RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 34.

Måndagen den 3 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 26 nästförflutne april.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes
:

Herr riksdagsman Karl Hultkrantz lider af ögonlocksinflammation
(eonjunctivitis acuta) och är på grund häraf tills vidare
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet, intygar efter denna dag
verkstäld undersökning på heder och samvete

Stockholm den 3 maj 1897.

Henrik Berg,
levit, läkare.

§ 3.

Upplästes vidare följande inkomna skrifvelse:

Till Riksdagen.

Vördsammast får jag härmed afsåga mig det af Riksdagen gifna
uppdrag att vara justitieombudsmannens efterträdare.

Stockholm den 3 maj 1897.

Herman Bothliéb.

Denna skrifvelse lades till handlingarne; hvarjemte beslöts,
att Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet
om den gjorda afsägelsen underrättas för den åtgärd, som på dem
ankomme.

I sammanhang härmed hemstälde herr talmannen, det ville
kammaren besluta att nästa fredag den 7 dennes företaga val af
dels tjugufyra valmän, hvilka hade att, jemte ett lika antal af
Första Kammaren utsedde, utse Riksdagens justitieombudsmans
efterträdare i herr Rothliebs ställe, och dels sex suppleanter för
nämnde valmän.

Den af herr talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarne statsutskottets memorial
n:o 45 a, med öfverlemnande till Riksdagen af förteckningar å för Andra

Kammarens Prof. 1897. N:o 34. 1

2 Måndagen den 3 Maj.

>'':o 34. sålda kronoegendomar samt å inköp af mark för bildande af kronoparker.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtande n:o 57;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden och memorial
n:is 10, 11 och 12;

bankoutskottets memorial n:is 11 och 12; samt
särskilda utskottets memorial n:o 3.

§ 6.

Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling statsutskottets
utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Dervid förekom i ordningen först
Punkten 31, som bifölls.

Punkterna 32—63
biföllos jemväl.

Angående Till understöd åt mindre bemedlade lärjungar vid sådana folkanslag
till un- högskolor, som åtnjuta bidrag af statsmedel, både Kongl. Maj:t
derstöd åt föreslagit Riksdagen att jemväl för år 1898 på extra stat anvisa
fini,In? ett belopp af 15,000 kronor.

Uti en i Andra Kammaren väckt motion (n:o 36) hade herr
Folke Andersson i Helgesta föreslagit, att Riksdagen måtte höja
anslaget till mindre bemedlade folknögskoleelever från 15,000 till

20,000 kronor, och hemstälde utskottet i punkten 64:

»att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställning
och herr Folke Anderssons i ämnet väckta motion, må
till understöd åt mindre bemedlade lärjungar vid sådana folkhögskolor,
som åtnjuta bidrag af statsmedel, på extra stat för år 1898
anvisa ett belopp af 20,000 kronor.»

Efter uppläsande häraf anförde

Herr Nydahl: Jag har begärt ordet endast för att understryka
statsutskottets uttalade mening, »att ifrågavarande understöd icke
bör tillkomma andra än dem, som deraf äro i verkligt behof».
Det lär nemligen, enligt hvad jag hört sägas, vara förhållandet, att
detta understöd icke alltid utdelats endast till sådana elever, som
varit i verkligt behof deraf. Det skall till och med understundom
hafva händt, att icke några medellösa eller ens mindre bemedlade
elever funnits vid en folkhögskola, men anslaget ändock erhållits
och då utdelats i mycket små belopp mellan skolans elever. Detta
kan tydligen icke vara rigtigt.

Om detta anslag skall uppfylla sin bestämmelse och blifva till
verklig nytta, så bör det enligt mitt förmenande icke blott utdelas

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

endast till verkligt behöfvande elever, utan också fördelas i färre,
men större belopp, än som nu lär vara bruket. En fattig yngling
kan tydligen icke sättas i tillfälle att besöka en folkhögskola genom
ett understöd, som inskränker sig till några 10-tal kronor.
Kan han reda sig med så litet, så torde han också kunna undvara
detta understöd.

Om vid våra folkhögskolor med tillhjelp af detta anslag inrättades
ett antal helfria eller halffria elevplatser, så skulle äfven
fattiga ynglingar kunna anmäla sig såsom inträdessökande, något
som nu mycket sällan torde vara fallet. Det torde också vara lättare
för vederbörande att med ledning af ansökningshandlingarna
besluta sig för att antaga en eller annan hel- eller halffri elev än
att bland en mängd lärjungar, som icke egentligen äro i behof af
understöd, bestämma, hvem som skall få 30 kronor, hvem som skall
få 40 kronor, o. s. v.

Det var endast detta, jag ville säga; och jag har således intet
yrkande att framställa.

Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkterna 65—85.

Biföllos.

Punkten 86.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, till understöd på
de vilkor, Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt bestämma, för utgifvande
äfven under 1898 af tidskriften »Nyare bidrag till kännedom
om de svenska landsmålen och svenskt folklift, på extra stat föT
samma år anvisa ett belopp af 5,000 kronor.

Med anledning af denna Kongl. Maj:ts framställning hade herr
C. E. Ljungberg uti en inom Första Kammaren väckt motion
(n:o 37) yrkat, att det för utgifvande af nämnda tidskrift nu utgående
anslag af 3,150 kronor måtte bihehållas, och att större omfång för
tidskriften icke måtte fordras än 20 ark.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställning
och utan afseende å herr Ljungbergs ofvannämnda yrkande,
måtte för år 1898 anvisa ett extra anslag af 3,650 kronor,
att på de vilkor, Kongl. Maj:t kunde finna godt bestämma, användas
till understöd för utgifvande äfven under år 1898 af tidskriften »Nyare
bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif».

1 fråga härom anförde:

Herr Boethius: Med tacksamt erkännande af den välvilja, som
utskottet visat i förevarande fråga, anser jag mig dock böra påyrka
bifall till den större, af Kongl. Maj:t föreslagna summan.

Angånde
anslag till un
derstöd åt
lärjungar rid
folkhögskolor.

(Förta.)

Angående
anslag till en
tidskrift för
landsmål
m. m.

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Angående
anslag till en
tidskrift för
landsmål
m. m.
(Forts.)

En ärad talare på stockholmsbänken framstälde under lördagens
debatt en träffande och vacker jemförelse mellan sträfvandet
att tillgodogöra oss våra nationella rättsurkunder och det sträfvande,
för hvilket herr Hazelius gjort sig till målsman. En dylik jemförelse
kan också göras emellan herr Hazelius’ stora lifsgerning och
det mål, som denna tidskrift vill befrämja. För kännedom om vår
kultur är det nemligen icke endast af vigt att taga reda på de
föremål, husgeråd och dylikt, som folket begagnar i sitt lif, utanpäfven
att taga reda på de skatter, som döljas i dess språk och dess
sägner; och hvad, som i detta hänseende bör göras, bör göras snart,
tv jernvägarne och folkskolorna utöfva ett nivellerande inflytande.

Det är då af stor vigt att, medan tider är, samla och bearbeta
dessa nationella skatter. Utskottet anser, att med ifrågavarande
förhöjning af 500 kronor man skulle kunna i tidskriften intaga allt
sådant, som voro af verkligt värde. Möjligen skulle deraf den slutsats
kunna dragas, att urvalet förut icke varit så noggrant. Jag
skall derför be att få meddela några yttranden af de mest framstående
vetenskapsmännen i främmande länder på detta område.

Professor Sophus Bugge och professor Johan Storm från Kristiania
yttra: »Tidskriftet tseller nu en Baekke ståtlige Bind,bvori
en stor Skare ivrig intresserede og dygtige Forskere har nedlagt
et betvdeligt og overordentlig vaerdifuldt Arbeide. Man kan sige,
åt dette Tidskrift ved sin Framkomst var epokegjörende og åt det
fremdeles er af den allerstörste Betjening for Yidenskaben om
svensk Sprog, Folkeeiendommeligbed og Kulturhistorie. Det er
ikke alene for Svenskerne, men ogsaa for de andre nordiske Folk,
ligesom for enhver, der intresserer sig for nordisk Sprog og Historie,
et umisteligt Hjselpemiddel.

Der staar imidlertid endnu saa overordentlig meget tilbage åt
undersöge, åt det vilde vaere i böieste Grad önskeligt åt faa Tidskriftet
udvidet.»

Professorerna i Köpenhamn V. Tbomsen, Ludvig Wimmer,
Otto Jespersen och Kristian Nyrop samt docenten Axel Olrik, som
fortsätter Grundtvigs stora verk om folkvisorna, skrifva: »Tidskriftet
har i den aarraekke, det har bestået, indeholdt et stort antal
vaerdifulde afhandlinger, der vidner om den ualmindelige iver og
dygtighed, hvormed der i Sverig arbeides på tidskriftets forskjellige
områder, og på mange måder have bidraget til oplysning også
om de andre nordiske ländes sprog, folkeminder og folkeliv. Men
hvormeget der end allerede er udrettet, er der dog endnu overordentlig
meget tilbage åt gore, og på grund af den staerkt nivellerende
indflydelse, som kulturen netop på disse områder överalt
udover, er det af störste vigtighed, åt hvad der skal udrettes sker
snart, då mangt og meget ellers vil vaere uerstattelig tabt.»

Professorn i germaniska språk i Leipzig E. Sievers och professorn
i skandinaviska språk derstädes E. Mogk yttra, att tidskriften
inom detta forskningsområde intager i många afseenden en
rent utaf ledande ställning, och derefter tala de om det verkligen
mönstergilla sätt, hvarpå tidskriften blifvit skött. Man har således
alla garantier för att penningarna skola blifva väl använda, och det

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

förefinnes en särskild omständighet, som gör önskan att nu kunna Angående
utgifva tidskriften efter en större plan ännu lifligare, den nemligen,
att en mängd unga män från Upsala börjat göra forskningar i lands- land^måT
orten för att taga reda på folkets språk och sägner. Detta hafva m

de kunnat göra genom enskild offervillighet, och det är att hoppas, (Forts.)

att detta arbete nu skall kunna fortsättas i ännu större utsträckning
än hittills, men då vore just denna tidskrift det organ, i hvilket
resultaten af dessa undersökningar skulle kunna publiceras.

På grund af hvad jag nu anfört, tager jag mig friheten att yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i den förhoppning, att denna
kammare skall behjerta detta kulturändamål, då det är fråga om
att taga vara på de skatter, som gömma sig i folkets språk och
sägner.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gfilljam:
Herr grefve och talman, mine herrar! Då en kammarledamot här
har yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition, vill jag icke underlåta
att gifva till känna, att jag på det lifligaste instämmer i denna
hans framställning.

Jag anser, att den af vederbörande gjorda hemställan till Kongl.
Maj:t om ett ökadt anslag till ifrågavarande tidskrift är synnerligen
väl motiverad samt att ändamålet i och för sig är mycket beaktansvärdt.
Det arbete, denna tidskrift hittills uträttat, är mycket
berömvärdt, men hvad jag särskildt vill framhålla, i likhet med den
föregående talaren, är, att densamma verkligen är i behof af en
snar hjelp. Såsom herrarne kunna finna af framställningen, är,
om jag så får uttrycka mig, arbetsbalansen för ögonblicket mycket
stor. Det förefinnes en stor samling bidrag, hvilka på grund af
bristande tillgångar icke kunnat befordras till trycket. Det behöfves
också snar hjelp af det skälet, att den tid, hvarunder man kan
insamla det material, som tidskriften har till ändamål att bearbeta
och publicera, inom kort är försvunnen, och man måste derför begagna
de få år, som återstå, för att rädda hvad som kan räddas.
Herrarne torde af hvad tidskriftens hufvudredaktör anfört hafva
funnit, att man måste uppsöka mycket gamla personer för att numera
få något bidrag till kännedomen om svenska landsmål och
svenskt folklif i gångna tider.

Jag ber derför att på det lifligaste få förorda, att kammaren
måtte bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Centerwall: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
skulle icke öka ordens antal här, då jag efter den utgång, frågan i
Första Kammaren erhållit, är temligen viss på, att den icke går
igenom här heller. Men i likhet med den förste talaren och herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet skall jag bo att
få betona, att här föreligger en nationel angelägenhet af första rang.
Jag skall också be att få betona, att de auktoriteter, som anförts
af herr Boethius, äro de yppersta vetenskapsmän i vcrlden, som
hafva med sådana saker att göra. Således är deras vitsord för mer
än vitsord af vanliga personer.

Nso 84.

Måndagen den 3 Maj.

Angående Jag vill också betona, att detta anslag böjdes vid 1883 års
TfhehfFt"* riksdag från 700 kronor, som det var då, upp till det belopp, som
*landsmål* ^ sö3an bibehållit, eller 3,150 kronor, genom Andra Kammarens
m. m. eget initiativ. Det var nemligen den om vårt fosterlands utveck (Forts.

) ling så högt förtjente C. I. Svensén, som då väckte en motion, jag

tror det var n:o 81 — jag har den icke till hands för närvarande
— och der betonade icke blott hvad som här framhållits, nemligen
den vetenskapliga vigten af ett sådant studium och af en sådan
tidskrift, utan äfven att hvad som här skall göras bör göras snart,
hvartill jag skulle vilja tillägga, att vi nu här i Sverige hafva en
sådan auktoritet på detta område, som vi kanske aldrig få vidare,
nemligen professor Lundell i Upsala, samt att det nu finnes en
skolad stab af 50 studenter, som för en spottstyfver åtagit sig detta
arbete. Svensén sade också något annat i sin motion; han framhöll
den betydelse, som läge deri, att folket i sin helhet toge del
af hvad allmogemännen hafva tänkt, sjungit och satt i musik o. s. v.
ända från urminnes tid. Han antydcfe i sin motion — jag beklagar,
att jag icke har den till hands — att om alla klasser toge
reda på detta, så skulle det blifva större förstånd och bättre öfverensstämmelse,
om man så får säga, mellan alla samhällsklasser.
Detta skäl tror jag ännu har sin giltighet; om det ock icke har
det i samma grad som då, så torde det dock icke vara alldeles föråldradt.

På dessa grunder skall jag taga mig friheten att i likhet med
den förste talaren yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herrar Sahlin och Pantzarhiehn instämde med herr Centervall.

Herr Larssson i Mörtlösa: Herr talman! Jag anser det icke
vara ©grannlaga att meddela, att inom utskottet röster funnos för
anslag å den begärda förhöjningen; men då man slutligen enade
sig om att i någon mån höja anslaget, ansågs det också lämpligt
att utala den meningen, att blott det vigtigaste af hvad inom detta
område är samladt bör intagas i den ifrågavarande tidskriften. Det
är på grund häraf, som jag tillåter mig yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Wavrinsky: Jag ber att till protokollet få antecknadt,
att jag lifligt behjertar Kongl. Maj:ts framställning och vill gifva
min röst för densamma. Jag tycker mig finna, att äfven utskottet
insett det berättigade i denna fordran, ehuru utskottet velat
knappa af på anslagssumman. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts
framställning.

Häruti instämde herrar Berg och Nydahl.

Herr Månsson: Den omständigheten, att de skilda orterna i
vårt land genom kommunikationernas utveckling mer och mer
närma sig hvarandra och att till följd häraf de gamla landsmålen
efter hand skola allt mer och mer försvinna, låter sig väl icke be -

N:o 84.

Måndagen den 3 Maj.

stridas, men jag förmodar, att detta icke skall tillintetgöra allt Angående
hvad som finnes af dessa landsmål. Det skall nog i alla fall fin- ^

nas qvar en hel del i tryck och skrift. Jag menar således, att om
detta insamlande och publicerande, som här är i fråga, icke kommer
till stånd så snart eller inom så kort tid, som man tänkt sig,
det likväl kan ske framdeles och att sålunda icke den möjligheten
är utesluten, att man kan fortsätta på denna väg. I allt fall behöfves
en sofring och en ganska grundlig sådan. Ty vi kunna väl
icke trycka allt, som samlats och samlas på detta område, utan
det bör vara så väl sofradt, att man verkligen får i behåll hvad
som är värderikt. Och om man inskränker sig till hvad som verkligen
är värderikt, synes man godt kunna nöja sig med det belopp,
vid hvilket utskottet stannat.

Mine herrarl Det finnes nog många, som anse, att den af utskottet
föreslagna höjningen af anslaget är för stor och att man
icke bort gå utöfver hvad Riksdagen förut i detta fall har beviljat.

Då nu Första Kammaren bifallit utskottets förslag, tror jag det
vara rigtigast, att de, som vilja föra saken framåt, nöja sig med
hvad utskottet föreslagit. Tv, såsom jag nyss nämnde, finnes det
många, som anse, att man icke bort gå utöfver det anslagsbelopp,
som förut beviljats. Om vi se på, huru åttonde hufvudtiteln och
statsbudgeten i dess helhet år från år växa, undrar jag, om vi icke
skola finna, att vi hafva ännu nödigare saker att tänka på än den,
som här är i fråga. Det är af denna anledning, som jag tror, att
kammaren gör bäst i att bifalla hvad utskottet föreslagit och nöja
sig med detta. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottet hemställan.

Punkterna 87—89.

Biföllos.

Punkten 90.

Uti två lika lydande motioner, nemligen motionen n:o 18 i Angående
Första Kammaren, Vackt af herr grefve Fredrik Wachtmeister och u“2rJtöd åt
motionen n:o 63 i Andra Kammaren, väckt af herr grefve Hugo v^S8a enskilda
Hamilton, hade föreslagits, att Riksdagen måtte å extra stat under läroverk.
åttonde hufvudtiteln för år 1898 till Kongl. Maj:ts disposition ställa
ett belopp af etthundratusen kronor, att med minst femtontusen
kronor åt hvartdera tilldelas sådana för blott manlig eller för manlig
och qvinlig ungdom redan nu befintliga, väl vitsordade privata
läroverk, som afse att bereda till mogenhetsexamen och som i fråga
om organisation och arbetssätt varit och äro afsedda att tillämpa
och pröfva nya former och metoder, och i öfrigt på de vilkor i
fråga om afgifter, inspektion, redogörelser och annat, som Kongl.

Maj:t kunde finna lämpliga; med iakttagande af,

landsmål
m. m.
(Forts.)

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

läroverk.

(Ports.)

an£ntill 1«Q«delS^tti ansiag- måtte beviljas blott åt läroverk, bvilka redan
understöd åt J898 ^meddelade undervisning åtminstone till och med det allmänna
vissa enskilda Kuns^aPsmatt, som i statsläroverkens fem lägre klasser inhemtades
att anslaget till ännu ej fullständiga läroverk skulle utgå
med ett mot antalet klasser svarande mindre belopp

dels slutligen att för år 1898 till dylika läroverk af Kongl.
“jF Jf“a.n Deviljade understöd från reservationerna under åttonde
hufvudtiteln i stället skulle utgå från nu ifrågavarande anslag.

1 förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att motionerna
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Jag hoppas,
att statsutskottets ärade ledamöter icke skola anse mig missbruka
den välvilja, hvarmed de behandlat de af grefve Wachtmeister
och mig väckta motionerna, då jag just af denna välvilja föran;e
, , at] med några ord försvara min motion och dervid dels
tastslå de punkter, med afseende å hvilka utskottet synes vara
ense med oss motionärer, och dels något granska de skäl, som
synas hafva hindrat utskottet från att tillstyrka bifall till vår
framställning, vare sig helt och hållet eller delvis.

bedan år 1890 har Kongl, Maj:t, som bekant, rätt att af reservationerna
å anslagen till de allmänna läroverken använda årligen
högst 20,000 kronor till understöd åt enskilda skolor, hvilka
förbereda till studentexamen. Då framställning gjordes om detta
medgivande af Riksdagen, framhölls från Kongl Maj:ts sida, att
det i spelfva verket fans många talande skäl för att slå in på denna
vag. Man påpekade, att ett lands uppfostringsväsen för att motsvara
sitt ändamål icke får stelna i en gång för alla gifna former
utan måste fortfarande utvecklas på grund af hvad erfarenheten
-»r handen och på grund af nya tiders kraf och önskningsmal.
Men man framhöll samtidigt, att de nya uppslagen, de nya
ideerna på det pedagogiska området oftast, för att blifva verkligen
fruktbringande, måste gång på gång försökas, måste gång på gång
underkastas undersökningar och ändringar, och att det redan på
denna grund vore ytterst svårt att i statens skolor med deras lagbUnJ.
^a ®DSartade organisation i någon nämnvärd omfattning
anställa försök med afseende å dylika nya idéer. Man framhöll
vidare, att dylika experiment för att lyckas måste fordra af sina
ledare icke blott den öfvertygelsens värme och hänförelse, som
utan tvifvel äfven kan finnas hos statens lärare, utan äfven en
mera obunden myndighet såväl med afseende å läroverkens hela
organisation som beträffande lärarepersonalens arbetstid, timplanen
m. m., således en sådan frihet, som endast kunde förekomma i
de privata läroanstalterna. De privata läroanstalterna, menade man
således, måste blifva föregångsmännen i afseende å läroverksreformerna,
men dessa läroverk hade särskildt i vårt land, der undervisnmgen
i de allmänna läroverken för gossar vore nästan kostnadsfri,
en mycket svag punkt i sin verksamhet, nemligen i sin

Måndagen den 3 Maj.

9 N:o 34.

ekonomi. Det vore ytterligt svårt för dem att komma till stånd Angående
och utbilda sig just på den grund, att, äfven om de började med de ^^tödå
bästa afsigter, det lätt hände, att denna deras verksamhet, blefve vism enskildl
snedvriden till följd af de ekonomiska svårigheter, med hvilka de läroverk.

hade att kämpa. Staten, menade man, hade redan på grund häraf (Forts.)

ett verkligt intresse af att understödja de privata läroverken, emedan
staten derigenom köpte sig den erfarenhet, som sedermera
skulle läggas till grund för reformer inom statsläroverken, och
staten borde så mycket hellre kunna slå in på denna väg, som
det ju ovilkorligen måste te sig i ekonomiskt afseende fördelaktigt
för staten, om ett större antal gossar uppfostrades med hjelp af
den privata offervilligheten. Om dessa gossar i stället strömmade
in i statens skolor, skulle detta naturligtvis blifva betydligt dyrare,
än om staten med ett jemförelsevis litet anslag understödde
privata läroanstalter.

Så var i korhet den motivering, på hvilken regeringen stödde
sin framställning i ämnet åren 1889 och 1890. Denna framställning
blef ock af Riksdagen så välvilligt upptagen, att Riksdagen
på sitt särskilda utskotts hemställan och på framställning af en
enskild motionär från denna kammare, herr Redelius, med bestämdt
biträdande af de idéer, som herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet uttalat, höjde beloppet från af Kongl.

Maj:t proponerade 15,000 kronor till 20,000 kronor, hvilket sistnämnda
belopp fortfarande får utgå.

Naturligtvis kan man se denna sak ur långt vidsträcktare
synpunkter och sätta i fråga, huruvida icke ett fortsatt framåtskridande
på denna väg skulle kunna göra det möjligt för staten att
något minska de betydande utgifter för uppfostringsväsendet, hvilka
naturligtvis år från år i ökad omfattning kräfvas och måste kräfvas.
Man har satt i fråga, om icke hos oss liksom i åtskilliga
andra länder staten skulle kunna just med afseende å de enskilda
läroverken ställa långt större fordringar på den enskilda offervilligheten
än som skett, och det har framkastats den tanken, att
man härigenom skulle, utan att göra något afbräck i den af ålder
i vårt land gällande principen om fri undervisning på statens bekostnad,
kunna i någon mån motverka den öfverproduktion på
lärda ämnessvenner, som här ständigt förekommer. Jag nämner
detta, att man kan draga ut dessa konseqvenser af förslaget, derför
att jag vet, att såväl sympatierna som motståndet mot detsamma
till väsentlig del mötas just i denna punkt; men jag vill fästa
uppmärksamheten på att jag och min medmotionär ingalunda dragit
ut så långt 1 '' r J-t steg, som vi föreslagit

att, då både Kongl. Maj:t och Riksdagen år 1890 voro eniga om
att man borde slå in på denna väg, det ville synas, som om man
nu utan fara möjligen skulle kunna gå ett steg längre, och att de
skäl, som år 1890 anfördes för denna reform, snarare vunnit i
styrka iin tvärtom. Det har visat sig och ilr alldeles obestridligt,
att de belopp, som Kongl. Maj:t kunnat använda för detta, ändamål,
varit allt för knappt tillmätta. De ha icke ens varit tillräck -

Riksdagen

i natva mott

att nu tätta.

resonerat på det sättet,

JfSO 34. 10 Måndagen den 3 Maj.

Angående liga för att lemna de af läroverken, som Kongl. Maj:t ansett värda
understöd''åt uPPmuntran> så störa anslag, som de verkligen behöft för att icke
vissa enskilda v.ara P,aoa<le af ekonomiska svårigheter, långt mindre ha de räckt
läroverk, till att lemna någon hjelp åt de nya, senare uppkomna enskilda
(Forts.) läroverk, hvilka synts oss vara särskilt angeläget att understödja just
derför, att dessa läroverk tillkommit med hänsyn till de senast
framkomna önskemålen på läroverksreformernas område.

Nu har _ statsutskottet i en mycket väsentlig punkt instämt
med oss motionärer. Med anslutning till hvad särskilda utskottet
och Riksdagen år 1890 yttrade, »anser statsutskottet önskvärdt, att
enskilda skolor finnas, vid hvilka nya anordningar med afseende
på undervisningen pröfvas, samt att det följaktligen bör ligga i
statens intresse att, der så behöfves, understödja de enskilda skolor,
spm gjort sig deraf förtjente». Statsutskottet vidblifver således
altjemt den uppfattning, som uttalades af Riksdagen år 1890.

Utskottet fortsätter derefter: »Ej heller vill utskottet förneka,
att de medel, som för närvarande äro för sådant ändamål tillgängliga,
måhända äro väl knappa.» Utskottet har således äfven
gifvit oss rätt deruti, att det är önskvärdt, att det belopp, som
regeringen för detta ändamål kan använda, blir höjdt. Jag för*
modar då äfven, att utskottet jemväl gifver mig rätt deruti, att,
om detta belopp bör höjas, det bör ske genom ett verkligt anslags
beviljande och icke genom att endast hänvisa Kongl. Maj:t till de
osäkra tillgångar, som kunna uppstå af reservationsanslagen.

Derefter följer emellertid den punkt i betänkandet, hvari utskottet
skiljer sig från oss motionärer. »Yid ifrågavarande understöds
utdelande», säger utskottet, »måste dock, enligt utskottets förmenande,
afseende fästas såväl å betydelsen af de vid berörda skolor
införda nya anordningar som ock å den verksamhet i öfrigt, dessa
skolor utöfva. Då emellertid med nu föreliggande motioner afses,
att enskildt läroverk endast på grund af det förhållande, att det
tillämpar och pröfvar nya former och metoder, skulle vara berättigadt
att komma i åtnjutande af statsbidrag, men utskottet, på
grund af hvad nyss anförts, anser angeläget, att, derest särskild!
anslag till understödjande af enskilda läroverk beviljas, vilkoren
för åtnjutande af understöd från anslaget närmare bestämmas, än
hvad motionärerna ifrågasatt, har utskottet funnit sig icke kunna
förorda bifall till omförmälda förslag.»

Med anledning af detta utskottets uttalande, ber jag att för
min del få påpeka, att det naturligtvis icke har varit vår mening
— äfven om vi nu i vår motion hafva uttryckt oss så, att anledning
till missuppfattning förefunnits — att hvarje läroverk, som
tillämpar en ny metod, skulle vara berättigadt att erhålla statsunderstöd,
utan vi anse, att det fortfarande såsom hittills skulle vara
beroende af Kongl. Majds pröfning, om läroverket skulle erhålla
understöd eller ej. För öfrigt måste man emellertid gent emot
hvad utskottet yttrat fråga sig: kan det verkligen vara gagneligt
att, såsom utskottet säger, »vilkoren för åtnjutande af understöd
från anslaget närmare bestämmas, än hvad motionärerna ifrågasatt».
Jag vet nu verkligen ej, hvad utskottet härmed egentligen

Nso 84.

Måndagen den 3 Maj.

menar, men i anledning af hvad utskottet i öfrigt anfört, ligger Angående
det närmast till hands att antaga, att utskottet resonerat ungefär ua*£?sgm ät
som så: alla försök och experiment äro ej gagneliga. Derför vilja vi vissa enskilda
naturligtvis veta, i hvilken rigtning man experimenterar, hvuka läroverk.

nya uppslag och nya idéer, man här söker att föra fram. Ja, det (Forta.)

vore ju alldeles förträffligt, om man nu kunde angifva detta, men
jag kan ej tro, att utskottet väntat eller velat begära, att vi motionärer
skulle hafva framstält yrkande om, att de läroverk, som
arbeta i en viss bestämd, af oss angifven rigtning skulle få understöd,
men deremot de läroverk, som ej ginge i denna rigtning, ej
skulle få något sådant. Detta vore ju att på detta område draga
in hela striden om läroverksreformen, hvilket vi ansett, att man
just bort undvika. Vi hafva resonerat som så: dessa privata
läroverk böra understödjas utan afseende på den rigtning, i hvilken
de arbeta, blott Kongl. Maj:t i öfrigt finner dem vara val skötta
och arbeta med ärligt uppsåt. Just derför att man lemnar dem i
ro och endast gifver dem ett tillräckligt materielt underlag, kan
man hoppas, att på grund af den allmänna opinionen hos föräldrar
och målsmän och på grund af det pedagogiska intresset hos den
frivilliga undervisningens målsmän, de reformer, som vid dessa
försöksläroverk införas, skola blifva en pröfvosten för sådana förslag,
som gå i den rigtning, att staten sedan kan följa dem. Göra
de det icke, torde man med fog kunna misstänka, att de reformer,
som påyrkats, verkligen icke hafva något underlag i den allmänna
opinionen. Jag förstår derför ej, att det skulle vara klokt att bestämdt
på förhand angifva, i hvilken rigtning dessa försöksläroverk
skola gå, och jag kan alldeles icke inse, hvarför Riksdagen
icke nu skulle kunna öfverlemna denna pröfning åt Kongl. Mai:t, då
man gjort detta förut år 1890 och då statsutskottet nu icke på
minsta vis antydt, att denna rätt skulle af Kongl. Maj:t ha missbrukats.

Jag har tagit mig friheten att framhålla dessa synpunkter,
emedan jag för mm del tror, att det skulle vara mycket önskvärd!

_ och jag vet, att det inom kammaren finnas flere, hvilka liksom

jag äro intresserade af denna fråga — om man här kunde få någon
ledning för att bilda sig en föreställning om huru den allmänna
opinionen inom kammaren i detta afseende ligger. Endast
i detta syfte är det, som jag tillåter mig att yrka bifall till min
motion. Jag gör det, som jag sade, tills vidare endast för att få
se, huruvida detta vårt framstälda förslag kan hafva några sympatier
för sig inom denna kammare. Gör det ej det, skall jag visst
icke hålla på mitt yrkande.

Herr Liljeholm: Man kan väl nästan med full visshet förespå,
att liknande förslag som det föreliggande, åt hvilket statsutskottet
egnat en så välvillig motivering, komma att under den
närmaste framtiden åtföljas af flera dylika framställningar, antingen
i form af propositioner eller motioner. Framställningarna må nu
antaga hvilken form som helst, så är det högst nödvändigt, att de
åtföljas af åtminstone ett utkast eller, ännu bättre, ett utarhetadt

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Angående förslag om arbetsplan och lärometoder. Utan dylik utredning sak‘understödåt
nar §lksdagen nödig ledning vid fattandet af sitt beslut.
vissa enskilda Såsom herrarne veta, har Riksdagen under en lång följd af år
läroverk, beviljat anslag till ett försöksläroverk, nemligen nya elementar(Forts.
) skolan här i Stockholm. Om jag icke är alltför oriktigt underrättad,
tror jag, att Riksdagen understödt detta läroverk i närmare
70 år. Derjemte har Kongl. Maj:t med Riksdagens medgifvande
rätt att lemna understöd till privata försöksläroanstalter, och detta
sker till två läroverk här i Stockholm. Det ena uppbär ett årligt
anslag på 8,000 kronor och det andra ett på 6,000 kronor De
återstående 6,000 kronorna af de 20,000, som Kongl. Maj:t har rätt
att för nämnda ändamål utdela, lemnas till en annan skola, som
väl icke kan kallas ett försöksläroverk.

Hvad nu nya elementarskolan beträffar, så vill det, af åtskilligt
att döma, synas, som om den vore på väg att glida öfver till
att blifva ett vanligt allmänt läroverk, ty, mig veterligen, har det
ännu icke afhörts något resultat af de experiment, som der verkstälts.
Hvad vidare angår de nyssnämnda privata för söksläroanstalterna,
så är det mig, liksom jag tror fallet vara äfven med flere i
denna kammare, fullständigt obekant, huru de der verkstälda försöken
utfallit.

Ehuru jag gillar motionens syfte, är jag i likhet med utskottet
af den åsigten, att man bör vara mycket försigtig, innan man bevilja1,
sådana anslag som det nu ifrågasätta. Man bör verkligen,
såsom jag förut sade, ha reda på, i hvilken rigtning dessa läroverk
komma att arbeta, och jag tror till och med att, om man
beviljar anslag i alltför stor utsträckning, man just derigenom kommer
att motarbeta den reform, som särskilt denna kammare mångfaldiga
gånger framhållit såsom högst nödig och nyttig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Darin: Herr talman! Utan tvifvel bör hvar och en, som
intresserar sig för våra allmänna läroverks tidsenliga utveckling,
skänka sitt erkännande åt det syfte, som gifvit anledning till den
nu ifrågavarande motionen. Detta syfte angifves på sidan 14 i
motionen på följande sätt: »att Riksdag och regering i en dylik,
på våra förhållanden tillämplig erfarenhet må finna behöflig ledning
vid en eventuel framtida ombildning af de allmänna läroverken».

Då jag lifligt intresserar mig för en sådan tidsenlig utveckling
af våra allmänna läroverk, kan jag för min del icke annat än
skänka mitt lifligaste erkännande åt motionens syfte.

Deremot kan jag icke. obetingadt gilla ett annat uttalande, som
förekommer på sidan 13 i motionen, der det heter, att »en statsanstalt
som försöksläroverk ej har lika gynsamma förutsättningar
som en privat anstalt». Jag vågar på det bestämdaste bestrida
giltigheten af denna sats, i allmänhet taladt. Jag tror tvärtom,
att det endast undantagsvis kan vara fallet, att de privata läroverken
kunna göra verkligen goda tjenster såsom försöksläroverk,
och skälet dertill ligger mycket nära till hands. Dessa läroverks

Måndagen den 3 Maj. 13 NSO 34.

ekonomiska svaghet, som mycket ofta gifver anledning till att Angående
man med skäl snarare kan betrakta dem såsom affärsproblem än
såsom pedagogiska problem, måste naturligtvis vålla dem väsent- ^ssaensfa''Ida
liga svårigheter med afseende å anställning af lärare o. s. v. läroverk.

Besynnerligt nog tyckes motionären kafva varit af den åsigten, (Forts.)

att de enskilda läroverken med större lätthet finna lämpliga lärare
än statens allmänna läroverk. Helt naturligt måste motsatsen vara
förhållandet. Likaledes måste den ekonomiska svagheten vålla
stor svårighet med afseende å anskaffande af läroverkshus, undervisningsmateriel
m. m., som för undervisningens rätta hedrifvande
erfordras.

Men det finnes äfven andra omständigheter, som härvid äro af
en mycket stor betydelse. Det är först och främst den osjelfständighet,
som nödvändigtvis måste vidlåda en enskild läroanstalt;
det kan icke fela, att den tidt och ofta blir utsatt för obehöriga
påtryckningar från målsmännens sida. Hvar och en, som sett
sådana läroanstalter arbeta, har nog någon erfarenhet derutaf.

Kanske man nu vill svara mig: ja, det der är endast lösa förmodanden.
Jag vill då med afseende å den nyss anförda satsen
angående deras lämplighet såsom försöksanstalter fråga: hvilka förmåner
hafva intill denna dag kommit statens läroverk till del på
grund af den verksamhet, som sedan lång, lång tid tillbaka, långt
innan staten började understödja enskilda läroverk, inom sådana
utöfvats? Fastän jag med uppmärksamhet följt våra läroverks utvecklingshistoria,
vågar jag icke hänföra någon af de reformer,
som inom dem genomförts — de hafva varit sparsamma, men några
hafva dock förekommit — till våra enskilda läroverks rön. De flesta
och i hvarje fall de mest betydande af dessa reformer kan jag deremot
spåra tillbaka till statens försöksanstalt: nya elementarskolan.

Denna anstalt fortsätter alltjemt sin experimenterande verksamhet.
För närvarande är den sysselsatt med ett spörsmål, som
lifligt intresserar denna kammare, nemligen latinets framflyttande
till sjette klassen, en anordning, hvilken, såsom bekant, sedan
någon tid redan är genomförd vid detta läroverk.

Emellertid är jag icke principielt mot hvarje understöd åt
enskilda läroanstalter. Utan tvifvel kunna sådana finnas och utan
tvifvel finnas redan sådana, som väl förtjena statsunderstöd. Men
å andra sidan finnas enskilda läroanstalter af den beskaffenhet,
att det skulle vara högst bedröfligt, om de komnie i åtnjutande af
någon välvilja från det allmännas sida. Jag vill uttala den förhoppningen,
att, när den dagen är inne, att Riksdagen finner anledning
att anvisa rikligare anslag till understöd åt enskilda läroverk,
vederbörande måtte gå till väga med all varsamhet vid dessa
understöds utdelande och tillse, att undervisningen och, hvad ännu
mera är, uppfostran inom dessa enskilda läroanstalter så bedrifves,
att å ena sidan på undervisningens område icke må förekomma
allehanda humbug, och å andra sidan, att på uppfostrans område
icke ståndsskilnad och hvarjehanda sjelfsvåld får spela in. _ Att
sådana förhållanden existera, derom kan icke den, som vistats

N:0 34» 14 Måndagen den 3 Maj.

Angående någon längre tid här i hufvudstaden, vara okunnig. Jag vill i
understöd åt förbigående saga, att jag, med hvad jag nu yttrat om de enskilda
vissa enskilda läroanstalterna, icke i någon mån åsyftar dem, som hittills åtnjutit
läroverk, statsunderstöd.

(Forte.) Efter hvad jag nu sagt skall jag endast be att med några få

ord få. beröra slutklämmen i motionärens framställning. Det är
för mig i hög grad påfallande, att det råder en ganska stor brist
på öfverensstämmelse mellan slutklämmen och motiveringen och
äfven mellan slutklämmen och den ytterligare motivering, som
motionären nu här framkommit med. ''Man har bland annat sagt,
att alla dessa försöksanstalter skulle tjena till att utröna lämpligheten
af hvarjehanda anordningar, på hvilka blickarne tid efter
annan rigtats, särskild! med afseende på, såsom motionären säger
på sidan 13, »en afslutad kurs (före mogenhetsexamen) för sådana
lärjungar, som ämna öfvergå till praktiska banor». Vi veta alla,
att för närvarande en sådan afslutningskurs är det vigtigaste och
kanske det starkast framträdande problemet på den allmänna undervisningens
område. Motionären har sjelf i dag yttrat — och det
är för öfrigt en allmän klagan, hvilkens befogenhet blifvit påvisad
icke minst under senaste riksdag — att det tinnes en öfverproduktion
på studenter. Man måste _ vid sådant förhållande med förvåning
se, att denna framställning om anslag till försöksanstalter
icke afser andra läroverk än sådana, som bereda till mogenhetsexamen.
Det är en ganska anmärkningsvärd och förundransvärd
inskränkning, som motionären gifvit åt sin framställning, en inskränkning,
som, det vågar jag påstå, står i den allra påtagligaste
strid mot motiveringen. Men icke nog med att denna inskränkning
förefinnes, det finnes äfven i klämmen annat, som synes mig
besynnerligt.

Man har sagt, att förevarande förslag framkommit i syfte att
främja försöksanstalter, hvilkas rön kunde komma de allmänna
läroverken till godo, men i klä^nmen säges, icke endast att anslaget
icke bör komma andra privata läroanstalter till godo än de,
som redan finnas, utan der säges äfven, att anslag blott bör beviljas
åt läroverk, hvilka redan 1898 meddela undervisning åtminstone till
det kunskapsmått, som erfordras till sjette klassen. Således bör
organisationen redan vara fullständigt faststäld.

Men huru stämmer detta öfverens med den motivering, motionären
gifver, då han ställer sig så välvillig i fråga om en reformering
af statens läroverk, om understödet skulle inskränka sig
till redan befintliga och långt framförda läroverks organisation,
helst dessa läroverk icke kunna tjena till medel att särskild!;
utröna, hvad som ligger läroverksreformatorerna allra mest om
hjerta t.

Jag skall icke yttra mig vidare, utan jag ber endast att få
säga, att jag anser statsutskottet ha haft mycket goda skäl och
ännu flera än dem, som af statsutskottet uttalats för afstyrkandet
af motionen. För min del anhåller jag, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Herr A. Hedin: Jag skulle önska att med anledning af denna Angående
fråga få säga något från en hittills icke vidrörd synpunkt, nemligen
om de enskilda läroverkens legala ställning eller med andra ^,sa enskilda
ord om undervisningsfriheten. läroverk.

Undervisningsfriheten har i andra länder varit föremål för de (Forts.)
mest passionerade strider, hvilka ännu långt ifrån kunna betraktas
som afslutade. Vi hafva anledning att glädjas, att vi varit förskonade
från en kamp, i hvilken icke allenast olika religions -bekännelser utan — hvad långt värre är — olika politiska bekännelser
stridt mot hvarandra, och der de senare tagit religionen
till förevändning, till medel och till verktyg i kampen om herraväldet
öfver skolan och öfver ungdomens uppfostran genom henne.

I vårt land existerar faktiskt en vidsträckt undervisningsfrihet,
som vi — efter mitt förmenande — i det stora hela ega skäl att
skatta högt. Men äfven om så är, får man icke glömma, att också
denna frihet kan missbrukas; och man får icke sluta till ögonen,
i fall missbruk verkligen ega rum.

Vi skatta ju högt pressfriheten, som också är en undervisningsfrihet.
Det heter i den nederländska grundlagen af 1815, att, »då
pressen är det tjenligaste medlet att sprida insigter och upplysning,
hvar och en eger att utan föregående tillstånd begagna sig af
densamma för att meddela sina tankar». Sammaledes tänkte också
våra grundlagstiftande fäder för snart 90 år sedan, såsom man
finner, om man läser konstitutionsutskottets vid 1809 års riksdag
memorial den 28 november samma år med förslag till tryckfrihetsförordning.
Det är en urkund, som icke borde förgätas af dem,
som skrifva »läsning för folket» och utgifva läseböcker för folkskolan.
Emellertid hafva vi en tryckfrihetslag — icke i allo fullkomlig
— men till hvilkens upphofsman svenska folket dock står
i den outplånligaste tacksamhetsskuld.

Det torde derför icke böra redan vid första anblicken och
utan vidare pröfning betraktas som ett angrepp på en dyrbar folkrättighet,
om någon ifrågasätter, att äfven undervisningsfriheten i
ordets egentliga och speciella betydelse bör blifva föremål för
några lagbestämmelser, som kunna förekomma eller stäfja missbruk,
utan att derför denna frihets goda och rätta bruk lider intrång.

Ännu efter den tid, då vi först här i landet — sent omsider
— kunde börja tala om näringsfrihet, _ en verklig näringsfrihet,
ha vi ju en vidtomfattande näringsfrihetslagstiftning; och den
allmänna näringsfrihetslagen gäller icke näringslifvets alla områden,
utan hänvisar till flera speciella lagar angående en mängd
särskilda yrken.

Undervisningsfriheten, herr talman, är också en näringsfrihet,
men en näringsfrihet, vid hvilkens utöfning man icke handtera!-döda ting, utan det dyrbaraste som nationen eger, det uppväxande
slägtet. Om industrialismen får fritt slå ned på detta område,
kan den göra obotlig skada, oändligt mycket värre skada än vid
handeln med hvad näringsfrihetslagen kallar »gifter och andra
vådliga ämnen».

N:o 34* 16 Måndagen den 3 Maj.

Angående Anledningarne till, att jag velat beröra denna sida af saken

understöd åt ?ch att ?ka11 tillåta miS att tiU herr statsrådet och chefen

vissa enskilda *ör ecklesiastikdepartementet framställa en vördsam fråga — på
läroverk, samma gång en önskan, som delas af många andra — dessa anförts.
) ledningar har jag funnit mig af vissa skäl föranlåten att skriftligen
affatta, och anhåller jag vördsamt om herr talmannens tillstånd
att få uppläsa den delen af mitt anförande.

Här finnes en enskild skola, af hvilkeus femton till mogenhetsexamen
sistlidne vår anmälde lärjungar tretton blefvo underkända,
och af hvilkens elfva sistlidne höst med läroverkets tillstyrkan till
mogenhetsexamen anmälde elever tio blefvo underkända. Jag är
viss om, att en skandal, som skulle kunna anses närma sig denna,
aldrig förekommit i den svenska undervisningens annaler. Jag
sade: skandal, och jag menar naturligtvis ej dermed det yttre
faktum, att en sådan manspillan inträffat, att en läroverksentreprenör
rönt ett sådant nederlag; utan jag åsyftar den inre betydelsen af
detta faktum och de slutsatser, som ej blott kunna, utan måste
deraf dragas. Jag skall derom säga ett par ord, ej mer än som
kan falla inom hvars och ens kompetens, som egnat någon allvarlig
uppmärksamhet åt de intressen, som framställa sig för eftertanken
när helst vi blott nämna ordet skola, ordet undervisning. Här
sitta andra män -— bland dem en af alla så högt uppskattad
skolman som herr ecklesiastikministern sjelf — hvilka skulle
kunna hålla oss alla oförtröttade qvar till denna dagens slut, om
de ville för oss utveckla hvad jag, som sagdt, med blott ett par
ord skall antyda. Först anmärker jag då, att en undervisning, så
liandhafd som de nämnda resultaten ådagalägga, är — jag söker
det lindrigaste möjliga ord — en grof misshandel af de barnens
intelligenta förmögenheter, som varit nog olyckliga att underkastas
den. De flesta, som haft något att beställa med barnaundervisning,
ha sannolikt varit i tillfälle att öfvertyga sig om — jag vet det
ur min ytterst ringa erfarenhet som lärare —• hur en oduglig
undervisning bringar på sned och förslöar uppfattningsgåfvan, studieförmågan,
och att den duglige läraren, som skall taga vid, der
odugligheten redan förderfvat marken, har en den vanskligaste
uppgift att restituera till användbarhet barnets, om jag så får säga,
misshandlade själsverktyg. Det är illa nog, när intet annat än
minnet tages i anspråk för t. ex. historiska och geografiska fakta,
men när samma förfaringssätt — upprabblandet af en blott minneslexa
— får i matematik, i fysik, i kemi, pryda sig med namnet
undervisning, då är detta sjufaldt, ja hundrafalt värre. Detta
om den ena sidan af saken, som jag skulle kunna kalla den intellektuella.
Den andra, som jag kallar den moraliska, är denna:
hvad gör man med den gossen, som mer eller mindre oklart känner
med sig sjelf, att han ej förstått hvad han läst och läst upp för
sin lärare, hvad han i examen kan svara på blott i det fall, att
minnet står honom bi och han får en fråga i just den form han
är van vid — hvad gör man med denne gossen, när man uppmanar
och rekommenderar honom till eu mogenhetsexamen, der
han endast af slumpen eller — ty för honom ligger det origtiga

* Måndagen den 3 Maj. 17

antagandet nära till hands — af någon protegerande inflytelse kan
förvänta en god utgång? Man sår ut den förderfligaste sådd.

Jag frågar mig: skola de offentliga myndigheterna stå vanmägtiga
mot, låtom oss ej kalla det en undervisningsfrihet, utan
låtom oss kalla det en missbrukad näringsfrihet, som på sådant
sätt exploiterar, icke vårt behof af bostad, kläder, skodon eller —
spritdrycker, utan det uppväxande slägtets behof af den äldre
generationens handledning till kunskap och dygd.

Jag har full rätt att fritaga mig för alla suppositioner om
obenägenhet, om fiendtlighet mot den enskilda undervisningen i
täflan mot den offentliga. Jag skulle mot hvarje sådan misstanke
kunna uppräkna några icke så få motbevis från ett långvarigt
deltagande i vårt offentliga lif. Jag tror mig vara i stånd att
uppskatta de tjenster, som flera enskilde läroverk — jag nämner i
främsta rummet den Palmgrenska skolan — gjort hela vårt undervisningsverk.
Och jag hyllar fortfarande den mening, som jag för
sexton år sedan bekände i ett utskottsutlåtande. Andra Kammarens
första tillfälliga utskott yttrade i ett betänkande, som jag

hade den äran att författa:----»Utskottet har, i ett annat

sammanhang, otvetydigt uttalat sin sympati för de enskilda läroverken,
och sin förhoppning, att sådana måtte varda mer än hittills
uppmuntrade från statens sida. Men utskottet kan ej annat än
lika oförbehållsamt förklara, att det icke önskar att se hela den
högre skolundervisningen i vårt land öfverlemnad åt den enskilda
företagsamheten. Utskottet underkänner ej betydelsen, äfven på
undervisningens område, af »den lifgifvande konkurrens», som
motionären omtalar. Men det kan ej heller förbise, att en mycket
högt drifven konkurrens, i hvilken deltagarne rent af »kämpa för
tillvaron», ej sällan ikläder sig sådana former och antager sådana
sätt att gå till väga, att de kunder, om hvilka de täflande slitas
och slåss, kunna blifva kampens offer. Yår tid är industrialismens,
icke mindre i ond än i god mening; och intet hindrar, att under
vissa gifna förhållanden den uppväxande ungdomens undervisning
kan blifva ett yrke, der fabriksmärket träder i stället för de »fria
konsternas» pregel. Utskottet håller före, att den konkurrens,
som inom vårt undervisningsväsende är att önska, är konkurrensen
ej mellan idel privata läroverk, utan mellan sådana och statsläroverk.
Skulle statsläroverket rödja benägenhet att fastna i allt för
stela undervisningsformer och att, för det traditionellas skull,
glömma att äfven bildningens innehåll allt jemt föryngras, då
bjuder det enskilda läroverket dem välkomna, för hvilka den
officiella stugan blifvit för qvalmig och trång. Om åter det enskilda
läroverket, uppoffrande metodisk grundlighet, åsyftar hastiga,
men löst rotfästa resultat, då är, tack vare statsläroverket, ej
hvarje fader eller målsman nödgad att sända sin son eller myndling
till en skola, der han befarar att studiets ytlighet leder till
afbräck ej blott för kunskaperna, utan ock för karakteren.»

Dessa ord uttrycka den åsigt, jag fortfarande hyser.

Jag vill tillägga, att det ej bör komma i fråga att staten på
något sätt uppmuntrar enskilda läroverk, som ehuru do afse att

Andra Kammarens Vrål. 1SU7. A''in .14.

N:o 34.

Angående
anslag till
understöd åt
visso enskilda
läroverk.
(Forts.)

>'':o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Angående
anslag till
understöd åt
vissa enskilda
läroverk.
(Forts.)

fora lärjungarne fram till studentexamen, vare sig rekrytera dem
inom vissa klasser eller hafva i sigte en viss lefnadsvana efter
studentexamen — ty med dem följer faran af en uppfostran till
klassfördomar och klassintressen. Ingenting kunde vara förderfligare,
än om man från det offentligas sida skulle gynna ett bemödande
att afsöndra från de allmänna läroverken de ynglingar, som ämna
sig in på militärbanan, och kasernera dem i »Militärinstitut». Jag
hoppas, att opinionen i landet, i fall pressens tystnad upphör — och
många äro de som väntat på ett varningsrop till föräldrar och
målsmän — skall resa sig mot denna plan att hugna oss med
Mameluk-skolor. Emellertid har ett sådant försök, på föredragning
af chefen för landtförsvarsdepartementet, från Kongl. Maj:ts sida
rönt ett tillmötesgående, som blifvit uttydt så, som om det ansåges
med välbehag.

Jag kan ej inse, att den frihet, som är de enskildes förnuftiga
rätt och ett vilkor för samhällets sunda utveckling, lider något
intrång, derest en lag föreskrefve några bestämmelser om kompetens
att upprätta enskilda läroverk — ej heller om en sådan lag föreskrefve
till efterrättelse vid enskilda läroverk vissa disciplinära
bestämmelser, t. ex. mom. 1 i läroverksstadgans § 47: allt vistande
på värdshus, källare, biljarder eller dylika allmänna ställen vare
lärjunge förbjudet utom i de särskilda fall, då rektor kan finna
skäligt att från denna föreskrift medgifva undantag ■— eller om
enskilda läroverk blefve underkastade af Kongl. Maj:t förordad
inspektion — eller om årsredogörelser, enligt plan, faststäld af
Kongl. Maj:t, påbjödes.

Med åberopande i öfrigt af en del mycket bedröfliga detaljer,
som jag dels redan meddelat herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
dels skall fullständiga på grund af ytterligare
mig tillhandakomna upplysningar, anhåller jag, att herr statsrådet
täcktes med några ord gifva till känna, om herr statsrådet är benägen
att taga denna fråga under öfvervägande och, derest herr
statsrådet finner syftet af denna min framställning behjertansvärdt,
söka utverka Kongl. Maj:ts beslut om utarbetande och framläggande
för .Riksdagen af förslag till lag om enskilda läroverk, de må åtnjuta
statsunderstöd eller ej.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Så vidt den ärade talaren på stockholmsbänken, som till mig rigtade
en fråga, dermed afsett att betona den stora vigten af att
våra barn och uppväxande ungdomen i våra skolor skyddas från
skadliga inflytelser så väl i intellektuel som moraliskt hänseende,
så kan jag icke finna ett sådant syfte annat än i högsta grad behjertansvärdt.
Jag har sjelf under en dryg del af min lefnad haft
anledning att behjerta, både huru en planlös eller missrigtad undervisning
kan vålla oreda och förvirring i lärjungarnes uppfattning,
och jemväl huru till och med en god undervisning på detta stadium,
om den icke, på samma gång den afser att bibringa lärjungarne
kunskap, tillika vill tjena som medel att utveckla lärjungarnes
sedliga kraft och bilda deras karakter, lätteligen i stället för att

Måndagen den 3 Maj.

utgöra eu värmande och lysande eld kan öfvergå till en förödande
vådeld. Jag vågar också påstå, att staten städse har sin uppmärksamhet
fästad på detta förhållande. Derom vittnar en mängd föreskrifter
såväl i vår folkskolestadga som i stadgan för rikets allmänna
läroverk; dessa föreskrifter sålunda berörande de 2 offentliga
undervisningsanstalter, som mottaga det ojemförligt största antalet
af vår ungdom för att bibringa densamma den första bildningen.
Men icke heller de enskilda läroverken glömmas, så snart staten
har någon anledning att ingripa. Jag erinrar i det fallet först om
§ 62 i gällande folkskolestadga, der det står föreskrifvet, under
hvilka vilkor enskilda skolor få upprättas, som afse att bibringa
den obligatoriska undervisning, som tolkskolan skall meddela. Hvad
angår de enskilda läroverk, som närmast afse att meddela en undervisning
likartad med de allmänna läroverkens, liksom ock de högre
skolorna för qvinlig ungdom, underlåter aldrig Kongl. Maj:t att,
der de begära något slags förmån af staten, tillse att också statens
intresse i nu ifrågavarande hänseende blir tillvarataget. Detta är
förhållandet icke blott när det är fråga om så stora fördelar som
statsunderstöd, rätt till lönetursberäkning för skolornas lärare och
dylikt, utan jemväl då fråga är om en så anspråkslös sak, som att
en skola skall få rätt att från sin 3:dje klass utan särskild examen
få sina lärjungar intagna i allmänna läroverkens 4:de klass. De
åtgärder, som Kongl. Maj:t härvid vidtager, utgöras af: först pröfning
af den blifvande skolföreståndarens kompetens så väl i ena
som andra afseende!, skyldighet för skolan att hafva en inspektion,
hvilken vanligen anordnas under medverkan af vederbörande eforus,
skyldighet för skolan att underkasta sig den särskilda inspektion,
som chefen för ecklesiastikdepartementet kan finna lämpligt att
bestämma, skyldighet att afgifva årsredogörelse m. m.

Den ärade talaren har särskild! utpekat ett slag af läroverk
och inom detta kanske ett enskildt. Jag kan icke följa honom
långt här, ty jag måste komma i håg: »må äfven den andra parten
höras». Men så mycket kan jag säga herrarne, att jag icke anser,
att dessa studentkurser utgöra någon organisk länk i vårt undervisningsväsen.
A andra sidan måste jag erkänna, att förhållandena
stundom kunna vara sådana, att tillvaron af dylika kurser för vissa
lärjungar kan utgöra en verklig fördel.

Men det var icke för att säga detta, som jag tog upp denna
sak. Det talades visst — jag är icke säker på, att jag fattade
sammanhanget rätt — om protegerande inflytelser. Om några
dylika inflytelsers möjlighet kan man icke hafva mera än eu tanke,
och den är, att de äro omöjliga. Det åsyftade läroverkets lärjungar
hänvisas på alldeles samma sätt som alla andra enskilde lärjungar
af departementschefen till det allmänna läroverk, der omständigheterna
för tillfället göra det lämpligast att desse lärjungar få taga
sin examen. De examineras på alldeles lika sätt som alla andra
af skolans lärare. Deras examens utgång bedömes på alldeles
samma sätt som alla andra lärjungars, såväl privatisters som de
allmänna läroverkens egna lärjungars, af de förordnade examens -

X:o 34.

Angående
anslag till
understöd åt
vissa enskilda
läroverk.
(Forts.)

Måndagen den 3 Maj.

N'':o 34.

Angående
anslag till
understöd åt
vissa enskilda
läroverk.

censorerna. Kunna de då stödja någon förhoppning om en lycklig
utgång af sin examen på en protegerande inflytelse?

Som den ärade talaren godhetsfullt meddelat mig såväl sin
motivering som sin särskildt formulerade fråga, skall jag nu be
att få såsom det mera direkta svaret på denna hans fråga anföra
följande: Sedan jag förut talat om hvad Kongl. Maj:t gör för att
tillgodose det vigtiga syftet af en god undervisning och en god
sedlig vård för våra lärjungar vid de allmänna läroverken och vid
sådana enskilda läroverk, som på något vis taga statens hjelp i
anspråk, ber jag nu att få tillägga: annorlunda ställer sig saken
vid de enskilda skolor, som icke under någon form begära någon
förmån af staten. Bortser man från den tillsyn, som jemlikt helsovårdsstadgan
kan utöfvas öfver lokaler m. m., äro de icke underkastade
någon offentlig kontroll, der de ej äro af den art, att §
62 af folkskolestadgan på dem är tillämplig. Men lärjungarne
kunna derför icke sägas vara lemnade utan allt skydd. Ett sådant
ligger redan i skolföreståndarens behof af att åt sig förvärfva och
bevara allmänhetens förtroende; och ett sådant af allra största betydelse
och vakenhet måste anses ligga i föräldrars och målsmäns
intresse af att tillse, att allting går rigtigt till i de skolor,
der deras barn och myndlingar äro satta för att erhålla undervisning
och uppfostran. Att detta oaktadt missförhållanden kunna
förekomma och verkligen förekomma vid de enskilda skolorna, lär
icke kunna bestridas. Men om de förekomma i den omfattning —
ty enstaka missförhållanden gifva sig nog då och då till känna
äfven i de under statens uppsigt stående skolorna — om de förekomma
i en sådan omfattning, att en särskild lagstiftning för dessa
enskilda skolor är erforderlig, det är en sak, som icke kan afgöras
utan föregående noggrann pröfning och undersökning. En lika
ingående pröfning kräfves jemväl för att afgöra, huru långt eu
dylik eventuel lagstiftning kan gå utan att träda berättigade och
ömtåliga intressen för nära. Det enda jag för ögonblicket i afseende
härå kan säga är, att man ju kunde tänka sig, att den,
som önskar hålla en skola af en viss omfattning och med påräknad
längre fortvaro, skulle vara skyldig att derom göra anmälan, att
en sådan skola skulle vara stöld under en lokal inspektion, och
att för öfrigt en statsinspektion för dessa enskilda skolor skulle
upprättas.

Herr Ernst Carlson: Herr grefve och talman, miue herrar!
Efter den intressanta utvikning in på ett allmänt moraliskt-pedagogiskt
område, som diskussionen nyss tagit, ber jag att få återföra
kammarens tankar till de föreliggande motionerna. Jag skall
dervid icke inlåta mig på den vidlyftiga och mycket svårlösta
frågan, under hvilka förutsättningar enskilda läroverk kunna och
böra existera i vårt land. Jag skall begränsa mig till att söka
påvisa, huru vida de ifrågavarande motionerna böra bifallas eller icke.

Då Första Kammaren redan utan votering afslagit motionerna,
och då statsutskottet så godt som enhälligt afstyrkt dem, hade jag
trott, att motionären i denna kammare skulle låta sig nöja med

Måndagen den 3 Maj.

Ä>o 34.

den välvilliga motivering, som återfinnes i statsutskottets betän- ansiag tm
kande. Han har emellertid så icke gjort, utan rent af yrkat bifall understöd åt
till sin motion, under förklaring, att han derigenom ville utröna, vissa enskilda
om förslaget egde sympatier inom denna kammare. Jag skall läroverk.
derför be att få framföra några skäl, hvarför jag för min del tror, or s,/
att ett sådant bifall icke bör ifrågakomma.

Hvad är det motionärernas förslag gäller? Jo, de hafva begärt,
att ett anslag af 100,000 kronor skulle ställas till Kongl. Maj:ts
förfogande för understödjande af privata läroverk, som afsåge att
bereda till mogenhetsexamen och som i fråga om organisation och
arbetssätt ville pröfva och tillämpa nya former och metoder. De
skulle också ställas under statens inspektion. Den ärade motionären
inom denna kammare påstod, att förslaget innebure endast,
att man skulle taga ytterligare ett steg på den väg, som inslogs år
1890. För närvarande utgår, som bekant, ett anslag af 20,000
kronor till fördelning mellan trenne enskilda läroverk. Om vi nu
skulle femdubbla den nämnda summan, vore det onekligen att taga
ett mycket stort steg på en gång och dertill i en rigtning, som
synes skäligen obestämd.

Förslaget hvilar nemligen på bra lösa boliner. Man borde
åtminstone kunna fordra, att de fördelar, som af motionärerna ställas
i utsigt, skulle vara något så när beräkneliga, något så när sannolika.
Jag tror emellertid, att hvad motionärerna derom i sin motivering
anfört tyvärr skulle visa sig mycket illusoriskt. De ha
talat vackra ord om att de privata läroverk, som sålunda skulle
erhålla statsunderstöd och hvilka, liksom statsläroverken, borde
afse att förbereda till studentexamen, skulle blifva att betrakta
såsom ett slags försöksläroverk, der man kunde pröfva nya undervisningsplaner
och metoder. De rön, som gjordes vid dylika privata,
af staten understödda läroverk, skulle sedan för billigt pris Komma
staten till godo. Staten kunde sålunda, säga motinärerna, spara
»lärpenningar». Det låter ju bra. Man skulle dock önskat att
derjemte få höra något om den rigtning, i hvilken de åsyftade försöken
skulle gå. Derom säga motionärerna: läroverken må försöka
på egen hand. Men jag hemställer, om det verkligen kan kallas
välbetänkt att gifva understöd åt läroverk, om hvilka man icke
ens har sig bekant, efter hvilken plan de vilja arbeta.

Jag tror också, att, om studentexamen uppställes som mål för
de ifrågavarande läroverkens verksamhet, detta genom förhållandenas
egen tyngd skulle verka tillbaka så, att läroverken snart nog
komme att mer eller mindre lämpa sig efter statsläroverken med
afseende på organisation och metoder, detta så mycket mer, som
de skulle ställas under statens kontroll. Jag menar, att vi redan
hafva denna erfarenheten från privata läroverk, som understödts
af staten och som till en början representerat nya idéer, men småningom
allt mera länkat sig in i det system, som är utmärkande
för statsläroverken, låt vara att de i en eller annan mindre väsentlig
punkt förete en afvikelse.

Jag tror vidare, att de så kallade försök, som voro afsedda att
anställas vid de privata läroverken, skulle visa sig icke ega något

Måndagen den 3 Maj.

N:o 84.

Angående
anslag till
understöd åt
vissa enskilda
läroverk.
(Forts.)

större värde för en blifvande läroverksrefonn. Ty försöken —
alltid äfventyrliga, då det gäller ett så ömtåligt material som den
uppväxande ungdomen — måste göras under helt andra förutsättningar
än dem, under hvilka statsläroverken arbeta. Om man
sedan vid våra statsläroverk ville söka införa en ny organisation,
som tillämpats vid de enskilda läroverken, torde det komma att
invändas, att vid de enskilda läroverken är det helt annorlunda
bestäldt med lärarekrafter; der äro klasserna mindre, lärjungematerialet
ett annat och många andra lyckliga omständigheter,
som icke kunna sägas råda vid statens läroverk. Alltnog, dessa
mycket beprisade försök, som gjorts inom de privata försöksläroverkens
murar, skulle, när det komme till kritan, visa sig föga
tillämpliga vid statsläroverken.

Upprättandet af sådana försöksläroverk, som här äro i fråga,
skulle dessutom sannolikt vålla uppskof med den genomgripande
läroverksreform, som nu från så många håll påfordras och för
hvilken, bland andra, också jag lifligt intresserar mig. Inrättade
man de här föreslagna försöksläroverk med nio klasser och ville
man deraf lära något, måste naturligen lärjungarne först få gå
igenom alla läroverkets klasser, innan man dömde; ja, man ville
kanske se både två och tre generationer af eleverna fullt färdiga,
innan man kunde säga, huru försöket slagit ut i verkligheten. Således:
den trängande reformen skulle härigenom uppskjutas för
en ganska lång tid framåt. Långt ifrån att främja, tror jag alltså,
att inrättandet af dylika läroverk — om man afsåge, att de skulle
blifva så kallade försöksläroverk — snarare skulle hejda reformen.

Ytterligare har det framhållits — om också icke af motionärerna
så starkt betonats — att inrättandet af dylika, af staten
understödda enskilda läroverk skulle medföra en besparing i statsverkets
utgifter för den högre undervisningen. Detta är, så som
motionen formulerats, alldeles gripet ur luften. Ty statsläroverken
förblifva ju ändock lika många som hittills, hafva fortfarande lika
många lärare och lika många klasser. Endast det kunde inträffa,
att lärjungarnes antal i vissa klasser blefve något mindre; men
derpå sparade ju staten ingenting. Den omtalade besparingen
blefve alltså, vid ett bifall till motionen, högst obetydlig, om ens
någon. Vill man åstadkomma besparing i utgifterna för läroverken,
böra andra vägar inslås, som säkrare leda till målet.

Det är också uppenbart, att anslaget till de enskilda läroverken
icke skulle komma landet i dess helhet till godo, utan väsentligen
hufvudstaden och universitetsstäderna. Dessa äro de enda ställen,
der sådana läroverk hittills visat sig kunna uppstå och lefva något
längre lif. Der finnes nemligen rik tillgång på goda och billiga
lärarekrafter. Det vore sålunda att gynna hufvudstaden och universitetsstäderna
på det öfriga landets bekostnad, om motionen
bifölles.

Slutligen tror jag, att, äfven om privatläroverk uppstode på
åtskilliga ställen i landet, hvilket dock med måttligt statsunderstöd
icke är så lätt att åstadkomma — ty, såsom en föregående
talare påpekat, dertill behöfves läroverkshus, materiel och mycket

Måndagen den 3 Maj.

annat — man ändock kan befara, att detta icke skulle verka i allo
helsosamt. Det kan nemligen väl vara, att de privata läroverken
skulle meddela lika god undervisning som statens. Men de privata
läroverken måste taga höga afgifter af sina lärjungar, och vid statsläroverken
är undervisningen så godt som kostnadsfri. Hvad komme
att deraf blifva följden? Jo, en social åtskilnad mellan de olika
läroverkens alumner, som hittills icke existerat. Statsläroverken
må ha många fel, som behöfva afhjelpas, det är sant. Men i ett
afseende vill jag påstå, att de äro, visst icke fullkomliga, men åtminstone
mycket lyckligt lottade, och det är just i socialt afseende,
i det att de verka nivellerande, sammansmältande mellan de olika
samhällsklassernas uppväxande ungdom. Der sitter grefvens och
hörsmagnatens son på samma bänk som torparens och laandtverkarens;
de blifva behandlade efter samma grundsatser och åtnjuta
samma undervisning. Jag tror, att detta för vårt nationella lif haft
ett mycket vigtigt och helsosamt inflytande. Och jag hyser farhåga
för att, om enskilda läroverk med höga afgifter i större antal
komme till stånd vid sidan af statsläroverken med deras kostnadsfria
undervisning, detta skulle verka åtskiljande, så att de förmögnares
och förnämares barn komme att undervisas i det ena
slaget af läroverk, medelklassens och de mindre bemedlade klassernas
barn i det andra slaget. Vi skulle sålunda, med andra ord,
lätt kunna få särskilda öfver- och underklassläroverk. Detta vore
enligt mitt förmenande icke lyckligt. I andra länder lära visat
sig tecken till en sådan utveckling. Jag har t. ex. hört från Finland,
der man har läroverk af båda slagen, att man i socialt afseende
icke är särdeles belåten med en dylik anordning.

Jag tror således icke, att det vore rigtigt att bifalla motionerna,
särdeles som der icke på något sätt angifvits den rigtning,
i hvilken de nya af staten understödda läroverken skulle gå. Det
kunde lätt hända, att dessa komme att ledas i en allt utom reformvänlig
rigtning.

Skola åter flera enskilda läroverk än hittills med statsmedel
understödjas, bör först visas, att dessa läroverk motsvara ett verkligt
samhällsbehof, och att deras undervisning är byggd på sådana
grunder, att det kan vara staten värdigt och förmånligt att understödja
dem. I så fall kan ju regeringen eller enskild motionär
hos Riksdagen föreslå, att staten skall gifva understöd åt det ena
eller det andra enskilda läroverket. I sådan ordning tror jag, att
man bör gå fram, om man vill ytterligare fullfölja den väg, som
motionären omnämnde, att vi slogo in på år 1890.

På de grunder jag anfört, anhåller jag alltså, herr talman,
att få yrka afslag på motionerna och bifall till utskottets förslag.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mine herrar! Jag skattar

högt den undervisningsfrihet, hvarom talaren på stockholmsbänken
nyss talade, men jag anser, att denna fråga bör ses äfven ur en
annan synpunkt.

Nu har den siste talaren i slutet af sitt anförande just framhållit
den af mig åsyftade synpunkten, den nemligen, att det lätt

N:o 34.

Angående
anslag till
understöd åt
visso enskilda
läroverk.
(Forts.)

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Angående
anslag till
understöd åt
tassa enskilda
läroverk.
(Forts.)

skulle kunna uppstå, två klasser af skolor, eu för patricier och eu
för plebejer, om detta statsunderstöd, som motionärerna påyrka,
skulle i rikligare mått komma de enskilda läroverken till godo.

Jag för min del har alltid ansett det för ett stort önskemål,
att man måtte komma derhän, att alla samhällsklassers barn tillbringa
sina första läroår i folkskolan. När jag hyser en sådan
uppfattning, kan jag naturligtvis icke vara med om något, som till
och med skulle i väsentlig mån skada den nuvarande goda ordningen,
att gemensam undervisning lemnas åt alla samhällsklassers
barn i våra allmänna läroverk. Några särskilda skolor för patricier
och för plebejer vill jag alls icke vara med om att befrämja.

På denna grund, och enär jag, såsom nyss nämndes, befarar,
att något sådant kan blifva följden, ■ om vi bifalla förslaget att
bevilja högre anslag åt enskilda läroverk, skall jag be att få yrka
afslag å motionerna.

Häruti instämde herrar Svensson från Karlskrona, Pantzarhielm,
Wavrinsky, K. tf. Karlsson, Sandquist och Styrlander.

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Den

motion jag framstäf har icke mottagits med några som helst
sympatier af kammaren. Snarare synes hvad som förekommit
visa, att kammarens ståndpunkt nu är en helt annan än den kammaren
intog år 1890. Det var också egentligen endast för att få
konstateradt detta, som jag yrkade bifall till min motion, och jag
ber också derför emot den ärade talare på göteborgsbänken, som
nyss yttrade, att han trodde att jag kunde vara nöjd med den
välvilliga behandling, som min motion fått röna af statsutskottet,
tå säga, att, huru mycket han än ringaktar denna fråga, den dock
omfattas af så pass stort intresse, att jag verkligen icke tror mig
förtjent åt det klander, som låg i hans ord, i synnerhet som jag
i mitt första anförande uttryckligen framhöll, att jag yrkade bifall
till min motion endast i syfte att få utrönt, om några sympatier
för mitt förslag förefunnos eller icke.

Jag kan lätt tänka mig, att herrar skolman anse det vara
mycket djerft af en som icke är skolman och som ej har annan
beröring med landets undervisningsväsende, än att han har skyldighet
att sätta sina barn i skolan, att taga sig för att framlägga
ett förslag i en läroverksfråga.

De må dock ursäkta, att jag i största korthet gör några invändningar
mot de talare, som här uppträdt.

Den förste talaren började sitt anförande med att framhålla
något, som sedermera upptogs af herr Carlson. Han klandrade,
att i motionerna icke angifvits, i hvilken rigtniug man skulle experimentera.
Jag förstår, såsom jag redan i mitt första anförande
antydde, icke detta resonnement.

Jag erinrar om att den tanke, som låg till grund för herr
ecklesiastikministerns uttalande år 1890, var just den, att man
skulle lemna dessa läroverk frihet att experimentera och för per -

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

söner med pedagogiskt intresse samt föräldrar ock målsmän bereda Angående
tillfälle att taga del af de erfarenheter, som sålunda gjordes. Och Understöd\t
delar man den åsigten, är det naturligtvis en orimlighet att säga, ''trissa enskilda
att man på förhand skall föreslå, i hvilken rigtning man skall läroverk.
experimentera. (Forte.)

Samme ärade talare uttryckte stor misstro mot försöksläroverk
i allmänhet, och han lät äfven förstå, att han icke hört, att man
ernått några resultat vid det enda försöksläroverk, som staten har,
nemligen nya elementarskolan i Stockholm. I anledning deraf
her jag endast att få erinra, att en annan ärad talare, herr Darin,
förklarat, att han å sin sida icke märkt någon effekt af de enskilda
försöksläroverken, utan att alla goda uppslag kommit ifrån
statens eget försöksläroverk; och så kommer slutligen herr Hedin
och säger, att den vi hafva att tacka för nya uppslag å det pedagogiska
området är Palmgrenska skolan.

Här ser man, huru olika åsigter herrar skolman ha, så snart
man berör läroverksfrågan; och jag måste för min del tänka på
hvad jag en gång hörde en person yttra: »jag undrar», sade han,

»när vi en gång rigtigt skola ta i tu med skolfrågan, om vi icke
först måste komma öfverens om, att skollärare icke få vara med.»

Min ärade vän, herr Darin, har rigtat åtskilliga anmärkningar
mot min motion, men, så vidt jag förstod talaren, uttalade han
sig i början af sitt anförande till förmån för densamma.

Han sade, att han icke kan gå in på hvad jag yttrat, eller
att en statsanstalt icke har samma förutsättningar som en privatanstalt
att vara en försöksanstalt. Dock kan jag såsom auktoritet
för det yttrandet åberopa både Kongl. Maj:t och Riksdagen. Men
när han skulle visa, hvarför det icke förhölle sig så som jag förmenat,
hänvisade han dertill, att de privata anstalterna hafva så
dålig ekonomi och på grund deraf äro så osjelfständiga. Men
det är just det, som Kongl. Maj:t och Riksdagen ville afhjelpa år
1890, och som vi motionärer nu söka att afhjelpa.

Hans anförande i denna del innehöll således ingenting, som
talar emot min motion.

Herr Darin yttrade vidare, att han icke kunde förstå, hvarför
vi, när vi i våra motioner särskildt betonat, att ett bland önskemålen,
ett bland försöken, som borde befrämjas, var att få en
afslutningskurs före studentexamen, i 6:te klassen, och när vi samtidigt
talat om att man skulle motarbeta den lärda öfverproduktiouen,
samt att, enligt vår uppfattning, i denna anordning funnes
ett medel härtill, hvarför vi då i våra motioner blott tagit upp
sådana läroverk, som afse att föra till studentexamen. Jo, helt
enkelt endast af don anledning, att jag för min del icke mycket
tror på, att det skulle vara lämpligt att inrätta särskilda läroverk,
som skulle afslutas med 6:te klassen, ty jag föreställer mig, att
det skulle komma att gestalta sig på det viset, att föräldrarne
komme att sända sina barn till sådana skolor, der de kunde få
fortsätta till studentexamen, om de skulle så (»riska, och de icke för
detta ändamål behöfde öfverflytta barnen ifrån det ena läroverket
till det andra.

Jf:o 34.

Måndagen den S Maj.

Angående Sedan fäste herr Darin uppmärksamheten på det, som han

anslag till tyckte, besynnerliga förhållandet, att vi i vår motion föreslagit,
vissa enskilda man skulle limitera anslaget för år 1898 till de skolor, som
läroverk, redan ha 5 klasser. Han ansåg detta orimligt och icke i öfverens(Forts.
) stämmelse med de premisser, från hvilka vi utgått. Jag tror icke
att någon kan göra en dylik anmärkning, om han känner denna
frågas förhistoria.

Förhållandet är nemligen, att herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet år 1890 lade ofantligt stor vigt derå, att
dessa enskilda läroverk böra af staten understödjas just under de
år, då de äro under bildning och således i början af deras verksamhet.
Detta var ett verkligt hufvudargument för honom. Men
det ströks 1890 af statsutskottet, som fastslog den nuvarande ordningen,
att endast sådana läroverk, som äro fullständiga och hvilkas
resultat äro gifna, skola få anslag. Och vi hafva nu, som sagdt,
stält oss på samma ståndpunkt, som herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet intog år 1890. Men då, som det
heter, den, som gapar efter mycket, ofta mister hela stycket, trodde
vi oss handla klokt genom att icke begära mera, än att man skulle
kunna komma fram ett stycke på vägen. Vi ansågo oss böra rätta
oss efter gifna förhållanden, så att endast de privata läroverk, som
redan funnos, och hvilka man kände till, skulle komma med.

För öfrigt vill jag gent emot herrar Carlson och Darin, som
menade, att det skulle vara ett för stort steg ifrån 20,000 till

100,000 kronor, fästa uppmärksamheten på, att vi motionärer ansågo
oss handla klokt genom att taga till så mycket, att man lemnade
statsutskottet prutmån. Det var ju icke något hinder för statsutskottet
att stryka något och minska den summa vi begärt, om
utskottet öfver hufvud taget funnit våra motioner förtjena afseende,
men deremot kunde ju utskottet ej ha föreslagit mer än den summa
vi föreslagit, äfven om utskottet funnit den för knapp.

Med afseende å det anförande herr Carlson hade, skall jag,
för att icke upptaga tiden för mycket, blott sysselsätta mig med ett
enda yttrande af honom, som sedermera särskildt underströks af
den ärade representanten från Norrköping och som väckte sådan
anklang, att det framkallade en hel mängd instämmanden. Det
var det påståendet nemligen, att, om man understödjer de enskilda
läroverken, skulle man alstra ett slags kastskolor, enär det endast
skulle hli rike mans barn, som ginge dit. Samma yttrande har
för öfrigt med mycken framgång användts af en erfaren skolman
i Första Kammaren. Det är ett sådant der förträffligt slagord,
som alldeles utmärkt lämpar sig för att slå i hjel en reform, just
derför att — jag erkänner det villigt — det ligger en grad af
sanning i det, men icke mera.

Tv är det så, att de rike icke vilja ha sina barn i statsskolorna,
då spelar i alla fall denna minskning i kostnaderna för undervisningen
i privatläroverken, som genom statsunderstödet skulle
åstadkommas, en så liten rol, att det nog lär uppstå kastskolor,
vare sig man gifver statsunderstöd eller icke. Men vidare bestrider
jag, att erfarenheten hittills gått i den rigtning, att de

Jf:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

privata läroverken utvecklat sig till sådana kastskolor. Kanhända
finnes en och annan, som utgör en samling af rike mans barn,
men det är långt ifrån det stora flertalet.

Med anledning af några yttranden, som fäldes i Första Kammaren,
tog jag på måfå bland de katologer, som jag fått af en för
de enskilda läroverken intresserad person, fram en och den rör
ett enskildt läroverk, som icke uppbär statsunderstöd. Det är således
ett enskildt läroverk, hvars ekonomi heror helt och hållet
på terminsafgifterna. Jag tager en klass hvilken som helst, ty
resultatet blir ungefär det samma. Klassen består af 14 lärjungar,
och så här lyder förteckningen öfver deras fäder:

n:o 1 landtbrukare; n:o 2 landtbrukare; n:o 3 folkskolelärare^
n:o 4 provinsialläkare; n:o 5 skogvaktare; n:o 6 handlande; n:o 7
byggmästare; n:o 8 handlande; n:o 9 skräddare; n:o 10 skomakare;
n:o 11 landtbrukare; n:o 12 öfverbanmästare; n:o 13 kamrer; och
n:o 14 postiljon.

Icke synes detta mig tyda på, att den klassen just utgör
någon samling millionärsbarn. Jag tror, som sagdt, att uttrycket
i fråga är ett mycket förträffligt argument, men anser dock, att
det i verkligheten icke har så stor valör, som man tycks vilja
föreställa sig.

Jag har ej mer att tillägga. Jag har blott velat bemöta de
herrar, som uppträdt mot motionen.

Herr Ernst Carlson: Herr grefve och talman, mine herrar!
Min ärade vän, den ädle grofven och motionären på stockholmsbänken,
har behagat taga oss skolman inom kammaren i upptuktelse.
Han har, med uppropande af ett ord i dagspressen, sagt,
att det skulle gagna skolreformen, om vi ej lade oss i den, utan
hölle oss borta. Af konstitutionella skäl kunna vi väl ej alldeles
följa den uppmaningen. Men vi skola gerna se, att andra taga
ledningen i skolfrågor, förutsatt att de komma med mera praktiska
förslag än det, som den ärade motionären här framstält.

Han påstod, att jag ringaktade frågan om de enskilda läroverken.
Ingalunda; tvärtom behjertar jag i hög grad motionärernas
goda syfte. Men jag haT icke kunnat finna — och jag har, såsom
jag vill tro, anfört kraftiga skäl för den meningen — att det nu
föreliggande förslaget skulle vara egnadt att föra nämnda fråga
fram åt.

Den ärade motionären yttrade äfven, att när man skall experimentera,
kan man ej på förhand hafva klarhet om den rigtning,
i hvilken experimentet skall gå. Men jag vill påstå raka motsatsen;
ty eljest blifva experimenten absolut värdelösa.. Man måste
nemligen, om man vill göra ett försök på det pedagogiska eller på
andra områden, något så när — åtminstone i allmänna drag — ha
klart för sig den plan, efter hvilken man vill arbeta. Så kan man
t. ex. på förhand bestämma, att läroverket skall bli en samskola
och att latinet skall uppskjutas till sjette klassen; man kan vidare
bestämma sig för att försöka nya, praktiska språkmetoder o. s. v.
Man bor således med ett ord först göra klart för sig den allmänna

Angående
anslag till
understöd åt
vissa enskilda
läroverk.
(Forts.)

N:o 34.

Angående
anslag till
understöd åt
vissa enskilda
läroverk.
(Forte )

Måndagen den 3 Maj.

rigtning, i hvilken försöken skola gå; sedan får experimentet utvisa,
om man valt den rätta rigtningen eller icke. Går man ej så
till väga, måste, som sagdt, experimentet blifva utan gagn. Detta
finner åtminstone jag vara klart.

Jag vill vidare påstå, att om man vill göra dylika pedagogiska
experiment, hvilka alltid bli svåra att utföra, det" enligt min tanke
bör ske inom de allmänna läroverkens bank och stör. Detta åtminstone,
för så vidt man vill tillämpa resultatet af experimenten
på de nämnda läroverken. Då behöfva ej heller experimentkostnaderna
bli så höga, som bär ifrågasatts, utan det kan ske för
billigt pris. Motionären sade också, att ban beräknat prutmån, och
jag får i det afseendet till statsutskottet uttrycka min tacksamhet,
för att det prutat ordentligt.

Ytterligare påstod motionären, att talet om att de privata
läroverk, som understöddes af staten, skulle blifva kast- eller öfverklasskolor,
skulle vara öfverdrifvet; i detsamma skulle ligga blott
ett grand af sanning. Han yttrade, att om de rike ville upprätta
särskilda skolor för sina barn, så kunde de göra det äfven utan
statsunderstöd. Ja, må de göra det! Men då skall åtminstone icke
staten bära ansvaret för att bidraga till främjande af en dylik
klasskilnad.

Meranämnde talare menade äfven, att erfarenheten från de
enskilda läroverken ej skulle peka i den påstådda rigtningen. Jag
är dock i tillfälle att upplysa, att erfarenheten från det samhälle
jag tillhör just visar, att en dylik social tendens lätt gör sig gällande.
Yi både der ett privat läroverk, som visserligen icke åtnjöt
understöd af statsmedel, men som just upptog eller, så att
säga, skummade af de förmögnare och i socialt hänseende högre
stälda klassernas barn, medan de öfriga gingo i de allmänna läroverken.
Privatläroverket i fråga kunde emellertid ej på längden
konkurrera med statens läroverk, och sedan det upphört, fann man,
att den sociala blandning, som uppstod vid statens läroverk, verkade
i hög grad välgörande på ungdomens uppfostran i det samhälle,
som jag har äran tillhöra. Jag tror också, att det från andra
samhällen ej vore svårt att uppvisa liknande drag.

Slutligen anförde motionären ett i socialt afseende till synes
ganska talande exempel från ett läroverk, i det ban räknade upp
de olika yrken, som utöfvades af fäderna till lärjungarne i en viss
klass. Detta exempel är dock enstaka, jag ville nära nog säga
abnormt, för den händelse, att det — hvilket jag ingalunda vill
bestrida — är rigtigt och bemtadt från ett enskildt läroverk.

Man bar visserligen sagt, att de privata läroverken äfven kunde
ha ett visst antal frielever; men jag vågar påstå, att dessa lätteligen
kunna få en ganska obehaglig ställning vid sidan af sådana
elever, som betala den höga afgiften. Vid statens läroverk finnas
nog också, lärjungar, som äro befriade från att erlägga den lilla
terminsafgiften; men skilnaden mellan dem och de betalande är
obetydlig, och alla behandlas der utan åtskilnad efter samma
grunder.

Allt nog: jag kan ej finna, att den ädle grefven, tröts den

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

ringaktning han uttalat för skolmannens åsigt i frågan,. vederlagt
något enda af de skäl, som af oss skolman här blifvit anförda.
Jag vidhåller derför, herr talman, mitt yrkande om afslag å motionerna
och bifall till utskottets hemställan.

Herr Höjer: Jag skall ej tillåta mig att vid denna sena timme
hålla något längre pedagogiskt anförande i den här frågan; men
när jag funnit, att min ärade vän på stockholmshänken, herr grefve
Hamilton, står temligen ensam i kampen för sitt förslag,, synes det
mig, som om billighet och rättvisa skulle kräfva, att'' då mina
åsigter äro liknande hans, jag med den ringa kraft, som kan stå
till mitt förfogande, i någon mån står honom hi.

Jag kan för min del icke finna annat, än att mina högt ärade
vänner pedagogerna, som nu yttrat sig, herr Zetterstrand inclusive,
borde, om de droge ut konseqvenserna af de premisser, som här
under diskussionen förts fram, komma till den uppfattningen, att
den allmänna elementarundervisningen i vårt land borde helt enkelt
fövandlas till monopol för staten, eller att åtminstone icke något
som helst understöd borde till de enskilda läroverken lemnas. Ty
det synes mig alldeles gifvet, att om, såsom här blifvit framhållet,
undervisningen icke kan hemta den fördel af de med statsunderstöd
doterade enskilda läroverken, att nya fruktbringande uppslag
i undervisningen — till och med i större grad än från statens läroverk
— skulle vara att från de enskilda läroverken förvänta; om
vidare upprättandet och subventionerandet af enskilda läroverk icke
heller skulle för staten innebära någon som helst besparing; och
om till slut tillvaron af utmärkta enskilda läroverk med statsunderstöd
icke i något som helst afseende eller åtminstone icke i
något afseende, värdt att tala om, skulle innebära ett inciterande
element i den offentliga undervisningen, så synes det mig, säger
jag, alldeles gifvet, att man måste anse dessa 20,000 kronor, som
de enskilda läroverken under nuvarande förhållanden åtnjuta, vara
fullkomligt bortkastade penningar; och då böra vi äfven monopolisera
undervisningen vid våra statsläroverk, och dermed punkt.

Min ärade vän på norrköpingsbänken talade mycket om den
aristokratiska tanke, som skulle ligga i grefve Hamiltons förslag,
och han åtnjöt i denna sin uppfattning stor anslutning i kammaren.
Jag vill hoppas, att jag ej kan misstänkas för att hafva så utomordentligt
aristokratiska sympatier. Jag anser mig sjelf såsom en
alldeles ovanligt radikal demokrat i denna kammare, men det är
mig ändock alldeles omöjligt att inse, hvari det egentliga aristokratiska
uti detta förslag skulle ligga. Skulle det aristokratiska
ligga deri, att förslaget i någon mån borttager tillfällena för hvilka
barn som helst, rika eller fattiga, att sitta bredvid hvarandra på
skolbänken? Om det nu också funnes fyra eller fem enskilda subventionerade
läroverk, så funnes ju dock qvar alla dessa statsläroverk,
i hvilka undervisningen är kostnadsfri, och der en grefve
Hamiltons son får sitta sida vid sida med Andersson, Pettersson
och Lundström.

Om vi nu dotera några enskilda läroverk på det sätt, som här

Angående
anslag till
understöd åt
vissa enskilda
läroverk.
(Forts.)

N:o 34.

Måndagen den 3 Håj.

Angående är föreslaget, och tillika bestämma, att vid det och det läroverket
anslcig till skaH det vara så och så många frielever, så synes det mig, att
v^saemkilda man oc^-s‘l '' de enskilda läroverken hade beredt det äfven i mina
läroverk, ögon uppfostrande tillfället för rike mans barn att sitta sida vid
(Ports.) sida med fattigmans.

För öfrigt synes det, som om den förteckning å fäder till barn
från ett enskildt läroverk, som herr grefve Hamilton nyss läste
upp, icke häntyder på, att det var så särdeles aristokratiska barn,
som besökte åtminstone det läroverk han nämnde.

Så framstäldes här af någon — jag mins nu icke af hvem —
ett förslag att, om ytterligare subventionering af enskilda läroverk
skulle komma i fråga, Riksdagen borde öfverlägga och besluta i
hvarje särskildt fall, om subventionering, större eller mindre, skulle
lemnas åt det och det läroverket. Jag tycker, att det skulle bli
en mycket uppbygglig diskussion inom Riksdagens vare sig Första
eller Andra Kammare, om vi skulle taga oss till att i detalj undersöka,
huruvida det eller det läroverket kunde befinnas förtjena den
föreslagna suhventioneringen. Jag råkar att i detta stycke vara
vida mer rojalistisk eller regeringsvänlig än åtskilliga af kammarens
öfriga ledamöter, ty det enda praktiska och förnuftiga synes mig
i detta fall vara att lemna utredningen af denna fråga till Kongl.
Maj:t, som med mycket mera lugn och med mycket större förmåga
att kunna sätta sig in i enskilda, nödvändiga detaljer kan bedöma
den här frågan.

Jag kan naturligtvis ej tillåta mig att yrka bifall till motionen,
när motionären sjelf ej håller på sitt yrkande, och jag har
sjelf ej för tillfället, i synnerhet efter hvad som under diskussionen
förekommit, något annat yrkande att göra — om jag nemligen öfver
hufvud skall framställa något yrkande alls — än på bifall till
utskottets hemställan. Jag har blott genom mitt anförande här
velat i någon mån inlägga en liten protest mot mina ärade kollegers,
enligt min tanke, alltför högervridna framställning af saken
i fråga.

Herr von Friesen: Jag skall be att i denna fråga få ställa
mig helt och hållet på statsutskottets ståndpunkt. Jag kan visserligen
icke för min del gilla deras uppfattning, som ställa sig osympatiskt
gent emot understödjandet från statens sida af enskilda
läroverk med hufvudsakligt ändamål att utbilda lärjungar för studentexamen;
men jag vill dock ej vara med om ett sådant beviljande
i klump af anslag åt dylika läroverk, som här blifvit föreslaget.
Jag tror, att man först bör söka erhålla någon utredning
om, huru de läroverk äro beskaffade, som det är fråga om att
understödja; och jag tänker mig, att så äfven skall blifva förhållandet,
om eu kunglig proposition i ämnet kommer till Riksdagen.
Det vore -— derpå vill jag fästa min ärade väns uppmärksamhet
— icke första gången en sådan redogörelse för beskaffenheten af
de läroverk, för hvilka understöd ifrågasättes, blefve för Riksdagen
v framlagd. Hittills har det mycket väl gått för sig att utan dylik

redogörelse bevilja understöd, enär det icke galt ett så stort antal

Ji:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

läroverk som nu; men då beloppet är så stort, som det här föreslagna,
böra vi väl se något till, huru beskaffade de anstalter äro,
som skola understödjas. Jag tror derför, att man gör klokast i att,
utan att gå till ytterligheter i någondera rigtningen, nu ställa sig
på den ståndpunkt, statsutskottet intagit.

Jag ber derför att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Med herr von Eriesen instämde herr Centerwall.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 91 och 92.

Biföllos.

Punkten 93.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för utgifning och
spridning af nykterhetsskrifter på extra stat för år 1898 anvisa

4.000 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet haft att behandla en af
herr O. G. Eklund i Stockholm m. fl. inom Andra Kammaren väckt
motion (n:o 102), deri yrkats, att Riksdagen måtte för år 1898 å
extra stat bevilja ett anslag af 25,000 kronor att ställas till Kongl.
Maj:ts förfogande för utgifvande — genom en af Kongl. Maj:t utsedd
kommission, deri olika nykterhetssällskap blefve representerade
— af sådana skrifter, som afsåge att utbreda kännedom om
rusdryckernas verkan på menniskokroppens organism och särskildt
de vådliga följderna i så väl sedligt som ekonomiskt hänseende af
dessa dryckers missbruk.

Utskottet hemstälde:

»att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag och med
afslag å den af herr Eklund m. fl. i ämnet väckta motion, må på
extra stat för år 1898 anvisa ett anslag af 4,000 kronor, att mot
redovisningsskyldighet ställas till svenska nykterhetssällskapets förfogande
för utgifning och spridning af nykterhetsskrifter.»

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herr
Persson i Tällberg:

»att Riksdagen, med bifall till herr O. G. Eklunds m. fl. i ämnet
väckta motion, må för år 1898 å extra stat bevilja ett anslag af

25.000 kronor att ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för utgifvande
— genom en af Kongl. Maj:t utsedd kommission, deri olika
nykterhetssällskap representeras — af sådana skrifter, som afse
att utbreda kännedom om rusdryckernas verkan på menniskokroppens
organism och särskildt de vådliga följderna i så väl sedligt

Angående
anslag till
understöd åt
vissa enskilda
läroverk.
(Forts.)

Angående
anslag till
utgifning och
spridning af
nykterhetsskrifter.

JO o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Angående
anslag till
utgifning och
spridning af
nykterhetsskrifter.

(Forte.)

som ekonomiskt hänseende af dessa dryckers missbruk, samt att
Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning må anses vara härigenom
besvarad.»

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Persson i Tällberg: Som det synes af utskottets be tänkande,

är jag den ende, som reserverat mig till förmån för motionen,
men herrarne få icke derför tro, att statsutskottet vore i
någon mån nykterhetsfiendligt, utan utskottet har afstyrkt motionen,
enär det ansåg, att det af Kongl. Maj:t äskade anslagsbeloppet,
4,000 kronor, vore tillräckligt för ändamålet. Men om jag sålunda
vill konstatera, att statsutskottet varit nykterhetsvänligt, skall
jag ock be att få konstatera, att statsutskottet varit något för sparsamhetsvänligt,
åtminstone i denna punkt. Jag förmodar, att det
ärade utskottets ledamöter mycket väl kunna fördraga denna anmärkning,
så mycket mera som det är ganska sällan jag, för min
del åtminstone, har anledning att framställa den anmärkningen mot
statsutskottet, att det är för sparsamhetsvänligt. Men som utskottet
icke egentligen af sparsamhetsskäl afstyrkt motionen, saknar jag
naturligtvis anledning att ingå i närmare granskning af utskottets
utlåtande i detta afseende.

Motionen har i allt fall på grund af de skäl, jag anfört, vunnit
ganska ringa sympatier inom statsutskottet; men jag hoppas att
motionen det oaktadt har stora sympatier inom denna kammare.
Derför talar tydligen den omständigheten, att ej mindre än 64 af
denna kammares ledamöter underskrifvit motionen i fråga, hvilket
ju visar, att sympatierna för saken inom denna kammare icke äro
så små. Derför skall jag be att i saken få yttra några ord.

Jag skall då först be att få kasta en blick tillbaka på denna
anslagsfrågas uppkomst och tidigare utveckling. Det är nu 11 år,
sedan Riksdagen första gången, äfven då på initiativ af enskilda
motionärer, stälde till Kongl. Maj:ts förfogande ett anslag på 8,000
kronor »att i mån af behof användas såsom understöd till utgifning
och spridning på lämpligt sätt af sådana skrifter, som afse att utbreda
kännedomen om rusdryckernas verkan på menniskokroppens
organism och särskildt de vådliga följderna åt dessa dryckers missbruk».

Sedermera beviljade 1889 års Riksdag, äfven då på enskilda
motionärers framställning, 28,000 kronor till samma ändamål, således
enahanda belopp, som vi i vår motion denna gång begärt.

Det är likaledes oss alla bekant, att Kongl. Maj:t under olika
tider tillsatt tvenne kommissioner, som haft i uppdrag att utgifva
och bland allmänheten sprida skrifter i sådant syfte, som förut
nämnts.

Sedan har från och med år 1895 på grund af Kongl. Majrts
framställning Riksdagen beviljat ett årligt anslag af 4,000 kronor till
svenska nykterhetssällskapet för samma ändamål.

Ku säger utskottet som motiv för sitt afslagsyrkande å motionen,
att enligt utskottets mening det anslag å 4,000 kronor, som
under de senaste åren utgått för utgifning och spridning genom

Mundagen den 3 Maj.

N:o 84.

svenska nykterhetssällskapets försorg af nykterhetsskrifter, är för Angående
detta ändamål fullt tillräckligt och då utskottet icke har anledning anslag till
betvifla, att nämnda sällskap på ett fullt tillfredsställande sätt full- °a/''

gör det värf, det i sådant afseende åtagit sig, anser sig utskottet nykterhets
icke böra tillstyrka någon förändring vare sig i anslagets belopp skrifter.
eller beträffande sättet för dess användning. Ja, detta utskottets (Forte.)
påstående är på sätt och vis sant. Vi ha i vår motion icke framstäf
något klander mot Svenska nykterhetssällskapet eller klandrat
vare sig de utgifna skrifterna eller det sätt, nämnda sällskap
begagnat för skrifternas spridning. Vi hafva tvärtom i vår motion
betecknat Svenska nykterhetssällskapets arbete som ett välsignelsebringande
arbete, men tillika sagt, att det icke är möjligt för ett
enda sällskap att nå alla nykterhetsföreningarne och verkställa en
verklig masspridning bland allmänheten af dessa skrifter, särskildt
som detta sällskap har att förfoga öfver ett så ringa belopp som

4,000 kronor. Det är derför, vi föreslagit, att beloppet skulle höjas
till 25,000 kronor, samt att Kongl. Maj:t skulle tillsätta eu kommission,
deri olika nykterhetssällskap blefve representerade. Hvad
jag särskildt vill betona, är just denna omständighet, att vi i vår
motion föreslagit tillsättande af en kommission, deri de olika nykterhetssällskapen
äro representerade. Jag vill betona detta, just
derför att det framkommit påståenden, att eu massa af de nykterhetsskrifter,
som1 blifvit tryckta och utdelade, icke blifvit spridda
bland folket, utan att det tillgått så, att nykterhetssällskapet, antagligen
i brist på relationer, skickat dessa skrifter till kommunalnämndsordförande,
prester och andra personer i dylik ställning, som
kanske icke haft tillräckligt intresse för dessa skrifters spridande,
utan låtit dem ligga qvar i stället för att sprida dem bland allmogen.
Det är derför af högsta vigt, menar jag, att en kommission
tillsättes, som, så att säga, står i beröring med de olika nykterhetssällskapen
och de bredare folklagren. Till stöd för denna vår i
motionen framstälda anhållan skall jag be att äfven få åberopa
Riksdagens skrifvelse af år 1886, hvari det bland annat heter:
»Utgifvandet af skrifter, genom hvilka i så vidsträckta kretsar som
möjligt sprides kännedomen om rusdryckernas verkan på menniskokroppens
organism och särskildt de vådliga följderna i så väl sedligt
som ekonomiskt hänseende af dessa dryckers missbruk, synes
vara eu sak, som väl är förtjent af uppmärksamhet och understöd
från statsmagternas sida. I den mån sådant kan ske genom uppmuntran
till utgifning af dylika skrifter och deras vidsträckta spridning,
synes det vara lämpligt, att staten med de enskilde deltager
i nykterlietssträfvandet.

Och, mine herrar, intresset för nykterhetsverksamheteu i vårt
land är ingalunda mindre nu, än dä Riksdagen aflät denna sin skrifvelse
till Kongl. Maj:t, utan intresset är nu mycket större, än det
var då.

Men det är ock en annan sak, som gör, att jag anser eu massspriduing
af dessa skrifter vara af största vigt, nemligen att vetenskapen
på detta område, så att säga, för hvarje dag gör nya upptäckter;
och bästa sättet att sprida kännedomen härom bland all Andra

Kammarens Vrot. N:o 34. 3

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Angående mänheten är naturligtvis spridandet af populära skrifter, ty deranslag
till igenom och endast derigenom blir denna vetenskap fruktbringande
fridlin °Caf för allmänheten.

^nykterhets- Man bär ock anmärkt, att nykterhetsverksamheten icke bedrifves

skrifter. på det sätt, den borde bedrifvas, och framstält ganska grava an(Forts.
) märkningar mot nykterhetsvännerna, åtminstone de mera avancerade
nykterbetsvännerna, för att de icke verka i den ristning, de
borde göra, utan taga sig för åtskilliga saker, som de borde låta
bli. Vore det ej äfven ur den synpunkten af vigt, att Riksdagen
beviljade det begärda anslaget för tillsättande af en kongl. kommission,
som finge utöfva inflytande på detta nykterhetsarbete och
derigenom bereda Riksdagen tillfälle att öfva kontroll öfver denna
sant fosterländska och filantropiska verksamhet.

Af nu anförda skäl skall jag, herr talman, be att få yrka anslag
å utskottes hemställan och bifall till den af mig vid betänkandet
fogade reservationen.

Herrar Norberg, Nordin i Hammerdal och Göthberg instämde
häruti.

Herr O. Eklund i Stockholm: Vid nästan alla tillfällen, då
inom Riksdagen förekommit till behandling så kallade nykterhetsfrågor
eller nykterhetsmotioner, har från inflytelserikt håll inom
Riksdagen uttalats den åsigt, att det nykterhetsarbete, som hufvudsakligen
sysselsätter sig med befrämjandet af nykterhetssaken på
öfvertygelsens och upplysningens väg, är värdt allt erkännande och
understöd — ja, man har sagt, att till ett sådant arbete skulle man
vara villig att låta statsmagterna lemna understöd. Då dessa yttranden
ofta upprepats, har det varit Andra Kammarens nykterhetsvänner
angeläget att bereda dem, som gjort dessa uttalanden, tillfälle
att få omsätta de vackra orden i handling, och de ha derför
nu framlagt en motion, som afser att bereda nykterhetsvänner inom
de olika nykterhetssällskapen i landet möjlighet att kraftigare än
hittills få arbeta för nykterhetssaken på öfvertygelsens och upplysningens
väg. Hvad motionen innehåller, framgår ju tydligt åt den
reservation af herr Persson, som finnes vidfogad betänkandet, och
jag behöfver derför ej upprepa detta, helst efter de af den siste
ärade talaren lemnade upplysningar.

På denna framställning har nu statsutskottet afgifvit till svar
ett bleklagdt nej. Dess skäl för detta afslag äro icke många, men
så mycket märkligare. Det är uteslutande två skäl, som anföras
för detta afslag. I det första påstår statsutskottet, att de 4,000
kronor, som för ifrågavarande ändamål för närvarande utgå till
Svenska nykterhetssällskapet, äro »fullt tillräckliga», som det heter.
Det är icke utan, att ett sådant påstående väcker en viss förstämning,
då man tar i betraktande, att staten i skatteafgifter enbart
på bränvin har en årlig inkomst af omkring 16,000,000 kronor,
och att för öfrigt statsmagterna, de lärde och alla, som ha i sina
händer att tillgodose folkets andliga uppfostran, äro fullt ense om,
att missbruket af bränvin är i hög grad skadligt för den enskilde,

Nso 34.

Måndagen den 3 Maj.

samt man vidare vet, att just denna rusdryck, bränvinet, vållar sta- Angående
ten så många svårigheter. Då synes det mig verkligen vara, minst anslag till
sagdt, hjertligt att säga, att ''/40-del af en procent af den inkomst, ^ridning af
staten har på bränvinet, skulle vara ett fullt tillräckligt bidrag från nykterhetsstatens
sida till motarbetande af detta missbruk, som allmänt er- skrifter.
kännes vara skadligt. _ (Forts.)

Den enskilda offervilligheten får minsann gorå ganska mycket
för detta arbete. Jag öfverdrifver icke alls, om jag påstår, att för
närvarande de allra minst till ett antal af öfver 1100,000 uppgående
nykterhetsvännerna i landet för hvarje år i penningar och tid uppoffra
minst 1 million kronor för det här ändamålet.

Hvad afser detta arbete? Ja, man kan ju säga, att nykterhetsarbetet
till en stor del är till deras egen nytta. Jag vill icke bestrida
detta, men jag vågar hemställa, om man icke ändock får erkänna,
att nykterhetsarbetet äfven tillför det allmänna nytta. Den omständigheten,
att personer, som under en viss tid icke hafva varit förmögna
att uppehålla sig sjelfva och sina familjer, komma i tillfälle
att göra detta, är väl till någon nytta och något gagn för det allmänna!
Det är, så vidt jag kan fatta och såsom den föregående
talaren också framhöll, ett verkligt fosterländskt arbete detta att
söka stålsätta menniskorna i kampen för tillvaron och få dem safta i
en sådan ställning, att de kunna fullgöra sina skyldigheter mot familjen
och samhället. Det är derför, menar jag, Riksdagen värdigt att,
då nykterhetsvännerna framkomma med en så anspråkslös begäran
som den nu föreliggande, bifalla denna och räcka dem en hjelpsam
hand för att derigenom visa, att Riksdagen åtminstone icke i
alla afseenden står kall och likgiltig för den nu pågående nykterhetsrörelsen.

Det andra skälet, som utskottet anför mot beviljandet af detta
anslag, är, att, såsom utskottet säger, utskottet icke har anledning
att betvifla, att Svenska nykterhetssällskapet på ett fullt tillfredsställande
sätt fullgör det värf, det i sådant afseende åtagit sig.

Detta är från utskottets sida ett uttalande i luften, som icke drabbar
motionen och motionärerna, ty dessa hafva icke gifvit sig in
på den frågan, huruvida Svenska nykterhetssällskapet på ett fullt
tillfredsställande sätt fullgör det uppdrag, som det har åtagit sig
på grund af detta anslag å 4,000 kronor. Nog kunna meningarna
vara delade härom, men den frågan hafva motionärerna icke på
minsta sätt berört, lika litet som motionärerna hafva yrkat, att anslaget
till Svenska nykterhetssällskapet skulle indragas. Hufvudsyftet
för motionärerna har varit, att Riksdagen måtte lemna något
understöd äfven åt den nykterhetsrörelse, som omfattas af de
djupa leden här i landet lika så väl som åt den nykterhetsrörelse,
som representeras af Svenska nykterhetssällskapet, hvilket sällskap
blott har ett fåtal medlemmar och hufvudsakligen omfattas af de
bildade klasserna i vårt land. Svenska nykterhetssällskapet i all
ära och mod allt erkännande af hvad det uträttat till nykterhetssakens
befrämjande — det måste man dock medgifva, att detta
sällskap har, såsom jag vill minnas äfven auföres i motionen, mycket
få beröringspunkter med den stora nykterhetsrörelse, som sedan

N*0 84* 36 MåDdagen den 3 Maj.

Angående åtskilliga år tillbaka bedrifves här i landet. Hvad angår Svenska
uZfamg och nykterhetssällskapets skrifter, så vill jag visst icke säga, att icke
spridning af åtminstone åtskilliga af dessa äro utmärkt bra, men de hafva dock
nykterhets- ett genomgående fel, nemligen att de hufvudsakligen vända sig till
skrifter. de bildade klasserna och derför icke äro af den beskaffenhet, att
(Forte.) de kunna sägas vara folkskrifter. Dertill kommer också, att af dessa
skrifter får den stora nykterhetsrörelsen egentligen icke någon del.
Svenska nykterhetssällskapet säljer dem, och om man vill ha några
exemplar, så måste man köpa dem, och det är icke möjligt för de
enskilda nykterhetssällskapen att gratis kunna få dessa skrifter till
utdelning.

Då jag föreställer mig, att här under debatten kommer att göras
den invändning mot det nu framstälda förslaget, att, om anslaget
skulle beviljas, de för dem utgifna skrifterna icke komma att
på ett fullt praktiskt och lämpligt sätt blifva spridda, så vill jag
med några ora beröra denna fråga.

Som bekant, har Riksdagen vid ett par föregående tillfällen,
nemligen 1886 och 1889, beviljat första gången 8,000 kronor och
andra gången 25,000 kronor till utgifvande och spridande af sådana
skrifter genom en af Kongl. Maj:t utsedd kommission. Denna
kommission utgaf åtskilliga skrifter, som voro utmärkta, och för
hvilkas utgifvande vi stå i stor tacksamhetsskuld, men, säger man,
dessa skrifter blefvo icke på ett fullt tillfredsställande sätt spridda,
och ett stort antal af dem lära för närvarande finnas, såsom den
föregående talaren påpekade, på åtskilliga personers vindar, och så
vidare. Jag vill också för min del uttala den åsigten, att man icke
förfor lämpligt vid skrifternas spridning, ty medan nykterhetssällskapen
icke kunde erhålla mer än ett ringa fåtal af dessa skrifter
trots begäran derom, skickade man ut dem i massor till fängelser,
prester, länsmän och så vidare. Man borde efter mitt förmenande
hafva lemnat dem till sådana personer och sällskap, som varit verkligt
intresserade af att sprida dem vidare. Nu är förhållandet, att
man knappt kan få köpa dessa skrifter, äfven om man ville betala
deras vigt i guld, ty de äro från kommissionen utgångna. Vi hafva
derför, för att få spridningen klokt anordnad, tänkt oss att få de
särskilda nykterhetssällskapen intresserade i denna sak på det sätt,
att i kommissionen blefve insatta representanter för dessa sällskap,
åt hvilka sedermera den hufvudsakliga spridningen af skrifterna
skulle öfverlåtas.

Då nykterhetsrörelsen i våra grannland, Norge, Danmark och
Finland, åtnjuter större understöd än det, som i vårt land utgår,
synes mig äfven ur denna synpunkt vara lämpligt, att svenska Riksdagen
ökar sitt bidrag.

Jag vågar på grund af hvad jag nu anfört hemställa om bifall
till reservationen.

Med herr Eklund förenade sig herrar Aulin, Styrlander och
Nordin i Sättna.

Nso 34.

Måndagen den 3 Maj.

Herr Persson i Stallerhult: Den föregående talaren har klan- Angående
draf utskottet för de skäl, som utskottet anfört emot motionen,
men jag vill med några ord söka visa, att dessa skäl, efter hvad spridning af
jag för min del anser, äro fullt hållbara. nykterhets Det

första skälet är, att utskottet ansett 4,000 kronor vara skrifter.
fullt tillräckliga för spridande af nykterhetsskrifter. Nykterhets- (Forts.)
vännerna mena, att denna summa skulle vara ganska liten, men
om man genomgår Svenska nykterhetssällskapets skrifter, som äro
bekostade med detta anslag, så skall man finna, att man får ganska
många skrifter för denna summa. Det står i en afdelning af
sällskapets meddelanden från arbetsfältet för år 1896, att icke mindre
än 72,000 sådana skrifter tryckts och utgifvits för dessa 4,(XX)
kronor, och om man lägger i hop de anslag, som beviljats för detta
ändamål, så blir det 45,000 kronor, och för denna summa skulle
man efter samma beräkning under de sista åren hafva kunnat
trycka icke mindre än 800,000 nykterhetsskrifter. Jag hemställer
till kammaren, om icke 800,000 skrifter, tryckta på de senare 5
eller 6 åren, skola anses tillräckliga. Det är ju icke så med det
tryckta ordet som med det talade eller hörda, ty det hörda måste
man höra om igen, när minnet sviker, men det tryckta kan man
behålla i mansåldrar, och jag tror, att i vårt land finnes så mycket
nykterhetsskrifter, att, då man icke vågar klandra deras innehåll,
det måste anses vara ett tillräckligt antal — under förutsättning
att de läsas.

Sedan är det andra skälet, att utskottet ansett, att Svenska
nykterhetssällskapet har på ett fullt tillfredsställande sätt skött sin
uppgift. Ser man efter på förteckningen öfver sällskapets skrifter,
hvad de innehålla, så är det just samma innehåll, som motionärerna
begärt i sin motion, och derför tror jag, att äfven detta
utskottets skäl är hållbart.

Yi hafva nu också hört en redogörelse för svårigheterna att
få skrifterna spridda. Svenska nykterhetssällskapet ombesörjde
först skrifternas spridning helt och hållet gratis till de personer,
som ville hafva dem, men då sade läsarne, som fingo_ emottaga
dem: få vi skrifterna gratis, så är nog hvad de innehålla icke värdi
att läsas. Då försökte sällskapet sälja dem till ett bestämdt pris
och satte detta till 10 öre stycket, men det gick icke heller. Derefter
uppdrogs åt enskild person att taga försäljningen om hand
och försöka sälja skrifterna till lägre pris, men efter några månader
var det icke vidare möjligt att sprida dem på det sättet. Den
allra sista utvägen var att skicka skrifterna till än den ena och
än den andra ute i landet, som skulle sprida dem, och så att låta
dem åtfölja en eller annan daglig tidning såsom bilaga. Nu ser
man således, att Svenska nykterhetssällskapet har gjort allt för att
sprida dem och för att få deras innehåll åt den beskaffenhet, som
Riksdagen begärt, och vidare att antalet skrifter är så stort, att
ett högre anslag än 4,000 kronor om året icke lärer behöfvas för
att ytterligare trycka och sprida skrifter af detta innehåll.

Jag vill försäkra, att ingen i statsutskottet har varit af afvog
tanke mot nykterhetsvorksamheten, utan tvärtom, men man har

N:o 84.

Måndagen den 3 Maj.

Angående icke velat slösa med penningar för att tillfredsställa den ena eller
anslag till dgn anc[ra motionären. Jag tror således, att kammaren kan godt
spridning af det> som utskottet skrifvit och ändock kallas nykterhetsvänlig
nykterhets- samt afslå motionärernas framställning och bifalla utskottets förslag,
skrifter. till hvilket jag yrkar bifall.

(Forts.)

Herr Byström: Jag ber att få säga några få ord.

Först får jag då nämna, att till mig ingått skrivelser från
olika delar af landet, som dels ådagalägga glädje öfver att en
motion sådan som denna blifvit väckt i Riksdagen, dels ock uttala
önskningar, att jag i min mån må göra hvad jag kan för att motionen
må vinna Riksdagens bifall. Vidare ber jag att få erinra
om några andra uttalanden, som torde kunna intressera kammaren.
Jag bar genomgått de berättelser, som länsstyrelserna insända till
Kongl. Maj:t, och till min glädje bar jag funnit, hurusom länsstyrelserna
med knappt något undantag uttala sig välvilligt om
nykterhetsvännerna och deras verksamhet. De ha ansett, att såsom
en väsentlig orsak till förbättringen med afseende på nykterheten
och sedligheten bland folket måste räknas nykterhetsvännernas
nitiska arbete. Då vi nu här i kammaren ha åtskilliga
landshöfdingar, så skulle det vara intressant att få höra dem här
muntligen upprepa de vackra ord, som influtit i dessa berättelser,
och jag tror, att laudshöfdingarne då skulle bidraga till motionens
framgång. Jag ber vidare att ur det af statistiska centralbyrån
utarbetade sammandrag af länsstyrelsernas berättelser för åren
1886—1890 — jag har nemligen intet senare — få uppläsa följande:

»Den verksamhet, nykterhetsföreningarna under perioden utvecklat,
har varit synnerligen liflig och vitsordas från alla håll såsom
den förnämsta orsaken till den aftagande förbrukningen af
rusdrycker. Derjemte hafva dessa föreningar varit ordningsmagten
till stor hjelp i fråga om tillsyn öfver efterlefnaden af gällande
lagar rörande handeln med bränvin och maltdrycker samt beifrande
af förseelser i sådant hänseende. Också hafva penningeunderstöd
af ej blott enskilda, utan ock äfven landsting kommit dem till del.»
Och vidare ber jag att få meddela ett kort utdrag ur Gefleborgs
länsstyrelses berättelse, som är särdeles välvillig mot nykterhetsvännerna.
Det heter der: »Förbrukningen af spritdrycker har

visserligen i följd af nykterhetssträfvandena betydligt minskats,
men ty värr hafva i stället maltdryckerna kommit att mera allmänt
användas såsom berusningsmedel; och lärer det derför blifva nödvändigt,
att äfven med afseende å de senare dryckerna de enskildas
sträfvanden för nykterhetens befordrande varda genom lämpliga
lagstiftningsåtgärder underlättade.»

Då Riksdagen, så vidt jag minnes, icke i år gått med på något
slags nykterhetsmotion, vågar jag uttala den förhoppning och önskan,
att denna kammare icke nu afslår denna så rimliga begäran
från nykterhetsvännerna, och jag stöder mig dervid också på det
nu sist anförda yttrandet ur länsstyrelsens i Gefleborgs län berättelse,
att nykterheten bör på lämpligt sätt stödjas på lagstiftningens
väg. Skulle icke detta lämpligen kunna ske genom att vi ansloge

Måndagen den 3 Maj.

N:o 84.

det nu begärda bidraget till nykterhetsskrifters spridande? Jag ber Angående
derför att få uttala den önskan, att kammaren måtte bifalla detta anslag till
förslag, och instämmer för öfrigt i herr Oskar Eklunds uttalande. “Jagning af

nykterliets Herr

O. Eklund i Stockholm: Jag ber om öfverseende för att skrifter.

jag ännu en gång tager till ordet i denna fråga, men i anledning (Forts.)

af den ärade utskottsledamotens nyss häfda yttrande fann jag mig
föranlåten att åter begära ordet.

Han framhöll, att det icke voTe lämpligt att höja anslaget.

Jag ber att få påpeka, att detta är icke meningen. Det är icke
begärdt, att det årliga anslaget skulle höjas från 4,000 kronor till

25,000 kronor, utan att en gång för alla få ett särskildt anslag på

25,000 kronor. Ett sådant anslag beviljades år 1889. Sedan dess
ha ju åtskilliga år förflutit, och derför kunde det ju nu vara en
lämplig tidpunkt att åter bevilja ett sådant anslag. Det må sedan
bli en fråga för framtiden, om anslaget ännu en gång skall beviljas.
Hvad angår anslaget till Svenska nykterhetssällskapet, så
står, såsom jag förut framhållit, detta sällskap i mycket ringa beröring
med den stora nykterhetsrörelsen i landet. Kunde det väl
då icke vara lämpligt att lemna ett anslag jemväl till den stora
nykterhetsverksamheten i landet, då man lemnar ett sådant anslag
till Svenska nykterhetssällskapet, som hufvudsakligen drifver, om
jag så får uttrycka mig, öfverklassnykterhetsverksamhet? Om man
nu ansett beloppet för högt, kunde man ju hafva nedsatt det. Vi
hade dock i allt fall varit tacksamma för hvad vi kunnat få.

Vidare yttrade den ärade utskottsledamoten, att Svenska nykterhetssällskapet
för detsamma beviljadt anslag å 4,000 kronor enligt
hans beräkning skulle hafva utgifvit 800,000 nykterhetsskrifter.

Jag betviflar, att detta kan vara korrekt, men äfven om så skulle
vara förhållandet, så frågar jag: hvad nytta hafva nykterhetsvännerna
haft af dessa skrifter, då de icke få dem till utdelning, utan
måste köpa dem af Svenska nykterhetssällskapet? Först om dessa
skrifter vore utlemnade till nykterhets sällskap en, kunde det finnas
något fog för herr Carl Perssons invändning.

Herr Waldenström: Det anmärkes understundom och kanske
icke alltid utan skäl, att nykterhetsverksamheten för närvarande
på åtskilliga håll har mer eller mindre råkat in på afvägar, då
den synes hafva blifvit en politisk rörelse i stället för en nykterhetsrörelse
i egentlig mening. Man anmärker också icke utan skäl,
att det vigtigaste sättet att verka för nykterheten är att gå fram
på öfvertygelsens väg, att öfvertyga menniskorna om nyttan och
nödvändigheten af att vara nyktra. Det är då klart, att bästa
sättet att verka härför är att utgifva nykterhetsskrifter, som kunna
i stor mängd spridas bland folket. Riksdagen har också för detta
ändamål årligen beviljat ett anslag af 4,000 kronor.

Man har nu tyckt, att detta anslag är temligen litet; och att
så är, det kan man se deraf, att priset på de utgifna nykterhetsskrifterna
måst hållas allt för högt för att någon egentlig massspridning
af dem skulle kunna ega rum. Det vore derför önskligt,

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Angående
anslag till
utgifning och
spridning af
nykterhetsskrifter.

(Forts.)

att Riksdagen nu kunde bevilja ett något större anslag för att
möjliggöra dessa skrifters försäljning till sådant pris, att de blefve
verkliga folkskrifter, som kunde tränga ned bland de djupa leden.
Emellertid tyckes det många vara väl mycket begärdt att med ens
höja anslaget från 4,000 kronor till 25,000 kronor; och likaledes
kan det för åtskilliga vara motbjudande, hvad motionen innehåller
derom, att en redaktionskomité skulle tillsättas med medlemmar
från de olika nykterhetssällskapen i stället för den nuvarande
kommissionen. .Tåg skall med anledning häraf be att få göra ett
annat yrkande, nemligen om bifall till utskottets förslag, endast
med den olikhet, att siffran 4,000 kronor förändras till 8,000 kronor,
eller samma belopp, som 1886 års Riksdag gaf.

Herr A. Hedin: Några ord i statsutskottets utlåtande kunna
taga sig ut såsom eu satir, ehuru de naturligtvis i sjelfva verket
äro fullt allvarligt menade. Det står nemligen: »Då enligt utskottets
mening det anslag å 4,000 kronor, som under de senaste
åren utgått för utgifning och spridning genom Svenska nykterhetssällskapets
försorg af nykterhetsskrifter, är för detta ändamål fullt
tillräckligt och då etc.» Ja, det är många andra äfven bland dem,
som nu instämma i motionens syfte, som finna, att statsutskottet
har alldeles rätt — kanske mer rätt, än utskottet sjelft vet af eller
skulle önska — när utskottet säger, att för det ändamålet är anslaget
fullt tillräckligt. Det är i allo min mening, ty saken är
den, att många anse sig ha anledning att betrakta den skriftspridning,
som bedrifves genom Svenska nykterhetssällskapet, icke numera
vara tidsenlig eller utöfva någon nämnvärd verkan. Det har
nog blifvit så, att detta sällskap, för att kunna verka såsom det
borde och för att kunna göra någon verklig nytta med dessa 4,000
kronor, behöfde ändra sin verksamhet, så att den blefve nästan allt
igenom oigenkäulig. Derför kan jag för min del alldeles icke vara
med om att öka ett anslag, som jag fiuner för detta ändamål fullt
tillräckligt — för att icke säga öfverdrifvet. Men å andra sidan
finner jag mycket förklarligt, om statsutskottet funnit den begärda
summan i första hugget och innan man vet något mer om den
blifvande verksamheten, än hvad af motionärernas förslag derom
framgår, vara alldeles för mycket begärdt. Det vore då rimligare
att begära ett mindre extra anslag, och skulle sedan detta användas
så lyckligt, att nykterhetssällskapen förtjenade att en annan gånguppmuntras
med ytterligare extra anslag, så blefve Riksdagen i
tillfälle till detta.

Af dessa skäl skall jag, herr talman, anhålla om bifall till
motionen med den ändring, att summan nedsättes från 25,000 kronor
till 10,000 kronor.

Herr Melin: Under de strider, som hvarje år pågå mellan
nykterhetsvännerna här i kammaren, nemligen mellan de nykterhetsvänner
å ena sidan, som anse mycket långt gående lagstiftningsåtgärder
nödvändiga för att få nykterheten att gå framåt, och
dem, som, i likhet med mig, vid alla tillfällen hufvudsakligen varit

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

med om sådana åtgärder, som ansetts nödiga för att allmänheten
måtte så småningom genom upplysning och uppfostran lära sig att
icke gå för långt i denna olyckliga last, som i så hög grad råder
inom vår nation, ehuru tillståndet naturligtvis år från år blir
bättre, har det under dessa strider gång efter annan mot de förslag,
som blifvit framlagda, anmärkts, att de icke varit praktiska,
och jag får säga, att äfven denna gång synas mig motionärerna
icke hafva varit fullt lyckliga vare sig i sin motivering eller i
motionens kläm. Herr Waldenström åter anser jag hafva anvisat
en lämplig och rigtig väg att lemna nykterhetsvännerna ett understöd;
och då herr Waldenström nu anhållit om bifall till utskottets
förslag med den ändring, att summan höjes från 4,000 kronor till

8,000 kronor, så ber jag att få yrka bifall till detta hans förslag.

Herr Eklund i Stockholm: Blott några få ord.

Jag anser mig böra fästa uppmärksamheten derå, att, för den
händelse det af herr Waldenström nu framstälda förslaget skulle
blifva antaget, man icke i minsta mån tillmötesgått det yrkande,
motionärerna framstält. Ty motionärerna vilja ju hafva ett anslag,
som skall lemnas till ett annat håll än Svenska nvkterhetssällskapet
och icke göras beroende af detta. Men bifaller man det
af herr Waldenström framstälda förslaget, har man ju, som sagdt,
beslutit något helt annat än det motionärerna önskat. För min
del kan jag derför ej vara med om förslaget.

Herr Waldenström: Jag tror icke, att den siste ärade talaren
hade rätt deri, att man icke på något sätt skulle tillmötesgått
motionen genom att bifalla det af mig framstälda yrkandet. Ty
man hade dock fördubblat det anslag, som förut blifvit gifvet och
nu af Kongl. Maj:t blifvit begärdt. Jag vill för öfrigt fästa herrarnes
uppmärksamhet derpå, att, om vi här i kammaren skulle stanna
vid att antaga utskottets förslag med den ändring, som jag yrkat,
vi hade utsigt att i den gemensamma voteringen få dessa 8,000
kronor. Om man deremot antager herr Hedins förslag, eller om
man skulle till och med antaga de i motionen begärda 25,000 kronorna,
så är det säkert, att det i den gemensamma voteringen stannar
vid 4,000 kronor. Och då hemställer jag till herrarne, hvilket som
ur nykterhetssynpunkt kan vara mera skäligt: att få 4,000 eller

8,000 kronor till utgifvande af nykterhetsskrifter. Man får väl
äfven i en sådan här fråga begagna en smula praktiskt förstånd.

Herr John Olsson i Stockholm: Äfven jag ber att be stämdt

få opponera mig mot det af herr Waldenström framstälda
förslaget. Och jag kan icke underlåta att uttala min förundran
öfver, att herr Waldenström alldeles fullständigt har gått ifrån
det yrkande, som framställes i motionen; ty om jag icke misstager
mig, har herr Waldenström sjelf underskrifvit denna motion. Jag
torde få erinra derom, att i motionen föreslås icke allenast en förhöjning
i anslaget, utan ock — hvad som är icke mindre vigtigt
— att anslaget skulle anförtros å eu annorlunda sammansatt myn Andra

Kammaren* Prof. 1SIH. N:o 34, 4

Angående
anslag till
utgifning och
spridning af
nykterhetsskrifter.

(Forta.)

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Angående digliet än Svenska nykterhetssällskapet. Detta senare yrkande var
anslag till ocp fgr motionärerna — hvilket herr Waldenström mycket väl

Spridning0af känner — fullt lika vigtigt som sjelfva anslagets förtöjning. Men

nykterhets- det är ju att alldeles gå ifrån den utgångspunkt, som motionärerna
skrifter. haft, och motionens syfte, om man skulle bifalla herr Waldenströms
(Forte.) yrkande. Åtminstone var enda skälet för mig att underskrifva

motionen om förhöjning af anslaget det, att jag ansåg, att förhöj ningen

skulle kunna komma till nytta, endast om anslaget finge
förvaltas af annan myndighet; jag anser deremot visst icke, att
anslaget behöfver förhöjas, om fortfarande Svenska nykterhetssällskapet
skall förvalta det. Ty jag tror icke, att Svenska nykterhetssällskapet
— såsom herr Hedin anmärkte — är lämpligt att förvalta
större anslag, än som för närvarande utgår.

Jag her således bestämdt att få opponera mig mot herr Waldenströms
förslag, och för den händelse 25,000 kronor skulle kunna
anses vara ett väl högt belopp, vill jag förena mig med herr Hedin
i det yrkande han framstält.

Herr A. He din: Det torde vara nödigt att fästa uppmärksamheten
derpå, att hvarken Kongl. Maj:t begärt någon förhöjning af det
med 4,000 kronor utgående anslaget till Svenska nykterhetssällskåpet
ej heller någon motionär derom gjort något förslag; att följaktligen
en framställning, sådan som den, som här under debatten
blifvit gjord, enligt en absolut konstant grundlagstolkning, som hvar
enda talman hittills upprätthållit, icke ens kan bli föremål för
proposition.

Herr Mel in: Det synes, som om talarne på stockholmsbänken
hufvudsakligen lägga vigt på, hvem som skall verkställa utgifvande!
af dessa skrifter — om det skall blifva Svenska nykterhetssällskapet
eller den kommission, som här omtalats i motionen.
Men jag anser hufvudsaken vara, att de skrifter, som skola utgifvas,
äro sådana, »som afse att utbreda kännedom om rusdryckernas verkan
på menniskokroppens organism och särskildt de vådliga följt
derna i så väl sedligt som ekonomiskt hänseende af dessa dryckers

missbruk.» Om nu Svenska nykterhetssällskapet genom för ändamålet
beviljadt ökadt anslag får utgifva dessa skrifter, måtte det
väl vara lika bra, som om den af motionärerna föreslagna kommissionen
gör det.

Herr A. Hedin: Om den siste talaren gjort sig besvär att,
innan han yttrade sig, läsa igenom hvad statsutskottet hemstält
och hvad motionärerna föreslagit, skulle han ju hafva utan någon
större tankeansträngning kunnat finna, att här är fråga om två
särskilda anslag, ett gammalt anslag å 4,000 kronor att utgå för
det och det ändamålet, till det och det sällskapet, hvari motionärerna
icke gjort någon hemställan om ändring, hvaremot motionärerna
för annat ändamål begärt ett annat anslag, ett nytt anslag
på extra stat. Detta är två särskilda frågor. Och det är ej »lika
bra» att sammanblanda två saker.

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

Herr Månsson: Herr grefve och talman, mine herrar! Min Angående

åsigt i denna fråga är, att herr Hedin i Stockholm har alldeles anslag till
rätt i sin uppfattning beträffande det af herr Waldenström fram- °a/’

stälda yrkandets bristande öfverensstämmelse med grundlagen. Ty nykterhet»-det kan väl ej vara möjligt, att, då här icke är genom kong!. skrifter.
proposition eller motion väckt något förslag om att höja det an- (Forts.)
slag, som skall ställas till Svenska nykterhetssällskapets förfogande,
något yrkande derom kan i sakens nuvarande skick här i kammaren
lagligen framställas. Alltså anser jag, att det yrkande, som
herr Waldenström gjort, icke är grundlagsenligt.

Hvad sjelfva saken beträffar, har här uttalats klander och
misstroende emot Svenska nvkterhetssällskapet och emot det sätt,
hvarpå detta sällskap använder de till detsamma anslagna medlen.

Något sådant klander har jag egentligen icke hört förut. Olika
meningar i saken hafva visserligen framstälts, äfven inom Riksdagen,
men dylikt klander har ej försports förrän på sista tiden.

Emellertid tror jag, att, till dess meningarna stadgat sig, till dess
erfarenheten visat, att Svenska nykterhetssällskapet icke är i stånd
att på rigtigt sätt sköta denna angelägenhet, man, åtminstone för
denna gång, gör bäst i att låta bero vid frågan, sådan den för
närvarande ställer sig. Och att använda en så stor summa, som
här föreslagits, eller tjugufem tusen kronor, för detta ändamål
att utgifva och sprida nykterhetsskrifter, derom kan jag under
inga förhållanden vara med, med den kännedom, jag har om det
oerhörda antal sådana skrifter, som förut finnas i vårt land, och
med kännedom om huru svårt det är, då de utlemnas till kommunalordförande,
skollärare och kyrkoherdar, att få dem spridda
och lästa. Och herrarne må förstå, att det skulle blifva ännu
svårare, om man för ändamålet skulle använda en så stor summa,
som här föreslagits. Jag föreställer mig nemligen, att meningen
icke är, att författandet af sådana skrifter skulle betalas oskäligt
högt. Vore detta händelsen, att man ämnade, att författarne skulle
få höga honorar, så skulle naturligtvis antalet skrifter icke ökas
så afsevärdt utöfver hvad det nu är. Men ett sådant förfarande
anser jag origtigt, ty de, som äro intressenter i frågan och verkliga
nykterhetsvänner, böra enligt min uppfattning ifra för saken utan
att taga oskäligt högt betaldt för de skrifter, som de författa. Om
man går till väga på det sättet, tror jag, att det nuvarande anslaget
tills vidare är tillräckligt.

Af dessa skäl måste jag anhålla om bifall till statsutskottets
förslag.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan oförändrad; 2:o) bifall till samma hemställan
med den af herr Waldenström föreslagna ändring; 3:o)
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och 4:o) bifall till
samma reservation med den ändring, som af herr A. Hedin under
öfverläggningen föreslagits. Efter att hafva upptagit samtliga dessa
yrkanden, yttrade

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Herr talmannen: Då emellertid det belopp, hvarom herr
Waldenström framstält yrkande, öfverstiger hvad för detta särskilda
ändamål blifvit af Kongl. Maj:t begärdt, och någon motion om
anslagets förhöjning icke föreligger, anser jag mig icke kunna
framställa proposition på detta yrkande, hvadan sålunda endast
återstå de tre öfriga yrkandena.

Sedan den af herr talmannen sålunda uttalade uppfattning
blifvit af kammaren godkänd, gaf herr talmannen proposition å
hvart och ett af de återstående yrkandena, af hvilka det, som afsåg
bifall till utskottets hemställan, förklarades hafva flertalets mening
för sig. Votering blef likväl begärd och företogs, sedan till kontra nosition

antagits bifall till herr A. Hedins förslag, enligt föle
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 93:dje punkten
af förevarande utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid denna punkt afgifna,
utskottets betänkande vidfogade reservation med den af herr
Hedin deri föreslagna ändring.

Omröstningen visade 114 ja mot 83 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Punkterna 94—97.

Biföllos.

Vid föredragning dernäst af punkten 98, angående anslag för
anordnande af landsarkiv, begärdes ordet af

Herr Redelius, som yttrade: Jag ber att få till protokollet
antecknad den meningen, att de särskilda kommunerna — jag
tänker närmast på kommunerna å landet — böra tillstädjas rätt
att i de lokala arkiven få behålla sådana handlingar, som bevisa
eller åtminstone visa åtkomsten till sådana fastigheter, som i forna
tider förvärfvats för deras gemensamma ändamål.

Vidare anfördes icke. Punkten bifölls.

Punkten 99.

Bifölls.

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

Punkten 100.

Lades till handlingar.

§ ?•

Ordet lemnades till

Herr vice talmannen Danielson, som yttrade: Herr talman
mine herrar! .Tåg vågar föreslå, att kammaren ville besluta, att
främst på föredragningslistan till nästa plenum bland två gånger
bordlagda ärenden må uppföras statsutskottets utlåtande n:o bi,
dernäst sammansätta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 10,
derefter sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 11
och sedan sammansatta stats- och bankoutskottets memorial n:o 1J.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Anmäldes och godkändes

statsutskottets förslag till Riksdagens skrivelser:

n:o 60, till Konungen, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
proposition angående beredande af lånemedel till utveckling åt
statens telefonväsende, dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anläggning af vissa telefonledningar;
samt

n:o 61, till fullmägtige i riksgäldskontor^ i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående beredande af lånemedel till
utveckling af statens telefonväsende.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 4 e. m. ^ fidern

K Nålborst Böös.

Andra Kammarena Prut. 1897. N:o 34,