RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:31

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 31.

Måndagen den 26 april.

Kl. 11 f. m.

§ I Föredrogs

och bordlädes för andra gången statsutskottet utlåtande
n:o 52.

§ 2.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 53, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut med afseende å punkterna l:o, 3:o
och 4:o af statsutskottets utlåtande n:o 40 angående föreslagna jernvägsanläggningar
för statens räkning.

Beträffande den af utskottet i punkten l:o af nämnda memorial
föreslagna voteringsproposition erinrade herr talmannen, att i japropositionen
förekomme ett tryckfel, till rättande hvaraf näst efter
orden »statsbana i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag från Boden»
skulle tilläggas orden »till Ytter Morjärv».

Efter det voteringspropositionen, med iakttagande af omförmälda
rättelse, blifvit uppläst, blef densamma af kammaren godkänd.

De i punkterna 2:o och 3:o föreslagna voteringspropositioner godkändes
jemväl.

§ 3.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial:

n:o 54, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
tilläggspensioner åt viss personal vid värfvade arméns disciplinkompani
efter kompaniets upplösning; och

n:o 55, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i anledning
af väckta motioner angående pension för f. d. generallöjtnanten

Andra Kammarens Prat. 1897. J\r:c .?/. 1

N:o 31.

2

Ang. lag för
Sveriges
riksbank.
(Forte.)

Måndagen den 26 April.

K. A. Rydings enka Jenny Kristina Rosalia Ryding, f. Pettersson,
blefvo de af utskottet i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner
af kammaren godkända.

§ 4.

Föredrogs, men blef å nyo bordlagdt sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 9.

§ 5.

Föredrogs härefter bevillningsutskottets memorial n:o 16, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
memorial n:o 14 angående ändring i kongl. förordningen angående
stämpelafgiften den 9 augusti 1894.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 6-

Föredrogs och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtande
n:o 51.

§ 7.

Ordet lemnades härefter till

Herr vice talmannen Danielson, som yttrade: Jag vågar föreslå,
att kammaren, på det, om möjligt, Riksdagens arbeten måtte
påskyndas, behagade besluta, att nu för andra gången bordlagda statsutskottets
utlåtande n:o 52 samt sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 9 finge uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för plenum nästkommande onsdag.

Till hvad herr vice talmannen sålunda hemstält lemnade kammaren
sitt bifall.

§ 8.

Herr talmannen anmälde härefter till fortsatt behandling särskilda
utskottets utlåtande n:o 1, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
n:o 10 med förslag till lag för Sveriges riksbank, äfvensom af
herrar F. A. Boström, A. P. Gustafsson och M. Dahn i detta ämne
väckta motioner, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 28 med förslag
till lag med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifnings -

Måndagen den 26 April.

3

N:o 31.

rätt, så ock angående forum för riksbanken, till ansvarighetslag för -Ang. lag för
fullmägtige i riksbanken samt till ansvarighetslag för ledamöter i riktbank
styrelserna vid riksbankens afdelningskontor. (Forts.)''

Deraf förekom nu i ordningen § 14 i det af utskottet under
punkten 1 framlagda förslag till lag för Sveriges rikslank.

Denna § godkändes.

§ 15.

Godkändes jemväl.

För § 16 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

16 §.

Af en hvar, som sådant önskar, skall riksbanken såväl vid hufvudkontoret
som vid afdelning skontoren

a) på deposition afgiftsfritt mottaga penningar att utan räntegodtgörelse
återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen
bestämmes; skolande bevis öfver sålunda insatta penningar ställas till
viss man;

b) likaledes utan afgift eller räntegodtgörelse mottaga och å giroräkning
föra penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla
räkning shafvar en hvad å räkningen innestår.

I sammanhang med girorörelsen må riksbanken vidtaga de anordningar,
som kunna finnas erforderliga för underlättande afbetalningsutjemningar
(clearing).

Dessutom må fullmägtige kunna åt firmor, som hafva vexeldiskontering
i riksbanken och ej sjelfva drifva bankrörelse, öppna upp- och
afskrifning sr åkning mot räntegodtgörelse; äfvensom må räntegörelse
kunna af fullmägtige medgifvas för medel, innestående å despositionsräkning,
när sådant anses vara med riksbankens fördel förenligt,

Efter uppläsande häraf anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll: Herr

grefve och talman, mine herrar! 16 § handlar, som herrarne veta,
om riksbankens inlåningsrörelse och är således eu af de vigtigaste
paragraferna uti lagen. Såsom herrarne finna, skiljer sig den af
utskottet föreslagna lydelsen ifrån Kongl. Maj:ts förslag deruti, att
utskottet föreslår depositionsinlåning mot ränta och giroräkning mot
ränta. Utskottet motiverar detta dermed eller nämner åtminstone i
sammanhang med sin motivering, att andra länders centralbanker
hafva rättigheter att inlåna penningar mot ränta. Men huruvida sådan
inlåning der verkligen eger rum, det nämner icke utskottet. Jag
anser mig derför böra meddela, hvad angående den saken är mig
bekant.

N:0 31. 4

Ang. lag för
Sveriges
riksbank.
(Forte.)

Måndagen den 26 April

Sådan inlåning egen icke rum, såvidt jag känner, i de andra
nationalbankerna, med undantag möjligen af Italiens — men jag tror
väl icke, att det är lämpligt att från sistnämnda lands bankväsendo
hemta föredöme för hvad vi här höra göra. Vidare är det sant, att
enligt sista rapporten från Danmark vid dess centralbank inlånats på
deposition mot ränta 34,000 kronor — det är hela affären — men
dessa medel utgöras af s. k. köpenhamnska skiftesmedel, som banken
är skyldig mottaga på depositionsräkning. Men i våra grannländer
för öfrigt, i Norge, Finland, i Tyskland, liksom i England, Frankrike,
Spanien, Belgien begagnas icke dylik inlåning; i Finland är
den förbjuden. Då således andra banker, i hvilka det icke är förbjudet,
att dylik inlåning egen rum, dock icke begagna sig deraf,
måste detta betyda något. Jag antager, att det betyder, att de anse
sådan belåning icke vara behöflig eller icke vara lämplig för dessa
banker.

Utgående från detta sakförhållande, vågar jag nu ock påstå, att
icke heller för vår riksbank eu sådan inlåning skulle vara vare sig
behöflig eller lämplig.

Utskottets hufvudskål för eu sådan inlåning synes vara, att derigenom
skulle enligt utskottets mening det syftet befrämjas »att åt
riksbanken trygga det inflytande på penningväsendet i landet, som
till dettas fromma bör tillkomma denna uteslutande för det allmänna
bästa verkande anstalt». Jag kan förstå, att det skälet kan ega någon
giltighet under nuvarande förhållanden, då riksbanken endast är
en bland många andra sedelutgifvande banker och då dessa andra
banker möjligen af sitt begär efter vinst kunua förledas att släppa
ut sina sedlar för att förtjena derpå i alltför hög grad och dervid ej
lyssna till de varningssignaler, som af riksbanken gifvas genom höjning
af diskontot eller räntan. Under sådana omständigheter kan
det vara lämpligt, att riksbanken, för att hindra för långt drifvet utsläppande
af sedlar, drager in sina sedlar, för att derigenom tvinga
de enskilda bankerna att gå in på riksbankens finanspolitik. Men
jag ber herrarne uppmärksamma, att, när riksbanken blir ensam
sedelutgifvande bank, den ju eger ett synnerligen kraftigt medel att
reglera penningmarknaden uti rätten att höja diskontot och räntan.
Jag är viss om att det medlet är så pass kraftigt, att det verkligen
fordras en både varsam och eu mycket kunnig hand för att rätt använda
detsamma; och ligger det icke i en varsam och kunnig hand,
kan det rent af blifva farligt. Detta medel är enligt mitt förmenande
tillräckligt. Jag anser således, att det ej är behöfligt att hafva
en sådan inlåning som deposition mot ränta.

Men jag anser det ej heller vara lämpligt.

Hvad är det nemligen riksbanken skall låna in? Jo, naturligtvis
blir det så, då det ej finnes andra sedlar att låna in än riksbankens
egna, eftersom den ensam är sedelutgifvande bank, att riksbanken
skall betala för att få dispositionsrätt till någon tid öfver
sina egna sedlar. Hvad skall den då göra med dessa sedlar? Jo,

5 N:o 31.

Måndagen den 26 April.

för att ej förlora på denna inlåningsrörelse mot räntegodtgörelse, måste
naturligtvis banken utlåna sedlarne mot högre ränta än inlåningsräntan.
Men kan det väl, mine herrar, vara lämpligt, att riksbanken,
som har till hufvuduppgift att sörja för att rörelsen ständigt har
ett lagom stort rörelsemedel och att detta rörelsemedel alltid är lika
godt som guld, gifver sig in på eu sådan affär? År det lämpligt,
att den söker förtjena på en ränteskilnad på sina egna sedlar? Jag
tror det icke. Får rörelsen vara i fred utan våldsamma ingrepp af
riksbanken, så blir ju följden den, att, i fall rörelsen genom naturens
gång kryper i hop, sedlarne flyta tillbaka till riksbanken på naturligt
sätt; och när rörelsen sedan utvidgar sig igen, gå sedlarne åter ut
mot det att riksbanken får en lagenlig säkerhet, som bör bestå i
korta och lätt realiserbara papper. Men ger sig riksbanken in på
affärsspekulationer och försöker att bereda sig vinst på en sådan ränteskilnad,
som här är i fråga, så är det nog icke sagdt, att riksbanken
kan kommendera goda och bankmessiga säkerheter, utan den riskerar
att få sekunda säkerheter, till stor skada för bankens kredit och
säkerhet.

Dessutom ber jag, mine herrar, få fästa uppmärksamheten vid
att en sådan rörelse otvifvelaktigt skulle verka tyngande, i det den
komme att onödigt och oskäligt höja räntan, och det kan ju icke
vara lämpligt, att kostnaden för rörelsemedel på detta sätt höjes.

Herrarne finna således, att jag har den uppfattningen, att detta
slags inlåning hvarken är nödig eller ens lämplig. Jag är alldeles
viss om, att den skall onödigt tynga rörelsen och vara till skada för
banken liksom äfven för den allmänna rörelsen.

Hvad jag nu sagt om depositionsräkning, gäller naturligtvis äfven
i hufvudsak i fråga om giroräkning mot ränta, ehuru jag villigt erkänner,
att den inlåningsrörelse, som utskottet föreslagit, icke kan
vara så vansklig som inlåningsrörelse på deposition.

Men när utskottet som skäl för denna girorörelse förebär, att
riksbanken derigenom skulle få flera kunder, och synes hysa farhåga
för att riksbanken icke skulle få tillräcklig rörelse, om den icke
hade denna girorörelse, så tror jag, att utskottet icke tänkt på, att
riksbanken skulle blifva den enda sedelutgifvande banken, och att således
hvar enda tiokrona af dessa 125 millioner, som visat sig behöfliga
för den allmänna rörelsen, ovilkorligen måste tagas från riksbanken,
då det icke fins något annat ställe att taga ifrån. Riksbanken
blir således nog af med sina sedlar, så att den fara, som utskottet
tyckes frukta för, kan ej sägas förefinnas.

Jag är dessutom viss derom, att, äfven om dessa rörelsegrenar
icke skulle komma att blifva beslutade, riksbanken i alla fall skall
få alldeles tillräckligt att göra, dels genom de ständigt och jemt
inflytande sedlarne som liqvid för förfallna vexlar och andra säkerheter,
hvilka sedlar strax efteråt å nyo måste utsläppas, emedan rörelsen
behöfver dem, och dels genom riksbankens öfriga lagstadgade
rörelsegrenar. Dertill kommer äfven, att, efter min öfveitygelse, riks -

Ang. lag för
Sveriget
riksbank.
(Forts.)

N:0 31. 6

Måndagen den 26 April.

Ang. lag för banken utan denna inlåningsrörelse skulle få en alldeles tillfredswS.
ställande vinst.

(Forts.)

Herr Dahn: Skälet, hvarför detta tillägg gjorts, är naturligtvis
det, att man med afseende på upp- och afskrifningsmedlen tänkt sig.
att en riksbankens vexelkund, som icke får samma förmåner i riksbanken,
som han får i en privat bankinstitution, skall öfverflytta sina
affärer till denna. Får han icke denna rätt att inkasta nödiga medel
på upp- och afskrifningsräkning mot ränta, såsom han kan få göra i
de enskilda bankerna, så öfverflyttar han sina affärer dit. Samma
rol kunna äfven kreditiven i riksbanken spela. Nu säger man, att riksbanken
ju i alla fall har de enskilda bankinstitutionerna att ^diskontera
för. Ja, vi hafva, som en talare yttrade i denna kammare i
lördags, hvad ledamöterna från denna kammare i det särskilda utskottet
beträffar, varit öfverens om, att riksbanken icke skulle blifva
en sådan förnämitet, att den skulle så att säga sättas i glasskåp eller,
med andra ord, att allmänheten icke skulle kunna komma i förbindelse
med den annat än genom de enskilda bankinstitutionerna. Derför
hafva vi ansett, att man borde medgifva riksbanken denna rätt.
Hvad betydelse den skulle hafva för bankens inkomster, framgår
deraf, att utgifterna för år 1896 icke uppgingo till mer än 57,000
kronor, under det att inkomsterna af vexeldiskonteringen utgjorde
öfver en million kronor.

Hvad beträffar den omständigheten, att andra banker i allmänhet
icke begagna den rätt, som är medgifven dem, att lemna räntegodtgörelse
på å deposition insatta medel, så är förhållandet ju det, att,
när man i alla fall medgifvit denna rättighet, innebär, oaktadt rätten
icke begagnas, detta likväl ett erkännande deraf, att förhållandena
någon gång kunde blifva sådana, att det vore bra, om denna rätt
funnes.

Hvad särskildt norska banken beträffar, så är den skyldig att
lemna räntegodtgörelse på statsmedel, som insättas i banken.'' Bäntegodtgörelse
har äfven stundom användts i den danska banken. Hvad
angår den tyska banken, eger äfven denna rättighet att lemna sådan
godtgörelse, ehuru det der är föreskrifvet, att sådan ej må lemnas
för ett belopp, större än grund- och reservfonderna tillsammantagna.
Men man finner, att det icke är förbjudet för vissa centralbankers
styrelse att efter omständigheterna lemna räntegodtgörelse. Och något
annat är ju icke heller här i fråga. Utskottet säger, att det går in
på, att i regel ränta ej bör lemnas på deposition eller giroräkning,
men gör det förbehållet, att fullmägtige må ega rättighet att, när
det kan vara med riksbankens fördel förenligt, mot ränta upplåna
penningar, enär »det synts utskottet, att möjligheten att lemna räntegodtgörelse
för medel, insatta å upp- och afskrifningsräkning, bör i
särskilda fall kunna underlätta samarbetet med goda affärshus, som
önska att hafva direkt vexeldiskontering hos riksbanken, hvarjemte
riksbankens styrelse i rättigheten att mot ränta mottaga penningar

7 N:0 31.

Måndagen den 26 April.

äfven å deposition hav ett medel att vid sidan af och i samverkan Ängslig för
med andra sådana, som stå densamma till buds, användas för att åt riksbank.
riksbanken trygga det inflytande på penningväsendet i landet, som (Forts.)

till dettas fromma bör tillkomma denna uteslutande för det allmänna
bästa.»

Det är sålunda för att icke riksbanken skall blott och bart blifva
förläggare för bankirer och privatbanker, utan stå i direkt förbindelse
med våra största affärshus, som denna förmån skulle af fullmägtige
kunna medgifvas dylika affärshus. Detta är skälet, hvarför denna
kammares representanter i utskottet tagit in ett sadant tillägg, och
jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Friesen: Jag skall i likhet med den föregående
ärade talaren på skånebänken bedja att få yrka bifall till utskottets förslag
oförändradt.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet nämnde, att
utskottet föreslagit depositionsräkning mot ränta samt upp- och afskrifningsräknmg
mot ränta. Så är emellertid, strängt taget, icke
förhållandet, utan det är så, att utskottet föreslagit rättighet för fullmägtige
att medgifva ränta för medel, insatta på depositionsräkning
eller på upp- och afskrifningsräkning; deremot har utskottet icke
föreslagit någon rättighet för allmänheten att få ränta för deponerade
eller på upp- och afskrifningsräkning insatta medel. Detta är en
väsentlig skilnad, som jag ber att få framhålla.

Så har det blifvit sagdt att, om också andra nationalbanker hade
rättighet att godtgöra ränta vid upp- och afskrifnings- eller depositionsräkning,
de likväl icke begagnade sig af denna rättighet. Ja, det
kan väl hända, att så är i väsentlig mån förhållandet, men det finnes
i alla fall för bankstyrelserna rättighet att lemna ränta för dylika
medel, och jag tror till och med, att de icke öfverallt upphört att
begagna sig af den rättigheten. Hvad beträffar särskildt tyska riksbanken,
upphörde den icke dermed, förrän den på annat håll skaffat
sig ersättning. Förhållandet är nemligen det, att den tyska riksbanken
får en stor del af sitt driftkapital genom på giroräkning
insatta pengar. Den 15 nästlidne april voro der på giroräkning
innestående 422 millioner riksmark. När banken kom till sådant
resultat, upphörde den att lemna ränta på depositions- eller giroräkning;
den kunde ju få pengar på giro utan ränta till så afsevärdt
belopp. Hur har den då kunnat förskaffa sig så mycket af på,
giroräkning konstant innestående medel? Jo, derigenom att den al‘
sina vexelkunder fordrat, det de skulle ständigt hafva ett visst belopp
innestående i banken på giro, endast för att få åtnjuta fördelen att
vara bankens vexelkunder. Det är häraf tydligt, att tyska riksbanken
för dem, som hafva pengar insatta på giroräkning, beredt annan fördel
än räntegodtgörelse. Den har i allt fall detta stora inlånade belopp,
med hvilket den till vänsentlig del rör sig, och det är således inte
sant, när man säger, att den tyska riksbanken icke rör sig med inlå -

N:o 31. 8

Måndagen den 26 April.

AnSveriae{Sr Da<^e mede^ ^en rör s’ä? tvärtom i ganska vidsträckt omfattning
riksbank. med sådana, ehuru den begagnat sig af ett annat sätt för att få folk
(Forts.) att sätta in penninger i banken än genom att lemna ränta.

Nu är bär emellertid icke fråga om att med sådana medel, som
af riksbanken skulle kunna inlånas mot ränta, drifva några affärer.
Utskottet har uttryckligen betonat detta, och jag kan icke heller se,
att vare sig nu eller i framtiden skulle för fullmägtige finnas någon
frestelse dertill. Tv, såsom herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
anmärkte, om de skulle vilja drifva affärer med inlånade
medel i någon vidsträcktare omfattning, så skulle det icke vara möjligt
för dem att nöja sig endast med prima säkerheter. Men hvarför
skulle väl fullmägtige vilja riskera att taga dåliga säkerheter för att
sedan sjelf va kanske få sota för det? De hafva ingen fördel af det,
utan endast risk att misslyckas i sina spekulationer. Jag kan således
icke finna något skäl till farhåga för att fullmägtige skulle i framtiden
komma att missbruka detta medel.

Herr statsrådat och chefen för finansdepartementet anförde, att
utskottet sagt, det hufvudändamålet med ifrågavarande tilläggsförslag
vore att derigenom trygga riksbankens inflytande på penningeställnmgen.
Detta är visst icke förhållandet, ty nog kan detta inflytande
vara tryggadt ändå, utan ändamålet är att utom de andra medlen få
ännu ett nytt, som kan trygga bankens inflytande på penningeställningen.
När man således kan få ett nytt medel för att uppfylla ett
godt ändamål, utan att derigenom riskera någonting, hvarför skulle
man då frånsåga sig detta medel? Det har här sagts af herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, att, när inga andra sedlar
än riksbankens kunna komma ut i rörelsen, riksbanken derigenom
hade det medel, som behöfdes för att utöfva inflytande på penningestäliningen.
Jag vill icke förneka det. Men är det derför sagdt, att
detta medel alltid bör i främsta rummet användas? Vi kunna tänka
oss,, att den obegagnade sedelutgifningsrätten sjunker ned, så att det
börjar se farligt ut. Hvad har då riksbanken att göra? Jo, att minska
utlåningen på ett eller annat sätt; detta är ett medel som går
an, och herr finansministern har också antagit, att detta skulle användas.
Men om banken då också har det andra sättet att tillgå, eller
att bevilja ränta på inlånade medel, så är frågan den: hvilket är
fördelaktigare, att minska utlåningen eller att bevilja ränta på inlånade
medel? Att minska utlåningen kan komma att kännas ganska
tungt i landet; det kan verka såsom en »strypning». Deremot
kan det hända, att det kännes mycket mjukare, om man i stället
ökar marginalen emellan utelöpande sedlar och sedelutgifningsrättens
gräns genom att bevilja ränta på inlånade medel. Att uti dylika
praktiska frågor vilja afskära vissa medel och uttryckligen föreskrifva
andra, då man omöjligen kan se, hur penningestäIlningen kommer
att under kommande tiders alla vexlingar gestalta sig, är icke praktiskt.
Men det är med detta ungefär som med latinet i skolfrågan:
det har blifvit en dogm för alla rättrogna — och det liär är latin -

9 N:o 31.

Måndagen den 26 April.

dogmen i bankfrågan, nemligen att en centralbank icke får taga emot
penningar på ränta. Detta bar så gått in i uppfattningen bos det ringa
fåtal, som teoretiskt sysslar med bankfrågor, att det för dem blifvit
en dogm, och lika ogerna, som skolfaekmännen släppa latinet i skolfrågan,
lika ogerna släppa bankfackmännen detta latin i bankfrågan.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet nämnde sedan,
att han ansåge, det mottagandet af penningar på upp- och afskrifning
icke vore så vanskligt som mottagandet af penningar på depositionsräkning.
Ja, detta kan ju bero på, ur hvilken synpunkt man ser saken.
Genom att tillåta insättande af penningar på upp- och afskrifningsräkning
ger man emellertid allmänheten ett medel att när som helst
taga ut penningar ur riksbanken och på så sätt hota riksbankens kassatillgångar
kraftigare. Det förefinnes i visst afseende större fara för
riksbanken i de medel, som ögonblickligen kunna uttagas, än i de
medel, hvilka först efter eu längre tids uppsägning kunna derifrån
uttagas. Från denna synpunkt sedt är det således för riksbanken
vanskligare att hafva större belopp insatt på upp- och afskrifningsräkning
än på depositionsräkning.

Ja, herr talman, jag skall, såsom jag redan i början gjorde,
bedja att får yrka bifall till utskottets förslag oförändradt.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll: Det

är ju alldeles gifvet, såsom den siste ärade talaren nämnde, att det
för en bank kan vara farligare att hafva mera penningar innestående på
upp- och afskrifningsräkning utan uppsägningstid än på deposition
med lång uppsägningstid. Men jag har heller icke sagt, att mottagande
af penningar på upp- och afskrifningsräkning skulle under alla
förhållanden vara mindre farligt än mottagandet af sådana på depositionsräkning,
utan jag har endast sagt det, att med den ringare utsträckning,
som utskottet här ifrågasatt för upp- och afskrifningen,
denna torde vara mindre vansklig än deposition af penningar till betydliga
belopp och mot räntegodtgörelse, hvarigenom man förledes att
gifva sig in i allt för stora affärsföretag och med ett temligen våldsamt
medel drifva iu riksbankens sedlar.

Hvad beträffar den ärade talarens yttrande, att förbud för banken
att mottaga penningar mot ränta skulle vara latin för de rättrogna i
bankfrågan och att det för praktiskt anlagda män skulle vara alldeles
klart — eller något sådant — att det vore origtigt att föra ett
sådant tal, som jag här gjort, så vill jag emot honom säga, att jag,
som nu icke är någon bankman — och jag säger rent ut, att detta
icke är något gifvet vilkor för att bekläda den plats, jag nu innehar
—- dock försökt sätta mig in i denna fråga, och jag vet, att jag i
min nu uttalade åsigt har det allra bästa sällskap. Jag skulle kunna
räkna upp många af våra förnämsta bankauktoriteter, hvilka gifvit
mig stöd för det uttalande jag gjort, bland andra bankmän, hvilka
mycket länge suttit i riksbankens styrelse och af hvilka jag särskildt
vill framhålla bankens mest framstående representant på detta område,

Ang. lag för
Sveriges
riksbank.
(Forts.)

N:0 31. 10

Måndagen den 26 April.

Ang. lag för och som längre än någon annan åtnjutit Riksdagens förtroende såsom
riksbank, fullvigtig. Alla dessa hafva haft precis samma åsigter som dem jag
(Forts.) nu uttalat.

Hvad jag för öfrigt vill betona, det är, att formuleringen af
denna paragraf verkligen kan komma att fresta en bankstyrelse, som
icke har så stor erfarenhet, att gifva sig in på affärer, som icke äro
sunda. Det är denna fara, som jag velat framhålla.

Härmed var öfverläggningen slutad. Paragrafen godkändes.

.§§ 17—21.

Godkändes.

§ 22 var så lydande:

22 §.

Riksbanken må ej deltaga i eller drifva annan rörelse än den,
som i denna lag är riksbanken uttryckligen medgifven; ej heller må
riksbanken ega andra fastigheter än dem, som äro afsedda för inrymmande
af riksbankens kontor, samt dem, som finnas nödiga för papperstillverkningen
och tryckerirörelsen.

För riksbankens fordran pantsatt eller utmätt fast eller lös egendom,
som försäljes å auktion, dervid riksbankens rätt kan vara beroende,
må riksbanken vara oförhindrad att inropa; dock skall den
egendom åter afyttras, när så pröfvas lämpligt och i hvarje fall när
det utan förlust kan ske.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Bäckgren: Såvidt jag förstår, innehåller denna paragraf
en bestämmelse, hvarigenom riksbanken hindras att ega någon annan
fastighet än som är nödvändig för riksbankens rörelse, och ej heller
får enligt denna paragraf riksbanken drifva någon annan rörelse än
som uttryckligen i denna lag medgifvits.

Jag tror, att, om denna paragraf antages i oförändradt skick, bestämmelserna
i densamma kanske skulle blifva alltför snafva och
stränga för riksbanken. Förhållandet är ju, att riksbanken på många
ställen redan har inköpt och, efter hvad jag tror mig veta, står i
begrepp att på åtskilliga andra ställen inköpa tomter, der banken
ämnar uppföra lämpliga lokaler för afdelningskontor. Nu tror jag
mig också veta, att fullmägtige i riksbanken skulle anse det vara
för banken fördelaktigt och för dem göra det möjligt att på bästa
sätt tillgodogöra sig dessa tomter, som i allmänhet hafva ett mycket
godt läge och till följd deraf betingat ett jemförelsevis högt pris, om
banken kunde, när dessa tomter skola bebyggas, sättas i tillfälle att
der äfven anskaffa lokaler åt statens andra inrättningar i de respektive

11 N:0 31.

Måndagen den 26 April.

landsortsstäderna, åt postkontoren, telegraf- ock telefonanstalterua.
Men om banken skulle bygga busen med fästadt afseende bära, så
skulle de ju blifva något större än som vore absolut nödvändigt för
inrymmande af sjelfva bankkontoren. Tomternas läge och omgifningar
torde äfven i många fall gifva anledning till, att ett något större eller
något högre bus derå uppfördes, än hvad som är absolut nödvändigt
för att inrymma sjelfva banklokalerna. Skulle nu denna paragraf
antagas med den ordalydelse, som utskottet föreslagit, så skulle riksbanken
derigenom blifva förhindrad att byra ut ett rum eller en
våning, som funnes till öfverlopps, och jag bar derför tagit mig fribeten
att fästa uppmärksamheten å de stränga bestämmelserna i
denna paragraf, för den händelse kammaren skulle önska att återremittera
densamma i syfte att få innehållet ändradt i den rigtning
jag antydt.

Jag vågar derför, herr talman, yrka återremiss af den nu föredragna
paragrafen.

Herr Holmgren i Hillebola: Med anledning af hvad talaren
på örebrobänken yttrade, vill jag påpeka, att paragrafen bar af utskottet
blifvit förändrad derhän, att i stället för stadgandet i Kongl.
Maj:ts förslag, att riksbanken icke skulle få ega några andra fastigheter
än sådana, som äro nödiga för inrymmande af riksbanken, det
nu i utskottets förslag beter, att riksbanken ej får ega andra fastigheter,
än sådana som äro af sedda för inrymmande af riksbankens
lokaler. Det är ju tydligt, att en byggnad, som är afsedd för inrymmande
af ett riksbankens afdelningskontor, icke alltid kan i en
större stad byggas så låg, att man i densamma endast bar utrymme
för bankkontoret, utan man måste ju vid byggandet taga hänsyn till
den byggnadsordning, som är uppgjord för den stad, der kontoret
anlägges, och såsom denna paragraf nu är affattad, lägger den icke
något binder i vägen för att bygga ett ändamålsenligt bus, blott detta
är afsedt att inrymma bankkontoret; dessutom bör väl riksbanken
tillgodogöra sig en inköpt tomt på bästa sätt. Riksbanken komme
ju aldrig att ega ett sådant hus, om det ej beböfdes för afdelningskontorets
lokaler. Jag anser alltså, att med den lydelse, den föredragna
paragrafen har enligt utskottets förslag, man mycket väl kan
bygga huset sådant det nödvändigt behöfver byggas och med iakttagande
af den byggnadsordning, som är gällande för den stad, der
det anlägges, äfven om härigenom huset skulle komma att blifva
större, än för bankkontorets behof är oundgängligen nödvändigt.

Under sådana förhållanden tillåter jag mig yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, blef paragrafen
af kammaren godkänd.

Ang. lag för
Sveriges
riksbank.
(Forts.)

N:0 31. 12

Ang. lag för
Sveriges
riksbank.
(Forts.)

Måndagen den 26 April.

Rubriken till kap. III. §§ 23—26, rubriken till kap. IV samt
§§ 27—35.

Godkändes.

För § 36 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

§ 36.

Till sådana ärenden hos riksbanken, hvilka böra hemliga hållas,
räknas, utom diskonteringslåne- och kreditivärenden samt andra
ärenden, som röra kunders förhållanden till riksbanken, fullmägtiges
öfverläggningar och beslut i de ärenden, som omförmälas i 11 § samt
12 § mom. a) och b) af denna lag, åtgärder till vidmagthållande af
metalliska kassan samt frågor om sättet för tillverkning af banksedlar.

Öfverläggningar och beslut i sådana frågor skola upptagas i
särskildt protokoll, hvars innehåll ej må yppas, förr än Riksdagens
bankoutskott, dess revisorer eller fullmägtige i riksbanken anse sådant
kunna ske utan skada för riksbanken.

Herr Zetterstrand begärde ordet och yttrade: Herr talman,
mine herrar! I denna paragraf förekommer ett uttryck, som synes
mig icke rigtigt väl valdt i formelt hänseende. Det står taladt om
»Riksdagens bankoutskott, dess revisorer eller fullmägtige i riksbanken».
Detta kunde tydas så, som om det vore fråga om bankoutskottets
revisorer i stället för, såsom gifvet är, Riksdagens
revisorer.

Anmärkningen är af mycket ringa betydelse. Men då det är
fråga om ett lagstadgande, så måste ordalagen vara tydliga, och jag
tror, att de blifva tydliga, om man tager bort ordet »dess». I anledning
deraf hemställer jag, att sista stycket i paragrafen måtte
ändras derhän, att det kommer att stå: Riksdagens bankoutskott,
revisorer eller fullmägtige i riksbanken.

Herr von Friesen anförde: Jag undrar, herr talman, om ens
detta uttryck är rigtigt; enligt detta blir det ju också fråga om endast
Riksdagens fullmägtige i riksbanken. Men då det nu kan hända, att
det kommer att finnas icke blott Riksdagens fullmägtige utan äfven
en annan fullmägtig i riksbanken, så tror jag, att uttrycket icke är
rigtigt. Då blefve det bättre att säga så: »förr än Riksdagens bankoutskott
eller Riksdagens revisorer eller fullmägtige i riksbanken anse
sådant kunna ske utan skada för riksbanken.»

Någon betydelse har saken i allt fall icke, och jag har derför
icke något yrkande.

Herr Zetterstrand: Med anledning af den anmärkningen, att
det kan hända, att Konungen också får en fullmägtig i riksbanken,

13 N:0 31.

Måndagen den 26 April.

så hemställer jag, att denna paragraf måtte återremitteras, såsom det Ang. lag för
skett med åtskilliga paragrafer förut. Jag yrkar således återremiss. ^k7bant

(Forts.)

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det propositioner af
herr talmannen gifvits å hvardera af de qvarstående yrkandena, godImndes
paragrafen med den lydelse, som af utskottet föreslagits.

§§ 37 och 38, rubriken till kap. V samt §§ 39 och åt).

Godkändes.

Härefter föredrogs § 41, så lydande:

Kongl. Majis förslag.

Utan hinder af föreskriften i
3 §, att riksbanken ensam är berättigad
att utgifva banksedlar, ega
enskilda banker att intill utgången
af år 1903 utgifva egna sedlar;
och är riksbanken pligtig att åt
dessa banker inrymma de förmåner,
som bär nedan omförmälas.

Från början af år 1899 till
utgången af år 1903 eger enskild
bank, som, efter minst tre månader
förut bos chefen för finansdepartementet
derom gjord anmälan, afstått
från sin rätt att utgifva egna
sedlar samt icke indragit något af
sina den 1 januari 1896 befintliga
afdelningskontor, att bos riksbanken,
mot säkerhet som af dess
fullmägtige godkännes, begagna
kassakreditiv till det belopp, hvartill
dess utelöpande sedlar vid sistnämnda
tidpunkt uppgingo, utan
erläggande af kreditivaf^ift och
mot - ränta, som icke ma sättas
högre än till två för hundra om
året.

Då sådan anmälan, som ofvan
är nämnd, inkommit till chefen
för finansdepartementet, skola fullmägtige
i riksbanken ofördröjligen
derom underrättas.

Utskottets förslag.

Jemlikt lagen med vissa bestämmelser
om riksbankens sedelutgifningsrätt,
så och angående
forum för riksbanken, ega enskilda
banker att intill utgången af år
1903 utgifva egna sedlar; och är
riksbanken pligtig att åt dessa
banker inrymma de förmåner, som
här nedan omförmälas.

Från början af år 1899 till
utgången af år 1903 eger enskild
bank, som, efter minst tre månader
förut hos chefen för finansdepartementet
derom gjord anmälan, afstått
från sin rätt att utgifna egna
sedlar samt icke indragit något af
sina den 1 januari 1896 befintliga
afdelningskontor, att hos riksbanken,
mot säkerhet, som af dess
fullmägtige godkännes, begagna
kassakreditiv till det belopp, hvartill
dess utelöpande sedlar vid sistnämnda
tidpunkt uppgingo, utan
erläggande af kreditivafgift och mot
ränta, två procent lägre än gällande
tre månaders vexéldiskonto, dock ej
under två för hundra om året.

Då sådan anmälan, som ofvan
är nämnd, inkommit till chefen
för finansdepartementet, skola fullmägtige
i riksbanken ofördröjligen
derom underrättas.

N:0 31. 14

Måndagen den 26 April.

Ang. lag för
Sveriges
riksbank.
(Forts.)

Kong!. Maj:ts förslag.

Från början af år 1904 till
utgången af år 1908 eger enskild
bank, som icke indragit något af
ofvanberörda afdelningskontor, att,
intill sextio procent af förut omförmälda
belopp, i riksbanken rediskontera
vexlar af sådan beskaffenhet,
som i 13 § a) af denna
lag sägs, mot diskonto, icke öfverstigande
två tredjedelar af det eljest
i riksbanken gällande.

Har enskild bank, när, enligt
hvad nn är sagdt, kreditiv- eller
rediskonteringsrätt eljest skulle för
densamma inträda, indragit eller
indrager den derefter något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
beror det af Konungen
att, med fästadt afseende å det
eller de indragna kontorens omfång
och betydelse för den allmänna
rörelsen bestämma, huruvida
den sålunda skedda indragningen
må föranleda, att kreditiveller
rediskonteringsbeloppet nedsättes
eller att banken uteslutes
från all rätt till kreditiv eller rediskontering.

Den rätt till kassakreditiv och
till rediskontering, hvarom här
ofvan 1''örmäles, bibehålies äfven
der enskild bank blifvit ombildad
till bankaktiebolag.

Utskottets förslag.

Från början af år 1904 till
utgången af år 1908 eger enskild
bank, som icke indragit något af
ofvanberörda afdelningskontor, att,
intill sextio procent af förut omförmälda
belopp, i riksbanken redi
skontera vexlar, som af fullmägtige
godkännas, mot diskonto,
icke öfverstigande två tredjedelar
af det eljest i riksbanken gällande.

Har enskild bank, när, enligt
hvad nu är sagdt, kreditiv- eller
rediskonteringsrätt eljest skulle för
densamma inträda, indragit eller
indrager den derefter något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
beror det af Konungen
att, med fästadt afseende å det
eller de indragna kontorens omfång
och betydelse för den allmänna
rörelsen, bestämma, huruvida
den sålunda skedda indragningen
må föranleda, att kreditiveller
rediskonteringsbeloppet nedsättes
eller att banken uteslutes
från all rätt till kreditiv eller rediskontering.

Den rätt till kassakreditiv och
till rediskontering, hvarom här
ofvan förmäles, bibehålies äfven
der enskild bank blifvit ombildad
till bankaktiebolag.

Beträffande denna § hade reservationer anmälts:

af herr Nyländer; samt

af herr Dahn, med hvilken herrar Holmgren i Hillebola och
Hedgren instämt, och hvilken yrkat, att ifrågavarande § måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

»Jemlikt lagen med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt,
så ock om forum för riksbanken ega enskilda banker att
intill utgången af år 1903 utgifva egna sedlar.

Från början af år 1899 till utgången af år 1903 eger enskild
bank, som, efter minst tre månader förut hos chefen för finans -

15 N:o 31.

Måndagen den 26 April.

departementet derom gjord anmälan, afstått från sin rätt att utgifva An9- lag för
egna sedlar samt icke indragit något af sina den 1 januari 1896 rikib^k
befintliga afdelningskontor, att intill det belopp, hvartill dess utelöpande (Forts.)''
sedlar vid sistnämnda tidpunkt uppgingo, i riksbanken rediskontera
vexlar, som af fullmägtige godkännas, mot diskonto, icke öfverstigande
två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande.

Då sådan anmälan etc. (lika med Kong!. Maj:ts förslag).

Enskild bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelningskontor,
eger att från början af år 1904 till utgången af år 1908
intill sextio procent af förut omförmälda belopp åtnjuta enahanda
rediskonteringsförmån, som ofvan sägs.

Har enskild bank, när, enligt hvad nu är sagdt, rediskonteringsrätt
eljest etc. — — — att rediskonteringsbeloppet nedsättes eller att
banken uteslutes från all rätt till rediskontering.

Den rätt till rediskontering, hvarom etc. (lika med Kongl. Maj:ts
förslag).»

I fråga härom anförde:

Herr Nyländer: Herr talman! Såsom herrarne af betänkandet
finna, har jag vid denna paragraf blifvit antecknad såsom reservant,
öch anledningen dertill är den, att jag hyser den mening, att det
vore välbetänkt, om man här kunde gå en medelväg emellan utskottets
hemställan och hvad herr Dahn i sin vid denna paragraf afgifna
reservation yrkat.

Utskottet vill medgifva enskilda banker rättighet att hos riksbanken,
»mot säkerhet, som af dess fullmägtige godkännes, begagna
kassakreditiv till det belopp, hvartill deras utelöpande sedlar den 1
januari 1896 uppgingo utan erläggande af kreditivafgift och mot
ränta, två procent lägre än gällande tre månaders vexeldiskonto, dock
ej under två för hundra om året». Herr Dahn deremot vill icke,
såsom framgår af hans reservation, tillägga någon sådan rättighet åt
enskilda banker, utan endast medgifva, att enskild bank »intill det
belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den 1 januari 1896 uppgingo,
må ega att i riksbanken rediskontera vexlar, som af fullmägtige godkännas,
mot diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest
i riksbanken gällande.» För min del bar jag hyst betänkligheter mot
att alldeles utestänga de enskilda bankerna från rättigheten att begagna
dylika kassakreditiv i riksbanken, i synnerhet som det, enligt
min tanke, ingalunda borde vara med riksbankens fördel oförenligt,
om dylika räntebärande lån fingo från riksbanken utlemnas, då säkerheten
för desamma i alla händelser skall vara fullt god och af prima
sort. Derjemte skulle sjelfva öfvergången af sedelutgifningen från
de enskilda bankerna till riksbanken otvifvelaktigt derigenom underlättas
och försiggå mera varsamt, i det att den då kunde ske successivt
och så småningom under årens lopp. Men då det skulle kunna inträffa,
att, om utskottets förslag oföränaradt antoges, alla de enskilda

N:0 31. 10

-Ang. lag för
Sveriges
riksbank.
(Forts.)

Måndagen den 26 April.

bankerna på en gång komme att göra anspråk på att erhålla dylika
kassakreditiv och att genast vilja lyfta hela kreditivbeloppet, i kvilket
fall riksbanken skulle stå redo att på en gång utbetala dessa 60
millioner kronor, hvartill beloppen vid ifrågavarande tidpunkt uppgiugo,
och då detta möjligen skulle kunna ställa riksbanken i något
bryderi, så anser jag för min del nödvändigt, att dessa kreditivlån
begränsas antingen till en viss fixerad summa eller till de belopp,
som motsvara de enskilda bankernas utelöpande 10-kronesedlar vid
ifrågavarande tidpunkt den 1 januari 1896, hvarjemte det skulle
bestämmas, att uttag på dessa kreditiv skulle få ske endast i den
mån och till de belopp, hvartill de enskilda bankerna genom den
officiella statistiken för hvarje månad visade, att de i verkligheten
indragit sina 10-kronesedlar. Jag tror, att ett lagstadgande i denna
rigtning såväl för riksbanken och de enskilda bankerna som från
allmänhetens synpunkt vore ganska lämpligt. Derigenom skulle äfven
ett annat, särskilt inom denna kammare ofta uttaladt, önskemål
vinnas, nemligen att de enskilda bankernas 10-kronesedlar först komme
att dragas ur den allmänna rörelsen. Genom en dylik begränsning
af dessa kreditiv och rättigheten att taga ut på desamma tror jag
äfven, att de betänkligheter, som man från åtskilliga håll hyst mot
dessa kreditivkontrakts femårighet, skulle i betydlig mån häfvas.
Bestämmelsen om femårskreditiven är ju för öfrigt af öfvergående art.

Då nu Första Kammaren antagit utskottets förslag oförändradt,
så torde det vara bäst, att Andra Kammaren ansluter sig till herr
Dahns reservation, ty jag vågar hoppas, att en blifvande sammanjemkning
möjligen skall kunna ske i den af mig antydda rigtningen.
Dock skulle jag beträffande herr Dahns reservation vilja hemställa,
att fjerde stycket, som lyder: »enskild bank, som icke indragit något
af ofvanberörda afdelningskontor, eger att från början af år 1904 till
utgången af år 1908 intill sextio procent af förut omförmälda belopp
åtnjuta enahanda rediskonteringsförmån, som ofvan sägs», måtte utgå.
Det kan ju vara onödigt att redan nu fastslå bestämmelser om huru
öfvergången skall ske under åren 1904 till och med 1908, och det
kan vara tids nog att framdeles härom fatta beslut.

Jag vill derför, herr talman, yrka bifall till herr Dahns reservation
med uteslutande af fjerde stycket.

Herr Dalin: Meningen med detta stadgande är ju att underlätta
öfvergången till sakernas nya tillstånd, i fall de enskilda bankernas
sedlar komma att indragas. Och då detta kan ske på det sätt jag
föreslagit, utan att man behöfver att under dessa fem år såsom
sekundär sedelbeteckning använda femåriga kreditivfordringar, så
synes det mig, att detta är ett skäl för att antaga reservationen.
Men jag har alldeles icke något emot det förslag, som herr Nyländer
framstälde, att stryka fjerde stycket, så mycket mera som jag tror,
att det förslag, som han framstält, eller något liknande nog kan läggas
till grund för en sammanjemkning; och då är det möjligt, att

17 N:o 31.

Måndagen den 26 April.

det är alldeles nödvändigt, att just detta stycke, som herr Nyländer
talade om, icke står der. Jag instämmer således i herr Nyländers
yrkande om bifall till reservationen med uteslutande af fjerde
stycket.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, godkändes
paragrafen med den lydelse, som af herr Nyländer under öfverläggningen
föreslagits.

§ 42 var enligt utskottets förslag, så lydande:

§ 42.

Under tiden från början af år 1899 till utgången af år 1903
må bland de tillgångar, som enligt 7 § skola motsvara riksbankens
sedelutgifning utöfver det enligt 6 § medgifna belopp, inberäknas
jemväl sådan kreditivfordran bos enskild bank, hvarom i 41 § förmäles.

Jemväl beträffande denna § både reservationer afgifvits:

af herr Nyländer; samt

af herr Dalin och hans förutnämnde medreservanter, bvilka yrkat,
att ifrågavarande § måtte ur lagen utgå.

Efter föredragning af paragrafen anförde

Herr von Friesen: Efter det beslut, som nu är fattadt rörande
41 §, är det ju gifvet, att denna paragraf måste af kammaren afslås.

Jag hemställer alltså om afslag på 42 paragrafen i enlighet
med herr Dabns reservation.

Vidare yttrades icke. Paragrafen af slogs.

§ 43 äfvensom rubrikerna till så väl kap. VI som till lagförslaget
i dess helhet

Godkändes.

Slutligen och med godkännande af den af utskottet, uti dess i
förevarande punkt gjorda hemställan, intagna förutsättning, förklarades
samma hemställan i öfrigt vara, genom kammarens beslut i fråga
om utskottets förslag till lag för Sveriges riksbank, besvarad.

Uti punkten 2, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser
om riksbankens sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för riksAndra
Kammarens Prof. 1897. N:o SI. 2

Ang. lag för
Sveriget
riksbank.
(Forts.)

N:o 31. 18

Måndagen den 26 April.

banken, till ansvarighetslag för fullmägtige i riksbanken samt till ansvarighetslag
för ledamöter i styrelserna vid riksbankens afdélningskontor,
måtte bifallas.

Herr Dalin begärde ordet och yttrade: Jag skall be att få
föreslå,

att Riksdagen, under förutsättning af Kongl. Majds bifall till
en med anledning af Kongl. Majds proposition n:o 10 och i ämnet
väckta motioner af Riksdagen för dess del antagen lag för Sveriges
riksbank, måtte för sin del antaga en lag med vissa bestämmelser om
riksbankens sedelutgifningsrätt, så och angående forum för riksbanken,
af enahanda lydelse som Kongl. Majds härom framlagda
förslag,

äfven som att Riksdagen måtte bifalla Kongl. Majds proposition
n:o 28, så vidt angår deri intagna förslag till ansvarighetslag för
fullmägtige i riksbanken och till ansvarighetslag för styrelserna vid
riksbankens af delning skontor.

Herr von Friesen anförde: Herr talman! Jag skall be att få
instämma i det af den föregående ärade talaren gjorda förslaget.
Som herrarne finna, har Kongl. Maj:t i sin proposition uppstält såsom
förutsättning, att Riksdagen skulle bifalla Kongl. Maj:ts nådiga
proposition den 9 januari 1897 med förslag till lag för Sveriges
riksbank etc.

Kongl. Maj:t har således uppstält såsom förutsättning bifall till
den af honom föreslagna lagen för Sveriges riksbank. Nu är det,
huru det än går vid sammanjemkningen, icke troligt, att Kongl.
Maj:ts förslag blir af Riksdagen bifallet, och derför kan man väl
icke hafva detta förslag såsom förutsättning för bifall till förslagen
till lag med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, så
ock angående forum för riksbanken, utan man får, såsom den ärade
talaren yrkade, hafva såsom förutsättning för bifall till denna lag,
att Riksdagen och Kongl. Maj:t slutligen enas om ett förslag till
lag för Sveriges riksbank.

På denna grund, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till
herr Dahns förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
det af herr Dahn framstälda yrkande.

§ 9.

Efter föredragning vidare af lagutskottets utlåtande n:o 48, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om beräkning
i vissa fall af tid, som afses i förordningen angående patent,

19

N:o 31.

Måndagen den 26 April.

i lagen om skydd för varumärken och i lagen om skydd för vissa
mönster och modeller, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
utlåtande hemstält.

§ io.

I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 49, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag till viss ändring i
förordningen angående inteckning i fast egendom m. m.

Uti begärda, inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 25,
hade herr A. Olsson i Ornakärr hemstält, att Riksdagen måtte besluta
att hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
eller tillägg i kongl. förordningen om inteckning i fast egendom af
den 16 juni 1875 och i utsökningslagen af den 10 augusti 1877, att
husegares hus, som blifvit uppfördt å jordtomt, köpt från intecknad
egendom, och hvilken egendom för skuld å exekutiv auktion försäljes,
måtte från försäljningen blifva skyddadt.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Olsson i Ornakärr: Herr talman, mine herrar! Lagutskottet,
som afstyrkt bifall till min motion, erkänner förefintligheten
af de olägenheter, som jag har påpekat. Derefter angifver
utskottet, att enligt nu gällande lagbestämmelser kan en lägenhetsinnehafvare
skydda sig från faran att få sin lägenhet såld för stamhemmanets
inteckning, genom att låta döda densamma i hvad den
afser hans jordtomt, men utskottet medgifver, att det ofta torde
vara svårt att erhålla inteckningshafvarens samtycke dertill, samt att
dödande af inteckning derjemte är förenadt med stort besvär, hvarför
en befrielse för en lägenhet från stamhemmanets inteckningar icke
så ofta torde komma till användning.

Dessa förhållanden, synes mig, borde hafva manat lagutskottet
antingen att bifalla motionen eller att föreslå någon lagförändring i
syfte att förekomma eller minska de erkända olägenheterna. Detta
har dock icke utskottet gjort.

Utskottet framhåller nödvändigheten af att inteckningsegarnes
säkerhet skall behållas orubbad samt faran af att minska den svenska
fastighetskrediten. Motionen afser icke att rubba inteckningsegarens
säkerhet, den afser endast att husegares lagligen förvärfvade
egendom må blifva skyddad mot orättvisa angrepp af inteckningsegaren.
Denne har gäldenärens jordegendom och åbyggnader i pant

Angående
utarbetande
af förelag
till viss
ändring i
inteckning sforordningen.

N:0 31. 20

Angående
utarbetande
af förslag
till viss
ändring i
inteckningsför
ordning en,
(Forts.)

Måndagen den 26 April.

för sin fordran. Kan icke gäldenären betala, så är det rättvist, att
det, som tillhör honom, försäljes, men icke är det rättvist att försälja
en husegares hus för att betacka gäldenärens skuld.

Om de rättsgrunder, på hvilka lagstadgandet är bygdt, att
lägenhetsegares hus må säljas för jordegarens skuld, har icke utskottet
lemnat någon upplysning, så vida den icke skall ligga i anförandet
af lagen af den 24 maj 1895. Är detta meningen, så vill det med
andra ord säga: sedan Riksdagen 1895 upptagit den grundsatsen,
»att till jorden höra de på densamma uppförda husen», om än jordegaren
aldrig bekostat ett öre på deras uppförande, så är detta rätt,
och flera bevis behöfvas ej för den saken. Som ett skäl för afslag
af motionen säger utskottet, att ett bifall till motionen skulle icke
bereda lägenhetsinnehafvarne några större fördelar, och tillägger:
»kostnaden för flyttning af husen å en lägenhet torde ofta uppgå
till en stor del af dess värde». Hvad kännedom och erfarenhet
utskottet har i denna sak, vet jag icke, men det vet jag, att från
den del af Skåne, der jag framlefvat mina flydda år, är det förhållandet,
att kan blott eu arbetare köpa sig ett hus till afflyttning
eller materialier till ett hus, så bruka grannar och vänner göra
honom den tjensten att skjutsa materialierna till byggnadstomten och
att delvis uppföra huset utan någon betalning. Utskottet framhåller
vidare ett annat skäl för afslag å motionen, nemligen, att den säkerhet,
ett hemman erbjuder för gäldande af inteckningar i detsamma,
skulle minskas, om motionen bifölles, derest t. ex. en del af egendomens
åkerjord afsöndrades till lägenheter och å dessa hus uppfördes.
Äfven i denna del har jag eu annan åsigt än utskottet.
Stundom säljes oodlad mark till hustomter, och jag kan icke tro,
att den blir försämrad eller dess värde förminska^ genom att den
odlas och bebygges, och då åker eller odlad mark användes till hustomt
och trädgård, har jag aldrig hört, att jorden derigenom mister
något af sin växtkraft eller förlorar i värde; tvärtom visar den sig
erhålla eu större växtkraft och frambringar rikare skördar, när den
sedan brukas som åkerjord. Utskottet menar, att sådan jord med
stor kostnad åter kan bringas i kultur. För att förekomma någon kostnad
för jordegaren, kunde man lagstadga, att när en husegare bortflyttade
huset, han då också skulle borttaga husets stengrund jemte
alla på jordtomten växande träd, så skulle derigenom jordegaren
slippa all kostnad för tomtens rödjande. Utskottet ser stora svårigheter
med afseende på lagstadgande, rörande de hus, som äro uppförda
på jordlotter eller hemmansdelar, afsöndrade från stamhemmanet.
Fasthåller man, att inteckningsegaren endast bör hafva inteckning i
jordegendomen med de till densamma hörande husen, och egarne till
de mindre delarne köpta från stamhemmanet ega de hus, som de
sj elfva uppfört, så löses dermed den af utskottet antydda svårigheten.
Det svaga och ohållbara uti det lagstadgande, i hvilket jag
föreslagit ändring, är att den rättvisa, som lagen godkänner — hvilken
någon har kallat för turkisk rättvisa — icke öfverensstämmer

Måndagen den 26 April.

21 N:o 31.

med den moraliska rättvisan, som hvarje rättänkande menniska måste Angående
erkänna för den rätta principen i antydda sak. Denna väsentliga
brist i nu gällande lag måste förr eller senare medföra en rättvisare till vist
lagstiftning. Sådan som lagen nu är, är det antagligt att åtskilliga ändring i
e ge n dom s i nn eh af vare, som nu tagit lån mot andra eller tredje inteck- j”tee^n*n9‘-ning i sin egendom, icke skulle erhållit sådana lån, om icke långif- (Forts.)
varen tagit hänsyn till den säkerhet, som funnits, icke så mycket i den
förut intecknade jorden, utan i de hus, som varit uppförda af andra
egare på densamma.

Som jag icke af utskottets skäl i sitt utlåtande blifvit öfvertygad
om, att lagstiftningen, i denna del är rättvis, icke heller derom,
att det förslag, som är framstäldt i motionen, är outförbart, så skall
jag, herr talman, yrka afslag i utskottets utlåtande och bifall till
motionen.

Herr Kronlund: Herr grefve och talman, mine herrar! Före varande

motion innebär i sig ett synnerligen beaktansvärdt syfte, som
jag härmed i likhet med utskottet velat framhålla.

Motionären har erinrat, huru litet tryggande förvärfvet af en
egen torfva i många fall kan vara för egaren af en mindre lägenhet,
och huru stor den fara är, som hotar hans arbete och sträfvan att
på den egna torfvan reda sig ett hem. Motionären har äfven påpekat,
hurusom denna osäkerhet och denna fara ligger just i den
solidariska ansvarighet, som enligt gällande lag de skilda delarna af
en fast egendom i vissa fall äro underkastade i förhållande till de
inteckningar, som gravera fastigheten i dess helhet. Det är just häri,
äfven jag ser faran ligga, men svårigheten är att kunna förebygga
densamma.

Vid ett blifvande obestånd för stamhemmansinnekafvare löper
sålunda egaren af afsöndrad jord ofta den stora risken att få med
hela sin egendom deltaga i betalandet af i stamhemmanet intecknad
gäld, efter det han kanske med svett och möda å lägenheten
inredt sitt hem och just derigenom gifvit mångdubbelt värde åt jorden.
Denna risk blir större, i samma mån stamhemmanet till äfventyr
genom vanvård eller annorledes försämras och underkastas prisfall,
under det deremot lägenheten genom derå nedlagda kostnader
och arbete mångdubblats i värde.

I många fall inser ej lägenhetsegaren vid köpet af jorden den
fara, som är förenad med ansvaret för de gemensamma inteckningarna.

I andra fall åter är behofvet af eget hem och egen jord så trängande,
att köparen ofta underkastar sig denna risk för förvärfvet deraf. Jag
tänker härvid särskildt på de å så många ställen i Sverige förekommande
stationssamhällena och andra befolkningscentra, der arbetare,
mindre handtverkare och dylika personer för sin utkomst och sitt
arbete slå sig ned och köpa en jordbit. De bygga och nedlägga
kostnader å jorden, men riskera att ett-tu-tre få sin jord utmätt och
försåld för betalandet af stamhemmanets skuld. Just med afseende

N:0 31. 22

Angående
utarbetande
af förslag
till viss
ändring i
inteckningsförordningen.

(Forts.)

Om lagstiftningsåtgärder

till skydd för
arbetsaftal
m. m.

Måndagen den 26 April.

å dessa, som vanligen äro mindre bemedlade och h vil ko för förvärf vet af
sin jord nedlagt hela sin sparpenning och kanske äfven nödgats upplåna
kapital, synas de af motionären påpekade missförhållandena skarpast
och önskvärdheten att få dessa afhjelpta lifligast. Lagutskottet
har äfven betonat önskvärdheten att erhålla en reform, hvarigenom,
såsom utskottet på ett ställe i sitt utlåtande säger, »utan att andras
berättigade intresse kränktes, den risk, lägenhetsegare, hvilkens lägenhet
besväras af stamhemmanets inteckningar, nu löper, skulle, utan
att någon dödningsåtgärd behöfde vidtagas, helt och hållet eller åtminstone
till någon del försvinna». Riksdagen har ju genom antagandet
af den nya lagen om egostyckning m. m. visat sig vilja befrämja
ett lättare och mindre kostsamt förvärf af jord och derigenom
underlätta skapandet af egna hem. Då nu motionärens syfte synes
mig vara att genom en förändrad lagstiftning öka skyddet för småfolkets
hem och husliga härd samt jord, så är jag lifligt öfvertygad,
att denna _ hans motion bör kunna påräkna kammarens intresse och
sympati. Äfven om motionen i den form, hvari den föreligger, kanske
icke nu kan bifallas, bör man dock kunna hoppas, att lagstiftaren
fortfarande skänker hvad motionären åsyftat sin uppmärksamhet.

Det är i tanke derpå, som jag ber att, utan att göra något
yrkande, endast få framhålla nödvändigheten af, att något göres i
detta hänseende.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Inom utskottet voro

vi alla af den meningen, att motionen är synnerligen beaktansvärd,
men att i det skick, hvaruti den framkommit, det var för utskottet
alldeles omöjligt att tillstyrka bifall till densamma, enär, om hvad
motionären föreslagit nu skulle genomföras, dermed vore nödvändigt
förenadt att göra vissa förändringar i andra lagparagrafer, hvilka ändringar
emellertid nu icke föreslagits; och då utskottet icke har
sig medgifven någon motionsrätt, har det, som sagdt, varit för oss
alldeles omöjligt att tillstyrka bifall till motionen. Jag anhåller derför
om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvardera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11-

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 50, i anledning af
väckta motioner om lagstiftningsåtgärder till skydd för arbetsaftal
och om slitande af tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare genom
skiljemän.

Med föranledande af särskilda, inom båda kamrarne väckta
motioner, nemligen n:is 42 och 43 inom Första Kammaren af herr

23 N:o 31.

Måndagen den 26 April.

<J. E. Ljungberg och n:o 49 inom Andra Kammaren af herr C. J. Om
Jakobson, hemstälde utskottet i föreliggande utlåtande: till tkydd för

arbetsaftal

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag till sådana lag- 01
bestämmelser rörande arbetsaftal, som för vinnande af det af utskottet
angifna syfte kunde anses erforderliga.

Ordet begärdes af

Herr Ohlsson i Yexiö, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening och nu yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar!

Då jag ej hunnit att skriftligen motivera min reservation, skall jag
be att med några ord få klargöra min ställning till föreliggande fråga.

Herrarne hafva säkerligen alla uppmärksammat, att lagutskottets
åsigter i denna fråga äro af mycket negativ beskaffenhet. Utskottet
har sagt, hvad utskottet icke vill, men utskottet har alldeles icke
sagt, hvad utskottet verkligen vill. Utskottet tyckes emellertid hafva
någon dunkel förnimmelse af att något behöfver göras, ty utskottet
hemställer om lagstiftningsåtgärder för att — såsom det heter —

»bereda nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsaftal».

Utskottet tyckes förmena, att man såmedelst skulle kunna förhindra
arbetsinställelser och särskildt strejkers uppkomst eller underlätta afslutandet
af sådana.

Af det sammanhang, i hvilket utskottet sålunda stält strejk
och arbetsaftal, vill det synas, som om utskottet haft den föreställningen,
att hvarje strejk eller åtminstone strejker i allmänhet i sig
innefatta ett brytande af bestående arbetsaftal. Så är emellertid alldeles
icke det regelmessiga förhållandet. Tager man närmare reda
på denna sak, visar det sig såväl i vårt land som i främmande länder,
att arbetsinställelser och särskildt strejker i allmänhet icke innefatta
ett brott emot lagligen gällande arbetsaftal. Nej, strejker och arbetsinställelser
uppstå oftast, då det gäller att afsluta nya arbetsaftal,
att bestämma om löne- och andra vilkor för framtida arbete. Strejker
föranledas således icke i regel af rättstvister, utan af s. k. intressetvister,
som afse framtiden.

Lagutskottet har sålunda utgått från en fullkomligt felaktig uppfattning
om ett bestående regelmessigt samband emellan strejk och
brytande af arbetsaftal. Då lagutskottet för öfrigt önskar att genom
lagbestämmelser kringgärda arbetsaftalet i syfte att såmedelst förhindra
strejk, är naturligtvis en sådan önskan en fullständig chimär,
som aldrig kan förverkligas.

Så långt tideböckerna peka hän på arbetets historia, hafva tvister
emellan arbetare och arbetsgivare städse förekommit och esomoftast
gifvet anledning till arbetsinställelser än å ena, än å andra
sidan. Att dessa arbetsinställelser i vår tid fått en mera storslagen
och kanske för mången skräckinjagande karakter, är naturligtvis en

N:0 31. 24

Måndagen den 26 April.

ninqeåtnärder gifve.n £ölid af det sätt och de förhållanden, under hvilka arbetet
till skydd för tedrlfves i dessa storindustriens dagar. Kunde man förr förlikna
arbetsaftal strejkerna vid obetydliga, föga uppmärksammade, skärmytslingar
(Forts"i emedan ;arbetare och arbetsgivare, så hafva dessa strejker nu för

tiden mången gång vuxit ut till stora förödande och förhärjande inbördes
krig emellan kapital och arbete, mellan arbetsgivare och
arbetare.

ilen, mine herrar, det är lika sangvinisk att t ro, att man genom
folkrättsliga stadganden skall kunna förhindra kriget emellan nationerna,
hvilka dock i mensklighetens intresse borde känna sig solidariska,
som det är sangvinisk att tro, att man någonsin skall med
lagbestämmelser kunna förhindra tvister emellan arbetare och arbetsgivare,
hvilka ju äfven de borde vara medvetna om inbördes solidaritet,
eller förhindra, att dessa tvister någon gång måste slitas med
det yttersta maktmedlet, arbetsinställelsen. Att utfinna några effektiva
lagbestämmelser häremot lärer nog icke kunna lyckas. Det är
och förblir för visso endast det sunda förnuftet, det inbördes samförståndet
och förtroendet och insigten om, att de ömsesidiga intressena
b likt och kunna blifva vederbörligen tillgodosedda genom frivillig
öfverenskommelse emellan arbetare och arbetsgivare, som förmår
åstadkomma och bibehålla sämja och endrägt dem emellan. Att söka
med lagbestämmelser kringgärda arbetsaftalet och betaga arbetare och
arbetsgivare deras fria beslutanderätt i afseende å alla de vilkor,
som sammanhänga med arbetsaftalet, kan icke vara förenligt med en
sund lagstiftning på detta område. Vi veta ju alla, att arbetsinställelser
oftast, ja, att det stora öfvervägande flertalet af alla arbetsinställelser,
föranledas af lönetvister, och att de sålunda äro att hänföra
till^ rena intressetvister. Då vi derjemte veta, att det är och
väl också måste vara den oskrina ekonomiska lagen om tillgång och
efterfrågan, som bestämmer priset å såväl arbetet som dess produkter,
lärer man väl ej kunna tro, att man genom några lagbestämmelser om
arbetsaftal skall kunna förhindra strejker. Ingenstädes i den civiliserade
beriden bar man heller, såvidt jag vet, försökt att på den
vägen råda bot mot arbetsinställelser.

För min del tror jag visserligen, att kammaren derför skulle
handla klokt, om kammaren icke nu inläte sig på att skrifva till
Kong! Maj:t med begäran om lagstiftningsåtgärder rörande arbetsaftal,
ty, mine herrar, lemna vi bär frivilligbetens grund, blir frågan
synnerligen invecklad och svårlöst, och jag tror, att hvarken arbetare
eller arbetsgivare skulle känna sig tillfredsstälda med att blifva
klafbundna i sin nu fria beslutanderätt på detta område. Skulle det
likväl mot förmodan visa sig, att arbetsinställelser bär i landet komma
att förorsaka fara för allmänna säkerheten, är jag öfvertygad, att
hvarken Riksdagen eller Kongl. Maj:t skall underlåta att, i den mån
sådant erfordras, i strafflagen införa de ytterligare eller skärpta straffbestämmelser,
som möjligtvis kunna blifva af behofvet påkallade
för upprätthållande af allmän ordning och säkerhet.

25 N:0 31.

Måndagen den 26 April.

Då emellertid frågan om lagbestämmelser rörande arbetsaftal i
lagutskottets nu förevarande betänkande föreligger i ett ytterst dunkelt
och sväfvande skick; då lagutskottet icke ens antydt, huruvida
det är fråga om civilrättsliga eller kriminalrättsliga bestämmelser;
då, så vidt jag vet, hvarken arbetare eller arbetsgifvare uttalat någon
allmännare önskan om särskild! skydd för arbetsaftal och då sådant
aftal, liksom hvarje anuat aftal, redan nu åtnjuter skydd och hägn
i bestående lagar, så kan jag för min del icke tro, att denna kammare,
som plägar skydda friheten, den må gälla vare sig arbetare
eller arbetsgifvare, kan vilja vara med om eu så innehållslös och så
omotiverad skrifvelse som den, hvarom här är fråga.

På grund af hvad jag nu yttrat, tillåter jag mig yrka afslag å
så väl motionerna som lagutskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Eriksson i Bäck, Pantzarhielm, Thor,
Nydahl, Broström, Göthberg och Olsson i Åsak.

Vidare anförde:

Herr Branting: Herr talman, mine herrar! Efter det delvis
förträffliga och, jag vågar säga, högst oväntade anförande, som vi
nyss hörde, må det tillåtas mig att fatta mig kortare, än jag kanske
eljest skulle hafva gjort.

Det framgick af hvad den föregående talaren yttrade, att han
för sin del fritog sig från hvarje medansvarighet i det besynnerliga
betänkande, hvarmed lagutskottet äfven i denna fråga funnit för godt
att uppvakta kammaren. Jag kallar betänkandet besynnerligt, och
det må man väl kunna stå för, när man finner, att uti lagutskottets
utlåtande punkt för punkt genomgås alla de yrkanden, som utaf motionärerna
framstälts, hvarefter de punkt för punkt förklaras oantagliga.
Sedan förklarar lagutskottet, utan att göra skymten af något positivt yrkande
eller positivt påstående, att i alla fall kanhända »något bör göras»,
och så öfverlemnas alltsammans förtröstansfullt och förtroendefullt till
Kongl. Maj:t, för att Kongl. Maj:t må utfinna, hvad lagutskottet
icke kan finna alls, och hvad således antagligen lagutskottet anser,
att icke heller Riksdagen kan finna, Meningen är således den, att
Kongl. Maj:t här skall få en uppmaning att handla ifrån Riksdagen,
utan någon som helst fingervisning, i hvilken rigtning den undersökning
och utredning skall gå, som man begär, utan någon som
helst antydan beträffande omfattningen af den undersökning, som
Riksdagen skulle begära. Hela lagutskottets betänkande uti denna
fråga gör, när man besinnar detta, intrycket af den gamla bilden om
en bladlös knif utan skaft. Det är, hvad man uppmanar Riksdagen
och särskild! nu dess Andra Kammare att presentera för Kongl.
Maj:t, för att dermed uträtta några storverk i den sociala frågan.

Emellertid har lagutskottet i sitt utlåtande något litet låtit
hypnotisera sig utaf den uppfattning, som kommer till orda i motio -

Om lagstiftningsåtgärder

till skydd för
arbetsaftal
m. m.
(Forts.)

N:o 31. 26

Måndagen den 26 April.

Om lagstift- nerna, och det har redan af den föregående talaren framhållits, att
"ill1 skydd för ^ie^a den rigtning’, i hvilken lagutskottet försöker att drifva in denna
arbetsaftal fråga, är falsk; hela frågans ställning är falsk. Det kan aldrig
tv'' klifva tal om, i fall man önskar åstadkomma det, hvartill motionärerna

or 8''^ syfta, nemligen en minskning af strejkernas antal, att företrädesvis

fästa sig vid den punkt, som nu tagits upp, eller begära skydd för
arbetsaftalets frihet. Denna frågas ställning är falsk af skäl, som
den föregående talaren uppvisade, derför att det icke är det, som
frågan gäller, icke der, som skon klämmer. Det stora, stora flertalet
af arbetsaftal äro icke ingångna på sådant sätt, att man vid strejkerna
kan tala om brytande af arbetsaftal.

Men dertill kommer äfven den synpunkt, att bakom hvarje tal
om arbetsaftal, om hvilket utskottet här förklarat, att det är ett
axiom, att det bör vara lika starkt förbindande åt båda hållen, bakom
hvarje sådant tal ligger dock först och främst den frågan, huru vida
aftalet är fritt ingånget. Först då kan det blifva tal om att fordra
lika förbindande kraft åt båda hållen, i fall detta aftal blifvit fritt
ingånget mellan likstälda och jemnstälda parter, men icke om det
blifvit ingånget under trycket af förhållandenas tvång, som gör den
ena parten beroende af den andra i det ögonblick, som aftalet slutes.
Då blir icke längre den absoluta rättssynpunkten densamma,
ty den, som ingått ett dylikt aftal under nödens öfvermägtiga tvång,
kan icke vara bunden vid detta aftal på samma sätt som den, som
stått med alla fördelarne på sin sida och fått bestämma och besluta
och afgöra vilkoren för aftalet.

Dermed är jag inne på den andra sidan af denna sak, nemligen
att bakom denna aftalsfrihet äfven bör ligga en garanti för aftalets
verkliga frihet, icke blott för den formella friheten i aftalet, och då
komma vi till, att denna frihet, denna verkliga, garanterade frihet,
om vi skola få ett aftal, sådant det bör vara, ligger deruti, att
arbetarnes föreningsrätt erkännes, icke blott med några ord i förbigående
såsom af utskottet och delvis äfven af motionärerna, icke som
något, som man bugar sig för litet, när det icke gäller tillämpningen,
utan som något, som faktiskt erkännes som hvars och ens ovilkorliga
rättighet. Men frågar man sig, huru det i detta hänseende står till
här i landet, så blir resultatet verkligen nedslående, och ingen skall
kunna jäfva mig, när jag påstår, att föreningsrätten å stora sträckor
och i många delar af vårt land icke existerar annat än till namnet.

Skulle man emellertid ifrån lagutskottet, som sålunda ändå låtit i
någon mån fånga sig af motionerna och förleda sig till att lägga en falsk
synpunkt på hela frågan, skulle man från lagutskottet och dess betänkande
gå öfver till motionerna och se något närmare på dessa, på
grund af hvilka Riksdagen inbjudes att skrifva till Kongl. Maj:t, så
möta vi der de allra mest häpnadsväckande satser. Det finnes, synes
det mig, hos dessa motionärer ej en skymt af förstående af det sociala
axiom, som jag nyss framhöll, att utan föreningsrätt och utan tryggad
föreningsrätt arbetarnes frihet vid aftalets ingående uti vårt samhälle

27 N:o 31.

Måndagen den 26 April.

är en fras och en lögn. Det finnes icke någon skymt af förstående Om
häraf, utan i stället framträder uti motionärernas motivering mer ^”/^ydd,för
eller mindre ohöljd den mest krassa intresse- och klassynpunkt A’id arbetsaftal

dessa frågors bedömande. (Förta l

Jag skall icke blifva allt för vidlyftig vid kännetecknandet af 1 ’

dessa motioner, ehuru jag kunde vara frestad att rätt utförligt behandla
dem, ty så pass mycket hafva dessa frågor intresserat allmänheten,
och som jag tror, äfven riksdagskretsar, fastän de icke räknas
till de stora, de officiel stora frågorna, att det verkligen icke är
skäl att lemna dem alldeles å sido.

Jag förbigår dervid rätt hastigt det Ljunghergska förslaget, anmärkande
om hans första motion blott det, att han der lemnar en
faktiskt origtig uppgift, när han talar om renhållningsarbetarestrejken
här i Stockholm och säger, att faran afböjdes »genom en kompromiss».
Det verkliga förhållandet är, att faran af en dylik strejk
afböjdes derigenom, att de öfriga arbetareorganisationernas styrelser,
hörda om saken, förklarade sig icke vilja tillstyrka en sådan strejk
på grund af det outredda skick, hvari frågan befhnn sig, och i det
skede, hvari förhandlingarne befunno sig, enär utsigterna till en förlikning
icke voro uteslutna. Det var således arbetarne sj elfva, som
genom sin organisation den gången förebyggde denna samhällsfara;
och härför vill nu herr Ljungberg tacka dem genom att tillsnöra
deras rörelsefrihet.

I herr Ljungbergs andra motion angående skiljedom i mål rörande
arbetsinställelser är det också på några ställen, som hästhofven
sticker fram. I andra punkten af hans förslag talas der om, att, i
fall icke inom 3 dagar efter 14 dagars förlopp någondera af parterna
valt skiljemän och det inför magistraten i stad eller kronofogde
å landet tillkännagifvit, strejken »skall anses afslutad och
arbetarne återgå till eller inställas i sitt arbete». Man behöfver icke
läsa mera för att finna, från hvilken synpunkt ett sådant förslag utgått,
och hvilken sidas parti der tages i ett lagstiftningsförslag, som
enligt rättvisans grundsats borde vara opartiskt och icke till gagn
för den ena parten.

Herr Ljungbergs motioner äro likväl i alla fall med allt, hvad
de innehålla, eu mild vestanflägt i jemförelse med de uttalanden,
som förekomma i den motion, som i denna kammare afgifvits af
herr Jakobson. Den motionen börjar genast med att tala om »den
strejkfarsot, hvilken allt mer synes utbreda sig bland arbetarne i
olika näringar», och huru arbetarne för att vinna förbättring i sina
ekonomiska vilkor »allt hellre och hellre tillgripa strejkutvägen».

Och längre fram gör motionären en skildring af, huru det går till
vid en strejk, och säger: »Arbetarnes fackförening får reda på, att
mästaren åtagit sig eu viss beställning, och genast är tillfället lägligt
att framställa mer eller mindre obefogade eller ibland oförsynta kraf,
hvilka genast måste beviljas, eljest strejk ögonblickligen». Ja, alla
dessa uttalanden vittna om, att motionären eller motionsförfattaren

N:o 31. 28

Måndagen den 26 April.

Om lagstift är så fullständigt obekant med de förhållanden, om hvilka han talar,
till3skydd f7r a^ raan ren^ a^ ^ar litet svårt att hålla indignationen uppe, när
arletsaftal udden på densamma brytes genom vederbörandes okunnighet om förw.
m. hållandena.

or 8.) Det är icke sant, att det råder en liflig önskan bland arhetarne

att komma till strejker. Jag har vid ett föregående tillfälle framhållit
detta här i kammaren och möttes då af protester från åtskilliga
håll. Jag skall nu be att med korta utdrag ur ett par stadgar
få visa, hvad arbetareorganisationerna sjelfva tänka om denna fråga,
och huru de, på grund af den erfarenhet de vunnit af de skador, de
många gånger genom strejker lidit, försöka bygga upp värn emot
allt förhastande i strejkväg.

I stadgarne för det socialdemokratiska arbetarepartiet finnes ett
tillägg, som afhandlar den fackliga organisationsfrågan. Der säges:
»Strejk måste för att vinna partiets moraliska och fackföreningarnes
ordnade pekuniära stöd, ha tillkommit enligt följande regler: a) Fackförening,
som af någon anledning ämnar igångsätta strejk, skall först
derom rådgöra med förbundsstyrelsen i sitt fackförbund, b) Anser
förbundsstyrelsen den tillämnade strejken berättigad, men att den
icke kan föras med förbundets egna medel, skall fackförbundsstyrelsen,
innan strejken utbryter, hänskjuta frågan till fackutskottet (eller samorganisationens
styrelse). Tillstyrker fackutskottet strejken, skall det
sammankalla ett möte med styrelserna för fackförbunden och fackföreningarne.
Hafva dessa styrelser godkänt strejken, anses den
godkänd och vinner hela landets fackföreningsorganisationers understöd,
eljest icke.»

Herrarne se af detta tillägg till stadgarne för ett parti, som af
många bland eder nog betraktas som intet annat än ett strejkparti,,
att man gjort allt för att förebygga, att föreningarne skola på eget
bevåg i första hettan rusa i väg och börja strejk. Innan något sådant
företages, skall instans efter instans genomgås i lugn och besinning.
Innan krigsförklaringen utfärdas, skola alla fredliga medel
vara uttömda och hafva visat sig fruktlösa.

Om jag sedan tager stadgarne för ett särskildt fackförbund, som
är ett bland de bäst organiserade i vårt land, nemligen jern- och
metallarbetareförbundet, finnes der en paragraf, som jag skall be att
få anföra, och hvilkens rubrik lyder: »Förhandlingar med arbetsgivare,
arbetsnedläggelse och lockouter». Der heter det i mom. 1:
»När en afdelning för någon eller några af sina medlemmar godkänt
en fordran att till respektive arbetsgivare framställas, meddelas detta
förbundsstyrelsen, innan någon som helst framställning till arbetsgifvaren
sker, jemte tydligt angifvande af fordringarnes innebörd samt
alla de upplysningar med saken eger sammanhang.» Mom. 2: »Godkänner
förbundsstyrelsen att fordringarne få framställas, utser den
för sig ett ombud, som jemte den eller de af afdelningen utsedda
framställa saken till arbetsgifvaren och derom med denne underhandla.
» Mom. 3: »Förbundsstyrelsen åligger att göra allt för att i

29 N:o 31.

Måndagen den 26 April.

godo ordna förhållandena. Den skall för den skull i hvarje särskildt
fall gifva sitt ombud bestämda förhållningsregler derom.» Sedan
heter det i mom. 4: »Skulle det ej lyckas i godo ordna förhållandet
skall förbundsstyrelsens ombud så väl som afdelningen på platsen,
hvar för sig ofördröjligen inlemna till förbundsstyrelsen sina upplysningar
och förslag om hvad i saken vidare bör åtgöras.» Och
slutligen i mom. 5: »Förbundsstyrelsen eger rätt, i fall tidpunkten
anses olämplig eller andra skäl derför föreligga, att bestämma att
fordringarnes framställande uppskjutes, likasom den ock kan besluta
att arbetsnedläggelse för framstäld fordran ej må ega rum»; således
äfven under förutsättning, att den anses aldrig så rättvis och befogad.

Herrarne finna af dessa papper, hvilka icke kunna jäfvas, att
det från arbetareorganisationernas sida i samma mån, som de växa
ut, göres allt mer och mer tydliga ansträngningar, och klara och
medvetna ansträngningar, att få en sådan sakernas ordning till stånd,
att dessa förhastade strejker, som förekomma hos oskolade arbetare,
måtte komma att förebyggas. Allt hvad man kan begära i den vägen
göres sålunda af arbetarne för att besinning och betänksamhet skall
råda, innan ett-sådant steg som strejk vidtages.

Men å andra sidan — det medgifver jag — se vi att strejker
i alla fall utbryta. Hvar sker det då oftast? Icke hos de organiserade
arbetarne, icke hos dem, som genom föreningslifvet lärt känna
ansvaret af ett sådant steg, utan det sker, när en organisation är ny
och svag och helt hastigt skall försöka pröfva vingarne, innan den
lärt sig, att det béhöfves något mera än ett yrvaket framrusande, för
att arbetareklassen skall vinna något. Det sker vidare på sådana
håll, der icke alls någon organisation finnes. Vi hafva i det fallet
nyligen här i Stockholm haft ett ganska betecknande exempel.

Vid allmänna telefonbolaget uppstod nyligen — såsom vi alla
känna — en uppseendeväckande strejk af telefonisterna. Dessa hade
icke någon förening. Men deras rådgifvare, föräldrar och målsmän,
som ansågo, att telefonisterna hade berättigade anspråk att framställa,
trodde att det skulle vara för dem förmånligast att klämma till med
detsamma för att få fordringarne genomdrifna, och så beslöts denna
strejk. Den misslyckades på grund af bristande solidaritet. Och
sedan visade det sig af de underhandlingar, som efteråt fördes af
dem, som då togo hand om saken, att detta bolags styresmän verkligen
varit så hårdhudade i afseende på hvad de tillåtit sig gent
emot dem, som voro der anstälda, att man icke kan tala om att meningarne
varit delade i den frågan, att en större tillmötesgående
här varit på sin plats. Hvar och en, som följt med denna uppseendeväckande
händelse, vet, att tidningar af de mest skilda färger,
äfven sådana, som af principiella skäl stält sig ovilliga mot
telefoniststrejken, medgifva att medlingsförslagen varit anspråkslösa
och humant framstälda. Men hvar ocli en, som följt med saken vet
också att —- trots detta — dessa anspråkslösa förslag möttes med

Om lagstiftningsåtgärder

till skydd för
arbetsaftal
m. m.
(Forts.)

N.o 31- 30

Måndagen den 26 April.

Om lagstift- ett bleklagd nej, som sannerligen icke hedrar dem, kvilka halstillikyddför
s^arrig^ trotsade på sin magt och äfven drefvo den igenom. Men
arietsaftal. den allmänna opinionen och alla de magtmedel, som den annars förfogar
öfver, visade sig fruktlösa, derför att det icke fans någon
< 01 s0 organisation, som kunde gifva eftertryck åt fordringarne.

Helt olika stälde sig deremot saken med samma bolag, hvilkas
chefers beskaffenhet i fråga om att bevilja sina underlydande rättmätiga
fordringar nu kommit i så klar dager, då telefonarbetarnes
fackförening i höstas framstälde sina fordringar. Jag var personligen
inblandad äfven i denna lönestrid såsom en bland ombuden för
fackföreningen. Törst vägrade bolagets styrelse att underhandla med
fackföreningen, och det funno vi oss uti, emedan vi icke för en
principiel fråga ville uppdrifva en strejk. Vi läto derför i stället
utfärda fullmagt för oss att underhandla, underskrifven af samtliga
bolagets arbetare. Hvad blef resultatet? Jo, i stället för strejk
lyckades det verkligen dessa medlare, som kommo från arbetarepartiets
distriktstyrelse, att åt arbetarne utverka ganska väsentliga
löneförbättringar just af dessa chefer, som sedan visat sig vara de,
som icke vilja gå med på sådant i första brådrasket. Men der stod
en organisation bakom, och den ledde saken klokt och förståndigt
och äfven med eftertryck. Den rusade icke genast till strejk, utan
använde underhandlingens väg och lyckades så utan strid få sina
önskningar igenom.

Dessa tvenne exempel visa, huru det går, när en organisation
finnes, och när en sådan icke finnes, och de böra vara en slående
vederläggning af det från konservativt håll hörda talet, att dessa
arbetareorganisationer endast äro strejkorganisationer, och att det är
deras fel, att det uppstår så mycket strejker i landet.

Emellertid skall jag icke gå vidare långt in på de skäl, herr
Jakobson för sin motion anför. Han kastar en längtans blick till
de äldre tiderna med de förhållanden, som då rådde i afseende å
husbönders och tjenares ömsesidiga ställning. Det visar, hvar hans
ideal ligger, nemligen i den forntid, från hvilken vi ändå aflägsnat
oss, då det var en skarp skilnad mellan menniska och menniska.
Den tiden är dock, vare sig man skrifver sådana motioner som dessa
eller ej, oåterkalleligen förbi, och herr Jakobson lär sannerligen icke
vara den, som kan vrida tidens hjul tillbaka i det afseende!.

Jag vill vidare uttala ett beklagande öfver den oförtjenta och
oväntadt hårda dom, som drabbat herr Jakobsons meningsfrände,
herr Eliasson i Skuttungeby, i den förres motion. Herr Jakobson
talar nemligen om, att den skärpning af strafflagens 15:de kapitel,
som för några år sedan genomfördes skulle vara »en lam och intetsägande»
förordning. På den tiden, då denna förordning genomdrefs,
minnas vi, att protester höjdes deremot af alla de, som voro rädda
för, att den skulle inskränka arbetarnes rörelsefrihet. Men nu heter
det, att det var en »lam och intetsägande förordning». Man har
utvecklat sig hastigt på några år på vissa håll!

31 N.o 31.

Måndagen den 26 April.

I följande stycke af samma motion framställes också en fordran, 0m lag*tiftsom
förtjenar att naglas fast, nemligen att, »då denna art af skydds- ^M^yådflr
lagstiftning mot strejker sålunda visat sig fruktlös» •— ja, genom arbeUaftal
hvad? —- »men då å andra sidan statsmagterna ovilkorligen äro "*•

skyldiga att skydda arbetsgivare och äfven icke strejklystne arbetare '' or a''''
mot de skador, som en strejk ådrager dem, synes det mig, att de
lagstiftande myndigheterna icke hafva mer än ett sätt att välja för
att ernå detta syfte.» Det vill säga, att, om också en strejk framtvingas
af arbetsgifvaren, om också en lönenedpressning eller en förlängning
af arbetstiden eger rum eller något Övergrepp, som hvarje
opartisk menniska måste stämpla så, att ansvaret derför ligger på
arbetsgivarens sida, då bör det enligt motionärens åsigt vara statsmagternas
ovilkorliga skyldighet att skydda arbetsgifvaren. Mot sådant
är det orimligt att begära, att man på fullt allvar skall kunna
vända sig. Men det bör naglas fast i Riksdagens protokoll, att en
sådan tanke nedskrifvits i en motion, som säger sig vara tillkommen
i samhällsbevarande syfte.

Det är ej underligt, att sådana framställningar, när de först
framkommo, bland arbetarne sjelfva väckte oro och bekymmer för,
att den församling, på hvilken de utöfva ett mycket litet inflytande,
skall vara benägen att i någon mån lyssna till dessa röster. Följden
deraf har också, såsom herrarne redan sett af tidningarne, blivit en
massa protestmöten med ty åtföljande protestskrivelser, som åtskilliga
af kammarens ledamöter fått mottaga. Äfven jag har mottagit
en del sådana. Det skall icke falla mig in att trötta kammaren med

att uppläsa dem, enär jag har här i min hand ett helt konvolut deraf,

utan jag skall endast anföra namnen på de orter, hvarifrån jag

erhållit sådana skrivelser. De hafva kommit mig till hända från

Billesholm, Gefle, Helsingborg, Kristianstad, Köping, Lyckåker,

Malmö, Motala, Norrköping, Ystad och Örebro, hvarförutom jag
äfven erhållit sådana från följande föreningar, nemligen från Eksjö
rösträttsförening, Forshaga arbetareklubb, Grängesbergs grufarbetareförening,
Malmöns stenhuggareförening, Olofsholm, Stockholms bokbinderiarbetareföreniug,
Stockholms träarbetareförening samt svenska
hattmakareföreningen.

Om man nu emellertid ser till, huru förhållandena gestalta sig i
föreliggande utskottsbetänkande, så gäller det der, såsom jag förut nämnt,
att få till stånd någon sorts lagstiftning, som vore bindande lika starkt för
arbetsgifvarne som för arbetarne. Och den väg, som man för att nå
det målet och för att komma till ett godt resultat, bör följa, den
vägen hafva arbetarne sjelfva — dessa arbetare, som kanske många
af herrarne se ned på med förakt — anvisat i dessa protestresolutioner.
Såsom en röd tråd går det igenom dem, att det måste
ske genom ett skydd af deras föreningsrätt och för öfrigt genom eu
lagstiftning, eller en anordning i allmänhet, i syfte att få opartiska
skiljedomstolar införda. Det är i dessa två rigtningar, som arbetarne

N:o 31. 32

Mandagen den 26 April.

Om lagstiftning
såtgäxder
till skydd för
arietsaftal
m. m.

(Ports.)

genom sina opinionsyttringar visat, att man bör försöka att lösa det
sociala onda, hvarom här är fråga.

Nu kan det hända, att någon säger, att föreningsrätten icke
behöfver något skydd i vårt land. Jag har redan sagt, att den
mångenstädes endast existerar på papperet. Jag skall blott framdraga
ett enda exempel, och det härifrån Stockholm, för att visa,
att föreningsrätten för arbetarne är fullständigt illusorisk, när en
arbetsgifvare sätter dem knifven på strupen.

Vid ett stort industrielt etablissement, hvars ledare spelat en
framskjuten rol i de tullpolitiska striderna här i landet, nemligen
vid Saltsjöqvarnen, har det nyligen inträffat, att en arbetare, som
oklanderligt under nära 20 års tid skött sin tjenst, blifvit afskedad

af intet annat skäl än det, att han icke ville uppgifva sin rätt att

tillhöra sin fackförening, Stockholms allmänna qvarnarbetareförening.
Det gjordes genast, då denna förening bildades, af nämnda etablissements
ledare, herr Bengtsson, de största ansträngningar för att få
den förqväfd, i det att arbetarne förehöllos, att de icke borde taga
någon befattning med densamma. Man kan visserligen säga, att sådana
framställningar af en arbetsgifvare må vara hans ensak och

hans rätt att göra. Det vill jag icke bestrida, när föreställningarne

icke åtföljas af hotelser; ty då öfvergå de till tvång. Arbetarne
gjorde emellertid alla möjliga medgifvanden. De lofvade, att det
inom föreningen icke skulle blifva någon agitation eller något sådant
bråk och oväsen, som möjligen arbetsgifvaren behöfde vara rädd för.
Man påvisade § 1 i föreningens stadgar, hvilken § har följande
lydelse: »Föreningens ändamål är att samla alla fackets arbetare till
en enhällig förening, för att genom föredrag och diskussioner öfver
olika ämnen höja medlemmarne i moraliskt och intellektuelt hänseende
samt uppväcka håg och intresse för samhällsnyttiga tidsfrågor,
vidare genom samverkan med liktänkande organisationer inom landet
söka få tillbörligt inflytande på lagstiftningen.

Dessutom vill föreningen genom bildandet af en inom densamma
fristående sjukkassa och understödsfond bibringa medlemmarne hjelp
vid inträffande sjukdom och arbetslöshet.»

Men det förklarades i alla fall, att det vore en socialistisk förening
och att icke någon arbetare vid qvarnen finge tillhöra den.
Och den man, som i nära 20 års tid stått i sitt arbete, utan att någon
skymt af anklagelse fans mot honom, han tvangs slutligen att
begära sitt afsked, derför att han icke ville gifva sämre stälda kamrater
föredömet att afstå från deras rätt, att såsom fria svenska medborgare
tillhöra en förening, som hade så goda syften som vi hört
och som afsåg att hjelpa kamraterna vid sjukdom eller arbetslöshet.
När sådant kan ske midt i Stockholm på det färska trädet, hvad
skall då icke kunna ske i landsorten, som ännu icke i fråga om föreningsrätten
gått mycket framåt, utan der ännu de gamla patriarkaliska
föreställningarne om arbetsgifvarnes privata rätt öfver sina arbetare
äro rådande?

Måndagen den 26 April.

33 N:o 31.

Emellertid, den riktning, som arbetarne anse att lösningen af
denna fråga bör gå i, vore, förutom föreningsrättens betryggande,
skiljedoms införande. Det förekommer på ett ställe i lagutskottets
utlåtande en liten passus härom, då utskottet yttrar, att »dervid
jemväl torde böra tagas i öfvervägande, huruvida skiljedom kan och
hör i vidsträcktare mån än nu gällande lag om skiljemän medgifver
användas vid tvister emellan arbetsgifvare och arbetstagare». Om
någon skulle vilja säga, att kammaren, derför att detta lilla uttalande
finnes i utskottets betänkande, borde bifalla detsamma, så vill jag
deremot erinra, att först och främst har Andra Kammaren för två år
sedan på ett vida bättre motiveradt sätt än nu —• det är för öfrigt
synd att jemföra dessa båda -—- uttalat sig för just principen om
skiljedoms införande. Detta skedde genom ett beslut, som kammaren
fattade med anledning af sitt första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22
år 1895, af innehåll: »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i hvilken utsträckning eu
lagstiftning för biläggande af tvister mellan arbetare och arbetsgifvare
må anses för vårt land behöflig och lämplig, samt om framläggande
för Riksdagen af de förslag, hvartill denna utredning kan föranleda.»
Detta beslut, mine herrar, föregicks af en motivering, som icke, i likhet
med lagutskottets så kallade motivering, var byggd på och utgången
från olikställighetens grundsats, utan af en motivering, som
allt igenom var omsorgsfullt skrifven och hvari iakttagits, att man
hade att göra med tvenne jemnstälda parter. Vidare var den motiveringen
förmånligare och förnuftigare derutinnan, att deD icke gaf ut
skiljedomsförslaget såsom något slags arkanum, som skulle kunna
göra slut på dessa tvister mellan arbetsgifvare och arbetare, som nu
utmynna i strejker, utan der yttrades endast, att »utskottet vill ingalunda
påstå, att nämnder, inrättade enligt sådana grunder, ens i sitt
hemland utgjort något ofelbart verkande medel mot stridigheter mellan
arbetsgifvare och arbetare. Trots dessa nämnder hafva störa och
långvariga arbetsinställelser och arbetsstängningar der egt rum. Men
de hafva — enligt alla sakkunniges vitsord — förebyggt många tillbud
till tvister och uuderhjelpt nedläggandet af sådana. De hafva
ej varit i stånd att upphäfva kampen på industriens område, men de
hafva i högst betydlig grad inskränkt stridernas antal och ofta äfven
deras omfång».

Detta är någonting, som utan tvifvel genom en opartisk skiljedomsanordning
på frivillighetens grund mången gång skulle kunna
inträffa, och derför är det också skäl att hafva sin uppmärksamhet
något fäst på hvad som i det fallet kan göras. Men till den ändan
är det icke nödvändigt, att kammaren biträder det betänkande, som
här föreligger och som är fotadt på sådana motioner som dem, hvilka
jag nyss delvis kritiserat.

När detta ärende i lördags behandlades i Första Kammaren,
framhölls der af åtskilliga talare, att kammaren vid frågans afgörande
först och främst måste besinna: hvad skall landet tänka, om vi till

Andra Kammarens Prof. 1807. N:o .?/. 3

Om lagstijtning
såtgärder
till skydd för
arhetsa ftal
m. m.
(Forts.)

N:0 31. 34

Om lagstiftningsåtgärder

till skydd för
arbetsaftal
m. m.
(Forts.)

Måndagen den 26 April.

och med afslå detta af lagutskottet framstälda blygsamma förslag?
Och sjelfva hofmarskalken Reuterswärd gick i elden för utskottets
betänkande, på det att, såsom han framhöll, det icke måtte kunna
sägas om Första Kammaren, att den afslagit en så anspråkslös begäran
mot »strejkoväsendets» stäfjande som den af utskottet föreslagna.
Ty längre sträcker sig icke den sociala insigten på det hållet, än att
man anser, att allt hvad strejker och allt hvad arbetskonflikter heta
endast är ett »strejkoväsen», som man bör göra slut på.

Jag vill också vädja till hvad landet skulle säga, om Andra
Kammaren, på grund af motioner sådana som dessa, hvilka af den
allmänna arbetareopinionen karakteriserats såsom sig bort och, det
vågar jag säga, äfven af hvarje upplyst och frisinnad opinion, som
finnes utom arbetarnes krets, eller såsom reaktionära förslag, hvad
landet skulle säga, om Andra Kammaren, på grund af dessa motioner
och med accepterandet af den utgångspunkt, som afser att få till
stånd något skydd för arbetsaftal, skulle skrifva till Kongl. Maj:t
utan någon annan hänvisning än denna motivering för att få något i
frågan åtgjordt. Jag hoppas, att Andra Kammaren ännu har så mycket
sammanhang med och fäster sig så mycket vid en allmän frisinnad
opinion i landet, att den vill helt och hållet afsåga sig all delaktighet
i ett sådant förslag som det föreliggande. I denna förhoppning
ber jag, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herrar A. Hedin och Berg förklarade sig instämma med herr
Branting.

Herr Hammarström: Den ärade ledamot af denna kammare
på skånebänken, som afled i början af denna riksdag, plägade ofta
uppträda och varna kammaren för att onödigtvis skrifva till Kongl.
Maj:t och begära lagstiftningsåtgärder i det ena eller andra fallet,
och han varnade kammaren på grand af de erfarenheter, han gjort
inom Riksdagen under många år. Han påvisade nemligen, huruledes
vid flera tillfällen Riksdagen skrifvit till Kongl. Maj:t, men sedermera,
när Kongl. Maj:t framlagt förslag på grund af skrifvelserna, Riksdagen
afslagit desamma. Jag ber få uttala den meningen, att här
föreligger ett ärende, som jag för min del åtminstone vill yrka på
att kammaren icke måtte skrifva till Kongl. Maj:t om. Ty här föreligger
ett så ensidigt förslag, att jag för min del icke kan inse, hvad
det skulle tjena till att börja experimentera med det. Och den ärade
reservanten, som här till en början hade ordet, har, som mig synes,
så uttömmande påvisat det origtiga i såväl motionärernas som utskottets
förslag, att jag ber att få till alla delar instämma med honom
och yrka afslag å såväl motionärernas som utskottets förslag.

Häruti instämde herr Aulin.

35 N:0 31.

Mandagen den 26 April.

Herr Lindhagen: Jag har ansett, att i en fråga sådan som Om lagstift denna,

som för närvarande icke hos oss räknas till de stora frågorna, fsr

men som utan tvifvel i framtiden skall tillerkännas den största vigt arbetsaftal
och betydelse, det kan vara på sin plats, att något ord af förståelse »•
också kommer från det läger, som representeras af arbetsgifvarne och 1 or s''-)
oss, arbetsgifvarnes vederlikar.

Hvad motionerna angår, kan jag säga, att jag på sätt och vis
hyser en viss sympati för dem derför, att de innehålla någonting
menskligt. Det menskliga nemligen, att hvarje menniska gerna ser
tingen ensidigt från den ståndpunkt, hvarpå hon ofrivilligt af förhållandena
blifvit stöld. Motionärerna resonera ju blott helt enkelt så:
vi se, att faktiskt strejker uppstå och vålla mycken oreda, och att
arbetarne börja strejkerna; men om arbetarne ej börjat dessa strejker,
hade allting gått i sin gilla gång; alltså måste detta tilltag af arbetarne
vara ett okynne; och okynne måste stäf jas med magtspråk —
derför fram med strafflagen!

Ser man emellertid saken ej så enstaka, utan i sitt sammanhang
med det hela, skall man finna, att strejkerna endast utgöra en af de
företeelser, som hafva sin grund i den stora rörelse, som kallas arbetarerörelsen.
Om vi försöka att opartiskt se, hvad denna rörelse
innebär, dess orsaker, uppträdande och verkningar, skola vi finna,
att den blott är en nutida form af den gamla historien om lidandets
kamp mot sina egna orsaker. Men strid kräfver vapen, och strejken
är nu faktiskt ett af arbetarerörelsens vapen.

Då tränger sig fram den tanken, att genom strejk kommer man
ju dock att rubba bestående arbetsaftal, och dessa aftal måste hafva
helgd. Men det är ju klart, att man här måste se saken från arbetarnes
egen synpunkt, och huru ter den sig då? Huru resonera
arbetarne om saken? Jo, de måste ju säga, att det icke är något
frivilligt arbetsaftal i den mening, att de båda parter, som slutit det,
dervid handlat lika otvunget. Ty arbetaren ingår icke aftalet så fritt
som arbetsgifvaren. Arbetaren handlar af nödtvång att skaffa sig
bröd för dagen. Och om han också kan tilltvinga sig skälig lön
för tillfället, betyder dock icke detta, att hans arbete bereder honom
säker utkomst äfven på äldre dagar eller i händelse af uppkommen
oförmåga till arbete eller arbetslöshet. Vidare säger sig arbetaren,
att hvilken betydelse än arbetsaftalets helgd kan hafva, har dock
deras stora rörelse för dem ännu större helgd. Och för framgången
af denna rörelse behöfves organisation och enigt uppträdande. Men
om man vill proklamera, att alla arbetsaftal, som äro slutna för viss
tid, icke få derförinnan under någon förevändning rubbas, splittras ju
arbetarne i sin organisation och kunna faktiskt icke vinna någonting
af sitt mål. Det blir således ofta ett nödtvång för dem att icke
respektera arbetsaftal, så länge nemligen förhållandena äro sådana,
att de se sig nödgade att tillgripa ett sådant vapen som strejken.

Effekten af att slå in på den väg, som motionärerna föreslagit,
skulle bli endast ett skärpande af klasskampen, och jag befarar, att

N:o 31. 36

Måndagen den 26 April.

Om lag »tift- man icke i någon mån skulle lyckas att derigenom hejda arbetaretili9»tydd
för rre^en 1 dess väg. För mig åtminstone ter sig saken så, att alla
arieuaftal tillfälliga nederlag, som arbetarne derigenom komme att lida, dock
(F rt ) * 8t°rt sedt på samma gång blefve för dem moraliska segrar. Derför

01 synes mig, att det är af stor vigt, att, då dessa frågor äfven bos oss
börja komma upp, man genast från början intager en klar och rigtig
ståndpunkt till desamma. Och detta är, att man skall stifta sådana
lagar, hvarigenom orsakerna till strejker förebyggas, samt arbetarerörelsen
icke drifves att blifva en förbittrad klasskamp, utan får lösa
sina uppgifter genom en fredlig evolution.

För det ändamålet är det ju alldeles tydligt, att man bör sträfva
att erkänna arbetareorganisationerna, ja, till och med att underlätta
uppkomsten af sådana. Derigenom skola, såsom erfarenheten ock visat,
strejker på bästa sätt förebyggas och i stället förlikningar kunna
komma till stånd med behörigt iakttagande af såväl arbetarnes som
arbetsgifvarnes billiga anspråk. Ty dessa arbetareorganisationer betyda
ju bland annat, att arbetsgifvarne få tillfälle inlåta sig med arbetare,
som handla under sjelfansvar och med insigt i hvad förhållandena
kräfva, då deremot en oorganiserad hop icke kan annat än famla
efter mål och medel.

Om man sålunda från början slår in på den väg, som, efter hvad
jag nyss nämnt, synes mig bäst, och icke äflas att skärpa klasskampen,
tror jag, att hela arbetarerörelsen skall komma in på en bättre
bana. Utskottet bar nu instinktmessigt känt detta, då det ej velat
förorda sjelfva motionerna. Dock bar utskottet i alla fall ej kunnat
lösrycka sig från en viss förkärlek för motionärernas origtiga utgångspunkt,
men velat skjuta från sig ansvaret på Kongl. Maj:t, som likväl
ej kan föreslå annat än motionärerna sjelfva, nemligen att tillgripa
strafflagen eller andra tvångsåtgärder.

På dessa skäl ber äfven jag att få instämma med dem, som
yrkat afslag å utskottets förslag och motionärernas bemställanden.

Herr Petersson i Brystorp: De talare, som hittills uppträdt

här i denna fråga, hafva alla varit sådane, som icke kunnat vänta

sig vare sig nytta eller skada af en lagstiftning i den föreslagna

rigtningen. Och jag får upplysa, att icke heller jag haft ondt af de
bär påpekade olägenheterna, lika litet som jag befarar, att jag skall
få det. Derför kan jag således säga min mening helt opartiskt.

Här har anförts af en talare, att arbetaren bör hafva en viss
lön för sitt arbete. Det är någonting, som jag alltid varit för.

Ty då jag uppgjort med arbetare, ha vi träffat frivillig öfverens kommelse,

och denna har fått ega bestånd året ut, och dermed ha
vi funnit oss belåtna å ömse sidor. Men i tidningarna har jag sett,
huru det förhåller sig på andra håll. Just då arbetsgifvarne äro
bäst i behof af arbetarne, göra dessa strejk, för att arbetarne skola
kunna tilltvinga sig den dagspenning, som de för sin del mena sig
vara förtjenta af, utan att fästa afseende vid, om arbetsgifvarne hafva

37 N:o 31.

Måndagen den 26 April.

råd att betala så mycket eller ej. Men arbetsgifvaren har ackord att
fullgöra och har uppgjort sina beräkningar med hänsyn till vissa
arbetskostnader. Nu gör han genom strejken förlust på sitt ingångna
arbetsaftal.

Här har sagts om strejkerna, att orsaken till dem icke är att
söka hos arbetarne. Ja, det kan väl hända, att förhållandet i något
fall ställer sig så. Men i de flesta fall tror jag, att strejkerna sättas
i gång af arbetstagarne. Men det är något annat vid strejkerna, som
jag ändå finner allra mest motbjudande. Det är det, att, då strejk
pågår, de, som frivilligt vilja gå till arbetet, blifva hindrade och ej
få arbeta. Icke är väl detta rättvisa. Kunde vi få en lag, en strängare
lag, som straffade dylikt tvång, kunde väl ingen klaga deröfver.
Med denna skrifvelse är ej något bestämdt uttalande gjordt, men det
synes dock af motionerna, hvartåt man vill gå; och jag tycker, att
skrifvelsen är helt och hållet oskyldig. Det är ju möjligt, att genom
skrifvelsen man kunde få till stånd ett lagstadgande derom, att alla
arbetsaftal skulle ingås genom kontrakt, som skulle af kontrahenterna
underskrifvas. Då vore det ett fullkomligt aftal, och hvilkendera
som helst, som sedan bröte aftalet, anser jag vara straffskyldig. Det
skulle då ej blifva förnärmande för vare sig arbetsgivare eller arbetstagare.
Jag tänker mig, att det ej skulle vara svårare att stifta
lagar på detta område nu, än det varit i forna tider. Då gick det
ju an att stifta lagar om förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare.
Vi hafva till exempel tjenstehjonsstadgan. Det säges visserligen,
att den i många stycken är föråldrad, och detta kan ju vara
sant, men i många stycken är den ännu bra. Och jag tror, att, om
vi finge ett mera omfattande lagstadgande, som ginge i något så när
samma rigtning, det ej skulle vara förkastligt.

Här hafva af herr Branting anförts mångahanda skäl, som skulle
visa, att denna lagstiftning vore obehöflig! Men de skälen anser jag
väga så mycket för utskottets uttalande, att jag skall be att just på
grund af dem få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Boethius: Jag skall icke inlåta mig på någon princip debatt

med den talare på stockholmsbänken, som nyss på ett talangfullt
och — jag vill erkänna det — hofsamt sätt förde arbetareorganisationernas
talan. Det är mycket af det han sagt, som jag är ense
med honom om. Jag tror, att strejker verkligen haft och framdeles
kunna ha sin betydelse och sitt berättigande. Jag tror, att utan dem
icke den befogade sträfvan, som finnes hos arbetareklassen, att höja
sin ställning skulle hafva ledt till något resultat. Jag är också ense
med honom derom, att staten bör förhålla sig fullt opartisk mot båda
parterna. Men det var en punkt i hans anförande, som jag fäste
mig vid och som synes strida just mot denna grundsats. Herr Branting
talade om, att en arbetsgifvare hade utöfvat tvång mot en arbetare,
ett tvång, bestående deri, att han gjort som vilkor för qvarstannande
i tjenst, att sagda person icke ginge in i en förening. Herr

Om lagstiftning
»åtgärder
till skydd för
arbetsaftal
m. vi.

(Forts.)

N:o 31 38

Måndagen den 26 April.

Om lag stiftningsåtgärder

till skydd för
arbetsaftal
m. m.

(Ports.)

Branting yttrade då, att han erkände, att arbetsgifvaren varit fullt
berättigad att göra en framställning med afseende å den der föreningen,
men att han icke varit berättigad att förena den framställningen
med eu hotelse. Hotelsen gälde nu ingen olaglighet, utan afsåg befogenheten
att begagna sig af en laglig rätt att uppsäga ett. arbetsaftal.
Jag undrar, hvad herr Brantings mening med detta är. År det herr
Brantings mening, att det skulle blifva en lagstiftning af den innebörd,
att en arbetsgifvare icke skulle hafva rättighet att vid privat
aftal uppställa det ena eller det andra vilkoret eller att bryta ett
privat aftal på laga sätt af den ena eller andra orsaken? Då — om
man håller på, att staten skall förhålla sig opartiskt — blir detta ett
tveegadt svärd. Ty ha icke arbetsgifvarne rättighet att göra en sådan
framställning förenad med hotet af att inom arbetsaftalets gränser uppsäga
arbetarne, då ha icke, eller böra icke heller arbetarne ha rättighet
att till arbetsgifvarne göra framställningar förenade med hot om
att uppsäga arbetsaftalet, d. v. s. om strejk.

Eftersom saken blifvit bragt på tal, och eftersom man sett ett
försök till lagstiftning med afseende på denna sak utaf ganska betänklig
art uti vårt grannland, har jag velat begagna tillfället att nu
genast fästa uppmärksamheten derpå, att förbjuder staten arbetgifvaren
full frihet med afseende på arbetsaftalet, då blir det en nödvändig
konseqvens, att staten också kan förbjuda arbetaren full frihet, d. v. s.
komma med en lagstiftning mot strejker. Lika rätt, som arbetarne
ha att komma och säga: »få vi icke denna fordran uppfyld,
så göra vi strejk», lika rätt måste ock arbetsgifvaren ha att säga:
»får jag icke denna fordran uppfyld, så får ni flytta». En dylik
tvångslagstiftning mot arbetsgifvarne vore derför, jag upprepar det,
ett tveeggadt svärd.

Hvad som för öfrigt för mig i denna sak är det väsentligaste,
det är, att arbetets frihet verkligen upprätthålles, och till arbetets frihet
räknar jag rätten att låta bli att arbeta, så vida jag dermed icke
kränker ett lagligt aftal eller kontrakt, men det är ju icke i allmänhet
fallet vid strejker. Till arbetets frihet räknar jag vidare rätten
att arbeta, rätten för den enskilde arbetaren att arbeta, om han det
vill, utan att tyranniseras af yttre myndigheter, och sådana myndigheter
kunna verkligen dessa fackföreningsstyrelser anses vara.

Då emellertid ingenting om den saken nu föreligger, och då vår
lag innehåller bestämmelser till skydd för arbetets frihet, så har
jag i denna sak nu intet yrkande att göra.

Herr Meyer: Det har visserligen icke varit min mening att

yttra mig i föreliggande fråga, tv jag får bekänna, att jag är synnerligen
illa rustad att deri uppträda. De i ämnet väckta motionerna
har jag icke hunnit bestå mer än en första läsning, och min första
läsning är icke mycket värd, och utskottets förslag bär jag knappast
läst, så att herrarne få ursäkta, om jag begår något misstag. Hvarför
jag i alla fall begärt ordet, är derför, att en ärad kamrat här i

39 N:o 31.

Måndagen den 26 April.

kammaren nyss sade till mig, att jag väl ändå inte ville vara med
om den föreslagna skrifvelsen, fast jag härom dagen stod emot herr tafskydd för
Branting i en annan fråga. Ehuru jag anser, att jag i allmänhet icke arbetsaftal
är så synnerligen rädd utaf mig, så tillstår jag dock gerna, att det Spotta)
kuraget har jag icke, att jag skulle våga låta någon här i kammaren
hysa den misstanken, att jag skulle hafva velat vara med om att
skrifva i det syfte, som här är föreslaget. Det är egentligen herr
Jakobsons motion, som jag fäst mig vid.

Jag kan mycket väl förstå den ärade motionärens resonnement,
då han säger, att om en arbetare har träffat ett aftal, så är han lika
väl som någon annan skyldig att hålla detta aftal och icke berättigad
att bryta det, derför att han vill göra strejk. Jag medger, att om
en arbetare ingått ett kontrakt, är han lika väl som någon annan
skyldig att respektera sitt ord och uppfylla kontraktet, men jag tror,
att arbetarne i allmänhet ha svårt att inse, att den rätt, som de i
vanliga fall ha, att göra strejk inskränkes deraf, att de gått in på ett
skriftligt aftal, hvars innebörd de i många fall kanske icke hade klart
för sig, när de undertecknade det. Men för öfrigt, om det är origtigt
af arbetaren att bryta sitt aftal, hvad skulle följden bli, om den ärade
motionärens förslag skulle bli lag, d. v. s. om man finge rättighet att
sätta arbetare, som strejka, i fängelse. Arbetarne skola naturligtvis
vara skyldiga, liksom hvarje annan, som bryter ett kontrakt, att ersätta
den materiella skada, som vållas genom detta kontraktsbrott. Men i
hvilket skick utgår arbetaren utur en strejk — denna må nu hafva
kommit till på ena eller andra sättet? Jo, vanligen så, att han eger
absolut ingenting. Af det lilla, som han till äfventyrs egde före
strejken, har han derefter ingenting qvar. Han skall då till råga på
eländet sättas i fängelse, derför att han icke har någonting att betala
med, d. v. s. för detta speciella fall skulle vi åter införa en institution,
som vi, jag vet icke för huru många år sen, totalt utdömt, nemligen
gäldstugan eller bysättningshäkte!. Det är detta, som jag omöjligen
kan vara med om. Då man nu skrifver till Kongl. Maj:t, såsom här
föreslagits, och icke säger hvad Riksdagen vill, utaf det skäl, att
hvarken Riksdagen eller utskottet sjelfva i detta fall veta hvad de
vilja, utan öfverlemnar åt Kongl. Maj:t att utfinna någonting, så skulle
ett bifall till utskottets förslag hunna tolkas, som om denna kammare
ville vara med om ett återinförande af bysättningshäkte!. Men det
tycker jag bör få hvila i grafven vid sidan af sina fullt jembördiga
kamrater, spöstraffet och vatten- och brödstraffet.

För min del vill jag icke vara med om förslaget, utan ber jag
att få yrka afslag derå.

Med herr Meyer förenade sig herrar Johnsson i Bollnäs, Collander
och Eriksson i Elgered.

Herr Elowson: Mig synes den principen rigtig, att man be träffande

aftal om arbete upprätthåller friheten mellan de intresserade
parterna, mellan arbetsgifvare och arbetare.

N:o 31. 40

Måndagen den 26 April.

Om lagstiftningsåtgärder

till skydd för
arbetsaftal
m. m.
(Forts.)

På grund deraf hemställer jag om anslag å utskottets hemställan.

Herr Jakobson: Såvidt jag kunnat fatta de två föregående

talarne rätt, hafva de utgått från den synpunkten, att min motion
skulle afsett att inkräkta på arbetarens fri- och rättigheter.

Hvad först beträffar herr Ohlssons yttrande, vill jag säga, att
man här icke föreslagit något, som skulle inkräkta på arbetarnes frihet
att ingå aftal. Hvad vidare beträffar herr Branting, som sade, att
föreningsrätten af mitt förslag skulle blifva illa berörd, så vill
jag erinra honom derom, att, om man läser min motion rätt, man
skall finna, att den innehåller ingenting i den vägen, man har icke
velat på något sätt inkräkta på församlingsfriheten. Till bestyrkande
af detta mitt påstående skall jag he att få upprepa ett par rader i
min motion på sidan 14. Det heter der: »Det kan icke heller blifva
tal om att på något sätt inskränka arbetarnes sammanslutningsrätt,
så mycket mindre, som i denna i och för sig icke ligger något skadligt.
Här kan endast blifva fråga om, och det är äfven allt hvad
som behöfves, att skapa en lagstiftning, som på ett nöjaktigt sätt skaf
far helgd åt det arbetsaftal, som arbetaren sjelf fritt och otvunget ingått
med sm arbetsgivare.» Jag har således i min motion tydligt
velat påpeka, att meningen icke varit, som man sagt, att inkräkta
på arbetarnes frihet.

Men det är att märka, att jag velat freda dem, som under en
strejk äro utsatta för påtryckning, derför att de vilja fullgöra sitt
arbete, hvilket de nu icke kunna göra utan att bli betraktade som
strejkbrytare. För dem åsyftar jag i min motion en räddning lika
säväl som för sådana arbetsgifvare, som fullgjort sina skyldigheter
mot sina arbetare.

Nu vill jag säga, att no g kunde de ärade talare, som velat förkasta
så väl min som herr Ljungbergs motion och utskottets betänkande,
ändock hafva fäst sig något vid den billighet, som jag påpekat
i min motion. Jag har icke fordrat något obilligt, ty man får icke
säga, att här är fråga om att tvinga arbetarne till några vilkor, som
de icke kunna uppfylla, utan här är endast fråga om att arbetsgifvarne
skola vara berättigade att utaf sina arbetare fordra ett så '' pass
noggrant fullgörande af aftalet, att de icke upphöra med sitt arbete
förrän 14 dagar efter uppsägning. Det är detta, min motion innehåller,
något annat har jag icke begärt. Det vore något helt annat,
om fråga vore om att här uppgöra kontrakt med arbetarne, hvarigenom
de blefve bundna en längre tid, till exempel 3 månader, 6
månader, 1 år eller mera, men här har ifrågasatts endast två veckor,
14 dagar, och det är ett vilkor, som hvilken arbetare som helst kan
uppfylla; och för arhetsgifvaren är det af stor vigt och värde att ha
14 dagar på sig, hvarunder han säkert kan påräkna att hafva sina
arbetare. På den tiden kan han ordna för sig, antaga nya arbetare
i stället för dem, som sluta, o. s. v. Mycket kan sålunda hinna

41 N:o 31.

m. m.

(Forts.)

Måndagen den 26 April.

uträttas på 14 dagar, och för arbetsgifvarne är ofta dermed mycket Om lagttiftvunnet.
Det är derför att röra upp eu storm i ett vattenglas att ^j^lhydd^r
säga, att man vill lägga på arbetarne något, som skulle hindra arbetsaftai
dem i utöfvandet af deras fri- och rättigheter. Något dylikt har jag
icke åsyftat.

Från såväl det ena som det andra hållet har det talats om att
man vill inkräkta på arbetarnes frihet och församlingsrätt, men jag
her då att ännu en gång få erinra derom, att det icke gäller mera
än 14 dagars uppsägningstid, och jag tror, att det ligger mycken rättvisa
i det stadgandet.

Nu har utskottet icke velat acceptera hvad jag här föreslagit,
och jag vill icke heller yrka på något annat, än hvad utskottet
kommit till. Men jag tror, att frågan lämpligen kan återkomma ett
annat år och kanske då utan att det föreslås så stränga bestämmelser,
som jag fordrat. Jag medger, att det kan synas strängt att bestämma,
att, om en arbetare tredskas och icke vill fullgöra sin skyldighet,
utan förorsakar sin arbetsgivare kostnad och skada, han då skall
straffas, men samma är förhållandet med arbetsgifvaren enligt förslaget.
Det står tydligt och klart, att om arbetsgifvaren icke kan
godtgöra arbetaren tillskyndad skada, skall också han straffas.

Men, som sagdt, jag tror, att, i det läge frågan nu ligger, man
kan tänka äfven på något annat sätt för densammas lösning.

Som jag tror mig veta, är det i Danmark vanligt, att hvarje
arbetare är försedd med en så kallad betygs- eller aftalsbok. Om man
skulle få bestämmelser om att en arbetare i allmänhet skall vara försedd
med en aftalsbok, som skall innehålla uppgift om huru hau
fullgjort sitt arbete hos en föregående arbetsgifvare, och så inträffar,
att arbetaren kommer och företer en bok, som icke är klar med en
föregående arbetsgifvare, så skulle han icke erhålla det sökta arbetet
hos den nye arbetsgifvaren.

Om nu den senare arbetsgifvaren det oaktadt mottoge en sådan
arbetare, skulle han vara förvunnen till vissa böter, och upprepades
förseelsen en gång till, skulle böterna blifva större. Något sådant
har, efter hvad mig sagts, införts i Danmark.

Med sådana aftalsböcker i handen vore i alla fall möjligt för
arbetsgifvarne att se sig om för att få arbetare, som ordentligt hade
fullgjort föregående aftal hos eu arbetsgifvare. Jag tror, som sagdt,
att frågan kan behöfva återkomma till en annan riksdag.

T det läge, frågan nu ligger, har jag intet annat yrkande att
göra än om bifall till lagutskottets betänkande.

Herr Zotterman: Då en de! af min valkrets berör den sista

talarens valkrets, är det kanske icke alldeles olämpligt, att jag här
säger några ord, så att kammaren må få höra äfven meningarne ifrån
det hållet, och gör jag det så mycket hellre, som jag fått mottaga en
petition från åtskilliga i min valkrets med anhållan, att jag måtte
motsätta mig framgång af de så kallade strejkmotionerna. Jag känAndra
Kammaren/ Prof. 181/7. N:n 31. 4

N:o 31. 42

Måndagen den 26 April.

Om lagstift- ner mig manad att först och främst för kammaren förklara, att jag
till3‘skydd för ''c^’e a^s ar någon vän af strejker. Den ståndpunkten intog jag redan
aröetsaftal till den störa sundsvallsstrejken, den första i vårt land, så vidt jag

j»- kan påminna mig, och för den skull opponerade jag mig emot ett

( or ■> yttrande, som fäldes i ett tal vid den festliga tillställning, som afskräde
första arbetaremötet i Stockholm år 1879; det sades nem ligen

då: »att den landshöfding, som med bajonetter sprängde strejken
i Sundsvall, planterade socialismens fana på svensk jord.»

Sålunda ha herrarne klart för sig, att jag från allra första början
varit emot strejker, men, mine herrar, trots denna min och många
fleras uppfattning och ställning till frågan kan jag ej neka till, att jag måst
bevittna, att strejkrörelsen sedan dess gjort stora insteg i vårt land.
Herrarne hörde sjelfva hvad herr Branting nyss anförde om den verkan,
som herr Eliassons motion har haft. Denna verkan har blifvit den motsatta
till hvad man tänkt sig, i det att strejkrörelsen efter denna
motions antagande har blifvit lifligare. Låter det underligt då, när
jag säger, att, om vi antaga skärpta lagbestämmelser mot dessa strejker,
vi å andra sidan ha att befara skarpare och mer intensiva anfall mot
sådana lagbestämmelser, eller att den tanke, som ligger till grund för
dessa strejker, kommer att leta sig fram på andra vägar, och det med
än större styrka och trots dessa lagar.

Jag tror således, att när den siste talaren sade, att han ville
skydda landet från den våldsamma strejkrörelsen, han skulle medverkat
till en mycket lyckligare lösning af detta önskningsmål, om han aldrig
kommit fram med en sådan motion, utan hellre möjligen kommit och
upprepat en sådan begäran som t. ex. om skiljedomstolar. Det är
min uppfattning. Deremot går motionären en annan väg, en väg
bakåt, synes det mig, då han åberopar likartade förhållanden i tjenstehjonsstadgan
och vill stödja sitt förslag på dem. Han kommer med
tjenstehjonsstadgan, och i likhet med motionären i Första Kammaren
åberopar han sig på denna och säger: när man kan göra så och så
med stadda tjenare, skall man kunna använda samma tillvägagående
äfven mot arbetare. Mine herrar, huru många bland oss är det, som
med tillämpning i detta fall af tjenstehjonsstadgan antagit, haft i vår
tjenst och från tjensten skilt tjenstehjon? Om man på en tjenare
skulle tillämpa § 52 jemförd med § 45, hvilka paragrafer herr Ljungberg
i sin motion åberopat, hvad värde tro herrarne, att tjenarens
arbete då skulle hafva? Jag tror verkligen, att det fria aftalet mellan
arbetare och arbetsgifvare är den säkraste grund, på hvilken man
bygger framtida väl för så väl den ena som den andra parten.

På dessa skäl samt på grund deraf -— hvad såväl den förste
som flere efterföljande talare också framhållit — att skrifvelseförslaget
i sig icke innebär någon fingervisning för Kongl. Maj:t, tager jag
mig friheten att yrka af slag på utskottets hemställan.

Herr J ansson i Krakerud: Om jag för min del kunde finna
någon möjlighet att åstadkomma eu billig- och rättvis lagstiftning,

43 N:o 31.

Måndagen den 26 April.

hvarigenom man skulle kunna ordna arbetareförhållandena i vårt land,
skulle jag gerna kunna vara med derom. Men jag får erkänna, att
jag icke kan finna detta vara någon möjlighet. Lika litet som lagutskottet
har kunnat se eller tänka sig något sätt för lösningen af
denna fråga, lika litet kan jag det. Lagutskottet har behagat föreslå
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t skulle
försöka göra någonting, men lagutskottet vet icke alls, hvad Kongl.
Maj:t skall göra, och jag för min del kan ej heller alls förstå, hvad
Kongl. Maj:t skall taga sig till härvidlag utan att angripa och hämma
arbetets och industriens utveckling så väl på det ena som det andra
området. Jag tror, att det helt enkelt icke går an för staten att
reglera dessa förhållanden. Det är här så många faktorer, som man
måste taga med i beräkningen och som omöjliggöra tillämpningen af
en dylik lag.

Det var någon af utskottets ledamöter, som yttrade, att man
skulle komma derhän, att man skulle få upprätta kontrakt mellan
arbetare och arbetsgifvare, och att, om dessa kontrakt på något sätt
skulle komma att brytas, den som bröte dem skulle straffas enligt
lag. Huru kan man tänka sig något så orimligt? Om en arbetsgivare
gör upp kontrakt med ett hundratal arbetare, och om sedermera
denna industriidkare kommer i en sådan ställning, att han saknar
medel att kunna betala sina arbetare enligt det kontrakt, som
han skrifvit under, emedan hans produkter sjunkit i pris och det
derför går ut för honom, skall han då straffas, derför att han ej kan
betala dessa arbetare enligt det kontrakt, som han nödgats bryta?
Samma är naturligtvis förhållandet med arbetarne. Om de skrifva
på ett kontrakt, och deras lifsförnödenheter och hvad de för öfrigt
konsumera på grund af ett riksdagsbeslut så oerhördt stiga i pris, att
de ej kunna lefva på den inkomst, som de hafva enligt detta kontrakt,
skulle man då straffa dessa arbetare, derför att deras kontraktsenliga
lön ej räcker till för att skaffa dem mat och kläder? Herrarne kunna
väl finna, att detta omöjligen går för sig utan att förstöra det, som
man egentligen vill befordra.

Jag tror således, att så väl klokhet som billighet och rättvisa
fordra, att Andra Kammaren afslår utskottets hemställan. Jag skall
bedja att få tillägga, att jag för min del verkligen är emot strejker,
och att jag alltid har varit det; men, mine herrar, på senare tider
ha förhållanden inträffat, som verkligen göra, att man till och med
kan ha anledning påstå, att strejk skulle i vissa fall vara befogad.
Om man nemligen tänker på några af de beslut, som Riksdagen i år
fattat — vi ha exempelvis höjt tullen på skodon till det dubbla mot
förut — så är det gifvet, att en mästare skall på en dylik tullförhöjning
komma att förtjena penningar. Då hade ju Riksdagen egentligen
också bort höja arbetsprisen åt gesällerna med 25 °/o, men det
har Riksdagen icke brytt sig om. Det är väl då klart, att det är
alldeles orimligt, att desse arbetare, som uppgjort kontrakt, skulle
vara ovilkorligt bundna deraf, ehuru mästaren på grund af ett riks -

Om lagstiftningsåtgärder

till skydd för
arbets aftal
m. m.
(Forts.)

N:o 31. 44

Måndagen den 26 April.

Om lagstift- dagsbeslut kommer att få mera betaldt, än ban hade utsigt att få, då
mi‘skyddför han upprättade kontraktet. .

arbetsaftal Det är så många förhållanden, synnerligast med fäst afseende å

m- m- skyddssystemet, som göra det alldeles omöjligt att lagstifta i detta
ämne.

Lagutskottet, eller rättare sagdt en af motionärerna, bar talat om
legostadgan och sagt, att den i vissa fall borde tillämpas på arbetare.
Jag skall då bedja att få fästa uppmärksamheten på, att det är en
betydlig skilnad på aftal enligt legostadgan och andra aftal. En
tjenare, som är stadd enligt legostadgan, bar förutom löu äfven mat;
och således inverka konjunkturerna ej det ringaste på hans aftal, tv
vare sig spanmålsprisen stiga eller falla, bar ban sin mat och lön "i
alla fall.

Således kan legostadgan stå qvar såsom en död bokstaf, men
jag skall bedja att få upplysa berrarne om, att den icke tjenar till
någon som helst nytta.

Det bar händt en enda gång i mitt lif — jag var nng då, omkring
fjorton år — att jag sett ett exempel på tillämpning af legostadgan.
Det var en bemmansegare, som stadde en dräng, hvilken var hemma,
jag mins icke precis hvar, men på något ställe cirka en mil från
hemmansegarens boningsort. När flyttaingstiden kom, behagade drängen
ej flytta dit, utan husbonden fick sjelf ge sig i väg efter honom
och tog honom med till sitt hem. Då de kommo dit, undfägnade
husbonden honom dels med bränvin och dels med god mat för att
på det sättet möjligen kunna komma öfverens med honom. Ja,
drängen ban söp och han åt, tills ban blef mätt, och sedan satt han
och språkade med sin tilltänkte husbonde ända till dess det blef
qväll. Då gick han till en bekant, han hade i samma by, en annan
dräng — och på morgonqvisten gick lian hem till sitt. Det var förstås
inte husbonden nöjd med, utan då det dragit om några dagar,
skickade han länsmannen på drängen och hemtade honom. Det gick
sedan till på samma sätt igen; husbonden gick tillväga lika humant
som förut, och drängen visade sig också lika human och tillmötesgående
— men på morgonen gick han hem igen. För tredje gången
blef han då hemtad; och husbonden betedde sig lika som förut —
men drängen handlade då också på samma sätt som förut. När husbonden
då skjutsat med drängen tre gånger, insåg han, att saken var
omöjlig, och gaf hoppet förloradt. Men aldrig har jag hört, att den
husbonden sedan tillämpat legostadgan, och icke någon annan heller.

Jag tror alltså att, ehuru man ur rättskänslans synpunkt mycket
väl kan tillämpa legostadgan på tjenare, den ej duger här. Ty när
husbonden ej har något att betala med, kan man ej straffa honom,
för att han ej förmår uppfylla sitt kontrakt; och när en arbetare
kommer i den ställning, att han ej kan lefva på den inkomst, han i
kontrakt betingat sig, kan man väl ej straffa honom derför med att
sätta honom i häkte. Då borde vi naturligtvis också bestämma, huru
mycket en arbetare skall anses böra ha i lön för att under alla för -

45 N:0 31.

Måndagen den 26 April.

hållanden vara bunden af sitt kontrakt, och finge då anställa jemförelser
i fråga om familje- och bostadsförhållanden och allt sådant .
der. Detta synes mig dock vara alldeles omöjligt.

Jag tror således, att Andra Kammaren gör klokast i att afstå
utskottets betänkande, synnerligast derför, att ingenting i vårt land
inträffat, som ger anledning till en sådan här liflig debatt och allmän
uppståndelse. Visserligen inträffade för några år sedan några obefogade
strejker, af hvilka arbetarne ledo rätt betydligt, men jag är
öfvertygad, att det sunda förnuftet alltid kommer att taga ut sin rätt,
så att allt kommer att regleras på mera och mera förståndigt sätt,
utan att lagstiftningen behof ver lägga sig i sådana der enskilda förhållanden.

På grund af hvad jag nu yttrat, torde herr talmannen finna, att
jag för min del yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Petersson i Brystorp: Den siste ärade talaren framhöll,
att prisen på lifsförnödenheter, klädespersedlar och dylikt kunde stiga,
sedan ett kontrakt blifvit upprättadt. Men jag har ju aldrig sagt,
att kontrakten skulle upprättas på lifstid, utan de kunde ju röra ett
arbetsaftal på fjorton dagar eller tre veckor eller en månad — jag
har aldrig bestämdt tiden derför.

För öfrigt vill jag påpeka, att den der drängen, som den siste
talaren berättade om, påtagligen tillhörde strejkpartiet; och när herr
Jansson talade om honom, så lät det, som om han sjelf också tyckte,
att strejker vore trefliga. Jag är derutinnan af annan åsigt.

Så talade herr Jansson vidare om, att arbetstagarne kanske icke
alltid få ut sin aflöning af husbonden. Ja, men herr Jansson måtte
väl så väl som jag veta, att arbetarne ha förmånsrätt för sin lönefordran
hos arbetsgifvaren, såvidt aflöningen ej stått inne längre än
tre månader — så i det fallet löpa de då ej någon risk.

En föregående talare nämnde, att här skulle vara fråga Om att
gå tillbaka till bysättningshäkte, vatten- och brödstraff och dylikt.
Hvem i all verlden har sagt något sådant? Jag talade om kontrakt
såsom uttryck för ett frivilligt aftal till säkerhet för både arbetare
och arbetsgivare. De skulle ju hafva sin frihet, båda två.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag å såväl nämnda hemställan som de i ämnet väckta
motionerna; och fann herr talmannen den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd och företogs
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som beträffande lagutskottets förevarande utlåtande n:o 50
afslår såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna,
röstar

Ja;

Om lagstiftningsåtgärder

Hll skydd för
arbetsaftal
m. m.
(Forts.)

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o Hl.

5

N:o 31. 46

Måndagen den 26 April.
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 128 ja mot 83 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ 12-

Justerades protokollsutdrag.

§ 13-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr O. W. Redelius
under åtta dagar från och med den 10 instundande maj.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,32 e. m.

In ti dem

E. Nålborst Böös.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1897.