RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:25

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 25.

Onsdagen den 7 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Herr

statsrådet m. m. friherre L. Ak er Mehn aflemnade Kong!.
Maj:ts proposition angående pension å allmänna indragningsstaten åt
■e. o. professoren G. Dillner.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Herr talmannen anmälde härefter till fortsatt behandling statsutskottets
utlåtande n:o 40, angående föreslagna jernvägsanläggningar
för statens räkning.

Deraf förekom nu i ordningen punkten 4, deri utskottet hemstält,0”1 anläggning
att Kong]. Maj:ts förslag om anläggning af en statsbana från Göte-y/f”
borg till Svinesund icke måtte vinna Riksdagens bifall. till Svinesund.

Reservationer emot denna utskottets hemställan hade anmälts:

af herr Lundeberg och hans förutnämnde medreservanter, hvilka
yrkat:

4:o) att Riksdagen — under det af Kongl. Maj:t föreslagna förbehåll
— må besluta anläggning af en statsbana från Göteborg öfver
Kongelf, Ucklum och Uddevalla till Svinesund samt till påbörjande af
denna bana för år 1898 anvisa 2,750,000 kronor, med rätt för Kongl.

Maj:t dels att närmare förordna om de orter, jernvägen bör genomgå,
dels ock att låta af det auvisade beloppet förskottsvis under innevarande
år af tillgängliga medel utanordna 750,000 kronor;

samt af herr Månsson.

Andra Kammarens Prol. 1897. AT:o 25.

1

N:o 25. 2

Onsdagen den 7 April, e. m.

Om anläggning Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

af en statsbana

till Svinhund. Herr ^jungman: Beträffande det nu föreliggande förslaget torde(Forts.
) Kongl. Maj:ts proposition vara klart, att det i hufvudsaklig män

afser^ att bereda eu ökad samfärdsel mellan de förenade rikena och
särskildt bidraga dertill, att Norges samfärdsel med nordeuropeiska
fastlandet skulle allt framgent komma att gå öfver Sverige och på ett
sätt, som vore mera tillfredsställande än det nuvarande, derigenom att
en betydlig tidsbesparing komme att ega rum. Då det sålunda är
klart, att det genom förslagets antagande skulle beredas Norge en
synnerligen väsentlig förmån, så finnes intet skäl att antaga, att icke
norska stortinget skulle besluta att bygga till mötes de få kilometer
af det hela, som fälla på norsk sida — det är, som bekant, blott 5
kilometer.

Hvad återigen det fallet beträffar, att förslaget icke vunne Riksdagens
bifall, är det helt visst, att Bohuslän då mycket länge komme
att få vänta på, att erhålla den önskade jernbanan. Dels skulle det
blifva mycket svårare för ett euskildt bolag att kunna utverka det behöfliga
tillmötesgåendet från norsk sida, enär ett enskildt bolag icke
kan erbjuda samma förmåner som staten, och dels skulle, om enskilde
måste bygga denna bana, de otvifvelaktigt blifva tvungna att använda
starkare stigningar, skarpare krökningar och billigare öfverbyggnad;
och under sådana förhållanden blefve tidsbesparingen ingen eller så
ringa, att förmånen för Norge i afseende på samfärdseln med utlandet
icke ^ blefve synnerligen, stor. Det är äfven gifvet, att under sådana
förhallanden skulle de intressen i Norge, som påyrka att förbindelseleden
skulle dragas genom Bullaredaleu, vinna'' ökad kraft att göra
sig gällande; men för Bohuslän erbjuder denna senare linie icke samma
ekonomiska fördel som den vestra linien, hvilken går genom folkrikare
trakter, som erbjuda vida mer möjlighet att utvecklas till större betydenhet.

Hvad mig sjelf beträffar, skall jag icke strö mycket blommor till
framhållande af den egna hemortens ekonomiska förträfflighet, då det
ju är klart, att hvar och en, som mycket önskar en jernväg, gerna
vill på allt sätt förorda den, och att man här i kammaren är så van
vid dylika förord, att man nog'' ej fäster synnerligt afseende vid dem.
Emellertid synes det vara gifvet, att, om denna bana kommer till
stånd, den skall, liksom alla andra jernvägslinier i trakter, som förut
saknat jernvägar, föra med sig ekonomisk utveckling; och utan tvifvel
komma genom banans anläggning kraftigare näringsverksamhet och
hvarjehanda industriella anläggningar att uppstå, hvilka skola tillföra
banan växande trafik. Det är äfven antagligt, att det skulle uppstå
bibanor, som skulle bidraga till att resultatet blefve allt] mer tillfredsställande.

Hvad nu regeringens förslag till liniens rigtning beträffar, så anser
jag mig böra anmärka, att det alternativ i södra Bohuslän, som omtalas
i den kongl. propositionen, nemligen linien öfver Stenung, med
hänsyn till den framtida utvecklingen långt ifrån medför förmåner
motsvarande dem, som erbjudas af den utaf Kongl. Maj:t föreslagna,
linien öfver Ucklum, enär de intressen, som skulle tillgodoses genom

3 >:o 25.

Onsdagen den 7 April, e. m.

nämnda Stenungslinie, fullständigt kunna vinna, hvad de åsyfta, genom»» anläggning
en bibana, som naturligtvis kan byggas på mycket billigare sätt än
hufvudlinien, under det att de intressen, som tillgodoses. genom den<j7; Svinesund.
östra linieu, blott kunna främjas genom att sj elfva hufvudlinien dragés (Fort8-)
öster om Stora Ilällungen. Det ligger nemligen vigt pa, att man far
en bibana från Ucklum upp till det vattenfall, som Göta eif gör vid
Ström, der det redan uppstått ganska betydande industriella anläggningar
och en ytterligare utveckling synes antaglig.

På grund * af hvad jag nu yttrat, skall jag be att, med hänsyn
äfven till den af mig i ämnet väckta motion, få hemställa om bifall
till det från herr Lundeberg m. fl. ledamöter af Första Kammaren
härrörande förslag, som tryckt utdelats här i kammaren och är så
lydande: satt Riksdagen — under förutsättning att, för anknytning af
nedan nämnda svenska statsbana med det norska jernvägsnätet, från
norsk sida beslut fattas om anläggande af jernväg från riksgränsen
vid Svinesund till lämplig punkt å norska sydbanan, samt under förbehåll
att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 26 februari

1897 för den föreslagna banan från Göteborg till Svinesund angifna
vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark in. m. iakttagas — må, med
uttalande, i anledning af herr J. M. Ekströmers motion, att arbetets
utförande måtte under behöflig kontroll verkställas med tillämpning
af entreprenadsystemet, der så med fördel för staten kan ske, besluta
anläggning af en statsbana från Göteborg öfver Kongelf, Ucklum och
Uddevalla till Svinesund samt till påbörjande af denna bana för år

1898 anvisa 2,000,000 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t dels att närmare
förordna om de orter, jernvägen bör genomgå, dels ock att låta
af det anvisade beloppet förskottsvis under innevarande år af tillgängliga
medel utanordna 750,000 kronor.»

Herr Sjö: Det förhåller sig på samma sätt med denna jernvägsfråga
som med den föregående, nemligen frågan om Ivrylbo Orebrobanan,
att den befinner sig i ett så outredt skick, att man ej gerna
inom utskottet kunnat, huru gerna man än velat, hemställa om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag. Herrarne se litet hvar, att äfven här många
förslag hafva framkommit, och att hvar och en förordar den linie, som
han finner vara mest angelägen att få. Jag tror fördenskull, att
det icke alls skulle skada, om äfven denna fråga finge li till
om jag så får säga. Ty skall Riksdagen besluta en jernväg mellan
Göteborg och Svinesund, är det alldeles tydligt, att man icke skall
stanna vid Svinesund. Men frågan om fortsättningen är ju något,
som ännu är outredt och oafgjordt. Och att Norge svarat undvikande
på denna fråga, kan ingen mycket undra öfver, _ ty. det är alldeles
säkert, att, derest frågan, sådan den af Kongl. Maj:t år framlagd, nu
bifalles, norrmännen komma att intaga en sådan ställning, att de alltför
starkt tillgodose sina egna intressen. Detta hafva norrmännen i
allmänhet eu tendens att göra, och det till den grad, att det icke
synes vara godt, vare sig för oss svenskar eller nagra andra, att med
dem komma till någon uppgörelse, utan att de skola hafva särskild
fördel deraf. Norrmännen äro ju intresserade i Dalslandsbanan, och
detta iir förhållandet med såväl enskilde som norska staten. Detta

N:o 25. i

Onsdagen den 7 April, c. m.

Om anläggning gör sitt till, att de vilja tillförsäkra sig allt hvad de kunna; det kan
från StGötSebZagm.!in eJ heller undra öfveU ^ de aro ett verkligt praktiskt folk i det
till Sumesured.hänseendet, att de förstå att tillgodose sina egna intressen. Och det
(Forts.) komma de här i tillfälle att göra, särskildt om vi, som sagdt, icke
göra upp med dem, innan vi besluta att bygga jernvägen. Detta har
för mig varit ett talande skäl, hvarför jag icke har kunnat vara med
om att tillstyrka denna jern vägs byggande.

Det spelar för öfrigt sannerligen en icke liten roll att nu anslå
en sådan summa, mellan 16 och 17 millioner, som här är i fråga. Vi
skulle sannerligen komma att taga icke liten arbetskraft från jordbruket
och andra näringar, om vi nu skulle anslå medel till denna
jernväg utom till den, som redan är beslutad. Dertill kommer Uddevalla—
Herrlj un gajern vägen, till hvilken Riksdagen väl, efter hvad jag
antager, kommer att i enlighet med utskottets hemställan bevilja medel.
Och jag hemställer fördenskull, om det icke vore tillräckligt, att
Riksdagen denna gång håller sig till hvad utskottet i fråga om nya
statsbanor här föreslagit; och det är fördenskull, som jag anhåller
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Collander: Herr talman, mine herrar! I olikhet med

fragan om de två föregående banorna, som regeringen föreslagit, är
den „nu föreliggande fragan ganska enkel. För de båda banor, som
vi på förmiddagen diskuterade, voro olika rigtningar föreslagna, och
man var i ovisshet om, hvilken rigtning som var den lämpligaste. Och
der spelade på samma gång den vigtiga omständigheten in, att äfven
försvarssynpunkten måste tagas i betraktande. Några dylika omständigheter
föreligga icke i fråga om den nu förevarande banan, ty man är
öfverens om dess rigtning på den svenska sidan, och någon särskild
hänsyn till försvarsfrågan behöfver man ej heller taga. Alltså är den
af olika beskaffenhet mot de begge andra.

Nu har utskottet vid sitt afstyrkande af den kongl. propositionen
fäst sig vid de tvenne hufvudpunkter, som äfven spelat in i fråga om
de båda andra banorna. Den ena är fruktan för att ett alltför starkt
engagerande af staten i jernvägsbyggande skulle menligt inverka på
rikets finanser, och att ett forceradt jernvägsbyggande skulle draga
alltför manga arbetskrafter från jordbruket. Dessa påståenden hafva vi
nu pa förmiddagen debatterat, och man har äfven från dessa båda synpunkter
ansett, att man borde gå något långsammare, än hvad Kongl.
Maj:t i sin här föreliggande proposition om de tre banorna föreslagit.
Man har derför äfven framstält förslag om att minska det anslag, som
för nästa ar begäres, pa det att man skulle kunna hafva fria händer
och banbyggnaden något långsammare kunna fortgå än Kongl. Maj:t
föreslagit.

Men dessutom har det för utskottet funnits ett annat skäl för
afstyrkande, och det har vant detta, att eu nödvändig förutsättning
icke förefunnits, nemligen den förutsättningen, att man — då denna
bana ju skulle blifva eu fortsättning af vestkustbanan och förenas med
norska statsbanesystemet — bort hafva någon säkerhet för tillmötesgående
från norsk sida, i det att ännu ej något beslut af stortinget i
denna fråga föreligger. Detta är naturligtvis ett skäl, som är talande.

Onsdagen den 7 April, e. m.

5 N:o 25.

För min del är jag lika mycket öfvertygad som Kongl. Maj:t i Om anläggning
sitt förslag att, om blott denna bana blir byggd, kan man med full“{a*“ ‘osteborg
visshet förutse, att Norge bygger denna förbindelseled, tv. den är för[iK Svinesunl
Norge af alldeles utomordentlig vigt. Hela Norge får inverkan af (Forts.)
den snabbare postgång till kontinenten, som genom den kortare våglängden
kan erhållas, och på samma gång genom det förstklassiga
byggnadssättet, som kan medgifva större hastighet, så att man för
hela Norge kan erhålla 3—4 timmars kortare postgång. Detta är eu
ytterst vigtig sak; och derför kan man ju vara fullt trygg om, att
norrmännen äro alltför klarsynta i det fallet för att låta sig påverkas
af den tillfälliga förlust, de på de penningar, som äro nedlagda i
Smaalenenes—Dalslandsbanan, skulle lida i följd af den nya jernvägsbyggnaden.
Några pretentioner från det hållet, som kunna anses berättigade,
kan man ej säga förefiunas. Denna Dalsland—Smaalenenesbana
tillkom vid tidpunkten för Bergslagsbanans anläggning år 1878.

Då funnos icke Vestkustbanans tvenne delar byggda. Alltså, då norska
staten och norska medborgare liksom svenska tecknade penningar i
båda dessa banor, fans icke någon förutsättning, att man af denna
genomgångstrafik skulle skörda tillräcklig vinst för att börja detta
företag; den frågan stod helt och hållet olöst. Då kan man ju icke
säga att, om detta sedermera kommit till, någon spekulation kunnat
derpå grundas. Dessutom har svenska staten ju i detta fall medgifvit
ett millionsanslag utan återbetalniugsskyldighet, förutom under vissa
förbehåll, då deremot till Bohusläns bana, som skulle blifva konkurrerande,
landstinget erbjudit sig att lemna fri jord för bortåt eu million
kronor. Det är således alldeles motsatta förhållanden.

Emellertid bör denna sak ses icke endast från bohuslänsk synpunkt,
hvilket är ett sekundärt intresse, utan här föreligger i främsta
rummet ett statsintresse — alldeles som vid Krylbobanan, ty enligt
min åsigt finnes der likaledes ett fullständigt statsintresse, medan det
lokala intresset kommer först i andra rummet — det statsintresset
nemligen, att staten skall hafva i sin hand de stora förbindelselederna.

När man lägger dessa i ett enskild! intresses hand, draga visserligen
de, som representera detta intresse, nytta deraf; så är det t. ex.
med Bergslagsbanan, som naturligtvis skötes till förmån för <lem, som
äro intresserade deri. Men allmänheten, som stål'' utanför, far illa
af det.

Nu har det för Bohuslän varit ganska svårt att bygga eu egen
bana derför, att man haft å ena sidan ett intresse i Göteborg och å
andra sidan ett intresse i Fredrikshald, som båda äro alldeles motsatta
det förra. Det har, säger jag, varit ganska svårt för länet att kunna
åstadkomma denna egna kommunikationsled, som i lokalt hänseende
naturligtvis är i hög grad efterstråfvansvärd för länet. Detta har
emellertid nu återigen ändrats ganska betydligt, sedan man genom
den erfarenhet, man kommit till vid Yestkustbanan, sett, att der finnes
en trafik, både lokal och genomgående, som lemna!’ full afkastning å
kapitalet.

Om nu staten ej skulle bygga denna bana, oaktadt dess fördelar
för staten äro så i ögonen fallande, maste naturligtvis lånet sträfva
efter att på annan väg fä sitt intresse fyldt. Det måste dä naturligtvis

N:o 25. 6

Onsdagen den 7 April, c. m.

Om an%ärm«.okomma att fyllas på ett mycket mindre fullständigt och tillfredsaffn>t*!*i*na8Vå.
Ilande sätt, hvad banhyggnaden beträffar, än om staten för sina
tilinSvinhund?1 ndamål skulle utföra denna byggnad. Då inträffar det naturligtvis,
(Forts.) a^i Bar länet söker koncession på att få en sådan bana, staten, som
den alltid gör, förbehåller sig rätt att lösa banan. Om staten sedan
skall begagna denna rätt likasom vid Yestkustbanan, får staten visserligen
betala mera, än den behöft göra, om den sjelf byggt likadant,
men detta är dock något öfvergående. Men hvad staten icke får, då
den återlöser en af länet byggd bana, det är ett lämpligt byggnadssätt,
hvad lutningar och dylikt beträffar; och det är något, som icke kan
repareras, då byggnaden en gång icke verkstälts på det för statens
ändamål lämpligaste sättet.

Om man nu, som sagdt, ser saken ur den synpunkten, att här
föreligger ett verkligt statsintresse och först i andra rummet ett naturligt
intresse för länet att få ett sitt kommunikationsbehof fyldt, tycker
jag, att man borde kunna ena sig om det af herr Ljungman framstälda
förslaget, helst här icke föreligger någon tvist om olika rigtningar
eller dylikt och då man går i den rätta rigtningen att icke
bygga för fort utan bygga vackert samt, på sätt den förste talaren
föreslog, härvid faster det vilkor, hvars obefintlighet vållat betänksamhet
hos statsutskottet att nu tillstyrka saken, det nemligen, att
Norge möter med en förbindelseled, så att man icke löper någon sorts
risk — ty det är naturligtvis af vigt, att ett sådant beslut fattas. Det
är ju alldeles gifvet, att för det län, jag tillhör, skulle det vara en
stor glädje, om ett steg i den rigtningen kunde tagas.

Jag ber att få erinra om, att vi i vårt län hafva varit vanlottade
på detta den nya tidens vigtigaste kommunikationsmedel. Vi hafva under
alla år, sedan staten började bygga stambanor i olika delar af landet,
tåligt fått vänta, men vi hafva liksom andra delar af landet fått bidraga
till den annuitet, som statsbanorna till en början ej kunde
gälda, utan att hafva fatt någon bana. Om man nu säger: »kunna
ni icke hafva tålamod och vänta; man kan ju uppskjuta saken», så ber
jag få påminna, att vi väntat i öfver fyrtio år. Således är det en
billig begäran, om vi säga: »låt oss få frågan löst på det sätt, att
man börjar vackert», helst då man härtill sätter detta vilkor, som
kanske fördröjer byggandet ett eller annat år.

Jag har naturligtvis från mina länsbor fått mottaga flera adresser,
som jag icke vill trötta kammaren med att uppläsa, men jag ber blott
att få tillkännage, att intresset inom mitt län är stort och lifligt för
att få denna lifsfråga löst. Jag vågar derför anhålla om en välvillig
behandling af frågan, och ber att få ansluta mig till det af den förste
talaren väckta förslaget.

Herr Baaz instämde häruti.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Den näst föregående
talaren har sagt, att den föreliggande jern vägsfrågan enligt hans förmenande
skulle vara af mycket enklare beskaffenhet än de tvenne likartade
frågor, kammaren behandlade under förmiddagens plenum. För
min del vågar jag vara af annan åsigt. Det har redan af herr Sjö

Onsdagen den 7 April,

7 N:o 25.

Svinesund.

(Forts.)

blifvit till en del framhållet, huru vigtigt det är att, när denna

beslutas, man skall på förhand hafva fragan utredd i hela dess vidd, ocly^ Göteborg

dertill hör val i främsta rummet, att man vet, på hvad sätt man kan^ c
anknyta denna jernväg till det norska jern vägsnätet.

Nu förmenade den förste talaren, herr Ljungman, att man skulle
lösa den knuten pa det sättet, att, i likhet med hvad ett tryckt plakat
här innehåller, man skulle fordra att, innan svenska staten bygger sin
jernväg, skulle uppgörelse vara gjord med Norge om anknytningen dit.

Ja, det kan ju vara lätt att här yttra, men jag undrar, oni någon åt
herrarne vill tro, att det är lika lätt att i verkligheten utföra. Den
norska staten är intresserad i Dalslandsbanan med ett belopp af en och
en half million kronor; Fredrikshalds stad har i den banan satt in nära
en half million — 490,000 kronor — och enskilde aktietecknare i
Norcre hafva en ganska betydlig del deri. Dessutom häftar denna bana
i skuld till norska staten och till Fredrikshalds kommun samt enskilde
med restantier — låtom oss märka restantier — tiR ett belopp åt
324,400 kronor. Nu är det väl icke obekant för någon, att man i
Norge framställer det positiva påståendet att, för den händelse Sverige
skulle besluta sig för att bygga en bana mellan Göteborg och bvinesund
och denna bana också skulle vinna anslutning till det norska jernväcsnätet,
det äfven skulle vara svenskarne förbehållet att halla JNorge
skadeslöst för dess insats i Dalslandsbanan, och krafven äro sa bestamda
i det hänseendet, att de till och med säga och hoppas, att det icke
skall finnas en norsk regering, som icke skall ega den fastheten att
säga nej till hvarje förslag om anknytning, för den händelse sverige
icke vill hålla Norge skadeslöst för dess intresse i Dalslandsbanan.

En liten detaljfråga, som tillhör denna sak, skall jag älven be att
få omnämna. Vid en eventuel sammanslutning emellan den svenska
banan och det norska jernvägsnätet har man att öfvergå ett vattendrag
vid Svinesund, öfver hvilket skall byggas en bro, som torde kräfva en
icke obetydlig kostnad. Hvem som skall vidkännas denna kostnad,
derom får man intet besked och derom finnes ingen utredning åtminstone
i den kongl. propositionen. Men hvad man vet, det är att svårigheter
i många afseenden skola skola yppa sig för att fa eu uppgöielse
till stånd med norrmännen, och jag hemställer under sadana förhållanden,
om det icke vore rättast, att den svenska regeringen först både
den delen af frågan utredd, innan den för andra gången lagges tram
för svenska Riksdagen.

För min del vågar jag tro, att denna jernväg kommer att i sinom
tid byggas af svenska staten, men jag vågar också tro, att Riksdagen
icke nu skall besluta denna bana utan se tiden an, dels för att ta
något anstånd, så att man icke skall ytterligare komma in i ett torceradt
jernvägsbyggande och dels för att ta de detaljfrågor, som jag nyss

vidrört, utredda af regeringen. .

Det är hufvudsakligen på dessa skäl, herr talman, som jag ber att
få yrka bifall till statsutskottets förslag, som i sjelfva verket ingenting
annat är än ett afstyrkande för närvarande af Kongl. Maj:ts proposition.

Häruti instämde herrar Svensson i Karlskrona och Sjöberg.

Xso 25. 8

Onsdagen den 7 April, e. m.

mig

Herr Holmlin yttrade: Herr talman, mine herrar! För så vidt ja* har
bekant, ar det forsta gången som landskapet Bohuslän träder fram

VnnVQ k ommornn 10 i R. .1,, ___,1 lön ^

Om anläggning
af en statsbanaf

från Göteborg*.. ° A , ’ — *----- laixuouapcb jJuiniMiiii iraaer rram

till Svinesund.^ Aliclia Kammaren och Riksdagen med anhållan om hjelp i en sin
(Forts.) egen angelägenhet. Det är egentligen landskapet Halland, som har
gatt före och som har vant, om jag så far säga, vår förespråkare. Det
var torr i verlden for många ar sedan en allmän trossats, att en jernväg
ingalunda kunde täfla med ångbåtar, men då var det som Halland.
med Karl Ifvarsson i spetsen, trädde fram för att öfvertyga verlden
om, att detta var eu gammal osanning. Halland stod då“ ungefär på
samma ståndpunkt som Bohuslän nu, och Halland erbjöd, savidt ja<r
ar noga underrättad, eu million kronor till staten, om staten ville bv^o-å
en langdbana genom Halland, men trots det stora inflytande, som Karl
ifvarsson hade, svarade svenska Riksdagen nej. Efter åtskilliga om och
men och efter åtskilligt arbete byggde halländingarne sjelfva sin bana,
och huru detta i ekonomiskt hänseende slog ut, skall jao- be att få
påpeka genom ett litet exempel från Bohuslän. Göteborgs°och Bohus
lans landsting tecknade nemligen i den nordligaste tredjedelen af banan
eller limen Yarberg—Göteborg 100,000 kronor. Inom I1.'', är efter
banans invigning fick landstinget hvarje år 6 procent på detta belopp
och nar sedermera staten, begagnande sig af sin lagliga rätt, inlöste
banan sa fick landstinget icke blott sina 100,000 kronor tillbaka utan
derutöfver 22 procent eller 22,000 kronor. Det har således visat sD
att Hallands jernväg trots den gick långs med hafvet och hade att
tafla med angbatskommumkationerna, dock bestått ovanligt bra i denna
täflan. Det är detta lyckliga utslag, som också hos bohusländingarne
väckt hoppet om att äfven Bohuslän en gång skulle få detta oumbärliga
kommunikationsmedel, ty vi måste alla erkänna att hvarken
åkerbruk, industri eller annat kan reda sig i Sverige utan jernvämskommumkationer.
Erfarenheten gifver allt mer och mer vid handen
att det ar alldeles för dyrbart för ett land att vara af med detta
kommunikationsmedel, och, sorgligt att omtala, intager Bohuslän med
sm jemförelsevis täta befolkning af rikets 24 län den föga afundsvärda
platsen af n:o 24, hvad jernvägar beträffar. Norrland och Gotland
hafva gatt långt framför oss. År da Bohuslän till den grad fattigt är
dess befolkningen sa dådlös, eller hvarför befinner sig Bohuslän i denna
sorgliga stallning, som för hvarje år som går utan att vi hafva jernväg,
blir allt sämre och sämre?

0 Jao skall tillåta mig att berätta om eu liteii historia, som timade
pa gränsen emellan Blekinge och Småland 1645 vid freden i Brömsebro;
den är icke sa lång. Det var, såvidt jag vet, första gången, som
(let iyekades svenskarne att grundligt klappa om danskarne, och freden
blef derefter sluten i Brömsebro. Ställningen var sådan mellan danskarne
och svenskarne, att fredsunderhandlarne icke vågade träffas
ansigte mot ansigte, utan den franske ambassadören gick som ombud
emellan dem. Axel Oxenstierna var fredsunderhandlare på den svenska
sidan, utom Jemtland, Gotland och Herjeådalen kräfde svenskarne
Halland, men danskarne stretade emot. Axel Oxenstierna sade då:
»Vill in icke afstå från Halland, så öfverlemna i stället Viken» (som
ar det gamla namnet på Bohuslän). »Viken», förklarade danskarne,
>:ar sa godt som halfva Norge. Det kan aldrig komma i fråga.» Vi

9 N:0 25.

Onsdagen den 7 April, e. m.

veta också, att danskarne öfverlemnade Halland, och Viken, som skulle0"» anläggning
vara så godt som halfva Norge, fick tillhöra Norge. ^ _ fAn 3Göteborg

Nu är det förtretlig! för oss bohusländingar, att hailäudingarne<iW soinesund.
hafva fått sin bana och att den har burit sig så utmärkt väl, att staten (Forts.)
funnit det förenligt med sitt intresse att öfvertaga den, medan vi icke
hafva någon jernväg; men komma vi in i Norge och Smaaleuene, som
icke är fruktbarare och som i folkrikedom är oss betydligt underlägset,
så bestå de sig der med två jernvägar. Bohuslän har fått den sorgliga
lotten, att, hvad jernvägar beträffar, vara Afrikas hvita fläck. Att detta
har smärtat oss, det må väl ingen undra öfver.

Men, säger man kanske: hvarför bygga ni icke sjelfva? Ja, det
kan nog vara alldeles rigtigt, men jag talar absolut sanning, då jag
säger, att i och med detsamma som staten öfvertog vestkustbanan, det
har blifvit betydligt svårare för oss att kunna bygga någon bana. Jag .
har talat med hundratals affärsmän i Göteborg, och de hafva alla förklarat,
att från den stunden, då staten öfvertog vestkustbanan, kan
det icke vara fråga om att taga några aktier i en Bohuslänsbana, derför
att, om eu sådan bana bure sig, så skulle staten taga den, men, om
den icke bure sig, så skulle staten icke taga den, och således kunde
det aldrig blifva någon affär. Den enskilda verksamheten •— det är
verkligen tråkigt att ställningen är sådan — har redan länge, i 13
å 14 år, sökt arbeta för saken med egna kraftar, men förgäfves. Landstinget
och hushållningssällskapet hafva fattat det ena beslutet efter
det andra, men ändå stå vi, smärtsamt nog, på samma ståndpunkt.
Landstinget har erbjudit sig att, likasom skedde i Halland, lemna fri
jord, ett anbud som är värdt ungefär 1,000,000 kronor. Nu säger
statsutskottet, att detta är för litet bidrag, och säger till och med, att
ett landstingsbeslut af 1892 tyder på benägenhet för ännu större uppoffringar;
men jag vill då i förbigående säga, att det beslutet handlade
om aktieteckning och icke om bidrag, och denna aktieteckning af
7,000 kronor per kilometer höjdes 1886 till 11,000 kronor per kilometer,
ifall Riksdagen icke ville begagna sig af erbjudandet af fri
jord. Ja, för närvarande står frågan ganska sorgligt, Landstingets
beslut är gällande för blott i år, ty det heter i 1892 års beslut, att
erbjudandet af fri jord gäller endast under förutsättning, att beslut
om banans anläggande är fattadt före 1897. Under tiden blir ställningen
i Bohuslän allt sämre och sämre, och jag vill påpeka — ehuru
jag knappt behöfver det för er, som äro gamla och förfarna män —
huru svårt det är för de bohuslänska fiskerierna, som naturligtvis
kräfva .snabba kommunikationer, och skall tillåta mig att berätta ett
enda litet faktiskt exempel härpå. För ett par, tre år sedan gick sillen
tidigare till i norra Bohuslän än i det södra, och då är sillen dyr i
Göteborg. Två skutskeppare passade då på att lasta i sill i Fjellbacka
för att segla med den till Göteborg och der göra eu god affär. De
gåfvo sig i väg samt voro nöjda och belåtna, men så kommo de till
den stora fjärden Soten, som är en fruktansvärd buse i Bohuslän, eu
fjärd, som är öppen tre mil. Der uppstod då eu stark vestan, så att
det, äfven om man hade velat våga lif och egendom, var omöjligt att
gå öfver Soten. Tre dagar och tre nätter stormade det, och skepparne
refvo sina hårtestar af hufvudena, ty efter de tre dagarne var sillen

N:o 25. 10

Onsdagen den 7 April, e. ra.

Om an%yninffoduglig till menniskoföda. Detta blef deras ruin, och deras jakter måste
o/en sia««ianage(jan gäljas på exekutiv auktion.

till ”svinemnd. Sådana exempel skulle naturligtvis kunna upprepas i oändlighet. Jag

(Forts) dock blott taga ett enda exempel till, och detta i fråga om

industrien. Det är klart, att Bohuslän har liten eller ingen industri,
ty dertill fordras i våra dagar de bestämda kommunikationer, som kallas
jernvägar. Yi hafva en enda fabrik, nemligen trämassefabriken Munkedal.
Den har fått utgifva 26,000 kronor årligen för skjuts förutom
3,000 kronor för att få daglig postgång. Nu har fabriken användt 120,000
kronor till anläggande af en egen jernbana och hoppas att förtjena in denna
bana, innan Bohuslän får sin längdbana. Detta bevisar huru dyr
transporten der är. Det är derför som inom Bohuslän den önskan
och den tanken sprider sig allt mer och mer att vända sig till rikets
församlade fäder för att beklaga sig, tala om den sorgliga ställning,
som för närvarande är rådande, och framställa eu ödmjuk bön om hjelp
i det svåra betrycket. Det är sorgligt nog, att vi i är haft missväxt
till lands, och herrarne veta nog, att vi äfven haft missväxt till sjös.
Kommer nu härtill denna missräkning med afseende på jernvägen, så
blir stämningen ännu mera nedslagen.

På grund af detta skall jag be att få framställa en vördsam bön
från Bohuslän, att herrarne nu måtte fatta ett beslut. Bestämmen vilkoren
och bestämmen tid och sådant sjelfva, vi hoppas dock att herrarne
måtte behjerta Bohusläns ställning; och derför tillåter jag mig
att nu yrka bifall till det förslag, som här förut blifvit framstäldt.

Herrar Andreasson och Johansson i Dingle förklarade sig instämma
med herr Holmlin.

Herr Pegelow: Herr talman, mine herrar! Den debatt, som i
förmiddags fördes om Krylbo—Örebro-linien, synes mig i mångt och
mycket kunna tillämpas jemväl med afseende å den nu på tal varande
banan genom Bohuslän. De skäl, hvarpå utskottet stödt sitt afstyrkande
utlåtande, äro nemligen till större delen gemensamma för båda linierna.
Bland dessa skäl var det, som på mig gjorde det största intrycket, det,
att ett forceradt jernvägsbyggande skulle hafva ett ogynsamt inflytande
på arbetsmarknaden. Så vidt jag kan se, har detta skäl nu till stor
del förfallit genom det beslut, som kammaren i dag fattat angående
linien Krylbo—Örebro. Derigenom har ju redan skett en inskränkning,
och skulle kammaren nu dessutom bifalla ett mindre anslag än det af
Kongl. Maj:t begärda för Bohuslänsbanan, så blir ju jernvägsbyggandet
ytterligare inskränkt och de banor, som samtidigt skulle komma att
byggas, blefve endast Norrlandsbanan samt Bohuslänsbanan, den sistnämnda
jemväl allenast med det mindre anslaget. Den arbetsstyrka,
som för dessa företag skulle erfordras, skulle ej komma att uppgå till
mer än 2,000 man, och mindre antal kan man väl ej tänka sig att
statens jernvägsbygguader under några förhållanden skulle komma att
använda, om beslut om fortsättande af jernvägsbyggandet kommer att
fattas. Detta skäl synes mig derför helt och hållet hafva förfallit.

Den bana, hvarom nu är fråga, eger dels en lokal betydelse och
dels betydelse såsom en genomfartsväg till Norge, om nemligen eu för -

11 N:o 25.

Onsdagen den 7 April, e. m.

bindelse med den norska sydbanan kommer till stånd. Hvad banausO»* anläggning
lokala betydelse beträffar, så har denna redan af föregående talare»/“
blifvit kraftigt framhållen. Om man studerar den svenska allmänna^ svinesund.
jern vägsstatistiken, skall man finna, att Göteborgs och Bohus län har (Fol.t9.)
minsta banlängden i förhållande till invånareantalet af alla Sveriges
län, och jemför man bansträckan med arealen, så står länet väl ej sist,
men intager dock platsen n:o 21 bland rikets 24 län. Länet är således
i hvarje fall ytterst vanlottadt på jernvägar, och _ tagel- man medelproportional
en mellan ofvanuämnda båda faktorer, invånareantalet och
arealen, kommer länet att std allra sist. Detta län har dock en talrik
och idog befolkning, som idkar dels jordbruk och dels fiske, hvilka
båda näringar med afseende på länets folkmängd skulle kunna gifva
en bana, låt vara att den blefve allenast en lokalbana, en riklig trafik.

Jag skulle derför våga göra det påståendet, att, äfven om banan —
hvilket dock är orimligt — antages skola stanna vid Svinesund, så att
ingen förbindelse med det norska stambanenätet korame till stånd,
denna bana i alla händelser vore motiverad.

Om nu banan skulle stanna vid att blifva en lokalbana, så vore
det naturligtvis vigtigast, att den utfördes på enskildt initiativ med
understöd af staten, men det antagandet, att någon förbindelse med
det norska jernvägsnätet icke skulle komma till stånd, muste väl dock
redan från början tillbakavisas såsom orimligt. Bygges denna bana,
kommer den ju under alla förhållanden att blifva eu fortsättning pa
den af staten inköpta vestkustbanan, och i följd häraf och äfven på de
skäl, jag i förmiddags framhöll med afseende på Krylbo banan, bör jernvägen
genast utföras såsom statsbana. Det kan, såsom jag i förmiddags
anförde, icke vara rigtigt att låta enskilda först bygga en bana med
tanke på att staten sedan skall lösa in den.

Denna bana är visserligen icke mera än 30 kilometer kortare än
vägen öfver Mellerud och Fredrikshald, men, rnine herrar, vi få icke
räkna blott med måtten på de med hvarandra jemförda banlinierna,
vi få också tänka på liniernas beskaffenhet. Bergslagsbanau är nu visserligen
en förstklassig bana, och derför kan man till Mellerud använda
samma tåghastighet som på statsbanorna, men med Dalslaudsbanan disa
icke förhållandet. Bohuslänsbanan skulle dessutom blifva mera förstklassig
än statsbanorna i allmänhet, i det att den skulle komma att
förses°med de tyngre räls, som nu hafva blifvit bestämda. Följden deraf
blir, att maximitåghastigheten, som nu vid statsbanorna år bestämd till
75 kilometer i timmen, kan ökas till 90 kilometer per timme, och sa
hastigt kan man icke gå på de nu befintliga banorna, så att på detta
sätt sker eu ytterligare förkortning af vägen.

Det hufvudsakligaste skälet, som statsutskottet och de, hvilka i
afton fört statsutskottets talan, anfört mot banan, är gifvetvis, att
någon uppgörelse icke träffats med Norge om sammanknytningen.

Ehuru det för mig icke synes vara förenadt med någon risk att det
oaktadt fatta beslut i frågan, dä det väl synes orimligt, att om den
svenska banan slutar vid Svinesund, norska staten skulle i all framtid
underlåta en sammanknytning, så kan det vara befogadt att vara försigtig
vid beslutets fattande. Denna försigtighet synes mig emellertid
vara,0 till fullo iakttagen i den formulering till beslut, som blifvit åt

Ji:o 25. 12

Onsdagen den 7 April, e, in.

Om anläggning reservanterna i Första Kammaren senast föreslagen, och hvartill herr

till Svinhund. JJet torde eJ vara skal att vidare förlänga debatten, och jag be(Forts.
) gärde-ordet endast för att jemväl å göteborgsbänken någon skulle yttra
sig till förmån för banan. Jag får, herr talman, sluta med att biträda
det af herr Ljungman framstälda yrkandet.

..Med herr Pegelow förenade sig herrar Liljeholm, Helin, Hedgren,
Wijlc, K. G. Karlsson, Liljenroth och Wavrinsky.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Såsom den siste talaren erinrade, har ju hufvudskälet, som
utaf statsutskottet anförts mot bifall till den kongl. propositionen, förlorat
sin betydelse genom det tillägg, som blifvit af reservanterna
föreslaget och om bifall hvartill här blifvit framstäldt yrkande.

Anmärkningen rör, att man icke har anknytningen med Norge
klar. Man har visserligen uttalanden från norska regeringen, att den
är villig framlägga proposition för storthinget om en anknytning emellan
en eventuel Bohuslänsbana och det norska stambanenätet och framlägga
propositionen så tidigt, att banan kunde i Norge blifva färdig
samtidigt med i Sverige eller innan utgången af 1901. Men norska
regeringen har förklarat, att den, i saknad af nödig befunnen utredning,
icke kunnat närmare uttala sig angående valet af linie eller om
tidpunkten i vidare mån än jag angifvit. Ingen kan mer än jag beklaga,
att man icke fatt ett bestämdare uttalande än detta, och jag
tror mig icke träda grannlagenheten för nära, då jag säger, att den
konferens, som jag i slutet af förra året hade med vederbörande norska
departementschef, gaf mig grundad anledning till det antagande,
att för årets storthing skulle framläggas proposition om en auknytningsbana
från .Svinesund till en lämplig punkt på Smaalenenesbanan,
antingen vid Vik eller Bergs station — hvilkendera var eu oafgjord
fråga. . Deraf blef emellertid icke någonting, närmast, tror jag, med
anledning deraf, att departementschefen har varit och fortfarande är
af sjukdom förhindrad att sköta sitt embete och att till följd häraf
den utredning^ som skulle hafva föregått, icke kunnat verställas.

Nu föreslås, för att afhjelpa detta obestämda uttalande, att Riksdagens
beslut om anläggande af Bohuslänsbanan skulle fattas under
förutsättning att för anknytande åt nämnda bana med det norska statsbanenätet
från norsk sida skulle beslutas anläggandet af eu jernväg
från riksgränsen vid Svinesund till en lämplig punkt på norska sydbanan,
och dermed gr väl all nödig försigtighet iakttagen. Skulle således
Riksdagen finna sig förhindrad att utan ett sådant förbehåll nu besluta
bohuslänsbanan, så hoppas jag dock, att Riksdagen måtte besluta
densamma med det här föreslagna förbehållet. Göres ett sådant förbehåll,
har regeringen erhållit ett godt stöd vid sina förhandlingar
med. den norska regeringen, nemligen deruti, att svenska Riksdagen
bestämdt har förklarat, att den icke vill veta af någon bohuslänsbana
till någon annan punkt än Svinesund. För min del kan jag icke hoppas
annat, än att resultatet af förhandlingarna med norska regeringen
skall blifva godt; stödet för detta antagande är min tro på norrmän -

Onsdagen den 7 April, e. in.

13 N:o 25.

nens eget sunda, praktiska förstånd. Jag kan nemligen icke föreställa^» anläggning
mig annat än att norrmännen, då de se, att de kunna få en bana "JjenÄ4,a”a
deraf svenska staten bygger ej mindre än 190 kilometer och hälftenJau"Svinhund
af den erforderliga bron, ej skola tveka bygga den andra hälften af (Forts.)
bron samt 4 å 5 kilometer af banan. För denna utgift få de 30 kilometer
kortare förbindelse med Sverige, hvilken förbindelse är deras
vigtigaste utfartsväg till kontinenten. Men ej nog med att de få en
kortare väg, vinsten i restiden blir än större derigenom, att den nya
längdbanan blir byggd så, att det försenande, som är en oundviklig
följd af trafikförhållandena på Dalslandsbanan, icke behöfver förekomma
på den nya banan.

Jag säger, att jag ej kan tro annat än att det sunda praktiska förståndet
skall förmå norrmännen att taga denna bana och icke fästa
afseende vid den opposition, som der naturligtvis skall förspörjas från
de enskilda intressena, från Dalslandsbanan och från Fredrikshald. Och
Riksdagen skulle, synes det mig, ej försämra sin ställning genom att
göra beslutet beroende af ett sådant förbehåll. Antingen gå norrmännen
in på att bygga en anknytningsbana från Svinesund till lämplig
punkt på den norska sydbanan, och då är saken klar. Eller, om mot
all förmodan, norrmännen skulle uppställa sådana vilkor, som i tidningarna
påyrkats under dessa jernvägsstridernas tider, och fordra, att den
svenska Riksdagen utbetalade ersättning till Dalslandsbanans norska
aktionärer och långifvare, ett anspråk, som jag antager ej kan tillgodoses
från svensk sida, kan ej ett sådant vilkor någonsin accepteras
af regeringen, utan den måste i sådant fall underställa Riksdagen
frågan, och då har Riksdagen fria händer. Sålunda synes mig —
jag säger det ännu en gång — alla skäl tala för att, om Riksdagen
ej vill taga banan utan förbehåll, Riksdagen åtminstone tager den
med det föreslagna förbehållet.

Ett rent afslag skulle jag deremot på det högsta beklaga. Ett sådant
skulle blott innebära uppskof, säger man. Men frågan vore dock
fallen för denna gång. Märkligt talande skäl föreligga för denna bana.

Skälen för att anlägga en statsbana äro desamma, som anfördes vid
det så mycket omtvistade, men nu af de flesta såsom rigtigt erkända
vestkustbaneinköpet, eller att det ligger i statens intresse, att staten,
och icke enskilda, har i sin band de stora trausitolederna mellan Sverige
och främmande länder. Och de lokala intressena och de lokala förhållandena,
som påkalla banan, äro sä starka, att man med visshet
kan förutse, att äfven denna bana skall blifva rentabel och staten sålunda
icke förlora något. Det föreligger, såsom här i dag framhållits,
för bohusliiningarne ett stort behof af jernväg. Staten bär mig veterligen
icke offrat ett öre på jernvägar i Bohuslän. Bohuslän behöfver
uppenbarligen jernväg, så för jordbrukets uppblomstring som för afsättning
för eu af Bohusläns hufvudnäringar, hafsfiskebedriften. Huru
kraftigt intresset för jernvägen är inom Bohuslän, derom vittnar bäst
jernvägsfrågans historia derstädes, de ständiga försök, som sedan ett
tiotal år gjorts för att åstadkomma en sådan förbindelse. Det är ett
uttryck, som ofta blifvit missbrukadt till öfverdrift, men som bär har
sin fullaste giltighet, och det är, att denna bana är ett lifsvilkor för
Bohuslän. Jag hoppas, att kammaren skall behjerta detta.

Nso 25. 14

Onsdagen deri 7 April, e. m.

Om anläggning Hen- Apelstam: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag hade
af eu statsbana^ tänkt uppträda i denna fråga, men då det här gäller förhållanden,
till Svinesundsom ar0 ganska analoga med dem, som ega rum i den provins, der jag
(Forts.) är bosatt, anser jag mig böra yttra några ord i ämnet.

För de flesta af de ärade ledamöterna i denna kammare, åtminstone
de äldre, lärer det vara nogsamt bekant, huru stora svårigheter
vi halländingar hade för att åstadkomma den för oss så vigtiga kommunikationsled,
som vestkustbanan utgör. Frågor derom voro ofta före
här i Riksdagen, men de upptogos ej synnerligen välvilligt. Slutligen
lyckades det genom energiske mäns ingripande att få den första delen,
Helsingborg—Halmstad, färdig, men dermed tycktes också jernvägsbyggandet
vara afslutadt. Emellertid kunde man sedermera fortsätta arbetet
och kom omsider så långt, att man bildade äfven den andra
länken, mellersta Hallands jernväg. Då fick äfven detta företag det
understöd här i Riksdagen, att det erhöll ett statslån, dock först genom
gemensam omröstning och med tillhjelp af den förseglade sedeln.
Derefter ansågo äfven göteborgarne, att det var fråga om en för dem
vigtig angelägenhet, och de togo sig då saken an, så att slutligen banan
blef fullbordad.

Ingen trodde, allraminst vi i vår landsort, att detta företag skulle
blifva af den stora ekonomiska betydelse, som det blef. Det medförde
ej blott en utveckling af affärslifvet der nere, utan det blef rent af en
rentabel affär. Detta öppnade ögonen för Riksdagens ledamöter, så att
de fingo klart för sig, att det här vore fråga om eu god sak, och man
började tycka, att det varit oklokt, att ej staten från början utfört
företaget. Riksdagen beslöt da för ett par år sedan, såsom herrarne
minnas, att inlösa banan. Jag tror, att det var till stor fördel för
staten, ehuru det ej sågs med blida ögon på våra orter. Staten har
ej förlorat något på inköpet, tvärtom är det resultat, som uppkom
efter första året, öfver all förväntan glänsande.

Nu är det samma förhållande med afseende å Bohuslän. En längdbana
genom Bohuslän skulle efter mitt förmenande till och med blifva
mera rentabel än den halländska banan. Halland har endast sitt jordbruk,
der bedrifves ej i nämnvärd mån andra näringar, och följden
deraf är, att det på den halländska banan är persontrafiken, som är
af vigt, under det att godstrafiken är af mindre betydelse. I Bohuslän
skulle det blifva ändå större persontrafik i följd af de mångenstädes
belägna badorterna och andra förhållanden, och jag tror, att äfven
godstrafiken skulle blifva större. Kan det då vara skäl, att Riksdagen
afslår det föreliggande förslaget, för att möjliggöra för enskilda att
åstadkomma denna jernväg och för att komma till samma ledsamma
och sorgliga förhållanden, som rådde med afseende på hallandsbanan,
der aktiejobberi med ty åtföljande obehagligheter förekommo i stor
skala? Jag kan åtminstone för min del ej finna detta. Då jag är
öfvertygad om att regeringen har fullkomligt vaken blick för att, innan
den gifver sig in på att börja jernvägsbyggandet, ordna förhållandena med
Norge, och då jag är öfvertygad om denna banas rentabilitet och stora
gagn icke blott för vestkusten utan äfven för hela landet, och icke
minst för genomgångstrafiken från Norge, skall jag, herr talman,
bedja att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

15 N:o 25.

Onsdagen den 7 April, e. m.

Herr Grundell: Herr talman, mine herrar! Jag har begärt Om anläggning

ordet egentligen för att instämma med herr Ljungman i det yrkande"/.™''^®^"0
han framstält. Jag skall således ej förlänga diskussionen genom att[uTsvinesund.
anföra skäl, som tala för bifall till den kongl. propositionen. Jag (Forts.)
skall ej heller granska de skäl, som anförts för afslag å densamma. Jag
skall endast bedja att såsom ett litet tillägg till de skäl för sträckningen
Göteborg—Ytterby, som anföras i slutet af sid. 28 i utskottets
utlåtande, få anföra ytterligare ett enda skäl, nemligen det att, om
jernvägen komme att dragas i den rigtningen, bvilket skulle ske med
en obetydlig ökning af kostnaden, den skulle komma att gå förbi
vestra Sveriges enda anstalt för sinnessjuke, till hvilken man nu måste
färdas från Göteborg på eu dålig landsväg af öfver en half mils längd,
och hvilken anstalt för närvarande bar ett patientantal af 175, men,
om Kongl. Maj:ts proposition, som inom kort kommer att behandlas,
vinner Riksdagens bifall, skall utvidgas, så att den kan mottaga 230
sinnessjuka.

Jag har ej vidare att tillägga, utan ber att få yrka bifall till herr
Ljungmans förut framstälda förslag.

Herr Kihlberg: Herr talman, mine herrar! Om man också

icke kan eller bör förneka, att den föreslagna banan skulle för de
trakter, som den droges igenom, blifva af stor betydelse såsom lokalbana,
så torde man dock icke kunna instämma i hvad en ärad talare
på bohuslänsbänken yttrat, då han sade, att denna trakt vore den i
kommunikationshänseende mest vanlottade i vårt land, och att man
derför borde behjerta dess synnerligen missgynnade läge. Tjr man får
ej glömma, att denna trakt bar en synnerligen gynsam sjötrafik genom
sina fjordar och sitt hela året öppna haf. Men äfven om den föreslagna
banan för denna ort har aldrig så stor betydelse, och äfven om
man kan påstå, att den i och för sig skulle bära sig, så torde dock
alla vara ense derom, att denna bana ej kan anses såsom statsbana,
med mindre den skall utgöra förbindelseled med Norge. Det är just
på grund deraf, att denna förbindelse ej är klar, som utskottet ej
kunnat tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag i förevarande afseende. Och
är det lämpligt, att Riksdagen skulle binda sig vid att besluta en utgift
på sexton millioner kronor för denna bana, innan man har denna
den vigtigaste förutsättningen för att banan skall blifva en statsbana
klar och utredd? Jag kan åtminstone ej finna det. Här har visserligen
framhållits, att man kunde ordna den saken på det sätt, herr
Ljungman förordat och reservanterna föreslagit, på det sätt nemligen
att man beviljade dessa medel »under förutsättning att från norsk sida
beslut fattas om anläggande af jernväg från riksgränsen vid Svinesund
till lämplig punkt å norska sydbauan». Ja, jag har nog det förtroende
till regeringen, att den skulle göra sitt bästa i denna sak, men
nog skulle det förefalla mig underligt, om Riksdagen, som annars så
noga häller på sin rätt, skulle i detta fall vilja öfverlåta åt Kongl.

Maj:t att ordna denna vigtiga sak. Och skulle Kongl. Maj:t ej kunna
ordna saken utan nödgas förelägga Riksdagen de underhandlingar, som
förts, så kan jag ej inse hvad man vunnit med att bevilja dessa medel,

N:o 25. 16

Onsdagen den 7 April, e. m.

Om anläggningxii&n det vore val lämpligast, att hela frågan finge anstå, till dess
från ‘oötcbor Riksdagen kunde pröfva den i dess helhet.

til"Svinhund. Det är ej blott fråga om att komma till en lämplig punkt på den

(Forts.) norska sjdbanau, utan det är också fråga om ytterligare penningutgifter
från svensk sida. Yi hafva hört af herr statsrådet och chefen
för civildepartementet, att den dyrbara bro, som komme att läggas
öfver Svinesund, måste bekostas af såväl norska som svenska staten.
Iivilket belopp som ytterligare skulle kräfvas af svenska Riksdagen för
denna förbindelseled, derom sväfvar man ännu i okunnighet.

Det är dessutom ej likgiltigt, vid hvilken punkt denna bana skulle
sammanbindas med den norska banan. Härom hafva yppat sig olika
åsigter. Den svenska jern vägsstyrelsen har ansett, att den rigtiga
punkten skulle vara vid eu gård Vik, den norska deremot, att den
lämpligaste punkten vore vid Bergs station.

Departementschefen i norska regeringen har återigen tänkt på,
huruvida icke anknytningspunkten skulle kunna vara vid Praestebakke,
en annan station. Statsrådet och chefen för civildepartementet har
ansett, att denna senare punkt vore alldeles omöjlig, och detta tror
jag på ganska goda skäl. När sålunda så inånga olika förslag till
anknytningspunkt, mer eller mindre lämpliga, vant framstälda och då
derjemte från svensk sida återstå ytterligare kostnader för att få denna
anknytningspunkt, just för denna dyrbara bros skull, som är en nödnödvändig
förbindelselänk, då synes det temligen oförsigtigt af svenska
Riksdagen att nu på så lösa grunder bifalla hvad reservanterna här
föreslagit. Det redigaste och klaraste är väl, att äfven denna fråga får
ligga till sig ett år till. I alla händelser lär väl icke denna uppgörelse
med Norge kunna slutbehandlas på kortare tid. Och nog bör
väl Riksdagen veta, på hvilka vilkor vi fä denna förbindelseled. Vår
erfarenhet om uppgörelse med Norge pekar icke derhän, att vi skulle
hafva tilltro till att denna uppgörelse skulle gå så lätt för sig, som
många sagt. Vi hafva visserligen hört uttalas ytterst sangviniska förhoppningar
om, att, derest man blott byggt denna bana till Svinesund,
förbindelseleden faller af sig sjelf som en mogen frukt. Jag tror icke
på detta.

På grund af hvad jag nu sagt vill jag betona, att Audra Kammaren
— som alltid är försigtig, när det är fråga om stora utgifter —
handlar klokt, om den äfven härvidlag iakttager den försigtigheten
att bifalla utskottets förslag, till hvilket jag yrkar bifall.

Häruti instämde herrar Malmin och Eliasson.

Herr Holmlin: Den siste talaren betviflade min uppgift angå ende

ångbåtarnes otillräcklighet och oduglighet att ersätta eu jernväg;
men jag ber att i detta hänseende få åberopa en 35-årig erfarenhet.
Jag har rest hvarje vår många gånger från norra Bohuslän till Göteborg
och ofta fått ligga 3 å 5 dagar på vägen, ty det finnes något
som heter snö, tjocka, dimma, mörker, storm och dertill öppna fjordar
—■ mot detta allt finnes ingen hjelp. Till äfventyrs har någon af
herrarne gjort Bohuslän den äran att på somrarne söka vederqvicka
sina nedsatta krafter vid någon af badorterna derstädes och då som -

Onsdagen den 7 April, e. m.

17 Ji:o 25.

martiden kunnat resa någorlunda ordentligt. Men herrarne skulle yaraOm anläggning
der på hösten eller vintern — då vill jag lofva, att allt är annorlunda."^™SQötebor
Jag kan ej härvid vädja till herrarnes erfarenhet. Men jag skulle tro/JiPsvinesund.
att kanske eu och annan af herrarne läst vår bohuslänska författa- (Forts.)
rinnas fru Emilie Flygare-Carléns romaner om Bohusläns skär, om stormar
och skeppsbrott, som inträffa der. Jag skall be att få erinra om
Soten, om Paternosterskären, om Hjertereds- och Marstrandsfjordarne;
allt detta är verkligheter, som nog tydligt ådagalägga, att man ej kan
mycket lita på ångbåtskommunikationen. Jag skall taga ett färskt
exempel. Med kammarens begifvande var jag för kort tid sedan hemma
10 å 12 dagar. Jag använde 3 dagar för resan från Göteborg och till
hemorten. Följden var, att jag för att komma i rätt tid måste resa
tillbaka 71/2 mil till närmaste järnvägsstation, Uddevalla, i sämsta väglag,
som man kan tänka sig. Under sådana omständigheter tror jag icke,
den ärade talaren skall kunna förneka, att Bohuslän är i verkligt behof
af regelbunden, ordentlig jernvägskommunikation.

Hvad beträffar hans inkast mot hvad som yttrades från statsrådsbänken,
så kan jag ej förstå detsamma. Jag tycker, att förslagets formulering
verkligen är alldeles tillräckligt försigtig. Ty då detta förslag
är affattadt så, att hela frågan måste förfalla, om icke Norge går
in på att bygga jernväg ordentligt från Svinesund fram till närmaste
station, vare sig Vik eller Berg, Indika för öfrigt ej ligga V4 mil från
hvarandra — och i så fall får nog Riksdagen veta om det — då må
väl den svenska Riksdagens anspråk på försigtighet vara tillfredsstälda.

Jag kan ej finna, att några giltiga skäl för uppskof anförts; men
deremot vill jag tillägga några ord angående en enda sak, som talar
för att beslut i frågan redan nu fattas.

Mine herrar! Riksdagen har uppsagt mellanrikslagen med Norge.
Förhållandet är nu det, att vi i norra Bohuslän — och jag representerar
den nordligaste domsagan — hafva i Kristiania haft en utmärkt
god afsättningsplats för landtmannaprodukter. Den 12 juli i år skall
detta förhållande upphöra. Yi veta mycket väl, att den goda marknad,
vi haft, kommer att försvinna. Ty norrmännen komma nog att lägga
12, 15, 20, 25 kronors tull på hvarje nötkreatur, som föres från Bohuslän
till Kristiania. Eu liten tröst skulle vi verkligen kunna få, om
Riksdagen nu ville besluta att anlägga en bana genom Bohuslän; ty
då kunde vi få hoppas att åtminstone framdeles föra våra kreatur till
Göteborg, som är den andra afsättningsort en, men dit vi icke kunna
föra dem på ångbåtar just för de öppna tjordarnes skull. Just från
den synpunkten skulle jag derför vilja bedja Riksdagen att fatta beslut
om banan redan nu.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
En ärad ledamet af statsutskottet yttrade nyss, att han af

mitt förra anförande erfarit, att här skulle tillkomma en ytterligare
kostnad, nemligen den på Sverige belöpande andelen i den dyrbara
bron öfver Svinesund. Detta är ett missförstånd af den ärade talaren.

Det är icke en ny kostnad, som tillkommer för den på Sverige belöpande
andelen i bron, utan denna kostnad ingår redan i det kostnads Andra

Kammarens Prat. 1897. N:o 25. 2

N:o 25. 18

Onsdagen den 7 April, e. m.

Om anläggning förslag, som ligger till grund för den kongl. propositionen. I detta
“från SGötebor *kostnadsförslag för statsbana genom Bohuslän 1896» redogöres för hojta/
SvinesundAen på b1''011 etc. — de vanliga tekniska bestämmelserna •— och så
(Forts.) heter det till sist: »deraf å den inom svenska gränsen belöpande delen
af bron 403,800 kronor». Det är således icke någon ny utgift, utan
den ingår i kostnadsförslaget.

Ännu en sak. Den ärade talaren yttrade, att, i fall Riksdagen fattade
beslut med sådant förbehåll, som här yrkades, det kunde vara möjligt
att, om från norsk sida yrkande framstäldes på anslutning till
Prgestebakke, Riksdagen icke skulle hafva något att derom säga, utan
att regeringen kunde besluta derom. Nej, så är det icke. Det heter:
»Under förutsättning att nedannämnda svenska statsbana». »Nedannämnda
statsbana» är banan Kongelf—Ucklum—Uddevalla—Svinesund.
Anknytningen skall således utgå från Svinesund, icke från Prsestebakke.
Hvad åter angår valet mellan Vik och Bergs station — jag tror, att
det ena stället ligger på 5 kilometers och det andra på 4 kilometers
afstånd från gränsen — så måtte det väl icke inverka något på denna
fråga.

Herr Björck: Då jag begärde ordet, hade icke så många talare

yttrat sig för denna sak. Det kunde derför nu vara öfverflödigt för
mig att säga något. Men eu talare på förmiddagen nämnde, att det
icke skadade, att en opartisk talare också lade sitt ord med i vågskålen.
Jag är icke bohusläning, utan halländing, såsom herrarne veta. Jag
har således icke någon direkt nytta af Bohuslänsbanan. Dock tror jag,
att staten, som inlöst hallandsbanau, skulle hafva stor fördel äfven för
hallandsbanans skull af den kortare vägen öfver Bohuslän. För öfrigt
är Bohuslän rikt på fisk. En idog fiskarebefolkning, som i synnerhet
på senhösten och förvintern idkar sin näring der, har svårt att afsätta
sina mycket talrika produkter. För denna befolkning vore det eu
ofantlig fördel, om denna bana komme till stånd. Om somrarna är
kusten öfverfyld med badgäster, som vilja hafva förbättrade kommunikationer,
såÉ att de lättare kunde komma till och från de respektive
badorterna. Äfven frän den synpunkten tror jag, att banan skulle
komma att bära sig.

Huru man än ser saken, banan måste förr eller senare komma till
stånd — derom tror jag alla äro eniga. Att den äfven måste komma
att blifva mycket bärig, tror jag alla äro öfvertygade om. När detta
lägges tillsammans, kan jag icke inse, att Riksdagen riskerar någonting
genom att bevilja anslag till denna bana, allra helst sedan herr statsrådet
och chefen för civildepartementet gjort ett sådant förbehåll, som
bör borttaga all risk för Riksdagen af att bifalla detta förslag.

Jag ber att fa förena mig i herr Ljungmans yrkande.

Herr Ljungman: Jag skall endast be att få påpeka, att, när
af jernvägen i fråga 189 1/''., kilometer komma på Sverige och endast
5 kilometer på Norge, det väl är rättast och lämpligast, att Sverige
först fattar beslut och att sedan svenska regeringen vänder sig till den
norska med hemställan om att Norge ville bygga till mötes. Annars
riskerar den att få det svaret från norska Stortinget: »När man i

Onsdagen den 7 April, e. m. 19 NlO 25.

svenska Riksdagen fattat beslut, da skola vi också göra det». Att Riks-öm anläggning
dagen fattar ett beslut sådant som det nu föreslagna medför ock denfrån Vöteborl
fördelen, att man i Norge icke kommer att spekulera på den mindre^ svinesund.
förmånliga linien genom Bullaredalen öfver Prsestebakke, hvilken all- (Forts.)

deles icke skulle tillfredsställa norra Bohuslän och äfven i trafikhänseende
är så till vida oförmånlig, att terrängen, den genomlöper, är
synnerligen svår och krafvel- brantare stigningar. År det åter så, att
Norge icke vill bygga Sverige till mötes, då förfaller hela saken, och
då får ju staten behålla sina pengar.

Herr Månsson: Jag skall be att få säga några ord i denna
efter min uppfattning mycket vigtiga fråga. Jag tror nemligen, att
det icke blott är eu den vigtigaste fråga för de orter, den närmast
berör, utan att den äfven för svenska staten är af synnerligen stor betydelse.
Ty vi behöfva väl icke tänka länge på denna sak, förrän vi
skola finna, huru denna jernväg skulle blifva en ofantligt vigtig genvägför
den stora transitotrafik, som går mellan Norge och genom hela
vestra delen af Sverige till Danmark. Jag säger således, att jag betraktar
denna sak som för oss synnerligen vigtig.

Nu veta vi, att bohusläningarne hafva för denna frågas lösning
arbetat under loppet af många år. De hafva arbetat både enskildt och
offentligt, kan man säga, framför allt i landstinget, för att komma dit,
der de nu äro. Jag får säga, att mig synes det, som om det vore
synnerligen hardt för denna befolkning, om den då skulle få,ett afslag
från Riksdagens sida. Jag skulle förstå detta afslag, om det vore fråga
om någon vansklig affär, om det vore tal om någon förlust för svenska
staten. Men, mine herrar, det böra vi väl vara ense om, att så icke
skall blifva förhållandet. Vi hafva sett resultatet af Hallandsbanan —
den bana, som förut kallades »Vestkustbanan» —; vi veta nog alla,
som voro med på den tiden, huru ofantligt starkt motståndet var mot
statens inköp af densamma, och huru man var rädd för det företaget.

Nu veta vi, huru saken slagit ut. Vi hafva sett, huru den inbragt
öfver all förväntan goda inkomster för staten. Vi hafva nu ock sett
alla möjliga redogörelser för, huru det skall slå ut med trafikinkomsterna
af denna nu projekterade bana. Min öfvertygelse är, att det
ingalunda skall blifva sämre med den; det är det resultat, hvartill åtminstone
jag kommit. När så är förhållandet, hvarför skall man vara
så ofantligt emot detta förslag? Det är, såvidt jag kan so, ett godt
sätt att placera våra pengar, att placera det öfverskott, vi hafva; det
är ett sätt, som synes mig vara biide klokt och rätt.

Det är klokt, derför att svenska staten derigenom får en inkomst
af sina pengar, och rätt, derför att vi hjelpa denna befolkning med
att få denna jernväg, som den så ytterst väl behöfver. Det är här
redan sagdt, huru omöjligt det är för denna bohuslänska befolkning att
sjelf kunna få jernvägen till stånd; man har sagt, huru svårt det är,
och vi få väl erkänna, att de för detta påstående anförda skälen äro
giltiga. När så är, hvarför skulle vi då icke vara med om förslaget
och gifva den hjelp, som begäres.

Det hufvudskål, som mot förslaget anförts i statsutskottet, har
varit den ovissa frågan om anknytningspunkten vid Svinesund med det

N:o 25. 20

Onsdagen den 7 April, e. m.

Om <mZä</snm2norska jernbanenätet, och detta har också här i kammaren varit hufaf
m sta/s b a na^ u dskäl et mot detsamma. Men, mine herrar, nu är enligt mitt förtill
''‘svinestmd. menande äfven detta skäl borttaget, och detta genom det af herr
(Forts.) Ljungman framstälda yrkandet. Hans förslag är ju framkommet under
den förutsättning, att denna anknytning kan ske, och då synes det mig,
som om alla betänkligheter i detta afseende borde vara häfda. Jag kan
icke finna, hvarför kammaren skall motsätta sig och icke vara med om
detta företag, då man nu måste inse, att någon fara deraf icke är att
vidare förvänta. Det är af dessa skäl, som jag, herr talman, skall be
att på det lifligaste få instämma i och yrka bifall till det af herr
Ljungnian nu framstälda förslaget.

Herr Collander: Jag är den siste ärade talaren på skånebänken
mycket tacksam för det vänliga omdöme, han uttalade, särskildt för det
att han sett frågan om denna bana ur en allmännare och större synpunkt.
Ty det är här fråga om ett statsintresse af verkligen framstående
rang.

Jag skall nu be att få erinra herrarne om eu sak. Vestkustbanan
har burit sig väl under den tid, som den varit i statens händer. Att
den föreslagna Bohuslänsbanan icke skall komma långt efter, det vågar
jag bestämdt påstå. Nu pågår emellertid för närvarande i Norge ett
företag, som kommer att skänka hela denna trafik ifrån södra delen
af Sverige upp till Norge ett mycket stort bidrag, och det är byggandet
af den nu snart fullbordade Bergeiisbanan, afse dd för turisttrafiken,
hvilken går med ångbåtar från kontinenten till de norska fjordarne,
såsom Hardanger- och Sognefjordarne in. fl. Det är nu en allmänt
känd sak, att om en person någorlunda beqvämt kan färdas på jernväg,
så föredrager han den framför sjövägen, enär folk i vanliga fall icke
kan tåla sjön. Man har således att på den ifrågavarande leden, när
den blir färdig, vänta en högst betydande tillökning i trafiken, ty
Norge är ett land, der turister trifvas.

Nu har den ärade statsutskottsledamot, som nyss hade ordet, frågat:
»då det under alla dessa förhållanden är så osäkert, om Norge
ämnar bygga någon bana, hvarför skall man just nu besluta i frågan?»
Men när nu här framkommit ett förslag att bygga endast under förutsättning,
att Norge möter, så är ju ingen fara dermed förenad.

Hvad skulle nu följden blifva, om kammaren afslår förslaget? Jo,
dermed har kammaren sagt sig icke vilja vara med om att denna bana
skall byggas såsom statsbana. Detta skulle jag beklaga, ty visserligen
skulle bohusläningarne sträfva efter att bygga banan efter de omständigheter,
de kunna åstadkomma, men detta blefve icke så bra, som om
staten gjorde det, och möjligheten vore ganska stor för att denna trafikled,
som är den största och bästa ut till kontinenten, blefve förderfvad,
och detta endast derför, att staten icke velat taga något steg
till byggandet af banan. Hade det varit så, att det framstälda vilkoret
om banans byggande endast under förutsättning, att Norge bidrager
med att möta med en bana, varit borta, då kunde det vara skäl att
säga: Riksdagen bör afvakta och se, huruvida under nästa år något steg
från Norges sida kommer att tagas. Men om man nu uppställer detta
vilkor och ändå afslår förslaget, då är det detsamma, som om man

Onsdagen den 7 April, e. m.

21 N:o 25.

säde: »Nej, ni få bygga banan sjelfva». Då afsäger sig staten den Om anläggning

stora förmånen att sjelf få bygga en af de bästa trafikleder. ft-d» e«*4or°

Mine herrar! Sen saken ifrån den större synpunkten, och sen denji;“ svinhund.
icke så, att I tycken eder skänka 16 millioner kronor till bohuslänin- (Forts.)
garne; I skänken dem i stället till staten, till dess allmänna väl.

Herr Kililberg: Herr talman! Jag är herr chefen för civildepartementet
mycket tacksam för de upplysningar, han här lemnat.
Jernvägsstyrelsen har inberäknat äfven en del af kostnaden för bron
öfver Svinesund i de kostnader, som den nu ifrågavarande jernvägen
skulle föranleda. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
har nu upplyst, att denna kostnad beräknats till något öfver 400,000
kronor, Det skulle således icke vara af behofvet påkalladt att få något
större anslag för förbindelsebanau med Norge. Angående detta kan
jag då säga, att då dessa beräkningar endast taga i betraktande, med
hvilket belopp man från svensk sida ansett sig böra deltaga i brobyggnaden,
så har man verkligen, om jag så må säga, gjort upp räkningen
utan värden, enär man ju icke kan veta, huruvida de norska
myndigheterna anse, att den uppgjorda fördelningen af kostnaderna
för bron öfver Svinesund är tillfredsställande från deras synpunkt sedt.

Det skulle ju icke vara så omöjligt, att de norska myndigheterna fordra
för sitt medgifvande till denna förbindelsebanas framdragande till
Norge, att Sverige helt och hållet ensamt bygger denna bro. Jag
skulle icke anse detta anspråk för mera oresonligt, än hvad man förut
på andra håll hört, t. ex. att man, såsom en ärad ledamot af statsutskottet
förut framhållit, från norsk sida redan gjort anspråk på
ersättning för de pengar, som norska staten och äfven enskilda personer
nedlagt i Dalslandsbanan, hvilken skulle lida stor förlust genom
den nya koukurrensleden. Det synes mig således ingalunda klart,
att man skall få denna bana färdig utan ytterligare'' penningmedel.
Det torde tvärtom vara alldeles säkert, att, innan någon verklig
uppgörelse med Norge kan träffas, mera penningar erfordras. Då
det sålunda synes vara alldeles nödvändigt, att denna fråga, innan
slutligt beslut i densamma fattas, ännu eu gång kommer inför Riksdagen,
för att Riksdagen må pröfva, huruvida de kostnader, som erfordras
för att erhålla förbindelsen, böra utgå, kan jag icke förstå,
hvarför man icke skulle kunna uppskjuta frågan i dess helhet. Jag
vet icke, hvad man skulle förlora genom ett sådant uppskof. Man bar
sagt, att denna bana är en så vigtig förbindelseled, att man derför
bör redan nu besluta om densamma. Ingenting skulle emellertid förloras
genom ett uppskof på ett år. Om det går så lätt, som man
här påstått, att med Norge träffa uppgörelse om denna sak, är
väl ingen skada skedd med att låta frågan ligga till sig ännu ett år.

Jag kan derför icke på något sätt finna mig öfvertygad om nödvändigheten
att lemna bifall det af herr Ljungman framstälda yrkandet.

Herr Elowson: Af de mot förslaget framstälda invändningarna

synes den ega den största bärvidden, att någon utredning icke föreligger
angående sammanbindningen med motsvarande bana i Norge.

Såvidt jag kunnat fatta, är emellertid denna invändning undanröjd,

>T:o 25. 22

Onsdagen den 7 April, e. m.

Om anläggning och på grund häraf anhåller jag, herr talman, att få gifva till känna,
af en statsbanajag fc:0mmer att ansluta mig till dem, som rösta för bifall till det
till s»inesKnd,f®re''^§£>ande förslaget om Bohuslänsbanans bringande till stånd redan
(Forts) genora denna Riksdags beslut.

Herr A. Hedin: Äfven jag, herr talman, önskar i den allra största

korthet gifva till känna, att jag kommer att rösta för bifall till Kongl.
Maj:ts hemställan i den form, som gifvits åt densamma uti det här utdelade
och af den förste talaren förordade förslaget.''''

Gent emot den talare, som nyss yttrade, att det icke vore så
angeläget att »redan nu» fatta beslut, tillåter jag mig anmärka, att
ordet »redan» väl här är föga tillämpligt. Bohuslän synes mig ha
väntat länge nog.

Mot samme talare vill jag också erinra, att det icke kan sägas, att
vi göra upp räkningen utan värden. Det är förebygdt genom den uti
förslaget till beslut inryckta förutsättningen.

För öfrigt skall jag blott be att få tillägga, att, sedan staten,
mycket mot min åsigt, satt sig i besittning af Vestkustbauan, det
synes mig icke kunna på allvar ifrågasättas annat, än att staten äfven
skall bygga längdbanan genom Bohuslän. Men om så är, synes det
också vara eu gifven följd, att man icke får på obestämd tid uppskjuta
denna fråga och dermed rent af förvägra länet att genom egna ansträngningar
åstadkomma en bana. Jag sade nyss: Bohuslän har väntat
länge nog.

Till slut vill jag blott uttrycka den önskan, att den uti allmän
svensk jernvägsstatistik förekommande tabell, som redan här i afton
har blifvit åberopad af en ärad fackman, måtte komma att närmare
studeras utaf kammarens ledamöter. Af denna tabell skall man finna,
att om skäl någonsin har talat för att ändtligen komma eu landsdel till
hjelp, som har försummats mer än någon annan i det hänseende, som
det här gäller, så är det visserligen i fråga om Bohuslänsbanan.

Häruti instämde herr Hammarlund.

Herr Swartling: Jag skall endast tillåta mig anhålla att få
instämma i det af herr Ljungman gjorda yrkandet.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner: l:o på bifall till utskottets hemställan;
2:o på afslag derå och bifall i stället till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning; och 3:o på bifall till det af herr Ljungman under öfverläggningen
framstälda förslag. Herr talmannen förklarade sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Ljungmans
yrkande, meu som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits bifall till utskottets hemställan, nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:

Den, som, med afslag å hvad statsutskottet hemstält i fjerde punkten
af förevarande utlåtande n:o 40, bifaller det under öfverläggningen
af herr Ljungman framstälda yrkande, röstar

23 N o 25.

Onsdagen den 7 April, e. in.

Ja; Om anläggning

af en statsbana

Den, det ej vill, röstar från Göteborg

till Svinesund.

5 (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 83 ja, men 109 nej, och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits jemväl i förevarande del.

Efter föredragning till sist af punkten 5, innefattande utskottets
hemställan, att herrar O. H. Ströms, J. Johanssons och A. V. Ljungmans
i ämnet väckta motioner måtte anses besvarade genom utskottets
under punkterna l:o), 3:o) och 4:o) gjorda hemställanden, begärdes
ordet af

Herr Ljungman, som yttrade: Beträffande min motion skall jag

endast be att fä yttra några få ord. Jag har väckt den med syfte att
med hänsyn till fiskerinäringens kraf framhålla ett par synpunkter,
som äro att taga i betraktande, i händelse Riksdagen skulle visa sig
välvilligt stämd mot och bifalla denna längdbana, som så° allmänt
önskas i Bohuslän. Dessa synpunkter afse närmast tvenne förhållanden,
som måste tagas hänsyn till, om man önskar fiskerinäringens främjande.
Då jag nu hoppas, att i en gemensam votering ^det här nyss
afslagna förslaget skall kunna vinna bifall, är jag också öfvertygad,
att såväl staten som Göteborgs och Bohus läns landsting äfven skola
tillmötesgå de önskningar, som i motionen äro uttalade och som icke
innebära något det minsta obilliga anspråk.

Bland hänsyn, som dessutom kunna vara att taga i betraktande i
fråga om bohuslänska längdbanan, är jemväl det alternativ öfver Ytterby,
som förordades af herr Grundell; och hoppas jag, att man från orten
skall kunna tillskjuta de medel, hvarmed kostnaden för Ytterbylinien
öfverstiger kostnaden för den östligare lini en öfver Kongelf, som af
Kongl. Maj:t föreslagits; ty den förra linieii är den ojemförligt bättre.

Jag har intet yrkande att framställa.

Vidare anfördes icke. Hvad utskottet hemstält bifölls.

I ordningen förekom dernäst sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 7, i anledning af tre motioner angående ändring i presterskapets
aflöniugsförhållanden.

Med föranledande af särskilda, inom båda kamrarne väckta motioner,
nemligen n:o 3 i Första Kammaren af herr C. Treffenberg, samt
n:is 61 och 95 i Andra Kammaren, den förra af herr vice talmannen
A. P. Daniclson och den senare af friherre von Knorling, hemstälde
utskottet i punkten 1, att Riksdagen måtte besluta:

Ji:o 25. 24

Oasdagen den 7 April, e. m.

att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

att Kongl. Maj:t täcktes sä lort ske kan låta verkställa noggrann
utledning saväl beträffande den pa nu gällande löneregleringar grundade
skattskyldigheten till presterskapet från den tiondepligtiga jorden
och andra beskattningsföremål i jemförelse med hvarandra,0 både inom
hvarje församling och mellan olika församlingar, som ock beträffande
de aflöningsvilkor, som för närvarande af presterskapet i olika församlingar
åtnjutas;

att Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld utredning af på frågan
inverkande omständigheter, till Riksdagens godkännande framlägga de
grunder, som anses höra blifva bestämmande vid reglerandet afpresterskapets
aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekouventioner utlupit;

att vid utredandet af berörda grunder särskild hänsyn måtte tagas,
bland annat, till vissa af utskottet närmare angifna förhållanden.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr friherre von Kuorring: Herr talman, mine herrar! De
tre motioner, som blifvit väckta i det förevarande ämnet, hafva genom
det förslag, som utskottet här framstält, haft det resultatet, att, i
händelse förslaget kommer att antagas af Riksdagen, åtminstone ett
första steg tages i rigtning att lösa denna vigtiga och på samma gånoinvecklade
fråga. Det första steget måste naturligtvis blifva eu utredning
af alla hithörande förhållanden. Att denna utredning blifver
långvarig och vidlyftig, ligger i sakens natur, då det är fråga om förhållanden,
som hafva sin rot århundraden tillbaka i tiden. Det kan
således ej bjelpas.

Då jag väckte denna motion och deruti framstälde det yrkande,
som herrarne sett, var det ingalunda min mening att derigenom söka
åstadkomma, att de öfriga beståndsdelarne af frågan, d. v. s. de delar,
som icke anginge skattskyldigheten till presterskapet, skulle komma’
att skrinläggas. Detta framgår för öfrigt af motiveringen. Jag var
tvärtom på det klara med, att eu utredning af hela frågan var alldeles
nödvändig och visste med glädje, att två motioner f detta hänseende
skulle till Riksdagen inlemnas. Men jag hyste och hyser fortfarande
den fruktan, att det skall dröja mycket länge, innan så beskaffade
förslag framkomma, att Konungen, Riksdagens begge kamrar
och kyrkomötet kunna ena sig derom. Man kan för jemförelses skull
kasta en blick pa gången af fragau om den ecklesiastika boställsordning®11-
Denna fråga stod ganska länge på dagordningen, men måste
till slut nedstiga derifrån af den orsak, att enighet i frågan icke kunde
astadkommas ens mellan Riksdagens begge kamrar. Jag har derför
vågat väcka ett förslag, som angifver ett sätt till utjemning af och
lättnad i den, som herrarne veta, ganska ojemna och tunga skattskyldigheten
till presterskapet på landet, och hvilket förslag, enligt min
tanke åtminstone, lian utgöra eu något så när tillfredsställande anordmng
i detta hänseende för den långa tid, som sannolikt kommer
att förflyta, innan definitiva beslut i den svårlösta frågan blifva fattade.
Jag bär dervid särskildt tänkt pa, att den statshjelp till aflönande af
presterskapet, som jag anser rättvis och billig, lättare skulle kunna

25 X:o 25.

Onsdagen den 7 April, e. m.

genonulrifvas under eu tid, dä statsverket har goda finanser, under det
att ett ernående af denna hjelp kunde blifva mera vanskligt och tvifvelaktigt
i en kommande tid, då den finansiella ställningen möjligen
förändrat sig.

Jag har emellertid på det hela taget ingenting att anmärka mot
det förslag, som utskottet framlagt, och förstår mycket väl, att det för
närvarande icke kunde komma till annat resultat. Jag är äfven
mycket belåten, att förslaget blifvit sådant, att begge kamrarne böra
kunna antaga det, och att således förberedande åtgärder för lösningen
åt denna fråga skola kunna vidtagas. Herr talman, jag har icke något
vidare att tillägga, utan vill endast yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Byström: Herr talman, mine herrar! Då frågan rörande

dissenters skattskyldighet till svenska kyrkan var före här i kammaren
för några dagar eller veckor sedan, så yttrade en aktad ledamot åt
lagutskottet, att denna fråga om skatt till statskyrkans presterskap
skulle komma under utredning, och han erinrade om de motioner, som
väckts i detta afseende. Han sade dervid bland annat: »Jag erinrar i det
fallet dels om motioner, som förr afgifvits och i år af herr vice talmannen
och en annan ledamot här i kammaren, dels om en motion
af en betydande ledamot i Första Kammaren, hvilka motioner just
föreligga till sammansatt utskotts behandling och snart komma pa
kamrarnes bord; de åsyfta att åstadkomma bättre förhållanden i detta
fall och reglera alla förhållanden angående presterskapets aflöning.»

Vidare tilläde han: »Jag vill också tillägga såsom min uppfattning
af frågornas läge för öfrigt, att jag har anledning att antaga, att
äfven till frågan om afgifter från dissenters till svenska kyrkans presterskap
kommer att tagas hänsyn, och icke allenast till den, utan ock till
frågan om personella afgifter i allmänhet.»

Detta uttalande har också infriats åtminstone delvis i utskottets
beslut, då det heter på sid. 26 i motiveringen:

»Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny
lönereglering för presterskapet torde enligt utskottets mening äfven
många andra förhållanden, än de ofvan berörda, böra blifva föremål
för undersökning i ändamål att vinna behöflig rättelse. Utskottet
tillåter sig i sådant afseende framhålla frågan om förändring i afseende
på de nu utgående personella afgifterna till presterskapet, hvilkas uppbörd
nu är synnerligen svår och föga egnad att befästa godt förhållande
mellan församling och prest» o. s. v.

Och sedan kommer längre ned: »i hvad mån bidragsskyldighet
till presterskapets aflöning bör åläggas främmande trosbekännare».

Jag erkänner naturligtvis villigt den välvilja, som utskottet bär
lagt i dagen för denna fråga, ehuru jag skulle önskat, att den trädt
fram något mera. Då det i alla tall är en ganska vigtig fråga, äfven
denna, som här omuämnes såsom eu detaljfråga, så hade jag önskat, att
den kommit in i sjelfva klämmen. Jag vill emellertid icke gorå något
sådant yrkande, då jag antager, att kammaren icke skulle vilja ga
med derpå, men jag har velat fästa uppmärksamheten pa och få antecknadt
till protokollet, att jag för min del — och jag tror, att jag

N:o 25. 26

Onsdagen den 7 April, e. m.

uttalar ganska mångas önskan — skulle velat, att denna sak blifvit
mera markerad i klämmen till detta utskottets betänkande. Jag har
blott velat säga detta och har icke något vidare yrkande att gorå.

Herr Pettersson i Österhaninge: Jag hade af flera skäl icke
tänkt att yttra mig i föreliggande fråga. Men jag torde knappast
kunna misstänkas att tala i egen sak, då jag nu, innan öfverläggningen
t Öl klaras afslutad, gar att säga nagra ord till förmån för de svagast
aflönade bland våra prester.

Den mörka skildring, som en af motionärerna i frågan upprullat
angående större delen af vårt lands komministrars löneiörhållanden,
är nog ty värr allt för sann, och att det ekonomiska betryck, hvarunder
de sucka, måste förlamande inverka på utöfvaudet af deras kall, torde alla
förstå, och många af oss torde hafva sett och erfarit det på nära håll.
Den proportion i aflöningsförhallaudena mellan pastor och komminister
i samma församling, som uppkom, då nuvarande lönekonventioner ingiugos,
torde då för tiden kanke varit rättvis nog, men har under
årtiondenas lopp utvecklats till en missproportion, som på ett och
annat hall kommer nära gränsen af det orimliga. Jag känner en församling
här i närheten af Stockholm, der på grund af en storartad
industriel utveckling pastoralierna hafva nära nog fördubblats. Derunder
har komministerns lön varit i ständigt sjunkande, under det att
hans arbete alltjemt ökats pa grund af folkmängdens tillväxt.
Orsaken är, som herrarne känna, den, att komministerns lön är bestämd.
till en viss qvantitet spanmal och en mindre summa kontant
lön. Han har derför haft erfarenhet och känning af markegångsprisens
sjunkande, men deremot icke någon känning af någon ökad
inkomst på grund af de mångahanda industriella verk och inrättningar,
som uppkommit.

På allvar skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke redan nu, innan
de nya lönekonventionerna kunna komma till stånd, några åtgärder borde
vidtagas för att i någon mån förbättra de svagast aflönade komministrarnes
löneförhållanden. Den utväg, som motionärerna hafva anvisat,
bär emellertid icke af utskottet godkänts, och man må icke annat än
säga, att det deri kanske haft rätt. Men utskottet tillägger dock, att
om den behöfliga förbättringen skall vinnas, lära andra utvägrar böra
tillgripas. Jag vill då, och det var egentligen derför jag begärde
ordet, såsom min mening uttala, att de så kallade ecklesiastiska fonderna,
presterskapets löneregleringsfond och skogsmedelsfonden, borde
kunna till dessas förmån hårdare anlitas, än hittills varit fallet, på det
att de, åtminstone der de hafva det som sämst, skulle kunna få så
mycket, att de kunna nödtorftigt draga sig fram utan allt för stora
bekymmer.

Jag har velat framhålla denna särskilda synpunkt och har i ötriol
intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

, . Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kammaren
biföll utskottets hemställan.

Punkterna 2—4.

Biföllos jemväl.

27 H:o 25.

Onsdagen den 7 April, e. m.

§ 4.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande^.^.^-^.
n-o 39 i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o o angående vissa (eiefon.
beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonvasende, dels ledningar
ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om ’»■ manläggning
af vissa telefonledningar.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande: . .

a) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,
måtte bemyndiga riksgäldskontoret att tillhandahålla telegrafstyrelsen,
för fortsatt utveckling af statens telefonväsende, ett lånebelopp
af en million kronor, att, i mån af behof och sedan detta för
hvarje gång blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt, af telegrafstyrelsen i
riksgäldskontoret lyftas och jemte ränta, motsvarande den ranteut^iit,
som genom berörda belopps öfverlemnande till telegraf styl elsen lororsakas
riksgäldskontoret, inom tolf år från första lyftningsdagen åtelgäldas
medelst betalningar, i den mån telegrafverkets medel dertill
lemna tillgång, dock så, att dylika afbetalmngar böra en manad förut
af telegrafstyrelsen för riksgäldskontoret tillkännagifvas; samt

b) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag och med
afslao- å ett i afgifven motion af herr friherre Klinckowström i ämnet
cnordt yrkande, måtte för anläggning af telefonledningar från bvinesund
till Malmö, från Stockholm till Göteborg, från Stockholm till
Malmö, från Hernösand till Piteå och från Haparanda till Kajuta bevilja
ett extra anslag af 1,091,000 kronor, att utgå under tre ai,
samt deraf för år 1898 au visa 395,000 kronor.

Häremot hemstälde i afgifven reservation herr von Friesen:

»a) att Riksdagen må bemyndiga riksgäldskontoret att tillhandahålla
telegrafstyrelsen, för fortsatt utveckling af statens telefonväsende,
ett lånebelopp af eu million kronor, att, i man af behof och sedan
detta för hvarje gång blifvit af Kongl. Majd pröfvadt, af telegrafstyrelsen
i riksgäldskontoret lyftas och jemte ränta, motsvarande den
ränteutgift, som genom berörda belopps öfverlemnande till telegrafstyrelsen
förorsakas riksgäldskontoret, återgäldas inom en tid af 2o ar
medelst erläggande af lika stora årliga inbetalningar; samt

b) att för anläggning af telefonledningar från Svinesund till Malmo,
från Hernösand till Piteå och från Haparanda till Pajala ma beviljas
ett extra anslag af 459,000 kronor, att utgå under två ar, och deraf
för år 1898 anvisas ett belopp af 229,500 kronor, samt att herr friherre
Klinckowströms i ämnet gjorda yrkande ma anses vala härigenom
besvaradt.»

Efter uppläsande till eu början af mom. a) af utskottets hemställan,
begärdes ordet af

Herr von Friesen, som yttrade: Herr talman! Jag anhåller,

att äfven punkten b) måtte föredragas, samt att diskussionen måtte fa
omfatta båda dessa punkter, dock att beslut fattas om hvar punkt
för sig.

I. 28

Onsdagen den 7 April, e. m.

''“af (lenna hemställan af kammaren bifallits, samt herr talman ''on-nen

1 töfjd deraf latit uppläsa jemväl mom. b), anförde vidare

r

Herr v°n Friesen: Herr talman! Som kammaren funnit, har
) 1^on1^’ „ J‘t här föreslagit, dels att telefon verket skulle få upptaga

ett län på eu ^ million kronor från riksgäldskontoret, dels att ett direkt
anslag.utan återbetalningsskvldighet på 1,091,000 kronor skulle för
telefonväsendet af Riksdagen beviljas. Det är ju mycket stora summor,
som pa det sättet fordras, och endast storleken af summorna synes
mig höra medföra en viss betänksamhet, då man nu går att fatta beslut
i dessa frågor.

.Jag.år varm vän af statens telefonväseu och dess utveckling, men
jag är tillika varm vän af att denna utveckling försiggår på ett sundt
och naturligt sätt och icke i en ordning, som måste anses vara mindre
välbetänkt.

T» ®ac\an ordning är enligt min tanke den, som här ifrågasattes,
i ?r° ’ föreslår, att det lån, som beviljas, skall återbetalas på

tolf är att ett ^lån för en industriel verksamhet af denna art skall
aterbetalas på så° kort tid som tolf år. Man må icke undra på, om
detta icke skulle lata sig göra; och det skulle icke heller låta sig »öra,
om man icke för denna industriella verksamhets utveckling tillika0 beviljade
anslag utan återbetalningsskyldighet. Således, man liksom
gilver denna industriella anläggning lån med den ena handen och
återbetala!’ sjelf lånet med den andra handen.

Ett sådant förfaringssätt synes mig emellertid icke leda till en
sund utveckling af denna statens industriella verksamhet. Mig förefaller
det vida bättre, att man — om möjligt — låter densamma i
väsentlig mån utveckla sig sjelf.

J?g star i detta afseende helt och hållet på den ståndpunkten,
hvarpå Riksdagen stälde sig år 1894, då senast anslag utan återbetalningsskyldighet
beviljades för telefon väsendet. Då uttalade nemligen
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t, att Riksdagen ansåg, att,°då
numera statens telefonväsende tagit en betydande utveckling, hädanefter
endast i undantagsfall direkta anslag utan åter betalningsskyldighet
borde för telefon väsendets utveckling ifrågakomma och att deremot de
kostnader, som erfordras för denna utveckling, borde bestridas med
telefonväsendets egna vinstmedel eller, om detta icke läte si» »öra,
med lånemedel. Således skulle endast i undantagsfall anslag utan återbetalningsskyldighet
lemnas. Men nu föreslås här, såsom herrarue
nnna, sådana direkta anslag utan återbetalniningsskyldighet till icke
mindre än fem olika linier, nemligen linierna Svinesund—Malmö,
btockholm—Göteborg, Stockholm—Malmö, Hernösand—Piteå ooh Haparanda—Pajala.

Är det då undantagsfall, som föreligga vid alla dessa linier? Jag
tioi icke, att sa kan sägas vara förhållandet. Visserligen må jag medgifva,
att linien Hernösand—Piteå är ett sådant undantagsfall, ty det
är den första förbindelsen mellan två på långt afstånd från hvarandra
Delägna städer och den första, den begynnande interurbana telefonverksamheten
inom den landsdelen.

Vidare anser jag linien Haparanda—Pajala vara ett sådant undantagsfall,
ty den är föranledd af särskildt intresse för de i många hän -

29 N:o 25.

Onsdagen den 7 April, e. m.

seenden vanlottade trakter, som den skall genomgå, och det är icke påo«. andag för
grund af telefon väsendets egna kraf, som linien kommer till stånd, vit an™s“f7e7e/onaf
andra hänsyn. . ledningar

Slutligen anser jag äfven, att linien Svinesund—Malmö ar en m.
sådan linie, för hvilken direkt statsanslag kan ifrågasättas.. Såsom (Forts.)
kammaren finner af statsrådsprotokollet, är denna linies förnämsta
uppgift att blifva en förmedlare af den internationella telefontrafiken
dels° mellan Sverige och Norge, dels ock mellan Norge å ena samt
Danmark och Tyskland å andra sidan. Icke heller en sådan linie kan
man anse vara en nödvändig följd af telefonväsendets utveckling, utan
det är i viss mån ett nytt område, på hvithet telefonväsendet här inträdt,
och vid sådant förhållande måste jag anse, att ett undantagsfall

föreligger. _

Deremot kan jag icke anse, att sa år förhållandet med linierna
Stockholm—Göteborg och Stockholm—Malmö. Hufvudanledningen, hvarför
dessa nya ledningar nu skola uppläggas, är den, att telefontrafiken
på de nämnda sträckorna nått eu sa stark utveckling, att de föiefintliga
trådarne icke längre äro tillräckliga. Det är en utveckling af
affären, som är i så hög grad naturlig, att det äfven tyckes vara naturligt.
att affärens egna vinstmedel böra bestrida kostnaderna för de nya
ledningarna, och att icke sådana anslag, som nu begäras, skola för dessa
ledningar beviljas. Jag sade, att hufvudanledningen till att dessa
linier nu skola byggas är den ökade trafiken, och det är äfven det
skal, som i statsrådsprotokollet i främsta rummet framhalles. Sedermera
tillkommer visserligen äfven den omständigheten, att tradarna pa
ifrågavarande linier skola göras tjockare,_ nemligen med 4 V2 mm.
genomskärning i stället för, såsom för närvarande är förhållandet, o
mm. Detta betingas visserligen icke uteslutande af trafiken Stockholm—Göteborg
och Stockholm—Malmö, utan de tjockare tradarne
måste man hafva, på det att de sydliga orterna skola kunna samtala
äfven med orter norr om Stockholm. De finare trådarna medgifva
nemligen icke samtal på längre afstånd än omkring 800 a 900 kilometer,
såsom här i statsrådsprotokollet upplyses. Den gröfre dimensionen
är önskvärd äfven derför, att man tänkt sig, att dessa linie! i framtiden
skola kunna upptaga den internationella telefoutrafik, som möjligen
kan uppstå mellan Sverige å ena samt Danmark och Tyskland
ä andra sidan. Men, såsom jag nyss sade, hufvudanledningen, hvarför
dessa linier skola byggas, är den ökade telefontrafiken, hvilken de nu
befintliga ledningarna icke förmå på ett tillfredsställande sätt upptaga.

Jao- kan för min del icke inse, att en sådan telefonauläggniug kan hänföras
till sadana undantagsfall, om hvilka 1894 års Riksdag talade.

För min del anser jag således icke, att till dessa linier direkta anslag
böra beviljas. I stället för att Kongl. Magt i den kong], propositionen
begärt i direkta anslag 1,091,000 kronor, skulle alltså ett belopp af
459,000 kronor vara tillräckligt, nemligen för linierna Svinesund—Malmö,
Ilernösand—Piteå samt Haparanda—Pajala. Deremot anser jag, att de
nya trådarna på linierna Stockholm—Göteborg och^ Stockholm Malmö
höra bekostas af telefonväsendets egna vinstmedel. Då frugal'' man:

•j,r det någon möjlighet att af vinstmedlen bekosta . dessa ledningar
samtidigt med att man af samma medel bestrider öfriga utgifter, som

Jko 25. 30

Onsdagen den 7 April, e. m.

Om anslag förför telefonväsendets utveckling äro af nöden. Jag tror icke, att detta
anläggning afär möjligt, om man icke söker att på något sätt stärka vinstmedlen,

vissa telefonledningar

in. vi.
(Forts.)

a) har ett förslag,

och det är ur den synpunkten, som jag i mom.
som afviker från statsutskottets förslag.

Kongl. Maj:t har, såsom jag redan nämnt, föreslagit, att lånen
skola återbetalas på 12 år, men om så skall ske, är det klart, att
amorteringen måste medtaga synnerligen betydliga belopp, och då nu
amorteringen skall bestridas med vinstmedlen, så följer häraf, att den
del af vinstmedlen, som kan afses för telefonväsendets utveckling, måste
i hög grad inskränkas.

Då det nu enligt min tanke är onaturligt i och för sig, att i fråga
om ett sådant industrielt företag som telefonväsendet för de upptagna
lånen fixera en så kort amorteringstid som 12 år, så har jag föreslagit
i mom. a), att tiden måtte utsträckas till 25 år. Derigenom skulle
amorteringsbeloppet per år uppgå till betydligt lägre belopp och således
af vinstmedlen reserveras betydligt större belopp för andra ändamål.

Ett utsträckande af amorteringstiden är icke något hugskott af
mig, utan förordades af telegrafstyrelsen i en skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 19 december 1893; då föreslog styrelsen sjelf, att amorteringstiden
skulle utsträckas ungefär så, som jag nu föreslagit. Jag
har skrifvelsen här, men vill icke uppläsa den för att icke upptaga
kammarens tid.

Om amorteringstiden sålunda utsträcktes, vunne man derigenom, såsom
sagdt, att utaf vinstmedlen ett större belopp kunde reserveras för
telefonväsendets utveckling. För min del anser jag, att detta sätt att
möjliggöra telefon väsendets utsträckning är att föredraga framför ett
sådant, som i den kongl. propositionen och statsutskottets betänkande
är föreslaget; enligt detta skall man nemligen å ena sidan fordra den
orimligt korta amorteringstiden af 12 år, men å andra sidan samtidigt
bevilja statsanslag för sådana ändamål, hvarför kostnaderna borde
kunna bestridas af telefonväsendets vinstmedel.

På grund åt hvad jag nu anfört ber jag, herr talman, att med
afseende å mom. a) få yrka bifall till min reservation. Den företer
ingen skiljaktighet med afseende å lånebeloppet, ty det är detsamma
som i Kongl. Maj:ts förslag, eller 1 million kronor, men den skiljer sig
från detta i fråga om amorteringstiden, i det att jag föreslår 25 år i
stället för den i kongl. propositionen och af utskottet föreslagna
tiden af 12 år.

Det är väl sant, att jag nu icke kunnat föreslå en ökning af
amorteringstiden annat än beträffande det lån, som åt Riksdagen i år
beviljas, enär icke någon motion föreligger angående förlängning af
amorteringstiden för de förut till telefon väsendet beviljade lånen; men
det är uppenbart, att, om Riksdagen bifaller min reservation, följden
blifver, att ofördröjligen åtgärder skulle vidtagas för att fä amorteringstiden
förlängd äfven för de redan beviljade lånen, såsom också uti
motiveringen till min reservation blifvit framhållet.

Jag ber således att få yrka bifall till reservationen i mom. a) och
i sammanhang dermed äfven i mom. b).

Häruti instämde herr Eriksson i Elgered.

Onsdagen den 7 April, e. m.

31 N:o 25.

Härefter yttrade:

Herr Kihlberg: I motsats emot den ärade reservanten kan jan

ej alls finna någon fördel ligga uti den plan för understödjande åt
telefonväsendet, som han här förordat.

Såsom vi veta, har Riksdagen hittills understöd! telefonväsendet
på så sätt, att anslag beviljats för de långa ledningarnas anläggning
och lån för de s. k. abonnementsledningarna, hvilka lån lemnats på de
vilkor, att telegrafstyrelsen å dem skulle betala den ränta, som staten
har att betala för de penningar, som för detta ändamål upplånats,
hvarjemte hela kapitalbeloppet skulle amorteras på 12 år.

Reservanten säger nu, att tiden borde vara inne för att telegrafstyrelsen
endast med vinstmedlen skulle sköta om telefonväsendets utveckling,
utan att Riksdagen dertill lemnade några särskilda anslag,
och han stödjer sig dervid på ett uttalande af 1894 års Riksdag, som
gick derpå ut, att sådana anslag icke vidare annat än i undantagsfall
borde lemnas. Den ärade reservanten har likväl icke förnekat, att
telegrafstyrelsen behöfver medel för vidare utveckling af telefonväsendet,
utan han har endast föreslagit en annan form, hvarunder medel
skulle lemnas äfven till dessa s. k. långledningar. I stället för att det
nu lemuas ett direkt anslag för hvarje särskild! fall, skulle de nuvarande
vilkoren för amortering af lån, som lemnas till telegrafstyrelsen,
förändras, så att amorteringstiden skulle utsträckas till 25 år i stället
för de 12 år, som nu äro föreskrifna för amorteringens verkställande.
De årligen utgående annuiteterna skulle således blifva mindre, det till
statskassan återgående beloppet skulle blifva mindre, och telegrafstyrelsen
skulle på så sätt få större vinstmedel att använda för nu före -

Om anslag för
anläggning af
vissa telefonledningur -

(Forts.

varande ändamål.

Det synes mig emellertid, som om det kunde vara Riksdagen temligen
likgiltigt, om de för telefonväsendets utveckling erforderliga medlen
tagas från det ena eller det andra hållet. Det blir ju i alla händelser
endast en bokföringsfråga, då det ju dock i båda fallen blir ett anslag.
Af vigt anser jag det dock vara, att Riksdagen i hvarje särskildt fall
får tillfälle att bedöma, huruvida det är lämpligt att bevilja medel till
dessa långledningar, hvilka ju gifvetvis icke alltid kunna vara så inkomstgifvande
som abonnementsledningarna, men som dock hafva till
uppgift att befordra mera allmännyttiga ändamål. Skulle deremot nu
reservantens förslag vinna Riksdagens bifall, finge Riksdagen ej i
hvarje fall och för hvarje särskild gång pröfva, huruvida de föreslagna
ledningarna kunna vara nyttiga eller behöfliga, utan man skulle da
öfverlåta åt telegrafstyrelsen att af tillgängliga vinstmedel efter medgifvande
af Kongl. Maj:t, men utan Riksdagens hörande anordna sådana
ledningar. Med det förtroende, som man i allmänhet hyser till den
nuvarande telegrafstyrelsen, tror jag ej, att telegrafstyrelsen dervid
skulle missbruka en sådan magt. Men då nu telefonväsendet i vant
land så småningom skall komma i statens hand och statens telefonnät
allt mer och mer utvecklas för vinnande af reda i dessa förhållanden,
som nu ej alltid äro så väl ordnade till följd deraf, att staten eger eu
del ledningar och enskilde ega andra, är det väl skäl uti, att man
söker att få telefonväsendet i statens hand utveckladt så kraftigt och

N:o 25. 32

ledningar
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 7 April, e. m.

°ZZS!ZfÖn?\ f<?rt som, “W* 1 aU synnerhet som det ju visat sig, att denna
vissa telefon-d^11 .?rfnaiL Pa ett f°r staten i ekonomiskt afseende ganska förleiininnnf
manligt sätt. De medel. som telegrafstyrelsen fatt såsom lån, hafva
hittills pa ett ordentligt sätt amorterats och ledningar för ganska stora
värdebelopp hafva anskaffats på lånemedel och vinstmedel. Enligt hvad
utskottsbetänkande! visar, hafva telefonledningar byggts för 9 L millioner
kronor, hvaraf telegrafstyrelsen nu hos statskontoret och riksgäldskon
törel endast står i skuld för något öfver 5 millioner. Denna affär
har hittills visat sig vara synnerligen gynsam, och då det således varit möjligt
att amortera dessa lån på 12 år, synes det mig ej alls vara önskvärd!,
att amorteringstiden utsträckes så långt som till 25 år. Man
vet för ifrigt ej, hvad som kan inträffa efter 12 års förlopp. Se vi
nu framåt, synes det vara stora utsigter för, att telefonväsendet under
den närmaste tiden skall kunna skötas pa ett fullt affärsmessigt sätt
och pä° ett sadant sått, att staten får igen sina penningar utan att förlora
något. Dock kan man ej förutsäga med visshet, huru denna
amortering kan komma att ställa sig efter 12 års förlopp. Nu kar
allmänheten stort intresse af att så snart som möjligt få telefonledningar
och betalar derför gerna dryga afgifter. Men ju mera detta telefonvasende
utvecklas, desto starkare påtryckningar komma nog att göras för
att fa dessa afgifter nedsatta, och då man naturligtvis måste gå allmänhetens^
önskningar härvidlag till mötes, sä skall man antagligen
o ,r rf ars förlopp ej längre hafva samma möjligheter att amortera
sa lyckligt, som man nu kunnat göra.

, Dessutom finnes det ett annat skäl, som talar för, att man ej bör
ingå på reservantens förslag. Redan 1892 års revisorer anmärkte, att
räkenskaperna öfver telefon- och telegrafväsendet icke äro så uppstäda,
att man med säkerhet kan bedöma, hvilka inkomster eller utgifter, som
skola höra till den ena eller andra afdelningen af dessa förenade verk.
Pa grund af dessa revisorernas anmärkningar bemyndigade Kongl. Makt
telegrafstyrelsen, för att detta missförhållande skulle blifva rättadt, att
inkomma med förslag till nya räkenskaper. Samma anmärkningar hafva
äfven sedermera framstälts af revisorerna 1895 och 1896, nemligen att
räkenskaperna ej så skilja på utgifter och inkomster för de tvenne afdelnmgarne
af telegrafverket, att man med bestämdhet kan säo-a, hvad
som blifvit vinsten af telefonrörelseu. Telegrafstyrelsen har med anledullig
häraf förklarat, att det är tydligt, att dessa båda verk — telegrafverket
och telefon väsendet — äro med hvarandra så sammanblandade,
att det icke är möjligt att. få de poster, som höra till den ena eller
af , a*oelningen, fullkomligt skilda åt i räkenskaperna, utan detta
utskiljande i räkenskaperna har måst göras i viss mån godtyckligt. Att
det måste vara så, är ju lätt att inse. Lokalerna för telegraf och
telefon äro på många ställen gemensamma, och de personer, som sköta
dessa apparater äro också otta desamma. Stolpledningarne upptaga
langa sträckningar såväl telefon- som telegraftrådar, ja, det finnes äfvSn
tradai, med^ hvilka man kan både telefonera och telegrafera. Under
säd au a förhållanden bör man ju inse, hvilka svårigheter det är att
■•i j1?”0C^ koncist skilja dessa räkenskaper åt. Men icke bör man
väl da sätta telegrafstyrelsen i frestelse att efter godtycke ordna med

33 N:o 25.

Onsdagen den 7 April, e. in.

-dessa saker, så att större vinstmedel kunna åstadkommas för att dermedo™ anslag för

bygga nya telefonledningar. _ "vissa9Telefon Då

"det nu möter sådana svårigheter att i räkenskapsväg skilja udningar ''
dessa affärer åt, synes det mig vara lämpligare, att man så snart som m. m.
möjligt får slut på amorteringen af de lån, som telegrafstyrelsen fått (Forts.)
för telefonväsendets utveckling, samt att Riksdagen, när det behöfves
hjelp för långledningar, hvilka icke äro så inkomstgifvande, i hvarje
särskildt fall beslutar, hvad som bör göras och huru mycket penningar,
som för ändamålet böra anslås. Man kommer derigenom mycket fortare
till reda i denna sak. Och om nu Riksdagen då och då beslutar att
anslå eu eller annan million till dessa långledningar, så är denna affär
i alla händelser så gynsam för staten, att, om lånen nu amorteras på
samma sätt som hittills, det icke lider något tvifvel, att staten, när
denna amorteringstid af 12 år är tilländagången, af vinstmedel mycket
väl kan få en fullt tillfredsställande, ja, en synnerligen god ränta på
de medel, som hittills lemnats och framdeles kunna komma att lemnas.

På grund af hvad jag nu anfört anser jag det icke alls vara skäl
uti att för närvarande vidtaga någon förändring i det nuvarande
systemet för beviljande af medel till telefonväsendets utveckling, utan
enligt mitt förmenande är det lyckligt, om vi under denna tid, då vi
hafva denna sak, så att säga, i vår hand, lemna den ett kraftigt understöd,
för att så få telefonväsendet i dess helhet i statens hand samt
de lånemedel, som för ändamålet lemnats, amorterade, och ej förlänga
amorteringstiden iu i en oviss framtid, då vi ej veta, huru det kan
•komma att ställa sig med telefonväsendets inkomster.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Jag skall be att få säga några ord till svar
på den siste ärade talarens anförande. Han nämnde, att man ej kan
veta, huru det kan komma att gestalta sig med telefonväsendet om 12
år härefter, om då inkomsterna af detsamma skola kunna lemna tillräckliga
medel för lånens amortering. Men tillika nämnde han, att
affärerna äro så gynsamma, att, sedan lånen efter de 12 åren hade
blifvit amorterade, stora vinstmedel skulle komma att inflyta till statsverket.
Jag för min del kan ej förlika dessa tvenne påståenden med
hvarandra.

Den ärade talaren nämnde äfven, att det här egentligen endast
skulle gälla en bokföringsfråga. Ja, så är nu icke förhållandet; men
äfven om så vore, tror jag ej, att åtminstone den ärade talaren, som
så väl känner till sådana saker, förnekar, att eu klar och ändamålsenlig
bokföring är ett af de väsentligaste vilkoren för ett industrielt företags
sunda utveckning. Men det är, som sagdt, icke endast en bokföringsfråga;
ty verkliga förhållandet är, att enligt mitt förslag skulle statsanslaget
endast blifva 459,000 kronor, då det enligt Kongl. Maj:ts förslag
är 1,091,000 kronor. Jag vill också fästa uppmärksamheten derpå,
att enligt mitt förslag skulle behofvet af nya läns upptagande i väsentlig
mån minskas; ty derför att amorteringstiden nu är så kort, måste man
i stället forcera med upptagande af nya lån.

Ja, man tycker nu, att detta kan göra detsamma, eftersom telefonväsendet
är statens affär och riksgäldskontoret också är .statens affär,

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 25.

3

i\:o 25. 34

Onsdagen den 7 April, e. m.

Om anslag /o>och det således är staten som gör affärer med staten. Detta resonneanlaggmng
af menfi är ju på visst sätt rigtigt. Men om jag tänker på dem, som
”"ledningarhandhafva telefonväsendet, så komma de i en helt annan ställning,
m. m. om man på dem ställer det anspråket, att de med telefonväsendets
(Forts.) egna vinstmedel skola besörja detsammas utveckling, än om de för
detta ändamål oupphörligt få komma och begära anslag af Riksdagen.
Jag har, i likhet med den föregående ärade talaren, det största förtroende
till den nuvarande telegrafstyrelsens förmåga i ekonomiskt
hänseende, men jag tror ej, att man, om jag så får säga, rätt behandlar
denna förmåga, om man sätter den i frestelse genom att oupphörligt
bevilja ökade anslag.

Det är endast för att få en sund och naturlig utveckling af telefonväsendet,
som jag framkommit med mitt förslag i reservationen.

Den ärade talaren frågade också, hvarför, när det är möjligt att
amortera på 12 år, man skall utsträcka tiden för amorteringen. Ja,
det kan man fråga. Men hur blir det möjligt att amortera på 12 år?
Jo, derigenom att man gifver nya anslag, eljest vore det icke möjligt
att amortera på 12 år! — Man har äfven sagt, att om telefon väsendet
skulle utveckla sig med tillhjelp af vinstmedel, så skulle Riksdagen
icke komma i tillfälle att, såsom hittills skett, pröfva de särskilda
ledningarne. Ja, det är nu en sak, som jag för min del i detta fall
anser hafva en mycket ringa betydelse efter de upplysningar, som den
ärade talaren lemnade, särskildt då han omnämnde, hur stor del af
vinstmedlen i alla fall äro använda för telefonväsendets utveckling,
och då således i alla fäll det endast är i mycket ringa grad, soin Riksdagen
äfven nu har ett ord med i fråga om det sätt, hvarpå telefonväsendet
utvecklas. Man får yttra sig om några sådana här linier,
som kunna vara tilltalande för Riksdagen, men för öfrigt göras alla
utvidgningar utan Riksdagens hörande.

Äfven nämnde den ärade talaren, att då telefonväsendets och telegrafverkets
räkenskaper vore sammanblandade, så vore det svårt att
veta, hvilka vinstmedel tillhörde telefonväsendet och hvilka tillhörde
telegrafverket. Det är mycket rigtigt; men telegrafverket spelar eu
så ofantligt ringa roll i jemförelse med telefonväsendet, att man icke
kan misstänka, att telegrafverket skall blifva lidande på uppgörelsen
mellan telefonväsendet och telegrafverket.

Jag har hört anmärkas — enskildt — att den amorteringstid,
som jag föreslagit, skulle vara för lång, emedan ledningarne på kortare
tid skulle förstöras. Men jag ber då att få fästa uppmärksamheten på.
en uppgift, som jag erhållit från telegrafstyrelsen, nemligen att af
bruttoinkomsten på telefonväsendet användes cirka 50 procent på drift
och underhåll. Genom hvad som sålunda nedlägges på underhållet
kan man säga, att samtliga ledningar alltid äro i ett så godt skick,
att de kunna betraktas såsom fullkomligt nya, och således ur den synpunkten
torde det icke vara någon fara att utsträcka amorteringstiden
till 25 år.

Herr statsrådet friherre Akerhielm: Herr grefve och talman!
Mine herrar! Så vidt jag kunnat finna, föreligger det egentligen icke
någon skiljaktighet mellan utskottet och den ärade reservanten derom,

35 N:o 25.

Onsdagen den 7 April, e. m.

att icke dessa nya linier Stockholm—-Göteborg och Stockholm—Malmö^®* anslag för
böra komma till stånd, utan skiljaktigheten är den, att under det stats-“''““f7e“/onutskottet
vill bereda medel för dessa liniers anläggande genom direkt iedningar
statsanslag, vill deremot reservanten anskaffa medel till linierna på m. m.
sådant sätt, att man skulle förlänga amorteringstiden för de lån, som (Forts.)
telegrafstyrelsen för telefonväsendets utveckling upptagit från riksgäldskontoret.
Derigenom komme man naturligtvis till det resultat, att
telegrafstyrelsen behöfde disponera ett mindre årligt belopp för amorteringen
och sålunda skulle få ett öfverskott att röra sig med, som
kunde användas för anläggning af nya linier.

Kärnpunkten i reservationen — och af hvilken den öfriga hemställan
väl är ett korollarium — är således den, att man bör frångå
den amorteringstid af 12 år, som hittills varit tillämpad, och utsträcka
den till ungefärligen 25 år.

När eu amorteringstid af endast 12 år blifvit bestämd från början,
så har detta, efter hvad jag antager, särskildt berott derpå, att, då i
vår tid den ena uppfinningen aflöser den andra, försigtigheten ansetts
bjuda, att man icke upptoge dessa lån på för lång amorteringstid, med
den möjliga påföljd, att, då telegrafstyrelsen en vacker dag behöfver
verkställa någon väsentlig ändring på telefonväsendets område, den
står med en stor, icke amorterad skuldsumma för de anläggningar, som
dittills utförts.

Nu säger den ärade reservanten såsom skäl, hvarför han anser
amorteringstiden kunna utsträckas, att det »torde med fog kunna påstås,
att telefontekniken och sättet att för statens räkning^ handhafva densamma
nu nått en sådan fullkomning, att — helst då väl fortfarande
såsom hittills den största omsorg skall komma att egnas telefonmaterielens
underhåll — amorteringstiden utan fara kan betydligt utsträckas
utöfver den nu föreskrifna».

Jag vill visserligen med honom tro, att så bör vara förhållandet;
men det lär väl i alla fall vara en oviss sak, och det förefaller mig
vara vida klokare att fortgå, såsom man hittills gjort, med att snabbt
amortera de lån, som upptagas för telefonväsendets räkning. ^ Det är
ju alltid bättre att taga det säkra för det osäkra; och jag tillåter mig
derför uttrycka den förhoppningen, att kammaren måtte bifalla statsutskottets
förslag.

Herr Månsson: Herr talman! Jag begärde ordet, då talaren på
stockholmsbänken antydde, _ att det skulle vara möjligt för telegrafstyrelsen
att betala amorteringen och räntorna endast på det viset, att
den fick förnyade statsanslag. Men jag ber att få säga häremot, att
om man ser på redogörelsen för räkenskaperna för såväl telegrafverket
som telefonväsendet, sa skall man väl i alla fall komma till ett resultat,
som visar, att så icke är förhållandet. Ty det fa vi väl vara ense om
— jag har nu icke dessa räkenskaper eller denna redogörelse här —
men så mycket få vi väl vara ense om, att de utan allt tvifvel visa,
att det är icke sfi, som herr von Friesen sade, utan att dessa statsanslag
uteslutande användas till sådana ledningar, hvarför de iiro begärdaT
och afsedda. Det tror jag man måste bestämdt erkänna. Vi
se, att af 11 millioner kronor, som telefonnätet i vart land år värdi,

N:o 25. 36

Onsdagen den 7 April, e. m.

Om andag förhäfva icke mer än något öfver 1,300,000 kronor lemnats såsom statsTi>m9telefon^-.
öfriga 9,700,000 kronorna äro lånemedel och vinstmedel.
ledningar Och ungefärligen hälften af dessa, således omkring 5 millioner, äro
m. m. rena vinstmedel, som äro nedlagda i telefonnätet. Då tycker jag verk (Forts.

) ligen icke, att man bör säga så, som den talaren på stockholmsbänken
gjorde.

Nu är det alldeles tydligt, att om man skulle gå till väga på det
viset, han föreslog, och säga till telegrafstyrelsen: Ni får icke°utveckla
ert telefonväsende annorlunda, än hvad edra egna medel, som ni nu
har, tillåta, eller med hvad ni kan få som lån — om, säger jag, man
skulle säga så, är det alldeles klart för mig åtminstone, att om telegrafstyrelsen
skall nedlägga sådana dyrbara interurbana ledningar, hvarom
här är fråga och hvarigenom vi skola blifva likstälda med andra länder
med afseende å sådana interurbana ledningar, som vi måste medgifva
vara ofantligt dyra — här gäller det nemligen 4*/2 millimeters kabel
emot 3 millimeters i öfriga ledningar, och det är ju klart, att det är
ofantligt dyra tillställningar — och om de skola bekostas af telegrafverkets
egna medel och lånemedel, som skola förräntas och amorteras,
då. få de öfriga, mindre abonnementleduingarne ofantligt mycket stå
tillbaka, ja, man skulle nästan kunna säga, att det skall blifva omöjligt
för telegrafstyrelsen att anlägga några sådana.

Jag tror således, att, om vi erkänna, att detta telefonväsende och
den verksamhet, som i det är nedlagd, skötts bra och varit till välsignelse
och nytta för vårt land, det icke är skäl att stanna nu och
icke bevilja de summor, som äro begärda för de interurbana ledningar,
som här äro ifrågasatta.

Att ga till våga på det viset, som i reservationen föreslagits, och
förlänga amorteringstiden, det kunde man ju förstå, i fall det vore
dåligt stäldt med statens finanser, så att vi icke hade något att gifva
telegrafstyrelsen, utan behöfde statens tillgångar till andra ändamål.
Men när så icke är förhållandet, så synes det mig vara klokare att
fortsätta som förut. Da vi veta, att vi betalt dessa saker förr, och att
man icke kan vara säker pa, huru länge de stå sig för framtiden —
man behöfver nya pålar och omläggningar och sådant — så synes det
mig vara klokast och rättast och säkrast att så fort som modigt hafva
betalt dem.

Jag far för öfrigt säga, att det efter min uppfattning är alldeles
nödvändigt, att dessa stora linier Stockholm—Malmö och Stockholm—
Göteborg komma till stånd, så att det blir möjligt att komma fram
på dem, och så att man icke, som nu, när man begär ett samtal den
ena dagen, får det först den andra o. s. v., utan att linierna verkligen
måtte blifva till den praktiska nytta, hvartill de äro afsedda.

Af sådan anledning och då jag i öfrigt är öfvertygad om, att den
bär saken skötes väl och ligger i goda händer, är jag fullt ense med
mig sjelf att tillstyrka hvad Kongl. Maj:t begärt och yrkar derför
bifall till statsutskottets förslag.

Herr Kihlbergr^ Den ärade reservanten beskylde mig för att
vara inkonseqvent, da jag ville framhålla, att man icke är säker på
att efter ytterligare 12 år kunna hafva samma utsigter till att kunna

Onsdagen den 7 April, e. ra.

37 N:o 25.

amortera lånen, som man haft under de närmaste 12 åren, och jag Om anlag för
ändå på samma gång skulle hafva sagt, att efter den tiden skulle
staten kunna räkna på eu god ränta ad'' de medel, som anslagits till 8!^»i»Sar"
telefonväsendets utveckling. m. m.

Jag tror icke, att den ärade reservanten kan hafva så grundligt (Forts.)
missuppfattat mig, att han icke kan inse, att det verkligen finnes
logik i det jag sagt. Om man än icke är i stånd att efter den tiden
amortera och gifva ränta på lån, som äro så stora, som här varit i fråga,
d. v. s. 5 å 6 millioner, så bör det dock icke vara omöjligt, att, sedan
dessa stora lån äro amorterade, så att man icke mer har amorteringsskyldighet
för dem och icke heller har att betala någon ränta för dem,
vinstmedlen då skulle vara tillräckliga att gifva ränta på de jemförelsevis
små anslag, som staten lemnat för telefonledningarne. Dessa hafva
hittills gått till 1,349,000 kronor och nu är det fråga om att bevilja
en million till; och det bör då ej vara svårt att inse, att man i alla
fall — äfven om inkomsterna af telefonväsendet efter 12 år icke skulle
vara så goda som nu — bör kunna räkna på god ränta på dessa par
millioner, som lemnats i anslag, fastän man icke skulle hafva tillgångar
till att amortera och betala ränta på skulder, som gå på 6 å
7 millioner. Detta är så tydligt, att hvar och en bör kunna inse, att
ingen inkonseqvens i denna min uppfattning förefinnes, och det borde
mycket väl kunnat inses af den ärade reservanten.

Herr von Friesen: Det var egentligen ett påstående af den ärade
talaren på skånebänken, som uppkallade mig. Han ville låta förstå,
att jag skulle antydt, att de anslag, som af Riksdagen beviljats för
ledningar, icke skulle hafva blifvit använda för dessa ledningar, utan
att de skulle hafva användts att betala skulder med. Så har jag ingalunda
sagt. Jag har icke betvifla!, att dessa medel blifvit använda till
de ledningar, för hvilka de blifvit beviljade. Men förhållandet är, att
vinstmedel, som bort användas till ledningars byggande, i stället gått
till amortering, hvaremot anslag måst användas för det förra ändamålet
— och så kommer i ännu högre grad att ske hädanefter — och sålunda
kan man ju säga, att — indirekt — anslagen gått till skuldernas betalande.

Ja, den föregående ärade talaren nämnde i sitt senaste anförande,
att han endast talat om, att telefonväsendet efter 12 års förlopp skulle
lemna ränta på ett par millioner kronor. Men i sitt första anförande
talade han om, att man gerna kunde bevilja eu eller annan million,
eller allt emellanåt en million för detta ändamål — huru det nu föll
sig. Och nog föreföll det mig dessutom, som om han åsyftade, att
telefonväsendets vinstmedel i framtiden skulle bereda ränta på hela
det på detsamma nedlagda kapitalet. Men i sådant fall får man vid
de tolf årens slut vida mer än ett par millioner kronor att förränta.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
hvad utskottet hemstält såväl i mom. a) som i mom. b).

N:o 25. 38

Onsdagen den 7 April, e. m.

§ 5-

Ang. af- Slutligen föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 11, i
htilTstockIr-All^ri’11" a* väckt motion rörande hvitbetssockertillverkningsafgiftens
tillverknings- afskaffande och nedsättning af tullen å socker.

af giften m. in.

I eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 94, hade herr J.
A. Fjällbäck hemstält, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t behagade
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t till nästkommande Riksdag
framlägga förslag till hvitbetssockertillverkningsafgiftens afskaffande
och i samband dermed till sockertullarnes sänkande till sådana belopp,
att de bereda bvitbetssockertillverkningen ett tillräckligt, men väl afpassadt
tullskydd, men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herr friherre von Schiverin mot vissa delar af motiveringen:

af herr Collander, som hemstält:

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t till nästkommande Riksdag framlägga förslag till
hvitbetssockertillverkningsafgiftens afskaffande och i samband dermed
till sockertullarnes sänkande till sådana belopp, att de bereda hvitbetssockertillverkningen
ett tillräckligt, men väl afpassadt tullskydd;

af herr Fredholm;

samt af herr Bergendahl mot utskottets motivering.

I fråga härom anförde:

Herr Collander: Herr grefve och talman, mine herrar! Då jag
vid detta betänkande fogat en särskild reservation, skall jag be att
med några ord få redogöra för densamma.

Jag vill då först saga, att, då jag från eu del håll hört, att denna
reservation uppfattats såsom bevis på en ovänlig stämning mot den
vigtiga sockerbruksnäringen, jag här vill framhålla, att denna uppfattning
är alldeles oriktig. Utskottet har till afhjelpande af det missförhållande,
som uppstått i den öfverproduktion af socker — hvars tillvaro
påvisats i föreliggande motion, som grundar sig på en af herr
Fredholm förra året i utskottet afgifven reservation — endast hänvisat
näringen till att söka ställa sig derefter och inskränka sin produktion.
Detta låter mycket väl säga sig, men det låter sig icke lika lätt göra.
Jag tror, att, om man vill komma näringen till hjelp, man måste se
till, huruvida det låter sig gorå att erhålla restitution utaf erlagd
accis och sålunda exportera öfverskottet. En sådan restitution är
emellertid under nuvarande förhållanden ganska svår att medgifva. Man
har sagt mig, att det redan derom varit ansökningar inlemnade, men beviljandet
af restitution har mött betänkligheter, enär den i så fall borde

39 Nso 25.

Onsdagen den 7 April, e. in.

grunda sig på produktbeskattning och icke kan byggas på den nu varande

hvitbetsbeskattningen. _ _ .. hvitbetssocker Nu

bar jag naturligtvis i reservationen icke kunnat goia annattillverkningsvrkande
än det” som föreligger i motionen, eller på en utredning afafgiften m. m.
det utaf herr Fredholm framstälda förslaget att genom borttagandet (Forts.)
af accisen och nedsättandet af tullen a råsocker åstadkomma en större
konsumtion och följaktligen en hvitbetsodling i större skala. Huruvida
denna af herr Fredholm föreslagna åtgärd är den lätta, derom kan
man vara af olika mening. Men hvad som alltid fordras för att kunna
besluta i saken är att få en utredning om hvad man bör sätta för
skatter i stället för den nuvarande hvitbetssockeraccisen. För min del
tror jag, att detta vore ett steg i den rätta rigtningen, men naturligtvis
tar denna utredning eu viss tid. Hvad man emellertid derjemte behöfver,
är förslag om huru man skall ställa sig till restitutionsfragan.

Detta har jag icke kunnat begära direkt i klämmen till min reservation,
utan det har inflätats i motiveringen, i hopp att regeringen vid
en utredning äfven ville taga hänsyn härtill.

Om det finnes ett så stort lager af socker, att det icke kan konsumeras
annat än under eu längre tid och man har behof af att kunna
realisera det i utlandet, då är det icke mera än billigt att restitution
beviljas, och detta skulle då möjligen för närvarande kunna ske undantagsvis
för ett år efter eu »antagen» utbytesberäkning. Meneden borde
alltid för framtiden, om accisen skall bibehållas, grundas pa piodukt -

Jag skall icke, då tiden är långt framskriden, vara vidlyftig, men
lag skall dock be att få yrka bifall till min reservation, enär jag tror,
ritt en utredning sådan som den der föreslagna vore synnei ligen nyttig,
för att man derigenom må kunna fa till stånd ett förslag om, huru denna
vigtiga sockernäriug skall kunna reda sig. Da Riksdagen ar lo^o
.renom en mindre välbetänkt lagstiftningsåtgärd, som innebar premierande
af en del fabriker, måhända framkallat detta mindre lyckliga
tillstånd af eu öfverproduktion, bör Riksdagen också vara villig att
rätta ett sådant misstag genom någon annan åtgärd. ,

Herr talman, jag ber att fa yrka afslag a utskottets betankaiiue

och bifall till min reservation.

Herr Sjövall: Herr grefve och talman mine herrar! Hvitbets sockertillverkningen

står i ett intimt förhållande till åtskilliga inflytelserika
personligheter. Den utgör eu af de mera betydande inkomstkällorna
för vårt statsverk, i det den under accisens form för närvarande
tillför detsamma bortåt 10 millioner; den är för vara jordbrukare åt
mycket beaktansvärd betydelse, enär den för vissa syften engagerar
omkring 56 å 57 tusen tunnland af vår bäst odlade jord; den spelar
för de kommuner, dit sockerbruken blifvit förlagda, genom den betydliga
andel, hvarmed de förmedelst kommunalskatter bidraga till kommunernas
utgifter, eu stor roll; den är för våra arbetare, som till ett antal åt
öfver 4,000 finna sysselsättning vid sockerfabrikerna och till ännu vida
större antal vid betornas skötsel och skörd, en mycket betydande oc
mycket omtyckt arbetsgivare och deri har för storkapitalisterna van
eu guldgrufva, medelst hvilken de satis i stånd att pa nagla ai tor -

N:o 25. 40

Onsdagen den 7 April, e. in.

dubbla, ja, flerdubbla, sitt i densamma nedlagda kapital. — Då sa maner®
Litbetssocker-f1?™. ln^resse11 fo''°t förbundna med denna industri, är det ju lätt förtuivericnings-
kärligt, att man från samtliga dessa håll velat i möjligaste måtto beafgiften
m. »».fordra dess uppblomstring och att man med liflig oro ser hvarje orn(Forts.
) ständighet, som ställer sig hindrande i vägen för densamma. —- Eu
sådan har man nu under de närmaste åren befarat, och, till och med förr,
än man det väntat, står man nu öga mot öga med densamma. Denna,
för den så rikt uppblomstrade nya näringen hotande fara är öfverproduldionen.
° Man har i sin rastlösa äflan att få vara med om den
för vara förhallanden icke vanliga vinst, som betsockertillverkningen
lemna! sina idkare, helt hastigt förts derhän, att man redan producerar
så betydligt mycket mera socker, än hvad landet behöfver, att man
vid början af ^innevarande års förestående kampanj beräknar inneliggande
lagerbehållningen af socker, som ej under gångna tillverkningsåret
kunnat konsumeras, till ungefär 37 millioner kilo eller ett så stort
qvantum, att det motsvarar ett hälft års konsumtion för hela vårt land.
■ Inför ett sadant faktum tvingas man till allvarliga sträfvanden att
i tid söka råda bot mot den öfverhängande faran, så att den ej växer
till eu lavin, som i sitt ras drager med sig och begrafver de många
gynsamma och för stat, kommuner och enskilda lyckobringande förhållanden,
som genom denna för vart land sä naturliga industri kallats
till lif och blomstring.

En yttring af detta sträfvande är herr Fjällbäcks motion, i hvilken
såsom botemedel föreslås den åtgärd, som af herr Fredholm på det för
honom kännetecknande sakkunniga och klara sättet vid förra årets riksdag
motiverats och framstälts. Man säger: höj den inhemska konsumtionen
genom att göra sockret billigare. — Borttåg successivt accisen
och sänk tullen, sa att den nätt och jemt blir tillräcklig att utestänga
import från utlandet. Pa sa sätt skall man uppamma och omhulda
en stor inhemsk marknad för sockret och komma andra näringsgrenar,
i hvilkas tillverkningar socker ingår, att uppblomstra, ja, måhända
framkalla nya, mycket inkomstbringande sådana. Ja, allt detta
låter ju ganska plausibel, och siffror, grundade på sannolikhetsberäkningar,
kunna ju uppställas och förete en mycket tilltalande anblick;
men, mme herrar, läggas än alla dessa omständigheter i den ena
vagskalen, fruktar jag dock, att den kommer att uppvägas af den statsförlust
pa omkring 10 millioner, som skulle komma att ligga i den
andra. — Men skulle man än kunna finna på andra skaf teobjekt och
söka så återställa jemvigten, återstår ännu alltid en mycket stor betänklighet,
och det är — att finna den rätta proportionen i tullsänkningen.
Blir tullen för hög, tillför den sockerfabrikanterna eu oskälig
vinst, och vi veta nog litet hvar, hurusom en höjning eller sänkning i
priset pa socker af blott 1 öre pr kilo för sockerfabrikanterna kan
beräknas icke i hundratal, utan i tusental af kronor — blir den åter
för lag, öppnar den vägen för den utländska konkurrensen. Härtill
kommer nu, last not least, att detta föreslagna medel blott skulle hjelpa
för eu tid. Det ouda, man vill bota — öfverproduktionen — skulle
säkerligen mycket snart inträda igen och samma akuta kris som nu
sta för dörren, och när vi då ej mer hade någon accis att borttaga,
rådes jag för, att den sista villan skulle blifva värre än den första.

41 N:o 25-

Onsdagen den 7 April, e. m.

Ett annat medel, som fabrikanterna sjelfva helt naturligt förorda, Ang. «/-och som äfven tyckes ha billighet och rättvisa för sig, är restitution foitbetssockeraf
accisen vid eventuel export, men eu sådan restitution skulle helt (g/oerj-„!tiSSsäkert
kräfva eu reform af beskattningen, en förändring af grundenn/5i/<e» m. m.
för sockerbetsaccisen, hvilken, som bekant, nu hvilar pa ravaran, ej pa (Fort9.)
den färdiga produkten. Genom de olika procent af sockerutbytet vid
de olika fabrikerna skulle restitution annars lätt kunna bli detsamma
som exportpremie, enär det ena bruket skulle fa mer än det andra
och i alla fall mer än sjelfkostnaden. Frågas så vidare: »kan verkligen
den svenska sockerfabrikanten, äfven under antagande af honom
beviljad restitution af accisen, på verldsmarknaden täfla med den tyska
och franska? Hafva icke dessa ett så stort skydd i sin exportpremie,
hafva de icke framför oss en så mycket bördigare och bättre odlad
jord, så mycket lyckligare klimat, så mycket bättre betfrö in. m. m. m.,
att vi med nödvändighet måste ligga under i en sådan täflan? För
min del hyser jag icke ringaste tvifvel härom, utan är fullt ötvertygad
derom, att det svenska sockret genom restitution af accisen alldeles
icke med säkerhet kan inför-as på verldsmarknaden. För öfrig! är jag
i hufvudsak emot en restitution af det enkla skäl, att den, efter mitt
förmenande, blott är en framskickad blänkare för en tillärnad exportpremie,
mot hvilket stimulerande medel opinionen, såsom reservanten
mvcket rigtigt anmärkt, för närvarande är i bestämd opposition, dala
alltså tungt vägande skäl mot de af motionären och reservanten föreslagna
hjelpmedlen för motverkande af den redan iråkade öfverproduktionen,
så skulle måhända andra sådana kunna finnas pa annat hall,
och torde det vara väl värdt för vederbörande att taga trenne sådana,
af sakförståndiga förordade, i öfvervägande, nemligen:

l:o) borttagande af den olikhet i beskattning, som nu förefinnes
mellan olika fabriker pa grund af deras inbördes afstånd m. in. Denna
är nemligen, såsom det redan visat sig, ett väsentligt hinder för eu pa fri
öfverenskommelse fotad fixering af biodling fabrikerna emellan:

2:o) öfverlemnande åt staten af koncessionsrått beträffande anläggning
af nya fabriker;

3:o) fastställande af afverkningen för hvarje fabrik.

Då jag på grund af det, som nu blifvit anfördt, hvarken kan sluta
mig till motionär eller reservant och icke heller för närvarande vägar
komma ined något eget förslag, måste jag inskränka mig till att endast
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergendahl: 1 skrifvelse af den 11 maj 1894 ingick Riksdagen
till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t »ville taga i
öfvervägande, huruvida och i hvad mån ändring i gällande bestämmelser
angående beskattningen af hvitbetssockertillverkningen samt
ändring i dermed sammanhängande förhållanden erfordras i och för
vederbörligt tillvaratagande af statsverkets finansiella intressen». Denna
Riksdagens skrifvelse föranledde Kongl. Maj:t att till senaste Riksdag
inkomma med eu kongl. proposition, som sedermera ledde till Riksdagens
beslut att vidtaga eu ändring i afseende på det beräknade
sockerutbytet, d. v. s. man höjde det beräknade utbytet af 100 kg.
råa, ej torkade hvitbetor från 9 till 10’/2 kg. socker. Nu kommer

N'':o 25. 42

Onsdagen den 7 April, e. in.

,de11 ä.ri!dc m°tioi]ären och upptager den motion, som vid föregående
hvitbeissocker-1väcktes af en hans kamrat på stockholmsbänken, hvilken motion
tillverknings- 1 alldeles motsatt rigtning mot det beslut, som Riksdagen förra
afgiften m. .».året fattade. Han afser med sin motion dels soekeraccisens borttagande,
fPorts.) dels^ tullens nedsättande i proportionerlig grad. Denna motion har
också upptagits af herr Collander och utgör en del af hans till utlåtandet
fogade reservation.

Hvad afser nu egentligen reservanten med sin hemställan? Jo.
han afser, att konsumtionen skall ökas genom att på detta sätt konsumenterna
skulle förhjelpas till billigare pris. Men jag undrar, om
man icke härvidlag bör taga i beräkning så väl .statens intressen som
ock sockerindustriens. Kan det verkligen vara i statens intresse att
genom en sådan åtgärd, som den ärade reservanten afser, eller accisens
borttagande, statsverket skall gå miste om millioner? Och kan det
verkligen vara i sockerindustriens intresse, att den nuvarande tullen ä
socker skall sänkas, i synnerhet till ett sådant belopp, som reservanten
föreslagit? Jag undrar, huru det skulle komma att se ut, om den
nuvarande tullen sänktes. Man får väl anse, att den, ifrån att ha
varit eu finanstull, nu uteslutande öfvergått till att vara eu skyddstull,
och denna verkligen af så effektiv beskaffenhet, att man nästan
kan säga, att den förbjuder all import af socker hit till landet. Skulle
nu. tullen sänkas, så blefve enligt mitt förmenande den oundvikliga
följden den, att den utländska fabrikationen skulle öfversvämma hela
vår marknad med sina fabrikat.

När nu en sådan hög tull som den nuvarande förefinnes, sä är
det också alldeles gifvet, att, på det att statens intressen må skyddas,
sockerfabrikanterna få finna sig uti, att en skatt är lagd på deras
tillverkning. Man har ej heller hört något det ringaste klagomål från
det hållet eller någon allmännare önskan om accisens borttagande, tv
deiaf följer ju också ovilkorligen en sänkning af tullen. Jag undrar
emellertid, om det skulle kunna anses klokt att gå på detta°sätt till
våga, då, såsom jag nyss nämnde, följden deraf skulle bli den, att
vår sockermarknad öfversvämmades af utländska fabrikat. Det kan
visserligen se ut, som om konsumenterna häraf skulle få nytta genom
de hastigt fallande prisen, åtminstone till eu början; men jag undrar,
om ett sådant tillstånd verkligen skulle kunna i längden‘hålla i si»!
Jag föreställer mig nemligen icke möjligheten af att svenska staten
skall vara med om att döda vår inhemska sockerindustri, ty skulle den
vara med derom, så skulle ju onekligen följden blifva den, att utländingen
blefve ensam regerande på vår marknad och att han, jemte
mellanhänderna, kanske skulle komma att diktera prisen. Då undrar
jag verkligen, om det skulle, såsom reservanten föreställer sig, blifva
så låga pris. Nej, jag tror icke, att man på det viset skall åstadkomma
en sänkning i sockerprisen, utan detta bör ske på naturlig väg.
genom eu konkurrerande fabrikation inom landet under effektivt” tullskydd.
Det är den, som skall åstadkomma en produktion, så stor, att
konsumtionen härigenom ovilkorligen skall komma att ökas och priset
att nedgå.

i^r ifrigt, om jag icke misstager mig, så liar, efter hvad jag
hört berättas, priset pa socker under de senare åren nedgått. Ifrån att

43 N:o 25.

Onsdagen den 7 April, e. in.

eu säck råsocker för ett par år sedan gälde 43,5 0 kronor och ett år Mg. afderefter
gick ned till 41 kronor, bar man nu, efter hvad jag bort ^ZZookt
sägas, att vänta en betydligare reduktion åt priset ända ned till om- t utverkning skring
30 kronor, hvartill värdet på socker för den närmaste tiden skulle«/3i/<en m. m.
komma att belöpa sig. Om vi då taga i betraktande å ena sidan de (Forts.)
43,50 kronor, som sockret gälde, pr säck beräknadt, vid den tid, då
herr Fredholm kom fram med sin motion, och å andra sidan de 30
kronor, hvartill sockerpriset beräknas _ komma att nedgå, så hafva vi
ju, om detta mitt antagande är rigtigt, på det viset redan kommit
"till en sådan sänkning i sockerpriset, som motionären och reservanten
afsett. Då jag dertill anser, att ett antagande af reservationen skulle
vara detsamma som att vidtaga åtgärder, onödiga och onyttiga och
ledande till såväl minskning af statsinkomsterna som sockerindustriens
skadande utan att på samma gång på lämpligt sätt befordra konsumtionen,
så kan jag naturligtvis icke annat än hoppas och önska
samt anse det klokaste vara, att reservationen måtte bli afslagen.

Reservanten talar äfven i sin reservation om något annat, nemligen
om restitution af den erlagda sockerskatten, af de erlagda accisafgifterna,
för att man må kunna företaga export. Det störa intresse,
som han i början af sin reservation visat för denna restitution, tycks
emellertid svalna mot slutet af densamma, i det han der lemnar denna
idé och derför anför såsom skäl, att det troligen icke skulle vara
möjligt åstadkomma en sådan restitution, emedan det skulle vara detsamma
som att införa exportpremier. Jag vill nu icke tvista med
honom härom, men jag vill fästa hans uppmärksamhet pa hvad herr
finansministern yttrade till statsrådsprotokollet för den 13 mars
förra året vid framläggandet af sitt förslag till ändring i hvitbetssockerbeskattningen.
Sedan herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
fäst uppmärksamheten derpå, att tillfällen skulle kunna
inträffa, då export kunde vara behöflig för att undanskaffa ett tillfälligt
öfverskott af socker, yttrade herr statsrådet följande:

»Skulle emellertid godtgörelse af tillverkningsskatten vid dylik
tillfällig export någon gång anses böra förekomma, vore det val icke
alldeles omöjligt att äfven under nuvarande beskattningssystem bestämma
godtgörelsen på sådant sätt, att den icke korning att innebära
någon exportpremie.»

Utskottet har ju för sin de! icke haft anledning att yttra sig om
någon restitution, och jag har för min del också ansett, att utskottet
icke bort göra något uttalande om exportpremier, emedan motionen
icke föranledde något sådant uttalande. Jag har derför i det fallet
icke kunnat biträda utskottets uttalande, utan mot detsamma inlagt
min reservation.

Men utskottet har i sin motivering äfven gjort ett annat uttalande,
som också föranledt min reservation. På sid. 2 i betänkandet yttrar
utskottet, sedan det talat om, att förslagets antagande skulle medföra
en minskning i statsverkets inkomster af minst 8 millioner kronor:

»En sådan minskning skulle icke utan största svårighet kunna
ersättas genom andra skattetitlar, hvarförutom sockerkonsumtionen
enligt utskottets åsigt vore ett synnerligen lämpligt föremål för be -

N:o 25. ii

Onsdagen deu 7 April, e. m.

kalkande'' af f)fa^n''n§’ .* de^ socker förbrukades i större mängd af de förmögnare

Jag för min del har

S”ätitkl,asse1rna ^om samhället än af de fattigare.. 101 „u« uei nar

tillverknings- kunnat biträda denna utskottets åsigt. Min erfarenhet i detta
afgiften m. ^afseende — huruvida den öfverensstämmer med någon annans, vet jao(Forts.
) icke - är, att den fattige relativt till sin köpeförmåga konsumerar lika
mycket socker som den rike.

Då jag instämt i den öfriga motiveringen och äfven varit med om
klämmen, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Heir Fredholm: Herr talman! Såsom den siste ärade talaren
framhöll, utgjorde sockertullen ursprungligen en finanstull. Men det
är att märka, att, då denna tull i början af 1860-talet uppgick till
ungefär ''/.j af varans värde, den nu går upp till 100 % af varuvärdet,
aetta af tva anledningar: den ena, att man under tiden något höjt
tullen, den andra och vigtigaste, att sockerprisen under tiden så betydligt
nedgått.

När man hade denna höga tull pa socker och tillika ville uppmuntra
den inhemska sockerindustrien, var det nödigt att åsätta den inhemska
s<?allveikningen en särskild accis för att icke bereda densamma ett
alltför stort tullskydd. Förhållandena ha emellertid numera utvecklat
sig pa det viset, aft tullen står qvar med ett belopp af 100 °/0 af varans
värde, men verkar icke såsom en finanstull, utan nästan uteslutande
såsom eu skyddstull. Detta stora tullskydd för den inhemska socker!
ill v ei k n ingen har också pa helt kort tid ledt till det resultat, att vi i
närvarande stund ha öfverproduktion på socker inom landet. Under
sådana förhållanden, då öfverproduktion eger rum, är det just precis
detsamma huru hög tullen är, den kan vara huru hög som helst, den
mveikar ändå icke det ringaste pa den inhemska marknadens pris, och
ur prisbillighetens synpunkt kan derför tullens storlek för närvarande
vara mer eller mindre likgiltig. Men då motionären och alla,
som vilja ha en förändring i nu rådande förhållanden, önskat, att tullen
icke bestämmes högre, än att ett tillräckligt tullskydd beredes, är det
derför, att man vill förhindra, att under normala förhållanden, då produktionen
jemnt täcker komsumtionen, det skall beredas tillfälle för det
lilla antal sockerbruk, som finnes i landet, att bilda ring och såmedelst
pressa upp prisen utöfver hvad som är skäligt och billigt. Afpassa!-man tullen noga för att förhindra den utländska införseln, kunna icke
sockerfabrikanterna inom riket höja priset utöfver denna gräns.

„Nu säde en föregående talare, representanten från Trelleborg, att
det är med mycket stor svårighet förenadt att bestämma t ullen på rättvist
sätt. Sådant är icke konstigare i detta än i alla andra fall. Är
tu“ei\ ,för liteih da märker man det nog derigenom, att det föres in
utländskt socker; och om det icke föres in utländskt socker, har man
tillfälle kontrollera, om tullen är för hög, genom anskaffande af nödiga
uppgifter angående prisen o. s. v. i utlandet på samma sätt som
man gar till jaga vid bestämmandet af hvarje annan tull.

Emellertid, den accis, som införts pa sockertillverkningen, och som
var en_ nödvändighet, då sockertullen var eu finanstull, den är numera
öfverflödig och i och för sig sjelf onaturlig samt verkar skadligt på

Onsdagen den 7 April, e. m.

45 N:o 25.

mångahanda sätt. Denna statens skattläggning af en näring ger denna Ang. afnäring
skenbart berättigade anspråk att vända sig till staten med be- £er gäran

om hjelp vid hvilka uppkommande svårigheter som helst, och tillverlmingspå
detta sätt blir staten delaktig uti en näringsverksamhet, som åetafgiften m. m.
vore bäst både för staten och näringen, om den kunde få sköta sig (Forts.)
sjelf. Vidare begagnas den omständigheten, att sockerbruken få betala
accis till staten som motiv för dessa bruk, då de äro nödsakade att
nedsätta betpriset, för att kunna säga till jordbrukarne: »vi kunna
icke betala eder så höga pris för betorpa, då vi sjelfva få betala så
hög skatt för dem. Det är tydligt, att detta skall hos betodlarne
framkalla ovilja mot staten, för att denna af sockerbruken utkräfver
skatt på tillverkningen. Det skulle derför vara mycket önskligt, om
man kunde få bort denna accis.

Man säger nu, att staten derigenom skulle förlora 10 millioner,
göra en uppoffring på 10 millioner. Hvad staten förlorar, hvad staten
uppoffrar är absolut ingenting, ty om staten icke får dessa 10 millioner
i inkomst på sockerbeskattningen och de således finnas qvar i befolkningens
fickor, så kan väl staten ta ut dessa 10 millioner på annat
sätt, utan att hvarken staten eller befolkningen i sin helhet derför
blir vare sig fattigare eller rikare. Men i fråga om beskattning är det
af yttersta vigt, att skatterna uttagas på sådant sätt, att de trycka i
minsta mån ojemnt på individerna, och det kan man icke säga vara
förhållandet med sockerskatten.

Utskottet säger visserligen, att sockret »vore ett synnerligen
lämpligt föremål för beskattning, i det att socker förbrukades i större
mängd af de förmögnare klasserna inom samhället än af de fattigare».

Men detsamma är förhållandet med mycket annat, som de förmögnare
förbruka i större qvantiteter än de fattigare. Frågan gäller dock icke
individens absoluta förbrukning, utan fråga är, när man talar om, huruvida
skatten trycker, huru stor procent af sin inkomst de fattigare få
betala för sitt socker, och huru stor procent de rikare. Gör man en
sådan jemförelse, skall man se, att denna sockerskatt trycker de fattiga
mycket mer än de rika, emedan sockret nu blifvit en nödvändighetsvara.

Talaren från Trelleborg sade, att denna fråga är af mycket ömtålig
beskaffenhet, så till vida att det är så många stora och vigtiga
intressen, som äro förknippade med den: det var jordbrukarnes intresse,
det var de mekaniska verkstädernas intresse, kapitalistintresset och
många andra intressen. Deruti har han fullkomligt rätt, och det är
just det, som gör, att dessa mägtiga och kraftiga intressen hvarje gång,
som det uppstår svårigheter för sockerbruken, pressa och trycka
på Riksdagen, för att staten skall mellankomma och afhjelpa svårigheterna.
Så har det varit hvarje gång, då här i Riksdagen varit fråga
om att höja utbvtesprocenten. Alla ha då med en mun sagt: »detta
är döda sockerindustrien», och när Riksdagen icke låtit skrämma sig
af sådana farhågor, har det visat sig, att året derpå sockerutbytet varit
mycket större, än hvad Riksdagen antagit. Förra året höjde vi ufbytesprocenten
till 10’/2, och dåsade alla, som frågan närmast rörde: »detta
är ju förskräckligt» och hemstälde, att man i stället skulle taga eu
medelsiffra för föregående 3 år eller 5 år. Men hvad har inträffat i år?

>’:o 25. 46

Onsdagen den 7 April, e. m.

Ang. af- Jo, att sockerutbytet är omkring 12 %, och det har aldrig varit så
hvUbeZookt''-11Ögt'' SOm ml tillverknings-

Men för tillfället är icke fråga om höjning af utbytesprocenten,
afgiften m. »».utan hvad som nn är i fråga det är att utfinna ett sätt för att blifva
(Forts.) af med sockerbrukens stora öfverskott, som ligger och trycker på den
inhemska marknaden. För att bereda utväg härtill vill man nu införa
restitution. Men huru skall det kunna vara möjligt att införa restitution
af eu accis, som grundar sig på ett beräknadt råsocker utbyte,
hvilket varierar för hvarje fabrik, helst som dertill kommer, att somliga
fabriker betala skatt efter ett mindre lagstadgadt sockerutbyte än
andra. När på en del ställen betalas skatt efter 10V2 % utbyte, men
sockerutbytet kanske uppgår till 12 % och på annat håll en fabrik
betalar skatt efter endast 81/, % eller 71/., % utbyte, huru skall det då
bli möjligt att bereda en rättvis restitution för alla? Medgifver man
restitution för bruk, som betala skatt efter lägre sockerutbyte, premierar
man ju dem framför alla de andra, som betala skatt efter det beräknade
högre utbytet. Beräknar man åter restitutionen efter det högsta
erhållna sockerutbytet, är det naturligtvis en del, som icke bli premierade,
men man premierar i alla fall alla de bruk, som betala lägre
skatt. Om man t. ex. skulle beräkna restitutionen efter 121 /,, %
sockerutbyte, skulle vid utförsel 3 stycken nyanlagda fabriker, som betala
skatt efter ett mindre utbyte än det lagstadgade, få 1 öre i premie
och Korna sockerfabrik på Gotland skulle få öfver 2 öre i premie
för ett kilogram sockel-. Det kunna nog herrarne förstå, att med restitution
under sådana förhållanden äro vi redan inne på premiering af
sockerutförseln.

Nu kan man säga, att detta missförhållande skulle kunna afhjelpas
på så sätt, att man icke gifver restitution åt andra sockerbruk än sådana,
som betala full skatt; de andra få icke restitution. Det kan man
visserligen säga, men huru skall man göra det? Kanhända blir detta
icke så alldeles lätt, som mau föreställer sig. Man har talat om att
plombera säckarne, men jag tänker, att åtskilliga andra kontrollåtgärder
derjemte måste bli nödiga, för att man skall kunna förvissa sig om,
att man icke betalar restitution för något socker, hvarför icke skatt
blifvit betalad.

Såsom eu föregående talare nämnde, är enda möjligheten för att
bevilja restitution den att införa produktbeskattning. Men hvad vill
det säga att införa produktbeskattning? Jo, det vill säga att kringgärda
hvarje sockerbruk, så att icke tillfälle gifves till utförsel mera
än genom en port. Man finge anordna en ständig bevakning, tillsätta
kontrollörer vid fabrikerna för att natt och dag öfvervaka tillverkningen,
låta hvarje transport ifrån eu fabrik vara åtföljd af bevakning
med mera, med mera.

Först och främst kan hvar och en förstå, att detta skulle bli eu
ganska dyrbar apparat för statsverket, och för det andra att sockerfabrikanterna
just icke skulle bli belåtna med eu sådan tillställning.

För öfrigt skall det väl, äfven om man vidtager dessa åtgärder
—■ åtminstone synes detta mig uppenbart — ändock vara omöjligt att
skicka ut något socker på den utländska marknaden. Det torde nemligen
vara uppenbart, hvilket också talaren från Trelleborg medgaf, att

Onsdagen den 7 April, e. in.

47 N:o 25.

man i Skåne ej skall kunna producera socker för samma pris som i Ang. afutlandet,
när det är behöflig! att här hafva en skyddstull af 50 % af fkaffande af
varans varde, men utom det, att vi icke kunna producera tor samma tillverkningspris,
är omöjligheten att exportera socker ännu mera ökad, då utomlands,ifgiften m. m.
det betalas exportpremier af sockerproducerande länder vid utförsel till (Forts.)
England, hvilket är det enda land, till hvilket socker kan skickas, ty
andra länder ha så enormt höga tullar, att till dessa icke kan införas
ett enda ''kilo socker ifrån något håll.

Talaren från Trelleborg sade, att om man skulle vidtaga sådana
åtgärder som att borttaga accisen, men bibehålla ett rimligt tullskydd,
skulle i alla fall öfverproduktion ej kunna förebyggas. Ja, det vill
jag visst icke bestrida, men säkert är, att, om öfverproduktion under
sådana förhållandena uppstode, man icke skulle hafva någon rimlig
anledning att vända sig till staten med begäran om hjelp. Många af de
skyddade näringar, vi här i landet fått på senare tider, måste, med
»den glädjande utveckling industrien på senare tider tagit», som man
säger, kämpa med öfverproduktion, men icke kan det falla någon af
dessa näringar in att begära, att staten skall träda emellan och afhjelpa
svårigheter, som för dem uppstått i följd af öfverproduktion.

Enda möjligheten att bereda eu icke-förlustbringande export af
råsocker från vårt land är att här som i andra länder bevilja exportpremier.
Men kommer man in på den vägen, att man börjar gifva
exportpremier, om detta också sker i endast dold form, ja, då äro vi
inne på ett sluttande plan. Olägenheterna af ett sådant tiilvägagående
kommer säkerligen att mera än uppväga fördelen af de 10 millioner,
som staten tager ut genom sockerbeskattning, då i betraktande tages
de 10 millioner, som dessutom måste af befolkningen redan nu betalas
i förhöjdt pris å socker, men som icke synas. Dessa millioner tager
man här aldrig i beräkning, men de äro dock för befolkningen eu
ganska afsevärd summa. Det är, som Bastiat sade i verlden: somt ser
man, och somt ser man icke.

Nu säger utskottet, att det enda sätt att kunna afhjelpa missförhållandet
är, att fabrikanterna sjelfva inskränka produktionen, så att
den icke öfverstiger landets behof. Ja, det synes mig också vara den
enda utvägen. Den är enkel, och den leder otvifvelaktigt till det
önskvärda resultatet. Men icke tror jag målet skulle vinnas, om man,
såsom talaren från Trelleborg förmenade, skulle afhjelpa svårigheterna
genom att anlita någon af de utvägar, lian föreslog. Att borttaga olikheten
i nu rådande beskattning, medger jag vara någonting önskvärdt,
men icke kali man tillita den utvägen. Jag har varit emot, att
den skulle tillskapas, men då Riksdagen en gång besluta den och
garanterat, att det sålunda bestämda beskattniugsförhållandet skulle
fortfara under ett visst antal år — olikheten upphör i visst fall efter
3 och i alla andra fall efter 2 år — så kan väl icke någon föreställa
sig, att Riksdagen skall vara benägen att fatta beslut om borttagande
af eu rättighet, som den garanterat. Det medlet kan sålunda ej
användas.

I)et andra medel, samme talare ifrågasatte, var, att staten skulle
få rätt att lemna koncession åt sockerbruk, och det tredje var, att staten
skulle bestämma afverkningens storlek. Ja, om någonting sådant skulle

N:o 25 48

Ang. afskaffande
a]
hvitbetssockertillverkning
safgiften
m. ni
(Forts.)

Onsdagen den 7 April, e. in.

p åtgöras, komma vi in på precis samma väg, som beträddes på 1730-och 1740-talen, dä staten skulle dirigera näringsverksamheten, och då
skulle vi väl också för det ändamålet hafva eu särskild statsinstitution
:.och statstjenstemän och måhända en särskild hufvudtitel och allt i hop
det der.

För öfrigt går det mycket väl för sig för sockerbruken att bestämma
sin produktion i förhållande till konsumtionen. Det bör ej
vara svårare för dem än för bränvinsbrännerierna. Der reglerar ju
icke staten tillverkningens storlek, utan bränvinsbrännarne hafva af
egen erfarenhet lärt sig, huru stor den bör vara.

Jag kan ju icke nu — lika litet som förra året — vilja söka vinna
kammarens bifall till hvad som i motionen framhållits. Jag kan det
så mycket mindre, som jag icke ens förra året framstälde yrkande på
bifall till den motion, jag då väckt. I stället tillät jag mig då att
här i kammaren föreslå, »att Riksdagen behagade i skrifvelse till
Konungen anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa utredning
icke blott om de vilkor, hvarpå vid utförsel af socker restitution af
hvitbetssockertillverkningsafgiften må beviljas, utan ock om de förutsättningar
och vilkor, på hvilka hvitbetssockertillverkningsafgiften
skulle kunna helt och hållet afskaffa?». Jag fick för detta mitt yrkande
icke understöd af flere än 87 af kammarens ledamöter, och jag beklagar
detta, ty om mitt yrkande blifvit Andra Kammarens beslut, torde väl
regeringen i närvarande ögonblick hafva verkstält en utredning om de
vilkor, hvarpå en restitution skulle kunnat beviljas, och då hade vi nu
kunnat taga denna fråga i närmare skärskådande. Men då kammaren
icke var med om mitt förslag, har regeringen icke funnit någon anledning
att utreda den deri berörda frågan. Och dock har det inträffat just
i dessa dagar, att man från Skåne, från sockerbruken der, petitionerat
hos Kongl. Maj:t om, att han måtte ställa så till, att man får restitution
och får bestämmelse om dess storlek och de vilkor, på hvilka eu
restitution skall utgå. Så som jag förut framhållit, är denna fråga om
restitution eu ganska kinkig fråga, och jag tvifla!-, att Kongl. Maj:t
skall kunna lyckas att verkställa en för medgifvandet af sådan behöflig
utredning under den tid, som återstår för Riksdagen att vara samlad.
Och kan Kongl. Maj:t icke göra det, då befarar jag, att vi hafva att
motse en kris, och en ganska betydelsefull sådan, bland de skånska sockerbruken.
Den krisen torde nog komma att sträcka sina verkningar
utöfver Skåne.

Möjligheten af att något sådant kan inträffa — livilket jag folium
del hoppas icke må ske — synes mig för kammaren böra utgöra
en allvarlig maning att för framtiden lägga på hjertat, huru vigtigt
det är, att Riksdagen icke försummar tillse, att man alltid i tid bereder
sig på hvad som skall komma, så att man i det ögonblick, då
man måste skrida till handling, vet hvad man gör och icke står rådvill
med hänsyn till de åtgärder, som böra vidtagas.

Herr Göransson: En af reservanterna, herr Collander, har
anfört i sitt yttrande, att, då Riksdagen framkallat denna öfverproduktion,
Riksdagen också bör råda bot derför. Detta botemedel ansåg han
i likhet med motionären skulle kunna erhållas derigenom, »att Riks -

49 N:o 25.

Onsdagen den 7 April, e. in.

dagen i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t Ang. aftal
nästkommande Riksdag framlägga förslag till hvitbetssockertillverk-^^^”^"^
ningsafgiftens afskaffande och i samband dermed till soekertullarnes (Uiveric„ingS.
sänkande till sådana belopp, att de bereda hvitbetssockertillverkningena/^yie» m. m.
ett tillräckligt, men väl afpassadt tullskydd». Reservanten har utgått (Forta.)
från den förutsättning, att, om accisen på sockertillverkningen skulle
blifva borttagen, konsumtionen derigenom skulle ökas så betydligt, att
allt sockret skulle kunna konsumeras inom landet. Jag vågar hafva
en annan uppfattning i denna sak. Det fins en bilaga vidfogad motionen,
och af denua kan man finna, att konsumtionen under de begge
sista åren varit i medeltal omkring 72,000 ton, men att tillverkningen
för tiden från den 1 oktober 1896 till den 1 oktober 1897 är uppskattad
till förslagsvis 102,870,000 kilogram, och att dertill finnes
en lagerbehållning af 8,884,303 kilogram eller tillsammans 111,754,303
kilogram. Om man då derifrån drager den beräknade konsumtionen
för sistnämnda år, 75,000,000 kilogram, skulle det blifva en lagerbehållning,
beräknad, den 1 oktober 1897 af 36,754,303 kilogram. Det
skulle motsvara ungefär halfva årskonsumtionen. Tro nu herrarne, att,
äfven om vi borttoge denna accis, vi skulle kunna öka konsumtionen
så pass mycket som med 50 procent? Jag tror icke, att detta är
möjligt.

Man har här åberopat England såsom ett exempel. Der är sockret tullfritt,
och der, har man åberopat, är det en förbrukning af 34,6 kilogram per
individ, då vi här förbruka endast hälften eller omkring 17 kilogram per
individ. Men jag vågar tro, att det icke allenast är det billiga priset,
som föranleder denna skilnad, utan att det är olika lefnadsförhållanden
och olika lefnadsvanor. Och äfven om vi nu enligt reservantens förslag
skulle få sockret 111 ., öre billigare per kilogram och dess pris
sålunda nedgå från 42 öre, det nuvarande priset, till 30''/2 öre, tror
jag ändock, att det är absolut omöjligt, att vårt land kan konsumera
hela tillverkningen.

Då blir frågan, hvar man skall göra af öfverskottet. Yi kunna
äfven i detta fall anföra ett litet exempel från utlandet, som också är
åberopadt i motionen. Jag skall taga mig friheten att uppläsa några
rader:

»I utlandet, der man liksom här började med att beskatta råvaran,
blef man af omständigheterna nödsakad att öfverföra beskattningen på
den färdiga produkten i samma stund sockerindustrien utvecklade sig
derhän, att produktionen af socker motsvarade landets behof deraf, och
fråga sålunda uppstod om att börja på allvar exportera. Detta skedde
i Tyskland och Österrike 1888, och från 1887 har Frankrike en blandad
material- och produktbeskattning. Då emellertid skatten skulle
vid utförsel restitueras, visade det sig snart, att denna restitution medförde
en premiering af det exporterade sockret, och då alla med hvarandra
konkurrerande länder voro angelägna om att befrämja exporten,
hide detta hinder i vägen för exportpremiernas borttagande, oaktadt
försök dertill gjordes på Londonkonferensen 1887. Sockerpremien utgår
nu per deciton med 1,7 5 kr. i Österrike, 4 kr. i Belgien och Holland
och med 4,5 2 i Frankrike; i Tyskland är ifrågasatt 3,55. Under

Andra Kammarens Prat. ISO7. N:o 25.

Ji:o 25. 50

Onsdagen den 7 April, e. m.

An3• »f- sådana förhållande lärer export af socker från något annat land ej
hvUbeilockei-knmia„ e§a rum’ utan ait afven d?r exportpremie medgifves.»
tillverknings- . Således är det anfördt här i motionen ett exempel på, hvarthän
afgiften m. m.vi skulle komma. Om nu accisen borttages, föreställer jag mig, att
(Ports.) det kan leda derhän, att det blir en ytterligare ökad produktion. Och
då vi redan förut hafva för stor lagerbehållning och öfverproduktion,
skulle följden häraf blifva ett nästa steg: exportpremier. Vilja herrarne
vara med om att slå in på den banan, kunnen I ju göra ett
försök med att bifalla motionen, men jag för min del vill icke inlåta
mig på en sådan affär.

Jag kan heller icke dela reservantens här uttalade åsigt, att Riksdagen
skall hafva någon sorts skyldighet att hjelpa dessa sockerfabriker
att få afsättning för sin öfverproduktion, derför att Riksdagen förut
har beviljat dem för göda vilkor, utan skulle väl detta haft mera skäl
för sig, om vilkoren varit allt för hårda. Riksdagen har för öfrigt aldrig
alagt dessa fabriker att producera mera socker än de kunna afsätta.
Som det är faktiskt bevisadt, att åtminstone i början fabrikerna gjort
ganska goda affärer och förtjenat stora penningar, tror jag derför icke,
att Riksdagen nu skall hafva skyldighet att hjelpa dem på nytt.

Jag anser således, i likhet med utskottet, att denna sak icke kan
regleras på något annat och klokare sätt, än att dessa fabriker måste
inrätta sig sa, att de ställa sin tillverkning efter som de kunna blifva
af med sitt socker, eller efter som det kan konsumeras inom landet.
Och på grund deraf skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Fjällbäck: Herr talman, miue herrar! Det är ju ganska
naturligt, att det icke kan falla mig in att i denna sena timme gå
vidlyftigare in i detta säkerligen mycket svårlösta ämne. Men det är
verkligen vissa åsigter man här fått höra, särskildt från de närmast
intresserade, som föranledt mig att begära ordet. Det ser ut, som om
man fått den uppfattningen, att, ju större skatt man lägger på eu
viss näring, ju fördelaktigare är det för den ifrågavarande näringen.
Det är förunderligt eljest, att representanter från den landsort, der
denna näring bedrifves, skola vara så ifriga, att näringen skall få behålla
skatten. Om denna uppfattning vore rigtig, vore det ju synnerligen
lämpligt att beskatta en hel del andra näringar, som derigenom
skulle få eu fördel.

Men det . förhåller sig nog icke sä. Det är nog icke så, att representanter
för denna näring vilja hafva skatten för att dermed uppmuntra
näringen, utan det är nog så i stället, att de vilja behålla
skatten för att dermed kunna en vacker dag tvinga staten att återbetala
den, och icke blott hela skattebeloppet, utan åtskilligt derutöfver,
så att det måtte blifva eu särskild ersättning för det socker, som exporteras.

Nu förhaller det sig ju sa, som äfven blilvit förut här påpekadt
och som också jag i min motion visat, att vi hafva ett ofantligt öfverskott
af socker. Utskottet säger nu derom, att den saken får reda ut
sig sjelf, de svenska sockerfabrikerna få inrätta sig så, att de minska
sin produktion.

51 N:o 25.

Onsdagen den 7 April, e. ni.

Detta är dock i alla fall ett ganska hardt tal, ty det betyder, att Ang. afredan
i år fabrikanterna skola minska sin afvikning med hälften
ungefär, så vida man åter skall komma i jemvigt. Men om jag är tttherkmngsväl
underrättad, ha nog fabrikernas representanter andra åsigter. afgiften m. m.

Herr Fredholm nämnde, att en agitation vore igångsatt i syfte (Forts.)
att få restitution af skatten; man tänker således uppträda på den utländska
marknaden och der, så att säga, till för lagt pris afyttra det
socker, som här ej kan konsumeras.

Hvilka utsigter har man då att på den utländska marknaden bli
af med öfverskottet? Det stod för någon tid sedan i en svensk tidning
eu notis, som var hemtad dels ur en dansk och dels ur en engelsk
tidskrift, och som jag ber att få läsa upp, derför att den är särskildt
belysande för frågan om prisförhållanden och exportpremier i Tyskland,
Frankrike och England — och vi kunna ju vara öfverens om,
att det hufvudsakligen är den engelska marknaden, vi ha att vända
oss till, när det blir fråga om export af socker. Der säges: »Tyskland,

Österrike, Frankrike, Belgien och Hollaud hafva i en följd af år konkurrerat
om att leverera till England dess sockerbehof till allt lägre
pris. DS England bland samtliga Europas stater är det enda land,
som står öppet för tullfri införsel af utländskt socker, mötas här alla
utbud och den engelska marknaden beherskar verldspriset. Hittills
hafva franska konsumenter betalt franskt socker med 82 öre per kilo,
medan engelska förbrukare kunde köpa det till 25 öre.» Det var i
England. »I Frankrike konsumeras blott 15 kilo om året per individ,
medan man i England nått upp till circa 34 kilo per individ.» Detta var
förhållandet före den senast antagna förändringen i premieförhållandena
i Frankrike. »Sedan den senast antagna franska exportpremien trädt
i kraft och man samtidigt har höjt den inländska sockerskatten, skall
franskt socker af franska förbrukare betalas med 90 öre per kilo, medan
engelska konsumenter skola få det franska sockret levereradt för omkring
17 öre per kilo.»

Det är således med dessa pris, under dessa förhållanden, som
våra fabrikanter skola uppträda och konkurrera pa verldsmarknaden.

Deraf'' framgår alldeles tydligt, att, om det skall kunna ske med utsigt
till framgång, måste det ske alldeles som det skett i Frankrike, att
konsumenterna bär hemma fri betala det socker, som konsumeras af
utländingen. Det är dithän man vill ha det; och af fruktan derför
är det, som vi, hvilka yrka på skattens borttagande, göra detta, hufvudsakligen
af det skäl, att vi anse, att, om man tager bort skatteu på
denna tillverkning, kunna ej sedan denna närings representanter komma
med anspråk, berättigade anspråk nemligen, på att staten skall genom
exportpremier hjelpa densamma; och då får denna näring, som alla
andra, hjelpa sig sjelf och inrätta sig efter tillgång och efterfrågan
utan att kunna göra anspråk på statens mellankomst och hjelp.

Utskottet säger, att denna skatt är så lämplig derför, att den
utbetalas hufvudsakligast af de förmögnare klasserna. Det säger detta
i den formen, att do förmögnare klasserna i samhället betala mera af
denna skatt än de fattigare. Men detsamma kan man säga om förbrukningen
af eu hel del andra artiklar. Det förhåller sig väl så,
att en förmögnare familj konsumerar mera socker än eu fattigare, det

N:o 25. 62

Onsdagen den 7 April, e. m.

AnJ>- «/- lär val icke kunna bestridas. Det var visserligen en ledamot af be/,
ra6er;0ci"v-villuinSsutskottet-. sora tycktes vilja bestrida, att så var förhållandet;
tillverknings- men det kunna vi val vara ense om, att förmögnare personer just på
afgiften m. m.grund af sina bättre tillgångar konsumera dylika varor i högre grad.

(Forts.) Men det är fallet äfven med smör och kött och andra dylika artiklar;
och aldrig har man hört talas om, att man vill komma och lägga särskild
tillverkningsskatt på dessa varor.

Jag tror verkligen, att de personer, som i utskottet dikterat detta
uttalande, skulle haft mycket större utsigt att bli trodda, om de i
stället för att bibehålla denna sockerskatt velat lägga den på bevillningskronan
och sagt: vi skola flytta öfver de der tio millionerna på bevillningen,
ty då kunde man med skäl sagt, att de förmögnare klasserna
i högre, grad än de fattigare betala den. Men som det nu är,
är det ej rigtigt. Det förhåller sig med denna konsumtionsskatt som
med man ga andra sådana skatter, att det blir de mindre bemedlades
störa, massa, som fa betala hufvudbeloppet. De förmögna äro beklagligtvis
just ej så många, åtminstone i vårt land, att de spela en så
stor roll.,. då det gäller att betala konsumtionsskatter, som man här
tyckes vilja antaga.

Med ett ord: jag tror, att det hade varit rigtigare af utskottet
att, i stället för att såsom utskottet nu gjort, sticka hufvudet under
busken och gömma sig för frågan samt låtsa om ingenting, taga frågan
under allvarligt öfvervägande, ty det är väl i alla fall en allvarlig
sak detta, att vid början af detta års höst socker ligger på lager till
ett värde af 12 å 15 millioner. Detta är, säger jag, eu betänklig
omständighet, och man borde väl vidtaga någon åtgärd för att minska
detta stora lager.

Nu säger man visserligen, att ett borttagande af skatten icke kan
en så kraftig verkan åstadkomma, som att konsumera hela det stora
lagret. Det har ej heller jag trott, men att en nedsättning af priset
ökar konsumtionen, framgår af de förhållanden, som råda i Frankrike
och England, i det att konsumtionen i England är mer än dubbelt så
stor som i Frankrike, just på grund af den stora prisskilnaden. I Engförhåller
det sig sa — som äfven påpekats af den ofvannämnde
författaren.— att. det gått derhän med sockerkonsumtionen, att man
har störa industrigrenar, i livilka socker användes, och att det odlas
störa fält med åtskilliga bärsorter, som sedan användas till syltning.
Och jag tycker^ verkligen, att herrarne borde vara betänkta på att
vidtaga, nagra åtgärder för att äfven här i vårt land uppmuntra en
sådan industri. Hvar och en vet ju, att här finnes eu massa bär och
frukt,..som ej kan tillvaratagas just i brist på socker, derför att denna
vara ännu är alltför dyr, trots alla prisfall, för att den stora massan
åt tolket skulle kunna använda den till födoämne, i den grad åtminstone
som man skulle kunna, om priset än ytterligare nedsattes.

Det synes mig dessutom alldeles orimligt att på detta sätt beskatta
en vara, som tillverkas i . landet, och som är ett icke blott oskad^*§^1
^tan nyttigt och nödvändigt födoämne. Då vore det lämpligare
att lägga, skatt till och med på kaffe än på socker. Detta vore°bra
mycket riinligare. Utom kaffe fins det äfven andra sådana beskattnmgsföremal,
såsom Öl och bränvin och dylikt. Beträffande dessa be -

63 N:o 25.

Onsdagen den 7 April.^e. m.

höfver man ej hysa någon särskild fruktan för att genom påläggande ; A"ff''
af skatt — särskildt gäller detta bränvin — tillverkningen skall minskas,^("uock/rutan
man kan vara öfvertygad om, att det vore fördelaktigt, om man tuioerkninSsgenom
en högre skatt kunde minska konsumtionen af denna vara-n/yi/fen m. m.
Det synes mig således vara mycket lämpligt att öfverflytta dessa tio (Forts.)
millioner i sockerskatt på andra beskattningsföremål, som äro mer
lämpliga för beskattning.

Jag tager mig derför friheten att yrka bifall till herr Collanders
reservation, ehuru jag förmodar, att det för närvarande ej leder till
någon åtgärd. Men hufvudsyftet med min motion bar vant, att få
fram frågan och få uppmärksamheten fäst å densamma; och jag tror,
att den skall tränga sig fram genom sin egen inneboende kraft, så
att den förr eller senare måste företagas till behandling och lösas på
det ena eller andra sättet.

Öfverläggniugen var härmed slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall i stället till herr Gollanders
vid betänkandet fogade reservation; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl
begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den af herr Collander afgifna, utskottets betänkande vid fogade
reservation.

Voteringen utföll med 104 ja mot 64 nej; i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 6.

Herr E. Saldin aflemnade eu motion, n:o 177, om ändring af
tryckfrihetsförordningen § 6 mom. 13, hvilken motion bordlädes.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr C. G. Bächjrcn under 14 dagar fr. o. in. den 9 dennes,

» J. E. Uenterwall » 14 » » » 9 »

N:o 25. 64

Onsdagen den 7 April, e. m.

herr C. W. Hultstein under 11 dagar fr. o. m. den 10 dennes,
» E. L. M. Hedin i Torp under 14 dagar fr. o. in. den 9
dennes,

» A. Olsson i Tyllered under 11 dagar fr. o. m. den 10 dennes,

* C. A. Carlsson i Hede under 8 dagar fr. o. m. den 10

dennes,

» H. Holnilin under 11 dagar fr. o. m. den 10 dennes,

» A. Andersson i Backgården under 12 dagar fr. o. m. den

10 dennes,

» O. A. Johansson i Dingle under 11 dagar fr. o. m. den 10
dennes,

» E. Svensson i Karlskrona under 12 dagar fr. o. m. den 10
dennes,

» P- Er sson i Vestlandaholm under 14 dagar fr. o. in. den
9 dennes,

* O. A. Brodin under 14 dagar fr. o. m. den 9 dennes,

» L. M. Kruse » 13 » » » 9 »

» M. Arhusiander » 12 » » » 10 »

» E. Poignant » 10 » » » 12 »

» C. W. Collander » 12 » » »11 »

» II. Andersson i Nöbbelöf under 14 dagar fr. o. m. den 9

dennes,

» L. Dahlstedt under 12 dagar fr. o. m. den 9 dennes,

» N. Jönsson i Gammalstorp under 12 dagar fr. o. m. den
9 dennes,

* E. H. Sjövall under 10 dagar fr. o. in. den 9 dennes,

» O. Persson i Rinkaby under 10 dagar fr. o. m. den 12 dennes

och » Esbjörn Persson » 10 » » » 12 »

§ 8.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden, nemligen:

Statsutskottet memorial, n:o 44, i anledning af kamrarues skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens nionde
hufvudtitel;

Bevillningsutskottets betänkande, n:o 12, angående vissa delar af
tullbevillningen;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 16, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran
om utarbetande af ett register öfver nu gällande administrativa, kamerala
och ekonomiska författningar;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 17, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändrade föreskrifter rörande befordran till major på stat inom
svenska armén.

65 N:o 25.

Onsdagen den 7 April, e m.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger
bordlagda.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11,26 e. in.

In fidem

E. Ncithorst Böös.