RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 28.

Lördagen den 10 april.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

de i kammarens sammanträden den 2 och 3 dennes
förda protokoll.

§ 2.

Föredrogs till en början Första Kammarens protokollsutdrag
n:o 178, innefattande delgifning af kammarens beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 i anledning af väckt fråga om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående undervisning i geografi vid de
allmänna läroverken.

Ordet begärdes af

Herr Hammarlund, som yttrade: Såsom framgår af det nyss
upplästa protokollsutdraget, har Första Kammaren, i strid mot sitt
första tillfälliga utskotts utlåtande, i allt väsentligt biträdt det beslut,
som förut fattats af denna kammare. Skilnaden är endast den, att,
då vi uti vårt beslut talat om »lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken», således både lektors-, adjunkts- och kollegabefattningar,
har Första Kammaren inskränkt sitt beslut till att omfatta endast
adjunkts- och kollegabefattningar. Denna skilnad är allt för oväsentlig
för att föranleda frågans fall. Då genom ett bifall till Första Kammarens
beslut i allt fall det väsentligaste af hvad denna kammare
önskat skulle komma att genomföras, tillåter jag mig nu hemställa,
att denna kammare måtte, med frånträdande af sitt förut i ämnet
fattade beslut, biträda Första Kammarens beslut.

Häruti instämde herr Pettersson i Österhaninge.

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 28.

N:o 28.

Vidare anförde:

Lördagen den 10 April.

Angående
o tullen
å råsilke.

Herr Ernst Carlson: Visserligen anser jag, att Andra Kammarens
förut fattade beslut är vida konseqventare och med hänsyn
till det afsedda ändamålet vida verksammare än det beslut, som af
Första Kammaren nu fattats i föreliggande ämne. Det är dessutom
äfven under nuvarande förhållanden fullt genomförbart. Men då
frågan om geografiundervisningens befrämjande måste anses hafva
för denna riksdag förfallit, derest denna kammare skulle vidhålla
sitt förut fattade beslut, och då det beslut, som fattats af Första
Kammaren, i alla händelser måste anses såsom ett steg uti den rätta
rigtningen — om också ett ganska litet sådant — vill jag, i likhet
med den föregående ärade talaren, hemställa, att kammaren måtte
biträda Första Kammarens beslut.

Herr Darin: Af de skäl, som jag hade äran anföra, då denna
fråga första gången förekom till behandling i kammaren, kan jag
icke godkänna förslaget ens i den anspråkslösa form, som Första
Kammaren gifvit detsamma. Jag skall inskränka mitt anförande
härtill, herr talman, och icke göra något yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt kammaren
biträda det af Första Kammaren i ämnet fattade beslut.

§ 3.

Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
n:o 12, angående vissa delar af tullbevillningen.

Punkterna 1—5.

Biföllos.

Punkten 6.

I motion n:o 133 inom Andra Kammaren hade herr O. Olsson
i Stockholm föreslagit: att Riksdagen ville för sin del besluta nedsättning
af tullen å rått, ofärgadt silke till 1 krona för kilogram;
och hemstälde utskottet: att Riksdagen måtte i anledning af den i
ämnet väckta motionen besluta,

a) att silke, rått, ofärgadt, skall vara tullfritt; och

b) att tullen för silke, färgadt eller blekt, skall nedsättas till 1
krona för kilogram.

Häremot hade reservation anmälts

af herr Fredholm, som yrkat: att Riksdagen måtte afslå såväl
den väckta motionen som utskottets med anledning af densamma
gjorda hemställan;

samt af herr O. Jansson i Krakerud.

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

Etter föredragning af punkten anförde:

Herr Fredkolm: Herr talman! Jag har vid denna punkt i ut skottets

betänkande afgifvit min reservation.

Den nedsättning i tullsatserna för silke, som utekottet här bär
föreslagit, är ur tullekonomisk synpunkt betraktad måhända icke så
väsentlig, men häri ligger ej heller, enligt mitt förmenande, förslagets
tyngdpunkt, utan denna ligger deruti, att utskottet här har föreslagit,
att Andra Kammaren nu skall frångå sitt eu gång fattade beslut i
denna fråga, ett beslut, som kammaren 1893 fattade med den öfverväldigande
majoriteten af 181 röster mot 35. Det är ett med sådan
majoritet fattadt beslut, som utskottet föreslår kammaren att frångå,
och detta utan att derför angifva några egentliga skal.

Det tullskydd, som motionären ettersträfvat, afser att upphjelpa
en enligt hans mening tynande näring, nemligen färgerierna, men vid
hvad motionären med hänsyn dertill anfört har utskottets protek
tionistiska majoritet icke fast något afseende. 1 stället har utskottet
begagnat sig af motionen för att, ehuru någon begäran derom icke
blifvit framstäld, yrka nedsättning i tullarne på silke och råsilke.

Jag torde få göra herrarne uppmärksamma på, att denna fråga
bar utgjort föremål för kamrarnes behandling vid två särskilda tillfällen.
Vid 1892 års riksdag höjdes tullen på sidenvaror i högst
väsentlig grad. Under det att tullen förut utgjort 2 kronor 80 öre
per kilogram för band, väfnader, snörmakeriarbeteu, spetsar och
strumpor, höjdes denna tull nämnda år till 8 kronor för band och
väfnader, till 9 kronor för sidenskor, strumpor och snörmakerier, och
till 12 kronor för spetsar. Oaktadt en så högst väsentlig tullförhöjning
då blef genomförd, fäste bevillningsutskottet icke något afseende vid,
att en så betydande höjning af tullarne på de färdiga fabrikaten skulle
bereda idkarne af dessa näringar ett alldeles öfvermåttan högt tullskydd,
och det var för den skull, som Andra Kammarens ledamöter
i utskottet reserverade sig i den retning, att samtidigt tull borde
åsättas silke. Vid 1892 års riksdag föranledde reservationen icke
något Riksdagens beslut, men år 1893, då af friherre von Schwerin
motion väcktes om tull å råsilke, blef denna motion af bevillningsutskottet
tillstyrkt, ehuru med reservation af alla utskottets ledamöter
från Första Kammaren. Då sedan frågan förekom till behandling
inom kamrarne, blef förslaget i gemensam votering antaget i Andra
Kammaren, såsom jag nyss nämnde, med den betydliga majoriteten
af 181 röster mot 35.

Herrarne se, att i denna fråga hafva Första och Andra Kammaren
intagit en alldeles motsatt ståndpunkt. Första Kammaren har konseqvent
bibehållit sin förut intagna ståndpunkt, och jag kan då icke
förstå, hvarför Andra Kammarens utskottsledamöter gjort motsatsen
och frångått den uppfattning, som kammaren så bestämdt uttalade
år 1893. Af de utskottets nuvarande medlemmar af denna kammare,
som då voro ledamöter af bevillningsutskottet, är det nemligen endast
tvenne, herr Jansson i Krakerud och jag, som ännu vidhålla den
ståndpunkt, vi och kammaren intogo är 1893.

Utskottet motiverar sin ifrågavarande framställning dermed, att

Angående
tullen
å råsilke.
(Forts.)

N.o 28. 4

Angående
tullen
å råsilke.
(Forts.)

Lördagen den 10 April.

råsilke numera användes »i långt större utsträckning vid tillverkning
åt sådana varor, som icke utgöra lyxartiklar, såsom beståndsdel i
klädesvaror, till öfverspinning åt elektriska ledningar, hvilket sistnämnda
slag åt varor är töremål för en allt mer framåtgående till\
erkning inom landet, äfvensom till flera andra tekniska ändamål
— — — —». Hvilka dessa »andra tekniska ändamål» iiro, det
underlåter utskottet omnämna, och derför vet man det icke. Man får
sålunda hålla sig till det, som här är det väsentliga, nemligen klädesvaror
och öfverspinning af elektriska ledningar.

Hvad klädesvaror beträffar, kunna herrarne väl förstå, att det är
alldeles obehöflig! att för dem nu förorda ett ökadt tullskydd, då ju Riksdagen
år 1892 höjde tullen på kläder från 20 till 100 procent af tygets
värde, dä i kläderna silke ingick till någon del; i andra fall höjdes tullen
blott till 50 procent. Detta måtte väl räcka till. Och hvad öfverspinningen
af elektrisk ledningstråd beträffar, så ingår silke deri till
2 å 3 procent af trådens vigt. Dessa elektriska ledningstrådar, som
före år 1892 voro tullfria, åsattes vid nämnda års riksdag en tull af
1 krona per kilogram. Räknar man nu efter, huru mycket tullen utgör
dels för den qvantitet koppartråd och dels för den qvantitet silke,
som ingå i ett kilogram elektrisk ledningstråd, skall man finna, att
tullen går till öfver 9 öre för koppartråden — efter en tullsats af 10
öre per kilogram — samt till något mer än 8 öre för silket
efter en tullsats af 3 kronor, således tillsammans ungefär 18 öre
i tull för råvarorna till den elektriska ledningstråden. Och då nu
tullen för elektriska ledningar utgör en krona, blir ju, om dessa 18
öre dragas ifrån, ändock qvar ett tullskydd af 82 öre för spinningen
af den elektriska ledningstråden, och det måtte väl räcka till.

Det skulle kunna vara åtskilligt mera att säga om detta utskottets
betänkande. Jag har emellertid redan i min reservation framhållit
det vigtigaste. Bland annat har jag deri visat, att man här
utan ringaste ändamål vill beröfva statsverket en inkomst af 36,000
kronor, lågt beräknadt; siffran torde nog kunna höjas till 40,000
kronor. På grund af hvad jag såväl i min reservation anfört som nu
yttrat, får jag till Andra Kammaren hemställa, att kammaren måtte
fasthålla sitt en gång fattade beslut i denna fråga. Om kammaren
vill något halla på sin värdighet, synes det mig, att kammaren bör
vara angelägen att vidblifva den ståndpunkt, kammaren en gång intagit,
och ej afvika derifrån utan att någon anledning dertill finnes.
Skall kammaren gent emot inedkammaren kunna påräkna aktning
för sina en gång fattade beslut, vill det synas mig, att kammaren ej
bör ådagalägga vankelmod, utan, om kammaren eu gäng uttalat sin
mening i en fråga, också bibehålla denna sin mening, tills skäl att
frångå densamma föreligga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till min reservation, i hvilken jag
anhåller om afslag å såväl motionen som utskottets hemställan.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr Collander: Jag kan ej förstå, huru den siste ärade talaren
kan vilja göra denna lilla enkla fråga till en sorts tvistefråga mellan

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

Första och Andra Kammaren, ty den kan verkligen icke i minsta An9j^e
män tillmätas eu sådan betydelse. Saken är tvärtom mycket enkel, . r^e
om man vill ingå på en närmare undersökning åt1 densamma. År (ports)
1892, då, såsom den siste talaren erinrade, Riksdagen beslöt att
högst betydligt höja tullen på sidenvaror i akt och mening att åsätta
en lyxtull pa dessa varor, förbisågs icke, att man genom att höja
tullen till 8 kronor — det föreslogs visserligen en tull af 12 kronor,
men Riksdagen stannade vid 8 kronor för att icke alltför mycket
öka frestelsen att smuggla — beredde de fa sidenfabrikerna inom
landet ett högst betydligt ökadt tullskydd. Nu veta vi ju, att sidenväfnadsindustrien
på landet är en ganska obetydlig näring, som
ständigt gått tillbaka. Denna industri är ju ej heller alls naturlig
för oss, som icke hafva råvaran inom landet, men den existerar
ändock, emedan man vid dessa sidenväfverier tillverkar en artikel,
som är alldeles specifik för Sverige och våra grannländer, nemligen
dessa silkesdukar, som användas på landsbygden hos oss samt i
Finland och Norge, till hvilka länder våra sidenväfverier äfven kunna

exportera sin tillverkning. .....

Man har nu resonnerat som så, att dessa sidenvätverier hafva
fatt ett alldeles för högt tullskydd, hvarför det af ledamöter i utskottet
från Andra Kammaren föreslogs, att man under dessa förhållanden
borde sätta en tull på råsilket, för att på så sätt minska
tullskyddet, och således gä till väga på alldeles samma sätt, som då
man satte accis på hvitbetssockerodlingen för att minska de höga
tullsatserna på socker. Men när man åsatte en råsilkestull af 2
kronor för att nedbringa tullskyddet från 8 kronor till 6 kronor,
medgaf man äfven den person, som hade importerat råsilke och
derför betalt eu tull af 2 kronor, rätt att erhålla restitution åt tullmedlen
vid utförsel af den färdiga varan. Så stod saken då. Dessutom
bestämdes 1892, på grund af den utredning, som förelåg från
den år 1888 tillsatta tullkomitéu, att åsätta en skyddstull af 1 krona
pr kilogram silke för färguingsoperationen. Nu föreslår emellertid
motionären att, med bibehållande åt tullen å tärgadt silke, sänka råsilkestullen
med 1 krona per kilogram, hvarigenom färgerierna skulle
beredas en skyddstull af 2 kronor i stället för förut 1 krona. Jag
vill fråga: är sådant rimligt? Nej, det är det mest oförskämda anspråk
på skydd, som man kan tänka sig. Om jag i detta hänseende
ser till, huru det förhåller sig med en annan likartad näring,
nemligen ylle- och bomullsindustrien, sä utgör tullen på den otärgade
varan It) öre per kilogram, och färgningen ökar den med endast 15
öre eller till 25 öre per kilogram. Då jag är fackman på detta område,
ber jag att få erinra, att de flesta färgningsoperationer knappast
kosta 1 krona, och ändå begär man för silkesfårgerierna ett skydd
härför utaf 2 kronor eller jemut 100 procent.

När motionen behandlades inom utskottet, voro både protektionister
och frihandlare eniga derom, att man icke borde medgifva
ett sä oförsynt högt tullskydd åt dessa fårgerier, utan att man i
stället, för att bereda sidenväfnadsindustrien ett högre tullskydd, än
det för närvarande har, herde helt och hållet borttaga tullen på råsilke.
Man skulle möjligen kunna föreställa sig, att, genom att

N:o 28.

Angående
o tullen
å råsilke.
(Forts.)

Lördagen den 10 April.

bereda denna senare industri ett betydligt högre tullskydd, den derigenom
skulle kunna utveckla sig på samma sätt som den skånska
sockerbruksnäringen, eller så, att en öfverproduktion inträffade. Men
dermed är ingen fara. Sidenfabrikationen kan aldrig hos oss få
något större uppsving, beroende derpå, att vi icke kunna producera
råvaran. Den är för öfrigt en liten industri, som, oaktadt det ganska
höga tullskydd, den för närvarande åtnjuter, ändock, såsom utskottet
visat, gått tillbaka. Derjemte ansåg utskottet, att, genom råsilkestullens
borttagande, man äfven skulle främja en del andra näringar,
för hvilka råsilke utgör ett ofta användt råämne. Så t. ex. ingår
det icke såsom lyxartikel, utan såsom förnödenhetsartikel uti åtskilliga
klädesvaror, som säljas till den stora allmänheten, i tråd, som
användes till öfverspinning af elektriska ledningar m. m. Särskilt
ber jag att,^ med hänsyn till den ökade betydelse, den elektriska
industrien fått för vårt land, få betona vigten af skydd för denna
industri.

Jag kan icke finna annat, än att utskottet genom sitt förslag om
tullfrihet för råsilke och borttagandet af restitutionen vid utförseln af
sidenväfnader, så att säga, stält kyrkan midt i byn. Och då det sällsynta
nu inträffat, att protektionister och frihandlare enats om att
borttaga en tull, då kan man med godt samvete frångå den ståndpunkt,
som man i frågan intog 1892.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr Fredholm: Så snart tullfrågor äro före här i kammaren,
kan man ta höra de mest motsatta principer söka göra sig gällande.
Ibland säger man, att skydd måste lemnas, derför att en näring är
vigtig^ och eu annan gång, såsom af herr Collander i detta fäll
framhållits i fråga om sidenväfnadsindustrien, att skydd måste lemnas,
derför att näringen är obetydlig, och detta så mycket mera som
näringen gått tillbaka. Ja, om man dömer efter varans tillverkningsvärde,
då kan denna industri synas hafva gått tillbaka; men
såsom vi alla veta, har priset på silkesvaror under de senare åren
sjunkit högst betydligt. Man kan således icke deraf, att tillverkningsvärdet
minskats, draga den slutsatsen, att näringen gått tillbaka.

Hvad restitutionsfrågan angår, så ber jag få nämna, att, när den
förra gången förevar till behandling inom bevillningsutskottet, utskottet,
efter att samvetsgrant hafva pröfvat alla af sidenfabrikanterna lemnade,
på frågan inverkande uppgifter, kom till den uppfattningen, att
restitutionen borde bestämmas till kr. 1: 50, men att denna kammare,
för att all möjlig försigtighet dervid skulle iakttagas, höjde den till
2 kronor. Rörande restitutionen framhåller utskottet i’år, att, om
tullen för ofärgadt råsilke upphäfves, sidenfabrikanterna derigenom
komma att gå miste om den fördel, de nu ega att vid utförsel af
sina produkter erhålla restitution. Enligt utskottets åsigt skulle det
således vara eu fördel för sidenfabrikanterna att få denna restitution,
och detta förutsätter ju, att restitutionen är större, än den borde vara.
Skulle det emellertid vara en fördel för sidenfabrikanterna att i
restitutionsväg återfå tullen på råsilket, så ökas ju denna fördel än
ytterligare, sedan mellanrikslagen upphört att gälla. Ty då kunna

Lördagen den 10 April. 7

de äfven få restitution på hvad som utföres till Norge, hvilket de nu
ei kunna få. Jag anser derför, att, om tullen på råsilke bibehålies
oförändrad, sidenfabrikanterna icke komma i någon ogynsammare
ställning än förut. Och att utan någon anledning och utan att de
sjelfva begärt det gifva dem ett ökad tullskydd, det anser jag vara
alldeles

Hvad de elektriska leduingstrådarne angår, så kan det nog i
vissa fall vara sant, att sådan tråd icke är någon lyxvara. Visserligen
kan man kalla de snören, som användas till elektriska ljusstakar,
ringledningar och dylikt, och i hvilka snören silke mgai, för
en lyxvara, eftersom silket der ej utgör isoleringsämnet, utan utgores
detta af bomull. Dessa snören äro öfverspunna med silke Tor utseendets
skull, och med afseende på dem spelar silke! rollen af en lyxvara.
Detta är deremot ej förhållandet med den vanliga elektriska
ledningstråden, den under 1 mm. diameter, emedan det silke hvarmed
den är öfverspunnen, är till för nyttans skull. Men med afseende å
dessa trådar har redan förut blifvit framhållet, att den tull, hvarmed
de äro belagda, många gåuger om täcker tullen å det silke, som i dem
ingår Någon från elektriska ledningstrådar eller ledningssnoren hemtad
anledning att ändra eller borttaga råsilkestullen kan sålunda ej
med fog förebäras.

Herr vice talmannen Danielson: Jag kan icke underlåta att
uttala, att iag anser, att reservanten i denna fråga har rätten pa sin
sida och att de skäl, som utskottet anfört för sin mening, icke aro
af den vigt och betydelse, att kammaren bör frångå sin i fragan är
1892 intagna ståndpunkt. Det vore för öfrigt ett märkvärdigt omslag
i tänkesätten, om Riksdagen nu, då icke något talande skal för ett
borttagande af tullen å råsilke förekommit, skulle frångå sitt med sa
stor majoritet år 1892 i frågan fattade beslut. Jag far saga, att, då
man läst utskottets skäl för ett borttagande af tullen och reservantens
skäl deremot samt hört på hvad som under diskussionen förekomma,
det icke bör kunna finnas mera än en mening derom, att reservantens
skäl äro de hållbaraste. Jag ber derför att tå förena mig med
honom i hans yrkande.

Häruti instämde herr Petersson i Boestad.

Herr O. Olsson i Stockholm yttrade: Jag har ansett mig

skyldig att, innan jag yttrade mig, först åhöra de skäl, som tor de
olika meningarna i frågan kunde framdragas.

Orsaken, hvarför jag dragit detta spörsmål under Riksdagens
pröfning, har varit den, att silkesfärgarne för mig anmält, att deras
näring lede betydligt af den proportion, som nu förefunnes mellan
tullen å färgadt och ofärgadt silke. Jag ville till en början icke
tillmötesgå deras önskningar att till Riksdagen frambära en motion
i det afseendet, men i följd af deras enträgna anhållan lofvade jag
dem slutligen, att jag skulle draga irågan under Riksdagens förnyade
ompröfning. , , „

Den statistik, som finnes, visar, att af råsilke importerades år

N.-o 28.

Angående
tullen
å råsilke,
(Forts.)

N:o 28.

Angående
tullen
å råsilke.
(Forts.)

Lördagen den 10 April.

7885„: i1’,804 kilo?1T tin ett värde af 542,984 kronor, och år 1895:
6,760 kilogram till ett värde af 256,880 kronor. Under det att impoiten
åt råsilke således på dessa 10 år minskades nära 50 procent,
har deremot införseln af det färgade silket under samma tid stigit
«7I0 i m Ar 188,? utgjorde nemligen importen af färgadt silke
6’7b8 Värde af 385>776 kron01'', nien håle år 1895

stigit till 10,860 kilogram, utgörande ett värde af 510,420 kronor.
Vid betraktandet åt dessa siffror ansåg jag mig böra gå dessa
herrar till motes och afgaf derför den nu föreliggande motionen.
Dervid tankte jag icke på att gifva någon hjelp åt sidenfabrikanterna.
Vid naimare skärskådande kom jag under fund med, att de icke tillverka
siden i långa banor, utan att de till största delen tillverka
mmdre saker, såsom sjaletter och dylikt, hvari ganska mycket
kulört eller fargadt silke ingår. Dessutom tinnes det eu del andra
fabrikationer och handtverkerier, som behöfva silke. Tv förutom
flen elektriska industrien, som påpekats, ingår det som material vid
tillverkning åt kläder, snörmakeri!'', skonåtlingsfäbrikat m. in., allt för
sin styrka. Alla dessa skulle erhålla en fördel af den tullfrihet, som bevillningsutskottet
här föreslagit. Jag skall derför särskildt be att få
nämna, att jag icke tror, att Riksdagen skulle göra någon skada genom
att gå med på detta förslag. Tvärtom skulle Riksdagen åt alla dem, som
behöfva denna vara för sin industri, göra en tjenst, som återfaller
pa konsumenten Jag skall således be, herr grefve och talman, att
få yika bifall till utskottets hemställan.

it. i?ei1T * Skärhus: För mig äro de skäl, som herr

Fredholm framhållit, så talande, att jag icke kan finna, huru det
vant möjligt för utskottet att komma till det slut, hvartill det kommit.
Det skulle högeligen förvåna mig, om denna kammare nu skulle
i8cm 8vä de“ 1ståndpunkt, som kammaren så nyligen intagit som
18Jo, då beslutet rörande silkestullen fattades med så öfvervägande
majoritet. Jag skall derför be att få ansluta mig till herr Fredholms
reservation. Ty om vi skola ha någon tull, så bör den väl finnas
på en vara, som i allmänhet användes för lyxändamål. Det tycker

W ,7 hvarje frihandlare i kammaren skall kunna vara med herr
Jbreanolm om.

Herr Collander: Jag vill endast erinra, att det här är fråga
om eu råvara, som ingår som material i en hel del fabrikationer, såsom
tillverkning åt kläder, elektrisk tråd m. m., och att vi slagit in
pa den vagen att göra råvarorna tullfria. Vi kunna såsom ett stort
exempel taga ravaran ull, som produceras inom landet. Skola vi hafva
tull pa råsilke, borde vi väl också hafva tull på ull. Men — sä •''•er
u tu T-k ,de/" °?h yHetährikationen är sä vigtig, att man för den
s ull bor hafva denna vara tullfri för att gifva denna industri en
lättnad Da jag nu hör, att motionären instämmer med utskottet är
det ett ytterligare skal för min åsigt, att hvad utskottet kommit till

T '' Jag kau ,lcke På nå£ot vis se detta såsom eu principfråga.

År 1892 var jag med om att åsätta tullen ä råsilke: men daga!man
denna ratt till restitution. Nu skulle man taga bort restitutiouen, då

Lördagen den 10 April. ®

silket blefve tullfritt; och man står således qvar på samma grund, ty
siden för (Ifrigt skulle ju fortfarande behålla sin höga tull. Om man
således genom att försaka denna lilla inkomst kan bereda fleia svenska
näringar en fördel, kan jag icke ett enda ögonblick finna, att
ett förut fattad t beslut bör lägga något hinder i vägen. Det är mera
ett rätthafveri att påstå något sådant, om man finner en ändring nödig
för att stödja dessa näringar.

Herr Olsson i Kyrkebol: Jag skall be att få till protokollet antecknadt,
att jag biträder reservantens yrkande om afslag å såväl
den föreliggande motionen som utskottets med anledning åt densamma
gjorda hemställan.

Herr friherre von Schwerin: Då jag i. år blifvit af utskottet
placerad på den afdelning, som icke har tullfrågorna om hand, bär
jag icke i denna diskussion i dag vågat gifva mig in pa eu hop tekniska
frågor och detaljer. Men det är en sak, som jag skall be att
få protestera emot. Det har här talats om att råsilke vore en råvara.
Det kan jag icke gå in på. Jag har icke något råsilke på mig, sa
att jag kan visa det; men denna s. k. råvara är eu spunnen och
mycket väl hoplagd artikel; det är eu vara, som undergått en mycket
fin och dyrbar bearbetning. Man kallar detta för råsilke, derför
att det är ofärgadt — soie écrue, såsom fransmännen säga. ^ Detta
ord betyder egentligen icke färgadt silke och ingalunda en råvara i
samma bemärkelse som t. ex. ull, hvilken råvara en talaie nyss jemförde
med råsilke. Råvaran ull föreligger utan någon slags bearbetning,
men råsilke kommer oss hophasplad och kammad och mycket
noga behandlad. Jag vill påstå, att råsilke! i förhållande till sidenväfnadsindustrien
intager samma rol, som bomullsgarnet intager till
bomullsväfnadsindustrien. Det är icke rätt att kalla råsilket för en
råvara, och går man ut från den synpunkten, är det billigt, att, da
man har tull på sidentyg, också hafva tull på råvaran, af hvilken man
väfver detsamma, liksom då man har tull på bomullsväfnader, man
också har tull på bomullsgarn. Ofärgade sidentyger, d. v. s. de ljusgula,
som användas till sommarklädningar, välvas åt sådant råsilke.
Det är derför, som sagdt, icke rätt att kalla det för råvara.

Hvad sjelfva frågan beträffar, stå nona sympatier på reservantens,
herr Fredholms, sida; men då jag icke^ deltagit i behandlingen
inom utskottet, har jag icke vägat mig in på de tekniska skäl, som
anförts särskilt i fråga om den elektriska industrien.

Herr vice talmannen Dani el son: Jag kan icke underlåta att bo
att fä svara några ord på livad herr Collander nyss anförde, då han
sade att råsilke kunde jemföras med råvaran ull och således lika
väl som ullen vore berättigadt till tullfrihet. Jag vill fråga, om dessa
båda varor kunna jemföras med hvarandra, bil är ju en nödvändighetsvara,
som vi alla måste använda, men silke är dock en lyxartikel,
som hvar och en kan undvara. Den jemförelse!! håller enligt
ruin tanke icke streck. Jag vill derför tro, att herr Collander
icke skall envisas att hålla på denna uppfattning. Hvad skulle vi

N:o 28.

Angående
tullen
å råsilke.
(Forts.)

N:o 28. 10

Angående
tullen
å råsilke.
(Forts.)

Angående
utarbetande
af ett

författnings register.

Lördagen den 10 April.

för resten egentligen vinna genom en tullfrihet på denna vara? Jo
ingenting annat än gifva eu fördel åt silkesfärgerierna. Då dertill
kommer, att — såsom den siste ärade talaren påvisat — silket är
en bearbetad vara, kan det icke alls hänföras till råvaror i den meningen,
att det kan — såsom herr Collander sade — jemföras med
artikeln ull. Det är alldeles omöjligt. Jag kan sålunda icke tro, att
kammaren i detta fall skall vara benägen att gifva denna vara tullfrihet,
och ber — som sagdt — att få yrka bifall till reservantens
förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt proposind-
af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, afslog kammaren
saväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.

I punkten 7, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet: att,
under förutsättning att den under 6:o) a) föreslagna tullfrihet för silke,
ratt, ofargadt, blefve af Riksdagen bestämd, Riksdagen jemväl måtte
besluta, att nu gällande stadgande rörande rätt till restitution af
tullmedlen vid utförsel af helsidenväfnad eller dukar, uteslutande af
silke, skall upphäfvas och 9 § 1 mom. i tulltaxeunderrättelserna i enlighet
härmed i hithörande delar erhålla ändrad lydelse.

Ordet begärdes af

Herr Fredholm, som yttrade: I den nu föredragna punkten
föreslår utskottet, att, under förutsättning att den ofvan under punkten
6 föreslagna tullfrihet för silke, rått, ofargadt, varder af Riksdagen
bestämd, Riksdagen jemväl måtte besluta vissa af utskottet föreslagna
ändringar § 9 mom. 1 af tulltaxeunderrättelserna. Men kammaren
torde finna, att, då den förutsättning, på hvilken detta förslag är
grundad!, genom kammarens nyss fattade beslut är bortfallen, det
är nödvändigt att bibehålla stadgandet rörande restitution af tullmedel
vid utförsel af helsidenväfnad eller dukar uteslutande af silke,
sådant det nu befiunes i tulltaxeunderrättelserna, hvarför jag skall
be att få yrka afslag på denna punkt och bibehållandet af nu gällande
bestämmelse.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan afslogs.

Punkterna 8—10.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 4.

Vid föredragning dernäst af Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Makt med begäran om utarbetande af ett register öfver
nu gällande administrativa, kamerala och ekonomiska författningar,
innefattande utskottets hemställan, att berörda, inom Andra Kammaren

Lördagen den 10 April.

11 N;o 28.

(Forts.)

af herr O. Walter afgifna motion, n:o 167, icke måtte till någon J^nde
kammarens åtgärd föranleda, anförde: af ett

författnings Herr

Walter: Orsaken till att jag afgaf min motion var den, register.
att iag ansåg det ifrågasatta registret nödvändigt. Emellertid bär
nu utskottet ansett, att den af mig föreslagna åtgärden icke alls ar
nödvändig. Utskottet erkänner dock i början åt sitt utlåtande att
registret ur beqvämlighetssynpunkt skulle vara till nytta så väl för
den enskilde som för jurister och embetsverk. Men så vidt jag kan
förstå, skulle registret vara önskligt, icke blott ur beqvåmlighetssynpunkt,
utan äfven ur nödvändigketssynpunkt. Utskottet inedgifver
att de äldre författningarne för närvarande äro mycket svårtillgängliga;
och följaktligen har utskottet dermed sagt, att registret

skulle vara till gagn. , . •

Utskottet har emellertid ansett, att det skulle blifva stora svårigheter
och stora kostnader förenade ej blott med utgifvandet af ett
dylikt register utan äfven, derest registret skulle för framtiden hållas
i öfverensstämmelse med gällande lag, med ett fortsatt omarbetande
af detsamma. Ty, säger utskottet vidare, »med den störa rörlighet,
som är utmärkande för lagstiftningen just på dessa områden, skulle
nemligen ett register, om än med största noggrannhet utarbeta!»,
snart befinnas oanvändbart». Jag tror dock icke, att det skulle
blifva oanvändbart, utan att det tvärt om skulle förblifva åt stort
a-agn och betydelse, om det årliga registret till Svensk författningssamling
ordnades och uppstäldes i detsamma såsom ett supplement
till hufvudregistret, så att man blefve i tillfälle att se, hvilka nya
stadganden som blifvit vidtagna och hvilka som uppliäfts. Någon
fortfarande omarbetning behöfves då icke, då det årligen utkommande
registret skulle utveckla sig så, att det kotnme att angifva, hvilka
äldre författningar delvis eller helt och hållet upphäfts.

Hvad kostnaderna åter angår, är det alldeles naturligt, att, dä
det, såsom oek medgifvits, finnes åtskilliga specialregister utarbetade
förut, dessa skola utgöra ett vigtig! förarbete för den blifvande
utarbetningen af det nya registret, så att kostnaderna icke skola
blifva alltför stora.

Utskottet säger vidare, att, »då dertill kommer, att under de
senare åren ganska många specialregister eller sammandrag öfver
särskilda delar af den ifrågavarande lagstiftningen, t. ex. angående
rustnings- och roteringsbesvären, fiskerinäringen etc. utgiivits», ar
det mindre behöflig! att få ett register öfver det hela. Det ar nog
sant, itt vissa specialregister finnas, men det gifves deraf ett ytterst
litet fåtal, som är mycket svårtillgängligt. Det finnes icke några
sådana uti landtkommunernas samlingar, och det är just detta jag
anser vara den största olägenheten. I landtkommunerna har man
egentligen icke något annat att hålla sig till än det register, som
medföljer .Svensk författningssamling, och detta omfattar icke aldre

utkomna författningar. . . , „ ...

Utskottet säger vidare, att under lagstiftningens fortgång blir
»behofvet af det föreslagna registret för hvarje år mindre, i synnerhe
som den äldre lagstiftningens område ständigt minskas, under det

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

för -

utaXeZtde E?,,.?®?”3™®8. “atu/Hftvis. °kas». Det är ju sant, att så är
af ett kallandet, men icke desto mindre star eu svårighet qvar. Om t. ex.
författning»-en gammal förordning upphäfves delvis eller helt och hållet, så kan
register] man utaf det register, som åtföljer Svensk författningssamling, icke
(Forts.) alltid få klart för sig, hvilka delar utaf förordningen som upphäfts.
Det skulle många gånger vara mycket svårt att få denna sak klar.
Det kan tarfva grundliga studier af betydande omfång att få klarhet
i denna sak.

Utskottet säger vidare: »för öfrigt torde ett sådant register, äfven
om det gjordes än så fullständigt, ej blifva för den stora allmänheten
fullt tillfredsställande, då de äldre författningarne endast finnas
tillgängliga på ett fåtal ställen inom riket». Detta är tvärt om ett
stöd för att ett register i den mening jag fattat det skulle vara af
£>aS|b ,.om ,lian hafva reda på eu gammal förordning, som

möjligen ännu är i gällande kraft, om hvilket man dock icke kan
vara fullkomligt säker, ja, då är det alldeles klart, att hade man
ett sådant register att vända sig till, kunde man ifrån ett arkiv eller
myndighet alltid lätt skaffa afskrift utaf den förordning, hvilken man
vill hafva kännedom om. Jag anser således, som sagdt, att denna
omständighet fastmer är ett stöd för att‘ ett dylikt register bör
utarbetas.

Slutligen anser utskottet, »att, derest en lösning af den nu föreliggande
frågan skulle anses nödig, initiativet dertill lämpligast
borde tagas åt Kongl. Maj:t, för hvilken allena det torde vara möjligt
att åvägabringa den vidtomfattande, men för frågans bedömande
oundgängliga utredningen rörande kostnaden för registrets utarbetande».
Ja, det är egentligen också hvad jag åsyftat med min
monon. Jag har nemligen föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse till
kongl. Maj:t måtte anhålla om vidtagande af åtgärder i detta syfte.
Kmellertid anser jag det ganska egendomligt, om Riksdagen skulle
säga ungefär på det sättet: Kongl. Maj:t och Riksdagen utfärda förordningar
och skrifva lagar, men allmänheten behöfver icke hafva
kännedom om alla dessa lagar och förordningar. Svaret skulle
ungefär blifva af det innehållet, alldenstund man måste erkänna, att
det finnes en massa förordningar, om hvilka allmänheten icke har
den aflägsnaste aning. Dessutom är det onekligen sant, att nya
förordningar tillkomma, hvilka stå i strid med äldre förordningar,
ehuru dessa icke blitvit upphäfda. Jag skall i det hänseendet be
att få anföra ett exempel från Stockholm. Der blef nemligen en
gång en postiljon antastad för att han körde för fort på gatorna.
Postiljonen åberopade då en förordning från 16- eller 1700-talet,
enligt hvilken ingen skulle ega att på något sätt hindra en postiljon
•hans framfart, så att han behötde eftersätta något af sin tid. Denna
förordning egde fortfarande gällande kraft, men postiljonen fäldes
,(lesl° mindre till straff, och detta på grund af ordningsstadgan
för rikets städer. Det är ganska troligt, att här linnes någon, som
kan meddela sådana upplysningar angående förhållandet med
miegistreringen åt förordningar, att derigenom mina nu uttalade
åsigter kullkastas, och jag skulle vara mycket belåten, om förhållandet
vore det, att ett register är under utarbetande.

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

Då jag emellertid är oviss om, huru vida jag kan komma att
erhålla något understöd, skall jag icke göra något yrkande. af ett

för fattning 8-

Herr A. Hedin: Herr talman! Jag skall be att fä gorå den an- register''.

märkningen, att utskottet synes mig liatva missförstått, i viss man, (Forts.)
den fråga, som af motionären blitvit tramstäld. Det äi ganska^ isst,
att på den väg, som motionären föreslagit, kan enligt min tanke icke
något nyttigt ändamål vinnas; men utskottet har icke gjort mot motionärens
framställning den hufvudsakliga anmärkning, som bort göras,
och derför icke heller gifvit någon anvisning om den väg, man hädanefter
bör välja för att komma till ett lyckligt resultat. Saken är
nemligen den, att det ändamål, som motionären haft i sigte och velat
vinna, det kan absolut icke vinnas på den väg motionären föreslagit,
så att utskottet borde mot motionärens framställning hafva gjort helt
andra invändningar än dem utskottet gjort, h vil ka senare invändningar
enligt min tanke icke äro hållbara.

Vid minsta reflexion bör väl hvar och en finna, att, äfven om
Kongl. Maj:t skulle gifva ett officielt uppdrag åt eu person eller åt
en komité, eller åt flere personer för hvar sitt område af lagstiftningen,
eller åt flera komitéer för hvar sitt område af lagstittningen att
utarbeta en förteckning sådan som motionären ifrågasatt, dermed
icke något annat vore vunnet än den möjligen rätt intressanta upplysningen
för dem, som deråt kunde vilja taga del, att de och de
personerna hafva den åsigten, att de och de lagarne eller lagbestämmelserna
icke längre äro gällande; men dermed är ingenting i hutvudsak
vunnet. Ty om eu sådan förteckning sedermera offentliggöres
finnes ingen menniska på jorden, som i något hänseende är
bunden att rätta sig derefter. Derför att eu sådan förteckning utfärdats,
utaf hvilken man finner, att herr den och den intagit den
ståndpunkten, att de och de lagarne eller de och de delarne af den
och den lagen icke längre äro gällande, blir ingen domstol eller myndighet
förbunden att rätta sig derefter.

Hvad som främst skall göras, är icke upprättandet af ett register,
utan den åtgärd, som skall vidtagas, är en lagstiftnings-a.tgärd. Man
kan icke beträffande de lagar, om hvilkas giltighet man är oviss,
skaffa sig någon visshet derigenom, att någon uppgitver uti en utgifven
förteckning eller bok, att de och de lagarne gälla icke längre,
utan vissheten derom får man endast derigenom att den lagstiftande
magten förklarar, att numera äro de och de lagarne eller de och de
artiklarne eller de och de paragraferna i den och den lagen icke
längre giltiga. Och det kan icke Kongl. Maj:t gorå, icke ens Kong}.

Majd, ännu mindre någon person eller komité, som af Kongl. Maj:t
tillförordnats. Man skulle möjligen kunna göra den invändningen:

»Jo, åtminstone kan Kongl. Maj.t, sedan han inhemtat komiterades
råd samt pröfvat deras förslag och dervid funnit dem i till större
eller mindre del antagliga, utfärda en sådan förklaring beträffande
ekonomiska lagar.» Nej, Kongl. Magt kan icke ens göra det, ty
många af de ekonomiska lagarne äro så nära sammanvuxna med de
allmänna civila m. fl. lagarne på många områden, att om Kongl.

Maj:t förklarar lagar, som tillkommit på grund af Kongl. Maj.ts eko -

N:o 28. 14

Lördagen den 10 April.

utarbetande 110miska lagstiftningsmagt för uppbära, det skulle kunna hända att
af ett en. ma.ngd lagbestämmelser eller lagar, som falla under Kongl. Maj:ts
författnings-Qc 1 Riksdagens gemensamma lagstiftningsmagt delvis komme att sväfva
register, i luften, derigenom att ifrån dem afsöndrades lagbestämmelser, som
(Forts.) tillkommit på administrativ väg såsom dels fyllnads- och dels tillämpnmgs-bestärnmelser
till den allmänna lagstiftningen.

Således, icke ens hvad den ekonomiska lagstiftningen angår
kan det alltid genom endast Kongl. Maj.-ts åtgärd blifva förklarad^
att de och de lagarne, de och de lagbestämmelserna äro upphäfda,
utan man får äfven i det afseendet ofta vädja till Riksdagen.

Men nu faller det lätt i ögonen, att, vare sig man vill gä till
väga på ena eller andra sättet, någonting sådant icke kan verkställas
med ens. Man skulle sätta sig ned och vänta uti decennier, uti ett
hälft el le i kanske ett helt sekel, innan man hunnit igenom hela lagstiftningsområdet
och hunnit framlägga alltsammans på en gång. DeUa
vore naturligtvis någonting alldeles fullkomligt orimligt, för att nu
icke tala om att under tiden komme oreda och svårighet genom ovisshet
om, hvad som är gällande lag eller icke, att tillväxa.

Det finnes således, enligt min tanke, icke mer än två utvägar,
men dessa äro alldeles bestämdt praktiska, ifall man följer dem båda.
Den ena är, att man en gång beslutar sig för att gå till väga på
annat sätt, än man oupphörligt gör och gjort hvart enda år äfven i
de allra nyaste lagarne, nemligen att, när ett lagstiftningsområde göres
till föremål för ny lagstiftning, man då icke såsom hittills förklarar,
att härmed upphäfvas de och de hittills gällande lagarne, och dessutom
alla lagar och bestämmelser, som strida mot den nu föreliggande
nya lagen, lemnande man dervid derhän, hvilka dessa äro.

Jag skall nämna exempel på sådant till och med från ett område,
der man tycker, att, om någonsin, det bort vara jemförelsevis enkelt
att uppräkna allt det man upphäft, nemligen från promulgationsförordningen
till strafflagen. Der heter det uti 2 §: »Genom nya lagen
upphäfvas, med de i 1(3 och IT §§ gjorda undantag, missgerningsoch
straff-balkarne i den ä 1734 års riksdag antagna lag, tillika med
alla de särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af
hvad sagda balkar innehålla eller tillägg deri». Då kommer man till
den frågan: hvilka äro »alla de särskilda stadganden, som utgöra
förklaring eller ändring af hvad sagda balkar innehållVeller tillägg deri»?
Det vet man icke. När man företar ett sådant lagstiftningsarbete
som en strafflag, skulle det väl vara öfverkomligt att utreda, hvilka
de stadganden äro man vill upphäfva, i stället för att lemna det derhän.

Det heter vidare i 3 § af samma promulgationsforordning: »Alla
i de öfrige balkarne af 1734 års lag eller i särskilda lagar, författningar
eller vitesförbud gifna straffbestämmelser för brott, å hvilka i
nya lagen straff satta äro, varda likaledes genom denna lag upphäfda,
med undantag af hvad i 18 § sägs». Således, för att veta
hvad detta betyder, skall jag hafva reda på, hvilka »särskilda lagar,
författningar eller vitesförbud» med »straffbestämmelser för brott»
finnas, hvarå i den nya lagen icke äro utsatta några straff. Ja, det
vet jag icke; — det kan vara en ofantlig hög, det.

Går man sedermera till 18 § i samma lag, heter det der: »Från

Lördagen den 10 April.

N:o 28.

hvad i 3 § stadgadt är» - det är densamma, som jag nyss läst upp
— »undantagas straffbestämmelser för följande fall: af et^

1. — — — — — — — — — — — — — — — författning s 2.

_ _ _ _ _ _. _ — — — — — — — — — — — register.

3. Efter särskilda lagar, författningar, instruktioner eller taxor, (Forts.)
för fel eller försummelser af embets- eller tjensteman, i vissa tall,

de der i nya lagen ej uttryckligen nämnda äro.»

Ja, hvilka äro då alla de andra fallen, som icke i den nya lagen
uttryckligen nämnda äro? Dessa andra fall förekomma i särskilda
lagar, författningar, instruktioner eller taxor» med straffbestämmelser
»för fel eller försummelser af embets- eller tjensteman». Hvilka
äro de? Ja, det är den stora frågan. Huru i Guds namn skulle nu,
för att återgå till motionärens yrkande, någon vare sig enskild person
eller komité kunna, äfven om den komme underfund med alla
dessa, göra något nyttigt med att uppräkna dem i ett register? Om
de uppräknas i ett register af alla de lagkunnigaste män, som finnas
i landet, äro de i alla fall icke upphäfda derigenom, utan i morgon
dag dömer en domstol kanske i alla fall efter dessa bestämmelser,
som af de rättslärde förklarats vara upphäfda. De blifva icke
ogiltiga, så länge de icke blifvit formelt upphäfda, utan — jag återkommer
till hvad jag sade nyss — det första, som skall göras, och
det enda, som bjelper, är en lagstiftningsåtgärd, ej en registreriugsåtgärd.
Och en registreringsåtgärd kan möjligen komma till och
blifva nyttig, sedan lagstiftningsåtgärd föregått.

Nu är detta icke något enstaka exempel, det, som jag uppläst
ur promulgationslagen till strafflagen.'' Detsamma ser man i promulgationsförordningen
till utsökningslagen, i skjutsstadgan, ja, äfven i
så nya lagar som ett par af de nya bolagslagarne, der det hänvisas
till onämnda lagar, författningar, påbud o. s. v., som icke namngifvas
och som förklaras icke blifva genom dessa nya bolagslagar
rubbade. Detta är det stora felet. Det är detta, som åstadkommer
oreda, och det är detta, som åstadkommit oreda i alla tider.

När denna fråga behandlades för jemnt 25 år sedan, anmärkte
en så kunnig man som till exempel advokatfiskal Rydqvist i Första
Kammaren, att han absolut icke visste, icke kunde uppgifva, hvad
och huru mycket af 1770 års hallordning som vore gällande. Han
var ju fackman inom detta administrativa lagstiftningsområde, men
han förklarade, att han icke visste hvad som med hänsyn till stadgaudet
i slutbestämmelsen i 1864 års näringsfrihetsförfattning ännu
kunde vara gällande af den oändlighet af lagar och författningar,
som förut gält näringsfriheten eller, om man vill uttrycka sig så,
näringstvånget. En man som Faxe förklarade, att han icke kunde
alls afgöra, hvad som var gällande af 1805 och 1866 års skogsordning.
Ja, hvad tjenar det då till att göra en förteckning öfver
hvad den och den personen eller den och den komitén förklarat
vara upphäfdt? Det tjenar till intet, ty en domare dömer kanske
nästa dag efter hvad nämnda person eller komité eller eu administrativ
myndighet, som har att tillämpa dessa lagar och författningar,
tyckt vara upphäfdt. Således, jag upprepar det för tredje gången:
hvad som skall göras är lagstiftningsåtgärder.

N.o 28. 16

Lördagen den 10 April.

Angående
utarbetande
af ett

författnings register.

(Forts.)

Men här måste jag bekänna, att jag är af alldeles motsatt mening
mot utskottet, då utskottet funnit det icke vara synnerligen angeläget
att vidtaga någon åtgärd, och att behofvet deraf mera och
mera minskas. Jag tror rent af tvärtom. I sin embetsberättelse till
Riksdagen år 1868 yttrade dåvarande justitieombudsmannen, i sin
granskning af tvenne till honom ingifna skrifter angående inrättande
i Sverige af ett advokatstånd, att detta icke skulle vara behöfligt,
derför att, som han uttryckte sig, »lagboken varit och är en folkets
bok». Ja, det är verkligen en mycket treflig bok, det der! Och
frågan om . denna boks beskaffenhet från den synpunkt, som motionären
nu tramhållit, är åtminstone så gammal, att den räknar sina
80 år. Den är kanske äldre. Men säkert är, att den går tillbaka
åtminstone till 1817—1818 års Riksdag, då ett särskilt utskott
bitterligen jemrade sig ötver denna oreda i lagen, att man icke vet,
hvad som är gällande lag, och att detta föranledde långsamhet i
lagtillämpningen och rättsskipningen och föranledde också till dyrare
administration. Några år senare yttrade en kunglig komité, att den
tilltrodde sig kunna uppgifva — det var år 1822 — att de, beträffande
de med jorden i afseende å egande- och dispositionsrätt förenade
olika skyldigheter, statens inkomster och utgifter, de hemman åliggande
besvär samt den allmänna ordningen och hushållningen bestående
författningar utgjorde ett antal af inemot 15,000 stycken.
Det är en så näpen folkbok, att jag håller före, att det vore i högsta
grad önskligt, om man vidtoge allvarliga åtgärder i nämnda hänseendet.

Och jag skall be att få såga, hvad enligt min mening är en
praktisk väg och den enda praktiska vägen. Först det, som jag
redan antydt, att man hädanefter upphör med den gamla metoden
att skrifva författningar. Kongl. Maja kan utan tvifvel gå till väga
på ett annat sätt än hittills i detta fall. Det är ju sällan Riksdagen hos
Kongl. Maj:t direkt hemställer om sanktion på något stort lagarbete,
der det skulle behöfva komma i fråga att på samma gång angifva,
att derigenom upphäfdes, och sedan i detalj uppräkna en hel mängd
lagar och lagföreskrifter. Om Riksdagen någon gång går in till
Kongl. Maj:t med begäran om sanktion på en lagförändring, så är
det ju rörande detaljbestämmelser. Kongl. Maj:t åter, som framlägger
förslag till stora nya lagar, bör väl kunna i de lagarne angifva
allt det, som bör upphäfvas. Det är det ena, som bör göras, att
man icke fortsätter så, som nu oupphörligt sker, att hänvisa till, att
utom de och de sakerna — man nämner några stycken — förklaras
upphätda »allt, som häremot strider», hvilket ju kan gå tillbaka
genom många århundraden. I synnerhet derigenom uppstår tvist.
Den ene advokaten finner ett lagrum stridande, den andre finner det
icke stridande mot en ny lag. Derom få parterna sedermera tvista
genom alla instanserna.

Men vidare skulle man vidtaga samma åtgärder, som med sä
stor framgång anlitats i England. Der, som hvar och en vet, har
ju lagstiftningen under lång tid företett ett snår, som varit snart
sagdt alla menniskor med undantag af advokaterna till ren förtviflan.
Nu har man gått till väga först och främst på det sätt, att man

17 N:o 28.

Lördagen den 10 April.

tagit sig före att »konsolidera» i nya lagtexter hela den föregående ^Mande
lagstiftningen rörande ett visst ämne. Detta har bednfvits sa pass aj e^
mycket att Rudolf Gneis!, som utan tvifvel är den största auktoritet författningsi
hvad’ till detta hörer bland såväl engelsmän som alla andra, år register.
1885 i en då utgifven skrift yttrade, att, hvad förvaltningsrätten — (Forts.)
detta begrepp här taget i vidsträcktaste mening — anginge, man
åstadkommit för väsentliga delar af dess område eu kodificenng af
den föregående lagstiftningen genom antagande af omkring 100 nya
parlamentsstatut. Men detta är icke det enda. I England har man
sålunda på alla de områden, som af dessa nya parlamentsstatut beröras,
fått, för så vidt på samma gång förklarats upphäldt allt det
dittills gällande, en gång för alla klart för sig, hvad som skulle vara
den gällande rätten. Naturligtvis skola dessa kodificerade lagar
sedermera ytterligare komma att ändras. Det nya tåi man da

längre fram i tiden en gång sammansmälta med dem. Detta är den
ena delen af reformen. Den andra delen består deri, att man, bvilket
allt sedan år 1856 oupphörligt fullföljts, genom särskilda lagar förklarat
upphäfda de och de lagarne eller de och de artiklarne eller
paragraferna i de och de namngifna lagarne. Derigenom har man
rensat bort lagar i hundratal åt gången. Man har rensat bort tusental.
Dermed gjordes början år 1856, och under en lång tid har
sådant skett så godt som årligen. Jag skall förete ett exempel, som
hårrör från år 1881. Det är en lag af den 27 augusti 1881 »för
att befrämja revisionen af lagarne genom att upphäfva åtskilliga
bestämmelser, hufvudsakligen beträffande den civila proceduren och
dithörande ämnen». 1 denna lag förklaras nu i eu förteckning, som
icke hör till de längsta — den är ganska moderat, men det är
dock eu förteckning, som upptager en, två, tre, fyra, fem sidor —
upphäfda och uppräknas dels hela lagar, dels noggrant bestämda
delar af lagar ända från Henrik den tredjes tid och till 43—44 året
af Victorias regering. På det sättet har man hållit på sedan år
1856 att rödja — rödja så, som man rödjer i skogen. Följden af
detta, dels hvad jag nyss omtalade, nemligen »konsolidering» åt
lagar, dels dessa alster, som sopat bort med ens tjogtals, hundratals
gamla lagar, har nu blifvit den, att man kunnat utgifva — jagminnes
ej, i huru många upplagor det är — en förteckning öfver
den gällande lagstiftningen, eu förteckning, som naturligtvis oupphörligt
omarbetas och kompletteras. Den går igenom hela lagstittningsmassan
ända från medeltiden och tram till närvarande tid. Det
förklaras der uttryckligen, att de och de lagarne, eller att de och
de kapitleu af de och de lagarne äro upphäfda. Den förteckningen
bär kommit till stånd under ledning af en komité af rättslärde män.

Den har kommit till stånd på basis af lagstiftningsåtgärder, hvarigenom
de föråldrade lagarne förklarats atskaflade.

Och detta är den enda möjliga vägen. Vill man icke beträda
den, komma vi att stanna qvar i en oreda, som, i motsats mot hvad
utskottet säger, kommer att växa, eu oreda, som varit ötverklagad i
åtminstone 80 år.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

Andra Kammarens Prat. 1897 N:n 28. 2

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

§ 5.

^föreskrifter föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts

T rörande «tlatande p:o 17 i anledning af väckt motion om skrifvelse till
befordran 9 ^^ngl. Maj:t med begäran om ändrade föreskrifter rörande befordran
till major på till major på stat inom svenska armén.
stat inom

Uti en till utskottet hänvisad motion, n:o 156, hade herr J. Nydahl
hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
det täcktes Kongl. Maj;t utfärda sådana föreskrifter rörande befordran
t“l raaj°r på stat inom svenska armén, att — genom införandet af
särskilda kompetensprof, företrädesvis af praktisk art och genom utfärdandet
af andra för ändamalet erforderliga bestämmelser — möjligaste
garanti vinnes, att vid sådan befordran endast dertill fullt
qvalificerade personer må ifrågakomma.

svenska

armén.

Med anledning häraf bemstälde nu utskottet: att Andra Kammaren
måtte för sin del besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Majrt måtte anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana förändrade föreskrifter rörande
befordran till major pa stat inom svenska armén, att genom bestämmelser
i åt utskottet antydda rigtningar största möjliga garanti vinnes
att vid sådan befordran endast dertill fullt qvalificerade personer
må ifrågakomma.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemstälde deremot herrar
Hjelmérus och Hazén: att Andra Kammaren på grund af förevarande
motion måtte för sin del besluta,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana förändrade föreskrifter rörande
befordran till major på stat inom svenska armén, att, genom bestämmelser
i af reservanterna antydd rigtning, största möjliga garanti
vinnes, att vid sådan befordran endast dertill fullt kompetente personer
må ifrågakomma. 1

Efter uppläsandet af utskottets hemställan, anförde:

Herr Hjelmérus: Herr grefve och talman, mina herrar! Då
jag inom utskottet icke kunnat biträda det slut, hvartill flertalet kommit,
skall jag be att med några ord få angifva de skäl, som härvidlag
varit för mig bestämmande. *

Som herrarne behagade finna, resulterar utskottets utlåtande i
en vördsam hemställan till Andra Kammaren, att den, »med föranledande
af herr Joh. Nydahls föreliggande motion, måtte för sin del
besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla,
det täcktes Kongl. Majrt utfärda sadana förändrade föreskrifter rorande
befordran till major på stat inom svenska armén, att genom
bestämmelser i ofvan antydda rigtningar» — »i ofvan antydda rigtningar»,
står det; således i de rigtningar, som utskottet för sin del
bär närmare angifvit — »största möjliga garanti vinnes, att vid sådan
befordran endast dertill fullt qvalificerade personer må ifråga -

19 N:o 28.

Lördagen den 10 April.

komma». Se vi då något närmare på de antydningar, som utskottet Om ändrade
i detta afseende gjort, finna vi på sid. 11 (något ned på sidan),
att utskottet bland annat gör en antydan om att, sedan en kommis- befordran
sion upprättat förslag till befordran, Kong). Maj:t skulle utnämna nå- till major på
gon af de tre, som blifvit å förslaget uppförde Det heter orda- stat inom
grant: »hvarefter någon bland dem i regeln borde vid tjensteus tillsättande
komma i åtanke». Jag har för mig, att man sålunda re- ,Fortg,
kommenderar i Kongl. Maj:ts benägna åtanke vid utfärdande af de
begärda föreskrifterna, att en ändring i nu bestående regeringsform
skulle vidtagas, så att Kongl. Maj:t blir skyldig att vid utnämnande
af major hålla sig inom förslaget. Detta är någonting, som jag anser
helt och hållet ligga utom utskottets befogenhet. Skulle man
vidtaga en sä storartad förändring med afseende ä utnämning till
major på stat inom armén, att en förändring af grundlagen härför
blefve af nöden, finge man väl taga sig före att ändra grundlagen
på det vanliga och påbjudna sättet Icke kan det gå för sig, att
man blott vänder sig till Kongl. Maj:t och ber, att Kongl. Maj:t i
administrativ väg må utfärda en skrifvelse, och på samma gång antyder,
att denna skrifvelse skall gå i den rigtuing, att bestämmelser
i regeringsformen blifva ändrade derhän, att Kongl. Maj:t i regel
blir skyldig att vid utnämning till major på stat hålla sig inom det
uppgjorda förslaget. Detta är ett af de skäl, som föranledt, att jag
för nnn de! icke kunnat biträda det slut, hvartill utskottet kommit.

Ett annat skäl är det, att jag har den uppfattning, att ett tillfälligt
utskott icke har någon motionsrätt, och om den uppfattningen
torde jag väl icke vara ensam. Här har enligt mitt förmenande utskottet
gått långt utöfver hvad motionären åsyftat. Motionären har
anhållit, att »kompetensprof, företrädesvis af praktisk art», måtte
stadgas. Utskottet går långt härutöfver och förordar eu kommission,
som skulle upprätta förslag. Om kommissionen talas icke alls i motionen,
utan det är någonting nytt, som utskottet för sin del kommit
med. Om nu kommissionen är lämplig eller icke, skall jag i detta
sammanhang icke påpeka. Jag vill endast här framhålla det faktum,
att den föreslagna kommissionen är någonting, som ligger utom motionen,
och som således icke egentligen kan härledas derur genom
en utveckling af blott och bart hvad motionären sagt. Detta är således
ett ytterligare skäl, hvarför jag icke kunnat biträda det slut,
hvartill utskottet kommit.

Vidare, om jag ser på de materiella bestämmelserna, som utskottet
velat framhålla såsom lämpliga att iakttaga, dä en utnämning till
major skall ega rum, heter det i fråga om del omtalade kompetensprofvet,
att »det borde komma att stil en hvar innehafvare af kaptensgraden
inom de olika vapnen fritt -att efter derom gjord framställning,
så snart omständigheterna medgåfve, undergå dylikt prof och
deröfver af sakkunnige erhålla betyg. Jag finner för min del eu så
dan bestämmelse olämplig, derför att, om en sådan bestämmelse an
toges, och följaktligen erhölle karaktcrcn af lag, förhållandet ju skulle
blifva det, att vissa kaptener anmälde sig till undergående af prof,
medan andra återigen icke anmälde sig. Dessa, som icke anmälde
sig till undergående af prof, skulle enligt mitt förmenande blifva till

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

svenska

armén.

(Forts.)

Om ändrade sin prestige gent emot de underlydande i någon mån nedsatta. Jag
röjande r ^ar ru*^.’ detta skulle verka skadligt inom armén, sålunda
befordran vara någonting, som icke förbättrade, utan tvärtom försämrade förtid
major på hållandena der.

stat inom \ idare har jag den uppfattning, att man alltid bör lagstifta för
armén med hänsyn dertill, att den städse skall hållas i det skick,
som man önskar vara för handen, då ett krig inträffar. I ett krigkan
man tänka sig ett hastigt avancement, och då bör väl förhållandet
vara det, att hvar och en utan vidare lätteligen kan befordras
till en högre grad på stat än den han innehar. Således tillämpad!
på förevarande fall: i krig bör väl förhållandet vara det, att hvilken
kapten som helst skall hvilket ögonblick som helst kunna befordras
till major och än vidare, om så behöfves. I de föreslagna bestämmelserna
ligger emellertid icke någon sporre för hvar och en att
hälla sig framme, utan endast för ett fåtal, de, som anmält sig till
undergående af prof. Hvar och en af dem, som önska anmäla sig
dertill, arbetar väl ändå i sitt fack och söker väl ändå hålla sig
uppe, så godt han kan. Men de öfriga skulle ej anse det löna mödan,
utan draga sig tillbaka och befatta sig med egentligen ingenting.
Detta synes mig vara ett missförhållande, och det är ett förhållande,
som man icke bör arbeta på att få fram, utan som man
tvärtom bör söka undvika. Se vi åter på de kaptener, som anmält
sig till undergående af prof, få vi dem fördelade i två klasser, vissa,
som blefve nämnda till majorer — om dem har jag ej något att erinra
— och vissa, som ej blifva nämnda till majorer, utan qvarstanna
i kaptensgraden, oaktadt de undergått prof. Beträffande de
senare håller jag före, att de skulle i likhet med de kaptener, som
icke anmält sig till undergående af prof, komma att lida minskning
i anseende gent emot sina underordnade Detta synes mig skola
verka till skada för nämnda kapteners ställning och till skada för
armén, utan att någon motsvarande fördel i något som helst annat
afseende derigenom vunnes. Att vitsord skulle afgifvas af kommissionen
om deras prof, deremot har jag för min del ingenting att erinra.
Det tror jag tvärtom är ganska välbetänkt.

Derefter och för det andra vill jag fästa uppmärksamheten på
hvad slags kommissioner, utskottet tänkt sig i ändamål att upprätta
förslag vid blifvande vakanser i majorsgraden. Dessa kommissioner
har jag nu särskild! det emot, attt det synes mig blifva en väl stor
apparat och vidare eu väl stor kostnad. Och sedan förefaller det
mig, som om detta skulle kunna vara obehöflig^. Kommissionerna
komma naturligtvis att ganska ofta behöfva träda tillsammans. Det
blefve ju ej något litet, något ringa arrangement, som härfiöte deraf,
utan förhållanden, som kunde ungefär likställas med dem i ett embetsverk.
Jag har fördenskull icke heller kunnat biträda utskottets
mening i denna del, och jag anser mig derför hafva anledning att
yrka afslag å utskottets hemställan.

För min del har jag afgifvit en skriftlig reservation. I denna
har jag framhållit de synpunkter, som nu synas mig vara egnade
att beaktas. Jag tror icke, att missnöjet med afseende ä majorsbefordringarna
inom armén är så stort, som man sökt göra troligt i

Lördagen den 10 April.

den afgifna motionen, och anser derför, att man icke behof! göia
ett sa förfärligt stort nummer deraf. Jag har den föreställning, att
det möjligen skulle kunna vara som det är, endast med den skilnad,
att det'' kanske kunde vara lämpligt, att kaptenerna under sin tjenstgöringstid
erkölle vitsord, huru beskaffad duglighet de adagalagt i
tjeusten. Jag har fördenskull tillåtit mig föreslå, att fordelmngschefer
och med dem likstälde befälhafvare skulle vid bedömande af
hvarje under inspektionen i någon öfning sjelfständigt handlande
kompani-, sqvadrous- eller batterichefs skicklighet gifva dem hvar
och en särskilt vitsord. Detta bedömande skulle sedermera, efter
det att detsamma blifvit justeradt, i närvaro af truppförbandets be
fälhafvare komma att biläggas betordringsförslag. Detta ar nu en
mycket liten och enkel åtgärd och är vidare någonting, som icke
kommer att medföra några särskilda kostnader, vidare någonting,
som ju egentligen icke heller afviker från nuvarande lagstiftning i

kufvudsak.grefve ^ talman! Jag tillåter mig yrka bifall till min
reservation.

N:o 28.

Om ändrade
föreskrifter
rörande
befordran °
till major på
stat inom
svenska
armén.
(Forts.)

Herrar Petersson i Boestad och Hazén instämde häruti.

Herr Crusebjörn: Herr grefve och talman, mine herrar! Hvad
angår befordringar till regementsofficerare inom vår armé, synas visserligen
bestämmelserna derom i gällande tjenstgöringsreglemente icke
vara särdeles vidlyftiga. Men det är mången, som likväl icke beaktar
deras innehåll, utan tror, att de äro mera intetsägande an hvad
verkligen förhållandet är. Det står nemligen här: »Vid ledighet

inom majorsgraden vid regemente af infanteriet, kavalleriet eller
artilleriet skall å successionsförslaget uppföras den inom regementet
till tjensterangen främste af kaptenerna, hvilken regementschefen
anser dertill skicklig och i öfrigt passande». Man finner således, att
i reglementet är uttalad den tanken, att man skall befordras till
regementsofficer i tur, sävidt man dertill är skicklig och passande.
Man har sålunda dermed velat uttala, att icke yngre skall förbigå
äldre, annat än då verkligt skäl dertill förefinnes. Jag ar åt samma
mening som den siste ärade talaren, att missnöjet inom armen med
befordringarna till major icke är så stort, som mången har velat
låta förstå. Men när verkligen missnöje gjort sig gällande härutinnan,

har det varit vid sådana tillfällen, då en yngre kapten gatt förbi en
del äldre kamrater, och då en opinion gjort sig gällande, att flere
bland de äldre varit skicklige till befordran, fastän möjligen den
yngre varit ännu skickligare. Särskild! har missnöje uppstått, dä
det vid en senare befordran visat sig, att en eller annan af de förbigångne
kommit i åtanke.

Emellertid tror jag för min del, att man bor hålla, så långt man

kan, på tjensteåldern. . ... , .

Nu säger man, att befordringarna äro så ojemna mom fördelningarna
eller de olika vapenslagen, i det att på ett regemente ett
flertal kaptener vinner befordran, under det att på ett annat regemente

N:o 28.

Om ändrade 8& ej är

t f)Yf skri Tro*» ’

Lördagen den 10 April.

stat inom
svenska
armén.
(Forts.)

föreskrifter Ba C) “r. ^or ha Ilandet; att ledigheter ej lika ofta’ uppstå på det ena
rörande regementet som pa det andra. Men då beter det i befodringsförebefordran
= skrifterna att arméfördelningschefen, då han skall pröfva regements!STC
f ''“S forsIa/’ har ic;ke eildast att instämma med regementschefen
i fiaga om den toreslagnes duglighet till befordran, utan han skall
atyeii fasta behörig uppmärksamhet derå, att eu såvidt möjligt jemn
befordran till regementsoffieersgraderna inom de särskilda officerscorpserna
åt samma vapenslag vinnes inom hans fördelning, sa att,
äfven om den föreslagne är enligt hans mening fullt kompetent, men
vid andra regementen inom fördelningen finnas andra officerare, som
äfven aro fullt kompetenta och skickliga samt äldre, bör han förbigå
den åt regementschefen föreslagne och i stället föreslå den mest
meriterade åt dessa andra. Detta är något, som numera förekommer
mycket ofta.

Med detta har jag således velat säga, att så stor anledning att
andra föreskrifterna för befordran till regementsofficerare synes mig
icke forefinnas. Likväl kan jag icke neka till, att jag ställer mig
ganska sympatisk vis-å-vis motionärens förslag, ty svårigheten för
regementschefen och arméfördelningschefen samt ännu mera för högsta
vederbörande, som slutligen skall nämna, är den att kunna rätt bedöma,
huruvida den eller den är kompetent till majorsbefordran. Om
man således kan lemna några ytterligare bestämmelser, för att denna
förståndigt.1 Va vederbörllgen väl pröfvad, synes detta mig vara ganska

Lti Österrike skedde befordringarna till och med 1866 års krig
ganska godtyckligt, kali man saga. Börd och förmögenhet voro mest
bestämmande. Etter detta för Österrike så olyckliga krig bröts med
ens stafven öfver hela detta befordringssystem; och man införde noggranna
piof, framför allt då det blef fråga att befordra från kaptensgraden
till regementsofficersgraden. Man nöjde sig ej endast med
det utan man införde äfven särskilda prof för befordran till de högre
graderna. De senare profven har man emellertid gått ifrån, enär
man icke anser den^ sfi behöflig^, men deremot har man till den
dag, i dag är, trots åtskilligt skrifvande deremot, inom österrikiska
armén bibehållit dessa prof för befordran till rcgementsofficersgrad,
d. v. s. för bedömande af vederbörandes skicklighet för dylik befordran.

Man gör orätt i att kalla dylika prof eu »examen», ty det är ej
en examen i den betydelsen, att kaptenerna komma inför en examenskommission
och examineras i vissa kurser, utan dessa kaptener komma
in inför en kommission af framstående officerare med stora kunskaper
och erfarenhet i anordnandet af tillämpuingsöfningar; de
vistas inför denna kommission i tre veckors tid, och derunder företagas
kngsspelsöfningar och fältöfningar samt taktiska öfningar i teriäng;
och slutligen få äfven dessa kaptener inför komissionen fora
detachement, sammansatta af olika vapen, i terräng. Sedermera få
de ett vitsord på att de äro kompetenta till majorsbefordran. A id
förslags upprättande för befordringar hafva sedan dessa vitsord ganska
afgörande betydelse, i det att de, som förklarats vara kompetenta, i
regel blifva befordrade. Alen det är ju alldeles gifvet, att, äfven om
eu person innehar både teoretiska kunskaper och praktisk förmåga

Lördagen den 10 April.

23 N:o 28.

att tillämpa dem, så att lian från den synpunkten kunde vara lämplig
att befordra, det kan finnas andra svagheter i hans egenskaper som
gorå, att lian icke bör ifrågakomma. Dessa, prof kunna således e.)
medföra, att den, som undergått dem ovilkorligen bor befordra
utan de utgöra endast ett vilkor för att kunna föreslås till befordian.
De som sedan hafva att föreslå honom, få naturligtvis • bedöma hans
öfrig!» egenskaper, hvilka ju hans närmaste förmän bast kunna

bed0Emellertid har jag varit i tillfälle att erfara, huru dessa bestämmelser
uppfattades inom österrikiska armén, tiar jag år 1H8U i eu sex
månaders tid vistades inom densamma för ett offentligt uppdrag, och
det får jag säga, att jag hörde blott allmän belåtenhet dermed.
Visserligen kunde man få höra en och annan, som var mycket missnöjd
med dessa prof. Men tog man något närmare reda pa förhållandena,
fick man höra, att det var just sådana, som fallit igenom i
dessa prof eller ock ej velat underkasta sig desamma.

I en annan armé, nemligen den italienska, hafva äfven sådana
prof förekommit utan att precis hafva varit i lag stadgade men sä,
att de kaptener, som sådant önskat, haft tillfälle att undei kasta sig

dylik^i-of. ^ ket sant) att sådana prof för närvarande i flera
arméer icke förekomma, men att de ej förekomma i Tyskland och
Frankrike är icke så underligt. Der är det ju ständig tjenstgormg
för hela officerspersonalen, och vederbörande befälhafvare hafva naturligtvis
derför bättre tillfälle att pröfva sina underordnades duglighet
för vidare befordran, än förhållandet kan vara i en armé som vår,
der personalen är i tjenstgöring under så kort del åt året, att tiden
alltför litet medger användandet åt tillämpmngsofningar, der rikligen
de underordnades militära kunskaper och omdöme kunna

praktiskt bedömas. ^ , ..

Sådana prof medföra, tror jag, den störa nyttan, att de, sou. aro

så intresserade af sin tjenst, att de önska befordran, tvingas dengenom
att bättre följa med den militära litteraturen och taga vara
på tillfällen till utbildning etc.; och jag tror för min del, att dylika
prof skulle verka mycket välgörande inom vår officerscorps.

Nu är det visserligen sant, att det finnes ju de, som icke vilja
underkasta sig sådana prof. Då böra de ju få slippa, ty dermed
förklara de, att de icke önska befordran. Det kan ju vara flera
anledningar till, att de icke önska befordran; de ^nna hafva andra
intressen, som äro för dem kärare, eller hafva de icke sådan lust att
följa med utvecklingen, att de vilja underkasta sig det besvär, som
är förbundet med att väl genomgå dessa prof. Jag tror således, å t
det för vår armé vore mycket värdefullt, att sådana piof anordnades.
Om man nu tänker sig, att desamma ordnades som de äro
anordnade i Österrike, inför eu kommission, t. ex. har i hufvudstaden,
så vore in under den tiden tillfälle att af garnisonstrupperna af olika
vanen ställa i hop mindre detachement och låta de profvande fora
dem i terrängen; det vore ju tillfälle för denna kommission att låta
de profvande deltaga i andra taktiska öfningar i terräng, i kngsspelsöfningar
o. s. v.

Om ändrade
föreskrifter
rörande
befordran
till major på
stat inom
svenska
armén.
(Forts.)

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

Mrifler ^ei är Sfska, ”Pissande att se, hvad man i Italien sysselrörmule
fatt!.er, S1§ med under dessa prölmngar; det står här på sid. 8 i
befordran betänkandet: prötnmgarna omfatta: teoretiska proftill
major på l:o Skriftligen utveckla och muntligen diskutera en fråga som

svemka a“stran/a “ianet gi^er ett mått på kandidatens allmän armén

och vidden åt hans militära kunskaper;

(Forts.) a " i°. i safnma säH utveckla och diskutera en taktisk uppgift_

ett6 visst6 kri|släger-ta “ angäende en a™étÖrdelnings uppträdande i

praktiska prof:

,att 7ld en öf“ing i terrängen — med 2 mot hvarandra
opeielände styrkor — törn befälet öfver minst 2 bataljoner infanteri
med något kavalleri och artilleri (för kandidater af infanteriet) eller
( oi kandidater åt kavalleriet) öfver åtminstone 2 sqvadroner med
infanteri och artilleri;

2:o att inom fördelnings- eller brigadförband vid öfning i terrängen
tota en styrka åt minst regemente af kandidatens vapen.

et synes sålunda, att det icke alls är fråga om att anställa
någon examen med dem utan det gäller för dem att på ett praktiskt
satt visa, hvilken förmåga de hafva att verkligen tillgodogöra sig
sina militära kunskaper. 6 &

• . vi sådana prof vore regementschefer och fördelningschefer
inskränkta till att föreslå sådana, som genomgått profven, men för

tillfredsställande^^1”1116 S6r’ redan hafva> enligt min mening, fullt

Nu har utskottet likväl icke stannat vid att tillstyrka, hvad
motionaren förordat - det är dessa prof, han i hufvudsak förordar
7 fan kommit med ett eget, mera detaljerad! förslag, såsom
åt den föregående talaren närmare påpekats. Detta förslag kan jag
foi nnn del icke finna på minsta sätt lämpligt. Här föreslås nema
, armefördelningsvis inrätta kommissioner, som skulle upprätta
förslag på tre kandidater vid hvarje ledighet inom majorsgraden
Dessa kommissioner skulle bestå af äldste regementschefen inom
ordelmngen såsom ordförande, äldste majoren från hvarje regemente
och en kapten från hvarje regemente, vald af dess kompaniofficerare.
penna kommission är således en ganska stor apparat. Man kan
just icke förstå, hvarför icke t. ex. öfverstelöjtnanterna skulle få ett
ord med i laget; äldste majoren är kanske just en sådan, som icke
ansetts värdig befordran till öfverstelöjtnant, men han skulle nu
sattas in i en kommission för uppgörande af förslag till befordran
fiän kapten till major. Icke heller kan det just vara lämpligt, att
otficeiscorpserna skola i sitt val af medlemmar vara inskränkta till
kaptensgraden, då det gäller för dem att bedöma en befordran.

.Nu ar vidare förhållandet inom vår armé, der regementena icke
ligga på samma mötesplats, sådant, att kännedomen om de olika
othcerarnes egenskaper och duglighet icke inom de särskilda officerscorpserna
ar totad på tillräckligt säkra grunder, att de ej tillräckligt
kanna hvarandra eller deltagit i öfningar, hvaraf de kunna på något
satt bedöma hvarandra, för att man skulle hafva någon säkerhet för,
att ett sådant utslag åt en röst i kommissionen kan vara rigtigt.

Lördagen den 10 April.

N:o 28.

Om ändrade
föreskrifter
rörande
befordran
till major på
stat inom
svenska

De ligga iu visserligen å samma ort och kunna således komma
samman i det allmänna umgängeslifvet; men derför fruktar jag mycket
för att deras röster skola låta sig bestämmas åt en kandidats egenskaper
i umgängeslifvet, och att för öfrigt andra framstående egenskaper
förutom de militära mången gäng skulle leda kommissionens
särskilda medlemmars omdömen. I en sådan fördelning, sälski armén.
som vår nordligaste, är jag alldeles öfvertygad, att både chef, (Fortg}
majorer och kaptener vid t. ex. Norrbottens regemente hafva bra
litet reda på kaptenernas vid Jemtlands regemente dunighet och
tvärt om. Jag tror, att dessa tillställningar icke alls skulle leda till
målet, utan det bletVe naturligtvis vid dessa kommissioners sammanträden
en kompromiss, så att man i tur och ordning stalde upp
kaptener från de olika regementena. Hvad man ville vinna, det

vinner man icke på den vägen. . , ,

Hvad som vid våra nuvarande befordringar kan missleda armefördelniugschefen,
ehuru han nog i allmänhet har ganska val reda
på sina underordnade kapteners duglighet, det är den störa strafvan,
som inom officerscorpserna råder, för att befordran skall ske inom
regementet. Detta återverkar också på chefens omdöme, och äfven
för honom är det ett stort intresse i allmänhet, att befordringarna
ske inom regementet. Således framhållas naturligtvis åt regementschefen
underordnade kapteners duglighet och goda egenskaper inför
arméfördelningschefen kanske nog val mycket mot hvad som kan
finnas fog för. De svaga egenskaperna lemnas deremot allt för otta
utom räkningen. Det är derför, som armétördelmngscheien icke alltid
går ifrån regementschefens förslag, då han borde gorå det.

Som sagdt, lag slutar med det, att mot principerna för befordran
till major är icke så mycket att anmärka, men en förbättring vore
det emellertid, om dessa prof, som motionären har önskat, komme

Vä grund af hvad jag nu haft äran anföra, skall jag anhålla
att få tillstyrka bifall till utskottets framställning, dock med vilkor,
att den delen af motiveringen, som innehåller utskottets förslag angående
upprättande af kommissioner, måtte utgå, d. v. s. på sid. 11 från
och med orden: »I sådant syfte bär det synts utskottet» och sedermera
till och med det stycke, som börjar med orden: »Det inhyrande
å blifvande tillsättningar». Om denna del åt motiveringen utgai, sa
har man i skrifvelse till Kong!. Maja blott framhållit, att syftet med
framställningen är att införa sådana pröfmngar, hvarom motionaren
talar.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Det förefaller
mig som om vi litet hvar kunde vara ense derom, att förändrade
.stadgande!) beträffande majorsbefordran erfordras. Om man nu har
den uppfattningen, förefaller det mig också, som om man icke vunne
mycket genom antagande af reservanternas förslag, ty detta synes
mig innebära eu halfmesyr eller knappt en haitmesyr. ,

1 stället torde man böra taga hänsyn till hvad motionaren hufvudsakligen
föreslår eller anordnande åt vissa prof för vinnande ar
majorsbefordran, och dä nyss eu fackman pa det militära området

N:o 28. 26

Lördagen den 10 April.

svenska

armén.

(Forts.)

beträfffndef ProfyeD sig i samma syfte som utskottet, så skall

rörande lag icke taga herrarnas tid i anspråk med att ytterligare’motivera
befordran lä-rnpIigtieteH af sådana profil införande.
till major på Men utskottet liar äfven föreslagit en annan sak, nemligen att
Stat inom förslag skulle uppsättas vid majorsbefordran. Derom har nu den
reservant, som nyss uppträdde, anmärkt, att utskottet i sin motivering
gatt utom motionen. Det är väl sant, att motionären icke
speciel^ omnämnt dylika förslag, men han har i motionen yrkat, att
man skulle i[skrifvelse anhålla om införande af särskilda kompetensprof,
företrädesvis af praktisk art, och utfärdande af andra för ändarna
et erforderliga bestämmelser. Det är just eu sådan för ändarna
et erforderlig bestämmelse, som utskottet här har föreslagit, och
utskottet har således icke gått utom motionärens yrkande Nu har
den siste värde talaren ansett, att ett stadgande i senast angifna
syfte ic\e skulle vara lämpligt. Jag tillåter mig dock att hysa en
alldeles motsatt uppfattning. J

Man kan ju väl påstå att, om kompetensprof komma till stånd,
och om dessa tillika med öfriga befordringsgrunder såsom nit, skicklighet
och ålder i tjensten läggas till grund för befordran, man
derigenom fatt temhgen starka garantier för att blott, förtienta män
skola komma i atanke vid befordringar. Men utskottet har icke
ansett, att man bör stanna vid detta, utan har äfven velat hafva
okade garantier för att icke ännu mera förtjenta män skola kunna
utestängas tran utsigt till befordran eller åtminstone blifva tillbakas?.
tta;, LföMa kan lättare inträffa, om förslag såsom hittills kommer
att atgifvas blott åt fordelnmgsckefen efter regementschefens hörande
an om förslaget kommer att upprättas af flera personer. Utskottet

”fy. tai)kt sig, att en kommission skulle sammanträda för upprättande

af förslag vid hvarje särskild majorsledighet, och att denna kommission
skulle bestå af äldste regementschefen inom fördelningen och
äldste majoren vid hvarje regemente — i detta fall menar naturligtvis
utskottet äfven öfverstelöjtnant, som ju hrukar kallas öfverstefojtuant
och förste major, och som ju egentligen är af samma grad
samt åt eu i kaptensgraden från hvarje regemente. Nu har man
frågat, hvarför kompaniofficerarne skulle vara inskränkta till att välja
e." kapten såsom ombud. Derpå vill jag svara, att en kapten torde
val i allmänhet vara mera kompetent att bedöma eu sak sådan som
denna än eu löjtnant eller underlöjtnant och bland så mänga kapener,
som finnas vid ett regemente, skola väl kompaniofficerare
kunna utvälja någon lämplig person i denna kommission.

'' 1 ,e kar anmärkts, att vederbörande officerare från olika regementen,
hvilka skulle tillhöra denna kommission, icke kände hvarandra
tillräckligt. . Ja, det är nog mycket sannolikt, men här är det
leee fråga om att döma blott efter personlig bekantskap utan på
grund åt ålder, kompetensprof och den skicklighet, som man i öfrigt
vet, att vederbörande besitta, och hvilken ju äfven andra än regementskamrater
kunna komma i tillfälle att erfara, då man ju ofta
sammandrager flera regementen till gemensamma fälttjenstöfningar.
Jag flor emellertid att, om man slår in på den bogen att låta en
kommission upprätta förslag, detta skall bidraga till att personer

Lördagen den 10 April.

icke så lätt blifva undanskjutna, och det skall äfven åstadkomma en
utjemning beträffande ntsigten till befordran de olika regementena
emellan. En sådan utjemning kan vara väl behöflig, ty vi hafva
bland annat exempel på att vid ett landsortsregemente någon a!
dess kompaniofficerare icke på många år blifvit utnämnd till majorsgrad
medan vid ett bredvidliggande regemente dess kompaniofficerare
blifvit befordrade till majorer icke blott vid sitt eget regemente utan
äfven vid förstnämnda regementet. Detta kan ju bero på officerarnes
vid det ena regementet större duglighet, men det kan också vara
beroende derpå, att den ene regementschefen har haft mera pondus
att framdrifva sina officerare till befordran än den andre kanske
mindre gouterade regementschefen. Jag tror alltså att, om åt otjiceiscorpsen
i dess helhet kunde beredas mera inflytande vid tillsättningar,
detta skulle i hög grad främja ett rättvist befordringsväsen.

Nu har reservanten nyss sagt, att utskottet gatt for långt, da
det velat binda konungen inom det sålunda uppsatta förslaget. Detta
bär icke utskottet sagt utan blott uttalat den meningen, att konungen
i regeln skulle hålla sig inom förslaget, och detta, kan icke vara i
strid mot regeringsformen. Då jag sålunda hyser den uppfattning,
att utskottets framställning håller sig inom motionens ram och icke
är på något sätt grundlagsstridig samt att tillämpningen af utskottets
förslag skulle på samma gång befrämja utnämning åt dugliga olticerare
samt leda till ett, såvidt möjligt är, rättvist befordringssystem,
så skall jag taga mig friheten att på grund af jemväl öfriga åt
utskottet anförda skäl yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Aulin.

Herr Liljenroth: Herr talman, mina herrar! Jag är åt allde les

samma åsigt som motionären eller att vid tillsättningen åt majorer
och äfven andra högre militära befattningar den allra största hänsyn
bör tagas till duglighet och förmåga att sköta dessa. Detta ar
af särdeles stor vigt inom vår armé, der manskapet eller åtminstone
en stor del deraf till följd af den korta öfningstideu icke eger (ten
skicklighet och utbildning som manskapet i andra arméer. Det ar
alldeles gifvet, att ju svagare utbildning truppen har, ]u skickligare
måste befälet och ‘i synnerhet det högre befälet vara för att kunna
väl föra den. En annan anledning, hvarför större skicklighet mäs.e
finnas hos befälet, är att den korta tiden måste väl användas for att
bibringa truppen den högsta möjliga utbildning. Men nar motionären
kommer till den åsigt, att denna skicklighet hos befälet skulle kunna
i,kas genom afläggande af särskilda kompeteusprof för majorsbetordran,
sa kan jag icke längre följa honom, ty sådana prof blifva mer eller
mindre humbug. De prof, som man kan rätta sig efter, äro de, so in
officerarne under eu vanligtvis 25- å 30 ång tjenstetid ar etter år
ådagalagt, och mot dem kunna icke uppställas sådana prof, som sarskildt
under eu kortare tid kunna bringas till verkställighet. Det är
naturligtvis motionärens mening, antager jag, ehuru det icke år tydligt
framstäldt, att dessa prof skulle tillställas för att de myndigheter,
som ega att föreslå till majorsplatser, skulle ta tumme att

N:o 28.

Om ändrade
förskrifter
rörande
befordran
till major på
stat inom
svenska

armen.

(Forts.)

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

^reskritter mP unna ^ btiflörna den föreslagne; men, mina herrar, sådana till
rörande tallen att bedöma honom hafva de redan förut tillräckligt många och
befordran 1 hundratal. De föreslående myndigheterna äro i första hand" regctiH
major på mentschefen. Hvem har väl mera tillfälle att lära känna sina kom''»nST
Pamofflcerare , fn regementschefen? Han följer dem oupphörligt, tv
atmén. (1,et ar.lcke , kans rättighet, utan hans absoluta skyldighet att
i Forts.) mvervaka och följa deras tjenstgöring. Han skall under möten och
otningai ständigt och jemt tillse, att denna af dem skötes val, och
han kali således icke undgå att hatva vetskap om huru de skota
sig. Tran honom går förslaget, såsom vi veta, till fördelningschefen,
som om han icke godkänner detta, skall sjelf inskicka ett annat.
au kunde det hända förr i verlden, att fördelningschefen icke hade
sa noggrann kännedom om de inom hans distrikt varande officerarne,
och att i följd häraf ovisshet hos honom kuude uppstå, men så är
det icke numera, ty fördelningschefen har särdeles god reda på dem,
som stå under honom. Han inspekterar de olika regementenas öfningai
hvarje ar. IIvartannat är har han sä kallade fältöfningar med
officerare, och till dessa fältöfningar kommenderas företrädesvis sådana
officerare, som stå i tur och anses lämpliga att befordras till
majorer. De stå under dessa öfningar under hans omedelbara befäl,
och han bär då ett utmärkt godt tillfälle att lära känna deras duglighet
och förmåga. Hvartannat år anordnas också större fälttjenstöfningar
med trupper, så att hvarje fördelning kommer med hvart
sjette år. Äfven vid dessa fälttjenstöfningar står fördelningen under
tördelningschefens omedelbara befäl, och han har der det yppersta
tillfälle att se prof pa befälets duglighet, ett tillfälle som icke skulle
kunna åvägabringas genom några särskilda prof. Dessutom kommenderas
vid infanteriet och kavalleriet de kaptener, som kunna
komma i fråga att befordras, till särskilda skolor, och fördelningschefen
har äfven tillfälle att taga kännedom om, huru de under tiden
sköta sig der.

Hå jag nu, efter hvad jag tror, tydligen visat, att vi hafva alloeles
tillräckliga prof för att de myndigheter, som skola ingifva förslag,
skola kunna bedöma de toreslagnes duglighet, så kan jag icke
alls förstå, hvartill särskilda prof, som skulle afläggas på kortare tid
och som dessutom endast skulle blifva en repetition på hvad en del af
dessa myndigheter förut känna till —- jag säger, jag kan icke förstå,
hvad dessa prof i ringaste män skulle tjena till. Jag kan sålunda
icke vara ined om profvens afläggande. Det är väl sant, att inom
ett par utländska arméer förekomma dylika, men jag tror icke, att
vi böra lägga för mycken vigt derpå. I tskottet bär dock i viss man
gdlat motionärens framställning och trött, att sådana prof skulle
medföra ökad garanti tör att till majorer befordrades personer af
framstående militärisk duglighet samt att till följd häraf skäl skulle
förefinnas att införa profven. .''ditt omdöme om'' detta yttrande blir
naturligtvis detsamma som om motionärens yrkande på profven
De kommissioner, som utskottet föreslår, kau jag icke heller
tara med om. Det föreslår till eu början, att i kommissionen äldste
regementschefen skulle sitta såsom ordförande. Ja, det blir kanske
eu person, som aldrig sett den kapten, om hvilken här är fråga.

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

Hans egen regementschef, som sett honom jemt och ständigt tjenstgöra
mätte väl vara mera kompetent att bedöma hans egenskaper
än eu regementschef, som tillhör ett annat regemente. Vidare
skulle i kommissionen sitta majorer från främmande regementen utom
en som skulle tillhöra det regemente, som den till befordran llragakonine
tillhörde. Ja, hvem kan såga, huruvida dessa majorer känna
den ifrågakomne personens kompetens? Dessutom skulle i kommissionen
sitta en kapten från hvarje regemente. Dä skulle kunna
ifrågakomma, att dessa kaptener vore af lägre tjensterang än den,
hvars befordran det gälde att afgifva yttrande om, och detta torde
väl dock få anses vara alldeles stridande mot de militära begreppen

Om ändrade
föreskrifter
rörande
befordran
till major på
stat inom
svenska
armén.
(Forts.)

i allmänhet. ...

För öfrigt anser jag också dessa kommissioner mindre lampliga
på den grund, att det dock är Kongl. Maj:ts obestridliga, grundlagsenliga
rätt att till dessa beställningar utnämna den, som Kongl. Magt
anser dugligast och lämpligast. \id sådant förhållande kan jag icke
tro, att eu skrifvelse, sådan som den föreslagna, skulle i ringaste
mån göra någon nytta. Om Kongl. Maj:t finner de ifrågasättagrofven
lämpliga och behöfliga, så finnes ingenting, som hindrar Kong!.
Maja att föreskrifva sådana, men jag tror och hoppas dock, att
Kongl. Maja icke kommer att finna sådana nödiga.

Af hvad jag sagt, är ju tydligt, att jag icke kan vara med vare
sig om motionen eller utskottets hemställan, utan ber jag att ta jika
afslag å båda delarne.

Herr A. Hedin: Herr talman! Den näst föregående talarens välvilliga
medgifvande, att man vid de ifrågavarande befordringarna
borde taga den största hänsyn till dugligheten, torde af honom sjelf
betraktas såsom synnerligen storartadt, men enligt min tanke är det
mycket litet att tacka för, eftersom en ännu högre auktoritet än lian,
nemligen regeringsformen i dess 28 § stadgar, »att Konungen fäste
vid alla befordringar afseende endast på sökandes förtjenst och skicklighet,
» och icke vet af någon gradation, som skulle tillåta att vid
skicklighet och förtjenst fästa det »största» afseende, men derjemte
fästa åtskilligt afseende vid andra motiv.

Den mycket ärade fackman, som i början af debatten hade oidet,
yttrade, att i Österrike intill 1866 befordringar i mycket hög grad
bestämdes med hänsyn till börd och förmögenhet. Den sistnämnda
omständigheten har väl, enligt hvad jag hört, någon gång varit bestämmande
äfven här i landet, men bär kan den ju mindre komma
i fråga. Deremot veta vi, att den adliga börden har spelat en mycket
stor rol och derjemte att hoftjenstgöring har spelat^ en minst lika
stor, måhända en ännu större rol. Den skrift, som heter Svenska arméns
rulla, är en utmärkt källskrift för upplysningar beträffande dessa
omständigheters enligt regeringsformen obehöriga inverkan på befordringarne.
Jag bär icke hört, att någon militär eller civil hai
hatt något att invända mot ett uttalande, som nyligen tåldes i eu
tidning med anledning af två mycket uppmärksammade militära
utnämningar, nemligen att »hoftjenstvägen visar sig fortfarande vara
den för befordringar mest gynsamma.»

N:o 28. 30

Lördagen den 10 April.

svenska

armén.

(Forts.)

synes mig, synnerligen angeläget, att en opinion
rörande a,a® Riksdagens sida — det må nu ske på det sätt som utbefordran
^stöttet föreslår eller på det sätt reservanterne önska eller på det

hlltZaiZIå Saa f801?- de!’ ärale t; d‘ höSre militar, som för eu stund sedan hade
stat mom ordet, foreslog Det torde också kunna betraktas såsom ett tidens

tecken, att ett förslag, sådant som det ifrågavarande, vunnit understöd
frän ett så synnerligen respektabelt och kompetent håll.

Jag bär emellertid egentligen begärt ordet för att fästa uppmaiksamheten
derpå, att det nog finnes andra obehöriga motiv som
goia sig gällande vid de militära befordringarne än dessa två.'' Åtminstone
är det sedan några år tillbaka eu i icke ringa mån utbredd
åsigt, att vid befordringar afseende börjat fästas vid en omständighet
som borde undandragas allt offentligt bedömande, nemligen de till
platsen ifrågakommandcs åsigter i religiösa ting. Detta må vara
ogrundadt, ehuru man uppgift, att sådant icke kan förnekas hafva
\aiit
ai et i hög grad att önska, att genom någon anordning med afseende
Va- ^llltara befordringarne sjelfva misstanken derom må undan!Odjas.
iy det är ganska visst, att om en sådan misstanke finnes, så
skall den komma att i flere fäll göra oudt, bland annat på det sätt att
supposition en om att framgång är att vinna på den vägen, kommer
a “PPf°stra 11 hyckleri. - Jag skall icke, då jag vill hoppas,
att en befordringsfråga, hvarom jag känner en hel del detaljer och
känner detaljerna mycket noga, icke skall komma att aflöpa så som
man talat om, icke nu med skäl och bevis styrka, hvad jag nyss
säde faran att uppfostra till hyckleri dem, som tro, att rätta vägen
att komma fram är den att hylla högsta vederbörandes åsigter Att
en sådan tro kan komma ut är förklarligt icke blott på grund af åtskilliga
befordringar, der man sagt, att sådana obehöriga hänsyn gjort
sig gällande, utan det är också förklarligt nog, när man ser, att eu
förening, »Soldaternas vänner», i hvars styrelse herr krigsministern
Kappe ar ordförande, kan taga sig för att göra upp en statistik, som
skiljer mellan getter och får. Jag kan icke frångå, att det är ytterst
stötande, dä man uti en skrift, som är utgifven af styrelsen för denna
under herr krigsministerns auspicier stående förening, nemligen i
styieisens för »boldaternas vänner» berättelse öfver föreningensnittonde
verksamhetsår, tår läsa följande: »Föreningen räknar för närvarande
vid Södermanlands regemente nära 60, som vilja tro på och bekänna
Sig till vår Herre och Frälsare, bland dessa en kapten, ordförande tre
underofficerare samt tolf korporaler och vice korporaler.» Der är
som sagdt, således en statistik börjad öfver dem, som enligt höga
vederbörandes åsigt skulle benämnas troende, och dem, som äro icketroende.
Nar chefen för landtförsvarsdepartementet ikläder sig ansvar
såsom ordförande för en förenings verksamhet, hvilken yttrar sig
bland annat, på sådant sätt, så är det förklarligt, om den misstanke
jag nyss nämnde, vinner ytterligare tilltro, äfven om den skulle vara
helt och hållet ogrundad.

Herr Hjelm drus: Jag skall be att få yttra blott några få ord
01 att bemöta, hvad som anfördes af min granne på östgötabänken.

31 N:o 28.

Lördagen den 10 April.

Han erinrar derom, att den af utskottet gjorda hemställan icke
innebär någon som helst begäran om förändring i gruudlagen. Obestridligt
får emellertid anses vara, att den nuvarande regeringsformen
tillåter Kongl. Maj:t att till major på stat utnämna älven eu person,
som dertill icke blifvit föreslagen. Här hemställer ju utskottet uttryckligen,
eller gör åtminstone en antydan om, att Kongl. Jwaj.t skulle
vid utnämnandet i regel låta dem komma i åtanke, som blitvit uppförda
på förslaget. »I regeln» således. I vissa tall skulle det gamla
förhållandet kunna bibehållas; men detta skulle ju, enligt hvad utskottet
säger, vara undantag, — regeln skulle vara, att lvongl. Maj.t
skulle hålla sig inom förslaget. Jag vädjar till hvar och en, som
uppmärksamt genomläst utskottets utlåtande, b urin ida icke meningen

är den, som jag nu antydt. . , , ,

Vidare sade samme talare, att utskottet icke hade gått utofvci
hvad motionären hemstält. Motionären hemställer, »att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj.t
utfärda sådana föreskrifter rörande befordran till major pa stat inom
svenska armén, att — genom införandet åt särskilda kompetensprot
företrädesvis af praktisk art, och genom utfärdandet af andi a för
ändamålet erforderliga bestämmelser — möjligaste garanti
vid sådan befordran endast dertill fullt qvalificerade personer ma

ifrågakomma.» n . ,, , .„ ,

Motionären hemställer sålunda bär om aflåtande åt en skutyelse
till Kongl. Maj:t i den retning han angifvit och att det sedan skulle
öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att utfärda nödiga bestämmelser.

Jag har fortfarande den bestämda uppfattningen, och jag tror,
att hvar och en, som ser på saken, skall gilla den, att utskottet häi
gått längre än motionären menat. Motionären har icke pa något som
helst sätt föreslagit tillsättande af eu kommission. Detta är något,
som utskottet för sin del upptagit, något som utskottet egentligen
gjort till sin motion.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande atslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Om ändrade
föreskrifter
rörande
befordran
till major på
stat inom
svenska

armen.

(Forts.)

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar! Sa
vidt jag kan finna, skulle bifall till utskottets hemställan komma att
medföra åtskilliga kostnader, och då vi alla gång på gång tyckt att
fjerde kufvudtitelns anslag äro rätt betydliga, skulle det verkligen
förefalla mig märkvärdigt, om denna kammare, som alltid hyst sådan
uppfattning, nu skulle vilja gå med på utskottets hemställan.

Jag föreställer mig, att vi med afseende å hvarje belopp, äfven
om det icke är så betydande, som ifragasättes till uppförande pa
fjerde hufvudtiteln, böra gå mycket försigtigt till våga. Jag tror för
öfrigt, att det i detta fall icke skulle blifva så obetydliga kostnader;
utgifterna för den föreslagna kommissionen, som naturligtvis skulle
hafva resekostnadsersättning och dagaflöning, kunde komma att uppgå
till rätt betydliga belopp, och jag anser det i allt tall icke nödigt
att inrätta sådana kommissioner för att nå det syftemål, som motionären
afser. ,..

Enligt min åsigt är derför det enda som kammaren hor gorå,

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

Om ändrade
föreskrifter
rörande
befordran
till major på
stat inom
svenska
armén.
(Forts.)

att bifalla hvad reservanterna föreslagit. Derigenom finge man fram
fragan, och Kong!. Maj:t finge taga under, ompröfning, hvilket tillvagagående
som lämpligast bör användas. Är man nu missnöjd med
åtskilliga befordringar, som förekommit, är ju detta ett lämpligt tillfälle
att gifva detta missnöje tillkänna och anhålla om möjliga rättelser,
men att gå sä långt, som utskottet hemstält, och rent affrarni-i
be,yda?de statsutgit''ter, dertill tycker jag, att det ej är

skäl, helst det, såsom eu militär på göteborgsbänken efter mitt förmenande
tydligen ådagalagt är mycket tvifvelaktigt om något vinnes
genom den föreslagna kommissionen. Och i allt fall qvarstår ju grundlagens
bud, att Kongl. Maj:t uti ifrågavarande afseende gör såsom
han för godt finner.

Jag anser sålunda, att man ej bör göra ett uttalande, som kan
föranleda eu ytterligare förhöjning af utgifterna under fjerde hufvudtiteln,
utan att vi böra halla oss inom ett område, der man kan antaga,
att den åsigt, kammaren hyser, ändock kan komma att göra
j1? gällande. Jag vill derför förena mig i det yrkande, som här
blifvit framstäldt om afslag å utskottets hemställan och bifall till den
af herrar Hjelmérus och Hazén afgifua reservationen. Jag tror, att
detta vore lagom, och att man på det sättet ej gått längre än denna
kammares vanliga skaplynne betingar, eller att i hvarje fall noggrant
pröfva hvarje förekommande utgift under fjerde hufvudtiteln.

Herr Branting: Herr talman! Då den ärade vice talmannen
bär talar om sparsamhet på fjerde hufvudtiteln, förefaller det mig,
att han valt ett synnerligen olämpligt tillfälle att manifestera denna
sparsainhetstendens. Jag har, likasom mänga af kammarens ledamöter,
vid behandlingen af olika poster på fjerde hufvudtiteln haft
tillfälle att framhålla, att det varit önskvärdt, att statsutskottets medlemmar
från Andra Kammaren gått vida längre i sparsamhet, än de
gjort, men att bär, då det gäller hemställan om åtgärders vidtagande,
uttryckande af eu opinion för vissa åtgärders vidtagande i syfte att
fä till stånd grundlagens efterlefnad i en vigtig punkt och i syfte att
fä till stånd ett bättre befordringsväseude, som skulle möjliggöra, att
hela den militära apparaten, om den blefve satt på prof, komme att
tjenstgöra bättre, än man kan riskera skulle blifva fallet nu, då otillbörliga
hänsyn taktiskt få inverka — att här tala om sparsamhetshänsyn,
kan väl ej vara lämpligt.

Det har i en passage i utskottets utlåtande på sidan 5 framhållits,
att en del företräden nu kunna göra sig gällande vid militära
befordringar, och utskottet upprepar dem i följande ord: »hoftjenst,
riksdagsman na verksam het», — af ett visst slag, bör man väl tillägga, —
gardestjenstgöring, högre börd eller framstående förmögenhetsställning.
Utskottet har valt mycket milda ordalag för att framhålla, att
det är endast genom dessa tern olika förhållanden vederbörande kunna
komma i tillfälle att som det heter »på högre ort göra sina talenter
beaktade». Det är i alla tall eu sak, som vi alla känna, att bakom
dessa milda ord ligger en skarp kritik öfver huru man vid mänga
tillfällen gått till väga vid befordran till de högre posterna inom armén,
huru hoftjenst, riksdagsmannaverksamhet af ett visst, för veder -

Lördagen den 10 April.

börande behagligt slag, gardestjenstgönng, högre bord eller framstående
förmögenhetsställning fått gälla, der de icke bort galla.

Kan någonting i opinionsväg, ty något annat lar det ej blii\a,
från Andra Kammarens sida göras för att stätta dessa missförhållanden
så bör det göras, och dä bör man ej söka blanda in tal om
sparsamhet, der sådant tal ej är på sin plats. Och da jag för mm
del anser det önskvärdt, att denna opinionsyttring blir sa kraftig som
möjligt, skall jag, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan,
hvilken synes'' mig pa det mest understrukna sätt halva tramhallit
vitten af att .jm verklig reform kommer till stånd och ej blott deu
halfmesyr, såsom hvilken mycket rigtigt reservationen blifvit karakteriserad.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att med nagra

ord få svara på den siste talarens påstående, att bär vore olämpligt
att tala om sparsamhet. Ja, mina herrar, det får man alltid hoia
från det hållet: der det är omöjligt att spara, der vill man spara;
men der man kan spara, der vill man icke vara med derom, badant
höra vi ganska ofta; och jag kan icke finna annat an att det har
har sin fulla tillämpning. Då denne man star och talar om spårsamhet
i frågor, der Riksdagen redan tattat beslut och som aro alldeles
gild a, så är det ju en omöjlighet att der företaga någon ändring-
derför kunde naturligtvis hans yrkanden vid fjerde liuhudtitelns
behandling icke bifallas. Men då vi kunna spara, da ar han
icke med derom, ja, det der känner man nog till.

Jag vill för öfrigt upprepa, att det här icke galler så obetydliga
summor, som man förmenat. Ty majorsutnämningar förekomma ganska
ofta, såsom herrarne se af tidningarna och eljest; det skulle derför
blifva ganska stora kostnader, om denna kommission skulle ständigt
och jemt sammanträda. Jag tror lör min del, att vi icke p0
beredda att taga ett förslag, som går så vidt, och jag tror icke heller,
att det är behöflig! för att nå det mål, som atses.

Herr Criisebjörn: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag

delar den siste talarens åsigt derutinnan, att utgifterna för den tiar
ifrågasatta kommissionen utan tvifvel skulle komma att gå till aisevärdt
belopp, enär den skulle sammanträda, så snart majorsvakans
uppstode inom en fördelning, och detta inträffar ganska otta Jag
tror visst icke, att nyttan med denna kommission skulle motsvara
kostnaderna, och framför allt får jag saga, att bda tanken på en
dylik kommission, icke är förenlig med de militära foihål andena,
äfven om den skulle blifva sammansatt på ett något mera lämpligt
och förståndigt sätt än hvad utskottet föreslagit.

Hvad angår det af en ärad talare på göteborgsbanken framhållna
förhållandet, att armélördelningschefer och regementschefer hafva
utmärkta tillfällen att pröiva underordnade kapteners kompetens till befordringar,
så erkänner jag gerna, att de hafva det i ganska flög
grad vid de garnisonerade trupperna; men vid de oduga truppeina,
hvilka dock äro de talrikaste, der regementsmötena, dä itc egentliga
tillämpningsöfningarna förekomma, fortgå icke mer an tjugo ( agar,

Andra Kammarens Prat 1897. N:o 28. ^

N:o 2».

Om ändrade
föreskrifter
rörande
befordran
till major på
stat mom
svenska
armén.
(Forts.)

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

armén.

(Forts.)

^föreskrifter fäUöfningar inom distrikten icke förekomma hvarje år och, då
rörande de förekomma med ett inskränkt antal officerare från olika regebefordran
™e“te“> der torde nog vara i ganska höggrad behöfligt, att personers
ItaHZrä'' ! 0"8 , n bc1lmlnin fär ett mera allmänt bedömande utaf för
slaska , ,yuxna Pei;SOnei''- Ja« vil1 dessutom Säga, att de

olika iegementschef erna och arméfördelningscheferna kunna uppställa
sinsemellan mycket olika fordringar. Vill man verkligen hafVa ett
bedömande för hela armén och ett fullt rättvist, då torde det vara
lamphgast, att de, som böra ifrågakomma till befordran eller önska
befordran, blifva bedömda af samma personer eller åtminstone utaf
en och samma kommission, som uppställer samma fordringar för
hela armén. Annars komma fordringarna vid det ena regementet
och den ena fördelningen att vara hiigst olika mot hvad som förekommer
vid andra. Jag tycker, att man vinner mycket stor säkerhet för, att
de, som blitva befordrade till regementsofficerare, verkligen hafva full
kompetens för saken, om man slår in på det österrikiska systemet.
Jag ar ofvertygad om att hade vi haft det tillämpadt, skulle nog en
bHfvit^et1’ S°m b lfvit befordrad> På välgrundade skäl icke hafva

Men Jag begärde ordet egentligen derför, att en talare på stockholmsbanken
menade, att inom vida kretsar rådde en misstanke om
att vid befordringar inom armén stor hänsyn toges till vederbörandes
leligiosa uppfattning. Ja, jag har nog äfven förut hört, att en sådan
misstanke finnes och att den äfven har ganska stor utbredning. Men
jag skulle icke vara rättvis, om jag icke, då jag tillhört armén i

[ ft10riir-nCh lVa?Cjrat h L en at arméns högre grader och sålunda
haft tillfälle att bedöma denna sak och då jag stått vår ordinarie
generalstabschef och nuvarande krigsminister rätt nära — iag skulle
icke vara rättvis säger jag, om jag icke vid ett tillfälle som detta
skulle framhålla den uppfattning jag fått, att nemligen vid befordringar
inom armén jag aldrig funnit, att personers religiösa åskådning
tätt spela någon roll. Det kan jag försäkra, att det är min bestämda,
på erfarenhet grundade öfvertygelse.

Herr Nydahl: Jag är det ärade utskottet tack skyldig för den
uppmärksamhet, som utskottet har fastat vid min motion och för det
i mina ögon törtjenstfulla betänkande, som utskottet afgifvit i anledP|nj?
a‘ densamma. Äfven de två ärade reservanterna synas mig
förtjena det erkännande, att de hafva behjertat frågans vigt och sökt
på det satt, som de ansett lämpligast, tillmötesgå min hemställan.
Jag kan dock icke finna, att man genom reservationens antagande
skulle kunna i någon nämnvärd mån vinna det ändamål, som jag
har afse» att vinna. Vid dessa öfningar, som förekomma under
inspektionerna, skulle ju icke några särskilda prof föreläggas kaptener
och ryttmästare, utan det skulle ju blifva endast vanliga öfningar
t ordelningschefen skulle icke blifva i tillfälle att se, huru vida
kaptenen kan fora ett regemente, huru vida han förstår att låta olika
vapen samverka o. s. v.

Kompetensprof är hvad jag i motionen närmast har tänkt uppå.
Jag talar dock i motionen äfven om »andra åtgärder»; och när jag

N:o 28.

Lördagen den 10 April.

svenska

armén.

(Forts.)

genomläste betänkandet, så tilltalade mig _ rnyeket utskottets tanke Omändrade
angående upprättandet af förslagskommissioner. Då emellertid en rörandg
mycket framstående fackman här i kammaren bar uttalat sig mot 6efordran.
dessa kommissioner - och jag begagnar tillfället att i förbigående tillför pa
frambära min tacksamhet till honom för den välvilliga stallnmg, J
som han intagit till min motion - så tror jag det vore skal att
låta tanken på kommissionerna fara och att antaga det yrkande, som
han gjort, nemligen yrkandet på bifall till betänkandet nied uteslutande
af den del deraf, som handlar om kommissionerna. Och skall
således, herr talman, anhålla om bifall till det af herr landshöfding
Crusebjörn framstälda yrkandet.

Med herr Nydahl förenade sig herrar Wavrinsky och Styrlander.

Öfverläzgningen var härmed slutad. Derunder hade yrkats:
l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till samma
men med den af herr Crusebjörn föreslagna ändring i motiveringen
3:o''> bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen, och 4.o)
afsina å samtliga i ämnet väckta förslag. Herr talmannen gaf propositfoner
å hvart och ett af dessa yrkanden och fann svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Crusebjorns fois ag,
men som votering bigärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits
yrkandet om rent afsteg, nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande voteringsproposition:

Den, som, beträffande Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 17, bifaller det af herr Crusebjörn under ofverläggmngen
framstälda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren afslagit så väl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 83 ja mot 17 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen skulle detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 6.

Herr O Eklund i Stockholm aflemnade en motion, n:o 178, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förändrade
bestämmelser angående förvaltningsbidrag till sjukkassor.

Denna motion bordlädes.

N;o 28. 36

Lördagen den 10 April.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herrar

E. Sahlin,

Folke Andersson,

N. Hanson i Berga,

E. Tioman,

A. T. Pettersson i Österhaninge
N. J. Nilsson i Grafva,

E A. Lindblad,

A. Swarkling,

A. Petri,

A. Göransson och
friherre W. von Schwerin,

hvar och en under 10 dagar från och med den 12 dennes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial n:o 7, angående fullbordad
glanskning af de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

till- D’° * anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående

tilläggspensioner åt viss personal vid värfvade arméns disciplin
kompani efter kompaniets upplösning; disciplin n:o

47, i anledning af väckta motioner, angående pension för

4.iTÄ“ir • a- Ejdins8 enta jen^ K™ii“

bättrad Dension^lif^T KongI•• Ma-i:ts Proposition, angående föröfvXtade
fanjunkara; ffiarinregemente‘ till Blekinge bataljon

n.o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
stads0Slän“ af eD dd MI1 kron°Parker afsätta områden inom KHstian sälinfriff

^eb MaJ:ts Proposition, angående för i

AuShiMÄ iSÄTsr*v* ma”,,l saMe ™19

m • *n:-° * anledning af väckt motion om skrifvelse till Kona1]

.«j; ÄfuubSäSuS »o.dSdÄ''“,,!,r rote- °cb r“s,häi,are

37 N:o 28.

Onsdagen den 14 April.

afseende å delning af Hernösands stift, dels ock förslag om ändring
i förordningen angående allmänt kyrkomöte; samt

bankoutskottets memorial:

no 9, med anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om
aflöningsstaterna vid riksbankens mindre afdelmngskontor; och

n:o 10, med anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om
användandet af riksbankens vinst för år 1896.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,5 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Onsdagen den 14 april.

Kl. l/2 3 e. m.

Kammarens förhandlingar leddes under detta sammanträde af
herr vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 6 och 7 april.

§ 2.

Hänvisades till statsutskottet herr O. Eklunds i Stockholm motion,
178.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets memorial n:o 7; samt
statsutskottets utlåtanden nås 46, 47, 48, 49, 50 och 51.

ft: o 28. 38

Onsdagen den 14 April.
§ 4.

lagutskottet»8mpn ■ aideS H 1?andllnSarne sammansatta stats- och
besk,?beträffande0^ T anleduiDS af kam>arnes skiljaktiga
Hernöganda S^^fc f ^amstallmngar med afseende å delning af

alS3S?^ kyrkomöte^5 "* °m fadr,n« 1 Ordningen angående

§ 5.

Föredrogs vidare bankoutskottets memorial n:o 9, med anledning
mindre aKin“koS"‘ '' **** °m vid riksbanken»

Punkten 1.

Lades till handlingarne.
Punkten 2.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid föredragning derefter af bankoutskottets memorial n-o 10
med anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om användandet af
riksbankens vinst för år 1896, blef den af utskottet i nämnda memorial
toreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden, nemligen:

bevillningsutskottets memorial:

n:o 13, i anledning åt Kongl. Maj:ts till bevillningsutskottet aflatna
remisser angående tullbehandlingen af sirup och speldosor,

,, . a''° angående ändring i kongl. förordningen angående stämpelafgiften
den 9 augusti 1894, och 6 F

n:o 15, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkterna 6:o) och 7:o) af bevillningsutskottets betänkande n:o 12
angående vissa delar af tullbevillningen,

lagutskottets utlåtanden:

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt att efterbilda konstverk, och

39 N:o 28.

Onsdagen den 21 April.

n-o 47 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
,ag angående rätt att återgifva fotografisk bild, samt

särskilda utskottets utlåtande n:o 1, i anledning af dels Kongl.
Makts proposition n:o 10 med förslag till lag tor Sveriges riksbank
äfvensom af berrar F. A. Boström, A. P. Gustafsson och M. Dahn i
detta ämne väckta motioner, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o
28 med förslag till lag med vissa bestämmelser om riksbankens
sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för riksbanken,till ansvarighetslag8
för fullmägtige i riksbanken samt till ansvarighetslag tor
ledamöter i styrelserna vid riksbankens atdelmngskontor.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr E. A. Zotterman
under åtta dagar från och med morgondagen.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åt
skildes kl. 3,5 e. m.

In fidem

E■ Nathorst Bofis.

Onsdagen den 21 april.

Kl. x/2 3 e. m.

§ 1-

Justerades de i kammarens sammanträden den 8, 10 och 14
dennes förda protokoll.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksgäldsfullraägtigen Joh. Johansson från Noraskog till
följd af influensa är tills vidare hindrad bevista Riksdagens sammanträden,
intygas

Stockholm den 21 april 1897.

P. Johansson,
legitim, läkare.

N:o 28. 40

Onsdagen den 21 April.

, . ^ ^dam®*®n Riksdagens Andra Kammare herr öfverstelöjtnant
Elis Nilsson är tills vidare af sjukdom hindrad att deltaga
i Riksdagens förhandlingar, intygar,

Stockholm den 20 april 1897.

P. J. Wising.

m. dr.

§ 3.

Till kammaren hade vidare ankommit följande utslag:

.. n°nÅL MaJts utsla» På de besyär> heramansegarne K. A. Jonson,
Ad. Rydberg, P. Jakobson, Johan Lidén, Gustaf Johansson, Otto N.
bolm och C. A. Carlsson i Edsvära i underdånighet anfört öfver
Kong! Maj:ts befallningshafvandes i Skaraborgs län resolution den 2
“/d-J j 7 1 anledniriS at‘ Rb-d klagan öfver förrättadt val till ledamot
åt Riksdagens Andra Kammare för Skånings, Vilske och Valle härads
valkrets för tre år, räknade från och med den 1 januari 1897: uti
hvilket mål af handliugarna inhemtas:

att vid ifrågavarande val, som med begagnande af det omedelbara
valsättet den 27 januari 1897 förrättats inför vederbörande
kommunalstämmors ordförande och den 3 derpå följande februari
afslutats medelst rösternas sammanräkning inför domhafvande!! kyrkoherden
David Holmgren i Värnhem, som erhållit de flesta rösterna,
förklarats vald; ’

att klagandena jemte bemmansegarne Joh. Johansson, J. Bolin
och Svante Jakobsson i Edsvära hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anfört besvär öfver valet under yrkande, att då Holmgren vore vid
lädstufvurätten i Skara stöld under tilltal för vanfräjdande brott och
således icke till riksdagman valbar, de röster, som vid valet tillfallit
Holmgien, matte, såsom afgifna på obehörig person, förklaras ogiltiga,
samt organisten E. G. Fredholm i Saleby, hvilken näst efter
Holmgren vid valet erhållit högsta röstetalet, förklaras lagligen utsedd
till riksdagsman för valkretsen;

samt att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i öfverklagade resolutionen
funnit sådana förhållanden icke vara i målet ådagalagda, att
på grund deraf Holmgren finge obestridligen anses vara genom den
af stadsfiskalen G. Lustig hos rådstufvurätten i Skara emot Holmgren
anhängiggjorda, af klagandena åberopade ansvarstalan stöld under
tilltal för vanfräjdande brott och för ty icke kunna såsom riksdagsman
godkännas, i. anledning hvaraf Kongl. Maj:ts befallningshafvande
prötvat besväien icke kunna föranleda ändring uti eller upphäfvande
åt öfverklagede valet;

deruti klagandena i underdånighet yrkat ändring; med Kongl
Maj:ts högsta domstol beslutet; gifvet Stockholms slott den 12 april

N:o 28.

Onsdagen den 21 April.

Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda underdåniga
besvär och finner skäl ej vara anfördt, som i Kongl.-Maj.-ts
befallningshafvandes öfverklagade beslut kan verka ändring. Det
vederbörande till underdånig efterrättelse länder.

Under Kongl. Maj:ts Sekret.

Karl Silverstolpe.

Efter det herr talmannen för kammaren meddelat innehållet af
förestående utslag, lades detsamma till handlingarna.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
memorial n:is 13 och 14.

§ 5-

Föredrogs vidare bevillningsutskottets memorial n:o 15, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande punkterna 6:o) och 7:o)
af bevillningsutskottets betänkande n:o 12 angående vissa delar af
tullbevillningen.

Punkten 1.

Den föreslagna voteringsprositionen godkändes.

Punkten 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 6.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

lagutskottets utlåtanden nås 46 och 47; samt

särskilda utskottets utlåtande n:o 1.

Ordet begärdes härefter af

Herr von Friesen, som yttrade: Jag tager mig friheten hemställa,
att det nu föredragna utlåtandet måtte få å föredragningslistan
för nästkommande lördags plenum uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden.

Den af herr von Friesen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 28.

N:o 28. 42

Onsdagen den 21 April.

§ 7.

Anmäldes och godkändes

statsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen :
n.o 26, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående
f",ililieb“läll« 1 V. mantal Asmu.dgärdet, „.o 1

1 af ^ogl- MaJ:ts proposition angående upp Iiw

It - V ,k [.ätl torra »iihtiebostället */. mantal n:o 3 Sunnanå
eller Stromsholm för en vattenledning till Skellefteå stad;

sä linhår !f\ \ anI®dn,“& af Kong]. Maj:ts proposition angående förf
anfler iorra nnlitiebostället Tuna n:o 1 om 5 V, mantal

i Osteigotlands lan lydande lägenheter;

• .Kn:? f9’.1 anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående ett

iÄ»n1Ä“torr°J,e ken SkämM8"''eller Akerb?h"""=» 1 i

?:0 a30’ \ anledn,ng af Kong! Ma:ts proposition angående efterJSSmSJ?
af kr0nans rätt tni danaarf efter enkan Alna Kristina

säljning ''If a aUlu?“ing a* Kong|- MaJ;!s proposition angående för HÄ/ÄSfoÄ;

<,an“r'' Li"“

,gtA,a:a.,p2’ .] aalednig af Kong]. Maj.-ts proposition angående upplåtelse
till staden Sundsvall af viss, statens jern vägar tillhörig mark; och

1 avlef''!ing af Kong!. Majrts proposition i fråga om
ofvei låtande å Karlskrona stad åt kronans vattenledning derstädes
jemte dertill hörande vattenfall, fastighet och byggnader m. m

§ 8.

åtskild^Si,sTe P^tokoll8utd,''agi hvarefter kammarens ledamöter

In fidem

E. Nålborst Bofis.

Stockholm, AssociationsBoktryckeriet, 1897.