bestämd grund angifven, huru
i ty fall förfaras skall, synes något annat svar på det af mig framstälda
spörsmålet ej kunna gifvas, än att lagförslaget, enligt utskottets
betänkande, icke är tillämpligt på det af mig angifna fall.

Emellertid, för att erhålla en bestämd föreskrift härom, ber jag,
med återkallande af min begäran om återremiss, få i stället yrka,
att lagutskottets förslag förändras derhän, att orden »ej heller, i
stad, annan ledamot af rätten» utbytas mot orden »ej heller, i stad,
ständig ledamot af rätten», d. v. s. att ordet annan utbytes mot
ordet ständig.

Herr Zetterstrand förenade sig med herr Restadius.

Herr Petersson i Brystorp: Herr grefve och talman! Jag kan
icke fatta, hvarför herrarne äro så envisa till att få rättens ledamöter
att vara ombudsmän. Det är, såsom herr Bruzelius nämnde, i städerna
godt om personer, som äro lämpliga att vara rättens ombudsmän;
och hvarför då försöka att få rättens ledamöter att vara ombudsmän,
då det, såsom förut är närnndt, är rådstufvurätten sjelf, som
afgör om arfvodet åt dem. Detta kan lätt gifva anledning till misstanke
om partiskhet, och då det nu alls icke är nödvändigt, att
någon af rådstufvurättens ledamöter skall vara rättens ombudsman,
hvarför skall man då så strängt hålla på detta yrkande? Jag tror,
att så väl herr Restadius som herr Petri framkommit med obefogade
eller åtminstone fullkomligt onödiga påståenden i detta fall, och vidhåller
derför mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Bruzelius: Jag kan icke understödja herr Restadius i
hans yrkande, att ordet »annan» må utbytas mot »ständig».

Det förhåller sig vanligen så, åtminstone i den stad jag tillhör,
att rådmännen icke äro pensionsberättigade, och de innehafva derför
tjensten ända till sin död.

Den yngste ordinarie rådmannen i Kristianstad dog en af de
sista dagarne i sistlidne december månad. Han var född år 1811.

Han hade, om jag minnes rätt, varit tjenstledig i öfver 10 år.

Den i hans ställe tillförordnade ledamoten af rätten skulle således,
efter herr Restadius’ förslag, ha varit kompetent att under hela
denna tid fungera som rättens ombudsman.

Den i ålder närmaste rådmannen i Kristianstad är född år 1814.

Äfven för honom kan ju en dylik läng tjenstledighet komma i fråga.

Jag tror således, att man här icke bör göra någon skilnad mellan
ständig och tillförordnad ledamot af rätten.

Av det så, att man vill — och det tror jag att alla vilja —
hylla den meningen, att Caesars hustru icke ens får misstänkas, så
bör man skänka sin röst för lagutskottets hemställan, dertill jag,
herr talman, fortfarande yrkar bifall.

N:0 8.

Om ändrade
bestämmelser
rörande val
af gode män
och

syssloman
i konkurs
m. m.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits å hvart och ett af de qvarstående yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4.

Till behandling förekom härefter lagutskottets utlåtande n:o 8,
i anledning af väckt motion om ändrade föreskrifter rörande val af
gode män oeh syssloman i konkurs samt bestämmande af arfvode
åt konkursförvaltningen.

Med föranledande af ifrågavarande, inom Andra Kammaren af
herr Nilsson i Skärhus afgifna motion, n:o 26, bemstälde utskottet i
detta utlåtande, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om utarbetande och framläggande af förslag till sådan lagändring,
att inskränkning vunnes i den rätt, som enligt nu gällande
lagstiftning tillkommer gode män och syssloman att å egna och
andras vägnar utöfva rösträtt vid bestämmande af arfvode för dessa
befattningar.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Staaff: Herr talman, mine herrar! Motionären, och med
honom lagutskottet, har uti detta förslag satt fingret på en åt de
många sjuka punkterna i vår konkurslagstiftning, och derom är ju
icke annat än godt att säga. Men jag befarar, att, om Kongl. Maj:t
skulle komma att utarbeta ett lagförslag, baseradt på de grunder,
som lagutskottet uti sitt föreliggande skrifvelseförslag proponera!,
ett sådant lagförslag svårligen skulle vara egnadt att i ringaste mån
afhjelpa den olägenhet, som motionären påpekat och utskottet behjerta!.
Såsom hvar och en känner, som har haft något närmare erfarenhet
om huru det tillgår i konkurser, är det synnerligen vanligt och
skulle efter genomförande af en dylik lagstiftning säkerligen blifva
ännu vanligare, att de personer, som intressera sig för att» blifva
gode män eller syssloman i konkurser och derför söka att samla
fullmagter från ett stort antal borgenärer, låta fullmagterna ställas
icke på deras egna personer, utan på innehafvare!!. Eu sådan fullmagt
kan användas vid ett borgenärssammanträde af en person, sedan
återtagas och vid ett följande borgenärssammanträde användas af en
annan person. Det är temligen påtagligt, att de personer, hvilka
såsom gode män eller syssloman skola vara intresserade af att vid
det borgenärssammanträde, der arfvodet bestämmes, öfva inflytande,
komma att lemna de till innehafvaren stälda fullmagterna till ett
biträde eller en vän, hvilken efter nödiga instruktioner röstar precis
så, som konkursförvaltningen det önskar.

Det är således, herr talman, efter min tanke tydligt, att/såsom
det förevarande lagförslagets grunder uti detta skrifvelseförslag äro
antydda, de icke kunna leda till någon verkligen effektiv lagändring.

* Hvad motionären och utskottet och, som jag hoppas, äfven Riksdagen
önskar, det torde vara, att inskränkning må vinnas i möjlig -

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

heten för gode män och syssloman att öfva inflytande vid bestäm- Om ändrade
mandet af deras egna arfvoden, men detta vinnes icke genom att »oT

betaga dém personligen rätten att, för sig sjelfva eller genom fullmagtfly g0^e'' män
för borgenärerna utöfva rösträtt, ty denna rösträtt kan, som sagdt, och
genom en enkel innebafvarefullmagt transporteras på annan person, syssloman
och i sådant fall lärer icke någon anmärkning kunna framställas 1
derom, att ett obehörigt inflytande gör sig gällande. (Forts)

Herr talman! På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra,
vågar jag hemställa, att herr talmannen ville för kammaren framställa
proposition å ärendets återförvisande till lagutskottet. Jag gör
detta i den förhoppningen, att lagutskottet må kunna antingen sjelft
angifva lämpligare grunder att uti skrifvelseförslaget till Kongl.

Maj:t, antyda eller ock, derest detta finnes icke vara möjligt, genom
skrifvelseförslagets neutraliserande undanrödja de säkerligen alldeles
olämpliga grunder, som nu äro i nämnda skrifvelseförslag antydda.

Häruti instämde herr Petri.

Herr Nilsson i Skärhus yttrade: Herr talman, mine herrar! Då
Första Kammaren redan antagit detta skrifvelseförslag, oaktadt
advokater äfven der sökte att bortförklara det vigtiga mål, till hvilket
utskottet med den föreslagna skrifvelsen syftar, anhåller jag om
bifall till utskottets förslag.

Herr Bruzelius: Äfven jag tager mig friheten yrka bifall till

utskottets förslag.

Den näst föregående talaren framhöll, att det önskemål, som här afses,
skulle kunna eluderas på det sättet, att den, som ville blifva vald till
syssloman, samlade fullmagter, stälda till innehafvaren, och sprede dem
till sina vänner och bekanta. Derpå vill jag svara, att det icke står
till att lagstifta så, att icke bestämmelserna i ifrågavarande hänseende
kunna kringgås.

Då här emellertid icke föreligger något annat än en hemställan
från lagutskottets sida, att Riksdagen ville, med föranledande af motionen,
lägga saken i Kongl. Maj:ts hand, synes med ett bifall härtill
allt vara vunnet, som vid detta tillfälle står att vinna.

En återremiss till lagutskottet måste jag motsätta mig, då jag
icke kan finna, att eu dylik åtgärd skulle tjena till någonting.

Jag yrkar, som sagdt, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Brystorp: Den som från landsbygden har
någon erfarenhet om konkursernas gång och dervid sett, huru en
del personer framträda med fullmagter, måste verkligen erkänna,
att en förändring i detta hänseende är nödvändig. Fullmagter uppbenitas
från banker och andra inteckniugshafvare i konkursboets
egendom, hvarefter de, som innehafva dessa fullmagter, välja sig
sjelfva till syssloman. Att resultatet häraf blir godt, är emellertid
icke alltid fallet. Dessa herrar må visserligen vara teoretiskt kun

N:o 8.

Omändrade niga män, men med praktiken är det mången gång som det kan,
rörande1 val oc^ konkursförvaltningen blir icke alltid den bästa.
af gode män Det är visserligen sant, hvad den förste talaren här nämnde, att
och fullmagterna kunna ställas på innehafvaren och sedermera placeras
på andra händer. Det äro vi icke okunniga om. Och i 60 § konkurslagen
stadgas, att icke allenast fordringsbeloppen, utan äfven de
närvarande borgenärernas antal skola vid beslut inom borgenärscorpsen
tagas i betraktande. Detta har gjort, att man hittills begagnat sig
åt den utvägen att utplantera fullmagter till kreti och pleti. Låt nu
vara, att genom detta lagstadgande icke någon inskränkning skulle
vinnas i afseende å rösträtten vid val af gode män och syssloman,
men i slutet af motiveringen uttalar sig utskottet för ett förbud för
gode män och syssloman »att vid bestämmande af arfvode för dessa
befattningar utöfva rösträtt på grund af fulimagt.» Det är just häri
klämmen ligger. I detta fall kunna icke fullmagtshafvarne sjelfva
komma och rösta till sig stora arfvoden, utan det blir hufvudmänneu,
som här fatta beslutet.

Jag anser detta förslag vara väl behöflig! och väl grundadt och
yrkar derför bifall till lagutskottets hemställan.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

sysslomän
i konkurs
m. m.
(Forts.)

Herr Anderson i Hasselbol instämde i detta yttrande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner å de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5.

Slutligen företogs handläggning ai statsutskottets utlåtande n:o5,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret.

Punkten 1.

Bifölls.

Angående Punkten 2.
aftöningen

arkivarien. Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, under förutsättning af
bifall till hvad Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen under punkt 3:o
af denna hufvudtitel föreslagit, medgifva, att vid nuvarande krigsarkivariens
afgång måtte indragas de å generalstabens stal för en
krigsarkivarie nppförda löneförmåner, 4,000 kronor jemte två ålderstillägg,
samt det lör en amanuens der uppförda arfvode, 1,800 kronor,
men deremot å samma stat uppföras följande arfvoden:

till en krigsarkivarie................................................... kronor 2,500: — *

» » bibliotekarie...................................................... » 1,000: —

» » aktuarie ............................................................ » 800: —

samt att, vid bifall härtill, minska anslaget till generalstaben, nu
251,000 kronor, med 1,500 kronor till 249,500 kronor.

N:0 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

I nämnda punkten 3:o af denna hufvudtitel både Kongl. Maj:t Angående
rörande anslaget till intendenturcorpsen föreslagit Riksdagen att medgifva,
att, för tillgodoseende af behotvet åt redogörare vid general- arkivarten.
staben, ä intendenturcorpsens stat måtte uppföras aflöning för ytter- (Forts.)
ligare en intendent af andra klassen med tillhopa 2,895 kronor, ätvensom
att den till tjenstgöring vid generalstaben placerade intendenten
måtte åtnjuta inqvarteringsersättning i likhet med hvad som vore medgifvet
de intendenter, som vore placerade å truppförband, der dylik
förmån af befälet ätujötes,

samt att, vid bifall härtill, öka anslaget till intendenturcorpsen, nu
356,179 kronor, med 2,895 kronor till 359,074 kronor.

Dessa framställningar både utskottet ansett böra i ett sammanhang
behandlas; och hemstälde:

a) att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställningar om förändring i generalstabens och intendenturcorpsens
stater, att Riksdagen medgifver, att vid nuvarande krigsarkivariens
afgång må indragas de å generalstabens stat för en krigsarkivarie
uppförda löneförmåner, 4,tXX) kronor jemte två ålderstillägg, samt det
för en amanuens der uppförda arfvode, 1,800 kronor, men deremot å
samma stat uppföras följande arfvoden:

till en krigsarkivarie......................................................... kronor 2,500,

» » bibliotekarie............................................................ ® 1,000,

» » aktuarie .................................................................. » 800,

i> » redogörare............................................................... 8 1,500;

b) att, vid bifall till mom. a), anslaget till generalstaben må i
1898 års riksstat uppföras till oförändradt belopp af 251,000 kronor;

samt

c) att, vid bifall till mom. a), anslaget till intendenturcorpsen må
i 1898 års riksstat uppföras med oförändradt belopp af 356,179
kronor.

Häremot hade reservation afgifvits af herrar Chr. Lundeberg, B.
P. P. Tamm, A. G. L. Billing, N. Fosser, I. Wijk, K Bohnstedt,
I. Kerfstedt, G. B. R Torner hjelm, grefve Pin. Klingspor och J. G.
Björlin, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Kongl. Maj:ts framställningar om förändring i intendenturcorpsens
stat och, under förutsättning af bifall dertill, om förändring
i generalstabens stat icke måtte af liiksdagen bifallas.

Efter det till en början mom. a) af utskottets hemställan blifvit
uppläst, anförde:

Herr Odhner: Herr talman, niine herrar! Med afseende å det
nu föredragna momentet ställer jag mig på samma ståndpunkt som
reservanterna. Jag yrkar således i likhet med dessa, att Kongl.
Maj:ts framställningar om förändring i intendenturcorpsens stat och,
under förutsättning af bifall dertill, om förändring i generalstabens
stat icke måtte af Riksdagen bifallas.

Hvad som förauledt mig att uppträda i denna sak är det styf -

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

,n.°dei''liga sätt. hvarpå krigsarkivet har blifvit hehandladt utaf myn
för^njs- digheterna och utaf statsutskottet. Utgångspunkten för generalstabs
arkivarien. chefens resonnenient, som ligger till grund för det hela, är visser(Forts.
) ligen utan tvifvel rigtig, den nemligen, att krigsarkivarien, för att
kunna sköta sin tjenst på ett tillfredsställande sätt, bör befrias från
det påhäng, som kallas redogöraresysslan vid generalstaben, ett uppdrag,
som icke har något synnerligen gemensamt med hans egentliga
befattning. För den, som något känner krigsarkivet, dess nuvarande
omfång och betydenhet, och för den, som känner den instruktion, som
är utfärdad för krigsarkivariens verksamhet och göromål, för honom
är det uppenbart, att krigsarkivarien icke kan sköta sin tjenst så
som sig bör, derest han icke befrias från nämnda redogöraresyssla.
Detta är fullkomligt rigtigt, men jag kan icke inse, att man, för att
vinna detta syftemål, skall behöfva till den grad försvaga hela krigsarkivets
organisation, som skett i detta förslag.

Jag ber kammaren sjelf döma på grund afföljande uppgifter.
Krigsarkivets nuvarande stat utgöres af en krigsarkivarie med lön
af 4,000 kronor jemte tvenne ålderstillägg å 500 kronor, således tillsammans
5,000 kronor, samt en amanuens, som tillika är bibliotekarie,
med 1,800 kronors lön Hvad skulle uu krigsarkivet få i stället? Jo,
eu tillförordnad krigsarkivarie med ett arfvode af 2,500 kronor, således
endast halfva beloppet af den nuvarande lönen, och så — ingenting
mera, utom det, att krigsarkivarien skulle befrias från redogöraresysslan.
Hvad amanuenslöneu beträffar, komme den att delas
emellan en bibliotekarie och en s. k. aktuarie för kommunikationsafdelningen.
Följden af den föreslagna förändringen skulle således
blifva den, att krigsarkivarietjensten icke längre skulle blifva en fast,
ordinarie befattning med eu lön, tillräcklig att föda sin man, utan
ett tillfälligt förordnande, naturligtvis för en militär eller f. d. militär.
Detta anser jag för min del vara en afgjord försämring.

Nu kan man visserligen invända, att tjensten under några år under
ordinarie krigsarkivariens tjenstledighet skötts på förordnande.

Ja, jag vet mycket vill, att man haft tillgång till en icke blott
fullt kompetent, utan utmärkt kompetent person att förestå tjensten,
och så länge han finnes att tillgå, är visserligen allt godt och väl.
Men ingen vet, huru länge denne hlir i tillfälle att fortsätta med
denna verksamhet. En duglig militär stiger i graderna och kan för
öfrigt användas i mångahanda värf. En vacker dag måste den nu
tillförordnade afgå, och huru vill man då reda sig? Någon amanuens,
som kunnat inöfvas att blifva hans efterträdare, finnes icke, ty amanuenslönen
vore ju på annat sätt använd. Man måste då förordna
en militär eller f. d militär till att uppehålla tjensten, men eu sådan
person har, åtminstone i regeln, icke fått den utbildning, som erfordras,
för att han skall kunna sköta tjensten på ett tillfredsställande sätt.
lian stannar så qvar några år, nätt och jemnt så lång tid, som han
behöfver för att någorlunda kunna sätta sig in i tjenstens detaljer,
hvarefter han lemnar rum för en annan, som då är lika oerfaren i
arkivfacket. På sådant sätt måste ju all kontinuitet, allt sammanhang
i krigsarkivets ledning gå förloradt. Det kan med ett sådant system
lätt inträffa en gång i framtiden, att det icke tinnes någon enda per -

Lördagen den 27 Februari, e. m. 43 JN:o »•

sou, som i grund känner krigsarkivet eller som är i stånd att visa
de besökande till rätta vid handlingarnas begagnande. /ör kr?gs_

Detta vore likväl mycket att beklaga, ty krigsarkivet är numera arkivarien
ett mycket värdefullt och omfattande arkiv, fullt åt de vigtigaste (Forts.)
handlingar rörande vår krigshistoria, och de besökande utgöras icke
blott af militärer, utan äfven af civila forskare. Krigsarkivet är således
icke endast ett specifikt militärt arkiv.

Man kan lätt tänka sig, huru det skulle kunna gå med arkivets
fortsatta ordnande, derest den nu föreslagna förändringen genomfördes.
Ja, det skulle till och med kunna blifva svårt att för framtiden
upprätthålla den ordning, som genom skickliga och flitiga händers
arbete redan bli 1 vit vunnen. Enda sättet att bevara och utveckla
den dyrbara institution, som kallas krigsarkivet, är enligt min mening,
att man bibehåller krigsarkivarietjensten i samma ställning som hittills,
men befriad från den förut omtalade redogöraresysslan. Endast
på sådant sätt vinner man efter min tanke garanti för, att krigsarkivet
allt framgent kommer att vårdas af eu vetenskapligt utbildad
och vederbörligen skolad arkivman, som uteslutande kan egna sig åt
denna tjenst.

Det är på dessa grunder, herr talman, som jag ber att få yrka
bifall till reservationen; och jag ber tillika att fa meddela kammaren,
att denna reservation redan blifvit af Första Kammaren bifallen, som
jag tror mig veta, utan omröstning.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall deremot be att få
yrka bifall till utskottets förslag, .lag tror verkligen, att den föregående
värde talaren icke med skäl kan säga, att utskottet gjort
sig skyldigt till någon styfmoderlig behandling af krigsarkivet, dä
utskottet ju för sitt förslag kunnat stödja sig på de tvenne auktoriteter,
som väl stå saken närmast. Såväl t. f. chefen för
generalstaben som statsrådet och chefeu för kongl. landtförsvarsdepartementet
hafva tillstyrkt krigsarkivarielönens utbytande emot ett
arfvode. Under sådana förhållanden synes det mig, att man icke med
skäl kan säga, det utskottet af sig sjelft kommit fram med denna
sak, då utskottet har följt den tanke, som i statsrådsprotokollet uttalats,
och tillstyrkt allt, hvad Kongl. Maj:t i denna punkt begärt.

Endast derutinnan skiljer sig utskottets förslag från Kongl. Maj:ts,
att Kongl. Maj:t, sedan redogöraresysslan blifvit skild från krigsarkivarietjensten,
vill hafva en intendentsbefattning, under det att
utskottet anser, att äfven denna redogöraresysslas innehafvare kan
erhålla arfvode Detta är, som sagdt, det enda afseende, hvari utskottets
förslag skiljer sig från Kongl Maj:ts, och jag tror, att
utskottets uppfattning godt kan försvaras.

Jag hade förestält mig, att ingen invändning här skulle förekomma
med afseende på krigsarkivarie-, bibliotekarie- och aktuarietjensterna,
ty angående dessa förekommer ju i utskottets förslag
ingenting annat, än hvad Kongl. Maj:t sjelf föreslagit, och att det
här endast skulle blifva tal om redogöraren, till hvilken utskottet
endast velat anvisa ett arfvode, under det att Kongl. Maj:t velat
hafva eu tjensteman pa stat. Jag tror nu, att frågan bäst löses på

N:0 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

aflöning*™ sätt utskottet föreslagit. Sker ett utslag nu, hafva vi frågan
för krigs- o tost-, , ^et ar ™ högst sannolikt, att den kommer igen i ett
arkivarien. sämre skick i förhållande till den uppfattning, vi hafva: att de or(Forts.
) dinarie tjenstemännens antal icke bör ökas.

Den värde talaren erkände ju sjelf, att denna arkivariebefattning
under många år uppehållits af en annan person än den ordinarie
innehafvaren och för ett betydligt mindre arfvode än lönens belopp,
pen nu föreslagna förändringen innebär således ingenting nytt, utan
är endast ett fastslående af det, som fortgått i många år, och'' detta
är förmodligen orsake.i till att Kongl. Maj:t nu framkommit med
detta förslag.

Jag ber, som sagdt, att fa yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Höjer: Jag skall deremot anhålla att till alla delar få
instämma med riksarkivarien Odhner, både i hans resonnement och
i hans yrkande. Det är visserligen något ovant för mig att på
samma gång få yrka bifall till en åsigt, som blifvit omfattad af
Första Kammarens reservanter, men ett undantag skall någon gång
göras, och jag ber att få göra det nu.

Det högt ärade statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet
bar, såsom berrarue se såväl af statsutskottets betänkande
som af Kongl. Maj:ts proposition, gjort till sitt det förslag,
som blitvit tramstäldt af den tillförordnade chefen för generalstaben.
Heir stats!ådet och chefen för kong!, landtförsvarsdepartementet anser
detta generalstabscbefens förslag vara mycket lyckligt funnet. Jag
tillåter ^mig att i det fallet vara af en alldeles motsatt mening. Jag
anser för min del och på de skäl, som min högt ärade vän herr
Odhner nyss anfört, generalstabschefens förslag i högsta grad olyckligt
funnet.

1 en hufvudpunkt skall jag naturligtvis vara med om ett bifall
till statsutskottets hemställan, i den nemligen, som handlar om redogörarebefattningens
skiljande från krigsarkivarietjensten. Detta är
en punkt i förslaget, som jag tror, att kammarens ledamöter något
hvar få lof att hålla på. Likaledes kan jag dela statsutskottets
uppfattning deri, att denna redogörarebefattning utan olägenhet kan
uppehällas af en officer eller för detta militär emot ett arfvode af
1,500 kronor. Jag är icke kompetent att bedöma de göromål, som
skola åligga denne redogörare, men i detta fåll litar jag såväl på
herr statsrådet och chefens för kongl. landtförsvarsdepartementet
som på statsutskottets omdöme. Herr statsrådet och statsutskottet
skilja sig visserligen i en väsentlig sak så till vida, som herr statsrådet
och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet vill, att redogöraren
skall förvandlas till en ny intendent på ordinarie stat, under
det att statsutskottet anser, att han kan fullgöra sitt uppdrag utan
att han erhåller en sådan ställning. Jag tror för min del, att kammaren
utan alltför mycken rask kan ansluta sig till statsutskottets
uppfattning.

För mig är emellertid sjelfva krigsarkivarietjensten hufvudsaken.
Jag kan icke se annat, än att det vore att sätta krigsarkivets bestånd

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

på spel eller åtminstone att riskera dess normala utveckling, om
man stälde hela denna vigtiga institution, som går framåt och blir
allt kraftigare, på ett slags förordnande genom att låta den skötas
af en extra ordinarie tjensteman, hvilken dertill ovilkorligen skulle
vara militär eller för detta militär. Jag tror, liksom min högt ärade
vän herr Odhner, att, skola vi tillgodose krigsarkivets bästa, kompetensen
för att blifva krigsarkivarie icke bör bestå deruti, att man
är eller har varit militär, lika litet som jag funnit det lämpligt, att
kompetensen till embetet, då den nuvarande innchafvaren erhöll
platsen, bestämdes till nflagd juridisk examen. För min del kan jag
icke finna annat, än att det gifvetvis är en enda kompetens, som bör
fordras för denna befattning, och det är den att vara skolad som
arkivman. År det en militär, som uppfyller detta vilkor framför alla
andra, så må man nämna honom till krigsarkivarie; är det deremot
en civil person, som är den mest meriterade, då synes det mig alldeles
klart, att han bör nämnas Men icke bör det fordras att vara
militär eller för detta militär såsom en oundviklig kompetens för att
sköta en befattning, som enligt min uppfattning till sin natur är först
och främst civil.

Det är således i två punkter, som jag skiljer mig från det högt
ärade statsrådet och chefen för kong!, landtförsvarsdepartementet.
För det första vill jag hafva krigsarkivarien i alla afseenden, således
äfven med hänsyn till aflöningsförbållanden, stående på ordinarie stat,
såsom tills dato varit fallet, och för det andra anser jag, att kompetensen
till platsen endast skall vara den att vara skolad såsom
arkivman.

Jag ber således, herr talman, att få ansluta mig till herr Odhners
yrkande.

Angående

aflöningen

för krigs arkivarien.

(Forts.)

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Kappe: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag ber att få
fästa uppmärksamheten derpå, att, såväl i t. f. generalstabschefens
underdåniga skrifvelse i frågan som äfven i mitt anförande till statsrådsprotokollet,
hufvudvigten är lagd på att skilja krigsarkivarie- och
redogörarebefattningarna från hvarandra. Det ifrågasättes af Kong!.
Maja, att för redogörarebefattningen skulle anställas eu särskild tjensteman
på stat. Att gå så långt som att föreslå både arkivarie- och
redogörarebefattningarnas besättande med personer på ordinarie stat,
det vågade man sig icke på. Man såg i det förhållandet, att krigsarkivarietjensten
under många år upprätthållits på sätt som det nu
är fråga om att definitivt bestämma — och det på ett förtjenstfull!
sätt — en möjlighet att lösa frågan. Men jag medgifver, att, om man
på förhand vetat, att meningarna inom Riksdagen angående möjligheten
att ordna redogörarens ställning varit så bestämda ''i den rigtningen,
att det för honom endast borde blifva ett arfvode, t. f. genera
Istabschefen utan tvifvel icke skulle hafva kommit fram med det
förslag, han nu framstält; och åtminstone skulle jag under sådana förhållanden
icke hafva tillstyrkt Kong! Maj:t att indraga den lästa
krigsarkivarietjensten.

N:o 8.

An g åen dt
aflöningen
för krigsOrkivnrien.

(Forts.)

Lördagen den 27 Februari, e. m.

Herr Boethius: Jag har kanske icke tillräcklig insigt om hurudana
denne redogörares åligganden äro, men det förefaller mig, som
om verkligen krigsarkivariens uppgift vore vigtigare. Jag är i likhet
med herrar Odhner och Höjer öfvertygad om, att arkivet skulle komma
att blifva lidande på den föreslagna anordningen. Och i likhet med
herr Höjer har jag känt mig stött af de kompetensbestämmelser, som
för den ifrågavarande arkivariebefattningen uppstälts, eller att innehafvare!)
af densamma skall vara militär eller f. d. militär. Det är
visserligen sant, att militärer på ett utmärkt sätt skött krigsarkivariebefattningen,
men det hafva de icke gjort derför, att de varit militärer,
utan derför att de haft kompetens såsom arkiv!jenstemän. Hvad
som således fordras för att kunna sköta krigsarkivet är kompetens
såsom arkivtjensteman; sedan mä personen vara militär eller civil.
Och särskild! betänklig blir den föreslagna koiupetensgrunden, om
aflöningsförhållandena komma att blifva såsom de föreslagits. Ty då
blir det fara värdt, att uppdraget att sköta krigsarkivariebefattningen
användes såsom en tillfällig löneförbättring för någon ung militär eller
någon f. d. militär. Men huru kommer det dä att gå med arkivets vård?
Man borde väl tycka, att den person, som nu på förordnande sä väl
skött detta vigtiga värf, borde kunna tänka sig möjligheten att erhålla
platseu, när den blifver ledig. Om så sker, då bär man goda
garantier för att krigsarkivariebefattningen verkligen blifver väl skött.

Då således den anordning i förevarande hänseende, som föreslagits
af Kongl. Maj:t, icke synes mig betryggande, och utskottets
förslag icke heller synes mig vara det, då bär icke är något periculum
in mera, utan vederbörande mycket väl kunna hafva tid på sig
att tänka på saken ett år till, skall jag, herr talman, be att fä yrka
afslag å såväl Kongl. Maj:ts som utskottets förslag och bifall till reservationen.

Herr E. Carlson i Göteborg: Herr grefve och talman, miue herrar!
1 likhet med den förste ärade talaren på stockholmsbänken, hvilken i
en fråga som denna i framstående grad kan kallas sakkunnig, finner jag,
att krigsarkivet i Kongl. Maj:ts proposition blifvit mycket styfmoderligt
behandladt. Jag beklagar lifligt, att en sådan kongl. proposition
kunnat framkomma som deri, hvilken återfinnes i statsverkspropositionen
under fjerde kufvudtiteln mom. 1 och 3. Jag beklagar det
derför, att den utredning, som der förekommer, är särdeles bristfällig
och mera egnad att inveckla än att utveckla saken. Jag beklagar
det framför allt derför, att jag befarar, att ett bifall till denna proposition
skulle kunna komma att för krigsarkivet medföra högst betänkliga
följder, ja, hämma den löftesrika utveckling, i hvilken denna
vigtiga institution för närvarande befinner sig.

Dess*# betänkligheter hafva icke blifvit häfda genom det yttrande,
som jag nyss haft tillfälle att från statsrådsbäuken åhöra. Herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, som med all
rätt önskar att från krigsarkivariesysslan afsöndra de dermed förbundna
ekonomiska funktionerna, synes nemligen allt igenom betrakta
saken på det sättet, att intendenturfrågan här är hufvudsak och
krigsarkivariefrågan en mycket underordnad bisak.

N:o 8.

Lördagen den 27 Eebruari, e. m.

Då jag- under mitt historiska forskningsarbete haft många tillfallen Angående.
att komma i beröring med krigsarkivet och lära känna förhållandena förlcrig™
der, skall jag tillåta mig att lemna några närmare upplysningar an- arkivancn.
gående arten och beskaffenheten af denna institution, upplysningar, (Forts.)
som måhända kunna intressera herrarne och vara af nytta vid bedömandet
af den föreliggande frågan.

Krigsarkivet är en jemförelsevis ung institution. Det grundar
sig på kongl. brefvet af den 5 december 1873, hvilket bestämde
grunddragen af dess blifvande organisation och för detsamma faststälde
en öfvergångsstat. Följande år, 1874, utnämndes den första
krigsarkivarien, för hvilken den enda kompetensbestämmelsen blef,
att han skulle hafva aflagt examen till rättegångsverken; hvarjemte
—■ besynnerligt nog — stadgades, att han skulle vara redogörare vid
generalstaben. År 1878 uppläts jordvåningen i generalstabens hus
å Riddarholmen för den krigshistoriska afdelningen af nämnda stab,
och der finnes nu krigsarkivet inrymdt i hela den ena flygeln och
halfva den andra af nämnda våning.

För att gifva ett begrepp om krigsarkivets betydelse och storlek
vill jag nämna, att enligt officiella uppgifter längden af arkivets
löpande hyllor med handlingar utgör 2,7 kilometer eller mer än V*
mil, af kvilka handlingar ännu icke ens hälften äro ordnade, men
de öfriga ännu oordnade eller endast i klump ordnade efter ämnen.

Vidare förvaras i krigsarkivet öfver 10,000 kartor, dels topografiska
kartor, dels ock plankartor öfver lastningar och städer samt bataljplaner,
hvilka allesammans äro ordnade och förtecknade och utgöra
en samling af oskattbart värde för vår historia. Der finnes slutligen
äfven en biografisk afdelning, ordnad i bokstafsföljd och innehållande
uppgifter rörande omkring 30,000 personer.

Krigsarkivet är, såsom af det sagda torde inses, af vigt icke
blott för den militärvetenskapliga utbildningen, utan det begagnas
äfven flitigt af allmänheten. Detta kan jag styrka genom officiella
uppgifter om de besökandes antal under de senaste åren. Enligt
uppgifter, lemnade från krigsarkivet, utgjorde antalet besök derstädes år
1892: 359, 1893: 438, 1894: 510, 1895: 504 och uppgick i fjol till 674.

Således har antalet besökande nära fördubblats under de sista 5 åren.

Snart hafva 19 år förflutit, sedan krigsarkivet började mottaga
de rika samlingarna från krigskollegium, hvilka sedan vunnit tillökning
från flera andra håll, så att krigsarkivet hastigt växt ut till en
institution af högt värde för vår historiska forskning. För arkivets
ordnande har under de gångna åren mycket uträttats under ledning
af nitiska och sakkunniga personer. Men ofantligt mycket arbete
återstår, innan krigsarkivet kan sägas hafva blifvit på ett tidsenligt
sätt ordnadt och försatt i ett sådant skick, att forskaren der snabbt
och säkert kan finna hvad han söker. Ännu är blott en ringa del
af vägen till målet tillryggalagd och en god del återstår. Men erkännas
måste, att arkivet befinner sig i eu för framtiden lofvande
utveckling, hvilken ej bör genom olämpliga administrationsåtgärder
af bry tas.

Jag har velat anföra delta, för att herrarne fullständigt skola
kunna fatta nödvändigheten deraf, att eu institution af så värdefull

N:o 8. 48 Lördagen den 27 Februari, e. m.

Angående, art och så betydande omfattning som vårt krigsarkiv, för att rätt
för^kriqs- v^rc*as> klöfver sin egen man. Det torde ock vara uppenbart, att en
arkivarien. dyrbar samling — om den icke skall förfuskas, utan på ett
(Forts.) lämpligt sätt göras tillgänglig för allmänheten — krafvel- icke blott
sin egen vårdare, utan äfven en sådan, på hvilken måste sättas ganska
höga kompetensfordringar både i afseende på vetenskaplig utbildning
och framför allt i afseende på praktisk arkiverfarenhet, såsom här
redan förut på sakkunnigt sätt af flere talare blifvit påvisadt.

Men om detta medgifves, är det också klart, att krigsarkivariebefattningen
icke lämpligen kan, såsom i den kongl. propositionen
föreslås, anförtros åt en extra ordinarie tjensteman med ett arfvode
af 2,500 kronor, eller mindre än här i förmiddags från många håll
ansågs skäligt att gifva en liskeriindendent, hvilken dock skulle få
två ålderstillägg. Till denna arkivariebefattning måste brukas eu
person med särskilda fackinsigter, som gör arkivets vård och ordnande
till sin lifsuppgift, och en sådan person finner man icke för
ett pris af 2,500 kronor.

Det torde vara lika omöjligt att kommendera en löjtnant eller en
ryttmästare att sköta en arkivariebefattning som att sätta en arkivarie
i spetsen för en sqvadron, under vanliga förhållanden åtminstone,
det vågar jag påstå. Undantag kunna gifvas i enstaka fall,
det erkännes. Men en fluga gör ingen sommar, och bestämdt origtigt
torde vara att bygga krigsarkivets framtida organisation på
personliga förhållanden i stället för på sakliga skäl.

Hvad kan det då vara, som förmått herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet att framkomma med ett så föga ändamålsenligt
förslag som att från generalstabens stat afföra den nuvarande
ordinarie krigsarkivarielönen för att i stället ersätta denna
med ett svagt arfvode åt en extra ordinarie embetsman, hvartill man
uppenbarligen afser att begagna en för detta eller i tjenst varande
militärperson? Jo, det är tydligen — såsom vi nyss erfarit — en
önskan hos vederbörande att för billigt pris kunna åstadkomma en
intendent till på intendenturcorpsens stat. Huruvida en sådan tjensteman
är nödvändig eller ej, skall jag här icke inlåta mig på, då tillräcklig
utredning i det afseende! icke föreligger. Jag anser det
mycket möjligt, att, om — såsom tillbörligt är — krigsarkivarien
befrias från sina hittillsvarande ekonomiska bestyr, det kan blifva
nödigt att vidtaga en åtgärd i sådan rigtning, som statsutskottet föreslagit.
Men hvarför skall krigsarkivet för sådant ändamål få sitta
emellan? Kan det väl sägas vara ett lämpligt tillvägagångssätt att,
ekonomiskt taget, dela eu ordinarie krigsarkivarie midt i tu, .och af
den ena halfvan göra eu intendent eller en redogörare? Är det
icke fara värdt, att resultatet af ett sådant tillvägagående blir mer
eller mindre misslyckadt eller — för att tala på affärsspråk, då här
synes vara fråga om affär — »billig und schlecht»? Särskilt lär
krigsarkivet af en dylik anordning komma att lida till sin utveckling,
då det hvarken i vetenskapligt eller i praktiskt afseende kan
vara belåtet med den portionsersättning eller, rättare sagdt, ration
— som sålunda skulle tillmätas det.

Vida naturligare synes det mig ha vant, om herr statsrådet och

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

chefen för landtförsvarsdepartementet låtit krigsarkivets stat få qvarstå
orubbad, och i vanlig ordning begärt ett särskild! anslag för en intendent
eller räkenskapsförare, om så befunnits nödigt. Detta behof
ver ju icke kräfva någon stor uppoffring från statens sida, ty
en dylik ekonomisk syssla torde väl — vida lämpligare än en krigsarkivariebefattning
— kunna skötas af en inkommenderad officer
med ett tilläggsarfvode. Och något kan det väl ändå vara Riksdagen
värdigt att offra för eu så vigtig kulturinstitution som krigsarkivet,
icke minst i en tid, då statsinkomsterna flyta rikligt, och då man
anslår stora summor till det aktiva försvaret.

Jag vill särskild! fästa uppmärksamheten derpå, att här icke är
fråga om att inrätta någon ny arkivarietjenst, utan endast att bibehålla
en gammal, sådan den är. Jag tror också, att den saken utan
någon större kostnad för statsverket skall kunna på lämpligt sätt
anordnas, om den tages i förnyadt öfvervägande. Mer än väl förstår
jag, att majoriteten i statsutskottet — i det intrasslade skick hvari frågan
förelåg — kunnat låta beveka sig att med någon jemkning i
hufvudsak gå med på hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Men i en tid,
då en ovanlig harmoni och samstämmighet i afseende på anslagsfrågor
under 4:de hufvudtiteln är rådande inom statsutskottet, är
det dock märkligt, att denna punkt är den enda, der en reservation
från 10 utskottsmedlemmar framkommit, hvilken reservation, såsom
bekant, vunnit Första Kammarens bifall. Jag tror också, att det
vore denna kammare värdigt att fatta ett liknande beslut för att
sätta Kongl. Maj:t i tillfälle att till ett kommande år framkomma
med ett bättre genomtänkt förslag i ämnet.

Herr grefve och talman! På grund af hvad jag nu anfört yrkar
jag, i likhet med flera föregående talare, afslag å utskottets hemställan
och bifall till reservanternas förslag i denna punkt, under
förväntan, att regeringen till ett kommande år inkommer med nytt
förslag i ämnet, som kan för krigsarkivets framtida bestånd och
ändamålsenliga vård vara mera betryggande än det nu föreliggande.

Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet med an ledning

af den siste ärade talarens yttrande, att krigsarkivet hade
ett sådant omfång, att hyllornas längd uppgick till 2 kilometer. Inom
statsutskottet uppgafs, att de hade 5 kilometers längd, och nu kortar
denne talare af dem till 2 kilometer. Snart kommer kanske någon
annan och kortar af dem ännu mera. Vid sådant förhållande är det
ju ännu mera skäl att antaga utskottets förslag. Samme talare
frågade äfven, hvarför krigsarkivet skulle få sitta emellan. Jag
tycker icke, att det, om utskottets förslag antages, får sitta emellan
alls. Herrarne, som tala för reservationen, ha ju sjelfva sagt, att
det har utvecklat sig orimligt på de sista åren; men just under
dessa år har krigsarkivarietjensten upprätthållits af en militär för
ett arfvode. Vidare bär det framhållits, att arkivarietjensten icke
kommc att blifva skött på ett tillfredsställande sätt, om den icke
bibehölles på ordinarie stat. Men hvem borgar lör att den, som får
tjenstfri på ordinarie stat, icke om ett eller annat år kan blifva
oduglig att skiita den; och då måste den ju åter upprätthållas på
Andra Kammarens Prot. 1897. Avo. 8. 4

Angående

aflöningen

för kriga arkivarien.

(Forts.)

N:0 8.

Angående

ajiuningen

för krigs arkivarien.

(Forts.)

Lördagen den 27 Februari, e m.

förordnande. Det är icke heller säkert, att, om tjensten besättes med
ordinarie innehafvare, denne person blifver lämplig för densamma.
År det icke då bättre att hafva befattningen på extra stat, så att
man när som helst kan få en lämplig person att sköta den. Jag
tycker derför, att de skäl, som anförts mot utskottets förslag, icke
äro hållbara. Hafva herrarne inga andra och bättre skäl att komma
fram med, då tror jag att dessa icke äro mycket att hålla på.

Jag kan icke heller tro, att vederbörande, herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet och generalstabschefen, vilja
arkivet så illa som herr Carlson sade, att det skulle gå dermed, om
Kongl. Majds proposition bifölles, utan de vilja nog, att det skall
komma att utveckla sig på samma sätt som hittills. Nu framgår det
mycket tydligt af de herrars anförande, som tala mot Kongl. Maj:ts
proposition, att hela saken är, att de vilja hafva arkivariebefattuingen
på ordinarie stat. Men om så kommer att blifva, då kommer nog
den tjensten att blifva mycket dyrbar, tv då få vi betala både lön,
tjenstgöringspenningar, ålderstillägg och pension. Jag anser derför,
att det förslag till frågans lösning, som Kongl. Maj:t framlagt, är
mycket lyckligt funnet. Och hvad beträffar skälet att utskottet afstyrka
att för redogörarebefattningen skulle uppföras på ordinarie
stat en ny intendenturtjensteman, tror jag, att det icke är något, som
talar för afslag å utskottets förslag.

Då, såsom nämnts, inga skäl framhållits, som tala för att vi böra
frångå utskottets hemställan, och ett antagande af reservanternas
förslag säkerligen kommer att medföra större utgifter, än vi nu
kunna förutse, skall jag fortfarande yrka bifall till utskottets förslag.

Jag vill tillika till herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
uttala ett erkännande derför, att herr statsrådet kommit
fram med detta förslag till lösning af frågan om ett tillgodoseende
af krigsarkivets vård mot skäligt arfvode.

Herr Odhner: Det enda egentliga skäl, som herr vice talmannen
anförde såsom ytterligare stöd för utskottets mening, var, såvidt jag
kunde finna, att krigsarkivariebefattningen under ordinarie innehaafvrens
tjenstledighet några år skötts på förordnande af en militär
och detta på ett mycket tillfredställande sätt, och att derför tjensten
allt framgent borde kunna skötas på förordnande. Han synes ej
hafva observerat ett och annat, som jag påpekade i mitt förra anförande.
Jag erinrade då, att om den militär, som nu är tillförordnad,
är en för befattningens skötande väl qvalificerad person, så torde
detta utgöra ett undantagsfall. Det är tydligt, att en militär har en
helt annan verksamhetsfer, ett helt annat mål än att registera och
ordna gamla handlingar samt biträda den allmänhet, som i krigsarkivet
gör forskningar. Det finnes säkert ej många militärer med
ett sådant skaplynne, att de vilja för längre tid egna sig åt uppgiften
att sköta ett arkiv. Jag vidhåller derför, att man måste söka
en bättre garanti för krigsarkivets vederbörliga vård, än den som
ligger i ett antagande af Kongl. Maj:ts förslag. Eu sådan finner
jag endast deri, att arkivariebefattningen fortfarande kommer att
blifva på ordinarie stat. Det kan nog vara sant, att man till en sådan

N:0 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

befattning någon gång kan komma att göra ett olämpligt val; men
icke kan ett eller annat sådant misstag vara något skäl för att staten
skulle ställa sina ordinarie fenster på förordnande.

Jag ber äfven att få fästa kammarens uppmärksamhet derpå,
att, om jag fattade herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
rätt, han i denna fråga stälde sig så, att han skulle utan
svårighet finna sig deri, om kammaren fattade samma beslut som
Första Kammaren, så mycket mer som den af Kongl. Maj:t äskade
nya redogörarebefattningen enligt utskottets förslag skulle bortfalla.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr E. Carlson i Göteborg: Herr grefve och talman, mine
herrar! Jag har i väsentliga delar blifvit förekommen af den siste
ärade talaren, men ett par ord skall jag dock anhålla att som genmäle
få rigta till herr vice talmannen.

Han yttrade, att jag skulle hafva sagt, att längden af löpande
hyllor i krigsarkivet skulle vara 2 kilometer. Jag sade emellertid
öfver 2,7 kilometer, och för rigtigheten af denna uppgift vill jag
mot vice talmannens högt vördade auktoritet sätta en annan auktoritet,
som i denna fråga torde få gälla högre, nemligen ett officielt utlåtande
af den 30 januari 1896, afgifvet af major Stedt, afdelningschefen
för generalstabens krigshistoriska afdelning, ett utlåtande, som jag
här håller i min hand och ur hvilket jag hemtat den ifrågavarande
siffran, liksom flera andra i mitt förra yttrande lemnade sifferuppgifter.
Herrarnc kunna alltså sjclfva kontrollera dem, om så önskas.

Men för öfrigt skulle ju herr vice talmannens uppgift, om den
vore rigtig, vara ytterligare ett argument till förmån för min åsigt.
Ty om hyllängden i arkivet uppginge ända till 5 kilometer och
arkivet alltså vore mera omfattande än jag påstått, då behöfdes ju i
ännu högre grad en särskild och väl förfaren tjensteman att hålla
arkivet i tillbörlig ordning, såsom jag yrkat.

Medan jag har ordet, skall jag äfven tillåta mig att erinra om
herr vice talmannens här om dagen under debatten om mellaurikslagen
till oss stälda uppmaning: »varer svenske». Jag vet knappast,
om denna uppmaning skulle behöfva genljuda i en sådan församling
som vår. Men det vet jag, att, skall det ligga någon mening i orden,
måste de fattas så, att vi i alla frågor böra sätta fosterlandets intressen
högre än alla andra, och det ej mindre, då det gäller kulturfrågor,
än då det gäller tullfrågor. Jag frågar: kan det verkligen
anses värdigt för ett land med så stora och ärorika minnen som
Sverige att sätta sitt krigsarkiv på extraordinarie stat och sålunda
försvaga en vigtig kulturinstitutionV

Herr grefve och talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr A. Hedin: Under debatten har upplysts, att Första Kammaren
afslagit såväl Kongl. Maj:ts proposition som statsutskottets
förslag. Jag förmodar derför, att, hvilken utgången än må blifva i
denna kammare, frågan för denna gång förfallit, då här icke lär
kunna blifva fråga om någon gemensam votering, för såvidt icke
den grundlagstolkuing komme att i detta fäll göra sig gällande,

Angående

aflöningen

för krijjs arkivanen.

(Forts.)

N.o 8.

Angående

ajiöningen

för krigs arkivarien.

(Forts.)

52 Lördagen den 27 Februari, e. m.

hvilken, visserligen alldeles i strid med mina åsigter i ämnet, vid
flera föregående tillfallen ländt till regel för Riksdagens handlingssätt.
Så till vida torde det kunna vara af mindre vigt, hvad kammaren
nu besluter. Men jag tillåter mig fästa uppmärksamheten derpå, att,
äfven om så icke vore, som jag nu förutsatt, kammaren näppeligen,
efter hvad vid diskussionen förekommit, kan hafva något annat val
än att alslå statsutskottets hemställan. Det framgick efter mitt förmenande
alldeles oförtydbart af chefens för landtförsvarsdepartementet
yttrande, att en hufvudförutsättning för Kongl. Maj:t förfelats
i följd af det bestämda motstånd — jag tror hans uttryck var så —
som inom riksdagen yppat sig mot Kongl. Maj:ts förslag, att en ny
tjensteman inom intendenturcorpsen skulle tillsättas. I det afseendet
anser jag, att statsutskottet gjort en mycket god gerning genom att
delvis bringa denna sak på rätt spår, då statsutskottet vägrat biträda
förslaget om att med en ytterligare tjensteman öka en corps, som
redan torde vara öfverflödigt talrik. Emellertid framgår det af herr
statsrådet och chefens för landtförsvarsdepartementet yttrande enligt
min tanke otvetydigt icke endast att han, såsom en ärad kamrat på
stockholmsbänken yttrade, väl kan taga ett års tid på sig för att
vidare fundera på saken, utan att Kongl. Maj:t i sjelfva verket beböfver
och bör få ett års tid att fundera närmare på saken, sedan
han nu genom statsutskottets, såsom jag nämnde, lyckliga ingripande
i frågan om intendenturtjenstemännens antal fått en nyttig anvisning,
i hvilken rigtning denna frågas lösning bör gå.

Herr vice talmannen Danielson: Jag kan icke underlåta att,
mot hvad professor Carlson ifrån Göteborg sade, då han ville tyda mitt
yttrande för några dagar sedan såsom tillämpligt på denna fråga,
framhålla, att detta icke går an.

Kunna vi icke visa oss vara svenske på annat sätt än genom
att uppföra tjensteman på ordinarie stat, så tror jag icke det är
mycket värdt dermed.

Öfverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf, enligt de gjorda
yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets ifrågavarande
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till den af
herr Lundeberg m. fl. afgifna, vid punkten fogade reservation; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den senare propositionen. Votering blef emellertid
begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande voteringsproposition:

Den, som, beträffande mom. a) i andra punkten af statsutskottets
förevarande utlåtande n:o 5, bifaller den vid detta moment afgifna,
utskottets betänkande vidfogade reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 27 Februari, e. m. 53 N:o 8.

Vinner Nej, har kammaren bifallit hvad utskottet i nämnda
moment hemstält.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 88 ja, men
99 nej; och hade kammaren alltså bifallit hvad utskottet uti ifrågavarande
moment hemstält.

Mom. b) och c).

Biföllos jemväl.

Punkterna 3—14.

Biföllos.

Punkten 15. Angående

utbetalning

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 23) hade herr vämpliqtiqs
A. G. Jönsson i Mårarp yrkat, att Riksdagen måtte för sin del be- daggjiömng.
sluta, det beväringsman, som utan eget förvållande blefve urståndsatt
att vapenöfvas hela den lagstadgade öfningstiden, måtte utfå de 30
öre per dag för den tid han undergått öfning, hvilka skolat insättas
i postsparbanken, i fall öfningen fortgått i 90 dagar; samt att rättsinnehafvare
till beväringsman, som utan eget förvållande aflidit, innan
stadgad öfningstid hunnit för ändamålet användas, måtte likaledes
berättigas att i stadgad ordning uppbära 30 öre för hvarje den aflidnes
öfningsdag.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen ej måtte föranleda
någon Riksdagens vidare åtgärd.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Jönsson i Mårarp: Ofta förekommer i det dagliga lifvet
något, som kallas laga Förfall Det har fått detta namn, emedan det
erkännes af lagen. Den, som utan eget förvållande är af oöfvervinneliga
omständigheter hindrad att fullgöra en pligt, kan vanligtvis
påräkna ursäkt för det af lagen. Detta vill jag tillämpa på den fråga,
som jag upptagit i min motion. Senaste urtima Riksdagen beslöt,
att af de 50 öre, som skulle lemnas såsom dagaflöning åt beväringsmännen,
30 öre skulle sättas in i sparbank för att efter fullgjorda
90 dagars öfning sedan lemnas till beväringsmännen, då de hade
hemkommit till sina hemorter. Nåja, det äro de ganska belåtna med
enligt mitt förmenande. Men det händer en och annan gång och
kommer att hända, att en beväringsman genom olyckshändelse blir
urståndsatt att fullgöra hela vapenöfningsskyldigheten. Han gör sitt
första möte och gör det kanske med lust och framtidsutsigter. Det
är ett godt krigarämne. Men sedan han kommit hem mellan mötena,
kommer han ut för en olyckshändelse. Han kanske förlorar sina ögon
genom ett sprängskott, eller förlorar han en eller annan lem i någon

N:o 8. 51 Lördagen den 27 Februari, e. m.

Angående maskin. Ja, vi veta, att olyckan i det dagliga lifvet lärår öfver allt,
utbetalning särskild! för den, som skall förrätta kroppsarbete. Då är frågan, om
värnpligtigs ''c^c denne yngling bör hafva rätt att uppbära de 20 kronor 40 öre
dag aflöning, eller något deråt, som lian borde hafva haft för sitt första möte efter
(Forts.) fullgjorda vapenöfningar. Ja, det torde vara något att tänka på, om
icke det vore rättvist. — Vidare kommer nog att hända och har
händt, att någon beväringsyngling med döden afgår mellan mötena.
Nå, då kan någon anmärka: då behöfver han icke de penningar, han
skulle fått. Men han kanske har gamla föräldrar, efterlefvande moder
eller enka, som behöfva dessa slantar. Jag har sjelf blifvit till
frågad af föräldrar till en afliden beväringsman, om de ej kunde få
ut de styfrar, som voro intjenade af deras son. Jag bar svarat, att
det då nog ej kunde gå. Och så har jag nu föreslagit ändring i
hithörande bestämmelser derhän, att dylika medel skulle kunna utfås
på det sätt jag föreslagit. Och jag hoppas, att denna kammare, som
ju gjort sig känd för att icke kasta bort penningar, men också gjort
sig känd för att vara ömsint, der hjelp behöfts, och som anslagit
pensioner till tjensteman, som icke varit berättigade att erhålla sådana,
kommit i håg äfven deras enkor och döttrar, ja, till och med
jernväg8arbetare, skall vara böjd för att bifalla hvad jag föreslagit i
min motion.

Jag anser det rättvist och billigt, och derför yrkar jag bifall till
motionen.

Herr vice talmannen Danielson: Jag vill nämna, att på afdelningen
voro vi alla ense om att hvad herr Jönsson föreslagit i motionen
var mycket beaktansvärdt, så i det fallet rådde icke mer än
en mening, men deremot beträffande möjligheten att gå fram på den
väg herr Jönsson antydt rådde tvifvel. Ty det är mycket svart, att
i fall, som i motionen afses, kunna styrka, när det verkligen varit
laga förfall och icke ett förfall, som föranledts af andra orsaker. Detta
är naturligtvis en svårighet, som ofta kan förekomma.

Hvad deremot beträffar motionen i den del, som afser att medlen
skulle tillfalla en afliden beväringsmaus slägtingar, så tyckte
vi, att detta var stridande mot den princip, som vi bestämde 1892,
då den här frågan löstes, ty då ansåg man dessa medel icke som
något arf, utan att de skulle betalas till beväringsmannen sjelf. Således
kunde vi icke gerna gå den vägen heller.

Af dessa två skål ansåg man sig icke kunna bifalla motionärens
förslag, ehuru man naturligtvis uppfattade det behjertansvärda i motionens
syfte. Dertill kom att vi ännu icke äro öfver sjelfva öfvergångsförslaget
ifråga om den afskrifning som egentligen föreligger, och då
tyckte man inom afdelningen och äfven inom utskottet, att man icke
kunde tillstyrka hvad motionären ifrågasatt,

Det är, som sagdt, hufvudsakligen dessa skäl, som utgjorde hinder
för bifall.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Jönsson i Mårarp: Då vill jag nämna, att hvad bevis ningen

vidkommer, förefaller den mycket enkel. Prestbevis eller be -

,\:o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

vis af kommunalmyndighet äro till fyllest, ty någon vidlyftig utredning Angående
behöfves väl icke för det fall att t. ex. en yngling dör, och att han utbetalning
har blifvit invalid, är ännu lättare bevisadt. värnpligtigs

Jag vidhåller mitt förslag. dagafiöning.

(Forts.)

Herr Eric k son i Bjersby: Den uppfattningen kan nog hafva

skäl för sig, att en beväringsman, som utan eget förvållande blifvit
urståndsatt att vapeuöfvas hela den lagstadgade tiden, utfår de 30
öre pr dag för den tid han undergått öfning, hvilka skolat insättas i
postsparbanken, ifall han vapenöfvats i 90 dagar. Men deremot torde
det icke kunna visas giltiga skäl för att rättsinnehafvare till beväringman,
som utan eget förvållande aflidit, innan han hunnit fullgöra
sin värnpligt, skulle ega rätt uppbära 30 öre för hvarje dag den
aflidne undergått öfning. Dessutom kunna fall inträffa, då det ej
skulle vara möjligt att styrka, det en person utan eget förvållande
aflidit.

Sorn frågan nu toreligger, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Jönsson i Mårarp: Det är naturligtvis deus skyldighet,
som vill hafva dessa penningar, att lemna sådana bevis, som blifva
godkända. Kan han ej det, får han intet. Saken förefaller mig
mycket enkel.

Herr A. Hedin: Jag skall endast anhålla att få i den allra största
korthet uttala min sympati för motionärens förslag och tillika uppmana
honom, att efter närmare öfvervägande af sätt och möjligheter
han måhända med någon modifikation äfven af sjelfva syftet ville
förnya förslaget. Jag tror, att han en annan gång kan påräkna
framgång.

Herr Jönsson i Mårarp: I det hoppet skall jag vara så vänlig
i afton, att jag icke skall i denna sena timme ens begära votering.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Vid föredragning dernäst af punkten 16, deri utskottet hemstälde,
att Riksdagen, med anledning af särskilda inom Andra Kammaren
väckta motioner, dels af herr N. Andersson i Pettersborg, n:o 15,
och dels af herr L. P. Mallmin, n:o 73, måtte hos Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke
rusthållares kostnad för skoning af nummerhäst under tjenstgöring
må kunna af statsverket öfvertagas äfvensom huruvida, på sätt sistnämnde
motionär antydt, kostnaderna för skoning af kavalleriets
hästar må kunna genom förändrad anordning af denna angelägenhet
i allmänhet nedbringas, begärdes ordet af

Herr Nilsson i Skärhus, som anförde: Herr talman! Blott
några fä ord. Jag hoppas, att Kongl. Maj:t skall taga denna fråga

N:o 8.

56 Lördagen den 27 Februari, e. m.

i öfvervägande, och jag skall be att få fästa Kongl. Maj:ts eller nu
för tillfället Riksdagens uppmärksamhet äfven på vigten, att kostnaderna
tör skoning af kavallerihästarne bringas ned genom förändrad anordning,
så att det blir något billigare, än hvad nu är fallet. Det finnes
nemligen iakttagelser gjorda af mig med afseende på dessa skoningsförbållanden
vid de olika regementena, hvilka visa att. staten och
rusthållarne fått vidkännas olika stora utgifter. Jag skall nu icke
upptaga till granskning mera än två, oaktadt jag har antecknat
många De jag ämnar omnämna äro det mest nordliga och det
mest sydliga, således Norrlands dragonregemente och södra skånska
dragonregementet. Norrlands dragonregemente har nedbringat skoningskostnaderna
alldeles oerhördt, just genom att man der gatt mera
praktiskt till väga, nemligen så, att dit levereras skor för 28 öre
kilogrammet. Vanliga ridskor väga icke mycket öfver 2 kilogram
för 4 stycken. Alltså skulle en skoning för eu häst icke uppgå till
fullt 70 öre under alla förhållanden hvad materialet beträffar. Deremot
hvad sjelfva kostnaden för underläggandet beträffar har jag mig
icke densamma bekant, men den kan icke gå upp till så högt belopp,
helst som enligt mitt förmenande vid hofbeslagsskola öfvadt manskap
kunna och böra verkställa skoningen, hvadan kostnaden endast skulle
komma att utgöra högst 70 öre såsom af mig förut omnämnts. Vid
södra skånska dragonregementet finnes ej en enda häst, som skotts
på statens eller rusthållarnes bekostnad för lägre belopp än 2 kronor
DO öre. När skor kunna skaffas för så billigt pris som det af mig
nämnda, anser jag det böra bringas till närmare öfverensstämmelse
mellan de olika regementena, ty en alltför stor olikhet dem emellan
föreligger. Det, som särskildt ådragit sig min uppmärksamhet i
dessa fall, är, att vid södra skånska dragonregementet hästar nyskotts
med blott 14 dagars mellanrum; och man kan ej finna någon anledning,
hvarför eu så hastigt påkommen omskoning egt rum af dessa
hästars alla skor. Att en och annan sko fallit undan, visar sig ju
vid alla regementen, och att eu och annan lagts under eller någon
gång helomläggning förekommit efter kort tids förlopp har inträffat
vid alla regementen, men ej att eu så total omläggning, som här
förekommit, egt rum vid något annat. Här har det märkvärdiga
förhållandet inträffat, att på alla sqvadronerna ej en, utan flera
hästar omskotts, till exempel först den 24 augusti och sedan den 6
och 7 september samma år. Och det har betalts 2 kronor 50
öre hvarje gång för denna nystning. Med skäl kan då frågas:
Hvart, har alla de skor tagit vägen, som staten 14 dagar förut betalt
med 2 kronor 50 öre? Jag har ansett detta ej vara rigtigt öfverensstämmande
med en förståndig och klok anordning. Och jag har
derför velat omnämna detta förhållande, på det att, då Kongl. Maj:t
nu tager denna fråga under behandling, hvilket statsutskottet tillstyrkt,
han äfven må taga hänsyn till de af mig nu anmärkta förhållanden.

Jag har naturligtvis ej annat yrkande att göra än yrkande på
bifall till statsutskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

N:o 8.

Lades till handlingarne.

I ordningen förekom dernäst punkten 18, angående öfriga, i
utskottets utlåtande ej särskilt omförmälda ordinarie anslag under
ifrågavarande hufvudtitel, och yttrade dervid

Herr Ny da hl: Vid denna punkt anhåller jag att få yttra några
få ord. I skrifvelse den 13 maj 1896, n:o 103, anhöll Riksdagen, att
Kongl. Magt »täcktes låta utarbeta och derefter för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser mot användning af den s. k.
totalisatorn för vadhållning bland allmänheten i sammanhang med
offentliga kapplöpningar.» Ett sådant lagförslag har ännu icke för
Riksdagen framlagts.

Under den nu föredragna punkten förekommer fjerde hufvudtitelns
störa klumpsumma, eller »alla öfriga anslag.» Och å dessa
— jag vill erinra mig på anslaget till extra utgifter — har Kongl.
Maj:t i år liksom flera föregående år anvisat medel, 2,000 kronor,
till pris vid kavalleriofficerares täflings- och hinderridter, hvilka
åtminstone i Stockholm försiggått samtidigt med af enskildt sällskap
anordnade kapplöpningar och vid hvilkavadhållning medelst totalisator
egt rum.

Då Riksdagen uttalat sig emot dylik vadhållning och begärt
lagstiftning i ämnet, synes det icke vara lämpligt att statsmedel
utdelas till pris vid ridter, under hvilka totalisator är i verksamhet.
Jag tillåter mig derför att vördsammast uttala den önskan, att herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet ville föranstalta
derom, att de af kavalleriofficerare utförda ridter, vid hvilka statsmedel
utdelas till pris, måtte försiggå under sådana förhållanden, att
totalisator vid dem icke kommer till användning.

Vidare anfördes icke. Punkten bifölls.

Punkten 19.

Bifölls.

Punkten 20.

I mom. a) af föreliggande punkt hemstälde utskottet,

att Iliksdagen måtte, för anskaffning af nya eldhandvapen åt
armén, af härför heviljadt belopp på extra stat för år 1898 anvisa

1,247,000 kronor.

Efter föredragning häraf anförde

Herr Branting: Herr talman, mine herrar! Innan nu de stora
anslagen komma att beviljas klubbslag efter klubbslag, skall jag be
att här få hafva några ord sagda. Det var, som herrarue kanske

Angående
anslag till
anskaffning
af nya eldhandvapen.

N;o S. 5g Lördagen den 27 Februari, e. ro.

Angående erjnra sjg^ ett tillfälle vid remiss af den kong!, propositionen att
anskaffning framhålla önskvärdheten af att icke alltför mycket måtte offras
af nya eld- åt militaristiska ändamål. Jag uttalade dä för min del den vissa
handvapen, förväntan, att statsutskottet emellertid icke skulle beakta dessa ropande
(Forts.) röster i öknen, i riksdagens öken väl att märka, utan fortfara på
den väg, som det förut följt, och gå på, som det gått på förut ungefär,
med ständiga höjningar. Hvad som sedan inträffat bär ju också
visat, att denna förutsägelse blott var alltför väl grundad. Vi hafva
nu nästan slutbehandlat ett betänkande, som i enighet mellan statsutskottets
båda hälfter söker sitt motstycke på fjerde hufvudtiteln på
långliga tider. Det må ju vara sant, att ett par större frågor undanskjutits,
men det är väl ändå förvånande, att det ej kunnat blifva
mera opposition från den sida, som skolat företräda sparsamhetens
grundsats, än hvad fallet varit. Men man har väl gjort i detta fall
så som många gånger förut. Man har väl kompromissat inom utskottet
genom att jemka litet bär och litet der; och på det sättet
har till sist största delen af anslagen gått igenom.

Om man ser efter, är en ökning på de ordinarie anslagen af i
rundt tal något mera än ''/a million kronor redan beviljad. Den
ojemförligt största posten der faller på urtima beslutets konto. Enligt
den då faststälda planen skulle ju i det år, hvars stat nu uppgöres,
det åter göras en ny afskrifning af 10 procent på rustnings- och
roteringsbesvären. Man har också, utan att en röst deremot höjts,
voterat denna betydliga lindring åt den här representerade herskande
klassen. Det må emellertid vara händt. Det är blott en konseqvens
af hvad som skedde år 1892.

Ser man emellertid på de extra anslag, som här hvarje år fastställas,
har hela summan af de minskningar, som statsutskottets
mera sparsamhetsvänliga flygel lyckats åstadkomma, icke uppgått
till högre belopp, än att man fått i den nu förevarande punkten

220,000 kronor mindre, än hvad Kongl. Maj:t begärt, vidare 50,000
kronor mindre för ett skjutfält och slutligen 40,000 kronor mindre
på skarpskytteanslaget. Detta gör tillsammans en minskning på
blott 310,000 kronor. Om man nu jemför detta med hela hufvudtitelns
slutsumma, sådan den nu föreligger — och det kommer ju
ändå senare några saker till, bland annat vidtutseende anslag till
millionbefästningar — så är den ju 32 millioner, och de afprutningar,
som ha skett, uppgå till 310,000 kronor. Om man än frånser
de böjningar, som i alla fall skolat ske och alldeles kompensera afprutningen,
bli besparingarne således enligt allra gynsammaste beräkning
icke mera än en enda procent af hela det förslag till stat,
som Kongl. Maj:t ansåg sig kunna under ett öfverflödande godt år
för militära ändamål begära. Denna enda procent anser jag verkligen
vara ett väl magert resultat; och jag har begärt ordet för att
säga detta och kanske för att här göra ett yrkande, hvilket jag väl
vet är dömdt att falla, men det må vara händt. Jag skall nemligen
begära, att man åtminstone må ställa sig på den ståndpunkten, att
man icke, utöfver hvad som redan vid föregående riksdagar beviljats,
ytterligare skjuter på militarismens vagn i dess raska fart framåt.

Beträffande nu denna gevärsanskaffning, så var det ju fråga om

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m.

15,000 gevär. Nu i år har statsutskottet på kompromissvägen kommit
upp till 20,000 gevär med motsvarande förhöjning i anslaget; och
dessutom är det, som herrarne veta, begärdt 100,000 kronor till
gevärsfaktoriets utvidgning. Sålunda blir det ju en ökning i hastighet
vid anskaffningen, som väl denna Riksdag ej kan anses bunden vid
genom föregående riksdagars beslut. I alla fall kan åtminstone jag,
såsom nyvald ledamot, omöjligen anse mig bunden att bara gå på
vidare; utan det må nu vara med det föregående, men hvad nu
ytterligare kommer till, anser jag mig icke kunna rösta för.

Uti en motion i Första Kammaren af friherre Klinckowström
har begärts 800,250 kronor, i stället för hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
och det svarar emot de 15,000 gevär, som man för ett år sedan
ansåg sig kunna nöja sig med att anskaffa — det var före forceringen;
och den summan skulle jag således kunna komma till såsom
innebärande ett förslag till nedsättning på i alla fall cirka 400,000
kronor på denna post, hvilket ju icke vore så alldeles obetydligt
eller föraktligt, helst när man besinnar, att här föreligger en motion,
i hvars syfte jag för min del instämt, angående en högst betydlig
förhöjning af anslaget till arbetareförsäkringsfonden.

Skall man börja att göra besparingar, så skall det ske här, och
äfven ur den synpunkten anser jag det vara allt skäl för kammaren
att här ej alltför villigt följa det alltför eniga statsutskottet utan åtminstone
försöka hålla emot och göra en demonstration deremot.

Det är dessutom ur ännu en annan synpunkt, jag ej kan anse
det så alldeles välbetänkt, att till detta gevärsanslag bevilja allt för
stora belopp. Man stöter ju så ofta, både som publicist och enskild
person, på företeelser och förhållanden inom det militära området,
som visa derpå, att — enligt hvad vi ju också alla redan kunna
komma öfverens om — icke allt der är, som det borde vara. Genom
en tillfällighet blef jag härom dagen bekant med en af de uppfinnare,
hvarom grefve Hamiiton i förmiddags talade så vackert och Indika
han med full rätt sade vara eu heder för Sverige, som i det afseende!
kan taga upp eu täfling med utlandet med god framgång. Han
berättade, att han för icke länge sedan, något öfver ett år eller så,
haft en gevärsmodell att förevisa vederbörande här i Sverige i krigsdepartementet.
Genom gemensamma bekanta vände han sig till
medlemmar af den så kallade gevärskomitén. De kommo till honom
vid olika tillfällen; och etter det de sett hans gevär samt gjort alla
möjliga prof och undersökningar dermed, som kunde företagas så der att
börja med, fick han det svaret: »Ja, men det här skjuter för fort;
det går ej an för svenska armén att ha ett så snabbskjutande gevär
som detta, ty i så fall skulle våra rekryter genast skjuta bort sin
ammunition, innan de komma på lämpligt håll mot fienden.» Nu är
det visserligen sant, att det kan förekomma, att rekryter skjuta bort
sin ammunition något för hastigt; vi hade i förmiddags här i kammaren
ett litet exempel på den saken; och jag tror icke, att den
ärade representanten lör Söderhamn tar illa upp, att jag erinrar
honom derom. Emellertid tror jag och hoppas, att svenska arméns
officerare skola ha sina rekryter i litet bättre ordning, så att de

Angående
anslag till
anskaffning
af nya eldhandvapen.

(Forts.)

N:o 8. 60 Lördagen den 27 Februari, e. m.

kunna inläras att icke på det sättet missbruka det vapen, de få i

ånskaffnin 8''n hand.

af nya eif- Det var dock i detta svar icke endast orden om rekryterna,
handvapen, som voro anmärkningsvärda, när det nu i alla fäll gälde anskaffandet
(Forts) af ett snabbskjutande gevär, och hela denna gevärsförändring ju går
ut på att skaffa Sverige ett snabbskjutande gevär, hvilket i alla
arméer anses vara det enda tidsenliga. Uppfinnaren fick nemligen
äfven till svar något annat, som jag ej tvekar att nämna här, nemligen
att han borde gorå en förändring med geväret; han borde ändra
det till en karbin i stället, som kunde passa till kavalleriet, och
sedan lemna den till Tyskland; derifrån kunde nog svenska armén
komma att spekulera på det nya vapnet.

När man får höra sådant från personer, i fråga om hvilka ej
alls kan betviflas, att de tala fullt upprigtigt, personer med anseende
inom fackkretsar, tror jag, att man deraf får en ytterligare anledning
att ställa sig tveksam gent emot dessa nya stora anslag.

Äfven ur den synpunkten, att jag måste hysa det djupaste misstroende
till den nuvarande högsta krigsledningen, kan jag för min
del icke underlåta att yrka, det detta anslag, såsom jag förut sagt,
sankes till det belopp, som föregående riksdagar bundit oss vid,
eller 8(10,250 kronor. Jag ber alltså, mine herrar, att få yrka bifall
till utskottets förslag med den ändring i siffran, som jag här antydt.

Herr Centerwall: Först måste jag, i motsats till den föregående
talaren, säga det, att jag, ehuru liberal, för min del hyser förtroende
till den högsta krigsledningen. Herr Branting talade om bortskjutet
krut i förmiddags, hvilket från hans sida naturligtvis var »betaldt
för gammal ost», men jag tror, att hvad han sjelf sade endast var
löst krut, som icke kommer att inverka på kammarens omröstning;
och jag kan således, utan att hafva blifvit sårad, lugnt sätta mig.

Härmed var öfverläggningeu slutad. Herr talmannen gaf propositioner
först på bifall till utskottets hemställan och derefter på bifall
till herr Brantings yrkande om det ifrågavarande anslagets nedsättning
till 860,250 kronor; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes,
skedde nu uppsättning, justering och anslag af följande voteringsproposition: -

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält under mom. a i
tjugonde punkten af förevarande utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren besluta att för anskaffning af nya
eldhandvapen åt. armén af härför beviljadt belopp å extra stat för år
1898 anvisa 860,250 kronor.

N:0 8.

Lördagen den 27 Februari, e. m. 61

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 120 ja
mot 66 nej; och hade sålunda utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Mom. b).

Bifölls.

Punkten 21.

Bifölls jemväl.

I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den vidare
handläggningen af ifrågavarande utlåtande till ett kommande sammanträde.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr O Larsson i Mörtlösa under 2 dagar fr. o. in. den 1 instundande

mars,

och » C. O. Bäckgren »6» > >1» »

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

Riksdagens år 1896 församlade revisorers berättelse om granskningen
af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1895;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar''rörande statens jernvägstrafik,

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående försäljning
åt den kronan såsom danaarf tillfallna lägenheten Lilla Hyddan
å Örebro stads område, och

n:o 27, i anledning af Kong!. \laj:ts proposition angående upplåtelse
till staden Sundsvall af viss, statens jernvägar tillhörig mark;

62 Lördagen den 27 Februari, e. ni.

bevillningsutskottets betäukanden:

n:o 3, angående vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen,
och

u:o 4, i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen
angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 13, i anledning af väckta motioner i syfte att ordinarie domhafvande
å landet må benämnas lagman,

n:o 14, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
anställande af kommissionär hos justitieombudsmannen, och

n:o 15, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 1, i
anledning af väckt motion om införande i flottningsstadgan af bestämmelse,
att val af styrelse i flottningstorening skall inom viss tid anmälas
hos Konungens befallningshafvande.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två
gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,it på natten.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Tisdagen den 2 Mars.

N:o 8.

• Tisdagen den 2 mars.

Kl. 7,3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 nästlidne februari.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare borgmästaren Edv.
Behmer tills vidare är af sjukdom förhindrad att deltaga i kammarens
förhandlingar, intygar.

Norrtelje den 28 februari 1897.

Aug. Brandt.

Städs- och lasarettsläkare.

§ 3

Föredrogs för remiss till vederbörligt utskott Kongl. Maj:ts på
kammarens bord hyllande proposition angående ändring i bestämmelserna
rörande ett Uddevalla—Venersborg—Herrljunga jernvägsaktiebolag
beviljadt statslån, och begärdes dervid ordet af

Herr Ljungman, som yttrade: Vid remissen af denna Kongl. Maj:ts
proposition skall jag bedja att få fästa uppmärksamheten på det ganska
egendomliga förhållandet, att här föreslås dels ändring i lånevilkoren
för en enskild jernväg, dels ock beviljande af ett nytt lån åt en
enskild jernväg, utan att samma jernväg, för så vidt af propositionens
innehåll kan dömas, erhållit eljest vanlig koncession eller skall vara
underkastad alla de vilkor, som eljest i koncessionerna föreskrifvas
för enskilda jernvägar. Jag bar ansett mig böra fästa uppmärksamheten
på detta egendomliga förhållande, enär detsamma synes mig
vara egnadt att skapa ett monopol för ett visst jernvägstoretag.

Herr Collander anförde: Jag kan icke förstå den siste ärade
talarens yttrande, att här föreligger en ny jernvägsfråga. Det är
fråga om att utlägga en redan befintlig bana till normal spårvidd
från en smalare spårvidd. Det är naturligt, att det då icke kommer
i fråga att söka koncession derpå, utan man ingår allenast till Kongl.
Maj:t för att få utrönt, under hvilka vilkor banan kan få utläggas
till normal vidd. Detta är tydligen icke alls något ärende rörande
ny bana.

N:o 8.

Tisdagen den 2 Mars.

Jag anhåller att få yrka, det den kongl. propositionen måtte
remitteras till statsutskottet.

Herr Ljungman: Ja, här står i Kongl. Maj:ts proposition, att
det är fråga om ett nytt låneunderstöd, som ej må öfverstiga 620,000
kronor. Det mätte väl vara tydligt nog. Det är, sålunda fråga om
att utlemna en summa penningar af statens medel till en enskild
jernväg utan att, för så vidt af propositionen kan dömas, denna jernväg
skall vara underkastad samma vilkor som andra enskilda jernvägar.
Det är endast detta förhållande, som jag ansett mig böra
påpeka, emedan jag funnit det vara ganska egendomligt. Jag tager
också för gifvet, att Riksdagens statsutskott, i enlighet med hvad vid
föregående tillfällen egt rum, skall taga frågan i öfvervägande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt kammaren
öfverlemna den ifrågavarande motionen tillika med de i anledning af
densamma nu afgifna yttranden till statsutskottet.

§ 4.

Angående Härefter företogs till afgörande herr A. Hedins i senaste samaf^ttdm^för
nianH''ädet bordlagda framställning om tillägg till den för kammaren
kammaren^gällande arbetsordning i syfte af begränsning af tiden för kammarens
aftonsam- aftonsammanträden.
manträden.

Ordet begärdes af:

Herr A. Hedin, som yttrade: Herr talman! I enlighet med eu
från flera håll uttalad mening och åsigt skall jag få bedja att få på
det sätt modifiera mitt förslag, att kammaren behagade besluta ett
tillägg till arbetsordningen, att tills vidare gälla, af det innehåll att
vid aftonplena icke må efter klockan tio företagas till behandling
något nytt ärende, d. v. s. icke något nytt betänkande, något
nytt nummer på föredragningslistan, och ej heller någon ny punkt i
ett redan till behandling förevarande utlåtande.

Vidare anförde:

Herr Collander: Ja, det kan ju hafva många skäl för sig att
söka förkorta aftonplena, som ofta blifva svåra att uthärda, då luften
här i kammaren är tung i följd af ljus och många menniskors närvaro.
Men jag hemställer, huruvida det kan vara skäl att på detta
sätt binda händerna på kammaren. Jag undrar, om man ej snarare
skulle komma ur askan i elden. Vid många tillfällen, då det är
brådtom eller ett ärende är af den omfattning, att dess behandling
kräfver en längre tid, skulle det helt visst visa sig olämpligt att
hafva bundit sig på förhand, i synnerhet till en sådan tid som klockan
tio. Jag föreställer mig också, att om vid ett eller annat plenum,
då kammaren blifvit ansträngd, en enskild hemställan göres till herr

N:o 8.

Tisdagen den 2 Mars.

talmannen, han skall tillmötesgå en uttalad önskan att vid ett sådant Angående
tillfälle förkorta sammanträdet. begränsning

Jag får för min del yrka, att i arbetsordningen icke måtte intagas
hvad som här blifvit föreslaget. aftonsam manträden Herr

vice talmannen Danielson: Herr talman, mina herrar! (Forts.)

Jag borde väl för min enskilda del tillhöra dem, som skulle önska,
att qvällsplena icke måtte blifva så långa och tröttande, som det
händt någon gång. Men om jag ser på ärendenas beskaffenhet och
tänker på nödvändigheten att inom rimlig tid begränsa Riksdagens
arbeten, så att vi må kunna komma härifrån och Riksdagen afslutas
i laga tid, så kominer jag verkligen till den bestämda öfvertygelsen,
att det skulle blifva mycket hinderligt derför, om man bifölle det
framstälda förslaget. Jag tror derför, att vi få sätta vår lit till talmannen,
så att han i detta afseende pröfvar hvad vi kunna tåla vid.

Och, som herrarne veta, förekomma ofta ärenden af den segslitna
beskaffenhet, att det kan vara omöjligt att begränsa öfverläggningen,
så att den ej pågår en rätt ansenlig tid. Detta är alldeles omöjligt
att förekomma. Och om man skulle bestämma en viss tid, då sammanträdet
skulle afslutas, kunde det lätt hända, att vi komma att
uppehållas af obetydliga ärenden och få öfverläggningar om sådaDa
dag för dag, hvarigenom äfven skulle förorsakas svårigheter vid behandlingen
af åtskilliga vigtiga frågor. Jag tror, att kammaren icke
kan på förhand åtaga sig ett sådant band, utan fast mera att man
bör låta öfverläggningen fa den beskaffenhet, som ärendenas särskilda
karakter betingar.

Jag hoppas, att vi ej må uppehållas här i kammaren längre tid
än vi rå med, och då herr talmannen hör, att det i viss mån är vår
önskan, att vi icke må behöfva hålla i allt för länge på nätterna, så
tror jag också, att sammanträdena icke komma att fortgå längre än
våra krafter räcka till. På detta sätt bibehåller kammaren den handlingsfrihet
i detta afseende, som kammaren hittills haft.

Jag förenar mig med herr Collander i det af honom gjorda yrkande
och hemställer sålunda om afslag på det väckta förslaget.

Herr Månsson: Jag är förekommen af herr vice talmannen och
ber endast att få instämma i det uttalande, som han gjorde.

Herr Hammarlund: Lika med förslagsställaren anser jag, att
det skulle vara ganska lämpligt att göra några inskränkande bestämmelser
i arbetsordningen i det syfte han har föreslagit. Man behöfver
blott taga hänsyn till luften här i kammaren för att finna behöfligheten
af detsamma. Vi lagstifta här ibland om inskränkning i nattarbetet
för vissa arbetare, minderåriga o. s. v.; dä kan det icke vara
för mycket, om vi också någon gäng tänka på oss sjelfva. I den
modifierade form, herr Hedin nu framlagt Kitt förslag, nemligen så
att man efter ett visst klockslag icke skulle få föredraga ett nytt
betänkande eller en ny punkt i ett redan föredraget betänkande,
tror jag icke de betänkligheter föreligga, som herr vice talmannen
påpekat, utan synes det mig, som om man mycket väl kunde vara
Andra Kammarens Viol 1897. S:o 8. 5

N:0 8.

Tisdagen den 2 Mars.

Angående med om förslaget. Dock förefaller det mig, som om klockslaget 10
begränsning VOre väl tidigt. Jag skulle för min del vara med om förslaget, om
kammarens det modifierades på det sätt, att efter klockan 11 icke skulle få
aftonsång föredragas något nytt betänkande eller ny punkt i ett redan föremanträden.
draget betänkande.

(Forts.)

Herr A. Hedin: Jag vill endast erinra derom, att mitt förslag
icke är egnadt att binda händerna på kammaren En bestämmelse
i arbetsordningen består, intill dess kammaren finner för godt att
upphäfva densamma Den består kanske i två veckor orubbad, och
så upphäfver kammaren den för särskild! tillfälle så beskaffad! som
det af herr vice talmannen berörda. Jag skall för resten icke hafva
något emot, om det kunde hjelpa fram mitt förslag, att gå in på
den af herr Hammarlund föreslagna modifikationen, att han satte
klockan 11 i stället för klockan 10. Men skulle ingenting af detta
antagas, kommer jag väl vid ett eller annat tillfälle att finna mig
föranlåten att göra den framställning, att herr talmannen behagade
låta vid omröstningar så långsamt uppläsa förteckningen på kammarens
ledamöter, att det blir möjligt för såväl ledamöterna af kammaren
som för referenterna på läktaren att noggrant och med säkerhet
anteckna de frånvarandes namn.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Min tanke i detta fäll är, att vi
tryggt kunna öfverlemna till herr talmannens bepröfvande, huruvida
herr talmannen, då särskilt mycket arbete föreligger, anser nödigt,
att kammaren eu eller annan gång sitter längre än till kl. 10. Det
är alldeles gifvet, att det ibland kan hafva ganska stor betydelse,
om en fråga blir behandlad en eller annan dag tidigare. I vissa
fall återigen har detta icke någon betydelse; men om en obetydlig
fråga då blir uppskjuten och det blir lång diskussion derom en
följande dag, så är det icke sagdt, att saken blir bättre utredd för det.
Då man hör att meningarna äro delade, så att en vill sluta klockan
10, en annan vänta till klockan 11, tror jag vi göra bäst uti att
öfverlemna saken till herr talmannens afgörande i hvarje särskilt
fall. Man kan väl icke rimligen här komma och jemföra våra plenidagar
med normalarbetsdagar i fabriker och säga, att, då vi stifta
lagar för andra personer, vi också någon gång böra tänka på oss
sjelfva. Vi sitta ju icke ständigt här i kammaren utan endast en å
två gånger i veckan, och det är ej så många veckor vi sitta här
om qvällarne. Vi kunna lugnt lemna saken åt herr talmannen;
kammaren har ju sjelf att besluta i hvarje särskild! fall, när den
vill åtskiljas. Jag vill derför för min del instämma i herr Hollanders
yrkande.

Herr Hammarlund: Men, herr talman, det är icke fråga om

att sluta kl. 10 eller 11, utan endast derom, huruvida efter kl. 11 ett
nytt ärende skall få föredragas här i kammaren. 1 fall ett ärendes
behandling påbörjats 3/4 11, kan detta fortsättas, äfven om denna
bestämmelse inryckes i arbetsordningen, till kl. 2 eller 3 följande
morgon, om talmannen så vill. Det är endast fråga om, huruvida man

N:o 8.

Tisdagen den 2 Mars.

icke skulle göra den inskränkningen, att vi icke böra upptaga till be- Angående
handling någon ny fråga så sent soni kl. l/2 12 eller 12 på natten. tftidenlför

kammarens

Herr Månsson: Men är det icke besynnerligt att besluta på aftonsam detta

sätt och binda händerna och bestämmanderätten för kammaren? manträ<*en.
Om man börjar ett ärende It) minuter före 11, eller alldeles straxt (Forts-)
före kl. 11, skulle man få hålla på huru länge som helst utan någon
inskränkning af tiden, men ett nytt ärende skulle, äfven om det vore
obetydligt, icke få föredragas efter kl. It. Mig synes det vara rättast
att öfverlemna bestämmanderätten åt herr talmannen. Jag måste derför
fortfarande yrka afslag på motionen.

Herr vice talmannen Danielson: Herr Hammarlunds förslag tycks
mig verkligen icke hjelpa upp saken mycket. Då det fattas 10 minuter
i det klockslag, som är bestämdt, hvad hindrar då, att några
talare upptaga tiden dessa 10 minuter och så förhindra påbörjandet
af ett nytt ärende? Det händer ju emellanåt, att den ene är bjuden
hit, den andre dit, och det skulle då, om någon ville hafva en frågas
behandling uppskjuten, vara nog med att stöta på någon och
säga: »Var så god och styr om, att detta ämne icke förekommer
i qväll.» Men jag tror icke, att det kan gå an att hafva bestämmelser,
som möjliggöra sådant. Hade herr Hammarlund föreslagit kl.

12, då hade det ej varit samma dag utan dagen derpå, och det hade
varit en annan sak.

Jag yrkar fortfarande afslag på motionen.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Herr talmannen
gaf propositoner dels på bifall till herr Hedins ifrågavarande
framställning med den deri af herr Hammarlund föreslagna ändring
och dels på afslag derå; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som afslår gjord framställning derom, att i arbetsordningen
för Andra Kammaren skall intagas bestämmelse, att vid aftonplenum
ej må efter kl. 11 företagas till behandling nytt ärende, vare sig
nytt utlåtande eller ny punkt i ett redan föredraget betänkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda framställning

Omröstningen visade 130 ja mot 57 nej; och hade framställningen
i fråga sålunda af kammaren afslagits.

N.o 8.

Tisdagen den 2 Mars.

§ 5.

Vid föredragning dernäst af Riksdagens år 189(3 församlade revisorers
berättelse om granskningen af statsverkets jemte dertill börande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895 anförde;

Herr Zotterman: Som kammaren behagade erinra sig, kom det,
då i fjol revisionsberättelsen efter statsutskottets betänkande förekom
här inom Andra Kammaren, att utspinna sig en ganska liflig diskussion
rörande förhållandena vid Tomteboda. Genom den berättelse,
som då förelåg, hade till Riksdagens kännedom kommit, att genom
ett af dåmera aflidna enkefru Erika Karolina Nyberg, född Söderberg,
den 28 april 1886 utfardadt gåfvobref till institutet öfverlemnats
en gåfva af 90,000 kronor. Enligt testamentets föreskrifter skulle
denna fond användas till att med verktyg och arbetsmateriel utrusta
från institutet utgående elever. Derjemte skulle åt ute i landet boende
blinda understöd lemnas från samma fond. Slutligen föreskrefs af
gifvarinnan att, så länge hon lefde, hennes namn icke skulle få offentliggöras
såsom gifvarinna. Riksdagens revisorer hade funnit att med
anledning af den sistnämnda bestämmelsen fonden ända till år 1894
behandlats såsom en hemlig fond. Följaktligen hade icke någon redovisning
eller något slags kontroll af denna fond egt rum från det
gåfvobrefvet utfärdats och till år 1894, eller till slutet af samma år.
Med anledning deraf, upplyste statsrevisorerna, begärde desse att få
del af fondens räkenskaper, och, sedan delgifningen skett, funno de
full redovisning för är 1894, men för de öfriga åren ingen sådan.
Alla verifikationer för dessa år voro bortkomna, det fäns inga verifikationer
till räkenskaperna. Med anledning af revisorernas härom
gjorda anmärkning infordrade Kongl. Maj:t styrelsens för institutet
förklaring, eller, såsom det hette, utlåtande, och i detta utlåtande,
hvilket afgafs af en direktion, som var ny och som således icke varit
med under den tid, hvarom här är fråga, förklarade denna sig
icke kunna åstadkomma någon fullständig redovisning, men uttalade
sin förvissning derom, att de utanordnade medlen samvetsgrant utbetalts
för afsedda ändamålet. Statsutskottet, till hvars behandling
detta ärende öfverlemnats, hemstälde i sitt utlåtande u:o 41, § 15, att
på anförda skäl, vid hvad som förekommit skulle få bero. Första
Kammaren biföll den 25 april detta statsutskottets utlåtande. Denna
kammare återigen antog den 27 april enhälligt, utan votering, men
ef:er en allvarsam diskussion, ett förslag om förkastande af detta utlåtande
och beslutade en skrifvelse till Kongl. Magt med begäran om
fullständig utredning i frågan. Nu föreligger 1896 års revisorers berättelse,
och om herrarne behaga se etter på sid. 380, så befinnes, att
revisorerna anmält, det den begärda redovisningen ännu icke kunnat
åstadkommas, och se vi på sid. 553, finna vi der styrelsens förklaring
— eller utlåtande — och i detta utlåtande gör styrelsen ingenting
annat iin refererar till hvad som skedde 1895 genom revisorerna
och år 1896 inom Riksdagen. Dermed synes mig denna fråga hafva
kommit in i en återvändsgränd, ur hvilken den måste på något sätt
komma. För min del vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att då

Tisdagen den 2 Mars.

N:o 8.

Företa Kammaren låtit bero vid den utredning, som gifvits, men Andra
Kammaren fordrat fullständig sådan, kamrarne fattat sä sinsemellan
stridiga beslut att — hvilket också statsutskottet i sitt memorial
n:o 72 sill. 6 anmält — de ej kunna samman jemkas, och derför synes
det mig, som om Riksdagens afgörande i frågan ännu icke gifvits;
frågan står således och väntar på sin lösning.

Derjemte vill jag fasta uppmärksamheten på, att det icke är
direktionen, som klandret träffar, och att således det utlåtande, som
infordrats från direktionen, efter min uppfattning icke bör utgöra
mätaren eller normen för bedömandet af denna fråga. Det bar
vexlat direktioner under tiden, det har vexlat räkenskapsförare också,
af bvilka ingen är skyldig, men den, som klandret träffar, är qvar,
nemligen institutets direktor, och det är af honom, som förklaring
bör infordras.

Jag har, herr talman, icke kunnat underlåta att med den kännedom,
som jag fått i denna fråga, härmed, innan ärendet remitterades,
uttala denna min uppfattning. Och jag skall med den rätt, som jag
anser mig genom grundlagen gifven, så snart jag hinner, genom en
motion framställa ett bestämdt yrkande i frågan. För den händelse
frågan emellertid dessförinnan skulle komma under förberedande
behandling inom utskottet, har jag velat uttala mig i den rigtning
jag nu gjort.

Herr A. Hedin: Det är med den allra utomordentligaste förundran
jag på denna föredragningslista har läst, att »Riksdagens år
1896 församlade revisorers berättelse om granskningen af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1895» redan en gång blifvit af kammaren bordlagd. Eftersom
kammaren icke haft något sammanträde sedan förliden lördagsafton,
skall således bordläggningen hafva skett då. När jag aflägsnade
mig från kammaren klockan en qvart öfver tolf på natten, fans likväl
icke ett enda exemplar af denna lunta utdeladt på våra pulpeter.
Jag vet icke, om något exemplar händelsevis kommit talmannen till
banda, men hvad jag vet, är att till ledamöterna i öfrigt denna
berättelse utdelades bär på söndagen. Således skall emellertid en
bordläggning af detta ärende hafva egt rum i lördagsqväll något
efter midnattstid under då rådande sorl och upplösningstillstånd, då
man naturligtvis har mycket svårt att höra, om sekreteraren läser
upp något till bordläggning. Detta är från alla sidor sedt ett fullkomligt
otillbörligt förfärande, mot hvilket jag på det allra bestämdaste
protesterar, under uttalande af den förhoppning, att ett sådant
förfärande hädanefter icke vidare må förekomma.

Jag har sett många exempel på — jag hoppas, att den tiden
nu är slut — att ordföranden i statsutskottet har, isynnerhet mot
sista slutet af riksdagen, bedrifvit den politiken att framsmuggla
bordläggningar af statsutskottsutlåtanden, som ännu icke blifvit
afgifna, än mindre hunnit komma in till denna kammare, om också
tilläfventyrs beslutet i statsutskottet varit fattadt och man der haft
en skriftlig formulering af detsamma. Jag har vid många tillfallen
hindrat dylika skamliga manövrer, som i många fall skulle föranlcdt,

N:o 8.

Tisdagen den 2 Mars.

att kammarens ledamöter icke blifvit i tillfälle att taga kännedom
om t. ex. gemensamma voteringspropositioner, förr än snart sagdt i
samma ögonblick, då man skulle skrida till votering.

Här föreligger icke någon fara, men om ett obehörigt tillvägagående
får inrota sig, så kan det komma att användas i andra fall,
då man genom öfverraskning vill hindra kammarens ledamöter från
att taga kännedom om hvad de skola gå att i nästa ögonblick
votera eller besluta om.

Jag inskränker mig för denna gång till en protest. Men det
är visst, att det icke skall stanna vid en protest, om jag får upplefva
ett sådant tillvägagående en gång till.

Kammaren beslöt hänvisa den ifrågavarande berättelsen tillika
med herr Zottermans i anledning af densamma afgifna yttrande till
statsutskottet.

§ 6.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

statsutskottets utlåtanden n:is 25, 26 och 27;

bevillningsutskottets betänkanden n:is 3 och 4;

lagutskottets utlåtanden n:is 13, 14 och 15; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1.

§ 7-

För motions afgifvande hade sig anmält herr O. Persson i
Rinkaby, hvilken nu aflemnade en motion, angående sådan ändring
i grundlagarne, att statsrådsledamot ej må vara riksdagsman.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 155, begärdes på
bordet och bordlädes till nästa sammanträde.

§ 8.

Justerades två protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr O. V. Vahlin
under 8 dagar från och med den 3 dennes.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1, i anledning
af verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken och

N:o 8.

Tisdagen den 2 Mars.

fullmägtiges i riksgäldskontor åtgärder för utförande af det dem
gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen
af riksdags- ocn riksbankshus, samt

bankoutskottets memorial n:o 3, angående afskrifning af osäkra
fordringar vid åtskilliga afdelningskontor af riksbanken.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit tvenne gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,is e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.