RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1897:26
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1897. Andra Kammaren. N:o 26.
Torsdagen den 8 april.
Kl. 11 f. m.
§ I
Föredrogs
till en början och hänvisades till statsutskottet
Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande proposition angående
pension å allmänna indragningsstaten åt e. o. professorn Gr. Dillner.
§ 2.
Efter föredragning vidare af herr E. Sahlins i gårdagens sammanträde
aflemnade motion, n:o 177, beslöt kammaren öfverlemna
densamma till behandling af konstitutionsutskottet.
§ 3.
Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 44, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen
under riksstatens nionde hufvudtitel.
Punkterna 1—3.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Punkten 4.
Lades till handlingarne.
§ 4.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
bevillningsutskottets betänkande n:o 12; samt
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden
n:is 16 och 17.
Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 26.
1
N:o 26. 2
Torsdagen den 8 April.
Ang. tillgodo- § 5.
räknande vid
utmätande af Till behandling företogs lagutskottets utlåtande n:o 41, i an^tiå
^hvarunderIlning af vackt motion angående sådan ändring i gällande strafftiåtaladper-
lagstiftning, att den tid, hvarunder tilltalad person suttit häktad,
sou suttit må kunna tillgodoräknas honom vid utmätande af straff.
häktad.
Uti motion, n:o 125, inom Andra Kammaren hade herr Staajf
föreslagit: att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i den nuvarande strafflagstiftningen,
att den tid, hvarunder en för brott tilltalad person suttit
häktad, kunde komma att tillgodoräknas honom vid utmätande af
det straff, hvartill han kunde blifva dömd.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:
Herr Staaff: Herr talman, mine herrar! Såsom kammaren
behagade finna, står den motion, som jag tillåtit mig att vid denna
riksdag väcka rörande ändring i lagen angående ersättning åt
oskyldigt häktade och dömde, och den nu föreliggande motionen
ett visst inre sammanhang med hvarandra. Liksom den förra motionen
utgick från tanken på det svåra lidande, som häktningstillståndet
innefattar, och ville försöka bidraga till mildring af
detsamma genom utvidgande af det utaf lagen bestämda område
inom hviiket ersättning kan gifvas åt oskyldigt häktade, så afse
denna motion, att någon hänsyn skulle tagas till det genom häktandet
förorsakade lidande i fråga om dem, som efter ransakningen
blifva fälda för en förbrytelse, derigenom att häktningstiden skulle
kunna dem af domstolen tillgodoräknas. Jag måste beklaga, att
utskottet och jag befinna oss i så stark och djup meningsskiljaktighet
i dessa frågor. Men liksom man understundom af et
enda ord eller uttryck finner förklaringen på en sådan meningsskiljaktighet,
så har jag också trott mig finna nyckeln till den,
djupa stridigheten mellan utskottet och mig i ett enda ord, som
förekommer i andra punkten af motiveringen till utskottets ifrågavarande
utlåtande. När utskottet nemligen säger: “Att häktningen
medför obehag för den deraf träffas, kan visserligen ej förnekas",,
så är jag naturligtvis med om detta, men jag skulle vilja anmärka,
att det förefaller mig, som om uttrycket “obehag11 vore synnerligen
illa valdt. Med obehag torde allmänna språkbruket afse
att beteckna en så lindrig grad af smärta, att den knappt kan
kallas för smärta, eller ett så ringa lidande, att det knappt förtjenar
detta namn. Att derför uttrycka sig så, att häktningen
medför “obehag", synes mig vara ett synnerligen eufemistiskt
uttryckssätt. Jag skulle vilja ersätta det med att häktandet är
ett djupt och svårt lidande, ett af de djupaste och svåraste, som,
3 N:o 26.
Torsdagen den 8 April.
öfver hufvud taget kan träffa medborgare genom samhällets in- An</. tillgodo,
D raknande md
verkan. o o utmätande af
Om jag nu vidare ser på första punkten af utlåtandet, sa är stra^ aj- (!en
det klart, att jag är ense med utskottet derom, att häktnings- Hd, hvarunder
åtgärden och straffet äro principielt skilda, så till vida att häkt- tilltalad perningen
har till syfte att försäkra sig om den tilltalades person, "" ^
medan straffet deremot, såsom utskottet säger, har till ändamål ,Forts.)
att rätta en brottslig vilja. Men derifrån och till den slutsats,
som utskottet dragit, nemligen att det skulle vara otänkbart att
inräkna häktningstiden i straffet, är ett långt språng. Ty klart
är, att i fråga om afräkningen är det alldeles icke fråga om hvad
syftemålet varit, utan frågan är, huruvida beskaffenheten af det ena
och det andra tillståndet är lika, och huruvida dess verkan på den,
som träffas deraf, är lika. Om denna beskaffenhet och verkan är
lika, så är det svårt att förstå, hvarför syftemålets olikhet skulle
omöjliggöra en afräkning af häktningstiden från strafftiden. Och
det är ju väl bekant, att det förhåller, sig icke så, att häktningstillståndet
är väsentligen olikt strafftillståndet, utan snarare så,
att det är väsentligen likt med det enkla fängelset, ehuru det
skiljer sig från straffarbetet derigenom, att det icke är förenadt
med tvång till förelagdt arbete. Derför hafva också de utländska
lagstiftningar, som behjertat denna synpunkt, i allmänhet jemstält
häktningen med enkelt fängelse, men uppskattat straffarbets- eller
tukthustiden så, att en dags straffarbete motsvarar två dagars
häktning.
Går jag nu till nästa punkt i utskottets resonnement, der det
heter: “Ätt märka är också, att häktningstidens längd i de flesta
fäll beror på den häktades eget åtgörande1'', skalljag något skärskåda
de olika fall, utskottet der upptager, och vill då först fästa
mig vid första fallet, der utskottet säger, att “derest en häktad,
såsom skyldig till det brott, hvarför han åtalats, redan vid första
rättegångstillfället erkänner förbrytelsen, blir processen således i
regel kort. Utslag afkunnas oftast vid första rättegångstillfället,
och om den häktade sedermera, efter att i fängelset hafva haft
den föreskrifna, två dagar långa betänketiden, förklarar sig nöjd
med domen, får han omedelbart börja aftjena sitt straff." Här
slutar utskottet, men jag antager väl, att utskottet menat att säga,
att vid sådana fall kan det således ej anmärkas någonting, då
den dömde nemligen genast får börja sitt straff, så att han icke
varit utsatt för något öfverskott i lidande. Detta är väl utskottets
mening; jag får väl lof att på det sättet komplettera hvad som
står här'' i betänkandet. Men om utskottet har menat detta, så
vill jag påpeka, att naturligtvis har dock häktningen i allmänhet
fortfarit någon tid, innan detta första ransakningstillfälle inträffar.
Yi veta ju, att det första skedet af häktningstiden, nemligen det
som förflyter från den tilltalades gripande och tills målet remitteras
till domstol, är icke bestämdt till tiden; det linnés icke
några bestämmelser angående tiden för polisundersökningen, utan
den kan fortgå huru länge som helst. Den fortvarar väl — lyckligtvis
— i vanliga fall icke allt för länge, men det saknas dock icke
N:o 26. 4
Torsdagen den 8 April.
An;/, tillgodo- exempel på att den fortfarit i veckotal. Om jag derefter går till
utinätandeVlaf^e^ an(^ra skedet af häktningstiden, nemligen från remissen till
Straff"af den domstolen och till dess domstolsransakningen börjar, så är denna
Hd, hvarunder genom lag begränsad till tre veckor på landet och åtta dagar i
tilltalad per- stad, men det kan dock på landet draga två ä tre veckor, och en
^häktad* häktad person, som bekänner vid första ransakningstillfället, kan
(Vorts''.i således mycket väl hafva suttit häktad i tre eller fyra veckor.
Jag inser derför icke, hvarför det skulle vara omöjligt att afräkna
denna tid, lika väl som utskottet i en senare punkt förklarar, att
det skulle vara billigt att eljest afräkna den förlängning i häktningstiden,
som icke beror på den häktade sjelf.
Utskottet säger vidare: “För den händelse åter den häktade
till en början nekar och först vid ett senare rättegångstillfälle
erkänner eller blir öfvertygad om brottet, har han sjelf förorsakat
förlängningeu af rättegången och bör icke få tillgodoräkna sig
häktningsåtgärden."
Detta resonnement är enligt mitt förmenande icke gifvetvis
rigtigt. Det är väl rigtigt, att ett nekande kan komma att tillräknas
den tilltalade såsom en försvårande omständighet vid
straffets utmätande, men det är också på det sättet, som detta
helst bör tillräknas honom, och har hans nekande redan beaktats
såsom en försvårande omständighet, då blir det i full öfverensstämmelse
med öfriga fall att äfven i sådan händelse afdraga den
utståndna häktningstiden. Den hemställan, motionen går ut på,
afser ju för öfrigt ingalunda att vinna ett stadgande om ovilkorlig
afräkning.
Utskottet säger ytterligare: “Understundom kan det emellertid
inträffa, att utslag icke genast afkunnas, oaktadt den häktade
erkänner"; och utskottet medgifver, att i detta fall skulle det ju
kunna anses billigt, att den förlängning af häktningstiden, som
häraf blifver en följd, tillgodoräknas den häktade vid straffets
utmätande, men utskottet påstår äfven, att så torde i allmänhet
blifva fallet.
Detta påstående är emellertid efter min mening alldeles origtigt.
Det är efter min mening icke sant, att de svenska domstolarne
i allmänhet tillgodoräkna den häktade en häktningstid, som
icke berott på hans eget förvållande, men jag vet mycket väl, att
hvarken utskottet skall kunna bevisa sitt påstående eller att jag
skall kunna bevisa rigtigheten af mitt motsatta påstående, och jag
vill också säga, hvarför vi icke kunna göra det. Det är derför,
att vi här stöta på en af de byråkratiens förskansningar, som man
väl i vårt land försökt att rubba, men som icke gått att rubba,
nemligen den förskansningen, att domstolarne icke behaga vid afkunnande
af kriminella utslag i utslaget upptaga de skäl, som
hafva föranledt domstolarne att sätta straffet till just det måttet
inom den vidsträckta latituden. Om herrarne behaga läsa en tysk
kriminel dom, så skola herrarne finna, huru den tyska domstolen
med mycken omständlighet redogör för just de omständigheter,
som föranledt domstolen att välja just det straffet, huru domstolen
framhåller, att den och den omständigheten måste anses förmil
-
Torsdagen den 8 April.
6 N:o 26.
drande och den cch den omständigheten försvårande, och huru''4»''/- tillgododomen
i sin helhet gifver en fullkomlig förklaring öfver domsto-raknnnde vtd
lens val af straffmåttet. Så förhåller det sig icke hos oss. Hos ''straff’1"/den
oss är detta en sak, som domstolen afgör på en eller två rader, Hd, hvarunder
då den säger, att i följd af hvad domstolen sålunda funnit den tilltalad pertilltalad
e saker till fälles han att undergå straffarbete i så många
år eller månader eller fängelse i så många år eller månader, och ,p,,rts''i
detta oaktadt vi ega en strafflag med så vidsträckta latituder, att
de kunna gå från det lägsta bötesbeloppet till flera års straffarbete.
Detta förhållande är af ganska stor vigt, derför att det
hindrar den tilltalade att få full kännedom om hvarför han blifvit
dömd på det sättet, som han har blifvit, och det är äfven vigtigt
derför att det hindrar den allmänhet, som bör vinna tillit till
domstolarne, att alltid förstå, hvarför domstolarne hafva dömt
just på det sättet och icke på ett annat sätt. Det är derför
som vi så ofta höra den anmärkningen framkomma: Ja, men dessa
två hafva ju begått alldeles samma brott, hvarför skall då den
ene dömas till det och den andre till mycket mera. Det är mycket
möjligt att den, som blir dömd till det mindre straffet, blir dömd
rättvist, och den, som får det högre straffet, också blir dömd rättvist,
men det borde stå förklaradt i domen, hvarför hvar och en
dömes så och så, ty tilliten till rättskipningen är en vigtig sak,
äfven om denna rättskipning är rättvis.
Emellertid fins det i lagstiftningen en annan punkt, som synes
mig alldeles bestämdt tala bevisande emot utskottets påstående,
och det är den bestämmelse, som såsom ett ovilkorligt straffminimum
stadgar två månaders straffarbete, då straffarbete förekommer,
och en månads fängelse, då fängelse förekommer. Huru
är det möjligt, att lagstiftningen kan tillåta afräkning på samma
gång som den stadgar ett bestämdt minimum af det ena eller
andra straffet. Om domstolen har för sig en person, om hvilken
den efter moget öfvervägande säger, att han har begått ett brott,
som förtjenar två månaders straffarbete, men det står i lagen att
domstolen icke får gå under två månaders straffarbete, och denne
person har suttit häktad fem eller sex veckor, så är det i följd af
lagens egna ord omöjligt för domstolen att taga hänsjm till denna
häktningstid.
Lika origtigt tror jag att utskottets påstående är att, om
besvär till öfverdomstolen äro befogade, denna i allmänhet torde
taga hänsyn till den utståndna häktningstiden. Jag tror, att jag
uttrycker sanningen rigtigare, då jag säger, att detta visserligen
händer någon gång i undantagsfall och vid en längre häktningstid,
men att detta är undantagsfall och i alla händelser icke alls att
likställa med den noggranna lagstiftning, som förekommer i utlandet
och som jag här har velat ifrågasätta, då häktningstiden
kan afräknas på den ådömda strafftiden.
Jag vågar således hålla före, att utskottets argumentation punkt
för punkt är origtig, och vill också tillåta mig att hålla före, att den
motivering af min motion, som jag har lemnat, icke har blifvit i ringaste
mån undanröjd eller försvagad genom utskottets argumentation.
N:o 26. 6
Torsdagen den 8 April.
Anq. tillgodo- Herr Bruzelius: Att en motionär, som icke får sin motion
raknande vui tillstyrka i de allra flesta fall icke skall känna sig öfvertygad af
UstTaffaafedZ de skal för afslag, som ett utskott anfört, det torde vi hafva exemtid,
hvarunder pel på nästan vid hvarje plenum.
tilltalad per- Hem Staaff har nu tagit i betraktande och gått igenom de
S(''häktad* utskottet anfört och funnit dem icke vara af den beskaffenhet,
iFortsj de kunna motivera det slut, hvartill utskottet kommit. Jagskall
ock taga mig friheten att gå igenom dessa skäl och söka för kammaren
framlägga dem i den dager, att de skola vara för utskottets
mening öfvertygande.
Yi veta alla af herr Staaffs formfulländade anförande, hvarom
här är fråga. Jag behöfver således knappast upprepa, att det gäller
frågan huruvida i lag skall vara uttryckligen bestämdt, att den
tid, hvarunder en för brott tilltalad person under ransakningen
suttit häktad, skall tillgodoräknas honom vid utmätandet åt det
straff, hvartill han slutligen kan blifva dömd. Nu har utskottet
framhållit, hurusom från principal synpunkt redan är betänkligt
att tillmäta häktning betydelsen af straff. Den ärade motionären
erkänner sjelf, att häktning är ett tvångsmedel, icke ett straff, och
har ett helt annat syftemål än straffet. Straffet har, såsom utskottet
framhållit, till syftemål den brottsliges förbättring. Häktningsåtgärden
deremot sker i afsigt att inom fängelsets murar må
förvaras en person, som skäligen är misstänkt för ett svårt brott,
och derigenom förhindras att rymma eller att undanskaffa bevis.
Utskottet har vidare sagt, att häktningen medför “obehag*1 för
den som deraf träffas. Detta uttryck ansåg herr Staaff icke vara
det rätta. Han ville insätta i stället ordet: “lidande11. Ja, om
häktning träffar en oskyldig, då vill jag medgifva, att han underkastas
ett oförskyldt lidande; men om det träffar den skyldige —
och man får väl utgå från den förmodan att endast skyldige inmanas
i häkte — kan jag icke tillmäta det lidandet annan betydelse
än ett obehag. Jag anser således fortfarande, att uttrycket
är väl och rätt valdt.
Utskottet har ytterligare påstått, att häktningstidens längd i
de flesta fall beror på den häktades eget åtgörande. Jag vågar
ock för egen del hålla före, att så är förhållandet. Erkänner den
häktade det brott, för hvilket han är häktad, kan han i de flesta
fall förkorta häktningstidens längd. I all synnerhet blir detta
fallet, om han redan vid ransakningens början erkänner sitt brott
och icke blott erkänner det så, att han säger: “Jag erkänner mig
skyldig till den eller den stölden eller det mordet eller dylikt, för
hvilket jag nu är åtalad,11 utan äfven erkänner alla de omständigheter,
som spelat in vid denna brottsliga gernings begående. Vi
torde väl alla veta och få icke vid detta tillfälle glömma, att
tvenne brott kunna visserligen vara utaf samma beskaffenhet så
till vida, som de nämnas med samma namn, men de kunna vara
begångna under helt olika omständigheter, förmildrande eller försvårande.
Vanligtvis erkänna de häktade icke fullständigt. Åklagaren
måste således begära uppskof; och då förlänges naturligtvis
ransakningen. Således må väl utskottet anses hafva rätt deri, att
Torsdagen den 8 April.
N:o 26.
om den brottslige erkänner sanningen och fidlasanningen, kan han
i regel få sin dom ganska snart. . ..... ^ . ZmdUndeaf
Deremot framhåller utskottet, att när förlängningen åt haktnings- &traff af den
tiden föranledes af andra omständigheter — det vill säga omstän- Hd, hvar lind er
digheter, som det icke berott på den häktade sjelf att undanrödja tilltalad pn—
då bör vid den slutliga domen betydlig hänsyn tagas till den
tid, hvarunder den häktade suttit såsom ransakningsfånge. Herr (Fort9.)
Staaff återigen förklarade, om jag fattade honom rätt, att detta
vore omöjligt, emedan det funnes så många lagrum, som stadgade
som minimum två månaders straffarbete eller något sadant, och
den häktade hade merendels suttit mycket längre tid i fängelse;
och då kunde man icke taga hänsyn till häktningstiden. Ja, men
man måste väl också minnas, att det fins ett maximum i straffbestämmelserna,
ej blott ett minimum.
Utskottet har ock framhållit, att “domstolarne torde alltid
taga hänsyn till den tid, en person utan sitt eget förvållande suttit
häktad“. Deremot menade herr Staaff, att så icke vore förhållandet.
Jag tror till och med att han sade, att det knappast vore
sant. Mot detta påstående vill jag sätta mitt ord och den erfarenhet
jag har, som räcker 30 år tillbaka, att vid straffets utmätande
verkligen hänsyn tages till nämnda omständighet.
Vidare sade herr Staaff, att det förefaller den stora allmänheten,
som också hade ett anspråk på att kontrollera domstolarnes
beslut, egendomligt, att de tyska domstolarne anförde alla de omständigheter,
på grund af hvilka domstolen i ett fall dömde till
mindre eller högre straff än i ett annat fall, der det, forinelt sedt,
gälde en sak af samma beskaffenhet, men att så icke skulle vara
förhållandet vid de svenska domstolarne, utan att de svenska domstolarne
helt kategoriskt skulle döma så, att de förklarade: “På
grund af hvad i målet förekommit, dömes så och så“.^ Ja, om
man skrifver ett utslag i ett brottmål på det viset, då vill jag
stämpla det utslaget såsom icke välgrundad^ _ Nej, den samvetsgranne
och skicklige domaren i vårt land skrifver ett utslag ungefär
så: “Under ransakningen finner domstolen vara ådagalagdt,
att det och det är bevisadt11; och så en hel följd af andra sådana
satser, i hvilka man icke blott drager ut irr ransakningen allt som
kan vara bevisande för eller mot ett påstående, utan äfven söker
framhålla så väl de förmildrande omständigheterna, om sådana
finnas, som ock försvårande, derest dylika föreligga, allt just såsom
skäl för det högre eller lägre straff, som ådömes. Lika rätt och
billigt jag anser det vara, att den tid, hvarunder en person, utan
eget förvållande suttit i ransakningshäkte, tages i beräkning vid
straffets utmätande, lika farligt anser jag det vara, om i lag
blefve bestämdt, att under alla förhållanden så måste ske. Behandlingen
af en person, som sitter i ransakningshäkte, är helt
annan än den behandling, som kommer honom till del i en straffanstalt.
Jag föreställer mig, att om ett dylikt stadgande som det
föreslagna blifver infördt i lagen, och detta, såsom man kan taga
för alldeles gifvet, kommer till “vederbörandes" kännedom, dessa,
de häktade, nog skola finna med sin fördel förenligt att uppehålla
N:o 26. 8
Torsdagen den 8 April.
-i g. Hik,odo- ransakningen genom att antingen helt och hållet neka eller ock
uiZZZelf™.kä“?a* men icke erkänna fullt och helt, emedan de veta att de
straff af den ma bättre, hafva det bättre stäldt som ransakningsfångar än som
Hd.hvarunder straff-fångar; men först då, när så pass lång tid förflutit, som de
hUtaicid per- kunna _ beräkna motsvara det fängelsestraff de förtjenat, finna de
/diktad. S1.a bordel förenligt att bekänna — och då skulle de redan
(Fort®.'') hafva i ransakningshäktet utstått sitt straff, och ingenting återstå
annat än att öppna dörren och bedja dem vara så goda och gå
ut i det fria. Jag kan icke på några vilkor vara med om bifall
till en motion, som skulle föranleda dylika missförhållanden, hvarur
jag, herr talman, yrkar bifall till utskottets hemställan. Och
om kammarens svar på herr talmannens proposition skulle anses
utfalla till förmån för herr Staalfs motion, skall jag redan nu be
tå säga, att jag ämnar begära votering.
Herr A. Hedin: Den ärade talare, som nu satte sig, började
sitt anförande med en antydan derom, att den kritik, som motionären
rigtat mot lagutskottets förslag, hade sin grund uti det hos
en motionär vanliga och i någon mån naturliga missnöje, som hos
honom uppstode, då han icke rönt framgång hos vederbörande utskott.
Jag anmärker i förbigående, att det missnöjet bör hos herr
btaafl vara ovanligt lindrigt, derför att herr Staaff redan under sin
korta nksdagsmannatid hunnit göra den erfarenheten, att lagutskottets
afstyrkande af hvad han föreslagit icke har så synnerligen
mycket att betyda. Men för den händelse den ärade siste
talaren i öfrigt skulle vidhålla rigtigheten af sin sats, har jag här
statt upp för att vittna, att jag, ehuru jag icke är motionär i frågan,
icke har funnit mig öfvertygad eller tillfredsstäld af utskottets
utlutande. Och jag skall förklara hvarför, i det att jag går att
kasta en blick på tvenne rader i utskottets utlåtande. Jag måste
erkänna den stora häpenhet jag erfor, då jag å sid. 4 läste, att,
enligt utskottets mening, “det ej kan ifrågasättas, att häktningstiden
lör nortnala fall skulle frånräknas strafftiden". När nu sådant har
bhfvit ifrågasatt, måste detta uttryck i utskottets utlåtande betyda,
att den, som begär någonting sådant, han är dum, han kommer
med ett absurdt yrkande. Det är så strängt, ett sådant uttalande
fran lagutskottet, att, när jag läste det, jag skyndade att
ta tätt i utskottskatalogen — jag menar katalogen öfver utskottens
ledamöter - för att der inhemta kännedom om namnen på lagutskottets
ledamöter, och sedermera förföll jag i diverse reflexioner,
som herr talmannen säkerligen icke skulle finna lämpligt, att jag
anförtrodde åt Andra Kammarens protokoll.
Det kan icke ifrågasättas. — det är 1897 års svenska lagutskott,
som säger detta att häktningstiden för normala fall skulle frånräknas
strafftiden. Jag anhåller då, herr talman, att få erinra om
nagra fakta, som lagutskottet kanhända kunde hafva haft något
skäl att taga i betraktande, innan utskottet nedskref denna ingalunda
vilkorliga straffdom. Halftannat år efter att vår strafflag
åt 1864 hade trädt i kraft, blef uti ett af våra grannländer, i Danmark,
en ny strafflag gällande — den är daterad den 10 februari
9 >'':o 26.
Torsdagen den 8 April.
1366 och blef gällande från den 1 juli samma år — uti hvilken Ang. tillgodoi?
58 har följande lydelse: “Har den Skyldige vmret underkastet en
långvarig Yaretaegtsarrest, uden åt denne maa tilskrives hans eget straff uf den
Forhold under Sägen, skal dette ved Straffens Udmaaling komme i Hd,hvarunder
Betragtning som en formildende Omstsendighed". Der hafva vi tilltalad p«-således en lagföreskrift, hvilket är någonting annat än de tre stycken
“torde“, som utgöra hufvudstyrkan, synes det, i lagutskottets rj?ort./,
argumentation på slutet af sid. 4. Paragrafen fortsätter vidare:
■■Befindes hans Forhold kun åt egne sig til Sträf af en kortere
Tids simpelt Fängsel eller Fa3ngsel paa sedvanlig Fangekost,
kan endog efter Domstolenes Bestemmelse den lidte Yaretaegtsarrest
trsede istedetfor Sträf".
I sammanhang härmed — i sammanhang, vill jag säga, med
den första delen af nyss upplästa § 58 i 1866 års danska strafflag
— erinrar jag derom, att redan den norska strafflagen af år 1842
föreskref, att långvarigt ransakningshäkte skulle tagas i betraktande
såsom förmildrande omständighet. Och sedermera har den
norska strafflagstiftningen gått ett betydligt steg längre, då nemligen
genom lagen af den 21 juni 1886 är stadgadt, att “Straflovens
Kap. 6 § 2 skal herefter lyde:
Har Angjseldene vseret underkastet Yaretsegtsarrest, der icke
har vaeret foranlediget ved hans Forhold under Sägens Förfrågning,
bör den ved Domsafsigelsen helt eller delvis bringes i Afdrag i
den forskyldte Sträf, saa åt denne endog kan ansees helt afsonet
ved samme".
När det arbete började, som omsider slöt med den franska
lagen af den 15 november 1892, åberopade den förste motionären
i det ifrågavarande ämnet uti franska parlamentet såsom föredöme
den belgiska strafflagen, hvilken föreskrifver, att ransakningsarrest
skatt — det är den enkla regeln — skall afdragas vid fastställandet
af det på viss tid ådömda frihetsstraffet. Den iranska lagen, som
ändtligen kom till stånd 1892 och bär datum den 15 och 16 november,
går icke så långt som den belgiska lagen, men den stadgar
emellertid, att när ransakningshäkte egt rum, denna häktningstid
skall helt och hållet afdragas från strafftiden — den i utslaget
utsatta tiden — så vida icke domaren genom en speciel och motiverad
bestämmelse befaller, att en sådan afräkning antingen icke
eller blott delvis skall ega rum. Således, för att fullständigt afdrag
icke skall ega rum, skall domaren hafva speciel och med
anförande af skäl angifvit, att afdrag ej skall ega rum eller ega
rum blott till en del.
Den italienska strafflagen, som trädde i kraft den 1 januari
1890, är ju ansedd såsom ett mycket eminent lagstiftningsarbete.
Det är förmodligen för lagutskottet bekant, att omdömet om densamma
bland de rättslärde har varit synnerligen gynsamt. Det
kan sammanfattas i några ord af en man, som många här i kammaren
utan tvifvel erinra sig, professorn i Napoli Enrico Pessina,
hvilken deltog i den i Stockholm år 1878 hållna fångyårdskongressen.
Uti sin inledande kommentar till den nya italienska
strafflagen säger han, att denna lag blifvit af utmärkta inhemska
SiO 26. 10 Torsdagen den 8 April.
Ang. tillgodo- och utländska straffrättslärare erkänd såsom “ett betydande moutmtitandeafnumeDt
utaf samtidens juridiska bildning". Nå väl, denna straff''straff
af den laS bar verkligen vågat ifrågasätta någonting, som det nuvarande
tid, hvarunder svenska lagutskottet förklarar för en dumhet eller en absurditet.
tilltalad per- Den stadgar nemligen i artikeln 40, att det häkte, som någon
''''häktad* un(lergatt> innan domen blifvit oåterkallelig, skall afdragas från
(Forts.) det på viss tid ådömda frihetsstraffet. Och dertill lägger den vidare,
att, om straffet icke är ett frihetsstraff i den vanliga meningen
utan så kallad confino, ådömd tvångsvistelse så och så lång tid
inom en viss kommun, afdrag skall ske på det sätt, att en dags
ransakningshäkte svarar mot tre dagar af detta tvångsvistelsestraff.
Och slutligen heter det i samma artikel, att om det ådömda straffet
är blott ett penningestraff — detta är af två slag — så skall
afdraget ske enligt den regel, som är faststäld i artikeln 19, det
vill säga, att tio lire af bötesstraffet svarar mot en dag af ransakningshäktet.
Vidare tillåter jag mig att erinra, att det förslag till en allmän
schweizisk strafflag, som för icke länge sedan framlades af
doktorn, numera professorn Carl Stooss, och i hvilket flere af nutidens
förnämsta kriminalister så till vida medarbetat, som de
underkastat hans förslag en granskning, hvartill han tagit hänsyn
vid omarbetningen — att äfven det förslaget innehåller en paragraf,
som medgifver afdrag af ransakningshäktestiden från strafftiden,
någonting som synes hafva förefallit författaren så sjelfkärt,
eftersom det är så allmänt erkändt inom den europeiska rättsvetenskapen
och strafflagstiftningen, att han beträffande den paragrafen
ej ansett nödigt anföra några motiv.
Det är detta jag velat säga, att, ehuru man icke har den äran
att vara motionär i frågan, det likväl är förklarligt, att man kan
vara missnöjd med ett utlåtande, deri 1897 års svenska lagutskott
har ansett sig kunna fälla en sådan dom öfver en grundsats, som
gjort sig så allmänt gällande inom den moderna strafflagstiftningen
och har att räkna såsom anhängare utan tvifvel de allra flesta af
Europas mest kända straffrättslärare.
Jag skall för öfrigt, herr talman, bedja att få instämma i herr
Staaffs yrkande.
Herr Lindhagen: Jag har begärt ordet för att vördsamt
påkalla kammarens sympati för den af herr Staaff väckta motionen.
Jag bär nemligen sjelf så ofta funnit, att här är en lucka i lagstiftningen,
och dervid alltid tänkt, att, om jag vore riksdagsman,
jag åtminstone skulle framlägga en motion sådan som denna. Det
har derför hos mig väckt stor förvåning, att utskottet helt och
hållet afstyrkt motionen, och det på skäl, som jag ej kan finna i
något afseende bindande.
Hvad det första skälet angår, eller att det vore principielt
betänkligt att göra en jemförelse mellan häktningen och straffet,
så är det för mig ganska svårt att förstå, hvarför en sådan jemförelse
icke skulle kunna i vissa fäll ega rum. Ty om vi se saken,
sådan den är, så finna vi ganska påtagligt, att så väl häktningen
11 >'':o 26.
Torsdagen den 8 April.
som si elfva straffet innebär ett lidande, och att det hufvudsakliga Ang. tillgodomomentet
i detta lidande är förlusten af den personliga _friheten. [frändeV\j
Det är sålunda en god och rigtig jemförelsepunkt, som vi här ega. strag 0/- dm
Då uppstår den frågan: äro skiljaktigheterna mellan straff ad,hvarunder
och häktning i de reglementariska föreskrifterna rörande kost, tilltalad perklädedrägt,
rätt till lektyr och dylikt af den betydenhet, att det so^lllll
alltid måste anses oriktigt tillåta, att en del af häktningstiden af- (Forts.)
går på sjelfva straffet? Det origtiga skulle då, såsom utskottet
framhållit, ligga deri, att ehuru straffets syfte är att inverka på
den brottsliga viljan, skulle, om någon del deraf kompenseras af
häktningstiden, derigenom till följd af nyssnämnda skiljaktigheter
uteblifva den vederbörliga inverkan på den brottsliga viljan. Men
jag vädjar till en hvar att eftersinna, huru saken ställer sig från
den tilltalades egen ståndpunkt. Skall ej tvärt om understundom
en dylik afkortning i eminent grad hafva en god inverkan på den
tilltalade? Jo visserligen. Tv för att ett straff skall kunna inverka
på en brottslig vilja, såsom det bör, är det af vigt, att det
träffar ej blott säkert, utan äfven rättvist. När nu, såsom utskottet
sjelf framhåller, häktningsåtgärden i och för _ sig är allenast eu
säkerhetsåtgärd, så tillfogas ju, om afdrag ej sker, ett plus till
det lidande, som blir den häktade till fullo tillmätt i straffet,
och detta är orättvist i många fall, der den tilltalade ej genom
sitt eget uppförande särskildt vållat vare sig sjelfva häktningen
eller häktningstidens förlängning. Om i ett sådant fall den tilltalade
på grund af förmildrande omständigheter dömes att bota
t. ex. etthundra kronor, och domstolen då säger: “Häktningen har
ni icke vållat, den må kompensera straffet, det anses, att ni aftjenat
detta med den tid ni suttit häktaa“ — hvad tro herrarne
att detta skulle hafva för inflytande på den brottsliges vilja?
Nog stämmer det honom mildare mot samhället, nog känner barn
att han fått en mera rättvis dom, än om domstolen sade:^ “Ni
skall betala dessa etthundra kronor, och häktningen har ni såsom
påbröd11. Införandet af det föreslagna stadgandet komme att verka
ungefär på samma sätt som den vilkorliga straffdomen, om hvilken
nu de flesta kriminalister och alla, som försökt tänka och
sätta sig in i huru en brottsling bör behandlas, äro ense, att den
är en god och rigtig sak.
Äfven måste man väl fästa afseende vid att det, som nu föreslagits
af motionären, är tillämpadt i en hel del utländska strafflagstiftningar
och der befunnet godt. Jag har så ofta nästan beundrat
den kallblodighet, hvarmed vi glida förbi dessa exempel,
då det är fråga om att åberopa dem såsom skäl för små eller
stora reformer bär i landet. Mig synes, att utskottet borde^ doctv
hafva till bemötande upptagit ett så vigtigt inlägg till förmån för
motionen. Och med sin ståndpunkt kunde utskottet då ickehat\a
sagt annat, än att man i utlandet härutinnan begått ett misstag,
och då utskottet naturligtvis måste vara genomsyradt af den öfvertygelsen,
att det rätta till slut alltid skall segra, så måste utskottet
vidare också dragit den slutsatsen, att man utan tvifvel kommer
N:o 26. 12
Torsdagen den 8 April.
A”P'' ^^o^p-rätt snart att i utlandet inse det felgrepp, som man gjort, och
Inmätande “/Sök a tömma tillbaka till den klara, rigtiga och logiska ståndstraff
af den Pakten, hvilken utskottet intagit. Men detta har utskottet icke
Hd, hvarunder Vagat Saga.
tilltalad per- Sedan har utskottet såsom ett andra skäl talat om att det
sou suttit
häktad.
(Forts.)
. • i* ^ omir toiai um att UCU
icke vore rimligt, att häktningstiden alltid skulle kunna afdragas
från strafftiden. Naturligtvis är det icke någon, som ifrågasatt
något sådant; utan vill jag säga, att regeln nog fortfarande skulle
bil den, att detta icke inträffade, men att, genom ett bifall till
motionärens förslag, det skulle uppstå mycket talrika och befogade
undantag från denna regel. Hvad utskottet här anfört är sålunda
icke något skäl emot motionen, utan utgör tvärtom en af motionens
egna förutsättningar.
Nu säger emellertid utskottet till slut — och detta är det
märkligaste uti utskottets motivering — att det dock kan vara
rätt och billigt, att häktningstiden tages i betraktande vid straffets
utmätning.
Hvad jag då måste först förundra mig öfver är att utskottet
dermed på sätt och vis har sagt, att de uttalanden, med hvilka
det börjat, icke varit rigtiga. Ty ett med hänsyn till häktningen
vid straffmätningen gjordt afdrag i straffet utgör väl en lika så
god straffminskning, som om man i stället gjort afdrag uti ett
lörut bestämdt ^ straff. Här kommer utskottet i den motsägelsen
att _ medgifva såsom billigt ett enligt dess första förmenande obehörigt
afdrag i straffet, hvarigenom ju skulle äfventyras, att den
,, viljan icke blefve så påverkad, som den rätteligen borde
blifva.
Utskottet fullföljer än vidare denna motsägelse och tillägger
såsom ett hufvudskål för afslagsyrkandet, att man också i allmänhet
torde vid straffmätningen taga hänsyn till den föregående
häktningen. Men nu är det i stället tvärtom: det är just det, som
man i allmänhet icke gör. Detta enligt min’ bestämda erfarenhet
trån alla tre domstolsinstanserna. Hvarför sker då icke detta i
regel? Härför vill jag angifva ett helt annat skäl, än det herr
btaaff anfört, hvilket jag för min del icke tror vara det rätta,
bkälet är nemligen det, att enligt lag skall vid straffmätningen
tagas hänsyn till de omständigheter, som konstatera en större
eller mindre brottslighet hos den tilltalade, och häktningen är ju,
såsom utskottet anmärkt, någonting alldeles på sidan om brottet!
Utan uttryckliga bestämmelser måste det derför för en stor dei
domare förefalla ytterst tvifvelaktigt, huruvida man vid bedömandet
åt de omständigheter, som skola anses belysa den brottsliges skuld,
lagligen har någon rätt att taga hänsyn äfven till de omständigheter,
som dermed hafva hvarken direkt eller indirekt samman
ig!
LJag sager’ att det måste framkalla tvekan, och det gör det
också hos alla domstolar, äfven i högsta instans.
Eigtigheten af hvad jag nu anfört framgår så mycket tydligare
deraf, att det gifves absolut hinder för en sådan kompensation
1 de Jer Jen vore mest af behofvet påkallad. Ty der brottet
är förenadt med så förmildrande omständigheter, att det måste
13 >'':o 26.
Torsdagen den 8 April.
anses försonadt med straffminimum, eller något som är mycket Anu- tiihjodonära
ditåt, då är det alldeles omöjligt att göra något afdrag för™™a"*e™
häktningen, ehuru det just är i sådana fall, som de mest ömmande sirag aJ (,eu
omständigheterna i detta afseende föreligga. _ _ tid, hvarunder
Nu har herr Bruzelius mot denna äfven af motionären i hans tilltaladperanförande
framhållna synpunkt gjort den märkvärdiga invändningen:
“ja, men herrarne få äfven lof att komma i håg, att vi (p0rt3.)
också ha ett straffmaximum“. Alltså, när man nu icke kan döma
till mindre än minimum och derför icke heller göra något afdrag
för häktningen, då hänvisar herr Bruzelius på, att man skall i
stället draga sig upp mot straffmaximum. Detta är verkligen något
högst märkvärdigt.
Jag skall nu bara be att få anföra ett exempel ur min praktik.
Jag är sjelf ingen auktoritet, och jag tycker visserligen för min
del, att man icke behöfver åberopa någon auktoritet i en så klar
och tydlig sak som denna; men det är ju till stor del auktoriteter,
som regera verlden och i synnerhet svenska Riksdagen. Det är
derför, som jag ber att få åberopa ett exempel för att styrka
rigtigheten af hvad jag nu sagt. En person hade, retad af en
annan, rusat på denne och misshandlat honom allenast på så sätt,
att egentligen bara en brottning uppstod, hvarvid den anfallne
trycktes mot en soffkarm. Härigenom råkade olyckligtvis ett af
hans refben bli knäckt, hvaraf uppstod en blodutgjutning och derefter
en affektion åt lungan, med den effekt att mannen slutligen
dog. Nu hade således den anfallande genom denna brottning, som
var ett slags misshandel, och en uppsåtlig sådan, vållat annans
död. För det brottet kunde han icke få mindre än 2 års straffarbete
''samt måste tagas i häkte. Han dömdes äfven till detta
straff i alla instanserna. Hos Kongl. Haj:t begärde den dömde
eventuel nåd. Och inom högsta domstolen — jag kan icke tänka,
att jag begår någon ogrannlagenhet, då jag nämner detta — fann
man väl fallet snarare vara en olyckshändelse; men då likväl,
juridiskt sedt, förelåg ett svårt brott, ansåg domstolen sig icke
kunna tillstyrka större nåd än straffets nedsättning till fängelse
i två månader. Men man beklagade, att man icke hade någon på
lag grundad rättighet att kompensera dessa 2 månaders fängelse
med den tid personen suttit häktad. Annars hade antagligen nådeansökningen
tillstyrkts på det sättet, att personen måtte få försona
sitt brott med 2 månaders fängelse, och att dessa tvenne
månader måtte anses aftjenade med den tid, han varit i häkte.
Nu vill jag emellertid säga, att naturligtvis gifves det många
fall, då man låter påverka sig af sin känsla och vid utmätandet
af straffet äfven tar hänsyn till häktning. Men i sådana fäll vågar
man icke framträda och säga: detta gör jag på grund af lag —
utan man gör det mera instinktmessigt, samt endast någon gång,
och på grund af ett visserligen ganska berättigadt godtycke. När
utskottet nu sålunda säger, att man icke behöfver föreskrifter om
att taga häktningstiden i betraktande, derför att sådant ändå iakttages
af domstolarne, så är detta under alla förhållanden icke
något skäl emot, utan snarare ett skäl för motionen. Ty det är
^10 26. 14 Torsdagen den 8 April.
Ang. tillgodo- naturligtvis mycket rigtigare att i detta afseende få klara och justa
Utmätande “l-bestämmelser, än att, såsom nu sker, någon gång och då på sidan
straff a/den lagen _ samt helt och hållet godtyckligt tillämpa något sådant.
Hd, hvarunder Slutligen måste jag dock gifva utskottet rättvisa i ett visst
tilltalad per- afseende. Utskottet har nemligen uttryckt sina påståenden i sist
''"full/tall * anmärkta delar med ordet “torde“, hvilket är just det uttryck,
(Forts.'' som yi jurister oftast använda, när vi anse det lämpligt eller
sammanhanget fordra att positivt påstå något, hvarmed vi icke
veta, huru det rätteligen förhåller sig.
Det enda, som nu skulle kunna invändas mot motionen —
och det är eget, att utskottet icke gjort detta — är, att man
kunde skenbart säga, att en olikhet uppstode mellan de fall, då
en häktad dömts till straff och då han blifvit frikänd. En
sådan. invändning är emellertid i första rummet endast en tillämpning
af satsen, att det bästa är en fiende till det goda; och
analog anmärkning kunde lika väl göras mot rätt att gifva nåd och
meddela vilkorliga straffdomar. Vidare må erinras, att någon godtgörelse
för häktningen icke sker genom afdraget å straffet, utan
häktningen står qvar, såsom utgörande sjelf ett straff. Men när
en häktad frikännes, kan endast uppstå frågan att gifva ersättning
för häktningen, hvilket dock såsom en allmän regel skulle
stöta allmänna rättskänslan, då det nog förhåller sig så, att i de
flesta fall åtalen haft mer eller mindre fog. Men äfven på detta
område har man sökt träffa det rätta. Det fins redan nu en lag
om ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade, och kammaren
har sjelf nyligen utan votering bifallit en motion, som påyrkar,
att man skall söka gå ännu litet längre på denna väg.
På sätt och vis komplettera dessa tvenne motioner hvarandra,
och jag vågar föreställa mig, att när kammaren tagit den förra
motionen, som uti sin tillämpning är mycket svårare än den nu
ifrågavarande och icke kommer att få så stor användning, så skall
kammaren tilläfventyrs hafva ännu mindre emot att bifalla denna
motion, der tillämpningen är så lätt, samt de fall, der sådan kommer
i fråga, äro så många, hvartill ock kommer, att denna strafflagsreform,
som i motsats mot den förra icke kostar staten någonting,
utan att tvärtom genom minskning i ådömda straff, som höra
aftjenas, äfven en motsvarande minskning i fångvårdskostnaden
bör uppstå.
Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till motionen.
Herr Kronlund: Jag ber att lifligt få instämma i herr Staaffs
motion. Hvad herr Staaff i sin motion åsyftat utgör enligt mitt
förmenande en bland de mest trängande och rättvisa straffrättsreformer
i våra dagar. Här har anförts, hurusom denna reform
redan är vidtagen i åtskilliga af våra grannländer. Jag vill tilllika
påpeka, att densamma vunnit insteg äfven i vårt grannland
Finland, hvars nyligen tillkomna strafflag i hufvudsak är byggd
på samma grunder som vår svenska strafflag och till största
delen utarbetats under ledning af en utaf våra mest framstående
15 Ji:o 26.
Torsdagen den 8 April.
straffrättslärare, professor Hagströmer. I denna lag äro enahanda Ang. tiilgodobestämmelser
antagna som de, hvilka nu föreslås.
Gent emot utskottet vill jag framhålla, att frihetens förlust straff af dJ
är ett lidande för fången, vare sig den kallas häktning eller fän- Hd, hvarunder
gelse eller straffarbete, och träffar honom lika väl i alla fallen, tilltalad ptrOch
det har många gånger förefallit mig hår dt och orättvist att 8™äI^it
se fången genom häktningen blifva beröfvad friheten för kanske (Forts.)
mycket, mycket längre tid, än det frihetsstraff, hvartill han sedermera
kan blifva dömd.
Jag ber att få yrka bifall till den väckta motionen.
Herr Ohlsson från Yexiö: Jag vill icke tvista med de före
gående
talarne om ord och uttryckssätt i utskottets motivering,
utan ber blott att få säga något beträffande sjelfva saken.
Onekligt är, att strafflagstiftningen kan ordnas på det sätt
motionären föreslagit. Yi veta ock, att ett dylikt förfaringssätt
tillämpas i många länder; men jag ber herrarne komma i håg, att
strafflatituderna i vår nu gällande strafflag äro uppgjorda och
fastslagna utan hänsyn till att ransakningsfängelsetiden skall fråndragas
ett straff, som för sjelfva brottet kan varda bestämdt.
En så vidt gående princip som den motionären ifrågasatt kan
alltså, så vidt jag förstår, icke lämpligen genomföras annat än i
sammanhang med mera genomgripande reformer i strafflagen, särskild!
i fråga om alla dess strafflatituder. Men det är icke nog
härmed. Principens genomförande skulle äfven inverka på vårt
fängelseväsen. Som herrarne veta, gälla olika föreskrifter och
behandlingsmetoder för ransakningsfångar, för fängelsefångar och
för straffarbetsfångar. Ransakningsfängelset är som bekant lindrigast,
dernäst kommer det enkla fängelset och slutligen straffarbetet,
för hvithet de strängaste bestämmelserna gälla. Det är
således, som redan en föregående talare antydt, tydligt och klart,
att en ransakningsfånge, särskild! en som är väl förtrogen med
våra brottmålsförhållanden, skulle söka ställa så till, att han, så
vidt möjligt är, finge sitta i ransakningsfängelse hela den tid, till
hvilken straffet för brottet slutligen kunde komma att bestämmas.
Härigenom tillskyndades honom det minsta lidandet och den lindrigaste
frihetsförlusten.
Den siste ärade talaren på stockholmsbänken antydde, att
principen i sina konseqvenser vore i vissa fall betänklig. Han
säde, att en person, som suttit i ransakningshäkte, kan frikännas,
och då har han haft ett lidande, för hvilket han ej kan godtgöras
på annat sätt än möjligtvis genom tillämpning af lagen om ersättning
åt oskyldigt häktade. Elera liknande fall kunna åberopas,
hvilka gifva vid handen, att denna princip icke alltid med fördel
kan göras gällande. Jag vill hemställa till herrarne, huru det
t. ex. komme att ställa sig, om en person slutligen dömes för ett
brott, men det befinnes, att det straff, till hvilket han blir dömd,
icke är så långt, att det motsvarar den tid, under hvilken han suttit
i ransakningsfängelse. Vill man då tillämpa den af motionären
förordade regeln konseqvent, så skulle man ju möjligtvis nödgas
N:o 26. 16
Torsdagen den 8 April.
An''/, tillgodo- låta denne person, nästa gång han tilläfventyrs gjorde sig skyldig
''utmutande^f^ något brott, få räkna sig till godo det sålunda Överskjutande
straff af den ransakningsfängelset, eller ock skulle han väl för detta öfverskott
ad, hvarunder cga att. uppbära ersättning af allmänna medel. Jag tror, att stora
tilltalad per- betänkligheter kunna vara förenade med tillämpandet af denna
son suttit princip, och i hvarje fall synes den mig icke lämpligen kunna tilllämpas,
utan att genomgripande reformer i fråga om strafflatituderna
och fängelseväsendet vidtagas.
År kammaren beredd att vara med om dylika omfattande
reformer,, så bör kammaren bifalla motionen, men är kammaren
deremot icke benägen härför, så hemställer jag att kammaren måtte
bifalla utskottets hemställan.
sou suttit
häktad.
(Forts.)
Hem JSilsson i Skärhus instämde häruti.
Herr vice talmannen Daniel son: Då jag läste detta ut
låtande,
trodde jag verkligen, att kammaren icke skulle finna något
skäl. att icke omedelbart bifalla detsamma, men jag finner nu, att
meningarne beträffande detsamma äro mycket delade.
Jag får emellertid för. min del säga, att om också utskottet
icke lyckats att så väl motivera sitt utlåtande, som herrar jurister
och särskild^ motionären ansett nödvändigt, så må det vara temligen
förlåtligt. Jag ber likväl att få fästa herrarnes uppmärksamhet
på att denna fråga är af ganska stor betydelse. Hvart
skulle det t. ex. på landsbygden taga vägen, om det blefve allmänt
kändt, att den brottslige icke hade annat straff att genomgå,
än att han finge sitta i ransakningshäkte några dagar eller veckor?
Huru skulle då ordningen i städerna, men synnerligen på landsbygden,
kunna uppehållas? Det klagas redan nu allmänt öfver
att det förekommer oordningar af mångahanda slag. Men jag försäkrar,
mine herrar, att om detta förslag blir lag, så skola många
flere än de, som nu ställa till oreda och ofreda menniskor, blifva
uppmuntrade dertill, och jag vet icke, hvart det till slut skall
taga vägen, ty klart är, att den brottslige i många fall icke fäster
ringaste afseende vid att sitta i ransakningshäkte en månad eller
så och veta, att han sedan icke har något vidare straff att
vänta.
Den värde talaren på stockholmsbänken, som ju är jurist,
menade, att det vore orimligt, om en sådan person, som suttit
häktad för .ransakning en tid, skulle ytterligare få betala t. ex.
100 kronor i böter, och han kallade till och med detta “påbröd*1 på
ransakningsfängelset. Ja, mine herrar, skola vi antaga en dylik
lagbestämmelse, hvart skola vi då komma på civillagens område?
Der är ju vanligt, att den som förlorar äfven får betala rättegångskostnaderna.
Men om en person, som enligt strafflagen skulle
dömas till fängelse, skulle slippa med ransakningsfängelse, och
sedan icke blifva underkastad någon annan straffpåföljd, hvilket
ju skulle blifva följden af en sådan lagbestämmelse, som den
motionären föreslagit, så vet jag icke, hvart det skulle taga vägen.
Jag anser, att i synnerhet vi ifrån landet böra vara mycket
Torsdagen den 8 April.
17 N:o 26.
försigtiga att ingå på detta lagförslag, herrar jurister
tycka om oss, huru de vilja.
Sedan A-ng. tillgodoräknande
vid
Jag tror icke heller, att det är lämpligt, att juristerna få s^straff a/edm
son suttit
häktad.
(Forts.)
att säga på egen hand stifta lagar. Denna fråga är af den stora Hd, hvarunder
betydelse, att man icke bör utan mogen pröfning antaga en sådan tilltalad perlagförändring
som den, som är föreslagen.
Det är visserligen nu endast fråga om en skrifvelse i frågan,
men jag tycker, att äfven detta första steg är så betänkligt, att
jag icke kan vara med derom. Jag tror, att vi genom motionens
antagande skulle styra in på ett område, som i mångt och mycket
skulle störa den goda ordningen och den samhällets lugna utveckling,
som vi alla önska. Det går icke an att på detta sätt
lemna brottslingarne fria tyglar, utan vi måste åtminstone se till,
att det borgerliga, det samhällsbevarande elementet i samhället
fredas och skyddas mot sådana, som endast vilja ställa till oreda
och krångel och sätta andras lif och egendom i fara.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Staaff: Mot den siste ärade talaren skall jag endast
och allenast be att få göra den vördsamma erinran, att de många
utländska land, som antagit ifrågavarande lagstiftning, så vidt jag
känner, icke kunna anses styrda endast och allenast af jurister,
utan att de tvärtom i allmänhet hafva hunnit nästan längre än vi
uti att vara styrda af folket sjelft.
Hvad i öfrigt ett par ärade talares anmärkningar angår, så
anhåller jag att få påpeka, att härvid icke är fråga om en bestämdt
utarbetad och precicerad lagändring, utan att här allenast
är fråga om denna princips införande, och om denna kommer under
Kongl. Maj:ts ompröfning, så är det ju sannolikt, att Kongl. Maj:t
kommer att taga hänsyn till tilläfventyrs förefintliga förhållanden
uti vår lagstiftning i en och annan punkt, som skulle, såsom den
ärade talaren på vexiöbänken anmärkte, kunna deraf beröras. Men
att denna lagstiftning skulle på något sätt vara fotad på sådana
grunder, att denna humana reform icke skulle deruti införas, såsom
i andra lagstiftningar skett, det vågar jag på det bestämdaste
bestrida.
Jag vill för öfrigt endast be att mot lagutskottets ärade vice
ordförande få framhålla, att då jag anmärkte, att domstolarne icke
plåga motivera sitt bestämmande af straffmåttet, så vågar jag fortfarande
mot honom vidhålla detta påstående, ty det att domstolarne
resumera målet till en viss mer eller mindre fullständig grad, motsvarar
alldeles icke hvad jag här afsåg. Domstolarne utsätta
nästan aldrig i sina utslag, att de anse de och de omständigheterna
som förmildrande och de och de omständigheterna som försvårande,
och att de till följd af de och de omständigheternas förekomst
döma på det eller det sättet, utan man resumerar målet och dömer
till det eller det straffet, hvithet naturligtvis gör, att man icke
kan ega några hållpunkter för att bestämdt veta, på hvilka motiv
det är som straffet grundar sig.
Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 20.
‘2
N:o 26.
18
Torsdagen den 8 April.
son suttit
häktad.
(Forts.)
Any. tillgodo- Jag tillåter mig fortfarande, herr talman, att yrka bifall til
raknande »^motionen.
utmätande af
straff af den .
tid, hvarunder Herr Lindhagen: Jag känner mig alldeles förkrossad af det
tilltalad per- motiv, som herr vice talmannen nyss, liksom ofta eljest, använde,
att “icke skola vi landtman vara med om något sådant der, som
juristerna tala om". Man kan knappast säga, att detta är intet
skäl, ty det ligger mycken substans i denna motivering, och jag
känner då, att jag står som en mot hundra, och att de skäl, jag
anfört, betyda fasligt litet. Men då herr vice talmannen ville framställa
saken så, som om vi skulle vilja släppa alla förbrytare lösa
för att sköfla och härja vår idoga landsbygd, så måste jag opponera
mig häremot på det allra kraftigaste, ty saken är endast den,
att vi vilja lemna domstolarne rätt att i vissa undantagsfall taga
hänsyn till den tid, som en person suttit i ransakningsfängelset,
när sådant kräfves för att erhålla en rättvis dom, och derigenom
kan man väl icke säga, att vår landsbygds befolknings lugn på
något vis skulle sättas på spel.
Jag vill åberopa det exempel jag nyss anförde på en person,
som mera genom en olycka än genom ett brott hade vållat en
menniskas död. Hade han fått kompensera sitt slutliga straff mot
häktningstiden, tro herrarne då, att han derför skulle hafva gifvit
sig ut på landsbygden för att sköfla, härja, mörda och bränna?
Domstolarne hafva i sin magt att helt frikänna en anklagad. Böra
de icke då äfven hafva rätt att, i fall talande omständigheter föreligga,
äfven på nu föreslaget sätt gifva en rättvis dom?
Herr Redelius: Jag begärde ordet för att instämma med
herr Ohlsson från Yexiö, och jag ber nu att få tillägga ett par ord.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att det här är fråga om
verkligt brottsliga personer, medan det i den förra motionen, som
behandlades för en tid sedan och hvarom motionären påmint, var
fråga om oskyldiga personer. Om nu kammaren finner sig böjd
att medgifva lindring och ersättning åt oskyldiga personer, så kan
jag icke föreställa mig, att man skall vara lika benägen att vidtaga
lindringar, som jag tycker kunna vara öfverflödiga, till förmån
för verkligt brottsliga.
Jag har velat erinra om detta och jag tror för öfrigt, att det
förefinnes tillräckliga skäl för afslag uti sjelfva det straffsystem,
som hos oss är gällande, såsom äfven af herr Ohlsson redan blifvit
anmärkt.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Petersson i Brystorp: Här ha åberopats utländska
lagar, som man menat också skulle vara tillämpliga i vårt land,
men så är icke förhållandet. Domstolarne äro icke på samma sätt
sammansatta i andra länder som här, och det är en betydlig
skilnad i fråga om ransakningen.
Jag har heller icke försport någon allmän missbelåtenhet öfver,
att brottslingarne häktats och hållits i förvar, intilldess de bekant.
Torsdagen den 8 April.
19 N:o 26.
sitt brott. Och såsom redan blifvit framhållet, så är det ju påAn^. tuigododet
sättet, att om en person blifvit oskyldigt häktad, så får han räknande md
befäl dt; är han deremot skyldig, så kan det icke ligga något orim- åaJn
ligt uti, att han får sitta häktad, till dess han bekant. Huru skulle tid, hvarunder
det taga sig ut, om motionärens förslag blefve antaget och skulle tilltalad per
tillämpas?
Jo, alldeles påtagligt är, att när en person blifvit sou suttit
häktad, derför att han begått ett brott, så nekar han, och dermed
fortsätter han, till dess han suttit häktad under så lång tid, som
motsvarar straffet för det brott, som han begått, och först då erkänner
han.
Det är alldeles påtagligt, att så skulle tillgå.
Här har under diskussionen framhållits, att två dagars fängelse
skulle motsvara eu dags straffarbete. Ja, mine herrar, jag tror,
att de flesta brottslingars tid icke är dyrbarare, än att de gerna
afvakta ett lindrigare straff.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Litet hvar minnes nog, hvilken
filantropisk strömning som för åtskilliga år tillbaka i fråga om
strafflagstiftningen genomgick icke endast Riksdagen, utan jag
tror till ganska väsentlig del hela vårt folk. Men om man på
samma gång har litet grand reda på, i hvilken motsatt rigtning
opinionen nu går, tror jag icke, att man genast är så precis angelägen
om att vara med om att bifalla den nu väckta motionen.
Det är icke en, utan det är många af dem, som för femton år
tillbaka kanske gingo allra längst i den filantropiska rigtningen,
hvilka nu insett, att de då begingo ett missgrepp i fråga om brottslingars
straffande, och jag tror, att de kommit derhän, att de mera
än då hålla på, att brottslingarne skola i någon mån försona sina
brott. Jag tror, att det icke är lämpligt, att vi lagstifta på det
sättet, att vi locka en brottsling att sitta och neka för ett brott,
för att på det sättet genom ett enkelt ransakningsfängelse få aftjena
straffet för det begångna brottet, då straffet icke kan uppväga
det brott, hvartill han gjort sig skyldig.
Det sades af en talare på stockholmsbänken, att det icke var
meningen att släppa ut våra brottslingar för att härja och bränna
på landsbygden. Det äro vi nog icke rädda för, men jag tyckte,
att det gick i den rigtningen, när han här talade om sparsamhet
och ville af denna fråga göra i viss mån en sparsamhetsfråga.
Skola vi betrakta strafflagstiftningen såsom en sparsamhetsfråga,
då vore det bäst att släppa allesammans lösa, men jag tror icke,
att det är lämpligt att betrakta frågan på detta sätt. Här är
fråga om verkliga brottslingar, icke sådana, som äro oskyldigt
häktade, och de, som begått ett brott, böra, enligt min tanke, icke
få räkna sig till godo den tid de användt till att söka neka för
sitt brott.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herr Larsson i Mörtlösa.
N:o 26. 20 Torsdagen den 8 April.
A,ig. tillgodo- Herr Lindhagen: Det är ledsamt att ända till leda behöfva
''utmätande ”^uPPtaga hammarens tid med att upprepa samma argument. Jag
straff1 af dm märker, att jag är missförstådd och kommer att blifva det.
tid, hvarunder Den siste talaren sade, att det vore ju alldeles orimligt, att
tilltalad per■ en häktad person, som sitter och nekar till sitt brott, derigenom
“häktad* s^u^e beredas tillfälle att få aftjena sitt straff genom ransaknings(Forts.
j fängelse. Jag har ju sagt icke en gång utan två, tre, fyra och
fem gånger, att det är icke dessa fall, som afses, och att det
kommer att stå i lagen, att det icke är dessa fall som afses. Det
skall aldrig inträffa, att en sådan brottsling skulle kunna få afräkna
häktningstiden från sitt straff, utan det är tvärtom, när det icke
är på det sättet, som han kan få tillgodoräkna sig häktningstiden.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag skall be att få uppläsa
klämmen i motionen. Den lyder nemligen så, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i den nuvarande strafflagstiftningen, att den tid, hvarunder
en för brott tilltalad person suttit häktad, kunde komma att
tillgodoräknas honom vid utmätande af det straff, hvartill han
kunde blifva dömd. Det är således efter vanligt förstånd fråga
om hvarje brottsling och ingenting annat.
Jag har endast velat påpeka detta, så att vi måtte slippa att
vidare få höra herr Lindhagen yttra sig i motsatt rigtning.
Herr Staaff: Till den siste ärade talarens uppläsning ber
jag att få foga en understrykning af uttrycket: kunde komma att
tillgodoräknas.
Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. I enlighet med
de.yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
derå och bifall till den i ämnet väckta motionen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 41, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 119 ja mot 61 nej; i följd hvaraf
utskottets hemställan af kammaren bifallits.
21 N:o 26.
Torsdagen den 8 April.
§ 6.
Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos lagutskottets nedannämnda
utlåtanden:
n:o 42, i anledning af väckt motion angående tillägg till 22
kap. 11 § strafflagen;
n:o 43, i anledning af väckt motion om tillägg till 16 och
60 §§ i sjölagen; samt
n:o 44, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 11 kap. 15 § strafflagen.
§ 7.
I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 45,0m ändrinytui
anledning af väckt motion om ändringar, i kongl. förordningen i inteckningsangående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 m. m. furordningen.
Herr G. Kronlund hade i berörda, inom Andra Kammaren afgifven
motion, n:o 87, föreslagit:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, dels
att Kongl. Maj:t ville utarbeta förslag till ändring af kongl. förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 och
kongl. kungörelsen, huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas
och föras, den 14 september 1875 derhän, att närmare bestämmelser
och föreskrifter meddelas, åsyftande större noggrannhet och,
om möjligt, kontroll vid fastighetsböckernas förande, och dels i
sammanhang dermed i förordningen angående expeditionslösen måtte
införas bestämmelser, att lösen för gravationsbevis, oafsedt den
tidrymd beviset omfattar, måtte bibehållas vid det belopp, som för
närvarande utgår för en tidrymd af 10 år, dock att, derest på särskild
begäran gravationsbevis grundas på inteckningsprotokollet,
skälig lösen derför måtte utgå efter närmare angifna grunder;
men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af detta ärende anförde:
Herr Persson i Ställhult: Herr talman! Motionären föreslår
i sin motion en skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att de s. k.
inteckningsböckerna skulle få ega vitsord vid utfärdande af gravationsbevis.
Deraf skulle blifva en följd, att gravationsbevis skulle
kunna erhållas mot billigare lösen, än nu är fallet. Lagutskottet
har icke kunnat vara med om att tillstyrka bifall till denna motion,
utan andragit åtskilliga skäl för afslag. Jag för min del kan
icke finna, att dessa skäl äro så väl grundade, att man med dem
kan motivera ett afslag, utan jag skall i stället taga mig friheten
att yrka bifall till motionärens förslag.
Lagutskottet säger, att det icke kan vara någon rimlighet att
stödja gravationsbevisen på inteckningsböckerna, så länge inteck
-
>’;o 26. 22
Torsdagen den 8 April.
Om ändringar ningsprotokoll föras. Jag kan icke förstå, huru man kan fälla ett
förordningen omc}öme> för så vidt inteckningsböckerna föras rätt och
(Forts.) vederbörande domhafvande göra sin pligt med afseende på dem
Inteckningslagens § 61 innehåller: “Vid rätten skall i öfverensstämmelse
med inteckningsprotokollet föras bok så inrättad, att
deraf lätteligen kan ses hvarje egendom, deri inteckning blifvit
sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet af fordran eller
beskaffenheten af annan rättighet, hvarför inteckning är sökt, så
ock, der inteckning blifvit beviljad eller afslagen, förnyad, nedsatt,
annorledes förändrad eller dödad, eller ock ansökning om inteckning
blifvit förklarad hvilande eller derefter åter hos rätten anmäld,
tiden då sådant skedde" etc.
Kan något mera fordras för utfärdandet af ett ordentligt
gravationsbevis, än hvad som, om denna föreskrift rigtigt följes,
skall i inteckningsboken antecknas? Jag tror det icke.
Nu säges det visserligen, att, så länge protokoll föras, man
måste gå till dessa urkunder. Men jag tviflar på att en domare,
som suttit några år i sin domsaga, i ett enda fall går till inteckningsprotokollen.
Han har väl genomläst såväl inteckningsprotokollen
som inteckningsboken, så att han vågar grunda sitt intyg
på inteckningsboken, och begagnar säkerligen intet annat än denna
att se i, då han skrifver gravationsbevis.
Jag tror derför, att det vore skäl, att åtminstone denna kammare
understödde denna motion, helst den har framkommit från en
ordinarie domare på landet; och jag kan icke se annat, än att det
varit välbetänkt af denne ordinarie domare att komma fram med
ett sådant förslag.
Nu säges, att billigare gravationsbevis kunna erhållas på
annat sätt. I sista punkten af lagutskottets afstyrkande förslag
omtalas nemligen, att det håller på att ordnas så, att man skulle
få lägre lösen för gravationsbevis, än nu är fallet. Men det är
ju alldeles klart, att, medan denna fråga håller på att ordnas,
gravationsbevisen icke grundas på inteckningsböckerna utan på
inteckningsprotokollen, och då måste väl lösen grundas icke på
hvad som skall komma, utan på hvad som nu eger rum. Jag tror
icke det är skal att afvakta en sådan utredning. Bättre då, om
kammaren bifaller motionärens förslag; då kan man hafva hopp
om att få denna fråga enkelt, billigt och väl ordnad.
Det är vidare en annan fråga, som sammanhänger med denna,
feom herrarne torde erinra sig, har i denna kammare åtskilliga
gånger antagits förslag, att föreskriften om inteckningsförnyelse
skulle upphäfves. Senast år 1888 beslöt Riksdagen en skrifvelse
till Kong!. Maj:t med anhållan derom. Men sedan Kongl. Maj:t
pröfvat denna fråga, lemnades på Riksdagens anhållan det svar,
att inteckningsförnyelsen icke kunde borttagas, så länge inteckningsböckerna
icke egde vitsord vid utfärdande af gravationsbevis.
Nu är det alldeles klart, att, om man vill vinna det mål, att inteckning
för penningar icke vidare skola behöfva förnyas, man
måste bestämma att inteckningsböckerna skola ega vitsord vid
utfärdande af gravationsbevis. Hvarför då ej bifalla denna motion,
23 fl:o 26.
Torsdagen den 8 April.
så att man åtminstone gjort en början till nämnda reform, som Om ändringar
Andra Kammaren önskar få genomförd? ''mJdtdngZ.
Jag vill icke upptaga tiden längre, utan ytterligare blott bedja (Forts.)
att ännu en gång få yrka bifall till den af herr Kronlund väckta
motionen.
Dock ännu ett par ord. Det kan möjligtvis föresväfva domhafvande,
att de icke få så stor lösen för sina gravationsbevis,
för den händelse denna motion antages. Men som alla torde erinra
sig från gällande bestämmelser, tillkommer hvarje ordinarie domare
eiT särskild afgift af icke mindre än 1 krona för hvarje inteckningsprotokoll.
Det är klart, att jag här åsyftar den jemförelsevis
stora afgift, man får erlägga för utdraget ur inteckningsboken. Då
man sålunda måste lösa ett sådant utdrag, är det underligt, att
lagen icke vill tillerkänna det ringaste vitsord åt inteckningsböckerna.
Jag vill erinra om, att år 1894 lagutskottets nuvarande ordförande
sjelf väckte en liknande motion. Men han har, då han
sitter som ordförande i lagutskottet, icke ens reserverat sig, då
lagutskottet nu tre år senare afstyrker en dylik motion. Jag kan
icke förstå detta.
De skäl, som utskottet anfört för afslag, tror jag icke denna
kammare kan vara med om, utan jag hoppas, att kammaren skall
bifalla motionärens förslag.
Herr Bruzelius: Kammaren behagade erinra sig, att inteckningsböckerna
föras efter protokollerna. Om jag då skall välja,
hvilken som skall ega vitsord, inteckningsprotokollet eller inteckningsboken,
så föredrager jag för min del urkunden, som är protokollet.
Nu torde emellertid hufvudsyftet med motionärens framställning
hafva varit det, att frågan om lösen för gravationsbevis
skulle komma närmare sin lösning. Men såsom lagutskottet upplyst,
föreligger på förslag af justitiekansleren ett sådant stadgande
till utarbetande inom civildepartementet. Vid sådant förhållande
tror jag för min del, att åtminstone icke nu tidpunkten är inne
att bifalla denna motion. Jag tager mig derför friheten att yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Petersson i Brystorp: Jag kan upplysa, att inom ut
skottet
gjorde jag samma anmärkning som herr Carl Persson, men
fick det svaret, att fastighets- och inteckningsböckerna ännu icke voro
så lämpligt förda, att de kunde ega vitsord. Det gaf mig anledning
att fråga, när böckerna en gång skulle blifva sådana, att de
kunde ega vitsord, och då fick jag det svaret, att det komme snart
att ske. Och när det dessutom har upplysts, att inom civildepartementet
håller på att utarbetas ett förslag i frågan, så har jag
låtit saken för tillfället bero. Och jag tror icke, att vi kunna göra
mera vid den, än utskottet nu gjort.
Herr Kronlund: Herr talman, mine herrar! Jag hade icke
ämnat att begära ordet i denna fråga, öfvertygad såsom jag var
N:o 26. 24
Torsdagen den 8 April.
.?"»1Ä“-faL®nti°kT1&bulle knnnfv,vinn,a Bå?ot g^t emot ett enhälligt
förordningen. mi emellertid en föregående talare upptagit frågan,
(Forts.) sa vill jag med nagra ord beröra ämnet.
Ja» har med min motion afsett att söka anvisa en utväg att
fon nöfl- r\i- -C''A. « ___3 O , • . . , ~ ,
1- n* — -------- w anvisa eu ULVdbL att
losa tragan om sättet för utfärdandet af gravationsbevis och dermed
sammanhängande lösen.
Fastighetsböekerna äro, såsom vi veta, afsedda att utgöra en
öfverskådlig bild af ett hemmans eganderättsförhållanden och gravationer.
En mer än 20-årig praxis bör och måste hafva gifvit stadga
åt dessa fastighetsböcker, och det synes mig derför oegentligt, att
dessa icke anses vara hvad de i lagen äro afsedda till, nemligen
en urkund för gravationsbevisen.
„ Eessa fastighetsböcker, som dock utgöra en så kostsam och
!or svenska, folket dyrbar apparat, anses endast vara ett halfoilicielt
register till enskildes nytta, och det är deremot lag vill
°PP01Jera mig på det bestämdaste. För att betrygga allmänhetens
säkerhet gent emot. den praxis, som börjat allt mer och mer utbreda
sig och som i högsta domstolen äfven gillats, nemligen att
grav.ationsbe visen utfärdas efter inteckningsböckerna, har jag föreslagit
utfärdande af betryggande bestämmelser i fråga om inteckningsböckernas
förande. Syftet med dessa böcker angifves redan
i lagberedningens motiv för inteckningsböckers förande, nemligen
att de närmast skulle blifva jemförliga med ett på förhand för
hvarje fastighet upprättadt gravationsbevis och borde således kunna
läggas till grund för utfärdande af dylika bevis, utan att man
dervid behöfde återgå till inteckningsprotokollet, hvilket sistnämnda
dock, derest någon stridighet mellan dess innehåll och anteckningarna
i böckerna skulle yppas, uppenbarligen måste ega vitsord
såsom, ensamt innehållande rättens beslut, men att, innan böckerna
kommit i nämnda fullständiga skick, inteckningsprotokollen måste
jemte böckerna anlitas för utfärdande af gravationsbevis.
Det är just detta, som .jag tror har skett efter en 20-årig erfarenhet
ocn som nu ytterligare kunde betryggas genom ett stadgande
i detta afseende. Mig. förefaller det såsom en formalism
hvad lagutskottet, säger, att inteckningsböckerna icke kunna ega
vitsord, en formalism, som allmänheten fortfarande får betala med
en aut mera betungande lösen för dessa gravationsbevis.
Hvad gravationsbevisen i våra dagar vill säga för fattigt folk,
jor små hemmansegare, det kan endast den veta, som lefvat på
.andet, och säkert är att denna lösen för gravationsbevis af många
icke betalas, derför att det anses för dyrt.
~9e.t ^ar framhållits, att .vitsord icke skulle tilläggas inteckningsböckerna.
Ja, absolut vitsord kan hvarken tilläggas inteekmngsboken
eller inteckningsprotokollet, ty en inteckning, som är
intagen i protokollet, kan lika väl häfvas genom ett domstolens
utslag, hvarigenom den förklaras grundlös.
., ^aS vill påpeka, att en motion i samma syfte vid 1894 års
riksdag väcktes af lagutskottets nuvarande ordförande, hvari han
toresiog, att Riksdagen ville anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes utai
beta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i
25 N:o 26.
Torsdagen den 8 April.
kongl. förordningen den 16 juni 1875, angående inteckning af fast Om ändringar
egendom, att laga vitsord tillerkännes deri omförmäld inteckningsbok,
eller ock stadgas skyldighet att hvart tionde år förnya in- (Forts.)
teckningar för nyttjanderätt, undantag och servitut.
Han säger der i sina motiv: “Rättelse uti nu antydda at
seenden"
— nemligen i afseende å inteckningsbokens mindre göda
skick — “kan —--ske---derigenom, att intecknings
böckerna
tillerkännas fullt vitsord och att sålunda deras origtiga
förande medför ej blott såsom nu embetsansvar, utan jemväl skyldighet
att ersätta den skada, som kan följa deraf, att de användas
för utfärdande af gravationsbevis —--I)et är just denna
ansvarighet, som enligt mitt förmenande kan åläggas en domare
och som är den allra säkraste borgen för att dessa fastighetsböcker
blifva hvad de borde vara, nemligen en för allmänheten
fullt betryggande urkund för gravationsbevis.
Herr Ohlsson i Yexiö: Herr talman! Man kan visser
ligen
beklaga, att fastighetsboksväsendet här i landet icke från
början ordnats på ett sä fullständigt sätt, att fastighets- och särskilt
inteckningsböckerna kunna läggas till grund vid utfärdandet
af gravationsbevis. Så har emellertid icke skett. Det må ju dock
vara temligen likgiltigt, om gravationsbevis utfärdas med ledning
af inteckningsböcker eller inteckniugsprotokoll- Hufvudsaken är
och förblifver, att allmänheten kan få laggiltiga gravationsbevis
utan allt för långt dröjsmål och få dem mot eu billig taxa. En
sådan billig taxa är också för närvarande under utarbetande och
kan snart förväntas. Vid sådant förhållande hemställer jag, att
kammaren måtte bifalla utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 8.
Vid föredragning härefter af konstitutionsutskottets utlåtande Ang. ändring
n:o 5, i anledning af väckt motion om ändring af § 89 regeringsformen,
i hvilket utlåtande utskottet hemstälde, att berörda, inom SJ
Andra Kammaren af herr O. Walter afgifna motion, n:o 140, icke
måtte till nå^on Riksdagens åtgärd föranleda, begärdes ordet af
Herr Walter, som anförde: Herr talman, mine herrar! Efter
det krossande klubbslag, som utskottet tilldelat min motion, torde
det vara gagnlöst att yttra något om densamma, .men det finnes
dock ett par punkter i utskottets motivering, som jag skall be att
med några ord få bemöta.
Då utskottet, såsom jag fattar saken, lagt synnerlig vigt vid
faran uti att Kongl. Maj:t skulle ega rätt att mellan riksdagarne
utfärda provisoriska lagar, och dervid påpekat, huru förhållandena
stälde sig under den s. k. frihetstiden samt hvilka dåliga exempel
\:o 26. 26
Torsdagen den 8 April.
ändring i detta hänseende kunna hemtas från åtskilliga främmande länder,
rinas/ormen så vi!1 Jag deremot invända, att under frihetstiden stälde sig ju
(Forts.) saken i mångt och mycket på helt annat sätt än i vår tid. I 4 §
af 1720 års regeringsform hette det, i likhet med hvad jag i min
motion har föreslagit, att Konungen skulle ega rätt att mellan
riksdagarne utfärda provisoriska författningar, men dessa skulle
sedan underställas ständerna till godkännande för att derigenom
få egenskap af lag. Detta anser jag vara helt naturligt och rigtigt.
Jag kan icke förstå, att de olägenheter i förevarande hänseende,
som under frihetstiden faktiskt förefunnos, skulle hafva
härledt sig från denna bestämmelse, utan torde de säkerligen hafva
berott på helt andra omständigheter. En sak var ju den, att på
denna tid sammanträdde ständerna endast hvart tredje år. Alltså
kom då en provisorisk lag att gälla i tre år, under det att enligt
mitt förslag dylika bestämmelser skulle blifva gällande högst ett
år. Redan detta är ju en ganska väsentlig skilnad.
Jag föreställer mig vidare, att, då utskottet talat om de vådor,
som provisoriska lagar i främmande länder visat sig medföra, utskottet
i hufvudsak tänkt på Danmark, synnerligast under Estrupiatets
glansdagar. Men äfven dervidlag ställer sig saken betydligt
annorlunda än hvad jag med min motion afsett. I 25 § af den
danska grundlagen är stadgadt: “1 sserdeles paatraengende Til
fselde
kan Kongen, naar Rigsdagen ikke er samlet, udstede forelobige
Love, der dog ikke maa stride mod Grundloven, og altid
bor forelaegges den folgende Rigsdag.“ Det är betydlig skilnad på
denna, formulering och hvad jag har föreslagit. I denna paragraf
talas icke det minsta om huruvida Riksdagen har någon beslutanderätt
öfver en sådan “forelobig Lov“. Häraf har Estrup också tydligen
begagnat sig. I den formulering, som jag velat gifva stadgandet,
heter det ju deremot uttryckligen, att sådana provisoriska
lagar skola föreläggas Riksdagen till godkännande och att Riksdagen
skall ega att antaga eller förkasta desamma. Den farhåga,
som utskottet i denna punkt uttalat och som just synes vara hufvudsak
i utskottets motivering, torde sålunda låta reducera sig till
noll och intet värde.
Det torde äfven vara alldeles oundvikligt, om en lagändring
i detta fall skall vidtagas, att medgifva Kongl. Maj:t rätt att
mellan riksdagarne i förekommande fall utfärda provisoriska förordningar.
Man kan ju tänka sig, att epidemier, kolera eller andra
sjukdomar mycket hastigt uppkomma. Då skulle Kongl. Maj:t
och myndigheterna rent af stå rådlösa, till dess att nästa Riksdag
sammanträdde, eller också skulle urtima Riksdag inkallas,
hvilket ju vore temligen orimligt, om det gälde en enda fråga.
Det skulle kunna vara åtskilligt annat att säga, men jag föreställer
mig, att härvidlag intet står att uträtta, och jag skall derför,
herr talman, för närvarande icke göra något yrkande.
Herr Ljungman yttrade: Konstitutionsutskottet har naturligtvis
icke kunnat tillstyrka motionärens förslag till affattning af
89 § regeringsformen, enär denna affattning är sådan, att enligt
27 N:o 26.
Torsdagen den 8 April.
densamma, efter hvad det synes, förhållandena skulle blifva sämre Ang ändring
än hvad de nu äro. Det må vara önskligt, att man finge gränsen
skarpare uppdragen mellan den administrativa lagstiftningen (Forts.)
å den ena sidan och allmän civil- och kriminallag å den andra,
men svårigheterna dervid äro så störa, att man knappast kan vänta
sig, att de skulle kunna lösas af konstitutionsutskottet under en
riksdag, då man är upptagen af så många andra arbeten. Jag
tror för min del, att om man en gång skall kunna genomföra
dessa och andra stora reformer, som man i konstitutionel hänseende
åstundar, måste det ske derigenom, att regeringen drager
försorg derom, att förslag blifva utarbetade, som äro fullt tillfredsställande;
ty frågans omfattning är alldeles för stor, för att
det skall kunna lyckas en enskild person att lösa densamma.
För öfrigt öfverflyttas ju allt större och större de! af den lagstiftning,
som förut ansetts höra under Konungens administrativa
lagstiftningsmagt, till Konung och Riksdag gemensamt. Jag tror,
att man bör fortgå på denna väg och äfvenså införa i regeringsformen
bestämmelse derom, att lagar af viss art. hvilka hittills
utfärdats af Konungen ensam, skola höra under Konungens och
Riksdagens gemensamma lagstiftningsmagt. Man har ju tillfälle
att göra sådana tillägg till 16 och 86 §§ regeringsformen, att derigenom
åtskilliga af de lagar, som i andra länder äro föremål för
monarkens och nationalrepresentationens gemensamma lagstiftning,
också blifva det i vårt land. Man har ju vidare t. ex. den utvägen
att bestämma begreppet kommunallag tydligare och gifva
detsamma en vidgad omfattning mot hvad nu är fallet, då man
vanligen med kommunallag icke menar annat än de s. k. förordningarne
om kommunalstyrelse på landet och i stad, om landsting
och om kyrkostämma.
Jag skall emellertid anhålla om bifall till utskottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Hvad utskottet
hemstält bifölls.
§ 9.
Föredrogs vidare konstitutionsutskottets utlåtande n:o 6, i an - Om förbud för
ledning af väckt motion om införande af bestämmelse, att ledamot ledamot af
af statsrådet ej må vara riksdagsman, samt vidtagande af häraf vara riksjags.
föranledda ändringar i grundlagarne. _ man.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o loo, hvilken
blifvit hänvisad till konstitutionsutskottet, hade herr Ola Persson
i Rinkaby hemstält, “att Riksdagen måtte besluta sådana ändringar
i gällande grundlagar, att statsråd icke tillika får vara riksdagsman".
I föreliggande utlåtande hemstälde utskottet, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
N:o 26.
28
Torsdagen den 8 April.
Omförbudjor Reservationer hade anmälts: af herr Johnsson;
ledamot aj _
statsrådet att samt af herr Ljungman beträffande utskottets motivering; och
vara riksdag- hade derjemte herrar Dalin, Väldin och C. A. Andersson i Malmö låtit
(Porto.) anteckna, att de ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet.
I fråga härom anförde nu:
Herr Persson i Rinkaby: Herr talman, mine herrar! Såsom
åt det föreliggande betänkandet synes, har utskottet icke kunnat
dela den uppfattning, som jag har i denna fråga.
Då en motion i liknande syfte förelåg till behandling första
gången efter det nya representationsskickets införande, eller år
18G9, uttalade framsynte män i denna kammare, sådana som Carl
Ifvarsson m. fl., sympatier för förslaget och ansågo till och med,
att det i en framtid vore oundvikligt, att en ändring i detta hänsende
komme till stånd. Motionen förelåg emellertid på ett sådant
sätt — den var sammankopplad med en hel del andra förslag —
att de, som yttrade sig till förmån för lagstiftningen, icke kunde
yrka bifall till motionen.
Sedermera framkom en motion i samma rigtning vid 1887 års
riksdag. Äfven då uttalade sig flera af de mera bemärkta ledamöterna
i denna kammare till förmån för förslaget, men vid de
förhållanden, som då voro rådande i riksdagen, kunde motionen
icke annat än falla. Det var nemligen vid den extra riksdagen
år 1887, som frågan förekom till behandling. En del af de uppträdande
talarne anförde då såsom skäl, hvarför förslaget borde förkastas,
att ett bifall till detsamma skulle kunna uppfattas såsom
ett misstroendevotum gent emot statsråden.
Då ett dylikt förhållande för närvarande icke föreligger, utan,
som jag tror, en god samklang är rådande mellan regering och
Riksdag, synes tillfallet icke hafva varit alldeles olämpligt att
nu väcka ett sådant förslag, enär man under nuvarande förhållanden
torde kunna med lugn och sans bedöma, hvilken rättvisa
förslaget kan innebära.
Det lärer väl vara alldeles påtagligt, att en enda person icke
kan representera två olika statsmagter. Det inträffar ju nästan
vid hvarje plenum, att de statsråd, som äro ledamöter af Första
Kammaren, nödgas närvara i Andra Kammaren för att försvara
ett af Kongl. Maj:t framstäldt förslag, under det att samtidigt
voteringar i Första Kammaren pågå. Likaså har det måhända
en och annan gång inträffat, att ett statsråd, som varit
ledamot af denna ^kammare, nödgats i sin egenskap af statsråd
närvara i Första Kammaren och derigenom förhindrats att fullgöra
sin pligt mot sina valmän.
i I likhet med konstitutionsutskottet vid 1887 års riksdag, hvilket,
efter hvad jag tror, på sex rader motiverade sin hemställan
om afslag å den då föreliggande motionen, förklarar, med ett
från nyssnämnda utskotts betänkande lånadt uttryck, konstitutionsutskottet
sig icke kunna “finna något giltigt skäl, på grund hvaraf
ledamot åt statsrådet skulle mer än hvarje annan svensk med
-
Torsdagen den 8 April. 29 N:o 26.
borgare vara i saknad af rättighet att kunna till riksdagsman Om fort,-.''för
väljas." Af detta utskottets yttrande synes framgå, att det icke
bort anstå någon att komma fram med en så djerf begäran, rnra''rik*
som att ledamot af statsrådet borde uteslutas från rättighet att man.
vara riksdagsman. Ett statsråd har dock en helt annan uppgift (Forts.)
att främja. Ingen lärer kunna misstänka ett statsråd för att han
skulle våga framkomma med eu annan mening än den, som regeringen
i sin helhet eller Konungen hyser. Och då nu, åtminstone
inom denna kammare, mer än en gång enhälligt uttalats protester
mot de anslagsfordringar och andra framställningar, som från regeringens
sida framkommit, är det väl äfven påtagligt, att valmännens
intressen vid dylika tillfällen fått stå tillbaka.
Man kan invända, att det står de valberättigade fritt att
välja andra än statsråd till riksdagsmän. Det är sant; men det
inträffar icke så ofta, att en valkrets väljer ett statsråd till riksdagsman,
som det händer, att Konungen väljer en riksdagsman till
statsråd, och följaktligen blifver för hvarje gång sådant sker valkretsen
beröfvad sin representant. Jag hemställer till de ärade
ledamöterna i konstitutionsutskottet, om de tro, att, för den händelse
Konungen behagade utnämna dem till statsråd, deras respektive
valkretsar skulle blifva så särdeles belåtna med att på detta
sätt faktiskt blifva beröfvade sina representanter i Riksdagen, enär
ju valmännen icke sättas i tillfälle att, om de så skulle önska,
ersätta sin till statsråd utsedde riksdagsman med en annan person,
åtminstone ej förr än efter valperiodens slut. Helt naturligt är
det ju, att valkretsarne skola känna sig synnerligen missnöjda
med att på detta sätt för en tid blifva orepresenterade i Riksdagen.
Hade jag nu, så att säga, vändt upp och ned på mitt förslag,
och min motion i stället gått i den rigtning, att hvarje statsråd
skulle få en röst i Riksdagen samt rätt att deltaga i omröstningar
öfver alla frågor, då hade för visso hela kammaren varit öfverens
om, att detta skulle varit något högst oegentligt och olämpligt..
Det nuvarande förhållandet, att Konungen kan utse alla sina statsråd
bland Riksdagens ledamöter, anser konstitutionsutskottet deremot
icke innebära någon oegentlighet.
Det har här vid en föregående debatt om en lagfråga talats
om, huru vi i vår svenska lagstiftning följt de bästa exempel från
utlandet. Vill man äfven i detta fall lära något af utlandet, tror
jag, att man snart skall finna, att knappast i något annat land
än Sverige statsråden äro medlemmar af representationen. I den
franska lagen om val af senatorer säges det, “att ställningen såsom
senator är oförenlig med ställningen såsom statsråd"; i Ungarn får
en medlem af representanternas hus ej bekläda något embete eller
innehafva någon tjenst, som är förenad med aflöning eller till
hvilken kronan eger utnämningsrätt; i Schweiz är det föreskrifvet,
att en medlem af ständerrådet eller förbundsrådet icke tillika kan
vara medlem af nationalrådet; i England kan ingen, som har årsaflöning
af kronan, på ett visst antal år blifva vald till medlem
af underhuset; och i Nordamerikas Förenta stater slutligen får
ingen, som är medlem af någotdera huset, på samma gång vara
Ji:o 26. 30
Torsdagen den 8 April.
Omförbud för embetsman. Huru det förhåller sig med denna sak i våra närmaste
statsrådet att granilländer torde jag ej behöfva omnämna, då herrarne väl känna,
vara riksdags-a^ äfven der statsråden icke få vara medlemmar af representaman.
tionen.
(Forts. Äfven om man nu kan påstå, att, då ju i de flesta fall så väl
regering som representation hafva samma sträfvan, nemligen fosterlandets
sanna bästa, detta ingenting har att betyda, måste man
väl ändock medgifva det olämpliga, som ligger deri, att en valkrets
när som helst kan beröfvas sin represantant i Riksdagen. Jag tror
mig derför ej vidare behöfva utveckla innebörden af min motion,
då denna torde ligga i öppen dag för hvar och en, som önskar
en ändring i detta förhållande. Jag skall emellertid be att få
tillkännagifva, att jag nu för en gångs skull ämnar fresta kammarens
tålamod med en votering i denna fråga. Jag tror nemligen,
att kanske känslorna i konstitutionsutskottet hafva varit
af den beskaffenheten, att man ej velat visa sig oppositionel, utan
såsom fullt trogna undersåtar. Jag kan försäkra herrarne, att
jag är en lika trogen undersåte som ledamöterna i konstitutionsutskottet,
. men allt underdånigt fjesk tror jag att regeringen bör
betacka sig för. Kongl. Haj:t sätter förmodligen större värde på
en trogen undersåte, som öppet vågar uttala sin mening, än på
lismare.
Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till min motion.
Herr Ljung man: Hvad den ärade motionären nu anmärkt
emot konstitutionsutskottets behandling af hans motion var i sjelfva
verket af den beskaffenheten, att han vederläde sig sjelf. De
exempel, han från utlandet framdrog, hänvisade alla å förhållanden
helt olika det, som i hans motion föreslagits.
Det är nemligen en helt annan sak att bestämma, att embetsman
i allmänhet ej få vara riksdagsmän, än att säga, att
endast en enda klass af embetsman ej få vara det. Just deri
ligger svårigheten. Ty hvarför skall man bestämma, att just statsråden
skola vara undantagna från rätten att blifva riksdagsmän,
då det ju finnes embetsman, som äro i en vida mera beroende
ställning än statsråden? Man skall komma i håg, att, äfven om
det finnes länder, der statsråden, såsom t. ex. i Nordamerikas
Förenta stater, ej ens få närvara vid kamrarnes förhandlingar och
dervid yttra sig, det återigen finnes andra länder, der det anses
höra till god ordning, att statsråden skola vara ledamöter af
nationalrepresentationen. Saken är derför icke fullt så enkel, som
motionären måhända föreställer sig, utan frågan är tvärtom ganska
invecklad. Skulle man nu slå in på den vägen och göra inskränkningar
i afseende på embetsmäns valbarhet till Riksdagens kamrar,
så är detta helt visst en så grannlaga fråga, att den enligt mitt
förmenande ej kan lösas fullt så lätt som motionären tänkt sig.
Fn annan sak vore det, om han föreslagit införande af en sådan
bestämmelse, som förekommer i den utländska lagstiftningen på
flera håll, att en riksdagsman, som befordras till ett embete, skall
vara underkastad omval på grund af den nya ställning, hvari han
31 N:o 26.
Torsdagen den 8 April.
genom sin befordran kommit; ett sådant förslag skulle vant något Om förbud för
att tänka på. Något sådant har motionären emellertid icke väckt a{tt
förslag om, och då så är förhållandet, tror jag icke, att man i det vara rikSciagsskick,
frågan nu föreligger, kan göra annat än bifalla utskottets man.
hemställan. (Korts.)
Herr Johnsson i Bollnäs: Då jag till utskottets betänkande
antecknat min reservation, skall jag be att i korthet få angifva de
skäl, hvarför jag icke kunnat biträda utskottets förslag ehuru jag
ej heller kunnat förorda motionärens förslag att af .Riksdagen oförändradt
antagas.
Jag hyser nemligen i olikhet med motionären den uppfattning,
att valmännen böra hafva den största frihet att till sina representanter
utse personer, till hvilka de hafva förtroende, således jemväl
statsråd. Men det är obestridligt, att statsråden intaga en
helt annan ställning såsom ledamöter af Riksdagen än dennas öfriga
medlemmar. Vissa bestämmelser i våra nuvarande grundlagar angifva
också tydligt, att statsråd såsom medlemmar af representationen
intaga en undantagsställning, såsom t. ex. föreskriften i
§ 43 riksdagsordningen, att statsråd icke kunna väljas till ledamöter
af utskott och ej heller ega att i sådana val deltaga. Den
grundsatsen finnes således redan inrymd i våra nuvarande grundlagar,
att statsråd intaga eu väsentligen annan ställning än öfriga
ledamöter af Riksdagen.
Om jag derför också icke har kunnat tillstyrka motionärens
förslag oförändradt, hvarigenom ett stadgande infördes, att valmännen
skulle vara förhindrade att utse ett statsråd till ledamot
af Riksdagen, anser jag likväl, att så förändrade förhållanden hafva
inträdt, när en medlem af Riksdagen blifvit utnämnd till statsråd,
att han då bör'' underkastas omval, på det att valmännen må taga
i öfvervägande, huruvida de äfven under de förändrade förhållanden,
som då inträdt, anse, att han bör bibehålla sin plats såsom
valkretsens representant i Riksdagen. Om en ändring i denna retning
har jag inom utskottet framstält yrkande.
Då frågan emellertid nu är afgjord i Första Kammaren, som
antagit utskottets förslag, och således ett bifall till ett förslag i
motionens syfte ej skulle leda till något resultat, hemställer jag, att,
derest den ärade motionären anser sig böra återkomma med motionen
en annan gång, förslaget då formulerades i den af mig nu
angifna rigtning samt omfattade äfven förtroendeembetsmän, hvilka
ju ock intaga en annan ställning i Riksdagen än öfriga ledamöter.
Jag anser visst icke, att förtroendeembetsmän, lika litet som statsråd,
böra vara
af Riksdagen, men det synes mig med fullt fog kunna ifrågasättas,
huruvida icke en riksdagsman, som blir utnämnd till förtroendeembetsman,
bör blifva underkastad omval, så att valmännen må
blifva satta i tillfälle att uttala sig om, huruvida de fortfarande
vilja bibehålla honom såsom ledamot af Riksdagen, eller ej.
Med denna uppfattning har jag inom utskottet framstält
yrkande, att utskottet skulle för Riksdagen framlägga förslag till
>:o 26. 32
Torsdagen den 8 April.
Om förbud för sådan ändring i riksdagsordningen, att nämnda grundsats vunne
Hatsrådet°att tillämpning, och jag tror, att denna min åsigt förr eller senare
vara riksdags- skall vinna äfven den svenska Riksdagens bifall, då ju, som bekant,
man. denna princip är tillämpad i flere andra representationer.
(Forts.)
Herr Persson i Rinkaby: Enligt de upplysningar, som nu
lemnats af den ärade vice ordföranden i konstitutionsutskottet och
af den ärade reservanten, skulle min motion ej gå tillräckligt långt
i den rigtning, de skulle önskat. En motion i det syfte, att samtlige
Konungens förtroendeembetsmän skulle vara uteslutna från
valbarhet till Riksdagens kamrar, förklarade sig konstitutionsutskottets
vice ordförande vilja vara med om.
Ja, jag behöfver ej här rekommendera honom såsom motionsskrifvare
i grundlagsfrågor, ty såsom sådan är han ju allmänt
känd. Det var ju äfven att vänta, att, om någon försökte att
falla honom i embetet, han ej skulle blifva så synnerligen nöjd
dermed.
Emellertid har jag ju i min motion endast anhållit, att konstitutionsutskottet
behagade föreslå de ändringar i gällande grundlag,
som af motionens syfte kunde föranledas. Jag tror också,
att min motion just kunde hafva gifvit konstitutionsutskottet anledning
att utarbeta ett förslag i den rigtning, som dess vice ordförande
nu här förordat.
Sedan jag nu blifvit uppmärksamgjord derpå, att motionen,
så som den blifvit behandlad af konstitutionsutskottet och nu här
föreligger, icke kan af kammaren bifallas, skall jag be att få återtaga
mitt förut framstälda yrkande om bifall till motionen och i
stället föreslå ärendets återremitterande till konstitutionsutskottet
för vidtagande af de åtgärder, som af motionens innebörd kunna
föranledas.
Jag skall, herr talman, anhålla om proposition på detta mitt
yrkande.
Herr Boethius: Jag tror, att den ärade motionärens utgångspunkt
verkligen är något föråldrad. Den grundar sig nemligen
på en statsrättslig teori, som ej visat sig vara synnerligen lycklig,
nemligen den teori, att regering och representation företräda två
alldeles motstridiga intressen och derför ständigt skola stå och
med misstänksamhet så att säga vakta på hvarandra. Denna teori
bär äfven funnit ett uttryck i ett svenskt filosofiskt system, enligt
hvilket regeringen endast har att iakttaga statens eller de offentliga
intressena, Riksdagen åter endast har att vårda sig om privatintressen,
så att dessa ej blifva af regeringen kränkta.
Men teorien om en sådan tudelning, en sådan motsats, den
har icke visat sig vara lycklig. Den har endera ledt till, att Riksdagen
i sjelfva verket fått ganska liten betydelse gent emot regeringen
eller ock till en regerande Riksdag och att regeringen sålunda
icke fått den regeringsmyndighet, som den behöft. Derför
bär det folk, som har gått i spetsen för den politiska frihetens
utveckling — det engelska — slagit in på det systemet, som man
33 N:o 26.
Torsdagen den 8 April.
kallar det parlamentariska och genom hvilket Riksdagen får myc- Om förbud fn-,■
ken myndighet, men på samma gång en stark regering möjliggöres. j££™JetaJatt
Men detta sker derigenom att regeringen mer eller mindre utgårvarariksdags.
från Riksdagen och i alla händelser står i en liflig relation till man.
densamma. 1 ett sådant parlamentariskt system ingår det som ett (Forts.)
vilkor, att regeringsledamot skall kunna vara riksdagsman.
Under den första franska revolutionens forsta period blef riksdagen
mycket mägtig. Då var det framsynte män, som ansågo
att detta nödvändiggjorde ett parlamentariskt system. Men då
var man här fången af teorier om magtens fördelning. Följden
blef, att icke någon parlamentarisk styrelse kunde uppkomma, och
att regeringen derigenom stod magtlös. Detta bidrog i ej ringa
mån till, att revolutionen kom på afväga!-. Sedermera, när under
konventet nöden blef som störst, införde man en parlamentarisk
regering genom att tillsätta ett utskott af konventet, hvilket utskott
blef en verklig regering. Men icke heller öfverensstämmer
motionärens teori med den svenska uppfattningen. Konung Gustaf
II Adolf yttrade en gång: “konung och ständer, så höga som låga.
representera tillsammans det gudomliga höga majestätet,“ d. v. s.
statsidéen. Således, regering och riksdag representera icke olika
intressen, utan de representera båda statsintresset. Och är det så,
då kunna regeringsmedlemmarne mycket väl vara ledamöter af
Riksdagen.
Principielt är jag således motståndare mot motionen, men deremot
har jag ingenting att invända mot en sådan anordning som
att, om en riksdagsman blifver utnämnd till statsråd, hans kommittenter
då sjelfva få afgöra, om de fortfarande anse lämpligt,
att han representerar dem i Riksdagen. Något sådant förslag föreligger
icke nu. Motionären har visserligen möjligen i sådant syfte
yrkat ärendets återförvisande till utskottet, men jag anser det
icke, då riksdagen är så långt framskriden, vara skäl att bifalla
detta yrkande. Han kan ju i stället framkomma med sin motion
i den af mig antydda rigtningen en annan riksdag.
Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.
Herr Andersson i Malmö: Såsom herrarne se af betänkandet,
har jag inom utskottet icke deltagit i detta ärendes behandling.
Detta har berott derpå, att jag vid den tid, då ärendet förhandlades
der, hade ledighet från riksdagsgöromålen.
Jag hade icke tänkt att uppträda i frågan, men då den ärade
motionären för en stund sedan insinuerade, att åtskilliga utskottsledamöter
afsigtligt afhållit sig från att i utskottet deltaga i ärendets
behandling, derför att de, såsom han ansåg, i frågan icke ville
bekänna kort, så har jag ansett mig böra upplysa kammaren om
att, hvad mig beträffar, detta icke varit skälet för min frånvaro.
Hvad sjelfva frågan vidkommer, tror jag, att så väl de af
utskottet andragna som äfven de af utskottets vice ordförande här
anförda skäl äro tillräckligt talande för att kammaren icke bör
bifalla motionen. Enligt min tanke kan icke en ledamot af statsrådet
och en riksdagsman ha så vidt skilda intressen i fråga om
Andra Kammarens Vrot. 1897. K:o 28. •''
>’:o 26. 34
Torsdagen den 8 April.
om förbud för fosterlandets väl, att en sådan ledamots inval i någon af Riksdagens.
a^<kamrar b°r vara genom lag förbjuden. Skall man slå in på den
\w, a riksdag*- väSen'' bör man gå i den retning, som konstitutionsutskottets vice
man. '' ordförande nämnde, eller så att förbudet icke endast utsträckes
(Forts.) till statsrådets ledamöter, utan äfven till en del andra embets- och.
tjensteman. Ty, såsom han sade, ett statsråd är i regel mindre
beroende än många andra embetsman.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr A. Hedin: Herr talman! Det vore i sjelfva verket
mycket bättre om utskotten, åtminstone t. ex. konstitutionsutskottet
och lagutskottet, i stället för att skrifva s. k. motiveringar, som
skola tryckas på statens bekostnad, inskränkte sig till att förklara,,
att utskottet i sin helhet eller dess majoritet funnit skäl att tillstyrka
utlåtandet eller afstyrka detsamma eller möjligen framlägga
ett modifieradt förslag. Det vore oändligt mycket bättre,
ty då kunde man tänka som så: nu har frågan blifvit pröfvad af
ett icke _ obetydligt antal män, valda utan tvifvel med särskild
hänsyn till de ämnen, som åt det ena eller andra utskottet blifvit
anförtrodda; deras mening har efter öfvervägande af frågan blifvit
den och den, och i förtroende till deras insigt och omdöme kan
jag bestämma mitt votum. Men hvem i Guds namn skall kunna
bestämma sitt votum efter en motivering sådan som den, som förekommer
i detta betänkande eller i ett lagutskottsbetänkande, som
vi förut i dag här debatterat? Nej, ingen på jorden. Hvad är
det för tal, att man skall åvägabringa samarbete mellan regering
och Riksdag på det sättet, att, sedan en person — jag tager nu
ett faktiskt exempel —■ blifvit af en valkrets i Stockholm invald
i Riksdagen under den alldeles gifna förutsättningen, att han skulle
komma att icke nominelt bekläda denna plats och derför bära upp1,
200 kronor för hvarje riksdag, han omedelbart, efter det han
valts på ett frihandelsprogram, går in i en ultraprotektionistisk
regering. I fall detta exempel icke så synnerligen smakar en del
af kammarens ledamöter, skall jag gifva ett annat. Föreställom
oss motsatsen, att en person inväljes i Andra Kammaren på.
programmet: 3 kronor 70 öres rågtull, och att han går in i en
ultra frihandelsregering, för att sedermera rösta — såsom danskarne
säga — “i tyndt og tykt“ med denna regering — är det
rim och reson i detta? Hvari består denna samverkan, som man
talar om? I fall ett statsråd, som är ledamot af kammaren, någon
stund intager sin plats på representantbänken här och vexlar några
ord med sina grannar o. s. v., uppstår derigenom någon annan
samverkan än ‘ den, till hvilken Konungens samtlige rådgifvare
hafva ett gynsamt tillfälle just i följd af grundlagens bud, som
gifver dem tillträde till båda kamrarne, och enligt Andra Kammarens
arbetsordning, som gifver dem tillfälle att utom — all ordning
hade jag så när sagt, men jag menar naturligtvis utom —
den eljest förekommande ordningen taga till orda. År det derigenom,
att en person är både statsråd och representant, som han.
Torsdagen den 8 April.
35 Nso 26.
är i tillfälle att utöfva den påtryckning, som t. ex. för några kr Om förbud för
sedan egde rum i Sassnitz-frågan, eller den påtryckning, som i dessa “■/
dagar egt rum i fråga om jernvagarne:'' JL)et ar ett sa vansinnigt vara ru,s(iagsprat,
att det är synd och skam, att sådant skall tryckas på sta- man.
tens bekostnad. (Ports.)
Representanten för Upsala bar sagt hvad som utgör sjelfva
kärnpunkten i frågan, eller att man i sådant fall bör låta valkretsen
afgöra, huruvida den vill fortfarande gifva sitt förtroende
åt en person, som blifvit vald under helt andra förutsättningar.
Men för öfrigt vill jag säga, att det icke finnes någon skugga af
anledning att bereda plats i svenska Riksdagens Andra Kammare
åt statsrådsledamöter. Förutsättningarne härför äro helt andra.
Vi behöfva i detta fall icke efterapa förhållanden, som passa för
parlamentariskt styrda länder, der ministrarne äro parlamentsmajoritetens
chefer.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de kvarstående
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 10.
Likaledes biföllos statsutskottets härefter hvart för sig föredragna
utlåtanden:
n:o 41, angående nedsättning af räntan å uteblifna inbetalningsbelopp
för lån från riksgäldskontoret till understödjande af enskilda
jern vägsanläggningar, och
n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i bestämmelserna rörande ett Uddevalla—Venersborg—Herrljunga
jernvägsaktiebolag beviljadt statslån.
§ 11.
Vid föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 43, i anledning
af väckt förslag om utredning i fråga om anläggande af nya
statsbanor och inlösande till staten af befintliga privatbanor, deri
utskottet hemstält, att berörda, inom Andra Kammaren af herr
A. V. Ljungman afgifna motion, n:o 4, ej måtte till någon åtgärd
föranleda, yttrade
Herr Ljungman: Beträffande den föreliggande motionen
skall jag säga endast ett par ord. Jag är öfvertygad, att dess
förslag komma att vinna Riksdagens bifall, då åsigterna blifvit
annorlunda än nu och börjat gå i den rigtningen, att man anser
en mera planmessig och kraftig politik i afseende på jernvägarne
böra följas. Jag tror, att det kommer snart att visa sig, att svenska
staten haft stora olägenheter af att jernvägsväsendet fått ut
-
N:o 26. 36
Om ändring i
aflöning sst
åter na vid
riksbankens
of''delningsko
ntor i (yt -ter na m. m.
Torsdagen den 8 April.
veckla sig alltför fritt, och att en mera planmessig ledning varit
önsklig. Jag skall emellertid icke göra något yrkande.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ 12.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande n:o 6, med anledning
dels af framställningar om ändring i aflöningsstaterna vid riksbankens
kontor i Göteborg och Malmö och dels af väckta motioner
om åtskiljande af kamrers- och kassörstjensterna vid de s. k. mindre
afdelningskontoren.
Punkterna 1—3.
Biföllos.
I punkten å hemstälde utskottet: att Riksdagen måtte fastställa
af utskottet föreslagna aflöningsstater att tillämpas från och
med 1898 års början för tjenstemännen och vakibetjeningen vid riksbankens
nedannämnda afdelningskontor, .nemligen: i Jönköping,
Karlstad, Örebro, Falun, Hernösand, Luleå, Östersund, Kalmar, Vexla,
Linköping, Mariestad, TJmeå och Visby; dervid de särskilda kontoren
fördelats i fyra olika grupper.
Vid punkten var fogad reservation af herrar grefve Spens,
hettig, Falk, Östergren, Almgren och Ekströmer, som ansett ett af
bankofullmägtige framlagdt förslag till aflöningsstater inom de
olika grupperna ega företräde beträffande kamrerare och kassörer
framför utskottets förslag samt derför yrkat, att utskottets hemställan
i nämnda punkt skulle affattats i enlighet med förstnämnda
förslag.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr vice talmannen Danielson: Det har fäst min upp
märksamhet,
att i staterna för afdelningskontoren i Malmö och
Göteborg i afseende på höjningen af vaktmästarnes lön står, att
det kan ske efter 5 års ordinarie tjenst och derunder ådagalagd t
välförhållande, hvaremot dessa ord “och derunder ådagalagdt
välförhållande" icke förekomma i de öfriga kontorens stater i afseende
på höjningen af vaktbetjeningens löner. Jag vet icke, om
det finnes något skäl för denna skilnad; men enligt min åsigt
borde det väl stå lika för alla. Jag vill derför fråga bankoutskottet,
om det haft någon mening med denna skilnad. Ty om
det icke haft någon mening dermed, skall jag yrka, att äfven i
de öfriga staterna intagas dessa ord: och derunder ådagalagdt välförhållande,
så att det blir lika för alla.
Torsdagen den 8 April.
37 N:o 26.
Herr Kardell: Det är naturligtvis icke min afsigt att upp-Om ändring i
träda emot åtskiljandet af kamrers- och kassörstjensterna vid ae aflmmgss.
k. mindre afdelmngskontoren, sa mycket mindre som jag sjelt riksbankens
så väl i fj’or som i år motionerat om genomförandet af denna vig- afdelningstiga
reform. Men med denna åtgärd är förenad en lönereglering, kontor i ensam
jag icke kan vara med om, sådan den blifvit af bankoutskottet fe7p0“s''”l‘
föreslagen. Bankoutskottet har nemligen vid sin hemställan om
lönesatserna i vissa fall gått icke så obetydligt under de belopp,
som af herrar bankofullmägtige föreslagits, och ännu mera under
dem som för närvarande äro gällande. Detta rör kamrerarne och
kassörerna och i främsta rummet de förra. Jag skall för att
belysa saken be att få anföra ett exempel, och vill taga detta från
Östersunds afdelningskontor.
Dervarande kamrerares sammanlagda löneförmåner uppgingo
för ett par år sedan — och uppgå utan tvifvel i det stora hela
äfven nu — till ett belopp af 4,267 kronor 67 öre. I sitt i december
förra året afgifna yttrande föreslog styrelsen för detta afdelningskontor,
att kamrerarelönen skulle bestämmas till ett belopp af
4,000 kronor. Detta nedsatte herrar bankofullmägtige till 8,800
kronor, och nu har bankoutskottet nedsatt det ytterligare till 3,400
kronor. Herrarne se således, att vi här få bevittna en betydligt
fallande skala. Nu är kamrerarebefattningen dock den vigtigaste
vid afdelningskontoren; kamreraren är den förnämste af tjenstemännen
der. Denna befattning är den sista post, till hvilken en
man, som inträder i riksbankens tjenst i landsorten, kan nå. och
jag tycker derför att man icke bör ställa det slutliga målet för
en person, som sålunda egnar sig åt denna tjenst, alltför ringa.
Riksbanken behöfver dugande personer med solida och redbara
egenskaper; men skall man kunna förmå sådana att ingå i dess
tjenst, måste man betala dem bra.
Men det är äfven en annan fara, som hotar, om löneviikoren
sättas för lågt. Det kan nemligen i så fall lätt hända, att dugande
personer, som utbildat sig i riksbankens tjenst, förmås att
gå öfver till enskilda banker. Det har till och med under nuvarande
förhållanden händt icke så sällan, att riksbankstjenstemän
från sådana fått förmånliga anbud. Häri ligger, som sagdt, en
stor fara, då kamrerarne i enskilda banker i allmänhet, som bekant,
hafva större löneförmåner, än det här är fråga om att gifva
riksbankskamrerarne. Ur dessa synpunkter anser jag den nedsättning,
som här föreslagits utaf bankoutskottet, vara ytterst betänklig
just för riksbankens egen skull, och ber jag med hänsyn
dertill och under hänvisning till den utaf mig i ämnet väckta motionen
att få yrka bifall till herr grefve Spens’ med fleres vid detta
betänkande fogade reservation i hvilken reservation, dessa herrar
hemställa, att Riksdagen måtte bifalla hvad herrar fullmägtige i
riksbanken uti denna fråga föreslagit.
Herr Swartling förenade sig med herr Kardell.
N:o 26. 38 Torsdagen den 8 April.
Om ändring i Herr Johansson i Noraskog: Herr talman, mine herrar!
staterna vid afseen(fe a den fråga, som framstäldes af herr vice talmannen,
riksbankens hvarför utskottet beträffande vaktbetjente i G-öteborg och Malmö
a/Mnings- insatt bestämmelse angående ådagalagdt välförhållande i tjensten
kontor i or- såsom vilkor för att ett ålderstiilägg kunde påräknas, äfvensom
^(Korts T'' hvarför detta ej skett i staterna för de öfriga afdelningskontoren,
vill jag påpeka, att detta beror derpå, att utskottet vid formulerandet
af dessa stater följt ordalydelsen af de nu gällande staterna,
sådana de blifvit, fastställa af Riksdagen vid föregående tillfällen.
Anledningen, hvarför uttrycket om “välförhållande1* i tjensten kom
in i oförändradt skick, var således den, att vi funno det säkrast
och lämpligast att hålla oss vid de hittills gällande staterna med
afseende å innehåll och ordalag, än att deri göra några ändringar.
Jag kan tillägga, att jag för min personliga del icke har något
emot, att ett sådant tillägg göres i staterna för vaktbetjente vid
de öfriga afdelningskontoren, som det hvilket förekommer med
afseende å vaktbetjente vid afdelningskontoren i Göteborg och
Malmö, om kammaren anser nödvändigt, att beslut derom fattas.
Men om kammaren fattar ett sådant beslut, och Första Kammaren
skulle antaga utskottets framställning, och en olikhet i besluten
sålunda kommer att ega rum, kan ju detta göras till föremål för
en förnyad framställning från utskottet i syfte af meningarnas
sammanjdukande. Ehuru jag således icke har något att anmärka
mot den erinran, som i detta afseende gjorts, har jag dock velat
lemna denna förklaring, på det kammaren må veta, att den affattning,
dessa stater fått, egentligen icke berott på ett förbiseende,
utan derpå att vi följt de gamla formulären.
Beträffande den anmärkning, som senaste talaren framstälde
i afseende på den nedsättning utskottet gjort i fråga om lönerna,
vill jag öppet meddela, att, oberoende af den ståndpunkt, som
utskottet och Riksdagen förut intagit till den flera gånger ventilerade
frågan om skiljandet af kamrers- och kassörstjensterna
vid afdelningskontoren, nemligen att tidpunkten icke vore lämplig
för genomförandet af denna förändring, förr än den väntade banklagen
kommit till stånd, har utskottet emellertid funnit, att denna
förutsättning väl kan låta vänta på sig, men att det deremot ur synpunkten
af riksbankens egen säkerhet och trygghet vore nödvändigt,
att den ifrågasatta åtgärden om dessa tjänsters skiljande måtte
vidtagas ju förr dess hellre. Det är nemligen af största vigt, att
man vid dessa afdelningskontor icke låter en och samma person
vara både kamrerare och kassör, hvarigenom således den tjensteman,
som skall ansvara för kassan, blir upptagen af en hel mängd
andra bestyr, hvilket kan hafva till följd, att, under det han uträttat
något af dessa, hela kassan emellertid försvunnit. Det
skulle kunna hända, att den sparsamhet, som ligger deruti att
icke bevilja anslag till ännu eu tjensteman kunde ha till följd,
att vid något afdelningskontor en vacker dag inträffade en katastrof,
som kanske endast härledde sig derifrån, att Riksdagen varit för
njugg med afseende på tjenstemännnens antal, så att det icke
varit möjligt att åt afdelningskontorets kassa egna den tillsyn och
29 >'':o 26.
Torsdagen den 8 April.
vård, som erfordrats. Då utskottet således ansåg sig böra till- Om ändring i
styrka detta skiljande af tjensterna och således förorda anstäl- J^terna^-l/
landet af en tredje tjensteman vid dessa kontor, så skedde detta riksbankens
dels för att bereda ökad trygghet och ökad säkerhet åt kassorna af delnings
vid de olika afdelningskontoren och på samma gång ökad kontroll kontor t «
med afseende å det sätt, hvarpå dessa kassor handhafva och
skötas, och dels slutligen för att befrämja snabbhet i expeditionsgöromålen,
så att t. ex., när fråga är om utfärdande af en postremissvexel
eller något annat uppdrag skall utföras, man icke
onödigtvis behöfver uppehålla allmänheten, som vill betjena sig
af kontoren, så att icke antingen allmänheten vänder sig ifrån
kontoren eller ock något mankemang kan komma att inträffa åt
den art jag nyss påpekat.
Som sagdt, då utskottet och Riksdagen förut icke velat vara
med om en sådan förändring, som jag åtminstone antog möjligen
skulle komma att röna ytterligare motstånd inom kammaren, nemligen
tillsättande af denna tredje tjensteman vid våra afdelningskontor,
ansåg sig utskottet böra gå till våga på det sättet, att.
på samma gång man ville åstadkomma en förbättring i afseende
å expeditionsgöromåleu liksom äfven i afseende å det ena med
det andra, som står i samband dermed, man föreslog lönerna till
ett belopp, som åtminstone icke i väsentlig mån öfversteg det,
hvartill de för närvarande uppgå. Meningen med dessa nya löner
är ju för öfrigt den, att man skall på samma gång ersätta de
arfvoden, som tjenstemännen haft för kommissionsgöromål. o. s. v.,
hvilka arfvoden numera komma att såsom fasta belopp inräknas
i lönen. På det sålunda angifna billigare sättet har utskottet sökt
lösa denna regleringsfråga. Det är visserligen sant, att denna
lösning blir ej oväsentligt billigare än hvad fullmägtige föreslagit
— utskottets förslag skulle nemligen medföra ungefär samma kostnad
som förut — men, som sagdt, för att icke äfventyra det vigtigare,
nemligen tryggheten och säkerheten, trodde utskottet, att
det vore i sin ordning att gå till väga på sådant sätt som nu skett.
Skulle i framtiden, när den väntade banklagen antagits, det
visa sig, att göromålen ökas i väsentlig grad, hvilket jag knappt
föreställer mig blir förhållandet, ty visserligen komma omsättningssummorna
att ökas, men knappast antalet af de kunder, som skola
expedieras, är jag fullkomligt viss derom, att vederbörande tjensteman
icke skola underlåta att framställa kraf på en förhöjning i
lönebeloppen, om så skulle vara behöfligt, och då får Riksdagen
tillfälle att pröfva dessa frågor.
Det är således dels ur synpunkten utaf ökad trygghet och
säkerhet för riksbanken sjelf, dels för att tillmötesgå de ifrån alla
håll framstälda yrkandena om den tredje tjenstemännen, som utskottet
framstält ett förslag sådant som det föreliggande, och
tillåter jag mig anhålla, att kammaren ville godkänna det med de
lönebelopp och i den form, hvari det framstäf.
Herr Lundell: För utskottet har beträffande dessa löne
bestämmelser
förelegat en reservation, afgifven inom bankofullmäg -
N:o 26. 40
Torsdagen den 8 April.
Om ändring i tige, och det är inte utan tillstyrkande äfven ifrån bankosifténiaviä
fullraägtiges sida, som detta löneregleringsförslag framkommit.
riksbankens För “in egen del finner jag dessa löner i allmänhet ganska goda,
«fdelnings■ och tjensterna äro eftersökta.
kf,ntor 1 °>" Hvad vidare beträffar dessa kamrerare, hvilkas löner man
''-“T klandrat och ansett för låga, så är att märka, att de icke äro
chefer för afdelningskontoren, utan öfver dem finnes en s. k. handhafvare
af den dagliga förvaltningen, som har större lön. De
komma för öfrigt slutligen upp till en lön af 4,600 kronor efter
10 ars tjenstgöring, och då kan man ingalunda säga, att de hafva
dålig betalning, såsom en föregående talare yttrade nyss förut.
Skulle dessa kamrerares göromål i vidsträcktare mån ökas, så att
det blir behöfligt eller nödvändigt att höja lönerna, kan man nog
vänta, att framställning i den rigtningen göres i sinom tid. De
nu föreslagna lönerna äro i allt fall ungefär desamma, som förut
utgått för hvarje afdelningskontor. Hig synes för öfrigt denna
tidpunkt icke vara den rätta för att göra en förändring.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Eklundh från Lund: Herr talman! Det var med anledning
af herr vice talmannens erinran beträffande detta betänkande
i hvad angår vaktbetjente, som jag begärde ordet.
Jag ber blott att få påpeka, att i de föreslagna aflöningsstaterna
star, att vaktbetjentes lön “lian11 efter 5 års tjenstgöring
förhöjas med 100 kronor. Deraf följer naturligtvis icke, att
det är gifvet, att det så skall ske. Har en vaktbetjent icke
fullgjort sina åligganden på ett för styrelsen tillfredsställande sätt,
kommer styrelsen naturligtvis icke att förorda honom till löneförhöjningen.
Jag tror derför, att det ej ligger någon särskild
vigt uppå att vidtaga en sådan ändring, som herr vice talmannen
föreslog, ty detta förhållande kommer nog att reglera sig sjelf
utan den ändringen. Derför ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag, sådant det nu föreligger.
Her vice talmannen Dan i el son: Det tror jag icke hjelper
mycket — detta ord “kan“, ty det står ju på begge hållen. Men
hvarför skall det stå så der olika? Om man utfärdar ett bankreglemente,
som innehåller en sådan olikhet, är det klart, att det kommer
att läsas af hvarje vaktmästare och hvarje annan person, som har
med bankgöromålen vid kontoren att skaffa. Och då skall man
väl genast märka denna besynnerliga skilnad, att vid två kontor
det skall behöfvas vitsord om “välförhållande" för att få ålderstillägg,
men detta icke skall behöfvas, efter hvad det synes, vid
de andra kontoren. Detta må nu vara en underordnad sak, men
jag tycker, att det skall gälla detsamma på alla hållen. Och då
utskottets vice ordförande uttalat, att han ingenting har emot
denna förändring, som jag föreslagit, tycker jag, att vi häri kammaren
åtminstone böra göra ifrågavarande vaktbetjente likstälda
på alla håll. Det är derför jag ansett, att man icke bör införa
en dylik tvetydighet med olika affattade bestämmelser, utan jag
41 N:o 26.
Torsdagen den 8 April.
yrkar bifall till införande af det nämnda tillägget äfven i de öfriga Omarma i
staterna. staterna vid
riksbankens
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter det herr talmannen afdelningstill
proposition upptagit hvart och ett af de olika yrkanden, som kontor i orderunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan med
den af herr vice talmannen föreslagna ändring.
Punkten o.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ IB.
Föredrogs och bifölls bankoutskottets memorial mo. 7, angående
förhöjning i styrelsens för afdelningskontoret i Yisby aflöningsstat.
§ 14.
Till handläggning företogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga Ang. statsutskotts
utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion om ^ ilning af
velse till Kongl. Haj:t med begäran om utredning och framläg barnmorskor.
gande af förslag angående statsbidrag till inom kommuner anstälda
examinerade barnmorskors aflöning.
I motion, n:o 149, inom Andra Kammaren hade herr L. J.
Jansson i Djursätra föreslagit: “att Riksdagen måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl Maj:t täcktes låta utreda, till hvilket
belopp och under hvilka vilkor statsbidrag till inom kommuner
anstälda examinerade barnmorskors aflöning må kunna beviljas,
samt till Riksdagen inkomma med det förslag, till hvilket denna
utredning kan föranleda.“
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon kammarens åtgärd föranleda.
Häremot hade reservation afgifvits af herrar Berg, Zetterstrand
och Åulin, hvilka hemstält: att Andra Kammaren, med
anledning af herr Janssons föreliggande motion, ville för sin del
besluta, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, till hvilket belopp och under hvilka
vilkor statsbidrag till af kommuner anstälda examinerade barnmorskers
aflöning må kunna beviljas, samt till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill denna utredning kan föranleda.
Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Utskottet har an
sett
sig böra afstyrka hvad jag i min motion begärt. Men ut -
N:o 26. 42
Torsdagen den 8 April.
Ang. stats- skottet har icke kunnat förneka rigtigheten af de uppgifter, som
isning aff JaS } min motion lemna!. Tvärtom erkänner utskottet, att pro
bammorsknr.
portionen mellan antalet barnmorskor och antalet barnaföderskor
(Forts.) inom en del landsorter är ojemn och otillfredsställande. Men
utskottet förmenar, att orsaken till detta missförhållande icke
kan bero på kommunernas oförmåga att aflöna erforderligt antal
barnmorskor, utan hufvudsakligen på befolkningens “synnerliga förtroende
till oexaminerade biträden". Om nu denna utskottets uppfattning
vore rigtig, eller att hundratals kommuner på landsbygden
sakna barnmorskor, derför att befolkningen derstädes hyser större
förtroende till oexaminerade förlossningsbiträden än till examinerade
barnmorskor, då måste, enligt min mening, detta påstående
innebära, att denna befolkning ännu stode på en barbarisk ståndpunkt.
Men det kan jag för min del åtminstone icke hålla med
utskottet om, och det återstår, menar jag, för utskottet att bevisa.
Efter min mening måste nämnda missförhållande tvärtom bero
derpå, att kommuner sakna förmåga att aflöna ett nödigt antal
barnmorskor. Och om man för öfrigt närmare granskar utskottets
motivering, finner man, att utskottet sjelft medgifva och erkänt,
att många kommuner äro “hårdt anlitade genom dryga kraf från
många håll", och utskottet säger sig vidare medgifva, att kommunerna
“väl^ skulle kunna behöfva lindring", men utskottet anser
ändå, att “på detta lilla område" kommunerna med rätta borde
“kunna reda sig sjelfva", och utskottet uttalar till och med såsom
önskvärd!, att tillståndet måtte få förblifva sådant, som det nu
är. Jag vill då fråga ''utskottet, om utskottets flertal och den
ärade författaren af det föreliggande betänkandet anse just det
vara önskvärdt, att af landsbygdens barnaföderskor ej mindre än
30,000 ^årligen skola sakna examinerade förlossningsbiträden. Och
jag frågar vidare: kan detta förhållande, som man med skäl må
kalla missförhållande, böra anses mindre betydande, derför att
dessa barnaföderskor i allmänhet utgöras af qvinnor från de mindre
bemedlade,, för att icke säga de fattigaste samhällsklasserna. Mine
herrar! Vi offra, och detta med rätta, betydliga summor årligen
på det unga, uppväxande slägtets uppfostran. Jag tror, att vi ock
höra göra något mera för samhällets fattigare barnaföderskor vid
de tillfällen, då det gäller att skydda deras lif och att bevara de
späda barnens lif åt familjen och åt samhället.
Denna fråga har, som bekant, förevarit vid riksdagen åtskilliga
gånger förut, och det har då under frågans behandling uttalats
sympatier för det syfte, som jag med min motion velat påpeka.
.Redan vid 1885 års riksdag förelåg en motion, som afsåg att förbättra,
barnmorskeväsendet inom landet. Den nu föreliggande frågan
är i sjelfva verket hos oss en gammal samhällsfråga, som sträcker
sina anor omkring 100 år tillbaka. Och under tiden har det ständigt
varit erkändt, att barnmorskeväsendets ordnande på lämpligt sätt
bör vara en samhällets, en statens angelägenhet. Vid 1885 års
riksdag erkände det utskott, som hade att behandla den motion,
som var väckt i detta ämne vid den riksdagen, att om motionären
då föreslagit, att staten skulle i alla händelser deltaga i aflöningen,
43 N:o 26.
Torsdagen den 8 April.
och hela frågan alltså blifvit gjord till en utgiftsfråga, så hade Ang. *<***•
hättre skäl förefunnits att bifalla motionen; och till yrkandet om ’rening af
afslag derå knöts da af utskottet den förhoppningen, att den matte barnmorskor,
återkomma i en annan form och då leda till hjelpande af den (Forts.)
svåra brist, som. enligt hvad från alla håll måst erkännas, förefunnes
i afseende å omsorgen om barnaföderskors helsa och lif.
Samma fråga återkom vid näst efterföljande riksdag, och vid 1888
års riksdag var den jemväl före. Statsutskottet, som då hade att
behandla den i ämnet väckta motionen, utlät sig i sådana ordalag,
som jag här vill återgifva. Den af herr Wretlind väckta motionen,
säger utskottet, vore visserligen förtjent af uppmärksamhet,, och
utskottet erkände villigt det behjertansvärda, som densamma innehöll
i afseende på en behöflig utveckling af barnmorskeväsendet,
men utan föregående utredning från regeringens sida ansåg sig
utskottet dock ej kunna tillstyrka det af motionären påyrkade
statsunderstödet. Det var sålunda hufvudsakligen pa grund , af
bristande utredning, som statsutskottet då ansåg. sig. ej kunna tillstyrka
den föreliggande motionen. Nu har jag i min motion just
begärt hvad statsutskottet då fann att man hade bort begära, nemligen
att regeringen skulle få utreda frågan, om och i hvad mån
och på hvilka vilkor det kunde anses lämpligt, att statsbidrag utlemnades
till kommuner för aflönande af hos dem anstälda barnmorskor.
Jag har, såsom af motionen framgår, ingenting annat
begärt. Och då jag för min del håller före, att den af mig föreslagna
utredningen skulle bidraga till barnmorskeväsendets bättre
ordnande samt medföra en afsevärd fördel för kommunerna i allmänhet
och för de fattigare samhällena i synnerhet och. föranleda
dertill, att flera tusental barnaföderskors lif och helsa årligen skulle
erhålla en mera tillfredsställande omvårdnad, vågar jag, herr talman,
hemställa om bifall till min motion, sådan som den af reservanterna
upptagits i den vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Björck: Herr talman, mine herrar! Denna fråga tror
jag är vigtigare än hvad mången kanske vid ett hastigt betraktande
af densamma torde finna. Utskottet säger strax före klämmen i
sitt utlåtande: “i den mån man här verkligen vill.något" o. s. v.
Ja, man kunde verkligen sätta i fråga, huruvida Riksdagen i detta
fall “verkligen vill något11. Tv denna barnmorskefråga har kommit
tillbaka riksdag efter riksdag, ibland i den formen, ibland i en
annan, än i form af någon motionärs begäran, att barnmorskorna
måtte pensioneras — då svaras: barnmorskorna äro kommunernas
tjenarinnor, och vi hafva ej med deras pensionering att gorå
än åter i form af hemställan, att barnmorskorna skola få lön. af
staten, att kommunerna skola få hjelp af staten att aflöna sina
barnmorskor — då blir det förslaget också tillbakavisadt med förklaringen,
att barnmorskeväsendet är en kommunal sak. På detta
sätt har det gått fram och tillbaka riksdag efter riksdag. Att
under sådana förhållanden barnmorskorna, som dock förekomma i
tillräckligt stor mängd i Sverige, helst söka sin utkomst der det
finnes bästa tillfället dertill, kan ju ej förtänkas dem. Derför
tf JO 2ti. 44
Ang. statsbidrag
till a
roning af
barnmorskor
(Forts.)
Torsdagen den 8 April.
di aga de sig helt naturligt till städerna. Der slå de sig ned som
7 Pnvatpraktiserande. ^ Och på landsbygden, der just icke i allmänhet
. -löner äro anslagna åt barnmorskorna, blifva kommunerna mångenstädes
utan sådana. Detta gör, att missförhållandet blir mycket
stort mellan stad och landsbygd uti ifrågavarande afseende. Så
fins det t. ex. i ett afhåra centrala län, i Elfsborgs län, i städerna
e° ^P Personer, men på landsbygden allenast en
pa 4,420 personer. Alla kommuner ha således der icke på långt
när en barnmorska hvar att tillgå. I det distrikt, der jag är
kikare, förekomma 27 barnmorskor, och der finnas 40 kommuner.
Jag har ofta bedt kommunerna taga detta förhållande i betraktande
och_ skaffa sig barnmorskor. Men då säger en del: Yi äro för
fattiga, vi kunna ej; andra såga: Yi få hemta biträden från grannsocknarne
o. s. v. Men det är ju mycket svårt för en fattig barnaföderska
på landet, att hon omöjligen skall kunna få hjelp, då
sådan bäst behöfves. Ofta har man, då man skall söka skaffa
"JelPi eJ annat att göra än att skicka bud till en annan kommun.
^enJ?.mari ^ar kanske lång väg att köra, och det kan vara svårt
någon, som skjutsar efter barnmorskan. Och sedan man
tilläfventyrs kommit fram till barnmorskan i en främmande kommun,
är hon upptagen der, så att hon ej han komma, eller kanske
hon ej vill''komma, kanske derför, att hon icke har stor utsigt att
i den fattiga kommunen få någon ersättning för sin resa och det
besvär hon måste underkasta sig, i händelse hon skulle lemna biträde,
eller kanske hon ej får resa. Många kommuner anställa
nemligen barnmorskor på det vilkor, bland andra, att de ej få
resa utom den kommun, der de äro anstälda. Under sådana förhållanden
komma alltid de fattiga barnaföderskorna att få sitta
emellan. Vi se också, hvilka förfärligt hemska siffror framgå
äjyen af detta utlåtande. Man ser af detsamma, att för barnaföderskorna
på landet dödlighetsprocenten är dubbelt så stor som
för barnaföderskorna i städerna. Något sådant bör ju Riksdagen
icke kunna i längden med likgiltighet åse. Jag vet egentligen icke
hvarför Riksdagen är så rädd för att litet inblanda sig i denna
sak, låt vara att den är en kommunal angelägenhet. Det är ju
många andra kommunala angelägenheter, t. ex. skolväsendet, som
den föregående talaren nämnde, i hvilka Riksdagen understödt kommunerna
på ett kraftigt sätt. Hvarför kan Riksdagen ej göra så
äfven i fråga om barnmorskesaken? Hvarför kunna ej de fattiga,
hvarför icke alla kommunerna på landet få hjelp att underhålla
sina barnmorskor? Då skulle ordnade förhållanden kunna inträda
på detta område, och många, inånga menniskolif blifva räddade.
Nu föreslår ju motionären i alla fall ej något annat än en skrifvelse
till Kongl. Maj:t om utredning i denna sak. Det borde väl vara
det minsta, som man kunde begära i denna sak. Jag skulle allra
helst önska, att det blefve en barnmorska anstäld i hvarje kommun,
dock att, om kommunerna vore små och närbelägna, de skulle
kunna förena sig. Men jag vill ej göra något yrkande i denna
sak, utan öfverlemnar den i Kongl. Maj:ts hand, viss om att Kongl.
45 Ji:o 26.
Torsdagen den 8 April.
Makt, då han får saken under sin pröfning, finner det lämpligaste Ans
och
basta sattet. # lärling af
Mine herrar! Jag ber att få lägga eder denna sak på hjertat, Mrnmm-skor.
då jag för talan för de fattiga barnaföderskorna i vårt land, hvilka (Forts.)
i vanliga fall få tiga och lida, ja, till och med lida och do.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Med herr Björck förenade sig herrar Loven, Wallis, Almqvist,
Lindblad, Laurell, Eriksson i Elgered, Gö tiller q, Sandquist, Bengtson
i Häradsköp, Andersson i Upsala, Nordin i Hammerdal, Johansson
i Stensjö, Söderberg och Éranting.
Herr Hazén yttrade: Herr talman, mine herrar! Bågrund af
de anmärkningar, som blifvit gjorda mot utskottets utlåtande, ber
jag att få säga några ord.
Man har låtit påskina, att utskottet icke varit besjäladt af
något intresse för barnmorskeväsendets utveckling i vårt land, och
det kan synas så, enär utskottet funnit sig föranlåtet att afstyrka
motionen. Men anledningen har varit den, att utskottet känt sig
förekommet af verkligheten i vårt land, åtminstone så vida man
skall bedöma denna verklighet efter den statistiska redogörelsen.
Ser man på denna, finner man, att under tioårsperioden 1885—94
har barnmorskeväsendet så utvecklats i landet, att, under det att
år 1885 barnmorskeantalet var 2,377, var det år 1894 2,585. Utvecklingen
har gått derhän, att det nu finnes en barnmorska på
51 barnaföderskor. Det är ju en ganska aktningsvärd utveckling.
Om herrarne behaga gifva akt på det utdrag ur den statistiska
redogörelsen, som finnes i utlåtandet, så kunna herrarne häraf få
kännedom om, huru pass utvecklingen gått framåt på hvar och
ens ort. Det är icke blott i städerna, som barnmorskor finnas
och derifrån kunna vara till nytta för den omgifvande landsbygden,
utan de finnas äfven i afsevärd grad spridda på landsbygden.
När nu utvecklingen har fortgått på ett sådant sätt utan några
egentliga lagbestämmelser och utan särskildt statsanslag, så tror
jag, att man tryggt kan lemna den här saken hädanefter som hittills
åt den kommunala utvecklingen, så att den fritt må få utveckla
sig efter för handen varande förhållanden.
Man har framstält såsom ett önskningsmål, att man skulle
komma derhän, att nästan hvarje kommun skulle få egen barnmorska.
När man nu vet, huru små en del kommuner äro, är
detta att gå alltför långt. Det måste vara så pass stora distrikt,
att de lemna vederbörligt utrymme för en barnmorskas verksamhet.
Vidare har man hållit före, att utskottet icke beaktat den
lindring, som kommunernas finanser skulle kunna behöfva. Utskottet
har villigt erkänt, att kommunerna äro tryckta och trängda
på alla håll och väl skulle behöfva en lindring, men utskottet har
dock trott, att de på detta jemförelsevis obetydliga område skulle
kunna reda sig sjelfva, ty dels utgår ju ofta aflöningen från större
distrikt, och dels är det ju så, att den till en del utgöres af inkomsterna
af den praktik, som barnmorskorna utöfva. Man vet,
>'':o 26. 46
Torsdagen den 8 April.
Ang. stats- att dessa på många orter äro icke blott barnmorskor, utan äfven
*löninq af ®ju^s^ötersk°r, och att de äfven såsom sådana böra kunna med
barnmorskor, fördel anlitas. Derför torde man äfven beakta, att, om kommu(Forts.
) nerna nu genom ett litet statsbidrag skulle kunna få lindring,
komme de att köpa denna lindring till äfventyrs dyrt, ty man
säljer dermed en del af sin kommunala sjelfbestämningsrätt. Den
har man förut sålt på skolans och andra områden, och i den mån
man skaffar sig lindring af staten, gör man sig äfven beroende.
Ett sådant beroende kan ju i vissa hänseenden vara bra, men i
många hänseenden medför det tryck och tvång för kommunerna
och det kommunala lifvet. Det torde således ej utan vidare få
anses förmånligt, att den ena corpsen efter den andra ifrån att vara
kommunala corpser bli statskommunala.
Yi höra äfven beakta, att på många ställen i vårt land barnmorskefrågan
ej ens är en kommunal, utan en privat fråga. Yi
ha ju stora städer, der man ej ens kommit dithän, att barnmorskefrågan
är kommunal. Derför torde vi böra bida tiden, tills frågan
kommit i det läge, att i städerna barnmorskevården från att vara
privat blifvit kommunal, och då först kan man vidare taga i tu
med frågan.
Vidare har man erinrat emot utskottet, att utskottet ej behjertat
“en nöjaktig aflöning för barnmorskorna"; och särskildt i
reservationen framhålles detta med styrka. Herrarne torde dock
beakta, att motionen egentligen icke åsyftar detta, ty motionen
åsyftar att bereda lindring för kommunerna i fråga om deras utgifter
för barnmorskornas aflöning. Man har begagnat sig af detta
uttryck om lindring, som förekommer i motionen, men har derifrån
gjort en afvikning och sökt se saken på det sättet, att det här
skulle, vara fråga om.att bereda nöjaktig aflöning åt barnmorskorna.
Jag vill gerna medgifva, att aflöningen är ojemn, och att den kan
vara låg, såsom äfven visats i de i reservationen befintliga tablåerna.
Men. det fins äfven orter, der den är ännu lägre, ja, der
ingen aflöning alls lins, såsom t. ex. i sådana städer, der det väsentligen
finnes praktiserande barnmorskor. Detta visar, att barnmorskornas
lön till stor del kan hvila på praktik och hvad de för
öfrigt kunna förtjena. Om lönen skulle vara för låg, står det ju
för öfrigt denna kommunala corps liksom andra fritt att begära löneförhöjning
af de kommunala myndigheterna.
Nog förtjenar äfven denna corps, att man uppmärksammar och
beaktar den nöd och de svårigheter, som till äfventyrs der skulle
kunna finnas, men inom utskottet var man temligen allmänt, så
vidt jag vet, allvarligen af den meningen, att, om något skulle
göras, det borde gå i den rigtning, för hvilken det äfven förut
varit en stark strömning inom Riksdagen, nemligen att man i en
eller annan form skulle göra något för ålderdomspensionering af
barnmorskecorpsen. Detta skulle vara en hjelp för barnmorskeväsendet,
för barnmorskorna sjelfva och för kommunerna. Det är
sant, att denna fråga varit före och blifvit utslagen af det motiv,
att denna corps icke har statstjenst eller något statsbidrag för sin
aflöning. Nu tänkte man, att, om man blott förvandlade corpsen till
47 N:o 26.
Torsdagen den 8 April.
en statscorps och finge statsbidrag till aflöningen, det skulle gå lätt ^3- statsatt
drifva igenom ålderdomspensioneringen. Det tror jag nappe- uJing afligen,
utan om det verkligen skulle bli fråga om att barnmorskorna barnmorskor.
skulle få pension, sedan man väl tillförsäkrat sig statsbidrag till (Forts.)
aflöningen, skulle man med större kraft från statshushållningens
sida kunna säga: nu ha vi offrat så mycket på er lön, att vi icke
kunna offra något på pension. _
På grund af dessa skäl ber jag, herr talman, att fa yrka atslag
å motionen och bifall till utskottets hemställan.
Herr Horberg: Herr talman, mine herrar! Jag vill antaga,
att den fråga, som nu föreligger, skall åt hvar och en betraktas
såsom en af våra mest magtpåliggande frågor. Doktor Björck
nämnde något om att det fans ställen, hvarest man behöfde hemta
barnmorska från nära grannsocknar. Ja, det är just något dylikt,
som jag vill tala om och som var anledningen till, att jag begärde
ordet. Jag vet ställen, t. ex. i den trakt som jag känner till, der
man vid förlossningstillfällen varit tvungen att resa ända till o
mil för att hemta barnmorska. Förlidet år hände det, att en barnmorska
vid ett förlossningstillfälle måste hemtas 7 rnil på obanade
vägar, och huru snabbt den nödlidande kunde få hjelp vid sådant
förhållande, kan litet hvar lätt föreställa sig. Följden blef äfven,
att hjeipen kom för sent, och att både moder och barn dogo, hvithet
troligen icke skulle ha händt, om hjeipen hade varit till finnandes
genast den behöfdes. _ o
Det har ock förekommit, att en barnmorska har hemtats från
en annan socken till hjelp vid förlossning. Ja, hon hemtades, hon
kom, och förlossningsarbetet började på det ställe, dit hon blifvit
hemtad, men så påkallade en förlossning inom den kommun hon
tillhörde hennes hjelp, och man kom och hemtade henne tillbaka,
innan hon hade fått göra ifrån sig det arbete, som hon hade börjat
med. Sedan hon varit i sin hemsocken och hjelpt den nödlidande
der, reste hon för andra gången till det ställe, dit hon först blifvit
hemtad. _ o
Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att åtminstone
denna kammare skulle kunna vidare sätta sig emot hvad man bär
begärt, och jag ber derför att få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.
Herr Meyer: Jag beklagar rätt mycket, att jag måste börja
med att dementera den siste talaren. Jag ämnar verkligen yrka
bifall till utskottets förslag. Jag kan ej finna annat, än att de
herrar, som så varmt förordat motionen, förvexlat två saker med
hvarandra. Man talar här om och framvisar för oss behofvet af
barnmorskor på landsbygden. Ja, det är väl ingen, som icke insett
det behofvet. Men när man sedan säger, att följaktligen är det
staten, som skall träda emellan och skall skaffa barnmorskor, gör
man sig helt säkert skyldig till felslut.
Denna fråga har gång på gång varit före i Riksdagen, och
Riksdagen har gång på gång svarat, att den icke har något att
N:o 2b. 48
Torsdagen den 8 April.
Ang. stats- gorå, med den saken, utan att det tillkommer kommunerna att taga
1 Ilning af hand ora den. Men frågan kom i år icke för tv igen. Hvilka nya
barnmorskor, skål har man då anfört? Eller har man öfverhufvud anfört något
(Forts.) skål? Nej, man har icke anfört några skäl alls. Man säger, att
kommunerna äro för fattiga, och att de ej kunna betala sjelfva,
men om staten skall träda emellan hvarje gång en kommun behagar
utfärda ett fattigdomsbevis för sig sjelf, ja, då skulle vi
snart få svart på hvitt på, att Sverige är ett mycket fattigt land.
Jag vill nu säga, att det händt mycket ofta, att man kommit
igen med motioner, men det borde väl egentligen finnas en gräns
för att komma igen den ena gången efter den andra med en motion,
när Riksdagen sagt nej. Den tanken ligger här under: vi försöka
att. trötta ut Riksdagen, och så i ett obevakadt ögonblick
kunna vi få rätt och få Riksdagen med oss. Det synes då vara
så mycket större skyldighet för Riksdagen att icke låta trötta ut
sig och ej gifva med sig, utan konseqvent säga nej, när Riksdagen
en gång sagt nej och ej nya bindande skäl blifvit anförda.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Norberg: Jag vill blott tillägga, att hufvudsakligaste
orsaken dertill, att barnmorskor ej finnas tillgängliga öfver allt,
der sådana behöfvas, beror helt enkelt på fattigdomen inom de
olika kommunerna.
Det var endast detta, jag ville säga.
Herr Berg: Hvad angår den åsigt, herr Meyer nyss uttalade,
kan jag för min del icke förstå, på hvilka grunder han stödde densamma.
Han yttrade, att Riksdagen upprepade gånger förklarat,
att staten icke hade med denna sak att skaffa. Om man vill
genomögna den historik öfver frågans behandling, som utskottet
meddelat, måste man emellertid komma till en alldeles motsatt
slutsats. Det förslag, som nu blifvit väckt af herr Jansson, är
till sin innebörd väsentligen detsamma, som vid föregående riksdagar
blifvit framstäldt af herr Wretlind; och vid intet af de tillfällen,
då herr Wretlind motionerat härom, har Riksdagen svarat,
att staten icke skulle hafva med denna saks ordnande att skaffa.
Tvärtom har man hvarje gång förklarat, att staten visserligen icke
bör känna sig främmande för ordnandet af barnmorskeväsendet, men
att på andra grunder de framlagda motionerna icke för tillfället
kunnat föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida. Och det,
som år 1888 för en längre tid sköt undan förevarande förslag, det
var, att Riksdagen då upptog ett annat förslag till barnmorskeväsendets
ordnande, nemligen det om barnmorskepensionering.
Mig synes derför, att det påstående, som närmast uppkallat
mig, fullständigt saknar grund i de faktiska förhållandena vid frågans
föregående behandling inom Riksdagen.
Lika liten giltighet synas mig de skäl ega, som blifvit framstälda
af utskottet samt här upprepade af en medlem af dess majoritet.
Han hänvisade till det aftryck af medicinalstyrelsens berättelse,
som finnes i utskottsbetänkandet meddeladt, och hvaraf
Torsdagen den 8 April.
49 N:o 26.
man får veta antalet barnmorskor inom riket, likasom till de siffror, Ang. statsdam
utvisa, att detta antal är i stigande. Detta har ju icke blifvit
förnekadt af motionären och icke heller af reservanterna. Det är barnmorskor.
icke saknaden af nödigt antal barnmorskor i det hela taget, som (Ports.)
man klagat öfver, utan det är öfver den påfallande missproportion,
som i detta afseende förefinnes, i det somliga kommuner äro rikligt
försedda, medan deremot andra äro utan eller så godt som
utan. Och detta missförhållande har utskottet ej lyckats förklara
bort. Ja, det har i sjelfva verket erJcänt det genom att medgifva, att
“proportionen mellan antal barnmorskor och antal barnaföderskor
synes något ojemn och måhända äfven mindre tillfredsställande".
Utskottet söker förklara detta missförhållande genom det påståendet,
att “der brist å barnmorskor ännu förefinnes, torde densamma väsentligen
härröra antingen af sedvänja eller af lokala förhållanden eller
ock af andra likartade omständigheter". Det är således tre skäl,
hvarmed utskottet vill förklara denna brist: det första är “sedvänja",
det andra “lokala förhållanden", det tredje “andra likartade omständigheter".
Men hvad de båda första skälen angår, synas de
mig ganska mystiska. Hvad kan det vara för en “sedvänja11, som
måste vålla, att barnaföderskor inom en stor del af vårt lands
kommuner nödgas sakna verkligt sakkunnigt biträde? Och hvad
är det för “lokala förhållanden*1, som likaledes motivera detta bedröfliga
faktum? Derom upplyser utskottet icke. Deremot är
innebörden af det sista skälet, “andra likartade omständigheter**,
af utskottet i någon mån förklarad genom tillägget, att allmänheten
hyser “synnerligt förtroende för befintliga oexaminerade biträden,
hvilka ju mångenstädes anlitas, äfven der examinerade barnmorskor
finnas**. Men detta skäl har redan förut blindt besvaradt
såväl af motionären som af en specielt sakkunnig ledamot af denna
kammare. Jag vill härtill blott lägga en hänvisning till hvad gällande
barnmorskereglemente i detta afseende stadgar. Der är nemligen
föreskrifvet, att oexamineradt biträde endast i nödfall, eller
då läkare eller examinerad barnmorska icke han erhållas, får låta
begagna sig till förrättande af förlossning; och öfverträdelse af
denna bestämmelse straffas med böter från fem kronor till sju
kronor BO öre för biträdet och med böter af sju kronor BO öre för
den, som anlitat detsamma, hvarjemte, om skada vållas, härpå följer
straff enligt lag.
Nu kan möjligen utskottet häremot invända, att dessa lagbestämmelser
äro barbariska, men dertill svarar jag för min del
nej. Om man tager kännedom om de senaste officiella födelsesiffror,
som finnas tillgängliga, nemligen de för 1804, finner man,
att under detta år icke mindre än 103 kvinnor afledo i barnsbörd,
hvaraf 19 i städerna och 174 å landsbygden, och att samtidigt 200
qvinnor dogo i barnsängsfeber, hvaraf BO i städerna och ISO å
landsbygden. Det elände, som ligger bakom dessa siffror, kan
man lätt tänka sig, och det har dessutom särskild! påpekats af
herr Björck. Här är icke fråga om lekverk, utan om allvar; det
gäller vid hvarje tillfälle två varelsers lif och helsa. Det är derför
icke barbariskt, utan alldeles i sin ordning, att staten krafvel''
Andra Kammarens Vrot. N:o idi. 4
K:o 26. BO
Torsdagen den 8 April.
Ang. stats- garanti för att okunnigheten här icke får opåtaldt drifva sitt
bidrag till af- fugjjgri
barnmorskor. Utskottet har ansett, att det icke skulle vara så illa stäldt
(Forts.) med den aflöning, som kommunerna nu kunna bereda sina barnmorskor,
och att således kommunernas behof af statshjelp för aflönande
af sina barnmorskor icke skulle vara synnerligen känbart.
Utskottet påstår, att det näppeligen kan vara sparsamhetshänsyn,
som gör kommunerna så njugga. Utskottet afgaf, som herrarne
finna, sitt betänkande den 30 mars. Dagen derpå läste jag en
uppgift, som är mycket belysande för utskottets påstående. I en
tidning för den 31 mars, som jag här håller i min hand, berättas,
att Kong!.. Maj:t nyligen afslagit en ansökan af en församling i
södra Sverige om tillstånd att af sin kyrkokassas medel få årligen
använda 15 kronor som bidrag till aflöning åt församlingens barnmorska.
Den församlingen har således funnit sig till den grad
behöfvande, att den ansett sig icke kunna finna medel till barnmorskans
aflöning annat än genom att taga af sin kyrkokassa,
hvarför den till och med besvärat Kong], Maj:t med särskild ansökan
om dessa fattiga 15 kronor. Af de tabeller, som blifvit
meddelade i reservationen, finna herrarne dessutom, att antalet af
de kommuner, som aflöna sina barnmorskor med dessa låga belopp,
15—49 kronor eller 50—99 kronor, är ganska stort.
Nu säger visserligen utskottet också, att aflöningsbeloppet “utgöres
ej ensamt efter fyrk, utan, åtminstone hvad många ställen
beträffar,'' jemväl genom särskilda bidrag för dem, som påkalla
barnmorskas hjelp*1. Ja, om det här vore fråga om att förfäkta
barnmorskornas intresse, så kunde detta skäl ha någon giltighet;
men det är icke detta, saken egentligen gäller, utan här är i främsta
rummet fråga om barnaföderskornas och barnens intresse och speciel^
såsom äfven af en föregående talare blifvit framhållet, de
mindre bemedlade barnaföderskornas. Med afseende på de mera
bemedlade föreligger tydligen icke samma förpligtelse för det allmänna
att träda emellan. På ett herresäte eller en stor gård är
ju denna sak mycket lätt expedierad: man låter blott drängen
spänna för kästarne och skjutsa i väg, om det så vore flera mil,
till staden eller till en aflägsen kommun. Men huru ställer det
sig i det afseendet i statarens eller torparens eller kroppsarbetarens
stuga? För dem är det en klen tröst att veta, att barnmorskan
aflönas med särskilda bidrag för hvarje tillfälle, då hon
af dem tages i anspråk.
Nu anmärker visserligen utskottet, att, der särskildt torftiga
vilkor finnas, der träder kommunen emellan. Ja väl, men för
hvilka gör den detta? Jo, för dem, som äro “erkändt" fattiga,
som åtnjuta fattighjelp. Så mycket känner dock äfven jag förhållandena
på landsbygden, att det der finnes ett mycket stort
antal obemedlade personer — och ingalunda de sämsta — som
underkasta sig de allra strängaste umbäranden hellre, än de mottaga
fattigunderstöd.
Om de gissningar och förmodanden, som utskottet slutligen
kommer med, och som blifvit af herr Hazén upprepade, rörande
Torsdagen den 8 April.
61'' ti:o 26,
hvad som —“till äfventyrs“, som det mycket betecknande heter — ^9- stats''
sknlle följa såsom konseqtenser af beviljandet af statsbidrag, ^vill ilning af
jag endast säga, att de äro gissningar och förmodanden. Då så barnmorskor.
är, och då deremot stora och afsevärda fördelar skulle följa af (Forts.)
förslagets antagande, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservanternas hemställan.
Häruti instämde herrar Byström, Nyäahl, Zetterstrand och Aulin.
Herr Petersson i Påboda: Herr talman! Jag käuner mig
visserligen icke på något sätt skyldig att försvara det förslag och
det slut, till hvilket utskottet kommit, då jag endast i egenskap
af suppleant varit närvarande vid behandlingen af den här frågan;
men då jag delar den mening, utskottets flertal haft, anser jag
det icke vara ur vägen att påpeka några förhållanden, som hittills
alls icke blifvit beaktade.
Motionären säger i sin motivering till motionen, att det är en
stor missproportion mellan förhållandena i städerna och å landsbygden,
och att detta skulle bero derpå, att det på landet fattas
så mycket barnmorskor. Han har sagt, att knappt två tredjedelar
af barnaföderskorna på landsbygden ha tillgång till barnmorskor,
då deremot i städerna ett mycket stort antal barnaföderskor ha
tillgång till sådana. Det rigtiga är, att 72 1/2 procent; af barnaföderskorna
på landsbygden under femårsperioden 1889—94 betjenat
sig af examinerade förlossningsbiträden. Men att det finnes
ett så litet antal barnmorskor på landsbygden gent emot i städerna,
beror icke endast på bristande tillgång, utan äfven på de
långa afstånd, som förefinnas på landsbygden, då man deremot i
städerna har barnmorskorna alldeles in på dörren. Man ma betänka,
att det är en stor skilnad att få reda på en barnmorska i
en vidsträckt landtkommun med dess störa areal mot hvad förhållandet
är i städerna. Jag ber särskildt att, med afseende på
hvad en representant från Norrland nämnde,om de stora afstånden
derstädes, få påpeka, att äfven om man i Norrland kunde med
bidrag från statens sida anställa en, två eller tre barnmorskor i
hvarje församling, skulle dock afstånden till dem blifva ofantligt
stora; man har ju sagt, att det finnes socknar i Norrland, som
äro lika stora som biskopsdöme!! i södra Sverige. Under sådana
förhållanden är det ju tydligt, att det under alla omständigheter
skulle uppstå svårigheter uppe i Norrland och på andra platser,
der befolkningen är gles.
Man har vidare sagt, att det förhållandet, att det ännu fattas
barnmorskor på åtskilliga ställen på landsbygden, skulle vara beroende
derpå, att dessa bygder vore så fattiga, och att de socknar,
som ännu icke hafva anstalt barnmorskor, underlåtit att göra det
af det skäl, att de saknat penningar dertill — med ett ord att
saken skulle bero på svårigheter i ekonomiskt afseende. Jag tror
knappast, att det skall befinnas vara så, om man närmare betraktar
förhållandena. Jag har i de statistiska uppgifterna rörande
barnmorskeväsendet sett efter, huru saken ställer sig. Elfsborgs
N:o 26. ^2
Torsdagen den 8 April.
Anff. stats- ten befinner sig, såsom också en talare här bar nämnt, i en synlöninr/af
nerl‘ge11 ogynsam ställning, om man j*nför barnmorskornas antal
barnmorskor. socknarnes, men icke kan man väl säga, att Elfsborgs län är
(Forts.) så särdeles fattigt. I Norrbottens län deremot ställer sig förhållandet
betydligt bättre. Der finnes, om man nu blott fäster sig
vid landsbygden, 21 socknar och 28 barnmorskor, då deremot
Elfsborgs län med 223 socknar har endast 59 barnmorskor med
aflöning af kommuner; derjemte finnas dock åtskilliga med enskild^
praktik, som icke hafva aflöning af kommunerna.
båsom skål för att staten skulle här gripa in har man också
anfört den missproportion, som finnes i afseende å barnmorskornas
aflöning. Att dock dessa löner skulle stå i visst förhållande till
socknarnes förmögenhetsställning, tror jag icke. Jag har sett af
den tablå, som är bifogad reservationen, att i Malmöhus län, som
val ej precis kan kallas för ett fattigt län, äro barnmorskorna
sämst försedda med fast lön. Der finnas 92 procent af barnmorskorna,
som hafva mindre fast lön än 300 kronor, och i Kristianstads
län, som ju också ligger i Skåne, är det ännu sämre
stäldt, ty der är det 97 procent af barnmorskorna, som ha mindre
lön än 300 kr. I Norrbottens län är det deremot endast 9 procent
af barnmorskorna, som ha mindre lön än 300 kr. Detta förhållande
beror naturligtvis derpå, att i sådana bygder, der befolkningen
är tätare och der det finnes ett jemförelsevis större antal
burgna familjer, hafva barnmorskorna större inkomster på enskild
praktik än i orter, som äro mera glest befolkade och der det finnes
färre burgna familjer. Om man således skulle fixera eu bestämd
lön, som skulle, gälla för barnmorskorna i olika trakter, tror jag,
att missproportionen i afseende på deras inkomster skulle blifva
betydligt större, än den nu är, ty de skulle då t. ex. i Skåne eller
på andra orter, der det finnes mycket burget folk, få betydligt
större inkomster än i norra Sverige.
På grund af dessa omständigheter, och då jag för min del anser,
att socknarne böra taga hand om denna angelägenhet och
ordna förhållandena, der de ännu icke äro ordnade, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Pehrson i Törneryd: Herr grefve och talman! Jag
har begärt ordet för att framhålla en synpunkt, som hittills icke
blivit o under öfverläggningen berörd. Innan jag gör det, vill jag
dock återkalla i herrarnes minne, huru skrifvelsen till Kongl.
Maj:t i ärendet kom till stånd och huru litet man då tänkte på
konseqvenserna af densamma. Det var den gången, liksom det
allt som oftast händer, att Riksdagen låtit en skrifvelse slinta
igenom i förmodan att det ju icke är någon farlig sak; — det är
ju blott en skrifvelse och ingenting annat. Men det finnes ett ord,
som heter konseqvens, och Riksdagen såväl som hvarje annan bör
taga konseqvenserna af hvad den gör och låter. Det har dock
visat sig, att Riksdagen vid det af mig åberopade tillfället har
fattat ett förhastadt beslut och att Riksdagen icke vill taga konseqvenserna
af detta beslut. Detta framgår tydligt deraf, att Bär
53 >:o 26.
Torsdagen den 8 April.
frågan, på grund af Riksdagens nyssberörda skrifvelse, återkom Ang. statsfrån
Kongl. Maj:t med hemställan, att Riksdagen skulle lemna
pension till barnmorskorna i landet, så säde Riksdagen nej till iarnm0rsJcor.
denna Kongl. 11 aids framställning och motiverade detta sitt nej (Forte.)
dermed, att barnmorskefrågan såväl hvad beträffade aflöning som
pensionering vore en kommunal angelägenhet. I)å denna mening
uttalats af Riksdagen, som jag vill minnas år 1895, skulle man då
kunna förutsätta, att Riksdagen har ändrat mening sedan dess,
så att den nu skulle vara färdig att ingå på en rent motsatt åsigt?
Jag får för min del säga, att jag har en annan tanke om Riksdagens
stabilitet.
Det är denna gången fråga om statsbidrag till aflöning af
barnmorskor. Det är det första steget, och hvilket tro herrarne,
att det andra är. Jo, utan allt tvifvel, att staten också skall
pensionera barnmorskorna, och det är således icke någon liten
affär, det här gäller, om man tager denna fråga i hela dess vidd.
Jag föreställer mig, att vid närmare begrundande motionären sjelf
skall finna, att hans framställning icke hvilar på en fullt sund
grund. Om jag icke missräknar mig på honom, så är han i andra
fall ytterst försigtigt när det gäller att inleda staten på ett obehörigt
område, och här håller jag före, trots allt hvad som blifvit
sagdt i frågan, att man genom bifall till motionärens förslag skulle
göra detta. -
Det har för öfrigt framhållits, att barnmorskornas antal på
landsbygden är allt för litet, och man har förmenat, att detta
skulle vittna om kommunernas oförmögenhet att aflöna sina barnmorskor.
Jag vågar emot detta påstående säga ett bestämdt nej.
Skrifven, mina herrar, på liknöjdhetens konto största delen af den
brist, som må förefinnas i berörda afseende, och göra vi detta, så
skola vi helt säkert komma till ett annat resultat, än hvad talaren
från Norrland gjorde.
På grund af de skäl, som jag nu framstäf, ber jag att få
yrka afslag å den af motionären gjorda framställningen.
I detta yttrande instämde herrar vice talmannen Danielson,
Larsson i Mörtlösa och friherre von Knorring.
Herr Hjelm brus: Då jag inom utskottet deltagit i behand
lingen
af denna fråga, skall jag be att få med några ord beröra
densamma.
Jag var inom utskottet till en början ganska tveksam om hvilken
af de båda meningarna, jag skulle omfatta, men emellertid
mognade sedermera hos mig den uppfattning, som också blef utskottets.
Jag kan nemligen icke finna annat, än att de kommuner,
som vilja och önska skaffa sig barnmorska, nog också hafva tillgångar
dertill. Icke kan det väl derför vara detta, som föranleder
bristen, der en sådan finnes; något, som för öfrigt icke är fallet i
den ort, som jag tillhör, ty der finnes tvärtom ett ganska stort
antal barnmorskor. I Norrland och andra landsdelar, der utstånden
äro mycket stora och der, såsom nyss nämndes, kommu
-
A'':o 26. 54
Torsdagen den 8 April.
bidZmSaf-^evna.ä st?r]el gå.r UPP tin samma storlek, som ett biskopsdöme
Våning af *?ar 1 sö(?ra Sverige, är det naturligtvis brist, men icke kommer
barnmorskor, denna brist att afbjelpas derigenom, att staten beviljar ett litet
(Forts.) anslag på 100 eller 200 kronor till bidrag att aflöna en barnmorska.
Jag kan icke tänka mig saken på detta sätt.
För öfrigt var det ett speciel uttryck af en talare på stockholmsbänken,
som närmast föranledde mig att uppträda i denna
fråga. Han yttrade nemligen, att om på en större gård uppkommer
behof att efterskicka en barnmorska, så är den frågan mycket enkelt
löst, derigenom att man gifver befallning åt en dräng att
spänna för ett par hästar och hemta barnmorskan, men, sade han,
huru går det för de fattiga, torpare eller statare, som behöfva
sådan hjelp? Derpå vill jag svara, att det går till på samma sätt,
åtminstone i den ort, som jag tillhör. Der gifves befallning åt en
dräng att, spänna för ett par hästar och hemta barnmorskan. Men
då kan någon fråga, huru det går till, då barnmorskan skall hafva
sin betalning. Jo, det går till i detta fallet som i det andra, så,
att man tager upp sin plånbok och betalar henne, och om icke
torparen eller stataren har penningar, så lärer han icke draga i
betänkande att vända sig till husbonden och begära sådana samt
torde då också få sin önskan uppfyld.
Jag kan således icke finna, att de fattiga på landet eller några
andra hafva så synnerliga svårigheter i detta afseende att bekämpa,
och skall derför tillåta mig att yrka bifall till utskottets
förslag.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på pfslag derå och bifall i stället till den af herr
Berg m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen. Herr talmannen
förklarade sig anse den förra propositionen vara besvarad med
öfvervägande ja; men som votering begärdes, skedde nu uppsättjustering
och anslag af en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskott hemstält i förevarande utlåtande n:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets nämnda
hemställan bifallit den vid betänkandet fogade, af herr Berg m. fl.
afgifna reservation.
Omröstningen visade 94 ja och 74 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
§ 15.
Föredrogs och bifölls Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion om vidtagande
Torsdagen den 8 April. B5
af åtgärder för kontroll öfver vården och förvaltningen af fromma
stiftelser inom landet.
Som Första Kammarens beslut icke blifvit af Andra Kammaren
oförändradt antaget, skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
ärendet till Första Kammaren återlemnas för ny behandling.
§ 16.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. Eliasson
„ N. A. Anderson i Lydde
„ J. 1). Laurell
„ J. Bjélmérus
„ S. Arnold sson
„ K.E.Holmgren iHillebola
„ J. Ericsson i Vallsta
„ K. A. Kihlberg
„ L. P. Mallmin
„ E. Behmer
„ J. A. Sandwall
„ A. P. Gustafsson
„ friherre F. Barnekow
„ P. Jönsson i Färeköp
„ E. Meyer
„ P. A. J. Högstedt
„ P. Olsson i Åsak
„ A. Petersson i Påboda
„ K. G. Karlsson
„ H. Eriksson i Elgered
„ M. Halm
„ NAndersson i Pettersborg
„ G. Jansson i Krakerud
„ E. Nilsson i Kattleberg
„ C. Rydberg
„ S. O. Nyländer
,, A. H. Göthberg
„ I. Månsson
„ C. A. Andersson i Malmö
„ C. J. Hammarström
„ K. Almqvist
och „ O. Erickson i B jer sby
Härefter åtskildes kammarens
und. 10 dagar fr. o. m. d. 10 dennes;
„ 12 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 10 | 1) |
„ 12 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 10 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 10 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 10 | 11 |
„ 10 | 11 | 11 | 12 | 11 |
„ 13 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 10 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 10 | 11 |
„ 14 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 14 | 11 | 11 | 9 | 11 |
14 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 10 | 11 | 11 | 12 | 11 |
„ 14 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 10 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 10 | 11 |
» 12 | 11 | 11 | 10 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 10 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 10 | 11 |
„ B | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 13 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 10 | 11 |
„ 11 | 11 | 11 | 11 | 11 |
„ 12 | 11 | J> | 10 | 11 |
„ 12 | 11 | 11 | 9 | 11 |
„ 10 | 11 | 11 | 12 | 11 |
ledamöter kl. | 3,28 e. | m. |
|
In fidem
E. Nathorst Böös.