RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 42.

Måndagen den 10 maj.

Kl. 12 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 dennes.

§ 2.

Till afgörande förelåg till en början herr John Olssons i senaste
sammanträde bordlagda anhållan att få till herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet framställa ett spörsmål.

Ifrågavarande spörsmål, som var skriftligen affattadt, upplästes,
hvarefter, och sedan herr talmannen låtit uppläsa jemväl § 90 regeringsformen,
herr talmannen förklarade sig, på grund af bestämmelserna i
nämnda paragraf, förhindrad att på herr Olssons omförmälda anhållan
framställa proposition.

Vid af herr talmannen härefter framstäld proposition, huruvida
kammaren godkände den af honom sålunda uttalade uppfattning, hördes
blandade ja och nej; och fann herr talmannen propositionen vara besvarad
med öfvervägande ja. Herr A. Hedin begärde likväl votering,
i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner herr talmannens vägran att framställa proprosition
på herr John Olssons ifrågavarande begäran att få till herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet framställa ett
spörsmål, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är frågan härom hänvisad till konstitutionsutskottet.

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 42. 1

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj.

Omröstningen visade 129 ja mot 81 nej; och hade kammaren
alltså beslutat enligt ja-propositionens innehåll.

Efter det denna utgång af voteringen delgifvits kammaren anförde:

Herr John Olsson: Jag anhåller att få reservera mig mot det
fattade beslutet, och till stöd för min reservation åberopar jag, att
efter min uppfattning det icke finnes ett enda ord i mitt spörsmål,
som kan komma i strid med 90 § regeringsformen.

Herr Staaff: Då det beslut, som kammaren nu fattat, efter min
mening i högsta grad äfventjrar Riksdagens rätt till granskning af
och kontroll öfver regeringens och embetsmyndigheternas åtgärder
samt en sådan tolkning af 90 § regeringsformen, som ligger till grund
för kammarens beslut, veterligen aldrig förut blifvit ens ifrågasatt,
än mindre tillämpad, tillåter jag mig att min pligt som representant
likmätigt reservera mig mot det fattade beslutet.

Häruti instämde herrar Höjer, Wavrinsky, Berg, Branting, Eklund
i Stockholm, Nydalil, Pantzarhielm, Eriksson i Elgered och Holmgren
i Yarnhem.

Reservation emot det fattade beslutet anmäldes vidare af herrar
A. Hedin och Fredholm.

§ 3.

Vid föredragning af statsutskottets memorial n:o 82, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut angående Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen om pension å allmänna indragningsstaten åt e. o. professorn
G. Dillner, blef den af utskottet i nämnda memorial föreslagna
voteringspropositionen af kammaren godkänd.

I sammanhang härmed tillkännagaf herr talmannen, att gemensamma
omröstningar öfver de voteringspropositioner, som redan blifvit
eller derförinnan kunde varda af båda kamrarne godkända, komme
att ega rum nästa onsdag den 12 dennes.

§ 4-

Ordet begärdes af

Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: Då efter min senaste
sjukdom det endast har varit med stor möda och svårighet, jag stundom
kunnat deltaga i kammarens förhandlingar under förmiddagarne, och
det blifvit mig af läkare förbjudet att vara ute på eftermiddagarne
eller att befatta mig med riksdagsförhandlingarna under den tiden, ligger
deri enda anledningen till min frånvaro i lördags afton, då åtskilliga
vigtiga frågor här behandlades och afgjordes. Hade jag orkat att då

N.o 42.

Måndagen den 10 Maj.

vara närvarande bär, skulle min ställning i bankfrågan hafva varit
densamma som reservanternes.

Hvad för öfrigt angår dessa sena aftonsammanträden, hyser jag
fortfarande samma uppfattning som den, jag för fyra år sedan uttalade
till kammarens protokoll. Jag anser nemligen fortfarande, att dessa
nattliga sammanträden hvarken öka kammarens anseende eller dess
värdighet.

§ 5.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 58, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse af § 4 i lagen den 24 maj 1895 angående anskaffande af hästar
och fordon för krigsmagtens ställande på krigsfot.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 59, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande
näringslagstiftning, m. m.

I motion n:o 2 inom Första Kammaren hade herr P. E. Lithander
hemstält:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t.
anhålla:

“att Kongl. Maj:t i nåder behagade genom erfarne handlande och
industriidkare samt lagkunnige män låta i ett sammanhang utreda
såväl i hvad mån erfarenheten visat ändringar vara behöfliga i 1864
års näringsförfattning, som ock huruvida icke nu gällande lagar, som
beröra handel och industri, äro otidsenliga och otillfredsställande, sedan
dessa näringsgrenar både i afseende på omfång och mångsidiga rigtningar
öfverskridit förut ej anade gränser, samt att derefter, så snart,
det låter sig göra, för Riksdagen framlägga förslag såväl till sådan
ändring i näringsförfattningen, att handelsverksamheten i landet in;
deri hafva stöd för en sund utveckling, som ock till rättegångsbalkens,
utsökningslagens, konkurslagens och de lagars för öfrigt, som beröra
förutnämnde näringsgrenar, ändring derhän, att i handelstvister och
utsökningsmål rättvisa må kunna skipas inom rimlig tid och med
nödig säkerhet^

Vidare hade herr O. Olsson i Stockholm i en inom Andra Kammaren
afgifven motion, n:o 50, föreslagit:

att Riksdagen ville, med godkännande af hufvudsyftet i motionärens
framställning, för sin del besluta, att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse,
innefattande begäran, att Kongl. Maj: t ville förordna om utredning
i fråga om lämpliga åtgärder till förekommande af illojal konkurrens
i handels- och industriverksamheten samt efter en sådan utredning till
Riksdagen aflemna lagförslag derom.

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

in. in.

N:0 42.

Måndagen den 10 Maj.

Angående
ändringar i
gällande
näringslag
stiftning
m. ra.
(Forts.)

Utskottet hemstälde:

l:o) att herr Olssons motion ej måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda;

2:o) att herr Lithanders motion ej heller måtte vinna Riksdagens
bifall.

Vid utlåtandet var fogad reservation af ledamoten af Första
Kammaren herr C. F. Fettersson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
Riksdagen besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t behagade låta utreda, om och i hvad mån en sund utveckling
af afiärslifvet i vårt land kräfver ändring i näringsförordningen
af 1864 och i öfriga nu gällande lagar, som beröra handel och industri,
samt att, om så är, snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar.

Efter föredragning till en början af mom. 1) af utskottets hemställan
anförde:

Herr O. Olsson i Stockholm: Herr talman, mine herrar! Sedan
min motion blifvit till Riksdagens Andra Kammare aflemnad, hafva
från många handels- och industriföreningar ingått instämmanden deri
och erkännande af det stora behofvet af en lagstiftningsåtgärd för
hämmande af den illojala konkurrensen. I pressen hafva såväl den
liberala som den konservativa delen uttalat sig för, att någonting bör
göras för att hämma denna konkurrens. Vi hafva ju också redan
lagbud, som gå i den af mig angifna rigtningen. Vi hafva ju margarinlagen.
Den är till för att skydda producenten såväl som konsumenten.
I de länder, der det finnes en sådan lag, som jag förordat, har den
ock visat sig vara välgörande och lyckobringande.

Att frågan detta år fallit är ju klart, då Första Kammaren redan
afslagit min motion. Men frågan är af så stor betydelse för producenter
och konsumenter, för en sund utveckling af vårt näringsliv att
den måste återkomma med nya skäl och till ny pröfning.

Herr talman! Jag skall icke upptaga Riksdagens Andra Kammares
tid i Riksdagens elfte timme med vidare skäl och bevisföring.

Herr Centerwall: Herr talman, mine herrar! Jag skall börja
med att vördsamt anhålla, att diskussionen må få röra båda punkterna
i utskottets utlåtande.

Denna hemställan bifölls, i följd hvaraf herr talmannen lät uppläsa
jemväl mom. 2), och lemnades derefter ordet å nyo till

Herr Centerwall, som nu yttrade: Man skulle möjligtvis kunna säga,
att den här frågan är under föregående riksdagar väl mycket debatterad
för att tagas upp nu igen, i synnerhet när man vet, att utskottets
förslag blifvit antaget af Första Kammaren. Men endast en del af
densamma har debatterats under såväl Riksdagen år 1895 som Riks -

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj.

dagen år 1896. År 1896 var den före, som herrarne veta, den 4 mars,
och då framstäldes yrkanden både för och emot det då föreliggande
förslaget i herrar Swartlings och Petris motioner, att det skulle fordras
en viss kompetens för att få idka handel. Nu kan det vara ganska
betänkligt för en person, som är frihandlare — d. v. s. så mycket
frihandlare, som man är i Sverige: vi mena kanske i sjelfva verket
med trihandlare moderata protektionister — att yrka på något slags
inskränkning i den näringsfrihet, som blifvit medgifven genom förordningen
af den 18 juni 1864. Men för min del tror jag icke, att det
nu är fråga om en inskränkning i egentlig bemärkelse, utan snarare
om en reglering af näringsfriheten. Icke kan man väl påstå, att någon
inskränkning är ålagd en apotekare i hans näringsfrihet derför, att
han är tvungen att aflägga vissa kompetensprof, som visa, att han
är hemma i de författningar och föreskrifter, som reglera hans verksamhet,
och att han förstår att handhafva de medel, som sättas i hans
hand. När nu den kong!, förordningen af den 4 maj 1855 fordrar,
att eu handlande skall kunna föra böcker, d. v. s. det lilla, som i
förordningen kommer under begreppet handelsböcker, en dagbok, en
brefbok och en inventariebok, är det väl icke heller för mycket, att
man på förhand sätter honom i stånd att fullgöra hvad nämnda förordning
fordrar, så att man icke med vett och vilja åstadkommer,
att han blir eu lagbrytare.

Jag skulle icke uppträdt här, om icke närmaste anledningen varit,
att jag från handelscorpsen i den stad, jag har äran att representera,
lått emottaga talrika anmaningar att göra det. Folket der instämmer
i allmänhet i det yttrande, som herr Swartling hade under diskussionen
förra året. Herr Swartling sade efter mitt förmenande ganska rigtigt:
att den, som är så klent utrustad, att han ej eger förmåga att inhemta
den ringa kunskap, som behöfves för verkställande af “den
bokföring, som jag här förut omnämnt, saknar en af de förnämsta
egenskaper, som en affärsman bör ega.“ “Han behöfver nemligen",
fortsatte herr Sväfning, “kunna bedöma sin egen affärsställning.u
Icke kan det väl heller anses såsom någon verklig inskränkning i
näringsfriheten, om man, såsom herr O. Olsson föreslagit, inskränker
den illojala konkurrensen. För min del tror jag icke heller, att det
kan anses såsom någon inskränkning i hvad man rätteligen menar
med handelsfrihet, om man vill införa en snabbare procedur för dessa
delikata handelsmål, som efter min uppfattning icke kunna rigtigt
bra behandlas af de allmänna domstolarne, huru lämpliga deras ordförande
och bisittare än må vara. Icke heller tror jag, att det kan
anses såsom någon inskränkning, ifall man skärper konkurslagen därhän,
att det icke vidare skulle bli möjligt att underlåta att föra böcker
och så i sista hand låta tillkalla någon af dessa bokförande herrar,
som förekomma så talrikt, för att uppgöra ett slags räkenskapsböcker,
och på det sättet gå fri.

Nu medgifver jag, att, då man talar om missförhållandena inom
handelsverlden, man visst icke skall skylla allt på lagstiftningen; utan
man må väl också, såsom det förut blifvit sagdt här i Andra Kammaren,
tala om, att icke litet beror derpå, att grosshandlare och större

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

in. 77i.
(Korta.)

N:o 42.

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. in.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

affärsman gifva alldeles för lång och utsträckt kredit, och vidare derpå,
att handelsresande pressa på hvarenda menniska, som sätter upp
eu handel, och förmå dem alla att köpa mera, än de kunna betala.

Men missförhållandet må bero på det ena eller det andra, faktum
är, att det är ett missförhållande. Den, som lefver i en om ock liten,
dock liflig affärsstad, han får dagligen se sådana ting, att hans hjerta
blöder, när han tänker derpå. Han ser en affärsman med kapital,
yrkesskicklighet och förmåga på alla sätt, öppna en affär, och denna
affär går på grund af de egenskaper, jag nyss påpekade, alldeles förträffligt
till en början, men så komma der 1, 2, 3, 4 stycken herrar
— det är i synnerhet fallet inom manufaktur- och specerihandelsbranchen
— ja det kan hända, att det kommer ända till 5 å 6 sådana,
och så börjas en mördande konkurrens; först undersälja de den äldre
konkurrenten och hvarandra inbördes, emedan de veta, att de ändå
icke komma att betala sina förlagsgifvare, se’n göra de konkurs och
så följer realisationen. Detta är så fullständigt afhandladt i motionerna,
att jag icke vidare skall gå in derpå, utan jag vill sammanfatta
hvad jag har sagt i följande: då det är ett faktum, att missförhållanden
existera å detta område, bör man, hvilken åsigt man än
har, taga något steg för att afhjelpa dessa missförhållanden. I år
kan visserligen ingenting göras, ty Första Kammaren har gjort detta
omöjligt, men denna kammare kunde åtminstone afgifva en opinionsyttring,
så att frågan kunde återkomma till nästa år. Då det icke
linnes ringaste hopp, att denna kammare i sådant syfte skulle vilja
antaga vare sig herr Lithanders eller herr Olssons motioner — i synnerhet
herr Lithanders motion är, efter mitt förmenande, omöjlig både
till form och omfattning — så tror jag derför, att det skulle kunna
gå lättare att få ett bifall till herr C. F. Petterssons reservation.
Han anser: “att utskottet bort tillstyrka Riksdagen besluta att i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade låta utreda,
om och i hvad mån en sund utveckling af affärslifvet i vårt
land kräfver ändring i näringsförordningen af 1864 och i öfriga nu
gällande lagar, som beröra handel och industri, samt att, om så är,
snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådana ändringar. “

Denna reservation synes mig så vid, att under den skulle kunna
inrangeras allt hvad man begär, eller åtminstone det vigtigaste, nemligen
en allsidig utredning om, huruvida de förordningar och stadgar,
som ha afseende å nu omtalade förhållanden, verkligen fortfarande
äro lämpliga.

Herr talman, jag yrkar alltså bifall till herr C. F. Petterssons
reservation.

Herr Björck instämde häruti.

Herr Petri: Herr talman! Då de ifrågavarande motionerna redan
fallit i Första Kammaren, torde det icke vara skäl uti att uppehålla
kammaren med något längre tal, och jag har icke heller tänkt det,
men jag kan icke underlåta att konstatera, att ibland handels- och

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj.

näringsidkarekretsar det finDes en djupt rotad öfvertygelse, att någonting
bör göras, och göras snart, för att få en revision af nu gällande
handels- och näringslagstiftning. Att en sådan åsigt finnes, visas af
alla de skrifvelser, som, hvarje gång dessa frågor varit under behandling
i Riksdagen, dit inkommit med yrkande om understöd för dem,
och särskildt i år har så väl jag som en massa andra riksdagsmän
fått skrifvelser med tusentals underskrifter ifrån alla delar af landet,
hvari hemstälts, att vi måtte arbeta för, att Riksdagen tillmötesginge
önskningarna inom handels- och näringsidkarekretsar.

Det kan icke heller nekas, att det finnes åtskilliga bristfälligheter
i vår näringslag, som stiftades 1864 — den är således öfver 30
år gammal — och utom de bristfälligheter, som äro påpekade dels af
motionären, dels utaf den föregående talaren här skulle jag kunna
nämna en hel del andra, men som jag dermed kanhända skulle upptaga
kammarens tid för mycket, skall jag icke göra det.

Jag tycker dock icke här begäres så mycket, när man endast begär
att få en skrifvelse till stånd om en utredning, hvarigenom man skulle
utfinna något sätt att, utan nämnvärdt ingrepp i näringsfriheten, som
vi alla värdera, dock kunna ta bort det sjelfsvåld och de olägenheter,
som onekligen inrotat sig. Jag tycker derför också, att man mycket
väl skulle kunna antaga herr Petterssons i Första Kammaren reservation.

Vi äro icke här den enda lagstiftande församling, som har att
taga i öfvervägande sådana medgifvanden till förmån för handels- och
näringsidkarne.

I Danmark har på Riksdagens initiativ tillsatts en komité, som
utarbetat förslag till ändringar och i Norge har tillsatts enligt stortingets
beslut en komité, som för närvarande arbetar på att finna en
lösning af frågan.

Jag skulle derför gerna önska, att svenska Riksdagen, när frågan
kommer igen, — ty det är fullkomligt säkert att, med den opinion,
som råder, den kommer igen, den kan icke annat — icke måtte ställa
sig afvisande mot de önskningar, som komma ifrån en stor, lojal och
närande samhällsklass, som icke, så vidt jag vet, begärt och aldrig fått
några fördelar af Riksdagen. Jag hade icke tänkt göra något yrkande,
men då den föregående talaren så har gjort, i det han yrkade bifall
till herr Pettersons reservation, skall jag be att få förena mig i hans
yrkande, oaktadt jag icke har stort hopp om, att det vinner framgång
nu; men jag vill under alla förhållanden lägga kammaren på hjertat,
att, när denna fråga återkommer, kammaren måtte visa sig gynsamt
stämd mot densamma.

Med herr Petri förenade sig herrar Lindgren och Elis Nilsson.

Herr Andersson i Lydde: Utskottet har, som synes, afstyrkt
motionerna, och öfver att så skett tager jag mig friheten uttala mitt
beklagande.

Ty jag anser, att den utredning, som herr Lithander begärt, borde
komma till stånd genom Kongl. Maj:ts försorg med tillhjelp af redbara,
praktiska och i näringarne kunniga män, biträdde af lagkloke;

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. m.

(Forts.)

N:o 42.

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. m.

(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

den är både nyttig och nödvändig. Som skäl härför vågar jag påpeka
det varma understöd i hela vårt land, som herr Lithanders
motion vunnit. Litet hvar hafva vi fått mottaga bevis härpå i form
af petitioner, undertecknade af köpmäD, fabriks- och näringsidkare,
hvilka uttalat sin varma tillslutning till herr Lithanders motion. Jag
har, för att nu särskildt nämna mig, ifrån den ort jag representerar,
Marks härad, erhållit adresser ifrån industriidkare, fabrikanter och köpmän,
som uttalat sin varma anslutning till motionens syfte.

Hvad mig sjelf beträffar, så har jag en 30-årig erfarenhet i köpmannabranchen,
och har på grund deraf kommit till den åsigten, att
det skulle vara mycket nyttigt, om vi utöfver hvad vår nuvarande
lagstiftning innehåller, kunde få lagbestämmelser, som kunde stäfja
det ofog, den oredlighet och humbug, som för närvarande vunnit så
starkt insteg i handelslifvet. Jag har, mine herrar, här i min hand
en petition från Jönköpings län. Der är i vissa punkter uppstäldt ett
sammandrag så att säga af klämmen i herr Lithanders motion; och
jag skall be att få, så godt jag kan, försvara en del af dessa punkter.

Der säges först, att “utsökning af fordringar, i synnerhet å landet,
är för långsam, och att häraf icke sällan uppkomma betydliga förluster^
Ja, jag skall be att få erinra, huru härmed förhåller sig i
landsorten. På de ställen, der rättskipningen är bäst, ha vi ting endast
tre gånger om året; på andra ställen har man blott två ting om året,
och jag har hört talas om, att uppe i Norrland fins orter, der ting
hålles endast en gång om året. Jag skall derefter be att få framlägga
ett praktiskt exempel — ett af de många hundra jag har från min
verksamhet som köpman. Jag har t. ex. en fordran af en tredskande
köpman — är det redbara och solida köpmän, man har att göra med,
behöfvas inga lagar — och då är det nästan alldeles omöjligt att af
denne tredskande få ut beloppet; ty förhållandet är, att, om jag lagsöker
en sådan man, som icke vill betala — det är t. ex. en fordran
på 1,000 kronor — så infinner han sig icke vid det första tinget,
icke heller vid det andra, och icke vid det tredje. Hat) infinner sig
icke, förrän han blir hemtad, ty han har ju under tiden ränta på
pengarne, han slipper så länge att betala ut dem; och för en person,
som har ondt om pengar, kan det betyda ganska mycket. Jag har
erfarenhet af, att det kan gå om både tre, fyra och fem år, innan
jag lyckas få betaldt af en sådan köpare. Huru tro herrarne, att detta
skall kännas för en köpman eller fabrikant att, då man borgar ut
varor, få vänta på liqvid så länge. Det går så, att äfven en redbar
och dugtig köpman mången gång med bekymmer och fasa ser, att han
sjelf kanske en vacker dag till följd af dessa förhållanden icke skall
kunna vara så redbar och samvetsgrann, som han är och vill vara.

Vidare är det att märka, att, på den långa tid, som åtgår, innan
man får dom på en tredskande köpare, denne hinner resa till Amerika
och der förstöra hvad han orättmätigt tagit med sig — ja, jag vill
till och med påstå, att han hinner komma tillbaka och förtjena en
förmögenhet, innan man får dom på honom. Det är ju klart, att ett
sådant förhållande bör afhjelpas.

Nu säger lagutskottet i sitt betänkande: “att särskildt affärsmän

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj.

skulle hafva berättigade anspråk på en för dem särskildt ordnad,
snabbare rättskipning än andra samhällsmedlemmar kan utskottet icke
medgifva. “

Härvid skall jag emellertid tillåta mig erinra, att, sedan den tid,
då vår nu gällande utsökningslag antogs, vi fått en mängd utmärkta
kommunikationer i vårt land, som då ej funnos. Då måste emellertid,
anser jag, äfven lagstiftningen följa med och utvecklas i förhållande
till framstegen inom handel och näringar, så att den kan tillfredsställa
billiga fordringar. Jag anser mig derför som köpman ha rättighet
att fordra — ja, det ordet är litet för starkt, men att be kammaren
att åtminstone hjelpa oss köpmän att få sådana bestämmelser,
att vi kunna få vår rätt, när den är grundad på rättvisa och billighet.
Som det nu är, är det mycket svårt med den saken.

Jag skall be att få anföra ännu ett exempel i denna fråga. Om
jag har en liten fordran på 40 eller 50 kronor på en köpman, som
bor på landet, anser jag det aldrig löna mödan att lagsöka honom på
ett så litet belopp, om han ej vill betala, ty kostnaderna äta då upp
alltsammans. Derför afskrifver jag alltid sådana fordringar; och jag
är säker, att de bland herrarne, som äro köpmän, litet hvar också
gjort den erfarenheten.

Vidare säges här i en punkt i petitionen, “att beklagligen alltför
många börja handel utan att härför ega nödiga kunskaper och erfarenhets
Ja, det är sant detta. Jag kan försäkra herrarne, att
snart sagdt hvilken bonddräng som helst anser sig kunna bli köpman
och blir det också. Jag kan just hemifrån anföra ett exempel på den
saken — der var en ung man på min fabrik, som skött en “dressmaskin"
och som hade en 400 kronor; jag försäkrar, att han icke
visste skilnad på debet och kredit, men en affär började han ändå.
Hur skall en affär sluta, som börjar under sådana förutsättningar eller
rättare under ingen förutsättning alls? Han vet ju icke alls, hvad
som fordras för en köpman; han vet icke, hvar han bör köpa varorna;
han vet icke, huru mycket han skall ta i förtjenst, för att affären
skall gå —- allt detta är honom främmande. Resultatet blir naturligtvis,
att, när det gått ett år eller par, måste han göra konkurs.

Det är eu stor olycka, att man icke kan fordra några kompetensvilkor
af den man, som skall börja en affär. Jag är icke, mine herrar,
mycket för att uppställa skrankor här vid lag, ty jag vet icke, huru
de skola ställas för att verka praktiskt — jag vill icke hindra någon
att förtjena sitt dagliga bröd på det sätt, han eger lämplighet och
förmåga till; men de oegentligbeter, som nu råda, äro dock sådana,
att man, der så ske kan, måste söka stäfja dem på något praktiskt
sätt.

Det säges vidare här i petitionen, “att just denna omständighet
är orsak till många konkurser1''. Sanningen häraf tror jag mig redan
hafva framhållit.

Sedan säges här, “att det vid inträffad konkurs visat sig, det
gäldenärens bokföring varit till följd af bristande kunskaper högst
otillfredsställande". Ja, det är alldeles klart, att en, som icke fått
någon undervisning i bokföring, icke heller skall kunna någonting; och

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

ra. ra.
(Forts.)

N:o 42.

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

in. in.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

jag vill säga, att jag tror, att 50 procent af våra landthandlande —
ja, det är för litet sagdt — icke kunna föra kandelsböcker. De kunna
icke göra ett bokslut, de kunna knappt göra en inventering, så att de
vid årets slut se, huru affären står. En dylik landthandlande saknar
all kännedom om affären; han ser ej efter, huru det går — han
märker det först, då pengarne börja tryta i kassan, och han får lagsökningarne
öfver sig. Då först ser han, att det står illa till — då
börja vinglerierna och trasslet, och han får hålla sig undan; då äro
vi inne på den der utsökningsmarschen, jag talade om, och det hela
slutar på ett mycket olyckligt sätt.

Derefter säges det i petitionen, “att det sätt, hvarpå konkursrealisationer
nu tillgå, vållar den sträfsamme och redbare köpmannen
mången betydlig förlust". Ja, det står ganska illa till med densaken.
När i de större städerna inträffar en konkurs, så realiserar man der,
hvad man kan; och när detta skett, ger man sig med det resterande
lagret ut i landsortsstäderna och annonserar långt förut, att man i
den och den staden då och då kommer att realisera varorna till goda
priser. Detta verkar, att den stora allmänheten i staden och från
landsbygden rundt om infinner sig vid realisationen och köper der,
just derför att de tro sig få varorna till så godt pris. De få det
också delvis, men just för att det är så billigt köpa de mera, än de
behöfva. Följden är, mine herrar, att den på platsen bosatte köpmannen
får ha qvar sitt säsonglager osåldt; han får icke sälja något
till folket, ty de tycka, att han är för dyr. Den redbare och sträfsamme
köpmannen på platsen kan i följd häraf lida sådana förluster,
att han sjelf ej längre kan göra rätt för sig, ty för en köpman med
små resurser beror mycket på, att han får sälja sitt lager under den
säsong, för hvilken han köpt det. Genom ett sådant här intrång ske
alltså svåra olyckor — ty jag vet ej, hvad som kan vara svårare än
ekonomisk ruin och de sorger den för med sig, hvilka ej lätt kunna
glömmas.

Ja, mine herrar, det skulle vara mycket mera att tillägga i denna
sak, men det kan vara nog med det sagda.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till den af herr F.
Pettersson vid betänkandet fogade reservation.

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Det har väl
knappast under denna riksdag framkommit någon motion, som gjort
så mycket väsen af sig som herr Lithanders. Derom vittnar ju ock
den omständighet, att, ehuru denna fråga fallit i Första Kammaren,
så många hos herr talmannen redan antecknat .sig för att få ordet.
Knappast någon stadsrepresentant här i kammaren torde väl ock finnas,
som icke fått från sina kommittenter mottaga mer eller mindre varma
yrkanden på, att han måtte främja herr Lithanders motion; och i en
del af pressen har man jemväl sett denna motion framhållas som
något alldeles ovanligt storslaget. Storslagen kan man ju också med
allt skäl kalla den, ty den omfattar ungefär hela den svenska lagstiftningen.
Och under sådana omständigheter är det ju ej heller underligt,
att motionären äfven lyckats beröra områden, der det både finnes

N o 42.

Måndagen den 10 Maj.

fog för en ändrad lagstiftning och intresse för en sådan. Men sin
ryktbarhet har dock motionen otvifvelaktigt i främsta rummet att tacka
det sätt, hvarpå man sökt väcka intresse för densamma — hvilket sätt
kommit bra nära något, som motionären sjelf i motionen lifligt skildrat

— nemligen reklamens missbruk.

Det är ju helt naturligt att, när stark konkurrens uppstår inom
en näring, skola de, som börja känna sig “klämda", helst i våra tider
gerna söka hjelp hos statsmagterna — alldeles som man, när det på
en gata uppstår folkträngsel, ropar på polis. Men, mine herrar, statsmagterna
böra visserligen icke alldeles slå döförat till för dylika rop

— men de ha dock ett stort ansvar i fråga om hvad de göra. Det
gäller noga att se till att de, som ropa på hjelp, äfven hafva fog för
sina klagomål. Och detta är verkligen icke bevisadt endast med att
de ådagalägga sig vara i trångmål.

Om jag haft för sed att gå på en väg, och en annan så börjar
gå der och så en till, så att, rätt som det är, det blir trångt på
vägen, är detta verkligen icke något bevis för, att jag ensam har
rättighet att gå der. Så är det emellertid, herr Lithander genomgående
resonnerar.

Ett af motionärens önskemål afser det så mycket omtalade yrkandet,
att man skulle ålägga alla, som vilja slå sig på handelsyrket,
att taga examen i bokhålleri. Detta har nu af den andre talaren i
ordningen mycket ifrigt förordats; och han sade så varmhjertadt att,
när lagstiftaren stadgar straff för folk för okunnighet i bokhålleri, så
bör lagstiftaren ock bereda dem “tillfälle" att lära sig bokhålleri.

Men är det verkligen ett sätt att bereda folk tillfälle att lära sig
bokhålleri att säga: "om du ej kan bokhålleri, så får du svälta ihjäl".
Då borde väl talaren hellre ha förordat ett stort anslag för anställande
af lärare i bokhålleri i alla landets socknar eller föreslagit att införa
bokhålleriet i folkskolorna — det vore ju något.

Detta yrkande på, att ingen får bli handlande, som icke aflagt
vederbörlig examen i bokhålleri, är för mina öron det besynnerligaste
tal, jag någonsin hört. Yi kunna väl ock vara öfverens om, att, skola
vi fordra det i fråga om handelsyrket, hafva vi intet skäl att ej utsträcka
det betydligt längre. Hvarför ej fördra det, så snart det är
fråga om att drifva eu affär, som medför skyldighet att föra handelsböcker;
och hvarför blott fordra det här? Lagstiftningen om handelsböckers
förande är, såsom vi veta, ganska bristfällig, man har länge
talat om att flere kategorier borde underkastas dess bestämmelser.
Ja, jag kan verkligen ej se, hvarför icke herrarne allesammans borde
åläggas att taga examen i bokhålleri.

Det der kan nu låta som ett skämt, men det är dock sannerligen
intet skämt. Man måste i sådana frågor som denna alltid noggrant
se på grunden för fordringarna och deras konseqvenser. Man
måste här i hela deras omfattning betrakta konseqvenserna af denna
sträfvan att fordra vissa examina för rättigheten att ärligen försörja
sig och de sina. Och dessa konseqvenser tillåter jag mig endast att
belysa med en fråga: hvad vilja herrarne att vi skola taga oss till

Angående
ändringar i
gällande
näring slagstiftning

m. m.

(Forts.)

N:0 42.

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. m.

(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

med dem, som blifva kuggade i dessa examina ? Ja, hvad skola vi göra
med dem? År det kanske meningen, att vi skola pensionera dem?

Herr Lithander har låtit förstå, att man skulle ålägga dessa menniskor
att taga examen i bokhålleri, derför att derigenom en massa
missbruk skulle förekommas. Jag förstår ej, huru man kan resonnera
så. Jag tillåter mig erinra om ett synnerligen träffande yttrande i
detta hänseende, som i fjol fäldes här i kammaren af eu man, som
vi ännu ha äran att räkna bland kammarens ledamöter, i fråga om
dem, som, då det inträffat konkurs, bli straffade, derför att de ej fört
ordentliga handelsböcker. “Jag undrar“, sade den talaren, “om det
är derför, att de ej kunnat bokhålleri, som de straffats, eller om det
icke kanske oftare varit derför, att de kunnat det allt för väl.“

Jag ber eder, mine herrar, emellertid observera, att, under det
att herr Lithander så varmt talar om, att denna examen i bokhålleri
skulle ha en så underbart moraliskt stärkande verkan på vårt folk,
hufvudskälet dock för honom är, att det är ett så “omättligt stort"
antal medborgare, som på grund af den nuvarande näringsfriheten
lockas in på handelsbanan. Det är det, som skall hindras, såväl genom
denna examen som genom åtskilliga andra motionärens projekt; man
skall utestänga folk ifrån handelsbanan och bringa dem in i andra
yrken för att de nuvarande handelsidkarne ej skola få flere besvärliga
konkurrenter utan få besitta den kundkrets, som de anse vara sin lagliga
tillhörighet. Jag får säga, att det gjorde på mig ett underligt intryck,
då jag nyss hörde en aktad ledamot af kammaren, en af representanterna
för Elfsborgs län, såsom exempel på, huru illa det står till, tala
om, att en hos honom anstäld pojke, som lyckats spara ihop 400
kronor, men enligt talarens åsigt icke kunde skilja på debet och kredit,
nu slagit sig på att bli egen handlande. När jag hörde denne
talare, kom jag att tänka på, hur mången fattig pojke just från talarens
hembygd, börjat med två tomma händer och slutat såsom millionär,
icke på grund af några djupa insigter i bokhålleri, utan i följd af
god begåfning och mycket arbete. Å nej, mine herrar, låtom oss ej
underkasta invånarne i Mark och Kiud någon examen i bokhålleri;
de reda sig nog ändå.

Ett annat af herr Lithanders önskemål går ut på, att lagstiftningen
måtte ändras så, att handelsidkare få rättvisa skipad “inom rimlig
tid“. Ja, det vore ju mycket lämpligt, att lagstiftningen ändrades på
det sättet, men hvarför i all rimlighets namn skall rättvisa skipas “i
rimlig tid“, blott för handelsidkare? Äfven andra kunna väl ha anspråk
derpå. För min del kan jag till och med ej alis gå in på, att
en handlande har mer behof af att få rättvisa “inom rimlig tid“ än
en annan medborgare.

På hvad sätt skulle vidare detta ske? Jo, genom införande af
handelsdomstolar. Jag undrar, om den högt aktade motionären verkligen
haft rigtigt klart för sig, hvad som menas med handelsdomstolar.
Han betraktar dem tydligen som ett trollmedel för vinnande af snabbare
rättskipning. Men har han tänkt på, huru detta skall vinnas
med bibehållande af vår nuvarande rättegångsprocedur och vår nuvarande
instansordning? Eller har han reflekterat öfver, hvad det inne -

N:0 42.

Måndagen den 10 Maj.

bär att på detta område, och endast på detta område införa en ny
ordning i såväl det ena som det andra hänseendet? Frågan om handelsdomstolar
har ju flera gånger helt nyligen varit före här i Riksdagen.
Jag har haft rätt stora sympatier för den frågan, nemligen under den
form att man skulle införa dylika domstolar på försök i några af
rikets större städer med frihet för den som ville att underkasta sig
deras domslut.

Men det är ej det, som herr Lithander och de, som petitionerat
för hans motion, vilja. De säga, att särdeles på landet, der rättskipning
blott eget’ rum några få gånger om året, då det hålles ting,
behofvet af särskilda handelsdomstolar måste vara särdeles stort. Jag
vet ej, om man afsett, att alla landsbor, som kunna bli föremål för
lagsökning från handlandenas sida, skola släpas in till nästa stad och
der summario processu dömas af en handelsdomstol eller om man
velat införa handelsdomstolar i alla landsbygdens kommuner? Det ena
som det andra synes mig lika orimligt och blott ett ytterligare bevis
till många derom, att motionären vid författandet af denna motion låtit
hjertat tala, innan eftertanken fick göra det.

Härmed har jag ingalunda velat säga, att det ej i dessa motioner
skulle finnas åtskilligt, som vore tänkvärdt och förtjent af, att lagstiftningen
sysselsatte sig dermed. Det, som vore förtjent af uppmärksamhet
från lagstiftningens sida, återfinnes dock egentligen i herr Olof
Olssons motion. Dermed har jag dock ej sagt, att jag skulle vilja
tillstyrka ens denna oförändrad. Den berör ett ganska svårt ämne,
men på det området kunde det nog vara skäl att lagstifta mot vissa
yttringar af den s. k. illojala konkurrensen. För min del kan jag
emellertid ej denna gång ens delvis tillstyrka bifall till herr Olof Olssons
motion; han får finna sig deri som eu följd af att han haft
oturen att råka i ett sällskap, som gör, att det är nödvändigt för
Riksdagen att bestämdt säga ifrån, att något sådant vill den absolut
ej vara med om, och i fråga om herr Lithanders motion är det af
högsta vigt att göra ett dylikt uttalande. Ty denna motion, som ju
på gruud af sin omfattande beskaffenhet omfattar äfven herr Olssons,
syftar i stort sedt ingalunda till att främja framåtskridandet, utan här
gäller det rent af ett försök att gå tillbaka till skråväsendet och en
hop andra galenskaper från forna tider.

Men härmed har jag ej heller sagt, att icke de missförhållanden,
som både herr Lithander och den siste talaren påpekat, i synnerhet
på landsbygden skulle vara ganska betänkliga i många fall. Det är
onekligen högst beklagligt detta, att många så tanklöst kasta sig in
på liandelsbanan. Men hvar ligger då felet? Hvem bär skulden till
detta missförhållande? Jo, inga andra än herrar grosshandlare och
förläggare. När en pojke utan 25 öre på fickan, blott han fått låna
så mycket, att han har till postporto, kan få ett helt lager på kredit
på några få veckor, är det då underligt, att menniskor kasta sig in
på denna bana, när de dessutom vid sedermera inträffad konkurs utan
den ringaste svårighet få ackord på 15 a 20 procent, blott derför
att förläggarne ämna spekulera på dem. Är det då underligt, att
tillståndet är sådant det är? Nej, mina herrar, jag skulle vilja svara

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. m.
(Forts.)

N:0 42.

Angående
ändringar i
gällande
näringslag
stiftning
m. m.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

den varmhjertade motionären: ni, som har visat så mycken energi,
genom det sätt hvarpå ni sökt väcka intresse för er motion, sök i stället
att intressera edra yrkesbröder just för, att de inskränka detta fördömliga
kreditväsen, som är det nutida affarslifvets kräfta, och som
icke kan borttagas genom lagstiftningen, utan blott genom samverkan
af upplysta medborgare. Då hade ni gjort något godt!

Häruti instämde herrar Melin, Wijk, Lovén, Höjer, Svensson i
Karlskrona, Larsson i Fole, Broström, Anderson i Hassebol och Wihlund.

Herr Colländer: Herr talman, mine herrar! Man har under
detta år emellanåt från lagutskottet fått mottaga betänkanden, med
bvilka man icke varit rigtigt belåten, men det är sä mycket angenämare,
när man nu fått ett sådant som det föreliggande, hvari lagutskottet
bestämdt afvisat en af de vidunderligaste motioner, som kommit in
till denna Riksdag. Jag får upprigtigt bekänna, att det alltid gjort
på mig ett intryck af ugglelåt, när jag hört dessa ständigt återkommande
rop på inskränkningar i näringsfriheten, som vittna, att man
längtar tillbaka till de egyptiska köttgrytorna och den gyllene tid, då
skråväsendet skiftade ut brödstyckena menniskorna emellan.

Denna längtan kommer litet emellanåt fram i form af förslag
att inskränka näringsfriheten, att ställa hinder i vägen för densamma,
något som dock går i stick och stäf mot tidens hela utveckling.

Mine herrar! Här frågades af den förste talaren på Söderhamnsbänken,
hvarför man skulle vara rädd för att, på sätt i motionen
föreslagits, föreskrifva afläggandet af examen i bokhålleri, innan man
finge utöfva handelsyrket, då ju apotekare nödgades aflägga kompetensprof.
Men, mine herrar, det är väl en stor skilnad. 1 fråga om
apotekare, som skola utöfva ett yrke, som kan medföra faror för
menniskors lif och helsa, om det vanskötes, måste staten fordra kontroll
öfver, att de äro kompetenta. Men apotekarne ha till ersättning
en taxa, som gifver dem ända till 100 procent i förtjenst på hvad
de sälja!

Det är gifvet, att det, på sätt här framhållits, verkligen är en
olägenhet, att en hel hop personer, som hvarken besitta nödig energi
eller kunskap, egna sig åt handelsyrket och sedermera förolyckas.
Men då man vill finna ett botemedel deremot i en examen i bokhålleri,
är det alldeles uppenbart, att man tager fel på orsak och verkan.
Ty att en person aflagt en dylik examen kan omöjligt göra honom
redbarare, och jag vill till och med påstå, att denna examen skulle
mycket litet öka hans kompetens att sköta en affär. Nej, det är något
helt annat, som fordras i våra dagar. Det är energi och arbetsamhet,
som i våra dagar gifva framgång och förmåga att bestå i konkurrensen.
Och jag tror icke på denna modlöshet, denna klagan, som man oupphörligt
får höra, att det är omöjligt att bestå i konkurrensen, derför
att näringsfriheten är så oinskränkt. Jo, detta är möjligt, om man
lägger ned energi i arbetet och egnar sig åt detta med hela sin kraft.

Här ha nyss talats allvarsord af den föregående talaren, då han

N.o 42.

Måndagen den 10 Maj

säde: hvem bär skulden för detta öfverklagade onda? Jo, det är
fabrikanterna och grosshandlarne, som äro förläggarne. Jag tillhör
sjelf dessa båda yrkesgrenar, och jag kan försäkra herrarne, att under
hela den tid jag drif vit min verksamhet, har det ej alls varit svårt att
bestå i konkurrensen, men så har jag ej heller sålt åt personer, som
varit osäkra. Det är här, som det stora felet ligger, men det kan ej
lagstiftningen på något sätt afhjelpa. Man kan ju ej förbjuda personer
att sälja på kredit till osäkra köpare; det är omöjligt och ändring
härvidlag kan blott ske på sjelfreformernas väg. Och jag vädjar till
dessa herrar, som ha kapital och uppträda som förläggare, att komma
ihåg detta.

Man talar här om nödvändigheten af att något göres, och derom
vittna allra bäst de många adresser, som vi fått ifrån olika trakter af
landet.

Ja, motionären har varit särdeles ifrig och energisk för att stödja
sin motion, det berömmet skall han hafva. Men huru går det till,
när sådana adresser skola skapas? Jo, det går till alldeles så, som
när det var fråga om tull å spanmål: man gick och frågade jordbrukarne,
om de ville hafva högre pris på spanmål. Då svarade de naturligtvis
ja, hvarpå det sades dem: “Ja, då skolen I vara med på tullarna.“
Så har man nu gått till handlandena och frågat, om de ville blifva
af med konkurrensen. Ja, naturligtvis ville hvar och en det, och då
fingo de skrifva under långa listor. Det är således icke svårt att
skapa sådana. Men när man går sådana adresser litet närmare inpå
lifvet, då får man se, hvad de gå för. Jag har fått adresser från
min valkrets. Från den ena af dess städer, i hvilken jag är bosatt,
förklaras det, icke i en adress men i ett bref till mig, att brefskrifvarne
gilla just detta, att man skulle tillhålla grosshandlare och fabrikörer
att sköta sina affärer på annat sätt än de göra. Från den andra
staden i valkretsen har jag fått en skrifvelse, och jag ber att få läsa
upp något derur, för att herrarne skola få se, på hvad sätt man kan
komma till andra slutsatser. Det säges så här:

“Det låter sig icke förneka, att 1864 års näringsförfattning genom
öfvergången från det dessförinnan herskande skråtvånget tog ett betydelsefullt
steg, som, sedt ur frihetens synpunkt, hedrade dem som
dertill bidrogo, men å andra sidan är det obestridligt, att denna reform
grundades uteslutande på den principen, att det bär vara hvar
och en tillåtet att sig och de sina ärligen försörja och teoretiskt sedt,
alltså utan att rådfråga erfarenheten, tycker man, att den proklamerade
friheten till sjelfförsörjning är en sjelf klar sak, ett axiom, hvars rörighet
icke behöfver bevisas. Och likväl förhåller det sig icke så.“

Sedan förklara de, att det är alldeles origtigt, att en sådan sats

skulle ega giltighet, som att det skulle vara hvars och ens oförytterliga
rätt att sig och de sina försörja. Sådana åsigter kommer man till,

då man icke går till grunden och undersöker, hvad som är orsak och

hvad som är verkan, ty det är det, man icke vill göra.

Nej, mina herrar, vill man bestå i våra dagar i konkurrensen,
så måste man spänna både nerver och tanke. Man måste afstå från
att föra ett beqvämt lif. Det kunde man föra, så länge skråtvånget

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. m.
(Forts.)

N:o 42.

Angående
ändringar i
gällande
näringslag
stiftning
m. m.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

gaf en privilegier på att göra det, eller om man hade en medfödd
förmögenhet. Men den, som icke kan spänna nerver och tanke, eller
den, som icke vill göra det, har icke rätt att klaga.

Herr talman, det är med glädje, jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Nilson i Lidköping: Herr talman, mine herrar. Jag är så
varm vän af näringsfriheten som någon, men det har icke hindrat mig
att se och erkänna, att denna frihet äfven har sina skuggsidor och
lider af skadliga utväxter, hvilka man borde vara angelägen om att
få aflägsuade. Oaktadt de stora öfverdrifter, hvartill herr Lithander
i motiveringen till sin motion onekligen gjort sig skyldig, har dock så
väl han som den andre motionären, herr Olsson i Stockholm, påpekat
flera ganska beaktansvärda missförhållanden inom affärs- och näringslifvet,
hvilkas tillvaro af en hvar måste med fog beklagas.

Nu hyser jag visserligen icke den naiva tron, att alla de angifna
olägenheterna kunna afhjelpas genom nya lagstiftningsåtgärder, men
åtskilligt godt torde man likväl kunna hoppas vinna äfven på den
vägen. Jag tänker härvid särskildt på en skyndsammare rättskipning
i skuldfordringsmål, på en lämplig inskränkning i konsumtionskrediten,
på skydd mot illoyal konkurrens med mera.

Hvad i öfrigt än kan sägas om herr Lithauders motion, så utmynnar
dock densammas slutkläm i ett ganska moderat yrkande, för
hvilket utskottet, såsom mig synes, icke borde helt och hållet slagit
döförat till. Den stora anslutning, såväl hans som den andra här
omnämnda motionärens förslag vunnit bland tusentals handlande och
näringsidkare rundt om i landet, hvilka nog sjelfva bäst känna, hvar
skon klämmer, synas mig ock bära vittne om, att dessa motioner
verkligen förtjent hos lagutskottet ett större tillmötesgående, än som
kommit dem till del.

Då Första Kammaren emellertid redan afslagit motionerna, så
vill jag nu här icke göra något yrkande, utan har endast velat med
några ord uttala de sympatier, jag har för dessa motioners syfte i
vissa delar.

Herr Persson i Rinkaby: Herr talman! Då jag begärde ordet i
denna fråga, hade endast ett par talare yttrat sig till förmån för
motionen. Sedan har såväl grefve Hamilton som herr Collander så
grundligt sönderplockat den föreliggande motionen, att jag tror, att
Andra Kammaren nu är benägen att fortast möjligt kasta den i papperskorgen,
sådan den af föregående talare är behandlad.

Det ligger något märkvärdigt i denna motion, som år för år återkommer.
Antaget, att man ville föreslå monopoliserande af handelsyrket
och bestämma, att en viss klass af städernas invånare ensam
skulle hafva rätt att utöfva köpmansyrket, ja då skulle man kunna
komma till den uppfattning, som herr Lithanders motion innebär.
Men de lätta kommunikationerna på landet, som de senare åren så
mycket utvecklats och genom hvilka landsbygden får sina varor sig
tillförda, hafva ju gjort, att vi icke behöfva köpa alla våra förnöden -

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj.

heter i städerna, utan kunna hemta ut dem till någon, som fördelar
dem på landsbygden, vare sig någon handlande eller en förening af
några andra personer, hvilken kanske då icke är skyldig att föra
handelsböcker.

Men det är något ännu egendomligare i denna motion. Herr
Lithander har yttrat, jag tror på femte sidan, att hvem som helst får
idka handel och hvar som helst, vare sig han kan läsa och skrifva
eller icke. Detta innebär en beskyllning mot vårt svenska folk, som
jag tror nu efter folkskolans stora utveckling icke rättvisligen kan
göras. Jag tror, att i de flesta fall kunna alla ifrågavarande personer
både läsa och skrifva. Och jag tror icke, att det beror på okunnighet,
att en hel del bedrägerier förekommit inom handelsverlden. Vi
hafva ju exempel på, att intendenturtjenstemän hafva gjort de allra
största falsarier, och icke har det berott på okunnighet. Ingen af
de talare, som uppträdt för motionen, har heller kunnat med någon
statistik eller någon utredning bevisa, att bedrägerier föranledts af
fåkunnighet, utan, såsom grefve Hamilton yttrat, bedragarne hafva
snarare varit för mycket knepiga, och det är just det, som varit anledningen
till att bedrägerier begåtts.

Motionen är, som jag redan i början nämnde, så grundligt sönderplockad,
att vidare yttrande öfver densamma icke behöfves. Jag yrkar
bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Schen st rom: Herr talman! Jag anhåller få omförmäla,
att jag från Vesterås köpmanscorps mottagit en skrifvelse, stäld till Vestmanlands
läns representanter i denna kammare med begäran, att de
skulle rösta för herr Lithanders ifrågavarande motion. Att anledning
finnes till klagan öfver osundhet i vårt näringslif uti flera hänseenden
torde väl vara en allt mer utbredd uppfattning; och om kammaren i
frågans nuvarande läge ej anser sig kunna vidtaga någon särskild
åtgärd, tror jag dock, att denna fråga är af sådan vigt, att den inom
närmaste tiden borde kunna få påräkna kammarens välvilliga uppmärksamhet.

För min del, herr talman, ansluter jag mig nu till syftet i herr
Petterssons reservation.

Herr Sandwall instämde med herr Schenström.

Herr Boethius: Jag skulle kunna nöja mig med att instämma
i herr Centerwalls anförande, men anser mig böra meddela, att jag
från handelsföreningen i den stad, jag har äran representera, mottagit
eu skrifvelse med ett varmt instämmande i herr Lithanders motion.
Besagda skrifvelse gillar jag i allmänhet, men jag skall icke besvära
kammaren med att läsa upp något derur, då de synpunkter, som der
framhållas, redan blifvit här angifna.

Eftersom jag nu har ordet, skall jag be att få vända mig med
några ord mot min synnerligen värderade vän, grefve Hamilton, med
anledning af några uttalanden, som han gjort. Jag skall först be att
få säga, att jag varmt instämmer i hvad han yttrat om det missbruk
Andra Kammarens Prot. 1S97. N:o 42. 2

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. m.

(''Forts.)

N:o 42.

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. m.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

af krediten, hvartill grosshandlarne göra sig skyldiga, och hvilket missbruk
i väsentlig mån föranledt dessa olägenheter. Men trots denna
öfverensstämmelse kan jag icke följa honom i allt. Grefve Hamilton
ironiserade fordran på särskilda kompetensvilkor för utöfvandet af ett
privat yrke. Denna fordran är emellertid icke så orimlig, den förekommer
äfven på annat håll. Det fordras t. ex. särskild kompetens
för att få föra ångbåt, hvilket också är ett privat yrke. Der gäller
det visserligen menniskors kroppsliga välfärd, men här gäller det menniskors
ekonomiska välfärd.

Vidare sade grefve Hamilton, hvart skall det då taga vägen med
dem, som blifvit kuggade i denna handelsexamen? Skola de svälta
ihjäl eller skall man gifva dem pension? Ja, den frågan, grefve Hamilton,
skulle ju kunna vara berättigad, i fall handelsyrket vore det enda
yrke, med hvilket man kunde sig ärligen försörja här i landet. Men
tack vare den skyddslagstiftning, som under de senare åren kommit
till stånd, finns det äfven andra möjligheter att ärligen försörja sig
och de sina, t. ex. jordbruket eller industrien. Och således tänker
jag, att den frågan, hvilket ärligt näringsfång dessa kuggade skulle
vända sig till, är besvarad.

Från en annan synpunkt skulle grefve Hamiltons fråga äfven
kunna vara berättigad, nemligen ifall det vore så, att för dessa examina
fordrades en så stor yrkesskicklighet, att man måste egna hela
sin ungdom åt förvärfvandet af denna skicklighet. Men jag tror ej,
att det är en sådan yrkesskicklighet som man skulle fordra af handlandena,
utan fordran är ju helt enkelt, att de skola känna till de
första grunderna af bokhålleri.

Låtom oss då se på ett konkret exempel! Om en dräng på landet
plötsligen känner sig kallad att idka handelsrörelse — kanske har
denna känsla vaknat hos honom efter ett gladt lag, tillbringadt med
dessa handelsresande, hvilka väckt hans ambition och öfvertygat honom
om, att han har denna höga kallelse — om då denne dräng behöfde
underkasta sig examen, och om nu efter en examen det visade sig, att
han icke kunde skilja mellan debet och kredit, ja, kanske icke mellan
addition och subtraktion, så vore det väl icke så illa stäldt för honom.
Han kunde ju gå tillbaka till det yrke, han förut haft, som också är
ett ärligt yrke, ett medel att sig ärligen försörja.

Således, icke tror jag, att man behöfver frukta, att menniskor
skulle svälta ihjäl och att statskassan skulle tagas i anspråk för pensioner,
derför att icke fullkomligt inkompetenta personer finge egna
sig åt handelsyrket.

Vidare frågade grefve Hamilton: hvarför skola just handlandena
få rättvisa här i landet? Ja, jag önskar alla medborgare rättvisa, och
jag vill påminna derom, att jordbrukarne i vårt land hafva fått den
rättvisan, att de blifvit skyddade mot öfvermägtig konkurrens. Skulle
det då vara så orimligt, att man skyddade handlandena mot illojal
konkurrens ? Grefve Hamilton erkände också sjelf, alt i detta hänseende
något behöfde göras i öfverensstämmelse med herr Olof Olssons
motion. Men grefve Hamilton ansåg, att man nu icke kunde göra
något, derför att herr Olsson kommit i så dåligt sällskap — ja, kanske

N:0 42.

Måndagen den 10 Maj.

det icke var precis dåligt, men misstänkt. Det är ett skäl, som jag
anser icke bör vara bestämmande i saken. Men icke heller jag vill
nu yrka bifall vare sig till herr Lithanders eller herr Olssons motion.
Deremot vill jag fästa min ärade väns, grefve Hamiltons, uppmärksamhet
derpå, att om han anser, att något verkligen bör göras med afseende
å den illojala konkurrensen, så fins det en möjlighet, och det
är att yrka bifall till herr C. F. Petterssons reservation, såsom redan
herr Centerwall gjort. I sådant fall kommer man ju icke heller i
sällskap med en alltför misstänkt protektionist.

Jag skall, herr grefve och talman, bedja att få yrka bifall till
denna herr C. F. Pettersons reservation och således få förena mig med
herr Centerwall i hans yrkande.

Med herr Boethius instämde herrar Swartling, Odencrants och
Carlsson i Hede.

Herr Persson i Rinkaby: Herr talman! Det är med anledning

af ett anförande af professorn från Upsala som jag skall bedja att få
yttra några ord. Herr Boethius gaf en synnerligen välvillig anvisning,
att alla sådana, som icke duga till något annat, skulle blifva jordbrukare.
Jag, såsom jordbrukare, skall helsa dem välkomna i våra
led, och der få de gerna för mig söka upptaga kampen. Men om
herr Boethius menade, att det är endast odågor, som kunna användas
i den klassen, så vill jag säga, att vi jordbrukare hafva sett exempel
på, att till och med professorsämnen, som försökt sig på jordbruket, der
blifvit så grundligt kuggade, att de gjort konkurs på ett par hundra
tusen kronor. Det berodde då åtminstone icke på okunnighet, annat
än okunnighet i jordbruksskötsel. Det lär väl icke vara en inbjudan
till sådana personer som professorn här afser?

Jag vågar icke här inlåta mig på någon kamp med repliker
(ehuru det eljest vore mycket lägligt), ty jag vet, att jag kommer att
draga det kortaste strået och få mycket på huden. Men jag kunde
icke låta bli att bemöta det yttrandet, att det just var jordbruket,
som skulle ha alla uslingarne.

Herr grefve Hamilton: Herr talman! Jag skall bedja att fä

säga några ord med anledning af min ärade väns på upsalabänken
yttrande. Han gjorde ett försök att försvara denna ifrågasatta obligatoriska
examen i bokhålleri genom att hänvisa till, att man har examen
på andra områden. Han framhöll, att man fordrar examen af ångfartygsbefälhafvare.
Visserligen är det, sade han, derför, att der gäller
det menniskors väl eller ve, om en ångfartygsbefälhafvare kan föra
fartyg eller icke. Men han vädjade till kammaren, om icke i fråga
om att föra böcker det äfven gäller menniskors väl eller ve, nemligen
ekonomiska väl eller ve. Ja, men skilnaden är den, att i förra fallet
gäller det andra menniskors väl eller ve, men här i senare fallet gäller
det eget väl eller ve. Om andra riskera lifvet eller man sjelf riskerar
att göra konkurs, det kan väl ej heller jemföras.

Sedan vände han sig mot min fråga, hvad de, som blifvit kuggade

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstijtning

m. m.

(Forts.)

N o 42.

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. m.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

i bokbålleriexamen, skulle egna sig åt, och sade, att, tack vare det
rådande handelspolitiska systemet, man nu här i landet kan lifnära
sig genom att vända sig till jordbruket eller industrien. Nej, förlåt,
hvad industriidkarne angår gäller ju äfven för dem skyldigheten att
föra handelsböcker. Alltså borde väl äfven de taga examen i bokhålleri.
Och hvad angår min ärade väns erinran om det nya systemets
verkan — en erinran som återkommer allt emellanåt här i kammaren
— så vill jag blott säga, att det skall väl ändå finnas någon gräns
för den dyrkan, man får egna detta system. Handen på hjertat, min
ärade vän! Kunde man verkligen icke lefva i detta land, förrän
jordbrukstullarne infördes? Jag tror, att det gick, och det gick
ganska bra!

Men jag ber att få fästa hans uppmärksamhet på, att hvad jag
yttrade afsåg konseqvensen af detta förslag att införa en viss examen
som kompetensvilkor för att utöfva en näring. Han sade: det gäller
ju mannens väl eller ve; om han icke kan bokhålleri, gör han ju konkurs.
Af det skälet kan man dock skapa många obligatoriska examina.
Tänk så mycket exempelvis herrar jordbrukare behöfva kunna för att
möta alla risker inom deras näring! Jag tror, att bokhålleri är ganska
nyttigt äfven för dem. Och hvarför borde man icke bestämma, att
ingen får egna sig åt jordbruket, som icke gått igenom en hästskötareskola,
en mejeriskola m. m. Det vore fullt lika rimligt, det ena som
det andra.

Vi få väl se sakerna i deras sammhang och i deras konseqvens
Börja vi betrakta våra näringsidkare såsom tjenstemäu, då tvingas vi
allt att deraf draga åtskilliga konseqvenser, och med hänsyn till dessa
tror jag ej, att min fråga om vi skola pensionera dem, som blifva
kuggade i examen, eller om de skola få svälta i hjäl, var så obefogad.

Herr Boethius: Herr grefve och talman! Det var en ärad talare
från skånebänken, som blef mycket stött öfver, att jag yttrade, att en
dräng, en jordbruksarbetande dräng, kunde fortfara att vara detta,
om han icke visade sig hafva kunskaper, som gjorde honom lämplig
att blifva handlande. Jag får säga, att jag förstår verkligen icke,
hvarför han skulle blifva så stött häröfver, ty jag protesterar emot,
att jag skulle hafva sagt, att det blott vore afskrapet, som egnade sig
åt jordbruket. Jag protesterar också emot den åsigten, att menniskorna
skola bedömas efter sina teoretiska kunskaper. Jag anser, att eu
dräng på landet, som sköter sitt kall såsom dräng ordentligt, är en
så aktningsvärd medborgare, att han ej behöfver räknas som afskrap,
derför att han händelsevis ej kan bokhålleri. Detta om detta.

Hvad för öfrigt angår talet om, att jag skulle hafva hänvisat till
jordbruket ensamt, så påstår jag, att jag icke har gjort det, utan jag
har hänvisat äfven till industrien. Man kan, jag betonar det ännu
en gång, blifva aktningsvärd och duglig och för samhället nyttig såsom
industriarbetare eller jordbruksarbetare, under det att man kan blifva
ett skadedjur för sig och andra, om man är en oduglig handlande.
Det är detta jag har velat säga.

Mot hvad grefve Hamilton sist yttrade skall jag blott framhålla,

N:0 42.

Måndagen den 10 Maj.

att en handlande, som sköter sig illa, skadar ej blott sig sjelf, utan
verkligen äfven andra.

Jag har naturligtvis icke menat, att man här i landet ej kunde
föda sig annat än med handel före det nya systemet. Men hvad jag
velat säga är, att om det gamla systemet fått fortfara, så skulle det
ej dröjt länge, innan det blifvit ganska klent inom andra yrken än
möjligen handelsyrket. Ty låt jordbruket gå under, och industrien
gå under, få se då, huru det blir bestäldt.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid.

Herr Nyländer: Herr talman! De många klagomål, som inom
landet höjts mot vår nuvarande näringslagstiftning, synas mig otvifvelaktigt
gifva vid handen, att i densamma finnas bristfälligheter, som
böra afhjelpas och att en närmare utredning och undersökning af hithörande
förhållanden lämpligen borde göras.

I den af herr C. F. Pettersson afgifna reservationen hemställes ju
endast derom, att Riksdagen skulle besluta att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad
mån en sund utveckling af affärslifvet i vårt land kräfver ändring i
näringsförordningen af 1864 och i öfriga nu gällande lagar, som beröra
handel och industri, och det förefaller mig, som om Riksdagen borde
kunna bifalla denna hemställan och med lugn låta en sådan utredning
verkställas.

Det är derför, herr talman, som jag anhåller om bifall till herr
C. F. Petterssons reservation.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Då de motioner, som
detta lagutskottets betänkande berör, afse att rubba grunderna för
den nu gällande näringslagstiftningen, kan jag för min del icke vara
med om att i någon män understödja desamma.

Jag anser, att den klagan, som genomgår de nu föreliggande
motionerna i afseende å näringslagstiftningen och handelsverksamheten,
är helt och hållet obefogad.

Ser man efter hvad klagomålen innehålla, så är det, att grossörerna
i städerna klaga öfver att landthandlandena finnas. Sedan klaga landthandlandena
öfver, att det fins gårdfarihandlare. Klagomålen gå med
andra ord ut på att få bort landthandlandena och gårdfarihandlarne.
Då skulle endast de stora grossörerna i städerna blifva qvar. Men
huru går det då med den köpande allmänheten? Det är den stora
köpande allmänheten, som egentligen i sista hand köper varorna.
Denna allmänhet skulle då icke allenast få större besvär att erhålla
sina förnödenheter, om småhandlandena togos bort, utan skulle äfven
blifva tvungen att betala varorna dyrare, när det skulle blifva dessa
grossörer och handlande i städerna som skulle fournera allmänheten
direkt.

Jag kan för min del icke alls vara med om att rubba den författning
af år 1S64, som meddelar hvarje svensk medborgare, som
åtnjuter medborgerligt förtroende, rätt att välja yrke och fritt försörja
sig. Huru det sedan går med grossörerna, då de utskicka sina rese -

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. m.

(Forts.)

N:0 42.

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. m.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

agenter, hvilka öfversvämma landet i hundratal och tvinga landthandlandena
att köpa varor, som de icke vilja hafva, det lemnar jag
derhän. Jag tror, att det öfverklagade olyckliga förhållandet beror
derpå, att landthandlandena icke sjelfva få välja sina varor utan trugas
att köpa varor, som allmogen sedan i sista hand tvingas att tillhandla
sig, ehuru den icke behöfver dem. Anuat blefve förhållandet, om
landthandlandena finge sjelfve hos grossörerna välja de varor de behöfde.
Det är de olyckliga reseagenterna, som hafva förderfvat landthandlandena,
och ingenting annat. Och det är sålunda grossörerna
och de större industriidkarne, som egentligen bära skulden för de
ifrågavarande missförhållandena.

Jag kan ej förstå, hvad skäl motionären herr Lithander kan
hafva att klaga öfver 1864 års näringslagstiftning. Det är väl under
skyddet af denna, hvilken nu gält i trettiotre år, som han kommit
till den ställning, han nu intager. Det är under skyddet af denna,
som många af de personer, hvilka nu instämt i yrkandet om ändring,
skördat rikedomar genom den fria näringsutöfningen. Hvarför skola
de då förmena andra att göra lycka på den goda författning vi hafva?
Jag för min del kan åtminstone ej vara med om att rubba den.

Jag ber att få återföra i herrarnes minne, att det var på samme
motionärs förslag, som för några år sedan åstadkoms den ändring i
denna författning, att en handtverkare, som sitter hemma och bedrifver
ett litet yrke med tillhjelp af en dräng eller någon annan person,
icke skall hafva rätt att sälja produkterna af sitt yrke, utan att hafva
förvärfvat Konungens befallningshafvandes tillstånd dertill. Huruvida
denna ändring verkat godt, derom vill jag ej yttra mig. Kommer man
hem och råkar en sådan fattig handtverkare, samt talar med honom
om huru förändringen tillkommit, så beklagar han sig djupt öfver att
densamma kommit till stånd. Nu får han för rätt att sälja produkterna
af sitt yrke betala en kostnad af tio å femton kronor om året, och
det behöfde han ej, förrän denna ändring, som jag nu syftar på, åstadkoms.
Jag tror derför, att man skall vara mycket försigtig, då det
är fråga om att inskränka den rätt att fritt få försörja sig, som tillkommer
svenske män på grund af denna författning.

Nu begär herr Lithander en utredning samt yttrar derom, bland
annat, följande, som återfinnes å sjunde sidan i utskottets utlåtande:

“Det vore dock förmätet att framställa positiva förslag i afseende
på de förändringar, som anses oundgängligen behöäiga, ty dessförinnan
måste föregå en sådan undersökning och utredning af förhållandena,
praktisk och opartisk, som endast Kongl. Maj:t kan åstadkomma.“

Jag vill särskildt understryka orden “praktisk och opartisk". Nå,
hvad säger han nu i motionens kläm? Jag ber herrarne lägga märke
till, att han deri föreslår,

“att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla,

att Kongl. Maj:t i nåder behagade genom erfarne handlande och
industriidkare samt lagkunnige män låta" etc.

Nu frågar jag: då man först säger, att utredningen skall vara
praktisk och opartisk, men sedan vill öfverlemna hela utredningen åt

N:0 42.

Måndagen den 10 Maj.

handlande, industriidkare och lagkunnige män, kan någon då tro, att
utredningen skall blifva praktisk och opartisk, när det ej sättes i fråga,
att någon enda från den köpande allmänheten skall vara med om
utredningen? Redan på grund häraf kan jag ej vara med om att
bifalla ett sådant förslag.

Jag skall nu ej längre upptaga tiden, då här hållits flera goda
anföranden emot förslaget och jag ej vill upprepa hvad som förut
sagts. För min del yrkar jag på det varmaste bifall till utskottets
afstyrkande hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Holmgren i Värnhem, Jansson
i Djursätra, Ollas A. Ericsson, Fersson i Killebäckstorp, Ericsson i
i Vallsta och Gustafsson.

Herr Folke Andersson: Äfven jag skulle kunna inskränka mig
till att instämma med herr Persson i Stallerhult. Jag tror, att han
har tydligt visat, hvad följden blefve, om motionärerna finge sina
motioner igenom. För öfrigt, då Första Kammaren afslagit motionerna
och bifallit utskottets hemställan och frågan för denna gång är förfallen,
tycker jag det kan vara onödigt att upptaga så lång tid med
att diskutera dessa frågor. Jag frågar herrarne: Tro herrarne det är
möjligt att kunna tillmötesgå motionärernas förslag? Lätt är att påpeka
ett fel, som förefinnes, och att icke allt är sundt i afseende på handeln,
kan äfven jag medgifva. Men ett annat är att kunna bota det utan
att skada andras intressen. Det synes mig, som om vi borde vara
mycket rädda om vår näringslagstiftning, vår näringsfrihet, genom
hvilken en hvar kan få försörja sig på det sätt han finner lämpligt.
Om jag är fattig och kan få mitt bröd ärligt inom ett visst yrke, må
jag ock kunna få välja det. Jag tror för min del, att grosshandlare
och större handlande, som lemna varor på kredit, just skapat detta
samma onda, som de nu vilja genom lag blifva skyddade för. Jag
kan icke vara med om att stifta en lag, genom hvilken skulle stadgas
vissa kompetensvilkor för att blifva handlande. Ty då skulle man,
såsom förut sagts, på alla andra områden hafva vissa qvalifikationer
för att kunna utöfva ett yrke.

Jag skall derför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.
Och det skulle mycket förvåna mig, om denna kammare skulle kunna
bifalla dessa båda enligt min mening mycket obefogade motioner.

Herr Bengtsson i Bjernalt: Herr talman, mine herrar! Jag
beklagar, att utskottet icke kunnat göra något för att åstadkomma en
förändring i ett visst afseende, deri det synes vara tydligt, att det
möter stora hinder för att få någon rättelse. Jag syftar dervid på
dessa kringresande agenter och expediter, som resa landsbygden omkring
samt truga och locka folket att köpa varor, som de ej behöfva.
Sedan lagsöka de dessa köpare och taga ut till sista öret de höga
pris, som de aftalat, och kunna på sådant sätt göra mycket stor skada.
Om sådana personer finge betala eu lämplig skatt till kommunen, för

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstiftning

m. m.

(Forts.)

N:0 42.

Angående
ändringar i
gällande
näringslagstijtning

m. m

(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

att de få drifva ett sådant geschäft, så tror jag, att de icke skulle
förekomma så ofta.

Inom många kommuner resa så kallade gårdfarihandlande omkring
samt köra med lass från gård till gård, inom en församling en tid,
och derpå en annan tid inom en annan församling. Sådana handlande
borde åtminstone vara skyldiga att hos kommunalordföranden anmäla,
att de vilja drifva rörelse inom kommunen, samt dervid uppgifva namn,
yrke och hemvist. Sedan borde de taxeras inom kommunen. Under nuvarande
förhållanden är detta ej möjligt. Om man taxerar dem, så
upphäfves taxeringen af pröfningsnämnden.

Då förut så mycket ordats i denna fråga, skall jag ej upptaga
tiden längre. I sjelfva saken instämmer jag med reservanten.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
i såväl mom. 1 som i mom. 2 gjorda hemställanden och dels på afsteg
derå och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Herr Petri begärde likväl votering, hvilken
ock företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afsteg å utskottets hemställan
bifallit den af herr C. F. Pettersson afgifna, utskottets betänkande vidfogade
reservation.

Voteringen utföll med 159 ja mot 54 nej; hvadan kammaren bifallit
hvad utskottet hemstält.

§ v.

Vid föredragning härefter af Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 19, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan om ändringar uti instruktionen för jernvägsstyrelsen,
begärdes ordet af motionären,

Herr A. Hedin, som yttrade: Herr talman! Hufvudändamålet,
det af mig redan i motionen angifna hufvudändamålet, är vunnet, ity
att öfver ett hittills undangömdt område af jernvägsstyrelsens märkvärdiga
verksamhet har fallit en skarp dager; för den medverkan jag

Måndagen den 10 Maj. 25 N:o 42.

dertill fått af det utskott, som behandlat saken, är jag naturligtvis
tacksam. Under sådana förhållanden finner jag ingen anledning att
upptaga tiden med någon diskussion eller med yrkande om någon ändring
i det slut, hvartill utskottet kommit.

Vidare anfördes icke. Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 8.

I ordningen förekom dernäst Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 20, i anledning af väckt motion om öfverlåtande
åt kommunerna att bestämma om rätt till försäljning af Öl och
vin till mindre belopp än 250 liter.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herrar Persson i Tallberg och Styrlander afgifna
motion ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr A. Hedin erhöll ordet och yttrade: Jag anhåller att få

fästa uppmärksamheten uppå, att den kläm, med hvilken betänkandet
slutar, är oformlig. Då tillfälligt utskott ej har att afgifva utlåtande
eller hemställan annat än till den kammare, af hvilken utskottet blifva
tillsatt, anhåller jag hos herr talmannen om proposition derpå, att
kammaren måtte besluta, att motionen icke måtte till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Herr Waldenström anförde: Hvad beträffar det yrkande den

siste talaren gjort, må det ju erkännas, att det kanske varit formenligare
att säga “kammaren1'' än “Riksdagen". Likväl har både nu
och förut, såväl vid denna som vid föregående riksdagar, förekommit
att tillfälliga utskott ej blott i första utan ock i denna kammare, hemstält,
att likasom här den eller den motionen icke måtte föranleda
till någon Riksdagens åtgärd. Och när det hvarken uti riksdagsordningen
eller i kammarens arbetsordning finnes något stadgande om
saken, och det utan anmärkning från kammarens sida förekommit
förut, så torde det ej heller vara skäl att göra någon anmärkning nu.

Jag har här i min hand Första Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:0 1 vid denna riksdag, undertecknadt å utskottets vägnar
af F. A. Boström. Deri hemställes, att der ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Jag anhåller således,
att kammaren må bifalla utskottets hemställan.

Herr A. Hedin: Utom det, att det naturligtvis ej varit anledning

för någon här att göra anmärkning mot det sätt, hvarpå ett Första
Kammarens tillfälliga utskott affattat sin hemställan, får jag erinra
derom, att det icke är underkastadt något tvifvel — så att det bör
uttryckas med “kanske11 — att den hemställan, som här gjorts, är
oformlig. Om oformlighet förut förekommit, utgör det icke något skäl
att vidhålla en sådan, då den påpekats; och sådana oformligheter har
jag för min del flere gånger förr påpekat.

N:0 42. 2G Måndagen den 10 Maj.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan med
den af herr Hedin föreslagna ändring.

, § 9-

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 21, i anledning af väckt motion om ändring af gällande
bestämmelser angående handeln med vin och maltdrycker i stad.

§ 10.

Om ändrade
bestämmelser
angående
jörvaltningsbidrag
till
sjukkassor.

Till behandling företogs statsutskottets utlåtande n:o 78, i anledning
af dels Kong!. Maj:ts proposition med förslag till förändrade bestämmelser
angående förvaltningsbidrag till sjukkassor, dels ock inom
Riksdagen väckta motioner i ämnet.

Uti en den 12 sistlidne mars till Riksdagen aflåten, till förberedande
behandling af statsutskottet remitterad proposition (n:o 53) hade
Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af
protokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
medgifva,

att Kongl. Maj:t måtte ega för år 1898 använda de till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande afsätta belopp, i mån af behof,

dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under vilkor:
l:o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor;

2:o) att sjukkassa skall under föregående år haft egna inkomster,
uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets belopp;
samt

3:o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det
antal afgiftspligtiga medlemmar, sjukkassan under näst föregående år
städse haft, med en krona för hvarje medlem, dock ej för något år
med sammanlagdt högre belopp än 1,500 kronor;

och dels till utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens
försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.

I anledning af Kongl. Maj:ts omförmälda framställning hade herr
O. Eklund i Stockholm uti en inom Andra Kammaren väckt motion
(n:o 178) föreslagit, att Riksdagen måtte antaga hvad Kongl. Maj:t
uti ifrågavarande proposition föreslagit med den förändring, att mom.
3 erhölle följande lydelse:

3:o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till
det antal afgiftspligtiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående
år städse haft:

med 2 kronor på hvarje medlem till och med 100;

med 1 krona på hvarje medlem derutöfver till och med 300; samt

med 50 öre för hvarje medlem derutöfver.

Slutligen hade utskottet haft att behandla en af herr C. J. Hammarström
inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 55), deruti föreslagits,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att punkten 2 i Kongl.
Maj:ts kungörelse angående förvaltningsbidrag till sjukkassor af den

N:0 42.

Måndagen den 10 Maj.

30 oktober 1891 skulle erhålla följande ändrade lydelse: “Sjukkassa

skall under föregående år haft inkomster, uppgående till minst hälften
af det begärda förvaltningsbidragets belopp''''.

Utskottet hemstälde:

“att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande proposition
och herr Eklunds motion i ämnet samt med afslag å herr Hammarströms
omförmälda motion, må medgifva,

att Kongl. Maj:t må ega för år 1898 använda de till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukassors
bildande afsätta belopp, i mån af behof,

dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under vilkor:
l:o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor;

2:o) att sjukkassa skall under föregående år haft egna inkomster
uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets belopp;
samt

3:o) att förvaltuingsbidraget skall för år utgå i förhållande till
det antal afgiftspligtiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående
år städse haft,

med 1 krona 50 för hvarje medlem till och med 100,

med 1 krona för hvarje medlem derutöfver till och med 300, samt

med 50 öre för hvarje medlem derutöfver,

dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp än 1,500 kronor;
och dels till utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens
försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket."

Om ändrade
bestämmelserangående

förvaltings
bidrag till
sjukkassor.

(Forts.)

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Eklund i Stockholm: Herr talman, mine herrar! Sedan

sjukkasselagen af den 30 oktober 1891 trädt i kraft, har staten lemnat
förvaltningsbidrag till de inregistrerade sjukkassorna här i landet.
De förvaltningsbidrag, staten under denna tid lemnat, hafva emellertid
varit så knappt tilltagna, att de icke förmått samtliga sjukkassorna i
landet att låta inregistrera sig. Det är, såsom det också framgår af
den kongl. propositionen — blott en tredjedel af de existerande sjukkassorna,
som anmält sig till inregistrering för att derigenom erhålla
sådant bidrag från statens sida. Under många år bär uttalats det
önskemålet, att detta statens förvaltningsbidrag måtte i någon män
höjas, på det att man verkligen skulle kunna ernå det resultat, man
önskade vinna, nemligen att få till stånd en tillförlitlig sjukkassestatistik.
Kongl. Maj:t har också ändtligen behjerta! detta önskemål och
i år framlagt en proposition om förbättrande af vilkoren för bidrags
åtnjutande.

Man hade hoppats, att Kongl. Maj:t skulle hafva i denna sin
framställning tagit mera hänsyn, än hvad som skett, till de önskningar,
som blifvit uttalade af sjukkassorna sjelfva. Kongl. Maj:t har
emellertid icke gjort detta, utan framlagt ett fullt sjelfständigt förslag
och deri frångått den nu gällande principen, att bidrag skall utgå
efter en fallande skala, eller så, att de sjukkassor, som hafva mindre

N:0 42.

Om ändrade
bestämmelser
angående förvaltningsbidrag
till
sjukkassor.

(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

antal medlemmar, få mera bidrag per medlem än kassor med ett större
antal medlemmar. Kongl. Maj:t har i sin proposition föreslagit, att
statens förvaltningsbidrag till sjukkassorna skall utgå med en krona
per medlem, men begränsas till ett belopp af 1,500 kronor. Sjukkassorna
sjelfva deremot hafva uttalat sig för bibehållande af den nuvarande
principen, eller att sjukkassor med ett medlemsantal upp till
100 erhålla 2 kronor per medlem i bidrag, kassor med ett medlemsantal
af 300 1 krona per medlem utöfver det första hundratalet medlemmar,
hvarefter vid högre medlemsantal förvaltningsbidraget skulle
för det öfverskjutande antalet utgå med 50 öre per medlem utan någon
begränsning.

Det var med tvekan, som jag upptog sjukkassornas förslag och
framlade det här i Riksdagen, ty jag fruktade verkligen, att statsutskottet
skulle acceptera det af mig framlagda förslaget i de delar, der
det stälde sig moderatare än Kongl. Maj:ts förslag, men underkänna
det i de delar, der förslaget begärde mera. Detta har visserligen icke
helt och hållet inträffat, men dock skett till någon del. Då emellertid
sjukkassorna voro angelägna att få sitt förslag framlagdt, hvilket de
ansågo vara lämpligare, och rättvisare än Kongl. Maj:ts och säkrare
bidraga till ernående af det önskade resultatet, eller inregistrering af
alla sjukkassor, äfven de små, har jag emellertid framlagt det.

Här har till ledamöterna i kammaren utdelats ett litet häfte med
rubriken “Statens förvaltningsbidrag åt sjukkassorna". Af detta häfte
framgår, att ett stort antal af sjukkassorna här i landet, ja, icke
mindre än 475 stycken med ett antal af 92,352 medlemmar uttalat
sig till förmån för sjukkassornas eget förslag, detsamma som jag här
framlagt, och det är att märka, att fortfarande ingå skrivelser från
sjukkassor i landet, i hvilka de uttala sig för anslutning till samma
förslag.

Hufvudsyftet i detta sjukkassestyrelsernas eget förslag är, dels att
de minsta sjukkassorna, de som hafva under 100 medlemmar, skola
erhålla proportionsvis högre förvaltningsbidrag än kassor med ett större
antal medlemmar, och dels att begränsningen skulle bortfalla.

Hvad angår det första yrkandet, så finna herrarne på sid. 9 i
utskottets betänkande en jemförelse emellan de begge olika förslagen.
Man finner då, att enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle en sjukkassa
med 100 medlemmar få 100 kronor i förvaltningsbidrag, under det
att enligt sjukkassornas eget eller “Stockholmsmötets'''' förslag detta
bidrag skulle uppgå till 200 kronor. Man kan sedan följa jemförelsen
och finner då, att vid ett medlemsantal af 500 de båda förslagen löpa
tillsammans, i det att en sjukkasseförening med detta medlemsantal
skulle enligt begge dessa förslag erhålla lika mycket. Enligt Kongl.
Maj:ts förslag skulle således en sjukkassa med mindre än 500 medlemmar
få mindre i förvaltningsbidrag, än den skulle få enligt Stockholmsmötets
förslag. Men när man kommer till ett antal af öfver
500 medlemmar, blir förhållandet omvändt. Stockholmsmötets eller
sjukkassornas förslag är då moderatare än Kongl. Maj:ts. Så finner
man t. ex., att eu sjukkassa med 1,000 medlemmar skulle enligt Kongl.
Maj:ts förslag erhålla 1,000 kronor, men enligt Stockholmsmötets för -

N:0 42.

Måndagen den 10 Maj.

slag endast 750 kronor, och vidare att kassor med 1,500 medlemmar
få enligt Kongl. Maj:ts förslag 1,500 kronor och enligt Stockholmsmötets
blott 1,000 kronor.

Man har emellertid ansett lämpligt att framlägga ett så moderat
förslag, just derför att man skulle kunna räcka en hjelpsam hand åt
särskildt de små sjukkassorna, hvilka ju också utgöra de flesta till
antalet, för att få dem att låta inregistrera sig.

Nu har statsutskottet visserligen delvis godkänt det af mig framstälda
förslaget och beviljat sjukkassor med 100 medlemmar och derunder
ett förvaltningsbidrag af 1 krona 50 öre per medlem. Man
får vara tacksam för hvad utskottet i denna del gjort, fastän det
naturligtvis varit önskvärdt, att man satt detta bidrag till 2 kronor
per medlem, då förslaget i sin helhet ändock blir såsom jag förut
framhållit och ingen väl torde kunna bestrida — ganska moderat.
Jag vill särskildt påpeka, att ett bidrag af 2 kronor per medlem för
en så liten kassa icke är ett så synnerligen högt belopp. Man får
också komma i håg, att, då en sådan sjukkassa skall låta inregistrera
sig, första vilkoret derför är, att kassan skaffar sig nya stadgar, ty
det är icke tänkbart, att de kassor, som tillkommit helt och hållet på
frivillighetens väg, fått sådana stadgar från början, att de lämpa sig
för godkännande af registreringsmyndigheten. Regeln är således den,
att, när en sådan kassa skall skrida till inregistrering, den först måste
låta utarbeta nya stadgar, och för att få dessa i sådant skick, att
man verkligen får inregistrering, måste man i regel vända sig till en
jurist, och detta kostar ju pengar, liksom ock att få dessa stadgar
tryckta och utdelade till ledamöterna. Det kräfves således för dessa
kassor betydligt ökade kostnader och arbete för ifrågavarande ändamål,
och då styrelsemedlemmarna i de mindre sjukkassorna i regeln
arbeta utan ersättning, så kan man nog förstå, att de äro synnerligen
motvilliga att åtaga sig sådant extra arbete utan motsvarande ersättning.
Det torde för ötrigt få antagas, att de flesta sådana kassor icke
hafva några pengar till dylikt ändamål. De kunna ju icke tillgripa
fonderna, och ej heller kan man gerna utdebitera kostnaderna på medlemmarna.
Det hade således enligt mitt förmenande varit önskligt,
att detta förvaltningsbidrag blifvit på en gång satt till 2 kronor per
medlem.

Hvad sedermera angår den begränsning, som utskottet upptagit
ur Kongl. Maj:ts förslag, så kan jag icke fatta, att det är af sparsamhetsskäl,
som utskottet vidhåller denna begränsning, ty skulle så
vara fallet, är detta en sparsamhet, som icke belöper sig till högre
belopp än 5,185 kronor 50 öre. Det fins här i landet blott tvenne
sjukkassor, som hafva ett så högt medlemsantal, att de, om begränsningen
bortfölle, skulle få högre bidrag än 1,500 kronor. Dessa två
kassor äro “Nykterhetsvännernas allmänna sjukkassa1'' i Oskarshamn
och sjukkasseföreningen “Enighet ger styrka" häri Stockholm. “Nykterhetsvännernas
allmänna sjukkassa" har ett medlemsantal af omkring
12,000. 1 den kongl. propositionen har uppgifvits ett högre medlems antal,

men detta beror på ett misstag, hvilket dock icke är begånget
af Kongl. Maj:t, utan af sjukkassan sjelf, i det att den uppgifvit den

Om ändrade
bestämmelser
angående förvaltningsbidrag
till
sjukkassor.

(Forts.)

N:o 42.

Om ändrade
bestämmelser
angående förvaltningsbidrag
till
sjukkassor.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

siffra, som det sista medlemsbrefvet för tillfället innehade, i stället för
att upptaga den siffra, som anger det verkliga medlemsantalet. Jag har
från sjukkassans styrelse fått ett meddelande i saken, enligt hvilket
sjukkassans medlemsantal i närvarande stund utgör 12,463, under det
att under hela året 1896 7,753 medlemmar funnos i sjukkassan.

Det är också att märka i fråga om denna begränsning — hvilket
också bör inom parentes påpekas — att en sjukkassa icke kan utfå
förvaltningsbidrag för hela sitt medlemsantal, utan blott för de medlemmar,
som under hela det näst föregående året fullgjort inbetalningarna
till kassan. Hvad då härutinnan beträffar dessa båda kassor,
ställer det sig så, att “Nykterhetsvännernas allmänna sjukkassa14 hade
under år 1896 ett antal af 7,753 medlemmar, hvilka under hela året
betalt afgift, och att den andra stora sjukkasseföreningen här i landet,
“Enighet ger styrka44, hade under samma tid 7,804 medlemmar.
“Enighet ger styrka" hade visserligen vid årets slut ett medlemsantal
af 9,556, men deraf hade 1,166 ingått under året. Då vidare 59
under året dött samt 527 uteslutits, blir återstoden just siffran 7,804.

Om man läte begränsningen bortfalla, skulle det ökade belopp,
som staten hade att åt dessa begge sjukkassor utgifva såsom förvaltningsbidrag,
utgöra, för “Nykterhetsvännernas allmänna sjukkassa"
kronor 2,582: 50 och för “Enighet ger styrka" 2,602 kronor, summa
ökad afgift 5,185: 50, såsom jag förut nämnt. Detta är således hela
den summa, som skulle inbesparas genom åsättande af denna begränsning.
Jag vågar då hemställa till kammarens ledamöter, huruvida
det kan vara klokt att vidhålla begränsningen. Såsom jag i min motion
påpekat, ligger det i denna begränsning någonting, som formligen
inbjuder de stora sjukkassorna att dela sig i mindre kassor för att få ett
högre förvaltningsbidrag, och skulle nu detta inträffa, så har det ju varit
en misslyckad sparsamhet, som utskottet, äfvensom Riksdagen, i fall den
biträder utskottets förslag, slagit in på. Jag har räknat ut, att, i den
händelse de båda stora kassorna skulle fördela sig — och hvad beträffar
“Nykterhetsvännernas allmänna sjukkassa", är det jemförelsevis
lätt för den att göra denna fördelning, emedan den består af en massa
lokalföreningar — statens förvaltningsbidrag skulle komma att uppgå
till omkring 15,000 kronor.

Man tycker, att ett maximibelopp af 1,500 kronor är ganska
mycket, och det kan jag nog erkänna, men jag vill påpeka, att det
ändock icke är så mycket, när man tager åtskilliga omständigheter i
betraktande. Sålunda hade “Nykterhetsvännernas allmänna sjukkassa"
under år 1896 utgifter för endast portokostnader af icke mindre än
1,814 kronor 59 öre. Här har staten således tagit igen sitt förvaltningsbidrag
och mera till. Hvad den stora sjukkasseföreningen “Enighet
ger styrka" angår, är det ju uppenbart, att ett bidrag af 1,500
kronor icke kan betäcka alla de omkostnader, som äro förenade med
inregistreringen. Det gäller i detta fall detsamma, som jag förut anfört
om de mindre sjukkassorna, nemligen att nya stadgar måste utarbetas
och utdelas till medlemmarna samt att statistik, särskildt
åldersstatistik, skall upprättas, och när det gäller ett medlemsantal af
omkring 8,000, är detta förenadt med ganska väsentligt arbete.

N:0 42.

Måndagen den 10 Maj.

Härom dagen, då i denna kammare behandlades frågan om anslag
till arbetareförsäkringen, uttalades ifrån många håll varma sympatier
för att någonting i denna sak måtte med snaraste åtgöras, och
kammaren ådagalade sin välvilja för denna sak genom att högst
väsentligt höja anslaget till den fond, som skall utgöra ett slags
början till denna arbetareförsäkring. Det var då fråga om ett framtidsmål,
men här är fråga om en sak, som redan nu är praktisk och
i hög grad bidrager till främjande af arbetsklassens ekonomiska intressen.
Att staten lemnar understöd åt sjukkassorna, är på sätt och
vis det enda praktiska resultatet utaf arbetarförsäkringskomitéernas arbeten.
Derför vågade jag hysa den förhoppning, att Riksdagen skulle
vilja tillmötesgå den begäran, som samtliga sjukkassor i landet framstält.
Jag hade vågat hoppas detta också derför, att, om man bifallit
deras begäran, man kommit ifrån den här saken för ett antal
år. Det gör man icke, om man antar statsutskottets förslag, ty då
körnare säkerligen framställningar att redan vid nästa års riksdag
framställas i syfte att få vilkoren förändrade i enlighet med sjukkassornas
egen önskan. Man har sagt mig, att, i händelse denna
kammare skulle bifalla min motion, frågan möjligen skulle komma att
fälla, enär den icke kan afgöras genom gemensam votering. Under
sådana förhållanden kan det naturligtvis icke fälla mig in att envist
vidhålla mitt förslag. Men då jag för närvarande ej är öfvertygad
derom, att det faktiskt förhåller sig så som uppgifvits — och jag kan
ju för öfrigt tänka mig, att en sammanjemkning skall kunna ske —
vågar jag åtminstone tills vidare yrka bifall till min motion.

Herr Hammarström: Jag skall be att med några ord få redogöra
för min ställning i frågan.

Jag beklagar, att utskottet icke kunnat tillmötesgå de önskningar,
jag framstäf i min motion. Jag har, som herrarne veta, gjort mig
till tolk för de mindre sjukkassorna genom att till Riksdagen frambära
två motioner. Såsom svar på utskottets uttalande rörande min nu
ifrågavarande motion, då utskottet säger, att “det synes utskottet icke
vara ådagalagdt, att den nu gällande bestämmelsen om visst förhållande
mellan statsbidraget och sjukkassans egna inkomster är för sjukkassorna
egentligen betungande", ber jag att få upplysa, att min motion blef
framburen på grund af anhållan derom ifrån en sjukkassa i en af de
städer, jag har äran representera, nemligen Nora. Jag har dessutom
hört, att många af denna kammares ledamöter fått skrivelser ifrån
sina valmän med anhållan, att de skulle understödja min motion. Det
finnes således sympatier för den, och det kan icke nekas, att den är
behjertansvärd, ty den innehåller en vigtig principfråga.

Att icke Kongl. Maj:t tagit upp dess principer är icke att undra
på, då icke någon framställning derom till Kongl. Maj:t blifvit gjord.
Men jag ber att få framställa en vördsam fråga till kammarens ledamöter,
huruvida det icke kan anses obilligt och orätt, att, då man nu
bestämmer, huru stort förvaltniugsbidraget skall vara i förhållande
till medlemsantalet, likväl inskjuta en bestämmelse, som gör det för

Om ändrade
bestämmelser
angående förvaltningsbidrag
till
sjukkassor.

(Forts.)

N:o 42.

Om ändrade
bestämmelser
angående
förvaltningsbidrag
till
sjukkassor.

(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

de små kassorna nära nog omöjligt att komma i besittning af detta
förvaltningsbidrag.

För att en kassa, som räknar t. ex. 50 medlemmar, skulle enligt
bestämmelserna i utskottets förslag kunna erhålla 75 kronor i förvaltningsbidrag,
måste den under föregående år hafva haft denna inkomst
3 gånger om, d. v. s. 225 kronor; och om en kassa har t. ex. 75
medlemmar, måste dess inkomster under nästföregående år hafva uppgått
till 337 kronor 50 öre, för att den skall kunna komma i åtnjutande
af förvaltningsbidrag. Jag ber att få hemställa, huruvida
det icke kunde vara nog att uppställa som vilkor för en sjukkassa,
att den fullgjort de åligganden, som lagen innehåller i öfrigt, och att
den dessutom handlade i öfverensstämmelse med sina egna stadgar.

Det finnes t. ex. sjukkassor, som icke uttaxera afgifter annat
än i mån af sjukdomsfall, och om då sjukdomsfallen varit få inom
en kassa under ett år, blir således inkomsten för kassan mycket liten,
och det gör, att kassan nästkommande år kanske icke kan komma i
åtnjutande af något förvaltningsbidrag. På det sättet göres det nästan
omöjligt för de mindre kassorna att komma i åtnjutande af någonting.
Ännu värre ställer sig saken, om, såsom herr Eklund m. fl. i sin
motion har föreslagit, man skulle ha 2 kronor per medlem i förvaltningsbidrag
för det första hundratalet af medlemmar, ty då skulle
den inkomstsumma, som utgör förutsättningen härför, bli så hög, att
det blefve omöjligt för de mindre kassorna att komma i åtnjutande
af bidrag.

Emellertid, som saken nu står, då Första Kammaren redan fattat
sitt beslut, och frågan icke kan komma under gemensam votering,
skall jag icke göra något yrkande, emedan detta vore lönlöst, men
jag ber att få förklara, att om jag lefver ett annat år, är min önskan
att få komma tillbaka med frågan för att få den af Riksdagen pröfvad,
och jag tror, att min framställning har skäl för sig, ja, jag påstår,
att den är af mycket stor vigt, specielt för den grupp af sjukkassor,
som jag med min motion åsyftar.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Sjukkasseväsendets utveckling utgör ett synnerligen vigtigt statsändamål,
och det har derför varit mig angeläget att få fortsätta de af min
företrädare igångsatta undersökningarna, åsyftande att genom ökade
förvaltningsbidrag möjliggöra denna institutions vidare utveckling.

Det utaf Kongl. Maj:t nu framlagda förslaget är ett steg i sådan
rigtning, och jag skulle på det högsta beklaga, om motionären, genom
att enständigt vidhålla sitt yrkande om bifall till det af honom framburna
förslag, skulle omöjliggöra frågans lösning vid denna riksdag.
Ty jag håller före, att sedan Första Kammaren godkänt utskottets
förslag, skulle, derest Andra Kammaren toge motionen, frågan vara
för denna riksdag fallen.

Utskottet har gjort en del ändringar i Kongl. Maj:ts förslag, och
dessa ändringar har jag icke funnit skäl att motsätta mig i Första
Kammaren.

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj.

En af dessa ändringar afser en förhöjning från 1 krona till 1
krona 50 öre per medlem i förvaltningsbidrag för de mindre sjukkassorna,
och det innebär en förbättring för dem, mot hvilken jag
icke har något att invända. Denna förbättring skulle medföra en
ökad statsutgift, enligt af försäkrinspektören verkstäld utredning, af
52,000 kronor. Då det förvaltningsbidrag ifrån statens sida, som
enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle ifrågakomma, under förutsättning
att samtliga sjukkassor låtit inregistrera sig. skulle utgöra 223,000 kronor
— det är nu, som kammaren vet, mellan 40- och 50,000 kronor — skulle
således vid ett bifall till statsutskottets förslag detta bidrag uppgå
till omkring 275,000 kronor.

Den andra ändringen, som statsutskottet har gjort, är en sänkning
af förvaltningsbidraget för de medelstora kassorna. Men detta tror
jag ingalunda är någon förbättring af Kongl. Maj:ts förslag, ty jag
håller före, att det är de medelstora kassorna, som äro det rätta
slaget af sjukkassor, och hvilka derför böra uppmuntras. De mycket
små äro i försäkringstekniskt hänseende icke fullt tillfredsställande,
och de mycket stora falla, vågar jag påstå, utom den kategori, som
denna lagstiftning afsett att befrämja.

Nu säger motionären, att han egentligen fäst sig vid att utskottet
accepterat Kongl. Maj:ts förslag i fråga om maximum för förvaltningsbidraget,
och han yrkade, att detta skulle bortfalla, och att således —
bestämmelsen skulle för öfrigt träffa de båda af honom omnämnda
sjukkassorna, hvilka ha öfver 1,500 medlemmar — bidraget skulle
utgå utan begränsning. Han anförde såsom skäl härför, att kostnaderna
för nya stadgars upprättande i och för registreringen voro ganska
dryga. Jag vill dock påpeka, att detta är utgifter blott för eu enda
gång, och då sådana icke vidare föranledas, sedan de nya stadgarna
äro upprättade, finner jag detta icke vara något skäl för att öka ett
år efter år utgående förvaltningsbidrag.

Det andra skälet var, att det möjliga resultatet af bestämmelsen
om ett maximum för förvaltningsbidraget kunde bli, att de stora
sjukkassorna delade sig och sönderföllo i två. Men enligt min uppfattning
är det icke något ondt uti, att de mycket stora kassorna
dela upp sig.

Jag tror för öfrigt, att detta icke kommer att inträffa, ty det
skulle lika väl hafva inträffat under de fem eller sex år, hvarunder
nuvarande lagstiftning egt bestånd, då maximibeloppet varit 300 kronor,
men någon styckning af de större kassorna har dock ej försports.

Hvad angår herr Hammarströms förslag, kan jag icke annat än
inse, att, efter den ändring, som statsutskottet vidtagit i Kongl. Maj:ts
förslag, d. v. s. att höja förvaltningsbidragen för de små kassor,
som hafva 100 medlemmar, från 1 krona till 1 krona 50 öre, han
har haft goda skäl för sitt förslag, och det skulle hafva varit önskligt,
om statsutskottet hade fäst afseende vid detsamma, utan att man
derför behöft gå fullt så långt, som han ifrågasatt. Det fans icke
någon anledning för Kongl. Maj:t, som icke satt förvaltningsbidraget
sä högt, att göra någon framställning i det afseende!;, men nu deremot
finnes en sällan anledning. Jag tror nemligen, att följden kommer
Andra Kammarens Prot. 1807. N:o 42. 3

Om ändrade
bestäm;., ?lser
angående
förvaltningsbidrag
till
sjukkassor.

(Förty.)

N:o 42.

34 Måndagen den 10 Maj.

Om ändrade
bestämmelser
angående
förvaltningsbidrag
till
sjukkassor.

(Forts.)

Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mine herrar! Herr statsrådet
och chefen för civildepartementet har bättre, än jag kunnat göra,
redan bemött de invändningar, som här blifvit gjorda af den ärade
motionären på stockholmsbänken, men jag skall i alla fall anhålla
att fä yttra några ord.

Jag tror för min del, att klokheten bjuder, att Andra Kammaren
nu fattar samma beslut i denna fråga som Första Kammaren, ty i
annat fall skall man kunna riskera, att frågan för denna gång helt
och hållet förfaller, och det är väl icke motionärens önskan.

Motionären uttalade till en början sin tacksamhet till statsutskottet
för den vänliga behandling, hans förslag inom utskottet rönt, och jag
tror för min del, att han haft all anledning att göra detta. På afdelningen
framstälde jag yrkande om bifall till motionärens förslag
oförändradt, men jag måste redan der gifva vika och gå med på den
af Kongl. Maj:t föreslagna begränsningen af bidraget till högst 1,500
kronor. Het oaktadt lyckades jag icke att der genomdrifva förslaget,
utan afdelningens förslag till utlåtande blef afstyrkande och endast
bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Deremot, när frågan behandlades af
statsutskottet i plenum, upptogs ärendet å nyo, och då lyckades man
genom denna moderation genomdrifva förslaget, och jag tror, att motionären
bör vara tacksam för det arbete, som utskottet gjort i detta
afseende. Beträffande hans sorg öfver.denna begränsning, så tror jag,
att han kan taga den ganska lätt, ty det är endast 2 af sjukkassorna,
som träffas af denna begränsning, då deremot det belopp, som utskottet
gått med på, nemligen 1 krona 50 öre för de kassor, som hafva ett
medlemsantal intill 100, i alla fall är en förhöjning uti hvad Kong!.
Maj:t föreslagit, och en förhöjning, som kommer de minsta kassorna
till del.

Jag yrkar således bifall till utskottets föreliggande förslag.

Hvad beträffar herr Hammarströms förslag, så hade jag redan
vid ärendets behandling inom utskottet stora sympatier äfven för detsamma,
men orsaken, hvarför icke utskottet ansåg sig böra gå motionärens
förslag till mötes, var, att ingen af dessa 475 representerade
kassor vid det stora Stockholmsmötet framstält en sådan önskan. Jag
tror ej heller, att motionärens förslag är fullt lyckligt funnet. Jag
tror, att eu bestämmelse bör stadgas i den rigtning, att de kassor,
som fullgjort sin skyldighet till staten, borde komma i åtnjutande af
detta understöd utan afseende å de gjorda inbetalningarna, och jag
hoppas, att något förslag i denna rigtning måtte framkomma till nästa
Riksdag, ty det är ju så med en del kassor, att om inga sjukdomsfall
inträffa, blir det inga utgifter för medlemmarna, och följaktligen skulle
man på den grund gå förlustig sitt bidrag i detta fall.

att blifva, att i små kassor, i hvilka till följd af lyckliga omständigheter
ingen uttaxering under året ifrågakomma, kassan icke kan prestera
det nödvändiga vilkoret för förvaltningsbidragets ei''hållande, eller att
bidraget från medlemmarne skulle uppgå till tre gånger förvaltningsbidraget,
och att således åtskilliga mindre kassor icke komma att få
något godt af förvaltningsbidraget.

Måndagen den 10 Maj. 35 N:o 42.

Då nu icke något sådant förslag föreligger ock Första Kammaren
redan fattat sitt beslut, så har jag icke något annat att göra än yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Petri: Då jag anser, att sjukkasseväsendet är den vackraste
yttring af arbetarnes sjelfbjelpsverksambet och väl förtjenar att understödjas,
skulle jag mycket gerna för min del biträda berr Eklunds
motion, men då Första Kammaren redan fattat sitt beslut i ämnet
och man genom att bifalla motionen möjligen skulle äfventyra, att
ingenting blefve uträttadt, så anhåller jag, berr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr O. Olsson från Stockholm: Herr grefve och talman, mine
herrar! Då jag undertecknade ifrågavarande motion, så vai det derför,
att de mindre och större föreningarna skulle erhålla ett större statsbidrag,
ehuruväl det af regeringen framstälda förslag är fördelaktigare
för de medelstora sjukkassorna, men jag bör biträda det beslut, hvartill
utskottet kommit — bättre något än intet. Jag skall således anhålla
att få yrka bifall till statsutskottets föreliggande förslag, helst jag
hoppas, att vi en annan gång må blifva i tillfälle att återkomma till
en förnyad framställning i ämnet.

Herr Fjällbäck: Herr talman, mine herrar! Då jag undertecknade
motionen, gjorde jag det icke derför, att jag för min del hellre önskade
bifall till Kongl. Maj:ts förslag än till motionen, utan derför, att jag
önskade bifall till motionen.

Af motionen framgår den princip, att man bör understödja de
mindre kassorna i större mån än de större, och det är äfven denna
princip, som förut gjort sig gällande i fråga om bidrags erhållande;
men, såsom herrarne veta, hafva bidragen varit så ringa, att endast
ett fåtal kassor låtit inregistrera sig.

Af denna anledning var det, som jag vid föregående riksdag väckte
en motion i syfte att få förvaltningsbidragen förhöjda. Nu är jag
naturligtvis tacksam såväl mot regeringen som mot utskottet för det
tillmötesgående, mitt yrkande vid förlidet års riksdag rönt, och det är
att hoppas, att vid sådant förhållande flera kassor än hittills skola
låta inregistrera sig.

Då nu enligt de uppgifter, vi fått från statsrådsbänken, ingen
gemensam votering kan ifrågakomma, för den händelse denna kammare
komme att fatta ett annat beslut än Första Kammaren, så kan jag
naturligtvis icke yrka bifall till motionen, ty då skulle frågan förfalla,
hvilket jag ingalunda vill. Jag skall det oaktadt tillåta mig att påpeka,
att sjelfva begränsningen synes mig vara i hög grad olämplig.

Det kan icke vara för staten fördelaktigt, om denna maximigräns skulle
leda derhän, att dessa stora kassor skulle sönderdelas i mindre organisationer.
'' Det förhåller sig nemligen på det sätt, att en kassa, som är
ganska stor på eu liten ort och som har t. ex. 100 medlemmar,
hvilket antal det icke är möjligt att öka, då det på denna ort icke
finnes mer än en fabrik, är på denna ort betydligt större än en

Om ändrade
bestämmelser
angående
förvaltningsbidrag
till
sjukkassor.

(Forts.)

N:o 42.

Om ändrade
bestämmelser
angående
Järn ältning sbidra,
g till
sjukkassor.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

kassa med 100 medlemmar i t. ex. Stockholm, Göteborg eller någon
annan större stad. Hvad vi velat har varit att uppmuntra till
bildande af sjukkassor på de orter, der sådana icke redan finnas.
Det är derför, man har velat sätta bidragen högre för de mindre
sjukkassorna, så att derigenom folk skulle uppmuntras att sammansluta
sig i detta mycket nyttiga syfte. Detta, tror jag, är ett ändamål
lika vigtigt som månget annat, hvartill vi bevilja anslag. Under nuvarande
förhållanden kan man emellertid icke göra något annat åt
saken än att yrka bifall till utskottets förslag, och jag hoppas, att
erfarenheten skall ådagalägga, att detta åtminstone delvis har afhjelpt
det bristande intresse för inregistrering, som hittills har visat sig.

Herr Larsson i Mörtlösa: Det synes mig, som om motionären
hade bort vara tillfredsstäld med det slut, hvartill statsutskottet i denna
punkt kommit.

Motionären vänder sig hufvudsakligen mot begränsningen af statsbidraget
till de stora kassorna, men enligt den redogörelse, som i den
kongl. propositionen återfinnes, utgör för Oskarshamns nykterhetsförenings
kassa förvaltningsbidraget 14,438 kronor för deri befintliga 8,638
medlemmar. Häraf torde framgå, att förvaltningskostnaden uppgått
till ett rätt ansenligt belopp för den största kassan, då deremot för
1,500 medlemmar i annan sjukkassa icke utbetalas mer än 530 kronor.

Det synes mig således, som om de stora kassorna icke skulle vara
så fördelaktiga, utan att snarare de medelstora vore att föredraga från
kassornas egen synpunkt sedt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Rörande förslag
till
förordning omgående
köttbesigtningsoch
slagttvång

§ ii.

Slutligen föredrogs lagutskottets memorial n:o 60, med föranledande
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande viss del af lagutskottets
memorial n:o 53, i anledning af kamrarnes återremiss utaf lagutskottets
utlåtande n:o 30, i anledning af väckta motioner med förslag till förordning
angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m.

Uti memorial n:o 53, i anledning af kamrarnes återremiss utaf
lagutskottets utlåtande n:o 30, i anledning af väckta motioner med
förslag till förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m.,
hemstälde utskottet, att Riksdagen, med anledning af de i utskottets
utlåtande n:o 30 omförmälda motioner, ville för sin del antaga lag
angående köttbesigtning och slagthus af den lydelse, utskottets memorial
utvisade.

I särskild afgifven, vid berörda memorial fogad reservation föreslog
emellertid herr Ohlsson i Vexiö, med hvilken fem andra utskottsledamöter
instämde, åt andra, tredje och åttonde paragraferna af ifrågavarande
lag eu delvis förändrad affattning mot den af utskottet förordade.

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj.

Enligt från kamrarne ankomna protokollsutdrag, hade Första Kam- Rörande förmaren
antagit utskottets förslag i dess helhet oförändradt, medan Andra .. slag titl
Kammaren i fråga om 8 § bifallit herr Ohlssons reservation och för
öfrigt godkänt det af utskottet afgifna förslag. besigtnmgs Skiljaktigheten

emellan kamrarnes beslut bestod alltså deri, att och slaggång
Första Kammaren, i enlighet med hvad utskottet föreslagit, medgifvit, m- matt
i taxan för afgifterna för begagnande af offentligt slagthus jemväl (Forts0
finge beräknas ränta å anläggningskapitalet för slagthuset, under det
att Andra Kammaren, genom uteslutande af orden “jemte ränta å
anläggningskapitalet" ur 8 §:s 2 mom., frånkänt städerna en dylik
rättighet.

I ändamål af sammanjemkning af de olika besluten hemstälde nu
utskottet:

att kamrarne, hvardera med frånträdande af sitt beslut beträffande
8 § af det i utskottets memorial n:o 53 omförmälda lagförslag, ville
antaga följande lydelse af ifrågavarande paragraf:

1 mom. För köttbesigtning, anstäld på grund af § 1, erlägges
icke någon afgift.

2 mom. För begagnande af offentligt slagthus, hvarom i § 2
sägs, eger staden uppbära afgifter enligt taxa, som, sedan Konungens
befallningshafvande, efter hörande af helsovårdsnämnd eller den särskilda
myndighet, hvarunder slagthusets förvaltning är stäld, dertill uppgjort
förslag, af Konungen fastställes för minst ett år i sänder. I denna
taxa må afgifterna ej sättas högre, än som kan anses erforderligt för
betäckande af stadens kostnader för slagthusets förvaltning och underhåll
jemte tre procent ränta å anläggningskapitalet.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herr Nilsson i Skärhus:

af herr Bedelius, som ansett, att utskottet bort hemställa:

att Första Kammaren, med frånträdande af sitt förra beslut, måtte
biträda Andra Kammarens beslut om lydelsen af § 8 af förslaget till
lag om köttbesigtning och slagthus;

af herrar F. G. Petersson i Brystorp och Jönsson i Gammalstorp.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr vice talmannen Danielson: Jag får tillkännagifva, att jag
för min del icke kan biträda förevarande sammanjemkningsförslag.

Jag tror, att det vore synnerligen betänkligt, om detta förslag
antoges, ty derigenom skulle landsbygden för all framtid göra sig
skattskyldig till städerna. Jag kan icke finna annat, än att deri ligger
en orimlighet och att det skulle vara mycket besynnerligt, om vi landtmän
utan att yttra ett ord skulle besluta en sådan åtgärd.

Vi hafva kämpat under många, inånga år för att vinna rättelse
i våra skatteförhållanden, men när vi vunnit eu liten jemlikhet med

N o 42.

Rörande förslag
till
förordning angående
köttbesigtningsoch
slagttvång
in. in.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

städerna, då är man på väg att införa en ny skatt, ty allt, som skulle
blifva en följd af detta förslags antagande, det skulle lända städerna
till fördel. Städerna skulle derigenom erhålla betydliga inkomster, icke
endast förvaltnings- och underhållskostnad, utan äfven ränta på sina
penningar. Kan det verkligen vara rimligt att lösa denna fråga på så
sätt? Jag förstår icke, huru vi landtmän i sådant fall iakttaga landtmännens
intressen. Jag kan, såsom sagdt, icke vara med derom, och
då jag är öfvertygad, att lagförslaget ändock torde komma att antagas
utan nu afsedda tillägg utöfver denna kammares förut fattade beslut,
så har jag icke kunnat underlåta att inlägga min gensaga mot det
nu föreliggande förslaget. På detta sätt, som nu afses, skulle hvarje
stad, huru obetydlig som helst, komma att bygga slagthus samt drifva
rörelse, och nar städerna hafva garanti för att erhålla 3 procents ränta
samt derjemte förvaltnings- och underhållskostnader, så böra sådana
företag icke blifva afskräckande.

Det är på dessa grunder, som jag yrkar afslag å föreliggande
sammanjemkningsförslag och hemställer, att kammaren måtte vidhålla
sitt förut fattade beslut i denna fråga.

Häruti instämde herrar Andersson i Löfhult, Petersson i Dänningelanda,
Anderson i Tenhult, Zachrisson, Bengtsson i Häradsköp, Jönsson
i Mårarp, Petersson i Skurö, Nilsson i Käggla, Högstedt, Eliasson och
Odqvist.

Herr Petersson i Brystorp: Herr talman! Det är dock högst
eget, att, såsom en föregående talare yttrade, landsbygden skall på
detta sätt bli skattskyldig till städerna. Ty det är att märka, att det
är städerna, som först kommit fram med förslaget om slagttvång och
hela slagthusfrågan, och nu vill man likväl, att landtborna skola betala
underhålls- och förvaltningskostnaderna för slagthusen och dessutom
ränta på det uti dem nedlagda kapitalet. Det kan väl vara sant, att
denna ränta icke är så hög, men jag anser i allt fall, att den är
orättmätig. Hvilka är det nemligen, som på detta sätt skulle komma
att få betala hela dessa tillställningar? Jo, det skulle naturligtvis bli
landtmännen, ty städernas befolkning uppföder ju icke några djur för
att slägtas, utan det göra endast landtmännen. Nu har det visserligen
framhållits, att landtmännen skulle få bättre betaldt för sitt kött, om
slagthus upprättades, men detta påstående håller icke streck. Under
förra riksdagen fingo vi i utskottet taga kännedom om en skrifvelse
från Norge, och i denna uppgafs, att priset på kött icke hade stigit,
sedan slagthus der kommit till stånd. Den ökade kostnaden för slagtningen
skall emellertid tagas ut på något håll, och då blir det de,
som sälja djuren, som få betala fiolerna. Jag tycker, att städerna,
om denna lag kommer till stånd, i allt fall borde vara landtmännen
tack skyldiga och gerna sjeifva svara för räntorna å de på slagthusen
nedlagda kapitalen, ty det blir dock städerna, som komma att draga
all fördel af lagen.

Med anledning af hvad jag nu anfört, ber jag att få biträda herr
Nilssons reservation.

N o 42.

Måndagen den 10 Maj.

Herrar Sandquist och Åkerlund instämde häruti.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Herr grefve och talman* Hå jag
icke inom utskottet kunnat vara med om detta sammanjemkningsförslag,
anser jag mig nu böra yttra några ord i frågan.

Vore här fråga om exportslagthus, skulle jag naturligtvis icke motsätta
mig förslaget. Men, mine herrar, här gäller det icke exportslagthus,
utan uppförande af slagthus för städernas egna behof. Jag
har derför, då jag anser, att denna afgift, som skulle komma att bestämmas
för begagnandet af slagthusinrättningarna, endast skulle blifva
en beskattning på landtmännen, icke kunnat gå längre, än att ersättning
skulle lemnas för siagthusens underhåll och förvaltning. Jag har
således icke kunnat vara med om att medgifva, att någon ränta skulle
få beräknas å anläggningskostnaden, emedan det, som sagdt, är min
fulla öfvertygelse, att detta endast skulle bli en beskattning på landtmännen.

Nu har man visserligen sagt, att köttpriset skulle komma att
stiga och att landtmännen derigenom skulle få ersättning, men jag vill
fråga herrarne, huru detta skulle kunna blifva möjligt. Tro herrarne,
att konsumtionen skulle komma att ökas i följd af siagthusens införande?
Det kan jag icke finna möjligt. Eller skulle till följd deraf produktionen
af kött minskas? Ja, då tror lag, att man bör betacka sig för
slagthusen.

Ytterligare har man framhållit, att om kostnaderna för att verkställa
slagt i slagthusen skulle anses blifva för dryga, så är man å
andra sidan icke tvungen att slagta derstädes, utan man kan slagta
hemma och sedan föra in köttet till någon stad och sälja det der.
Ja, mine herrar, men jag tror, att i de städer, som låta uppföra slagthus,
blir det också omöjligt att sälja något annat kött än af djur,
som slagtåts der, ty slagtar man hemma och kommer in för att sälja
köttet i sådana städer, får man så dåligt betaldt för detsamma, att
den saken gör man nog icke om, utan man blir således tvingad att
äfven slagta i städerna.

Äfvenledes har man sagt, att omkostnaderna för slagthusen skulle
bli så stora. Ja, mine herrar, det kan väl hända, men de kunna
också inrättas billigare, särskilt i de mindre städerna. Min tanke
är, att om denna lag kommer till stånd, skall det ej dröja länge, innan
vi hafva slagthus i alla städer, och då jag hyser denna tanke, att
räntan skall blifva en beskattning på köttproducenten, kan man väl
lätt förstå, hvarför jag icke kan vara med om det föreliggande sammanjemkningslörslaget.
Jag hoppas också, att alla de af herrarne, som
här representera landtmannakretsar, äfven skola vara emot förslaget.

Man har vidare sagt, att det skulle vara nödvändigt att få denna
lag till stånd, derför att man eljest icke skulle kunna erhålla några
exportslagthus, men jag tror, mine herrar, att så icke är förhållandet,
och jag har hört uppgifvas, att man redan på flera håll vidtagit åtgärder
för inrättande af exportslagthus.

Under dessa förhållanden tror jag, att vi göra klokast, om vi låta

Rörande förslag
till
förordning angående
köttbesigtningsoch
slagttvång
m. m.
(Forts.)

N:o 42.

Rörande förslag
till
förordning angående
köttbesigtning
soch
slagttväng
m. m.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

lagen falla för denna gång, och deri ligger nog icke heller någon fara.
Herr talman, jag ber derför att få yrka afslag å utskottets förslag.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Då detta ärende förra
gången förevar i kammaren, uttalade jag min åsigt angående kostnadsberäkningarna
med afseende på slagthusen. Hvad angår det nu föreliggande
sammanjemkningsförslaget, skall jag endast be att få yrka,
att kammaren måtte vidhålla, hvad kammaren beslutade, då frågan
förra gången var före. Då fattade kammaren det beslut, att § 8 mom.
2 i lagen skulle erhålla följande lydelse: “För begagnande af offentligt
slagthus, hvarom i § 2 sägs, eger staden uppbära utgifter enligt taxa,
som, sedan Konungens befallningshafvande, efter hörande af helsovårdsnämnd
eller den särskilda myndighet, hvarunder slagthusets förvaltning
är stöld, dertill uppgjort förslag, af Konungen fastställes för minst ett
år i sänder. I denna taxa må afgifterna ej sättas högre, än som kan
anses erforderligt för betäckande af stadens kostnader för slagthusets
förvaltning och underhåll." Jag skall anhålla att få framställa det
yrkandet, att kammaren nu måtte vidhålla detta beslut.

I detta yttrande instämde herr Olsson i Ornakärr.

Vidare anförde:

Herr Björck: Det har visserligen förut talats mycket i dennafråga,
men jag kan dock icke underlåta att ytterligare något litet taga
herrarnes tid i anspråk.

Herrarne må dock betänka, att anläggandet af slagthus är en
mycket dyrbar sak. Jag har hört uppgifvas, att dylika anläggningar
kunna kräfva en kostnad af ända till två millioner kronor, ehuru det
naturligtvis också på många orter kan ske för mycket billigare pris.
Några personer måste emellertid finnas, som skola nedlägga kapital i
slagthusanläggningarna, och att dessa erhålla tre procents ränta på
sina penningar, kan väl icke anses vara för mycket. Samma ränta
erhålla de på deposition i hvilken bank som helst utan ringaste risk
eller besvär.

Herr vice talmannen uttalade farhågor för att slagthus skulle
uppstå jemväl i åtskilliga småstäder. Jag deremot önskar detta på
det lifligaste och jag är öfvertygad, att landtmännen icke minst skola
skörda välsignelse af slagthusen. Derigenom blir det nemligen för dem
möjligt att erhålla godt pris för godt kött, och det kommer att löna
sig att här i Sverige uppföda goda slagtdjur, hvilket nu är en mycket
tvifvelaktig affär. De tyska landtmännen måtte väl vara i ekonomiskt
afseende lika förtänksamma som de svenska, men jag tror icke, att,
om man frågar de tyska landtmännen, man skulle riskera att få till
svar, att de skulle vilja vara af med slagthusen. Det är naturligtvis
klart, att äfven städerna hafva fördel af att genom slagthusen få ett
godt och helsosamt kött, men jag tror, som sagdt, att slagthusen skulle
vara till minst lika mycken fördel för landtmännen. Det vore väl

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj.

också besynnerligt, om Sverige skulle vara det enda land, der det icke Rörande förskulle
vara fördelaktigt för landtmännen att hafva slagthus. förordning an

Om frågan nu faller, skulle det vara eu stor olycka, och jag ber gZndTlmderför
att få lägga herrarne på hjertat att biträda utskottets förslag. besigtnings och

slagttväng

Herr Pettersson i Österhaninge. Om offentliga slagthus äro af /Förtal
så stor fördel för städerna, som framhållits, må dessa gerna inrätta or s''
sådana, om de så vilja. Jag skall för min del icke hafva något deremot,
blott icke den kringliggande landsbygden får betala räntan på
anläggningskostnaden, åtminstone icke så hög ränta, som här ifrågasatts,
så att slagthusens uppförande knappast skulle kunna sägas vara
förenadt med någon uppoffring från städernas sida. Man har visserligen
invändt, att landtmännen kunde inskränka sig till att endast låta
besigtiga köttet, men jag vill då framhålla, att man sagt, att någon
effektiv köttbesigtning icke kan ske annat än strax efter eller strax
före nedslagtandet, och om derför slagthustvång införes, så skulle man
också så småningom derigenom tvingas att låta slagta djuren i slagthusen
och betala de dryga afgifterna derför. Om man under sådana förhållanden
skulle pålägga större afgifter, än som kräfvas för sjelfva slagtningen,
så skulle detta vara obilligt.

I min valkrets finnes ett stort antal slagteriidkare, hvilkas intressen
mycket beröras af denna fråga, liksom der också finnas icke så få
hemmansegare, hvilka torgföra sina köttvaror här i Stockholm och
hvilka äro högst angelägna om att afsättningen af deras produkter
icke måtte mötas af allt för stora svårigheter.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag förklara, att jag känner
mig mest tilltalad af herr Redelii reservation, och jag skulle helst vilja
yrka bifall till densamma, hvilket, såsom frågan nu ligger, är liktydigt
med afslag å — hela lagen.

Herr Henricson: Denna fråga har vid två föregående tillfällen
blifvit så grundligt debatterad, att jag kan lofva herrarne att icke
blifva mångordig, men jag vill dock med anledning af de två första
talarnes yttranden säga några ord.

Man har nu här återkommit med talet om, att genom antagande
af detta förslag landsbygden skulle göras skattskyldig under städerna.

Jag vill då hemställa till herrarne, huruvida ni tro, att de slagtare,
som nu finnas, icke också måste beräkna ränta och, jag kan tillägga,
äfven amortering på sina slagterier. Jag vågar till och med påstå,
att slagten nu ställer sig dyrare, än hvad den skulle bli efter denna
lags antagande.

Min kamrat på denna bänk har sagt, att denna fråga framkommit
endast från städerna. Jag vill då be att få påpeka, att den motion,
som inlemnats i denna fråga, är undertecknad med namnen Barnekow,

Hjelmérus och Kruse samt äfven mitt namn står under densamma.

Jag hade dock trott, att vi icke skulle räknas tillhöra städerna, utan
att vi hade anspråk på att iå i’äknas bland landtmännen. Lagförslaget
afser ett skydd mot helsofarligt kött och det afser äfven ett skydd
för vår boskapskötsel, och dylika skydd vill jag vara med om. Men

N o 42.

Rörande förslag
till
förordning angående
köttbesigtning
soch
slagttvång
in. in.
(Forts.)

Måndagen den 10 Maj.

i fall den talare, som näst före mig hade ordet, med sitt yttrande afsåg
ett skydd för de slagtare, som bo inom hans valkrets här utanför
Stockholm och som hafva skulden för att handla med helsofarlig vara
— i fall, säger jag, det vore ett sådant skydd, som afsåges, så kunde
jag icke vara med derom.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ohlsson i Yexiö: Jag är fullt och fast öfvertygad derom,
att alla och en hvar bland kammarens ledamöter hafva situationen
fullkomligt klar i det afseende, att hela denna lag om köttbesigtning
och slagthus, hvaraf föreliggande åttonde paragraf utgör en del, står
eller faller med antagandet eller förkastandet af lagutskottets nu förevarande
hemställan. Hvarje annat yrkande än om bifall till eller afsteg
å sammanjemkningsförslaget är naturligtvis helt och hållet ändamålslöst.

Nu måste det visserligen medgifvas, att utskottet vid sin sammanjemkning
icke tagit tillböidig hänsyn till denna kammares förut i denna
del af ärendet fattade beslut; men detta var ju heller icke att vänta
med hänsyn till de åsigter, som utskottets majoritet förut uttalat och
gjort gällande särskild! vid denna punkt.

Då emellertid frågan nu kommit in på kompromissens stadium
och då det här gäller att godkänna tegen, sådan den är enligt sammanjemkningsförslaget
eller förkasta lagen och således stanna qvar på
status quo i detta fall, skall jag för min del visserligen icke tillåta
mig att gifva kammaren något råd i förevarande hänseende och ej
heller framställa något yrkande, förvissad, som jag är, derom, att* hvar
och en bland kammarens ledamöter vet, hvad i detta frågans läge bör
och väl också måste göras.

Herr Lindblad: Herr talman, mine herrar! Jag kunde hafva
inskränkt mig till att instämma i det yttrande, som talaren från
Södertörn nyss afgifvit, men då jag önskar att något närmare precisera
min ståndpunkt i frågan, vill jag i all korthet yttra några ord.

Jag kan icke finna det försteg till samman jemkning, som utskottet
här framlagt, innebära full rättvisa. Om man nemligen utgår från
Första Kammarens beslut om ränteersättning för slagthusbyggnader,
borde väl 4 procent vara den högsta siffra, hvarmed man i sådant
fall kunde räkna. Städerna betala nemligen för närvarande icke högre
ränta på upplånta penningmedel, kanske snarare lägi’e — åtminstone
kommer detta att gälla om de lån, som hädanefter kunna behöfva
upptagas. Någon amortering af anläggningskostnaden kan jag icke
finna böra medräknas, då lagen stadgar rätt till ersättning för alla
underhållskostnader. En sammanjemkning mellan 4 procent, som jag
föreställer mig innefattas i Första Kammarens beslut, och ingen ränta
alls, i enlighet med hvad denna kammare har beslutat, borde, synes
det mig, i förevarande fall hafva ledt till högst 2 procent och icke
till 3 procent, såsom utskottet här föreslagit.

Det är dock egentligen icke siffror, jag vill tvista om, men jag
vill hålla på Andra Kammarens beslut och i detta se en garanti för,

Måndagen den 10 Maj. 43 N:o 42.

dels att icke kvartenda stadssamhälle skall bygga slagthus utan någon Bärande för betänksamhet

och endast för att tillfredsställa krafvet på moderna
idéer, dels ock att här i Stockholm anlägguingarua ej göras större, än gäende köttsom
är behörigt, om man jemsides fortfarande vill använda en legali- berigtningsserad,
effektiv och samvetsgrann Icöttbesigtning. och s,n9Uvång

Förslaget om slagthus på de förnämsta exportplatserna är jag ™or™.

deremot villig att biträda, och jag skulle gerna se, att sådana blefve
understödda med statsanslag, om detta är behöfligt. Och jag undrar, om
icke vi landtmän böra vara betänksamma och tills vidare nöja oss med
slagthus just på exportorterna.

Det är på dessa grunder, jag ber att få instämma i yrkandet på
bifall till herr Redelius’ reservation, eller — hvilket är detsamma —
afslag å utskottets hemställan.

Herr Sjö: Då jag icke vill förlänga den redan långt nog gångna
diskussionen i den förevarande frågan, skall jag endast be att få gifva
till känna, att jag anser den sammanjemkning, som lagutskottet här
företagit, icke hafva bort komma till stånd. Kamrarne hafva fattat
så diametralt motsatta beslut, att enligt mitt förmenande någon sammanjemkning
icke hade bort. komma i fråga. Då jag är af denna
uppfattning och för öfrigt anser, att det icke vore någon olycka, om
förslaget för denna gång skulle falla, skall jag be att få förena mig
med dem, som yrkat afslag.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman, mine herrar! Jag härvid
ett föregående tillfälle tillkännagifvit, hvilken ståndpunkt jag intager
i denna fråga. Det är således icke derför, som jag begärt ordet,
utan jag har gjort det hufvudsakligen med anledning af herr vice talmannens
yttrande. Han sade nemligen i sitt anförande, att vi nu
hafva kämpat i många år för att få likhet i beskattningsväsendet till
stånd, och han ansåg det vara underligt, om landsbygden nu skulle
göra sig skattskyldig under städerna.

Ja, mine herrar, vi hafva kämpat i många år för att få ett nytt
beskattningsväsen till stånd, men huruvida man fått likhet i detta beskattningsväsen,
derom tror jag meningarna, icke minst inom denna
kammare, äro mycket delade. Jag tror, att vid alla förändringar, som
man sökt att på detta område åstadkomma, har det varit städerna,
som kommit att draga det kortaste strået. Det är icke många dagar
sedan vi hade den nya bevillningsförordningen under behandling här i
kammaren, och äfven då visade det sig, att jordbruksfastighetsegarne
ville undandraga sig sjelfdeklaration för sina egande fastigheter. Jag
vill hemställa till herr vice talmannen, om man härvidlag kan tala
om den sträfvan efter likhet i beskattningsväsendet, som han med
sådan styrka framhöll.

Med afseende å sjelfva det förslag til! sammanjemkning, som lagutskottet
här framlagt för Riksdagen, vill jag icke göra något yrkande.

Jag uttalade mig nemligen, då frågan förra gången förelåg, i den riktningen,
att hela denna lag och uppförandet af de ifrågasatta stora
slagthusen hufvudsakligen skulle vara till fördel för våra landtbrukare,

N:o 42. 44 t Måndagen den 10 Maj.

Rörande .för- i händelse ett exportförbud med afseende å lefvande kreatur komme
slag till till stånd. Med denna uppfattning och då jag sjelf är stadsbo samt
gåmd^löu- anser> att stadsborna skola hafva den minsta fördelen af dessa slagtbesigtnings-
husbyggnader, skall jag icke tillåta mig att göra något yrkande, utan
och slagtning låta majoriteten i kammaren afgöra frågan.
ro. ro.

Herr Petersson i Brystorp: Såsom min granne till höger, herr
Henricson, erinrat, skulle jag, då jag senast hade ordet, lemnat en
origtig uppgift, enär det icke skulle vara städerna, som kommit upp
med detta förslag om slagthus och slagttvång. Men det är väl ändock
städerna, som ursprungligen kommit upp med förslaget, fastän åtskilliga
landtmän sedermera gått i ledband, såsom skett genom denna motion.

Herr Henricson erinrade också om, att till de nuvarande yrkesslagtarne
i städerna får man äfven erlägga afgifter för slagtning. Det
är visserligen sant, men hvilken skilnad är det icke mellan de små
slagterier, som nu finnas, och de slagthus, som det här är fråga om,
hvilka skulle komma att kosta millioner? På sådana anläggningskapital
skulle landtmännen få betala ränta. Det anser jag icke vara rätt och
rigtigt.

Jag skall emellertid nu frångå mitt yrkande om bifall till herr
Nilssons reservation och i stället yrka rent afslag å utskottets hemställan.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Det var med anledning af herr Anderssons i Malmö yttrande, som jag
begärde ordet.

Han ansåg det icke vara rimligt att påstå, att man eftersträfvar
likhet mellan stad och land i afseende å beskattningen, och såsom
bevis härför anförde han det sätt, hvarpå den nya bevillningsförordningen
här blifvit behandlad. Jag ber härvid att få erinra den värde
talaren om, att just denna kammare beslutit, att deklarationsskyldighet
skall åligga inuehafvarne af jordbruksfastighet, fastän man höjt den
siffra, som angifver fastighetens taxeringsvärde, utöfver hvad Kongl.
Maj:t och utskottet föreslagit.

Hvad frågan för öfrigt beträffar, måste jag vidhålla, att densamma
icke kan lösas på annat sätt än genom att göra intrång i landtmännens
gamla, invanda rättigheter att få torgföra slagtade djur. Det är
detta, som ligger under, hvilket herr Andersson icke torde kunna
förneka.

Om det, såsom herr Andersson antydde, skulle vara fråga om att
höja exporten, må vi då antaga 3 §, men låta den öfriga delen af
lagförslaget falla. Då kan export komma till stånd, och alla blifva
tillfredsstälda i detta afseende.

Men när frågan fått denna omfattning, att alla städer skola kunna
inrätta slagthus, har densamma kommit i ett för oss landtmän så betänkligt
skede, att jag anser det omöjligt att bifalla utskottets förslag,
för så vidt vi icke vilja afstå från den gamla frihet, som jag förut
nämnt, vi landtmän hittills egt, att få torgföra våra slagtade kreatur.
Då vore det rigtigare att afslå det hela, och det skulle säkerligen icke

N:o 42.

■ Måndagen den 10 Maj.

vara någon fara å färde, om man läte frågan falla för ett år, till dess
den kunde komma i ett bättre läge.

Herr Hjelmérus: Jag finner det öfverdrifvet att i detta fall
tala om, att landsbygden göres skattskyldig till städerna, för den händelse
vi nu antaga det föreliggande förslaget. Jag vill nemligen fästa
kerrarnes uppmärksamhet derpå, att lagförslaget icke innehåller någon
bestämmelse om, att alla skulle vara skyldiga att låta slagta sina djur
i slagthusen, utan den, som ej vill detta, är fri derifrån. Under sådana
förhållanden kan jag icke finna annat, än att det är eu synnerligen
beskedlig skattskyldighet, det är fråga om.

Jag skall för öfrigt tillåta mig att påpeka, att, då frågan var
före här i kammaren förra gången, åtskilliga talare yttrade, att de
mycket väl skulle kunna gå in på lagen, blott det blefve på ett tillfredsställande
sätt bestämdt angående räntan å anläggningskostnaderna.
Lagutskottet har nu bestämt denna ränta, och icke annat än jag kan
se, har utskottet bestämt den så, att just icke någon synnerlig stor
fördel tillskyndas städerna. Ty jag undrar, hvar städerna vilja anskaffa
penningar för den låga räntesats, som utskottet föreslagit. Men
nu passar det icke ändå. Nu vill man helt enkelt yrka afslag på
alltsammans blott och bart af den anledning, att någon ränta öfver
hufvud taget förekommer.

Då jag icke kan se, att ett antagande af det föreliggande lagförslaget
kan innebära den ringaste fara för landsbygden, och då jag anser,
att ett uppskof i detta fall kan vara högst skadligt, beroende
derpå, att denna lag är af ekonomisk natur och afser att afhjelpa ett
behof, som just nu förefinnes, och då derför kanske ett antagande af
lagen en 3 å 4 år härefter kunde vara nästan värdelöst, så tillåter
jag mig, herr grefve och talman, att vördsammast yrka bifall till det
nu föreliggande sammanjemkningsförslaget.

Herr friherre von Schwerin: Jag skall be att i korthet få tilltillkännagifva,
att, äfven om jag för min del gerna skulle hafva sett,
att sammanjemkningen hade utfallit något annorlunda, jag likväl, då
jag hyser den alldeles bestämda åsigten, att denna lag är till fördel
icke allenast för städerna, utan också för landsbygden, kommer att
rösta för lagutskottets föreliggande förslag. Blir förslaget antaget, är
jag öfvertygad, att den ovilja, ja, till och med fruktan, som nu i vissa
landtmannakretsar förefinnes emot denna lag, inom några få år skall
alldeles försvinna.

Herr friherre Barnekow: En ärad talare på skånebänken yttrade,
att alla arbeten i skatteregleringsväg för närvarande gå i den rigtning,
att städerna derpå förlora. Ja, mine herrar, jag hade förra
året tillfälle att här i kammaren ganska omständligt samt äfven med
anförande af siffror visa, att vi ännu en tid kunna fortgå i den rigtningen,
innan vi verkligen hunnit så långt, att landet betalar mindre
i skatt än städerna. Jag är nemligen alldeles förvissad derom, att vi

Rörande förslag
till
förordning angående
köttbesigtnings’

och slagttvång
m. in.

(Forts.)

N:0 42.

Måndagen den 10 Maj.

Rörande för- landtman, när alla våra utskylder tagas i betraktande, betala mera i
slag till skatt än städernas invånare.

gåendTkött- Emellertid föreligger ju icke nu denna fråga, utan bär är det
besigtnings- fråga om, att städerna vilja skydda sig- för en vara, som kan vara
och slagttvdng menlig för deras helsa, och vilja hafva säkerhet för att de icke skola
m. m. förtära kött efter sjuka djur. Ja, mine herrar, under sådana för (

or s.) hållanden är det svårt för oss landtmän, som leverera denna vara till
dem, att sätta oss deremot. Vi å vår sida fordra ju, att de icke skola
få sälja giftiga tapeter till oss, vi fordra undersökning af gödningsämnen
o. s. v., och då är det, som sagdt, svårt för oss att sätta oss
emot deras önskningar, då de vilja försöka skydda sig emot den vara,
som vi lemna dem till föda.

Man har nu sagt, att landsbygden genom ett antagande af denna
lag skulle göras skattskyldig till städerna, men så är alldeles icke förhållandet,
mine herrar. Städerna skola visserligen bygga dessa slagthus
samt; göra upp ett förslag öfver hvad som i dem skall betalas för
hvarje slagtadt djur. Men detta förslag skall göras upp, innan man
vet, hvilka kostnaderna komma att blifva eller huru stor omsättning
man kan få, hvadan det kan vara mycket möjligt, att städerna komma
att göra förluster på sina anläggningar, ehuru anläggningen också kan
gå med vinst. Och, mine herrar, jag vill ännu eu gång påpeka det,
att om någon finner, att det blir för dyrt att slagta i dessa slagthus,
så har han full rättighet att låta bli att slagta sina djur derstädes.
Jag kan fortfarande liksom nu slagta hemma och föra in köttet på
torget. Oen ärade vice talmannen betonade nyss, att man icke bör
fråntaga de svenska landtmännen deras gamla rättighet att slagta sina
djur hemma samt att derefter föra in köttet till torget och sälja det.
Nej, det är alldeles icke meningen att fråntaga dem denna rättighet.

Låtom oss nu emellertid tänka oss, att vi skulle få ett exportförbud
och icke kunna utskicka våra slagtdjur. Hvad inträffar då?
Jo, då skola vi konsumera allt köttet inom landet, hvilket naturligtvis
skulle komma att betydligt nedtrycka priset, och de mindre slagtarne,
som ibland komma med sekunda vara, skulle blifva undanträngda af
den prima vara, som eljest kunde exporteras. Men denna fråga är enligt
min mening af så stor vigt för vårt land, att, äfven om en och annan
slagtare, som skulle slagta eu gris eller en kalf utom slagthuset, skulle
komma att få sin försäljning af köttet något försvårad, vinsten för
hela landet dock skulle blifva så stor, att den enskilde bör få underkasta
sig det tvång, som härvidlag möjligen kan komma att drabba
honom.

Herr talman! Jag skall anhålla om bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Jag ber att få fästa herrarnes upp märksamhet

derpå, att slagthusfrågan i sin helhet redan förut blifvit
af kammaren behandlad. Nu gäller frågan endast lagutskottets sammanjemkningsförslag
med anledning deraf, att kamrarne stannat i olika
beslut med afseende på, huruvida städerna skola erhålla ersättning för
räntan å anläggningskostnaderna eller icke. Första Kammaren har
medgifvit dem detta, men Andra Kammaren deremot icke.

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj.

Med afseende på det sammanjemkningsförslag, som nu föreligger
synes det mig vara alldeles detsamma, som om utskottet bemstält till
Andra Kammaren att frånträda sitt förra beslut. Ty att nu, såsom
utskottet gör, föreslå 3 procent, det kan jag icke finna vara att vid
sammanjemkningen fästa tillbörligt afseende vid denna kammares beslut.

Jag skall helt enkelt ställa mig på den sidan, som yrkar, att
Andra Kammaren måtte vidhålla sitt förut i ärendet fattade beslut,
eller, med andra ord, instämma i herr Kedelii reservation.

Häruti instämde herrar Holmgren i Hillebola, Kihlberg, Mallmin,
Olsson i Mårdäng och Eriksson i Elgered.

Herr Dar in: Herr talman! Herrarne må icke tro, att jag tagit
till ordet för att yrka bifall till utskottets senast afgifna memorial
eller för att yrka afslag på detsamma. Jag ansåg nemligen frågan
vara fallen efter det resultat, hvartill kammaren vid sin senaste behandling
af densamma kom.

Jag har emellertid ej velat underlåta att uttala detta för att på
samma gång kunna- betona, att, hvilken utgången än blir i dag — herr
vice talmannen har sagt, att utskottets memorial blir bifallet, andra
mena, att det blir afslaget — jag med afseende på den del, jag tagit
i frågans föregående behandling i denna kammare, icke på något sätt
vill anses hafva gifvit någon försäkran derom, att ett bifall till hvad
utskottet nu senast har hemstält skall leda till betryggande åtgärder
vid den fara, som enligt mitt förmenande för närvarande hotar vår
kreatursexport.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan och dels att kammaren med afslag å nämnda
hemställan måtte vidhålla sitt förut i frågan fattade beslut. Herr talmannen
gaf proposition å hvardera af dessa yrkanden och fann svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till utskottets hemställan.
Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande memorial
n:o CD, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren besluta att, med afslag å utskottets
hemställan, vidhålla sitt förut i frågan fattade beslut.

Omröstningen utföll med 105 ja mot 102 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 4,4 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Rörande förslag
till
förordning angående
köttbesigtning
soch
slagttväng
m. m.

(Forts.)

N.o 42. 48

Måndagen den 10 Maj, e. m.

Måndagen den 10 maj.

Kl. 7,30 e. m.

Enligt utfärdadt anslag sammanträdde kammarens ledamöter å nyo;
och leddes dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.

§ I Anmäldes

och godkändes dels konstitutionsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelser till Konungen:

n:o 88, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar;
och

n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition af den 31 januari
1896 med förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:e mom. tryckfrihetsförordningen
i fråga om meddelande af utdrag af straffregister;

och dels sammansatta stats- och bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser:

n:o 86, till Konungen, angående ändring i instruktionen för Riksdagens
revisorer af stats- banko- och riksgäldsverken; samt

n:o 87, till fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, angående
inmurande af grundsten till riksdagshusbyggnaden på Helgeandsholmen.

§ 2.

Herr John Olsson begärde ordet och yttrade: Herr talman!
Jag skall hos kammaren anhålla att få till herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet framställa ett spörsmål.

Då det kommit till min kännedom, att chefen för lifregementets
husarer, herr öfverste Leuhusen för åren 1895 och 1896 i strid med
gällande lönestat uttagit lönetillägg och fourageersättning för en tredje
tjenstehäst, tillåter jag mig vördsamt anhålla om kammarens tillstånd
att få till herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
framställa den förfrågan:

Huruvida herr statsrådet har för afsigt att tillstyrka Kongl. Maj-.t
att vidtaga någon åtgärd för vinnande af rättelse i omförmälda åtgärder.

Denna herr Olssons anhållan begärdes af flere ledamöter på bordet
och blef i följd deraf bordlagd.

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj, e. m.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 81, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
punkt VI af statsutskottets utlåtande n:o 57, angående Kongl. Maj:ts
proposition rörande lönereglering för personalen vid statens jernvägar
och i anledning deraf inom Riksdagen väckta motioner,

n:o 83, med förslag till voteringsproposition för gemensam omröstning
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande statsutskottets
utlåtande n:o 58 angående väckta förslag om afsättning till arbetareförsäkringsfonden,

n:o 84, angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster,

n:o 85, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående rätt för Kongl. Maj:t att för inköp af skogbärande eller till
skogsbörd tjenlig mark disponera köpeskillingarna för vissa kronoegendomar,
och

n:o 86, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående
anslag till Göteborgs befästande åt sjösidan och öfre Norrlands fasta
försvar,

sammansatta stats- och bankoutskottets memorial n:o 14 angående
anvisande af ersättning till sammansatta stats- och bankoutskottets
sekreterare,

bevillningsutskottets memorial:

n:o 20, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 17 §
i det förslag till förordning angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst, som af bevillningsutskottet i dess betänkande n:o 19 blifvit
framlagdt, och

n:o 21, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa delar
af bevillningsutskottets betänkande n:o 19 angående allmänna bevillningen,
samt

bankoutskottets memorial n:o 13, i fråga om aäöningsstaterna vid
riksbankens kontor i Linköping och Mariestad.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,47 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 4%.

N:o 42.

Tisdagen den 11 Maj.

Tisdagen den II maj.

Kl. 2,30 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 4 innevarande maj
förda protokoll.

§ 2.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 85, till Konungen, i anledning af dels Kongl.
Majits proposition n:o 10 med förslag till lag för Sveriges riksbank,
äfvensom enskilda i detta ämne väckta motioner, dels ock Kongl.
Maj:ts proposition n:o 28 med förslag till lag med vissa bestämmelser
om riksbankens sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för riksbanken,
till ansvarighetslag för fullmägtige i riksbanken samt till
ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid riksbankens afdelningskontor.

§ 3.

Herr talmannen föredrog till en början herr John Olssons i gårdagens
sammanträde bordlagda anhållan om kammarens medgifvande
att få till herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
framställa ett skriftligen affattadt spörsmål.

Sedan detta spörsmål nu blifvit uppläst och uppå af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren herr
Olssons berörda anhållan.

§ 4.

Efter föredragning, hvart för sig, af statsutskottets memorial:

n:o 83, med förslag till voteringsproposition för gemensam omröstning
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande statsutskottets
utlåtande n:o 58, angående väckta förslag om afsättning till
arbetareförsäkringsfonden,

blefvo de af utskottet i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner
af kammaren godkända.

N:o 42.

Tisdagen den 11 Maj.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
n:is 84 och 85.

§ 6.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 86, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till Göteborgs
befästande åt sjösidan och öfre Norrlands fasta försvar.

Sedan Kongl. Maj:t i afseende å regleringen af utgifterna under
fjerde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att på extra stat för år 1898
bevilja, dels under punkt 23 till påbörjande af befästningsarbeten vid
inloppet till Göteborg 500,000 kronor och dels under punkt 24 till
påbörjande af befästningsanläggningar vid Boden 500,000 kronor, samt
i eu inom Första Kammaren väckt motion (n:o 5) herr friherre It. M.
Klinckowström yrkat, att båda här ofvan omnämnda anslag, hvartdera
å 500,000 kronor, ej måtte af Riksdagen beviljas, hade statsutskottet
i sitt utlåtande n:o 63 hemstält:

a) att Riksdagen måtte, med anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställningar, hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta verkställa en fullständig utredning af frågan om ordnandet
af landets fästa försvar i det syfte, utskottet angifvit; samt

b) att, i enlighet med herr friherre Klinckowströms omförmälda
yrkanden, Kongl. Maj:ts förevarande framställningar om anvisande af
dels 500,000 kronor till påbörjande af befästningsarbeten vid inloppet
till Göteborg, dels ock 500,000 kronor till påbörjande af befästningsanläggningar
vid Boden ej måtte af Riksdagen bifallas.

Enligt utskottet tillhandakommit protokollsutdrag hade Första
Kammaren bifallit ett framstäldt yrkande, att Riksdagen, med anledning
af Kongl. Maj:ts förevarande framställningar, måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en fullständig
utredning af frågan om ordnandet af landets fasta försvar i det syfte,
som angåfves i eu af herr Lundeberg m. fl. vid detta moment afgifven
reservation, dock med viss ändring i motiveringen.

Andra Kammaren hade deremot bifallit utskottets hemställan.

Vidkommande åter mom. b) hade Första Kammaren antagit det
förslag, som innefattades i den af herr Lundeberg m. fl. vid detta
moment afgifna reservation, deri yrkats, att Riksdagen måtte, med anledning
åt Kongl. Mnj:ts förevarande framställningar och utan afseende
å herr friherre Klinckowströms förenämnda yrkande, i riksstaten för
år 1898 uppföra ett belopp af 1,000,000 kronor att afsättas för att
efter Riksdagens medgifvande användas för stärkande af landets fästa
försvar, deri Första Kammaren dock beslutit den ändring, att slutorden
“stärkande af landets fästa försvar" utbyttes mot orden: “de
af Kongl. Maj:t ifrågasatta ändamål".

Andra Kammaren hade deremot jemväl i afseende å detta moment
bifallit utskottets hemställan.

N:o 42.

Tisdagen den 11 Maj.

Kamrarne hade alltså i afseende å mom. a) sammanstämmande
beslutit, att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta verkställa en fullständig utredning af frågan om
ordnandet af landets fasta försvar. I afseende å angifvande af syftet
med en sådan utredning hade kamrarne fattat skiljaktiga beslut, i
det att Första Kammaren antagit reservanternas ofvan omförmälda
motivering med en mindre ändring, men Andra Kammaren gillat utskottets
motivering.

För sammanjemkning af de olika meningarna i afseende å motiveringen
hemstälde nu utskottet:

att den skrifvelse, Riksdagen komme att till Kongl. Mäj:t, med
anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställningar, aflåta, måtte,
så vidt anginge den fråga, som innefattas i mom. a), erhålla af utskottet
föreslagen lydelse.

Häremot hade reservation anmälts af herrar H. Tamm, Månsson
och Näslund, hvarjemte herr Andersson i Nöbbelöf begärt få antecknadt,
att han icke deltagit i förestående ärendes behandling inom
utskottet.

Efter det såväl utskottets hemställan som lydelsen af den före.
slagna skrifvelsen blifvit uppläst, anförde:

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman, mine herrar! Jag
kan ej finna något skäl för Andra Kammaren att bifalla detta sammanjemkningsförslag.
Jag tror, att Andra Kammaren bäst håller på
sin mening, om den vidhåller den uppfattning, som den förut uttalat.
Vid den förra behandlingen af detta ärende uttalade ju Andra Kammaren
såsom sin mening, att frågan om ordnandet af vårt fasta försvar
inträder i ett nytt skede, först när Riksdagen kommit att besluta
fortsättandet af den norra stambanan från Kalix eif. Nu har Första
Kammaren drifvit den meningen, att, i och med att banan börjat
byggas från Boden, Riksdagen skall vara skyldig att gripa sig an med
anläggandet af nya fästningsbyggnader, ty redan då har, enligt Första
Kammarens mening, befästningsfrågan “kommit i ett nytt skede“.

Då jag ej kan se, att det inverkar något på fästningsfrågan, om
vi fortsätta banbyggandet från Boden till Kalix eif, kan jag ej vara
med om den mening, som här i skrifvelseförslaget uttalas, utan anhåller
jag att få yrka afslag på detta förslag.

Häruti instämde herrar Näslund och von Friesen.

Herr vice talmannen Daniels o n yttrade: Det var ledsamt, att
icke herr Hans Andersson och äfven en annan ledamot af statsutskottet,
som instämde med honom, voro tillstädes, då sammanjemkningsförslaget
föredrogs i utskottet, ty då hade det kunnat hända, att
det möjligtvis hade blifvit ett utbyte af dessa ord i motiveringen;
men på dessa af herr Hans Andersson anförda ord hänger, enligt min
uppfattning, ej frågan i den ringaste mån, ty om vi säga, att befästningsfrågan
kommer i ett annat skede, sedan vi börjat bygga från
Boden, eller vi säga, att den gör det, sedan vi börjat bygga från

Tisdagen den It. Maj. 53 N:o 42.

Kalix eif till riksgränsen, betyder rakt detsamma. Ty hvad Riksdagen
eu gång kommer att besluta i fästningsfrågan blir nog något
för sig fristående i förhållande till banbyggnaden. Och om nu en
utredning af frågan om det fasta försvarsväsendet kommer att ega
rum, är det gifvet, att man först derefter kan bedöma, huru pass
långt man vill gå i fråga om nya fästningsbyggnader.

Men hvad vi inom utskottet holk» på, var, att vi skulle få med
det der stycket, som handlar om utredning af frågan om bemanningen,
ty detta är en så vigtig fråga, att vi dervid ej kunde på några vilkor
gifva med oss. Såsom herrarne finna, var det således Första Kammaren,
som gaf med sig i detta fall, ty dessa ord om bemanningen
funnos ej i Första Kammarens beslut i ämnet. Skulle vi nu förkasta
sammanjemkningsförslaget, så kommer denna fråga ej med, och då är
det ingen säkerhet för, att den kommer under utredning. Denna
fråga om bemanningen synes mig dock vara mycket vigtig, ty det
framskymtar i många uttalanden, att kostnaden för denna bemanning
skulle komma att belöpa sig på ungefär en million kronor om året.

Och då är det väl ingen obetydlighet, om man på det sättet kan få
denna sak ordnad, att man ur redan befintliga tnippförband kan uppsätta
bemanningen för de fästningar, som kunna komma i fråga. Om
man tänker på den besparing, som derigenom skulle uppstå, samt
besinnar, att kostnaden för en fästning i Norrland skulle uppgå till
8 å 9 millioner kronor, så finner man, att man genom en dylik besparing
skulle ha intjent dessa 8 å 9 millioner på lika många år.

Jag tror af dessa skäl, att det icke vore välbetänkt af Andra
Kammaren att förkasta sammanjemkningsförslaget, ty gör kammaren
det, så faller äfven detta stycke bort, hvilket handlar om bemanningen,
och som det är så vigtigt att få med. Hvad herr Hans Andersson
nämnde, föreställer jag mig icke ha så stor betydelse, att det derför
vore skäl att afslå det föreliggande sammanjemkningsförslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ersson i Vestlandaholm instämde häruti.

Herr Månsson: Då denna fråga förevar inom statsutskottet,
uttalade jag samma mening som herr Hans Andersson nu här uttalat;
och såväl jag som en annan ledamot af utskottet från denna kammare
hafva låtit anteckna oss som reservanter mot betänkandet.

Jag kan nemligen för min del icke finna annat, än att man här nästan
helt och hållet gått ifrån Andra Kammarens beslut. Andra Kammaren
har ju i sitt första beslut sagt, att om en gång i framtiden
stambanan kommer att byggas vidare från Kalix eif, så har fästningsfrågan
dermed kommit i ett nytt skede. Enligt min uppfattning är
det eu väsentlig skilnad mellan detta och att, som här skett, säga,
att fästningsfrågan redan nu kommit i ett nytt skede. Att dessutom,
på sätt här skett, tala om både Boden och Göteborg, det är — oberoende
af hvad här säges om bemanningen — att ge så mycket på
hand, att de, som komma; att sitta i Andra Kammaren, då denna
befästningsfråga kommer fram, få en mycket tråkig ställning, ty säkert

N:o 42. 54 Tisdagen den 11 Maj.

är, att då som skäl för bifall till fästningsbyggnaderna kommer att
åberopas just det, att man gifvit så mycket på hand, som här skett.
Jag kan emellertid ej se, hvarför man behöfver göra det. Efter min
uppfattning kan man ej annat än yrka afslag på denna utskottets
hemställan, och jag ber derför att få instämma i den förste talarens
yrkande.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag vill blott gent emot herr vice
talmannen göra den anmärkningen, att, då han framhöll, att man genom
denna motivering äfven skulle kunna få fram, hvad detachering
af trupper till fästningarne i en framtid skulle komma att kosta, jag
dock icke tror, att vi nu behöfva strida om den saken, ty hvilken
komité än kommer att behandla detta ärende, så lär den nog taga i
betraktande så väl kostnaderna för sjelfva byggandet och underhållet
af fästningarne som äfven frågan om den framtida bemanningen af
desamma. Jag kan ej tänka mig, att den komité, som skall tillsättas
för behandling af detta ärende, icke skall taga reda på, i hvilken
utsträckning en dylik detachering kan ega rum samt kostnaderna
för densamma. Jag kan verkligen ej föreställa mig, att det spelar en
så stor rol, att man i skrifvelsen särskildt berör denna fråga; och jag
förstår på det hela taget ej alls, hvad hela detta sammanjemkningsförslag
skall tjena till. Ty det är dock så, att Andra Kammaren
genom förslagets antagande helt och hållet skulle frångå sin mening.

Herr vice talmannen Daniel son: Hvar och en bör väl kunna
förstå, att, hvad man här fann nödvändigt sammanjemka, var just
motiveringen, ty man ville ju ej taga blott och bart klämmen utan
att säga ett ord om vare sig den ena eller andra kammarens åsigt.
Vilja herrarne emellertid ha skrifvelsen sådan, så gerna för mig; jag
skall icke sörja deröfver. Och klämmen var ju densamma i båda
besluten — det var endast olika motivering.

Om herrarne vilja bidraga till, att detta stycke om bemanningen
faller bort, skall jag, som sagd!, böja mig derför. Men säkert är, att
om vi icke från början göra tydligt för våra militärer om denna vår
uppfattning af bemanningsfrågan, som här uttalas, så kan hända, vi få
svårare att få denna vår mening gillad. Förhållandet är visst icke, som
herr Hans Andersson sade, att detta stycke icke tjenar till någonting
— det gagnar tvärtom mycket, ty få vi ej denna vår uppfattning
tydligt uttalad nu, så tror jag, det icke är så lätt att komma fram
dermed efteråt.

Säkert är, att på denna samma sammanjemkning har Första
Kammaren ej vunnit — den har tvärtom gifvit med sig rätt betydligt;
och om herrarne jemföra den af Första Kammaren beslutade motiveringen
med hvad här är i fråga, skola ni finna, att jag har rätt.
Vi ha ju lyckats få bort allt det der talet om, hvad departementschefen
anfört och som med styrka handlade om nödvändigheten och
behofvet af fästningsbyggandet allt detta är borta. Första Kammaren
har blott vunnit det, att den fått behålla orden “från Boden*1
i stället för de af Andra Kammaren antagna orden “från Kalix eif".

Tisdagen den 11 Maj. 55 N:o 42.

Enligt min åsigt spelar detta emellertid icke någon rol, då fästningsfrågan
en gång förekommer till afgörande.

Jag skall emellertid ej hålla på vare sig det ena eller det andra,
utan — vill kammaren afslå förslaget, så — gerna för mig.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan.

Beträffande åter mom. b) framlade utskottet för deri förekommande
frågas afgörande medelst gemensam omröstning förslag till voteringsproposition,
så lydande:

Den, som vill, att Riksdagen, med anledning af Kongl. Maj:ts
förevarande framställningar och utan afseende å herr friherre Klinckowströms
i ämnet gjorda yrkanden, i riksstaten för år 1898 uppför ett
belopp af 1,000,000 kronor att afsättas för att efter Riksdagens medgifvande
användas för de af Kong]. Maj:t ifrågasatta ändamål, röstar

Ja;

Deu, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med herr friherre Kiinckowströms‘''Omförmälda
yrkanden, ej bifallit Kongl. Maj:ts förevarande framställningar
om anvisande af dels 500,000 kronor till påbörjande af befästningsarbeten
vid inloppet till Göteborg, dels ock 500,000 kronor
till påbörjande af befästningsanläggningar vid Boden.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr A. Hedin: Herr talman! Kongl. Maj:t hade af Riksdagen
begärt dels 500,000 kronor till påbörjande af befästningar vid Göteborg,
dels 500,000 kronor till påbörjande af befästningsanläggningar
vid Boden, att uppföras på extra stat för år 1898. Å denna Kongl.
Maj:ts framställning hade i afgifven motion en ledamot af Första
Kammaren yrkat afslag. Detta är de två framställningar i detta ämne,
som statsutskottet haft att behandla, och ingenting annat. Det oaktadt
ha emellertid reservanter inom utskottet kommit fram med ett
annat yrkande, något, som icke har utgångspunkt eller stöd i Kongl.
Maj:ts proposition eller i någon af enskild riksdagsman väckt motion;
och sedan har Första Kammaren antagit en modifikation af detta
utskottsreservanternas förslag, likaledes utan något stöd i den kongl.
propositionen eller någon i ämnet väckt motion, nemligen om afsättande
af 1,000,000 kronor till befästningsändamål — livilket är något
helt annat än det, Kongl. Maj:t begärt, och således eu helt ny fråga,
hvilken icke blifvit i behörig ordning pröfvad. Under sådana förhållanden,
och då jag icke kan finna, att den ena af de termer,
af hvilka denna voteringsproposition består, är grundlagsenlig, d. v.
s. ett i grundlagsenlig ordning tillkommet beslut, så anhåller jag,

N:0 42.

56 Tisdagen den 11 Maj.

att kammaren måtte afslå det föreliggande förslaget till voteringsproposition.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gaf proposition först på godkännande
af den föreslagna voteringspropositionen och derefter på afsteg
å densamma; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid
begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Den, som godkänner den af statsutskottet i dess förevarande memorial
n:o 86 föreslagna voteringsproposition, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda försteg till voteringsproposition.

Omröstningen visade 84 ja, men 109 nej; och hade alltså den
föreslagna voteringspropositionen af kammaren afslagits.

§ 6.

Föredrogs och bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 14, angående anvisande af ersättning till sammansatta
stats- och bankoutskottets sekreterare.

§ 7-

Härefter föredrogs bevillningsutskottets memorial n:o 20, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 17 § i det försteg till
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst, som
af bevillningsutskottet i dess betänkande n:o 19 blifvit framlagdt.

I sitt betänkande n:o 19 angående allmänna bevillningen hade
utskottet föreslagit, att 17 § i förordningen angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst måtte erhålla följande lydelse:

“Uppgifter beträffande inkomst af rörelse eller yrke, som drifves
på två eller flere orter, skote särskilt angifva, huru, enligt den skattskyldiges
åsigt, det beskattningsbara inkomstbeloppet bör fördelas på
en hvar af de orter, der enligt 12 § inkomsten bör beskattas, och skall
i fråga om inkomst af bankrörelse skattskyldig, som drifver sådan
rörelse, vid uppgifterna foga utdrag af de särskilda kontorens månadsrapporter,
upptagande balansen å in- och utlåningsräkningarna vid
hvarje månads slut."

Tisdagen den 11 Maj. 57 N:o 42.

Detta förslag både Första Kammaren godkänt, hvaremot Andra
Kammaren beslutit, att paragrafen skulle ur förordningen utgå.

Med anledning häraf hemstälde nu utskottet till Andra Kammaren:

att kammaren ville, med frånträdande af sitt beslut rörande 17
§ i utskottets ifrågavarande förslag till förordning, instämma i det
beslut Första Kammaren härutinnan fattat.

Herr Fredholm begärde ordet och yttrade: Herr talman! I det
nu föredragna memorialet från bevillningsutskottet förekommer nederst
på första sidan följande yttrande af utskottet:

“Inom utskottet har blifvit upplyst, att det i Andra Kammaren
framstälda yrkandet om paragrafens uteslutande berott på ett misstag,
i det att dervid skulle hafva åsyftats 17 § i Kongl. Maj:ts förslag till’
förordning, hvilken § utskottet ansett böra utgå, och icke den i utskottets
förslag med n:o 17 betecknade paragrafen.*

Kammaren torde erinra sig, att det var jag, som framstälde yrkandet
i fråga, och det är således jag, som gjort mig skyldig till det
begångna misstaget. För detta ledsamma misstag anhåller jag nu
vördsamt om kammarens benägna tillgift.

Det torde emellertid såsom en förmildrande omständighet tillåtas
mig att dervid få anföra, på hvad sätt misstaget uppstod. Då jag
midt under pågående diskussion erhöll en lång lista från Första Kammaren
med uppgift på der fattade beslut och anmodan att här framställa
motsvarande yrkanden, så hade jag samtidigt att bevaka min
inom utskottet afgifna reservation. Detta gjorde, att jag i brådskan
kom att förvexla 17 § i Kongl. Maj:ts förslag med den med samma
nummer betecknade § i utskottets förslag, som utgjorde föremål för
föredragningen.

Efter denna förklaring torde kammaren finna önskvärdheten af
att godkänna utskottets hemställan, på det att Riksdagens begge kamrar
i föreliggande fall må komma till ett gemensamt beslut. Det bör för
denna kammare ej möta något hinder att göra ett sådant medgifvande,
då det, som i 17 § af utskottets förslag innehålles, är föga annat, än
som nu är stadgadt, nemligen att: “uppgifter beträffande inkomst af
rörelse eller yrke, som dnfves på två eller flera orter, skola särskildt
angifva, huru, enligt den skattskyldiges åsigt, det beskattningsbara
inkomstbeloppet bör fördelas på en hvar af de orter, der enligt 12 8
inkomsten bör beskattas." ö

På grund af hvad jag yttrat, tillåter jag mig att yrka bifall till
utskottets hemställan i det föredragna memorialet.

Vidare anfördes icke. Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 8.

I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets memorial n:o
21, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa delar af bevillningsutskottets
betänkande n:o 19 angående allmänna bevillningen.

Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 42. t

N:0 42.

Tisdagen den 11 Maj.

I punkten 1 framlade utskottet förslag till voteringsproposition
för gemensam omröstning i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
i fråga om § 4 i det författningsförslag, om hvars antagande utskottet
hemstält i punkten 1 af dess betänkande n:o 19.

Efter uppläsande af den föreslagna voteringspropositionen anförde:

Herr Fredholm: Då detta ärende företogs till behandling inom
utskottet, förelåg ett protokollsutdrag från Andra Kammaren med den
lydelse, som återfinnes på midten af sid. 2 i bevillningsutskottets
memorial n:o 21.

Utskottets ledamöter från Andra Kammaren fäste då uppmärksamheten
på ett i protokollsutdraget förekommande skriffel, nemligen
att bokstafven “a)“ skulle vara “d)“, hvilket uppenbarligen framgår
deraf, att Andra Kammaren fattat sitt beslut såsom tillägg till § 4.
Den rigtiga lydelsen återfinnes också i den på sid. 3 i samma memorial
förekommande nej-propositionen, som således är lika med det
af Andra Kammaren fattade beslutet, under det att skriffelet qvarstår
i den redogörelse för Andra Kammarens beslut, som utskottet lemnat
på midten af sid. 2.

Detta förbiseende har nu medfört den oegeutligheten, att då på
sid. 2 står, att Andra Kammaren antagit ett tillägg under mom. a)
af den lydelse, som der står, så stämmer detta icke öfverens med nejpropositionen
å sid. 3, der kammarens beslut återfinnes under mom. d).
Denna oegentlighet, som detta medför, kan dock lätt afhjelpas, om
bokstafven a på sid. 2 ändras till d, hvilket, efter hvad jag förvissat
mig om hos kammarens sekreterare, står i öfverensstämmelse med
kammarens beslut. Jag får derför, herr talman, hemställa, att kammaren
behagade, med ändring af den på sid. 2 förekommande, momentets
ordningsföljd utmärkande, bokstafven a) till d), godkänna
hvad utskottet i första punkten af memorialet föreslagit.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll det af herr Fredholm framstälda
yrkande.

Sedan kamrarne vidare stannat i olika beslut i fråga jemväl om
§ 14 af ofvanomförmälda författningsförslag, gjorde utskottet, som
ansåg kamrarnes olika beslut icke kunna afgöras medelst gemensam
omröstning, i punkten 1, en anmälan, att förevarande fråga enligt
utskottets åsigt förfallit.

Vid punkten var fogad reservation af herrar friherre von Schwerin,
Collander, Fredholm, G. Jansson i Krakerud, Lundström, S. M. Olsson
i Sörnäs, Göransson, Swartling, Nilson i Lidköping och B&rgendahl,
hvilka inom utskottet påyrkat, att utskottet skulle uppsätta och för
Riksdagen framlägga förslag till voteringsproposition.

Efter föredragning af punkten anförde

Herr friherre von Schwerin: Såsom herrarne se, är vid denna
punkt fogad en reservation, som undertecknats af samtliga utskottets
ledamöter från Andra Kammaren. Våra skäl äro korta, men de äro

Tisdagen den 11 Maj. 59 N:0 42.

så mycket mer talande. Vi påstodo inom utskottet, att frågan borde
föranleda till gemensam votering, men vi förlorade på den förseglade
sedeln, och derför reserverade vi oss alla tio. På de skäl, som finnas
anförda i reservationen, yrkar jag, att kammaren behagade till utskottet
återremittera punkten för upprättande af voteringsproposition.

Herr A. Hedin instämde häruti.

Herr Co Hand er: Äfven jag har reserverat mig och ber att få
göra samma yrkande som den föregående talaren. Föreskriften i 71 §
regeringsformen, der det heter, att gemensam omröstning skall ega
rum, “der kamrarne sig icke förena om grunderna för någon bevillning,
sättet för deras tillämpning, eller bevillningens fördelning till
utgörande", är alldeles tydlig. Här synes mig just vara fråga om
sättet för dessa grunders tillämpning, och alltså bör gemensam omröstning
ega rum. De föregående beslut, som utskottet anfört, synas
mig icke här hafva tillämpning. Jag yrkar derför afslag å utskottets
hemställan och förenar mig i den förre talarens yrkande.

Häruti instämde herr Swartling.

Öfverläggningen var härmed slutad. Punkten återremitterades.

Punkterna 3 och 4.

Lades till handlingarne.

§ 9-

Slutligen föredrogs och bifölls bankoutskottets memorial n:o 13,
i fråga om aflöningsstaterna vid riksbankens kontor i Linköping och
Mariestad.

§ io.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Lovén under
morgondagens eftermiddag.

§ Il Anmäldes

och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 88, i anledning af väckt motion angående ändring i lagarne
om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
den 28 juni 1895;

n:o 89, i anledning af väckta motioner med förslag till förordning
angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m.;

n:o 90, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15
kap. 24 § strafflagen;

n:o 91, i anledning af väckt motion om föreskrift att aga eller
annat kroppsstraff'' skall exeqveras under lämplig offentlig kontroll;

N:0 42.

Tisdagen den 11 Maj.

n:o 92, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift
den 10 augusti 1877; samt

n:o 93, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af § 4 i lagen den 24 maj 1895, angående
anskaffande af hästar och fordon för krigsmagtens ställande
på krigsfot.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes;

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 10, i anledning af väckta
motioner dels om bestämmande af en gemensam dag för val af riksdagsmän
i Andra Kammaren, dels ock om vissa ändringar i riksdagsordningens
bestämmelser i fråga om val till Andra Kammaren;

bevillningsutskottets betänkande n:o 22, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande förordning angående
stämpelafgiften;

särskilda utskottets memorial n:o 4, angående aflöning åt utskottets
sekreterare och vaktbetjening; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22, i
anledning af väckt motion om utredning med anledning af brist på
sökande till folkskolelärareplatser.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,2 7 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag 1897.