RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:38

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 38.

Torsdagen den 0 maj.

Kl. 12 midd.

§ I Föredrogos

och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9 samt

statsutskottets memorial och utlåtanden n:is 58, 59, 60, 61, 62,
63, 64 och 65.

§ 2.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 66, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande
anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel, blefvo de af utskottet
i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner af kammaren
godkända.

§ 3.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda statsutskottets utlåtanden
n:is 67, 68, 69, 70, 71 och 72.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarne sammansatta bevillnings-
och lagutskottets memorial n:o 2, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande sammansatta bevillnings- och lagutskottets
betänkande n:o 1 öfver väckt motion om skrifvelse till Kong! Maj:t
med begäran om utarbetande af förslag till ändring i kong! för- .
ordningen angående försäljning af bränvin m. m. i syfte att erhålla
strängare straffbestämmelser vid återfall i förseelse mot förordningen.

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 38. 1

N:o 38. 2

Torsdagen den 6 Maj.

§ 5.

Vid föredragning dernäst af sammansatta bevillnings- och lagutskottets
memorial n:o 3, angående ersättning åt sammansatta bevillnings-
och lagutskottets sekreterare, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda memorial hemstält.

§ 6.

P öredrogos och bordlädes för andra gången:
lagutskottets utlåtanden n:is 58 och 59;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19

samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 20
och 21.

§ 7.

Ordet lemnades härefter till

Herr vice talmannen Da ni el son, som yttrade: Herr talman,

mine herrar! För att påskynda behandlingen af de frågor, som röra
statsregleringen och hvilka kunna inverka på tiden för riksdagsarbetets
afsilande, får jag härmed hemställa, det kammaren ville
besluta att å föredragningslistan öfver de frågor, som förekomma i
nästa plenum, nedflytta konstitutionsutskottets memorial n:o 9 näst
efter statsutskottets utlåtande n:o 72.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs och bifölls särskilda utskottets memorial n:o 3, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa delar af den i
utskottets utlåtande n:o 1, första punkten, föreslagna Lag för Sveriges
riksbank.

§ 9.

Härefter yttrade herr talmannen: Till följd af kamrarnes åt

talmännen derom gifna uppdrag får jag nu meddela, att konstitutionsutskottets
memorial n:o 1, med uppgift om hvilande förslag till ändring
i grundlagarne, kommer att, beträffande de ännu oafgjorda

Torsdagen den 6 Maj. 3 N:o 38.

delarne deraf, till behandling uppföras näst efter konstitutionsutskottets
betänkande n:o 9.

§ io.

Företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande n:o 17, Om ändring i
i anledning af vissa till Riksdagen framstälda förslag om ändring
af § 4 i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter försärskilda mde f)et),n/,
förmåner och rättigheter den 2 december 1892. '' ningsafgifter

I proposition n:o 45 hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen för särskilda
att besluta, att § 4 i ofvannämnda förordning skall erhålla följande
torandrade lydelse:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke
för det år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast
egt rum, erlagt bevillning för inkomst af kapital eller arbete, skall,
då han reser omkring i landet och för egen eller, såsom utskickad,
för annans räkning till inledande af handel, med eller utan varuprof,
bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att framdeles från
utlandet levereras, vid ankomsten till riket till närmaste kronouppbördsman
i stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här
qvarstanna, samt dervid för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis
för hvarje tidrymd af trettio på hvarandra följande dagar,
räknade från och med den dag afgiften erlägges, ehvad han vill
under hela denna tidrvmd eller blott en del deraf begagna sig af
rättigheten, erlägga ett hundra kronor, hvilken afgift skall, antingen
för längre tid på en gång eller för minst trettio dagar i sänder,
inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, der han vid
betalningstiden sig uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda
afgiften, hvilket uttryckligen bör angifva sista dagen i den tidrymd,
för hvilken afgift blifvit erlagd, vara meddeladt å tryckta blanketter,
som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af statskontoret Kongl.

Maj:ts befallningshafvande tillsändas, för att kronans uppbördsmän
i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola lyda å
ett hundra kronor hvardera, böra innehålla erinran om behörigt iakttagande
af hvad gällande författningar i afseende å dylik handel
stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är
sagdt, likstälde svenske undersåte, som utbjuder eller slutar handel
om utländska varor, skall, innan handel å någon ort inledes, i stad
inför borgmästare, stadsfiskal eller poliskommissarie eller ock å polisvaktkontor
samt å landet inför vederbörande kronofogde eller länsman
eller ordföranden i socknens kommunalnämnd styrka, att han
behörigen erlagt den stadgade afgiften, och skall bevis om sådan
anmälan på begäran meddelas; åliggande det handlanden eller handelsexpediten
att på anfordran uppvisa qvittens å erlagd afgift. Beträdes
någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock underlåtit att hos
vederbörande myndighet, på sätt ofvan blifvit föreskrifvet, förete

N:o 38. 4 Torsdagen den 6 Maj.

Om ändring i bevis om afgiftens erläggande, med att idka dylik handel, bete från
ningen angå-°°\ me(^ ,ett hundra till och med fem hundra kronor, och vare han
ende bevill- derjemte i förstnämnda fall skyldig utgifva afgift för den tid, hvarningsafgifter
under den olofliga handeln utöfvats. Förbrytelser häremot upptagas
för särskilda af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och
^rättigheter '' fördelas de ådömda böterna lika mellan åklagaren och den kommun,
(Forts.) '' hvarest förbrytelsen blifvit begången.

Redovisning för de, enligt hvad här ofvan är föreskrifvet, från
statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillsända qvittensblanketter,
Indika, intill dess de till uppbördsinännen utlemnas, skola
förvaras för länen i landtränteriet och för Stockholms stad i öfver -ståthållareembetets afdelning för uppbördsärenden, skall af Kongl.
Maj:t,s befallningshafvande till statskontoret afgifvas inom januari månads
utgång det följande året; skolande af uppbördsman för de af honom
från Kongl. Maj:ts befallningshafvande mottagna qvittensblanketter
redovisning, bestyrkt å landet af häradsskrifvaren, i Stockholms stad af
kamereraren i öfverståthållareembetets afdelning för uppbördsärenden
och i öfriga städer af magistratens ordförande, inom den 15 i samma
januari månad afgifvas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som har
att densamma insända till statskontoret, hvarifrån redovisningen aflemnas
till kammarrätten för att tjena till ledning vid räkenskapernas granskning.

Hvad här ofvan i denna § är stadgadt rörande särskild bevillningsafgift
af utländing, som utbjuder och försäljer utländska varor,
gäller icke för norrman, som idkar handel med norska produkter.»

Under punkten 1 af föreliggande betänkande hemstälde utskottet,
att ifrågavarande proposition måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Fredholm: Herr talman! I detta bevillningsutskottets

betänkande angående den kongl. propositionen om ändring uti föreskrifterna
om de utgifter, som skola af utländska handelsresande utgöras,
finna herrarne, att denna proposition blifvit föranledd af en
genom herr utrikesministern gjord framställning, hvari han omförmäler,
att främmande magter genom sina härvarande beskickningar
upprepade gånger anfört klagomål dels öfver ifrågavarande afgifters
storlek, dels ock öfver sättet för deras utgörande.

Med afseende å afgifternas storlek har Kongl. Maj:t icke föreslagit
någon ändring, men väl i fråga om sättet för deras utgörande,
i det att Kongl. Maj:t hemstält om lättnad för handelsresande dels
deri, att de icke såsom förut skulle behöfva betala de utgifter, som
de skola utgöra, för kalendermånad, utan att de hädanefter skulle
vara berättigade att betala dem för trettio dagar från och med den
dag afgiften erlägges, och dels deri, att den förutvarande bestämmelsen,
att de, innan handel å någon ort inledes, hafva skyldighet att uppvisa
detta betalningsqvitto inför vederbörande polismyndighet, skulle
ändras derhän, att de i skid skulle få uppvisa detsamma inför borg -

Torsdagen den 6 Maj.

mästare, stadsfiskal eller poliskommissarie eller ock å polisvaktkontor,
hvarigenom det skulle blifva möjligt för dem att fullgöra denna uppvisningsskyldighet
på kortare tid, och tillfälle beredas dem att resa
från den ena staden till den andra med större lätthet och utan

diojsmal^d 1;mdsbygden beträffar, är vederbörande polismyndighet
kronofogde eller länsman, och, för att äfven der bereda handelsresande
en lättnad, har Kongl. Maj:t föreslagit, att ifrågavarande uppvisning
skulle få ega rum jemväl inför ordföranden i socknens kommunalnämnd.
„ , . j.

Den lydelse, Kongl. Maj:t föreslagit att förevarande lagparagraf

skulle erhålla, återfinnes på tredje sidan af utskottets betänkande,
der det några rader nedifrån heter: »samt å landet inför vederbörande
kronofogde eller länsman eller ordföranden i socknens kommunalnämnd».
Det är det sista tillägget, som gifvit mig anledning att
hemställa, huruvida detta verkligen kan vara af behofvet pakalladt.
Uppvisningen afser att sätta polismyndigheterna i tillfälle att kontrollera,
det de handelsresande, som utöfva verksamhet inom deras
områden, verkligen hafva fullgjort sin betalningsskyldighet. Deri
ligger uppvisningens hela betydelse, men denna kunskap komma polismyndigheterna
på landet, d. v. s. kronofogdar och länsmän, icke att
förvärfva, om betalningsqvittenserna uppvisas for ordföranden i kommunalnämnden,
för så vidt man icke samtidigt stadgar, att ordföranden
i kommunalnämnden genast skall underrätta vederbörande polismyndighet
om att uppvisning egt rum. Det ändamål, hvarför man stadgar
uppvisningsskyldighet, nemligen för kontrollens skull, vinnes således
icke derigenom, att man utsträcker denna uppvisning till kommunalnämndens
ordförande.

För öfrigt torde kunna ifrågasättas, huruvida detta stadgande
för handelsresanden medför någon beqvämlighet, ty för det forsta,
om han uppvisar sitt betalningsqvitto för vederbörande kronofogde
eller länsman, så gäller uppvisningen hela fogdenet eller lansmansdistriktet,
men sker uppvisningen endast för kommunalnämndens
ordförande, så gäller den allenast socknen. Dessutom kan man val
icke påräkna, åtminstone är det bra osäkert, att, om en handelsresande
begifver sig till en socken, ordföranden i kommunalnämnden
vid hans ankomst skall vara tillstädes och kunna påteckna betalmngsqvittot.
En oformlighet föreligger äfven derutinnan, att det icke
finnes något stadgadt om den straffpåföljd det för en kommunalnämndsordförande
medför, om han underlåter att verkställa pateckningen.
Jag ifrågasätter icke, att något sådant kommer att intratta,
ty en så enkel åtgärd som att förse det företedda qvittot med påskrift
lärer nog hvarje kommunalnämndsordförande gorå, men nar
man ålägger någon lagliga skyldigheter, så synes det mig, att man
äfven bör bestämma, hvilken påföljd eu öfverträdelse af lagens bestämmelser
medför.

N:o 38.

Om ändring i
§ 4 i förordningen
angående
bevillningsafgifter

för särskilda
förmåner och
rättigheter.
(Forts.)

N:o 38. 6

Torsdagen den 6 Maj.

Om ändring i
§ 4 i förordningen
angående
bevillningsafgifter

för särskilda
förmåner och
rättigheter.

(Forts.)

Allt detta är ju i sjelfva verket underordnade saker, men livad
som är för mig eu principfråga, det är, att jag icke vill vara med
om, att Riksdagen alägger kommunens förtroendemän det ena uppdraget
^efter det andra, som tillhör statens embets- och tjensteman.
Toet.. “a y?r\att hvarom frågan nu gäller, är eu småsak, men
da andarna let. hvarför man ålägger denna skyldighet, icke vinnes, och
da den beqvämlighet, som skulle beredas handelsresande, icke heller
ernås, bör man väl under sådana förhållanden icke ålägga kommunens
förtroendemän en skyldighet, som icke tillhör deras embeten, äfven
om denna skyldighet endast är en småsak.

Jag har velat framhålla detta inför kammaren, icke derför att
jag ämnat gorå något yrkande på ändring. Skulle jag göra ett sådant,
skulle yrkandet ga ut derpå, att i förslaget till lydelse af § 4 orden
»eller ordföranden i kommunalnämnden» uteslötes. Då jag emellertid icke
för min del håller så mycket derpå, så skall jag, såvidt icke herrarne
aro af annan mening, och min åsigt vinner något understöd, för tillfallet
icke framställa något yrkande.

Herr Collander: Då den förre talaren icke gjorde något vikande,
så kunde jag inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
förslag. Jag skall dock tillåta mig att redogöra för åsigterna inom
utskottet.

Kongl. Maj:t har velat bereda lättnad för dessa handelsresande
till följd af de många klagomål, som anförts hos utrikesdepartementet
från främmande länder. För det första har Kongl. Maj:t velat ändra
det missförhållandet, att de fått betala för kalendermånad och således,
om de kommit sista dagen i manaden, fått betala hel månadsafgift
för en dags affärsverksamhet. Detta är, kan man säga, en orättvis
debitering, som det är bra att få bort, hvarför också utskottet tillstyrkt
Kongl. Majrts förslag.

För det andra afser Kongl. Maj:ts förslag att för handelsresandena
underlätta konstaterandet af att de betalt sina afgifter. Den främmande
handelsresanden skall betala till kronans uppbördsman i närmaste
stad, men äfven sedan han gjort detta, får han dock icke utöfva
sin verksamhet, med mindre han uppvisar betalningsqvittot i den
ort, der han drifver affär. Han har kanske betalt i Malmö och
leser sedan upp till Korrland, och da behof ver han icke uppvisa
q\ ittot, förrän han kommer dit. Den gamla bestämmelsen var nu,
att han skulle uppvisa qvittot för polismyndigheten. Men det är ju
ofta nog icke godt att fa tag på polismyndigheten, emedan det ofta
händer, att kronofogden eller länsmannen bor på stort afstånd från
en handelsplats. I sådana fall har Kongl. Maj:t velat bereda en utländsk
handelsresande den lättnaden, att om han uppvisar qvittot för
kommunalnämndens ordförande och erhåller dennes påteckning, är
han sedan berättigad att inom distriktet utöfva sin verksamhet. Det
kan ju ofta vara sa, att eu jernvägsstation ligger i ena ändan af ett
fögderi, och da skulle handelsresanden efter den gamla bestämmelsen

7 N:o 38.

Torsdagen den 6 Maj.

vara tvungen att resa genom hela fögderiet för att träffa kronofogden, Om ändring^
om det också är blott med några handlande, som äro bosatta i när- ningmam/åheten
af jern vägsstationen, som han har att göra upp affärer; men en(ge bevittna
den föreslagna bestämmelsen antages, så är det mycket enkelt ningsafgifter
att söka upp kommunalnämndens ordförande för att få vederbörlig

påteckning. rättigheter.

Men å andra sidan är det gifvet, att detta blir endast ett undan- (Forts.)
tag; ty då man skall vända sig till någon offentlig myndighet, och
särskildt då man är utländing, så är det vanligt, att man i första
rummet vänder sig till polismyndigheten, emedan man icke har lätt
att få reda på de kommunala myndigheterna. Men det är ju dock
en lättnad, som Ivongl. Maj:t velat bereda handelsresande i detta afseende.
Och beträffande hvad herr Fredholm talade om kontrollen,
så är ju den alldeles tillräcklig, da man kan vänta, att det i de flesta
fall blir polismyndigheterna, som komma att utöfva den direkta kontrollen
genom påteckning å qvittot, och dessa hafva naturligtvis äfven
i andra fall fortfarande qvar rätten att se efter, om en handelsresande
har uppvisat sitt qvitto.

Under sådana förhållanden synes det mig mera vara en spetsfundighet,
om man skulle vilja taga bort den lättnad, som Ivongl.

Maj:t velat bereda, hvarför jag, herr talman, ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Då jag för det första inom utskottet
icke funnit några skäl framhållna för befogenheten af den skyldighet,
som Ivongl. Maj:t föreslagit, att man skulle ålägga^ ordförandena i kommunalnämnderna,
och då jag vidare hyser den asigten, att man icke
onödigtvis bör ålägga nämnda ordförande några nya skyldigheter från
statens sida, så skall jag, herr talman, äfven på de skäl, som herr
Fredholm framförde, bedja att få yrka, att ^orden i 4 § 2 mom. »eller
ordföranden i socknens kommunalnämd» måtte fa utgå. Jag ber, att
herr talmannen ville framställa proposition på detta yrkande.

Herr Olsson i Sörnäs: Då jag icke kan se någon som helst
fara i föreliggande förslag, sådant det af Ivongl. Maj:t framstälts och
af utskottet tillstyrkts, skall jag be att till alla delar få yrka bifall
till utskottets förslag. Jag tror verkligen icke, att det skall blifva
synnerligt många gånger, som en kommunalnämnds ordförande blir besvärad
af en utländsk handelsresande, och blir han det, så tror jag
det rent af vore nyttigt. Om t. ex. en fransk handelsresande skulle
besöka oss i vår aflägsna trakt för att sälja vin eller cognak eller i
allmänhet spritvaror så vore det enligt mitt förmenande rent af nödvändigt,
att kommunalnämndens; ordförande hade reda på en sådan
gynnare. Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Söderberg.

N:o 38 8

Torsdagen den 6 Maj.

Om ändring i
§ 4 i förordningen
angående
bevillningsafgifter

för särskilda
förmåner.

(Forts.)

„ jP®ro Olsson i Stockholm: Herr grefve och talman, mine herrar!

i)e farhagor, som af en ärad talare på stockholmsbänken uttalades,
tror jag icke vara af beskaffenhet, att kammaren bör afslå Kongl
fotlag; ty jag tror, att få utländske handelsresande komma
att besöka landsorten. De besöka i allmänhet taget mera de större
oc mindre städerna, sa att jag tror icke, att kommunalordförandena
komma att fa mycket besvär af dem. Derför yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositio ierr

talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
biioil kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 11.

Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande
n:o 18, i anledning af herr P. Bondessons motion om
ändring af § 4 i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för
särskilda formaner och rättigheter den 2 december 1892.

§ 12.

lydelse "apis • f ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 55,
kap. 23 och 24 *, aal(''dmng af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 23 och
§§ strafflagen. 24 §§ strafflagen.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 36, hade herr Ljungberg hemstält:

»dels att 23 § af 15 kap. strafflagen må erhålla följande lydelse:

Hotar man annan, muntligen eller skriftligen, med misshandel
eller brottslig gerning, och sker det på sådant sätt eller under sådana
omständigheter, att anledning är att befara, det hotet verkställas skall,
elle? säker någon medelst trugande, lockande eller tubbande eller annorledes
förmå annan att nedlägga arbete, som han enligt lag eller
aftal är skyldig att utföra, eller att vägra öfvertagandet af honom
erbjudet arbete, dömes, der ej det hot och den lockelse med särskilt
straff belagdt är, till böter eder fängelse i högst sex månader. Lag
samma vare för den, som utställer vakter att afhålla personer från
något arbete eller som låter bruka sig till sådan vakthållning’;
dels att 24 § af samma kapitel må erhålla följande lydelse:
''Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare,
der ej malsegande angifver det till åtal, eller ock genom brottet någon
tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå
till eller att öfvertaga erbjudet arbete’;

9 N:o 38.

Torsdagen den 6 Maj.

’ej

de’, må uteslutas.»

Om ändrad
lydelse af 15
kap. 23 och 24

dels och att slutorden i 24 § af nämnda kapitel, nemligen:

;t, som i 23 § sägs, åtalas af annan än malsegan -

kap. 23 och 24
§§ strafflagen.
(Forts.)

Under punkten 1 hemstälde utskottet,

att Riksdagen med anledning af förevarande motion måtte för
sin del antaga följande

angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse: . „ , , „ .. ..,

Brott, som i 22 § sagdt är, ma ej åtalas af allmän åklagare,
der ej målsegande angifver det till åtal eller ock genom brottet någon
tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå
till arbetet eller att öfvertaga erbjudet arbete; ej heller ma brott,
som i 23 § sägs, åtalas af annan än målsegande.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Branting: Jag hade väntat, att någon af kammarens

jurister skulle uppträda i denna fråga, sa mycket mer som den ic e
gått alldeles reservationsfri genom utskottet.

Emellertid ber jag att, utan att inlåta mig på den juridiska sidan
af saken, få framhålla, att här är fråga om utvidgande af en
undantagslagstiftning mot arbetareklassen. Ehuru saken icke är åt
särdeles stor betydelse, vill jag dock för min del icke vara med om
att fortgå ett enda steg vidare på denna väg. Dessutom föreligger
det, så vidt jag kan finna, inga praktiska skäl för att denna lagbestämmelse
skulle vara nödvändig. Ingen har påstått eller gittat bevisa,
att någon fara föranledts af saknaden af denna lagbestämmelse.
När ställningen är sådan, ber jag för min del att få yrka afslag pa
den föreslagna lagändringen.

Herr A. Hedin: Jag skall bedja att få helt och hållet in stämma

i hvad den föregående ärade talaren sagt och dertill lägga,
att jag hoppas, att Andra Kammaren måtte i konseqvens med förut
fattade beslut afslå detta onyttiga påhitt från lagutskottets sida.

Herr Höjer instämde häruti.

Herr Re d el in s: Ehuru jag icke deltagit i detta ärendes be handling

i utskottet, ber jag att få hemställa om bifall till utskottets
förslag, just för att skydda arbetets frihet, hvilket jag särskildt

Lag

N:o 38. 10

Torsdagen den 6 Maj.

Un<?erstr-yka’ och emedau iag anser, att hvar och en, som vill
kap. 23 och24ai keta> bör sättas i stånd att få göra det, när tillfälle erbjudes.

§§ strafflagen.

<F01t!5'', . Herr Lindhagen: Jag skall också be att få yrka afslag, då

jag anser, att det föreslagna stadgandet icke skall hafva den effekt,
som förutsättes, utan tvärtom endast föranleda förvecklingar och icke
pa något sätt kunna skydda aftalets frihet.

Herr Petersson i Brystorp: Jag deremot anser, att det föreslagna
tillägget bör bifallas.

Det är ju ovärdigt, att, om en person vill åtaga sig arbete af
en annan person, en tredje person skall få komma emellan och sätta sig
till motvärn; detta är väl ett förhållande, som man icke bör gilla.
Det har ju alltid varit vår uppgift att söka bevara den personliga
friheten, och hvarför skall icke denna uppgift äfven gälla uti ifrågavarande
afseende? Om tvenne personer uppgöra en handel sig ernellan,
och en tredje person kommer och lägger sig emellan, så finnes
straff derför redan stadgadt i handelsbalken, och hvarför skall det
da icke finnas motsvarande stadgande i strafflagen? Jag anser, att
stora skäl förefinnas för bifall till utskottets förslag, hvilket jag för
mm del anhåller att få tillstyrka.

Hell- St a af f: Jag skall endast be att få tillägga några få ord.

För mm del vill jag instämma med dem, som vrkat afslag på
den föreslagna lagändringen, och jag gör det ur den synpunkten, att
jag har erfarenhet om, hurusom den lagändring, af hvilken denna utgör
en utvidgning och utveckling, i sjelfva verket icke haft, såsom
äfven en ärad bänkkamrat framhållit, någon verklig effekt, utan endast
föranledt, att ^ aklagarne på ett mycket obehörigt sätt, hvilket
jag icke tror att någon af de ärade ledamöter af kammaren, som äro
föi dessa förändringar, skulle i verkligheten gilla, trakasserat arbetarne
vid arbetsinställelser.

Det kan icke förnekas, att åklagarne skulle kunna få en viss
anledning att lägga in något mera i dessa lagändringar än som verkligen
efter lagtexten ligger i desamma, om de endast skulle taga
hänsyn till de motiv, ur hvilka ändringarna synas framgå, ty dessa
motiv äro i sjelfva verket med all tydlighet angifna i herr Ljungbergs
argumentation för den del af hans motion, som af lagutskottet
afstyrkts, men, ehuru lagutskottet nu endast tillstyrkt den mindre
delen, så vågar jag, såsom sagdt, stödd på min erfarenhet, påstå, att
äfven denna lagändring alldeles icke kommer att i praktiken inskränT
kas till hvad med densamma verkligen är afsedt, utan att den kommer
att af aklagarne af en eller annan anledning utvidgas till ett mycket
otillbörligt trakasseri, hvilket skall orsaka arbetarne tidsförlust
°. penningeförlust, utan att medföra något annat resultat än att
möjligen uppreta dem.

11 N:0 38.

Torsdagen den 6 Maj.

Jag vågar ur denna synpunkt vördsamt anhålla att få yrka
slag å den föreslagna lagändringen och utskottets tillstyrkande åt kap.23oek24

densamma. §§ strafflagen.

(Forts.)

Med herr Staaff förenade sig herr Thor.

Herr Månsson: Jag skall lika vördsamt anhålla om bifall till

utskottets förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen af slutad. I enlighet med
de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på anslag
derå; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med otvervägande
ja besvarad. Votering blef likväl begärd och företogs
enligt följande, nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i första punkten af
förevarande utlåtande, n:o 55, röstar.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 154 ja mot 54 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 13-

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 56. Genom pro- Om ändring i
position, n:o 8, af den 9 sistlidne januari hade Kongl. Maj:t, undertunddaraf
åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och högsta dom- c^anderdtt
stolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga ett i proposi- s!cr{ft dm jo
tionen infördt försteg till teg om ändring i vissa delar af tegen an- augusti 1877.
gående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877. I

I sammanhang med berörda proposition, hvilken af båda kamrarnc
till lagutskottet hänvisats, hade utskottet till behandling förehaft
jemväl tvenne i anledning af propositionen afgifna motioner, den

N:o 38. 12 Torsdagen den 6 Maj.

äL*ÄjeD‘S in°m F,ÖrSta Kammaren, n:o 35, af friherre von Krcemer, den
lagen om 311 laT.ln0‘n Andra Kammaren, n:o 79, af grefve Hamilton.
eganderätt till -4 dessa motioner hade föreslagits, att1 Riksdagen, med förskrift
den 10 klarande att ofvanberörda proposition icke kunnat oförändrad god(nigustilSJ
T. kännas, matte för sin del antaga nämnda lagförslag med den ändring,
'' att den deri upptagna 3 § erhölle följande lydelse:

3 §■

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å
titelbladet eller vid skriftens början uppgillra språk, varde ansedd
såsom på hvartdera af dessa språk författad.

Under tio ar från det en skrift först utgafs vare förbjudet att
utan författarens tillstånd utgifva öfversättning deraf till annat språk.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen, under förklarande, att Kong!. Maj:ts ifrågavarande
proposition icke kunnat i oförändradt skick godkännas, måtte,
med afslag a herrar friherre von Krsemers och grefve Hamiltons i
ofvanberörda motioner framstälda ändringsförslag, för sin del antaga
ett af utskottet framlagdt förslag till Lag om ändring i vissa delar
af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877.

Herr talmannen yttrade: Beträffande föredragningen af detta

betänkande tillåter jag mig hemställa, att densamma måtte börja
med § 12 och derefter fortsättas i ordning från och med § 1.

Denna hemställan bifölls.

I följd häraf föredrogs nu till en början § 12, så lydande:

Kongl. Maj:ts förslag.

12 §.

Till eftertryck hänföres ej heller
att i periodisk skrift intaga ur
annan sådan skrift hemtad uppsats;
dervid den nyttjade skriftens
titel likväl skall uppgifvas.
V etenskapliga afhandlingar och
vittra arbeten äfvensom andra,
icke politiska uppsatser, så vida
de äro af större omfång, må dock
ej införas, om förbehåll mot eftertryck
blifvit gjordt vid deras början
eller, der de äro i tidskrift intagna,
vid början af det eller de
häften, hvari de förekomma.

Utskottets förslag.

12 §.

Till eftertryck hänföres ej heller
att i periodisk skrift intaga ur
annan sådan skrift hemtad uppsats;
dervid den nyttjade skriftens
titel likväl skall uppgifvas. Vetenskapliga
afhandlingar och vittra
arbeten äfvensom andra uppsatser,
så vida de äro af större omfång,
må dock ej införas, om förbehåll
mot eftertryck blifvit gjordt vid
deras början eller, der de äro i
tidskrift intagna, vid början af
det eller de häften, hvari de förekomma.

Torsdagen den 6 Maj.

13 N:o 38.

Ordet begärdes af

Om ändring i
vissa delar af

riVipff>n för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt, eqanderätt till

lagen om

som yttrade: Herr gretve och talman, mine nenar. ivuug''.

förslag till lydelse af ifrågavarande paragraf innebär den olikhet mot 77.

det af lagutskottet framlagda förslaget, att Kongl. Maj:t har upptagit
politiska uppsatser såsom undantagna från skyddet, detta i öfver r

A t i , ____J ~ i hppnfirkon VPT1-

ensstämmelse med det stadgande, som finnes intaget i bernerkonventionen,
och i följd deraf i de olika ländernas särskilda lagstiftning.
Nu är det fullkomligt rätt, som utskottet uttalar, att den af utskottet
föreslagna ändringen icke föranleder något hinder för att i sinom tid
ansluta sig till bernerkonventionen, och Kongl. Maj:t har icke heller
förestält sig, då han föreslog denna inskränkning, att det kunde
medföra en sådan effekt. Anledningen till detta undantag var uteslutande
den, att man antog, att den periodiska pressens målsman
här i landet, hvilka, såsom bekant, i stor utsträckning använda främmande
källor för sin litterära verksamhet, skulle önska, att i öfverenstämmelse
med bernerkonventionen ett sådant undantag gjordes.
Då emellertid af en framställning från publicistklubben framgatt, att
en sådan önskan icke hos dem förefinnes, och något motsatt uttalande
icke framkommit, så finnes icke från regeringens sida någon
anledning att motsätta sig den af lagutskottet föreslagna lydelsen åt
12 S Jag vill blott fästa uppmärksamheten derpå, att i framtiden
detta stadgande, så affattadt som det nu blifvit, kommer att innebära,
att utländska politiska författare för sina uppsatser åtnjuta större
skydd i Sverige än våra svenska författare komma att åtnjuta i utlandet,
men äro vederbörande nöjda med ett sådant förhållande, sa
finnes icke någon anledning att sätta sig deremot.

Paragrafen godkändes sådan den af utskottet föreslagits.

§ 1-

Godkändes.

§ 3 var enligt Kongl. Maj :ts och utskottets sammanstämmande
förslag af följande lydelse:

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet
eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom
på hvartdera af dessa språk författad.

Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande
på titelbladet eller vid skriftens början gjort förbehåll, som afser
rätten att föranstalta om öfversättning af densamma, vare annan förbjudet,
under två år från det skriften först utgafs, att öfversättning
deraf på annat språk utgifva, och, der författaren inom nämnda tid
utgifver sådan öfversättning, under ytterligare åtta år att utgifva

N:o 38. 14

Torsdagen den C Maj.

S/S^öfvSftttning på det cller de spräk’hvartiI1 skriften sålunda blif''rit

lagen om
eganderätt till

skrift den 10 I fråga om denna § anförde:
augusti 1877.

*'' * Herr grefve Hamilton: I fråga om denna paragrafs lydelse

har jag och en motionär i Första Kammaren, friherre von Krsemer,
framstäf ett förslag, afvikande från Kongl. Maj:ts. Jag skall be’
att med några ord få erinra om hvad frågan gäller.

Hela . detta lagförslag har tillkommit på grund af en petition
från Sveriges författareförening, gående ut bland annat derpå, att
Kongl. Maj:t matte omarbeta den gällande lagstiftningen angående
egandeiätt till skrift i sadant syfte, att Sverige måtte kunna biträda
den år 1S86 bildade s. k. bernerkonventionen till skydd för litterär
eganderätt. Kongl. Maj:t har gått författareföreningens önskan till
mötes sa till vida, att gällande författning underkastats en genomgående
revision, uteslutande i syfte att författningen måtte komma
i sa nära öfverensstämmelse som möjligt med bernerkonventionens
lydelse. Men just i sjelfva kardinalpunkten, nemligen i fråga om
det skydd, som genom biträdande af bernerkonventionen skulle blifva
möjligt, just i den punkten har Kongl. Maj:t förklarat sig icke kunna
biträda författareföreningens hemställan, utan Kongl. Maj:t har i stället
föreslagit ett mindre utvidgande af nu gällande bestämmelser. Ett
antagande af detta lagförslag omöjliggör således fortfarande en anslutning
från svensk sida till bernerkonventionen. Kongl. Maj:t har
emellertid mycket bestämdt framhållit, att en anslutning till denna
union „ förr eller senare nog kommer att ske. Lagutskottet har stält
sig pa samma ståndpunkt och har temligen oförtydbart angifvit, att
utskottet icke vill bestrida, att vi förr eller senare måste biträda
denna union, fastän utskottet för närvarande icke anser det lämpligt.

De skäl, som nu anföras mot biträdande af denna union, äro ju
i sjelfva verket alldeles desamma som i år här i denna kammare
hafva varit på tal flera gånger, då det varit fråga om skydd på den
immateriella eganderättens område. Jag skall be att i största korthet
få tala om dessa skäl. För det första är det ett skäl, som jag tager
först, ehuru det här i behandlingen förekommer sist, eller det, som
lagutskottet har tillagt till hvad Kongl. Maj:t och förslagets antagonister
i öfrigt anfört, nemligen det, att ett biträdande af bernerkonveutionen
icke skulle bereda våra författare någon fördel. Derpå skall
jag icke inlåta mig i vidare mån, än att jag vill säga, att jag tror,
att de svenska författarne och deras målsman, svenska författareföreningen,
. äro eu bättre auktoritet att bedöma den saken än lagutskottet,
i synnerhet då utskottet blott framkastat detta påstående
utan bevisning. Derför tror jag, att vi lugnt kunna lemna det skälet
a„ ocb blott hänvisa till att svenska författareföreningen, hvilken,
såsom bekant, omfattar de flesta svenska författare, petitionerat om

Torsdagen den 6 Maj.

15

N:o 38.

detta och framhållit
vigtig angelägenhet.

det såsom en för Sveriges författare mycket ^ ändring if

r angerageuncL. lagen om

Vidare har det anförts ett annat skäl af förslagets antagonister Äganderätt till
ehuru detta mycket litet betonats från Kong!. Maj:ts sida, nemligen skrift den 10
att det för den svenska kulturen skulle vara alldeles oundgängligt ‘ •

att fortfarande få tillgripa utländska författares arbeten utan att gifva
dem någon ersättning. Det skälets giltighet bestrider jag helt enkelt.

Det är ett af dessa doktrinära påståenden, som precis pa samma satt
kastats fram utan någon bevisning, då det vant fråga om skydd för
mönster och modeller eller om patenträtt och sådant. Jag tror icke
heller, att erfarenheten skall visa, att Aorge, som biträde denna union,
skall blifva efter i kulturkampen, derför att det erkänt äfven utlandingens
eganderätt till skrift, och att Sverige under de kommande aren,
i fall det icke ansluter sig till bernerkonventionen, skall sta fram före
Noro-e. De framstående alstren på den litterära marknaden i utlandet
komma nog i alla fall att blifva öfversätta till svenska språket, om
så behöfves, och om verkligen den omständigheten, att man maste
betala för att få tillgripa en utländsk författares arbeten, skulle verka
derhän, att något litet mindre — om jag får begagna ett kandt uttryck
— »utländskt kram» komme att införas på den svenska bokmarknaden,
så tror jag icke, att vi skola stå efter i kultur for det.

Slutligen kommer jag till kufvudskälet för Kong!. Mapt, som ar
det att, medan författarne mycket lifligt uttalat sig för anslutning
till bernerkonventionen, förläggarne och tidningsegarne hafva uttalat
sig deremot. Att Kongl. Maj:t tillmäter de sistnämndas uttalande en
så stor betydelse, det må nu vara en sak för sig, men da Kong .

Maj:t samtidigt låter förstå, att man ovilkorligen förr eller senare
eller kanske rent af i en snar framtid måste biträda bernerkonventionen,
så kommer jag tillbaka till precis detsamma, som jag yttrade
vid förslaget om skydd för mönster och modeller, d. v. s. jag ragar.
när tror man det skäll inträffa, att Sveriges, bokförläggare och tidningsbolag
skola komma och säga: nu äro vi mogna att afstå tran den
fördel, som vi hittills haft att kunna fritt tillgripa utländska alster.

Det är väl temligen gifvet, att något dylikt aldrig kommer att inträffa?
Jag kan väl förstå, att Kongl. Maj:t ansett sig hora vara
försigtig, men jag frågar: hvem skall här uppträda som skiljedomare
mellan de olika intressena, om icke svenska Riksdagen? Det ar oc
för att framkalla ett sådant afgörande, som jag och friherre von
Kriemer väckt våra motioner. Det enda skälet mot vart förslag ar
egentligen det, att det för bokförläggarne och tidningsbolagen innebar
en viss förlust, om de skola betala för de arbeten, som de vilja använda.
Det skälets rörighet kan jag icke i ringaste man bestrida,
men jag undrar verkligen, om det bör få hafva sa stor betydelse, och
om svenska Riksdagen, i fall sjelfva principen är rigtig, bör taga sa
mycken hänsyn till, om bokförlagsaktiebolagen och tidningsaktiebolagen
för framtiden händelsevis skulle behöfva gifva något lägre dividender,
derför att de måste pålägga cn liten kostnad såsom ersättning åt de

N:o 38. 16

Torsdagen den 6 Maj.

utländska författarne. Det tror jag ej man behöfver taga hänsyn till,
afTäln Z ™ det Sf11^ en sådan fråga som denna.

egcmderätt till _ '' aS skall, som sagdt, ej inlåta mig på någon dispyt eller något försök

skrift den 10 till bevisning derom, att Sveriges författare skulle hafva gagn af att vi
augusti 187 7. biträdde. bernerkonventionen. Det må nu så vara, att detta gagn ej
(Forts.) skulle blifva så stort, som man från visst håll förespeglat, men man skall
komma i håg, att det icke är den sidan af saken det gäller, utan här
gäller det° en princip, den principen nemligen, huruvida man äfven på
detta område skall erkänna, att utländingens eganderättsskydd icke upphör
i samma ögonblick, han beträder Sveriges gränser. .Jag medgifver
mycket gerna, att det är mycket möjligt, att det kan medföra förlust
för en och annan bokförläggare eller för ett och annat tidningsbolag,
om man icke fortfarande får tillgripa andras arbete för intet. Men sådant
far man väl underkasta sig, om det gäller att häfda en rättvis princip.
Civilisationen ålägger nog icke blott individerna, utan äfven nationenm
vissa förpligtelse^ som det icke går an att undandraga sig,
för sa vidt man vill räknas bland de civiliserades antal.

När jag väckte min motion, väntade jag verkligen, att jag skulle
få en mycket kraftig hjelp för att genomdrifva den deruti, att man
då trodde, att, liksom Norge förut biträdt förslaget, äfven Danmark
skulle biträda det. Så har emellertid icke skett. Förslaget har fallit i
danska Riksdagen med några få röster, ehuru det väl icke lärer dröja
länge, tills Danmark måste biträda konventionen, då Norge biträdt
den, ty dessa bada länder hafva ju så stor gemensamhet i sin bokmarknad,
att det icke går an, att det ena landet inför skydd och det
andra icke. Dermed har visserligen, jag medgifver det, en mycket
god trumf för vara motioner förlorats, men man får derför ej förbise
betydelsen af att Norge biträdt konventionen. Ty om vi nu verkligen
icke vidtaga denna lagändring och biträda denna konvention, finnes
det nog ett^sätt för våra svenska författare att delvis vinna hvad de
åsyfta och åtminstone undandraga våra förläggare den vinst, som de
fordra, nemligen genom att trycka sina böcker i Norge. Det bör ju
ej vara sa alldeles omöjligt, och de komma då för sin del i åtnjutande
af detta skydd.

När jag väckte min motion, syntes det mig, och det synes mig
så äfven nu, som om det skulle vara alldeles särskildt beklagligt
om just i ar ett sadant lagförslag, som det nu föreliggande, skulle
antagas, ett lagförslag, som mynnar ut deri, att, sedan Sveriges författare
hos Kongl.. Maj:t petitionerat om, att man skulle erkänna
denna vigtiga princip och möjliggöra Sveriges biträdande af bernerkonventionen,
Just nu i år regering och Riksdag skulle förklara sig
icke kunna ga in härpå af den anledningen, att den svenska kulturen
deraf skulle lida alltför mycket. Här skall inom några veckor i
Sveriges hufvudstad samlas en kongress af journalister från hela den
civiliserade verlden. Jag hyser nu icke mycken förhoppning om, att
den svenska Riksdagen skall kunna förmås att antaga mitt förslag.

17 N:o 38.

Torsdagen den 6 Maj

Men jag tycker ändock, att det skulle vara glädjande, om dessa våra Om ändring
gäster från främmande länder, hvilka representera den utländskalaj!l^m cg™
pressen och litteraturen, icke skulle som en första välkomsthelsning ega„,icrätt till
hit få underrättelse om, att detta förslag antagits, utan att de i stället skrift den 10
skulle få veta, att åtminsone Riksdagens Andra Kammare uttalat sig augusti 1877.
för rättvisa och billighet äfven på detta område. _ _ (Forts.)

På dessa skäl, herr talman, tillåter jag mig att yrka bifall till
§ 3 med den lydelse, som uti min motion angifvits.

Häruti instämde herrar Wavrinshy och Staaff.

Chefen för justitiedepartementet, Herr statsrådet Anncrstedt:

Det anförande, som vi nu hört, utgjorde ett ifrigt försvar för öfversättningsskyddet,
hvilket är ganska naturligt, då man ser saken uteslutande
från författarnes synpunkt, hvilken synpunkt ju är vigtig
och icke får förbises.

Detta ämnes föregående behandling här i landet visar dock
ganska tydligt, att denna synpunkt icke är den enda, som under
frågans föregående behandling gjort sig gällande. Emot den uppfattning
af frågan, som författarnc vilja göra gällande, hafva andra
medlemmar af samfundet framhållit en motsatt uppfattning, och denna
uppfattning var för tjugu år sedan så stark och allmänt gällande,
att öfversättningsskyddet, första gången det här i landet sattes i fråga,
helt och hållet förkastades.

Emellertid vet en hvar af oss, som sysselsatt sig med dessa
frågor, att uppfattningen under dessa tjugu år väsentligen ändrats,
och jag vågar åberopa det nu föreliggande förslaget för att ådagalägga
denna ändrade uppfattning.

Det är nemligen icke så, att denna lag icke godkänner öfversättningsskyddet.
Den erkänner detta öfversättningsskydd, ehuru den
visserligen för detsamma uppställer tvenne vilkor, som icke återfinnas
i bernerkonventionen, men hvilka vilkor, efter den motsatta sidans
uppfattning, äro af den beskaffenhet, att deras uppställande icke kan
anses obillig, och hvilka — åtminstone så vidt man för närvarande
vet —- icke kunna anses vara sådana, att de skulle omöjliggöra afslutande
af konventioner med främmande länder.

Dessa båda vilkor för öfversättningsskydds åtnjutande äro, såsom
herrarne finna af § 3, det ena, att den utländske författaren, på sätt
nu för tiden är ytterst vanligt, genom något allmänt uttryck på titelbladet
af sin skrift förbehåller sig sina rättigheter, och det andra,
att han inom loppet af två år ombesörjer eller låter ombesörja, att
öfversättning af arbetet här i Sverige utkommer. Skulle konventioner
på basis af sådana bestämmelser kunna träffas med främmande länder,
är det ju tydligt, att i samma stund förfaller helt och hållet den
uppfattning, som den förre talaren sökte göra gällande, nemligen att
främlingar här i landet icke skulle komma att åtnjuta skydd för sina
rättigheter. Ty i fråga om den litterära eganderätten lika litet som
Andra Kammarens Prof. 1897. 2V:o 38. 2

N:o 38. 18

Torsdagen den 6 Maj.

visltddar9afX Oon3 ,andra rättigheter lärer det väl i och för sig vara eu

lagen om °”£tl£ åtgärd att uppställa vissa fordringar, hvilka den person, som
eganderätt tillVL^ utöfva rättigheten, är skyldig att underkasta sig, derest han nu
skrift flen 10 vill gorå sin rätt gällande. ''Detta är ett förhållande, som herrarne
''återfinna snart sagdt inom hvarje gebit af den gällande rätten.

Under sadana förhallanden föreställer jag mig, att svenska Riksdagen
handlar klokast, med hänsyn till frågans vidare behandling
om Riksdagen antager Kongl. Maj:ts förslag, och detta på den grund,
att det åtminstone för närvarande är omöjligt att förutse utgången
af frågan, derest Riksdagen skulle i lagförslaget affatta § 3 på det
sätt, som den förre talaren önskar.

Det är nemligen, antager jag, icke för herrarne okändt, att lika
ifrigt, som^ striden för öfversättningsskydd föres från författarnes
sida, lika ifrigt, föres försvaret för de nuvarande förhållandena från
den motsatta sidan. Och hittills ha det stora flertalet af Sveriges
jurister stält sig ganska afvisande gent emot frågan om öfversättningsskydd.
För att ådagalägga detta vill jag endast åberopa det
uttalande, som högsta domstolen i frågan afgifvit första gången då
densamma var bragd a bane. Jag har äfven anledning antaga, att
icke alls någon säkerhet finnes för, att icke, derest § 3 affattas så,
som den förste talaren payrkat, vid den efterföljande granskningen
af förslaget från juridisk synpunkt framställes ett så kraftigt afstyrkande,
att det åtminstone kan vara ganska tvifvelaktigt, huruvida
..Kongl. Maj:t kan finna med den allmänna uppfattningen öfverensstämmande
att sanktionera det sålunda förändrade lagförslaget.
Antaga herrarne deremot den nu framlagda kongl. propositionen,
så blir sakens vidare fortgång den, att, sedan detta blifvit lag, fråga
väckes om afsilande af konventioner med de förnämsta främmande
staterna angående ömsesidigt skydd.

Gå dessa in på en särskild konvention i den rigtningen, då är ju åtminstone
tills vidare saken ordnad på ett lämpligt sätt. Skulle deremot,
hvarom man för närvarande icke kan yttra sig, svaret på en sådan framställning
till främmande magter blifva, att de icke vilja gå in derpå,
emedan de endast vilja lemna skydd åt författare i de stater,
hvilka biträdt bernerkonventionen, då synes mig frågan om Sveriges
biträdande af denna konvention böra upptagas till förnyad behandling.
Efter en sådan föregående utveckling kommer saken enligt, min
tanke i en helt annan ställning. Då kan fråga blifva, om icke motståndet
mot lagens affattning i full öfverensstämmelse med bernerkonventionen
kan öfvervinnas.

Det är. i lagstiftningsfrågor i allmänhet rådligast att, äfven om
en lagstiftningsåtgärd icke i och för sig innebär den lösning, som
hvar och en enskild för° sig anser vara den rigtigaste, läkväl antaga ett
förslag, som bestämdt går i den rigtning man gillar. Detta har den
förste talaren erkänt vara fallet med den nu föreliggande kongl.
propositionen. Jag tror derför, på grund af de skäl jag förut framhållit,
att äfven den åsigt, som af denne talare representeras, vida

19 N:o 38.

Torsdagen den 6 Maj.

säkrare kommer att nå sitt mål, om propositionen bifalla, än om en
förändrad lydelse af § 3 beslutes. Ty i senare fallet kommer dels om ''

förslagets framgång i Riksdagen att äfventyras, emedan det kan vara äganderätt till
osäkert om medkammaren har samma uppfattning, och dels kommer skrift den 10
det att utsättas för den svårighet, som kan blifva en följd af en ny augusti m?.
granskning i högsta domstolen.

Herr grefve Hamilton: Att kämpa mot ett enigt lagutskott

är i och för sig en allvarsam sak, men att kämpa mot ett lagutskott,
som är enigt både med sig sjelf t och herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet, är naturligtvis en ännu allvarsammare sak. Men
jag kan ändå icke underlåta att säga nagra ord med anledning af
hvad herr justitieministern nyss yttrade.

Det är endast två punkter i hans anförande, som jag ber att fa
bemöta. Herr statsrådet framkastade den farhagan, att, med hänsyn
till den uppfattning, som bland juristerna — jag ^förmodar han menade
inom högsta domstolen — förut radt i fråga om denna, sak,
man torde kunna befara, att, om Riksdagen nu skulle ansluta sig till
det förslag, som jag och friherre von Efemer framlagt, man skulle
få ett afstyrkande från det hållet. Det vore dock, synes det mig,
ganska märkvärdigt, om så blefve förhållandet. Ty huruvida vi skola
tillträda unionen eller icke, det är helt och hållet en lämplighetsfraga,
och så har herr statsrådet sjelf karakteriserat den genom att betona,
att vi antagligen inom en ganska kort tid maste tillträda, unionen.
Men juridiska synpunkter och opportunitetssynpxmkteT äro ingalunda
detsamma. Har man ur juridisk synpunkt någon anmärkning att framställa
mot mitt förslag, så har den full giltighet, äfven om sedermera
ett accepterande af bernerkonventionens bestämmelser blir aldrig sa
opportunt.

Vidare betonade herr statsrådet, att syftet med det af Kongl. Maj:t
framlagda förslaget vore att bereda möjlighet för oss att afsluta separatkonventioner,
hvilka skulle lemna utländingarna det mindre skydd,
som ifrågasättes i denna författning. Ja, det är sant, men det är
ett betydligt inskränkt skydd; och jag ber att fa erinra derom, att
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet sjelf papekar, att i fråga om den sidan af
saken — möjligheten att få separatkonventioner — nyligen inträffat
något, som förtjcnade att tagas i betraktande. Herr statsrådet
yttrar:

»Vidare har vid den under innevarande år hallna forsta konferensen
för revision af bernerkonventionen det visat, sig, att någon
utsigt icke förefinnes till mildring af de i konventionen upptagna
bestämmelser, som kunna anses alltför betungande; hvaremot — under
det att flertalet till unionen hörande stater sins emellan öfverenskomrait
om ett, längre utsträckt skydd särskildt mot öfversättning
möjligheten att tillträda unionen på do förut bestämda vilkoren fortfarande
hållits öppen.»

N:o 38. 20

Torsdagen den 6 Maj.

Doett,a y>t™lt Y''ckes häl)tyda på, att, om vi nu skulle ställa
lagen om °ss Pa den ståndpunkten, att vi medgåfvc ett mindre skydd under
eganderätt till förutsättning af separatkonventioner, det icke vore gifvet, att vi finge
skrift deri 10 till stånd några sådana. Ty i de länder, som tiilträdt bernerkonven a^(Forts)

tl0nen’ ma“ 1 detta hänseende kommit längre i utveckling. Man
anser redan dess bestämmelser vara för litet billiga och rättvisa

„ dder(r Ohlsson i Yexiö: Såsom kammaren säkerligen många

^an§5r §refve Hamilton i vissa fall en synnerligen i fri o*

skyddsvän. Kammaren missförstår mig nog icke, ty jag syftar ju på
frågor om skydd för den immateriella eganderätten. Eljest är han visserligen
ingen skyddsvän och ifrar alldeles icke för skvddslagstiftnmg
Men i nyssberörda och nu förevarande fall går han med ända
till den moderna lagstiftningens yttersta råmärken, -hy tror dock
att han i denna, fråga kommit litet före den allmänna meningen i
andet. Ty för visso är nog icke den stora allmänheten benägen att för
närvarande vara med om hans förslag; och den har icke heller skäl
dertill, om den vill hålla på och tillvarataga sina hittills såsom berättigade
ansedda intressen och önskningar. Men icke endast bland
allmänheten, utan äfven bland män af facket har grefve Hamilton i
denna fråga många motståndare. Så t. ex. vilja hvarken förläggare
eller utgifvare af periodiska skrifter, bilderböcker och skämttidningar
m. fl. vara med om hans förslag. °

1 Jag haller före, att, da Kong!. Maj:t efter en allsidig utredning

kommit fram med det förslag, som nu föreligger, kammaren icke för
närvarande bör gå längre. Skyddet har ju dock i detta förslag blifva
fördubbladt, då det utsträckts från 2 3 d. v. s. 5 år till

2 + 8 d. v. s. 10 år, och det är ju en ganska betydlig höjning.

Por mm del tror jag derför, att kammaren handlar klokast uti
att i denna del bifalla lagutskottets förslag och dermed den konH
propositionen, till hvilken jag således yrkar bifall.

^cjrr Kedin: Om det var den siste talarens mening att ådagalägga
någon motsägelse hos grefve Hamilton derutinnan, att han skulle
vara ifrig i skyddet för ett slag af eganderätt, men icke ifrig i skyddat
.. 4^ annat slag, utan kanhända likgiltig och fiendtlig mot detta,

sa är det ett så fullständigt och uppenbart och underligt misstag,
som ett misstag kan vara.

Grefve Hamilton ifrar för — det ma man kalla det om man så vill
— skydd Jäv den litterära eganderätten. Men har han då visat, att
han ar likgiltig för skyddandet af annan eganderätt? Nej! Hvad
den ärade talaren nyss tänkte på, det var, att grefve Hamilton icke
önskar sirydd för potatisodling och rågodling på det sättet, att potatisodlare
och rågodlare skola ega att lägga särskild skatt på dem,
som begagna potatis och rag. Het var verkligen en mycket grof
förvexling af enkla logiska begrepp, till hvilken den ärade siste talaren
och ledamoten af lagutskottet der gjorde sig skyldig.

Torsdagen den 6 Maj.

21 N:o 38.

Emellertid, efter som jag nu fått ordet, skall jag be att få tj1;

lagen om

lägga något. Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet iagen om
yttrade, att denna frågas föregående historia visade, att asigterna om CgandBrätt till
l ________I„ -------:, w.Jilro ,,,wU,T. »n förirra pinie tid. mot hvad de skrift den

donna sak varit mycket olika under en föregående tid, mot hvad de skrift den 10

nu i någon mån omsider biff vit. Ja, det ma Herren veta, att de varit. 7 7.

Det är nu 31 år, sedan jag hade den äran att uppvakta en af den
nuvarande justitieministerns företrädare i embetet för att till honom
på en då existerande skandinavisk förenings vägnar öfverlemna en
petition om litterär eganderätt — då närmast eller jag tror uteslutande
afseende att åstadkomma ett mellanfolkligt rättsskydd mellan
de skandinaviska språkens litteraturområdcm Han behagade under en
temligen lång audiens uppmärksamt höra på hvad jag hade att andraga
och yttrade sjelf äfven något, hvarefter jag aflägsnade mig med
den alldeles bestämda öfvertygelsen, som ingenting sedan kunnat taga
ur mitt sinne, att den ärade dåvarande chefen för justitiedepartementet
då för första gången i sitt lif hörde termen och begreppet litterär
eganderätt. Jag träffade honom sedermera på gatan något halfår efteråt,
hvarvid han behagade meddela mig, att han slopat den petition,
som jag inlemnat. Hvad jag derpå svarade, kan vara onödigt att
här nämna. Men jag kan tillägga, att t. ex. herr Axel Bergström
och åtskilliga andra mycket betydande män inom var högre politiska
verld då för mig enskildt förklarade, att de asigter, som jag utvecklat
om Kongl. Maj:ts rätt och pligt, såsom vårdare på Sveriges vägnar
af det internationella rättstillståndet, att genom konventioner med
främmande magter åt oss sjelfva bereda och åt andra staters undersåtar
förläna skydd för den litterära eganderätten, voro fullkomligt
grundade, ehuru man, då af långvarig praxis gifvits en annan tolkning
åt — tryckfrihetsförordningen, icke vågade sig på att bryta emot
en galen opinion. Opinionen var nemligen den, att svenska tryckfrihetsförordningen
kunde gifva, hvad högsta domstolen ar 1677
vill jag minnas, att det var, eller måhända det var 187(1 kallade
öfversättningsrätt, d. v. s. att svenska tryckfrihetsförordningen kundo
bemyndiga svenska medborgare att stjäla från utländingar. Det var
en opinion, som herr Axel Bergström alldeles underkände, men med
tillägg att, eftersom man trodde det här i landet, man icke vagade
gå bröstgänges till väga emot en sådan opinion. Så att nog är det
sant, att opinionen varit ännu värre i denna fråga, än hvad vi i
dag hört bekännas från statsrådsbänken.

Att ett bifall till grefve Ilamiltons förslag i § 3 skulle äfventyra
hela lagens framgång, är mycket möjligt; men det väcker icke
hos mig den allra ringaste betänklighet. Tv det kommer icke att
försena uppnåendet af det mål, som jag och de med mig liktänkande
eftersträfva, nemligen att få eu lag någorlunda i jemnhöjd med den
europeiska civilisationen i slutet åt detta sekel, utan det kommer snarare
att påskynda detsamma. Om vi deremot laga den nu föreliggande
lagen, kommer det att blifva ett nytt, långvarigt och hardt
arbete att få erkännande åt den rättsprincip'', i hvilkons namn grefve

N:o 38. 22

Torsdagen den 6 Maj.

,väckt f motion- Jag anhåller derför, herr talman, om
lagen om ^ aans motion, och skall upptaga med allra största lugn, om

eganderätt till sedermera Första Kammaren i sin vishet och högsta domstolen i sin
skrift den 10 juridik skulle hafva något att invända deremot
augusti 1877.

(F°''ltS'') usn He[C ,0hlsson i Vexiö: Jag vill blott gent emot hen'' Hedin framMlla
och betona, att det för visso är stöne likhet mellan skyddslagstiftmng
på det ena området och skyddslagstiftning på det andra området,
an han ville medgifva. I ena fallet gäller det in att skydda
det immateriella arbetet och i det andra fallet det materiella arbetet.

Ofverläggningen var slutad.

Enligt de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen
propositioner dels på antagande af paragrafen med den lydelse
som af utskottet föreslagits, och dels på herr grefve Hamiltons förslag
till lydelse af ifrågavarande §; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

... Pen> isoirn vill, att kammaren skall antaga den af lagutskottet
föreslagna lydelsen till § 3 i Lag om ändring i vissa delar af lagen
angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren antagit den lydelse af §:en, som af
grefve Hamilton föreslagits.

Voteringen utföll med 136 ja mot 66 nej, i följd hvaraf paragrafen
antagits med den lydelse, som af Kongl. Maj:t och utskottet
föreslagits.

Ordet begärdes härefter af

Herr grefve Hamilton som yttrade: Jag tillåter mig hemställa,
om vi icke kunde slippa läsa upp hvarje paragraf, och att endast
paragrafernas nummer må nämnas.

Denna hemställan bifölls.

Återstående §§ 4, 8, 9, 13-15, 16, 19 och 20 äfvensom det af
utskottet föreslagna öfvergångsstadgande samt rubriken till lagförslaget
godkändes; hvarefter utskottets hemställan förklarades vara
genom kammarens i ämnet redan fattade beslut besvarad.

Torsdagen den 6 Maj.

23 N:o 38.

S I ^ Om ändring i

“ '' vissa delar af

. . , . strafflagen.

Slutligen föredrogs lagutskottets utlutande n:o ;u, i anledning
af väckt motion om ändring i vissa delar af strafflagen.

Herr Ph. Leman hade i berörda, inom Första Kammaren afgifna
motion, n:o 31, föreslagit,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
utarbetande och framläggande till Riksdagens pröfning och godkännande
af förslag till ändringar i nu gällande strafflag, innefattande:

a) sådan skärpning af nu stadgade bötes- och fängelsestraff för
vissa uti 10, 11 och 14 kap. strafflagen omförmälda brott mot offentlig
myndighet, personlig frihet och personlig säkerhet, att i svårare fall
samt vid iteration jemväl straffarbete må kunna ådömas den brottslige;

b) införande af kroppsstraff (aga eller dylikt) såsom särskild
straffart för minderåriga och unga förbrytare;

c) föreskrift att aga eller annat kroppsstraff skall exeqveras
under lämplig offentlig kontroll; samt

d) stadgande derom, att barn öfver fjorton år kunna vara straffbara,
om än i lindrig grad, då de föröfva, förutom de i 5 kap. 2 §
strafflagen omförmälda gerningar, andra icke så grafva ^brott, som
t. ex. frids- och våldsbrott, stöldbrott samt skadegörelse å egendom.

Under punkten 1 hemstälde utskottet,

att Riksdagen måtte i anledning af den i mom. c) i förevarande
motion gjorda framställning i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla om
utarbetande och framläggande af förslag till lagbestämmelser om
verkställighet under behörig kontroll af domstols utslag, hvarigenom
aga blifvit minderårig ådömd.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Styrlander: Då jag icke kunnat dela utskottets upp fattning,

att en skrifvelse till Kongl. Maj:t i detta ämne skulle vara
behöflig, skall jag be att med några ord få motivera mitt yrkande
om afslag å utskottets framställning. Enligt min åsigt förefinnas
nemligen förut i gällande lagar och förordningar bestämmelser i detta
fall, som göra, att denna skrifvelse är obehöflig.

Om vi se på landshöfdingeinstruktionens 14 §, 1 mom., så lyder
det sålunda: »Det åligger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att vaka
deröfver, att utslag i brottmål, sedan de vunnit laga kraft, varda till
verkställighet befordrade, i stad genom magistat, å landet genom

kronofogde eller länsman»--Ingen lärer bestrida, att ett sådant

utslag, som här af ses, är ett utslag i brottmål; och således åligger
det på grund af landshöfdingeinstruktionen Konungens befallningshafvande
att vaka öfver, att ett sådant utslag blir verkstäldt. Nu
skall man möjligen kunna invända, att Konungens befallningshafvande
icke får reda på alla sådana utslag. Men den invändningen förtjenar

N:o 38. 24

Torsdagen den 6 Maj.

vissa delar af
strafflagen.
(Foits.)

den 4

maj 1855 som finnes införd vid rättegångsbalkens 2 kan. 6 8
stadgas alldeles tydligt, att häradshöfdingarne senast å 15:de dagen
i forsta manaden af hvarje qvartal skola till kronofogdarne insända
förteckningar öfver dem, som blifvit dömda för brott, som icke få
torsonas med pemnngebötcr, och att kronofogdarne skola inom 4
veckor derefter insända alla förteckningarna eller afskrift af dem till
Konungens befallningshafvande. Likaledes stadgar samma förordning,
att i stad. skall radstufvurätten direkt till Konungens befallningshafvande
insända dylika förteckningar. Således får Konungens befallningshafvande
genom dessa förteckningar full kännedom om sådana
utslag som de har asyftade, och när Konungens befallningshafvande
har skyldighet att befordra alla utslag till verkställighet/ så har ju
Konungens befallningshafvande ock att tillse, att dessa bli verkställa.

u har visserligen af motionaren och lagutskottet här anförts ett
exempel pa, att, nar en stadsfiskal fått sig ålagdt af rådstufvurätten
att vara närvarande vid en sådan bestraffning, som här afses, för
U se efter att utslaget verkstalles i laga ordning, har Ivongl. Maj:t
upphaft utslaget, i hvad angår ett dylikt åläggande för stadsfiskal
att vara närvarande vid exekutionen. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
pa att Kongl. Maj:t naturligtvis har upphäft detta
utslag pa den grund, att stadsfiskalen var allmän åklagare, men icke
exekutor, och således icke hade skyldighet att verkställa straffet.

Knligt min åsigt finnas sålunda redan nu fullt klara och tydliga
bestämmelser i detta afseende. Och jag anser det derför vara fullkomligt
obehörigt att skrifva till Kongl. Maj:t i denna fråga

Vidare skall jag be att få påpeka, att af bestämmelsen om att
aga skall utdelas »hemma i huset», såsom det står i det åberopade
lagrummet, icke ovilkorligen följer, att föräldrarne skola utdela agan •
utan om jag såsom exekutor ser, att föräldrarne icke verkställa agan
oidentligt, anser jag mig, om jag fått förordnande att verkställa ett

;.lkt !^a& fullt berättigad att sjelf verkställa det straff, som domstolen
adomt.

f Under sadana förhållanden, och då jag anser, att fullt klara och
tydhga bestämmelser redan förut finnas härutinnan, finner jag det
alldeles obehörigt och till och med enligt min åsigt löjligt att skrifva
till Kongl. Maj it i detta ärende. Och jag skall derför be att få
yrka afslag a utskottets hemställan.

,.. IIcn. Petersson i 1 hy stor jk Det är visserligen sant, som den
föregående talaren nämnde, att det finnes sådana der föreskrifter.
Men han nämnde, att, om föräldrarne icke vilja sjelfva aga sina barn,
en exekutor har rått att göra det. Jag hemställer dock till talaren
om han sjelf vill göra det eller någon annan såsom exekutor. Det
skuUe val vara bestämdt i sådant fall, att eu viss person skulle
verkställa straffet. Men det fins ej föreskrifvet, hvem som skall
gorå det. Då dessutom erfarenheten visat, att, oaktadt det dömts

25 N:o 38

Torsdagen den 6 Maj.

till aga, ingen aga gifvits, samt det sålunda tydligen i förevarande
afseende finnes en brist i lagstiftningen, har man just åsyftat att
genom den föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t erhålla föreskrift
om huru, på hvad sätt och af hvem aga skall verkställas, om föräldrarne
undandraga sig skyldigheten att gifva sådan.

Jag anser för min del det vara alldeles klart, att en skrifvelse
i ämnet behöfs, och ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Om ändring i
vissa delar af
strafflagen.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Hvad utskottet
hemstält bifölls.

Punkten 2.
Bifölls jemväl.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. F. Broström
under morgondagen.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande n:o 73, i anledning af dels Kongl. Ma]:ts
proposition med förslag till förändrade bestämmelser angående forvaltningsbidrag
till sjukkassor, dels ock inom Riksdagen väckta motioner
i ämnet, och

lagutskottets memorial n:o 60, med föranledande åt kamrarnes
skiljaktiga beslut beträffande viss del af lagutskottets memorial n:o 53
i anledning af kamrarnes återremiss utaf lagutskottets utlåtande
n:o 30 i anledning af väckta motioner med förslag till förordning angående
köttbesigtnings- och slagttvång m. m. .

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,13 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böus.

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 98.