RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:5)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 5.

Tisdagen den 16 februari.

Kl. 1/2 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 8 i denna månad.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: Ledamoten

af Riksdagens Andra Kammare friherre W. G. von
Schwerin, som lider af Influenza, är till följd deraf tills vidare förhindrad
att deltaga i göromålen i Riksdagen, hvilket intygas.
Stockholm den 15 februari 1897.

Carl Flensburg.

Med. Doktor.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
memorial n:o 1, med uppgift å hvilande förslag till ändrinear i
grundlagarne.

Ordet lemnades härefter till

Herr vice talmannen Danielson, som yttrade: Herr talman,
mine herrar! Då olika uppfattningar framkommit rörande lämpligheten
att behandla de i detta memorial förekommande frågor, förrän
sådana ärenden, som stå i sammanhang med desamma, först blifvit
afgjorda, men emellertid så väl man och man som inom talmanskonferensen
den meningen uttalats, att det skulle vara mest lämpligt att
uppskjuta alla i detta memorial omförmälda frågor, till dess att dels
särskilda utskottets utlåtande angående frågor, som röra banklagstiftningen,
dels äfven öfriga frågor, som stå i samband med de i memorialet
behandlade lagförslagen, blifvit handlagda och afgjorda, så
vågar jag hemställa, att kammaren behagade uppskjuta behandlingen
af ifrågavarande ärenden, tills herrar talmännen finna det vara lämpligt
att anmäla dem till föredragning.

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 5.

2 Tisdagen den 16 Februari.

Den af'' herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan blef,
efter derom af herr talmannen gifven proposition, af kammaren
bifallen.

Härefter föredrogos vidare, men blefvo å nyo bordlagda statsutskottets
utlåtanden n:is 13, 14, 15, 16, 17, 18 och 19.

§ 4.

Herr talmannen hemstälde, det kammaren ville besluta att i
sammanträdet onsdagen den 24 innevarande februari företaga val af
de tjugufyra valmän, hvilka, jemte ett lika antal från Första Kammaren,
hade att välja Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare,
äfvensom sex suppleanter för desse valmän.

Denna herr talmannens hemställan bifölls.

§ 5.

Afgåfvos nya motioner af:

Herr L. J. Jansson i Djursätra, n:o 149, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag angående
statsbidrag till inom kommunen anstälda barnmorskors aflöning,
och

Herr A. P. Gustafsson, n:o 150, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag för Sveriges riksbank.

Dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:

dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 1, till Konungen, angående
verkstäld omröstning öfver högsta domstolens ledamöter;

och dels till förordnanden, n:o 2, för komiterade för tryckfrihetens
vård;

äfvensom statsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 3,
till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
anslag till reseunderstöd åt arbetare för besökande af 1897 års allmänna
konst- och industriutställning i Stockholm.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden, nemligen:

statsutskottets utlåtande n:o 12, angående riksgäldskontorets förvaltning
under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes
fullmägtige i nämnda kontor; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande särskilda bestämmelser om jern vägsaktiebolag;

N:o 5.

Onsdagen den 17 Februari.

n:o 4, i anledning af väckt motion om tillägg till § 26 mom. 1

1 lagen angående tillsättning af presterliga tjenster; och

n:o 5, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap.

2 § rättegångsbalken.

•Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,5 6 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdagen den 17 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 10 dennes.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. L. Annerstedt aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

med förslag till checklag, till lag angående ändrad lydelse af
12 § utsökningslagen och till lag angående ändrad lydelse af 10 §
4 mom. i förordningen om nya utsökningslagens införande och hvad
i afseende derå iakttagas skall den 10 augusti 1877;

med förslag till lag angående rätt att efterbilda konstverk;

med förslag till lag angående rätt att återgifva fotografisk bild;

samt

med förslag till förändrad lydelse af 11 § 2 mom. i nådiga förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862.

De sålunda aflemnade kongl. propositionerna blefvo, på begäran,
bordlagda.

§ 3.

Pöretogos, enligt derom förut fattadt beslut, val af sju ledamöter
och sju suppleanter i det särskilda utskott, Riksdagen beslutat tillsätta
för behandling af Kongl. Maj:ts propositioner dels med förslag

N:o 5.

Onsdagen den 17 Februari.

till lag med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt
m. m. och dels med förslag till lag för Sveriges riksbank; och befunnos,
efter valförrättningarnes slut, dervid hafva blifvit utsedde:

till ledamöter:

herr	S. G. von Friesen .............................	195	röster,
	H. N. E. Amnéus ............................	194
	Folke Andersson ..............................	194
	H. Andersson i Nöbbelöf ................	194
57	S. 0. Nyländer .............................	193	77
77	K. E Holmgren i Hilleboda ..........	192	77
och „	M. Dahn ..........................................	146	77 •

Närmast i röstetal kom herr J. Bromée med 49 röster.

herr	till suppleanter: E. F. W. Meyer...................................	182	röster,
7?	B. V. Hedgren.....................................	180	77
77	A. H. Göthberg.....................................	179	77
77	C. G. Bäckgren ..................................	179	77
77	J. Hjelmérus .......................................	137	77
	P. Andreasson .....................................	136
och „	J. E. Behmer........................................	135	7»

Närmast i röstetal kom herr A. Henricson med 57 röster.

Mellan de två ledamöter, hvilka till suppleantplatser erhållit lika
antal röster, bestämdes ordningen, sådan den finnes här ofvan angifven,
genom lottning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i näst förestående paragraf
omförmälda val.

§ 5.

Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt af herrar talmän fattadt
beslut, å föredragningslistan för sammanträdet nästa lördag den 20
dennes främst bland två gånger bordlagda ärenden komme att uppföras
konstitutionsutskottets memorial n:o 1, med uppgift å hyllande
förslag till ändringar i grundlagarne i hvad memorialet anginge det
från 1894 års riksdag hyllande förslag om ändring af § 26 riksdagsordningen
(sid. 1 och 2 i memorialet) äfvensom de från 1896 års
riksdag hvilande förslag om ändring af dels 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen
i fråga om utlemnande af mobiliseringsplaner för hären
och flottan m. m. (sid. 9 och 10 i memorialet), dels § 3 tryckfrihetsförordningen
(sid. 11 och 12 i memorialet), dels § 17 regeringsformen
(sid. 22 i memorialet), dels ock §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen
(sid. 22—25 i memorialet); hvaremot memorialet i öfriga delar skulle

N:o 5.

Onsdagen den 17 Februari.

förekomma till behandling å dag, som af kamrarnes talmän komma
att framdeles bestämmas.

§ 6.

Efter föredragning, hvar för sig, af de i gårdagens sammanträde
bordlagda motioner hänvisades:

herr L. J. Janssons i Djursätra motion, n:o 149, till kammarens
tillfälliga utskott n:o 4; och

herr A. P. Gustafssons motion, n:o 150, till särskilda utskottet.

§ 7.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtande n:o 12; samt

lagutskottets utlåtanden n:is 3, 4 och 5.

§ 8.

Härefter föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets
nedannämnda utlåtanden:

n:o 13, i anledning af Kongl. Majts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;

n:o 14, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om koncession å anläggning af jernväg från Gellivare
till Vassjaure;

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra militiebostället l J/6 mantal Asmundgården n:o 1 i
Jemtlands län;

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från förra militiebostället s/8 mantal n:o 3 Sunuanå
eller Strömsholm för en vattenledning till Skellefteå stad;

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två under förra militiebostället luna n:o 1 om 5 7/g mantal
i Östergötlands län lydande lägenheter;

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett
jordbyte å förra kronojagbacken Skämbylöth eller Åkerbyhult n:o 1
i Södermanlands län; och

n:o 19, i anledning i Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter enkan Anna Kristina
Lindblom.

§ 9-

För motions afgifvande både sig anmält herr N. Wallmarh, hvilken
nu aflemnade en motion, n:o 151, angående gemensam valdag
för val af riksdagsmän i Andra Kammaren.

Motionen bordlädes.

6 Onsdagen den 17 Februari.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. Olsson i
Mårdäng under fem dagar, räknadt från och med denna dag.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 20, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om arrendatorer af kronans jordbruksdomäner åliggande
nybyggnadsskyldighet;

n:o 21, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående inlösen af frälseskatteräntor;

n:o 22, i anledning af väckta förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag om
rust- och rotehållets sättande på vakans;

n:o 23, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkomunikationer och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande; och

n:o 24, angående väckta motioner om ändring i vilkoren för lån
från odlingslånefonden; samt

bevillningsutskottets betänkande n:o 1, i anledning af väckta
motioner dels om förlängning af giltigheten utaf kongl. förordningen
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
den 30 maj 1890, dels ock om tullfrihet för vissa varor
vid införsel från Norge.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
tvenne gånger bordlagda.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,2 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

7 N:o 5

Fredagen den 19 februari.

Kl. */« 3 e. in.

§ 1.

Justerades de i kammarens sammanträden den 11 och 12 dennes
förda protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: Att

ledamoten af Andra Kammaren herr P, Olsson i Asak på
grund df näsblödning är förhindrad att infinna sig i kammaren under
de närmast följande 2—3 dagarne, intygas på heder och samvete.

Stockholm den 18 februari 1897.

Algot Key Aberg.

Leg. Läkare.

§ 3.

Föredrogos, hvar efter annan, och hänvisades till lagutskottet
Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande propositioner till Riksdagen: med

förslag till checklag, till lag angående ändrad lydelse af 12
§ utsökningslagen och till lag angående ändrad lydelse af 10 § 4 mom.
i förordningen om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den 10 augusti 1877;

med förslag till lag angående rätt att efterbilda konstverk;

med förslag till lag angående rätt att återgifva fotografisk
bild; och

med förslag till förändrad lydelse af 11 § 2 mom. i nådiga förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862.

Efter föredragning vidare af herr N. Wdllmarlcs vid senaste
sammanträdet bordlagda motion, n:o 151, beslöt kammaren öfverlemna
densamma till behandling af konstitutionsutskottet.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtanden n:is 20, 21, 22, 23 och 24; samt

N:o 5.

8 Fredagen den 19 Februari.

Ordet begärdes af

Herr Fredholm, som yttrade: Herr talman! Med afseende på
det nu föredragna bevillningsutskottets betänkande n:o 1 tillåter jag
mig anhålla, att detsamma må uppföras å föredragningslistan för
sammanträdet i morgon näst efter konstitutionsutskottets memorial
n:o 1.

Denna hemställan bifölls.

§ 5-

Ilerr A. Hedin erhöll ordet och yttrade: Herr talman! Då den
af Kongl. Maj:t till innevarande års Riksdag afgifna proposition »angående
lönereglering för personalen vid statens jernvägar», såsom rdbriken
lyder — den borde lyda: för en del af personalen vid statens jernvägar,
och den mindre delen — oafsedt de hardt när oräkneliga
detaljanmärkningar rörande sjelfva bestämmelserna, till hvilka den
gifver efter min tanke skälig anledning, dessutom är af den beskaffenhet,
att den synes mig genom sina konseqvenser vara rent af
äfventyrlig för Riksdagens magt och inflytelse öfver en af de största
statsförvaltningsgrenarne, har jag funnit mig föranlåten att i den
motion, som jag nu går att afgifva, hemställa om afslag å Kongl.
Maj:ts proposition samt anhållan hos Kongl. Maj:t om framläggande
efter ny och bättre utredning af nytt löneregleringsförslag. Men
derjemte och för den händelse Riksdagen skulle anse sig hafva
tid och tillfälle att inlåta sig i omständligare pröfning af ett ärende,
som är så vidlyftigt och kommit så illa förberedt till Riksdagen nu,
en tid efter det riksdagen börjat, ehuru man väntat detta ärende ett
par år förut, skall jas såsom ett alternativ — ett i värsta fall —
till den gjorda hemställan om afslag å propositionen afgifva — någon
af de följande dagarne — en motion, i hvilken jag framställer förslag
till en del detaljändringar i det kongl. förslaget.

Den sålunda aflemnade motionen, hvilken erhöll ordningsnummern
152, bordlädes.

§ 6.

Härefter lemnades ordet till herr Centerwall, som anförde: Herr
talman! Jag anhåller härmed vördsamt om kammarens tillstånd att
få till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa
följande fråga: »Har herr statsrådet och chefen för kongl. finans departementet

ansett sig befogad att vidtaga några åtgärder med
anledning af den strid inom kongl. operan, som i hela landet väckt
en så pinsam uppmärksamhet.»

Fredagen den 19 Februari. 9 N:o 5.

Den af herr Oenterwall sålunda framstälda anhållan begärdes af
flera ledamöter på bordet och blef i följd deraf bordlagd.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr C. A. Carlsson i Hede under 12 dagar fr. o. m. den 24 dennes
och » A. E. Ems b 4b bbbb22b.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande
n:o 2, angående vissa delar af tullbevillningcn; och skulle detta
ärende å föredragningslistan för morgondagens sammanträde uppföras
framför två gånger bordlagda ärenden.

§ 9.

Justerades två protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,5 5 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Lördagen den 20 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr A. Hedins
motion, n:o 152.

§ 3.

Härefter företogs till afgörande den hos kammaren i gårdagens
sammanträde bordlagda frågan, huruvida det spörsmål till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, som herr Centerwall begärt,
finge till herr statsrådet framställas eller icke.

Sedan herr Centerwalls skriftligen affattade framställning i ämnet

N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

blifvit uppläst, gaf lierr talmannen proposition på bifall till ifrågavarande
begäran, hvilken proposition besvarades med blandade ja
och nej. Herr talmannen förklarade sig anse ja-ropen öfvervägande,
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr J. B. Centerwalls ifrågavarande anhållan
att få till statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet framställa
ett spörsmål, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit herr Centerwalls nämnda
anhållan.

Omröstningen utföll med 84 ja och 113 nej; och hade kammaren
alltså afslagit herr Centerwalls begäran.

Efter det denna utgång af voteringen af herr talmannen tillkännagifvits
för kammaren, anförde:

Herr Höjer: Då jag för min del anser, att kammaren aldrig

under några förhållanden bör förvägra en interpellation, ber jag att
få reservera mig mot detta beslut.

Herr Svensson från Karlskrona förklarade sig instämma med herr
Höjer,

Herr Centerwall yttrade: Jag skall anhålla att få reservera mig
till protokollet. Vi mötas igenl

Häruti instämde herr Berg.

§ *■

Föredrogs, men blef å nyo bordlagdt bevillningsutskottets betänkande
n:o 2.
i

§ 5.

Herr statsrådet m. m. friherre A. Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Kiksdagen

angående portionsersättning till underofficerare och civilmilitära
personer af motsvarande rang vid armén, och

med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af
härens krigsberedskap.

Lördagen den 20 Februari.

N:o 5.

Vidare aflemnade herr statsrådet m. m. C. R. WersäU:

Kongl. Maj:ts proposition angående rätt för Kongl. Maj:t att för
inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark disponera köpeskillingarna
för vissa kronoegendomar, samt

Kongl. Maj:ts skrifvelse, med öfverlemnande af protokoll vid
förhandlingar om nya bestämmelser rörande Sveriges och Norges
ömsesidiga handels och sjöfartsförhållanden.

Kongl. Maj:ts sålunda aflemnade propositioner och skrifvelse
bordlädes.

§ 6.

Till behandling företogs nu konstitutionsutskottets memorial n:o 1,
med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarne — i
hvad memorialet anginge det från 1894 års riksdag hvilande förslag
om ändring af § 26 riksdagsordningen (sid. 1 och 2 i memorialet)
äfvensom de från 1896 års riksdag hvilande förslag om ändring af
dels 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen i fråga om utlemnande af mobiliseringsplaner
för hären och flottan m. m. (sid. 9 och 10 i memorialet),
dels § 3 tryckfrihetsförordningen (sid. 11 och 12 i memorialet),
dels § 17 regeringsformen (sid. 22 i memorialet), dels ock §§ 1 och
5 tryckfrihetsförordningen (sid. 22—25 i memorialet).

Förslagen om ändring af § 26 riksdagsordningen, af 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen i fråga om utlemnande af mobilisering splaner
för hären och flottan m. m., af § 3 tryckfrihetsförordningen samt af
§ 17 regeringsformen, hvilka hvar för sig i nu nämnd ordning föredrogos,
blefvo af kammaren antagna.

Härefter föredrogs förslaget till ändring af §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen,
hvilket förslag var så lydande.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

§ I -

5:o. Privilegier å boktryckeri
skola ej erfordras, utan stånde hvar
och eu fritt att, utan hinder af
någon särskild författning, äldre
privilegier eller något boktryckerireglemente,
samt utan att vara
nnderkastad någon skråordning,
anlägga sådana tryckerier, af hvad
beskaffenhet eller vidd honom
tjenligt synes, uti stad eller inom
ett afstånd derifrån af högst en
half mil.

Då ett boktryckeri sålunda utom
stad anlägges, skola, i alla mål,
som boktryckningen röra, boktryckare,
arbetare i tryckeriet samt

5:o. Privilegier å boktryckeri
skola ej erfordras, utan stånde hvar
och en fritt att, utan hinder af
någon särskild författning, äldre
privilegier eller något boktryckerireglemente,
samt utan att vara
underkastad någon skråordning,
anlägga sådana tryckerier, af hvad
beskaffenhet eller vidd honom
tjenligt synes, uti stad eller köping;
Konungen obetaget att tillåta inrättande
af boktryckeri äfven å annan
ort.

Då boktryckeri anlägges å ort,
som lyder under landsrätt, skola i
alla mål, som boktryckningen röra,

N:o 5.

Lördagen den 20 Februari.

der tryckta skrifters författare och
utgifvare lyda under stadens rätt.

Den ett nytt boktryckeri inrättar
— — — — innehåll och skrifart.

boktryckare, arbetare i tryckeriet
samt, der tryckta skrifters författare
och utgifvare lyda under rådstufvurätten
i närmaste inom länet belägna
stad, der sådan rätt finnes.

Den nytt boktryckeri inrättar
— — — — innehåll och skrifart.

_§

6:o. Förbrytelser emot denna
lag upptagas vid allmän underrätt
i den stad, der boktryckeriet, ifrån
hvilket den åklagade skriften utkommit,
anlagd är eller, på sätt 1 § innehåller,
vid anläggandet anmäldt blifva.
I Stockholm sker detta upptagande
vid första allmänna underrätt;
i öfriga städer, der första och
andra underrätt finnas, vid den sistnämnda;
akademiernas jurisdiktionsrätt,
enligt deras konstitutioner,
dock oförkränkt. Stämningstid vare i
allt fall, ehvad tryckeriet inom eller,
på sätt nyssnämnde § utstakar, utom
staden är beläget, enahanda, och förhålles
dermed, som, om stämningstid
i staden, lag säger. Uppstår fråga
om boktryckares eller författares
af en tryckt skrift tilltalande eller
hörande, böra han eller de vid
sådan rätt personligen till svars
stånda, men åtnjute i öfrigt deras
rättegångsförmåner, enligt allmän
lag och särskilda författningar, uti
allt hvad genom detta förordnande
icke uttryckligen annorlunda stadgadt
är.

8:o. Finner chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud
sig befogad, att, på de grunder för
qvarstad å tryckt skrift, här ofvan
stadgade äro, förordna eller äska,
det någon skrift med qvarstad beläggas
må, vare han eller det berättigad
att i Stockholm, genom
biträde af öfverståthållareem,betet,
och i öfriga städer samt orterna,
medelst skyndsam handräckning,

6:o. Förbrytelser emot denna
lag upptagas vid rådstu jour ätten i
den stad, der skrift, som föranledt
åtal, blifvit tryckt, eller, om den
blifvit tryckt å ort, som lyder under
landsrätt, vid rådstufvurätten i närmaste
inom länet belägna stad.
Stämning stiden vare åtta dagar, om
boktryckeriet är beläget i stad, der
rådstufvurätt finnes, men i annat
fall fjorton dagar. Uppstår fråga
om boktryckares eller författares
af en tryckt skrift tilltalande eller
hörande, böra han eller de vid
rätten personligen till svars stånda,
men åtnjute i öfrigt deras rättegångsförmåner,
enligt allmän lag
och särskilda författningar, uti allt
hvad genom detta förordnande icke
uttryckligen annorlunda stadgadt
är.

8:o. Finner chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud
sig befogad, att, på de grunder
för qvarstad å tryckt skrift, här
ofvan stadgade äro, förordna eller
äska, det någon skrift med qvarstad
beläggas må, vare han eller
det berättigad att sådan qvarstad
erhålla medelst skyndsam handräckning,
som ej får vägras af
vederbörande Konungens befall -

Lördagen den 20 Februari. 13

som ej får vägras af den magistrat,
hvarunder boktryckeriet, enligt § 1,
lyder, sådan qvarstad erhålla; börande
öfver förloppet af qvarstadsförrättningen
och orsakerna dertill,
samt i afseende på den åklagade
skriften, om och huru många
exemplar då ännu finnas uti boktryckarens
värjo, anteckning trefaldt
författas, hvaraf den ena tillställes
chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud, den
andra magistraten och den tredje
boktryckaren. Magistraten vare
pligtig att, vid ansvar såsom för
embetsförsummelse, med näst afgående
post, en afskrift af denna
anteckning till justitiekansleren
insända. I Stockholm varde samma
anteckning, genast eller sist inom
nästföljande dags utgång, till justitiekansleren
aflernnad. Justitiekansleren
må sedermera, i Stockholm,
inom åtta dagar, och i
landsorterna, allrasist inom trenne
veckor, efter det qvarstaden lagd
blifvit, hafva hänvist målet till
vederbörlig domstol och aktor förordnat,
då domstolen, sist inom
åtta dagar, må pröfva, om qvarstaden
skall ega bestånd. Sker
det ej, och är icke qvarstad inom
en månad häfven, ege boktryckare
rätt, i enahanda ordning, som handräckning
af magistraten till qvarstadens
beläggande meddelad blifvit,
att fordra dess brytande,
hvilket icke vägras må, vid ansvar
af embetets förlust. Chefen för
ju8titie-departementet — — —

— — — — —---erhållas.

12:o. I frågor om qvarstad böra,
i sådant fall, Konungens befallningshafvande
och vederbörande
magistrater ovägerligen och vid

ansvar biträda; dock må---

— — — — — — -— inlemnad.

Ordet begärdes al''

ningshaf vande, magistrat eller hronobetjent;
börande öfver förloppet af
qvarstadsförrättningen och orsakerna
dertill, samt i afseende på
den åklagade skriften, om och
huru många exemplar då ännu
finnas uti boktryckarens värjo, anteckning
trefaldt författas, hvaraf
den ena tillställes chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud,
den andra magistraten i den
stad, under hvilkens rådstufvurätt
boktryckeriet, enligt § 1, lyder, och
den tredje boktryckaren. Magistraten
vare pligtig att, vid ansvar
såsom för embetsförsummelse, med
näst afgående post, en afskrift af
denna anteckning till justitiekansleren
insända. I Stockholm varde
samma anteckning, genast eller
sist inom nästföljande dags utgång,
till justitiekansleren aflemnad.
Justitiekansleren må sedermera
i Stockholm, inom åtta dagar,
och i landsorterna, allrasist inom
trenne veckor, efter det qvarstaden
lagd blifvit, hafva hänvist målet
till vederbörlig domstol och aktor
förordnat, då domstolen, sist inom
åtta dagar, må pröfva, om qvarstaden
skall ega bestånd. Sker
det ej, och är icke qvarstad inom
en månad häfven, ege boktryckare
rätt, i enahanda ordning, som
handräckning till qvarstadens beläggande
meddelad blifvit, att
fordra dess brytande, hvilket icke
vägras må, vid ansvar af embetets
förlust. Chefen för justitie-departementet
— — — — — — —
---— —----erhållas.

12:o. I frågor om qvarstad böra,
i sådant fall, vederbörande Konungens
befallningshafvande, magistrat
eller kronobetjent ovägerligen och
vid ansvar biträda; dock må —
— — — -- — — — inlemnad.

N:o 5.

N:o 5. 14 Lördagen den 20 Februari.

Herr Höjer, som anförde: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Konstitutionsutskottets föreliggande memorial synes mig innehålla
åtminstone tre punkter, i hvilka det är fråga om å ena sidan
att mer eller mindre väsentligt öka Konungens magt, och å den
andra sidan att kringskära svenska folkets och den svenska Riksdagens
gamla rättigheter. En af dessa punkter hafva vi nyss behandlat, och
jag fann på förhand, att det var föga utsigt till att med framgång
opponera sig mot den. En annan punkt, med hvilken är samma
förhållande, är den, som handlar om Riksdagens magt öfver riksbanken,
och med denna punkt komma vi om några dagar att sysselsätta
oss. Den tredje punkten är den, som nu föreligger.

Icke annat än jag kan finna, är den förändring, som af konstitutionsutskottet
föreslagits, helt och hållet eller åtminstone till en
väsentlig del reaktionär. Den innebär icke något större framsteg,
men den betecknar åtskilliga steg tillbaka, och ett antagande af förslaget
skulle blifvit ett hinder för vidare reformer. För mitt påstående
att detta förslag är reaktionärt kan jag till en början anföra ett,
som jag kan kalla, personligt skäl, det nemligen att förslaget vid
förra riksdagen med stor värme försvarades af konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande. Jag har dessutom två sakliga skäl att anföra
för mitt påstående om förslagets reaktionära innebörd. Det ena sakliga
skälet är det, att genom förslagets antagande en del af landsbygden,
nemligen den del deraf, som ligger inom en half mils afstånd
från våra städer, i sjelfva verket kommer att afhändas en
urgammal grundlagsenlig rättighet, och det reaktionära i denna afhändelse
motväges icke deraf, att denna grundlagsenliga rätt utsträckes
till köpingar.

Det andra och för mig hufvudsakliga skälet är, att genom antagande
af det föreliggande förslaget Riksdagen kommer att åtminstone
delvis utleverera tryckfriheten åt Kongl. Maj:t och göra åtnjutandet
af en allmän medborgerlig rättighet mer eller mindre beroende af
Kongl. Maj:ts administrativa godtycke. Det kan jag för min del icke
vara med om. Dessutom skulle det kunna falla mig in att fråga:
hvarför skall, om det står en hvar fritt att anlägga ett boktryckeri
i stad eller köping, den, som vill anlägga ett sådant på landsbygden,
icke få göra det utan att ovilkorligen inhemta tillstånd dertill af
Kongl. Maj:t, ett tillstånd, som kan honom gifvas, men som också
under mer eller mindre plausibla förevändningar kan honom förvägras? .

Derjemte synes mig denna ändring temligen otydligt formulerad.
Åt hvilken skulle Kongl. Maj:t gifva privilegium att anlägga tryckeri ?
Åt en viss kommun eller åt en viss bestämd person? Slutligen synes
mig, att man bör lägga märke dertill, att, om vi antaga denna grundlagsändring,
vi komma att för en oöfverskådlig framtid stänga vägen
för den mera genomgripande reform i detta afseende, som icke blott
Andra Kammaren utan svenska Riksdagen åtminstone en gång, om
icke två, påyrkat. Såsom herrarne torde hafva sett af handlingarna
från föregående riksdagar, beslöt icke blott Andra Kammaren utan
hela Riksdagen år 1870, att den grundlagsenliga rätten att anlägga
boktryckeri i stad skulle utsträckas till hela landsbygden, och att

Lördagen den 20 Februari. 15

således land och stad skulle i detta afseende likställas med hvarandra.
På denna hemställan svarade Kongl. Maj:t med att, under
anförande af oändligt litet tillfyllestgörande skäl, vägra sin nådiga
sanktion. Nu frågar jag herrarne, om vi icke skola stå fast vid önskemålet
att i det fall, hvarom fråga är, likställa stad och land, men
om vi det göra och om ett dylikt förslag skulle inom Riksdagen
väckas, tro herrarne ej, att det skulle blifva icke en, utan hundra,
som skulle säga nej till det förslaget och såsom enda skäl säga till
förslagets upphofsman: bort med fingrarna och respektera Kongl.
Maj:ts prerogativ. Om vi nu gifva åt Kongl. Maj:t en ny rättighet,
synes det mig uppenbart att vi på samma gång undanskjuta den
reform, som Riksdagen för 20 ä 25 år tillbaka fann i allo önskvärd.

På dessa af mig i korthet anförda skäl ber jag att få yrka afslag
å konstitutionsutskottets memorial i förevarande punkt.

Vidare yttrade:

Herr Ljungman: Gent emot hvad herr Höjer anfört ber jag
att få påpeka, att det föreliggande förslaget innebär den alldeles
obestridliga fördel, att boktryckeri får anläggas först och främst i
köpingar och för det andra äfven å andra orter å landet, som dertill
erhålla Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd. Detta är således ett framsteg,
och vidare är det uppenbart, att förslaget icke innebär någon
utvidgning af Konungens magt. Konungen har redan nu magt att
förklara orter för köpingar eller städer, och det är således icke någon
ny magt, som gifves honom, utan blott en fördel för landsbygden
och icke något annat. Det är en ganska stor fördel, som härigenom
beredes vissa provinser, i hvilka icke finnes något större antal köpingar
eller mindre städer, men deremot ganska många orter, lämpliga
för utgifvande af en tidning.

Vi hafva fabriksorter med 5,000 till 6,000 invånare samt betydande
ekonomisk utveckling och rörelse, som ännu icke hafva rätt
att hysa tryckerier. Dessa skulle, om man antager detta förslag,
vinna den rätten, och jag kan icke förstå, att det allmänna derigenom
skulle tillskyndas skada.

Huru man kan kalla den föreslagna förändringen reaktionär, kan
jag verkligen icke inse. Att mycket större frihet kunde finnas, än
här är föreslaget, vill jag icke bestrida, men det är bättre att vinna
något än intet, och jag tror, att, om don ärade talaren på stockholmsbänken
vill läsa igenom öfverläggningarna i Första Kammaren från
förra riksdagen angående denna fråga, och om han senare i dag i
tidningarne tager del af öfverläggningarna derstädes nu, han skall få
klart för sig, att det förslag, som utskottet har utarbetat och nu är
hvilande, verkligen innebär ett framsteg och alldeles icke eger något
det allra minsta reaktionära syfte. Jag skall derför hemställa om
bifall till förslaget.

Herr Olsson i Kyrkobok Jag ber att få instämma med herr
Ljuugman. Det förefaller mig nemligen högst besynnerligt, om

N:o 5.

16 Lördagen den 20 Februari.

Andra Kammaren nu skulle afstå denna fråga, som den förut en gång
bifallit.

Herr Jönsson i Mårarp instämde.

Herr Höjer: Jag skall be att få slå fast, att förslaget ovilkorligen
innebär, huru konstitutionsutskottets ärade vice ordförande än
behagar resonera, en utsträckning af Kongl. Maj:ts magt och myndighet
inom ett område, der han förut icke haft någon magt och
myndighet alls.

Jag skall gerna vara med om snart sagdt hvilken inskränkning
som helst af konungamagten, men jag vill icke på några vilkor vara
med om någon utsträckning af densamma.

Herr Vahlin: Då jag deltagit i det beslut, hvartill utskottet
kommit, skall jag be att få besvära kammaren ett ögonblick med att
framställa skälen derför.

Jag skulle allra helst hafva varit med om ett beslut, hvarigenom
det medgifvits att anlägga tryckerier hvar som helst i hela vårt land.
Men det visade sig fullkomligt omöjligt att få igenom ett sådant beslut
i konstitutionsutskottet, och ännu mindre förhoppning fans, att
ett sådant beslut skulle kunna vinna båda kamrarnes bifall.

Ett par gånger har ju ungefär samma förslag förelegat, ehuruväl
det första gången, af konstitutionsutskottet tillstyrkt, förkastades af
Första Kammaren och andra gången der gick igenom med, som jag
tror, endast en rösts majoritet. Af Första Kammaren har det således
blifvit uppfattadt såsom synnerligen frisinnad^

Mot hvad herr Höjer yttrade skall jag be att få litet protestera.

Han säde bland annat, att detta förslag skulle, om det antages,
komma att hindra blifvande reformer. Jag tror dock icke, att alltid
ett medlings- och öfvergångsförslag är hindrande för ytterligare reformer.
Jag skall taga ett exempel härpå från gångna tider.

När, jag tror i början af 1870-talet, qvinnan blef myndig vid 25
års ålder, ansågs medgifvandet häraf som ett mycket djerft steg
framåt, och man bibehöll derför bestämmelsen om att hon skulle
vara underkastad giftomannarätten. Emellertid några år efteråt förändrades
saken ytterligare; man lät då qvinnan blifva myndig vid
21 års ålder, och hon var derefter icke underkastad giftomannarätten.
Detta är ett exempel på, att sedan man hunnit litet vänja sig vid
en reform, så finner man, att hvad som en gång syntes så förskräckligt
och skulle medföra så stora faror, i sjelfva verket är en mycket
ofarlig sak.

Herr Höjer har vidare sagt, att vi’utlemna tryckfriheten åt Kongl.
Maj:t.

Ja, jag är den, som minst af alla skulle vilja utlemna tryckfriheten
åt Kongl. Majrts godtycke på något sätt. Men genom den nu
föreslagna anordningen får Kongl. Maj:t icke annan magt än att utvidga
tryckfrihetsområdet, att meddela rättigheten att på allt flera
ställen anlägga tryckerier, någor inskränkning i nuvarande förhållan -

Lördagen den 20 Februari.

N:o 5.

den har härigenom således icke enligt förslaget medgifvits Kongl.
Maj:t.

Det har redan nämnts, att, äfven om den lilla uppoffring, som
måste göras för att vinna utsträckta rättigheter enligt förslagets syfte,
vore, såsom den förste talaren yttrade, i detta fall liktydig med att
afhända vissa delar af vårt land den rättighet de haft att anlägga
tryckerier, detta afhändande dock icke blifver mycket farligt och,
som jag tror, ytterst sällsynt, ty jag tror knappast, att det någonstädes
funnits tryckerier anlagda inom en half mils afstånd ifrån
stad.

Men detta afhändande, som jag endast motvilligt gått med på,
lärer, om det i något fall inträffar, till fullo motvägas deraf att alla
köpingar — och deras antal ökas allt mer och mer — få bestämd
rätt, i hvilken Kongl. Maj:t icke kan göra inskränkningar, att anlägga
tryckerier. Den förste talaren nämnde: hvarför och hvarför gör man
så? Ja, detta hvarför vill jag icke åtaga mig att besvara, men ber
att få erinra om att man får göra mycket ibland, som man icke alldeles
gerna går med på, för att komma ett litet steg framåt. Dessa,
som tro, att man icke skall taga ett enda fjät, derför att man icke
kan taga steget fullt ut, omfatta åsigter, till hvilka jag åtminstone
icke i detta fall kan ansluta mig.

Ingenting, ingen farlig magt, gifves Kongl. Maj:t i detta fall.

Jag ber derför att få yrka bifall till förslaget.

Med herr Vahlin förenade sig herrar Eriksson i Elgered, Olsson
i Åsak och Boström.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på det ifrågavarande
förslagets antagande och dels på detsammas förkastande; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill att det från 1896 års riksdag hvilande förslag om
ändring af §§ 1 och 5 tryckfrihetsordningen, skall af kammaren
antagas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är nämnda förslag af kammaren förkastadt.

Omröstningen visade 154 ja mot 52 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Emot det sålunda fattade beslutet anmälde herr Höjer sin reservation.

Andra Kammarens Pr oi. 1897. N:o 5.

N:o 5, 18 Lördagen den 20 Februari.

§ 7.

Angående I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets betänkande
af^ffihet3 n:o * anledning af väckta motioner dels om förlängning af giltiga/dera
s k heten utaf kongl. förordningen angående Sveriges och Norges ömsemellanriks-
sidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890, dels ock
lagen. om tullfrihet för vissa varor vid införsel från Norge.

Punkten 1.

I motion, n:o 10 inom Andra Kammaren, hade herrar friherre
W. G. von Schwerin, C. W. Collander, G. Jansson i Krakerud, S. M.
Olsson i Sörnäs och J. Bromée hemstält, »att Riksdagen må ej mindre
anhålla, att Kongl. Maj:t ville söka åvägabringa en förlängning af nu
gällande mellanrikslags giltighet under ytterligare ett års tid, än ock
för sin del besluta, att, derest en dylik förlängning kan komma till
stånd, kongl. förordningen af den 30 maj 1890 angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden skall fortfarande
ega giltighet och lända till efterrättelse intill den 13 juli
1898».

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts

dels af herr friherre von Schwerin,

dels af herrar Collander, Jansson i Krakerud, Olsson i Sörnäs och
Lundström;

hvarjemte herr Fredholm reserverat sig mot utskottets motivering.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Collander: Då Riksdagen år 1895 behandlade då väckta
motioner om mellanrikslagens uppsägning i afsigt att kunna få lämpligare
bestämmelser än de nu rådande i denna lag, så gjorde sig
tvenne olika meningar gällande. Den ena meningen höll på, att man
med stöd af erfarenhetens säkra grund skulle fortgå såsom förut vid
dylika tillfällen, då en ändring skulle åstadkommas, nemligen att
underhandla utan att förut uppsäga; den andra sidan återigen, att
man skulle uppgifva denna erfarenhetens grund och hellre våga ett
språng ut i mörkret och försöka något, angående hvilket man icke
hade någon erfarenhet af huru det skulle utfalla, nemligen att uppsäga.
Båda sidorna afsågo samma mål, att man skulle åstadkomma
de ändringar i mellanrikslagen, som enligt allas åsigt vore behöfliga
i följd af de ändringar i tulltaxan, som under tiden hade inträdt.
Emellertid segrade, som vi erinra oss, den mening som företräddes
af dem, hvilka ville hafva uppsägning först och underhandling efteråt.
Dertill bidrog i någon män, att det fans ett mindre antal i båda
kamrarne, som hyste den särskilda meningen, att en mellanrikslag

Lördagen den 20 Februari. 19 N:o 5.

icke vore önskvärd, utan att man helst skulle vara den förutan. Angående
Denna af ett fåtal hyllade uppfattning var en ärlig mening, om hvil- förlängning
ken jag icke har något att säga; men den mening, jag hyser, går i afbiten * k*
eu annan rigtning. Emellertid, Riksdagens flertal uttalade alldeles mellanrikstydligt
i den skrifvelse, som aflåta till Kongl. Maj:t, sedan Riksdagen lagen.
fattat sitt beslut, att Riksdagen önskade en ny mellaurikslag, och (Forts.)
anmodade Kong!. Maj:t att inleda derför erforderliga underhandlingar.

Riksdagen uttalade tillika, att den hoppades, att det skulle kunna
lyckas att bedrifva dem så raskt, att redan för 1896 års Riksdag
skulle kunna framläggas förslag i denna rigtning. Men såsom vi
erinra oss, kunde detta icke låta sig göra, och vid början af denna
riksdag yttrade Hans Maj:t Konungen i sitt tal på rikssalen: »Förhandlingar
för utarbetande af en ny mellanrikslag hafva pågått såväl
mellan komiterade, utsedde från de begge länderna, som mellan ledamöter
af Mina statsråd. Hittills hafva ty värr ej de olika meningarna
kunnat sammanjemkas. Skulle så ej heller kunna ske under den
närmaste framtiden, hyser jag förhoppning, att en öfverenskommelse
må kunna träffas om ordnande af gränshandeln.» I detta Hans Maj:t
Konungens uttalande är ju alldeles tydligt angifvet-, att en möjlighet
förefunnes, att, innan uppsägningstiden utlupit, en öfverenskommelse
kunde komma till stånd, ehuru utsigterna vore mörka. Motionärerna
vid denna riksdag, hvilka tillhörde den sidan, som 1895 yrkade på
underhandlingar först och uppsägning sedan, om underhandlingarna
icke visade sig medföra önskadt resultat, hafva ansett, att man borde,
såvidt möjligt, söka understödja lösningen af frågan genom att inkomma
med förslag om en lämplig förlängning af underhandlingstiden
eller den tid, under hvilken lagen skulle fortfara att gälla.

Utskottet har behandlat detta förslag och i nu föredragna betänkande
ansett sig böra afstyrka bifall till detsamma. Särskilt betonas i
detta betänkande, att olägenheter hafva visat sig under uppsägningstiden,
så stora, att man icke kan stå till svars att låta den fortfara
ännu någon kortare tid för att kunna vinna en öfverenskommelse,
innan lagen upphör att gälla. Detta kan icke vara i enlighet med
Riksdagens år 1895 tydligt uttalade åsigter om önskvärdheten af en
öfverenskommelse, som ledde till en ny lag.

Under behandlingen i utskottet utdelades de protokoll, som förts
vid de af Kongl. Maj:t utsedde underhandlarnes sammankomster med
de norske komiterade, och det synes deraf för mig och mina meningsfränder
tydligt, att man kunnat komma till öfverenskommelse i en
hel del frågor, och att det med god vilja icke borde vara omöjligt
att kunna äfven lösa de öfriga. Jag kan vid detta tillfälle icke undgå
att uttala mitt beklagande af att regeringen vid utseendet af
underhandlare endast valt personer ifrån den skyddsvänliga sidan.

Visserligen är jag fullkomligt öfvertygad om, att de ärade herrar,
som fått det förtroendet, skött saken med samvetsgrannhet och intresse
för landet; men det är helt naturligt, att den sidan måste se
sakerna från en trängre synpunkt — det ligger i sjelfva systemets
natur. Enligt mitt förmenande hade det således varit önskvärd!, om
äfven den andra sidan varit företrädd vid underhandlingarna. Det
tror jag hade kunnat underhjelpa saken, så att man kommit öfverens

N:o 5. 20 Lördagen den 20 Februari.

Angående på ömse sidor Kölen. Emellertid, saken ligger nu så, att vi hotas
förlängning (]en 13 juli inkomma i förhållanden, som äro ytterst svåra för
af deri s. k. båda länderna, särskildt naturligtvis för de näringar, som grundat sin

mellanriks- afsättning äfven på grannlandet. I förhoppning att dock något skulle

lagen. kunna göras, återgår jag till den tanken hos motionärerna att få ett

(Forts.) uppskof i en eller annan form. Reservanterna inom utskottet hafva
gjort ett dylikt yrkande. Men då här varit något olika meningar
om sättet att motivera detsamma och äfven om sjelfva förslaget till
ett alternativt yrkande gent emot utskottets, så hafva ledamöter af
båda kamrarne, som önskat att frågan skall komma till en lycklig
lösning, tagit i öfvervägande, om man icke skulle kunna erhålla någon
sådan lydelse, som kunde tillfredsställa båda meningarna, som vore
ett fasthållande af Riksdagens år 1895 uttalade mening, men dock

möjliggjorde en lösning af frågan, så att Riksdagen kunde befrämja

den på något sätt, då Riksdagen var den som tagit initiativet till
uppsägningen.

Jag får derför å egna och mina medreservanters vägnar hemställa,
att, med afslag å utskottets förslag med anledning af de väckta motionerna,
kammaren ville för sin del besluta att antaga en så lydande
resolution:

att Riksdagen måtte, med vidhållande af sin i skrifvelse till Kongl.
Majd år 1895 uttryckta åsigt, alt en mellanrikslag fortfarande hör
finnas, på grundvalen af en i möjligaste mån gynnad behandling, så
afpassad, att af sättningen af hvardera landets produkter och industrialster
bland båda folken underlättas och befordras, i skrifvelse till
Kongl. Majd uttrycka sin farhåga, att vigtiga ekonomiska intressen
kunna blifva lidande, såvida icke den af Riksdagen begärda revisionen
varder inom den närmaste tiden afsltdad, samt anhålla, att såvida
Kongl. Majd skulle finna underhandlingarna om denna revision kräfva
längre tid, än som varit derför beräknad, Kongl. Majd ville göra den
framställning om förlängning af nu gällande mellanrikslags giltighet,
som för vinnande af ofvan angifna ändamål kan finnas nödig, dock
ej öfver ett år från den 13 juli 1897.

Då detta förslag äfven blifvit framstäldt i Första Kammaren och
det för dem, som önska, att något om möjligt måtte göras för en
öfverenskommelse angående saken, vore af vigt att få ett lika uttryck
för sin mening, hoppas jag, att dessa herrar förena sig om det förslag,
jag nu uppläst och som jag skall be att få öfverlemna till herr
talmannen.

Herr Swartling: Herr grefve och talman! Mine herrar! De
ärade motionärerna hafva utgått från det antagandet, att förhandlingarna
angående en ny mellanrikslag skulle vara helt och hållet
afslutade. Det kan ju vara möjligt, och jag vill nästan hålla troligt,
att så är. Men mig veterligt föreligger det icke och förelåg åtminstone
icke vid tiden för motionens afgifvande något bestämdt uttalande
frän regeringens sida derom. Det af den föregående ärade talaren
åberopade trontalet innehöll endast, att hittills icke hade kunnat nås
öfverenskommelse mellan de underhandlande parterna. Det synes
mig vid sådant förhållande hafva varit olämpligt att nu draga frågan

Lördagen den 20 Februari. 21 N:o tv

inför Riksdagen, och ensamt detta synes mig innebära skäl nog att Angående
yrka afslag å motionen. förlängning

Men äfven om man hade haft visshet om, att underhandlingarna tf den * k!
varit afslutade och icke fört till önskvärdt resultat, så kan jag för mellanriksmin
del icke finna talande skäl anförda för önskvärdheten af en för- lagen.
langning af nuvarande mellanrikslags giltighet för ytterligare ett år. (Forts.)

De anförda skälen äro, synes det mig åtminstone, icke öfvertygande.

Väl skulle man kunna erkänna, att ett sådant resultat, om det kunde
ernås, icke skulle vara annat än godt och bra; men motionärerna
säga, att förslaget skulle förnämligast afse att bereda »nödigt rådrum
för ett lugnt öfvervägande och ordnande af de derigenom — nemligen
genom mellanrikslagens upphörande — uppkommande nya förhållandena».
Ja, det kunde vara godt och väl, om ett sådant rådrum
kunde beredas och blifva till verkligt gagn. Men då syftet jemväl
skulle vara att genom ett uppskof bereda tillfälle till nya underhandlingar,
så betviflar jag storligen, att någon, som beröres af mellanrikslagen,
skulle komma att begagna sig af detta rådrum, ty det ligger
väl nära till hands att förmoda, att litet hvar af dessa skulle
hängifva sig åt den förhoppningen, att en öfverenskommelse slutligen
skulle kunna vinnas; och när det sålunda efter någon längre tids
förlopp visade sig att, såsom antagligt är, en öfverenskommelse icke
kunnat komma till stånd, skulle de som saken närmast angår befinna
sig i alldeles samma ställning då som nu, och intet vara vunnet.

Detta utgör ytterligare ett skäl för mig att icke tillstyrka bifall till
motionen.

Vid den diskussion, som föregick 1895 års Riksdags beslut om
mellanrikslagens uppsägning, ett beslut, hvartill jag för min del också
bidrog, såsom jag trodde på goda skäl — hvarför jag särskildt röstade
för den ovilkorliga uppsägningen var, som jag ock då anförde, att
jag ansåg detta vara det mest grannlaga sättet att gå till väga —
vid denna diskussion, säger jag, tillät jag mig att uttala den förmodan,
att det icke skulle komma att möta synnerligen stora svårigheter
att blifva ense om en ny mellanrikslag, och jag grundade denna
förmodan på kännedomen om att i båda länderna lifiiga önskningar
förefunnos om att de lättnader för samfärdseln, som under en lång
följd af år varit rådande och i många afseenden visat sig gagneliga,
också fortfarande skulle komma att bestå. Att önskningarna i det
afseendet i vårt land i allmänhet gått och gå i den rigtningen, torde
nog vara kändt; och att de äro liknande åtminstone inom industriidkande
kretsar i vårt grannland, derpå har jag fått ytterligare bekräftelse
genom den utredning angående mellanrikslagens inflytande
på det norska näringslifvet, som det ålegat de norske komiterade
att afgifva, samme komiterade som haft att med de från svenska regeringens
sida utsedda ombuden underhandla om åstadkommandet af
en ny mellanrikslag.

Det torde emellertid icke sakna allt intresse för kammarens
ärade ledamöter att få någon del af den nyss omnämnda utredningen,
och jag skall derför bedja att få ur detta utlåtande göra några helt
få och korta utdrag.

Denna af de norska komiterade afgifna »Bctamkning om Mellem -

N:o 5. 22 Lördagen den 20 Februari.

A‘>féåen(!e rigslovens Indflydelse paa og Betydning for Norges Näringsliv» ar
afqiltiqhetenett myclcet omsorgsfullt utfördt och synnerligen’ intressant arbete.
af den s. k. Sedan de komiterade deri till en början redogjort för mellanriksmellanriks-
lagens historia, öfvergå de till ett närmare skärskådande af lagens inflylagen.
tände på snart sagdt alla norska näringsgrenar, till och med ganska
(Forts.) obetydliga sådana. Det första uttalandet, hvilket angår landtmannaprodukter
och dylikt, torde här kunna förbigås. Bn af de vigtigaste
näringsgrenarne är textilindustrien, och derom säga komiterade —
jag ber om ursäkt, om den öfversättning till svenska, som jag lemnar,
icke i allo är så vårdad, exakt är den i hvarje fall — följande:

»Yllevarubranschen är den industri, med afseende hvarå mellanrikslagen
har haft den största betydelsen för utvecklingen af vår
ömsesidiga handel och för fördelningen af det industriella arbetet.»

Sedan talas det om den utförsel och införsel mellan Sverige och
Norge, som vexlades under åren 1865—69 och 1871—75 — den var
i det hela obetydlig — och derpå fortsätta komiterade:

»Under de följande åren utvecklade sig omsättningen raskt och
jemnt, så att införseln från Sverige de sista åren har utgjort omkring
en femtedel af Norges hela import af denna artikel, under det den utförda
qvantiteten utgör ungefär en tredjedel af Sveriges hela import
och med afseende å värdet inemot en sjettedel deraf».

Så följer en redogörelse för af hvilka slags yllevaror den norska
utförseln och den svenska införseln består, hvarefter komiterade
vidare utlåta sig:

»I skygd af mellanrikslagen har emellan fabrikerna i de två länderna
utvecklat sig en arbetsfördelning, som har varit till stort gagn
för dem båda; de svenska fabrikerna hafva med stöd af en lång industriel
utveckling och erfarenhet kunnat egna sig åt tillverkning
af finare varuslag, medan de yngre norska fabrikerna hafva kastat
sig på enklare tillverkningar och genom att i denna bransch slå sig
på förfärdigande af speciella varuslag kunnat i stora qvantiteter leverera
en billig och god produkt, som har vunnit utmärkt insteg i båda
länderna. De större norska fabrikerna afsätta hälften å två tredjedelar
af sin produktion till Sverige. — — — — — — — —--

Ett upphäfvande af mellanrikslagen skulle förorsaka en omhvälfning
i den norska ylleindustrien. De stora fabrikerna, som nu arbeta
på Sverige, skulle blifva fullständigt afstängda derifrån och icke
kunna finna afsättning för sin produktion här i landet, i det att flera
af de artiklar, som de nu förfärdiga för Sverige, icke passa för den
norska marknaden. De skulle derför nödgas delvis förändra sin produktion
och öfvergå till tillverkning af finare saker; detta skulle
sålunda vara ungefär detsamma som att börja med en ny fabrik
med anskaffande af nya maskiner och inlärande af nya arbetare.

Det torde emellertid vara tvifvelaktigt, om dessa fabriker med
våra nuvarande tullsatser, som för finare qvaliteter icke erbjuda något
starkt skydd, skulle kunna upptaga konkurrensen med de större industriländerna,
hvilka i många hänseenden arbeta under mycket gynsammare
vilkor och bland annat hafva stöd i en mängd specialfabriker
för beredningsämnen och halffabrikat. I hvarje fall skulle de
förändrade förhållandena komma att drabba de många små yllefabri -

Lördagen den 20 Februari. 23 N:o ö.

kerna, som nu väsentligen arbeta för den inhemska marknaden, men *Angående
som knappast skulle kunna hålla sig uppe i konkurrensen med de ^ut aheten
stora fabrikerna, om dessa nödgades här i landet söka ersättning för af fou s. k.
den marknad de förlorat i Sverige. Till och med om detta också mellanrikslyckades,
skulle produktionsvilkoren äfven för de större fabrikerna lagen.
blifva mera vanskliga och produktionskostnaderna ökas. Derigenom (Forts.)
att de nu arbeta för en större marknad, sättas de i stånd att ständigt
förfärdiga varor af samma slag, hvarigenom produktionen blir
billigare och man erhåller en bättre och mera ensartad produkt.

Skall fabrikens arbete fördelas på en mångfald af olika varuslag, som
förfärdigas i små qvantiteter, skall varan blifva dyrare, hvilket ju
slutligen drabbar den köpande allmänheten utan att bringa fabrikerna
någon fördel.

Det är otvifvelaktigt, att den förryckning, som mellanrikslagens
upphäfvande skulle framkalla i vår ylleindustri, komme att medföra
afstannande eller inskränkning vid liera fabriker och göra många af
de der nu anstälda arbetare sysslolösa.»

Derefter följer en afdelning angående en annan yllevarubransch,
nemligen tricotagearbeten — den är icke af någon större betydelse,
men dock ej alldeles obetydlig. Derom säges:

»Denna industri, som bedrifves af fyra fabriker i eller vid Bergen
och en i närheten af Stavanger, hvilken sistnämnda dock icke
idkar export till Sverige, är af betydlig omfattning och har utvecklat
sig just på grundvalen af den gemensamma marknaden, i det att
dessa fabriker tillverka speciella varuslag, som icke skulle kunna
finna tillräcklig afsättning i Norge. En mycket betydlig del af dessa
fabrikers produktion, antagligen mera än hälften, går till Sverige.»

Så följer redogörelse om den mindre vigtiga artikeln lim. Deruppå
yttra komiterade angående repslageriarbeten:

»Fastän det icke är någon betydlig del af de norska repslageriornas
produktion, som afsättes i Sverige, är dock den svenska marknaden
af betydelse för dem, enär de i Norge äro utsatta för svår
konkurrens af billiga skotska, engelska och belgiska fabrikat af delvis
mindre god beskaffenhet.

På grund af segelfartens tillbakagång och den stora utländska
konkurrensen hafva våra repslagerier i senare tid arbetat under mycket
vanskliga förhållanden, och många af dem hafva nedlagts, i synnerhet
på östlandet; de vestländska repslagerierna hafva sin väsentligaste
afsättning till fiskerierna. Ett upphäfvande af mellanrikslagen
skulle omöjliggöra försäljning till Sverige.»

Derefter kommer artikeln »läder, hudar och skinn», hvaraf i
synnerhet sulläder är af stor betydelse, och derom säges bland annat:

»De norska garfverifabrikanterna äro fullt eniga derom, att om
den tullfria införseln till Sverige upphör, skall deras rörelse icke
kunna bestå, med mindre en betydligt högre tull än den nuvarande
lägges på utländskt läder, så att de kunna återeröfra den norska
marknaden.»

Angående papper och arbeten af papper heter det:

»Ehuru väl Norge har sin största export af omslags- och tryckpapper
till andra länder, har den svenska marknaden dock ej ringa

N:o 5. 24 Lördagen den 20 Februari.

Andande betydelse för våra pappersfabriker, och ett upphäfvande af mellanafgiltighetenT1^a£en’
utan att samtidigt tull lades på dessa nu i Norge tullfria
af den s. k. P&ppersslag, skulle antagligen vara till skada för denna industri.»
mellanriks- Rörande porslin — det är förnämligast porslinsfabriken i Förslagen.
. grund, som det är fråga om — yttra komiterade:

(Forts.) »Fabriken har ingen direkt konkurrens från Sverige, i det att

det porslin, som införes hit från Sverige, är af en annan qvalitet,
som icke konkurrerar med fabriken; deremot har den, trots den nuvarande
icke obetydliga skyddstullen, konkurrens med tyskt och
annat utländskt porslin. Denna konkurrens skall tydligen fortfara,
om mellanrikslagen upphäfves, medan fabriken antagligen komme
att förlora ungefär hela sin afsättning till Sverige.

För fabriken är det af särdeles stor betydelse, att den kan behålla
den svenska marknaden, som sätter den i stånd att arbeta efter
större order, under det den här i Norge för det mesta måste arbeta
på små order eller för lager. Upphör afsättningen till Sverige, måste
fabriken i väsentlig grad inskränka sin verksamhet, och det måste
anses för ytterst tvifvelaktigt, om den efter en sådan inskränkning
skall kunna fortsätta rörelsen med någon utsigt till vinst, i det den
norska marknaden är för liten för att kunna upprätthålla en sådan
rörelse.»

Vidare följer en betydande näringsgren, spikfabrikationen, derom
det heter:

»De två norska spikfabriker, som dertill hafva anledning, utföra
eu betydlig del af sin produktion till Sverige. Då Norge producerar
betydligt mera spik än det sjelft förbrukar, skulle tydligen ett upphäfvande
af mellanrikslagen, hvarigenom den svenska marknaden
blefve stängd, vara till skada för dessa fabriker.»

Angående finare gjutgods, derunder inbegripet blomstervaser,
byster, lampor, ljuskronor med mera, heter det särskildt i fråga om
lampor:

»Lamporna levereras af en fabrik i närheten af Kristiania, som
utför en betydlig del af sin produktion till Sverige, under det intet
utföres till andra länder. Fabriken, som utom metalldelarne äfven
levererar tillbehör af glas och kupor, tillverkar sjelf alla metalldelar
med undantag af brännare och några andra oväsentliga tillbehör, som
ännu, ehuru i allt mindre mängd, tagas från utlandet. Man har i
senare tid äfven i Sverige börjat tillverka lampor, men mest af enklare
slag, medan de, som införas från Norge, äro af finare qvalitet.
Ett upphäfvande af mellanrikslagen skulle vara till betydlig skada
för denna industri, som knappast skulle kunna finna afsättning för
hela sin produktion här i landet.»

Till den norska komitén hade äfven inkommit utlåtanden från
en del enskilde och föreningar, och jag ber att få lemna herrarne
del af utlåtandena från ett par föreningar af betydenhet i detta afseende.
Den första är »den norske Haandvserks- och Industriforening
i Christiania», som bland annat yttrar följande:

»På samma gång får föreningen, som inom sin styrelse och sitt
''Reprsesentantskab’ har dryftat det från komitén utsända cirkuläret,
uttala såsom sin åsigt, att den bestående mellanrikslagen i det stora

N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

hela är till gagn för den industriella utvecklingen i vårt land, och Angående
att lagens hufvudprinciper derför höra upprätthållas _ tfgiUigMen

Ett upphäfvande af mellanrikslagen skulle efter föreningens upp- Jaj (ien s jc
fattning verka skadligt för den växande idogheten i vårt land. Man mellanriksskulle
genom ett sådant steg för våra näringar afstånga deras när- lagen.
maste tillfälle till afsättning utomlands, utan att i nämnvärd grad för- (Forts.)
minska införseln af konkurrerande varor, så framt icke vårt tullsystem
väsentligen förändras. — — — —

Den svenska marknaden är två och en half gånger större än vår
egen. På de stora omsättningscentra i vårt grannland kan den merkantila
företagsamheten vinna afsättning för en mängd norska industrialster
och i allmänhet till gynsammare priser, enär utländska varor
i Sverige i de flesta fall draga en ansenlig tull, under det norska varor
få tullfritt införas.

Den betydliga afsättning, som vår textilindustri under den nu
gällande mellanrikslagen har vunnit i Sverige, erbjuder ett i ögonen
fallande exempel härpå. Men äfven för en mängd andra norska tillverkningar
utvisar statistiken en afsättning till Sverige, som är ganska
betydande och som för år 1894 har bragt beloppet af samtliga från
Norge till Sverige utförda industriartiklar — utom trä- och fiskvaror
— upp till inemot 13 millioner kronor. — — — —

På här anförda grunder synes det otvifvelaktigt, att vår gemensamma
marknad med Sverige på 7 millioner menniskor har stora
fördelar framför att begränsa afsättningen till vår inhemska marknad
på blott 2 millioner. — — — —

Ville nationalförsamlingarna i de begge förenade rikena arbeta
mot målet att upprätthålla ett någorlunda likartad! skydd mot utlandets
massproduktion, så skulle utan tvifvel de producerande klasserna
i båda landen erkänna nyttan af den genom mellanrikslagen vunna
gemensamma marknaden, på samma gång som de båda landens konsumenter
skulle i den bestående konkurrensen hafva garanti för att
tullen icke fördyrade deras förbrukningsartiklar. Och de väsentligaste
betingelserna för en stabil mellanrihslag skulle då vara uppnådda.

Men härför kräfves, att från norsk sida jemkningar göras i det
rullsystem, som här i landet upprätthållits, oaktadt höga arbetspris
och stadigt växande pålagor tyngt på vår produktion och framkallat
berättigade kraf på, att också hos oss det nationella arbetet må stödjas
på samma sätt som i så godt som alla andra industriidkande
länder.»

Det andra utlåtandet är afgifvet af »Bestyrelsen for den norske
Fsellesforening for Haandvserk og Industri». Den säger, bland annat:

»För egen del tror sig styrelsen — -— — böra kraftigt uttala, att
det lielt visst torde blifva till största gagn för de begge landens industri
och handtverk, om mellanrikslagen förnyas med bibehållande
af dess nuvarande princip, men med de modifikationer i dess detaljer,
som senare tidens erfarenhet visat vara nödvändiga.

Som ett medel att underlätta genomförandet af dessa förändringar
anser styrelsen — ehuruväl den uppmärksammar, att detta spörsmål
ligger utanför komiténs uppgift — sig dock böra påpeka en be -

N:o 5. 26 Lördagen den 20 Februari.

Angående höflig förändring i våi egen tulltariff, så att den stora olikheten i de
SSbe^landenS tullsystem i någon män aflägsnas.

af den s. k. Derigenom skulle man uppnå den bästa garantien lör att den
mellanriks- nya mellanrikslagen kan blifva af varaktighet.»

lagen. Jag ber kammaren inte tröttna; det är alltid tröttsamt att åhöra

(Forts.) uppläsningar, men jag anser det vara af vigt att alla upplysningar
lemnas. Det är snart slut, och jag ber endast att få återgifva några
utdrag ur det slutomdöme, hvartill komitén kommit vid undersökningen
af den ställning, hvaruti industrien kommit genom mellanrikslagen.
Den säger dervid bland annat:

»Skall den norska industrien bli hänvisad till att blott arbeta
för vår egen marknad, så kommer den att blifva en förkrympt industri,
som får inskränka sig till att leverera ett mindretal simpla och
billiga kuranta varor eller enstaka exportartiklar, för hvilkas produktion
vårt land har särskilda betingelser, under det att den måste
öfverlemna till de utländska fabrikerna att förse oss med de finare,
dyrbarare och mera varierande produkterna, som det icke kan löna
sig att tillverka för en så begränsad kundkrets; flera nu bestående
industriella anläggningar måste derför helt visst inställa sin verksamhet.
En högre industriel utbildning och arbetsskicklighet kommer
man under sådana förhållanden att få blott ringa bruk för, och
det fins då föga utsigt till att Norge någonsin kan nå fram till att
blifva ett industriland, som skulle blifva i stånd till att konkurrera
på verldsmarknaden.

Äfven om man tänker sig möjligheten af att de två landens
industri skulle kunna på den inhemska marknaden finna ersättning
för det afsättningsområde, som de skulle förlora genom upphäfvande
af gemensamhetsmarknaden, så skulle dock en sådan eventualitet
framkalla ett öfvermåttan stort förryckande af de bestående fabrikernas
verksamhet och arbetssätt; de hafva inrättat sin produktion och
sin omsättning efter de bestående förhållandena, och en förändring
häri skulle vålla stor förlust af de i fabrikerna nedlagda kapital, betydliga
utgifter till anskaffande af nya maskiner och förändring af
produktionen och mycket arbete och mycken kostnad för att upplära
en ny arbetarestam och skaffa sig en ny kundkrets.

Det förryckande och hämmande af vår industriella verksamhet,
som upphörandet af en tullfri samhandel med nabolandet skulle
framkalla, kommer icke blott att drabba de industriella anläggningarna
och de vid desamma anstälde arbetarne, utan det skulle komma
att kännas i långt vidare kretsar, först och främst bland dem, som
leverera råvaror och halffabrikater till fabrikerna, eller dem, som den
industriella verksamheten på annat sätt skaffar sysselsättning; dernäst
de näringar, som förse den industriidkande befolkningen med förnödenheter
af åtskilliga slag. Härigenom skulle sjelfklart också landets
och de enskilda distriktens skatteförmåga blifva förminskad.
Men till sist och icke minst skulle förlusten komma att drabba den
köpande allmänheten. Att konsumenterna ha fördel af den konkurrens
mellan norsk och svensk industri, som gemensamhetsmarknaden
föranleder, behöfver intet bevis. I samma grad som industrien har
förde] af marknadens utvidgning, derigenom att den blir i stånd att

Lördagen den 20 Februari. 27 N:o 5.

arbeta billigare och leverera fullkomligare och mera varierande pro- Angående
dukter, i samma grad hafva naturligtvis konsumenterna fördel af den J°rlt
derigenom framkallade förbättringen i produkterna och utvidgning af9deri s .k.
af konkurrensen, som eggar producenterna till en allt jemt fortsatt mellanriksansträngning
för att leverera en god, vacker och billig produkt. På lagen.
samma sätt som hvarje lättnad i industriens vilkor kommer konsu- (Forts.)
menterna till godo, likaså kommer det att i allra sista hand bli konsumenterna,
som få betala det fördyrande af produktionen, som följer
af marknadens och arbetsfältets inskränkning.»

Ja, jag skall nu icke vidare trötta kammaren. Jo, en sak till
skall jag be att få anföra, detta särskildt med anledning af herr Fredholms
reservation, deri han påvisar möjligheten af att man genom
mellanrikslagens upphörande skulle kunna återkomma till produktplakatet
af år 1726, och att detta skulle komma att hafva ett synnerligen
stort afgörande för den norska sjöfarten, framgår af några
siffror, som jag skall be att få nämna.

Beträffande femårsperioen 1889—1893 — 1893 är det sista år,
för hvilket någon statistik fans vid uppgörandet af detta arbete tillgänglig
— visar det sig nemligen, att år 1889 utgjorde de af norska
fartyg i fraktfart mellan utlandet och Sverige-Norge intjenta
bruttofrakterna 11,032,000 kronor, 1890 8,141,000, 1891 8,900,000,

1892 8,254,000 och 1893 8,460,000 kronor, eller således i ungefärligt
medeltal för hela femårsperioden 9,000,000 kronor årligen.

Det torde af det anförda framgå, att jag icke haft så orätt i
min förmodan, att önskningarna äfven från Norges sida om erhållande
af en ny mellanrikslag borde vara lifliga och på många håll också
äro till finnandes. Det framgår af detta nu anförda, att mellanrikslagen
är af synnerligen stor betydelse för den norska industrien, och
det kan derför icke annat än förvåna, att man från norsk sida velat
uppställa så svåra hinder, som gjorts, för åstadkommande af en uppgörelse.
Det torde väl också vara möjligt, att de svårigheter, som
mellanrikslagens upphörande skulle komma att vålla för största delen
af den norska industrien, också skulle gifva anledning till det antagandet,
att man från norsk sida vid närmare öfvervägande skulle
kunnat förmå sig till några ytterligare medgifvanden — och det kan
ju hända, att dervidlag äfven från svensk sida något ytterligare tillmötesgående
kunde gifvas — och derigenom väg banas till en tillfredsställande
öfverenskommelse. För min del har jag icke alldeles
förtviflat om möjligheten af något sådant, och jag tror att så skulle
skott, om saken fått utan störande inflytelser i lugn utageras. I
alla händelser skulle saken då icke hafva kommit i den hopplösa
ställning, i hvilken den för närvarande synes befinna sig.

På grund af det anförda skall jag anhålla, herr talman, att få
yrka afslag å motionen och bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr friherre Bonde: Ehuruväl den föreliggande motionens öde

redan torde vara besegladt, och föga anledning till hopp torde förefinnas,
att Riksdagen skulle komma att fatta ett beslut, gående i den
rigtning motionärerna föreslagit, så anser jag likväl, att vi, som år
1895 voro för förhandlingar om förändringar i mellanrikslagen utan

N:o 5. 28 Lördagen den 20 Februari.

Angående uppsägning, nu måste yttra våra tankar äfven i det nu föreliggande
afaiUxahet^nämnet’ oc^ jag vdl gorå detta i den förhoppning, att det åtminstone
af'' den s. k. skall finnas qvar någon minoritet i denna kammare, som hyser sammellanriks-
ma åsigt som då beträffande önskvärdheten af att allt göres för att
lagen. på den lugna underhandlingens väg få de ojemnheter i mellanriks(Forts.
) lagen, som kunna förefinnas, afhjelpta. Men äfven om mot förmodan
beslutet inom denna kammare komme att gå i den rigtning, att det
blefve en opinionsyttring för motionärens förslag, så är det likväl
föga troligt, att Kiksdagen i sin helhet komme att besluta något sådant.

Här har af den förste talaren framhållits anledningarne till de
åtgärder, som vidtogos af 1895 års Riksdag. Ja, vi hafva alla i friskt
minne, huru det skyddsvänliga system, som allt mer och mer uppblomstrat
i landet, och hvars anhängare — efter min åsigt — ty värr
allt för mycket tillväxt i antal, inom landet väckt en opinionsstorm
af synnerlig styrka. Man hade med den lätthet, hvarmed man alltid
åstadkommer dylika, fått opinionsyttringar från skilda delar af landet
för en revision, som det då hette, af mellanrikslagen. Det var då
nästan ingen, som yttrade sig för att icke mellanrikslagen skulle
fortfarande ega bestånd. Den förste ärade talaren sade, att ett mindretal
fans, som med blida ögon såg mellanrikslagens upphäfvande.
För min del tror jag, att detta mindretal icke var så litet. Det var
många, som i denna mellanrikslag sågo ett alltid qvarstående hinder
för det protektionistiska systemet att i lugn utveckla sig. Det uttalades
likväl tydligt inom Riksdagen den meningen, att allt skulle
göras för att under den tid, som återstode, innan uppsägningstiden
ginge till ända, åstadkomma en ny mellanrikslag, och nu stå endast
några få månader åter till den dag, då denna tid är tilländalupen.
Den 13 juli detta år är nemligen mellanrikslagens tid slut. Vi stå
då inför ett ovisst kaos.

Den siste ärade talaren var icke så misströstande. Han tyckte
— och det förvånade mig nästan — att det icke fans anledning att
tro, att alla underhandlingar skulle vara afbrutna, och att icke möjlighet
skulle förefinnas att komma till ett godt resultat. Ja, just det
skäl, som af denne talare framhölls, tycker jag är för mig ännu mera
öfvertygande, att respittiden icke bör vara så kort som till den 13
juli, utan när det är hopp om att på underhandlingens väg vinna
något, så är det allt skäl att, som motionärerna föreslagit, lemna regeringen
någon ytterligare tid att kunna åstadkomma detta.

Äfven de skäl, som den siste ärade talaren genom uppläsning af
åtskilliga norska auktoriteters yttranden sökte framhålla, i det han
ville bevisa, att man inom Norge hade så stora fördelar af mellanrikslagen,
och att man der skulle lida så ofantligt mycket af dess
upphäfvande — äfven detta skäl synes mig tala för, att man ej bör
misströsta om att med Norge kunna komma till en öfverenskommelse.
Iför att kunna komma derhän behöfver man emellertid tid, och jag
tycker derför, att man icke bör missunna regeringen möjligheten att
göra ett om också kanske ty värr sista försök. Här har i dag på
våra pulpeter utdelats ett protokoll öfver de förhandlingar, som förts
inom mellanrikslagskomitén. Detta protokoll har beklagligen först i
dag kommit oss till hända, och således är det högst få af kammarens

Lördagen den 20 Februari. 29 N:o 5.

ledamöter, som deraf hunnit taga del. För egen del fick jag visser- Angående
ligen i går af en ledamot af bevillningsutskottet låna ett exemplar af förlängning
nämnda protokoll, och hade derför i går afton tillfälle att läsa igenom ^f^den ‘s. T
det, men kanske hafva icke alla af kammarens ledamöter haft till- mellanriksfälle
dertill. lagen.

Ehuru behöfligt det än skulle vara, skall jag likväl icke trötta (Forts.)
kammaren med att uppläsa några utdrag ur detta protokoll, ty jag
känner allt för väl denna kammares motvilja mot uppläsningar och
citat, de må i och för sig vara huru betydelsefulla som helst, och
jag vet mer än väl, att man genom att på detta sätt trötta kammaren
ofta kommer till ett alldeles motsatt resultat mot hvad man
önskat. Jag vill emellertid nämna, att det föreliggande protokollet
visar, att de skiljaktigheter, som förelegat mellan de svenska och de
norska komiterade, verkligen icke äro af så stor betydelse, att man
icke ännu bör kunna hysa hopp om att de skola kunna utjemnas.

Det synes mig, som om med litet god vilja å ömse sidor man dock
borde kunna komma till ett resultat och att man ännu icke skulle
behöfva, som man säger, kasta yxan i sjön.

Jag behöfver här ej heller påpeka, hvilka stora vådor, som mellanrikslagens
upphörande kommer att medföra för vår industri. Den
siste ärade talaren, som är en så framstående representant för vår
industri, vet nog mycket väl, att för vår industri, lika som för den
norska, detta interregnum kommer att blifva af en ganska ödesdiger
betydelse. Visserligen må erkännas, att det mindre landet har en
större marknad i det större än det större landet i det mindre, men
jag tror dock, att statistiken visar, att det handelsområde, som vår
svenska industri har i Norge, dock är ganska beaktansvärdt, och att
mellanrikslagens upphäfvande derför kommer att för många svenska
industriidkare vara till förlust.

Och dock, mine herrar, är det kanske härvidlag icke den, om
jag så får säga, mera materiella sidan af saken, frågan om vinst och
förlust för industriidkarne, som eger den högsta betydelsen. Man
bör efter min uppfattning snarare tillmäta sakens ideella innebörd en
ännu större betydelse. Man må tänka sig, huru förhållandena skola
blifva mellan de begge rikenas gränsbefolkning, som sedan långliga
tider varit van att fritt umgås med hvarandra på handelns område,
om nu en tullmur skulle uppföras mellan de begge rikena.

Allt för väl veta vi, att ingenting eger en sådan inverkan på de
menskliga känslorna, som de ekonomiska intressena. Om redan nu
ty värr förhållandet mellan de båda grannfolken på många håll, kanske
i allmänhet, ej varit det allra bästa, tror väl någon då, att vänskapsbandet
mellan brödrafolken skulle komma att stärkas genom en dylik
obeveklig tullmur? Jag tror tvärt om, att deri ligger en stor fara.

Det är just genom beröringen mellan de begge ländernas gränsbefolkning,
som det goda förhållandet kan uppehållas. Afbrytes
detta förhållande, förloras mycket.

Och jag vill tillägga, att just det nuvarande ögonblicket synes
mig allra olyckligast för att göra ett tvärt afklippande af den mellanfolkliga
beröringen mellan de båda grannländerna. Just nu har den
oro, om jag så får säga, som funnits mellan unionsfolken, och de

N:o 5. 30 Lördagen den 20 Februari.

Angående slitningar, som mellan dem egt rum, dock blifvit mindre. Det går
förlängning liksom en lugnare vind öfver (ten skandinaviska halfön, man hyser i
af3 den *#. å! allmänhet förhoppningar för framtiden, man tror och hoppas, att
mellanriics- kifvets, splittringens tid snart skall vara till ända, man ser förlagen.
tröstansfullt — åtminstone göra många det, om också icke alla —
(Forts.) upp till den unionskomité, som har sig uppdraget att söka utjemna
meningsskiljaktigheterna på den ömsesidiga öfverenskommelsens och
eftergifternas väg. Att just då man hoppas att på detta sätt vinna
ett lyckligare, lugnare förhållande mellan folken afslita det ekonomiska
band, som nu förenar dem, kan det vara lyckligt, kan det vara
klokt? Jag tror, att just genom att mellanrikslagen kommer att ett,
tu, tre upphöra, utan att något annat träder i stället, unionskomiténs
arbeten komma att lida väsentligt afbräck.

Det kan ju visserligen invändas, att äfven om svenska Riksdagen
— hvilket jag för min del dock ej vågar hoppas — skulle besluta
sig för att lemna ännu ett års rådrum, vårt brödrafolk ej skulle befinnas
villigt till en förlängning af mellanrikslagen, utan säga: 1
hafven sjelfva velat det, nu skolen I få se, huru det är. Det är ju
möjligt, att så kan inträffa, men jag tror det ej, och i denna min tro
har jag blifvit ytterligare styrkt af herr Swartlings anförande. Men
om det än skulle så vara, att under detta år något resultat icke kunde
vinnas, hvad hafva vi då förlorat? Icke äro väl vådorna för vår industri
och vårt jordbruk af mellanrikslagen så himmelsskriande, icke
skulle vi väl lida så ofantligt af att den finge oförändrad qvarstå
ett år.

Jag tror i stället att just framräckandet af broderhanden, hvilket
består i lemnandet af detta särskilda rådrum, är af betydelse, i
synnerhet om man, såsom jag, fortfarande vill hafva en mellanrikslag.
Helst skulle jag velat yrka bifall till motionärernas förslag
oförändradt, då jag tycker att det trots sin korthet är fullkomligt
tillräckligt och i hvilket det alldeles bestämdt säges, att man vill ha
ett rådrum. Men då ett annat förslag finnes, hvilket är det enda,
som har någon utsigt att i denna kammare vinna framgång, nemligen
det af herr Collander framstälda, vill jag sluta mig till detsamma.
Detta förslag skiljer sig från motionärernas derigenom, att det öfverlemnar
saken åt regeringen, så att, om regeringen icke anser sig
kunna medhinna revisionen, regeringen i sä fall får bemyndigande
att förlänga mellanrikslagen på ytterligare ett år. Detta förslag är,
såsom jag nyss nämnde, ej så tillfredsställande som motionärernas,
men då det kanske är det enda, som har utsigt att vinna framgång,
ber jag, herr talman, att få instämma i herr Collanders yrkande och
att få yrka bifall till hans förslag.

Herr Odhner: Jag skulle gerna vilja dela de förhoppningar,

som blifvit uttalade af den siste talaren, men jag kan det ty värr icke,
utan måste väsentligen ställa mig på samma ståndpunkt som reservanten
herr Fredholm.

Hvad man än må säga om mellanrikslagens uppsägning, äfven
om man i likhet med mig anser att Riksdagen år 1895 förhastade
sig i sitt beslut, få vi likväl nu bära konseqvenserna af hvad som då

Lördagen den 20 Februari. 31 N:o 5.

beslöts, och vi få inrätta oss så godt vi kunna efter de förändrade Angående
förhållandena. Jag hör visserligen icke till dem, som anse att det förlängning
skulle strida emot vår värdighet, mot vår nationella sjelfkänsla, att''iff^den^s^k
nu föreslå en förlängning af en traktat, som vi sjelfva uppsagt, men inellanriks■
jag tror dock att sjelfva situationen för närvarande är sådan, att det lagen.
icke finnes någon den ringaste utsigt till framgång för de framstälda (Forts.)
förslagen. Hade någon sådan utsigt förefunnits, så kunna vi vara
säkra derpå, att de båda landens regeringar icke skulle försummat
att bringa å bane en sak, som skulle så väsentligt underlätta öfvergången
till det nya systemet, äfven om man icke vunnit någonting
mera dermed.

De hinder, som uppresa sig mot eu förlängning af mellanrikslagen,
äro icke blott sådana, som komma från den svenska protektionismen
och från den norska vensterpolitiken — ehuru naturligtvis
dessa hinder äro svåra nog att öfvervinna — men det finnes äfven
hinder af andra slag. Det är visserligen sant, såsom en föregående
talare visade, att den norska industrien måste anses vara i stort behof
af en förlängning utaf mellanrikslagen. Men är det icke äfven
så, att den norska statskassan är i stort behof af tillökning i inkomster?
Vi få icke glömma, att de norska statsfinanserna äro väsentligen
baserade på tullar och andra indirekta skatter. Det är antagligen
ifrån dessa, som man skall hemta den förstärkning af Norges
statsinkomster, som utan tvifvel är af behofvet påkallad. Under
sådana förhållanden kan jag icke föreställa mig annat, än att det var
en fördel för de norska statsmagterna att genom mellanrikslagens
upphäfvande vinna friare händer att kunna ordna sitt tullsystem med
hänsyn till statskassans behof.

Dertill kommer nu vidare den agrariska rörelsen i Norge, som
ju griper alltmera omkring sig och till hvilken äfven mycken hänsyn
måste tagas af de norska statsmagterna. Man må under sådana
förhållanden icke vänta, att i det ögonblick, då den norska staten
behöfver höjda tullar för sina finanser, och då de norska landtmännen
ropa på höjda tullar för sina produkter, norrmännen skola vilja
genast binda sig å nyo genom en förlängning af mellanrikslagen. Nej,
nog vilja norrmännen först ordna sina finanser och afvakta hvad som
kan blifva af den agrariska rörelsen i Norge, innan de inlåta sig på
en sådan förlängning. Vi få nog derför vänta, till dess norska stortinget
uppgjort sin budget, och detta blir först i sommar, sedan
riksdagen afslutats. Hvad vi under tiden kunna och böra göra, det
har reservanten herr Fredholm antydt i sin reservation. Han har
nemligen yrkat, att man borde åtminstone söka att undanrödja de
svåraste bland de olägenheter för vår handel och enkannerligen för
vår sjöfart, som komma att blifva en följd af mellanrikslagens upphörande.
Jag hade nästan väntat på grund af hans motivering, att
han skulle ha framlagt något förslag uti ifrågavarande afseende, t. ex.
att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t begära en utredning om och
ett förslag till svårigheternas afhjelpande, men förmodligen har han
resonerat, att detta är en sak, så absolut nödvändig, att regeringen
icke kan underlåta att sjelfmant med det första afgifva förslag dertill.

N:o 5.

Lördagen den 20 Februari.

Angående Jag skall derför icke heller göra något yrkande, utan inskränker

förlängning mur till att instämma uti hvad herr Fredholm i sin reservation yttrat.

aj giltigheten

eif den s Jc • •

mellanriks- Herr Hedgren: För dem, som erinra sig den diskussion, som

lagen. vid 1895 års riksdag föregick mellanrikslagens uppsägande och som
(Forts.) sedermera fick ett uttryck uti Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t,
torde det vara fullt klart, att afsigten med mellanrikslagens uppsägande
ingalunda var dess upphörande, utan fastmer åstadkommande
af en förändrad sådan, hvilken efter de skedda förändringarna af
tullsatserna i Sverige skulle bättre lämpa sig för de båda länderna
än den förutvarande.

Detta betonades särdeles eftertryckligt i synnerhet af dem, som
uppträdde för lagens uppsägning, och jag erinrar mig i detta fall
särskildt några ord af en kammarledamot, till hvilkens yttranden
kammarens öfrige ledamöter pläga gerna lyssna; jag menar vår nuvarande
ärade vice talman. Han yttrade då, att om uppdrag gåfves
Kongl. Maj:t att underhandla, behöfde man icke frukta att icke få
en ny lag. Det var nog mången, som just på grund af samma åsigt
som vice talmannen då lemnade sin röst för lagens uppsägande.
Må hända trodde man, att man i dessa afseenden skulle kunna föreskrifva
norrmännen snart sagdt hvilka vilkor som helst; må hända
trodde man, att man, såsom man säger, skulle kunna kommendera
dem, men man har i detta fall fullkomligt misstagit sig.

Lika stort har också misstaget varit hos dem, som före lagens
uppsägning ansågo och påstodo, att det var endast Norge, som hade
fördelar af lagens bestånd, då deremot Sverige endast tillskyndades
nackdelar. Jag vågar påstå detta trots den ärade representantens för
Norrköping yttrande. Han har visserligen nyss här i kammaren
uppläst en mängd intyg, utvisande huru stora fördelar norrmännen i
sjelfva verket hafva af handeln med Sverige, men jag kan icke neka
till, att jag blef något besviken, då dermed var punkt och slut.
Icke derför, att jag ansåg intygen vara för få, ty de voro ju både
många och belysande, men jag för min del och säkerligen många
med mig hade väntat att efter dessa intygs uppläsande äfven få höra
något om den fördel, som Sverige tvifvelsutan har genom sin handel
på Norge. Detta hade man som sagdt kunnat vänta för att få en
fullständig bevisning. De verkstälda undersökningarna hafva nemligen
gifvit vid handen, att fördelarne för handeln af mellanrikslagen
för båda länderna väga temligen lika. Ja, mine herrar, det har
varit fördelar för låda länderna, men dessa fördelar skola nu försvinna.

För dem, som veta huru svårt det är och huru långsamt det
går, när man vill för varor, hvilka som helst, de må nu vara industrialster
eller landtmannaprodukter, uppsöka nya försäljningsorter och
bereda nya afsättningsområden, kan det icke vara annat än smärtsamt
att förutse, att de afsättningsområden, som vi hitintills haft i
Norge, nu genom ett enda penndrag skola försvinna.

Här yttrades af en talare, att hvilket beslut kammaren än kommer
att fatta, antingen motionerna eller det af herr Collander framstälda
förslag antagas, åstadkommes derigenom med all säkerhet

N:o 5.

Lördagen den 20 Februari.

endast en opinionsyttring. Ja, man må nu i detta hänseende vara
■åt hvilken uppfattning som helst, men då man, såsom jag, herr talman,
hyst och fortfarande hyser den åsigt, att mellanrikslagens uppsägande
var ett stort misstag, och då jag vidare anser, att dess upphörande
skall för Sverige medföra betänkliga nackdelar, så kan jag
icke finna det vara annat än i sin ordning, att man öppet uttalar detta
och att äfven kammaren genom sitt beslut låter detta komma till
brödrafolkets kännedom.

Då jag i öfrigt hyser den förhoppning, att ett beslut i den retning,
herr Collander föreslagit, skall möjliggöra och måhända äfven
underlätta en kommande underhandling med Norge om en ny mellanrikslag,
och då jag slutligen, herr talman, icke vill genom ett sönderslitande
af det nu befintliga ekonomiska bandet mellan Sverige och
Norge än ytterligare försvåra de underhandlingar och de arbeten
i politiskt afseende, som äro unionskomitén förelagda, skall jag anhålla
att få yrka bifall till det af herr Collander framstälda förslag.

Herr Bromée: Herr talman, mine herrar! Fastän Riksdagen

i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 13 maj 1895 uttryckligen förutsatte,
att en ny mellanrikslag skulle komma till stånd efter den dåvarande
lagens uppsägning och föreläggas Sveriges Riksdag och
Norges. Storting, om icke redan 1896, så åtminstone nu, kan åtminstone
jag. svårligen värja mig från den misstanken, att de personer,
hvilka drifvit den omedelbara uppsägningen igenom, icke varit besjälade
af önskan att få en ny mellanrikslag i stället för den uppsagda.

Jag är äfven af den öfvertygelse, att, om en mellanrikslag kom
mer att saknas brödrafolken emellan, detta skall åstadkomma stora
och känbara ekonomiska förluster för båda länderna, för att icke
omnämna många andra mycket svåra och förlustbringande verkningar.
Och då Sverige obestridligen är större än Norge, större i afseende
å jordbruk och industri, är det väl, så vidt jag kan finna, äfven
antagligt, att fördelarne för Sverige skulle blifva minst lika stora,
om icke större än för Norge att få en ny mellanrikslag till stånd.

Men på samma gång jag således, såsom nämndt, hyser den öfvertygelse,
att saknaden af en lag angående samfärdsel och varuutbyte
brödrafolken emellan måste åstadkomma mycket stora svårigheter för
fosterlandet i dess helhet, är jag tillika fullkomligt förvissad derom,
att dessa svårigheter blifva mycket större för gränsprovinserna i vårt
land. Herrarne veta, att jag har äran tillhöra en af dessa gränsprovinser,
och jag har från denna provins erfarenhet om samfärdseln
sedan mina tidigaste barnaår. Och denna min erfarenhet är sådan,
att herrarne icke må förundra sig öfver att, då befolkningen i dessa
gränsprovinser hör, att det är omöjligt att få en ny mellanrikslag
till stånd, den emotser framtiden med ganska stort missmod.

Det är väl alldeles gifvet, att, om en mellanrikslag icke kommer
till stånd, Norge lägger minst lika stora tullar på våra alster, som
vi lagt på de alster, som derifrån införas i vårt land. Anda från
den första tid, jag minnes, ha från Jeintland utförts ladugårdsprodukter,
tidigare hufvudsakligen smör, till Norge, och jag hemställer

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 5. 3

Angående
förlängning
af giltigheten
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 5. 34 Lördagen den 20 Februari.

^Angående till herrarne, om herrarne tro, att en sådan utförsel kan åstadkommas,
forlängmng om en melianrikslag saknas och norrmännen lägga tull på smöraf
den s. importen. Tro herrarne, att t. ex. Jemtland och de norrländska promellanriks-
vinserna i allmänhet kunna med fördel afsätta sina landtmannaprolagen.
dukter här nere i mellersta Sverige? Kan det vara möjligt, att Norr(Forts.
) land, som nyare , och kanske delvis alldeles nyss börjat kultivera sin
jord, skulle kunna hitföra och med fördel sälja sina landtmannaprodukter
här eller i södra Sverige och konkurrera med de stora och
sedan gammalt kultiverade och högt uppdrifna jordbruken? Visst
icke. Norge har varit en naturlig afsättningsort för Jemtlands landtmannaprodukter.
Under de sista 20 åren har också landtbruket
baserats på ostmejerier, och exporten deraf till Norge har till ganska
stor del stannat der; en del har väl förts till England. En annan
exportartikel, som de senaste 12 å 15 åren uppdrifvits, är hästafveln.
Förr var det vanligt, att hästar fördes från Norge hit öfver, men
sedermera har den förändring inträdt, att nu köpes icke obetydligt
med hästar, som föras från Jemtland öfver till Norge. Jag hemställer
till herrarne, om herrarne tro, att denna utförsel kan blifva
möjlig, då, såsom sannolikt är, en tull af 50 kronor lägges på hvarje
häst. _

Äfven i ett annat afseende torde mellanrikslagens upphörande
blifva hindrande för Norrlands och särskilt Jemtlands industri, nemligen
med hänsyn till de större och mindre träförädlingsfabriker,
som äro anlagda utefter den bana, som går snedt genom Jemtland.
Det går utom godståg nästan dagligen extra tåg med förädlade trävaror
derifrån till Norge, hvaraf visserligen en del föres till utlandet,
men också en del stannar i Norge, såsom t. ex. den del, som utgöres
af s. k. stäf, hvilken utföres till Norge för fiskerihandteringen och
användes till silltunnor och annan fiskförvaring. Denna industri, som,
ehuru ny, uppblomstrat ganska betydligt, kan enligt min tanke icke
annat än komma att hämmas, om vi blifva i saknad af en lag, som
ordnar in- och utförseln de båda folken emellan.

Skulle en mellanrikslag komma att saknas, så är det troligt, att
de, som genomdrifvit uppsägningen och som kanske innerst önska
en tullmur mellan folken för att, som det heter, skydda »Sverige åt
svenskarna», komma att lägga tull på sill. Om så är, så torde måttet
vara rågadt. Tullbeskattningen å lifsförnödenheter har nått sin höjd
för Norrland och särskildt Jemtland, om det äfven skall blifva skatt
på sill, en föda, som jag vågar påstå i min hembygd begagnas i
hvar enda stuga.

Jag har tagit mig friheten att tala hufvudsakligen om den ekonomiska
förlusten. Jag skulle gerna velat vidröra den andra sidan
af saken; men om jag hörde rätt, framhölls den i varma ordalag af
en talare på södermanlandsbänken, och jag skall derför icke nämna
något derom.

Jag hoppas, att den del af kammarens ledamöter, som ännu lifligt
önskar unionens bibehållande och fred mellan brödrafolken, skall
finna det kärt, om tid gifves till ytterligare underhandling för att
åstadkomma någon öfverenskommelse om samfärdseln folken emellan.

Lördagen den 20 Februari. 35 N:o 5.

Jag vill hoppas, att unionskärleken icke så förslöats, att icke äfven Angående
den sidan af saken skall väga något i vågskålen. förlängning

Om vi skulle komma derhän, att ingen mellanrikslag kan upp-^den^k.
rättas och att det skall uppställas en tullgräns mellan de båda folken, mellanriksså
torde herrarne betänka, huru svårt och huru dyrbart det blir att lagen.
bevaka denna gräns, så långsträckt som den är i vårt land. Jag tror, (Forts.)
att det blir nästan omöjligt att tillfredsställande bevaka den. Jag
vet, att i vissa delar af fjelltrakterna mellan min hembygd och Norge
man på vintern kan köra på så kallad skarsnö hvar som helst i fjellen
flera mil från den vanliga farvägen, och huru kan man då tänka
sig möjligheten att här åstadkomma en fullt effektiv bevakning, om
en tullgräns sättes mellan folken. Man har äfven erfarenhet härom.

Det har funnits en tullgräns förr. Jag minnes, huru lurendrejeri och
smuggleri försiggingo den tiden, och jag trodde, att man skulle
slippa att komma tillbaka till en sådan tid.

Jag skulle helst hafva sett, att jag kunnat få yrka bifall till
min med fleres motion. Men då det af herr Collander framlemnade
förslaget i hufvudsak öfverensstämmer med hvad vi framstält i motionen,
så. skall jag, herr talman, icke yrka bifall till denna, utan i
stället till herr Collanders förslag.

Häruti instämde herrar Norberg, Nordin i Hammerdal, Kardell
och Emthén.

Herr Fredholm yttrade: Till en början anhåller jag att få ut tala

mitt djupa beklagande öfver att icke regeringen framlagt för
kammaren de protokoll, som förts vid underhandlingen om mellanrikslagen,
förr än just nu då frågan skall afgöras. Utskottet har
visserligen fått del af dem för åtskilliga veckor sedan, och derför
vill det synas mig att de hade kunnat blifva utdelade i kammaren
förut, åtminstone samtidigt med utskottets betänkande i denna fråga.

Om så hade skett, är jag för min del öfvertygad, att ett stort
flertal af denna kammares ledamöter skulle hafva kommit till insigt
om, hvilka stora svårigheter som äro förknippade med att åstadkomma
en öfverenskommelse mellan Sverige och Norge i detta fall.

Man kan derför icke enligt mitt förmenande hängifva sig åt hoppet,
att förnyade underhandlingar skola leda till bättre resultat, allra helst
om man af de uttalanden, som förekomma i den norska pressen, fårsluta
sig till den i Norge rådande opinionen. Ty att döma efter
dessa uttalanden, kan man icke antaga att Norge är benäget för någon 1
förnyad underhandling. Utskottets ledamöter från Första Kammaren
hafva också på det allra kraftigaste betonat, att Första Kammaren
icke kommer att vara med om någon vidare förlängning. Och här
i denna kammare hafva vi nyss hört en af de svenska underhandlarne
i frågan säga, att ställningen är hopplös. När vi nu hafva så
många öfvertygande skäl för att det icke är möjligt att få någon
ändring till stånd, så kan naturligtvis för oss, som beklaga att utgången
af dessa underhandlingar blifvit sådan den är, icke återstå
annat än att gifva ett uttryck tör ett sådant beklagande, det må nu
ske i ena eller andra formen.

N:o 5- 36 Lördagen den 20 Februari.

Angående För egen del har jag tillåtit mig att reservera mig mot utskottets

förlängning betänkande hvad motiveringen beträffar, men i fråga om det slut,
af^den s k hvartill utskottet kommit, har jag funnit mig nödsakad att böja mig
mellanriks- för nödvändigheten: det är nu en gång minoritetens lott här i verlden.
lagen. Det är majoriteten, som bär ansvaret för utgången, och majoriteten

(Forts.) är också, såsom det yttrades, när frågan om mellanrikslagens upp sägande

var före vid 1895 års riksdag, beredd att för sina åtgöranden
bära både klander och beröm. Det tillkommer icke minoritetens
män, så länge de fortfarande äro i minoritet, att nu söka reparera de
fel, som majoriteten i detta fall begått.

Utskottet säger, att frågan om mellanrikslagens uppsägning gjordes
vid 1895 års riksdag till föremål för grundlig undersökning och
utredning. Ja, hur grundlig undersökningen var och hvilken utredning
frågaD fick, torde de herrar, som då deltogo i behandlingen af

frågan, väl erinra sig. Detta är allt hvad utskottet anför om anled ningen

till 1896 års Riksdags beslut. Detta gifver intrycket af att
man vid 1895 års riksdag ansåg sådana förhållanden föreligga, att
man borde uppsäga och afskaffa mellanrikslagen, för så vidt man
icke fick ändra den såsom man ville. Men detta var icke förhållandet.
Ty det betonades från alla håll af dem, som yrkade lagens
uppsägning, att detta icke var meningen, utan att uppsägningen blott
var ett medel att få en skyndsam revision till stånd, och man lofvade
oss alldeles bestämdt, att vi icke behöfde hysa någon fruktan för
att vi icke skulle få en ny mellanrikslag till stånd.

Sedan kommer i utskottets motivering den punkt, som lyder så:

»Den erfarenhet, som efter lagens uppsägning vunnits, har icke,
såvidt utskottet kändt är, varit sådan, att man numera skulle vilja
medgifva en fortsatt tillvaro af de förhållanden, som föranledde
nämnda Riksdag att begära lagens uppsägning.»

Hvad är det för erfarenhet? Har det inträdt någon ändring
med afseende på bedrifvandet af handel och näring här i landet
under de två år, som passerat sedan mellanrikslagens uppsägning
skedde? Det kan icke vara till erfarenhet vunnen i detta afseende
som utskottet refererar. Denna erfarenhet är ju nu precis den
samma, som föreDns vid 1895 års riksdag. Intet enda förhållande har
inträdt, som är annorlunda nu än då. Men hvad som ändrat sig det
är majoritetens ståndpunkt i denna fråga. Ty då det år 1895 var
fråga om att uppsäga mellanrikslagen, så sades meningen vara att få
en ny mellanrikslag till stånd. Men nu förklarar utskottet, att det
icke var denna önskan, som föranledde lagens uppsägning.

Jag anser, att, när motiveringen för det första innehåller så oerhördt
litet af verkliga motiv och för det andra framställer förhållandena
på ett så skeft sätt, som här skett, så kan man, om man också
gillar det slut, hvartill utskottet kommit, dock omöjligen gilla, att
det motiveras på sådant sätt. Ty denna motivering ger en falsk
föreställning om kammarens majoritets mening, när den beslöt sig
för att uppsäga mellanrikslagen. Jag har också derför tillåtit mig
att till betänkandet foga min reservation mot motiveringen.

En talare, som för öfrigt uttalade sympati för mina i reservationen
uttalade åsigter, hade dock väntat, att jag skulle framkommit

N:o 5.

Lördagen den 20 Februari.

med något förslag. Nej, jag anser, att i en fråga af sådan vigt och Angående
betydenhet som denna är det icke enskilda representanters skyldig- förlängning
het att framkomma med förslag. Enligt min mening åligger det s T

regeringen att tillvarataga Sveriges intressen, när det för oss blir mellanriicsnödvändigt
att inträda i de nya förhållandena, som uppsägningen af lagen.
mellanrikslagen kommer att föra med sig. Jag har tillåtit mig att (Forts.)
endast i ett (all söka påvisa, hvilka dessa nya förhållanden skola
blifva, och i det slut, hvartill jag kommit, har jag funnit, att mellanrikslagens
uppsägning kommer att medföra högst betänkliga rubbningar
i Sveriges och Norges inbördes sjöfart. Huru saken i detta
hänseende skall kunna låta ordna sig, tillåter jag mig icke uttala
någon mening om. Detta bör göras till föremål för en undersökning.
Men så vidt det är rigtigt, att sådana rubbningar som dem
jag påvisat skola inträda, så böra åtgärder i tid vidtagas, på det att
icke de nya förhållandena skola för oss medföra allt för skadliga
verkningar. Det förhåller sig så, att i fråga om idkande af kustfart
reciprocitet brukar råda mellan de olika länder som medgifva sådana.
Skulle det nu blifva förbjudet för norska fartyg att idka kustfart
mellan svenska hamnar efter den 13 juli, så är det mycket antagligt,
att i Norge kommer till stånd ett likartadt förbud för svenska
fartyg, och då är det skäl att undersöka, för hvilket land skadan
blir störst, för Sverige eller Norge. För min del tror jag, att icke
Norge kommer att få någon så stor skada af denna sak. Ty det är
endast undantagsvis, som det drifver sådan kustfart. Men deremot
är jag icke säker på, om icke svenska ångbåtar hvilka i Norge gå
på regelbundna trader måhända skola få inställa sina turer.

Emellertid har jag trott det vara nog att påpeka dessa förhållanden
för att få till stånd ett förslag till afhjelpande af olägenheterna.
Det är gifvet, att, om ett sådant förslag skall blifva gällande,
så bör det behandlas af Riksdagen. Och jag tillåter mig derför,
då jag ser att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
är närvarande, att fråga honom, om regeringen är beredd att komma,
med något förslag till Riksdagen, i den händelse att de blifvande
sjöfartsförhållandena komma att gestalta sig på sätt jag i min utredning
fram stält dem.

Sedan jag nu uttalat min uppfattning om hopplösheten att genom
förnyad underhandling få en bättre ordning till stånd, återstår blott
att finna en form, i hvilken man skall uttala sitt beklagande af situationen.
Man skulle ju för det ändamålet kunna använda den form,
som framstälts af herr Collander, ehuru deri ingår uttalandet af en
förhoppning, som jag icke delar. För min del tillåter jag mig derför
i stället yrka, att kammaren, med ogillande af motiveringen, behagade
bifalla bevillningsutskottets hemställan i första punkten af
betänkandet.

Då jag detta gör, gör jag det i den förhoppningen, att ett sådant
yrkande skall kunna vinna en vida större anslutning inom denna
kammare än som skulle komma herr Collanders uttalande till del.

Jag föreställer mig nemligen, att en del af dem, som fattat beslutet
om moll anrikslagens upphäfvande, skola vara angelägna om att tydligt
få tillkännagifva, att de icke dela den uppfattning, som fått sitt

N:o 5. 38 Lördagen den 20 Februari.

Angående uttryck i utskottets motivering, emedan skälen för lagens uppsäc ™rit

helt ,ndr..

af den s. A.

mellanpjes- Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll: Herr
lagen. grefve och talman, mine herrar! Här har till mig blifvit framstäld
(Forts.) en fråga, huru vida regeringen är betänkt på att för Riksdagen framlägga
något förslag beträffande sjöfartsförhållandena Sverige och Norge
emellan.

Då det blifvit klart för regeringen, att de förhandlingar, som
varit å bane emellan Sverige och Norge, angående de båda ländernas
ömsesidiga handelsförhållanden, icke skulle leda till något resultat,
har man inom regeringen sett sig nödsakad att inskränka sig till att
låta utarbeta förslag dels till gränshandelns och dels till sjöfarts -förhållandenas ordnande. Sådana förslag äro för närvarande under
utarbetande.

Att icke komiterades protokoll förr än i dag kommit Riksdagen
till hända beror derpå, att ärendet måst vara före i sammansatt statsråd
tvenne gånger innan det kunde föredragas i svenskt statsråd.
Det beslöts först i gårdagens konselj, efter det att norska statsrådets
yttrande i ämnet blifvit inhemtadt, att ärendet skulle öfverlemnas
till Riksdagen. Det tager ju alltid en viss tid, när man är tvungen
att höra norska statsrådets mening, särskildt då såsom i förevarande
fall regeringens i Kristiania yttrande måste inhemtas och afvaktas.
Hade emellertid utskottet ej så skyndsamt behandlat det ifrågavarande
ärendet, som nu skett, utan dröjt något med dess framläggande för
kamrarne, skulle Riksdagens medlemmar fått längre tid på sig att
taga del af komiterades protokoll.

Herr Bergendahl: I likhet med friherre Bonde hyser äfven jag
de allra största sympatier för vårt broderland Norge, och jag vill i
hvad på min ringa person ankommer bidraga till upprättande af ett
godt förhållande emellan oss och detta vårt broderland. Men jag
kommer icke till detta mål på samma sätt, som han. Friherre Bonde
önskar, såsom äfven motionärerna föreslagit, att mellanrikslagen blir
förlängd, till dess att resultaten af en fortsatt underhandling med
Norge visa sig. Jag deremot tror, att en dylik förlängning endast
skulla föranleda en vidare fortsättning utaf de misshälligheter, som
på grund af den nuvarande mellanrikslagen förefinnas, något som,
enligt mitt förmenande, icke skulle bidraga till ernående af ett godt
förhållande emellan de båda brödrafolken. Och om jag således ej
kan vara med om aflåtande af en skrifvelse till Kongl Maj:t med
begäran om mellanrikslagens förlängning, ber jag dock att få försäkra
herr Bromée, att jag lika så väl som han håller på unionens
bestånd och fred mellan de båda folken.

Jag tror, att man vid betraktandet af denna fråga icke endast
bör taga hänsyn till svenska Riksdagens beslut eller önskningar, utan
äfven bör fästa afseende vid regeringens ställning till frågan, äfvensom
den ställning, norska stortinget intager gent emot densamma.
Då Riksdagen för ett par år sedan beslöt mellanrikslagens uppsägning
och öfverlemnade till regeringen att söka genom underhandlingar

Lördagen den 20 Februari. 39 N:o 5.

med Norge åstadkomma en ny och bättre mellanrikslag, visade ju Angående
Riksdagen det största förtroende till regeringen, något som Riksdagen förlängning
också borde göra. Hvarför man nu skulle förringa det då regeringen g e£

visade förtroendet genom antagandet af en dylik skrifvelse, som den niellanrikshär
förslagna, bvilket jag för min del tycker skulle innebära ett lagen.
misstroende till regeringen, det kan jag ej förstå. Regeringen be- (Forts.)
böfver säkerligen icke någon påtryckning i detta fall. Vi hafva
nyss från statsrådsbänken hört, att regeringen vidtagit åtgärder för
att reglera handels- och sjöfartsförhållandena mellan de båda länderna,
till dess att, såsom jag vill hoppas, en ny mellanrikslag kommer
till stånd. Det har här insinuerats, att en del af dem, som år 1895
fattade beslut om mellanrikslagens uppsägning, icke önskade, att vi
skulle erhålla en ny sådan. För min del får jag försäkra, att, om
någon sådan funnits, jag icke varit ibland dem.

Men äfven en annan part måste, såsom jag nyss antydde, höras,
nemligen norska stortinget. Veta vi väl, hvilken ställning det intager
i denna fråga? Dock är det all anledning att tro, att norska stortinget,
för närvarande åtminstone, icke är böjdt för en ny mellanrikslag.
Jag anser emellertid, att motionärerna, innan de kommit
fram med denna motion, hade bort sätta sig i förbindelse med norska
stortingsmän, för att af dem inhemta norska stortingets önskningar
i förevarande fall. Men såsom saken nu står, har man ingen annan
ledning för bedömande af sinnesstämningen i Norge än tidningarnes
■uttalanden, och det hafva herrarne nog sett, hurusom tidningspressen
i Norge ej är för någon ny mellanrikslag, utan tvärt om finner det
vara fördelaktigt för Norge, att den nuvarande mellanrikslagen upphör.
Jag upprepar ännu en gång, att motionärerna först bort höra
sig för om sinnesstämningen i Norge, innan de sökt förmå svenska
Riksdagen att på sätt och vis ändra ett beslut, som den för ett par
år sedan fattat. Jag undrar, om det vore svenska Riksdagen värdigt
att nu gå in med en supplik till Norge. Jag hyser, lika litet som
motionärerna, den ringaste förhoppning, att derifrån skall visas något
tillmötesgående.

Det klander, som herr Fredholm uttalat emot utskottets motivering,
skall jag helt och hållet be att få tillbakavisa, då jag icke
anser detta hans klander vara berättigadt.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag, herr talman,
förena mig med herr Swartling i hans yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr grefve Hamilton: Då en tillfällighet så fogat, att jag fått

ordet omedelbart efter den ärade representanten för södra Vadsbo,
vore det frestande nog att anställa en grundligare granskning af hans
yttrande. Jag skall emellertid inskränka mig till en enda liten
anmärkning.

Denne ärade talare klandrade motionärerna ganska Skarpt derför,
att de icke i Norge hört sig för om hvad som borde göras, innan
de väckte förslag om mellanrikslagens förlängning. Jag är öfvertygad,
att jag ej var den ende, som blef förvånad öfver att få höra

N:o 5.

Lördagen den 20 Februari.

Angående den lärpn här predikas, att en svensk riksdagsman skall hos norska storafgUUg7heteniln^ei
“ihemta hvad han skall föreslå i den svenska folkförsamlingen.
af den s. k. vänder mig derefter emot den ärade talare, som här i kam mellanriks-

maren försvarat bevillningsutskottets betänkande, representanten för
lagen. Norrköping. Mot slutet af sitt anförande yttrade han något, som,
(Forts.'' jag säger rent ut, väckte min häpnad och som, efter hvad jag
inhemtat, äfven mottogs med den största förvåning af kammaren.
Han framhöll sina liiliga sympatier för att en mellanrikslag skulle
komma till stånd; han talade vidare om de förhandlingar, som i
sådant syfte egt rum, och sade — ja, jag kan ej garantera, att jag
citerar honom fullkomligt ordagrant, men mitt citat torde dock till
innehållet vara fullt korrekt — han sade: »jag tror också, att man
möjligen skulle kommit till en öfverenskommelse, om underhandlingarna
blifvit lemnade i ro». Jag kan naturligtvis icke tvinga den
ärade . talaren eller ens påfordra, att han skall inför kammaren uttryckligen
förklara, hvad han med denna märkvärdiga insinuation
åsyftade. Men jag vill fästa hans uppmärksamhet uppå, att, liksom
detta hans uttalande, hvari han bestämdt insinuerat, att någonting
inträffat utanför de komiterades krets, som hindrat dem att "komma
till ett godt resultat, väckt det största uppseende inom kammaren,
det äfven skall, om ej dess innebörd på ett tillfredsställande sätt förklaras,
utan tvifvel ådraga sig den allra största uppmärksamhet i
hela landet.

Jag ber att derefter få öfvergå till sjelfva hufvudfrågan. Den
ovilja emot mellanrikslagen, som under de senare åren vid flere
tillfällen här i landet kommit till uttryck och som kanske hittills
nått sin högsta officiella spets i detta utskottsbetänkande, är visserliga
enligt min tanke mycket beklaglig, men dock ingalunda oförklarlig.
Mellanrikslagen har obestridligen i hög grad hindrat oss —
ja, herr talman, jag ber om ursäkt, att jag i detta sammanhang begagnar
ordet oss, men det sker ingalunda för att insinuera, att jag
skulle höra till vederbörande — mellanrikslagen har obestridligen,
säger jag, i mycket hög grad hindrat oss från att, såsom man formulerat
det, fullständigt blifva herrar öfver vår egen tulltaxa och derigenom
kunna i möjligaste mån på alla områden reservera den svenska
marknaden för svenskt arbete och svenska produkter. Ifrarne för
detta mål hafva på grund häraf helt naturligt så småningom kommit
att betrakta mellanrikslagen med alldeles samma ögon, hvarmed de
förut betraktat de så mycket ogillade tarifftraktaterna. Att i det
ena som det andra fallet dessa internationella aftal beredt åtskilliga
af våra vigtigaste näringar stora fördelar genom en vidgad marknad
och en tryggad afsättning, det har förefallit dem såsom en underordnad
sak i jemförelse dermed, att vi vid hvarje steg framåt till
fullkomnande af det protektionistiska systemet känt oss klafbundna
af traktatsbestämmelser, äfvensom att vi, trots alla våra åtgöranden,
likväl fortfarande sett en myckenhet utländska varor utbjudas på den
inhemska marknaden, och detta stundom under gynnade förhållanden
i jemförelse med de svenska. Från denna synpunkt har man, som
sagdt,_ så uteslutande betraktat mellanrikslagen, att man alldeles
förgätit, att i detta fall äfven finnas andra synpunkter, eller, om man

N:o 5.

Lördagen den 20 Februari.

icke alldeles förgätit det, bär man likväl icke velat tillmäta dessa Angående
andra synpunkter någon som helst afgörande betydelse. förlängning

Men äfven om man ställer sig på denna rena affärsståndpunkt, den s i
äfven om man, såsom mången tyckes göra — särskildt den ärade mellanrikttalaren
på norrköpingsbänken, att döma efter det uttalande, han nyss lagen.

hade och som väl äfven var ett uttryck för det sätt, hvarpå han (Forts.)

drifvit underhandlingarna — ställer sig på den ståndpunkt, att man
betraktar mellanrikslagen ungefär på samma sätt, som man bedömer
ett leveranskontrakt eller dylikt, der det gäller att i kronor och ören
noga räkna ut, hvem som är den vinnande och hvem som är den
lurade, äfven om, säger jag, man ställer sig på en så ensidigt affärsmessig
ståndpunkt, så synes mig dock, som om man borde rygga
tillbaka för att handlöst och utan öfvergång kasta landet in i ett
tillstånd, der många af våra vigtigaste näringar dock obestridligen
skola tillskyndas förluster, som ingalunda kunna uppvägas af det
ökade tillflödet till den redan förut öfverfylda statskassan eller af
de små förmåner, en och annan näring kan vinna genom något minskad
utländsk konkurrens, eller ännu mindre af glädjen att se det
protektionistiska systemet teoretiskt fulländadt.

Dock kan jag i viss mån förstå, att man möjligen tror sig kunna
bortse från de förluster, som genom mellanrikslagens upphörande
tillskyndas de svenska näringarna, men endast under en förutsättning,
som förefaller mig sjelf alldeles orimlig, den förutsättningen nemligen,
att man verkligen på allvar anser — icke blott att mellanrikslagen
bör upphäfvas, utan ock att dermed handelsgemenskapen mellan
Sverige och Norge definitivt bör slitas och Norge för framtiden
blifva för oss ett, så vidt möjligt, i ekonomiskt afseende främmande
land. Under denna förutsättning kan jag i viss mån förstå, att man,
med tanke på den 13 juli 1897 ■— resonerar som så: det är sant,
att svenska näringar genom mellanrikslagens upphörande komma att
tillskyndas svåra förluster, men med vår tids hastiga utveckling och
nu rådande gynsamma konjunkturer, är detta ett jemförelsevis snart
öfvergående ondt. Efter några få år skola de tillfogade såren åter
vara läkta, och då — då skola vi dock hafva den stora tillfredsställelsen
att fullständigt vara herrar öfver vår egen tulltaxa och hafva
det autonoma protektionistiska systemet färdigt utan vank och lyte;
och de fördelar, som deraf skola tillskyndas hela vårt land, de äro
dock väl värda den uppoffring en och annan svensk näring nu får
göra genom att afstå från den norska marknaden.

Men denna förutsättning är, såsom jag redan antydt, helt enkelt
orimlig. Och så fåvitskt resonera ej heller de, som äflas att se den
föreliggande frågan uteslutande ur affärssynpunkt. Sådan var i allt
fall ej 1895 års Riksdags uppfattning, och sådan har ej heller våra
underhandlares uppfattning varit, att döma af hvad min ärade vän
på norrköpingsbänken nyss anförde. Han och de, som med honom
äro, hafva tvärt om varit lifligt öfvertygade om gagnet och nödvändigheten
af en lagstiftning, som underlättar handelsförbindelserna mellan
de båda förenade rikena. Det ha de ju gäng på gång framhållit.

Men dermed blir också deras tillvägagående och nuvarande hållning
mig fullständigt obegripliga. Och — i förbigående sagdt — ännu

N:o 5.

Lördagen den 20 Februari.

Angående obegripligare är det, om möjligt, att de kunnat få medhåll från peraTqiltiqheten
?°nej’ SOm * denna fråga ej påverkas af någon öfverdrifven kärlek
<if den s. k. .r protektionistiska systemet. — Hvad är det i sjelfva verket man
mellanriks vill — och hur resonerar man? Man vill kullstörta det bestående,
lagen. fullständigt slita handelsgemenskapen med brödrafolket, tillfoga vig(Forts.
) tiga näringar å ömse sidor svåra förluster och mellan tvenne i politiskt
hänseende oupplösligt förenade folk etablera ett rasande tull krig
hvarför? Jo, såcker man, endast för att rigtigt komma under fund
med, hvar skon klämmer, hvar behofvet af öfverenskommelse och
enighet är störst, hur man skall få den bästa mellanrikslag!

Men, mine herrar, om man icke ryggar tillbaka för de kostnader,
som dock skola häraf uppkomma, borde man likväl besinna vissa
andra, omständigheter. Ett dylikt tillvägagående skulle vara utförbart,
om tiden ville stå stilla den 13 juli 1897. Men det gör den icke.
I samma ögonblick, mellanrikslagen upphör att gälla, skola alla de,
som då förlora sin marknad, söka att inrätta sig på annat sätt, skola
de tomrum, som uppstå, intagas af andra, skall både produktion och
konsumtion söka sig andra vägar. Och ju längre man sedan dröjer
med att bringa en öfverenskommelse till stånd — och det går icke
så fort, när medlet för enighets vinnande skall vara höjda tullsatser
och hotelser om ytterligare höjda tullsatser — desto svårare skall
det också blifva att komma till något resonabelt slut, och detta
icke blott på grund af den ständigt ökade bitterheten utan ock derför,
att man öfverallt och för hvarje ögonblick allt mer och mer skall
möta nya, berättigade intressen, som uppvuxit ur de nya förhållandena
och som hafva anspråk på att icke blifva lederade.

Men alla dessa synpunkter äro dock i min tanke af jemförelsevis
underordnad vigt. Man har ej rättighet att betrakta denna fråga
endast som om det gälde att uppgöra ett fördelaktigt leveranskontrakt
för Sveriges näringar. Det finnes andra synpunkter, som äro
a.f långt större betydelse. Jag förstår ej huru någon, som varit i
tillfälle att bevittna, eller som, utan att sjelf hafva någon personlig
erfarenhet, gjort sig besvär att taga reda på hvad det innebär, när
tvenne grannfolk skola mot hvarandra ständigt bevaka en lång tullgräns,
skola söka undertrycka alla olagligheter, som dervid ovilkorligen
måste förekomma — jag förstår ej, säger jag, huru någon —
som tänkt öfver detta och som derjemte besinnar till hvilken otrolig
grad dylika förhållanden ha förmåga att uppreta sinnena hos gränsbefolkningen
— verkligen kan vilja skapa ett dylikt förhållande
emellan de båda brödrafolk, som på sin gemensamma väg framåt i
alla händelser hafva så många svåra stötestenar att undvika.

Nu säges det visserligen: man kommer ju att ordna gränshandeln.
Vi ha nyss hört, att förslag i detta hänseende är under utarbetande.
Ja, jag är visserligen öfvertygad att Kongl. Maj:ts regering kommer
att härvidlag göra sitt allra bästa, men jag vågar likväl för min del
betvifla, att under de förhållanden, som skapas den 13 juli 1897,
man skall komma till ett tillfredsställande resultat. I alla händelser
synes det mig, som om saken vore af den vigt, att de, som inse
hvad det verkligen gäller, borde vara angelägna om att åtminstone
vinna tillräckligt rådrum för att kunna i lugn öfverväga, hvarom frå -

Lördagen den 20 Februari. 43 N;o 5.

gan egentligen rör sig och hvad som är att göra. Det är min sann Angående
ej frågor detta, som låta lösa sig på rak arm och i en handvändning.

Och likväl, herr talman, likväl är ej heller detta den vigtigast e af9 den sk
synpunkten. Mellanrikslagen har haft betydelse för de båda länderna mellanrikticke
blott derigenom, att den skapat en vidgad marknad för vissa lagen.
bland deras industrier, icke blott derigenom, att den förekommit möj- (Forts.)
ligheten af dessa förbittrande guerillakrig utefter tullgränsen, som
annorstädes äro allt för vanliga, utan framförallt derigenom, att till
följd af den lättnad i samfärdseln, som genom mellanrikslagen vunnits,
uppstått och beredts möjlighet för ytterligare uppstående af en
ständigt pågående transfusion af ekonomiska krafter från det ena
landet till det andra, ett ständigt sammanbindande af det ena landets
folk med det andras. Hade man haft denna synpunkt skarpt för
ögonen — en synpunkt som ock var den vigtigaste för dem, som en
gång genomförde det ädla verket att skapa mellanrikslagen — ja,
då, mine herrar, är jag öfvertygad om att föga mer än en mansålder
ytterligare skulle ha förgått, innan kring riksgränsen väft sig en väfnad
af gemensamma ekonomiska intressen så stark, att inga politiska
strider skulle kunnat slita sönder densamma.

Sant är visserligen, att de ändringar i mellanrikslagen, som under
de sista tjugo åren genomförts, ingalunda vittnat om att man, vare
sig på den ena eller andra sidan om riksgränsen, haft någon särdeles
stark känsla för denna synpunkt, och sant är visserligen också att.
om det protektionistiska systemet fortfarande skall utvecklas här i
landet, och om, såsom troligt är, äfven Norge icke skall undgå den
så smittosamma protektionistiska messlingen med dess ända till 40
grader stigande feber, den närmaste framtiden väl näppeligen kan
väntas medföra någon vändning till det bättre härutinnan. Men hvad
betyder väl i sjelfva verket det? Jag vill visserligen icke såra mina
ärade motståndare — derest de öfver hufvud fästa något afseende
vid hvad jag yttrar — med att säga, att det protektionistiska systemets
dagar snart skulle vara räknade. Jag tror det upprigtigt sagdt
icke heller. Men deremot är jag viss på att dagarna snart skola vara
räknade för den ungdomliga, doktrinära hettan, som sätter den teoretiskt
fullkomnade byggnaden framför praktiska hänsyn. Den skall
man komma ifrån. Och då skall man åter med nyktra blickar börja
se sakerna som de verkligen äro. Jag begagnar tillfället att inlägga
en protest mot denna moderna sed att tvärt kasta yxan i sjön, så
snart allt för ögonblicket ej går efter önskan. I ett folks utveckling
är ett tiotal af år blott en kort minut. För folkets representanter
gäller det i dylika ögonblick att hålla det en gång utstakade målet
skarpt i sigte och ej anse det oupphinneligt derför, att de sjelfva
kanske ej få bevittna den stund, då man åter kommer in i den rätta
kosan. Mellanrikslagen är, enligt min tanke, en bland unionens vigtigaste
grundvalar. Vi ha ingen rättighet att helt enkelt spränga den
i luften endast derför att vi för ögonblicket ej äro fullt nöjda med
den. Det är tvärt om vår pligt att göra allt hvad vi kunna för att
bevara den, både för hvad den varit och för hvad den i framtiden
åter kan blifva.

N:o 5. 44 Lördagen den 20 Februari.

Angående Ku säger man: men hvad tjenar egentligen allt detta tal till?
iTgiUiqUten pär kan ju dock iQgenting g°ras. Hvad som är gjordt, är gjordt,
af den s. k. ^ar en reservant på stockholmsbänken yttrat — det är icke ens
mellanriks- längre lönt att beskärma sig. Men, mine herrar, huru vet man egentlagen.
ligen detta? Hvad är det man bygger sina påståenden på? Den
(Forts.) ärade representanten från Norrköping, hvilken utförligt talade om
den utredning, som blifvit verkstäld — i förbigående sagdt, till min
förvåning, blott om den norska utredningen och icke om det resultat,
hvartill han sjelf kommit rörande de svenska näringarne,
hvilket dock vore det vigtigaste att här få veta —• vederläde bäst
det påståendet, att från norsk sida icke skulle finnas en ytterst liflig
önskan att bevara mellanrikslagen. Hvad är det då, som hindrar, att
man gör ett försök?

Den ärade representanten för Vadsbo södra domsaga talade om
den opinion, som finnes i Norge. Men hvad vet man väl med visshet
om den ? Allt hvad man känner synes vara hemtadt ur några
lättvindigt hopsvarfvade norska tidningsartiklar, i hvilka alla saken
drifves från alldeles samma synpunkt, som synes vara den ledande
för en del af den svenska pressen och som mynnar ut i det norska
tillropet: »låtom oss sätta oss på våra höga hästar! Det är motparten
det tillkommer att proponera!» — Det är i sjelfva verket allt hvad
man med visshet vet, men det kan lätt ändra sig, och är för öfrigt
ett mycket otillförlitligt uttryck för den verkliga opinionen.

Det förefaller mig för öfrigt, som om allt detta missmod, all
denna ovilja i sjelfva verket blott rörde en etikettsfråga. På båda
sidor håller man sig för god till att taga det afgörande steget. För
min del måste jag bekänna, att jag icke förstår en dylik uppfattning.
I frågor sådana som denna känner jag icke mer än en etikett, och
den bjuder att utan dröjsmål vidtaga den åtgärd, som bäst gagnar
fosterlandet. Den, som gör det, han har uppfört sig mest passande.
Om — såsom alla synas medgifva — det är af vigt för Sverige och
unionen att mellanrikslagen bevaras — icke kan det då vara förödmjukande
för oss att taga det första steget för det målets främjande?

Vidare heter det: må så vara, men Första Kammaren kommer
ju alldeles gifvet att bifalla bevillningsutskottets betänkande. Mine
herrar! Jag hör visserligen icke till dem, som söka i tid och otid
befrämja en schism mellan de båda kamrarne; men om det någonsin
funnits ett tillfälle, då det är önskvärdt, att Riksdagens Andra Kammare
fattar ett annat beslut än Riksdagens Första, så är det väl nu.
Vid riksdagens början, ja, ännu för omkring fjorton dagar sedan
kunde man möjligen vara tveksam. Då kunde man tänka på möjligheten
af att finna en utväg, som kunde förena partierna, men icke
nu, icke sedan bevillningsutskottet afgifvit sitt famösa betänkande
n:o 1. Ty hvad åsyftar man egentligen med detta betänkande? Jo,
helt enkelt att förmå svenska Riksdagen att uttrycka och oförtydbart
uttala icke endast att Riksdagen icke vill taga första steget för att
förhindra att mellanrikslagen omintetgöres, utan att det just är Riksdagens
önskan och vilja, att mellanrikslagen skall omintetgöras, och
att vi den 13 juli 1897 skola stå utan mellanrikslag.

Lördagen den 20 Februari.

N:o 5.

Jag kan — jag vet det väl — icke öfvertyga mina ärade mot- Angående
ståndare. Att de från sin ståndpunkt handla efter bästa förstånd det
bestrider jag ingalunda, derför att jag betecknar deras ståndpunkt Jf den s k
såsom förkastlig och vådlig. Men jag vänder mig ej heller till dem, mellanrikedå
jag frågar: kunna vi verkligen stå till svars med att icke göra lagen.
hvad vi kunna för att paralysera verkningarne deraf att detta betän- (Forts.)
Ilande får bli Riksdagens beslut? För min del tror jag helt enkelt
detta vara vår pligt.

Vidare säger man — det var den ärade representanten för
Vadsbo södra domsaga som ordade något derom — vi skola icke
bifalla herr Collanders förslag, emellan det innebär en anklagelse
mot regeringen. Nå, om så vore? År det väl förbjudet för svenska
Riksdagen att framställa en anklagelse mot regeringen? Eller är
origtigheten af ett Riksdagens beslut i någon mån ådagalagd derigenom
att man uppvisar, att det innebär en anklagelse mot regeringen?

Dock — jag behöfver i detta fall ej besvara dessa frågor, ty här är
ej alls fråga om någon anklagelse mot regeringen, utan väl snarare
om motsatsen. Jag är för min del lifligt öfvertygad, att regeringen
gör hvad den kan för att afhjelpa de svåra förhållanden, som hota
att blifva en följd af mellanrikslagens förhastade uppsägning, men
Riksdagen bör också göra hvad på den ankommer för att icke något
uttalande från Riksdagen skall finnas, som dervidlag kan lägga svårigheter
i vägen för regeringen. Redan 1895 års skrifvelse var i detta
hänseende olyckligt formulerad. Men huru skulle det blifva, om
detta bevillningsutskottets betänkande bifölles? Om Riksdagen uttryckligen
uttalar, att den vill, att efter den 13 juli 1897 någon
mellanrikslag ej skall finnas till?

Så säger man slutligen: om utskottets betänkande är sådant, att
det icke oförändradt kan bifallas, så bifall det på det sättet, att
klämmen godkännes, men motiveringen ogillas. Detta förefaller mig
dock vara ett alldeles för lamt sätt att uttrycka sitt ogillande af
detta så sällspordt illa hopkomna betänkande, oafsedt att ett bifall
till klämmen dock alltid kan tolkas som ett uttalande i den rigtning
att ingenting bör göras. Men dertill kommer, att om också vi här i
kammaren begripa hvad meningen är med ett dylikt beslut, så är
det dock en parlamentarisk finess, som jag ej alls tror att de, hvilkas
talan vi här föra, förstå sig på. Ute i landet skall man absolut icke
begripa det.

För min del ber jag att få yrka bifall till herr Collanders förslag.
Jag gör detta yrkande alldeles oafsedt den verkan det möjligen
i rent praktiskt afseende kali hafva, hufvudsakligen derför, att
jag, i motsats mot min ärade kamrat på denna bänk herr Fredholm,
hvilken anser att minoriteten icke bör göra någonting för att reparera
skadan af ett beslut, som fattats af majoriteten, tror, att hvar
och en af oss, som hyser samma uppfattning rörande mellanrikslagens
betydelse som jag, bör gorå allt hvad göras kan för att icke i framtiden
skall kunna sägas, att det var svenska Riksdagens fel, att mellanrikslagen
upphäfdes. Jag önskar derför, att kammaren måtte bifalla
herr Collanders förslag, genom hvars antagande vi förklara, att,
om den 13 juli 1897 denna vigtiga grundval för den bestående uni -

N.o 5. 46 Lördagen den 20 Febmari.

Angående onen mellan de båda brödrafolken verkligen skall sprängas i luften,

afrgiltfqhstenÅet dock icke var vi ?om satte luntan till tändsatsen.
af den s. It. Jag yrkar bifall till berr Collanders skrifvelseförslag.
mellanriks lagen.

. Med berr grefve Ilamilton förenade sig Herrar Nilson i Lid (Forts.

) köping, Höglund, Loven, Hammarlund, Nydahl, Norman, Eriksson i
Elgered, Olsson i Asak, Arhusiander, Broström, Sandquist, Härin,
Svensson från Karlskrona, Gethe, Eriksson i Qväcklingen, Liljeholm,
Bruzelius, Nordin i Sättna, Eriksson i Bäck, Wallis, Apelstam, Göransson,
Persson i Tallberg, Hammarström, Pegelow, Andersson i
Upsala, Wijk, Melin, K. G. Karlsson, Hultkrantz, Andersson i Lysvik,
Ericsson i Vallsta, O. Olsson i Stockholm, Olsson i Kyrkebol,
TÄor, Jansson i Taberg, Göthberg, Kronlund, Bergström, Gyllensvärd,
Sjövall, O. Eklund, Fjällbäck, Zotterman och Vahlin.

Härefter anförde:

Herr Swartling: Herr grefve och talman, mine herrar! Det
kan icke vara min mening att ingå i ett fullständigt bemötande af
hvad min ärade vän grefve Hamilton yttrade. Jag skulle icke ens
med anledning af hans anförande ..begärt ordet, om han icke citerat
ett yttrande, som fäldes af mig, fullständigt origtigt. Jag är förvissad
om, att det i kammaren icke finnes någon mera än grefve
Hamilton, som uppfattat det yttrandet på sätt han gjort.

Han ville nemligen påstå, att jag i slutet af mitt anförande sagt,
att komiterades underhandlingar möjligen skulle ledt till önskvärd!
resultat, i händelse de, fria från störande inflytelser, fått lemnasiro.
Det förundrar mig, att grefve Hamilton kunnat uppfatta mitt yttrande
på ett sådant sätt. Han i främsta rummet torde liksom alla andra
väl veta, att komiterades förhandlingar slutade redan i början åt
oktober. Han så väl som öfriga veta också väl, att underhandlingarne
sedermera förts mellan regeringarne. Och för mig åtminstone var
det då motionen afgafs fullständigt obekant, att dessa förhandlingar
voro afbrutna. Det hade man icke fått kännedom om. Hvad jag
yttrade om störande inflytelser syftade naturligtvis på den i ärendet
väckta motionen, som enligt mitt förmenande varit till skada för
frågan. Det är ju möjligt, att jag i detta fall misstagit mig, men
det är förlåtligt om så skett. Mitt yttrande var emellertid sådant
och jag hade tänkt, att man icke skulle förvrida det till någonting
annat.

Att de underhandlare, som från svensk sida varit utsedde, skulle
blifva föremål för klander både af vänner och motståndare kunde
man ju vänta. Och hvad som icke heller var mera öfverraskande
var, att min ärade vän, grefve Hamilton, icke kunde finna sig nöjd
med resultatet af deras verksamhet. Men då han stält det anspråket
på underhandlarne, att de bort betrakta frågan om mellanrikslagen
icke såsom en ekonomisk fråga, utan se den från högpolitisk synpunkt,
då tror jag att han har orätt. Jag befarar, att om vi stält oss hans
råd till efterrättelse, skulle mindre vunnits än nu.

Lördagen den 20 Februari. 47 N:o 5.

Samme ärade talare klandrade mig äfven för att jag i mitt förra Angående
anförande endast framhöll en del af den utredning, som från norsk förlängning
sida skett beträffande den norska industriens ställning till mellanrikslagen.
Ja, orsaken härtill var, att jag förestälde mig, att fler- mellanrikstalet
af kammarens ledamöter icke varit i tillfälle att få någon del lagen.

af denna utredning, på samma gång som jag trodde, att det skulle (Forts.)

vara af något intresse för kammarens ledamöter att få veta något
derom. Det var också det väsentligaste skälet, hvarför jag gjorde
ett utdrag af det norska utlåtandet. Och hvad beträffar mellanriks1
agens verkan på den svenska industrien, så och då herrarne af de
statistiska meddelanden, som i det afseendet lemnats, haft tillfälle
att göra sina undersökningar, trodde jag, att det icke var nödvändigt
att tala derom, så mycket mindre som jag förklarade, att det var af
alla erkändt, att inom båda länderna lifligt önskades att så obetydliga
inskränkningar som möjligt skulle göras i den lättnad, som hittills
i afseende på samfärdseln varit rådande. Jag kan försäkra min
ärade vän, grefve Hamilton, att jag hyst och hyser den lifligaste
önskan att det skall blifva möjligt att få en ny mellanrikslag till
stånd; men deraf finner jag mig icke föranlåten att begagna mig af
Indika medel som . helst och allra minst af sådana, som efter min
uppfattning ställa sig försvårande i vägen för denna önskans förverkligande.

Jag har intet vidare att tillägga, utan vidhåller mitt yrkande.

Herr Bergen da hl: Jag skall be att få fästa uppmärksamheten

på en liten passus i grefve Hamiltons anförande.

Jag tycker, att då grefve Hamilton och jag, som hafva så olika
politiska . åsigter, yttra något här i kammaren, vi böra vara mycket
försigtigtiga, så att vi noga höra på hvad som säges. Jag kan icke
tro, att det var en förtydning af mina ord han ville göra, utan jag
antager, att han missförstått mig. Jag yttrade, »att det icke skulle
vara svenska Riksdagen värdigt att supplicera hos norska stortinget
om en ny mellanrikslag;» och i afseende på motionerna uttalade jag
den åsigten, att motionärerna bort göra sig förvissade af medlemmar
utaf norska stortinget, huru den af svenska Riksdagen utsträckta
handen skulle blifva mottagen. Jag hemställer till grefve Hamilton,
som jag antager är en god svensk patriot, om han verkligen kan
ogilla ett sådant uttalande.

Beträffande den ifrågasatta skrifvelsen, undrar jag, huru det
skulle komma att taga sig ut, om det af herr Collander framstälda
förslaget skulle antagas. Antages det af Riksdagen, då har ju regeringen
icke något att göra beträffande regleringen af gränsförhållandena.
Och om sedan norska stortinget afslår en förlängning af läge-,
huru komma vi då att stå? Jag tror derför, att det skulle
vara mycket opraktiskt att icke antaga utskottets hemställan.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Då jag är en af dem,
som tecknat mitt namn under motionen i fråga, skall jag be att få
säga några ord för att klargöra skälen, hvarför motionen framkommit,

N:o 5, 48 Lördagen den 20 Februari.

Angående i all synnerhet som åtskilligt klander uttalats, derför att vi vågat
{frm9hlten Väcka denna motion af

den s. k. Men innan jag gör detta, skall jag taga mig friheten att uttrycka
mellanriks- min tacksamhet till representanten på norrköpingsbänken för den
lagen. opartiskhet han ådagalagt vid behandlingen af denna fråga. Det är
(Forts.) icke just ofta man träffar personer med en sådan redbarhet som den,
hvilken man finner hos nämnde representant. Jag säger detta just
med fästadt afseende derpå, att herr Swartling ur de norska underhandlarnes
protokoll läste upp alla de olägenheter norrmännen skola
få genom mellanrikslagens upphörande. Jag anser det nemligen vara
af vigt att i dag, då det är fråga om förlängning af lagens giltighet,
erhålla säkra upplysningar om en sådan sak, så att man med anledning
deraf ser, att man skall kunna träffa öfverenskommelser. Till
yttermera visso skall jag, för att det icke skall blifva någon lucka i
protokollet, så att de som läsa det skola tro, att det endast är de
norska näringarne, som hafva fördelar af den nuvarande mellanrikslagen,
be att få läsa upp några siffror i den tabell, som af våra
underhandlare utdelats till oss. Denna tabell är, såsom jag hoppas,
sådan, att ingen i denna kammare skall vilja jäfva den. På sidan
113 finna vi, att värdet af införseln från Norge till Sverige under år
1895 belöpte sig till 28,741,784 kronor, hvaraf tullpligtiga varor till
ett värde af 19,641,783 kronor och på grund af mellanrikslagen tullfritt
införda varor 15,125,446 kronor. Värdet af införseln från Sverige
till Norge åter belöpte sig till 33,551,910 kronor, hvaraf tullpligtiga
varor till ett värde af 16,227,559 kronor. Man finner häraf, att de
svenska näringarne hafva vida större fördel af mellanrikslagen än de
norska näringarne. Derför borde det val icke heller förundra några,
att — då man fått klart för sig, att såväl de svenska, som de norska
näringarne hafva nytta af mellanrikslagen — man ansett sig böra
göra allt hvad man kunnat för att få uppsägningstiden förlängd, så
att innan densammas utlöpande en ömsesidig öfverenskommelse skulle
kunna träffas.

Att den ärade representanten för Norrköping synes anse en
sådan öfverenskommelse omöjlig att åstadkomma, torde — så vidt
jag kan finna — bero derpå, att den underhandling i detta syfte, i
hvilken han inlagt all sin kraft, misslyckats. Detta har gjort, att han
blifvit så att säga något missmodig och nu betraktar frågan i en allt
för mörk dager samt anser, att allt är hopplöst. Men om Riksdagen
skulle komma att fatta ett sådant beslut, som af herr Collander är
föreslaget, skulle jag önska, att nämnda person finge fortsätta sitt
arbete, och hoppas, att han då i en framtid skulle komma att lyckas
i sitt vigtiga värf.

Herr Bergendahl uttalade i sitt anförande den åsigten, att vi
bort taga reda på norska stortingets ställning i frågan, innan vi väckt
vår motion. Med anledning deraf skall jag taga mig friheten fråga:
hvilken olycka skulle väl kunna inträffa, om Riksdagen beslöte att
gifva Kongl. Maj:t frihet att handla efter omständigheterna? Jag tror
icke att det varit så vigtigt att taga reda på norska stortingets ställning
i frågan, innan vi väckte vår motion. Men deremot skall jag
be att få fästa uppmärksamheten på, att jag tror, att det varit mycket

Lördagen den 20 Februari. 49 N:o 5.

bättre, om herr Bergendahl med flere tagit reda på denna sak, innan Angående
de med sina röster bidrogo till beslutet om mellanrikslagens upp- förlängning
sugning. Det var ett vigtigt steg, som då togs och som på många fffensT
håll väckte missnöje. Borde man icke då vetat, hvad man gjorde? InellanriksDå
talade man icke ett ord om att taga reda på, om norska stor- lagen.

tinget vore villigt att underhandla, så att man kunde få en ny mellan- (Forts.)

rikslag. Men nu — då vi väckte en motion om uppsägningstidens
förlängning för att göra det möjligt att få en ny lag till stånd — nu
kommer man och säger, att vi först bort — höra efter, hvilken ställning
norska stortinget intager till denna fråga. Herr Bergendahl
torde få medgifva, att det är orimligt att komma fram med ett sådant
påstående.

Herr Bergendahl nämnde vidare, att han icke ville vara med om
en sådan påtryckning på regeringen, som skulle ligga i antagandet af
herr Collanders förslag. Det har här förut blifvit påvisadt, att det
icke är någon påtryckning, och jag skall icke vidare yttra mig derom.

Men detta återkallar i mitt minne en annan påtryckningshistoria, som
gick landet rundt och som var af en annan beskaffenhet. Jag undrar
om herr Bergendahl uppträdde äfven mot denna påtryckning. Emellertid
skall jag icke längre upptaga kammarens tid, utan ber att få
yrka bifall till herr Collanders förslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det är sant, att något positivt
icke lär kunna vinnas genom ett bifall till herr Collanders förslag,
och att det sålunda endast är fråga om en opinionsyttring. Men
det gäller likväl ett uttalande från kammarens sida, huru vida vi
önska fortfarande hafva en mellanrikslag, eller huruvida vi — såsom
det ser ut att en hel del i riksdagen gör — icke vilja hafva nå»on
mellanrikslag alls.

Det finnes ett gammalt ordspråk, som talar om personer, hvilka
ingenting lärt och ingenting glömt, men det ordspråket tyckes icke
kunna passa in på en och annan här i kammaren. Herr Bergendahl
synes nu hafva kommit till en helt annan åsigt än han förut haft i
denna fråga. Han gjorde nyss den anmärkningen, att motionärerna
bort göra sig förvissade om stämningen i (Norge, innan de väckt sin
motion. En sådan anmärkning förefaller mig högst besynnerlig, då
ju motionärerna aldrig åberopat någon auktoritet för att de skulle
genomdrifva en ny mellanrikslag, utan endast uttryckt önskan om
en förlängning af uppsägningstiden. År 1895 då vi —- som icke ville
vara med om uppsägningen, utan önskade underhandling först —
framstälde den frågan, om man vore viss på att få en ny mellanrikslag
till stånd, i fåll uppsägning skedde af den gamla, då var det
ett allmänt och bestämdt uttalande från den motsatta sidan, att intet
tvifvel förefunnes, att icke en ny lag skulle vara färdig, innan uppsägningstiden
vore tilländalupen. Dä var den saken alldeles klar.

Men nu har herr Bergendahl kommit till den åsigten, att man bort
höra sig för i Norge först — nu då det endast gäller en förlängning''
af lagen. Det förefaller mig verkligen märkvärdigt.

Såsom jag redan nämnt, kan visserligen icke något positivt vinnas;
men jag vill dock vid detta tillfälle hafva uttalat, att jag på

Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 5. 4

N:o 5. 50 Lördagen den 20 Februari.

Angående allt gatt önskar och hoppas, att ett nytt ömsesidigt handelsfördrag
afqiUuiheten m^tte komma till stånd mellan de förenade rikena, så att vi icke
af den s. k. komma i ett olyckligt tillstånd, hvars följder vi icke kunna beräkna.
mellanriks- Ty om vi sätta oss in i saken och tänka oss, huru förhållandena
lagen. skulle blifva på gränsen med ett starkt tull-land på ena sidan och

(Forts.) ett frihandelsfolk på den andra, är det klart, att strider der måste

komma att uppstå med allt det moraliska elände, som förakt för
lagar och författningar medföra. Och det är säkert, att dessa följder
icke skola uteblifva, derest vi icke åstadkomma en ny mellanrikslag,
en ny traktat, i hvilken de båda folken kunna mötas som bröder på
laglig grund och icke behöfva söka öfverlista hvarandra.

Herr talman, jag har icke något vidare att tillägga, då frågan i
och för sig icke kan hafva annan betydelse än en opinionsyttring.
Men jag har velat rigta en uppmaning till regeringen att söka göra
hvad den kan för att åstadkomma en ny traktat. Och jag har velat
uttala min mening, för att jag skall kunna stå fri, i fall det en gång
skulle komma derhän, att vi icke kunna få eu ny mellanrikslag.
För öfrigt ber jag att få yrka bifall till herr Collanders förslag.

Herrar Zetter strand, Petersson i Brystorp, Persson i Rinkaby och
Aulin instämde häruti.

Herr Bergendahl: Det är med anledning af herr Janssons i
Krakerud anförande som jag skall be att få säga ett par ord. De
statistiska siffror, som han framdrog till bevis för sina åsigter, röra
visserligen icke den fråga, som för närvarande föreligger till behandling,
eller frågan om uppsägningstidens förlängning. Men då han
framdragit dessa siffror, anser jag mig äfven kunna till bemötande
upptaga hans anförande i denna del.

Herr Jansson yttrade, att Sverige skulle hafva större fördel af
den nuvarande mellanrikslagen än Norge, till bevis hvarför han
anförde ur statistiska uppgifter öfver varuutbytet mellan Sverige och
Norge, att under år 1895 från Norge till Sverige införts varor till
ett värde af 28,741,784 kronor, under det importen från Sverige till
Norge gått till ett värde af öfver 33 millioner kronor. Jag skall då
först be att få fästa uppmärksamheten derpå, att i denna senare
summa ingår värdet af en massa transitovaror, som blott passera
Norge, såsom trävaror, smör m. m., hvaraf särskilt trävarorna representera
ett värde af öfver 2 millioner kronor. Dertill kommer vidare,
att det är den norska statistikens uppgifter, som herr Jansson åberopat,
hvarvid är att bemärka det förhållandet, att de upptagna varuvärdena
äro helt olika de svenska. Då det är fråga om export till
utlandet, kan man förstå, att så kan blifva förhållandet, emedan en
exporterad varas värde förhöjes genom frakt, kommissionsarfvode och
dylikt. Men mellan Sverige och Norge kan det icke vara en sådan
differens i afseende på varornas värden. Jag vill endast taga ett
exempel. Fläsk, rökt, är i den svenska statistiken upptaget till ett
värde af 80 öre per kilo, men i den norska till 1 krona 29,8 öre.
Mångfaldiga sådana exempel skulle kunna framdragas; men jag har

Lördagen den 20 Februari. 51 N:o 5.

endast velat anföra detta till bemötande af herr Janssons påstående, Angående

att vi skulle hafva storrå fördel af mellanrikslagen än Norge. förlängning

° ° af giltigheten

Herr vice talmannen Danielson: Jag kan icke underlåta att mellanrikssäga
några ord, innan klubban faller i denna fråga. lagen.

Jag har tyckt mig märka, att herrarne glömt, hvad vi egentligen (Forts.)
hade för syftemål, då vi beslöto att uppsäga mellanrikslagen. Då
den frågan förekom, höjdes icke en enda röst i denna kammare mot
sjelfva uppsägningen; alla voro ense om densamma. Det gälde då
blott, huru man skulle gå till väga; huruvida man skulle anmoda regeringen
att söka få en underhandling till stånd i förening med lagens
uppsägning, om underhandlingen icke ledde till något resultat, eller
om Riksdagen ensam skulle uppsäga lagen. Alla voro, som sagdt,
ense om, att en förändring borde ske; ingen enda röst höjdes deremot.
Hvilken var då orsaken härtill? Det har ingen här i dag
talat om. Jo, orsaken var den. att vi alla voro missnöjda med de
missbruk, som till följd af denna lag egt rum. Men kan någon af
herrarne nu påstå, att dessa missbruk blifvit i ringaste mån undanröjda?
Nej! Och likväl tyckas nu åtskilliga personer här vara färdiga
att frångå den uppfattning, vi hade, då vi uppsade lagen, och önska
hafva den qvar utan några ändringar. Det förefaller mig högst
märkvärdigt. Ty meningen var ju att söka få bort missbruken;
men då det nu visat sig, att norrmännen icke vilja göra några medgifvanden
för att afskaffa dessa, då frågar jag, om vi böra förnya lagen
och hafva missbruken qvar. För min del kan jag icke tro, att det
kan vara meningen.

Jag är äfven frestad att svara några ord på hvad grefve Hamilton
anförde. De af herrarne, som icke voro i kammaren, då han förr
hade säte och stämma här, kanske icke så väl känna till, att han är
en mycket skicklig debattör och mycket att respektera i den vägen.

Men han som andra har sina besynnerligheter. Han hittar på
mycket, som låter ganska bra, men om man litet närmare granskar
det, kanske man finner, att det icke är guld allt som glimmar. Han
framhöll nu många, många synpunkter, och i synnerhet framhöll han
oupphörligt, att vi skulle göra förluster. Ja, jag vet ej, hvad grefven
idkar för industri, hvilka förluster han kan göra. Men att jordbruksnäringen
och en del industri göra förluster, det veta vi, och
att de förluster, som så i allmänhet göras på denna lag, icke äro
obetydliga, det är säkert. Och de äro icke små summor. Att
samfärdsel mellan länderna skall ega rum och allt sådant för öfrigt,
deri skilja vi oss ej från hvarandra. Det önska vi alla. Och jag
begriper ej, hvad som blir förstördt, om vi bifalla utskottets förslag.

Kunna herrarne säga någon olägenhet, som deraf skall följa? Jag har
ej hört någon industriidkare, det „är blott grefven, som klagat öfver
förluster, som vore att motse. År månne grefven någon större industriidkare?
Jag vet det icke. Kanhända.

Men hvad vill man då nu, att vi skola göra? Jo, vi skulle
öfvergifva vår gamla uppfattning. Vilja vi hafva lagen tillbaka?

Skola vi säga det nu? En talare sade, att vi böra hafva en mellanrikslag,
emedan derigenom förebyggdes förakt för lagarne och åt -

N:o 5. 52 Lördagen den 20 Februari.

Angående skäligt annat. Ja, det är ju det vi vilja åstadkomma, att det ej
^1Äskali blifva förakt för lagarne, utan ordnad gränshandel. Derför
af den 8. k. 8trafva yi ju, och vår mening är ej, att ingen mellanrikslag skall
mellanriks- komma till stånd härefter. Och jag tror, vi kunna försvara vår
lagen. mening. Ty jag är öfvertygad om, att, när norrmännen få se, att
(Forts.) det är allvar i leken och att svenska Riksdagen håller på sin uppfattning,
saken nog skall gå af sig sjelf. Jag är fullt öfvertygad
derom, och jag tager ej tillbaka något af denna min uppfattning.
Jag har litat på, att det från vår sida menats allvar, och att norrmännen
då också skola gå in på rättelse af missbruken. Men klart
är, att vederbörande, om vi ej hålla på vår uttalade mening, få
svaga fötter att stå på vid underhandlingarna. Det blir ändå ej
något resultat nu, om Andra Kammaren bifaller herr Collanders förslag.
Ty Första Kammaren tager gifvet utskottets förslag. Det tror
jag, att herrarne nogsamt förstå. Hvad skall det då tjena till, att vi
fjanta åstad och uttala en annan mening? Det blir endast ett uttalande,
som för öfrigt ej har någon betydelse, men som förstör den
svenska uppfattningen. Och detta vore en förlust, som vore oersättlig.
Jag tycker, att vi böra litet grand tänka på hvad vi göra och
häfda vår ställning och värdighet och ej frångå de åsigter vi förut
hyst, låt vara att vi hittills ej på ringaste vis kunnat genomdrifva
dem. Detta är en synpunkt, som jag menar icke hafva tillräckligt
framhållits här. Derför har jag velat säga dessa ord. Och jag tror
ej, att kammarens majoritet oaktadt den stora mängd instämmanden,
som grefven fick, skall taga saken på annat sätt, än att den bifaller
utskottets förslag och låter regeringen sköta om frågan. Vi ha ju
hört från statsrådsbänken, att det arbetas på ordnande af gränshandeln,
och då tycker jag, att herrarne ej skola vara så bedröfvade.
Det går nog bra, det är jag säker på. Och man har förmenat, att
tanke på att kappas med vår tulltaxa skulle ligga ofantligt långt
borta; men i det fallet minnas herrarne, huru norrmännen förut gjort
gång på gång. Det förspordes en klagan, att man ej kunde här i
Sverige tillverka chokolad. Då nedsatte vi tullen 5 öre under den
norska tulltaxans, för att det skulle bära sig. Men hvad gjorde norrmännen?
Jo, de flyttade ned tullen än vidare. Ock så voro vi fortfarande
öfvervunna. Så går det. Vi äro de, som i sådant fall få
draga det kortaste strået.

Det kunde vara mycket att tillägga, men det tjenar ingenting
till. Den ene räknar efter norska förhållanden och den andre efter
svenska, och man kommer så till olika slut. Det är ej godt att döma,
hvilken som dervid har rätt. Men det rätta är att hålla på hvad vi
förr i frågan åtgjort och ej släppa den uppfattningen under andra
förhållanden, än om vi derigenom vinna något med hvad vi företagit
oss. Det går ej an att vi förödmjuka oss och ej veta, hvart det bär hän.
Jag är ej den, som vill kasta upp svårigheter för brödrafolken.
Hvad frågan derom vidkommer, önskar jag uttala lika goda förhoppningar,
som här förut äro sagda. Och jag tror, att jag gör det också.
Men jag tror ej, att, då det gäller en sådan allvarlig sak som
denna, svenske män skola vilja frångå svensk uppfattning.

Lördagen den 20 Februari. 53 N:o 5.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hem- Angående
ställan. förlängning

af giltigheten
eif den s* Jc»

Häruti instämde herrar Petersson i Boestad, Johansson i Aflösa, mellanriksHjélmérus,
Redelius, Sjöberg, Ericlcson i Bjersby, Ryberg, Andersson lagen.
i Löfhult, Bengtsson i Häradsköp, Olsson i Skiftinge, Mallmin och (Forts.)
Olssoti i Frösvi.

Herr Jansson i Krakerud: Jag begärde ordet med anledning

af herr Bergendahls anförande. Han tycktes vilja låta påskina, att
den statistik jag uppläste ej var rigtig. Jag skall be att få hänvisa
till handlingarna, som ligga på bordet der. Det är den statistik, som
våra mellanrikslagskomiterade uppstält, och hvad de gjort i den
vägen måtte väl ändå få antagas vara rigtigt. Klandret faller sålunda
ej på mig, utan skulle falla på dem, om det vore något fel begånget.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag begärde ordet för att uttala en tack sägelse

till de herrar, som understödt den motion, i hvilkens framläggande
jag deltagit. Det gläder mig verkligen, att det finnes män,
som åtminstone i någon mån kunna dela de åsigter, som jag med
flere velat förfäkta. Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid,
utan då nu frågan har fått ett litet annat utseende, än hvad motionen
angifver, ber jag att få till alla delar instämma i det yrkande, som af
herr Collander i dag blifvit. framstäldt.

Herr Höglund: Herr grefve och talman! Mine herrar! Herr

vice talmannen yttrade för en stund sedan, att vid denna frågas behandling
år 1895 alla voro ense om att mellanrikslagen skulle uppsägas.
Jag tillåter mig dock att beteckna detta uttalande såsom en
sanning med modifikation. Det är väl sant, att i formelt afseende
då ej förelåg annat förslag än att uppsäga mellanrikslagen, men det
skulle ske efter minoritetens mening i lindrigare form och endast
fakultativt för regeringen. För min del erkänner jag, att jag anser
att det varit vida bättre, om minoriteten, äfven med risk att blifva
något mindre, stält sig på den rena ståndpunkten och bestämdt motsatt
sig mellanrikslagens uppsägning, så att något dylikt som vice
talmannen nu yttrat icke kunde nu sägas om densamma. Men såsom
förhållandena då voro, trodde sig minoriten kunna vinna flera röster
genom att ställa sig på den ståndpunkt den intog. Bättre hade det
varit, om den stått på ren ståndpunkt. Men i alla fall visar detta,
att af den stora minoritet, som såsom nödfallsutväg var med om att
gifva regeringen rätt att uppsäga mellanrikslagen, dock det stora flertalet
var sådana, som voro afgjorda motståndare till mellanrikslagens
uppsägning.

lian talade vidare om de missbruk, som från norsk sida egt rum
vid mellanrikslagens tillämpning. Ja, derom har blifvit — det erkänner
jag — vidt och bredt ordadt, men gemenligen i allmänna ordalag
och utan att några speciella fall blifvit anförda. Ett fall finnes dock
anfördt i bevillningsutskottets utlåtande år 1895; och när man nu
med lugn och sans läser igenom detta utlåtande, finner man, att

N:o 5. 54 Lördagen den 20 Februari.

Angående detta fall måste rubriceras som en ren obetydlighet. År det verkligen
så, att man på allvar vill ha en ny mellanrikslag, undrar jag,
af den s. k. om ^et år Tätta taktiken att oupphörligt förehålla den andra parten,
mellanriks- med hvilken man skall träffa öfverenskommelse, att han på oredligt
gen. och malhonnett sätt gjort sig obehöriga fördelar på sin medkontrahents
(Forts.) bekostnad.

Vidare talade han om att Sverige gjort störa förluster på denna
mellanrikslag. Ja, jag måste erkänna, att dervid ganska egendomliga
reflexioner trängde sig på mig. Jag erinrade mig, huru dessa förluster
vid frågans behandling för två år sedan skattades i millioner
årligen, och jag minnes en talare, som sade, att han icke kunde beräkna
Sveriges förlust under den tid, som återstode, till dess den
nya lagen trädde i kraft, till mindre än 12 */2 millioner. Det der
talet om millioner har dock tystnat; nu hör man väl i allmänhet talas
om »Sveriges förluster», men man aktar sig visligen för att nämna
siffror, som för framtiden skulle stå såsom komprometterande vittnesbörd
om vederbörandes fantasi. Jag tror, mine herrar, att man nu
har anledning att säga, att detta tal om »Sveriges förluster» är ofantligt
öfverdrifvet.

Ja, mycket har blifvit sagdt, och mycket mera skulle kunna
sägas för att gendrifva hvad den ärade talaren yttrade. Jag tror dock
icke, att jag behöfver säga mera, utan att hvad jag redan sagt är tillräckligt
för att visa, att det icke är uteslutande faktiska verkliga
grunder, som äro underlag för hvad han yttrat i denna sak, och jag
tror derför, att jag nu kan sluta.

Herr talman, jag yrkar bifall till herr Collanders förslag.

Herr Collander: Herr talman! Då herr vice talmannen nyss

hade ordet, uttryckte han sin beundran för den skicklighet, med
hvilken en af kammarens ledamöter på stockholmsbänken uppträdde.
och jag instämmer till alla delar med honom deri. Men då han strax
efteråt sökte framhålla, att de, som nu motionerat, och de, som yrkat
bifall till motionärernas förslag, skulle afse att frångå Riksdagens
tidigare ståndpunkt att icke åtnöjas med den nuvarande mellanrikslagen
och att de således skulle vilja hafva densamma fortfarande qvar, så
ber jag att få säga, att det är icke rigtigt skickligt gjordt att så
framställa deras sträfvanden. De hafva endast önskat lemna så långt
rådrum för denna lags fortvaro, att underhandlingar om eu för både
Sverige och Norge bättre och mera tillfredsställande lag kunna komma
till stånd. Men att framställa det så, som om de ville behålla den
gamla, det är icke rigtigt. Jag protesterar deremot.

Herr grefve Hamilton: Blott några ord, herr talman! Jag ber

att få tacka herr vice talmannen för hans lilla vänskapliga utfall; det
var en återklang från gamla dagar, som mera roade än stötte mig.
Men det förekom dock i hans yttrande något, som jag icke kan
underlåta att i all beskedlighet protestera emot. Han sade: »Hvad
gör grefve Hamilton för förluster på mellanrikslagen? Jag vet icke
att han drifver något yrke, men vi, vi göra förluster, vi göra förluster,
som icke äro obetydliga.» Jag ber då till en början att få med -

Lördagen den 20 Februari. 55 N:o 5

dela herr vice talmannen, att det lilla jag eget är sedan många år Angående
tillbaka nedlagdt i jordbruk och bergsbruk. Jag skall derför anhålla förlängning1
att herr vice talmannen, för framtiden, när frågor, som beröra dessa af^dens*
näringar, här komma på tal, ville räkna mig till de sakkunnige. Men mellanrikiför
öfrigt, om man skall taga saken från den synpunkten, så skulle lagen.
jag vilja fråga: Hvad kan en jordbrukare på Ölands ostkust hafva (Forts.)
gjort för förluster på de missbruk vid mellanrikslagens tillämpning,
som öfverklagades vid 1895 års riksdag?

Men — skämt å sido — hvad jag fäste mig vid i vice talmannens
yttrande var äfven det en återklang från de sista årens tullstrider.

Huru ofta fingo vi då ej höra, att endast den, som har ett privat intresse
att bevaka, endast han är sakkunnig, endast han är opartisk.

Nej, herr talman, så är det icke. Jag protesterar mot denna förvända
argumentation.

Herr vice talmannen Danielson: Ja, det nu af herr grefven

anförda kom ju ganska hastigt, och jag skall också i all vänlighet
be att få svara herr grefven.

Diskussionen här skulle hafva varit en återklang från gamla
tider. Ja, det kan nog vara, men en återklang på många sätt. Jag
minnes mycket väl, att herr grefven förut har förfäktat samma åsigter
som nu, men jag tror icke att grefven skall så mycket dela på »vi»
och »oss». Jag är öfvertygad, att, om grefven är jordbrukare och
icke har några andra inkomster än från jordbruket, så ser han saken
ur samma synpunkt som vi; men om han har inkomster från andra
håll jemte jordbruket, ja, då ser man allt saken på annat sätt, bäste
herr grefve. Och om man är jordbrukare på Ölands ostkust eller
annorstädes, så kan det icke göra så stor skilnad i denna fråga.

Nej, snälle, beskedlige grefve Hamilton, låtom oss nu vara
svenske män och hålla på den svenska uppfattningen och låtom oss
komma i håg hvad Gustaf I plägade saga, då han hade att strida mot
främmande intressen: »varen svenske»!

Herr friherre Barnekow: Jag har en gång förut i dag begärt
ordet, men då strukit ut mig; men nu kan jag icke underlåta att
något upptaga grefve Hamiltons skäl till bemötande.

Mine herrar! om vi rigtigt gå till grunden med grefve Hamiltons
anförande, hvad innebär det? Jo, för oss, som något längre deltagit
i riksdagsförhandlingarna, innebär det icke något annat än ett begär
att klandra protektionisterna och deras åtgöranden samt att han vill
kasta all skulden för mellanrikslagens upphäfvande på det nya systemet.
Det är detta, som ligger i hans anförande, och det är från
detta ansvar han vill fritaga sig. Ja, mine herrar, det kan vara möjligt,
att han har rätt häri, men jag misstänker, att grefve Hamilton
är af den uppfattningen, att han helst skulle vilja, om han kunde, i
ett nu upphäfva det så kallade nya systemet, och jag tror också,
mine herrar, att dertill fordras lika mycket mod och ansvar som till
att antaga utskottets förslag, om detta också skulle hafva till följd,
att någon ny mellanrikslag icke komme till stånd. För min enskilda
del har jag i det längsta hyst den förhoppningen, att vi skulle få en .

N:o 5. 56 Lördagen den 20 Februari.

Angående mellanrikslag mellan brödrarikena. Men jag börjar nu tvifla, och om
a/^iltigheten8^u^e 8^e> får man taga konseqvenserna. Men att i nuvaaf
den s. k. rande stund göra någonting annat än att vidhålla det beslut, hvartill
mellanriks- Andra Kammaren redan kommit, det kan ian för min del icke nå
lagen. in på. 6

(Forts.) Jag tror också, att det icke är nyttigt eller lämpligt, att denna

motion framkommit, emedan man derigenom uppehåller tron på att
vi kunna reda oss utan ett slutligt afgörande och undanskjuter detta.
Min tro är, att om man nu antager det föreliggande förslaget och
således finge ett års uppskof, skulle man om ett år stå inför samma
fråga som nu,, och hvad har man då vunnit? Min åsigt är, att man
gör klokast uti att fasthålla vid hvad man en gång beslutit, och yrkar
jag derför bifall till utskottets förslag. Jag skulle gerna borttaga
motiveringen, såsom herr Fredholm önskar, men då jag tror att detta
gagnar till intet, så anser jag bäst att taga steget fullt ut och yrkar
derför rent bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner: l:o) på bifall
till utskottets hemställan, 2:o) på bifall till samma hemställan men
med ogillande af utskottets motivering och 3:o) afslag å utskottets
hemställan och bifall i stället till det af herr Collander under öfverläggningen
framstälda yrkande; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Votering
begärdes. 1 följd häraf upptog herr talmannen, för bestämmande af
kontrapropositionen, å nyo hvartdera af de båda återstående yrkandena,
af hvilka det, som afsåg bifall till herr Collanders yrkande, nu
förklarades hafva de flesta rösterna för sig. Men jemväl i fråga om
kontrapropositionen äskades votering, hvarför nu först uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående första
punkten i bevillningsutskottets förevarande utlåtande n:o 1, i anledning
af väckta motioner dels om förlängning af giltigheten utaf
kongl. förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels-
och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 dels ock om tullfrihet
för vissa varor vid införsel från Norge, antager det af herr Collander
under diskussionen framstälda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet, att kammaren måtte, med ogillande af utskottets
motivering, bifalla hvad utskottet i nämnda punkt hemstält.

Denna första votering utföll med 104 ja mot 101 nej; och erhöll
i följd häraf propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

Lördagen den 20 Februari. 57 N:o 5.

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 1, i anledning af väckta motioner
dels om förlängning af giltigheten utaf kongl. förordningen an fående

Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanen
den 30 maj 1890, dels ock om tullfrihet för vissa varor vid införsel
från Norge, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Collander under
diskussionen väckta förslag.

I denna senare votering röstade 106 ledamöter ja och 100 nej;
och hade alltså utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Punkten 2.

Bifölls jemväl.

§ 8.

Herr statsrådet m. m. friherre A. Rappe aflemnade ytterligare
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående dagaflöning åt
värnpligtige vid tjenstgöring i visst fall under år 1898.

Jemväl denna kongl. proposition begärdes på bordet och bordlädes
till nästa sammanträde.

§ 9.

Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 12, angående
riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Punkterna 1—10.

Lades till handlingarne.

Punkten 11-

Bifölls.

§ io.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr E. Andersson i Upsala under 14 dagar fr. o. m. den 24 dennes,

» C. TF. Hultstein » 7 » »»»»22 »

och » F. TF. H. Pegelow » 4» »»»»22 ».

N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

För motions afgifvande hade sig anmält herr E. G. H. Åkerlund,
hvilken nu aflemnade en motion, n:o 153, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf af fast
egendom på landet.

Denna motion bordlädes.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes vidare följande inkomna ärenden,
nemligen:

statsutskottets utlåtande, n:o 7, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens • sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till
civildepartementet;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 6, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875, dels ock väckt motion,
åsyftande ändring af samma lagrum,

n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 41 § konkurslagen den 18 september 1862,
n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrade föreskrifter rörande
val af gode män och syssloman i konkurs samt bestämmande af
arfvode åt konkursförvaltningen, och

n:o 9, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af förordningen angående patent den
16 maj 1884, dels ock väckt motion om ändrad lydelse af 25 § i
samma förordning.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
tvenne gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,22 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Tisdagen den 23 Februari.

N:o 5.

Tisdagen den 23 februari.

Kl. 1/J 3 e. m.

§ 1.

Justerades det Tid kammarens sammanträde den 16 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: Disponenten

J. E. Jansson från Taberg, som lider af influensa,
bör under de närmaste dagarne hålla sig inne och icke deltaga i
riksdagsarbetet, hvilket härmed intygas.

Stockholm den 23 februari 1897.

Emil Jacobson.

Lifmedikus.

§ 3.

Herr statsrådet m. m. J. Christerson aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition i fråga om öfverlåtande å Karlskrona stad af kronans
vattenledning derstädes jemte dertill hörande vattenfall, fastigheter
och byggnader m. m.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 4.

Föredrogs Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet bordlagda proposition
angående portionsersättning till underofficerare och civil- ’
militära personer af motsvarande rang vid armén.

Ordet erhölls af herr A. Hedin, som yttrade: Herr talman!
Jag anser mig icke kunna underlåta att anmärka ett lika förunderligt
som groft misstag,''som förekommer i det anförande till statsrådsprotokollet,
hvilket åtföljer Kongl. Maj:ts nu till remiss föredragna
proposition.

Uti en vid denna riksdag väckt motion har jag påpekat, att 1892
års urtima Riksdag i de af Riksdagen gillade stater för åtskilliga
regementen och corpser har, i full öfverensstämmelse med Kongl.

N:o 5.

60 Tisdagen den 23 Februari.

Maj:ts eget förslag, faststält den kontanta ersättningen för portion
för en del underbefäl med vederlikar vid vissa regementen och corpser
till 62 öre per dag under den längre eller kortare tid, hvarunder
vederbörande vore berättigade att åtnjuta portion eller portionsersättning,
men att trots detta Riksdagens med Kongl. Maj:ts förslag
öfverensstämmande beslut den nämnda ersättningen af 62 öre per
dag vid vissa regementen och corpser likväl icke har oförminskad
utgått till dem, som varit dertill berättigade, utan fått genom en ren
godtycklighet från någon vederbörandes sida undergå en reduktion,
ganska betydlig på ett sådant belopp som 62 öre om dagen och för
personer i den ekonomiska ställning, som intages af underbefälet vid
vår armé, i ty att reduktionen kunnat inom Göteborgs garnison
under år 1895 uppgå till 57 kronor 38 öre per man. Jag hade i
min motion uttryckt någon tvekan derom, huru vida möjligen ansvaret
för denna godtyckliga åtgärd, denna öfverträdelse af ett Riksdagens
på Kongl. Maj:ts egen framställning fattade beslut, skulle kunna af
sådant skäl delas på mer än en hand, att den skulle hafva blifvit vidtagen
af någon underordnad myndighet och att Kongl. Maj:t sedermera,
då Kongl. Maj:t derom erhållit kännedom, låtit dervid bero;
men all tvekan är nu undanrödd, sedan jag erhållit kunskap om
tvenne kongl. bref, båda af den 15 september 1893, hvilka äro af
den egendomliga beskaffenhet, att jag anser dem förtjena att i Riksdagens
protokoll bevaras, hvadan jag skall anhålla att få uppläsa
dem. De äro båda helt korta.

»Oscar etc.» — och några andra etc. också —. »Då kostnaden
för portions tillagning, som, enligt hvad för Oss anmäldt blifvit, i
regeln kan anses uppgå till 10 procent af dess värde, hitintills icke
fått inräknas i den ersättning, som tillkommer portionstagare, hvilka
uttaga portion i kontant, men fullständig godtgörelse för portionens
värde under sådana förhållanden icke kan anses nämnda portionstagare
beredd, hafve Vi, uppå gjord underdånig framställning, velat
härmed förordna, att till portionstagare vid armén, som med begagnande
af dem författningsenligt tillkommande rättighet uttaga portion
i kontant, må från och med nästkommande års början såsom godtgörelse
för kostnaden för portionens tillagning utbetalas ett belopp
af 10 procent af densammas värde enligt vederbörliga upphandlingspris.

Hvilket Vi eder till kännedom och vederbörandes förständigande
i nåder meddele. Stockholms slott den 15 september 1893.

OSCAR.

Axel Rappe.

Till Arméförvaltningen å intendentsdepartementet, angående ersättning
åt vederbörande portionstagare för i kontant uttagen portions
tillagning.»

»Oscar etc. etc. Då, i följd af den under den 11 november 1892
af Oss faststälda ändrade portionsstat för armén, portionens värde i
viss mån minskats, och billigheten vid sådant förhållande synts Oss
fordra, att vid de truppförband, som äro sammandragna till oafbruten
tjenstgöring och vid hvilka portionsersättning följaktligen utgår för
helt år, någon godtgörelse för minskningen i portionens värde be -

N:o 5.

Tisdagen den 23 Februari.

redes de löntagare, hvilka författningsenligt äro berättigade att uttaga
portionen i kontant, hafve Vi funnit godt i nåder medgifva,

att åt underofficerare och civilmilitär personal af underofficers
grad vid de värfvade regementen och corpser, vid hvilka den nya
portionsstaten under innevarande år varit gällande, må från vederbörliga
anslag vid årets slut såsom gratifikation utbetalas så stor del
af skilnaden emellan den äldre och den nya portionens värde, som
belöper på den tid af året, hvarunder de olika portionstagarne varit
i åtnjutande af portionsersättning.

Hvilket Vi eder till kännedom och vederbörandes förständigande
härigenom i nåder meddele. Stockholms slott den 15 september 1893.

OSCAR.

Axel Rappe.v

Också detta är stäldt till arméförvaltningen å intendentsdepartementet.

Herr talmannen behagade häraf finna, att någon tvekan om hvar
ansvaret och hela ansvaret för den kränkning, som vederfarits Riksdagens
beslut, och den orätt, som vederfarits en del underbefäl och
vederlikar vid en del regementen och corpser, är att förlägga. Här
finnes icke ens för den, som dertill kunde hafva lust — hvilket icke
är händelsen med mig — någon möjlighet att skylla på arméförvaltningen,
utan ansvaret stannar hos regeringen — främst naturligtvis
hos den rådgifvare, som tillstyrkt dessa olagliga åtgärder och kontrasignera!
Kongl. Maj:ts beslut.

Och nu kommer jag tillbaka till hvad jag började med, nemligen
Kongl. Maj:ts proposition angående portionsersättning till underofficerare
och civilmilitära personer af motsvarande rang vid armén.
Jag sade, att jag hade begärt ordet för att påpeka ett groft och förunderligt
misstag — jag ville icke nu begagna något annat ord än
misstag och jag skall låta det tills vidare stå qvar — som förekommer
i det statsrådsprotokoll, som ledsagar den kongl. propositionen.
Der har nemligen statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
gjort ett försök att öfverskyla detta beteende genom att tala om
»beräkningar» och »förslagsberäkningar» i 1892 års stater. Nu är
verkliga förhållandet det, som hvar och eu lätt kan öfvertyga sig om,
att i de fall, hvarom nu är fråga och som jag påpekat i min motion,
alldeles icke någon »beräkning» förekommer, utan det, som är stadgadt,
det är rätt till en kontant portionsersättning af 62 öre om
dagen under den längre eller kortare tid, som kan komma i fråga i
hvarje fall. Detta är icke någon beräknad summa, hvilken sedermera
under några förhållanden kan på det sätt behandlas, att 62 öre,
såsom det der heter, kan förvandlas till någonting mindre än 62 öre.

Om beräkning kan det vara tal, när man till exempel uti staten
för lifregementet till fot och en hel mängd andra regementen läser,
att öfversten och chefen har, förutom så och så mycket i lön och så
och så mycket i tjenstgöringspengar, dagaflöning å 5 kronor, »förslagsvis
i 65 dagar.» Men hvad som då är föremål för förslag är
antalet dagar, förslagsvis uppsatta till 65. Hvad som deremot icke
är föremål för något förslag, icke föremål för någon beräkning och
som icke sedermera får öfverlemnas åt någon myndighet att godtyck -

N:o 5.

62 Tisdagen den 23 Februari.

ligt reducera, det är de 5 kronor, som öfversten och chefen skall
hafva i dagaflöning. Huru stor summan blir, det beror på antalet
dagar. Likaså förhåller det sig, när jag från de högre regionerna
går ner till bataljonsadjutanterna, sergeanter af första klassen, vid
alla de regementen, för hvilka denna normalstat gäller, ty derom
heter det: »dagaflöning å 80 öre, förslagsvis i 90 dagar». Der fins
också beräkning och förslag rörande dagarnes antal, men dagaflöningens
belopp under de verkligen effektiva dagarna är icke föremål
för någon beräkning, utan det är utsatt i den fixa siffran 80 öre, och
ingen menniska har påstått, att det skulle vara tillåtet för Kongl.
Maj:t eller någon annan att reducera dessa 80 öre, som stå i den
faststålda staten, till något mindre än 80 öre.

0m jag nu återgår till exemplet på 62 öre för så och så många
dagar, angifvande portionsersättningen, så kunna vi taga rubriken
fanjunkare i staten för Gotlands infanteriregemente, der det om dem
heter: lön — om jag mins rätt — 720 kronor; dagaflöning å en krona
i 365 dagar, 365 kronor är den utförd med. Ingen har påstått, att
denna dagaflöning af en krona kan reduceras till något mindre än en
krona. Vidare kommer beklädnaden, som utföres med en summa af
150 kronor, och så kommer portionsersättningen »å 62 öre i 365 dagar»
och detta är sedan i eu kolumn mycket rigtigt multipliceradt,
62x365, till 226 kronor 30 öre och derefter äro alla dessa belopp
sammanräknade till 1,461 kronor 30 öre. Det är icke värdt att här
tala om någon beräkning eller förslagsberäkning. Det är en fix siffra,
som af Riksdagen enligt Kongl. Maj:ts eget förslag har blifvit ifrågavarande
personer tillförsäkrad. Lika visst som det är tillförsäkradt
åt en öfverste att få 5 kronor i dagaflöning och åt andra personer,
majorer till exempel, en dagaflöning af 4 kronor förslagsvis i 365
dagar, likaväl som det är tillförsäkradt åt dessa att få — hvad det
nu är de skola hafva — 4 eller 5 kronor, lika väl är det tillförsäkradt
åt det antal underbefäl med vederlikar, som i min motion omtalas,
att få 62 öre i portionsersättning, när de taga ut kontant ersättning
i stället för portionen. Detta är i sjelfva verket så enkelt,
att en pojke borde kunna begripa det, och de 62 örena blifva i den
till efterrättelse faststälda staten ingenting annat än 62 öre, så länge
icke logiken och det allmänna språkbruket få göras till lekbollar för
godtycket.

Jag har ansett mig böra anmärka det i alla delar misslyckade
försök, som chefen för landtförsvarsdepartementet i motiveringen till
den kongl. propositionen har gjort att öfverskyla eller vända bort
det missbruk, som begåtts mot en del af en mycket litet aflönad corps
af statstjenare, och det missbruk, som har begåtts, då Kongl. Maj:t
icke iakttagit hvad Riksdagen enligt Kongl. Maj:ts eget förslag har
beslutit.

Efter det diskussionen härmed förklarats afslutad, beslöt kammaren
hänvisa nämnda proposition jemte det i anledning af densamma
nu afgifna yttrandet till statsutskottet.

Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående vapen -

Tisdagen den 23 Februari.

öfning för utrönande af härens krigsberedskap, som härefter föredrogs,
hänvisades till lagutskottet.

Till statsutskottet hänvisades Kongl. Maj:ts|nu hvar för sig föredragna
propositioner

angående dagaflöning åt värnpligtige vid tjenstgöring i visst fall
under år 1898, och

angående rätt för Kongl. Maj:t att för inköp af skogbärande
eller till skogsbörd tjenlig mark disponera köpeskillingarna för vissa
kronoegendomar.

§ 5.

Anmäldes och lades till handlingarne

Kongl. Maj:ts skrifvelse, med öfverlemnande af protokoll vid
förhandlingar om nya bestämmelser rörande Sveriges och Norges
ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

§ 6.

Efter föredragning af herr E. G. H. Åkerlunds motion, n:o 153,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om inskränkning uti aktiebolags
rätt till förvärf af fast egendom å landsbygden, begärdes
ordet af

Herr A. Hedin, som yttrade: Som kammarens ledamöter behagade
finna, gäller motionen ett rent allmänt civillagstiftningsärende
och är således af den beskaffenhet, att frågan skall af lagutskottet
behandlas, detta enligt den konstanta praxis, hvarom jag för ett par
veckor sedan hade anledning att påminna, och hvilken då åter igen
af kammaren för väl hundrade gången bekräftades. Grundlagen fordrar
nemligen, att ett ärende skall remitteras enligt hvad ärendets
beskaffenhet föreskrifver och oberoende deraf att en motionär gifvit
sin framställning formen af en anhållan om skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Då således herr Åkerlunds förslag, med hvars syfte jag på
det högsta sympatiserar, skall behandlas af lagutskottet, om vi vilja
strängt iakttaga grundlagen, och då det icke är väckt inom den för
sådana motioner föreskrifna tid samt det icke fins någon särskild
sådan undantagsanledning, som i riksdagsordningen omförmäles, att
väcka lagutskottsmotioner efter den normala motionstiden, måste jag
anhålla, att kammaren behagade besluta att lägga motionen till handlingarna.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt på af herr talmannen i
sådant hänseende gjord hemställan, att ifrågavarande motion skulle
såsom för sent väckt läggas till handlingarna.

§ 7.

Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtande
n:o 7, samt lagutskottets utlåtanden n:is 6, 7 och 8.

N:o 5.

Tisdagen den 23 Februari.

§ 8.

Vid föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar af förordningen angående patent den 16 maj 1884,
dels ock väckt motion om ändrad lydelse af 25 § i samma förordning
begärdes ordet af

Grefve Hamilton, som yttrade: Herr talman! Lagutskottets utlåtande
n:o 9 angår dels en Kongl. Maj:ts proposition rörande förändringar
i patentförordningen och dels en motion af herr de Laval
i Första Kammaren angående ändring i samma författning. Lagutskottet
har tillstyrkt propositionen men afstyrkt motionen, hvilken
afser ett synnerligen vigtigt ämne. Det är emellertid en ganska allmän
åsigt, att man i denna fråga, om den finge behandlas litet grundligare,
skulle komma till en annan uppfattning än den, till hvilken
lagutskottet har kommit, och man har trott, att äfven utskottets ledamöter,
om åtskilliga upplysningar hunne inhemtas, kanske skulle
se saken ur en annan synpunkt. På grund deraf och för att vinna
någon tid tillåter jag mig att, i öfverensstämmelse med hvad inom
Första Kammaren föreslagits, hemställa, att detta lagutskottets utlåtande
n:o 9 måtte uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden
å föredragningslistan för sammanträdet om lördag.

Efter det nämnda utlåtande på flere ledamöters begäran å nyo
bordlagts, lemnade kammaren sitt bifall till den af grefve Hamilton
gjorda hemställan.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr S■ 0■ Nyländer under 8 dagar fr. o. m. den 27 dennes,
» O. W. Redelius »14» »»»»25 »

» N.J. Nilsson iGrofva» 3» »»»»23 ».

§ 10.

Herr A. Hedin erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag nämnde
häromdagen, då jag hade den äran att afgifva en motion i anledning
af den utaf Kongl. Maj:t föreslagna löneregleringen för en del af
personalen vid statens jernvägar, att jag deri hade framstält blott
det ena alternativet, nemligen rent afslag å Kongl. Maj:ts proposition
jemte anhållan om nytt förslag till lönereglering efter bättre utredning,
hvarvid borde iakttagas åtskilliga synpunkter, som jag i motionen
angaf, men att det andra alternativet gick ut derpå att, derest
Kiksdagen skulle inlåta sig på saklig behandling af det kungliga för -

N:o 5.

Tisdagen den 23 Februari.

slaget, deri måtte vidtagas åtskilliga detaljändringar, och det är derom
jag nu har äran afgifva en motion.

Den sålunda afgifna motionen, som erhöll ordningsnumret 154,
bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl, 3,5 e. m.

In fidem

E. Nathorst Bofis.

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 5.