RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:46)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 46.

Fredagen den 14 maj.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Sedan kammaren beslutat att under nästinstundande september
månad, då Hans Ma:jt Konung Oscar H regerat i 25 år, med anledning
deraf till Honom framföra kammarens undersåtliga vördnad och välönskningar
genom en deputation, bestående af kammarens talman och
vice talman samt tolf bland kammarens öfriga ledamöter, så företogs
nu af kammaren val af tolf ledamöter i nämnda deputation; och befunnos
efter valsedlarnes öppnande hafva blifvit dertill utsedde:

herr H. Andersson i Nöbbelöf med 132 röster,

M.	Arhusiander	»	132
N.	Boström		132
J.	Johansson i Noraskog	»	132
P.	Pehrson i Törneryd	»	132
G.	Persson i Stallerhult		132
A.	Swartling	»	132
0.	Erickson i Bjersby	>	131
S.	von Friesen	»	131
A.	Kililberg	»	131
0.	Melin		131
P.	G. Näslund		131

Vid derefter anstäldt val af sex suppleanter för de sålunda utsedde
deputerade, utsågos dertill:

herr S. M. Olsson i Sörnäs
» B. Dahlgren

■» C. A. Andersson i Malmö

» J. P. Nilsson i Käggla
» O. A. Brodin

och » A. G. Andersson i Himmelsby

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 46.

med 96 röster,
» 94 »

» 90 »

» 88 >

» 87 »

» 87 » .

N:« 46.

Fredagen den 14 Maj.

Ordningen mellan de två ledamöter, hvilka till suppleantplatser
erhållit lika antal röster, bestämdes, sådan den finnes här ofvan angifven,
genom lottning.

§ 2.

Efter erinran, att kammarens talman och ledamöter, enligt Kongl.
Maj:ts kallelse, nu hade att begifva sig till rikssalen för att mottaga
Kongl. Maj:ts svar i anledning utaf åtskilliga, af innevarande Riksdag
antagna grundlagsändringar, hemstälde herr talmannen, att kammaren
ville ajournera detta öfverläggningsplenum till kl. 1 e. m.

Denna herr talmannens hemställan bifölls af kammaren.

Kl. 1 e. m.

§ 3.

Justerades det i kammarens sammanträde den 7 dennes förda
protokoll.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
betänkanden nås 26, 27 och 28.

§ 5.

Till kammarens afgörande förelåg bevillningsutskottets memorial
n:o 24, i anledning af återremiss af punkten 2:o) i utskottets memorial
n:o 21, angående kamrarnes skiljaktiga beslut rörande allmänna bevillningen.

Utskottet hade i sitt betänkande n:o 19 föreslagit, att 14 § i
förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Skyldige att, i den ordning här nedan stadgas, utan särskild anmaning
på heder och samvete afgifva uppgifter till ledning vid taxeringen
äro:

a) egare af fastighet, som i 1 § b) omförmäles, eller sådan innehafvare
af dylik fastighet, som enligt 2 § är pligtig att derför erlägga
bevillning, så vida för näst föregående är taxeringsvärdet å den eller

Fredagen den 14 Maj.

N:o 46.

de fastigheter, hvilka af honom egas eller med skattskyldighet innehafvas,
sammanlagdt uppgått till minst 10,000 kronor;

b) verk eller bolag, som är med Kong]. Maj:ts oktroj försedt eller
blifvit såsom aktiebolag registreradt eller står under offentlig kontroll;

c) en hvar, som enligt lag är pligtig att föra handelsböcker;

d) skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats för eller
åtnjutit minst 1,000 kronors inkomst af kapital eller i arrende för
fastighet;

e) skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats för eller
åtnjutit minst 2,000 kronors inkomst af arbete eller af kapital och arbete
gemensamt.»

Utaf den sålunda föreslagna lydelsen af nämnda paragraf hade
Första Kammaren afslagit inledningen samt momenten a), c), d) och e)
men godkänt momentet b), hvaremot Andra Kammaren beslutit, att
ifrågavarande lagrum skulle lyda sålunda:

»Skyldige att, i den ordning här nedan stadgas, utan särskild anmaning
på heder och samvete afgifva uppgifter till ledning vid taxeringen
äro:

a) egare af fastighet eller sådan innehafvare deraf, som i 2
§ omförmäles, så vida för nästföregående år taxeringsvärde af minst
50,000 kronor varit fastigheten åsatt;

b) verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts oktroj försedt eller
blifvit såsom aktiebolag registreradt eller står under offentlig kontroll;

c) annan skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats
för eller åtnjutit inkomst af kapital eller af arbete, eller af begge
gemensamt, uppgående till minst 4,000 kronor.»

Utskottet, som ansett dessa kamrarnes beslut, så vidt de voro
stridande mot hvarandra, icke kunna afgöras genom gemensam omröstning,
hade derefter i memorial n:o 21, punkten 2:o), för Riksdagen
anmält, att utskottet funne förevarande fråga hafva förfallit.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag, hade Första Kammaren
beslutit att lägga utskottets berörda anmälan till handlingarna,
hvaremot Andra Kammaren återremitterat denna fråga till utskottet.

Då Första Kammaren sålunda rörande ifrågavarande ämne fattat
definitivt beslut, hemstälde utskottet nu till Andra Kammaren,

att kammaren behagade i ämnet fatta beslut.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Collander: Herr talman! Det är ett besynnerligt för hållande

med denna fråga. Båda kamrarne stannade i olika beslut.
Första Kammaren underkände den meningen, att gemensam votering
skulle kunna ega rum om ifrågavarande paragrafer. Andra Kammaren
åter godkände icke detta, utan beslöt efter votering att återremittera
ärendet till utskottet, naturligtvis för uppsättande af voteringsproposition.
När så ärendet återkom till utskottet, hade Första Kammaren beslutat,

N:o 46.

Fredagen den 14 Maj.

Rörande
förslag till
förordning
ang. vissa bestämmer
er
rörande sjöfarten
och
gränstrafiken
mellan Sverige
och
Norge.

att gemensam votering icke fick ega rum, och någon voteringsproposition
kunde derför naturligtvis ej uppsättas.

Jag vet under sådana förhållanden ej, hvad man skall yrka, men
det är väl bäst att yrka, det saken ej måtte föranleda till någon åtgärd
under de förhållanden, hvarunder besluten i kamrarne blifvit
fattade.

Herr A. Hedin: Då detta ärende senast var före här i kam maren,

framstäldes, såsom jag bestämdt kan säga, emedan jag med
största uppmärksamhet åhörde, hvad som yttrades, af friherre von
Schwerin det yrkande, att kammaren måtte, med ogillande af utskottets
uppfattning, att frågan icke skulle kunna afgöras genom gemensam
omröstning, återremittera bevillningsutskottets då föredragna memorial
för uppsättande af proposition till gemensam votering. Nu utmärker
emellertid, efter hvad jag erfarit, protokollsutdraget, sådant det afgått
till bevillningsutskottet, ingenting annat, än att kammaren skulle hafva
återremitterat utskottets betänkande. Under sådana förhållanden, hvilka
jag för min del icke är i stånd att förklara, torde bevillningsutskottets
nu gjorda hemställan, att kammaren behagade i ämnet fatta beslut,
vara helt annorlunda förklarlig, än den syntes mig, när jag till min
stora öfverraskning fick läsa densamma i går eller förgår, och det synes
mig nu icke vara någonting annat att göra, än att, med anledning
af hvad bevillningsutskottet här hemstält, kammaren förklarar, att den,
med vidblifvande af den åsigt, som fick sitt uttryck i friherre von
Schwerins yrkande, när detta ärende förra gången behandlades, lägger
ifrågavarande återremitterade memorial till handlingarna. Jag får
således yrka, att kammaren behagade, med vidhållande af sin uppfattning,
att gemensam votering bort ega rum angående den i utskottets
utlåtande n:o 21, punkt 2, omförmälda fråga lägga nämnda
punkt till handlingarna.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, beslöt kammaren, att
med vidhållande af sin uppfattning, att gemensam votering bort ega
rum angående den i utskottets memorial n:o 21, punkten 2 omförmälda
fråga, lägga nämnda punkt till handlingarne.

§ 6.

Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge.

I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 66, hade
Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt
förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten

Fredagen den 14 Maj. 5 N:o 46.

och gränstrafiken mellan Sverige och Norge; och hemstälde utskottet
i föreliggande betänkande: förordning

l:o) att ifrågavarande, af Kongl. Maj:t framlagda förslag till "”tämmelser
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gräns- rörande sjö trafiken

mellan Sverige och Norge måtte af Riksdagen antagas; och farten och

gränstrafiken

2:o) att Riksdagen dessutom måtte besluta, att, derest Kongl. mellan SveMaj:t
skulle finna, att Sveriges behandling i handels- och sjöfarts- nge och
förhållanden såsom den af Norge mest gynnade nation i ett eller orf!-annat afsevärdt hänseende varder upphäfd, eller motsvarande rättig- 1 or 8 -)
heter, som i § 2 mom. 2 —4 af ofvannämnda förslag medgifvits vid
införsel till Sverige, skulle vid införsel till Norge förvägras, Kongl.

Maj:t må ega att när som helst förordna, det denna författning delvis
eller helt och hållet skall upphäfvas.

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer:

af herrar Stephens, Nisser, af Buren, friherre Klingspor och
Bergendahl, hvilka yrkat vissa ändringar i §§ 1 och 2 af Kongl.

Maj:ts förslag; samt af herrar friherre von Schwerin, Collander, Fredholm,

G. Jansson i Krakerud, Lundström, Göransson, Sivartling och
Elis Nilson, hvilka yrkat, att punkten 2:o) af utskottets hemställan
måtte ur betänkandet uteslutas.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

herr friherre von Schwerin: Herr talman, mine herrar! Uti

kongl. propositionen n:o 66 har Kongl. Maj:t förelagt Riksdagen ett
förslag till förordning angående vissa bestämmelser i fråga om sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge. Såsom herrarne
veta, upphör nu gällande mellanrikslag den 13 nästkommande juli.

Jag skall icke här i kammaren åter draga fram de strider och
meningsutbyten, som gjorde sig gällande, när det var fråga om att
fatta beslutet om lagens upphäfvande, som mången kanske då tyckte
vara förhastadt och mången kanske än tycker så vara. Ett är dock
säkert, nemligen att det är fullkomligt i sin ordning, att något måste
göras för att ordna förhållandena, när denna mellanrikslag upphör,
ty eljest skulle förhållandet i dessa afseende^ mellan Sverige och
Norge komma att regleras af gamla författningar, som numera äro
högst olämpliga.

Då nu utskottet efter åtskilliga strider och meningsskiljaktigheter
kommit till det resultat, att man borde antaga Kongl. Maj:ts proposition
oförändrad — och jag för min del anser detta sa mycket
lämpligare, som Kongl. Maj:ts regerings främste man för två år sedan,
då frågan var före, genom sitt tungt vägande ord kanske i väsentlig
mån bestämde kammaren att fatta sitt beslut — finner jag det vara

N:o 46.

Fredagen den 14 Maj.

Rörande fullkomligt i sin ordning, att Andra Kammaren nu antager Kongl.
förordning Maj:ts proposition oförändrad, så att på detta sätt Kongl. Maj:t må
ang. vissa be-^ ordna dessa förhallanden och taga ansvaret derför. Men i sammanstämmelser
hang härmed har den meningen velat göra sig gällande — och har
rörande sjö- äfven gjort sig gällande — inom utskottet, att man till Kongl. Maj:ts

gränstrafiken förslag borde foga ett tilläSS> som skul]e lägga i Kong1- Maj:ts hand
mellan Sve- magten att upphäfva denna förordning — eller hvad vi skola kalla
rige och den för — när så behöfs. För min del har jag, i likhet med 7 af
Korge. mina kamrater inom utskottet ansett, detta tillägg vara alldeles
(Forts.) onyttigt och onödigt. Vi kunna vara temligen öfvertygade om, att i
vårt broderland icke något kommer att företagas under den tid, denna
förordning skulle gälla, nemligen längst till den 15 maj nästa år, som
skulle kunna motivera ett sådant upphäfvande. Det kan icke komma
i fråga, och derför halva vi ansett, att ett sådant tillägg vore fullkomligt
onödigt och att Kongl. Maj:ts proposition borde antagas alldeles
oförändrad.

På dessa grunder, mine herrar, tillåter jag mig att yrka bifall
till första punkten af utskpttets hemställan och afslag å den andra
punkten, i enlighet med den utaf flertalet af utskottsledamöterna från
Andra Kammaren afgifna reservationen.

Herr Bergenda hl: Herr grefve och talman, mine herrar!

Af Kongl. Maj:ts proposition hafva vi erfarit, att vår regering inledt
underhandlingar med den norska för åstadkommande af en ny förordning
angående Sveriges och Norges ömsesidiga sjöfart och gränshandel,
att tillämpas, när den nuvarande mellanrikslagen under instundande
juli månad kommer att upphöra.

Man kan visserligen ej säga något om, att Kongl. Maj:t, beträffande
"sjöfarten, inkommit med proposition i det syfte, som finnes
angifvet i föredragna § 1. Då ju förhållandet är sådant, att, om
icke en ny förordning härutinnan kommer till stånd Norge efter
mellanrikslagens upphörande blir underkastadt de ogyusamma bestämmelser,
som finnas intagna i det s. k. produktplakatet af den 10
november 1724, under det att Sverige kommer att njuta förmånen
af att blifva behandlad såsom den mest gynnade nation, så ligger
det ju i öppen dag, att icke vi svenskar kunna önska, att norrmännen
skola komma i en sämre ställning till oss än vi till dem.
Det synes mig derför, som sagdt, vara alldeles i sin ordning, att
Kong], Maj:t har framlagt förslag till ordnande af förhållandena i
detta hänseende.

Men i likhet med 4 ledamöter af bevillningsutskottet från Första
Kammaren, har jag för min del icke kunnat vara med om, att denna
första paragraf affattas så, som Kongl. Maj:t föreslagit och utskottet
godkänt. Af herr statsrådet och chefens för finansdepartementet anförande
till statsrådsprotokollet vid denna frågas behandling inför
Hans Maj:t Konungen framgår alldeles tydligt, att underhandlingarna
från regeringens sida hafva galt, att Sverige och Norge skulle ömse -

Fredagen den 14 Maj. 7 N:0 46.

sidigt komma i förhållande till hvarandra såsom den mest gynnade Rörande
nation. Godkännande denna uppfattning, hafva vi reservanter ansett,
att i stället för att blott skrifva af den nuvarande mellanrikslagens ang. vissa *e.
12 § med de förändringar, som hetingas af Norges oansvarighet, borde stämmelser
låta denna 1 § blifva affattad på så sätt, som vi i reservationen an- rörande sjögifvit
i några kortfattade ordalag, d v. s. att hvardera riket ska11 glZuUafiken
behandlas såsom den mest gynnade nation. Ty här föreligger ju^ det meUan $teförhållandet,
att i och med detsamma som denna 1 § antages på så Hge och
vis, som regeringen föreslagit, komma vi — eller kunna åtminstone Norge.
komma — i en ogynsammare ställning till norrmännen än norr- .-(Forts.)
männen till oss under det år, denna förordning skall vara gällande.

Genom någon traktat förbinda vi oss icke med Norge; Norge ger
icke oss någon förbindelse att bibehålla de bestämmelser, enligt hvilka
vi nu behandlas såsom den mest gynnade nation, under det att vi
deremot binda vår handlingsfrihet i förevarande afseende. Vi reservanter
hafva derför ansett oss böra hemställa till Riksdagen, att
denna § skall affattas på så vis: Norge skall för sin handel och sjöfart
på Sverige i alla afseenden åtnjuta behandling såsom den mest
gynnade nation, så länge enahanda förmån från Norges sida kommer
Sverige till del, eller till dess öfverenskommelse om annan ordning
blifvit träffad.

Jag tillåter mig emellertid, herr grefve och talman, icke att med
afseende å förevarande paragraf göra något yrkande. ^ Jag har endast
ansett mig såsom reservant böra för kammaren påpeka, att ett
antagande af denna reservation med paragrafen så affattad, som vi
reservanter tänkt oss densamma, i alla afseenden vore bättre än att
antaga den af Kongl. Maj:t föreslagna formuleringen.

Beträffande deremot § 2, kommer jag, herr grefve och talman,
att framställa yrkande om bifall till den andra af herr Stephens, mig
med flera afgifna reservationen.

Om nu den fråga, som i § 1 afhandlas uti mycket vidsträckt
mån berörer Norge, så beröres deremot Norge endast i ringa grad
af den, hvarom § 2 handlar, som afser den s. k. Formansforslingen,
och hvilken paragraf motsvaras af § 4 i mellanrikslagen;
ja, det finnes många, som påstå, att Norge icke alls intresserar sig
för dennas bibehållande, och har jag från säkert håll, från svenska
ledamöter i den nu mera upplösta eller åtminstone ej arbetande
s. k. mellanrikslagskomitén erfarit, att underhandlarne från Norge
icke i minsta mån velat fästa sig vid, huru vi i detta fall vilja ordna
vår gränshandel, och att de förklarat, att detta icke berör Norge,
utan uteslutande Sverige, hvadan de icke vilja lägga sig i, huru vi
härutinnan ordnade våra angelägenheter. Under sådana förhallanden
torde det hafva fog för sig att betrakta denna fråga såsom en uteslutande
svensk fråga.

Förut vid flera tillfällen har inom Riksdagen, då mellanrikslagen
der förekommit till behandling, under då förda diskussioner från flera
håll framhållits olägenheten af den s. k. Formansforslingen. Jag

ST:o 46. 8 Fredagen den 14 Maj.

Rör-ande har derför ej anledning att i någon vidsträckt mån yttra mig om
förordning densampa> utan jag skall inskränka mig till att uppläsa, hvad Riksang.
vissa be- da§Gn ar 1895 i sin skrifvelse n:o 72 till Konungen yttrade angående
stdmmelser formansforslingen. Denna skrifvelse är intagen i reservationen och
rörande sjö- lyder sålunda:

gränstrafiken ■ lManga och välgrundade anledningar till klagomål från svensk
mellan Sve- ®ida i*ar °ck tillämpningen af de upprepade gånger och senast år
rige och 1890 ändrade bestämmelserna i lagens 4 § rörande gränstrafiken
Norge. ^ lemnat, i ty att medgifvandet af tullfrihet enligt ifrågavarande § vi(Forts.
) Sat sig kunna, trots lagens uttryckliga förbud, i stor utsträckning
tillgodogöras för införsel i handelsafsigt. Sådana missbruk, befordrade
genom den i hög grad utvecklade landthandeln vid gränsen, måste
naturligtvis komma att ökas i samma mån, som de svenska tullsatserna
höjas utöfver de norska, och införseln följaktligen lemna
tillfälle till vinst på tulldifferensen. Också har, efter den i början af
innevarande år vidtagna tullförhöjningen för malen och omalen spanmål,
den tullfria importen af mjöl från Norge jemlikt ifrågavarande
4 § i anmärkningsvärd grad tilltagit. Enligt införskaffade uppgifter
från gränsbevakningen öfverfördes sålunda tullfritt jemlikt ifrågavarande
§ ensamt på gränsen till Elfsborgs, Vermlands och Kopparbergs
län under månaderna januari -mars innevarande år 677,866
kilogram malen spanmål, under det att motsvarande import för
samma månader år 1894 icke uppgick till mera än 181,888 kilogram.
»

Och enligt den statistik, som vi hafva från åren 1894 och
1895, visar denna införsel för hela år 1894 en siffra af 1,338,825
kilogram, under det den för år 1895 ökats till 2,939,738 kilogram.

Riksdagen framhåller derefter i samma skrifvelse nödvändigheten
af »att föreskrifterna om den s. k. Formansforslingen måste ändras
till förekommande af sådana missbruk som dem, hvartill nu gällande
stadganden i detta ämne gifvit anledning.»

Vi reservanter, som i allt dela denna Riksdagens uppfattning år
1895, hafva derför i vår reservation hemstält, att denna s. k.
Formansforsling skulle helt och hållet upphöra, dock med undantag
för de delar af vårt land, som vi på grund af särdeles ogynsamma
kommunikationer funnit böra vara berättigade att, så länge dessa
förhållanden råda, intaga en undantagsställning.

Vi hafva dock ej funnit anledning att hemställa om tullfrihetens
tillämpning för de högre qvantiteter, som Kong], Maj:t föreslagit beträffande
dessa orter, hvilka, enligt vårt förslag, äro precis samma
landsdelar, som Kongl. Maj:t föreslagit skulle åtnjuta förmånen af
större tullfri införsel, utan vi hafva tänkt oss, att de af Kongl. Maj:t
föreslagna lägre qvantiteterna skulle der tillämpas, dock med det undantag,
af hvad de gälla spanmål, omalen och malen, som Kongl. Maj:t
föreslagit till fyratio och tjugufem kilogram, under det vi önska, att
qvantiteten skall bestämmas till ett hundra kilogram för så väl malen
som omalen spanmål.

Fredagen den 14 Maj. 9 ^to 46.

Detta med afseende å första momentet af nämnda paragraf. Be- Rörande
träffande öfriga moment hafva vi visserligen för vår del funnit oss
kunna vara med om desamma, ehuru vi varit mycket tveksamma. anf) vigga bf>
I synnerhet gäller detta tredje momentet, som vi helst skulle velat stämmelser
hafva helt och hållet uteslutet ur denna förordning. Dessutom hafva rörande sjövi
i fråga om femte momentet gjort en liten ändring, i det att vi ^”afiken
insatt ordet »skall» i stället för ordet »eger», sa att momentet skulle lyda: meuan gee.
»Till förekommande af missbruk skall generaltullstyrelsen eller i rige och
särskilt fall tullmyndighet vid gränsen meddela de närmare kontroll- Norge.
föreskrifter, som kunna anses erforderliga». (korts.)

Nu har man inom utskottet sagt: »hvarför motsätta sig dettaKongl.

Maj:ts förslag, hvartill skall det tjena? Det är ju blott ett provisorium
på ett år». Ja, mine herrar, detta är visserligen sant. Men
jag tänker, att, om Riksdagen godkänner dessa provisoriska bestämmelser,
regeringen kan komma att vid blifvande underhandlingar med
Norge om ny mellanrikslag, på grund af ett Riksdagens beslut i den
rigtning, utskottet föreslår, i förslag till mellanrikslag intaga dessa bestämmelser,
hvilka, jag upprepar det, icke böra tillämpas annat än
för de af Kong!, Maj:t undantagna landsd»larne. Deremot tycker jag,
att under det år, som detta provisorium skulle gälla, konsumenterna
i de sydligare gränsprovinserna gerna kunde vänja sig att konsumera
svenska varor i stället för norska.

Herr grefve och talman! Jag tillåter mig således icke att göra
något yrkande i afseende på § 1. Med afseende å § 2 deremot upprepar
jag mitt yrkande om bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Erickson i Bjersby, Petersson i Boestad,

Jönsson i Gammalstorp, Grundell och Andreasson.

Herr Collander: Herr talman, mine herrar! Det sätt, hvarpå

utskottet i sitt betänkande behandlat den af Kongl. Maj:t afgifna propositionen
i detta ämne, är i mera än ett hänseende märkligt. När
det gäller att värna om sven>ka undersåtars förmåner, kan man icke
låta bli att, på sätt utskottet gjort, särskildt i andra punkten, söka
gifva uttryck åt sitt missnöje med unionen, ett missnöje, som tog sig
uttryck i de motiv, som förelågo hos mer än en, då det var fråga om
att uppsäga mellanrikslagen. Man ser nu, att man ej kan komma till
något positivt resultat, men man önskar ändock att, om möjligt, gifva
uttryck åt sitt missnöje.

Den föreliggande saken synes mig vara mycket enkel. Då Riksdagen
beslutat uppsäga mellanrikslagen och således den 13 nästkommande
juli nya förhållanden inträda, har Kongl. Maj:t naturligtvis bort
taga i betraktande de två saker, hvarom nu är fråga, nemligen först
och främst sjöfarten, med afseende hvarå det för oss svenskar icke
blir någon förändring efter den 13 juli, så vida icke i Norge fattas
något nytt beslut, i det att efter nu gällande författningar i Norge
vi få derstädes åtnjuta samma förmåner som hittills. Deremot veta vi

>:o 64. 10 Fredagen den 14 Maj.

Rörande val af hvad Kongl. Maj:ts framställning gifvit vid handen, att i och
förordning mec* uPPbörandet af mellanrikslagen ett motsatt förhållande inträder
ang. vissa be- beträffande norrmännens ställning här i Sverige.
stämmetser Nu hemställer jag, om någon af oss skulle vilja åtnjuta dessa förrörande
sjö- måner i Norge och ändock icke medgifva norrmännen samma ställning
gränstrafiken här'' NeJ’ så orättfärdig kan jag icke tro, att den svenska Riksdagen
mellan Sve- skulle vara. Det kan icke vara mer än ett tal om, att Kongl. Maj:ts
rige och förslag skall bifallas. Vi vilja väl icke åtnjuta förmåner af broderisorge.
landet och icke gifva lika godt igen.

(Forts.) ^ Den andra punkten i Kongl. Maj:ts förslag rör den svenska gränsbetolkningen.
Denna svenska gränsbefolkning har under lång tid åtnjutit
lättnader vid förskaffandet af sina förnödenheter, i det att den
icke beliöft betala tull å vissa qvantiteter varor, införda under vissa
förhållanden. Dessa lättnader hafva betingats af två omständigheter,
nemligen dels svårigheten mångenstädes vid denna långa gräns att på
annat sätt skaffa sig förnödenheter än att gå öfver gränsen till någon
plats, der sådana kunna köpas, dels ock att man icke velat uppamma
ett sådant ondt, som lagbrott genom smuggling medför. Då mellanrikslagen
upphör att gälla den 13 juli i år och således i denna lag
stadgade bestämmelser om gränshandeln träda ur kraft, måste det ju
vara angeläget för oss att kunna bereda våra egna landsmän längs
gränsen, om icke samma lättnader, som de hittills åtnjutit, så dock
åtminstone några lättnader. Detta har ej med tullsystemet i ena eller
andra landet att göra, det är endast fråga om lättnader för gränsbefolkningen.

Hvad har nu Kongl. Maj:t gj°rt i föreliggande proposition? Icke
hvad jag för min del skulle önskat, eller att han föreslagit, det
summa förmåner, som nu under långa tider åtnjutits af gränsbefolkningen,
fortfarande skulle tillkomma dem, till dess en ny traktat
emellan Sverige och Norge kunde träffas. Nej, Kongl. Maj:t har gjort
en inskränkning. Han har föreslagit, att den del af gränsen, derifrån
det klagats öfver, att de nu beviljade lättnaderna voro för små, Funäslinien,
om jag så får beteckna den, skulle få icke några större lättnader
än för närvarande, såsom representanten för denna trakt gång
efter annan motionerat om, utan helt enkelt samma förmåner, som
befolkningen derstädes nu får tillgodonjuta. Men för den öfriga delen
af gränsen har Kongl. Maj:t nedsatt dessa lättnader i gränshandeln
till ungefär de qvantiteter, som föreslagits af de utaf regeringarna i
båda länderna utsedda komiterade för underhandlande om ny mellanriks^g.
Alltså har Kongl. Maj:t föreslagit en inskränkning i nu gällande
lättnader för större delen af gränsbefolkningen.

Det borde nu, tycker man, lätt kunna inses och förstås af hvarje
man, som dömer opartiskt och utan förutfattade meningar, att detta
är två nödvändiga saker: att gifva Norge samma förmåner beträffande
sjöfarten, som Norge ger oss, och att bereda vår svenska gränsbefolkning
samma lättnader, som den under lång tid fått åtnjuta.
Men, säger man från utskottets flertals sida, detta skola vi gå in på

Fredagen den 14 Maj. 11

i första punkten, då vi bifalla Kongl. Maj:ts förslag, men i viss män RiiTa”de
skola vi i andra punkten taga det tillbaka. Ty der blir det, säger förordning
man, fråga om, huruvida Norge fortfarande vill dels låta svenska ang. vissa befartyg
åtnjuta de förmåner, de nu hafva, och icke deri göra någon stämmelser
ändring, dels medgifva sina norska undersåtar samma förmåner, som yrande
svenskarne efter Kongl. Maj:ts förslag skulle erhålla efter den 13 juli, jZstrafiken
ehuru detta naturligtvis icke är något, som rör oss, utan är en sak, meUan Svehvarom
det är Norges ensak att besluta, så nöjer man sig icke der- rige och
med, utan säger, att derest Norge beträffande dessa handels- och *orge.

sj ö f ar tsförh åll an den skulle under den tid, Kongl. Maj:t förutsatt göra (Forts.)

någon ändring, skulle Kongl. Maj:t ega rätt att stryka dessa medgifvanden,
hvilkas antagande Kongl. Maj:t nu föreslagit. Kan man
egentligen tänka sig någonting orimligare? Här är icke fråga om
någon traktat, något nytt aftal med Norge, utan Kongl. Maj:ts proposition
afser uteslutande sådant, som rör Sverige allena, för sig sjelft
beslutande. Således är icke tal om, att vi skulle få något officiel
medgifvande från Norges sida; vi besluta sjelfständigt, och vart beslut
gäller endast, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, till den 15 maj, så vida
icke Riksdagen dessförinnan fattat annat beslut.

Nu är ju Sverige för sin del, protektionistikt som det för närvarande
är, naturligtvis ytterst angeläget om en sak: att icke någon
inblandning från Norges sida ma kunna ske, att Sverige ma hafva
frihet öfver sin tulltaxa. Således, om Sverige vill införa differentialsystemet,
vill ändra sin tulltaxa, vill man icke i Sverige, att Norge
skall hafva någon inverkan derpå, så att någon påföljd deraf kan
uppstå. Men just från detta håll vill man hindra Norge att få frihet
öfver sin tulltaxa; man vill, som det heter, »halla i bada ändarne af
bukten»; man vill icke medgifva den andra parten någon rättvisa. Men
det är icke mer än rimligt, att, då man sjelf begär frihet öfver sin
tulltaxa, man ock medgifver andra länder samma förmån. Således,
vill Norge införa differentialtullar, få vi finna oss deri och inleda
underhandlingar med hänsyn dertill, men icke skall detta vara orsaken
till, att dessa lättnader för gränsbefolkningen och dessa lättnader i
afseende på sjöfarten lör norrmännen i Sverige skola minskas — det
vore orättfärdigt.

Herr Bergcndahl talade nu mycket om, att man icke skulle gå
så långt, som Kongl. Maj:t föreslagit i beviljandet åt lättnader, utan
att man åtminstone i vissa delar kunde umbära dem och vänja sig
vid det nya tillståndet att hafva en tullgräns. Ja, herr Bergendahl,
den saken kan ju låta bra från ensidig ståndpunkt. Men vi må komma
i håg, att den depravation, som man uppammar längs gränsen — ty
då befolkningen, som under långa tider haft dessa lättnader i fråga
om forvärfvandet af sitt dagliga bröd, beröfvas dessa helt plötsligt,
förledes den till lagbrott — är långt värre än den omständigheten,
att några kilogram råg och mjöl komma öfver gränsen ulan att tull
derför erfordras.

N:o 46.

Fredagen aen 14 Maj.

Rörande
förslag till
förordning
ang. vissa bestämmelser

rörande sjöfarten
och
gränstrafiken
mellan Sverige
och
Norge.
(Forts.)

Herr talman! På grund af hvad jag anfört, vill jag yrka bifall
till utskottets betänkande med afseende på första punkten. Dock
måste jag för min del ogilla en del af den motivering, utskottet använda
minoriteten fick finna sig deri, att denna motivering införts.
Jag vill uttala en protest emot det, som utskottet talar derom, att
minderåriga icke skulle få föra någonting öfver gränsen etc. Jemte
det jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i första punkten,
anhåller jag att få yrka afslag derpå i andra punkten.

I detta yttrande instämde herrar Bromée,
Hammerdal, Olsson i Åsak, Eriksson i Elgered,
Broström, Hammarström, Melin och Bann.

Norberg, Nordin i
Olsson i Kyrkebol,

Herr Fredliolm: Då frågan om mellanrikslagens upphörande
var före i början af denna riksdag, kunde jag ej invagga mig i förhoppningen
om, att man skulle kunna få någon ny mellanrikslag till
stånd. Det var derför, jag i en reservation framhöll nödvändigheten
af att man, när mellanrikslagen upphörde, skulle vara på det klara
med, hvad man då, beträffande våra egna förhållanden, skulle göra
för att minska olägenheterna af mellanrikslagens upphörande till det
minsta möjliga. Det är i detta ärende, som Kong!. Maj:t nu framlagt
proposition. Och Kong], Maj:t har med denna icke afsett något annat
än att i vissa delar bibehålla det närvarande tillståndet, åtminstone
till nästa riksdag.

Med hänsyn till det sätt, hvarpå Kongl. Maj:t i sin proposition
förverkligat sin afsigt att så litet som möjligt rubba bestående
förhållanden, finner jag Kongl. Maj:ts tillvägagående fullt korrekt. Inga
större ändringar äro vidtagna, inga nyheter föreslagna, utan man
håller sig till det gamla, bestående — dock med undantag af några
mindre ändringar i 2 §, hvarom jag sedan skall tala. I följd häraf
har Kongl. Maj:t i sitt förslag till förordning så godt som oförändradt
bibehållit ordalydelsen af de bestämmelser, som förut varit rådande.
Men då det i 1 § i mellanrikslagen står, att det ena rikets fartyg
och båtar må ock inom det andra rikets område idka fraktfart, är
det tydligt, att, alldenstund den här föreslagna förordning skall gälla
endast för Sverige, ordalydelsen i detta stycke måste ändras på sätt
Kongl. Maj:t föreslagit, nemligen att norska fartyg och båtar må ock
inom svenskt område idka fraktfart. Det är af sådan anledning, ändringen
kommit till stånd, en ändring, hvilken, som sagdt, nödvändiggjorts
deraf, att denna förordning skall gälla endast för Sverige, under
det att mellanrikslagen var en ömsesidig öfverenskommelse mellan
Sverige och Norge.

Emellertid är det tydligt, att genom denna redaktionsförändring
gått förlorad den reciprocitet, som ligger i sjelfva ordalydelsen »det
ena riket må i det andra» o. s. v. Att denna reciprocitet genom den
företagna redaktionsforändringen gått förlorad, det har man inom utskottet
framhållit som en afsevärd olägenhet. För min del skulle jag

Fredagen den 14 Maj. 13 N:o 46.

visserligen kunnat vara med om att göra något sådant tillägg till de
föreslagna stadgandena i 1 §, så att dessa blefve gällande endast så ''f-6ror9dnir.g
länge reciprocitet åtnjötes i Norge. Men då det är ganska svart att a 11 g. vissa beformulera
ett sådant tillägg, så att det kommer att stå i full öfverens- stämmcl-r
stämmelse med sjöfartslagstiftningen i sin helhet, ansåg jag det vara rörande yoklokast
att låta det bero vid hvad Kongl. Maj:t föreslagit, förnamh- Jämtrafd.en
gast derför, att denna förordning icke kommer att hafva annan än meuan Sve provisorisk

giltighet. rWe och

Kongl. Maj:t har nemligen föreslagit, att förordningen skall gälla borye.

till och med den 15 maj 1898, »der icke annorlunda stadgas?. Men då (Forts.)

annorlunda icke kan stadgas utan riksdagens medgifvande, kommer
denna förordning att åtminstone gälla till nästa riksdags början. Dervid
må likväl tagas i betraktande, att da det i 1 § endast är fråga
om sjöfartsförhållanden, och då förordningen icke träder i kraft förrän
den 13 juli, så kan det hända, att den 1 § faktiskt upphör att kunna
tillämpas redan i december månad; och då är det således endast för
ungefär 5 månaders tid, hvarom här i denna § är fråga att stadga.

Att, såsom herr Bergendahl och hans medreservanter vilja, söka
i 1 § åstadkomma en reciprocitetsbestämning på sätt reservanterna
föreslagit, det låter sig icke gorå på grund af det föreslagea stadgandets
form, hvilket innebär icke blott en redaktions-, utan äfven en
sakförändring; i följd hvaraf tillägget icke står tillsammansmed paragrafens
öfriga bestämmelser. Uti den af Kongl. Maj:t föreslagna paragrafen
står, att norska fartyg skola här i riket såsom inhemska
behandlas; herr Bergendahl och hans medreservanter yrka deremot,
att Norge skall här åtnjuta behandling såsom den mest gynnade nation.
Men det är olika saker, dessa två, ehuru skilnaden visserligen
icke är stor. Man kan derför icke i början af paragrafen stadga,
att norska fartyg skola behandlas såsom inhemska och sedan i slutet
säga, att Norge skall åtnjuta behandling såsom den mest gynnade
nation. Inhemska fartyg hafva nemligen rättighet att idka fraktfart
mellan alla hamnar och lastageplatser på rikets sjöar och floder äfven
mellan sådana, som icke äro stapelstäder. De mest gynnade nationers
fartyg få deremot icke gå på våra sjöar och floder annat än till
stapelstäder. Skilnaden är, som af det nämnda framgår, icke stor.

Men när man skrifver en författning, skall man skrifva den så, att
bestämmelserna icke strida mot hvarandra, och derför kan man icke
lägga till ett sådant slutstycke till 1 § som det, reservanterna före slagit.

Hvad nu beträffar den 2 §, hafva reservanterna äfven deri föreslagit
eu ändring. Den tanke, som med afseende a denna 2 § ligger
till grund för Kongl. Maj:ts proposition, är denna: då man klagat så
mycket öfver denna gränshandel mellan Sverige och Norge, sa bär
Kongl. Maj:t gått härutinnan framstälda önskningar till mötes i så
måtto, att denna gränshandel inskränkts mer än förut. Denna inskränkning
har vunnits derigenom, att gränsen delats i två delar: eu
del, der trafiken är försvårad derigenom, att afstanden äro mycket

X:o 46.

Fredagen den 14 Maj.

Rörande störa och kommunikationerna obeqväma, samt en annan de], der trafbror
drill ^en lättare, derigenom att afstånden äro mindre och kommunikaang.
visna be- tionema mera beqväma. Med afseende på den förra delen har Kongl.
stämmelscr Maj:t bibehållit de varuqvantiteter, som för oloflig införsel förut varit
rörande sjö- gällande; och i dessa trakter inträder således icke genom mellanriksgränstrafiken
:lSens upphörande någon ändring i nu rådande förhållanden. Men
mellan Sre- me^ afseende på den andra delen af gränsen har Kongl. Maj:t minrige
och skaf de qvantiteter, för hvilka tullfrihet lagligen bör åtnjutas; Kongl.
Norge. Maj:t har emellertid dervid icke gått till väga efter något slags god(Forts.
) tycke, utan antagit de qvantiteter, som de svenska och norska underhandlarne
föreslagit såsom nödvändiga för trafiken öfver gränsen.

Det synes mig således, som om Kongl. Maj:ts förslag skulle i
denna del vara tillfredsställande utredd.

Att nu, såsom reservanterna föreslagit, vilja inskränka de till införsel
lofgifna varuqvantiteterna vid samfärdsel öfver gränsen i de
svårtrafikerade trakterna, det är att på ett betänkligt sätt rubba förhållandena,
sådana de nu äro, att rubba dem för en tid af ett hälft
år eller något mer, och detta utan att man något närmare undersökt,
huru en sådan rubbning kan komma att verka. Ett sådant förfaringssätt
synes mig vara i högsta grad oklokt.

Då jag således, såsom jag redan förut sagt, icke kan finna, att
den kongl. propositionen inför några egentliga nyheter, utan endast
har till uppgift att bevara de rådande förhållandena så länge, tills
man kan med Norge uppgöra om ett nytt definitivt aftal, en handelsoch
sjöfartstraktat, sådan som vi hafva med andra länder, och hvilken
traktat skulle kunna sättas i stället för den nu upphörda mellanrikslagen,
och då jag anser, att man bör kunna hysa någon förhoppning
om, att ett sådant slags öfverenskommelse skall kunna träffas till nästa
riksdag, så att man då kan taga frågan under förnyad behandling
och göra det i den definitiva form, den sedermera bör ega, så gör
allt detta, att jag för min del obetingadt måste tillstyrka bifall till
Kongl. Maj.ds proposition, d. v. s. till hvad utskottet i sitt betänkande
har yrkat under punkt 1.

Nu ville emellertid utskottsmedlemmarne från Första Kammaren
hafva ett tillägg till denna hemställan. Oaktadt de inom utskottet
medgåfvo, att man under nu rådande förhållanden icke gerna kunde
göra någonting annat än att lemna sitt bifall till den kongl. propositionen,
så ville de i alla fall icke lemna detta obetingadt. Tillägget,
hvilket innehålles i punkt 2 af utskottets hemställan, afser att häfda
principen om reciprocitet.

För att nu först säga ett par ord om den formulering, som utskottsmajoriteten
gifvit åt detta tillägg, så kan jag för min del, äfven
om jag skulle gilla sjelfva saken, ändock icke godkänna den här föreslagna
formuleringen. Det står nemligen i denna punkt 2, »att Riksdagen
dessutom måtte besluta, att, derest Kongl. Maj:t skulle finna, att
Sveriges behandling i handels- och sjöfartsförhållanden såsom den af
Norge mest gynnade nation i ett eller annat afsevärdt hänseende varder

Fredagen den 14 Maj.

N:o 46.

uppkäftig —--etc. Icke kan val det sätt, hvarpå Norge behandlar Rörande

oss, göras till föremål för Riksdagens beslut i annan form än beträffande
de i lag stadgade bestämmelserna för denna behandling. ang vjssa be_
Det är således bestämmelserna för behandlingen och icke behand- stum meker
ligen sjelf, som kunna antagas eller uppliäfvas, och man kan således rörande sjöomöjligen
bibehålla en formulering sådan som den föreslagna, äfven
om man för öfrigt skulle vilja gifva sitt erkännande åt den tanke,ymeaan Sresom
der sökt finna ett uttryck. rige och

Men det synes mig derjemte vara fullkomligt obehöfligt att för Norge.

tillfallet ingå på frågan om, huru man rätteligen bör stadga för att (Forts.)

åt oss bevara reciprocitet i förhållande till Norge. Detta är en vidtomfattande
och delikat fråga, som nog torde kräfva en mycket mer
omsorgsfull utredning och längre tid än den, som utskottet nu hatt
till sitt förfogande, då det skolat granska den föreliggande kongl.
propositionen. Det synes mig derjemte onödigt att nu tala något
derom, ty jag föreställer mig, att ingen af herrarne kan tänka sig,
att man skulle i Norge under tiden till nästa riksdag vidtaga andra

åtgärder mot Sverige än sådana, som blifva en följd af mellanriks lagens

upphörande, eller att man angående det behandlingssätt, svenska
fartyg röna i Norge, skulle ställa Sverige i en ogynsammare ställning,
än hvad man der medgifver andra länder. Då jag för min del
anser högst oklokt att i en fråga, sådan som denna, inlåta sig på
hvad som är onödigt eller som kan missförstås, yrkar jag för den
skull afslag på andra punkten i utskottets betänkande.

Då jag detta gör, och jag tillika hyser den förhoppningen, att
Riksdagen skall antaga, hvad Kongl. Maj:t i sin proposition hemstält,
samt jag likaledes är förvissad om, att åtminstone Andra Kammaren
skall afslå, hvad utskottet uti punkten 2 hemstält, så blir deraf en
följd, att den motivering, som föregår utskottets hemställan, måste få
en helt annan form, än den nu har. Utan att närmare ingå på. huru
den bör vara beskaffad, vill jag i alla fall framhålla nödvändigheten
af, att med afseende på motiveringen här göres ett uttalande, på det
att icke något af denna skall i strid med de fattade besluten komma
in i den skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvilken Riksdagen till svar å
den kongl. propositionen skall afgifva.

Herr talman, jag tillåter mig på grund af det anförda att yrka
bifall till utskottets hemställan i första punkten och afslag på hvad
utskottet föreslår i andra punkten samt yrkar derjemte på ogillande
af utskottets motivering.

Ilerr Jansson i Taberg instämde med herr Fredholm.

Herr Anderson i Lydde: Jag har begärt ordet endast derför,

att jag vill hafva i dagens protokoll antecknadt, att jag icke kan yrka
bifall till utskottets förslag i denna fråga.

Jag har ej kunnat vara med om hvarken det förslag, som utskottet,
eller det, som reservanterna kommit till, angående beviljande af för -

N:o 46

Fredagen den 14 Maj.

Rörande måner i sjöfartshänseende åt norrmän. Jag anser det nemligen origf°?sla9
till tigt att bevilja dem förmåner, som de anse vara så litet värda, att
ang. visso, be- tycka det vara mödan värdt, att underhandla om dem, fastän

stämmelser från vederbörande bär i riket framstälts förslag dertill.
rörande sjö- Hvad gränshandeln beträffar, anser jag, att den i alla tider varit
farten och smUtr<rleri. så i smått som stort; det har bedrifvits af alla de i
mellan Sve- gränstrakterna boende, och jag anser, att de s. k. handlandena berige
och drifvit det icke minst. Att myndigheterna der skulle kunna kontrollera
Norge. i hvad afsigt dessa varor införas, anser jag, snart sagdt, falla utom
(Forts.) möjlighetens gräns. Detta smuggleri — såsom jag tillät mig nämna det
— har i dessa trakter blifvit en sådan vana, att man kan säga, att
det numera nästan blifvit ett behof. Men, mine herrar, när detta
behof är ett orätt, så anser jag, att det bör bortskaffas.

Nu hafva ju norrmännen på framstäldt förslag om underhandlingar
rörande gränshandeln svarat, att de hafva under utarbetning en ny
tulltaxa, hvari differentialtullsystemet kommer att tillämpas, och det
tror jag väl, att de i hufvudsak då komma att tillämpa emot oss.

Med anledning af allt detta, anser jag, att vi böra dröja både
med att bevilja norrmännen förmåner i sjöfartshänseende och att inlåta
oss på den nu föreliggande gränshandelsfrågan, till dess norrmännen
sjeKVa anse det vara skäl att derom med oss ingå i underhandlingar.

Herr talman! Med stöd af hvad jag nu uttalat skall jag anhålla
att få yrka afslag på utskottets hemställan så väl i punkten n:o 1
som i punkten n:o 2 och på reservanternas förslag i sin helhet äfvensom
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Persson i Rinkaby: Då man vid en föregående riksdag

beslöt mellanrikslagens uppsägning, gjorde man väl icke detta i den
förväntan, att sådana förhållanden skulle komma att inträffa, som nu
skett. Regeringen fick sig emellertid anförtrodt att söka utreda hithörande
förhållanden, och vi hafva nu fått besked om resultatet af
arbetet i den komité, som hlef tillsatt för att utreda dessa förhållanden.

Ett yttersta försök har Kongl. Maj:t nu gjort för att få handelsförhållandena
på gränsen ordnade, men äfven detta försök synes nu
icke falla Riksdagen i smaken. Det är underliga förhållanden, som
inträffa, och man kan näppeligen begripa, hurusom Riksdagen den ena
dagen kan vilja gifva Konungen ett särskildt förtroende i sådana
finansiella frågor, som röra riksbankens skötsel och dylikt, men eu
annan gång, när det rör sig om en fråga, sådan som denna, hvilken
man tycker mera böra bero på regeringen sjelf, är rädd för att lemna
så stor magt åt Konungen, den Konung, hvars valspråk är »Brödrafolkens
väl», och hvars kronas vackraste klenod är unionens stadgande
och sammmanhållning. Åt denne Konung vill man icke anförtro
reglerandet af en sak, som skulle gälla blott till den 15 maj nästa år!
Hvad är det då för stora underverk beträffande gräns- och tullförhållanden,
som skulle kunna inträffa under denna tid? Det är mer

N:o 46.

Fredagen den 14 Maj.

än märkvärdigt, att man kan måla ut så många fasor och olyckor för Äörawd»
vårt land, hvilka skulle kunna ske på denna korta tid. _ förordning

Med anledning af frågans innebörd, skall jag be att få yrka bifall^, viaiabetill
det af herrar Fredholm och Collander framstälda yrkande. stämtrtlser

roande sjö Herr

Olsson i Sörnäs: Beträffande den nu föreliggande frågangl°lnstrcMccn

skall jag be att få yrka bifall till första punkten i utskottets ,neuan &*>.
betänkande. rige och

Då jag inom utskottet röstade för bifall till äfven den andra Norge.

punkten i betänkandet, gjorde jag detta med det förbehåll, att ett (Forts.)

enhälligt beslut angående punkten skulle åstadkommas. Då så icke
blef fallet, förklarade jag sedermera, att jag icke ansåge mig vara

bunden af hvad som passerat, utan ansåg mig hafva fullkomlig

handlingsfrihet Jag vill derför nämna, att jag nu icke har någonting
emot, att Andra Kammaren afslår denna andra punkt, emedan
den, ehuru mycket oskyldig, dock torde i alla fall vara öfverflödig.

Jag är för öfrigt mycket intresserad af denna gränslag, emedan
en hel hop af mina valmän äro berörda af densamma. För mina
egna sockenbor deremot kan den saken vara temligen likgiltig, men
jag har dock, som sagdt, velat bevaka dessa förstnämndes intressen,
nemligen den fattiga befolknings, som bor just på gränsen till Norge
i min valkrets, så att det åtminstone i den första framtiden skulle
bli något så när drägligt för densamma, då den ju, såsom vi alla veta,
förut under en 70, 80 år varit vana vid förmånen af dessa undantagsförhållanden.

Jag har, herr talman, endast velat meddela detta, samt yrkar
således bifall till endast första punkten. Jag gör deremot intet yrkande
beträffande andra punkten, rörande hvilken jag redan förklarat, att,
ehuru jag inom utskottet röstat för densamma, jag likväl nu icke har
något emot att den afslås.

Herr Jansson i Ivrakerud: Då jag begärde ordet, var yrkande

gjordt endast om bifall till första punkten utan vidare, och det var
då min afsigt att yrka afslag på en del af motiveringen. Men sedan
bar herr Fredholm yrkat, att kammaren måtte besluta att ogilla motiveringen
i sin helhet, och jag skall derför nu förena mig med honom
j detta hans yrkande.

Det har här uttalats betänkligheter mot ett antagande af Kongl.

Maj:ts föreliggande proposition, och äfven jag skall nu be att få be
gagna tillfället för att nämna, det icke heller jag för min del är fullt
belåten med densamma. Jag har också inom utskottet uttalat mina
betänkligheter mot propositionen, ty såvidt jag kan bedöma och enligt
de upplysningar jag fått, behandlar denna proposition en delafVermlands
socknar alltför styfmoderligt. Jag hade velat, att Kongl. Maj:t
föreslagit, att också de inom Hvitsands, Östmark —Lek vattnet, Gräsmarks,
Boden och Gunnarskogs socknar boende fått samma fördel,

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 40. 2

N:o 46. 18 Fredagen den 14 Maj.

Rörande som Kong], Maj:t nu föreslagit från Djekneliden och norrut. Det
förordning erkandes också inom utskottet, att dessa mina uttalanden voro beang.
vissa be- fogade, men utskottet ansåg det icke lämpligt att nu ändra Kongl.
stämmelser Maj:ts proposition. Jag nöjde mig med detta och finner icke heller
rörande sjö- nu någon anledning att göra ett yrkande i nämnda syfte, men jag
grän sira fiken ^ar * a^a fall velat nämna detta, derför att Kongl. Maj:t, om det
mellan Ste- möjligen nästa år eller en annan gång blir fråga om ändring i dessa
rig» och gränsförhållanden, må kunna taga i öfvervägande, huruvida det icke
Norge. ginge för sig att, längre än som nu skett, utsträcka ifrågavarande
(Forts.) lättnader till de i Vermlands gränstrakter boende.

Det var en kammarledamot, som ansåg, att man icke skulle lemna
norrmännen några rättigheter, förrän man hade klart för sig, att norrmännen
beviljade samma rättigheter åt oss. Jag skall då be att få
fästa samma ärade talares uppmärksamhet på, att så vidt jag kan
fatta, har icke Kongl. Maj:t någon som helst rätt att sätta i fråga,
hvad norrmännen skola göra, utan Kongl. Maj:t, liksom Riksdagen,
har endast så väl rättighet som skyldighet att tillse, det svenska
folket, äfven den del deraf, som bor vid gränsen, skall kunna få lefva
under sådana förhållanden, som de varit vanda vid. Det är icke
en småsak att rubba gamla förhållanden. Om herrarne tänka på,
huru hvar och en har det hemma hos sig, i de trakter, der han
hor, huru mycket förhållandet till grannarne betyder, huru mycken
vexelverkan dervidlag förekommer, så finna herrarne lätt, att om man
skulle klippa af denna vexelverkan, så skulle förhållandena blifva alldeles
olidliga, i synnerhet i sådana trakter, der det är en massa
mindre jordbrukare, som bo utefter gränsen. Dessa jordbrukare kunna
nu icke reda sig utan hvarandras hjelp. De flesta af dem hafva t. ex.
icke mera än en häst, och med den kunna de icke förrätta alla körslor,
utan de måste göra körbyten, när de skola plöja, tröska o. s. v.
Om då icke ett sådant förslag kommit fram, utan man endast uppsagt
mellanrikslagen, så skulle svenskarne, om de möjligen skulle få komma
in på den norska sidan med sina hästar, när de sedan skulle köra
hem, få betala tull för hästarne. Detsamma skulle förhållandet blifva
med betena. När de släppa ut kreaturen, skulle de möjligen
komma att gå öfver gränsen. Men om detta skett, skulle sedan för
dessa kreatur, hästar, får, kor eller getter, när de komma tillbaka,
man få betala tull för att få dem öfver på svenskt område. Man kan
då icke med fog säga, att det endast är norrmännen, som skulle hafva
fördel af att bestämmelser infördes, hvarigenom dylika förhållanden
kunde undvikas.

Jag skall äfven anföra ett annat exempel. Man måste på åtskilliga
ställen låta förmala sin spanmål på den norska sidan om
gränsen. Finnes det då inga särskilda bestämmelser angående gränstrafiken,
så skulle gränsborna, när de hemta sin förmalda spanmål
tillbaka, få betala tull för densamma. Likaledes händer det ofta, att,
när man vill hafva ett redskap lagadt, man måste föra det öfver
gränsen, och då skulle man ju få betala tull, när man förde det till -

N:o 46-

Fredagen den 14 Maj.

baka. Herrarne se således, att de fördelar som den kongl. propositionen
bereder, icke uteslutande tillfalla norska undersåtar, utan att bestämmelserna
deri blifva till gagn äfven för svenska undersatar. Gränsbefolkningen
i det ena riket står i många hänseenden i sa liflig förbindelse
med gränsbefolkningen i det andra, att det är alldeles omöjligt
att låta det vara som det skulle blifva, om mellanrikslagen borttoges,
utan att man satte någonting annat i stället. Det är alldeles gifvet,
att gränsborna, som left sig in i dessa förhallanden, skulle komma i
orimliga svårigheter, om den nuvarande samfärdseln skulle afklippas.

Nu kan det visserligen vara sant, att det är omöjligt att undvika,
att äfven gränsbefolkningen på den norska sidan får fördelar af det
föreliggande förslaget. Derför har också utskottet bifogat denna andra
punkt, hvari bestämmes, att, om Norge icke går in på att bevilja
Sverige samma fördelar, som det från svensk sida skulle erhålla enligt
nu föreliggande förslag, Kongl. Maj:t skulle hafva rättighet att ändra
detsamma. Men tro väl herrarne, att de norska statsmännen äro så
okunniga eller så oförståndiga, att de skulle stifta en lag beträffande
gränstrafiken, hvarigenom gränsbefolkningen skulle komma i ett sådant
förhållande, att den blefve fiendtligt stämd mot Norge, men vänligt
mot Sverige? Klart är, att om den norska lagstiftningen skulle leda
derhän, att man nästa år behöfde ändra dessa bestämmelser, så skulle
alla gränsborna, så väl norrmän som svenskar, derigenom komma i
en mycket svår ställning, och när de då få veta, hvilken nation det är,
som gifvit anledning till dessa förhållanden, så komma de gifvetvis att
få mycket bittra känslor mot denna nation, vare sig det är deras
egen eller den andra. Jag tror således, att man tryggt kan utan
några vilkor och inskränkningar gå med på den föreliggande propositionen.

Det var vidare en ärad talare på elfsborgsbänken, som ansåg, att
man borde vänja folket der nere i Dalsland att äta svenskt mjöl, som
jag tror han uttryckte sig, eller kanske var det svenskt bröd -— jag
kommer ej i håg hvilketdera uttrycket han använde. Jag skulle verkligen
önska, att den ärade ledamoten finge bosätta sig i gränstrakterna
der. Inom ett år, tror jag, att han skulle vara glad, om han
kunde få en mjölsäck från Norge, när det tröte för honom.

Det är ju för öfrigt partier på högst 25 kg., som det här gäller.
Är det verkligen rim och reson att sätta i fråga, att gränsbefolkningen
icke skulle få köpa dylika små partier, hvar helst de behagade?
Tro herrarne, att det, om denna bestämmelse blefve antagen, skulle
vara möjligt att skicka i väg folk för att smuggla eller göra sig
någon orättmätig vinst genom denna bestämmelse? hör att fa en
säck på 100 kg., skulle det behöfvas 4 personer, och för att fa 2
sådana säckar 8 personer, och det skulle då tydligen blifva allt för
stort besvär för den lilla vinst, som skulle kunna erhållas. Det synes
mig derför icke vara någon risk med att bifalla Kongl. Maj:ts framställning
äfven i detta hänseende, äfven om det på åtskilliga ställen

Rörande
förslag till
förordning
ang. vissa bestämmelser

rörande sjöfarten
och
gränstrafiken
mellan Sverige
och
Norge.
(Forts.)

N:o 46.

Rörande
förslag till
förordning
ang. vissa bestämmelser

rörande sjöfarten
och
gränstrafiken
mellan Sverige
och
Norge.
(Forts.)

20 Fredagen den 14 Maj.

skulle vara temligen bra landsvägar, som forbonde gränstrakten med
den inre delen af Sverige.

Jag skall be, herr talman, att få vidhålla det yrkande, som jag
förut gjort.

Herr Bergendahl: Det var med anledning af herr Fredbolms
yttrande nyss, som jag begärde ordet.

Han påpekade, att reservationen beträffande § 1 vore så affattad,
att genom dess antagande Norge skulle förlora de fördelar, som det
både enligt den gamla mellanrikslagen, att få idka sjöfart med norska
båtar på våra sjöar. Ja, det förhåller sig verkligen så, men herr
Fredholm kan icke påvisa, att ett dylikt förbud skulle få någon större
betydelse för Norge. Det är nemligen ett så försvinnande litet antal
norska båtar, som användes i sådan fraktfart, att detta förbud icke
bar den ringaste betydelse. Jag är dessutom öfvertygad om, att om
Norge skulle fästa så mycket afseende vid bibehållandet af denna
förmån, så skulle det nog hafva visat det, men så har icke skett.
Jag bor sjelf sedan öfver 40 år vid en af de större inre sjöfartslederna,
och jag kan icke erinra mig, att jag under denna tid derstädes
sett någon norsk flagga.

Vidare kommer ju Norge i åtnjutande af samma rättighet som
utländska fartyg, nemligen att med last gå direkt upp till våra stapelstäder
; detta antingen reservationen eller kongl. propositionen antages.
Jag tror derför icke, att denna uteslutning bar någon den
ringaste betydelse för Norges sjöfart.

Medan jag bar ordet, ber jag att med några ord få beröra, hvad
den siste ärade talaren yttrade. Han tyckte, att det var synd att
vilja hindra gränsborna att köpa sina mjölsäckar från Norge. Men
hvarför kunna de icke lika väl köpa dessa i Sverige?

Samme talare yttrade vidare, att gränsbefolkningen, om det af
mig förordade förslaget antoges, skulle komma i svåra, nya förhållanden.
Jag ber då att få erinra om gränsen mot Finland; der finnes
icke denna bestämmelse, och likväl går det för sig att lefva der.

Vidare påstod herr Collander i sitt anförande, »att, om denna formansforsling
skulle upphöra, detta skulle åstadkomma en mycket bedröflig
depravation bland befolkningen; det skulle icke blifva annat
än en hänvisning till srnugglen». Jag hyser i detta fall en motsatt
uppfattning mot herr Collander. Jag föreställer mig, att om gränsbefolkningen
blir hänvisad till sitt eget land för att der förse sig med
sitt behof, så kommer den icke i frestelse att på formansforslingens
väg intaga större qvantiteter, än hvad dessa gränsbor äro berättigade
till enligt förordningen.

För öfrigt ber jag att med afseende på hvad herr Jansson i
Krakerud sade, att äfven vissa andra socknar hade bort erhålla samma
förmåner i fråga om den qvantitet, af hvilken tullfri införsel vore
medgifven, än de, som uti den kongl. propositionen vore uppräknade,
äfvensom hans påstående, att hans anmärkningar i denna del af ut -

Fredagen den 14 Maj. 21 Jf:o 46.

skottet erkänts såsom befogade, få försäkra, att jag visserligen icke JSör®n*
vågar protestera mot, att förhållandet är så, som han uppgift, men ''Z^lving
att jag dock icke tror, att den fråga, han omnämnt, af utskottet upp- ring. vissa betogs
till vidare allvarlig behandling — och jag har försökt att följa stämmelser
med utskottets öfverläggning så noggrant som möjligt. Hade det rörande sjovisat
sig, att äfven dessa socknar bort intaga den undantagsställning,
som föreslagits lör en del andra, så tror jag nog, att utskottet skulle meuan Svehafva
beaktat detta, och jag kan försäkra herr Jansson, att äfven vi rige och
reservanter då skulle hafva inbegripit dem bland de socknar, som Norge.

skulle få behålla formansforslingen. _ (forts.)

Med anledning deraf, att jag förra gången, jag hade ordet, icke
tillräckligt precicerade mitt yrkande, skall jag be att få göra det nu.

Mitt yrkande innebär, att lista punkten ej måtte oförändrad bifallas,
utan bifallas med den ändring i § 2, som uti reservationen beträffande
denna punkt föreslagits, och att § 3 måtte ur förslaget utgå,
samt i afseende på andra punkten, att denna måtte bifallas.

Herr Fredholm: Jag trodde icke, att jag under debatten om
denna fråga här i kammaren skulle få höra någon återklang af de
missljud, som gjorde sig gällande bland Första Kammarens ledamöter
inom utskottet, då denna fråga der behandlades. Man fick derunder
det intrycket, att hvad som i främsta rummet framkallade deras ovilja
mot Kongl. Maj:ts proposition var den relation, som återfinnes i den
kongl. propositionen, der det heter: »Skulle dertill efter mellanrikslagens
upphörande de båda ländernas ömsesidiga behandling ej blifva
lika med den mest gynnade nations, komme de till hvarandra i sämre
ställning än till hvarje annat folk, med hvilket de faktiskt hafva handelsförbindelse.
» Derefter står, att förhandlingar^ i syfte att åstad
komma något slags öfverenskommelse mellan de båda nationerna varit
å bane.

Men till sist heter det: »Dessa förhandlingar hafva emellertid
icke ännu ledt till resultat af anledning, att fråga i^Norge blifvit
väckt om införande af differentialtullsystemet.» Det star icke något
vidare om den saken. Det står icke annat än ett naket omnämnande
af sjelfva faktum. Men detta omnämnande har gifvit Första Kammarens
ledamöter anledning antaga, att motivet till väckandet af frågan
om differentialtullsystem i Norge skulle varit önskan att taga upp en
tullstrid med Sverige. Det synes mig dock, som om man, när motiv
saknas, bör låta leda sig af välvilja vid uppsökandet af sådana för en
åtgärd, hvaraf man befarar olägenhet för sig sjelf. Och jag kan
mycket väl tänka mig, att norrmännen utan att vara afvogt sinnade
mot oss kunna hafva betänkligheter mot att i detta ögonblick förklara
sig vilja behandla Sverige såsom den mest gynnade nation. Det
skulle ju kunna hända, att norrmännen hafva ingått traktater med
andra länder, i hvilka de hafva gjort vissa medgifvanden åt traktatländerna,
medgifvanden, som beträffande dessa länder för norrmännen
sakna praktisk betydelse, men hvilka bestämmelser, om de tillämpas

N:o 46.

Fredagen den 14 Maj.

Börande på Sverige, skola kunna för norrmännen medföra afsevärda olägenförslag
till heter Vid sådant förhållande synes det mig helt naturligt, att norrang.
vissa be- männen, innan de för sin del förklara, att Sverige skall behandlas
stämmelser som den mest gynnade nation, vilja gå igenom sina papper och göra
rörande sjö- sig fullt underkunniga om, hvilken påföljd en behandling af Sverige
farien °c''1 som den mest gynnade nation för dem kan medföra.
mellan Sve- Herr Bergendahl har gjort oss uppmärksamma på, att den berige
och handling, norska fartyg skulle röna såsom likstälda med inhemska till
Norge. skilnad från den, som är medgifven de mest gynnade nationers, hvilka

(Forts.) icke ega rätt att idka fraktfart å insjöar, floder och kanaler i vid sträcktare

mån, än att de ega direkt ingå med sina fartyg till inne
i landet belägna stapelstäder, i verkligheten icke skulle för norrmännen
hafva någon betydelse, enär de icke idka sådan mera utsträckt fraktfart.
Huru det förhåller sig dermed, derom har man icke visshet,
men jag för min del är benägen att dela den af herr Bergendahl uttalade
uppfattning. Icke utgör dock detta, herr Bergendahl, något
motiv för att skrifva på origtigt sätt. Icke blir det orätta rätt derför
att det icke har någon praktisk påföljd. Man skall väl skrifva
rätt, oberoende af hvad påföljden blir, och ännu mer om man icke
med säkerhet vet, hvilken den kan blifva.

Herr Jansson i Krakerud: Jag begärde ordet med anledning
af ett yttrande af den näst föregående talaren. Han ansåg, att denna
gränsbefolkning skulle kunna köpa sin spanmål lika väl i vårt eget
land som i Norge, men jag vill då fästa uppmärksamheten på, att

det synes mig, som om han då icke rigtigt tänkt sig in i de der

boendes förhållanden. Man tänke sig nemligen, att de resa in i Norge

och hafva åtskilliga uträttningar der, såsom att sälja några af sina

produkter, och då är det ju bra beqvämt för dem att få taga med
sig tillbaka 25 kilo mjöl eller dylikt. Skola de deremot resa hem
utan detta och så på annat ställe i Sverige köpa sitt mjöl, så kan
det väl icke blifva till fördel för dem och till föga fördel för nationen.
Jag tror således, att, om han rätt vill tänka på saken, han lätt bör
inse detta.

Det är ett helt annat förhållande med dessa små hemmansegare
och arrendatorer och torpare än med t. ex. den store godsegaren.
Denne senare skrifver efter stora partier, som så sändas till honom,
men det kunna icke de förra göra, utan de få passa på tillfället att
köpa, när de äro på platsen, för att slippa uppoffra en allt för
lång tid.

Han sade vidare, att mitt yrkande i utskottet icke vann någon
större tillslutning. Ja, det kan ju vara sant, om man afser utskottets
flertal, ty eljest hade det naturligtvis bifallits, men jag vill dock
påpeka, att enskilda medlemmar hafva yttrat, att mitt förslag var
befogadt, och att herr Bergendahl sjelf personligen sagt till mig, att
mitt förslag vore alldeles rigtigt, ty i de af mig nämnda socknarne
rådde nästan samma förhållanden som längre norrut.

N:0 46.

Fredagen den 14 Maj.

Men innan jag slutar, vill jag be att få fråga reservanten - och
jag skulle önska, att flera reservanter vore närvarande — huruvida ''för0Jning
han har sig bekant, om någonsin någon nation kunnat besluta en ang. vissa besådan
bestämmelse som den i punkten 2 föreslagna, d. v. s. att man stämmelser
först säger, hvad vi vilja göra och huru vi vilja reglera våra gräns- «o förhållanden,

och sedan säger, att om ni icke vilja råtta och packagJ.dnstrafUcen
eder derefter, så skola vi upphäfva det. Det är väl något alldeles meiian Sveorimligt.
Skulle herr Bergendahl anse, att det vore rätt, om norr- rige och
männen skrefve en sådan punkt och skrefve derjemte, hvad som står *°rg\

på slutet, att om icke svenskarne ville rätta sig derefter, så skulle de (Forts.)

upphäfva det. Skulle han icke i sadant fall anse, att var nationalkänsla
och vår heder kräfde, att vi hölle pa var ståndpunkt, sägande.
vi behöfva icke böja oss för ett beslut, som fattas af ett annat folk?

Jag tror, att man vid närmare eftertanke skall finna, att grannlagenheten
bjuder, att man icke röstar för denna andra punkt.

Herr Bergendahl: Herr talman! Blott ett ord. Jag 7nuste svara
pålherr Janssons sista yttrande.

Det är väl alldeles gifvet, att de öfverenskommelser, som finnas
mellan Sverige och utländska magter i afseende på sjöfart, grunda
sig på traktater; och dessa traktater ålägga landen ömsesidiga förpligtelse^
Men detta är icke någon traktat, utan en förordning, som
blott ålägger Sverige förpligtelser, men icke Norge.

Öfverläggningen var slutad. Beträffande utskottets under punkten 1
gjorda hemställan hade derunder yrkats: l:o bifall till nämnda

hemställan; 2:o bifall till densamma, men med ogillande af motiveringen;
3:o bifall till det af herr Bergendahl under öfverläggningen
framstälda förslag; och 4:o afslag å såväl utskottets hemställan som
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Herr talmannen gaf propositioner
å hvart och ett af dessa yrkanden och fann propositionen
på bifall till utskottets hemställan med ogillande af motiveringen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes. Med anledning
häraf upptog herr talmannen, för bestämmande af kontra-propositionen,
å nyo de återstående yrkandena, af hvilka det, som afsåg rent
afslag, nu förklarades hafva flertalets mening för sig. Men jemväl i
fråga om kontrapropositionen äskades votering, hvarför, och sedan
till kontraproposition i denna första votering antagits bifall till utskottets
hemställan, nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i liufvudvoteringen, angående l:a
punkten ''i bevillningsutskottets förevarande betänkande n:o 25, antager
yrkandet om afslag å såväl utskottets hemställan som Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning, röstar

Ja;

N:o 46.

Rörande
filolog till
förordning
ang. vissa bestämmelser

rörande sjöfarten
och
gränstrafiken
mellan Sverige
och
Norge.
(Forts.)

Fredagen den 14 Maj.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till det af herr Bergendahl under öfverläggningen
framstälda förslag.

Denna första omröstning visade 117 ja mot 84 nej, i följd hvaraf
propositionen för hufvudvoteringen erhöll följande af kammaren godkända
lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 25, men med ogillande af
utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl hvad utskottet i nämnda
punkt hemstält som Kong], Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Denna senare votering utföll med 138 ja mot 61 nej; och hade
kammaren alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Punkten 2.

Afslogs Härefter

åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,8 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Fredagen den 14 Maj.

Ro 46.

Fredagen den 14 maj.

Kl. 7,30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och ledde
herr vice talmannen dervid kammarens förhandlingar.

§ 1.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial n:o 87, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut angående i statsutskottets memorial n:o 86 gjorda hemställanden,

bevillningsutskottets memorial n:o 29, i anledning af återremiss
af vissa delar af bevillningsutskottets betänkande n:o 19 angående
allmänna bevillningen,

bankoutskottets utlåtande och memorial

n:o 14, i fråga om ändringar i bankoreglementet och tillämpningsstadgarna
till aflöningsstaten, och

n:o 15, med förslag till instruktion för nästa Riksdags bankoutskott.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,3 9 e. m.

In fidem

N. Nålborst Böös.

5:0 46.

Lördagen den 15 Maj.

Lördagen den 15 maj.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets memorial n:o 87;
bevillningsutskottets memorial n:o 29; samt
bankoutskottets utlåtande och memorial n:is 14 och 15.

*i§ 2.

Efter föredragning af bevillningsutskottets betänkande n:o 26,
angående beräkning af vissa bevillningar för år 1898, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda betänkande hemstält.

§ 3.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 10,9 f. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Lördagen den 15 Maj e. m.

»:0 46.

Lördagen den 15 maj.

Kl. 8 e. m.

Herr vice talmannen ledde under detta sammanträde kammarens
förhandlingar.

§ I Justerades

protokollet för den 8 innevarande maj.

§ 2.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 112, till Konungen, angående
ändring af gällande bestämmelser i fråga om handeln med vin och
maltdrycker i stad,

dels till §§ i riksdagsbeslutet:

n:o 89, angående bankovinsten;

n:o 40, angående lag för Sveriges riksbank m. m.;

n:o 41, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer
af stats-, banko- och riksgäldsverken;

n:o 42, angående ändring i lagarne om aktiebolag och om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet;

n:o 43, angående köttbesigtning och slagthus;

n:o 44, angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen;

n:o 45, angående verkställighet af domstols utslag, hvarigenom
aga blifvit minderårig ådömd;

n:o 46, om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt
till skrift;

n:o 47, om ändrad lydelse af § 4 i lagen om anskaffande af hästar
och fordon för krigsmagtens ställande på krigsfot;

n:o 48, rörande ändring i förordningen angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter ; samt

n:o 49, angående val af justitieombudsman och suppleant för
honom.

X:o 46.

Lördagen den 15 Maj, e. m.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial n:o 11, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut vid behandling af utskottets utlåtande n:o 10 i
anledning af väckta motioner dels om bestämmande af en gemensam
dag för val af riksdagsmän i Andra Kammaren, dels och om
vissa ändringar i riksdagsordningens bestämmelser i fråga om val
till Andra Kammaren;

statsutskottets memorial n:o 88, angående förhöjning för innevarande
Riksdag af det belopp, som anslagits till gratifikationer åt
tjenstemän och vaktbetjente i Riksdagens tryckeriexpedition;

statsutskottets memorial n:o 89, med förslag till åtskilliga stadgande^
som böra införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. Hjelmérus
under tre dagar från och med den 17 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 8,23 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Söndagen den 16 Maj.

K:o 40.

Söndagen den 16 maj.

Kl. 2,3 0 e. m.

§ I Före"1

''Ogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
memorial n:o 11.

§ 2.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 88, angående
förhöjning för innevarande Riksdag af det belopp, som anslagits
till gratifikationer åt tjensteman och vaktbetjente i Riksdagens
tryckeriexpedition, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial
hemstält.

§ 3.

Föredrogs, men bordlädes å nyo statsutskottets memorial n:o 89.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna Kongl. Maj:ts svar i anledning
af de utaf innevarande års Riksdag antagna grundlagsändringar;
gifvet Stockholms slott å rikssalen den 14 maj 1897; varande detta
svar så lydande:

Gode herrar och svenske män!

Uti underdånig skrifvelse den 10 i denna månad hafven I anmält,
att I vid företagen pröfning af de till slutligt afgörande vid
innevarande Riksdag lagligen beredda förslag till ändringar i rikets
grundlagar, för Eder del godkänt och antagit följande förslag,
nemligen:

l:o om ändring af § 17 regeringsformen;

2:o om ändring af §§ 50, 70, 72, 98, 109 och 111 regeringsformen
samt. §§ 32, 65, 68, 71 och 73 riksdagsordningen;

Jf:o 46.

Söndagen den 16 Maj.

3:o om ändring af § 26 riksdagsordningen;

4:o om tillägg till § 33 riksdagsordningen;

5:o om ändring af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen i fråga om
utlemnande af mobiliseringsplaner för hären och flottan m. m.;

6:o om ändring af 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen.

f Efter statsrådets hörande har jag dessa förslag till pröfning förehaft
och dervid funnit godt att de samma i nåder gilla och antaga.

Jag förblifver eder, gode herrar och svenske män, med all kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial n:o 90, angående
statsregleringen för år 1898.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Chr. Loven under
morgondagen.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,41 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Måndagen den 17 Maj.

X:o 44.

Måndagen den 17 maj

Kl. 11. f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 10 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Föredrogs, men bordlädes å nyo statsutskottets memorial n:o 90.

§ 3.

! Efter föredragning af bevillningsutskottets betänkande n:o 27,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande deklaration med
Frankrike angående ordnande af de Förenade Rikenas traktatförhållanden
med regentskapet Tunis, biföll kammaren, hvad utskottet
i nämnda betänkande hemstält.

§ 4.

Till afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets betänkande Angående
n:o 28, i anledning af väckta motioner dels om nedsättning af tullen nedsättning
å kaffe, dels ock om upphäfvande af samma tull. vandeaftuUen

Rörande tullen å kaffe, hvilken för närvarande utgör 12 öre för ^iffe.
kilogram, hade i motioner inom Andra Kammaren yrkats:

dels af herr C. J. Hammarström, i motion n:o 56, att Riksdagen
behagade besluta, att nämnda tull måtte från och med den 1
januari 1898 nedsättas till 5 öre för kilogram,

dels ock af herr N. Jönsson i Gammalstorp, med hvilken 22 af
kammarens ledamöter instämt, i motionen n:o 90, att Riksdagen behagade
besluta kaffetullens upphörande från och med den 1 januari
1898.

Utskottet hemstälde emellertid:

l:o) att herr Hammarströms motion, om nedsättning af tullen å
kaffe, icke måtte af Riksdagen bifallas; samt

lf:o 46

Måndagen den 17 Maj.

Angående 2:o) att herr Jönssons motion, om upphäfvande af samma tull,

Pler^uppbdf ^ie^er måtte af Riksdagen bifallas.
vande af tull en

på kaffe. Efter föredragning till en början af punkten 1 begärdes ordet af

(Forts.)

herr Jönsson i Gfammalstorp, som yttrade: Herr grefve och

talman! Jag ber att få föreslå, att äfven andra punkten nu företages
och att diskussionen må få röra sig omkring båda punkterna.

Denna hemställan bifölls.

Efter det herr talmannen i följd deraf låtit uppläsa jemväl punkten
2, lemnades ordet å nyo till

herr Jönsson i Gammalstorp, som nu anförde: Herr grefve och
talman! Jag beklagar, att denna fråga icke förrän nu, i Riksdagens
sista timme och då en stor del af kammarens ledamöter redan hemrest,
förekommit till behandling.

Hvad nu utskottets betänkande vidkommer, så hafva de skäl, jag
förelagt i min motion, icke i någon mån blifvit vederlagda, helt enkelt
derför, aJt de ej kunna vederläggas. Ett bifall till min motion
vore endast en åtgärd af rättvisa och billighet. Under en tid, då
kaffe förnämligast begagnades i förmögnare hem och sålunda var eu
lyxartikel, kunde en tull på kaffe, såsom en finanstull och för att
skaffa statskassan nödiga inkomster, vara lämplig. Men numera,
då kaffe användes i hvarje hus, hvarje koja,‘huru ringa den än må
vara, anser jag tull derå vara icke allenast olämplig, utan äfven
orättvis.

En tull på en förnödenhetsvara kan, enligt mitt förmenande, försvaras
endast då, när den är åsatt såsom skydd för en inhemsk näring.
Så är dock, såsom herrarne veta, icke förhållandet med
denna tull.

Det har vid genomläsandet af detta betänkande förvånat mig,
att dervid icke finnes mera än en reservant. Jag hade eljest påräknat
att såsom reservanter finna sådana namn som friherre von
Schwerins, herr Collanders med fleres, hvilka alltid, då det gäller att
sätta tull på jordbruksprodukter, förklara sig i arbetarnes och de
obemedlades intresse icke kunna vara med derom. Jag hade väntat,
att dessa herrar nu, när det är fråga om tull å en nödvändighetsartikel
och då borttagande af tullen icke kan skada någon inhemsk
näring, skulle i arbetarnes intresse vara med om borttagandet för
att såmedelst nedsätta dessas lefnadsomkostnader. Det förvånar mig
verkligen, att de ej äro med derom, ty att de motsätta sig tullens
borttagande, talar naturligtvis icke om medömkan med eller intresse
för arbetarne och de mindre bemedlade.

Jag erinrar äfven derom, att tjjgutre skyddsvänliga medlemmar
af denna kammare undertecknat den af mig framburna motionen.

Måndagen den 17 Maj. 83

Säkert är det, enligt mitt förmenande, också, att större delen af det
skyddsvänliga partiet skulle rösta för densamma bär i kammaren.
Då emellertid kammarens majoritet utgöres af frihandlarne, så beror
naturligtvis denna fråga på frihandlarne, och de må derför taga på
sig skulden för frågans utgång.

Då jag emellertid ansett och fortfarande anser, att fordringarna
i min förevarande motion äro billiga och rättvisa, skall jag yrka bifall
till min motion.

Herr Hammarström: Jag kan förstå, att bevillningsutskottet

ansett nödigt att med behandlingen af dessa tvenne frågor låta anstå
till riksdagens slut för att få se, huru det komme att ställa sig
med statsbudgeten. Men att, såsom nu skett, låta detta ärende inkomma,
sedan tullbevillningen för det blifvande budgetåret är faststäld,
det kan jag icke förstå, i synnerhet då det gäller två motioner,
hvilkas afgörande kan inverka på bevillningen med 1 eller 2
millioner kronor. Då nu emellertid Riksdagen faststält beloppen af
tullbevillningen för det blifvande året, anser jag det icke vara skäl
att vare sig diskutera eller yrka något i denna fråga. Jag får emellertid
uttrycka min förvåning öfver, att bevillningsutskottet ansett sig
böra behandla frågan just på det sätt som skett.

Herr Fredholm: Den förste talaren yttrade, att de af honom

angifna skälen för borttagande af tullen å kaffe icke blifvit af utskottet
vederlagda och icke heller kunnat blifva det. Han har så
till vida rätt, som det skälet, att det är önskvärdt att kunna nedsätta
skatterna i synnerhet på konsumtionsartiklar alltid eger oförminskad
giltighet och aldrig kan vederläggas. Men deraf följer icke
med nödvändighet, att man nu skall taga bort tullen på just kaffe.
Ty vill man nedsätta tullarne i fråga om konsumtionsartiklar, så
finnas många andra artiklar, för hvilka en nedsättning i tullen är
lika mycket, ja, mera önskvärd än en nedsättning af kaffetullen. Jag
vill t. ex. erinra om sockertullen. Om den ärade talaren till nästa
Riksdag vill framkomma med en motion om nedsättning af sockertullen,
skall jag vara den förste att instämma med honom. I fråga
om billiggörande af befolkningens lefnadsmedel, kan kaffetullen alls
icke i betydelse jemföras med sockertullen. Förutom socker finnes det
för öfrigt många andra artiklar, med afseende å hvilka en tullncdsättning
skulle för befolkningen verka mer välgörande än i fråga
om kaffe. Dessutom bar kaffetullen redan förut en gång blifvit nedsatt
från 26 öre till 12 öre per kilogram.

Tillika torde böra tagas i betraktande, att, genom ett bifall till
hvad motionären föreslagit, statsverket skulle gå förlustigt en inkomst
af cirka 2 millioner kronor. Det är bibehållandet af kaffetullen, som
för oss gör det möjligt att kunna bevilja 3 millioner kronor till Krylbobanan
utan att upptaga något lån för ändamålet. Om herrarne taga
saken i dess helhet i betraktande och fästa tillbörligt afseende vid
Andra Kammarens Prof. 18!) 7. N:o 10. 3

N:o 46.

Angående
nedsättning
eller upphäfvande
af tullen
på kaffe.
(Forts.)

N:o 46.

Måndagen den 17 Maj.

Angående s4 val det ena som det andra af hvad jag haft äran anföra, torde
etler^u^käf ^errarne u*:an tvifvel finna, att man nu icke gerna kan bifalla motiovandJaftullen
närernas förslag. En nedsättning i kaffetullen synes mig böra ifrågapå
kaffe, komma i sista rummet, när man en gång på allvar vill minska de
(Forts.) indirekta skatterna på konsumtionsartiklar.

Jag yrkar, herr talman, på nu anförda skäl bifall till utskottets
hemställan så väl i första som i andra punkten.

Herr Göransson: Jag kan icke dela den förste talarens åsigt,

då han yttrade, att han betraktade kaffe såsom en förnödenhetsvara,
icke heller då han påstod kaffetullen vara en orättvis tull. Hade vi
inga tullar, som vore mer orättvisa än kaffetullen, tror jag icke det
vore så farligt; men jag tror, att det finnes andra tullar, som man
kan kalla mer orättvisa.

Dessutom håller jag före, att det ej är skäl att genom nedsättning
af tullen uppmuntra till större konsumtion af kaffe. Jag tror icke,
att det är nödigt eller nyttigt för vårt folk — jag tänker dervid äfven
på helsovårdssynpunkten. Och då redan nu tullbevillningen är faststäld,
lär det väl ej vara möjligt att åstadkomma någon förändring
genom nedsättning af tullen å kaffe eller genom borttagande af densamma,
såsom flere motionärer yrkat. Jag föreställer mig dock, att
kammaren icke skulle vilja riskera att derigenom ådraga sig en tilläggs—
bevillning.

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid, utan ber, herr talman,
att på anförda skäl få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr friherre von Schwerin: Jag skall be att få såga ett par

ord, dertill närmast föranledd af den ärade talarens på blekingebänken
anförande. Han uttalade en förundran öfver, att han icke såg mitt
värda namn jemte andra kamraters från denna kammare såsom reservanter
i denna fråga. Jag vill då blott säga, att jag för min del gerna
skulle vara med om att minska alla möjliga skatter, konsumtionsskatter
o. s. v. Hen när man, för att få budgeten att gå i hop, skall hafva
tull på konsumtionsartiklar, vill jag bra mycket hellre hafva denna
ringa tull på kaffe än tull på fläsk och potatis och andra sådana varor,
som jag anser vara nödvändighetsartiklar i långt högre grad än
kaffe.

För att precicera min ställning i fråga om kaffetullen, ber jag att
få säga, att jag alltid ansett och framdeles kommer att anse, att, om
vi en gång blifva tvungna att öka konsumtionsskatterna — man kan
tänka sig det och jag hoppas, att i en framtid vi blifva af med tullen
på de förnämsta lifsmedlen — jag gerna skall vara med om att höja
tullen på kaffe. Ty om herrarne beräkna, huru stor procent af kaffets
värde dessa 12 öre per kilogram utgöra, så finna herrarne, att det är
en mycket ringa procent af kaffets värde, i synnerhet då man jemför
kaffetullen med tullen på socker, som utgör 100 % och deröfver
utaf sockrets värde, och tullen på andra förnödenhetsartiklar. Jag

N:o 46.

Måndagen den 17 Maj.

ber att få erinra om, huru t. ex i Holland staten bereder sig be- Angående
tydlig inkomst genom kaffetullen. Skall man hafva tull på konsumtions- ^pphäfartikJar,
då är verkligen kaffe bra mycket lämpligare att beskatta än vandeaffallen
en hel del andra artiklar. pä kaffe.

Jag ber derför, herr grefve och talman, att få ansluta mig till (Forts.)
dem, som yrka bifall till utskottets hemställan i båda punkterna.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen upptog till
en början de yrkanden, som förekommit beträffande punkten 2; och
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda punkt hemstält.

Punkten 1 bifölls jemväl.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att herr Adolf Aulin af sjukdom (bronchitis acuta) är förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet, intygas härmed.

Stockholm den 16 maj 1897.

Tage Sjögren,

* Med. D:r.

§ 6.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 87 i anledning
af kamrames skiljaktiga beslut angående i statsutskottets memorial
n:o 86 gjorda hemställanden.

Ordet begärdes af

Herr A. Hedin, som yttrade: Det är tydligt, herr talman, att

här har förekommit ett förbiseende från statsutskottets sida, som väl
låter sig förklara till följd af den jägtande brådskan, hvaremot det icke
skulle vara förklarligt, om vi andra, som hafva god tid eller rättare
sagdt nu mera ingenting att göra, icke skulle observera detsamma.

Det förhåller sig nemligen så, att, efter det Andra Kammaren behandlat
och fattat beslut i anledning af statsutskottets memorial
n:o 86, i sjelfva verket icke qvarstår någonting, hvarom båda kamrarne
fattat enahanda beslut, någonting, som kunde blifva föremål för en
skrifvelse till Kongl. Maj:t. När Andra Kammaren behandlade utskottets
hemställan uti utlåtandet n:o 86, så heslöt Andra Kammaren att förkasta
utskottets hemställan, förkasta icke blott motiveringen, såsom
redaktören af detta utskottsutlåtande förestält sig, utan sä väl klämmen
uti utskottets framställning i nämnda utlåtande som motiveringen.

Detta utvisas af kammarens protokoll och styrkes af ett inför kammaren
uppläst och justeradt protokollsutdrag. Således qvarstår i sjelfva
verket icke någonting, som skulle kunna föranleda en skrifvelse till

IC:o 46.

Måndagen den 17 Maj.

Kongl. Maj:t, ingenting, hvarom båda kamrarne fattat enahanda beslut
och hvarom skrifvelse skulle kunna aflåtas, och alltså är frågan förfallen.

Dessutom tillkommer, hvilket jag icke vill underlåta att anmärka,
att i fall det förhållit sig på annat sätt, om någonting återstått, som
ännu kunnat vara föremål för sammanjemkning, och utskottet funnit
lämpligt att försöka en sådan, så tillkommer det utskottet blott att
till kamrarne göra en hemställan om dylik sammanjemkning, men icke
att besluta en sådan eller dekretera, att en dylik sammanjemkning egt
rum, och att på grund af densamma en skrifvelse skall afgå till Kongl.
Maj:t. Den saken är alldeles tydlig af sista stycket af 63 § riksdagsordningen,
der det heter: »Blifva kamrarne ej, efter den behandling
ofvan är nämnd», d. v. s. efter den förut i paragrafen beskrifna
sammanjemkningsproceduren, rom ett beslut ense, skall frågan, utom
i de fall, 65 § upptager, anses hafva för den riksdagen förfallit.»

Således, om här hade funnits några förutsättningar eller någon
möjlighet för ett nytt sammanjemkningsförsök, hade statsutskottet egt
att till kammaren inkomma med en hemställan om en ny sammanjemkning,
men icke med en anmälan, att en sådan sammanjemkning
egt rum, och att Riksdagen på grund deraf hade att med skrifvelse
ingå till Kongl. Maj:t.

Jag får sålunda anhålla hos herr talmannen om proposition derpå,
att, då Andra Kammaren förut har förkastat utskottets sammanjemkningsförslag,
dess hemställan jemte den dertill hörande motiveringen, så
återstår icke någon möjlighet för sammanjemkning, utan har sålunda
frågan om skrifvelse till Kongl. Maj:t uti ifrågavarande ämne förfallit.

Vidare anfördes icke.

I fråga om utskottets först gjorda anmälan angående utskottets
i dess memorial n:o 86 gjorda hemställan, beslöt kammaren att — med
förklarande att genom kammarens beslut att afslå utskottets omförmälda
hemställan den ifrågasatta skrifvelsen till Kongl. Maj:t förfallit — lägga
utskottets förevarande anmälan till handlingarne.

Utskottets i slutet af memorialet gjorda anmälan lades jemväl till
handlingarne.

§ 7.

I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets memorial n:o
29, i anledning af återremiss af vissa delar af bevillningsutskottets betänkande
n:o 19 angående allmänna bevillningen.

Efter föredragning till en böljan af punkten 1 begärdes ordet af

Herr Fredholm, som yttrade: I likhet med hvad jag tillät mig

hemställa vid föredragningen af bevillningsutskottets betänkande
n:o 19 angående allmänna bevillningen, tillåter jag mig nu hemställa, att,

N:o *6.

Måndagen den 17 Maj.

vid föredragningen af de ännu oafgjorda paragraferna i bevillningsförordningen,
dessa paragrafer icke måtte föredragas på annat sätt än
med angifvande af deras nummer, hvarigenom uppläsning af de särskilda
paragraferna blir obehöflig.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren biföll härefter samtliga af utskottet i förevarande memorial
gjorda hemställanden.

§ 8.

Härefter föredrogs bankoutskottets utlåtande n:o 14, i fråga om
ändringar i bankoreglementet och tillämpningsstadgarna till aflöningsstaten.

Punkten 1

Bifölls.

I punkten 2 hemstälde utskottet:

att till § 42 i bankoreglementet måtte fogas ett nytt moment så
lydande:

Mom. 7. Då vid förfall för ordföranden den af Konungen förordnade
suppleanten tjenstgjort, utgår till denne ersättning af bankens
medel, beräknad i förhållande till det för ordföranden bestämda arvodet,
dock ej för längre tid än sammanlagdt halfannan månad hvarje
år; häri ej inberäknad den tid, ordföranden kan hafva varit frånvarande
med anledning af tillfälligt uppdrag i riksbankens tjenst.

Häremot hade reservation anmälts

af herrar Hansson i Solberga, Holmgren i Hillebola och Jansson
i Saxhyttan, som inom utskottet yrkat, att något tillägg till § 42 i
bankoreglementet icke skulle af utskottet tillstyrkas.

Efter uppläsande åt utskottets hemställan anförde:

Herr Holmgren i Hillebola: Herr talman! Som det synes af

utskottets betänkande, har jag jemte två andra af utskottets ledamöter
anmält vår reservation emot det slut, hvartill utskottet kommit.

Utskottet har föreslagit, att ersättning till suppleanten måtte utgå
så väl då ordföranden på grund af sjukdom eller tjenstledighet är frånvarande,
som ock då han till följd af tillfälligt uppdrag i riksbankens
tjenst är förhindrad att deltaga i styrelsens förhandlingar. Äfven om
man skulle kunna godkänna, att ordförandens suppleant finge ersätt -

Angående
tjenstgöringsarfvode
för
ordförandens
hos bankofullmägtige

suppleant.

No 46.

Måndagen den 17 M aj.

-niDg’ då ordföranden På grund af sjukdom eller tjenstledighet är förJarfvode
för hindrad närvara vid bankstyrelsens iörhandlingar, syoes det mig
ordförandens doc^i s°rn om utskottet icke bort föreslå, att arfvode åt suppleanten
hos banko- äfven skulle utgå, da ordföranden är frånvarande från bankstyrelsen
fullmäktige på grund af tillfälligt uppdrag i riksbankens tjenst.
suvpean. I 72 § regeringsformen beter det i fråga om denna sak: »Den af
Konungen förordnade ordinarie ledamoten vare fullmägtiges ordförande,
men må ej utöfva annan befattning inom riksbankens styrelse.» Be''
träffande dessa tillfälliga uppdrag, hvarom är fråga i förevarande sjunde
moment, anser jag derför, att man åtminstone först bör hafva klart
för sig, i hvilken omfattning sådana uppdrag skola kunna meddelas
bankstyrelsens ordförande, innan man besluter, att ersättning till suppleanten
skall utgå, da ordföranden är förhindrad att deltaga i bankstyrelsen
på grund af sådana uppdrag.

Det är i föl)d häraf, jag anmält min reservation. Jag ber derför,
herr talman, att fa yrka afslag å utskottets hemställan i denna punkt.

Häruti instämde herr Hansson i Solberga.

Herr von Friesen yttrade: Herr talman! Jag har begärt ordet

endast för att något belysa den fråga, som här föreligger.

Jag kan utgå från en jemförelse med hvad förhållandet är vid
styrelserna för riksbankens afdelningskontor. Vid de mindre afdelningskontoren
hafva styrelseledamöterna, så väl den som handhafver den
dagliga förvaltningen som jemväl de öfriga, rätt till semester; men vid
de större afdelningskontoren, i Göteborg och Malmö, har endast handhafvare
af den dagliga förvaltningen rätt till semester, icke de öfriga
styrelseledamöterna. Man kan då undra, hvarför icke styrelseledamöter
i Göteborg och Malmö få semester lika väl som styrelseledamöter vid
de mindre afdelningskontoren. Förhållandet är, att saken vid dessa
större afdelningskontor kan liksom ordna sig sjelf. Vid de mindre afdelningskontoren
är det endast tre styrelseledamöter, men vid kontoren
i Göteborg och Malmö är det fyra. Nu fordras för beslutmessighet
i vanliga ärenden endast, att tre styrelseledamöter skola närvara.
Det är blott, då allmänna ärenden förekomma — hvilket skall
ske minst en gång i månaden eller oftare, om ärendenas beskaffenhet
eller göromalens oaf brutna gång sådant fordrar — som samtliga styrelseledamöterna
skola deltaga i förhandlingarna. Då det nu således i
allmänhet endast fordras tre styrelseledamöters närvaro för beslut
fattande, är det ju tydligt, att vid kontoren i Göteborg och Malmö en
styrelseledamot kan få vara borta, utan att suppleant behöfver inkallas
i hans ställe. Man kan ju således medgifva, att behof af lagstadgad
semester der icke egentligen gör sig gällande, då styrelseledamöterna
genom öfverenskommelse sins emellan kunna bereda sig motsvarande
förmån.

Nu är förhållandet med fullmägtige i riksbanken, att hittills semester
endast har varit medgifven åt de båda deputerade — halfannan

Måndagen den 17 Maj.

månads semester åt dem hvardera, - icke åt de öfriga fullmagtige
Fullmägtige äro, såsom bekant, sju till antalet. For beslutmessighet
äfven i fråga om allmänna ärenden fordras endast att fem fullmagtige
äro närvarande. Således råder här samma förhållande som vid afdelnmgskontoren
i Göt borg och Malmö, nemligen att en fullmagtig mycket
väl kan vara borta, utan att suppleant i hans ställe behofver inkallas
Det är alltså älven här möjligt, utan att någonting har°m stadga^ åt
en mot semester svarande förmån kan beredas eu fullmagtig, utan att
han behöfver afstå någon del af sitt arfvode: fullmägtige aro ju, som
sagdt sju, och för beslutmessighet fordras endast att fem aro närvarande.

g TJti detta förhållande har nu inträdt eu förändring med afseende
å ordföranden; tv när han hädanefter blir borta, skall i hans ställe
inkallas den af Konungen utsedde suppleanten, och detta vare sig det
behöfs för fullmägtiges beslutmessighet eller icke. Det blir således
omöjligt för ordföranden att vara borta en enda dag, skulle man kunna
säga, utan att nödgas afstå af sitt arfvode åt den i sta,let
inkallade suppleanten. Ordföranden kommer sålunda i detta fall i eu
ofördelaktigare ställning än de öfrige fullmägtige. ,

Det finnes emellertid, såsom fullmägtige ansett och jag fortfarande
anser, icke någon anledning, hvarför ordföranden skulle sattas i en
sämre ställning än de öfrige fullmägtige. Detta ar anledningen till art
fullmägtige afgifvit det förslag, som nu föreligger.

Det är endast dessa upplysningar, jag velat lemna kammaren.

Herr Johansson i Noraskog: Efter den sakrika utredning

af frågan, som den föregående talaren lemnat, har jag endast foga art
tillägga Jag vill derför blott fästa uppmärksamheten pa, att de uppdrag
från riksbanken, på hvilka den förste talaren syftade svårligen
kunna vara några andra än de båda, som omtalas i §§ 51 och 5b
bankoreglementet. Den ena af dessa paragrafer hand ar om inspektion
af afdelniDgskontor, den andra om möjligheten att deltaga som revisor
i Göta kanalbolag eller som fullmägtig i dess styrelse. Begge dessa
unndrag äro af beskaffenhet att icke föranleda någon synnerlig tidsutdrägt,
och de äro icke heller förenade med annan aflöning an den
nämnda bolag sjelf betalar eller som föresknfves i bankoreglementet.

I detta afseende kunna alltså svårligen något trassel eller nagra svårigheter

. j o ^

Efter hvad jag nu nämnt, är det lätt förklarligt, att utskottet ansåg
sig hafva allt skäl att biträda fullmägtiges uppfattning^ att man redan
nu borde intaga detta tillägg till bankoreglementet, sa mycke mera
som man ansåg det vigtig! att från första stund, den af Kongl. Maj t
tillsatte ordföranden intog sin plats i riksbankstyrelsen, allt vore klar
beträffande hans semester och beräkningen af arfvodet derför, sa att
icke bankofullmägtige ett annat år, sedan det kanske blifvit tvist eller
bråk om saten, skulle behöfva ingå till Riksdagen med framställning i
ämnet, hvilkat för innehafvaren af ordförandeplatsen da vore ytterst
obehagligt.

N:o 46.

Angående
tjenstgörmgsarfvode
för
ordförandens
hos bankofullmägtige

suppleant.

(Forts.)

X:o 46.

Angående
tjenstgöring sarfvode
för
ordförandens
hos banlcofullmägtige

suppleant.
(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

, ,Jag, tror ^ således, att alla skäl tala för att Riksdagen godkänner
bitänkandet git’ °Ch ^ he“ställer derför om bifall till

Herr Eklundh i Lund instämde häruti:

Sedan Sfveriäggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal uSåtstmÄ1” Punkterna

3—5

Biföllos.

Vid föredragning slutligen af punkten 6 begärdes ordet af

Tvrcm H?r Joliansson 1 Noraskog, hvilken i en vid utlåtandet fogad
reservation fram stål t förslag till ändrade bestämmelser rörande™!
af revisorer för Riksdagens afdelmngskontor och nu anförde:

, ., ta''™an_ Min mening är naturligtvis icke att yrka annat än

bifall till den föredragna punkten. Men jag har velat begagna tillfället att

ÄÄ?* uppmärksamheten pa de/reservation so!
ifi ?,|åtn iig att bl/°fo utskottets betänkande. Den finnes på sidan
, •• • b handlar om § 63 mom. 1 i bankoreglemente^ der jag och i
början till och med utskottet sjelft, ansett, att man borde införa ett

revkn padrSta Mar e a,ngående det satt> hvarpå Riksdagen skall välja
revisorer för afdelnmgskontoren inom orterna. Då jag såsom enskild

medlem af utskottet icke har motionsrätt, och jag följaktligen icke
kan framställa något yrkande på bifall till ifrågavarande förslag S

ifatt8*?*?™ V™? yirfde/Ddast veIat fästa uppmärksamheten

pa att ett sadant förslag blifvit framstäldt. Och jag hoppas och tror

att, da det nu blifvit framlagdt till påseende, vidJ en kommande riks ftt°

fnna®, hugad ,att 1 god tid upptaga detta förslag, så

förhädande? fl tfSeende ?a dessa revisorsval det anmärkta missforhallamlet
fortfarande ma ega rum. Dessa missförhållanden ökas för
frigt i samma man, som afdelmngskontorens antal ökas, och då vi

och^fW?!?1, hafva.16 kontor> hvilka suart nog torde ökas till några
i det20'' stycken> tror Ja8> ^ tiden ar inne att söka vidtaga en ändring
i det i reservationen angifna syftet. Det är endast detta, jag velat
fa till kammarens protokoll antecknadt. J 8

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

§ 9.

Likaledes bifölls bankoutskottets härefter föredragna memorial,
n.o 15, med förslag till instruktion för nästa Riksdags bankoutskott.

Måndagen den 17 Maj. 41 X:o 46.

§ 10.

Till behandling förelåg vidare konstitutionsutskottets memorial,
n:o 11, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling af
utskottets utlåtande, n:o 10, i anledning af väckta motioner dels om
bestämmande af en gemensam dag för val af riksdagsmän i Andra
Kammaren, dels och om vissa ändringar i riksdagsordningens bestämmelser
i fråga om val till Andra Kammaren.

I punkten 2 af utlåtandet n:o 10 både utskottet, bland annat,
framlagt förslag att införa bestämmelse om fastställande af formulär
för valprotokoll vid val af riksdagsman till Andra Kammaren och i
sådant afseende föreslagit dels att till mom. 3) af § 16 riksdagsordningen
måtte fogas ett tillägg, så lydande: »Dessa protokoll böra
affattas i enlighet med formulär, som af konungen fastställas», och dels
att sista stycket af § 18 riksdagsordningen måtte erhålla följande

ändrade lydelse: »Der elektorsval---valprotokollet, hvithet affattas

i enlighet med formulär, som af Konungen fastställes.»

Denna utskottets hemställan hade af Första Kammaren bifallits
oförändrad, under det att Andra Kammaren bifallit utskottets hemställan
med den ändring, att dels tillägget till § 16 mom. 3 skulle
erhålla följande lydelse: »Formulär till ledning vid dessa protokolls

affattande utfärdas af Konungen», dels ock att tillägget till § 18 skulle
sålunda affattas: »Formulär till ledning vid detta protokolls affattande
utfärdas af Konungen».

Under punkten 1 i föreliggande memorial hemstälde nu utskottet:

att kamrarne, hvar för sig med frånträdande af sitt vid punkten
2:o) af utskottets betänkande n:o 10 fattade beslut, ville antaga att
hvila till vidare grundlagsenlig behandling af utskottet uppgjordt nytt
förslag till ändrad lydelse af §§ 16 och 18 riksdagsordningen, enligt
hvilket de ifrågasatta tilläggen till mom. 3 af den förra, och sista
stycket af den senare af nämnda två §§ skulle erhålla följande lydelse:

det förra:

»Vid desssa protokolls affattande böra till ledning tjena formulär,
som af Konungen fastställas.

och det senare:

»Vid detta protokolls affattande bör till ledning tjena formulär,
som af Konungen fastställes.»

I fråga härom anförde:

Herr A. Hedin: Nej, herr talman, jag kan icke tro, att kammaren
kommer att bifalla utskottets hemställan. Vill man drifva gäck med

N:o 46 42 Måndagen den 17 Maj.

Sveriges grundlag och med grundlagstiftning, vill man öka och förvärra
det valtrassel, som under nuvarande förhållanden kan ega rum,
ja, då bör man antaga detta förslag, men visserligen icke eljest. Är
det passande, är det, jag vågar säga, anständigt att redigera grundlag
på det sätt, att man, i stället för att meddela föreskrifter, som
skola lydas, der sätter in anvisningar, om hvilka man på förhand
förkunnar, att de böra »tjena till ledning», nemligen för dem, hvilka
behaga taga ledning af dem, men icke för andra, som finna dem öfverflödiga
eller olämpliga eller något sådant?

Det är alldeles gifvet, att, om man säger, att denna föreskrift
står i grundlagen för att tjena till »ledning» för valförrättaren, men
icke till något vidare, icke står der för att ovilkorligen lydas, så kommer
den ena valförrättaren att taga denna anvisning till ledning i hvad
han finner lämpligt och nyttigt, en annan tager den till ledning i några
andra hänseenden, och dermed har man öppnat en hittills icke befintlig,
rikt flödande källa till öfverklagande af val genom alla instanser, en
källa till ytterligare valtrassel utöfver det, hvartill grundlagen i sin
nuvarande affattning kan gifva anledning. Nu hafva vi dock fått en
något så när stadgad praxis, enligt hvilken domstolarne afgöra klagomålen.
Är det passande, att i grundlagen meddelas ett råd i stället
för en föreskrift? Det är i hög grad ovärdigt att vilja införa något
sådant stadgande i svenska riksdagsordningen.

För öfrigt, om man anser, att det är nödigt att få in några bestämmelser
i den rigtning, hvarom man här talar, så är det god tid
att under följande två riksdagar tänka ut något, som är mindre oförnuftigt
än det, som förekommer i detta utskottsmemorial, hvilket
sannerligen förtjenar sitt namn i dubbel bemärkelse, icke endast i den
mening, att det är ett memorial från konstitutionsutskottet, utan också
ett utskottsmemorial i samma mening, som man talar om utskottscigarrer,
utskottsporslin och dylikt. Jag yrkar afslag å den föredragna
punkten.

Herr Höjer förenade sig med herr Hedin.

Herr Ljungman yttrade: Det är märkvärdigt, att icke herr

Hedin kommit med denna anmärkning, då kammaren sist fattade sitt
beslut, ty då hade den möjligen kunnat vara på sin plats, men alldeles
icke nu. Då fattade kammaren ett beslut, gående ut derpå, att
formulär endast skulle finnas, men att valförrättaren icke skulle vara
pligtig att taga detsamma till ledning, utan stode det honom fritt att
göra det eller icke. Nu deremot är han ålagd att ställa sig det till
efterrättelse, utan att dock ett valprotokoll, som icke slafviskt följer
formulärets ordalydelse, derför nödvändigt behöfver förkastas. Det är
nemligen en svår sak att uppgöra ett formulär, som passar för alla
möjliga tillfällen, och det kan faktiskt inträffa förhållanden, som göra
det omöjligt att följa formuläret fullt ordagrant i alla delar. Det
har t. ex. vid denna riksdag inträffat, att det i riksdagsordningen in -

1:0 46.

Måndagen den 17 Maj.

förda formuläret till riksdagsmannafullmagt icke kunnat bokstafligen
följas af valförrättaren, utan att han var nödsakad att gorå afvikelser
från detsamma, på den grund, att det fall, som inträffade, icke var
af grundlagsstiftaren förutsedt. Det är derför, försigtighet^ bjuder,
att man affattar bestämmelsen, såsom här skett. Det står, att »de
böra till ledning tjena», det vill säga att valförrättaren skall använda
dem till ledning. Enligt hvad kammaren förra gången beslöt, heter
det: »formulär till ledning vid dessa protokolls affattande utfärdas
af Konungen». Det synes mig, som om kammaren mycket väl kan
antaga utskottets sammanjemkningsförslag, som ligger midt emellan
båda kamrarnes beslut och synes motsvara hvad man gerna kan önska.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Johnsson i Bollnäs och Lindblad.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gat herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å densamma; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
hlef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i första
punkten af förevarande memorial n:o 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 98 ja och 62 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Punkten 2.

Bifölls jemväl.

§ 11-

Slutligen föredrogs och bifölls statsutskottets memorial n:o 89,
med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas i det nya
reglementet för riksgäldskontoret.

N:o 4<S» 44

Måndagen den 17 Maj.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
sknfvelser till Konungen, nemligen:

från statsutskottet:

. n:0. 78> angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;

11:0 79> angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde

hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna ;

n:o 101, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbattrad
pension åt två från marin regementet till Blekinge bataljon
öfverflyttade fanjunkare;

n=° 102, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ersättning
för naturaportion till underofficerare och vederlikar vid armén;

... 103, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jord afsöndring

från förra regementschefsbostället Tegnaholm, 1 XL mantal
i Tegnaby socken och Konga härad af Kronobergs län till utvidgning
af skolhusplan; 6

nio 104. i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående byte
af mark mellan kronan och Vesterviks stad;

n:o 105, i anledning af tre särskilda framställningar af Kongl.
Maj:t om efterskänkande af kronans rätt till vissa danaarf;

nio 106, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Fridafors fabriksaktiebolag af ett område af förra häradshöfdingebostället
ett mantal Karsahult nio 1 i Kronobergs län;

n:° 107, i anledning af Kongl. Majits proposition angående med
Ryssland afslutad konvention om samfäldt brukande af svenska och
ryska kronornas laxfiske i Torneå eif;

nio 108, i anledning af Kongl. Majits proposition angående försäljning
till Hvetlanda bysamhälle af viss del utaf förra häradshöfdingebostället
ett mantal Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:is 4 och &
i Jönköpings län;

n:o 109, i anledning af Kongl. Majits proposition angående försäljning
till Vexiö stad åt mark hörande till förra landshöfdingebostället
Kronobergs kungsgård nio 1 om tre mantal i Kronobergs län;

nio 110, i anledning af Kong], Majits proposition angående godkännande
af ett med Malmö stad ingånget aftal m. m.;

nio 111, i anledning af Kongl. Majits proposition angående rätt
för Kongl. Majit att för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig
mark disponera köpeskillingarne för vissa kronoegendomar; och

Måndagen den 17 Maj.

N:o 46.

från bevillningsutskottet:

n:o 116, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften; och

n:o 117, i anledning af Kongl. Majts proposition rörande deklaration
med Frankrike angående ordnande af de Förenade Rikenas traktatförhållanden
med regentskapet Tunis; samt

från Riksdagens kansli:

n:o 113, angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial n:o 45 b), i anledning af Kongl. Maj:ts
remiss med öfverlemnande af förteckning öfver de för statsverkets räkning
utarrenderade egendomar, och

bevillningsutskottets memorial n:o 30, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande punkten 2:o i bevillningsutskottets betänkande
n:o 25, angående sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.

§ 14-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,3 8 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

N:o 46.

Måndagen den 17 Maj, e. m.

Måndagen den 17 maj.

Kl. 7,30 e. m.

Vid detta sammanträde leddes kammarens förhandlingar af herr
vice talmannen.

§ I Anmäldes

och godkändes:

dels statsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 115, till
Konungen, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor; dels

och Riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet
:

n:o 50, angående antagna hyllande grundlagsändringsforslag; samt

n:° 51, angående förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,3 5 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Tisdagen den 18 Maj.

N o 46.

Tisdagen den 18 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 11 i denna månad.

§ 2-

Föredrogs och lades till handlingarne statsutskottets memorial n:o
45 b, i anledning af Kongl. M*j:ts remiss med öfverlemnande af förteckning
öfver de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar.

§ 3.

Föredrogs vidare och lades jemväl till handlingarne bevillningsutskottets
memorial n:o 30, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande punkten 2:o) i bevillningsutskottets betänkande n:o 25,
angående sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

§ 4.

Slutligen föredrogs och bifölls statsutskottets memorial n:o 90,
angående statsregleringen för år 1898.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial:

n:o 91, med förslag till de återstående stadgandena i det nya
reglementet för riksgälds kontoret,

N:o 46.

Tisdagen den 18 Maj.

n:o 92, angående den nya riksstaten, och

n:o 93, angående öfverlemnande till Kong! Maj:t af det nya reglementet
för riksgäldskontoret, samt

bevillningsutskottets betänkanden:

n:° 31, i anledning af väckt motion med förslag, att de i nu
gällande förordning angående bevillning af fast egendom samt af infstadgade
afgifts- och procentbelopp måtte af Riksdagen för år
1898 fastställas för att för följande års statsreglering tagas i anspråk,
och

n.o 32, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,2 4 f. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Tisdagen den 18 Maj.

N:o 46.

Tisdagen den 18 maj

Kl. 7,30 e. m.

Vid detta sammanträde leddes kammarens förhandlingar af herr
vice talmannen.

§ I Upplästes

och lades till haudlingarne följande till kammaren inkomna
utslag:

Kongl. Maj ds utslag på de besvär handlanden A. Hansson
i Tomelilla i underdånighet anfört öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i Kristianstads län utslag den 27 mars 1897 i
anledning af förd klagan öfver förrättadt val af ledamot i
Riksdagens Andra Kammare för Ingelstads och Jerrestads härads
valkrets för återstående tiden af innevarande valperiod; uti
hvilket mål af handlingarna inhemtas:

att vid ifrågavarande val, som med begagnande af det
omedelbara valsättet den 23 februari''1897 förrättats inför vederbörande
kommunalstämmors ordförande och den 1 derpåföljande
mars afslutats medelst rösternas ? sammanräkning inför domhafvanden,
nämndemannen Esbjörn Persson i Borrby erhållit
femhundratjugufyra röster samt ;kommunalnämndsordföranden Per
Henrixon i Hammenhög femhundratvå röster; hvarjemte ett
mindre antal röster tillfallit andra personer; i följd hvaraf
Esbjörn Persson förklarats vald till ledamot af Riksdagens
Andra Kammare för valkretsen för tiden till den 1 januari 1900;

att klaganden hos Kongl. Maj:ts;Jbefallningshafvande öfverklagat
valet och i sådant afseende anfört, att, ehuru valet af
domhafvanden blifvit utsatt att inom valkretsens samtliga socknar
ega rum förenämnde den 23 februari mellan klockan elfva
förmiddagen och klockan ett eftermiddagen, valförrättningen
afslutats i Tryde socken femton minuter efter klockan tolf och
i Tranås socken klockan tolf på dagen; att i följd häraf de
valmän, som af en eller annan anledning varit hindrade att
före nämnda tider infinna sig i vallokalerna, ej blifvit satta i
tillfälle att få utöfva sin rösträtt; samt att anledning vore att
Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 46. 4

Tf:o 46.

Tisdagen den 18 Maj.

antaga, att, derest ej i nämnda socknar valförrättningen afslutats
före den af domhafvanden bestämda tiden, valet kommit att
utfalla till förmån för Henrixon; i anseende hvartill klaganden
yrkat, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande måtte, med undanrödjande
af valförrättningen, förordna om nytt val;

samt att, sedan förklaringar öfver klagandens besvär afgifvits
af ordföranden i Trvde sockens kommunalstämma Mårten
Mårtensson i Tomelilla och ordföranden i Tranås sockens kommunalstämma
Carl Olsson i Tranas, Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom
öfverklagade utslaget sig utlåtit, att, ehuru, utan hänsyn dertill
att domhafvanden i den om ifrågavarande riksdagsmannaval utfärdade
kungörelse bestämt, att valet i de särskilda kommunerna
skulle ega rum den 23 februari 1897 emellan klockan elfva och
klockan ett på dagen, hvilket måste förstås sålunda, att de valberättigade
egt att under hela nämnda tid till vederbörande
valförrättare aflemna sina röster, valförrättningarne i Tryde och
Tranås socknar blifvit aflslutade redan före klockan ett och således
med afseende å desamma origtigt förfarits; likväl och då
berörda förfarande, vid det förhållande att icke styrkt blifvit,
att någon valberättigad derigenom beröfvats tillfälle att i valet
deltaga, icke kunde anses hafva inverkat på valets utgång, funne
Kongl. Maj:ts befallningshafvande besvären icke föranleda ändring
i öfverklagade valet;

deruti klaganden i underdånighet yrkat ändring; med
Kongl. Maj:ts högsta domstol beslutet; gifvet Stockholms slott
den 11 maj 1897.

Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda underdåniga
besvär och finner skäl ej vara anfördt, som i Kongl. Maj:ts
befailningshafvandes utslag kan verka ändring. Det vederbörande till
underdånig efterrättelse länder.

Under Kongl. Maj:ts Sekret.

Gustaf de Maré.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nemligen:

från statsutskottet:

n:o 74, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret;

n:o 114, angående lönereglering för personalen vid statens jernvägar; n:o

120, angående jernvägsanläggningar för statens räkning; och

N:o 46.

Tisdagen den 18 Maj.

n:o 121, angående anslag till verkställande af undersökning för
anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen.

från bevillningsutskottet:

N:o 118, i anledning af Kong! Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge; samt

från bankoutskottet:

n:o 124, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning;
äfvensom

bankoutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 125, till
fullmägtige i riksbanken, med öfverlemnande af bankoreglementet.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl, 7,4o e. m.

In fidera

E. Nathorst Böös.

N:o 46

Onsdagen den 19 Maj.

Onsdagen den 19 maj.

Kl. 2,3 0 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 12 innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen lät uppläsa följande honom tillstälda stämningsansökning
:

Afskrift.

Till Stockholms Rådstufvurätt!

Anhålles om stämning å Riksdagen med påstående att, då jag
förskotterat öfver tjugu tusen kronor och derför icke erhållit någon
afbetalning, Riksdagen måtte, sedan räntan för hvarje år lagts till
kapitalet, åläggas att gälda det sålunda uträknade beloppet.

Stockholm den 15 maj 1897.

Joll. Adolf Thurgren.

Yidimeras:

Gust. Sjöström.

G. H. Fredlund.

varande å ansökningen tecknad följande resolution:

Riksdagen stämmes i anledning af denna ansökning, att, vid laga
påföljd, härstädes sig infinna tisdagen den 1 juni 1897 kl. ett på dagen,
Stockholms rådstufvu rätts 3:dja afdelning, Götgatan n:o 1, den 17
maj 1897.

Lösen m. st. papp. 2 kr.

På Rättens vägnar:

Blek. öhnell.

Onsdagen den 19 Maj.

N:o 46.

Ordet lemnades härefter till

Herr vice talmannen Danielson, som yttrade: Herr talman!
Mine herrar! Med anledning af den upplästa handlingen och i anseende
till den knappa tid, som återstår för Riksdagens sammanvaro,
ber jag att få föreslå, att kammaren måtte besluta uppdraga åt fullmägtige
i riksgäldskontoret att sjelfve eller genom ombud vid vederbörlig
domstol å Riksdagens vägnar utföra och fullfölja den svarandetalan,
som af ifrågavarande stämning föranledes.

Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

§ 3.

Eöredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
memorial:

n:o 91, med förslag till de återstående stadgandena i det nya
reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 92, angående den nya riksstaten, och

n:o 93, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet
för riksgäldskontoret.

§ 4.

Likaledes biföllos bevilningsutskottets härefter hvart för sig föredragna
betänkanden:

n:o 31, i anledning af väckt motion med förslag, att de i nu
gällande förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
stadgade afgifts- och procentbelopp måtte af Riksdagen för år 1898
fastställas för att för följande års statsreglering tagas i anspråk, och
n:o 32, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande.

§ 5.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

n:o 52, angående med Ryssland afslutad konvention om samfäldt
brukande af svenska och ryska kronornas laxfiske i Torneå eif;

n:o 53, angående kreditivsummorna;

n:o 54, rörande vissa ändringar i gällande förordning angående
stämpelafgiften;

N:o 46

Onsdagen den 19 Maj.

n:o 55, rörande deklaration med Frankrike angående ordnande af
de förenade rikenas traktatförhållanden med regentskapet Tunis;

n:o 56, angående ändrad lydelse af 3 § 18 mom. tryckfrihetsförordningen
;

n:o 57, angående åtskilliga på grund af § 89 regeringsformen
väckta frågor;

n:o 58, angående ändrad lydelse af §§ 16, 18 och 25 riksdagsordningen
;

n:o 59, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning; n:o

60, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter och
inkomster, samt

n:o 61, angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge.

§ 6.

Justerades protokolsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl 2,5 7 e. m.

In fidem

E. Nathorst Éöös.

Onsdagen den'' 18 Maj.

Nso 46.

Onsdagen den 19 maj.

Kl. 7,30 e. m.

Herr vice talmannen ledde under detta sammanträde kammarens
förhandlingar.

§ I Anmäldes

och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nemligen:

från statsutskottet:

n:o 119, angående beräkningen af statsverkets inkomster;

n:o 122, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret;

n:o 123, med ny riksstat;

n:o 126, angående afsättning till arbetareförsäkringsfonden; samt

n:o 127, angående statsregleringen för år 1898 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp; samt

från bevillningsutskottet:

mo 128, angående allmänna bevillningen; äfvensom

Riksdagens kanslis förslag:

dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 129, till fullmägtige i riksgäldskontoret
angående uppdrag att å Riksdagens vägnar utföra talan i en
rättegång;

dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:

n:o 62, angående statsregleringen;

n:o 63, angående disposition af besparingarne å hufvudtitlarne;

n:o 64, angående låneunderstöd åt Uddevalla—Tenersborg-HerrIjunga
jernvägsaktiebolag;

n:o 65, angående utbetalning af anslag till riksdags- och revisionskostnader,
samt

n:o 66, angående allmänna bevillningen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,4 5 e. m.

In fiöeni

E. Nathorst Böös.

N:o 40.

Torsdagen den 20 Maj.

Torsdagen den 20 maj.

Kl. 10,30 f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 13 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Anmäldes ock godkändes Riksdagens kanslis förslag till § i riksdagsbeslutet,
n:o 67, i afseende på statsregleringen och rörande de
med statsverket gemenskap egande ämnen.

§ 3.

Ordet lemnades derefter till

Herr vice talmannen Danielson, sum yttrade: Jag vågar hemställa,
att, på sätt som förut varit vanligt, kammaren ville besluta
att åt representanterna för Stockholms stad, äfvensom de öfriga ledamöter
af kammaren, hvilka möjligen äro då qvarvarande här i staden,
lemna i uppdrag att justera de kammarens protokoll, som kunna vara
ojusterade när riksdagen afslutas.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Kammarens ledamöter, som af Kongl. Maj:t blifvit kallade att
denna dag efter bevistad gudstjenst infinna sig å rikssalen, der riksdagen
konune att afslutas, afgingo nu till Storkyrkan för att åhöra
riksdagspredikan. Efter gudstjenstens slut begåfvo sig kammarens
ledamöter till rikssalen.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet uppläste der
Kongl. Maj:ts förordnande för hans excellens herr statsministern att å
Kongl. Maj:ts vägnar afsluta riksdagen.

Torsdagen den 20 Maj.

Sedan härefter kamrarnes undersåtliga vördnad och välönskningar
blifvit af herrar talmän inför konungatronen framförda, samt herr statsrådet
och chefen för civildepartementet uppläst riksdagsbeslutet, förklarade
hans excellens herr statsministern riksdagen vara afslutad.

Efter det herr talmannen och kammarens ledamöter återkommit
till kammarens samlingsrum, tog herr talmannen afsked af kammarens
ledamöter med följande ord: Mine herrar! Oaktadt ett ganska träget
och ansträngande arbete, har det erfordrats nära en vecka utöfver den
lagligen tillmätta tiden för att hinna slutbehandla alla de ärenden, som
vant framlagda till Riksdagens behandling. Häraf torde med all önsklig
klarhet framgå nödvändigheten af att aldrig — som det heter —
tappa tagen, utan med ihärdighet och kraft söka pådrifva arbetets
fortgång. Kammaren har derför i min tanke handlat välbetänkt, da
den afvisat de försök, som vid denna riksdag gjorts att inkräkta pa
talmannens af ålder häfdvunna och oqvalda rätt att bestämma öfver

arbetets ordnande i denna rigtning.

När ni nu, min© herrar, för att hemta hvila och vederqvickelse,
återvända till den egna härden, är min innerliga önskan den, att välsignelse
och framgång måtte följa eder i edra dagliga värf,^ och att ni
i så obrutna led som möjligt ma åter samlas till nästkommande ars riksdag.

Jag anhåller att få vara i eder välvilliga hågkomst fortfarande
innesluten.

Härpå svarade herr Johansson i Noraskog: Då Riksdagens för handlingar

för denna gång nu äro afslutade, må det i afskedets stund
tillåtas mig att å de närvarandes vägnar till Eder, herr grefve och
landshöfding, uttrycka vår synnerliga aktning, tillgifvenhet och vordnad
samt att tillönska Eder allt godt under den kommande tiden.

Yi anhålla ock till sist att städse få vara inneslutna i Eder benägna
och välvilliga hågkomst.

Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter afskedshelsningar
och åtskildes.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 40.

N:<> 4G.

Fredagen den 28 Maj,

Fredagen den 28 maj.

Kl. 2,3 0 e. m.

Sedan Andra Kammaren genom beslut den 20 innevarande månad
åt representanterna för stockholms stad samt dem af kammarens öfrige
ledamöter, som efter riksdagens afslutande befunno sig qvar i hufvudstaden,
uppdragit justeringen af de kammarens protokoll, hvilka vid
riksdagens afslutande återstode ojusterade, både tillkännagifvande om
att nämnda justering komme att denna dag kl. */* 3 e. m. försiggå i
kammarens kanslilokal blifvit i hufvudstadens vederbörliga tidningar
infördt; och då ärendet nu företogs, tillstädeskommo följande kammarens
ledamöter.

Herrar A. Hedin, J. H. G. Fredholm, E. Hammarlund, E. O. Y.
Wavrinsky, F. Berg, John Olsson, O. Ch. Lovén, grefve H. E. G.
Hamilton, J. Byström, Hj. Branting, A. W. Nilson i Lidköping, G.
Elowson och J. Johansson i Noraskog.

Protokollen för den 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 20 maj upplästes
och blefvo af tillstädesvarande herrar ledamöter godkända, hvarefter
sammanträdet upplöstes.

In fidem

E. Nafhorst Böös.

Stockholm, Victor Pettersons Boktryckeri, 1897.