•RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1897:44
•RIKSDAGENS PROTOKOLL
1897. Andra Kammaren. N:o 44.
Onsdagen den 12 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Anmäldes och godkändes följande från Riksdagens kansli inkomna
förslag, nemligen:
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 95, till Konungen, angående
val af suppleant för justitieombudsmannen;
dels till Riksdagens förordnande, n:o 96, för assessorn G. Ribbing
att vara Riksdagens justitieombudsmans suppleant;
dels slutligen ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 30, angående stämpelafgiften;
n:o 31, angående upphäfvande af förbudet mot införsel af bränvin
till lappmarkerna;
n:o 32, angående beredande af lånemedel till utveckling af statens
telefon väsende;
n:o 33, angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875;
n:o 34, angående beräkning i vissa fall af tid, som afses i förordningen
angående patent m. m.;
n:o 35, i anledning af Kongl. Maj-.ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående lönereglering för lärare vid småskolor
m. no.;
n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts framställning med förslag
till förordning angående skyddskoppympuingen i riket m. m.;
n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands stift
rn. m., samt
Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 44.
1
N:0 44. 2
Onsdagen den 12 Maj e. m.
n:o 38, i anledning af Kong], Maj:ts proposition med förslag till
lag angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap m. in.
§ 2.
Ang. anslag Härefter fortsattes öfverläggningen angående statsutskottets utlåför
verkstol- tande, n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående an(lersöknmgför
s''aS till verkställande af undersökning för anläggning af statsbana från
anläggning af Gelli vare till norska gränsen; och lemnades dervid, enligt förut gjord
statsbanafrän anteckning, ordet till
Gellivare till
norska gränsen.
(Forts.)
Herr A. Hedin som yttrade: Herr talman! En mycket ärad ledamot
af statsutskottet i närheten af den plats, der jag befinner mig som tillfällig
gäst, yttrade vid förmiddagens plenum, så vida jag icke missförstod
hans ord, att om Kongl. Maj:t så vill, har Kongl. Maj:t medel att
verkställa den ifrågasatta undersökningen, äfven om Riksdagen nu skulle
komma att afslå Kongl. Maj:ts proposition. Jag tror, att jag har rätt
uppfattat hans ord. Jag kan icke låta detta yttrande passera helt och
hållet utan någon gensaga. Sedan Kongl. Maj:t till Riksdagen framlagt
frågan om anslag för en undersökning, och om Riksdagen skulle komma
att afslå detta Kongl. Maj:ts förslag, håller jag för min del före,
att Kongl. Maj:t näppeligen kan anse sig berättigad att utaf medel,
som Kongl. Maj:t skulle tilltro sig att för ändamålet disponera, verkställa
en undersökning, till hvilken Riksdagen icke har beviljat medel.
Man kan ju säga, att undersökningen afser icke den frågan: skall staten
bygga den ifrågasatta banan genom Norrbotten till norska gränsen?
Utan den afser blott att åstadkomma en bättre undersökning än
den af det koncessionssökande bolaget åstadkomna, hvilken Kongl.
Maj:t uppenbarligen icke finner vara tillfredsställande, och att den frågan,
huruvida Riksdagen sedermera kommer att bevilja medel till byggande
af denna bana såsom statsbana, att den frågan är reserverad.
Men utan tvifvel ligger dock det antagandet nära till hands, att, om
Riksdagen beviljar medel till undersökning, det finnes sannolikhet för,
att frågan om byggande af ifrågavarande bana såsom statsbana kommer
på allvar upp igen inom en icke alltför lång tidrymd. Skulle
således Kongl. Maj:t få ett afslag på frågan om undersökning, så kunde
detta väl möjligen uttolkas såsom ett yttrande äfven i sjelfva hufvudsaken,
om äfven något indirekt. Jag förmodar således, att, efter ett
eventuel afslag från Riksdagens sida på Kongl. Maj:ts framställning
om medel till undersökning, Kongl. Maj:t icke kommer att företaga
någon undersökning, äfven om, såsom jag vill förmoda och jag framför
allt hoppas, Kongl. Maj:t är högligen intresserad utaf att banan
måtte komma till stånd såsom statsbana.
Jag har väl observerat, att någon ledamot af kammaren har yrkat
bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Och jag för min del skulle
helst se ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition utan något vidare till
-
Onsdagen den 12 Maj e. m. 3
lägg. Men då det torde vara opraktiskt för sjelfva det ändamål, som
jag åsyftar — jag önskar nemligen på det allra lifligaste, att staten
måtte en gång komma att bygga den ifrågasatta banan — så anser
lag det vara rigtigare att yrka bifall till den af åtskilliga reservanter
i statsutskottet från Första Kammaren och en ledamot af denna kammare
i statsutskottet afgifna reservation, hvilket jag förmodar innebära,
att detta bifall blir ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition med
den utaf reservanterna anförda motivering, hvilken äfven innesluter
ett vilkor, ehuru vilkoret blott är uttryckt i motiveringen och icke
ingår i sjelfva klämmen.
Här yttrades under förmiddagens debatt af en talare från Norrland
— och det var detta, som närmast gaf mig anledning att begära
ordet — att om Riksdagen skulle godkänna hvad statsutskottets
majoritet föreslagit, så komme ett bolag att blifva behandladt med eu
stränghet utan motstycke. En annan representant för Norrland yttrade,
att man i öfre Norrland icke kunde med jemnmod höra eller läsa
ett sådant yttrande som statsutskottets. Och slutligen kulminerade
dessa påståenden uti en talares på södermanlandsbänken yttrande,
att ett godkännande af statsutskottets utlåtande skulle innebära eller
åsyfta — jag vet icke hvilketdera ordet som användes — ett förnärmande
af enskild mans rätt. Jag tillåter mig säga, herr talman, att
det vore alldeles ursäktligt, om vi andra skulle hafva svårt att med
fullt »jemnmod» höra sådana utlåtelse^ och jag för min del skulle
knappast kunna göra det, om de icke vore så helt och hållet grundlösa,
och denna grundlöshet bure en pregel af den största öfverdrift.
Förnärmandet af enskild mans rätt skulle ligga deruti, att Riksdagen
godkände ett uttalande sådant som statsutskottets! Hvilken rätt är
det då, som skulle förnärmas? De som idka inmutningsindustri hafva
utan tvifvel att åberopa en rätt att få inmutningar, när de i allo ställa
sig grufstadgans bestämmelser till efterrättelse och uppfylla der föreskrifna
vilkor. De kunna säga: Jag har rätt under de förutsättningarna
att få den begärda förmånen. Och om de fortsättningsvis uppfylla
alla föreskrifna vilkor, hafva de rätt att bevaras i denna förmån.
Men jag känner icke någon svensk lag, nu eller tillförene existerande,
som tillförsäkrar någon svensk medborgare rättighet att få koncession
på jern vägsanläggning här i landet; och jag hoppas, att icke någon
sådan rätt en gång skall komma att lagligen tillförsäkras någon svensk
medborgare. När den rättigheten icke existerar, så lär den icke heller
kunna förnärmas derigenom att staten tilläfventyrs förklarar: »Den
banan, på hvilken I söken koncession, vill jag icke lemna koncession
på, och måhända kommer jag att sjelf bygga den banan». Hvems rätt
förnärmas då? Skulle det tilläfventyrs här i landet finnas några per
soner i den höga och betydelsefulla sociala och ekonomiska position,
att de hade anspråk på att få sig utaf statsmagten beviljadt hvad
helst de behaga peka på? Jag vet icke utaf, att vi hafva några sådana
»öfvermenniskor», för att begagna den tyske filosofens ord. Jag
N:o 44.
Ang. anslag
för verkställande
af undersökning
för
anläggning af
statsbanafrän
Gellivare till
norska
gränsen.
(Forts.)
N:0 44. i
Onsdagen den 12 Maj e. m.
norska
gränsen.
(Forts.)
Ang. anslag tillbakavisar således på det allra bestämdaste talet om att Riksdagen,
för verkstad derest den godkänner statsutskottets utlåtande — hvilket jag icke vill —
Åersöknmgför derigenom skulle komma att i någon mån snudda vid någon enskild
anläggning o/persons eller något enskildt bolags rätt.
statsbanafrån När det först hade blifvit bekant, att det ifrågavarande bolaget
Gellivare till både erbjudit sig att betala millioner till fastningsanläggning vid Boden,
så, ehuru detta bragte mig nära nog att rysa, emedan jag ansåg
det vara en sådan yttring utaf kapitalistvälde och kapitalistöfvermod,
som jag hittills aldrig hört talas om i detta land, gjorde det dock äfven
på mig den verkan: Nåväl, detta måtte väl åtminstone komma
att öppna ögonen på en del folk, som hittills synts mig hafva med
nog mycken frivillighet slutit till dem för att icke se hvad som ligger
bakom detta företag. Jag har också haft den tillfredsställelsen att erfara,
att den uppfattning, jag från första ögonblicket fick af detta anbud,
delas vidt omkring, om jag ock till min öfverraskning hört åtminstone
en person namngifvas, som funnit anbudet beundransvärdt.
Jag måste säga, att till den slags bolagspatriotism, som röjer sig i
detta anbud, hyser jag ett outrotligt misstroende.
Den förste talaren under dagens debatt har med vissa sväfvande,
mera formella än på sak gående förbehåll på det ifrigaste pläderat för
beviljande af koncession åt ett enskildt bolag. Hvarför vill nu detta
bolag bygga den ifrågavarande jernvägen? Den bygges uppenbarligen
icke nu och för närmaste framtid — kanske icke för lång framtid —
för samma ändamål som i allmänhet jernvägar byggas, utan den bygges
för ett alldeles särskild^ ett alldeles specielt ändamål, nemligen
såsom häfstång för en särskild industri. Om så är, rättare sagdt om
så vore, då borde ock bolaget finna sig i hög grad tillfredsstäldt med
att slippa den stora utgiften, då borde bolaget med största belåtenhet
motse, att staten komme att bygga denna bana. Men det är påtagligt,
att bolaget alldeles icke vill, att banan skall komma uti statens händer,
skall komma att byggas af staten, utan bolaget vill hafva denna
bana i sina egna händer. Hvarför det då? Såvidt jag kan förstå endast
utaf det skäl, att detta mägtiga grufbolag, i besittning äfven af
denna stora jernväg, blir herre helt och hållet uti vår nordligaste provins.
Det är icke tvifvelaktigt, att det på andra områden uppblomstrande
näringslif, om hvilket den förste talaren i dag ordade såsom
en påräknelig följd af jeruvägens anläggning och den stora grufdriften,
skulle komma att blifva helt och hållet beroende af detta bolag, åtminstone
i det fall, att de grundsatser komma att följas, som nuvarande
Konungens befallningshafvande i Norrbottens län i utlåtandet
till Kongl. Maj:t rörande eu ansökan om upplåtelse af kronans mark
åt Gellivara bolaget har gjort gällande. Skulle en sådan ansökan, som
naturligtvis icke kan af Kongl. Maj:t beviljas utan Riksdagens samtycke,
komma att beviljas, då blefve alla de personer, af livilka det
uppblomstrande näringslifvet omkring Gellivara skulle komma att bero,
helt och hållet osjelfständiga och afhängiga af detta bolag. Alla
Onsdagen den 12 Maj e. m. 5
de industriidkare på andra områden, handtverkare, köpmän o. s. v.,
som skulle bosätta sig deruppe och grundlägga detta näringslif, hvilket
man antager skall blifva så blomstrande, komme i en så beroende
ställning till Gellivara-bolaget, att de vore att betrakta såsom lefvande
der helt och hållet på det bolagets nåd. Om nu det nya stora grufbolaget
och jern vägsbolaget skulle komma med likartade ansökningar
om upplåtelse af vidsträckta rymder af kronans mark omkring grufanläggningen,
der det uppblomstrande näringslifvet supponeras komma
att slå rot, om detta bolag ock finge sig sådana privilegier tillerkända,
då blefve ock det der näringslifvet och dess utöfvare helt och
hållet bragta i träldom under detta mägtiga bolag; och det är också
ett sätt att förlora Norrland —- ett annat sätt visserligen, men kanhända
ändå mera säkert att förutse, än det som har profeterats uti en
ryktbar skrift.
När den förste talaren gjorde gällande, att Riksdagen icke borde
inlåta sig på att i något hänseende pröfva de vilkor, som en gång
kunde komma att utfinnas och uppställas för att hindra, att utländskt
kapital i större eller mindre utsträckning blefve herre öfver denna jernvägsanläggning,
när han ansåg, att allt detta skulle öfverlemnas åt
Kongl. Magt att bestämma, när han slutligen yrkade ogillande af motiveringen
och uteslutande af en del af klämmen uti statsutskottets
förslag, så blef det ju alldeles klart, att hvad han med en mängd skenbara
förbehåll talade för, det var uteslutande för att öfverlemna åt ett
bolag att anlägga denna jernväg och att således förmå Riksdagen att
frångå det beslut, Riksdagen, efter min tanke med så mycket skäl, för
några år sedan fattade, att förbehålla sig pröfningsrätt angående koncession
åt jernvägsanlägguingar i vår nordligaste provins.
Jag tror icke, att man här under förmiddagens debatt har framdragit
ett annat skäl för att åt ett eu skild t bolag öfverlemna koncession
på denna jernvägs anläggning; men det har i alla fall man och
man emellan och i tidningar låtit rätt mycket tala om sig, nemligen
detta, att det skulle vara så förträffligt att nu låta ett enskildt bolag
bygga jernvägen med förbehåll för staten att sedermera inlösa densamma.
Kan det verkligen vara alldeles allvarsamt menadt, när väl
historien om Gellivara-banan icke ligger så långt tillbaka i tiden, att
man kan helt och hållet hafva glömt bort den? I)å hade staten att
göra med ett utländskt bolag, som, förmodar jag, var ruineradt, ett
bolag, som för öfrigt i verkligheten hade fullständigt förverkat sin koncession.
Det var kanhända ändå icke så lätt, i följd af svenska statens
länge visade beskedlighet, att göra upp aftalet om inlösen af
bolagsbanan, hvithet ju kostade, tror jag, inberäknadt några omkostnader,
hvilkas natur jag icke känner, 7 millioner kronor. Hvad banan
i verkligheten kostat staten, det vet jag icke. Men det minnes jag
granneligen, att när frågan om inlösning först förekom, då beräknades
kostnaden för banans iståndsättande i hyggligt skick till mer än 372
millioner kronor. T det nu ifrågavarande fallet åter skulle staten få
N:0 44.
Ang. anslag
för verkställande
af undersökning
för
anläggning af
statsbanafrän
Gellivare till
norska
gränsen.
(Forts)
No 44. 6
Onslagen den 12 Maj e. ra.
Ang. anslag att göra med ett bolag, befinnande sig i helt andra omständigheter än
{anrh afAin utländska bolag, som hade förverkat sin koncession. Då är väl
dersölcningför sauu°l''kt, att staten skulle få betala mycket dyrt. Och hvad som är
anläggning a/alldeles gifvet är, att staten skulle få kosta på •— jag kan icke drömstatsbanafrån
ma om, huru mycket penningar i kompletterings- och iståndsättningsGellivare
till kostnader. Det är alldeles gifvet, att staten skulle få göra det. Kong],
gränsen Maj: t har ju framlagt denna proposition, emedan Kongl. Magt icke
(Forts) godkänner den undersökning, som hittills blifvit gjord. Deraf kan
man sluta, att Kongl. Magt mycket väl vet, att banan icke kommer
att byggas på det sätt, Kongl. Maj:t anser nödigt att en statsbana
bör vara byggd. Då har man att motse åtskilliga kostnader förutom
en sannolikt mycket hög inlösningskostuad — ty då står utan tvifvel
mot statsmagten ett mägtigare intresse än det utländska bolag, som
egde Gellivara-banan på basis af en koncession, hvilken det redan förverkat.
Hvad skall denna omväg tjena till? Det är för mig alldeles
outgrundligt, såvida man icke menar: Har man väl fått det derhän,
så kommer bolaget att bibehålla banan så länge det för bolaget är
fördelaktigt, och sedan må staten gerna taga den för fulla kostnaden.
Jag för min del skulle på det allra lifligaste beklaga, om Riksdagen
läte förmå sig att förkasta det tillfälle, som nu bjudes, att taga
ett bestämdt steg i denna fråga, ty jag är långt ifrån säker, att förhållandena
skola komma att utveckla sig så, att tillfälle en annan gång
kommer att bjudas att taga samma steg.
Om här beslutes ett uppskof — låt vara, att man kallar det blott
ett uppskof, men det är nu i alla fall ett afslag, såsom statsutskottet
har formulerat saken — så är det naturligtvis icke tvifvelaktigt, att
oerhörda påtryckningar komma att ega rum för att drifva det derhän,
att jernvägslinien upplåtes åt ett enskildt bolag.
Då jag befarar, att ett yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts proposition
utan vidare tillägg måste betraktas såsom ett annat yrkande
än om bifall till den utaf en mängd ledamöter från Första Kammaren
och en ledamot från denna kammare afgifna reservationen, och då denna
ju har blifvit bifallen i Första Kammaren, lärer det icke finnas något
hinder för att jag i likhet med reservanten, herr Daniel Persson i Tällberg,
anhåller om bifall till Första Kammarens beslut.
Vidare anförde:
Herr Centerwall: Herr talman, mine herrar! Det är ett och
annat yttrande på förmiddagen, som icke har undgått och icke kunnat
undgå att väcka min förvåning, lika litet som jag kunde undertrycka
en känsla af förvåning, då jag genomläste Kongl. Maj:ts proposition
och utskottets utlåtande i föreliggande fråga.
Utaf hvad man i allmänhet kallar bevisande skäl har jag icke der
funnit så många, som önskligt varit, men väl har jag här och der
förnummit en och annan trumpetstöt, så att säga, liknande dem, som
Onsdagen den 12 Maj e. m.
7 N:o 44.
förekomma i Wagners operor och Renande ungefär samma ändamål, Ang. anslag
nemligen att väcka tanken på något dystert, hemskt, bakomliggande, {^Taf^un
som man icke velat eller kunnat uttrycka i texten. dersoknmgför
Sådana trumpetstötar, om jag får tillåta mig ordet, förekomma anläggning af
särskilt uti generalstabschefens utlåtande. Det är nästan så, att man statsbana från
tycker sig se regementen af främmande knektar och höra trampet af G-ellivare till
hästar från andra slätter än våra egna och uppfatta kanondån både gränsen
från Vesterhafvet och Östersjön. Ja, mine herrar, det må väl hända, (Forts)
att det finnes skäl för dessa farhågor, men för min ringa del vill jag
icke inrymma dessa skäl någon betydelse, om icke den ende man, som
det tillkommer, nemligen vederbörande departementschef, stiger fram
och säger: »här finnas politiska och strategiska skäl, hvilka jag dock
icke kan angifva.» I sådant fall föreställer jag mig, att hvarenda man
i kammaren skall rätta sig efter honom.
Nåväl, om vi nu läsa igenom hvad generalstabschefen säger, är
det ändå icke så farligt. Han fordrar mycket starka garantier, och
dessa garantier hafva ytterligare på förmiddagen betonats och förstärkts
af en ärad talare på blekiugebänken. Men om vi se efter, skola vi
finna, att berörde chef dock icke fordrar, att dessa garantier, denna
fästning, som han låter hägra i briljant fyrverkeribelysning, denna
flotta och dessa »reservformationer,» om Indika han talar, och framför
allt denna stora inre bana, som skulle utgöra en förbindelse mellan
öfre Norrbotten och mellersta Sverige, hvilken sträckning densamma
nu än skulle komma att få — han fordrar, säger jag, dock icke, att
detta allt skall bringas till stånd med ens, utan först i mån af Norrbottens
utveckling, jemsides med denna, och detta är ju i sjelfva verket
något helt annat.
Den ljusa målning, som uppdragits af vårt framtidslands utveckling
— denna fjerdedel af hela Sveriges rike — har man här i dag
kallat för en blomstermålning. Men kan den verkligen med fog kallas
för en blomstermålning, då man vet, att der uppe finnas jernmalmfalt,
som ej allenast lemna dessa mycket omtalade sju millioner per
år, utan ock mägtiga lager af apatit och andra dyrbara mineral, och
då man slutligen vet, att det framför allt finnes möjligheter att göra
denna landsdel till ett immigrationsland, inom hvilket skulle kunna
qvarhållas åtminstone en del af dem bland vårt folk, som nu lemna
oss för att öfver hafvets böljor begifva sig till Amerika, Australien
eller andra land? Jag tror det icke.
Om vi taga saken rätt i betraktande, skola vi finna, att den fråga,
som det här gäller att besvara, icke kan ställas mer än på ett sätt,
nemligen så, som den ärade representanten pånorrbotteusbänken stälde den
i förmiddags. Det är ett faktum — det bör åtminstone vara ett faktum för
de flesta — att deruppe genom denna rika och stora landsdel en bana skall
byggas. Då är andra frågan: hvem skall bygga banan, staten eller den
enskilde? -Ja, kan staten bygga banan, hvem har något emot det?
Men då skall staten äfven bygga den inom en öfverskådlig framtid,
N:0 29. 8
Onsdagen den 12 Maj e. m.
norska
gränsen.
(Forts.)
Mwjr. anslag ty vi veta icke, huru länge dessa goda tider, som nu äro rådande,
landTaf^un- s^°^a ^cka, och vi veta icke, när vi måste taga det der framtids
dersökningtned
dess slumrande millioner i anspråk. IVXen kali icke staten
anläggning a/bygga banan inom en beräknelig framtid, hvarför skall man då icke
statsbana från tillåta enskilde att göra det? Nej, säger den ärade representanten på
Gelhvare till stockholmsbänken: vakten eder för kapitalismen! Vakten eder
för storkapitalet! Ja, mine herrar, storkapitalet kan vara något
ondt, men det kan vara något godt också. Storkapitalet
är något ondt, då det vill bemägtiga sig ett rikes centralbank.
Storkapitalet är något ondt, då det vill förtrycka arbetet. Storkapitalet
är något ondt, då det köper pressen. Storkapitalet är
något ondt — ja, jag vill icke gå vidare. Men storkapitalet är af
godo, när det går i spetsen för utvecklingen, när det uppträder såsom
en Trätälja, när det bryter bygd, när det skapar civilisation i sådana
trakter, der sådan icke förut funnits. Jag tror icke, att man kommer
långt med sådana der slagord, med hvilka man målar en buse på väg
gen
för att dermed skrämma icke blott barn, utan äfven fullvuxne män.
Jag vet, att bland storkapitalets representanter i Sverige finnas män
med snille och idéer, med heder och fosterlandskärlek. Jag står emellertid
icke här för att försvara storkapitalet, hvilket jag tyvärr icke
känner af erfarenhet.
Men, mine herrar, man har också sagt en annan sak. Man har
sagt, att de ej hafva någon rätt, dessa koncessionssökande, att få bygga
banan. Ja, det må vara, de hafva ingen sådan rutt. Men det finnes
något annat än rätt, det finnes äfven billighet. (Den ärade representanten
på stockholmsbänken, en af de mest kunniga politiker, som
Europa har, känner allt för väl till skilnaden mellan jus, rätt, och
equitas, billighet, och billigheten talar för att grufegarne deruppe,
hvilka sökt koncession för jernvägen, böra komma i åtnjutande af en
fördel, en liten favör så att säga, genom att få bygga en bana. Hvad
tro herrarne, att de hafva offrat på sina företag i dessa trakter? Det
gäller en småsak, heter det, några utmål. För mig ligger emellertid
ett officielt intyg från detta bolag, som bildats för att exploitera grufvor
der uppe, och af detta intyg framgår, att bolaget redan lagt ned
ett kapital af 3,598,555 kronor 90 öre, säger i rundt tal 3,600,000 kronor.
Vidare går kostnaden för dess försvarsarbeten årligen till ungefär
50,000 kronor. Bolaget har eu hel mängd utmål, nemligen 44 i
Kiirunavaara och 9 i Luossavaara. Dessa upptaga tillsammans omkring
2 qv.-km. Hetta är i alla fall höga siffror. Men dermed säger jag alls
icke, att dessa män hafva någon rätt i förevarande hänseende. Jag säger icke
ens, att de böra få bygga banan. Men jag säger, som den förste ärade
talaren sade i förmiddags, att vi böra hålla allt, hvad vi kunna, öppet
för dem och noggrant undersöka saken. Vi böra icke, genom att antaga
Kongl. Maj:t proposition om ett anslag af 40,000 kronor för
anställande af undersökningar, gifva på hand och binda våra händer.
På grund af de skäl jag anfört och på grund vidare af ett och
Onsdagen den 12 Maj e. m. 9
annat, som jag till följd af debattens långvarighet skall behålla för
mig sjelf, ber jag att få instämma i herr Husbergs yrkande.
Herr Lindhagen: Gent emot herr Husberg och de öfriga ta
lare,
som i förmiddags yttrade sig i samma rigtning som han, anser
jag böra med skärpa framhållas, att man ej får döma om Norrland på
samma sätt som'' om det öfriga riket.
Från deras sida, som uttalat sig till förmån för herr Husbergs
förslag, har nemligen anförts, att då man i mellersta och södra Sverige
får koncession på jernvägsanläggningar, hvarför skulle man då icke få
det äfven i Norrland? Då man här nere får genom enskildt initiativ
verka för uppblomstring och välmåga, hvarför skulle man icke få det
lika mycket äfven i Norrland? Och då här hänsyn tages till den enskilda
eganderätten, så att man får obehindradt bruka den för egna ändamål,
hvarför skulle man icke få det äfven i Norrland? Men detta resonnement
hvilar på en fullkomlig missuppfattning af förhållandena.
Ty i Norrland gäller det att tillgodogöra sig stora och ännu icke exploiterade
rikedomar, som hafva en oerhörd betydelse för framtiden,
När man skall tillvarataga dessa intressen, kan detta icke ske på samma
sätt som här nere. Jag förstår mycket väl norrländingarne, som önska
att så snart som möjligt få se det lif och den verksamhet, som
de ana skola komma, och jag förstår också, att de dervid särskildt
fästa sig vid bolagsformen, då denna form för ekonomisk verksamhet
bättre än någon annan är egnad att hastigt bringa en ny uppblomstring
till lif. Men jag påstår, att just bolagsformen, som har sitt stora
berättigande här nere, är den farligaste fienden för Norrlands framtid.
Om vi derför, såsom många norrländingar önska, vilja slå in på bolagsformen
endast för att snart få syn på detta stora uppsving, så tror
jag, att vi se saken icke tillräckligt långt framåt, utan endast tänka på
den närmaste framtiden. Men här hafva vi ett stort ansvar; det gäller
att planlägga för sekler för detta rikedomens land der uppe. Om vi
ej se saken så i stort, tror jag, att det icke skall dröja synnerligen
länge, innan all jord med derå växande skog, alla vattenfall och alla
malmfyndigheter i hela Norrland tillhöra några få kapitalstarka bolag.
Och i sådant fall tror jag också, att vi deruppe få någonting, som i
mycket skall påminna om det nuvarande Irland. Förr eller senare
skola då norrländingarne säkerligen komma under fund med att för dem
randas en sådan tid, om hvilken Gustaf Vasa profeterade, att »den
tid varder kommande, då I skolen vilja rifva mig upp ur grafven,
om I kunden». Och om då norrländingarne kunde det, så skulle
Gustaf Vasa hafva sagt — det inse nog herrarne — ungefär följande:
Nej pass I gode herrar och bolagsmän! Detta är kronans regale. Alla
dessa stora rikedomar, som 1 icke hafven skapat, äro svenska statens
rätta tillhörighet. Och viljen I icke åtnöjas dermed, så skall jag gerna
lösa ut alla de jemförelsevis små kostnader I haft och lägga ränta dertill.
Men viljen I fortfarande drifva rörelsen, skall jag begagna mig
N.o 44.
Ang. anslag
för verkställande
af undersökning
för
anläggning af
statsbana frän
Gellivare till
norska
gränsen.
(Forts.)
N:0 44. 10
Onsdagen den 12 Maj e. m.
Ang. anslag af eder insigt och edert initiativ och rikeligen belöna eder derför;
fand^afun meu a^a ^essa öfverskjutande millioner, som med tiden blifva milliardersökning
för ^er> skola samt och synnerligen rulla in i svenska folkets skattkamanläggning
af mare.
statsbanafrån Så skulle han hafva sagt, om vi kunde rifva honom upp ur graf^norska^
ven'' ^en det kunna vi icke. Och sjelfva hafva vi icke den blick
gräl isen e^er ra^are sagdt den tro på statens rätt i detta afseende, som han
(Ports) hade, och vi hafva ännu mindre hans magt.
Jag måste till min sorg bekänna, att jag tror, att det förr eller
senare går galet med Norrlaud. Men just derför anser jag det vara
en så mycket större pligt för oss att i hvarje fall icke låta ögonblicket
gå oss ur händerna att göra något för att i någon mån hämma
eu olycklig utveckling för denna landsdel. Och ett sådant ögonblick
föreligger nu. Det är ju alldeles gifvet af en ganska stor betydelse,
att inkörsportarne till alla dessa rikedomar ligga i svenska statens
händer, och staten bör då icke ens för en öfvergående tid tillåta några
enskilde att sätta sig i besittning af en sådan inkörsport. Ty det är
allmänt bekant, hvilken stor magt ett enskildt jernvägsbolag har, då
det besitter en så vigtig trafikled, och man kan derför också, såsom
eu föregående talare på stockholmsbänken redan påpekat, förutse, Indika
magtmedel det enskilda intresset skulle få till att ytterligare exploitera
rikedomarne deruppe, om det öfverlemnades åt enskild företagsamhet
att anlägga denna jernbana.
Men, invänder man nu, staten kan lösa in banan. Ja, men jag
vill fästa uppmärksamheten på, att det icke är så lätt att få en bana
inlöst, sedan den väl blifvit byggd af ett enskildt bolag. A"i kunna
ju för öfrigt icke veta, om det i eu framtid finnes hvad som erfordras
för en sådan inlösning, nemligen erforderliga peuningemedel och
erforderlig majoritet i Riksdagen.
Det synes mig således böra stå fast, att det icke bör ifrågakomma
annat, än att staten sjelf skall bygga denna bana från första början.
Men det brådskar icke härmed, utan man kan i lugn hinna se sig
om och planlägga företaget, ty dessa rikedomar .springa icke sin väg,
utan de blifva der de äro och hafva ändock alltid framtiden för sig.
På den ståndpunkt, jag i frågan intager, har jag då att välja mellan
utskottets och reservanternas förslag, och om båda förslagen kan ju resoneras
både för och emot. Reservanternas förslag förefaller mig dock
bättre, enär det klarare och mer öppet uttalar hvad dock hela utskottet
synes vilja, på samma gång det gifver norrländingarne och oss
andra ett löfte om att det icke skall dröja så synnerligen länge, innan
frågan å nyo tages under allvarlig ompröfning. Och då har man i alla
händelser fria händer att handla efter omständigheterna. Deremot synes
mig herr Husbergs förslag på de grunder, jag anfört, icke acceptabelt.
Nog skulle det säkerligen hastigare bereda norrländingarne
ögonfägnaden af ett rörligt lif i dessa trakter. Men jag tror icke, att
man dermed lägger den grund, på hvilken Norrlands framtid skall
byggas, icke blott den närmaste, utan äfven den långt aflägsna.
Onsdagen den 12 Maj e. m.
11 N:0 44.
norska
gränsen.
Herr Branting instämde häruti. Ang. anslag
för verkstäl
Herr
Ivronlund: Under diskussionen om denna fråga har fram-^rsöknmgför
hållits det varnande exempel, som Gellivara-jernvägen erbjuder. Jag anläggning af
skall emellertid be att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, att det statsbana från
är eu betydlig skilnad emellan Gellivara-jernvägen och den blifvande ^
Ofoten-banan. Gellivara-banan byggdes, såsom herrarne veta, af utländske
män med utländska penningar samt utan att staten förbehöll sig
rätt att inom en rimlig tid fa inlösa banan, Ofoten-banan deremot
skulle byggas af svenske män och för svenska penningar, hvarjemte
staten skulle förbehålla sig rätt att fa inlösa banan, när den så skäligt
funne.
JDet har vidare framhållits betänkligheter med afseende på den
projekterade banan ur synpunkten af samfärdseln med Norge. Jag föl
min del tror icke, att den betänkligheten förtjenar så stort afseende,
ty jag tror, att vi, trots missförstånd länderna emellan, dock alltid
kunna hoppas att i farans stund finna ett trofast brödraskap med norrmännen.
Och jag tror vidare, att hvarje samfärdsled — således äfven
denna — snarare skall bidraga till att minska än öka missförståndet
mellan länderna.
Här har af herr Hedin uttalats ett mycket omildt omdöme om
koncessionssökaudena med anledning af deras erbjudan att lemna 2
millioner kronor för försvarsändamål. Jag vill emellertid påpeka, att
detta erbjudande framkallats just deraf att från försvarsvänligt håll så
energiskt framhållits, att utan en fästning vid Boden ingen bana skulle
komma till stånd. Herrarne behagade också erinra sig, att intet klander
förspordes, då Kongl. Maj:t i propositionen om Krylbo—Örebro
jernväg talade om, att både kommuner och enskilde förbundit sig att
i viss mån kunna bidraga till jernvägsanläggningen ; för den ena linien
belöpte sig de erbjudna bidragen till 102,000 kronor, för den
andra linien mindre. Hvad är då skilnaden, mine herrar?
Mig förefaller det, som om lyckligast skulle vara, om man ville
låta detta vara detta och hålla försvarsfrågorna skilda från kommunikationsfrågorna,
eller i allmänhet från frågor, som röra arbetet för
den fredliga utvecklingen. — Det bästa och naturligaste försvar, vi
kunna önska oss deruppe i Norrland, är numera icke att lägga ödemarker
mellan oss och vår östra granne, utan det är att befolka dessa
ödemarker med en idog, sträfsam och företagsam befolkning och låta
ekonomiskt välstånd uppblomstra. Den enda förutsättningen för att
detta skall lyckas, är, att vi tillvarataga våra naturliga tillgångar.
Jukkasjärvi socken, inom hvilken Luossavaara och Kiirunavaara malmfält
äro belägna, har en areal af 150 qvadratmil och är således sannolikt
lika stort som ett tyskt konungarike, men har ett invånareantal af
endast 2,500 personer. Allting slumrar deruppe. Det är som om en
död hand hvilade öfver de slumrande rikedomarne.
Det är icke rätt, mine herrar, att låta det längre förblifva på
N:0 44. 12
Onsdagen den 12 Maj e. m.
Ang. anslag detta sätt. Den enskilda företagsamheten bör väl i Norrland hafva
låndTaf^n- s‘tt berättigande lika väl som i södra och mellersta Sverige. Det kan
der sokn ing för komma en tid, mine herrar, då de vigtigaste förvärfskällorna i södra
anläggning af och mellersta Sverige, såsom kreatursexporten och mejeri handteringen,
statsbana från icke längre kunna hållas uppe på den utländska marknaden till följd
GelnorskahU ^ konkurrensen från Amerika och Australien. Då skall man nog med
gränsen. S^je vånda blicken mot Norrland och söka med hjelp af bergs(Forts.
) handteringen fylla handelsbalansen på den utländska marknaden.
Herr Hedin talade här om att vi icke begå någon förnärmelse
emot de enskilda grufegarne, om vi neka dein kommunikationer. Jo,
mine herrar, innebörden af detta är, att vi sätta knifven på deras strupe
och säga: öfverlemna edra grufvor till staten, eller gå under. Ty få
de icke rättighet att exploitera sin egendom, så gå de under, det måste
ni medgifva, mine herrar, om ni vilja vara rättvisa.
Herr Kihlbergs yttrande har ju blifvit bemött och torde icke förtjena
någon ytterligare vederläggning. Det synes mig framgå utaf
hans yttrande, att enligt hans förmenande skulle det icke vara rätt
hederligt att göra en inmutning deruppe i Norrland, det skulle icke
vara rätt att med skydd af bestående lagar inmuta en grufva och söka
göra deuna rätt sig till godo. Ja, är detta icke rätt i Norrland, så
är det väl icke heller rätt att hafva grufrörelse i södra och mellersta
Sverige, ty icke böra väl vi norrländingar hafva några undantagslagar.
Ja, mycket skulle jag hafva att tillägga, ehuru jag visserligen delvis
blifvit förekommen af en föregående talare. Jag vill emellertid
icke längre upptaga kammarens tid, utan ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till herr Husbergs förslag.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Under diskussionen i dag har
här framstälts ett ganska skarpt klander emot statsutskottet med anledning
af den ställning, utskottet intagit till den nu förevarande frågan.
Det har nemligen sagts, att utskottet icke skulle vilja skipa
rättvisa gent emot Norrlands befolkning lika väl som gent emot landets
öfriga invånare. Jag tror dock att detta klander är ganska obefogad^
fy jag ar öfvertygad om, att statsutskottet, lika väl som största delen
af kammarens ledamöter, i detta fall vill gå norrländingarnes önskningar
till mötes så mycket som möjligt. Ty alla äro vi väl lifvade
af den önskan, att Norrlands befolkning lika väl som landets öfriga
befolkning skall komma i åtnjutande af alla de fördelar, som kunna
vara lämpliga för ett folk att ega.
Men i detta liksom i så många andra fall få de enskildes önskningar
böja sig för det allmänna bästa. De af herrarne, som voro ledamöter
af kammaren, när staten nödgades inköpa Gellivara-banan, minnas nog
den oro, som då förspordes både inom och utom Riksdagen, innan den
saken blef ordentligt utagerad. Jag kan nu icke tänka mig annat än
att Andra Kammaren, fortfarande liksom då, vill häfda den ståndpunkt,
att staten icke på något sätt bör komma i kollision med svenske eller
Onsdagen den 12 Maj e. m.
13 N:0 44.
möjligen utländske medborgares enskilda intressen. Det är nog sant, Ang. anslag
att statsutskottet temligen positivt yrkat på, att denna bana, om den för verkstälskall
byggas, bör byggas af staten. Detta är äfven min personliga
åsigt. Men äfven om jag nu anser, att staten bör bygga denna jern- anläggning af
väg, förmenar jag dock, att staten icke för närvarande bör kasta sig statsbana från
in i nya byggnadsföretag, då man så nyligen som vid innevarande års ^rllivare, till
riksdag fattat beslut om nya jernvägsanläggningar för en kostnad af n™ska
14 millioner kronor. Den nu ifrågavarande jernvägen skulle komma
att kosta omkring 15 millioner. Jag kan icke finna annat, än att det
är bra mycket att på en gång kasta in så stora belopp i nybyggnadsföretag.
Enligt min åsigt böra vi uppskjuta denna fråga, till dess
att det byggnadsföretag blifvit fullbordadt, som vi redan hafva beslutat
i öfverstå Norrland, nemligen jernvägen till Kalix. När jernvägen
är färdig till Kalix, då beror det på Riksdagen att afgöra, om den
jernvägen skall fortsättas längre för tillfället, eller om Riksdagen i
stället vill bevilja medel till den nu ifrågavarande jernvägen till riksgränsen
mot Norge. Men jag kan icke tänka mig, att det kan vara
lämpligt att nu på en gång i öfverstå Norrland sammanföra så mycket
folk, som skulle erfordras för båda dessa jernvägars fullbordande.
Det har sagts, att genom denna banas anläggning en så stor industri
skulle skapas i öfverstå Norrland. Ja, det är ju alldeles tydligt,
att i fall jernvägen blir byggd och malmbrytningen kan ske i den
kolossala utsträckning, som den kan få, så uppstår härigenom en ganska
stor rörelse. Men malmbrytning är väl också den enda väsentliga
industri, som kan komma till stånd der uppe.
Jag har härmed endast velat uttala som min mening, att staten
sjelf bör bygga denna jernväg, men att staten bör uppskjuta dermed,
till dess att andra förut beslutade jernvägsanläggningar till större eller
mindre del äro fullbordade. Emellertid vill jag icke, att man skall
uppskjuta härmed längre än hvad som oundgängligen är nödvändigt.
Ty det är gifvet, att uti dessa malmberg så stora kapital hvila, att
det icke är rätt att låta dem ligga obegagnade längre än som är alldeles
nödvändigt. Jag tror dock icke, att dessa rikedomar komma att
ligga obegagnade länge. Det är min fullkomliga öfvertygelse, att så
icke kommer att ske. Men under sådana förhållanden vet jag icke
heller, hvarför vi nu skola gå ifrån den ståndpunkt, som Riksdagen
intog år 1893, då Riksdagen skref till regeringen, att Riksdagen ville
vara med om att besluta, huruvida enskilda personer skulle få bygga
denna jernväg eller icke. Jag kan icke heller se, att det är så brådskande
med dessa undersökningar. De väsentligaste undersökningarna
äro ju redan verkstälda, och hvad som ytterligare behöfver göras i
den vägen är naturligtvis endast en renstakning af linien. Enligt
min tanke behöfva vi ej hasta med att besluta om utanordning af de
utaf Kongl. Maj:t begärda 40,000 kr. Hufvudsaken är, att Riksdagen
uttalar sig för att staten bör bygga banan.
N:0 44. 14
Onsdagen den 12 Maj e. m.
Ang. anslag
för verkställande
af undersökning
för
anläggning af
statsbanafrån
Gellivare till
norska
gränsen.
(Forts.)
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.
Häruti instämde Herrar John Olsson, Larsson i Mörtlösa,
Johansson i Valared, Eriksson i Bäck, Anderson i Hasselbol Hedin i
Torp och Esbjörn Persson.
Grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Här hafva åtskilliga
talare yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition, andra åter till
den af herr C. Lundeberg m. fl. afgifna reservationen. Jag tror det
vore önskvärdt, om de, som stå på den sidan, kunde förena sig om
ett gemensamt yrkande, och detta yrkande anser jag för min del bör
afse bifall till reservanternas förslag; detta på den grund, att nämnda
förslag redan antagits af Första Kammaren.
Jag vet, att åtskilliga hysa motvilja mot detta förslag i anledning
af de vilkor, som i motiveringen förekomma, men jag ber att fa fasta
dessa herrars uppmärksamhet derpå, att dessa vilkor redan finnas antydda
i Kongl. Maj:ts proposition, om ock icke i så skarpa ordalag.
I realiteten är det derför enligt min tanke icke någon skilnad mellan
Kongl. Maj:ts proposition och herr Lundebergs m. fl. reservation. Jag
ber att få yrka bifall till den senare.
Men då jag gör detta, kan jag icke underlåta att i förbigåendeinlägga
en mild protest mot de enligt min tanke högst betydliga öfverdrifter,
hvartill man i denna diskussion gjort sig skyldig, och Indika,
om de finge stå oemotsagda, kanske kunde blifva frön till mindre fördelaktiga
frukter. Jag tycker verkligen, att det går något för långt,
när man här talar om, icke endast att vi böra akta oss för att låta
utländingar komma i besittning af fastighet och blifva aktieegare här
i landet, utan rent af betraktar det såsom ett samhällsondt, om utländingar
skulle befinnas villiga att för främjandet af fosterländska företag
låna oss penningar mot billig säkerhet och låg ränta. Jag tycker
verkligen, att de, som ega någon erfarenhet, icke borde föra ett sådant
tal. Jag undrar, hvar vi i Sverige nu skulle stå, om vi alltid resonerat
så.
Likaledes vill jag inlägga en protest mot detta tal om storkapitalet
och bolagsformen, såsom något för vårt framåtskridande farligt.
Jag upprepar: hvar skulle vi nu stått, om man för 30 år sedan hyst
sådana åsigter och sökt lägga hinder i vägen för bolagsväsendets utveckling.
Det är nog mycket vackert att tala om sådana saker, som
att en hel landsdels kultur skulle skapas och främjas endast och allenast
i och genom fosterländskt intresse; men i verkligheten sker något
dylikt icke, det låter sig ej göras, om ej det enskilda intresset sammanfaller
med fosterlandets. Må man derför gerna göra hvad man
kan för att aflägsna de afarter, de dåliga former, under hvilka det
moderna kapitalistintresset framträder, men må man akta sig för så
-
Onsdagen den 12 Maj e. m. 15
dana öfverdrifter som att utdöma det. Det är dock den mägtigaste
häfstången för vårt framåtskridande.
Jag tror icke, att de talare, som så skarpt betonat, att här skulle
gälla eu kränkning af enskild mans rätt, gjort denna sak så synnerligen
stort gagn. Om det icke vore fråga om annat än om mutsedelsinnehafvarnes
önskningar, då skulle denna fråga åtminstone icke
intressera mig, äfven om herrar mutsedelsinnehafvare på försvarsarbetet
nedlagt milliontals kronor. Det är ej från den synpunkten man får
se saken.
En ärad talare på stockholmsbänken yttrade i förmiddags, då han
gjorde en resumé af de skäl, som anförts för bifall till Kong], Maj:ts
proposition: det är ju blott eu blomstermålning. Men så vidt jag
hörde rätt, kunde han sedermera ej på något sätt uppvisa att så skulle
vara förhållandet. Mig åtminstone synas de färger man användt i
denna målning ingalunda vara för starka. Sällan, om ens någonsin,
har jag stått inför en redan i sina konturer så tilltalande bild.
En ärad talare på upsalalänsbänken menade, att här endast vore
fråga om, huru staten skulle få så och så stora inkomster, eller huru
enskilde skulle få så och sä stora inkomster. iKej, här är fråga om
något helt annat, om något som står öfver både individen och staten.
Det är fråga om fosterlandet. Jag tvekar derför icke att säga, att
det som i denna fråga är det vigtigaste, det är att banan kommer
till stånd och kommer till stånd inom en framtid, som icke är allt
för aflägsen. Jag säger med flit »icke är allt för aflägsen.» Jag vill
dermed taga afstånd från dem, som anse det vigtigaste i denna fråga
vara att skaffa dem, som der uppe innehafva mutsedlar, valuta för
dessa. Om så vore, då borde man ju fordra, att dessa herrar, om de
ansåge det för sig nödigt, redan i juni månad finge börja att anlägga
banan, men så är det enligt min tanke icke. Det är en likgiltig sak.
Dessa rikedomar, som finnas deruppe, är det nog andra som vilja taga
hand om. Det är en annan synpunkt, som det nu gäller: det är fosterlandets
intressen, kulturen för eu vigtig del af vårt land. Norrlands
kultur är eu så stor fråga, att vi verkligen hafva en pligt att göra
hvad vi kunna, för att den snarligen må främjas. Vi hafva icke rättighet
att resonera som så: den frågan må gerna tills vidare anstå.
Nu skall jag icke disputera med de ärade herrar, som här försöka
att få ett beslut af sådan räckvidd, att denna banas byggande kunde
öfverlemnas åt enskildt bolag. Jag skall icke inlåta mig på den frågan,
ehuru jag tror, att man mycket öfverdrifver faran deraf. Men
jag vet, att stämningen såväl i denna kammare som i Riksdagen är
sådan, att det icke är lönt att tänka sig möjligheten af, att koncession
skulle beviljas enskildt bolag. Jag förstår derför mycket väl, hvarför
den förste ärade talaren på förmiddagen, om jag så får uttrycka mig,
något vacklade på målet, då han yrkade bifall till sitt förslag. Ty
lian insåg mycket väl — det märktes af hans yttrande — att genom
att ur klämmen borttaga den mellanmening, i hvilken 1893 års skrif
-
N:o 44.
Ang. anslag
för verkställande
af undersökning
för
anläggning af
statsbana från
Oellivare till
norska
gränsen.
(Forts.)
N:o 44. 16
Onsdagen den 12 Alaj e. m.
norska
gränsen.
{Forts.)
Ang. anslag velse är omnämnd, så stryker man sannerligen icke den skrifvelsen.
för verkstad Nej, den står nog qvar ändå. Jag tror icke, att någon regering, om
der% Wf•" sac*ant beslut som herr Husberg förordade komme till stånd, skulle
anläggning afanse s''g kunna meddela ett enskildt bolag koncession. Jag skall derstatsbanafrån
för, herr talman, icke inlåta mig i diskussion derom, huruvida, om
Gellivare till frågan läge något annorlunda, man icke möjligen mot vissa garantier
skulle kunna låta det enskilda initiativet få rätt att göra hvad som
vore gagneligt för fosterlandet, ty jag vet, att det för närvarande är
fullkomligt lönlöst att yrka på något dylikt. Men då jag å ena sidan
erkänner detta, och å den andra likväl vill medverka till ett sådant
beslut, att företaget i möjligaste mån främjas, då kan jag på inga vilkor
biträda statsutskottets hemställan.
Det var med mycket intresse jag åhörde den kommentar öfver
denna hemställan, som här lemnades af den ärade representanten för
Bräkne härad. Jag hemställer till honom, om jag misstyder hans
yttrande, då jag säger, att sammanställer man hans yttrande med
statsutskottets, framgår deraf följande sats: om vi hafva att välja
mellan att bygga eu statsbana och gifva koncession åt enskildt bolag,
välja vi obetingadt en statsbana, men vi böra noga taga oss
till vara för att på något sätt gifva på hand, att vi skulle vilja bygga
en statsbana. Men ett dylikt svar på regeringens framställning synes
mig ej kunna försvaras, och i sjelfva verket ej heller kunna förklaras
annat än ur ett fullständigt underskattande af frågans allmänna betydelse.
Har man denna klar för sig, då måste man utgå derifrån, att
här verkligen ej gifves mer än ett alternativ: antingen statsbana eller
koncession; och då kan man ej heller lemna ett sådant svar som statsutskottets.
Ty det är då af största vigt att fatta ett sådant beslut,
att de personer, hvilkas enskilda initiativ skall sätta detta stora arbete
i gång, vare sig banan skall byggas af dem eller staten, få veta hvad
de hafva att hålla sig till. I det hänseendet vågar jag påstå, att statsutskottets
förslag är mycket vilseledande. Ty det förslaget innebär
nog i sjelfva verket, att utskottets majoritet icke heller vill vara med
om en statsbana. Och att antyda detta, det är detsamma som att
direkt uppmana vederbörande att fortfarande söka sträfva efter att
utverka koncession. Jag anser derför vara af största vigt att bifalla
det af reservanterna framstälda förslaget just med hänsyn dertill,
att dessa enskilda personer, som ha intressen deruppe, skola bestämdt
få veta, att, såsom saken nu ligger, det icke lönar mödan att tala om
koncession åt enskildt bolag, utan att det enda, som för närvarande
kan diskuteras, är frågan om en statsbana, och att Riksdagen på fullt
allvar vill taga den frågan om hand. Och med uttalande häraf hafva
vi icke sagt, att vi ämna bifalla hvilken proposition som helst från
Kongl. Maj:t angående en statsbana, utan endast att vi vilja att saken
skall undersökas. Man har sagt, att undersökning redan skett, men
jernvägsstyrelsen har ju ej godkänt de undersökningar som gjorts.
Det vore väl ock märkvärdigt, om Riksdag och regering skulle
Onsdagen den 12 Maj e. m.
17 N o 44.
besluta en statsbana endast på grund af enskildes undersökningar. Nej, Ang. anslag
intet beslut om eu statsbana kan fattas utan föregången undersökning
af statsmyndigheterna; och det finnes intet som helst skäl att UPP'' dersökning för
skjuta den undersökningen, om man verkligen har allvar med talet om anläggning af
en statsbana. stdtsbanafrån
På grund häraf är det som jag yrkar bifall till reservanternas ^
förslag. gränsen.
(Forts.)
Herr Almqvist förklarade sig instämma i detta yttrande.
Herr vice talmannen Dauielson: Då så mycket redan yttrats
i denna sak, har jag knappast något vidare att anföra; men då jag
reserverat mig emot det slut, hvartill utskottet kommit, utan att hafva
angifvit skälet, vill jag säga, att orsaken varit, att jag ej kunnat gilla
den motivering som utskottet anfört.
Utskottet säger, att, innan några åtgärder för banans byggande
vidtagas, öfverenskommelse bör vara träffad med egarne af grufvorna
deruppe, som lemnar staten säkerhet för malmtransport å den ifrågasatta
jern vägen och på samma gång trygghet för att trafikinkomsterna
å Luleå—Gellivara-bauan icke minskas genom denna banas fortsättande
till vesterhafvet. Detta är en så ny åsigt, att, om vi skola hålla på
den, det säkerligen kommer att blifva få orter, som skola få banor
byggda på statens bekostnad. Ty om man uppställer sådana fordringar
för en ort, bör man väl också göra det på andra håll. Men att göra
det endast för detta fall, har jag ej kunnat vara med om.
För min del anser jag, att denna fråga för närvarande icke är
i det läge, att jag kan vara med om att tillstyrka att bygga denna
jernväg på statens bekostnad. Jag tror att ett sådant beslut skulle
vara förhastadt, om vi tänka på, att det gäller att genom ödemarker
bygga en stambana, hvilkens inkomster uteslutande skulle vara beroende
af om ett enskildt bolag kan och vill gifva den trafik man afser.
Det är väl icke tänkart, att vi på det sättet skulle vilja äfventyra
så många millioner, och jag tror icke att det är möjligt, att denna
kammare kan komma att uttala sig för något sådant.
Fäster jag mig sedan något vid hvad här i dag blifvit uttaladt
i denna fråga, förefaller det mig mycket besynnerligt, att man velat
framhålla som så förderfligt, att dessa bolag deruppe söka bringa det
öfre Norrland i kultur. Man har sagt, att mutsedlar der erhållits för
eu ringa penning. Men tänker man efter, huru det tillgått öfverallt
i hela landet, så har det skett på samma sätt. Man har fått all jord
på samma vis. Från att hafva varit i ödesmål, har jorden blifvit
afvittrad; och så hafva vi blifvit kronoåbo!- på den och slutligen fått
lösa den med skatteskillingar, som icke varit synnerligen höga. På
samma sätt är det också här uppe i Norrland. Men är det så, att
dessa inmutare fått sin rätt på laglig grund, då böra de äfven lagligen
behandlas, och då bör man icke förbjuda dem att göra allt, som
Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 41. 2
N:0 44 18
Onsdagen den 12 Maj e. m.
norska
gränsen.
(Forts.)
Ang. anslag är lagligt för att tillgodogöra sig denna rätt, som de på lagligt sätt
för verkstol- erhållit.
dersöl-.mng för Här har framhållits, att det skulle vara orimligt att låta desse
anläggning af enskilde bygga denna jernväg. Men om vi tänka oss 50 år tillbaka
statsbana från i tiden, och dessa grufvor då varit kända, och deras egare begärt att
^ an^§§a en landsväg, då hade man nog icke tänkt på att neka dem
det. Men eu jernväg är nu detsamma som en landsväg var då. Ty
nu kunna icke stora företag komma till stånd, om de icke fa tidsenliga
kommunikationer. Så är det på alla håll i vårt land, der grufvor
och stora bolag finnas. De äro grundade på möjligheten att få
anlägga jernvägar. Vår tid fordrar detta; och då förstår jag ej, hvarför
man skall neka att gifva åt denna landsdel samma rätt, som det
öfriga landet eger.
Jag kan ej heller begripa den fara, som här framhållits skola
ligga i att gifva enskilda personer koncession att bygga denna bana,
nemligen att den skulle byggas för utländskt kapital. Jag tror, att
denna fruktan för utländskt kapital är öfverdrifven. Det är ju dock icke
fråga om så många millioner; och för öfrigt hafva vi ju bra många
millioner utländskt kapital i landet ändå, om vi tänka på allt, hvad
vi upplånat för jernvägsbyggande. Men om staten lånar dessa millioner
eller om enskilde låna dem, det måtte väl icke vara så stor
skilnad. Jag kan derför icke finna, att man behöfver vara så rädd
för utländskt kapital i detta hänseende.
Vidare har man talat om den fara, som skulle ligga deri, att det
skulle blifva svårt för staten att återförvärfva denna bana, om den
byggdes af enskilde; och man har gifvit ett varnande exempel från
Gellivara-banan. Ja, jag minnes mycket väl denna sak, då jag var
med om de försök, som gjordes för detta ändamål. Men jag får dock
säga herrarne, att, om icke ett enskildt bolag fått anlägga denna bana,
vi kanske ännu icke haft densamma; det är min öfvertygelse. Det
var nu visserligen litet krångligt med denna bana, men så var också
dess koncession en helt annan än den, som nu är ifrågasatt. Ty en
koncession med sådana vilkor som dem, hvilka ifrågasättas för denna
bana, tror jag det är svårt att neka. Jag tycker, att det är mycket
besynnerligt att vägra enskilda personer att utveckla verksamhet och
bringa eu ort i kultur, och jag kan icke förstå, att man på det sättet
gagnar den ekonomiska utvecklingen. Jag har alltid tillhört dem,
som vilja utveckla våra ekonomiska hjelpkällor och som anse, att ett
hufvudvilkor härför är att få kapital och verksamhet inom eget område,
och derför kan jag icke vara med om att utestänga dessa grufvor
från denna möjlighet. Jag tycker icke, att det är någon dag för
bittida, att de komma till den utveckling, som de kunna få. Alltsedan
jag var yngling bär jag läst och hört talas om Gellivara-bergen och
malmrikedomen deruppe, men jag har ännu icke sett någon större
utveckling. Jag tror derför, att det icke är för tidigt att vidtaga åtgärder
i den rigtningen. Vi veta, att stora företag utförts af enskilde
Onsdagen den 12 Maj e. in.
19 N o 44.
i andra delar af landet, och så tycker jag att det äfven bör få ske"J«#- anslag
här. Finner man, att sådana statsintressen föreligga i afseende på denna
bana, att vilkor böra föreskrifvas, då bör man förbehålla sig sådana, dersö^nmgför
att staten kan få denna bana, om den så vill. anläggning af
Här har vidare anförts, att ur strategisk synpunkt t. f. chefen statsbanafrån
för generalstaben uttalat sig i den rigtningen, att man i detta fall borde Gellivare till
gå mycket varsamt till väga. Jag vill icke säga något deremot, men gränsen
jag vill fästa uppmärksamheten på det, som förekommer på sidan 27 (Forts)
i den kongl. propositionen, der samme chef säger, att faran i strategiskt
hänseende icke syntes honom vara af alltför stor betydelse,
emedan en jernväg sådan som den ifrågavarande med lätthet kunde
i händelse af behof göras oanvändbar för längre tid, om härför erforderliga
åtgärder vidtoges redan vid dess byggande. Häraf ser man,
att samme man, hvilkens uppfattning man åberopar i det ena fallet,
har en annan uppfattning i det andra, och derför tror jag icke, att
man bör alltför mycket tänka på den sidan af saken. Jag anser icke
heller att man bör skrämma med ryssen på det sätt, som man här
försökt göra. Jag tror icke, att vi hafva någon anledning dertill.
Yår östra granne har visserligen tagit Finland ifrån oss; men om man
läser historien, skall man finna, att det var helt naturligt. Ty i samma
stund, som Petersburg anlades vid Finska viken, var det gifvet att
Finland skulle gå ifrån oss. Sedan detta skedde, kan man dock icke
påvisa, att vår östra granne betett sig emot oss annat än godt och
väl. Skola vi på det sättet skrämma upp oss, då fruktar jag, att vi
stanna helt och hållet i vår ekonomiska utveckling, och derför anser
jag, att man icke bör komma fram med sådana saker.
Jag har sagt och jag vidhåller af varmaste öfvertygelse att, för
att vårt land skall utvecklas i ekonomiskt hänseende så långt som
möjligt, vi icke böra uppskjuta denna frågas lösning längre än behöfligt
är. Men på samma gång anser jag, att staten icke nu bör
kasta sig på denna affär, utan låta den enskilda verksamheten taga
den om hand. Vi hafva icke sett, att staten ingripit på andra områden
— ja, vapenfabrikationen skulle kanske vara det enda området,
— men icke i några andra. Jag tror derför, att man icke bör förhindra
eu utveckling deruppe i Norrland, som är af behofvet påkallad,
ehuru man på samma gång bör behandla denna fråga så varsamt
som möjligt.
Derjemte har jag inom utskottet varit af den åsigten, att tilllägget
i klämmen rörande 1893 års skrifvelse till Kongl. Maj:t icke
bort der förekomma af det skäl, att hvarken i Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen eller i något väckt förslag något förefunnits, som
kunnat gifva utskottet anledning härtill. Jag är rädd, att, om ett
utskott tager sig rättighet att i klämmen införa annat än det som
föreligger i ett bestämdt yrkande, detta kan leda in Riksdagen på
andra vägar än tillbörligt är. Jag har derför, som sagdt, yrkat, att
denna mellanmening i klämmen icke borde finnas. Hvad der står,
N:0 44. 20
Onsdagen den 12 Maj e. in.
Gellivare till
norska
gränsen.
(Forts.)
Ang. anslag gäller i alla fall. Det föreligger icke något förslag om ändring i hvad
för verkstad j denna skrifvelse af 1893 säges, utan den har fortfarande samma
dersöknmgfor kraft, äfven om den icke intages här i klämmen. Om utskottet inanläggning
a/fört detta i sin motivering, både det varit en annan sak; men nu har
statsbanafrån utskottet insatt det i klämmen, och det anser jag vara att gå för
långt. Jag tror att det med skäl kan sägas, att man icke bör leda
in utskottet på en sådan väg, att, om en framställning kommer, utskottet
svarar på ett annat sätt än framställningen gifver anledning till.
Det är af dessa skäl som jag för min del, som sagdt, icke kan
vara med om att besluta byggandet af en statsbana, eller gifva på
handen någonting i detta fall, utan är jag belåten med -utskottets afstyrkande
hemställan. Jag skall icke heller fasta mig mycket vid motiveringen,
med undantag af de ord jag nu påpekat, och således icke
i afseende å densamma göra något särskildt yrkande. Deremot måste
jag vidhålla det yrkande jag gjort i afseende å klämmen, att mellanmeningen
deri måtte utgå, hvadan den sålunda endast komme att
innehålla: »Att Riksdagen icke måtte bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
proposition.»
Jag tror, att vi komma sanningen närmast på så sätt, och då
tror jag icke vi gifvit på hand något hvarken åt ena eller andra
hållet. Frågan är då lika öppen, och vi få pröfva hvad som kan
förekomma. Det är med dessa uttalanden som jag ber att få ansluta
mig till herr Husbergs yrkande i denna del.
Herr Sjö: Herr talman, mine herrar! Med anledning af den siste
ärade talarens yttrande får jag nämna, att så väl på afdeluingen som
inom utskottet var det fråga om, att 1893 års skrifvelse skulle åberopas
i motiveringen och icke i klämmen. Men då upplystes af en
ledamot i utskottet, att, derest man icke insatte den i klämmen, komme
Kongl. Maj:t helt säkert att meddela koncession för jernvägens
byggande, och att det derför icke hjelpte med mindre än den intoges
der. Detta var således skälet; man trodde sig derigenom kunna gifva
ett stöd för den uppfattning och det uttalande, som Riksdagen gjorde
år 1893, att Riksdagen icke ville, att Kongl. Maj:t skulle bevilja koncession
åt andra jernvägar än sådana af rent lokal beskaffenhet, och
med detta ville utskottet säga, att den ifrågavarande jernvägen icke
kunde betraktas såsom en lokal jernväg.
ledare yttrade herr grefve Hamilton, att statsutskottets utlåtande
var vilseledande, men i hvilket hänseende det var vilseledande, derom
kunde jag icke af hans ord hemta någon ledning, så dervid tror jag
icke man bör fasta sig så mycket.
Vidare anmärkte herr vice talmannen, att han ville ha ut ur motiveringen
det uttalandet, att »med egarne till Luossavaara och Kiirunavaara
grufvor bör vara träffad öfverenskommelse, som lemnar
staten verksam säkerhet för malmtransport å den ifrågasatta jernvägen
och på samma gång trygghet för att trafikinkomsterna å Luleå
-
Onsdagen den 12 Maj e. m.
21 N:o 44.
Gellivara-banan icke minskas genom denna banas fortsättande till vester- Ang. anslag
hafvet». Hvad detta beträffar, så är det en alldeles säregen beskaffenhet
med denna jernväg mot hvad förhållandet är med andra jern vä- fcrJknint^för
gar, som erhålla koncession inom vårt land. De andra jernvägarne anläggning af
hafva ju helt andra, med större säkerhet inkommande frakter, såsom statsbana från
landtmannavaror, skogsprodukter m. m., men så skulle icke bli för- @e^jva^a^
hållandet med den här ifrågavarande banan. Här skulle det nästan gränsm.
uteslutande bli den malm, som komme att upptagas ur grufvorna der- (portg.)
uppe, som skulle fraktas, och det kan möjligen inträffa sådana förhållanden
vid malmbrytning genom strejk eller att bolaget kommer på
obestånd, att det kan vara bra, att i utskottets motivering är omnämndt
hvad som bör göras för erhållande af säkerhet för frakter, i
fall banan en gång kommer till stånd. Vidare yttrades det, att, när
enskilde ej få bygga, bör staten göra det, men derom kunna meningarna
vara delade. Jag för min del har ansett och anser äfven fortfarande,
att man bör noga se till, att man pröfvar dylika frågor, så
att man icke förhastar sig i ena eller andra hänseendet.
Och man kan bli så mycket mer tveksam om hvad man skall
göra, när det bolag, som här söker koncession, lofvar icke mindre än
2 millioner till en fästning, lofvar ersättning för förlorad frakt å Luleå-Gellivarajernvägen
samt dessutom lofvar, att aktierna, i fall bolaget
kommer att bygga jernvägen, skola nedsättas i statskontoret m. m.
Detta är storartade löften, men det finnes ingen garanti för deras
uppfyllande, och man kan derför befara, att det ligger något bakom.
Vidare är med denna jernvägsfråga förbunden frågan om en fästning,
som enligt mitt förmenande skulle kosta icke så obetydligt: efter
hvad regeringen föreslagit omkring 9 millioner och till den bemanning,
som skulle förläggas der, 600,000 kronor årligen — det är
siffror af sådan storlek, att man bör besinna sig mer än en gång, innan
man ger sig in på något sådant.
Det var det talande skälet för mig, hvarför jag biträdt det föreliggande
utskottsförslaget, till hvilket jag, herr talman, yrkar bifall.
Herr Fredholm: Herr talman! Då jag nu skall afge min röst
uti en så vigtig och svårlöst fråga, är jag mycket tveksam huru jag
bör rösta. Jag har derför med största uppmärksamhet följt med diskussionen.
Utaf densamma synes mig hafva framgått, att alla talare
förklarat, att denna fråga är för''vårt land af allra största vigt, men
med afseende på sättet att lösa den har det varit olika meningar.
Detta vittnar i mina ögon om att frågan ännu icke är mogen för afgörande,
och då jag funnit detta, anser jag det ifrån min ståndpunkt
vara klart, att jag kan vara med om hvilket förslag som helst, som
icke skrider till ett afgörande af frågan. Ut af alla de framstälda förslagen
finnes icke mer än ett, som går i den rigtningen, och det är
det, som blifvit framstäldt af herr Husberg. Just derför att hans förslag
skulle vara i detta ögonblick afgörande för denna fråga, om hvil
-
N:0 44. 22
Onsdagen den 12 Maj e. m.
Gellivare till
norska
gränsen.
(Forts.)
Ang. anslag ken meningarna äro så olika och delade, kan jag icke skänka mitt
IndTaf^m at ^ians förslag> utan skall jag i stället kunna ansluta mig till
återsökning för hvilket annat förslag, som medger Riksdagen tid och tillfälle att näranläggning
af mare betänka fragan.
statsbana från
Herr Collander: Herr talman! Den näst siste talaren på stockholmsbänken
gjorde en vädjan till de personer, som under den föregående
diskussionen yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag, att de skulle
afstå från detta yrkande och förena sig i yrkandet på bifall till reservationen.
Det är icke någon skilnad i de båda yrkandena. Reservanterna
yrka helt enkelt bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men den, som
här talat för Kongl. Maj:ts förslag, har icke i allo tyckt om den motivering,
som förekommer i reservationen. Det är skilnadeu. Jag kan
då icke se, att det är något behof af att afstå från yrkandet på bifall
till Kongl. Maj:ts förslag för att biträda reservationen. Ty det är
precis samma yrkande i båda fallen, yrkande på bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.
Den talare på stockholmsbänken, som jag nyss citerade, har talat
om, att det här är en stor fosterländsk fråga att främja, den nemligen,
huru man skall kunna befordra den ekonomiska utvecklingen i
Norrland. Ja, detta är en stor ekonomisk fråga. Och derför är jag
med om, att staten skall bygga. Men det är en annan stor fosterländsk
synpunkt också, som icke får förbises, och det är den, att, om ett
enskildt bolag far bygga jernvägen och får den i sin hand, staten kan
riskera farliga politiska följder. Detta kan jag ej vara med om. Den
sistnämnda synpunkten måste sättas högre än Indika vilkor som helst
för öfrigt för jeinvägens byggande af vare sig enskilde eller staten.
Och det är just derför af vigt, att staten bygger den, att staten skall
kunna skydda sig mot den nu augifna faran.
Herr talman! Då jag icke kan se, att det finnes någon skilnad
mellan de båda yrkandena, om bifall till Kongl. Maj:ts förslag utan
vidare och om bifall till reservationen, kan jag ej inse behofvet af att
här taga mitt yrkande tillbaka och bifalla reservationen.
Herr friherre Bonde: Herr grefve och talman, mine herrar!
Då herr Collander nyss återtagit det yrkande han gjort om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, och då Kongl. Maj:ts proposition och reservanternas
förslag verkligen nära"“öfverensstämma, så, ehuru jag haft
samma skäl, som nyss anförts, att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
ber jag att få ändra detta yrkande till yrkande om bifall till
reservanternas förslag.
Herr Persson i Stallerhult: Jag har fogat eu reservation till
det förevarande betänkandet, utan att angifva något som helst skål,
hvarför jag reserverat mig. Då så är, skall jag be att med endast
några få ord få angifva den ståndpunkt, på hvilken jag står.
Onsdagen den 12 Maj e. in.
23 N:0 44.
Jag har inom utskottet röstat för utskottets förslag, och det kom- Ang. anslag
mer jag att göra äfven här i kammaren, ty jag har den åsigten, att sta- /o>'' rcWrsfaV
ten bör bygga denna bana, då den en gång skall byggas, och dess äersökningUför
byggande ej upplåtas åt enskilde. Det skulle taga sig underligt ut, anläggning af
om staten skulle ha så godt som hälften af bansträckningen, och eu-statsbana från
skilde skulle bygga den andra hälften. Det skulle gifvet bli endast Gdlivare till
ett öfvergångsstadium, att den nya bandelen skulle vara i enskildes gränsen
händer. Staten skulle helt visst snart nog komma att köpa den ban- (Forts.)
del, enskilde nu skulle bygga. Och det kan jag för min del ej vara
med om. Men hvarför jag för närvarande ej tillstyrker beviljande af
anslag till undersökning, är, att Ridsdagen i år redan beviljat så stora
anslag till byggande af statsbanor och möjligen i en snar framtid kommer
att besluta ytterligare byggandet af den bana, som vid gemensamma
omröstningen föll på den förseglade sedeln. Derför anser jag,
att med utredningen angående den nu ifrågasatta banan må anstå, så
att vi icke redan i år måste anslå medel äfven till den. Detta har för
mig varit ett tillfyllestgörande skäl att vara med om utskottets förslag.
Det kan tyckas, att jag ej behöft anteckna mig som reservant,
då min ståndpunkt sålunda väsentligen sammanfaller med utskottets.
Men jag kan ej gilla utskottets motivering på 16:de sidan, der utredning
förordas, innan några undersökningsmedel anslås. Jag kan ej
förstå, hvarför man skall skrifva till Kongl. Maj:t i motiveringen, att
i alla fall utredning af frågan bör ske, men icke ställa till Kongl.
Maj:ts förfogande medel att verkställa utredningen med. Vidare vill
utskottet lägga på de enskilda bolag, som ega malmbergen, att de
skola icke allenast förbinda sig att i viss omfattning befrakta den bana,
som nu skulle byggas, utan ännu mera, att de skola lemna garanti,
att fraktinkomsterna icke minskas för den bana staten redan har deruppe.
För min del finner jag detta vara en alldeles orimlig begäran.
Ty man kan väl ej fortsätta en bana, utan att trafik tages från den
bana, som redan finnes. I år har ju beslut fattats om en bana från
Krylbo til! Örebro, och det framgick under diskussionen derom i kammaren,
att afsigten var att minska trafiken på en bana, som redan finnes,
och draga den öfver på den nya banan till en god del. Men det
kom alldeles icke i fråga att af de personer, som ville ha Krylbo—
Örebro-banan till stånd för sina intressen, fordra några garantier för
ersättning i händelse af minskning i inkomster af redan befintlig bana.
Derför tycker jag, att det är så mycket orimligare att begära af ett
enskildt bolag, att det skall garantera, att minskning icke får ega
rum i trafikinkomsterna af en redan trafikerad bana.
Det är det egentliga skälet, hvarför jag skrifvit mig som reservant,
att jag icke kunnat instämma i fordran på, att vid blifvande utredning
så stora garantier skola kräfvas af de enskilda bolag, som här
äro i fråga.
I öfrigt får jag säga, att, som jag redan anfört, jag äfven i kammaren
kommer att rösta för utskottets förslag, men att jag hellre ro
-
N:0 44. 24
Onsdagen den 12 Maj e. m.
Ang. anslag star för reservationen, än jag lägger min röst till förmån för det förför^verkstol-
s]agt sotn yjfvit framstäldt af herr Husberg. Bifall dertill skulle draga
dersökningför frågan åt ett håll, som jag för min del ej kan vara med om.
anläggning af
statsbanafrån Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar! Jag
Gdlivartill vjj} blott nämna, att, då jag slutade mitt anförande med att yrka bifall
gränsen till den af herr Husberg gjorda hemställan äfven i klämmen, det na(Forts)
turligtvis var så, att jag också kan godkänna den motivering han angifvit.
Jag kan äfven derutinnan instämma med honom. Och på det
att icke mitt yrkande skall upptagas såsom ett särskildt sådant och
kammaren sålunda blifva besvärad i onödan, vill jag nämna, att jag
kan helt och hållet instämma med herr Husberg.
Öfverläggningen var slutad. Af de yrkanden, som derunder förekommit,
qvarstodo följande, nemligen på: l:o bifall till utskottets hemställan
oförändrad; 2:0 bifall till det af herr Husberg under öfverläggningen
framstälda förslag; och 3:o afslag å utskottets hemställan och bifall
till herr Lundebergs m. fl. reservation. Herr talmannen gaf proposition
å hvart och ett af dessa yrkanden och fann propositionen på
bifall till reservationen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes. För bestämmande af kontrapropositionen upptog herr talmannen
derför nu å uyo hvartdera af de båda återstående yrkandena, af
hvilka det, som afsåg bifall till utskottets hemställan, nu förklarades
hafva flertalets mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, hvarför nu först uppsattes, justerades och
anslogs eu så lydande voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående statsutskottets
förevarande utlåtande n:o 74 antager yrkandet om bifall till
utskottets hemställan, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till det af herr Husberg under öfverläggningeu
framstälda förslag.
I den omröstning, som anstäldes enligt denna voteringsproposition,
afgåfvos 149 ja-röster och 61 nej-röster; i följd hvaraf propositionen
för hufvudvotermgen erhöll följande af kammaren godkända
lydelse:
Den, som med afslag å hvad statsutskottet hemstält i förevarande
Onsdagen den 12 Maj e. m.
25 N:0 44.
utlåtande n:o 74 bifaller den af herr Lundeberg m. fl. afgifna utskottets
betänkande vidfogade reservation röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Denna senare votering utföll med 115 ja mot 95 nej; och hade
alltså kammarens beslut utfallit i enlighet med ja-propositionens innehåll.
§ 3.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Riksdagsmannen herr A. Sundblad, som från och med tisdagen
den 11 dennes lidit af akut tarminflammation, bör under de närmaste
dagarna icke lemna sin bostad, hvilket härmed intygas.
Stockholm den 12 maj 1897. ,
A. Trana
Legit. läkare.
§ 4.
Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtanden:
n:o 75, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om anskaffande och framläggande af upplysningar
rörande embets- och tjenstemäns dagliga arbetstid samt anvisande af
anslag för detta ändamål, och
n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Fridafors fabriks aktiebolag af ett område af förra häradshöfdingebostället
1 mantal Karsalnilt n:o 1 i Kronobergs län.
§ 5.
Vid föredragning dernäst af statsutskottets utlåtande n:o 77, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående med Ryssland afslutad
konvention om samfäldt brukande af svenska och ryska kronornas
laxfiske i Torne eif, begärdes ordet af
Herr A. Hedin, som yttrade: Herr talman: Jag har icke någon
Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 44.
3
N o 44. 26
Onsdagen den 12 Maj e. m.
den minsta invändning att framställa mot utskottets hemställan, och
jag antager för öfrigt, att de, som haft detta ärende sig öfverlemnadt
till förberedande behandling, noga hafva granskat konventionen, hvarom
jag icke skall tillåta mig något omdöme. Jag vill emellertid begagna
tillfället att uttala min enskilda mening, att det vid slika tillfällen
icke skulle vara alldeles ur vägen, om traktater, konventioner
och deklarationer med främmande magter framlades icke blott i öfversättning,
utan äfven på originalspråket, då naturligtvis vid möjligen
uppkommande tvist om tolkningen af sådana konventioner det icke
blefve öfversättningen, som hade vitsord, utan originalhandlingen.
Jag säger detta af den anledningen, att det understundom händt,
att de meddelade öfversättningarne till svenska språket af sådana
urkunder lemnat åtskilligt öfrigt att önska, ja, att de till och med innehållit
icke alldeles oväsentliga felaktigheter. Såsom exempel derpå —
bland dem, som jag under årens lopp antecknat —- skall jag anföra
ett, emedan det är temligen talande. Jag hemtar det dels från traktaten
med Italien år 1862, dels från den deklaration af dr 1877, hvarigenom
8:de artikeln i nämnda traktat förändrades.
Förhållandet är nemligen det, att alldeles samma uttryck uti traktaten
af år 1862 och i deklarationen af år 1877 är i den svenska öfversättningen
på olika sätt återgifvet, och detta med den anmärkningsvärda
effekt att, under det den öfversättning, som åtföljer traktaten åt
år 1862, begagnar ett svenskt uttryck, som absolut icke har någon
tillämplighet på italienska förhållanden, nemligen ordet »beväringstjenst»
— och dessutom bestämmelsen, om den skulle tolkas efter ordalydelsen
i den svenska texten, vore olaglig, emedan Kongl. Maj:t
ej kunnat ega rätt att genom denna konvention ingripa i eu sådan
författning, som beväringslagstiftningen här i landet — är åter uttrycket
i den svenska öfversättningen af samma artikel i 1877 års
deklaration så beskaffadt, att det visserligen är fullkomligt tillämpligt
på italienska förhållanden, men icke tillämpligt på svenska förhållanden.
Det är icke möjligt att med säkerhet veta, hvad som menas med
denna bestämmelse i den svenska öfversättningen — den är, som jag
nämnde, olika i traktaten af år 1862 och i deklarationen af år 1877,
denTär otillämplig i sin svenska lydelse på italienska förhållanden i
1862 års traktat och otillämplig på svenska förhållanden i deklarationen
af år 1877; och, i det hela sagdt, detta allt är temligen på tok.
Det är blott detta, jag velat anmärka, emedan det är ett exempel
bland flera, hvarför det icke skulle vara ur vägen, om traktater, konventioner
och deklarationer, som framläggas till Riksdagens pröfning,
vore åtföljda af originaltexten — och om den svenska öfversättning,
som ingår i Svensk författningssamling, icke vore så felaktig som i
det exempel, jag nyss påpekat.
Vidare anfördes icke. Hvad utskottet hemstält bifölls.
Onsdagen den 12 Maj e. m.
§ 6.
27 N:o 44.
Likaledes bifollos statsutskottets uedannämnda, hvart efter annat,
föredragna utlåtanden:
n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hvetlanda bysamhälle af viss del utaf förra häradshöfdingebostället
1 mantal Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:is 4 och 6
i Jönköpings län;
n:o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Yexiö stad af mark hörande till förra landshöfdingebostället
Kronobergs kungsgårdn:o 1 om 3 mantal i Kronobergs län; och
n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af ett med Malmö stad ingånget aftal m. m.
§ 7.
Skedde föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 84, angående
beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster.
Punkten 1.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 2.
Lades till handlingarne.
§ 8.
Slutligen föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 85, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående rätt
för Kongl. Maj:t att för inköp af skogbärande eller till skogsbörd
tjenlig mark disponera köpeskillingarna för vissa kronoegendomar.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets memorial och betänkande:
n:o 23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 31 §
i det förslag till förordning angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst, som af bevillningsutskottet i dess betänkande n:o 19 blifva
framlagdt,
n:o 24, i anledning af återremiss af punkten 2:o) i utskottets
Onsdagen den 12 Maj e. m.
N:0 44. 28
memorial n:o 21 angående kamrarnes skiljaktiga beslut rörande allmänna
bevillningen; och
n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.
§ 9.
Justerades protokollsutdråg; hvarefter
skildes kl. 9,58 e. m.
kammarens ledamöter åtIn
fidem
E. Nålborst Böös.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1897.