RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 32.

Onsdagen den 28 april

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 21 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Riksantiqvarien C. Th. Odhner, som lider af svindelanfall, kan på
grund deraf under närmast följande dagar ej deltaga i Riksdagens
arbeten, hvilket intygas. Stockholm den 27 april 1897.

E. G. Johnson,
med. doktor.

§ 3.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 43, angående‘införande i flottningsstadgan af bestämmelse,
att val af styrelse i flottningsförening skall inom viss tid anmälas hos
Konungens befallningshafvande;

u:o 44, angående undervisningen i geografi vid de allmänna läroverken;
och

n:o 45, angående vissa bestämmelser rörande den dagliga undervisningstiden
i folkskolorna.

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o S2.

N o 32.

Onsdagen den 28 April.

§ 4.

Upplästes följande, till kammaren inkomna skrifvelse:

Till Riksdagen.

Sedan jag blifvit af Kongl. Maj:t i nåder utnämnd till justitieråd,
får jag härmed vördsamt afsåga mig förtroendet att vara Riksdagens
justitieombudsman.

Stockholm den 26 april 1897.

Axel Thollander.

Jemte det skrifvelsen lades till handlingarne, beslöt kammaren,
det skulle revisionssekreteraren Hugo Erik Mauritz Bohman, som den
24 sistlidne februari blifvit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare,
jemlikt § 68 riksdagsordningen genast insättas i justitieombudsmansembetet,
äfvensom Riksdagens kanslideputerade genom utdrag af
protokollet härom underrättas, med anmodan att låta uppsätta och
till kammaren ingifva förslag dels till förordnande för Bohman såsom
Riksdagens justitieombudsman, dels ock till skrifvelse till Konungen
med anmälan om den sålunda inträdda förändringen.

§ 5.

Herr talmannen hemstälde, att kammaren ville besluta att i
sammanträdet nästkommande fredag den 30 dennes företaga val af
tjugu fy ra valmän, hvilka, jemte ett lika antal från Första Kammaren,
hade att välja Riksdagens justitieombudsmans efterträdare äfvensom
sex suppleanter för desse valmän.

Denna herr talmannens hemställan bifölls.

§ 6.

Gemensamma Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i statsomrostmngar.
ut8kottets memorial n:is 53, 54 och 55 samt bevillningsutskottets
memorial n:o 16 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga
frågor, deri kamrarne fattat stridiga beslut, samt denna dag blifvit
bestämd för omröstning öfver de olika besluten, så anstäldes nu dessa
voteringar, enligt nedanintagna voteringspropositioner, i följande ordning,
nemligen:

lista omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 53, punkt. 1).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen —
under förbehåll, att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 26
februari 1897 för den föreslagna banan från Boden till Ytter Morjärv

Onsdagen den 28 April.

N o 32.

angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark ra. m. iakttagas —
må, med uttalande, i anledning åt herr J. M. Ekströmers motion, att
arbetets utförande måtte under behöflig kontroll verkställas med tilllämpning
af entreprenadsystemet, der så med fördel för staten kan
ske, besluta anläggning af en statsbana, i enlighet med Kongl. Maj:ts
förslag, från Boden till Ytter Morjärv samt till påbörjande af denna
bana för år 1898 å riksstaten utom bufvudtitlarne anvisa 1,300,000
kronor, med rätt för Kongl. Maj:t dels att förordna om de orter, jernvägen
bör genomgå, dels ock att låta af det anvisade beloppet förskottsvis
under innevarande år af tillgängliga medel utanordna 150,000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren —
under förbehåll, att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 26
februari 1897 för den föreslagna banan från Boden till Ytter Morjärv
angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttagas och
med uttalande, i anledning af herr J. M. Ekströmers motion, att arbetets
utförande måtte under behöflig kontroll verkställas med tilllämpning
af entreprenadsystemet, der så med fördel för staten kan ske
— beslutat anläggning af en statsbana från Boden öfver Hasafors till
Ytter Morjärv samt till påbörjande af denna bana för år 1898 å riksstaten
utom bufvudtitlarne anvisat 1,300,000 kronor, med rätt för
Kongl. Magt dels att närmare förordna om de orter, jernvägeu bör
genomgå, dels ock att låta af det anvisade beloppet förskottsvis under
innevarande år af tillgängliga medel utanordna 150,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 85 Ja och 136 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med 114 Ja och 27 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................ 85 Ja och 136 Nej,

sammanräkningen visar .................. 199 Ja och 163 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen lättadt
i öfverensstämmelse med ja-propositioneus innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 53, punkt. 2).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen —

Gemensamma

omröstningar.

(Korts.)

N:0 32. 4 Onsdagen den 28 April.

Gemensamma under förbehåll, att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 26
—r fe*3rua“ 1897 för den föreslagna banan från Krylbo till Örebro angifna
v''or80 vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttagas — må, med
uttalande, i anledning af herr J. M. Ekströmers motion, att arbetets
utförande måtte under behöflig kontroll verkställas med tillämpning af
entreprenadsystemet, der så med fördel för staten kan ske, besluta
anläggning i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag af en statsbana från
Krylbo till Örebro samt till påbörjande af denna bana för år 1898
anvisa 3,000,000 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t dels att närmare
förordna om de orter, jernvägen bör genomgå, dels ock att låta af det
anvisade beloppet förskottsvis under innevarande år af tillgängliga
medel utanordna 750,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, ej
bifallit hvad Kongl. Maj:t föreslagit om anläggning af jernväg för statens
räkning från Krylbo till Örebro.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 108 Ja och 113 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med................. 104 Ja och 38 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 108 Ja och 113 Nej,

sammanräkningen visar...................................... 212 Ja och 151 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

3:e omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 53, punkt. 3).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen —
under förutsättning, att, för anknytning af nedan nämnda svenska statsbana
med det norska jernvägsnätet, från norsk sida beslut fattas om
anläggande af jernväg från riksgränsen vid Svinesund till lämplig punkt
å norska sydbanan, samt under förbehåll, att de i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 26 februari 1897 för den föreslagna banan från
Göteborg till Svinesund angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse

N:0 32.

Onsdagen den 28 April.

af mark m. m. iakttagas — må, med uttalande, i anledning af herr
J. M. Ekströmers motion, att arbetets utförande måtte under behöflig
kontroll verkställas med tillämpning af entreprenadsystemet, der så
med fördel för staten kan ske, besluta anläggning af en statsbana
från Göteborg öfver Kongelf, Ucklum och Uddevalla till Svinesund
samt till påbörjande af denna bana för år 1898 anvisa 2,000,000 kronor,
med rätt för Kongl. Maj:t dels att närmare förordna om de orter, jernvägen
bör genomgå, dels ock att låta af det anvisade beloppet förskottsvis
under innevarande år af tillgängliga medel utanordna 750,000
kroror, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har, på sätt Andra Kammaren beslutat, Kongl. Maj:ts
förslag om anläggniug af en statsbana från Göteborg till Svinesund
icke vunnit Riksdagens bifall.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 94 Ja och 128 Nej.

Den omröstning öfver ifrågavarande voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med ... 87 Ja och 53 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................ 94 Ja och 128 Nej,

sammanräkningen visar....................................... 181 Ja och 181 Nej;

I följd af denna omröstningens utgång måste den förseglade sedeln
öppnas, och som berörda sedel innehöll ett nej, var alltså beslut af
Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

4:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 54).

Den, som vill, att i enlighet med Kongl. Maj:ts framställning, åt
t. f. chefen vid värfvade arméns disciplinkompani, majoren m. m. Oscar
Wilhelm Gyllenhammar, och redogöraren vid samma kompani, fanjunkaren
Johan August Pettersson, å allmänna indragningsstaten beviljas
pensioner af 1,380 kronor åt Gyllenhammar och 410 kronor åt Pettersson,
att, utan minskning i de till hvar och en af dem nu utgående
pensioner från arméns pensionskassa och fyllnadspensioner från statsmedlen,
af dem för deras återstående lifstid åtnjutas från och med

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

N:0 32.

Onsdagen den 28 April.

Gemensamma månaden näst efter den i hvilken hvarderas anställning vid disciplin ~r

k°mPaniet i*pphör» r«star -

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen med afslag å Kongl. Maj:ts framställning,
så vidt den afser beviljande af pension å allmänna indragningsstaten
åt redogöraren vid värfvade arméns disciplinkompani Johan
August Pettersson, på det sätt bifallit Kongl. Maj:ts framställning om
pension åt t. f. chefen vid nämnda kompani Oscar Wilhelm Gyllenhammar,
att Riksdagen medgifvit, att Gyllenhammar må å allmänna
indragningsstaten uppbära pension å 560 kronor, att, utan minskning
i den till honom nu utgående pension från arméns pensionskassa och
fyllnadspension från statsmedlen, af honom för hans återstående lifstid
åtnjutas från och med månaden näst efter den, i hvilken hans anställning
vid disciplinkompaniet upphört.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgitvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 50 Ja och 163 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 110 Ja och 24 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 50 Ja och 163 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 160 Ja och 187 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

5:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 55).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att, i anledning af
det af herr O. M. Björnstjerna m. fl. samt H. Amnéus m. fl. framstapla
förslag, Riksdagen åt f. d. generallöjtnanten K. A. Rydings efterlemnade
enka Jenny Kristina Rosalia Ryding, född Pettersson, utöfver
den pension, hon för närvarande uppbär från arméns nya enke- och
pupillkassa, beviljar å allmänna indragningsstaten en årlig pension af
880 kronor, att utgå från och med den 1 mars innevarande år och
så länge hon förblifver enka, röstar

Ja;

Onsdagen den 28 April.

N:o 32.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har ifrågavarande af herr O. M. Björnstjerna ra. fl.
och H. Amnéus m. fl. framstälda förslag ej af Riksdagen bifallits.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 127 Ja och 7 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................. 129 Ja och 90 Nej,

sammanräkningen visar....................................... 256 Ja och 97 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

6:te omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 16).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att afhandling, på
grund hvaraf lagfart å fast egendom sökes för registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet, skall beläggas med stämpel af 1 krona 20
öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde, samt att i enlighet
härmed 8 § i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den
9 augusti 1894 skall erhålla den förändrade lydelse, som i bevillningsutskottets
memorial n:o 14 finnes angifven, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren beslutit
att afslå utskottets i nämnda memorial gjorda hemställan.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en -

N:0 32.

Onsdagen den 28 April.

omZZZZr Hgfc DySS ^ommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam (FortsT

“aren samtidigt anstalt], hade utfallit med........ 72 Ja och 60 Nej

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 56 Ja och 159 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 128 Ja och 219 Ner

och både alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

§ 7.

Herr statsrådet m. m. C. It. Wersäll afiemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

.... mec* förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande
sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge; och

angående vissa ändringar i gällande förordning angående stämpelafgifteD.

De kongl. propositionerna begärdes på bordet och bordlädes.

§ 8.

försäljning6a/ ■ Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 52,
kongl. drama- * anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning af kongl.
tiska teatern dramatiska teatern och inköp för statsverkets räkning af fastigheten
m- m• n:o 41 i qvarteret Blasieholmen i Stockholm.

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
hnansärenden för den 12 mars innevarande år hade Kongl. Maj:t i en
samma dag till Riksdagen afiåten proposition (n:o 44) föreslagit Riksdagen
att medgifva,

att kongl. dramatiska teaterns byggnad med tomt måtte för ett
pris af 250,000 kronor försäljas med tillträdesrätt för köparen, då
dramatiska teaterns verksamhet derstädes komme att upphöra;

att fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen, hvari den s. k.
svenska teatern förut vant inrymd, måtte jemte alla dertill hörande
inventarier och dekorationer, som tillhörde fastighetens nuvarande egare,
för statsverkets räkning genom teaterbyggnadskonsortiets försorg för
eu köpeskilling af 500,000 kronor inköpas samt tillika med de invenfaner,
som nu funnes vid dramatiska teatern och vore statens tillÅldrighet,
från och med den dag, då den nya operabyggnaden af nämnda
konsortium till statsverket öfverlemnades mot hyra upplåtas åt den
eller dem, som åtoge sig att på ett konsten värdigt sätt derstädes
uppehålla den dramatiska teaterns verksamhet;

att köpeskillingen för ifrågavarande fastighet måtte på det sätt
erläggas, att staten öfvertoge betalningsansvaret för i egendomen intecknad
gäld till belopp af 250,000 kronor, att inlösas på sätt nedan
säges, och att till gäldande af återstoden af köpeskillingen, 250,000
kronor, användes köpeskillingen för dramatiska teatern;

att omförmälda, i fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen intecknade
belopp, 250,000 kronor, måtte efter skedd uppsägning genom
teaterbyggnadskonsortiets försorg inlösas, för hvilket ändamål medel

Onsdagen den 28 April.

N:0 32.

intill nyssnämnda belopp måtte förskjutas från den reservfond, hvilken Angående
konsortiet enligt kontrakt den 15 juni 1891 skulle till Kongl. Maj:ts försäljning af
disposition öfverlemna; samt k°iukå teater^

att nyssnämnda fastighet måtte till motsvarande belopp grava- m m
tionsfri ingå i sagda reservfond, till dess att det belopp, som ur fonden (Forts.)
förskjutits för den intecknade gäldens infriande, hunnit återbetalas
genom fastighetens afkastning.

Med anledning häraf hemstälde nu utskottet:

“att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning må på det sätt bifallas,
att Riksdagen medgifver:

a) att, vid bifall till hvad i punkten b) föreslås, kongl. dramatiska
teaterns byggnad med tomt må för ett pris af minst 360,000 kronor
försäljas med tillträdesrätt för köparen, då dramatiska teaterns verksamhet
derstädes kommer att upphöra;

b) att, vid bifall till hvad i punkten a) föreslås, fastigheten n:o
41 i qvarteret Blasieholmen, hvari den s. k. svenska teatern förut
varit inrymd, må jemte alla dertill hörande inventarier och dekorationer,
som tillhöra fastighetens nuvarande egare, för statsverkets räkning
genom teaterbyggnadskonsortiets försorg för en köpeskilling af
500,000 kronor inköpas;

c) att köpeskillingen för ifrågavarande fastighet må på det sätt
erläggas, att den i egendomen intecknade gälden tillbelopp af250,000
kronor inlöses, på sätt nedan säges, och att till gäldande af återstoden
af köpeskillingen användes köpeskillingen för dramatiska teatern;

d) att omförmälda, i fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen
intecknade belopp, 250,000 kronor, må efter skedd uppsägning genom
teaterbyggnadskonsortiets försorg inlösas, för hvilket ändamål medel
må förskjutas från den reservfond, hvilken konsortiet enligt kontrakt
den 15 juni 1891 skall till Kongl. Majt:s disposition öfverlemna: samt

e) att inteckningen i nyssnämnda fastighet till motsvarande belopp
och med bästa förmånsrätt må ingå i sagda reservfond, till dess att
det belopp, som ur fonden förskjutits för den intecknade gäldens infriande,
blifvit återbetaldt.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herrar 11. Andersson i Nöbbelöf, S. G. von Friesen, P. Fehrson
i Törneryd, O. Erickson i Bjersby, P. G. Näslund, F. O. Larsson i Mörtlösa,
P. Ersson i Vestlandaholm och D. Persson i Tällberg, hvilka ansett
utskottet bort hemställa, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag måtte
på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att kongl. dramatiska
teaterns byggnad med tomt må för ett pris af 360,000 kronor försäljas
med tillträdesrätt för köparen, då dramatiska teaterns verksamhet
derstädes kommer att upphöra;

af herrar K. A. Kihlberg och J. A. Sjö, hvilka yrkat, att utskottet
måtte hemställa, att Kongl. Maj:ts förevarande proposition måtte af
Riksdagen afslås.

Efter föredragning till en början af mom. a) af utskottets hemställan
anförde:

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

/ingående Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll: Herr

^kon^drama 8re^ve oc^ talman7 mine herrar! Kongl. Maj:ts proposition angående
tUkå teatern ^eD nuvarande dramatiska teaterns försäljning har föranledts hufvudm.
m. sakligen och i första rummet derutaf, att denna teater är mycket

(Forts.) eldfarlig. Den är, efter hvad vi alla känna, så eldfarlig, att om en

våldsam och hastig eldsvåda der uppstår, kommer sannolikt en stor
olycka att inträffa och en massa menniskor att blifva innebrända.

Anledningen till att Kongl. Maj:t har sammanbundit denna fråga
om försäljningen med frågan om inköp af en annan teater, den s. k.
svenska teatern, är den, att Kongl. Maj:t ansett det nödvändigt, att
den stora personal, som egnat sig åt teaterverksamhet, skall få en
annan lokal att spela uti, och det har äfven ansetts, att denna verksamhet
skulle kunna bättre bedrifvas, om den komme under en kontroll,
som, efter hvad jag tänkt mig, man skulle kunna anorda på ett bättre
sätt, än hvad nu är fallet.

Kongl. Maj:t har i sin proposition naturligtvis icke utgått från
den förutsättningen, att man icke vill fortsätta med en sådan teaterverksamhet,
som här är i fråga, utan tvärtom tagit för gifvet, att allmänheten
fortfarande öuskar att hafva en dramatisk teater. Om man
således utgår derifrån, att det icke skall spelas uti den gamla dramatiska
teatern, men att en dylik verksamhet ändock skall fortsättas,
kan man ju tänka sig åtskilliga alternativ. Ett alternativ, som jag
hört framkastas, vore att bygga en ny teater; ett annat vore att upplåta
operan för både lyrisk och dramatisk konst, ett tredje att hyra
en ny lokal och ett fjerde att sälja den nuvarande dramatiska teatern
och inköpa den svenska teatern.

Vid det första alternativet, nemligen att bygga en ny teater, anser
jag mig icke behöfva dröja, ty det är ju alldeles gifvet, att Kongl.
Maj:t icke anser sig böra taga initiativet i en sådan fråga, liksom jag
antager, att kammaren icke heller skulle väl upptaga eu dylik framställning.
Detta alternativ torde jag derför genast få eliminera bort.

Det andra alternativet vore att använda den nya operan för båda
slagen af konstverksamhet. Jag vet ock, att det finnes många, som
hålla före, att detta väl låter sig göra, under det att andra anse, att
denna fråga icke är tillräckligt utredd. Gent emot dem, som förmena
det vara en brist, att någon utredning rörande denna punkt icke förefinnes
i den kongl. propositionen, ber jag emellertid att få säga, att
detta beror derpå, att jag ansåg det vara alldeles tydligt, att detta
förslag icke läte sig genomföra — jag ber om ursäkt, att jag säger det,
men det är min bestämda uppfattning, att man på en scen icke kan
spela med den dubbla personal, som för de båda teatrarna erfordras, utan
att detta leder till förlust. Dessutom behöfver den dramatiska teatern
icke de dyra apparater, den dyra belysning etc., som äro nödvändiga
för operan. Vidare betala sig de dramatiska föreställningarna alltid
sämre än de lyriska. Man kan icke bestämma så höga biljettpris för
de förra som för de senare. Det är på grund häraf uppenbart, att
det ekonomiskt taget skall bära sig sämre, om man uppläte operan
för båda de ifrågavarande konstarterna, än om man uteslutande använde
densamma för dess ursprungliga ändamål. Detta syntes mig så tydligt,

N:0 32.

Onsdagen den 28 April.

att jag ansåg, att derom icke behöfde skrifvas vidlyftigt i den kongl.
propositionen.

Jag hade dessutom att stödja mig på ett komitébetänkande,
visserligen så gammalt som från år 1870, men hvad som då skrefs
gäller ännu. Jag skall till och med tillåta mig att citera ett ännu
tidigare utlåtande. Det var år 1802 fråga om att inköpa den så
kallade Sjernströmska, det vill säga den nuvarande dramatiska teatern,
och derom yttrade då kongl. teaterdirektionen, att den så mycket
hellre kunde “föreslå det erbjudna tillfällets begagnande, som Kongl.
Maj:ts teater, ehuru den i afseende å personalen länge egt tvenne
scener, en sång- och eu tal-scen“ — det fans således både en operapersonal
och en dramatisk personal, men blott en enda scen — “hvilkas
arbetssferer allt mer och mer blifvit från hvarandra atsöndrade, likväl
med hänseende till rummet dittills nödgats inskränka sig till en enda
scen, som vore otillräcklig för ofvanberörda begge konstgrenars olika
verksamhet". Detta yttrades om gamla operan, som då befans otillräcklig,
och jag har tänkt mig, att detsamma skulle kunna sägas
äfven nu.

Den komité, jag åberopat, var 1870 års teaterkomité, som hade i
uppdrag att utreda de kongl. teatrarnes såväl ekonomiska som andra
förhållanden. Denna komité yttrade, att det “alltid varit erkändt,
att kongl. stora teatern, afsedd egentligen för den lyriska scenen
och det större skådespelet, icke väl lämpar sig till talscen i allmänhet,
särdeles hvad beträffar komedien. Från äldre tider, ända till dess
den å södra delen af Carl XIII:s torg belägna dramatiska teatern
nedbrann (år 1825), fans för de kongl. spektaklerna en särskild talscen,
och efter nyssnämnda olyckshändelse kändes lifligt och uttalades
äfven af teaterstyrelsen behofvet af en sådan. Detta behof måste
blifva allt större, ju mera teater-inrättningen tillväxte i omfång och
betydenhet och i samma mån allmänhetens anspråk på dess verksamhet
stegrades." I denna rigtning går detta komitébetänkande, der det
slutligen heter: “En för operan och det större skådespelet afsedd scen
kan ej vara fullt lämplig till talscen i allmänhet, dagkostnaderna vid
den förra måste blifva betydligt högre, än som erfordras vid uppförandet
af mindre omfattande pjeser, och den dramatiska konstens utveckling
befrämjas väsentligen derigenom, att för dess prestationer finnes en
särskild lokal, skild från den lyriska skådebanan. “ Dessutom anför
komitén eu mängd siffror, som jag naturligtvis icke bör här återgifva.

Emellertid har jag med anledning af de vid föreliggande betänkande
fogade reservationer låtit uppgöra en såvidt möjligt exakt promemoria
öfver huru det skulle ställa sig med ekonomien och teatrarne, dels om
de sammanslås och dels om de äro skilda, så att dramatiska teatern
spelar på sin lokal i den nuvarande svenska teatern och operan spelar
i sin nya lokal. Denna beräkning är uppgjord af den person, som bör
bäst vara i tillfälle att erhålla de för utredningens verkställande nödiga
siffror, nemligen chefen för operan. Beräkningen är, så vidt jag kunnat
finna, samvetsgrant uppgjord, och jag lemnar den här, så att det står
hvar och en fritt, som deraf kan vara intresserad, att* om densamma
taga närmare kännedom.

Angående

försäljning af

kongl. drama tiska

teatern

m. m.

(Forts.)

N:o 32. 12 Onsdagen den 28 April.

. Angående Den siöra, som det är vanskligast att få exakt, ingår naturligtvis

^kon^drama- ^cke bland ^era> som röra aflöningsförhållandena, bränsle, ljus, betjening,
aska teatern aflöning till personalen och dylikt, utan den vanskligaste siffran är
m. m. tydligen den, som afser recettinkomsterna. Man kan ju icke precis

(Forts.) på förhand uppgifva, till hvilket belopp dessa komma att uppgå. Denna

siffra är dock, förefaller det mig, mycket opartiskt beräknad; åtminstone
har operachefen icke sökt göra den mer än tillbörligt förmånlig
för det förslag, som jag här försvarar. lian har af operan beräknat

en medelrecett af 1,700 kronor; den uppgår nu, enligt hvad upplyst

blifvit, till något öfver 1,300 kronor. För dramatiska teatern har han
upptagit medelrecetten, som nu uppgår till blott 920 kronor, så högt
som till 1,200 kronor. Det väntas således en betydlig förhöjning i
dessa recetter.

Den verkstälda utredningen gifver vid handen, att om operan får
spela på sin lokal och dramatiska teatern hålla sig på sin, går det
väl i hop med ekonomien; men om båda konstgrenarne skulle förläggas
till samma scen, skulle det deremot blifva en brist af 68,000 kronor
årligen, som det icke finnes medel att täcka.

Den enda anmärkning, jag kunnat göra mot operachefens utredning,
är den, att han beräknat det belopp, som dramatiska teatern vid försäljning
skulle betinga, till endast 250,000 kronor, under det att
utskottet föreslagit, att försäljningssumman skall utgöra minst 360,000
kronor. Här får man således göra en reduktion, hvilken dock icke
torde blifva väsentlig. Så vidt möjligt är, synes dock beräkningen
vara samvetsgrant uppgjord, och den slutar, som nämndt, med eu
förlust af 68,000 kronor för det fall, att de båda scenerna skulle
sammanslås.

Enligt min uppfattning skulle det således vara oklokt att endast
sälja dramatiska teatern utan att köpa någon ny, i den tanke att
begge scenerna skulle kunna förläggas till eu och samma lokal.

Vidare har jag hört framkastas förslag om att efter dramatiska
teaterns försäljning hyra en lokal för den dramatiska scenen — och
sålunda fortfarande hafva operan för sig och dramatiska teatern för
sig. Men under sådana förhållanden finnes ju ingen annan lokal att
få hyra än just svenska teatern. Ett sådant arrangement förefaller
mig emellertid ur affärssynpunkt vara mycket sämre än att inköpa
svenska teatern. Skulle det nemligen blifva fråga om att förhyra
lokalen, måste man komma i håg, att staten ju ej kan beräkna att få
så synnerligen hög ränta på de penningar, den får in för dramatiska
teatern — säkerligen icke mera än 3 | procent, ja, låtom oss säga 4
procent, hvilket man väl ändock näppeligen får — och denna ränta
uppgår icke på långt när till det belopp, som man skall betala i årlig
hyra för svenska teatern, nemligen 35,000 kronor förutom underhållskostnader
och onera för teaterbyggnaden. Svenska teaterns egare
skall nemligen hafva 35,000 kronor rent, hvilket belopp utgör 7 procents
ränta på köpeskillingen, nemligen 500,000 kronor. Ur affärssynpunkt
är det derför, förmenar jag, icke klokt att hyra teatern,
och man skulle ju dessutom äfven kunna råka i en mycket prekär
ställning, då man ju ej med säkerhet kan veta, om man får hyra

Onsdagen den 28 April. 13 N:o 32.

denna lokal och, om än det torde vara sannolikt, att man får hyra — Angående
dock alls ej vet, om man kan få hyra den till nyssnämnda belopp.

Ty man kan ju tänka sig, att svenska teaterns egare kan resonnera k°^ka t
som så: då det nu endast kommer att finnas en dramatisk scen, bör OT,
den komma att bära sig bra, och derför bör jag passa på att böja (Forts.)
hyran högst väsentligt öfver 35,000 kronor. Den, som hyr svenska
teatern, bör äfven, tror jag, kunna gå i land med att betala en högre
hyra. Enligt de beräkningar, jag fått af chefen för kongl. operan,
kommer, i händelse af fullsatt hus, hvarje föreställning vid svenska
teatern att gifva 800 kronor mera i inkomst än den nuvarande teatern,
äfven med bibehållande af de biljettpris, som nu gälla vid dramatiska
teatern, emedan svenska teatern räknar 500 platser mera än dramatiska
teatern. Endast söndagsföreställningarna äro således tillräckliga att
betäcka hela hyresbeloppet för svenska teatern, hvadan affären bör
blifva mycket bättre, än hvad den egentligen ser ut att blifva. Äfven
förslaget att hyra lokal för de dramatiska föreställningarna anser jag
mig derför kunna eliminera bort lika väl som de båda förslag, jag
först vidrörde.

Det återstår då intet annat förslag än det att sälja den nuvarande
teatern och köpa en annan, och den enda lokal, som då står till buds,
är just svenska teatern. Jag kan nu icke heller förstå, att det skall
kunna innebära någon den allra ringaste fara att köpa denna teater.

Först och främst får jag ju medel tillgängliga dertill. Svenska teatern
skulle, såsom förut nämnts, betinga ett pris af 500,000 kronor. De
erforderliga medlen skulle, enligt utskottets förslag, till en del erhållas
genom köpeskillingen för dramatiska teatern. För denna är det i
närvarande stund bjudet — jag ber att få nämna, att jag har mottagit
detta bud — 360,000 kronor. Dessa 360,000 kronor utgöra en
väsentlig del af köpeskillingen. Resten har nu föreslagits att tagas ur
den fond, som det nuvarande operakonsortiet är skyldigt att öfverlemna
till operan i och med detsamma som operan flyttar öfver till
sin nya lokal, hvilken fond skall uppgå till minst 500,000 kronor.

Tager man då 140,000 kronor af denna fond och lägger till de 360,000
kronorna, som dramatiska teaterns försäljning inbringar, blir ju hela
köpeskillingen för svenska teatern täckt. Och att amortera tillbaka
dessa 140,000 kronor till operafonden låter sig göra med den allra
största lätthet, hvadan det icke bör medföra det ringaste spår till
fara att köpa in denna teater. Teatern är brandförsäkrad för 526,000
kronor och tomten är värderad till 150,000 kronor. Detta är naturligtvis
ett ofantligt lågt belopp för denna tomt, som ju är dubbelt så
stor som den tomt, staten nu skulle sälja och få 360,000 kronor för.

Visserligen är svenska teaterns läge sämre än dramatiska teaterns,
men i alla händelser måste man väl anse, att det är ovanligt lågt
värderadt att beräkna denna tomt till endast 150,000 kronor, då den
ju, som sagdt, är dubbelt så stor som dramatiska teatern.

För den svenska teatern skulle man nu få betala 500,000 kronor,
ehuru teatern gifver en god ränta på ett betydligt större belopp. Ur
affärssynpunkt bör det derför, så vidt jag kan förstå, icke råda den

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

Angående ringaste betänklighet emot att sälja den nuvarande dramatiska teatern
^ 0Ck * stället köpa in svenska teatern.

tiska teatern 0m kerrarne nu vilja visa det tillmötesgåendet att fatta beslut i
m. m. enlighet med denna hemställan, skall en massa folk derigenom befrias

(Forts.) ur ett mycket stort bryderi, hvari de annars skulle kunna råka. Man

har beräknat, att de dramatiska föreställningarna årligen skola gifva i
svenska teatern 300,000 kronors bruttoinkomst. Kan man nu ej förlägga
dessa föreställningar till operan, hvilket jag för min del icke
tror gå för sig, hvart i all verlden skola då alla dessa menniskor taga
vägen, som nu egna sig åt denna verksamhet och som skola lefva af
den förenämnda inkomsten af teatern, om man icke ställer en lämplig
lokal till deras förfogande? Tänker man något på deras bekymmer,
kan man väl icke stå till svars med att underlåta att beakta deras
sak. Jag, som fått denna fråga mig förelagd, har mycket allvarsamt
tagit densamma under ompröfning, och jag har icke ansett mig kunna
stå till svars med att underlåta att föreslå Kongl. Maj:t denna utväg
till frågans lösning.

Min åsigt är för öfrigt den, att, äfven om man ej fäster den vigt,
som många menniskor göra, vid de dramatiska föreställningarna eller
vid teatern i allmänhet, det väl ej kan finnas någon rimlig anledning,
då icke ett enda öre riskeras af statens medel, utan man endast anhåller
att få disponera de medel, som redan finnas tillgängliga för detta
ändamål, att icke nu vilja lätta detta bekymmer och bifalla utskottets
förslag — jag säger utskottets förslag, ty utskottet har i någon män
ändrat Kongl. Maj:ts förslag — då jag finner hvad utskottet föreslagit
vara fullt acceptabelt. Jag anser, att det vore högeligen önskligt, om
kammaren ville bifalla detta utskottets förslag.

Skulle kammaren deremot fatta beslut i enlighet med reservanternas
hemställan, de reservanters nemligen, som hemstält, att man
endast skulle sälja den dramatiska teatern utan att köpa någon ny i
stället — och detta blifva Riksdagens beslut — ja, då står man der
vackert med hela denna stora personal.

Jag vet det icke; men det kan också mycket väl hända, att Första
Kammaren ej går in på försäljniugen af dramatiska teatern, och som
det ej kan blifva gemensam votering derom, så står man der med
denna dramatiska teater, som ej bör användas. Ty icke vill väl någon
begära, att det skall fortsättas att spelas i denna teater längre, än
nödigt är, då den verkligen är synnerligen eldfarlig. Det bär lyckligtvis
icke händt någon olycka hittills, men det kan häuda, och då
brinner ofelbart en massa menniskor inne, och derför anser jag, att
det är bättre, ju förr teaterverksamheten der upphör. Riksdagen har
ju också uttalat sig i den rigtningen, att den icke vill, att man skall
hålla på längre i denna lokal, än hvad som är nödigt. I skrifvelse
af den 14 maj 1889 säges nemligen: att Riksdagen medgifver Kongl.
Maj:t rätt “att högst för tiden intill slutet af det spelår, under hvilket
den nya teaterbyggnaden varder färdig, upplåta de kongl. teatrarnes
fästa och lösa egendom till begagnande" etc. Detta gäller således äfven
dramatiska teatern; och jag anhåller derför, att kammaren ville behjerta
denna sak.

Onsdagen den 28 April. 15 N:o 32.

Herr Kihlberg: I motsats till herr statsrådet och chefen för Angående

finansdepartementet kan jag icke se, att det funnits tillräckliga skäl f^saL^n"''rgart^
för att, utan hänsyn till Riksdagens uttalande år 1892, nu ånyo fram- °t^ka
lägga denna fråga till Riksdagens ompröfning. Såsom af ett referat i m. m.
utskottets betänkande framgår, uttalade sig Riksdagen år 1892, då (torts.)
denna fråga förelåg, “att tidpunkten då icke vore lämplig för förvärfvande
af en ny teater för talscenen, enär man först borde afvakta den
under uppförande varande nya teaterbyggnadens fullbordan och derefter
fatta beslut om huruvida vid sidan af den lyriska konsten den
dramatiska skulle kunna der idkas".

Men denna tidpunkt är ännu ej inne.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har såsom sin
mening uttalat, att det ej läte sig göra, att de tvenne olikartade
koustanstalternas verksamhet, den dramatiska och den lyriska, förenades
under samma tak. Denna åsigt får väl icke vara afgörande
för frågan, utan Riksdagen vill väl i alla fall taga den under ompröfning.

Hvad är då skälet till, att denna fråga nu förelagts Riksdagen?
Statsutskottet säger, att, oaktadt Riksdagens förutnämnda uttalande,
det vore lämpligt att i tid, huru än Riksdagens beslut angående de
båda scenernas förening under samma tak kunde utfalla, se sig om
efter eu ny plats för den dramatiska teaterns verksamhet, helst tillfälle
nu erbjöde sig att på ett förmånligt sätt kunna förvärfva en ny
teater för den dramatiska konsten, nemligen den s. k. svenska teatern;
och om nu så skulle blifva, att Riksdagen beslöte, att den dramatiska
konsten icke skulle få ett eget hem af staten, så skulle det
sedermera blifva ganska lätt att utan förlust för staten få sälja den
tomt, hvarå den s. k. svenska teatern vore uppförd. Jag tror ej, att
detta resonnement är hållbart. Först och främst blifver det för den
dramatiska teatern icke någon gynsam affär att få utbyta sin nuvarande
lokal mot den svenska teatern, enär man redan har en ganska
vidsträckt erfarenhet om den senare lokalens olämplighet i akustiskt
hänseende för dramatiska taltöreställningar. Derjemte ligger den något
afsides och lockar i följd deraf icke så lätt till besök. Erfarenheten
har också allt ifrån den tid på 1870-talet, då denna teater började
sin verksamhet, visat, att den i ekonomiskt hänseende icke burit sig.

Ehuru den började under goda auspicier — herr Stjernström, teaterns
grundläggare, var nemligen en storman på den dramatiska konstens
område — blef affären ändock under hans ledning ruinerande; och det
har sedan dess allt fortfarande visat sig, att den icke burit sig. Den
i ekonomiskt hänseende lyckligaste tiden för svenska teatern har utan
tvifvel varit de år, den varit uthyrd till opcraseen. Men när nu operan
får sin egen lokal, kommer svenska teatern åter i ett bekymmersamt
läge. Detta är dock icke något skäl för staten att träda räddande
emellan. Ty följden deraf skulle endast blifva, att, på grund af teaterns
olämplighet såsom talscen, Riksdagen finge släppa till penningar i och
för de akustiska svårigheternas afbjelpaude eller också att staten finge
sälja tomten. Beträffande de akustiska svårigheterna, så får jag säga,

N:0 32.

Onsdagen don 28 April.

Angående att min tro är, att de icke kunna afhjelpas på det lättvindiga sätt,
''kon^drama §enom mattors inläggande och dylikt, som i propositionen framhållits,
tiska teatern utan der*ör erfordras nog dyrbara byggnadsanordningar; och det kanske

m. m. icke lyckas ändå. Om staten åter skulle sälja tomten till byggnadstomt,

(Forts.) så komme den, på grund af sitt undanskymda läge, icke att betinga

synnerligen stort värde. Dessutom är det väl bekant, att huset från
början icke uppbyggts synnerligen solidt och att grunden är af den
beskaffenhet, att den icke tål vid tyngre hus. Om ett nytt hus skall
uppföras på tomten, då måste det på grundläggning nedläggas stora
kostnader. Jag tror derför, att det biefve en dålig affär för staten
att förvärfva sig denna fastighet.

Hvad kan det då vara för skäl, som tala för att man vill gå in
på den föreslagna affären? Jo, från enskildt håll har jag hört, att

orsaken vore att söka deri, att det anbud, som gifvits för inköp af

den dramatiska teatern, vore så fördelaktigt, att det icke vore skäl att
afslå detsamma. Jag må bekänna, att jag icke eger förmåga att bedöma
tomtvärdena i Stockholm, men jag vill likväl säga, att man kan
vara tveksam om, huruvida det afgifna anbudet är fullt tillfredsställande.
Ty i den kongl. propositionen angående dramatiska teaterns
försäljning uppgifves anbudet vara 250,000 kr.; 14 dagar, efter det
denna proposition till Riksdagen aflemnats, ingår till statsutskottet från
finansministern meddelande derom, att det höjts med 50,000 kr. eller
till 300,000 kronor, och en månad senare höjer statsutskottet i sitt
förslag priset med ytterligare 60,000 kronor. Jag trodde till en början,
att utskottet sjelft på måfå åsatt detta värde, men jag har sedermera
på enskild väg fått veta, att äfven dessa senare siffror grunda sig på
anbud. När värdet under så kort tid kunnat vexla, på sätt jag nu
uppgifvit, då kan man, äfven om man icke är vidare hemmastadd i
fråga om bedömande af tomtvärdena här i Stockholm, verkligen vara
tveksam, om man ännu kommit till den summa, som representerar den
dramatiska teaterns rätta värde. Vi veta alla, att läget är ett af de
bästa och centralaste. Stockholms stad växer ut till en storstad och
erfarenheten har visat, att tomterna å de centralast belägna platserna
icke falla, utan tvärtom stiga i värde. Jag tror derför, att det i ekonomiskt
hänseende icke innebär den ringaste fara, om vi ännu några
år uppskjuta denna försäljning, så att Riksdagen, då tidpunkten derför
blifver lämplig, först får pröfva, huruvida verkligen ett eget hus är
erforderligt för den dramatiska talscenen.

Hvad är det för öfrigt för trängande behof, som tala för att denna
fråga nu afgöres? Man säger, att om vi icke nu antaga Kongl. Maj:ts
förslag, så blifver den dramatiska konsten husvill. Nej, visst icke; den
gamla teatern kommer ju att finnas qvar och den har ju hittills lockat
kunder ganska bra; och jag tror, att både allmänheten och den association,
som hyr teatern, ej äro så synnerligen missbelåtna med den. Jag
hyser fortfarande samma mening, som jag hade 1892, eller att det ej
biefve lyckligt, om den dramatiska teatern förlädes i den s. k. svenska
teaterns lokal.

Man säger också, att det är farligt att fortfarande ha den dramatiska
talscenen inrymd i det nuvarande huset, enär eldfaran der är

Onsdagen den 28 April. 17

synnerligen stor. Ja, men denna fara är väl icke större nu, än den
varit under förgångna tider. Man har tvärtom i det hänseendet, och
det med rätta, under senare tider blifvit försigtigare; och det är väl
icke omöjligt, att ännu flera åtgärder för eldfarans minskande kunna
vidtagas, så att teaterverksamheten der ännu kan fortfara några år.

Om det skulle blifva Riksdagens beslut att lemna en särskild bostad
åt den dramatiska talscenen, så tinnes det ju flera andra sätt, hvarpå
den frågan kan lösas, än att inköpa den af så många såsom olämplig
ansedda svenska teatern. Man har här i Stockholm från flera håll påpekat
andra för denna teater lämpliga platser, t. ex. vid Nybrohamnen
m. ti. Säkerligen blef det ej någon svårighet att erhålla både en lämpligare
och billigare bostad för den dramatiska konsten än den nu föreslagna.

Jag kan derför icke finna, att vare sig Kong], Maj:ts eller reservanternas
förslag nu bör af Riksdagen bifallas; och jag anhåller derför,
herr talman, att få yrka rent afslag å Kong!. Maj:ts proposition och
sålunda äfven å det nu föredragna momentet.

Herr Sjö: År 1892 aflemnade Kongl. Maj:t till Riksdagen en
proposition i det närmaste lika med den nu föreliggande, dock med
den skilnad, att försäljningssumman för den dramatiska teatern skulle
belöpa sig till 250,000 kronor och inköpspriset för den svenska teatern
till 450,000 kronor. Jag ber att få erinra kammaren om, huru den
propositionen mottogs och behandlades.

I statsutskottet, der den genomgick sin första skärseld, yttrade
sig ingen till förmån för densamma, utan utskottet beslöt enhälligt att
afstyrka den. När propositionen sedermera från utskottet inkom till
kamrarne, var det icke heller någon der, som yttrade sig för densamma,
utan utskottets hemställan om afslag bifölls såväl i denna som
i Första Kammaren. Det har för den skull förvånat mig, att statsutskottet
i år, då de motiv, på hvilka man då afslog propositionen,
ännu stå qvar, hemstält om bifall till densamma. Hulvudskälet för
afslag var då, att frågan vore för tidigt väckt, enär man först ville
hafva utrönt, om icke de båda scenerna, den dramatiska och den lyriska,
kunde förenas under samma tak, och sådant icke kunde ske,
förrän den nya operabyggnaden blefve färdig. Detta skäl gäller fortfarande.

Nu har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet anmärkt,
att han eger en samvetsgrant gjord uträkning, som visar, att, om de
båda nämnda scenerna komme att inrymmas i samma hus, deraf skulle
för teaterverksamheten uppstå eu förlust på 68,000 kronor årligen.
Huru han fått denna siffra, vet jag icke — han medgaf, att han kunde
låta pruta med sig något, men huru mycket, fick man ej reda på —
men hvad jag vet, är, att i Danmark äro de båda scenerna inrymda
under samma tak och att de hafva varit det under en lång följd af
år; och jag undrar, om icke det äfven hos oss skulle låta sig göra.
Skulle det efter försök visa sig, att det ej går för sig, då måhända
skulle man kunna utöfva ett sådant tryck på Riksdagen, att man tvingade
den att slå in på en annan väg, nemligen att uppföra en ny
Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 82. 2

N:o 32.

Angående
försäljning af
kongl. dramatiska
teatern
m. m.
(Forts.)

N:o 32.

Angående
försäljning af
kongl. dramatiska
teatern
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

dramatisk teater. Men om den kommer att blifva lika dyrbar som
operan, då tror jag, att Riksdagen bör akta sig för att gå för fort
med denna fråga.

Jag har derför stält mig på den sidan, som yrkar afslag å den
kongl. propositionen i afvaktan på att vinna den utredning, som jag
nämnt. Och jag får i likhet med herr Kihlberg säga, att hvad beträffar
det föreslagna inköpet af svenska teatern, så lär det vara en
sådan affär, att jag hoppas, att Riksdagen skall akta sig för att gå in
på densamma. Svenska teatern lär nemligen vara uppförd på en ganska
dålig grund. En del af denna grund är pålad och en annan del icke,
och det gör, att huset sjunker olika och att remnor uppkomma på
detsamma. Kongl. Maj:t säger sjelf i sin proposition, att teatern i
akustiskt hänseende är olämplig. Detta visar väl bättre än något
annat, att den är oduglig till det ändamål, hvartill den är afsedd att
inköpas.

Nej, låt det konsortium, som hyrt dramatiska teatern, fortfarande
behålla den. Det tror jag är lämpligast.

Nu säger man visserligen, att den dåliga akustiken skulle kunna
afhjelpas, derigenom att golfvet belädes med mjuka mattor och genom
att den del af tredje raden, som vore förlagd i fonden och utdragen
bakom den egentliga omfattningsmuren till salongen, på sådant vis borttoges,
att en vägg här uppsattes i plan med omfattningsmuren med
mera dylikt. Ja, vill man kosta på teatern, tager jag för gifvet, att
man i det hänseendet kan få den något bättre, men det kalaset är
jag rädd för kommer att blifva dyrt. Under den tid, staten hyrt denna
teater, har den redan i reparationskostnader kostat staten omkring

100.000 kronor. Nu förespeglas det, att om man inköper den för

500.000 kronor, så kunde man hyra ut den för 35,000 kronor om
året; och att det sålunda vore eu synnerligen god affär. Men, mine
herrar, om dessa 35,000 kronor åtgå till förbättringar af och reparationer
på huset, hvad har man då i behåll? Jo, noll och ingenting.
Jag kan icke vara med om, att staten kommer att behandlas på sådant
sätt.

Jag tviflar ingalunda på, att finansministern, då han framlagt detta
förslag, handlat i god tro och efter bästa förstånd, men Riksdagen
måste pröfva det och skåda det från olika synpunkter. Jag har åtminstone
vid denna pröfning kommit till den slutsatsen, att jag icke
kan godkänna detsamma, och jag anhåller derför, herr talman, att få
yrka afslag icke endast å det nu föredragna momentet, utan jemväl å
de öfriga.

Herr Sandquist förenade sig med herr Sjö.

Herr Persson i Stallerhult: Då icke mindre än 10 utskottsledamöter
från denna kammare reserverat sig mot det slut, hvartill utskottet
kommit, lär väl utgången i denna kammare vara gifven, nemligen
att utskottets hemställan blir afslagen. Men då jag är en af de
två ledamöter från denna kammare, som varit med om utskottets förslag,
skall jag bedja att med några ord få förklara de skäl, som för -

Onsdagen den 28 April. 19

anledt mig — och jag tror äfven vice talmannen — att tillstyrka
bifall till det kongl. förslaget. Vi hafva nemligen hufvudsakligen sett
denna sak såsom en affär och icke gifvit oss in på spelfrågan. Ser

man blott på affärsfrågau, ställer den sig så, att man skulle betinga

sig icke mindre än 30 kronor per qvadratfot för den tomt, man skulle
sälja, under det att man icke skulle betala mera än 20 kronor per

qvadratfot för den tomt, man skulle köpa. Nu har man sagt, att

denna senare tomt skulle hafva så ringa värde i jemförelse med den
tomt, man skulle sälja, att man i alla fall komme göra en stor förlust.
Af de samtal, jag haft med åtskilliga personer, som känna till förhållandena,
har jag fått den upplysningen, att, äfven om man endast
fäster afseende vid tomternas värde, man icke skulle göra någon nämnvärd
förlust på bytet. Men om det också skulle vara så, att man
gjorde några tusen kronors förlust derpå, så finge man ju igen dem
icke blott genom dramatiska teaterns försäljning, utan äfven genom
försäljningen af den inköpta svenska teatern, för den händelse de lyriska
och dramatiska scenerna blefve sammanslagna, då man genom
denna affär finge bort båda teaterlokalerna.

Nu säger man vidare, att man icke bör inlåta sig på den föreslagna
affären, emedan sedan 1892 ingenting inträffat, som kan föranleda
dertill. Ja, hvad 1892 års beslut beträffar, så var förhållandet
det, att det då var fråga om icke mindre än 250,000 kronor, som
staten skulle få gifva emellan för utbytet. Nu är det deremot endast
fråga om 140,000 kronor, och sålunda har väl åtminstone den ekonomiska
sidan af saken förbättrats.

Detta är alldeles samma fall, som då man för hvarje år säljer
statsdomäner, och Riksdagen beslutar, att för hvarje öre, som erhålles,
andra domäner skola inköpas. Här skulle tillgå på samma sätt, och
då tror jag icke, att man bör kunna klandra någon, derför att han
vill vara med på en sådan affär, då man ser den ur ekonomisk synpunkt
och icke kan finna den vara förenad med förlust.

Men äfven om man ser på frågan om teatrarnes framtid eller
sjelfva spelfrågan, tror jag, att man skall komma till samma resultat,
nemligen att saken äfven från den sidan sedd ställer sig ekonomiskt
fördelaktig. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har
låtit verkställa en utredning rörande huru inkomster och utgifter skulle
komma att ställa sig, så väl i fall både de lyriska och de dramatiska
föreställningarna skulle ega rum i det nya teaterhuset som i fall blott
de lyriska skulle hållas der, men de dramatiska å svenska teatern.
Af denna utredning framgår, att, med endast den lyriska scenen i det
nya teaterhuset, man skulle få en beräknad inkomst af 575,000 kronor
och en utgift till samma belopp. Å den svenska teatern — om den
inköptes efter detta förslag för den dramatiska scenens räkning — äro
inkomsterna beräknade till 301,500 kronor och utgifterna till samma
belopp. Skulle deremot scenerna sammanslås och både lyriska och
dramatiska föreställningar gifvas i den nya teatern, beräknas utgifterna
komma att öfverstiga inkomsterna med 68,500 kronor. Man ser således,
att, om man spelar på de båda teatrarne, inkomsterna räcka
till att betäcka utgifterna, men att, om de båda scenerna sammanslås,

N:o 32.

Angående
försäljning af
kongl. dramatiska
teatern
m. m.
(Forts.)

N:o 32.

Angående
försäljning af
Tcongl. dramatiska
teatern
m. m.
(Forts.)

20 Onsdagen den 28 April.

det blir en brist på öfver 68,000 kronor. Härvid är dessutom att
märka, att beräkningen är uppgjord så mycket till förmån för det antagandet,
att det skulle spelas blott på en enda scen, att man af
dessa siffror omöjligen kan komma till annat resultat, än att det är
att föredraga att hafva 2 scener. Sålunda bar det beräknats icke
mindre än nära 200 kronor mera för hvarje lyrisk föreställning, om
sammanslagningen eger rum, än om de lyriska och dramatiska representationerna
skulle gifvas på skilda sceuer; och det är klart, att detta
icke skall inverka så litet til! förmån för sammanslagningen, då det är
fråga om 300 representationer. Men icke endast detta. Man har
vidare tagit och lagt räntan af försäljningssumman för dramatiska
teatern till inkomsterna, då det blott spelades på en scen, men det
hjelper ändå icke. Hvar och en, som vill granska denna beräkning,
skall finna, att det förhåller sig så, att den är uppgjord till fördel för
det antagandet, att det skulle spelas blott på en scen och till nackdel
för det andra antagandet, att det skulle spelas på 2 scener; men det
oaktadt skulle det blifva brist i det förra fallet. Jag kan derför icke
se, att det ligger någon fara uti att antaga det föreliggande förslaget,
och jag tror, att framtiden skall visa, att jag haft rätt häruti.

Här har vidare åberopats 1889 års beslut emot det nu framlagda
förslaget. Jag kan dock ej finna något sådant i detta beslut. Icke
en enda passus i det samma säger, att äfven den dramatiska verksamheten
vore afsedd att förläggas till den nya teatern, utan denna fråga
lemnas åt framtiden. Under sådana förhållanden tror jag, att man
bör betänka sig, innan man säljer den dramatiska teatern, om man ej
på samma gång bestämmer sig för att köpa en annan. Ty då skulle
det kunna hända, att man icke finge någon plats för den dramatiska
scenen, utan kanske blefve tvungen att för densamma uppföra ett
sådant etablissement, som uppförts för operan, och lika dyrt. Men detta
undgår man genom det nu föreliggande förslaget.

I 1889 års statsutskottsutlåtande i anledning af den kong], propositionen
om den nya teaterbyggnaden heter det, att "den nya teatern
vore afsedd att konstrueras med uteslutande hänsyn till den
lyriska konstartens fordringar och blefve sålunda mindre lämplig för
uppförande af dramatiska stycken. Hen dramatiska verksamheten borde
derför äfven framgent fortgå å den dramatiska teatern under hufvudsakligen
samma form som under nu löpande spelår". Här är ju så
godt som tydligt och klart sagdt, att den dramatiska verksamheten
icke kan ega rum på den nya teatern. Hvarför skall man då genom
att besluta att sälja den dramatiska teatern utan att samtidigt köpa
den svenska göra det omöjligt att få en lokal, der sådana stycken
kunna spelas, då man kan få det utan någon ekonomisk förlust? Jag
för min del kan icke finna annat, än att kammaren bör bifalla utskottets
hemställan, och ber, herr grefve och talman, att få göra yrkande
derom.

Herr Grefve Hamilton: Jag har tagit mig friheten begära ordet,
icke derför att jag anser mig vara någon auktoritet i teaterfrågor eller
hafva någon särskild insigt uti finansfrågor, utan endast derför att

Onsdagen den 28 April.

N:0 32.

jag icke kunnat komma till det resultat, som omfattats af flertalet
af denna kammares statsutskottsledamöter. Riksdagens ståndpunkt i
teaterfrågan är ju angifven i tvenne riksdagsskrifvelser af åren 1889
och 1892, och man har här citerat dessa skrivelser och velat i dem
finna ett stöd emot den kong!, propositionen. Mig synes, att man
icke dervid fullt korrekt återgifvit dessa skrivelsers innehåll. Så vidt
jag kunnat fatta, var hufvudsumman af dem, att Riksdagen ville å
ena sidan mycket skarpt betona, att Riksdagen icke ville undandraga
sig att genom anslag främja teaterverksamheten; men å andra sidan
ville Riksdagen också lika bestämdt göra det förbehållet, att det icke
kunde komma i fråga, att teaterverksamheten bedrefves på sådant sätt,
att den finge sken af att utöfvas för statsverkets räkning. Derefter
förklarade Riksdagen, att tills det nya operahuset hlefve öfverlemnadt
till staten, skulle den dramatiska verksamheten få utöfvas i det gamla
huset, men icke längre; och detta just med hänsyn till den dramatiska
teaterns eldfarliga beskaffenhet.

Slutligen framgår icke af 1889 och 1892 års riksdagsskrifvelser,
att Riksdagen intagit någon definitiv ståndpunkt i frågan, om man
skulle hafva en enda scen eller två skilda scener. Visserligen kan
man på grund af 1892 års skrifvelse säga, att det såg ut, som om
sympatierna vore för sammanslagningen. Men det finnes dock der
några uttryck, som tyda på, att man ansåg, att denna fråga borde
anstå, till dess den hunne undersökas efter den nya operans fullbordande.

Det är ju också en fråga, som bör afgöras uteslutande ur tekniska
synpunkter, och bra enfaldigt voro att i den intaga en förutfattad
ståndpunkt. Man bör låta frågans afgörande bero på utredning.
Efter hvad jag hittills hört, lutar jag för min del visserligen åt den
uppfattningen, att det icke vore lämpligt ur vare sig dramatisk eller
ekonomisk synpunkt att sammanslå de båda scenerna. Men det må
vara, att det låter sig göra. Det går ju i Danmark, säger man. Der
är dock, som bekant, operan en bisak och talscenen hufvudsak. Men
det må gerna för mig vara så, att de båda scenerna kunna förenas.

Om man nu med hänsyn till frågans förhistoria tager de föreliggande
förslagen i betraktande, så skulle, om man endast hade att
välja mellan de två reservationer, som afgifvits, mellan den af herrar
Kihlberg och Sjö afgifna å ena sidan och den af herrar Hans Andersson
in. fl. afgifna å den andra sidan, afgörandet för mig åtminstone
icke vara svårt. Jag skulle då för min de! icke tveka att rösta för
den af herrar Kihlberg och Sjö afgifna reservationen, ty jag tycker,
att detta är eu reel ståndpunkt, en ståndpunkt, som väl kan försvaras.
Den andra reservationen, som går ut på att försälja den dramatiska
teatern utan att bestämma, hvart penningarne skola taga vägen, utan
låta dessa ingå till den allmänna fonden för kronans försålda fastigheter,
synes mig stå i strid med Riksdagens föregående ståndpunkt,
som den uttalat i eu skrifvelse till Kong!. Maj it i denna fråga, ty
derigenom skulle man på förhand hafva intagit eu bestämd ståndpunkt
i sammanslagningsfrågan. Jag kan icke tolka denna reservation på
annat sätt, än att man dermed, skulle hafva intagit den ståndpunkten,
att man bestämdt vill hafva endast en scen, och detta kan jag icke

Angående
försäljning af
hongla dramatiska
teatern
m. m.
(Forts.)

N:o 32. 22 Onsdagen den 28 April.

_ -Angående alls anse lämpligt, innan frågan å nyo blifvit allsidigt undersökt. Hvad
Imo ”» deremot beträffar herr Kihlbergs reservation, så är den ett strängt
tiska teatern konseqvent vidhållande af Riksdagens föregående ståndpunkt. Den
m. m. ledande tanken deri är: ännu har icke tidpunkten kommit, då operan
(Forts.) skall inflytta i sitt nya hus, och vi få vänta med frågans afgörande,
till dess detta sker. Jag skulle också utan tvekan rösta för denna
reservation, om jag verkligen hade någon garanti för, att, när denna
inflyttning i det nya operahuset egt rum, man, i fall det visade sig behöflig!,
fortfarande kunde få afyttra dramatiska teatern på lika fördelaktiga
vilkor och å andra sidan till samma billiga pris förvärfva
den svenska teatern. Men jag tror icke, att man med fog kan säga,
att detta är så säkert. Ty de personer, som ega den svenska teatern,
inköpte den hufvudsakligen just på grund af det arrangement, som
skedde, när teaterkonsortiet bildades. När de, sedan operahuset blifvit
färdigt, icke längre hafva sina gamla hyresgäster, måste de under
loppet af det kommande året se sig om efter andra hyresgäster. De
måste då skaffa sig någon annan person, som hyr detta hus för något
dramatiskt ändamål. Jag tror, att det icke skall möta några svårigheter
att finna en sådan. Det har visserligen sagts, att denna teater
varit synnerligen ödesdiger, att den i akustiskt hänseende är dålig, så
att man icke kan spela der, och att det gått illa lör dem, som förut
användt den. Ja, jag har läst syneinstrumentet, och jag tror, att om
man vill ändra påståendet derhän, att man säger, att akustiken icke
är synnerligen bra, så kan påståendet hafva fog för sig, men då operaverksamheten,
utan att klagomål försports, nu har idkats der en god
tid, så visar ju det, att teatern i akustiskt hänseende ändå icke är så
dålig, fastän man nu plötsligt funnit lämpligt att orda så mycket om
dess dåliga akustik. Och hvad beträffar yttrandet, att den varit ödesdiger
för dem, som användt densamma, så vill jag icke säga någonting
med bestämdhet, men jag vill erinra mig, att så alls icke varit förhållandet,
utan att Stjernström använde den ganska länge med stor
ekonomisk vinst. Det var först efter hans död, då verksamheten fortsattes
af hans enka, som förhållandena försämrades. Men i teaterlifvet
förekomma så många underliga komplikationer, som kunna återverka
på det ekonomiska resultatet, att jag icke tror, att man häraf kan
draga några slutsatser med afseende på teaterns oanvändbarhet såsom
talscen.

Det har vidare sagts, att denna teater ligger afsides. Men den
ligger ju blott ett par stenkast från den nuvarande dramatiska teatern.
Det är visserligen sant, att det går spårvagn ända till porten af den
sistnämnda, men det är ju ej heller många steg från spårvagnen till
den svenska teatern, och jag undrar, om den teaterbesökande allmänheten
synnerligen mycket fäster sig vid denna omständighet. Jag ber
för öfrigt att få påpeka, att vi strax i närheten af svenska teatern
hafva musikaliska akademien, hvilken anses som en mycket god samlingslokal,
oaktadt ej heller der det går någon spårvagn ända till porten.

För mig är frågan egentligen den, om det är en dålig affär att
köpa huset eller icke. År det icke en dålig affär, tycker jag, att
man gerna kan bifalla Kongl. Maj:ts förslag. Derigenom har man icke

Onsdagen den 28 April. 23

på något sätt fastlåst sig. Man bar då lika fullständig handlingsfrihet
som förut. Skulle jag våga fälla ett omdöme om affären, så
skulle jag vilja säga, att den begärda köpesumman, 500,000 kronor,
möjligen kan synas hög, endast om man fäster sig uteslutande vid
huset sjelft. Det är nemligen icke särdeles väl byggdt, och det kan
väl knappast användas annat än till teater. Skulle det försäljas af
staten, så skulle det ju emellertid säljas under vilkor, att, det icke
finge användas till teater. Men å andra sidan tror jag, att om man
tar hänsyn till tomten och dess läge — tomten omfattar nemligen
2,000 qvadratmeter och är centralt belägen — priset är lågt tilltaget.
Således tror jag, att man väl kan säga, att det icke är någon risk
att betala nämnda summa för svenska teatern. Jag vill äfven erinra
derom, att enligt den utredning, som blifvit verkstäld, skulle teaterverksamheten,
i fall den fortsattes der, afkasta så mycket, att man
under ganska få år skulle kunna hinna amortera så mycket af köpesumman
för svenska teatern, att, om huset sedan skulle behöfva säljas
billigare, detta icke innebure någon egentlig förlust. Jag ber derför
för min del få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr A. Hedin: Herr talman! Jag skall anhålla, att kammaren
behagade afslå såväl Kongl. Maj:ts förslag som statsutskottets förslag
och de åtta reservanternas förslag och deremot i enlighet med den af
herrar Kiblberg och Sjö afgifna reservationen låta frågan för denna
gång helt och hållet förfalla; detta derför, att, såvidt jag kan förstå,
det är alldeles för tidigt att fatta något positivt beslut i fråga om
teaterverksamhetens blifvande anordning. Det är för tidigt icke blott
derför, att den ifrågasatta summan, 360,000 kronor, för den nuvarande
dramatiska teatern uppenbarligen är alldeles för liten och kan komma
att höjas, om man väntar och ser sig bättre för, i synnerhet ser sig

bättre för, än hvad regeringen har gjort. Det är för tidigt icke blott

derför, ty eu förlust på 100,000 kronor lärer väl, som sakerna nu stå
i landet, denna kammare icke fästa synnerlig vigt vid, men dertill
kommer, att genom hvilket positivt beslut som helst, som här fattas,
kammaren på ett sätt, hvars konseqvenser icke nu kunna öfverskådas,
bundit sina händer till det ögonblick, då den stora frågan skall afgöras,
huru teaterverksamheten skall ordnas, om man i enlighet med
de flesta och, såvidt jag kan bedöma, mest opartiske sakkunniges
önskan skall vidtaga den åtgärden att förlägga båda scenerna till den
nya operan eller icke. Genom hvilket annat beslut som helst än det
af herr Kihlberg yrkade komme kammaren i större eller mindre mån
att binda händerna på sig. Men härtill kommer ytterligare något
annat. Jag hyser icke den minsta farhåga för, att denna kammare

skulle komma att bifalla vare sig Kongl. Maj:ts eller statsutskottets

förslag, nej, icke den ringaste farhåga alls, men för den händelse, att
kammaren skulle befinnas benägen att antaga de åtta reservanternas
förslag, så gör jag mig den frågan: hvad sedan? Om denna kammare
antager de åtta reservanternas förslag och Första Kammaren skulle
komma att bifalla Kongl. Maj:ts förslag på det sätt, som det blifvit
af statsutskottets majoritet modifierade hvilken situation uppstår då?

N:o 32.

Angående
försäljning af
kongl. dramatiska
teatern
m. m.
(Forts.)

N:o 32. 24 Onsdagen den 28 April.

Angåerulc Efter min tanke är det visserligen alldeles klart, att i ock med ett
hZgi ,Torna. l,ifa11 1 (Ienna kammare till de åtta reservanternas och ett bifall i
tiska teatern Första Kammaren till statsutskottets förslag är icke genom Första och
m. rn. Andra Kammarens samstämmande beslut något beslut fattadt om att
(Forts.) försälja dramatiska teatern. Detta är visserligen min mening, men
hur det k;m komma att gå med denna sak, derom vågar jag icke
yttra mig, ty jag har sett så mycket konstigheter, och det inom den
allra senaste tiden, i hvad som kan åstadkommas i gemensam voteringsväg,
så att jag alldeles icke skulle vilja riskera en femöring på vad
derom, att det icke koinme att heta så: ja, nu hafva båda kainrarne
afgjort en hufvudpunkt i denna fråga — jag påpekar, att jag anser
resonnementet absolut falskt — de hafva afgjort frågan om dramatiska
teaterns försäljning; skulle vi då låta hela arrangementet falla genom
att förvägra inköpet åt svenska teatern? Derom skulle då proposition
framläggas till gemensam votering, och på denna proposition skulle
man då i den gemensamma voteringen drifva igenom anslaget till
inköp af svenska teatern, och då äro Riksdagens händer alldeles fullständigt
bundna. Hvad nu det angår, att man anser sannolikt, att
en gemensam votering skulle komma att leda till det resultat, att
svenska teatern icke blefve inköpt, så är det många andra fall, då
man anser temligen gifvet, att en gemensam votering skulle utfalla
på det eller det sättet, men huru har det gått? Och här i denna fråga
är det att taga i betraktande, att bakom detta inköp af svenska
teatern stå intressen, som jag för min del icke kan betrakta som synnerligen
respektabla, men som utan tvifvel på andra håll så anses, på
håll, som ligga högt upp i de politiska rymderna, och hvarifrån stöd
har kommit och ytterligare torde komma för planen att få svenska
teatern inköpt.

Det är med hänsyn till min ovisshet om, hvart Riksdagen kan
komma att ledas eller förledas, i fall situationen blir följande: Andra
Kammaren har bifallit de åtta reservanternas förslag, Första Kammaren
har bifallit Kongl. Maj:ts proposition på det sätt, som den
blifvit al statsutskottet modifierad. Det är i synnerhet med hänsyn
härtill, som jag önskar, att hela frågan nu måtte förfalla. Men jag
upprepar, hvad jag började med, att jag i alla händelser, oberoende
af dessa farhågor, anser det vara för tidigt att fatta beslut i frågan,
och jag anhåller derför, herr talman, att kammaren måtte besluta i
enlighet med herrar Kihlbergs och Sjös reservation.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Då jag varit med om en af de
vid utskottets betänkande fogade reservationerna, så skall jag be att
få yttra några ord med anledning af vår deri gjorda hemställan.

Frågan har, sedan den började behandlas i Riksdagen, undergått
eu ganska väsentlig förändring. Då Kongl. Maj:ts proposition inlemnades
till Riksdagen, stod hela vår operapersoual, derest icke nytt
kontrakt kunde upprättas med nuvarande nya teaterns egare, utan
lokal från den IG juni innevarande år. Vid sådant förhållande kan
det icke nekas, att man fick lof att betänka sig mer än en gång,
innan man stälde dem i ett sådant predikament, och jag var derför

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

på afdelningen med om bifall till Kongl. Maj:ts proposition, emedan
jag tyckte, att eu sådan anordning var allt för hård.

Sedan den tiden har den frågan reglerats och nytt kontrakt upprättats,
så vi ha följaktligen ingenting att riskera i det fallet, utan nu
ha vi endast att ta hänsyn till frågan i dess nuvarande läge.

Hvad först beträffar frågan om försäljning af dramatiska teatern,
så har priset något vexlat under tiden, sedan vi började behandlingen
af frågan. På afdelningen kommo vi emellertid genom samtal med åtskilliga
personer, som voro inne i sådana ärenden, som röra tomtpris
och dylikt, till det resultat, att ett pris af ungefär 30 kronor per
qvadratfot skulle vara rätt bra betaldt för eu tomt sådan som denna.
Det beräknades, att priset skulle bli 360,000 kronor i rundt tal eller
något deröfver. Man kan icke neka till, att med det visserligen utmärkta
läge, men med den form, som dramatiska teaterns tomt har,
är 30 kronor per qvadratfot ganska bra betaldt.

Vi må komma i håg, att tomtens fasad åt Kungsträdgården endast
håller 78 fot i längd, är något öfver 200 fot i djup, under det att
den på andra hållet allenast är 30 fot bred, och det är således en
mycket ofördelaktig form. Hvad som betingar tomtvärdet, är i vanliga
fall det mer eller mindre goda läge, som en tomt har i förhållande
till butiker och dylikt. Den tomt, som här är fråga om, kan
mycket litet användas till butiklägenheter och dylika ändamål. Således
tror jag, att ett pris af 30 kronor per qvadratlot är mycket bra. Vi
ansågo oss sålunda kunna tillstyrka försäljning af nuvarande dramatiska
teatern för det angifna priset 360,000 kronor, som vi ansågo
lämpligt. Men hvad deremot vidkommer frågan om inköp af nya
teatern, så var denna egnad att inge betänkligheter. Jag erinrar mig
nemligen, att då vi behandlade den frågan på afdelningen, meddelades
det, att Kongl. Maj:t ämnade tillsätta en komité, som skulle ha till
uppdrag att utreda förhållandena angående teatern och operan, hufvudsakligen
dock angående operan, och möjligheten att på samma scen öfva
både dramatisk och lyrisk konst. Jag kan icke neka till, att jag under
sådana förhållanden icke kan förstå, huruledes man skulle kunna vara
benägen att ge sig in på en sådan affär som att köpa den nuvarande
nya teatern, när man på samma gång skall utreda frågan, huruvida
man kan använda den under byggnad varande teatern till båda ändamålen.

I likhet med den föregående talaren anser jag frågan om inköp
af hus för eu dramatisk scen vara för tidigt väckt, ty om komitén
skulle komma och säga, att det lämpar sig mycket bra att förena båda
scenerna i ett hus, är det nästan eu komedi att hafva köpt ett hus,
som man icke kommer att använda. Jag är naturligtvis icke öfvertygad
om att komitén skall komma att afge ett sådant utlåtande, men
då man nu eu gång ifrågasatt, att en komité skall utreda frågan, bör
man lemna komitén fria händer att komma med det utlåtande, den
anser lämpligt, och icke, genom att först köpa hus, nästan peka för
komitén, att den skall skrifva sitt betänkande på det eller det sättet.
Detta tycker jag icke är lämpligt.

Man har visat på Nationalteatern i Köpenhamn såsom bevis på,

Angående
försäljning af
kongl. dramatiska
teatern
m. m.

(Forts.)

N:o 32. 26 Onsdagen den 28 April.

,.An?.ående att_ det lämpar sig att använda samma teater både till dramatisk och
kongidråma- scen- Huruvida detta arrangement är lämpligt eller ej, känner

aska teatem Ja8 icke. Den utredning, som vi lått om kostnaderna, hafva vi icke
m. m. kunnat taga i öfvervägande förut, ty statsutskottet fick aldrig något
(Forts.) meddelande derom, livilket det borde hafva fått.

Under sådana förhållanden, när man har den öfvertygelsen, att
det är ett bra pris bjudet, så är det tydligt, att man kunde vara med
om försäljningen. Men hvad köpet beträffar, så tror jag icke det är
så farligt, äfven om det blir afslaget; den dramatiska scenen behöfver
i alla fall icke bli alldeles utestängd. Ty det hus, som nu användes
till operan, kan, i fall det skulle vara lämpligt, förhyras äfven för den
dramatiska scenen sedermera, och då skulle den personal, som spelar
på dramatiska teatern, kunna komma att användas der. Under sådana
förhållanden skulle kanhända allmänheten komma att bli underkunnig
om, huruvida huset lämpar sig att inrymma en talscen. Husets
lämplighet härtill är icke allenast omtvistad, utan rent af fullkomligt
underkänd. Om jag icke missminner mig, från den tid, der gafs dramatiska
stycken, fick man då alltid höra, att huset var olämpligt för
eu dramatisk scen. Kanhända har detta på senare tider förändrats,
och kanhända att en ytterligare förändring af huset skulle kunna göra
detta bättre för ändamålet. Derom vill jag icke yttra mig, ty jag
förstår det icke, och knappt någon annan heller, huruvida teaterscenen
i fråga lämpar sig för ett sådant ändamål.

Jag skall för min del visst icke sörja, om kammaren för närvarande
vill rent afslå frågan, men jag tror icke, det är farligt att bifalla
den reservation, som bifogats betänkandet.

Jag skall således be att få yrka bifall till den af mig med flere
vid betänkandet fogade reservationen, dock med den förändring, att
närmast framför 360,000 inskjutes ordet “minst“.

Häruti instämde herr Näslund.

Herr Fjällbäck: Jag begärde ordet med anledning af de åsigter,
som här uttalats angående tomtvärden.

Hvad nu dramatiska teaterns tomt beträffar, så får jag verkligen
säga, att det förvånar mig, att ett så högt anbud derför kunnat afgifvas
som 360,000 kronor. Den siste talaren påpekade, att tomtens
figur är i högsta grad ofördelaktig. Den är nemligen öfver 200 fot
djup — längden inåt qvarteret — men har endast 78 fots fasad,
hvilken fasad ganska hastigt minskas till sin bredd, så att vid ett
eventuelt bebyggande kan man icke påräkna att få mer än 4 ordentliga
rum i bredd åt Kungsträdgården. Om man fäster afseende å sjelfva
lägets lämplighet ifrån butikssynpunkt, så är det icke så fördelaktigt,
som en del af herrarne tycks tro. Förhållandet är, att trafiken går
öfver Gustaf Adolfs torg på sned öfver Kungsträdgården till Hamngatan
och öfver Norrmalmstorg till Östermalm. Här se vi således, att
ett läge, som kan synas ganska fördelaktigt, i sjelfva verket ifrån
butikssynpunkt kan vara ganska ofördelaktigt. Jag skall i det afseendet
be att få påminna om en sådan plats som Norrmalmstorg: i hörnet,

Onsdagen den 28 April. 27 N:0 32.

der Hamngatan med dess starka trafik går fram, der är en butik 5 å rÄn9ående
6 gånger så mycket värd per qvadratfot som på högra sidan af torget, ^gidrlmader
restaurationen ligger, och så äfven å motsatta sidan åt torget; i tis1ea teatern
venstra hörnet af Smålandsgatan, som ligger ifrån trafiken, är en bu- m. m.
tik ofantligt mycket mindre värd mot hvad förhållandet är i högra (Forts)
hörnet. Så snart trafiken släpper husväggen, så förändras värdet på
butikerna högst väsentligt, och det är butikerna, som sätta upp värdet
på tomterna; å för bostadslägenhet afsedd tomt kan i allmänhet icke
beräknas högre pris än 10 kronor per qvadratfot, det har erfarenheten
visat.

Här har sagts, att vi icke riskera något genom att afslå försäljningen
af teatern, enär man anser, att vi vid ett annat tillfälle kunna
få samma pris. Jag är dock icke så säker derpå. I det fallet ber
jag att få påminna herrarne om, huru det gick med veterinärinstitutets
tomter. Så vidt jag icke är illa underrättad, så var det år 1885 eller
1886, som för dessa tomter bjöds 1 million kronor. När de nu för
ett par år sedan såldes, betingade de ett pris af omkring 900,000
kronor — således under dessa 10 år en minskning af 10,000 kronor
per år. Om man nu sammanlägger ränteförlusten, 30,000 kronor per
år under dessa 10 år = 300,000 + de 100,000 kronor, man fick mindre,
uppgår således den verkliga förlusten till 400,000 kronor.

Jag tycker visserligen, att alla skäl tala för, att tomterna skola
stiga i pris i dessa tider, när man har en sådan vurm för att köpa
tomter till höga pris. Men det är å andra sidan icke sagdt, att den
skall vara så länge, och derför vill jag för min del vara med om att
sälja tomten, då ett så högt pris som nu erbjudits.

Med afseende på nya teaterns tomt, skall man komma i håg, att
den är dubbelt så stor som dramatiska teaterns, och räkna huru man
vill, så är väl den tomten, som är en hörntomt, väl värd minst hälften

1 jemförelse med dramatiska teaterns tomt per qvadratfot räknadt.

Det torde vara en tidsfråga, när en bro bygges från Logårdstrappau
till Blasieholmen, hvilken kommer att draga trafiken öfver till
Blasieholmeu, men för öfrigt är afståndet derifrån till spårvagnen
ganska obetydligt, det är endast omkring ‘200 meter, d. v. s. ungefär

2 minuters väg, och det fruktar man icke så mycket för i Stockholm,
i synnerhet när fråga är om att besöka en teater.

Om man således värderar den tomten till 360,000 kronor och
inventarierna, som brandförsäkrats för nära 90,000 kronor, om man
värderar dem till 40,000 kronor, så har man redan för inventarier och
tomt ett värde af 400,000 kronor, och då må huset vara värdt ganska
litet, alltid är det värdt 100,000 kronor. Som bevis på, att tomten
der kan vara värd minst 15 kronor per qvadratfot, vill jag nämna,
att förlidet år såldes eu tomt midt emot nya teatern för ett pris af
12 kronor per qvadratfot, och sedan dess har denna tomt sålts till betydligt
högre pris. Jag tror icke, att sjelfva affären att inköpa nya
teatern är så ofördelaktig — jag skall nu icke yttra mig om, huruvida
det är lämpligt, att Riksdagen på detta sätt binder sig, jag har endast
velat påpeka för herrarne, att sjelfva tomtaffären icke synes mig så
ofördelaktig, som åtskilliga tro.

N:0 32.

Angående
försäljning a:
kongl. drama
tiska teatern
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

Jag vill anföra ytterligare ett exempel. Det finnes eu tomt.
komplex vid Stureplan, som för närvarande bebygges af firman K. M.
Lundberg & C:o. Den tomten har ungefär samma storlek som dramatiska
teaterns tomt, med den skilnad dock, att den har 400 fots fasad.
Den såldes åt Stockholms stad till nämnda firma för ungefär samma pris
per qvadratfot, som bjudits för dramatiska teaterns tomt, eller för omkring
390,000 kronor. Det är dock att märka, att det är en betydlig
skilnad på en 78 fots och en 400 fots fasad, och det är fasaden, som
har värde vid sådana tomter. Läget vid Stureplan är i alla händelser
ur handels- och butikssynpunkt långt bättre än vid Kungsträdgården.
Det finnes mera, butiker der vid den sträckan än vid dramatiska teatern.

Jag för min del får säga, att jag tycker köpeanbudet är mycket
lockande och vill derför vara med om förslaget särskildt i den delen.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Göransson: År 1892, då denna fråga förevar i riksdagen,
anfördes såsom skäl för “afslag, bland annat, att tidpunkten då fcke
vore lämplig för förvärfvandet af eu ny teater för talscenen, enär man
först borde afvakta den under uppförande varande nya teaterbyggnadens
fullbordan och derefter fatta beslut om, huruvida vid sidan af den
lyriska konsten den dramatiska skulle kunna der idkas".

Detta skäl anser jag för min del fortfarande qvarstå. Hvarken
Kongl. Maj:t i sin proposition eller utskottet har vågat påstå, att det
icke skulle kunna idkas både lyrisk och dramatisk konst i den nya
teaterbyggnaden. Utskottet säger visserligen: “Vidkommande slutligen
frågan, huruvida i den nya teaterbyggnaden bör idkas både lyrisk och
dramatisk konst, anser utskottet ej erforderligt, att denna fråga upptages
i sammanhang med det nu föreliggande ärendet, enär utskottet
föreställer sig, att denna fråga lämpligen bör tagas i ompröfning först
vid ordnandet af verksamheten inom den nya teaterbyggnaden."

Men så säger utskottet vidare, att för det fall det skulle visa sig
utförbart att sammanföra de båda scenerna under samma tak, att den
för den dramatiska konstens utöfvande anskaffade fastigheten må vara
sådan, att den kan utan förlust för statsverket afyttras; och det nu
ifrågasatta inköpet af svenska teatern synes utskottet tillrådligt för
både det ena och det andra af dessa fall.

Jag kan för min del icke anse det vara lämpligt, att staten skall
befatta sig med eller inlåta sig på spekulationer i vare sig hus eller
tomter, på att köpa ett hus eller eu tomt och sedan komma att stå
inför den eventualiteten att åter nödgas sälja den. Jag anser det vara
riskabelt för staten att inlåta sig på dylika affärer, då det icke är
nödigt, alldenstund den här frågan enligt mitt förmenande är för tidigt
väckt. Ty det kan vara tid att tänka på den här saken, då det visar
sig, att det icke går an att förena de båda scenerna i ett hus.

Man har nu såsom ett skäl för bifall anfört — hvad som ock
anfördes år 1892 — att den nuvarande dramatiska teatern skulle vara
olämplig och i högsta grad eldfarlig. Men ehuru det skälet redan då
anfördes, har man kunnat använda teatern alla år sedan dess.

Jag vågar emellertid påstå, att svenska teatern, som nu är fråga

Onsdagen den 28 April.

N:o 32.

om att inköpa, icke heller är så alldeles absolut fullkomlig i vare sig
det ena eller andra afseendet. De sakkunnige, som yttrade sig öfver
denna byggnad år 1892, hafva anfört följande:

Den anmärkning, man ofta hört framställas mot salongens mindre
goda egenskaper i akustiskt hänseende, syntes deremot icke helt och
hållet sakna befogenhet. Dessutom framstäldes då ock åtskilliga anmärkningar
derom, att ej heller denna teater vore fullt skyddad för
eldfara. Härtill kommer, att denna byggnad är dåligt uppförd, och
det har då redan visat sig, att grunden är dålig, ty der finnas remnor
på flera håll i murarna.

Jag tror, att man mycket väl kan dröja med den här frågan, till
dess man får den nya teaterbyggnaden färdig och får se, huruvida
det kan vara möjligt att der inrymma båda scenerna. Dessutom förundrar
det mig också ganska mycket, att värdet af dramatiska teaterns
tomt endast 14 dagar efter den kongl. propositionens aflemnande kunnat
stiga med 50,000 kronor och sedan af utskottet ansetts böra höjas
med ytterligare 60,000 kronor, och att således i stället för de 250,000
kronor, som Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit att sälja teatern
för, utskottet nu kommit till denna summa, 360,000 kronor. Om vi
dröja, till dess nya teaterbyggnaden blir färdig, kunna vi kanske få
ett eller annat hundratusen till för denna byggnad. Det anser jag
också vara ett skäl för att icke göra oss af med dramatiska teatern
före den tiden.

Jag ber derför att få yrka afslag å såväl den kongl. propositionen
som utskottets hemställan.

Angående
försäljning af
kongl. dramatiska
teatern
m. m.
(Forts.)

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar! Då
jag inom utskottet deltagit i behandlingen af denna fråga och äfven
med min röst biträdt den mening, utskottet här yttrat, vill jag säga,
att jag gjort detta i öfvertygelsen om, att vi här i detta fäll skulle
göra en god affär.

Om det nu vore fråga om att alldeles upphöra med dramatiska
teaterns verksamhet, om man kunde tänka på att rent af upphöra
med denna verksamhet, ja, då kunde jag vara med om reservanternas
förslag att sälja dramatiska teatern — men det är icke möjligt. Vi
kunna icke komma till något beslut i den frågan i år och veta icke,
när vi sedan kunna det. När det då gäller att göra ett utbyte af
egendomar blott, och detta utbyte kan ske så förmånligt, som här är
i fråga — att för en liten egendom få 360,000 kronor och icke behöfva
utbetala mer än 140,000 kronor för en egendom, som är värd 500,000
kronor — då tycker jag verkligen, att man gör en god affär. Och
det säger jag, att när vi nu kunna göra en god affär och icke kunna
bli af med denna teaterverksamhet, så böra vi göra denna affär. Ty,
herrarne må säga hvad herrarne vilja, jag tror dock icke, att man
med skäl kan vidhålla, att i denna affär ligger något afskräckande.
Herr Sjö antydde, att svenska teatern vore dåligt byggd och att man
redan kostat på den 100,000 kronor i reparationer. Men jag vill bara
fråga vännen Sjö, om han kan leta upp en rad i Riksdagens protokoll
eller annorstädes, som anger, att staten med ett öre bidragit till dessa

N:0 32.

Angående

försäljning a

kongl. drama■

tiska teatern

m. in.

(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

100,000 kronor. Utan det är egarne till fastigheten, som betalt detta.
f Detta förhållande visar ju, att egarne förtjenat på egendomen, då de
på densamma kunnat nedlägga sådana förbättringar. Egendomen har
således ej burit sig så illa, när man, utom underhållskostnaden, kunnat
kosta på den 100,000 kronor; och detta innebär väl en fördel, ty på
sätt och vis bar ju egendomen stigit i värde med detta belopp. Ja,
man kan ju resonera från många synpunkter.

Då avdelningen inom utskottet framkom med sitt förslag och deri
uttalade, att denna dramatiska verksamhet på nya teatern — eller
svenska teatern — verkligen skulle bedrifvas “på ett konsten fullt
värdigt sätt", föreslog jag i utskottet, att man härtill skulle tillsätta
— hvad som nu ock i utlåtandet finnes efter dessa ord — “att sådana
garantier äfven erhållas, att ytterligare kostnad för statsverket icke
må föranledas hvarken för teaterverksamhetens bedrifvande eller för
byggnadens underhåll''''. Då utskottet uttalat detta, tycker jag verkligen,
att deri skulle ligga en ganska god trygghet för, att Riksdagen ej har
något att befara i sådant afseende, utan att Kongl. Maj:t vid slutande
af aftal med dem, som komma att utöfva denna verksamhet, ser till,
att de förbinda sig i såväl det ena som det andra afseendet.

Under dessa förhållanden var det, som jag biträdde utskottets
förslag; och jag tror verkligen, att om Riksdagen nu förkastar detta,
är det mycket troligt, att ett sådant belopp som 360,000 kronor ej
vidare kan ernås. Man har ju nyss af en person, som känner till
dessa förhållanden, hört, att det kan vara ganska tvifvelaktigt; och
hvad som är alldeles säkert, det är, att om man vill köpa en annan
gång, icke får man då svenska teatern för 140,000 kronor, det kunna
herrarne nog begripa. Den kommer då nog att kosta ett par hundra
tusen mer — och hvad ha vi då vunnit på affären?

Jag tycker derför, att det är allt skäl att göra detta egendomsbyte
— jag kallar det så — då man får så mycket mera på det ena
håliet än på det andra.

Skulle sedan den utredning, som här talas om, visa, att såväl den
dramatiska som den lyriska scenen kunna förenas i den stora teaterbyggnaden,
ja, då är det väl icke så förfärligt svårt att få sälja svenska
teatern för hvad man gifvit för den — jag tror vi kunna vara ense
om, att vi kunna få det beloppet för bara tomten.

Af dessa skäl anser jag, att det vore att försumma ett gynsamt
tillfälle, om kammaren ej nu beslöte sig för saken; och jag kan icke
inse, att de uttalanden, som från ett och annat håll gjorts mot utskottets
förslag, egentligen hafva något att betyda.

Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Boestad instämde häruti.

Herr friherre von Schwerin: Herr talman, mine herrar! Efter
det anförande, jag nyss hört från herr vice talmannen, skulle jag kunna
inskränka mig till att instämma med honom, men efter jag har ordet,
ber jag att något få yttra mig i frågan.

Saken är för mig temligen enkel och klar. Vi ha här fått full -

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

giltiga bevis på, att svenska staten kan göra i ett fall en god affär, i
ett annat en mycket god affär. När man då kan göra dem båda samtidigt,
vet jag icke, hvarför man ej skulle göra det. Yi binda oss ju
icke på något vis, och, som herr vice talmannen sade, om vi vilja köpa
sedan, kan det bli mycket dyrare. Jag ber herrarne komma i håg,
huru det var med vestkustbanan; det ena året afslogo vi inlösen af
banan, det andra året togo vi den — och fingo betala mellanafgift.

Jag skall ock be att få nämna, att jag för min del anser det
vara en utopi att tro, att man någonsin i en stor hufvudstad — och
det är hvad Stockholm mer och mer tenderar att bli — skulle kunna
under samma tak förena den lyriska och den dramatiska scenen. Jag
tror, att herrarne litet hvar ha hört så många interiörer från både
den ena och den andra scenen, att herrarne kunna finna, att det är
mycket svårt redan att hålla samman en hop lyriska artister för sig
och eu hop dramatiska artister för sig. Och jag tror, att det blefve
ännu svårare, om man skulle drifva dem samman alla under ett tak.
Det är ju vanskligt nog att vara direktör för endera af dessa personaler;
och dubbelt så svårt skulle det väl blifva att ha med dem båda
att göra.

Dessutom är det icke sagdt, att operan här i Stockholm, som är
byggd närmast med afseende å den lyriska scenens fordringar, har tillräckligt
utrymme, såsom i fråga om öfningssalar, klädloger, förvaringsrum
för dekorationer och dylikt, för båda scenerna. Det låter sig
nog mycket bra säga, att den ena timmen kunna de ena repetera, och
den nästa de andra, men i verkligheten ställer det sig kanske knalt
med den saken.

Jag har någon erfarenhet från vårt närmaste grannlands hufvudstad,
Köpenhamn, der jag ju varit rätt mycket; och jag vet, att det
inom alla kretsar i Köpenhamn är ett allmänt önskningsmål att få de
båda brancherna skilda åt, som nu äro sammankopplade i det s. k.
“Nationalteatret11 i Köpenhamn. Många gånger har det varit fråga
om att för sådant ändamål köpa in Dagmarteatret eller någon annan
teater, men, som vi veta, ha dessa förslag fallit i följd af de ej fullt
normala politiska förhållandena i Danmark, som äfven göra, att man
i detta vårt grannland ej ens kunnat återuppbygga Kristiansborgs slott,
utan detta står som en ruin midt i staden.

Likadant är förhållandet i Berlin. Redan från den tid, då man
der hade blott ett hundratusental invånare, hafva den lyriska och den
dramatiska scenen varit skilda åt; och i alla större städer, der dessa
scener varit förenade, tenderar man att skilja dem åt.

Jag ville nämna, att jag derför tror det vara en utopi, att vi
skulle ega den märkvärdiga förmågan att sammanslå dessa båda scener.

I allt fall är det ju icke någon risk att köpa svenska teatern —
det hafva vi af herr Fjällbäck hört; och hade jag råd, skulle jag icke
vara rädd för att sjelf göra den affären som privatman, ty det vore
bestämdt en god affär.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Angående
försäljning af
kongl. dramatiska
teatern
m. m.
(Forts.)

Herr Sjö: Jag begärde ordet med anledning af herr vice talman -

N:0 32. 32 Onsdagen den 28 April.

,..Ä™y.ae.nde r,ens yttrande, då han sade, att staten icke i någon mån bidragit till
korw^drama- 100,000 kronor, som utgifvits till reparation af den svenska teatern.
tiska teatern Nej, det är nog rigtigt. Jag har ej heller sagt det, utan det är just
m. m. inspelta medel och sådant, som utgifvits under den tid, som operan

(Forts.) arrenderat den svenska teatern. Men om dessa medel ha användts på

reparationer och restaurationer och dylikt eller gått in till statskassan,
måtte väl komma på ett ut. Det har emellertid uttalats afen utskottets
ledamot och har blifvit oemotsagdt i utskottet under dess behandling
af frågan.

Hvad vidare angår tomtpriset för den dramatiska teatern, så har
här sagts af en stockholmare, herr Fjällbäck, att tomten skulle vara
något så när betald. Ja, med anledning deraf anser jag mig böra
nämna, att för några år sedan köptes en tomt vid Jakobstorg jemte
derå varande gamla husruckel och betaides med 70 kronor per qvadratfot,
efter hvad som för mig uppgifvits. De gamla husen nedrefvos
och andra hus uppfördes i stället, och, som sagd!, der betaltes detta
belopp per qvadratfot. När man då vet, att dramatiska teaterns tomt
ligger alldeles snedt mot denna tomt med en härlig utsigt öfver staden,
Kungsträdgården, strömmen, Jakobs kyrka och kongl. operan, samt
att den för resten är centralt belägen, kan man verkligen tro — och
jag är nästan f örvissad derom, och det har till och med uttryckligen sagts
mig — att, om vi nu ej skulle besluta att antaga detta anbud, det
skulle göras ännu högre anbud. Jag tror derför icke, att man i detta
fall riskerar att förlora något.

Men en sak, som är vigtig, och som jag ganska styft håller på,
är, att man ej bör afhända sig en statens egendom, vare sig det gäller
teatrar eller annat, utan att det sker genom offentlig försäljning till
den högstbjudande, så att det ej tillgår så, såsom nu skett, nemligen
så, att först i den kongl. propositionen och i tidningarne tillkännagifves,
att teatern skulle säljas för 250,000 kronor, samt att man sedan kommer
först med en ökning i pris af 50,000 kronor och sedan med en ytterligare
ökning af 60,000 kronor. Hade man fått hålla på med fri
täflan, så vet man ej, hvar det hade slutat, och det är dithän, jag ville
ha det.

Jag yrkar, som sagdt, fortfarande afslag å utskottets betänkande.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll: Herr
grefve och talman, mine herrar! Jag ber att få upplysa om, att det
anbud på 360,000 kronor, som är afgifvet, kommer ifrån direktören
för Stockholms handelsbank.

Det är ej sagdt, att man alltid har en sådan köpare till hands,
så att, när detta anbud den 1 juni är förfallet, är det långt ifrån
visst, att det är möjligt att få det pris, som nu här bjudes.

Vidare är jag mycket oviss om, huruvida man sedan kan få köpa
svenska teatern, om ej köpet göres upp nu, ty anbudet rörande denna
står ej längre än till slutet af denna månad. Jag är ej heller säker
på, att man kan få hyra den af de personer, som rå om densamma.
Jag tror visst icke, att dessa ha några afsigter att förtjena

N:0 32.

Onsdagen den 28 April.

mera, än hvad som är skäligt. Anbudet har ej kommit från teaterns
egare, utan dessa hafva tillfrågats, om de ville sälja teatern,
och de hafva då lemnat det svar, att de ville göra det för det här
uppgifna priset. Jag tror emellertid, att de kunna känna sig sårade
af de insinuationer, som vi nyss hörde af en talare på stockholmsbänken.
Dessa kunna möjligen åstadkomma, att det blir än svårare
att få hyra eller köpa svenska teatern. Jag tror derför, att det ligger
en verklig risk i att nu ej antaga utskottets förslag, och den risken
faller tillbaka värst på artisterna vid teatern, som kunna bli utan lokal.

Jag kan ej heller vara med om den uppfattning, som jag hörde en
talare hafva, nemligen att, då dramatiska teatern ännu ej brunnit,
man gerna kunde fortsätta att spela på densamma. Ty är teatern
verkligen så eldfarlig, som det uppgifvits, tror jag icke, att man kan
stå till svars med att fortsätta att spela der längre, än som är alldeles
nödvändigt, derför att teatern ännu ej brunnit. Uppstode eldsvåda
der, kunde ju olyckan blifva oberäknelig.

Herr A. Hedin: I fall herr finansministern med “insinuationer,
komna ifrån stockholmsbänken" menar, att jag skulle ha sagt något
mot de nuvarande egarne af svenska teatern, så får jag upplysa om,
att detta är ett alldeles fullkomligt missförstånd. När jag sade, att
enskilda intressen, som jag för min del icke kunde betrakta såsom
respektabla, voro i rörelse och verksamhet för att befrämja inköpet af
svenska teatern, samt att dessa intressen hade att påräkna stöd från
betydande håll, så syftade jag alldeles icke på teaterns egare; och
det förvånar mig, att herr finansministern, under hvilken teaterverksamheten
i Sverige på visst sätt sorterar, icke genast och ögonblickligen
förstod, hvad jag syftade på, då jag syftade på saker, som jag
trodde ej skulle vara för någon — åtminstone icke för någon stockholmare
— obekanta.

Eu ärad talare från Skåne, som nyss hade ordet, utgick från den
för honom uppenbarligen sjelffallna, säkra och oryggliga satsen, att
någon sammanslutning af de två olika arterna åt'' teaterverksamhet
inom den nya operans murar icke borde komma till stånd. Ja, det
må nu vara intressant att höra, att han har den bestämda åsigten,
men Kongl. Maj:t, som ju förklarat sig ärna tillsätta eu komité för
utredning af den frågan, har uppenbarligen ej på det sättet visshet
i sitt sinne. Och så länge man ej har det, kan jag icke annat än
erinra om, att hvilket annat beslut, som kammaren här fattar, än
bifall till herrar Kihlbergs och Sjös reservation, så binder kammaren
sina händer på ett sådant sätt, som den kanske snart nog kommer
att i hög grad få ångra.

Herr Fjällbäck: Herr talman, mine herrar! Det var med anledning
af ett yttrande af en ärad ledamot i statsutskottet, som jag
begärde ordet. Han fäste nemligen uppmärksamheten på, att en tomt
vid Jakobs torg sålts för 70 kronor per qvadratfot. Ja, det är nog
rigtigt, men jag vill upplysa kammaren om, hvad resultat det blef af
det köpet. Könaren gaf 400,000 kronor för den tomten samt kostade
Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 82.

Angående
försäljning of
kongl. dramatiska
teatern
m. m
(F orts.)

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

Angående på det på tomten befintliga huset 100,000 kronor. Sedan fick sterbförsäijmng
af jjuse^ sälja denna egendom till ett pris, som var 100,000 kronor
teka teatern bfifigare, än hvad köparen gifvit för det hela, och således uppstod för
m. m. den köparen en förlust af 200,000 kronor.

(Forts.) Dessutom får man lägga märke till, att det är en högst väsent lig

skilnad mellan dramatiska teaterns läge och läget vid Jakobs torg,
der butiker af temligen små dimensioner kunna gifva 4 å 6,000 kronor
i hyra. På tal härom ber jag att få påpeka, att det finnes en cigarrbutik,
som gifver 4,000 kronor i årlig hyra. Ja, det fins en annan
affär, hvars lokal är inredd i en gammal portgång, och som likaledes
gifver 4,000 kronor i hyra. Ett sådant butikläge är det ej vid Kungsträdgården,
der ju dramatiska teatern är belägen, det kunna herrarne
vara säkra på.

Herr Swartling: Jag skall endast anhålla att få förena mig
med dem, som yrkat bifall till utskottets hemställan. Det synes mig
nemligen, som om utskottet i sitt utlåtande och dessutom flera talare
under debatten anfört så goda skäl för denna hemställan, att motsidans
anföranden för mig ej betyda det allra minsta.

Herr talman! Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr von Friesen: Jag begärde ordet för att tillkännagifva, att
jag frångår den ståndpunkt, jag intagit i den reservation, vid hvilken jemväl
mitt namn förekommer, samt biträder den reservation, som är
angifven af herrar Kihlberg och Sjö.

Anledningen, hvarför de 8 reservanterna höllo på denna reservation
i statsutskottet, var, att vi ansågo det vara ett godt anbud, som
förelåg, och att man möjligen skulle riskera att framdeles ej få ett
lika godt sådant. Jag tror för min del ej längre, att det skulle vara
riskabelt att en tid uppskjuta den här affären.

Hvad för öfrigt saken beträffar, så skulle jag nog, om det här
blott vore fråga om att göra husaftärer, kunna vara med om utskottets
förslag; men jag tror icke, att vi här i Riksdagen böra göra affärer
blott för den goda affärens skull, eller att vi böra köpa och sälja
hus för att derpå göra vinst, utan vi böra väl ha andra ändamål med
de beslut, som vi här fatta, äfven då det gäller husaffärer. Nu är
det min tro, att om vi köpa den svenska teatern, ha vi bundit händerna
på oss och komma i ett helt annat läge, när det en gång skall
gälla att bedöma teaterfrågan i dess helhet, än vi göra, om vi underlåta
att köpa huset. Enligt mitt förmenande bör en fullkomligt opartisk
utredning af frågan ega rum, och jag hyser den tillförsigt till
regeringen, att, oaktadt herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
nu förklarat, att han anser en sammanslagning af de båda
scenerna omöjlig, regeringen likväl i den komité, som skall undersöka
frågan, skall insätta personer, som ej på förhand äro intagna af den
föreställningen, att en sådan sammanslagning är omöjlig.

Men om vi då ha ett hus, användt till dramatisk teater, så skall
man tycka och säga: hvad skall det tjena till att bråka om samman -

Onsdagen den 28 April.

N:0 32.

slagning, när vi ha ett hus, som är afsedt till dramatisk teater? Låt
saken vara och låt begge scenerna vara åtskilda! Om man vill hafva
frågan fullkomligt fri icke blott med afseende på lokalerna, utan
äfven — hvad som är ännu vigtigare — med afseende på den form,
under hvilken teaterverksamheten, såväl den lyriska som dramatiska,
skall bedrifvas, så synes det mig klokt att nu ej göra något åt saken.

Det är en ytterst vigtig fråga detta: under hvilken form skall
den af staten subventionerade teaterverksamheten drifvas? Riksdagen
har sagt, att den ej vill, att denna verksamhet skall bedrifvas för
statens räkning, och deti har äfven sagt, att den åtminstone vill yttra
sig om formen för dess bedrifvande, innan denna en gång för alla
blir fastslagen. Ja, det är vigtigt, att, när den tidpunkten kommer,
man har händerna så fria som möjligt och ej är bunden af något på
lörhand fattadt beslut. Jag kan derför ej se, att det är lämpligt att
nu göra denna affär. Jag tror, att man med afseende på teaterfrågans
behandling för framtiden får ställningen mycket klarare, om man nu
låter saken vara så länge. Jag ber derför att, såsom jag sade i början
af mitt anförande, få ansluta mig till den af herrar Kihlberg och Sjö
afgifna reservationen.

Med herr von Frieseu förenade sig herrar Höjer, Wattis, Wavrinsky,
John Olsson, Bergström, Branting, Mattmin, Svensson i Karlskrona,
Olsson i Åsak och Eriksson i Elgered.

Herr Pehrson i Törneryd yttrade: Herr talman! Jag har begärt
ordet endast för att tillkännagifva, att jag af hvad som förekommit
under debatten finner mig manad att frånträda den af mig
inom utskottet biträdda reservationen. Jag frånträder denna reservation,
icke derför att jag ändrat åsigt och numera skulle anse, att det
vore ofördelaktigt för staten att nu sälja dramatiska teatern, utan derför
att jag tror, att herr Hedin i Stockholm kan hafva rätt i den
uppfattning, som af honom uttalats, att ett sammanstämmande bifall
af båda kamrarne till försäljning af dramatiska teatern, men med
afslag här i kammaren på framställningen om inköp af den s. k.
svenska teatern, under det att Första Kammaren till äfventyrs bifaller
inköpet af sistnämnda teater, kan leda derhän, att genom gemensam
votering inköpet af svenska teatern blir beslutadt. Då jag under inga
förhållanden anser fördelaktigt för staten att inköpa svenska teatern
och man kan riskera detta genom ett sådant förfarande, som jag nyss
omnämnde, så anser jag, herr talman, af dessa skäl, att försigtigheten
bjuder att frånträda den reservation, som jag inom utskottet biträdt,
och jag sluter mig derför till de två reservanternas, herrar Kihlbergs
och Sjös, förslag, nemligen om rent afslag å såväl den föreslagna försäljningen
af nuvarande dramatiska teatern som inköpet af den s. k.
svenska teatern.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner: l:o) på bifall till ut skottets

hemställan; 2:o) på bifall till herr Anderssons i Nöbbelöf m. fl.

Angående

försäljning af

kongl. drama tiska

teatern

m. m.

(Forts.)

N:0 32.

Angående

försäljning af

kongl. drama tiska

teatern

m. m.

(Forts.)

Rörande förslag
till lag
angående vapenöfning
för
utrönande af
härens krigsberedskap

m. m.

Onsdagen den 28 April.

vid utlåtandet fogade reservation med den af herr Andersson under
öfverläggningen deri föreslagna ändring; och 3:o) på afslag å såväl
utskottets hemställan som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för bifall till utskottets hemställan. Votering blef
emellertid begärd och företogs, sedan till kontraproposition antagits
yrkandet om rent afslag, enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. a af förevarande
utlåtande n:o 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen visade 63 ja, men 152 nej; i följd hvaraf kammaren
beslutat i enlighet med nej-pr.opositionens innehåll.

Vid föredragning dernäst af mom. b) yttrade

Herr von Friesen: Efter det beslut, kammaren fattat med afseende
å mom. a), torde kammaren finna, att utskottets hemställan
under de följande momenten b)—e) har förfallit, eftersom ett bifall
till dessa ju skulle bero på förutsättning af bifall till mom. a) I
följd häraf tager jag mig friheten föreslå, att herr talmannen måtte
till kammaren hemställa, att utskottets hemställan i mom. b)—e) måtte
förklaras hafva förfallit genom det nyss fattade beslutet.

Med bifall till denna hemställan och efter af herr talmannen i
sådant afseende gifven proposition, förklarades hvad utskottet hemstält
i mom. b)—e) hafva förfallit i anledning af kammarens beslut under
mom. a).

§ 9.

Till kammarens afgörande förelåg vidare sammansatta stats- och
lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
n:o 37 med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande
af härens krigsberedskap, dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjerde hufvudtiteln i punkten 30 gjorda framställning om anslag
till försöksmobilisering, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 38, angående
dagafiöning åt värnpligtig vid tjenstgöring i visst fall under
år 1898.

I den till Riksdagen den 16 januari innevarande år aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof hade Kongl. Maj:t
under riksstatens fjerde hufvudtitel i punkten 30 föreslagit Riksdagen:

Onsdagen den 28 April. 37 N:0 32.

att för utförande under år 1898 af försöksmobilisering och der- Rörande formed
sammanhängande fälttjenstöfningar vid en arméfördelning på extra gående1 v astat
för sagda år bevilja 700,000 kronor. penning för

Uti särskild, till Riksdagen den 5 februari detta år aflåten propo- utrönande af
sition, n:o 37, både Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga en i hareris krigspropositionen
intagen lag angående vapenöfning för utrönande af bärens be^dt^ip
krigsberedskap. (Forts.)

Derjemte hade Kongl. Maj:t uti propositionen n:o 38, aflåten den
5 februari 1897, föreslagit Riksdagen:

att medgifva, att värnpligtig, som under år 1898 för undergående
af öfning, som afser utrönande af härens krigsberedskap, fullgör tjenstgöring
utöfver den, som enligt § 27 värnpligtslagen honom åligger, må
åtnjuta dagahöning för den öfverskjutande tiden med tjugu öre om
dagen, att till honom efter slutad öfning kontant utbetalas.

Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde emellertid
utskottet:

att Kongl. Maj:ts i propositionen n:o 37 gjorda framställning med
förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning häraf lemnades ordet till

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe, hvilken yttrade: Herr talman, mine herrar! Då den föreliggande
frågan, enligt mitt förmenande, är af mycket stor vigt och betydelse
för vårt lands försvar, anhåller jag att få i någon mån belysa
densamma här i kammaren, så mycket mera som utskottets yttrande
synes mig gifva vid handen, att de skäl, som uti statsrådsprotokollet
blifvit framlagda för den föreslagna försöksmobiliseringen, icke för utskottet
tett sig såsom öfvertygande med hänsyn till en sådan mobiliserings
nödvändighet.

Det har från åtskilliga håll framstälts klander mot regeringen
derför, att, sedan 1892 års härordning blifvit antagen och ehuru denna
förklarats betryggande för vårt lands försvar, ytterligare uppoffringar
af Kongl. Maj:t ifrågasatts både för utvecklingen af vårt sjöförsvar
och för ett fullständigande af det fasta försvaret. Att sjöförsvar behöfves
för ett land med så utsträckt kust som vårt — der flottan har
sina naturliga uppgifter: att i det längsta söka hindra eu fiendtlig
landstigning eller åtminstone minska antalet af de punkter, hvarest en
sådan kan tänkas ega rum, att mot fientliga företag trygga kuststäder,
samt att skydda handel och sjöfart, och der lösningen af dessa
uppgifter väsentligt underlättas af en skärgård, som är särskilt lämpad
för att hindra fiendens framträngande — det torde väl icke här behöfva
framhållas. Lika litet torde det tarfva något särskildt vidlyftigt
bevis för att, huru fullkomlig en härordning än i och för sig må vara,
likväl, då alla andra land utom sina väldiga stridskrafter jemväl ega
ett fast försvar, vi icke, utan att sätta oss sjelfva i ett ytterst ogyusamt
läge, kunna undvara det fasta försvaret.

Men huru stor vigt och betydelse, sjöförsvaret och det fasta för -

N:o 32.

Rörande förslag
till lag
angående vapenöfning
för
utrönande af
härens krigsberedskap

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

svaret än må ega, så är dock säkert, att sjelfva hufvudgrunden för
vårt lands värnande måste vara en härordning, byggd på den allmänna
värnpligten. Det är en nödvändighet, som af alla stater blifvit allt
mer och mer erkänd, att hvar och en vapenför man måste vara
pligtig att, när det gäller fäderneslandets frihet, oberoende och tillvaro,
träda fram för att med sitt lif värna det dyrbaraste i verlden
och jemväl vara duglig dertill. Så fattad, är den allmänna värnpligten
den starkaste grund, som kan uppställas för ett lands värn
och försvar. Hvilken kraft, som ligger i eu sådan uppfattning, visades
under slutet af förra århundradet af Frankrike, som då kunde upptaga
en kamp mot, snart sagdt, alla stater i verlden, och det visades
sedermera i början af detta århundrade af Preussen, som, ehuru några
år förut nedtryckt och nästan tillintetgjordt, dock, tack vare den allmänna
värnpligten, lyckades hastigt repa sig, samt i den frihetskamp,
som vid den tiden började, göra sig så starkt och mägtigt.

Vi i vårt land hafva från urminnes tider erkänt grundsatsen att
gå man ur buse. Men i den mån, som krigskonsten utvecklades och
som fordringarne för en härs förande och manövrerande stegrades,
miste denna utaf alla erkända skyldighet en god del af sin betydelse.
Då skyldigheten till landtvärn icke var förenad med någon lagstadgad
öfningsskyldighet, måste det så gå, och det är först sedan i lag blifvit
bestämdt, att alla vapenföra män skola vapenöfvas och genom härordningen
sammanföras i lämpliga truppenheter af de olika vapenslagen
samt dessa enheter blifvit ordnade på ändamålsenligt sätt —
det är först då, säger jag, som all den nytta, som kan dragas af den
allmänna värnpligten, också verkligen blifvit uppnådd. Man kan då sägas
hafva anordnat ett försvar, som, om det också måste anses vara blott
ett minimum, dock kan betraktas såsom den grundval, på hvilken
landets värnande ytterst är bygdt.

År 1892 antogs en sådan härordning för vårt land. Men, mine
herrar, derigenom att hvarje ung man får ett visst minimum åt öfning
och derigenom att under hvarje år trupper, tillhörande de tre i egentlig
mening stridande vapenslagen och öfriga truppslag, sammandragas
hvar för sig, derigenom har man icke visat, att den armé, med hvilken
man skall uppträda i kriget för att värna om sitt oberoende, är tillfredsställande.
Aldrig någonsin under fredstid har man ju fått se
denna armé. Det är blott eu ringa del af densamma, som under
fredstid träder fram i och för de årliga vapenöfningarna; största delen
af värnpligtsklasserna är då sysselsatt med fredens värf. Kan man
under sådana förhållanden vara förvissad om, att armén är det vapen,
som man hoppas? Bör man icke genom ett försök vinna förvissning
härutinnan? Det är denna fråga, som nu ligger före, nemligen frågan
om en försöksmobilisering.

Det är en gammal, vanlig liknelse, som säkerligen många gånger
framstälts för kammaren, men som dock är så talande, att jag ännu
en gång vill framtaga densamma. Låt vara, att en brandcorps är väl
öfvad och att det manskap, som tillhör densamma, är väl initieradt i
allt hvad som erfordras vid eldsläckning, men om corpsen icke inställer
sig vid en utbruten eldsvåda, eller om dess samling tager så lång tid,

Onsdagen den 28 April.

N:o 32.

att den kommer fram först sedan eldsvådan redan tagit öfverhand, Hörande förhvad
tjenar det till, att den väl ölvade brandcorpsen fans? På samma ‘gående 11-sätt, om den öfning, som gifves åt våra värnpligtige, kan sägas vara penning för
något så när tillfredsställande, och om truppförbanden enligt härord- utrönande af
ningen äro väl och rigtigt uttänkta, så är detta icke nog, så framt harens krigsman
icke tillika är förvissad om, att armén är tillstädes, der den på- be™ map
fordras, och att den kommer med en sådan styrka, som behöfves för (Forts.)
att i tid qväfva krigets eldsvåda.

Om man genomgår de olika åtgärder, som, den ena efter den
andra, i en viss noga bestämd tidsföljd måste vidtagas af en mångfald
befälhafvare och myndigheter, inom och utanför krigsmagten, för att
armén skall blifva försatt på krigsfot, skall man finna, att det hela
är en så komplicerad mekanism, att, huru mycket man än må räkna
efter på papperet eller genom hvarjehanda partiella praktiska försök
bemöda sig att vinna säkra slutsatser angående enskildheter vid sammandragandet
af armén, så kan man icke vara förvissad om, att man får
armén i sådant skick, som man önskar, utan att hafva gjort ett verkligt
genomfördt försök. Men hvad betyder det, att armén efter mobiliseringen
befinner sig uti det skick man önskar?

Ett krig består icke blott af marscher och strider. Äfven om
man tror sig ega grundad förhoppning, att marscherna skola uttöras
än så uthålligt, att truppen skall kämpa än så modigt, och att det
mål, som man uppställer för truppens rörelser, skall varda än så
lyckligt bestämdt, äfven om, säger jag, alla dessa operationer i kriget,
alla dessa marscher och strider kunde utföras på det mönstergillaste
sätt, så är det derför dock ingalunda visst, att framgången skall följa ens
vapen, och detta beror i första hand derpå, att operationerna i ett krig
gå så i hvarandra, att en iöregående operation alltid inverkar på den
efterföljande. Att de operationer, som ega rum inför fienden och som
å sin sida påverkas af fiendens åtgärder, att alla dessa ofta bero på
en hasard, det är lätt att begripa. Man vet ju icke på förhand, huru
fienden kommer att bete sig; man har härvidlag blott att stödja sig
på ett antagande, och äfven om detta skulle vara aldrig så sannolikt,
så kan det dock finnas andra möjligheter. Då så nu en gång förhåller
sig, är det så mycket nödvändigare, att de operationer, öfver hvilka
man sjelf obestridt är herre, nemligen de, som företagas, innan fienden
sätter sin fot i landet, att dessa äro så väl ordnade som möjligt, ty
på dessa beror, såsom sagdt, i högst väsentlig mån utgången af de
derpå följande marscherna och striderna.

Vi hafva just nu för våra ögon ett sorgligt exempel på ett blodigt
krig, der man icke kan frånkänna den svagare parten uthållighet
i marscherna, den största tapperhet i striderna, entusiasm och fosterlandskärlek,
men allt detta har visat sig icke vara tillräckligt, beroende
just derpå, att de operationer, som försiggått före sjelfva kriget och
innan fiendens åtgöranden började, hafva varit illa anordnade eller
felaktiga. Det fordras ju icke mycket stor insigt i kriget och krigets
konst, för att hvar och'' en, jag vill icke säga förut, men nu, skall inse,
att om grekerna hade varit bättre samlade före kriget, så skulle de störa
olyckor, som nu hafva drabbat dom i Tessalien, icke hafva inträffat.

N:0 32.

Onsdagen den 28 April.

, Jag nämner detta för alt fästa uppmärksamheten på vigten och

Ingående »o- betydelsen. af de förberedande operationerna, de som försiggå, innan
penufning för ®jelfva kriget brutit löst. Men dessa förberedande operationer äro
utrönande af (räknade i omvänd ordning i förhållande till den verkliga tidsföljden):
harens kriga- den strategiska uppmarschen, koncentreringen och mobiliseringen. Samtere
sjåp liga dessa operationer bestå åt två delar, dels en militärisk eller stra (Forte.

) tegisk, dels en teknisk. Den första delen, den strategiska, det sätt,

hvarpå man grupperar stridskrafterna, kan vara utmärkt bra, men
detta är icke tillräckligt för att man deri skall ega en borgen för
framgången i det blifvande kriget. Ett tydligt exempel härpå visar
oss Frankrike under 1870—71 års krig. Numera, sedan man fått full
kännedom om, huru såväl på ena som andra sidan allt blifvit åtgjordt,
alla förberedelser vidtagna, innan kriget kom till utbrott, har man
alldeles klart för sig, hvad man då blott anade, nemligen att om den
franska hären kunnat mobilisera tidigare än den gjorde, om de beräkningar,
man i Frankrike uppgjort för att få armén i ordning,
verkligen hade hållit streck, är det alls icke säkert, att kriget fått
den utgång, som det fick. Utgången hade mycket väl kunnat blifva
en annan. Der se herrarne, hvilken ofantlig vigt och betydelse, de
förberedande operationerna vid ett krig ega, och detta icke blott
hvad vidkommer den strategiska delen af dessa operationer, utan äfven
den tekniska. Det beror nemligen på den tekniska, huru hastigt och
snart detta invecklade maskineri, som kallas en operationshär, hinner
blifva i ordning. Det är emellertid ej nog att på kortaste tid och
på lämpligaste sätt verkställa öfvergången från fredsfot till krigsfot.
Man måste äfven sörja för, att hären befinner sig på den punkt, der
den skall befinna sig, för att kunna uppträda mot fienden.

Mången torde nu säga: “Det der är mycket aflägset för oss, som
lefvat i fred i åttio år.“ Men kommer en gång kriget öfver vårt land,
är det i alla fall vår ovilkorliga skyldighet mot våra barn, som då
skola gå ut mot fienden, att hafva vidtagit alla de åtgärder, som kunna
göras, innan sammanstötningen med den inbrytande fienden kommer
att ega rum. Det är ur denna synpunkt, jag för kammaren framhåller
den ofantliga vigten af att eu försöksmobilisering kommer till stånd.
Ty utan eu sådan, utan att man praktiskt utrönt, hvilken tid det åtgår
att föra manskapet, som håller på med sina fredliga värf, till
depoterna för att der bekläda dem, förse dem med vapen och ammunition,
för att der samla de hästar, som äro erforderliga för de olika
ti uppförbanden, inordna dem i desamma, sammanföra de mindre enheterna
till större, sedan samla alla på en bestämd punkt med jeruyägarnes
hjelp, utan att man försökt allt detta i praktiken, vet man
icke med visshet, hvad värde den organisation, man skapat, verkligen
har. Jag upprepar, att truppens öfning må vara än så bra, enheterna,
som_ skola sammansättas, må vara än så skickligt uttänkta; om icke
armén kan sammandragas så hastigt som nödvändigt är, tjenar det
hela icke till stort någonting.

Jag vädjar till ett helt vanligt exempel. Om man bestält en
ångbåt såsom vi ju t. ex. skola hafva en svensk båt, som skall
göra turer mellan Sassnitz och ''Trelleborg och som skall tagas ifrån

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

England — om nu denna, utan att man försökte den förut, transporterades
till Trelleborg och den så ett, tu, tre finge börja sina turer

— huru orimligt vore icke detta! Aldrig skulle man gå till väga på
sådant sätt! Men om man kan säga: “Så gör man icke, då det gäller
en så enkel sak“, huru kan man anse ett dylikt tillvägagående lämpligt,
när det gäller en krigshär, der, såsom sagdt, sammanförande af de
enskilda personerna, till dess det blifvit en här, är att likna vid ett ytterst
inveckladt maskineri, deri det ena hjulet måste gripa in i det andra,
der det icke får vara något som hakar — ty då kan allt gå sönder?
Huru oundgängligt är det icke att hafva gjort ett försök med afseende
på möjligheten att sammanföra armén på det sättet!

Men, mine herrar, frågan har utom sin tekniska och rent militära
sida också en moralisk, hvilken, likasom alltid då det gäller krig och
krigföring, är af allra största vigt. Vi hafva svårt att tänka oss, vi,
som äro födda och uppfödda under fredliga förhållanden, huru det
skulle kännas och se ut, om krigstrumpeten en gång skulle ljuda, om
vår här skulle samlas, om vi skulle skicka våra söner mot fienden.
Vi hafva svårt att tänka oss in i detta läge, men så mycket förstå
vi, att vid ett dylikt förhållande uppstår mycken oro i sinnena, och
så den ene som den andre lär nödgas att under hvarjehanda svårigheter
gripa sig an med de olika åligganden, som höra till mobilisering
och truppsammandragning. Man tänke sig eu befälhafvare, af hvilken
grad som helst. Huru tungt skall det icke kännas för honom, om
han icke på grund af förut gjordt försök är viss om att alla de åtgärder,
som skola åt honom vidtagas, äro på bästa sätt planlagda, så
att det går i hop med både det ena och det andra! Det är så ofantligt
många åligganden, som kräfves för hvarje dag. Allt detta är
visserligen bestämdt på förhand på papperet, men han företager hvarje
åtgärd under det medvetandet, att ingen säkerhet finnes för att åtgärderna
äro fullt ändamålsenliga, eller att han fullt rigtigt uppfattat
desamma, samt att om han misstagit sig, kan det hela omintetgöras.
Och sedan få vi erinra oss, att det icke blott är fråga om de militära
befälhafvarnes åligganden, utan att äfven de civila tjenstemännen hafva
mångfaldiga uppgifter vid mobilisering. Vid en mobilisering af särskildt
vår armé, som består af stam och beväring och icke året om är i
tjenstgöring, är det så ofantligt mycket, som man måste begära af do
civila tjenstemännen af olika slag. Om dessa aldrig förut fått försöka
att utföra dessa mångfaldiga åligganden och nu skola utföra dem under
trycket af att fienden står i landet eller är på väg att rusa mot oss

— ja, herrarne kunna tänka sig, med hvilka ofantliga svårigheter detta
skall vara förenadt.

Och sedan dessa jernvägstransporter, transporten under mobiliseringen
och transporten för uppmarschen! Redan nu vid våra
tjenstöfningar, som äro eu barnlek i jemförelse med hvad det skall
blifva, då hela hären sammandrages, är det svårt för jernvägslörvaltningen
att utföra det, som fordras af densamma. Då man från militäriskt
håll gjort upp planer för stora trupptransporter, har jernvägsförvaltningen
alltid visat sig i yttersta grad tillmötesgående. Men
man har inånga gånger icke kunnat undgå att märka, att åtgärder

Rörande förslag
till lag
angående vapenöjning
för
utrönande af
härens krigsberedskap

m. m.
(Forts.)

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

Rörande för- från militärt håll satts i fråga, som visserligen accepterats af jernvägsanqående
va- styre''seib men aR dock i bakgrunden legat den tanken: “Ja, det der
penöfning för kommer aldrig till stånd". Men om det en dag verkligen blir krig
utrönande af och man skall utföra alla dessa transportplaner, hvilken risk är det
härens krigs- icke, om oreda uppstode på någon af de olika punkterna! Men om
map man under fredens lugn, innan den hotande faran står för dörren,
(Forts.) ^ar utfört denna försöksmobilisering, om hvarje befälhafvare vet, hvad
han skall göra, och vet, att det går i hop, och så de civila tjenstemännen,
jernvägs- och telegraftjenstemännen m. fl., veta: “ja, vi hafva
försökt det, allt går fullkomligt väl i hop“, då kommer det hela att
förlöpa på annat sätt. I stället för den oro, jag nyss sökt skildra,
skall allt förlöpa med fullkomligt lugn och förtroende; och det lugn,
som så visar sig hos alla, då hvar och en gör, hvad han skall, och då
hvarje hjul i det stora maskineriet verkar, såsom det bör, måste öfva
ett högst fördelaktigt inflytande på vårt lands befolkning, hvilken, när
hären har uppmarscherat, finner, att allt kommit i tid, och redan i
detta ser en borgen och garanti för, att ock sjelfva striden, när den
skall utkämpas, skall få ett lyckligt förlopp. Huru annorlunda te sig
icke förhållandena då, mot om allt är oro och allt går sönder? Då
har man säkerligen redan, innan striden börjat, tappat förhoppningarna
att kunna värna sig mot fienden.

Jag har trott det nödvändigt att framhålla dessa synpunkter för
kammaren samt tillika påvisa, att bland de åtgärder, som kunna tänkas
egnade att föra vårt härväsen framåt, det efter mitt förmenande finnes
ingen, som bör sättas framför en sådan försöksmobilisering.

Sammansatta stats- och lagutskottet har ansett, att en sådan
försöksmobilisering icke nu bör göras; och de skäl, som framhållas,
kunna vara af eu viss vigt och betydelse, jag nekar icke det. Man
skulle då t. ex. få en i viss mån falsk föreställning om armén, för den
händelse de trupper, med hvilka man skulle manövrera — ty med
försöksmobiliseringen skulle ju ock vara förenadt några dagars öfningar
för att se hvad armén väger, så att säga — icke erhållit den fullständiga
öfning, som bestämdes genom 1892 års beslut. Jag skulle kunna tilllägga
åtskilliga andra skäl, på grund af hvilka det vore förmånligt
att uppskjuta denna försöksmobilisering. Men för mig, mine herrar,
har det afgörande varit det stora ansvar, jag såsom Konungens rådgifvare
känner hvila på mina axlar med afseende å denna mobilisering,
tanken på att ingen kan veta, hvad framtiden bär i sitt sköte. Jag
har icke kunnat bära detta ansvar ensam. Den risk, som dermed är
förenad, är för stor. Ty om än allt annat inom vår här vore bra
ordnadt, men vi komma för sent, så kan det vara slut med vårt land,
innan någon anar det. Derför har jag så snart som möjligt, så snart
de fem år, under hvilka den nya organisationen skulle utföras, gått
till ända, hos Kongl. Maj:t sökt utverka, att han skulle vända sig till
Riksdagen med ett sådant förslag. Just på grund af den stora vigt
och betydelse, denna fråga efter mitt förmenande eger, har jag gått
tillväga på detta sätt. Nu får kammaren besluta. Det blir Riksdagen,
hvilken ju bör hafva samma intresse som vi allesammans för våra

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

barn, som skola bilda denna armé, som får besluta. Och om Riksdagen
anser sig böra uppskjuta, har ansvaret öfverflyttats på Riksdagen.

Jag har nu sagt, hvad jag ansett vara nödvändigt att yttra i denna
kammare, på det kammaren måtte blifva i tillfälle att öfvertänka,
hvilken oerhörd vigt och betydelse i sjelfva verket en sådan försöksmobilisering
har.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Biföllos jemväl.

§ io.

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 51, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande
och framläggande af förslag angående ordnandet af rättsförhållandena
emellan kommuner och enskilde vid genomförande af
stadsplaner m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 62, hemställer grefve Ilamilton, med hvilken herr
Svanberg instämt, att Riksdagen måtte anhålla, att Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse
med hvad Riksdagen i skrifvelse den 9 maj 1884 begärt,
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan
kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer för eller
vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna
platser i stad, köping eller ort, för hvars bebyggande stadganden lika
med de för stad gällande anses böra på grund af befolkningens täthet
tillämpas.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Om utarbetande
af förslag
angående
ordnandet af
rättsförhållandena
emellan
kommuner och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner

Herr grefve Hamilton begärde ordet och yttrade: Uå lagutskottet
utan meningskiljaktighet och i mycket bestämda ordalag afstyrkt min
motion, kan det måhända synas något förmätet att likväl yrka bifall
till densamma. Jag dristar emellertid att göra detta såväl derför, att
jag vet att många såväl inom som utom Riksdagen hysa intresse för
det förslag jag framstält, som ock på grund af, att det synts mig kunna
vara af vigt att få utrönt, huruvida det endast är inom lagutskottet,
som en så fullständig omkastning i rättsuppfattningen egt ruin, att
hvad som ännu för sex år sedan der ansågs billigt och rättvist nu
utan vidare affärdas såsom höjden af orättvisa och obillighet, eller om
denna förändring i lagutskottets uppfattning äfven betecknar en motsvarande
omkastning i kammarens uppfattning.

Lagutskottet yttrar på sid. 4 rörande min motion, att densamma
åsyftar, såsom af dess motivering framgår, “ett återupptagande af det
förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning, som af särskildt

N:o 32. 44 Onsdagen den 28 April.

Om utarbe- utsedde komiterade den 24 augusti 1885 afgafs". Jag förstår icke,
Tåg angående ^varför utskottet nedskrifvit detta fullkomligt origtiga påstående, som
ordnandet af ju “åste vara egnadt att i hög grad vilseleda uppfattningen om min
rättsförhålian- motion. Min motion — jag ber att få betona det — afser ingalunda
dena emellan att återupptaga det förslag, som framlagts 1885 af komiterade. Jag
har med ful1 afsi«t formulerat min motion så, att det borde för hvar
genomförande och en> som vill gorå sig besvär att läsa innantill, tydligt och klart
af stadsplaner framgå, att jag just velat undvika att bestämdt uttala mig om de
m- m. detaljbestämmelser, som finnas i komiterades förslag. Och det före(rcats.
) fuller mig så mycket mer egendomligt, att utskottet rent af kan hän visa

till den motivering, jag anfört, som min hemställan är ordagrant
lika lydande med den Riksdagens hemställan, som gjordes år 1884 och
som föranledde och således föregick komiténs tillsättande. Hvad jag
velat påyrka och med uttryckliga ordalag påyrkat, är blott, att Riksdagen
skulle vidblifva sin 1884 uttalade önskan, att en af Kongl.
Maj it och Riksdag gemensamt stiftad lag i detta ämne måtte komma
till stånd. Men det är ju någonting helt annat än lagutskottet uppgift-,

År 1884 beslöt Riksdagen utan meningsskiljaktighet, på hemställan
af lagutskottet, att hos Kongl. Maj:t begära framläggande af förslag
till eu särskild expropriationslag för genomförande af stadsplaner i
stadssamhällen och dermed jemförliga orter. Hetta var beroende på
mångårig, ganska bitter erfarenhet derom, att stadssamhällena hade
ytterst svårt att genomföra de stadsplaner, som de enligt byggnadsstadgan
för rikets städer skola upprätta och få faststälda, och som
de enligt ordalagen i samma stadga derefter ovilkorligen skola rätta
sig efter. Denna svårighet har åter berott derpå, att den befintliga
expropriationslagen icke tillkommit med afseende på förhållandena i
städerna.

Jag skall icke nu upptaga tiden med en utförligare redogörelse
för dessa svårigheter. Hvar och en af herrar stadsrepresentanter kan
nog med mig vittna om, huru svårt situerade städerna i detta afseende
varit. Stockholm har ej haft annan möjlighet att för rimlig kostnad
genomföra sin stadsplan än att kasta sig in på marknaden och täfla
med de enskilde i att köpa tomter för att på så sätt bana väg för
stadsplanen.

Men detta oaktadt har Stockholm haft och har ännu mycket stora
svårigheter att utstå. Såsom säkerligen åtskilliga af herrarne observerat,
förekom helt nyligen hos stadsfullmägtige här i staden en märklig
och för hithörande förhållanden rätt belysande diskussion, i hvilken
mycket starka angrepp rigtades mot de enskilda tomtspekulanter, som
på detta område sökt gagnera på stadens bekostnad. Emot stadsplanen
får man, som bekant, icke bygga, men om någon skulle vilja
bygga i strid med densamma, kan staden icke hindra detta på annat
sätt än genom att genast lösa in den ifrågavarande marken. I en
aflägsen utkant åt staden skall enligt stadsplanen, ehuru kanske först
om trettio eller fyrtio år, upptagas en gata. Der har en person på
spekulation köpt en tomt, på hvilken han med lätthet kan bygga hvar
som helst. Naturligtvis föregifver han sig emellertid vilja bygga på

Onsdagen den 28 April.

N o 32.

den del af tomten, der gatan skall framdragas. Han går då in till Om utarbestaden
och säger: nu ämnar jag bygga der, antingen får ni expropriera, ^a^anVmde
hvad staden behöfver, eller också tillåta mig att bygga emot stads- *ordnande?af
planen. Han bar följaktligen möjlighet att pressa staden att lösa in räitsförhaUanmark,
som staden ej skulle behöfva på kanske femtio år, han gagnerar dena emellan
på att staden skall draga fram en gata der borta, men behöfver icke k°e^^rv°i^h
vidkännas någon ersättning för den stegring af värdet å hans åter- genomförande
stående mark, som blir en följd af gatans framdragande. af stadsplaner

Med afseende på de mindre städerna, har saken stält sig något m. m.
annorlunda. De hafva i allmänhet ej kunnat genomföra sina städs- (Forts.)
planer, oaktadt genomförandet skulle hafva varit ytterst vigtigt såväl
i sanitärt som i andra hänseenden. De hafva i allmänhet ej kunnat
genomföra stadsplanerna, derför att det blifvit för dyrt, då de icke
haft tillräckligt kraftiga vapen i expropriationslagen. Men just under
den tid, då frågan härom varit före, har, som bekant, en synnerligen
stark tillströmning till städerna egt rum. Hvad har då inträffat? Jo,
rundt omkring den faststälda stadsplanen, på åkrar och ängar, hafva
dessa inflyttande slagit sig ned och byggt, huru de behagat. Man
kan då fråga, hvarför icke städerna försökt att få dessa områden in i
stadsplanen. Jo, det har berott på det enkla skälet, att det varit för
dyrt att reglera dessa förhållanden, då de icke ens haft råd att genomföra
den gamla stadsplanen.

Det var på grund af denna erfarenhet, som 1884 års Riksdag
återupptog ett uttalande, som redan år 1863 gjorts af den svenska
Riksdagen, nemligen att vid expropriationer borde den, hvars mark
exproprierades, i fall han hade nytta af företaget, bidraga dertill i
mån af nyttan. Detta var för öfrigt icke, såsom man af lagutskottets
framställning kunde tro, någon nyhet, utan det var helt enkelt upptagandet
på detta område af analoga bestämmelser med dem, som
enligt skiftesstadgan gälla för landsbygdens invånare, och som de utan
knot underkastat sig, då det gält samhällets bästa. Vid skiften på
landsbygden har man, som sagdt, ej haft något att häremot invända,
men då det gäller städerna och fastighetsegares och tomtspekulanters
intressen, då skrikes det, att det är ett obehörigt ingrepp i eganderätten,
ehuru det i sjelfva verket kan sägas blott vara fråga om att
likställa städernas inbyggare med invånarne på landsbygden.

På grund af dessa förhållanden skref Riksdagen 1884 till Kong!.

Maj:t och begärde förslag till lagstiftning i ämnet, hvartill Riksdagen
äfven hade anledning, derför att Riksdagen ej ville, att dessa förhållanden,
som så djupt ingrepo i eganderätten, skulle ordnas endast
på den administrativa lagstiftningens väg utan att Riksdagen hade ett
ord med i laget.

Skrifvelsen mottogs mycket välvilligt af Kongl. Maj:t, som tillsatte
en komité med uppdrag att utarbeta ett lagförslag på de af
Riksdagen angifna hufvudgrunderna. Till denna komité öfverlemnade
emellertid Kongl. Maj:t äfven ett annat lagstiftningsarbete. Det hade
nemligen till Kongl. Maj:t inkommit en petition från en fastighetsegareförening
här i staden med anhållan, att Kongl. Maj:t ville stifta lag,
angående hvad som borde iakttagas, då hus byggdes öfver tomt -

N:0 32.

Onsdagen den 28 April.

Om utarbe- gränserna. Äfven denna lilla lagstiftning uppdrog Kongl. Maj:t åt

llagdeanUnde samma komité- som hade fätt * uppdrag att utarbeta det stora förslaget
ordnandet af rörande expropriationslag för städerna.

rättsfo r hällan - Öfver det lagförslag, som derefter af komitén afgafs, hördes Konun dena

emellan gens befallningshafvande och magistraterna. Här har jag länsstyrelserenZdTvit
uas utlätanden’ och Jag beklagar, att jag ej vågar fresta herrarnes
genomförande tålamod med att derur göra några utdrag. Resultatet blef emellertid,
af stadsplaner att Konungens samtlige befallningshafvande med ett enda undantag,
m. m. tillstyrkte förslaget just på de af Riksdagen förordade grunder, Natur (F

orts.) ligtvis framstäldes anmärkningar mot en del detaljer. Två af Konun gens

befallningshafvande ansågo, att komitéförslaget kanske ej vore
fullt lämpligt för små samhällen, men eljest voro alla med ett undantag
för detsamma, flera förordade det i mycket starka ordalag. Jag
vill, som sagdt, ej upptaga kammarens tid med att uppläsa något ur
dessa utlåtanden, men de, som intressera sig för saken, kunna lätt få
del af dem, enär de utgifvits från trycket. Åtskilliga Konungens befallningshafvande
skildra i lifliga färger de missförhållanden, som rådt
i städerna, derför att det icke funnits en sådan lagstiftning som den
ifrågasatta. Flera framhålla äfven just det, som jag nyss strök under,
eller att då man blir förskräckt öfver förslaget och tycker, att det är
en så skarp lagstiftning, så glömmer man, att det ej är fråga om
annat än att tillämpa något analogt med det, som landsbygdens invånare
fått och fortfarande få underkasta sig på grund af skiftesstadgans
bestämmelser.

Nu förstår jag mycket väl, att många, som läst lagutskottets nu
föredragna utlåtande, ryggat tillbaka och sagt: detta kan jag ej vara
med om. Jag får äfven säga, att, då jag å fjerde sidan läste utskottets
redogörelse för hvad de komiterade skulle ha föreslagit, jag hoppade
till och tänkte: detta är ej möjligt Det var icke detta, som jag
motionerat om, om ock lagutskottet sökt framställa saken, som om så
vore förhållandet. Men det var ej heller hvad komitén föreslagit. Lagutskottet
säger: “Förslaget i fråga stadgade sålunda bland annat följande
skyldigheter för tomtegare.“ Så kommer en regogörelse, som
en hvar, som läser utlåtandet, måste tro afse att lemna en öfversigt
af förslagets hufvudgrunder. Men denna redogörelse är icke med
verkliga förhållandet öfverensstämmande. Jag vet väl, att detta är en
svår beskyllning mot ett Riksdagens utskott, men jag vidhåller den.

Såsom herrarne se, står det på fjerde sidan:

“Förslaget i fråga stadgade sålunda bland annat följande skyldigheter
för tomtegare:

a) att i och för anläggning af nya gator, torg och allmänna platser
eller utvidgning af gamla gator antingen från sin tomt afstå och på
samhället utan ersättning öfverlåta mark utefter tomtens hela längd
till en bredd af nio meter" etc.

För det första är denna redogörelse alldeles origtig derutinnan,
att dylikt stadgande skulle gälla om utvidgning af gamla gator — det
vet väl lagutskottet, om det sett i lagförslaget, att detta icke afsåg
det fallet. Derjemte är redogörelsen origtig deri, att det icke står i
lagförslaget, att man skulle “öfverlåta mark utefter tomtens hela längd

Onsdagen den 28 April.

N:o 32.

till en bredd af nio meter", utan det står, att man skulle vara skyldig
öfverlåta hälften af gatan, dock ej mera än nio meter. Men härtill
kommer eu annan omständighet, som gör, att det hela fått en alldeles
skef innebörd. Utskottet har hemtat sitt uttalande från åttonde paragrafen,
men har ej brytt sig om att omtala, att i fjortonde paragrafen
står följande:

“Beslutar samhälle att utlägga eller vidga gata, och fordras dertill
sådan del af egendom, att återstoden icke utgör ändamålsenlig
byggnadstomt, vare samhället, derest egaren icke kan förvärfva nödigt
tomtområde genom utbyte eller lösen enligt denna lag, skyldigt, der
så äskas, så ock berättigad^ om det anses nödigt, inlösa den återstående
delen af egendomen".

Hvad komiterade i verkligheten föreslagit, var således, att tomtegaren
visserligen skulle vara skyldig lemna halfva gatan, dock ej mera
än nio meters bredd, men att han dock icke skulle vara dertill pligtig,
om hans tomt derigenom skadades, så att han icke kunde bygga derå,
utan att samhället i sådant fall skulle inlösa hela tomten. Detta har
utskottet utelemnat, och derigenom har framställningen blifvit vanstäld.
Det är icke underligt, att den, som läser detta, hoppar till och säger:
huru kan detta vara möjligt?

Detta är emellertid icke något enstaka exempel, utan förhållandet
är precis detsamma med de följande punkterna. Alla äro de på ett
förvrängdt sätt framstälda, så att endast den skyldighet, som skulle
åligga tomtegaren, mycket skarpt framhålles, men deremot icke de
bestämmelser, som medföra, att skyldigheten skulle uppvägas af motsvarande
rättigheter.

Jag ber om ursäkt, att jag så länge upptager kammarens tid; men
jag har verkligen tagit litet illa vid mig att på sätt som skett blifva
behandlad af lagutskottet, och derför skall jag nu be att få gifva skäl
för mina påståenden.

I punkten b) å sid. 4 af utlåtandet påstår utskottet, att lagförslaget
skulle hafva stadgat skyldighet för tomtegare “att, då gatumark skulle
från tomtegaren lösas, men samhället ej vide erlägga lösen i penningar,
åtnöjas med vederlag i annan mark''1. Nej, något sådant står ej i förslaget.
I 15 § heter det:

“Vill samhälle, då mark skall inlösas, i stället för penningar lemna
egaren i utbyte lika god obebyggd mark med sådant läge, att den kan
sammanläggas med mark, som återstår af hans egoområde, må sådant
utbyte ske, om egaren genom flyttning af läget ej lider märkligt men“.

Detta är någonting helt annat, det är en ofantligt mycket mildare
och möjligare, en ofantligt mycket förståndigare bestämmelse, som icke
alls är så sträng och sträf, som utskottet framstält den.

På samma sätt är det med punkten c). Der har utskottet sagt,
att tomtegare, enligt förslaget, skulle vara skyldig “att från samhället
inlösa gammal gatumark, som läge intill tomten och som vid stadsplans
genomförande blefve för samhället obehöflig". Nej, så står det icke i
lagförslaget, hvars 13 § i stället lyder så här:

“Om för stadsplans genomförande gatumark skall läggas till tomt,
vare tomtegaren skyldig att lösa marken senast då tomten bebygges".

Om utarbetande
af förslag
angående
ordnandet af
rättsförhållandena
emellan
kommuner och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.

(Forts.)

N:o 32

Om utarbetande
af förslag
angående
ordnandet af
rättsförhållandena
emellan
kommuner och
enskilde vid
genomföran de
af stadsplaner
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

— Så långt har lagutskottet skrifvit af något så när rigtigt; men
deremot utelemnat det följande:

“Pröfvas tomtegaren icke hafva vid tomtens bebyggande någon
fördel af den mark, han erhåller, och kan ej något af markens värde
qvittas mot tomtegaren möjligen tillkommande ersättning eller värde
af mark, som skall gå i utbyte, vare samhället icke berättigad! till
godtgörelse".

Detta är ju en bestämmelse, som alldeles borttager hårdheten af
den föregående punkten.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre med att anställa
dylika jemförelser. Jag har endast velat framhålla de begge nu anförda
exemplen för att visa, att jag har rätt att blifva trodd, då jag säger,
att utskottet på ungefär liknande sätt behandlat de följande punkterna.
De äro dels fullkomligt origtigt citerade, dels citerade på ett sätt, som
man icke kan kalla annat än partiskt och advokatoriskt, i syfte att
framställa komiténs förslag såsom grymt och omenskligt. Huru är det
då möjligt, att utskottet kunnat göra så? Det är ju icke tänkbart,
att lagutskottet velat rent af förvränga förslagets bestämmelser — nej,
lyckligtvis har jag icke anledning att mot lagutskottet framkasta den
beskyllningen. Till något sådant är utskottet alldeles oskyldigt. Lagutskottet
har endast gjort något, som är ganska beqvämt, det har
nemligen helt enkelt skrifvit af. Detta, som utskottet vill ge sken af
att vara en utveckling af förslagets hufvudgrunder, är ordagrant ingenting
annat än en lösryckt del af ett år .1887 i högsta domstolen afgifvet
votum af dåvarande justitierådet Östergren. Men der förekom
detta yttrande i ett annat sammanhang. Justitierådet Östergren var,
om jag så får uttrycka mig, ursinnig på lagförslaget och påstod, att i
detsamma fans hvarken rim eller reson. För att visa detta, plockade
han ut ur förslaget de för tomtegarne föreslagna skyldigheterna; och
alldeles fristående blifva dessa nog sådana, som här framstälts; men
han sökte ingalunda, såsom utskottet, ge detta skenet af en opartisk
redogörelse för förslagets hufvudgrunder. Justitierådet Östergren gjorde
sig blott händelsevis skyldig till den lilla lapsus, att han under punkten

a) tog upp, att den derstädes afhandlade skyldigheten skulle gälla äfven
i fråga om utvidgning af gamla gator. Detta var ett förbiseende af
justitierådet Östergren; och som lagutskottet skref af hans yttrande i
öfrig!, kom det att skrifva af äfven detta förbiseende af honom.

Såsom jag förut nämnt, blef detta förslag, då det var före till
behandling och utlåtande af vederbörande myndigheter, ganska välvilligt
mottaget. Sedermera, år 1887, blef förslaget öfverlemnadt till högsta
domstolen för granskning. Af lagutskottets referat skulle man nu
kunna tro, att förslaget blifvit alldeles nedgjordt i högsta domstolen.
Jag vet verkligen icke, hvarför lagutskottet härvidlag uttalar sig så,
som det gör, ty det kan ingalunda stå för sina här gjorda yttranden.
Lagutskottet säger nemligen så här på sid. 5:

“Vid förslagets granskning inom högsta domstolen framstäldes
emellertid anmärkningar mot de flesta af dess bestämmelser, hvarjemte
en af högsta domstolens ledamöter, med hvilken en annan ledamot i

Onsdagen den 28 April.

N:o 32.

hufvudsak instämde, helt och hållet afstyrkte, att detsamma måtte
läggas till grund för någon proposition till Riksdagen".

“Det framhölls dervid..." säger utskottet, och fortsätter så med
en lång redogörelse.

Hvar och en, som nu läser denna redogörelse, måste gifvet tro,
att förslaget blifvit grundligt nedgjordt af högsta domstolen, och att
hvad som förekommer på sidd. 5 och 6 i utlåtandet är en resumé af
de skäl, högsta domstolen mot förslaget anfört. Men i stället förhåller
det sig sfi, att lagförslaget lemnades utaf pluraliteten af högsta domstolens
ledamöter till sina hufvudgrunder utan anmärkning. Det är
nog mycket rigtigt, att förslagets flesta bestämmelser blefvo föremål
för anmärkningar; det lär väl ha händt de flesta lagförslag, enär
högsta domstolen ju har deras granskning till uppgift, och det fins ju
i nästan alla lagförslag formella brister, som behöfva borttagas. Det
å sid. 5 anförda är också icke någon resumé af hvad högsta domstolen
yttrat, utan helt enkelt endast en förkortad afskrift af justitierådet
Östergrens yttrande. Jag hemställer emellertid till hvar och en, som
genomläser o:te sidan, om han icke trott, att det är högsta domstolens
majoritet, som så yttrat sig. Men så är det icke alls; det fins icke
ett ord i det anförda, som uttalats af någon annan än dåvarande
justitierådet Östergren. Och att han yttrade som sin åsigt, att hvad
i förslaget förekom vore rättsvidrigt, reaktionärt, orimligt och i högsta
måtto orättvist, detta kan väl dock ej tillmätas så stor betydelse, då
deremot står hvad som yttrats af högsta domstolen i öfrig!, Konungens
befallningshafvande, Riksdagens lagutskott och begge kamrar. Snarare
skulle man väl kunna beteckna det som något djerft att emot dessa
uttalanden göra sådana påståenden.

Emellertid hände det sig, att, efter det förslaget behandlats i
högsta domstolen, ombyte af justitieminister egde rum, och att den
man, som nu blef justitieminister, var just justitierådet Östergren. Det
blef således han, som fick företaga lagförslaget till behandling hos
Kongl. Maj:t. Naturligtvis kunde man dervid icke begära, att han
skulle ändra åsigt; möjligen kunde man ifrågasätta, huruvida det var
så alldeles nödvändigt att genast kasta sig öfver lagförslaget och slå
i hjel det och om man ej kunnat låta det tills vidare ligga oafgjordt;
men så gjorde han nu i alla händelser icke.

Såsom herrarne minnas, att jag i början af mitt yttrande omtalade,
var till den komité, som behandlat ifrågavarande ärende, jemväl öfverlemnadt
ett annat förslag, eu petition af Stockholms fastighetsegareförening,
angående lagstiftning om hvad i vissa fall borde iakttagas, då
byggnad uppförts utöfver tomtgräns. Detta förslag lät statsrådet
Östergren utarbeta och det framlades sedan genom proposition till
1891 års Riksdag. Det enda, som Riksdagen dervid fick veta om
resultatet af komiténs andra lagstiftningsarbete, för hvilket Kongl. Maj:t
i viss mån sjelf redan uttalat sig derigenom, att Kongl. Maj:t år 1884
tillsatt en komité med uppdrag att utarbeta ett förslag på de grunder,
Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse framhållit och sedermera låtit
vederbörande myndigheter och högsta domstolen yttra sig i ärendet —
det enda, man fick veta om detta förslags öde, var, att uti det statsråds Andra

Kammarens Prot. 1897. N:o 82. 4

Om utarbetande
af förslag
angående
ordnandet af
rättsförhållandena
emellan
kommuner och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner

771. 77?.

(Korts.)

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

Om utarbetande
af förslag
angående
ordmandet af
rättsförhdllan -dena emellan
kommuner och
enskilde vid,
genomförande
af stadsplaner
m. m.

(Forts.)

protokoll, som angick fastighetsegareföreningens framställning, den upplysning
gafs, att, då det större lagförslaget “kommit att förfalla", herr
statsrådet föreslagit Kongl. Maj:t att framlägga det mindre. De af
herrarne, som voro med här i kammaren år 1891, erinra sig utan
tvifvel, kvilket högst ovanligt uppseende och hvilken ovilja det väckte,
när denna proposition framlades och man kom under fund med, att
Kongl. Maj:t på detta vis utan vidare dragit ett streck öfver en af
Riksdagen begärd lagstiftning och utan att till Riksdagens kännedom
bringa anledningen till detta raska förfarande. Eu då i kammaren
befintlig man, hvars ord vägde tungt här — nemligen herr Anders
Persson i Mörarp — yttrade under debatten om denna proposition,
att han under hela sin långa riksdagsmannatid aldrig bevittnat ett
sådant tillvägagående från Kongl. Maj:ts sida och att han skarpt måste
ogilla detsamma. Och under denna debatt i anledning af den lilla
lag, som Stockholms fastighetsegare begärt, inträffade då det märkvärdiga,
att, ehuru icke en enda anmärkning framstäldes mot sjeifva
lagen, som alla erkände vara behöflig, man likväl yrkade på att den
skulle förkastas, just derför att detta var det enda möjliga sättet för
kammaren att visa sin ovilja öfver det sätt, på hvilket det större förslaget
behandlats. Och oaktadt herr justitieministern framhöll, att
ingen anmärkning framstälts mot det då omhandlade lagförslaget och
att det väl måtte vara Kongl. Maj:ts rättighet att icke fästa något
afseende vid Riksdagens skrifvelser, så blef förslaget med en ganska
betydlig majoritet vid voteringen afslaget, just emedan man ville ge
ett eftertryckligt misstroendevotum åt regeringen.

Jag har nu trott mig åter böra upptaga frågan. Olägenheterna
af nu rådande förhållanden hafva visserligen här i Stockholm icke
varit så stora på senaste tiden, derför att, såsom jag nämnde, staden
köpt in så många tomter och gör så fortfarande, så att vi på detta
sätt kunna reda oss med stadsplanens genomförande; men det har
likväl vid åtskilliga tillfällen visat sig vara svårt nog att icke hafva
den begärda lagstiftningen. Det har derför också uti Stockholms
stadsfullmägtige varit tal om att till Kongl. Maj:tingå med en petition,
att detta lagstiftningsarbete, som afbrutits, skulle återupptagas; men
man har dragit sig derför, enär man ansett, att det borde vara Riksdagen,
från hvilken initiativet skulle komma, och man derför antagit,
att Riksdagen nog skulle någon gång komma att åter taga hand om
saken.

Nu har tillfället härtill synts mig lägligt; herr Östergren innehar
icke längre justitieministersportföljen, och på hans plats har kommit
en man med särskild erfarenhet i dessa frågor, enär han i många år
varit en inflytelserik medlem åt Stockholms stadsfullmägtige. Jag har
således ansett tillfället lämpligt att upptaga förslaget igen och har
trott, att man dervid borde gå till väga så, att man ej uttalade sig
om detalj bestämmelserna i komiténs förslag, utan återginge till samma
begäran, som Riksdagen gjorde i sin skrifvelse af år 1884, eller att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta ett lagförslag, fotadt på de i samma
skrifvelse angifna hufvudgrunder, nemligen att vid expropriation i stad
äfven den, hvars jord eller mark exproprieras, skall, om han af expro -

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

priationen har fördel, vara skyldig att afstå något jord för ändamålet
utan ersättning.

När jag väckte denna motion, befarade jag visserligen, att jag
skulle röna motstånd i Första Kammaren; herr östergren är ledamot
af den kammaren och torde nog der ha mycket att säga, hvarför jag
ansåg, att det kunde sitta hårdt åt att få lagförslaget igenom der;
men aldrig drömde jag om något motstånd från de ärade ledamöterna
af denna kammare, eller att kammaren år 1897 skulle vilja annullera
det misstroendevotum, som den uttalade år 1891. Ty det är väl detta,
som är lagutskottets mening, att vi nu skulle underkänna hvad Riksdagen
gjort åren 1884 och 1891, att vi skulle förklara, det man då
for fram i ogjordt väder och att statsrådet Östergrens yttrande till
statsrådsprotokollet sistnämnda år i sjelfva verket var befogadt.

Då jag för min del icke kan biträda något sådant och tror mig
veta, att jag icke är den enda här i kammaren, som är intresserad
af framgång för detta förslag, så skall jag be att få yrka afslag på
lagutskottets utlåtande och bifall till min motion.

Häruti instämde herrar Hammarlund, Lovén, O. Eklund i
Stockholm, Fjällbäck, Högland, Berg, Höjer, O. Olsson i Stockholm,
Waldenström, Lindgren, Sivartling, Zetterstrand, Pegelow, Tylander,
Hammarström, Petri, Gethe, Björck, Apelstam, Kardell, Aulin,
Arhisiander och Crusebjörn.

Vidare anförde:

Herr Redelius: Det är icke alls underligt, om en motionär blir
misslynt, då han får en motion om en lagändring eller ett nytt lagförslag
afstyrkt af lagutskottet. Det äro vi vana vid. Men att man
kan gå så långt i sitt missnöje, som vi nyss hörde, att herr grefve
Hamilton gjorde, hade jag dock icke kunnat föreställa mig.

Han började med att säga, att lagutskottets hänvisning till komiténs
förslag i det ämne, som nu är under behandling, var origtig,
men så refererade han det allt igenom; då är väl icke lagutskottets
refererande origtigt.

Vidare argumenterade han synnerligen starkt mot hvad lagutskottet
säger i punkterna a), b), c), d) och e) och yttrade derom
sådana starka ord, som att lagutskottet vanstält komiténs förslag, lagutskottets
yttrande skulle vara partiskt och förvrängdt, ja, vi skulle
hafva vanstält alltsammans.

Huru förhåller det sig dermed, mine herrar? Herr grefve Hamilton
sade, att han studsade, när han fick se detta, som om utskottets
framställning skulle varit något förut okändt nytt, men han sade
dock sjelf, att det icke var nytt, han hade läst det förut, och han
citerade också källan. Han talade om, att yttrandet var fäldt i högsta
domstolen. Och detta är sant. Om det nu kan vara passande att
bedöma ett justitieråds yttrande i högsta domstolen på det sätt, att
man säger, att det är vanstäldt allt igenom, att det är partiskt och
förvrängdt, det lemnar jag derhän, för det omdömet må den talaren

Om utarbetande
af förslag
angående
ordnandet af
rättsförhållandena
emellan
kommuner och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.

(Forts.)

N o 32.

Om utarbetande
af förslag
angående
ordnandet af
rättsförhållandena
emellan
kommuner och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.
U''''orts)

Onsdagen den 28 April.

sjelf stå, men jag tror, att lagutskottet liksom hvarje ledamot i kammaren
har rättighet att ansluta sig till ett yttrande, som blifvit fäldt
i högsta domstolen, och derför tror jag icke, att vi vidare behöfva
replikera i den punkten.

Herr Hamilton sade vidare, att, då denna fråga eller, rättare, det
förslag till lag, som den ifrågavarande komitén uppgjort, behandlades
i högsta domstolen, dåvarande justitierådet Östergren var den ende,
som yttrat den mening om förslaget, hvartill lagutskottet anslutit sig.
Det var ju så, grefve Hamilton yttrade? Men då ber jag få uppläsa
ett par ord af en skrift, deri detta yttrande finnes intaget, och som
jag bär i handen. Det står der på sid. 27: “Justitierådet von Hofsten
yttrade: Hufvudsakligen instämmande uti de mot ifrågavarande lag förslag

framstälda anmärkningar, anser jag mig icke kunna tillstyrka
detsammas antagande". Jag endast citerar.

Vidare sade herr grefve Hamilton, att yttrandet af justitierådet
Östergren skulle vara stympadt. Det var ju så? Jag ber då att få
läsa upp detsamma, sådant det förekommer i aftrycket, och ber herrarne
följa med i betänkandet. “Justitierådet Östergren yttrade: Under
föredragningen af förslaget har jag fästat särskild uppmärksamhet derpå,
att det för tomtegare stadgar följande nya skyldigheter, nemligen:

a) att i och för anläggning af nya gator-, torg och allmänna platser
eller utvidgning af gamla gator antingen från sin tomt afstå och
på samhället utan ersättning öfverlåta mark utefter tomtens hela
längd till en bredd af nio meter eller ock utgifva ersättning för gatumark
till nu nämndt omfång, som förut tillhört samhället eller af
detta måste från annan inlösas (§ 8);

b) att, då gatumark skall lrån tomtegaren lösas, men samhället
ej vill erlägga lösen i penningar, åtnöjas med vederlag i annan mark
(§ i»);

c) att från samhället inlösa gammal gatumark, som ligger intill
tomten och som vid stadsplans genomförande blifver för samhället
obehöflig (§ 18);

d) att, om en del af tomt utlagts till gata och återstoden icke
är för bebyggande användbar, sjelf utan medverkan af samhället genom
tvångslösen eller tvångsbyte från granne förskaffa sig den jord, som
fordras för att göra tomtstycket ändamålsenligt för bebyggande, och
således genom uppoffring af penningar eller jord söka i någon mån
reparera den skada, som tillfogats honom derigenom, att han nödgats
till samhället utan ersättning afstå gatumarken (§§ 3 och 14, jemförda
med § 18 3:dje stycket samt §§ 20 och 21); och

e) att ej mindre låta förut indelad tomt, som icke omedelbart
beröres af stadsplan, ingå i ny tomtindelning för förbättrande af grannes
genom stadsplans genomförande onyttiggjord tomtdel, än äfven
för att befria samhället från skyldighet att lösa sådan onyttiggjord
tomtdel underkasta sig lösnings- och bytestvång (§18 3:dje stycket,
jemfördt med §§ 20 och 21).“

Det är, såsom verkligen herr grefve Hamilton slutligen medgaf,
ordagrant afskrifvet. Det är icke stympadt, om man icke räknar
det som en stympning, att det icke är citeradt allt igenom, men det

Onsdagen den 28 April.

har icke heller herr grefve Hamilton gjort, utan att dock anse sig
hafva stympat de källor, som han sjelf öst ur.

Nu säger han likväl, att Riksdagen skulle vara bunden vid ett

förslag, som blifvit på detta sätt bedömdt af två justitieråd. Men

hvarför skulle den det? Jag vet icke, att Riksdagen någonsin behandlat
detta lagförslag af 1885. Då Riksdagen afiät sin skrifvelse 1884, gaf
den dermed alls icke på hand, att den skulle godkänna hvilket lagförslag
som helst, som på grund af denna skrifvelse kunde utarbetas.
Tvärtom veta vi, att Riksdagen förbehållit sig full handlingsfrihet och
rätt att pröfva det lagförslag, som på grund af skrifvelsen kunde inkomma,
och derefter fatta det beslut, som den finner lämpligt. Till

yttermera visso ber jag få läsa upp några ord ur skrifvelsen af den 9
maj 1884. Deri förekommer följande uttalande: “Om beskaffenheten
af de närmare bestämmelser, som i nu angifna hänseenden må vara
erforderliga, kan emellertid Riksdagen icke bilda sig någon mening
förr än den utredning skett, som måste föregå lagförslagets uppgörande1''.
Jag tror icke, att det går an att skylla på Riksdagen och säga, att
Riksdagen antagit någonting i den retning, som det kritiserade komitéförslaget
innehåller.

Det fägnar mig att uti en sak kunna instämma med herr grefve
Hamilton, nemligen deruti, att denne tyckes vilja fritaga sig från att
dela den mening, som justitieråden Östergren och von Hofsten uttalat,
och som utskottet refererat i punkterna a)—e); herr grefve Hamilton
vill icke hafva en lag med den uppfattning eller med sådant innehåll,
som der uttalats. Men det vill icke heller utskottet och icke heller
jag, och således äro vi ense i den punkten.

Nu säges det: det finnes ju andra sätt. Ja, det finnes det visst.
Vi veta ju alla, hvad som är laga fång. Nog kan man tillvinna sig
annans egendom på annat sätt än genom att tvinga egareu att utan
ersättning afstå från densamma. Man kan ärfva den, det finnes ju
köp, det finnes tvångsförsäljning vid cession, gåfva finnes, byte finnes,
så att nog finnes det laga åtgärder, hvarigenom man kan vinna annans
egendom. Dessutom hafva vi en expropriationslag, som väl kan tillämpas
och äfven har tillämpats både i städerna och på landet, och jag har
icke förnummit, att småstäderna klagat öfver, att de icke haft en
sådan lag, som den 1885 års komité föreslagit, och hvilken herr grefve
Hamilton tyckes förorda, trots det ogillande af densamma, som uttalats
af justitieråden Östergren in. fl. Om nu icke expropriationslagen är
tillfyllestgörande, så kan man ju komma fram med förslag till ändringar
i densamma. Men herr grefve Hamilton har icke gjort detta. Han
har icke hänvisat till någonting annat än till det af komitén framlagda
förslaget. Hans motivering pekar allt jemt åt det hållet. Jag tror,
att, i fall ett lagförslag framlagts för Riksdagen, fotadt på de grunder,
som dessa två namngifna justitieråd så skarpt kritiserat — jag vill
ännu en gång framhålla, att kritiken är af dessa två justitieråd och
icke af lagutskottet i vidsträcktare mån, än att det upprepat densamma
— jag tror, säger jag, att, i fall ett sådant lagförslag framlagts på
samma gång som det förut nämnda lagförslaget, som slogs i hjel, det
skulle hafva väckt mycket större ovilja i Andra Kammaren, än herr

N:0 32.

Om utarbetande
af förslag
angående
ordnandet af
rättsförhållandena
emellan
kommuner och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.
(Forts)

N:0 32.

Onsdagen den 28 April.

Om utarbetande
af förslag
angående
ordnandet af
rättsförhållandena
emellan
kommuner och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.
(Forts.)

grefve Hamilton påstod vid detta tillfälle skulle hafva uppstått. Huru
det förhöll sig med denna ovilja, minnes jag icke.

Det är icke heller rigtigt, som herr Hamilton sade, att lagutskottet
skulle hafva haft någon tanke på att gifva något justitieråd en upprättelse
för något slags misstroendevotum, som han skulle erhållit.
För min del får jag saga, att jag i det längsta icke visste, hvilket
eller hvilka justitieråd fält de ifrågavarande yttrandena. Jag visste
det icke med säkerhet förrän i dag. Jag sökte länge förgäfves att
öfverkomma protokollet i högsta domstolen. Derför är det icke sant,
att utskottet framstält sitt förslag för att gifva f. d. justitierådet Östergren
någon upprättelse.

På de skal, som lagutskottet anfört, ber jag få hemställa om bifall
till lagutskottets förslag, såsom enligt min uppfattning det enda
rättfärdiga.

Herr Darin: Det högt ärade lagutskottet torde medgifva, att
vederbörande i denna fråga förfarit med nödig varsamhet. Redan den
31 december 1859 framhölls uti ett då afgifvet komitébetänkande angelägenheten
utaf, att de förhållanden, som det föreliggande förslaget
afser, blefve ordnade. År 1884 uttalade sig Riksdagen för ett af
enskild motionär framlagdt, af lagutskottet tillstyrkt skrifvelseförslag,
och det med sådan enhällighet, att icke ett enda ord i någondera
kammaren yttrades om förslaget.

Emellertid vänta alla intresserade fortfarande på frågans lösning.
Med afseende på det intresse, som denna lösning innebär för våra
stadskommuner, kan jag i allt hufvudsakligt ansluta mig till hvad grefve
Hamilton redan anfört. Det är emellertid så, att det inom det samhälle,
jag representerar, ter sig en synpunkt för denna fråga, som jag
icke funnit från annat håll framstäld. Då jag for upp till Riksdagen
i år, fick jag från Malmö byggnadsnämnd i uppdrag att på högsta ort
utforska, hvilka utsigter förefunnes för att få denna fråga förd vidare.
Men knappt hade Riksdagen öppnats, förr än nu föreliggande motion
framlades, och jag instälde då mina efterforskningar i förhoppning att
Riksdagen nu liksom 1884 skulle understödja densamma. Det kunde
då icke annat än på det högsta förvåna mig att få mottaga ett betänkande,
hvari lagutskottet på 5 rader kunnat blifva färdigt med att
kullkasta det, hvarför Riksdagen såsom en man uttalat sig 1884.

Den synpunkt, som jag sade mig särskilt vilja framhålla och som
kanske erbjuder en egendomlighet för vårt samhälle, är den, att då
byggnadsstadgan i 2 kap. 3 § säger: “Ej må stad byggas i strid mot
gällande plan eller utsträckas till område, för hvilket faststäld plan ej
finnes''", så är denna föreskrift alldeles illusorisk. Och det beror i vår
stad derpå, att, i motsats till hvad förhållandet är i hufvudstaden,
ganska betydliga jordområden utom stadsplanen egas af enskilde. På
dessa jordområden är det tillfälle att bygga utan de inskränkningar,
som byggnadsstadgan och framför allt stadens särskilda byggnadsordning
föreskrifva. Och denna omständighet har ledt dertill, att under det
för staden, som eger ganska stora arealer inom stadsplanen, det visat
sig mycket svårt att försälja dem, har på de enskildas områden utom

N:0 32.

Onsdagen den 28 April.

stadsplanen det ena lilla samhället vuxit upp efter det andra i strid Om utarbemot
byggnadsstadgans föreskrifter. Och det är icke små samhällen; angående
de räkna ända till 2,000 å 3,000 invånare. ordnandet af

Man kan nu tänka sig, huru detta skall komma att taga sig ut, rattsförhällannär
en gång det blir absolut nödvändigt, att stadsplanen skall utvidgas, dena emellan
då man tvingas dertill — tills vidare undviker man det, derför att man h°^2ide vid
öfverallt skulle komma i kollision med dessa enskilda intressen, hvilka genomförande
icke genom någon lag äro begränsade — då inträffar det förhållande, af stadsplaner
motionären framhållit just ega rum i Stockholm; då komma de gator ”*•
och de platser, som i den blifvande stadsplanen upptagas, öfverallt (Forts0
att stöta på svårigheter genom byggnadsföretag, som i högst betydlig
utsträckning redan försiggått på stadens område.

Kammaren torde finna, att detta är ett oefterrättlighetstillstånd,
som icke skulle vara möjligt, om byggnadsstadgans föreskrifter angående
stadsplaner understöddes af en lag, som ordnade förhållandet mellan
stadskommunerna och de enskilda.

Med hänsyn till hvad jag nu anfört, vågar jag uttala den förhoppning,
att kammaren i hvad på den ankommer ville söka så fort som
möjligt göra slut på den väntan, hvari Malmö stad befunnit sig redan
alltför länge i ifrågavarande hänseende. Jag yrkar således, herr talman,
bifall till motionen och afslag på utskottets hemställan.

Herr Collander: Jag skall visst icke vara mångordig. Jag hade
kunnat instämma i den ärade talarens på stockholmsbänken yrkande.

Men då han tycktes anse, att detta vore ett lagförslag, som i första
rummet intresserade de större städerna, och då jag äfven sedan fick
höra af den ärade ledamoten i lagutskottet, att han hyste den bestämda
uppfattningen, att icke de mindre städerna hade något särskildt intresse
af denna sak, så ber jag att häremot få inlägga en bestämd gensaga.

Det är tvärtom kanhända större olägenheter för dem än för de större
städerna, derför att dessa senare hafva en större ekonomisk magtställning,
så att de kunna genom inköp och dylikt få en kompensation
för dessa olägenheter. En sådan ställning hafva de små stadssamhällena
icke. De fingo denna byggnadsstadga sig pålagd till efterlefnad, ehuru
den var stiftad mera med hänsyn till de större städerna; de små fingo
underkasta sig. Följden har blifvit, att i eu hel del mindre städer
man nödgats, för att slippa tillämpa drakoniska bestämmelser, låta en
hel de! nybyggen uppstå utom stadens område. Men det är icke önskvärd!
och lämpligt, ty man kan icke med lika lättnad tillgodose belysningens,
vattenledningens och polisbevakningens utsträckning till sådant
område. Jag är derför lifligt intresserad af att ett steg tages i den
rigtning, Riksdagen förut begärt.

När den ärade ledamoten af lagutskottet säger, att motionären i
sitt anförande har sagt, att dåvarande justitierådet vanstält saken, fattar
jag det så, att utskottet vanstält saken genom att det icke refererat
hvad motionären i verkligheten begärt. Det är något helt annat, än
att saken förvrängts genom de båda åberopado ledamöternas af högsta
domstolen uttalande. Herr talman! Jag yrkar afslag på betänkandet
och bifall till motionen.

H:0 32. 56

.Onsdagen den 28 April.

Om utarbetande
af förslag
angående
ordnandet af
rättsförhållandena
emellan
kommuner och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.

(Forts.)

Herr Fredholm: Jag skulle kunnat åtnöja mig med att instämma
i den förste talarens yttrande. Men jag har begärt ordet för att få
understryka, att jag djupt beklagar, att lagutskottet icke egnat större
uppmärksamhet åt en så vigtig fråga som den, grefve Hamilton bragt
å bane. Om någon lag har varit och är af behofvet påkallad, är dat
en lag för genomförandet stadsplaner.

Stadsplaner äro för städerna afgörande med afseende å deras
ändamålsenlighet — icke blott för närvarande förhållanden, utan ock,
och måhända mera, för framtiden och dess kraf, livilket är vigtigare!
Deraf följer tydligt och klart, att det skall ligga stor magt uppå, att man
får en väl genomtänkt stadsplan och att man icke saknar stöd i lag
för att genomföra den. Men just den omständigheten, att man icke
haft detta stöd och att derför privata intressen med sina egenuyttiga
sträfvanden kunnat sätta sig emot det allmänna bästas kraf, har
gjort, att man varit mycket angelägen att få en sådan lag till stånd.
Men oaktadt man arbetat dermed femton år, hafva vi ännu ej fått
någon lag.

Jag ber att få erinra, hurusom 60 stycken af denna kammares
stadsrepresentanter i slutet på 1880-talet tillkallades af komiterade,
som hade i uppdrag att utarbeta lagförslag i ämnet, för att med dem
granska det då uppgjorda förslaget, och att vi då alla voro af den
öfvertygelsen och hyste den förhoppningen, att, sedan komiterade tagit
vederbörlig hänsyn till de framstälda anmärkningarna, vi inom kort
skulle få behandla denna lag här i kammaren. I stället har lagförslaget
blifvit, om jag så får säga, undertryckt; åtminstone ser det ut, som
om det så blifvit, då icke på denna långa tid något förslag kommit
fram.

Nu är det visserligen sant, att en stor del af lagens verkan går
förlorad, om och när den slutligen kommer såsom jästen efter brödet
i ugnen. Men ännu fins mycket ogjordt, hvarför deuna lag fortfarande
är af största vigt och betydelse.

Jag ber derför, herr talman, att få instämma med grefve Hamilton
i hans yrkande, att kammaren ville afslå utskottets hemställan i betänkandet
och bifalla motionen, oaktadt jag väl vet, att ett sådant
bifall icke kan föranleda till något annat än en opinionsyttring.

Herr grefve Hamilton: Herr talman! Jag ansåg mig nödsakad
att åter begära ordet med anledning af den mycket skarpa tillrättavisning,
en ärad ledamot af lagutskottet rigtade mot mig med anledning
af mitt första anförande. Jag får dock säga, att den ledsnad, jag
kände under denna upptuktelse, betydligt förbleknade, när den ärade
ledamoten, efter sitt tvärsäkra fördömande af mitt uppträdande, slutade
med att bekänna, att han för ett par timmar sedan icke ens visste,
hvem lagutskottet citerat, och att någon helt nyss stuckit det här
betänkandet i handen på honom; men ändå ansåg han sig i en så
svår och vigtig fråga kunna stiga upp och behandla mig så, som han
gjorde. Jag tycker icke, att det är vackert, och jag skulle säga mer,
om herr Redelius vore närvarande. Jag protesterar bestämdt mot hvad
han yttrade. Han lät påskina, att jag biand annat sagt, att blott en

N:0 32.

Onsdagen den 28 April.

ledamot af högsta domstolen hade något att invända mot förslaget.
Jag läste upp hvad lagutskottet sagt ordagrant. Der står det, att
“en af högsta domstolens ledamöter, med hvilken en annan ledamot i
hufvudsak instämde, helt och hållet afstyrkte, att lörslaget måtte läggas
till grund för någon proposition till Riksdagen". Sådant var förhållandet
med alla de anmärkningar, herr Redelius gjorde.

Jag yttrade aldrig, att justitierådet Östergrens redogörelse för förslaget
var stympad — jag fattade icke rätt, om meningen var, att jag
skulle hafva beskylt justitierådet för att hafva stympat förslaget i sin
redogörelse, eller att referatet af hans anförande var stympadt. Jag
ansåg mig ej blott af höflighet böra betona, att man väl kuude ursäkta
justitierådet Östergren, hvilken, som jag uttryckte mig, var ursinnig
på lagförslaget, om han i detta förekommande sammanhanget gaf en
ensidig framställning af saken. Men jag ansåg icke, att man kunde
ursäkta lagutskottet, som, när det skulle opartiskt utreda frågan, gjorde
det på sådant sätt, att det såg ut, som om det vore en fullständig
redogörelse för förslagets hufvudgrunder, ehuru det blott var en ensidig
framställning, afskrifven ur justitierådet Östergrens yttrande. Jag vill
naturligtvis icke dermed säga, att lagutskottets ledamöter hafva skulden
härför; det har kommit till i hastigheten i kansliet, det vet jag väl.

Dessutom vill jag påpeka, att, oaktadt herr Redelius protesterat
mot mitt yttrande, att utskottet lemnat origtiga uppgifter, han icke
desto mindre sjelf visat, att så är förhållandet. Han erkände gång
på gång, att jag icke i motionen yrkat bifall till alla specialbestämmelser
i komitébetän kandet. Han läste upp 1884 års skrifvelse, för att kammaren
måtte få höra, hvad den innehöll, men han underlät att omtala, att
det var just denna, jag yrkade bifall till i min motion. Så var det
med alla hans anmärkningar, så vidt jag kunde fatta dem, ty alla
förstod jag icke, och jag är rädd, att de flesta förstod han icke
heller sjelf.

Då herr Redelius nu kommit tillstädes, vill jag upprepa hvad jag
nyss yttrade. Jag sade, att jag först tog illa vid mig öfver att få en
så skarp uppsträckning, men ledsnaden försvann, när herr Redelius i
slutet af sitt anförande sade, att han helt nyss fått reda på saken,
och att man nyss stuckit utskottets betänkande i handen på honom,
hvilket icke hindrade herr Redelius att med största säkerhet uppträda
som tukto- och läromästare i en fråga, i hvilken han tydligen haft väl
liten tid att sätta sig in.

•

Herr Petersson i Brystorp: Jag har motionen här i min hand.
1 densamma hemställer motionären, “att Riksdagen må anhålla, att
Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med hvad Riksdagen i skrifvelse den
9 maj 1884 begärt, täcktes låta utarbeta" etc.

Öm jag sedan går till tredje sidan af betänkandet, så står det
der, “att det af komitén utarbetade förslaget till stadsplanelag visserligen
vore fotadt på de grunder, för bvilka Riksdagen i skrifvelse år
1884 uttalat sig, men att han för sin del vid pröfning af dessa grunder
funnit, att eu lämplig lagstiftning i ämnet icke kunde på dem fotas
äfvensom att han icke kunde erkänna, att på det afsedda området

Om utarbetande
af förslag
angående
ordnandet af
rättsförhållandena
emellan
kommuner och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m
(Forts.)

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

tande kib*gare grunder funnes än de, som vore stadgade i gällande expro siag

angående Pnatlonslag. Justitieministern underkände, med andra ord, fullständigt
ordnandet af befogenheten af Riksdagens framställning/

rättsförhdUan- Dessa justitieministerns ord anser jag vara fullkomligt rigtiga. Som
kommuner^orh he.rrarna va^ vetai innehåller expropriationslagen, att vid uppkommande
enskilde vid ^''Tls*'' ®r. hvardera parten tillsätta 3 och domstolen 3 ledamöter i exgenomfärande
propriationsnämnden. Dessa 9 skola gifva intyg på heder och sårnad
stadsplaner vete, att de skola fullgöra det åliggande, de mottagit. Jag kan icke

(Förtal S6’ att de<i kan finaas mera trygghet för personer, som måste med
tvång afstå från sin jord, än en sådan bestämmelse. Nu återstår att
se till, huru sådana expropriationsmän tillsättas enligt 1884 års förslag.
Der fans den bestämmelsen, att det skall utses en stadsplanenämnd,
men det är att märka, att den icke skall utses af någondera
parten, utan åt underdomstolen ensam och är afsedd att tjenstgöra
under oinskränkt tid. Dess ledamöter skola således antagligen vara
likstäida med ledamöterna i egodelningsrätten. För deras tjenstgöring
är ingen tid föreskrifven, inom hvilken de behöfva taga afsked. Det
är således påfallande, att värderingar kunna inträffa, då de äro parter
i saken. Nu kan man säga, att då äro de jäfviga. Men här i stadgan
står icke taladt om något jäf, utan ledamöterna få göra, huru de behaga.
Då hemställer jag, om en person kan vara trygg för sin egendom.
Efter denna stadga kan sjelfsvåld lätt blifva rådande och ledamöterna
komma att se på egen fördel. Om deremot expropriationslagen
får lända till efterrättelse för stad och land, är såväl den ene
som den andre tryggad. I följd häraf yrkar jag bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Redelius: Herr grefve Hamilton lade i min mun sådana

ord, som att jag skulle hafva sagt, att jag först i dag fått betänkandet
i min^ hand; och det väckte löje, och det med rätta, om man förstår
det sa, att det gälde lagutskottets betänkande. Men jag behöfver väl
icke säga, att då jag i utskottet varit med om ärendets behandling,
egde jag kännedom om hvad der förehades. Der lästes upp ett uttalande
från högsta domstolen, men namn nämndes icke, och jag frågade
icke derefter, emedan för mig det icke var fråga om person, utan
om sak, och de sakförhållanden, som framhållits, syntes mig tillräckliga.
Derpå hänsyftade jag, då jag sade, att jag icke förrän i dag
visste de ifrågavarande justitierådens namn.

Denna broschyr deremot, som lemnats mig i handom, och som är
undertecknad af Moritz Rubenson, har jag icke sett förrän i dag; det
var det, jag menade.

Herr grefve Hamilton: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en

gång begär ordet, men detta var det mest märkvärdiga, jag någonsin
hört. Den der broschyren, som herr Redelius talade om, hvad innehåller
den ? Den innehåller det lagförslag, som herr Redelius så skarpt
utdömde. Han var med i lagutskottet och instämde i lagutskottets
utlåtande, i hvilket detta lagförslag på det skarpaste utdömdes. Men
nu först har han fått broschyren, han har icke läst den förut. Nu

N:o 32.

Onsdagen den 28 April.

förstår jag, hvad han menade, då han sade, att hvar och en af Andra
Kammarens ledamöter väl kan instämma i ett justitieråds yttrande.
Hvad herr Redelius med så mycken säkerhet och skenbar sakkännedom
yttrade om detta komitébetänkande, det hvilade således blott på
justitierådet Östergrens auktoritet, hvars namn han icke ens kände!
Denna förklaring tycker jag icke förbättrar saken, utan visar snarare,
huru lättvindigt han behandlar allvarliga saker.

Hvad beträffar det, som min ärade vän midt emot yttrade om
stadsplanenämnden, så kan det ju vara möjligt, att den är olämplig.
Men jag har icke heller yrkat bifall till förslaget om den, jag har icke
ens omnämnt den. Min motion innehåller blott ett upprepande af 1884
års skrifvelse; det är ju en helt annan sak.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på afslag derå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen följande voteringsproposition:

Den, som, med afslag å hvad lagutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 51, bifaller den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 94 ja mot 67 nej; och hade kammaren
alltså, med afslag å utskottets hemställan, bifallit den ifrågavarande
motionen.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades:

herr R. Härin under 2 dagar från och med den 30 dennes,

„ friherre W. von S elite erm under 2 dagar från och med den
30 dennes,

„ N. Nilsson i Skärhus under 2 dagar från och med den 30
dennes,

„ H. F. A. E. Fantzarhielm under 2 dagar från och med den
30 dennes,

,, E. Ej. Sjövall under 2 dagar från och med den 30 dennes
„ friherre G. Feyron „ 2 „ „ „ „ „ 30 „

,, C. Faxe ,, 5 ,, ,, ,, ,, ,, 30 ,,

och „ C. II. Björck „ 5 „ „ „ „ ,, 30 „

Om utarbetande
af förslag
angående
ordnandet af
rättsförhållandena
emellan
kommuner och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.

(Forts.)

N:0 32.

Onsdagen den 28 April.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till eklesiastikdepartementet, och,

n:o 56, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om undersökning angående meningarne bland landets myndiga
manliga befolkning i fråga om de vigtigare hittills framstälda förslagen
till ändrade bestämmelser rörande valrätt till Riksdagens Andra
Kammare,

lagutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 52, i anledning af väckta motioner om ändringar i och tillägg
till lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891,

n:o 53, i anledning af kamrarnes återremiss utaf lagutskottets
utlåtande n:o 30, i anledning af väckta motioner med förslag till förordning
angående köttbesigtnings- och slagttvång, m. m. och

n:o 54, i anledning af väckt motion angående ändringar i lagarne
om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
den 28 juni 1895, samt

särskilda utskottets memorial n:o 2, i anledning af återremiss från
Första Kammaren af vissa delar af den i utskottets utlåtande n:o 1
föreslagna lag för Sveriges riksbank.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
klockan 2,4 7 e. m.

In fidem,

E. Nathorst Böös.

Fredagen den 30 April.

N:o 32.

Fredagen den 30 april.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 22 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Företogos val af tjugufyra valmän och sex suppleanter för utseende
af Riksdagens justitieombudsmans efterträdare; och befunnos
efter valförrättningarnes slut hafva blifvit utsedde till

valmän:

herr J. Andersson i Lysvik................................. med 157 röster,

„ M. Andersson i Löfhult............................. „ 157 „

„ M. Arhusiander .......................................... „ 157 „

„ G. F. Berndes............................................. „ 157 „

„ O. A. Brodin ............................................. „ 157 „

„ J. Eliasson................................................... „ 157 „

A. Hallqvist ................................................ „ 157 „

n O. M. Höglund .......................................... „ 157 „

„ G. E. Johansson i Berga ........................... „ 157 „

J. M. Johansson i Mellbyn ....................... „ 157 „

„ S. J. Kardell ........................................... „ 157 n

„ G. Liljenroth................................................ „ 157 „

„ A. V. Ljungman ....................................... „ 157 „

„ P. O. Lundell ..................................... „ 157 „

„ E. Mcyer...................................................... „ 157 „

„ S. Nordström................................................ „ 157 „

„ A. Olsson i Tyllered.................................... „ 157 „

„ A. G. Olsson i Frösvi................................. „ 157 „

„ P. G. Petersson i Brystorp .......... „ 157 „

„ N. Svensson i Olseröd................................ „ 157 „

„ N. Wallmark........................................... „ 157 „

„ A. Wilclund ................................................ „ 157 „

„ A. G. Andersson i Himmelsby.................... „ 154 n

och 1. Månsson ................................................. „ 154 „

Närmast i röstetal kommo herrar Ollas A. Ericsson och A. Llenricson
med hvardera 3 röster.

N:o 32.

Fredagen den 30 April.
Suppleanter:

herr C. H. Björck................................................ med 111 röster,

, J. E. Olsson i Skiftinge ........................... n 111 „

„ J. Nilsson i Skrafvelsjö .............................. „ Ilo „

n A. Petersson i Påboda............................... „ 110

„ J- D. Laurell.............................................. „ Ilo „

och E. Sahlin..................................................... „ 109 „

Mellan de ledamöter, hvilka till suppleantplatser erhållit lika antal
röster, bestämdes ordningen, sådan den finnes här ofvan angifven,
genom votering.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående paragraf
omförmälda val.

§ 4.

Föredrogos, hvar för sig, och hänvisades till bevillningsutskottet
Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande propositioner:

med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande
sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge; och

angående vissa ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 9 och 56; samt
lagutskottets utlåtanden och memorial n:is 52, 53 och 54.

§ 6.

Föredrogs och lades till handlingarne särskilda utskottets memorial
n:o 2, i anledning af återremiss från Första Kammaren af vissa
delar af den i utskottets utlåtande n:o 1 föreslagna lag för Sveriges
riksbank.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion
om ändring af §§ 6, 7, 9, 15, 17, 18, 21, 22, 23, 24, 26, 34, 99, 101,
102, 103, 104, 105 och 106 regeringsformen samt §§ 11, 38, 43 och
69 riksdagsordningen, samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om upphäfvande af kungörelsen rörande inmutning å kronojord den
19 augusti 1889.

Freoagen den 30 April. 63 N:o 32.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrifvelser, nemligen

från statsutskottet:

dels till Konungen:

n:o 52, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande statens jernvägstrafik;

n:q, 54, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till upprensning af Kalmar sund och
ombyggnad af Väddö kanal;

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrar;

n:o 56, angående nedsättning af räntan å uteblifna inbetalningsbelopp
för lån från riksgäldskontoret till understödjande af enskilda
jernvägsanläggningar;

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i bestämmelserna rörande ett Uddevalla—Venersborg—Herrljunga jernvägsaktiebolag
beviljadt statslån; och

n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kongl. dramatiska teatern och inköp för statsverkets räkning
af fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen i Stockholm;

dels ock till fullmägtige i riksgäldskontoret, n:o 57, angående
nedsättning af räntan å uteblifna inbetalningsbelopp för lån från riksgäldskontoret
till understödjande af enskilda jernvägsanläggningar;

från lagutskottet:

dels till Konungen:

n:o 46, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
det i statens tjenst använda papper m. m.;

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt att efterbilda konstverk; samt

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt att återgifva fotografisk bild;

dels ock till justitieombudsmannen, n:o 49, i anledning af justitieombudsmannens
framställning angående anställande af kommissionär
hos justitieombudsmannen; samt

från Riksdagens kansli:

n:o 50, till Konungen, angående insättande af ny justitieombudsman;

N:0 32.

Fredagen den 30 April.

äfvensom Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens förordnande,
n:o 51, för revisionssekreteraren m. m. H. E. M. Bohman att vara
Riksdagens justitieombudsman.

§ 9-

Justerades ytterligare två protokollsutdrag; hvarefter kammaren
ledamöter åtskildes kl. 2,47 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Stockholm, Isaac Mareng’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1897.