RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 24.

Tisdagen den 6 april.

Kl. V2 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 30 nästförflutna mars.

§ 2.

Anmäldes ock godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 25, till Konungen, angående upphäfvande af
förbudet mot införsel af bränvin till lappmarkerna.

§ 3.

Herr statsrådet m. m. E. von Krusenstjerna aflemnade Kongl.

Maj:ts propositioner:

angående anvisande af medel till förekommande och hämmande
af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen, och

angående med Ryssland afslutad konvention om samfäldt brukande
af svenska och ryska kronornas laxfiske i Torneå eif.

De kongl. propositionerna bordlädes.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till kammarens tillfälliga utskott n:o 1
herr P. O. Lundells motion n:o 176.

§ 5.

Föredrogs och hordlades för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:is 5 och 6 samt

statsutskottets utlåtanden n:o 39.

Ordet lemnades härefter till herr vice talmannen Danielson, Angående
som yttrade: föredrag Med

anledning af inom talmanskonferensen fattadt beslut får ning slist an.
jag härmed hemställa, det kammaren ville medgifva, att ett ärende,
som i dag kommer att bordläggas för andra gången, nemligen stats Andra

Kammarens Prof. 1897. N:o 24. 1

X:o 24.

Angående

föredrag ningslistan.

(.Forts.)

Tisdagen den 6 April.

utskottets utlåtande n:o 40, måtte få på föredragningslistan till
morgondagens plenum uppföras främst bland tvenne gånger bordlagda
ärenden. Det skäl, som talmanskonferensen haft för sitt
beslut, är det, att det vid eu närmare öfversigt öfver de till behandling
föreliggande ärendena befunnits högst nödvändigt att få
detta ärende afgjordt redan före påskferierna, enär så många, i alla
afseenden vigtiga och svårlösta frågor förekomma till behandling
efter påsk intill den vanliga tiden för riksdagens afsilande, under
hvilken tid endast sex ordinarie diskussionsplena förefinnas. Det
skulle således uppstå synnerliga svårigheter, om äfven nu ifrågavarande
ärende skulle såsom oafgjordt qvarstå till tiden efter påskferierna.
Jag får derföre hemställa, att kammaren ville bifalla det
af mig nu föreslagna sättet för föredragningen.

Vidare anförde:

Herr Collander: Jag vågar vara af olika mening med herr
vice talmannen rörande det af honom nu framstälda förslaget.
Denna fråga, som nu föreligger till bordläggning för andra gången,
är en synnerligen vigtig fråga. Den omfattar förslag från Kongl.
Maj:t till företag, som löpa upp till en kostnadssiffra af bortåt
trettio millioner kronor. Kongl. Maj:ts förslag har visserligen temligen
tidigt blifvit utdeladt här i kammaren, men utskottets öfver
detsamma afgifna betänkande har kommit oss tillhanda för endast
en tre dagar sedan. Det är ju alldeles gifvet, att, då så många
ärenden föreligga till Riksdagens afgörande, det är ganska svårt att
uteslutande egna sig åt ett enda sådant, och det är förlåtligt, om
man på en så kort tid, som man nu haft på sig, icke hunnit att
tillräckligt sätta sig in i en så stor och vidlyftig fråga som denna.

Härtill kommer en annan omständighet. Ser man på utskottets
föreliggande betänkande, så hafva icke alla utskottsledamöterna
varit eniga derom. Det har visserligen blifvit majoritet för ett
förslag från utskottets sida, men tittar man efter längre fram i
utskottets utlåtande, så finner man, att utskottet varit splittradt i
en mängd olika meningar, företrädda dels af ett antal reservationer,
dels ock af många namn under de olika reservationerna. Det
bör då vara alldeles tydligt, att frågan icke föreligger utredd i ett
sådant läge, att man skulle kunna gå att med moget omdöme fatta
beslut i denna sak. Under sådana förhållanden synes det mig,
som om man såsom skäl för att i sådan hast afgöra denna vigtiga
fråga icke skulle kunna anföra, att det är så brådtom med att få
riksdagen afslutad; ett sådant skäl synes mig icke vara billigt.

Det är också en annan omständighet, som jag skall be att få
framhålla såsom motiv för mitt yrkande. Enligt hvad jag nemligen
erfarit om de ledighetsansökningar, som nu äro af kammarens
ledamöter inlemnade, är det icke mindre än 23 kammarledamöter,
hvilka erhållit permission för morgondagen och tiden närmast derefter.
Huruvida dessa ledamöter eller några af dem ändock infinna
sig härstädes i morgon, det kan jag naturligtvis icke säga; faktum
är emellertid, att det redan föreligger så många ledighetsansök -

N:o 24.

Tisdagen den 6 April.

ningar. _ Jag antager också, att äfven nu i dag en del ansökningar
om ledighet inkomma från personer, som afse att resa härifrån
under aftonens lopp; jag känner visserligen icke till det, men jag
kan tänka mig möjligheten deraf. Kammaren blir således icke
fulltaligt samlad för att behandla en så vigtig fråga som denna.
Man har ju alltid ansett att, exempelvis vid gemensamma voteringar,
men för öfrigt då andra vigtiga frågor skola afgöras, Riksdagen
bör vara mangrant samlad.

Under alla dessa förhållanden kan jag, herr talman, icke inse
annat än att billigheten bjuder, det man får på sig en betänketid
genom ärendets uppskjutande till första diskussionsplenum efter
påsk, och derför tager jag mig friheten hemställa följande: att
kammaren måtte besluta, det statsutskottets utlåtande n:o 40 angående
föreslagna jernvägsanläggningar för statens räkning nu bordlägges
för att till behandling inom kammaren företagas vid första
diskussionsplenum efter påsk.

Herr Pegelow instämde med herr Collander. •

Herr von Friesen: För min del kan iag icke finna, att de

skäl, som den föregående talaren anfört, verkligen höra föranleda
till någon så omfattande ändring i kammarens föredragningslista,
som han föreslagit. Det är sant, att detta ärende är mycket vigtigt;
men just derför, att så är, hafva väl också allesammans företrädesvis
heredt sig på detsamma, och särskildt tror jag, att alla
beTedt sig på, att det skall förekomma i morgon; jag tror, att det
knappast finnes någon, som tänkt sig, att ärendet icke skulle förekomma
i morgon. För öfrigt är detta ärende icke af så särskildt
vidlyftig beskaffenhet, att man icke skulle hafva hunnit sätta sig
in i detsamma, så mycket som i dessa frågor redan blifvit skrifvet
och taladt. Jag tror således, att talet om den korta förberedelsetiden
icke innehåller något giltigt skäl för uppskof.

Hvad beträffar talarens yttrande, att man borde låta den omständigheten,
att åtskilliga kammarledamöter begärt och erhållit
permission, inverka på ärendets föredragning, så tror jag att härmed
skulle skapas ett mycket farligt prejudikat, ty efter ett sådant
tillvägagående skulle utan tvifvel många af kammarens ledamöter
hädanefter komma att taga sig påskferier lång tid i förväg, just
derför att de visste, det man med hänsyn till dem skulle vidtaga
ändringar i kammarens föredragningslista.

Jag hemställer således, herr talman, att man icke måtte företaga
i listan en så omfattande ändring, som den utaf den siste
talaren föreslagna, men väl att man måtte bifalla det af herr vice
talmannen framstälda yrkandet.

Häruti instämde herrar Darin och Eriksson i Elgered.

Angående

föredrag ningslistan.

(Forts.)

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall he att ytterligare

få komplettera hvad herr vice talmannen i afseende på denna fråga

hT:o 24. 4

Tisdagen den G April.

Angående

föredrag ningslistan.

(Forts.)

yttrade med eu liten redogörelse för hvad som passerade i talmanskonferensen
vid dess senaste sammanträde.

Herrarne hafva sig bekant, huru de närmaste arbetsplena blifva
ordnade. Vid nämnda sammanträde uppgjordes emellertid den
beräkningen, att vid första plenum efter påsk, d. v. s. torsdagen
den 22 april, skulle förekomma dels de gemensamma voteringar,
som till dess hunne blifva klara, och dels déchargebetänkandet,
att vidare lördagen efter påsk, andra plenidagen, hanklagen skulle
behandlas, för så vidt det vore möjligt att få den färdig under den
mellanliggande tiden. Sedan hafva vi till den 15 maj icke mera
än 5 ordinarie plenidagar, på hvilka man då skall medhinna alla
de frågor, som nu äro qvar.

Jag skall be att få räkna upp några ibland dem, för att herrarne
skola kunna göra sig en föreställning om omfattningen af
de ärenden, som efter påsk föreligga till behandling. Kamrarne
hafva då, som jag redan nämnt, att behandla déchargebetänkandet
och banklagen, hvilken senare kan, särskildt om den återremiteras,
föranleda mycken tidsutdrägt både i det ena och det andra afseendet,
vidare åttonde hufvudtiteln, som ännu icke kommit in till
kamrarne och icke heller kan komma in förr än efter påsk. Vidare
hafva vi de ur statsutskottets betänkande rörande fjerde hufvudtiteln
utbrutna vigtiga frågorna angående fästningsbyggnader
och den ifrågassatta mobiliseringen samt åtskilligt annat, som dermed
står i samband. Vidare hafva vi den föreslagna förändringen
af bevillningsförordningen. Tro herrarne, att den med lätthet kan
affärdas, när den kommer in? Nej, den kommer nog, isynnerhet
om kamrarne stanna i olika beslut, att taga mycken tid i anspråk.
Vidare hafva vi slagthusfrågan, som blifvit återremitterad till utskottet,
och som, ifall det är meningen att göra någonting åt den,
utan tvifvel kommer att föranleda djupare och allvarligare meningsutbyte
än det, som förekom, när frågan förra gången var före.
Slutligen hafva vi alldeles nyss fått mottaga en kong!, proposition
angående tuberkulosens bekämpande o. s. v. Med ett ord sagdt,
det är så pass många och vigtiga frågor som återstå att behandla
efter påsk, att det icke är möjligt att kunna få ens de vigtigaste
löpande ärendena afgjorda till den 15 maj. Huru långt det kan
blifva nödvändigt att sträcka sig öfver den 15 maj, vill jag låta
vara osagdt. Den saken tror jag det ännu är omöjligt att med
någon visshet afgöra.

Det var under sådana förhållanden, som talmanskonferensen
ville ordna arbetet på sådant sätt, att åtminstone jernvägsfrågan
finge behandlas före påsk tillika med en del andra ärenden, som
under de senaste dagarne strömmat in. Man får icke glömma, att
man under de båda veckor, som återstå efter påsk, icke kan hafva
uteslutande arbetsplena här i kammaren, utan att man äfven behöfver
några mellanliggande dagar för arbeten i utskotten, vare
sig för behandlingen af gjorda återremisser eller för uppsättande
af skrifvelseförslag eller dylikt, som står i samband med frågor,
som ännu kunna vara oafgjorda.

Allt nog, om det icke är vår afsigt att vara qvar under hela

Tisdagen den 6 April.

N:o 24.

maj månad, tror jag icke att det är skäl att gå in på det förslag,
som blifvit framstäldt af herr Collander, och det är i sådant syfte,
som jag hemställer om bifall till herr vice talmannens förslag.

Herr Pehrson i Törneryd: Till de skäl, som utaf den näst
föregående talaren blifvit framhållna, ber jag att få lägga ett nytt.
För så vidt som jag kunde uppfatta herr Johanssons i Noraskog
uppräkning af de många frågor, hvilka återstå till behandling efter
påsk, så var ifrån dessa utesluten en stor sådan, som är vigtigare
än hvar och en af de utaf honom omnämnda äro i och för sig,
nemligen frågan om en ny organisation af statens jernvägar, med
åtföljande ny aflöningsstat. Denna fråga torde nog kräfva icke så
liten tid för kamrarnes behandling.

Af alla de nu under öfverläggningen framstälda skäl mot ett
uppskof med afgörandet af ärendet i fråga synes det mig således
opraktiskt att bifalla herr Collanders förslag, hvadan jag her att
få instämma i herr vice talmannens yrkande.

Herr Svanberg: På de af de begge sista talarne äfvensom af
herr von Friesen anförda skäl samt då herr Collanders förslag
utan tvifvel skulle, derest det bifölles, förlänga riksdagen med
flere dagar, ber jag att få motsätta mig detsamma.

Härtill kommer dessutom, att jag anser hans förslag vara
stridande mot riksdagsordningens föreskrift att ärendena böra i
riksdagen föredragas på sådant sätt, att de så vidt möjligt är samtidigt
behandlas i begge kamrarne.

Jag får alltså yrka afslag å herr Collanders förslag.

Herr Collander: Den invändning, som den siste talaren

gjort, kan naturligtvis icke alls hålla streck, ty det ariett faktum,
att många gånger ett ärende icke förekommer samtidigt i båda
kamrarne.

Mot herr von Friesen ber jag få erinra, att när jag nämnde,
att många ledamöter af kammaren komma att vara frånvarande
från kammarens sammanträde i morgon, jag icke anförde detta
som ett skäl för att uppskjuta jernvägsfrågans behandling till efter
påsk. Jag sade, att det är en omständighet, som man måste taga
i betraktande, men det egentliga skälet var, att man icke var i
tillfälle att pröfva förslaget.

Det hade naturligtvis varit önskvärd!, att statsutskottet, som
egentligen leder ärendenas gång inom riksdagen, hade bringat
den vigtiga frågan något tidigare fram, så att man kunnat få något
mera tid på sig att pröfva densamma.

Då nu emellertid, såsom redan blifvit anfördt, det ligger så
många ärenden före till behandling, att man måste skynda sig,
om man skall medhinna dessa till den 15 maj, så ber jag få erinra
om en annan sak, nemligen att Kongl. Maj:t både i trontalet och
sedermera genom regeringen tillkännagifvit, att Kongl. M_aj:t vore
beredd på att komma in till Riksdagen med en proposition om
ordnandet af de förhållanden, som, genom uppsägningen af mellan -

Angående

föredrag ningslistan,

(Forts.)

N:o 24.

Tisdagen den 6 April.

Sw rikslagen, den 13 juli detta år komme att inträda mellan brödraningslistan.
f°Jken. Tro nu herrarne, att om Kongl. Maj:t af skäl, som jag
(Forts.) ic^e närmare känner, skulle komma fram med denna fråga något
senare — hittills har den åtminstone icke ännu framkommit —
dess behandling skulle kunna försiggå med hast? Den skulle
naturligtvis behandlas inom utskott. Der komme naturligtvis olika
meningar att stå emot hvarandra, och då är det icke möjligt, att
denna fråga kunde gå igenom på några få dagar.

Om således Kongl. Maj:t skulle dröja ännu en tid att framlägga
för Riksdagen ett sådant förslag, så har man att emotse, att
Riksdagen ändå icke hinner att afslutas förr än efter den 15 maj,
och detta tror jag icke vara så farligt.

Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande.

Herr A. Hedin: Sedan vi nu hört skrämskottet s den 15 majs,
så förmodar jag, att herr Collanders förslags öde är afgjordt.

. Emellertid vill jag begagna tillfället att anmärka, att det
enligt min tanke icke är i sin ordning att sätta såsom högsta
maxim för riksdagsärendenas behandling den att hinna formaliter
med allt hvad som finnes bragt under Riksdagens pröfning, utan
att det finnes en ännu högre och bättre maxim, nemligen att pröfva
och besluta väl, och den, som det anser, bör enligt min tanke rösta
med herr Collander för att bereda oss rådrum att närmare öfverväga
en fråga, som blifvit så ytterst kinkig kanske snarare under
riksdagen än när den först kom fram, derför att meningarna mer
och mer gått i gär.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter det
statsutskottets ifrågakomna utlåtande n:o 40 blifvit bordlagdt, gaf
herr talmannen enligt de gjorda yrkandena proposioner dels på
bifall till herr vice talmannens förslag och dels på bifall till herr
Collanders förslag; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ia besvarad. Herr Collander begärde likväl
votering, hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att statsutskottets utlåtande n:o 40, angående
föreslagna jernvägsanläggningar för statens räkning, skall sättas
främst bland två gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren besluta, att nämnda ärende skall
företagas till behandling vid första diskussionsplenum efter påsk.

Omröstningen visade 131 ja mot 54 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Tisdagen den 6 April.

Jf:o 24.

§ 6.

Föredrogos vidare men blefvo å nyo bordlagda:

statsutskottets utlåtanden n:is 41, 42 och 43;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7;
hankoutskottets utlåtande och memorial n:is 6 och 7;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11;
samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12;

§ 7-

Herr vice talmannen Danielson begärde härefter ordet och
yttrade:

Jag her att få föreslå, att kammaren, sedan genom den nu
skedda omröstningen bestämts att statsutskottets betänkande
n:o 40 rörande jernvägsanläggningarne skall förekomma främst på
föredragningslistan för nästa plenum, måtte besluta, att derefter
skola företagas till behandling sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 7 angående ändring i presterskapets aflöningsförhållanden
samt dernäst statsutskottets utlåtande n:o 39 rörande
telefonväsendet.

Jag anhåller hos herr talmannen om proposition på detta mitt
förslag.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. Hallqvist under	4 dagar	fr. o.	m.	den	7	dennes.
»	N. Wallmark	»	14	»	» »	»	»	8	»
»	J. Nilsson i Skrafvelsjö	»	14	»	» »	»	»	8	»
»	J. P. Zakrisson	»	13	»	» »	»	»	8	»
»	C. G. Johansson i Aflösa	»	14	»	» »	»	»	8	»
»	A. Norrman	»	14	»	» »	»	»	8	»
»	0. Larsson i Mörtlösa	»	12	»	» »	»	»	9	»
»	N. Svensson i Olseröd	»	14	»	» »	»	»	8	»
»	N. Nilsson i Skärhus	»	10	»	» »	»	»	10	»
»	P. G. Petersson i Brys torp	»	12	»	» »	»	»	9	»
»	R. Eklundh från Lund	»	12	»	» »	»	»	10	»
»	D. G. Restadius	»	3	»	» »	»	»	G	»
»	J. Sjöberg	»	13	»	» »	»	»	9	»

X:o 24.

Tisdagen den 6 April.

Herr J. W. Bengtsson i

Häradsköp under 11 dagar fr. o. m. den

»	S. M. Olsson i Sörnäs	»	14	»	» »	»	»
»	E. Norman	»	14	»	» »	»	»
» »	N. Boström G. F. Petersson i	»	14	»	» »	»	»
»	Dänningelanda J. P. Jansson i Sax-	»	14	»	» »	»	»
och	hyttan herr C. É. Johansson	»	8	»	» »	»	»
	i Berga	»	12 § 8.	»	» »	»	»

dennes,

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets utlåtande n:o 8, med anledning af väckta förslag
om användande af bankovinsten för 1896;

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas derom,
att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må till
riket införas eller der utbjudas eller hållas till salu;

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
afskaffande af lärareprof inför domkapitlen; och

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15,
öfver väckt motion angående utskänkning af vin och maltdrycker
vid statens jernvägsstationer.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda. ö 6

§ 9-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3.2i e. m.

In fidem

E. Nålborst Bofis.

Onsdagen den 7 April.

N:o 24.

Onsdagen den 7 april.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 31 nästlidne mars.

§2-

Efter föredragning, hvar för sig, af Kongl. Maj:ts på kammarens
bord hvilande propositioner:

angående anvisande af medel till förekommande och hämmande
af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen; och

angående med Ryssland afslutad konvention om samfäldt brukande
af svenska och ryska kronornas laxfisken i Torne eif;

beslöt kammaren öfverlemna samma propositioner till behandling
af statsutskottet.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

bankoutskottets utlåtande n:o 8;

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13;

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o
14; och

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15.

§ 4.

Enligt derom förut fattadt beslut företogs nu till behandling
statsutskottets utlåtande n:o 40, angående föreslagna jernvägsanläggningar
för statens räkning.

Sedan i propositionen angående statsverkets tillstånd och behof
af Riksdagen äskats ett anslag för år 1898 af 1,300,000 kronor, att
utgå å riksstaten utom hufvudtitlarne, till fortsättning af norra
stambanan från Boden till Kalix eif, hade Kongl. Maj:t i proposition
af den 26 sistlidne februari (n:o 46) — med åberopande af
hvad ett propositionen bilagdt utdrag af protokollet öfver civilärenden
för samma dag innehölle — föreslagit Riksdagen

h’:o 24.

Onsdagen den 7 April.

att, under förbehåll att de i sagda protokoll för hvarje särskild
bana angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m.
iakttoges, besluta anläggning af följande statsbanor, nemligen:

dels från Boden öfver Buddby och Niemifors till Ytter Morjärv
vid Kalix eif, hvarför kostnaden beräknats till 4,371,000 kronor,
samt i sammanhang dermed anläggning af landsväg från Boden
till Forsbyn för en beräknad kostnad af 333,000 kronor;

dels från Krylbo öfver Vestanfors och Ullersäter till Örebro,
hvarför kostnaden beräknats till 9,054,000 kronor;

deis och från Göteborg öfver Kongelf, Ucklum och Uddevalla
till Svinesund, hvarför kostnaden beräknats till 16,216,500 kronor;

allt med rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna om de
orter, jern vägarna böra genomgå;

samt att för påbörjandet af nämnda anläggningar anvisa för år
1898, utöfver de för jernvägen Boden—Ytter Morjärv till utgående
å riksstaten utom hufvudtitlarna redan äskade 1,300,000 kronor,
följande belopp, nemligen:

för landsvägen Boden—Forsbyn...................... krouor 120,000: —

» jernvägen Krylbo-Örebro........................... >, 5,150,000: —

» jernvägen Göteborg—Svinesund.................. » 4,500,000: —

eller tillsammans kronor 9,770,000: —

att af riksgäldskontoret utgå, med rätt för Kongl. Maj:t att låta
utaf dessa belopp förskottsvis under innevarande år af tillgängliga
medel utanordna tillsammans 1,690,000 kronor.

Vidare hade i särskilda motioner föreslagits:

af herr O. H. Ström, med hvilken herr N. Wallmarh instämt
(motion n:o 166 inom Andra Kammaren):

att Riksdagen

Bo) måtte för färdigbyggande på två år af jernvägen från
Boden till Ytter Morjärv bevilja ett anslag af 2,600,000 kronor att
utgå under år 1898 samt besluta, att återstoden af den projekterade
byggnadskostnaden skall utgå under år 1899;

_ 2:o) måtte besluta, att bansträckningen öfver Hasafors bör
väljas, såsom varande både .7,348 km. kortare, 373,000 kronor billigare
och för orten fördelaktigare än den både längre, dyrare och
för orten ej så tillfredsställande sträckningen öfver Niemifors;

af herr J. Johansson i Noraskog (motion n:o 161 inom Andra
Kammaren):

att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition,
i hvad den afsåge föreslagen jernväg från Krylbo öfver
Vestanfors och Ullersäter till Örebro, måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om verkställande af ytterligare undersökning af berörda
jernvägslinie för utrönande, huruvida det ej skulle vara både

JI:o 24.

Onsdagen den 7 April.

för staten och de särskilda orterna fördelaktigast och lämpligast,
att banan från Skinskattebergs bergslag droges genom Ramsbergs,
Lindes och Nora bergslager, samt att till kommande Riksdag framlägga
det förslag angående ifrågavarande stambanas rigtning och
läge, som af en dylik undersökning kunde föranledas;

af herr A. V. Ljungman (motion n:o 163 inom Andra Kammaren): att

Riksdagen måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition om anläggning
af eu statsbana från Göteborg till Svinesund, men med
vissa, i motionen närmare formulerade ändringar i de föreslagna
vilkoren; samt

af herr J. M. Ekströmer (motion n:o 26 inom Första Kammaren)
:

att Riksdagen ville vid beviljandet af anslag för utförande af
jernvägar genom statens försorg fästa det vilkor, att, efter upp förande

af nödiga ritningar med beskrifningar och under behöflig
ontroll, detta utförande, der så utan förlust för staten kunde ske,
hädanefter måtte ega ruin med tillämpning af entreprenadsystemet.

I punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet:

att, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställningar,
Riksdagen — under förbehåll, att de i statsrådsprotokollet öfver
civilärenden den 26 februari 1897 för den föreslagna banan från
Boden till Ytter Morjärv angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse
af mark m. m. iakttagas — måtte, med uttalande, i anledning af
herr J. M. Ekströmers ofvanberörda motion, att arbetets utförande
måtte under behöflig kontroll verkställas med tillämpning af entreprenadsystemet,
der så med fördel för staten kan ske, besluta anläggning
af en statsbana från Boden öfver Hasafors till Ytter
Morjärv samt till påbörjande af denna bana för år 1898 å riksstaten
utom hufvudtitlarne anvisa 1,300,000 kronor, med rätt för
Kongl. Maj:t dels att närmare förordna om de orter, jernvägen
bör genomgå, dels ock att låta af det anvisade beloppet förskottsvis
under innevarande år af tillgängliga medel utanordna 150,000
kronor.

Angående
jernrägsanläggning

från Boden
till Ytter
Morjärv.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herrar C. Lundeberg, K. Bohnstedt och E. Fränekel, som
ansett, att utskottets hemställan bort erhålla följande lydelse:

l:o) att Riksdagen — under det af Kongl. Maj:t föreslagna
förbehåll -— må besluta anläggning af en statsbana från Boden
öfver Buddby och Niemifors till Ytter Morjärv samt till påbörjande
af denna bana för år 1898 å riksstaten utom hufvudtitlarne anvisa

1,300,000 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t dels att närmare förordna
om de orter, jernvägen bör genomgå, dels ock att låta af det
anvisade beloppet förskottsvis under innevarande år af tillgängliga
medel utanordna 150,000 kronor;

N:o 24.

Angående
jernvägsanläggning

från Boden
till Ytter
Morjärv.
(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

af herr F. E. Pettersson;

af herr H. V. P. Tamm, med hvilken herrar friherre F. TV.
von Otter, I. Wijk, G. D. P. Tornerhjelm, grefve Ph. Kling spor
och friherre J. T. Gripenstedt instämt, och som ansett, att utskottet
ej bort förorda en annan rigtning å banan än den af Kong!.
Maj:t föreslagna, utan bort tillstyrka .Riksdagen att — under uttalande
af sin lifliga önskan att "banan, om möjligt, måtte dragas
öfver Hasafors — öfverlåta bestämmandet af banans rigtning åt
Kongl. Maj:t, hvilken ensam torde vara i tillfälle att pröfva giltigheten
af de för den inre linien åberopade militärskäl;

af herr grefve Wachtmeister; samt

af herrar Månsson och Erickson i Bjersby.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet, friherre
Rappe: Herr grefve och talman, mine herrar! Då det här är fråga
om utgifter till ganska stora belopp, lärer det vara nödvändigt att

skärskåda frågan från alla synpunkter, så att, då kammaren går

att fatta sitt beslut, den må kunna göra det med fullständig kännedom
om förhållandena. Detta föranlåter mig att nu söka belysa
den militära sidan af föreliggande ämne, så mycket hellre som det
synes mig, som om denna sida måhända icke blifvit tillräckligt
beaktad uti statsutskottets utlåtande.

Då det var fråga om byggande af en jernväg genom det öfre
Norrland, torde det vara faktiskt, att den militära opinionen var
alldeles enhällig i önskan om denna jernvägs fullbordande till Lule
eif. Man trodde, att, då banan kommit till Lule eif, det skulle

blifva ett afstannande och en längre tids hvila, men redan nu

föreligger ett förslag till jernbanans fortsättande. Men härvidlag
tror jag icke man kan säga, att militärerna äro lika enhälliga i sitt
omdöme af banans militära vigt och betydelse, som de voro, då
det var fråga om den föregående delen intill Lule eif. Det är
kammaren väl bekant, att de allvarligaste betänkligheter hafva af
sakkunniga militärer framstälts rörande denna banas fortsättning
utan vidare. Det är kammarens rättighet att få full kännedom om
dessa militära skäl, och jag skall derför söka att först påpeka och
framhålla desamma.

När Sverige var förenadt med Finland, var vårt land ständigt
utsatt för krig och olyckor. Yi voro eu kontinentalmagt, och det
det var för oss nödvändigt att, så vida vi skulle kunna bevara
vårt oberoende, hålla lika stora stridskrafter i beredskap, som de
motståndare, vi kunde vänta att få. Men sedan Sverige gått miste
om Finland och tack vare den union, som genom Karl Johans
statsklokhet kom till stånd mellan Sverige och Norge, inträdde ett
helt annat förhållande. Följden däraf har blifvit att vi fått åtnjuta
en långvarig fred, och att vårt krigspolitiska förhållande blifvit
sådant, att vi icke, såsom förut, nödgats söka att täfla med de
stora magterna, våra grannar, i afseende å stridskrafternas storlek

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

och betydelse, utan att vi, i likhet med Engdand, som är eu östat,
kunnat vara säkra på att vår trygghet och vårt oberoende vore
tillräckligt värnade, om vi hade så stora stridskrafter, att vi kunde
möta en fiende, som öfver hafvet ginge emot oss.

När det varit fråga om vårt lands försvar, hafva ju många
fört det talet, att det icke tjenar någonting till för en liten stat,
sådan som Sverige, att söka värna sig mot sina mägtiga grannar,
då ju dessa hafva en tiodubbel öfverlägsenhet. Men då man erinrar
sig, att förhållandet icke får så betraktas, utan att frågan endast
gäller att kunna hafva så stora stridskrafter, att man kan möta de
arméer, hvilka kunna föras öfver hafvet, så får ju hela saken ett
annat utseende, och det är just detta, som har gjort, att vårt folk
och vår representation nedlagt så stora kostnader på försvaret, att
de nemligen vetat, att genom dessa kostnader man dock vunnit en
grundad förhoppning att kunna möta en fiende och vinna framgång
uti en eventuel strid.

Men vi hafva ju en landgräns, säger man. Ja, det är sant,
men denna landgräns har allt hittills varit sådan, att man icke
kunnat vänta, att annat än mindre styrkor skulle öfver denna rycka
in i vårt land. Hufvudanfallet har alltid kunnat väntas öfver sjön,
emedan ingen armé kunnat röra sig uti de öde bygder och stora
vidder, hvarom här är fråga, utan att hafva till sitt förfogande
jernvägar.

Hela vår försvarsplan har sålunda hittills gått ut på att med

Saf de talrika förbindelserna i det inre landet kunna samla
a stridskrafter till hvilken som helst vigtig landstigningspunkt,
der en fiende kunde väntas, och har deremot afsett mindre stridskrafter
till landgränsen. Man var förvissad derom, att om man
blott kunde besegra hufvudanfallet, som komme öfver sjön, skulle
det sedermera icke vara så farligt med de mindre styrkor, som
möjligen komme att gå landvägen. Men jernvägarnes tillkomst
på andra sidan gränsen omskapar helt och hållet detta militärgeografiska
förhållande. I och med detsamma, som jernvägar byggas,
kan man medelst dessa samla ännu mycket större stridskrafter än
de, som kunna väntas öfver sjön, ty en transport öfver sjön är
begränsad af transportmedlen, men på jernvägarne kan man föra
nästan huru stora stridskrafter som helst. När så är förhållandet,
är det klart, att det endast varit med stora farhågor, som vi kunnat
möta tanken på att blifva förenade med kontinenten genom jernvägar.

I)å blir det icke längre tillräckligt att kunna möta ett hufvud*
anfall öfver hafvet. Man måste vara beredd på att möta ett hufvudangrepp
från landsidan, och detta måhända utfördt med betydligt
större stridskrafter än som vi förut tänkt öfver hafvet kunde föras
emot oss.

Huru skall man under sådana förhållanden gå till väga för
att jemvigton i vårt försvarssystem må bibehållas? I de anföranden
till statsrådsprotokollet, som jag tillåtit mig att afgifva dels den 2
januari i fjol och dels till detta års statsverksproposition, har Jag
''framhållit de medel, som man torde nödgas tillgripa för att icke

Angående
jernvägsanl
äggning
från Boden
till Ytter
Morjärv.

(Ports.)

NjO 24. 14 Onsdagen den 7 April.

Angående alltför mycket komma i efterhand, sedan de förhållanden, som ias?
anläVinin DU PåPekat’ inträdt.

från^Boden Om mau hetänker vårt lands utsträckta läge, befolkningens
till Ytter gleshet i landets öfre delar samt huru fåtaliga förbindelserna der
Morjäre. äro, är det lätt att fatta, att ett samlande af hela armén eller en
(Forte.) Så stor del deraf, som erfordras mot ett hufvudanfall deruppe,
skall möta snart sagdt oöfverstigliga svårigheter, åtminstone om
det skall ske inom eu begränsad tid.

lian skulle nu visserligen kunna framkasta tanken om en
sådan utveckling af vår flotta, att den skulle kunna användas till
att försvåra en fiendes framryckande. Aldrig har väl dock någon
målsman för vårt sjöförsvar tänkt sig, att detsamma skulle kunna
nå en sådan utveckling, att det icke blott kunde på ett kraftigt
sätt bidraga vid försvaret af de egentliga, de södra delarne af vårt
land, utan också räcka till vid försvaret af de öfre landsdelarne.
Äfven om den plan för flottans organisation, som senast framlades,
vore genomförd, skulle man ändock icke kunna tänka sig, att någon
del af flottan lomme att användas i de norrbottniska farvattnen.

Ett utomordentligt sätt vore naturligtvis flere jernvägars anläggande
i dessa trakter, ty genom att öka jernvägarnes antal skulle
man möjliggöra en hastigare koncentrering af armén deruppe. Men
då landet med stora uppoffringar byggt eu jernväg, som nu kommit
till stånd och som är rnägtig af vida större trafik än den, som
hitintills kommit den till del, huru skulle man kunna ifrågasätta
byggandet af ännu en eller flere jernvägar genom ännu mera öde
trakter? En jernväg till deruppe är en så aflägsen framtidssak, att
vi icke nu behöfva tala om densamma.

När förhållandena äro sådana, finnes för oss icke något annat
tillvägagående än det, som tillgripits af alla andra, större eller
mindre, stater, som hafva en landgräns att försvara, nemligen att
med befästningskonstens tillhjelp göra det möjligt att uppehålla
fienden, tills stridskrafterna hinna samlas.

Men, säger man, det radikalaste sättet skulle kanske vara att,
om tillkomsten af en jernväg så omgestaltar de strategiska förhållandena,
icke bygga någon jernväg alls. Det afstånd, som nu
skiljer oss från jernvägen på finska sidan, är 30 svenska mil. Vore
det nu så, att man hade i sin hand möjligheten att förhindra denna
jernvägs fortsättande, så vore ett sådant förfarande otvifvelaktigt
det klokaste. Men som man väl kan förstå, hafva vi icke någon
bestämmanderätt angående jern vägsbyggandet på finska sidan, utan
denna jernvägs fortsättande är redan beslutadt och kommer således
till stånd. Men i och med detsamma den kommer till stånd,
inträder ock det för oss synnerligen ogynsamma förhållandet, att
vår eventuelle motståndare med jernvägens tillhjelp hastigt kan
samla sina öfverlägsna stridskrafter, under det att frånvaron af en
jernväg på vår sida gör oss ännu svagare.

Detta gör, att, om vi vilja eller icke och för så vidt vi nu
särskildt tänka på landets försvar, det icke kan förekommas, att
äfven vi å vår sida måste vara betänkta på att bygga denna jernväg
— då jernvägen bygges på andra sidan gränsen — dock med

X:o 24.

Onsdagen den 7 April.

fullt medvetande om, att med denna jernvägs tillkomst möjligheten
af vårt lands tryggande och värnande i hög grad försvagas.

Det finnes också en annan anledning, ett skal, som är så
mägtigt, att äfven ur den synpunkten byggandet af denna jernväg
icke torde kunna underlåtas; och jag tror, att, då det tillkommer
mig att tala ur militärsynpunkt, äfven detta skäl bör beröras. Om
jernvägar, då det gäller förbindelser stater emellan, vid krigiska
förvecklingar kunna vara till fara för svagare stater, så äro de å
andra sidan för hvarje land i och för sig af den allra största
vigt och betydelse äfven ur militärsynpunkt genom den möjlighet,
som genom "dem beredes att hastigt samla och koncentrera större
stridskrafter. Då Preussen år 1866 gjorde sin uppmarsch och
koncentrering, slogs verlden med häpnad, emedan denna stat för
första gången visade, hvilken militärisk nytta man kunde hafva af
jernvägarne, om man rätt begagnade desamma. Det är således af
mycket stor betydelse, att ett rikligt jern vägsnät finnes i ett land.
Men jernvägarne äro icke blott i nu sagda afseende af militär
betydelse. De hafva, så att säga, en militärnationel betydelse,
emedan genom dem de olika landsdelarne förbindas med hvarandra.
Och att så kunna samla sina krafter är af den största vigt så väl
i krig som i fred.

Vi hafva byggt en jernväg genom Vesterbotten, som förenar
nedre Norrbotten och Vesterbotten med våra öfriga landamären.
Men ännu återstå deruppe i norr vidsträckta gränstrakter. Äfven
de hafva berättigade anspråk att icke lemnas i sticket utan att
genom en jernväg sammanbindas med det öfriga Sverige; och
detta så mycket hellre, som, om vi icke i tid vidtaga denna åtgärd,
vi utsätta oss för att förbindelserna af både det ena och det andra
slaget skola öfvergå på den sidan, der jernväg finnes.

Det är dessa två synpunkter, som enligt min tanke äro högst
vigtiga att framhålla, på det att hvar och en måtte förstå, att vi
å ena sidan icke kunna underlåta att bygga den ifrågavarande
jernvägen, men att å andra sidan vår militära ställning genom
densammas tillkomst blir betydligt försvagad, framför allt om vi
icke samtidigt vidtaga den åtgärden att genom befästningar söka
bereda oss den tid, som är nödvändig lör att få stridskrafterna
upp till Norrland, så att de, stödda på dessa befästningar, kunna
föras fram att värna de landsdelar, som utgöra gränstrakterna.
Äfven om, såsom naturligt är, svenska nationen icke tänker på att
gå aggressivt till väga, så måste vi dock hafva den tanken klar,
att vi vilja värna hela vårt land och icke — utom måhända öfvergående
— låta någon del deraf öfversvämmas af fienden. Liksom
man under freden vill med jernvägar sammanbinda de olika delarne
af landet med hvarandra, vill man under krig — om sådant skulle
inträffa —• föra fram stridskrafterna ända till gränsen för att om
möjligt förhindra fienden att sätta sin fot inom våra landamären.

Men om så är förhållandet, torde man inse, huru ytterst nödvändigt
det måste vara att jernvägen far den retning, genom
hvilken den kan äfven i krig tjena det ändamål, som framhållits,
nemligen att till gränsen framföra de nödiga stridskrafterna och

Angående
jernvägsanläggning

från Boden
till Ytter
Morjärv.
(Forts.)

S:o 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående sätta dessa i stånd att der existera. Ty det är här fråga om sådana
jernvägs- trakter, der ett försvar icke skulle vara möjligt, om icke tillförsel
från^Boden a^a behöfliga förnödenheter kan beredas bakifrån förmedelst

till Ytter jernvägens hjelp. Dessa trakter sjelfva hafva nemligen icke de
Morjärv. resurser, som äro erforderliga för underhåll af det antal trupper,
(Forts.) som numera komma att behöfvas deruppe. Jag betonar än en
gång, att vår motståndare — tack vare sitt rika jern vägsnät —
hädanefter kan antagas komma att vid denna gräns uppträda med
vida större krafter än någon förut tänkt sig.

Jernvägens sträckning är således af ytterst stor betydelse, och jag
kommer nu till frågan om de två alternativen i detta afseende. Jag
vill då säga, att — militäriskt sedt och om vi skola tänka på att icke
alldeles för mycket underlägsna möta vår möjlige motståndare — och
om vi icke skola alldeles afsåga oss hvarje utsigt att kunna skjuta
fram våra stridskrafter så nära gränsen som möjligt, måste jernvägen
dragas den inre af de båda föreslagna sträckningarna. I
utskottsbetänkandet hafva icke så mycket framhållits fördelarne å
ena sidan och olägenheterna å den andra i militäriskt hänseende,
då det gäller att välja mellan de båda sträckningarne öfver Hasafors
och öfver Niemifors, Men det torde icke vara svårt att påvisa,
att om Niemiforslinien är en sträckning, som i militäriskt
hänseende är acceptabel, Hasaforslinien deremot är en mycket
farlig linie — så farlig, att, om den komme till stånd, jag tviflan
på, att det skulle finnas någon militärbefälhafvare, som derefter
skulle våga att vid krigsfara framskjuta stridskrafterna längre än
till Lule eif. Man skulle med andra ord, trots det att man fått
jernvägen, nödgas släppa hela den landsdel, som det gäller att försvara,
och till hvilkens värnande den ifrågasatta jernvägen är afsedd
att bidraga.

Jag har här låtit upprätta en karta, genom hvilken jag hoppas
kunna visa för kammaren, huru de olika linierna ställa sig.

Jag förutsätter vid den demonstration, som jag nu går att
göra, att vi icke äro herrar på sjön; ty jag tror, att kammarens
ledamöter torde vara eniga med mig om, att vi ej kunna tänka
oss att vara öfverlägsna till sjös. Vi måste således vara beredda
på att fienden med sina fartyg är herre der, och då finnes det för
honom ganska många landstigningspunkter. Att här genomgå dem
alla torde icke vara lämpligt. Men så mycket vill jag säga, att
om fienden väljer vissa af dessa punkter, är det icke så farligt,
derför att farvattnen i allmänhet äro grunda på dessa ställen.
Skulle deremot fienden gå upp till Eåne eif, är det klart, att man
måste vara beredd att hindra honom att söka stänga af jernvägen,
der den passerar denna eif.

Af de vattendrag, som ligga mellan Luleå och Kalix, är Eåne
eif det största och mest betydande. Tänker man sig nu, att vi
hafva en armé, som med sin hufvudstyrka är framskjuten till
Kalix och med smärre afdelningar framemot Haparanda, så skulle
den säkerligen råka i en ytterst farlig belägenhet, i fall en fiende
med sina fartyg ginge upp till Strömsund, landsatte trupper och
derifrån marscherade till Hasafors — och under förutsättning att

Onsdagen den 7 April.

N:o 24.

jernvägen vore dragen den linien — klippte af densamma der.
Hvad skulle då inträffa? Jo, då skulle armén vid Kalix icke
kunna stå qvar, utan måste söka draga sig tillbaka, emedan den,
sedan jernvägen vore afklippa icke kunde erhålla de förnödenheter,
som för densamma vore erforderliga och som måste föras
fram på jernvägen. Skulle den, då den nödgas retirera, söka sig
tillbaka kustvägen, så blefve följden sannolikt en ny kapitulation i
Kalix, en katastrof sådan, att man drager sig för att tänka tanken
till slut.

Men — torde mången nu fråga — kan det då betyda så mycket,
om jernvägen ligger litet längre in i landet? Är det då möjligt att
förhindra en sådan eventualitet? Afståndet från Strömsund — som är
en bra landstigningspunkt — till Hasafors är icke, såsom uppgifvits
af en ledamot af denna kammare i en af honom afgifven motion,
21 kilometer, utan endast 16 å 17 kilometer. Motionären har, i förbigående
sagdt, räknat utefter en annan väg än den, som fienden
gifvetvis skulle komma att begagna; här finnas två, och man begagnar
då den kortare; och denna är, som sagdt, icke mer än 16 å
17 kilometer. Jag har sjelf gått igenom denna trakt ganska noga,
och tillsammans med både landtofficerare och sjöofficerare studerat
densamma, så att jag tror mig känna den lika väl som motionären.
En sådan våglängd på 16 å 17 kilometer är en marsch på 4 timmar.
På 4 timmar kan man således vara utsatt för, att en sådan händelse
skall kunna inträffa, som att en fiendtlig bataljon — mindre
styrka skulle nog ej sättas i land för företaget — i arméns rygg
förstör jernvägen, hvilket ju, såsom jag nyss framhållit, skulle
blifva till en oberäknelig skada för försvaret. Blotta möjligheten
af en sådan katastrof gör troligen, att man icke vågar rycka fram
till Kalix eif, utan håller sig qvar vid Lule eif och lemnar landområdet
der uppe åt sitt öde, eller ock, om man rycker fram, nödgas
man qvarlemna en stor del af sin styrka vid Råne eif, för att
trygga jernvägsöfvergången derstädes, och splittrar på detta sätt
sina krafter. Helt annorlunda ställer sig förhållandet, om den
andra linien — Niemiforslinien — kommer till stånd. Tillryggaläggande!
af afståndet från Hasafors till Miemifors är alldeles icke
— såsom uppgifvits — en affär på blott ett par timmar. Afståndet
utgör 10 kilometer eller en svensk mil. Har man då förut
marscherat i 4 timmar, tror jag, att icke någon militär skall kunna
jäfva, att det är nödvändigt att rasta en stund, t. ex. en timme;
och sedan har man minst 2 timmars marsch. Det är således
icke fråga om en eller annan timme; utan man har i ena fallet
4 timmar och i det andra fallet minst 7 1 /2 timmar att marschera
för att kunna vidtaga en dylik åtgärd emot jernvägen.

Det är emellertid icke nog härmed; man får äfven taga de
topografiska förhållandena med i räkningen. På vägen mellan
Hasafors och Niemifors ligger ett ganska högt berg, Selberget,
som bildar ett pass med elfvcn och der finnes det ett mycket
lämpligt ställe att anbringa eu förhuggning, hvarest fienden af en
liten truppstyrka kan uppehållas, så att tiden, innan fienden hunne
fram till Niemifors, komma att ytterligare utsträckas. Men blotta

Andra Kamma! ens Vrål. 18lJ7. K:n 24.

Angående
jernvägsanläggning

från Boden
till Ytter
Mot jure.

(Forts.)

Ji:o 24.

Angående
järnvägsanläggning

från Boden
Ull Ytter
Morjärv.
(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

vetskapen om, att eu terräng af sådan beskaffenhet förefinnes och
att den punkt, der jernvägen kan förstöras, ligger 26 å 27 i stället
för 16 ä 17 kilometer från landstigningsplatsen, gör, att fienden
måste bereda sig på ett helt annat sätt, måste vidtaga mycket
större anstalter, innan han vågar sig på ett sådant företag. Men
får den försvarande så lång tid på sig, då bör han kunna få reda
på hvad fiendens företag gäller och med delar af sin hufvudhår
eller af de i Boden-befästningarna stående trupperna hinna vidtaga
åtgärder för att möta fiendens anfallsförsök. På vägen mellan
Råne (Strömsund) och Hasafors erbjuda deremot terrängförhållandena
icke någon sådan ställning, der man med hopp om framgång
kan mottaga och bekämpa eu landstigen fiendtlig styrka.
Det fins visserligen en ställning vid Melderstein, men den kringgås
med lätthet både på den ena och den andra sidan.

Dessa omständigheter äro efter krigsstyrelsens förmenande så
ofattligt vigtiga och betyda så mycket, att jag icke tror, att det
från regeringens sida skulle kunna vara möjligt att biträda någon
annan sträckning för jernvägen än Kiemiforslinien. Kommer åter
denna linie att af kammaren antagas, och om landets representanter
sedan — när vi komma till frågan om befästningar der uppe
— icke ställa sig afvisande mot densamma, utan — liksom de på
ett offervilligt sätt förstått att vidtaga de nödvändiga åtgärderna
för ordnandet af landets försvar i allmänhet — äfven här vilja se
försvaret till godo, så tror jag, att vi gjort allt, hvad som kan göras.
\ i måste i alla fall besinna, att om vi vilja fullfölja vårt nordliga
järnvägsnät och anlägga denna jernväg, göra vi alltid något, som
är ofördelaktigt för försvaret; så till vida som vi hädanefter måste
vänta hufvudanfallet landvägen ifrån i stället för att vi förut haft
att möta det endast från sjön.

Såsom min åsigt vill jag slutligen framhålla, att det skulle
vara inkonseqvent från Riksdagens sida att icke nu godkänna den
inre af de båda föreslagna banlinierna, och detta så mycket mera,
som man ^ständigt — alltifrån det att jernvägar började byggas
norr om Angermanelfven — beslutat sig för den inre linie‘n, så
snart det galt att välja mellan eu inre och en yttre linie. Så
var förhållandet, när det var fråga om byggandet af jernvägen genom
Ångermanland. Då hade man två alternativ att välja på,
nemligen Gideålinien och Björnalinien. Den förra linien gick
närmare kusten och den andra linien längre in i landet. Men
respresentationen tvekade icke att taga den inre linien. Likaså
vid jernvägens fortsättning genom Vesterbotten. Då hade af en
komité föreslagits, . att jernvägen skulle dragas fram helt nära
Skellefteå och så vidare förbi Piteå; och representanterna för dessa
trakter voro mycket ifriga, att denna kustlinie skulle komma till
stånd. Men Riksdagen beslöt sig likväl för den inre linien, oaktadt
de landsträckor, genom hvilka jernvägen sålunda kom att gå,
icke kunde sägas vara sådana, att genom dem den bästa och största
trafiken, åtminstone icke till eu början, skulle erhållas. På samma
sätt kan man saga, att förhållandet är med denna Niemiforslinie.
Det är sant, att icke för närvarande genom densamma den största

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

trafiken skulle vinnas; men i fall ett af hufvudmotiven för byggandet
af denna jernväg i Norrland är att möjliggöra odlingens
framsteg i dessa bygder, då anser jag, att man bör _— i stället för
att gå nära kusten, som dock förut om sommaren sjöledes har förbindelser
med det öfriga landet — taga den inre linien. Då kan
man hoppas, att de landsdelar, genom hvilka jernvägen i så fall
kommer att sträckas, skola kunna utvecklas och sålunda i en framtid
tillföra hela landet den största förmån i både det ena och
andra hänseendet.

Det är af dessa skäl, som jag i afseende på den nu föreliggande
frågan skulle vilja uttrycka den lifligaste önskan, att kammaren
måtte besluta sig för ISliemiforslinien och icke taga Hasaforslien,
synnerligen som den förra är den enda, som från regeringens
sida torde vara acceptabel.

Herr Crusebjörn: Herr grefve och talman, mine herrar!

Efter det från militärisk synpunkt sedt så uttömmande anförande,
som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet här
hållit, torde det för den, som i första rummet vill se denna fråga
från denna synpunkt, icke vara nödvändigt att här blifva vidlyftig.

Jag delar nästan i allt herr statsrådets åsigter i den föreliggande
frågan. Jag vågar påstå, att inom militära kretsar den
öfvertygelsen är allmän, att ett försvar af Norrbotten mot en öster
ifrån kommande fiende är en omöjlighet utan att en fast befästning
der uppföres; och numera äro ju alla militära auktoriteter
ense derom, att densamma bör vara förlagd vid Boden.. Vidare
äro också alla ense derom, att en jernväg från Boden till finska
gränsen i förbindelse med finska statsbanan i sin mån väsentligt
främjar försvaret vid våra gränskommuner mellan Lule eif och
Torne eif. Men om man skall kunna tänka sig möjligheten att
med framgång uppehålla en fiende äfven inom detta område,, då
måste de trupper, som sändas dit fram, hafva stöd i en fästning,
der de kunna hafva tillräckliga förråd och dit de i händelse af
behof kunna draga sig tillbaka.

C ti handlingarna finna vi tydligt och klart framhållet af de
militära auktoriteter, som yttrat sig, att denna fästningsanläggning
bör komma till stånd samtidigt med jernvägen. Det är derför,
som man inom militära kretsar stält upp såsom ett vilkor för denna
banas byggande, att man äfven med allvar visar god vilja att åstadkomma
denna befästning. T. f. chefen för generalstaben har tydligt
framhållit, huru nödvändig denna fästning blifver i och med
jernvägens byggande. Han har ju äfven, såsom vi finna af en
annan kongl. proposition, framhållit, att denna fästning nödvändiggöres
med fullbordandet af en annan kommunikationsled, som föreligger,
nemligen banan Grellivare—Ofoten. Han pointerar i detta
sitt anförande, rörande en ifrågasatt koncession af denna bana, huru
nödvändigt det blifver att i samband med den banan uppföra en
fästning vid Boden. Detta är ett ytterligare bevis på, hvilken
uppfattning, t. f. generalstabschefen har om vigten af att, vid frågan

Angående
jernvägsanläggning

från Boden
till Ytter
Morjärv.

(Forts.)

»SO 24. 20 Onsdagen den 7 April.

Angående om norra stambanans ytterligare utsträckning, befästningsfrågan

Slnif äfv0n tages 0m haud- '' °

frännil oden Man bär visserligen fäst sig vid ett uttryck af honom i hans

till Ytter utlåtande, ett uttryck, som jag antar vara något oförsigtigt, det
Morjärv. nemligen, att. befästningen vid Boden bör tillkomma eller påbörjas
(Forts.) senast samtidigt med att banan föres från Kalix eif mot gränsen. Men
de, som särskildt och uteslutande fäst sig vid detta uttryck, göra
honom dock dermed orätt. Ty läser man hans anförande i sammanhang,
säger han i sitt yttrande, rörande den ifrågasatta liuien från
Boden till .Kalix eif, att denna hefästningsanläggning hör påbörjas
snarast möjligt och senast — detta är sålunda den yttersta gränsen
— samtidigt med att banan föres från Kalix eif vidare öster ut.
Man .gör. sig derför, om man endast delvis läser hans yttrande,
skyldig till att i hans ord inlägga eu annan mening, än han säkerligen
med dem åsyftar.

. Det kan nog synas, som om det kunde vara tillräckligt att
börja detta befästningsarbete först då man skall fortsätta banans
byggande från Ka.lix eif öster ut. Men vi veta alla, att en fästningsanläggning
af den utsträckning, som bär är fråga om, icke
kan fullbordas på någon kort tid, på några få år. Man måste hafva
tid på sig icke minst derför, att en sådan anläggning kräfver eu
efter våra förhållanden ganska betydlig kostnad. Om kostnaden
fördelas på 8 å 10 år, kännes den långt ifrån så tung, som om den
fördelas på endast en kort tid, t. ex. halfva denna tid.

Jag tror derför, att man gör klokast i, att man sammanhåller
dessa båda frågor, att i och med påbörjandet af byggandet af
banan Boden—finska gränsen man äfven börjar med fästningsanläggnmgen;
och jag tillika med många andra står på den ståndpunkten,
att det vore oklokt att icke gå till väga på det sättet.
Man bör enligt mitt förmenande icke skilja dessa frågor. Jag
anser det vara oförsigtigt att bygga jernväg mellan Boden och
Kalix eif utan att hafva vidtagit några åtgärder för fästningen.
Ty har jag väl kommit med banan till Kalix eif, och de finska
statsjernvägarne närma sig Torneå, då blifver nog påtryckningen
att bygga en mellanlänk, som förenar dessa banor, så stark, att de
militära krafven på fästningen säkerligen skola komma att få stå
tillbaka, och att denna sammankoppling af de svenska och finska
banorna eger rum tidigare, än fästningen blifver i sådant skick, att
den kan göra den tjenst, som man vid försvaret af Norrbotten påräknar.
Det är derför, som jag för min del i denna fråga stält
mig på samma ståndpunkt som de reservanter från Första Kammaren.
, bvilka låtit sitt votum i fråga om jernvägen blifva beroende
på Riksdagens åtgärd .rörande fästningsfrågan, dock icke så att
förstå, att man ovilkorligen fordrar, att Riksdagen skall utan vidare
bifalla Kongl. Maj:ts proposition om beviljande af 500,000 kronor
till fästningsanläggningen. Nej, man fordrar icke mera, än att
Riksdagen genom ett uttalande eller en åtgärd visar, att Riksdagen
godkänner den tanken, att dessa båda frågor böra i hop, så att fästningens
tillkomst bör ega rum samtidigt med jernvägens.

Äfven i en annan sak skiljer jag mig från utskottets uppfatt -

>'':o 24.

Onsdagen den 7 April.

ning, nemligen i fråga om de tvenne alternativen: linien öfver
Hasafors och. linien öfver Niemifors. Efter det anförande, som
nyss hållits, och der denna fråga från militär synpunkt sedt så
fullständigt blifvit utredd, torde jag icke beträffande den militära
synpunkten ha något vidare att tillägga. Jag delar, såsom sagdt, i
allo de åsigter, som i den saken af herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet uttalats. Den motionär i frågan, som
velat göra sig till målsman för de lokala intressena, fruktar jag
också i viss mån har misstagit sig i detta sitt syfte. Ty han har
säkerligen endast betraktat de lokala intressena såsom de för närvarande
gestalta sig, men icke såsom de i framtiden komma att
gestalta sig, i den mån som odlingen och kulturen sprida sig längre
in i landet. Jag ber att här få nämna, att, då frågan om jernvägens
sträckning genom Vesterbotten förevar, det, såsom herr statsrådet
nyss nämnde, var en öfvervägande mening bland de ledande
personerna inom Vesterbotten, att jernvägen, såsom den sedan blifvit
lagd, ingalunda komme att få ett tillfredsställande läge för de lokala
intressena i Vesterbotten. Om banan fått ett läge närmare kusten,
hade nemligen de folkrika och tätt befolkade bygderna vid kusten
blifvit väl tillgodosedda. Man spådde, att, när banan lades längre
in i landet, den icke skulle komma att tjena provinsen på sådant
sätt, som önskligt vore, då staten och provinsen för denna kommunikationsleds
tillkomst skulle göra så stora uppoffringar. Men de,
som vilja göra sig underrättade om, huru åsigterna i denna fråga
för närvarande äro i Vesterbotten, skola få höra en -— jag vågar
nästan påstå det — enhällig mening derom, att jernvägen, såsom
den nu blifvit lagd, på bästa sätt tillgodoser provinsens fordran på
jern vägskommunikationer.

Jag vill bara fästa uppmärksamheten på en sådan sak, som
att Lvcksele handelsplats, centralpunkten för Vesterbottens lappmark,
”numera icke har längre än 6 1/2 nymil till närmaste jcrnvägsstation.
Detta betyder oerhördt för utvecklingen _ af det inre af
detta vidsträckta län, der för öfrigt kommunikationerna äro så
ofullständiga och bristfälliga. Jag tror för visso ock, att, om banan
i Norrbotten får sitt läge längre in i landet, der detta på grund
af förhållandena låter sig göra, det icke skall behöfva förlöpa
många tiotal år, förrän meningen der blir densamma, som nu är
rådande i Vesterbotten. _ .

På grund af hvad jag uu haft äran anföra, tillåter jag mig yrka
afslag å utskottets betänkande i punkt 1 och i stället hemställa
om bifall till punkt 1 uti herr Lundebergs m. fl. reservation, såsom
den har blifvit ändrad uti ett tillägg, som utdelats här, nemligen:
-att Riksdagen — under förutsättning, att, i anledning af Kongl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning, medel anvisas
eller afsättas till anläggande åt en fast befästning i Boden, samt
under förbehåll, att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den
26 februari 181)7 för den föreslagna banan från Boden till Ytter
Morjärv angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m.
iakttagas — må, med uttalande, i anledning af herr ,1. M. Ekströniers
motion, att arbetets utförande måtte under behöflig kontroll

Angående
jernvägsanläggning

från Boden
till Ytter
Morjärv.

(Forts.)

Jf:o 24. 22 Onsdagen den 7 April.

Angående verkställas med tillämpning af entreprenadsystemet, der så med
jernvägs- fördel för staten kan ske, besluta anläggning af en statsbana
från Boden ^0<^en öfver Buddby och Niemifors till Ytter Morjärv samt

till Ytter till påbörjande af denna bana för år 1898 å riksstaten utom hufvudMorjärv.
titlarne anvisa 1,300,000 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t dels att
(Forts.) närmare förordna om de orter, jernvägen bör genomgå, dels ock
att låta af det anvisade beloppet förskottsvis under innevarande år
af tillgängliga medel utanordna 150,000 kronor.»

Herr Husberg: Herr talman, mine herrar! Ehuru jag villigt

erkänner, att i den föregående ärade talarens anförande fans mycket
rätt och tänkvärdt alltigenom, kan jag dock för min del icke biträda
det slutliga yrkande, till hvilket lian kom. Ja''g kan nemligen
icke ansluta mig till detsamma i den delen, deri han i likhet med
reservanter från Första Kammaren yrkar, att Riksdagen för bifall
till Kongl. Maj:ts proposition skulle fästa såsom vilkor ett eventuel
beslut, i fråga om anläggande af en fästning vid Boden.

Visserligen, är jag för min personliga del lifligt öfvertygad om,
att denna.fästning är behöflig, men jag anser tillräcklig anledning
icke föreligga att framställa ett sådant yrkande som det nyss aiigifna,
. och detta särskildt af det skäl, att denna fästningsfråga
egentligen icke nu. föreligger till vår pröfning. Kongl. Makt har
i. statsverkspropositionen framlagt förslag om att befästa Boden.
Öfver detta förslag kommer statsutskottet i sinom tid att afge yttrande,
och då synes mig både från formel och reel synpunkt den
rätta tidpunkten för Riksdagen vara inne att företaga den behöfliga
pröfningen i sak af den frågan. Dessförinnan synes man icke böra
antecipera den. Jag vill dock på samma gång uttala den förhoppning,
att Riksdagen, när den dagen kommer, då den saken skall
afgöras, egnar åt frågan den allvarliga och omtänksamma uppmärksamhet,
som dess vigt för visso kräfver.

Deremot är det ett annat spörsmål, som i dag jemte frågan
om sjelfva jernvägen föreligger omedelbart till afgörande, och som
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet nyss
särskildt berört, nemligen om rigtningen af den nu föreslagna
jernvägen.

När jag först såg statsutskottets utlåtande, tänkte jag, att den,
som öfver hufvud taget vill hafva denna jernväg till stånd, handlar
mest välbetänkt, om han röstar för ett bifall i alla punkterna till
statsutskottets förslag och således äfvem för Hasaforslinien. Jagföranleddes
till denna uppfattning särskildt deraf, att för mig framträdde
naturligtvis sjelfva banan såsom sådan som hufvudsak, men
deremot frågan om linie val et såsom en bisak. Jag hade för öfrigt
icke klart för mig den rätta och faktiska innebörden af de strategiska
grunder, som så decideradt skulle tala för Niemiforslinien.
I den kongl. propositionen med förslag till denna bana äro nemligen
de faktiska, strategiska moment, som tala för Niemiforslinien,
icke så fullständigt framstälda, som önskligt varit. Derför var det
ganska förklarligt, att eu lekman som icke af eget förstånd kunde
hemta skäl för en bestämd annan mening, trodde, att valet af

Onsdagen den 7 April.

Hasaforslinien i strategiskt afseende icke innebar något slikt äfventyr,
som nu framhållits, och. derför stälae han sig på samma ståndpunkt
som utskottet. Att utskottet för sin del intagit den ståndpunkt,
hvarå det stält sig, har ock varit helt naturligt. Ty då
utskottet icke fann de strategiska skälen för Niemiforslinien fullständigt
framlagda i Kongl. Maj:ts proposition, valde utskottet den
linie, som det ur andra synpunkter ansåg ega vissa företräden.
Utskottet anmärker ock i sitt utlåtande, att de militära skälen icke
hlifvit i Kongl. Maj:ts proposition närmare utvecklade, och utskottet
säger för den skull, att det icke velat på dem närmare ingå.

Den lucka, som således på sätt och vis förefinnes i Kongl.
Mai:ts proposition, den har emellertid nu, som mig synes, hlifvit
fyld genom det anförande, som herr statsrådet här nyss hade. Mot
den bevisning och den belysning af de faktiska förhållandena, som
han framstälde, finner jag mig icke kunna göra någon gensaga.
Han, som har så framstående militära insigter, kan naturligtvis
bättre än någon annan af oss bedöma det verkliga värdet utaf de
faktiska förhållanden, som han för oss demonstrerade.

Nå väl, mine herrar, han gick så långt, att han ansåg Niemiforslinien
vara den enda, som han trodde vara möjlig för Kongl.
Maj:t att acceptera. Det var således en synnerligen skarpt markerad
ståndpunkt, han intog.

Då framställer sig naturligtvis för en annan den frågan: betyder
linievalet så mycket, att Riksdagen bör tvista med Kongl.
Maj:t om den saken?

Det är ju alldeles tydligt, att Kongl. Maj:t icke skulle hafva
så starkt som nyss skett genom herr statsrådet urgerat den ståndpunkten
om Niemiforslinien, med mindre Kongl. Maj:t funnit sig
af militära skäl rent af dertill bunden. Ty det är ju uppenbart,
att då Kongl. Maj:t visat sig vilja denna jernväg, så skulle han
visserligen icke disputera med Riksdagen om eu slik fråga som
denna, som egentligen rör sig om skilnaden mellan två linier på
endast eu mils afstånd från hvarandra, om icke några enligt hans
åsigt fullgiltiga, ja, afgörande militära skäl förelåge för den ena limen.

Står man nu inför ett dylikt alternativ, att antingen få Niemiforsbanan
eller ingen bana alls eller en ifrån försvarets synpunkt
äfventyrlig, med ökad fara förenad bana, då måste man, äfven om
man varit anhängare af Hasaforslinien, gå med på Niemiforssträckningen,
ty hufvudsaken är naturligtvis att få banan till stånd. Det
är gifvet, att norrbottniska lokalintressen härvidlag träda tillbaka,
såsom de för visso också göra äfven ifrån den norrbottensrepresentants
sida, som här varit med om framläggandet af den motion,
som är i fråga.

Med öfvervägande af hvad jag sålunda sagt, kommer jag följaktligen
till den hemställan, att kammaren i denna punkt måtte
göra eu afvikelse ifrån utskottets förslag och acceptera Niemifors Då

utskottet i sitt förslag icke funnit de militära skälen fullt
öfvertygande för Niemiforslinien, så har utskottet valt den väg,
som det för sin del ur Norrbottens egen synpunkt och för kultur -

N:o 24.

Angående
jernvägsanläggning

från Boden
till Ytter
Morjärv.
(Forts.)

N:o 24.

Angående
jernvägsanläggning

från Boden
till Ytter
Morjärv.

(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

intressena der uppe ansåg för den bästa och lämpligaste. Att utskottet
har varit bestämdt utaf en slik mening, framgår alldeles
tydligt af utskottets uttalande, och derför böra vi ju vara utskottets
ledamöter tack skyldiga. Men, mine herrar, i afseende äfven å den
saken, huruvida Norrbottens eget kulturintresse verkligen påkallar
Hasaforshmen, kunna verkligen framställas, liksom också faktiskt
blifvit framstälda, olika meningar, och det äfven ibland Norrbottnmgarne
sjelfva. Det är nog sant, som utskottet säger om den utaf
utskottet förordade Hasaforslinien, att den skulle blifva en mägtig
hjelpare och understödjare af en redan begynt och ganska långt
avancerad kultur på den trakt, den är afsedd att genomlöpa, men
den andra linien, som går nordligare, har å andra sidan den fördelen
att blifva en välkommen häfstång för den utveckling, som
j, Yessa bygdey skall komma, som der är att förvänta, en utveckling,
för hvilken rikliga möjligheter äfven der föreligga. Dessutom är,
såsom redan blifvit här förut påpekadt, väl i allmänhet gällande
såsom regel, att en banas ekonomiska rayon, den omkrets, inom
hvilken banan sträcker sina välgörande verkningar, blir i längden
större, om man väljer en inre linie, än om man väljer en nedre.

. För öfrig t vill jag påpeka, att när man talar om dessa olika
limer, skall man komma i håg, att det icke är några synnerligen
långa afstånd, det här gäller, ty såsom herrarne sågo på den karta
herr statsrådet nyss förevisade, är det fråga om en skilnad under
halfva sträckan af den föreslagna jernvägen mellan Boden och
Ytter Morjärv af endast ungefär en mil mellan de båda alternativa
linierna, så att värre är det icke. Och, mine herrar, hvad det afstå^
det beträffar, så må jag säga, att vi der hemma i Norrland
hafva så godt om mil, så att icke knussla vi på den saken, om det
kniper, och det är jäst det, som det gör här.

Alltså, mine herrar, med öfvervägande af hvad jag nu sagt
tillåter jag mig yrka bifall till utskottets förslag i första punkten

dock med den ändring, att uttrycket:---»en statsbana från

Boden öfver Hasafors till Ytter Morjärv» utbytes mot motsvarande
uttryck i det förslag, som nyss upplästes, nemligen:--»en stats bana

från Boden öfver Buddby och Niemifors till Ytter Morjärvi.»

Herrar Odhner, Waldenström och Meyer förenade sig med herr
Husberg.

Herr Collander: Herr talman, mine herrar! Jag begärde

ordet, då den förste talaren på norrlandsbänken hade det. Jag
har nu till allra största delen blifvit förekommen af den siste ärade
talaren. Jag intager hans ståndpunkt. Han har gifvit fullgiltiga
skäl, som vi äfven hört från statsrådsbänken, för att Riksdagen icke
bör äfventyra i en sådan fråga som denna att precisera en viss
mening beträffande de alternativa linierna. Det har från det militära
hållet blifvit påvisadt, att Hasaforslinien kan innebära en fara,
och Riksdagen bör, som sagdt, icke äfventyra att sätta den som vilkor,
på sätt statsutskottet föreslagit. Det är ju alldeles gifvet, att man
måste, såsom här antydts i början af diskussionen, se, att det inne -

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

bär en fara att fortsätta med banan ät finska gränsen, då man ville Angående
stanna vid Luleå förut. Men här bär ju äfven framhållits den
fara, som hotar, när den finska banan blir fullbordad till gränsen, från Boden
den nemligen, att den finska banan då skall bli en magnet, en afl Ytter
dragningskraft för den finska befolkningen deruppe. Vi måste då Morjärv.
taga steget fullt ut och se till, att vi få denna befolkning till vår (Forts.)
intressent. Och då få vi naturligtvis taga konseqvenserna och
sedermera befästa denna linie, när vi utsatt oss för nämnda fara,

Men att, på sätt förste talaren på norrlandsbänken i olikhet med
Kongl. Maj:t, vilja sammankoppla befästningsfrågan med frågan
om beviljande af ifrågavarande anslag kan jag för min del icke
på några vilkor vara med om. Det kan heller icke, efter hvad
jag föreställer mig, vara mycket medhåll i denna kammare för en
sådan åsigt, utan, när Kong! Maj:t lagt fram förslag om banan utan
denna sammankoppling, böra vi fullkomligt lugna kunna antaga
det. Statsutskottet har, i likhet med hvad reservanterne från kamrarne,
icke velat vara med om den landsväg, som Kongl. Maj:t
stält i samband med sitt förslag, och frågan derom tror jag ock,
att man mycket väl kan uppskjuta.

Jag skall icke längre uppehålla kammaren nu, utan jag ber,
herr talman, att få förena mig om den ändring i statsutskottets
förslag, som herr Husberg förordat.

Herr Pehrson i Törneryd: Man kunde kanske hafva haft något
anspråk på att få se tiden an något närmare, innan det i Riksdagen
blifvit ifrågasatt att fortsätta stambanebyggandet i Norrland.

Jag tror, att jag skall slippa mötas af någon gensaga, då jag uttalar
den mening, att det varit en ganska alltmänt utbredd tro
inom som utom Riksdagen, att, när stambanebyggnaden blifvit fullbordad
till Boden, man hade att vänta sig några års anstånd med
statens jernvägsbyggnader i Norrland. Så har emellertid nu icke
skett, utan vi se i stället, att förslag nu framkommit, att staten
ytterligare skall fortsätta sitt stambanebyggande i större skala än
kanske någonsin tillförene, när man tager i betraktande den tid,
nemligen fyra år, hvarunder det är ifrågasatt att bygga icke allenast
denna bana, utan äfven tvenne andra.

Om dessa sistnämnda vill jag för ögonblicket icke tala, eftersom
vi endast hafva den första punkten föredragen. Jag skall försöka
hålla mig såvidt möjligt är endast till det, hvarom fråga är i
första punkten.

Jag vill då först saga, att beträffande de skäl, som åt nere
talare framlagts för den öfre linien, Niemi-forslinien, såsom i desse
talares tycke bättre tillfredsställande krafven ur försvarssynpunkt
än Hasafors-linien, det synes mig, som om dessa skäl icke skulle
vara fullgiltiga i allt. _

För det första vill jag dervid anmärka, att, när de båda lmierna
voro utstakade och undersökningen verkstäld af generalstaben, en
af dess officerare skickades för att å dess sida undersöka lämpligheten
af de olika linierna, och denne generalstabsofficer för sin
del förklarade, att Hasafors-linien vore den antagligaste. Nu säger

>'':o 24.

Oasdagen den 7 April.

Angående
jernvägsanläggning

från Boden
till Ytter
Mortare.

(Forts.)

man att detta val ingenting vidare må betyda, sedan man bort,
att chefen för landtförsvarsdepartementet har en annan åsigt. Vi
hafva höft en f. d. hög militär här i kammaren också i dag instämma
med honom, och många andra militärer ställa sig på samma sida
och saga, att det icke går an att taga Hasaforslinien, emedan den
ar farlig. Men utan att namngifva några personer tillåter jag mig
i alla fall erinra derom, att flere högre militärer utom och inom
-Riksdagen utan förbehåll under hand uttalat — hvad de troligtvis
icke (de, som tillhöra Riksdagen nemligen) komma att uttala under
Riksdagens öfverläggningar - af hvilka orsaker kunna vi ju tänka
oss, de behöfva kanske icke nämnas — den uppfattning, att Hasaforslmien
ur alla synpunkter är att föredraga, icke allenast såsom
varande den billigaste, till livilket vi väl i alla fall böra taga någon
hänsyn, då det här gäller eu skilnad i pris af närmare 400,000
kronor, 373,000,. som vi veta, utan emedan det för öfrigt visat ’sig,
att Hasafors-linien går igenom en bygd, som är redan nu betydligt
kultiverad, och banan derför kan lemna under sträckningen mellan
Roden och Råne eif eu inkomst långt öfvervägande den, som man
har att vänta af sträckningen mellan Boden och Niemifors.

Vidare synes det mig, att det afstånd, som finnes mellan den
punkt, der. Hasafors-linien skär Råne eif, och Niemifors, cirka 8
kilometer, icke kan vara af så stor betydelse, som vi hört i dan
framhållas. ö

Mera synes det mig vara att fästa sig vid, att banan, äfven
om man väljer Hasaforslinien, icke kan på någon punkt beskjutas.
Hvarför jag särkildt vill framhålla detta nu, är derför, att i början,
när denna fråga dryftades under hand, och jag kan också säga
under öfverläggningarna inom den afdelning af utskottet, som hade
den förberedande behandlingen af frågan, ganska bestämdt framhållits,
att, om man skulle välja Hasafors-linien, det skulle finnas
vissa punkter på den linien, som skulle kunna beskjutas från hafvet.
Ru vågar dock ingen längre framkomma med det påståendet,
men man ser emellertid, att man försöker framhålla allt möjligt
för att motverka Hasaforslinien — hvarför kan jag icke rätt förstå,
när, som jag nyss antydde, äfven sakkunnigt folk vågat sig på att
offentligt uttala sig till förmån för denna linie.

Så har man sagt, att det är nödvändigt att sätta denna fråga
i samband med åstadkommande af en befäst punkt i öfre Morrland
och man har i dag sökt tolka t. f. chefens för generalstaben
uttalande så, som om han direkt framstält, att han för sin del icke
ansåge det rådligt att bygga banan från Boden till Kalix eif, med
mindre man hane ordnat fästningsfrågan. I detta afseende ber jag
att få återkalla i herrarnes minne hvad t. f. chefen för general”
staben sagt. Het har i utskottsbetänkandet återgifvits sålunda:
yatt, för att något så när uppväga de militära vådorna af banans
framdragande intill riksgränsen, en befästningsanläggning borde
komma till stånd i Korrbotten, samt att denna anläggning borde
påbörjas snarast möjligt och senast samtidigt med att banan fördes
från Kalix eif vidare österut». Se, här är det nu en stor skilnad,
som man tyckt sig kunna helt och hållet förbise. Det heter: »från

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

jiintr man anser sig kunna inlägga i t. f. chefens för generalstaben till Ytter
uttalande. Jag hoppas, att den skall vara förlorad helt och hållet, Morjarv.
när man nu ser, på hvilket sätt lian i sjelfva verket gjort detta

uttalande. -it j r n

Då således enligt mitt förmenande man icke kan med fullgoda
skäl förorda Niemiforslinien framför Hasaforslinien och man
icke heller kan påstå, att med någon samstämmighet, vare sig från
det ena hållet eller från det andra, och allra minst af t. f. chefen
för o-eneralstaben blifvit uttalad någon farhåga för att bygga irån
Boden till Kalix eif, utan att i samband dermed beslut fattas om
någon fästnings byggande vid Boden, synes det mig, som kammaren
icke borde vara tveksam i valet, utan godkänna hvad statsutskottet
i denna punkt tillstyrkt. Jag ber derför, herr talman, att få yrka
bifall dertill.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Kruseustierna:
När man hittills i Norrland byggt statsbanor, hafva i
fråga om sträckningen de militära hänsyneno fått göra sig gällande.

Så skedde, när fråga var om att gå öfver Angermanelfven. Man
gick då icke, som först var ifrågasatt, öfver elfven nedanför Sollefteå,
enär fartyg kunde gå upp dit, utan man välde Forsmo, som
ligger 2 mil nordligare. Så var det, på sätt, chefen för landtförsvarsdepartementet
erinrat, när högre upp i Ångermanland fråga
uppstod om val mellan den i ödsligare bygder framgående Björnalinien
och den nära kusten i bördigare trakter utstakade Crideålinien.
Då bestämde sig Riksdagen för den förra. Det bestämde
sio- derför med så stark pluralitet, att i Första Kammaren voteringen
utföll med 92 röster för den sträckningen och 4 för den
andra. På samma sätt fullföljde Riksdagen samma mening, nar
sedermera längre upp, i Vesterbotten, linien icke fram drogs närmare
kusten, utan man gick långt in, och vi hafva ju erfarit genom
uttalanden af länets höfding, att resultatet af denna sträckning
äfven för landsbygden sjelf varit godt.

När vi nu kommit upp hit till Norrbottens län, synes mig, att
efter det alldeles bestämda _ och klara uttalande, som chefen för
landtförsvarsdepartementet gjort derom, att den andra limen på
militära grunder icke kan af honom godkännas, Riksdagen icke
kan, icke bör tveka att äfven bär välja den inre linien.

Den kan icke tveka, säger jag, och det af två skäl iy å
andra sidan äro de så till sägandes civila skälen, som skulle tala
för Hasaforslinien, icke af någon större betydelse. Vidare bör det
väl vara klart för oss alla, att man icke kan och icke bör underlåta
att fortsätta stambanehyggnaden österut.

Jag sade, att de skäl, som ur icke-militär synpunkt åberopas
för Hasaforslinien, icke synas mig ha särskild! stor betydelse .lag
medger, att denna linie har ett företräde deri, att den är billigare,
men dervid stannar det. Kröknings- och lutningsförhållandeu

Kalix eif vidare öster ut». Nu är det ju icke fråga om att bygga
än till Kalix eif, från Boden till Ivalix eif. Alltså för
bplt-, ecb bållet den betydelse, man velat gifva den me

Angående

längre

ör- jernvägsanläggning -

iavi ti n pr

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående äro ungefär lika på båda linierna. Går jag så till hvad som väl
anläqqninn ska^ vara hufvudsaken, om man lemnar den militära synpunkten
från Boden å s. °.!, oc^ som. s7nes kafva varit bestämmande för statsutskottets

till Ytter majoritet, nemligen odlings- och befolkningsförhållandena, så__

Morjärv. huru gerna jag än skulle se, med den ståndpunkt jag intager, att
(Forts.) -Norrbottens framsteg och odlingsförmåga framhållas så mycket som
möjhgt — är jag dock rädd för att statsutskottet i detta fall sett
saken väl optimistiskt, då det på tal om odlings- och befolkningsförhållanden
säger, att den ena limen, den yttre, genomgår ojemförligt
bördigare och mera folkrika trakter än den inre, norra
linien. Detta är väl sagdt relativt, i förhållande till den norra
limen, ty absolut sedt tror jag icke, att dessa trakter mellan Lule
eif och Råne eif i fråga om odlings- och befolkningsförhållanden
kunna förtjena så ampla vitsord, som statsutskottet här gifvit dem.
Hvad befolkningsförhållandena angår, är det, som kammarens ledamöter
torde veta, så, att i hela, Råneå tingslag befolkningen uppgår
till ett antal af 7,500, fördeladt på båda liniernas trafikområden;
och då kan det ju ej blifva någon ojemförligt talrik befolkning för
den ena linien.

Det synes mig vidare, att företrädena i odlingsförhållanden
icke kunna vara så störa. Kammaren har ju sett den karta, som
en längre tid varit uppsatt i sammanbindningsbanan, och der de
odlade områdena utmärkas genom gula fläckar; der finner man nog
några flera fläckar vid den södra och yttre än vid den inre linien,
men dess värre, särdeles många är det icke vid någondera. Det är
egentligen trakten kring byn Skatamark, som talar till förmån för
den yttre linien — kommer man väl fram till Råne floddal, så
kunna kammarens . ledamöter af kartan se att, om än den yttre
linien, Hasafors-linien, har det företrädet att vara närmare bygden
vid Melderstein, finner man, om man går längre upp för Råne
eif, en ganska god bygd med störa byar, hvilka naturligtvis mera
tillgodoses genom den inre än genom den yttre linien.

. -När utskottet vidare säger, att ur kulturel hänsyn Hasaforslinien
ar afgjordt att föredraga framför Niemiforslinien, förstår jag
ej rigtigt, hvad utskottet dermed velat saga. Syftar man dermed
på att jernvägens betydelse här i öfre Norrland skulle vara, att
den så till sägändes bryter bygd, går före civilisationen och banar
väg för den, så kan man väl i stället säga, att den inre linien i
det afseende!; erbjuder stora fördelar framför den yttre, på sätt ock
erinrades af en talare från norrbottensbänken. Fäster man sig
åter vid jernvägens betydelse att sätta Norrbottens östra del, den
icke svensktalande, i närmare förbindelse med det öfriga Sverige,
så träffa vi j’u icke denna, del förr än bortom Kalix eif; så att i
det fallet befordra båda linierna ändamålet lika. Det är vidare
som herr Husberg erinrade; frågan gäller här icke alls hela trakten
mellan Lule eif och Kalix eif; så fort man kommit öfver Råne
eif, löpa båda sträckorna samman så att tvisten gäller endast den
vestra delen, icke fullt hälften, af den ifrågasatta linien. Det
synes mig således, jag upprepar det, att andra än militära skäl bär
icke finnas, som kunna tillerkännas någon större betydelse i fråga

Onsdagen den 7 April.

N:o 24.

om Hasaforslinien, och dot har så tydligt och på det bestämdaste Angående
framhållits, att denna linie är af militära hänsyn oantaglig. I
olikhet mot talaren på blekingebänken är det min uppfattning, att fran ^oden
kammaren bör i detta fall sätta mera förtroende till de utlåtanden, till Ytter
som under embetsmannaansvar afgifvits af myndigheterna, och till Morjärv.
den bestämda och tydliga förklaring, som här gifvits af chefen för (Forts.)
landtförsvarsdepartementet, än till yttranden, som icke fälts under
sådant ansvar!

Att vi skola hafva en jernväg till Norrbottens östra delar,
derom, hoppas jag, måtte icke några delade meningar finnas i
denna kammare. Det är omöjligt — och med den ståndpunkt jag
har att vara målsman för samfärdseln och industrien, säger jag, att
det icke heller är önskligt — att hejda förbindelsen, att uppföra
kinesiska murar mellan två angränsande länder. Dessa kinesiska
murar hafva redan spelat ut sin rol, till och med i det land, från
hvilket de fått sitt namn, och jag hoppas, att de ej heller skola
få finnas någon annanstans. Yi kunna icke undgå att fortsätta
jern vägsbyggandet här — alltid under förutsättning, att man tillgodoser
de militära intressena — vi kunna ej undgå att gorå det
så mycket mindre nu, som stambanebyggandet på finsk sida snart
hinner upp till Torne eif.

Som kammaren vet, har till den nu församlade landtdagen
framlagts en kejserlig proposition, som begär ett anslag på två och
en half millioner finska mark för byggande af eu bana från Uleåborg
till Torneå, sammanlagdt en vägsträcka af 128 kilometer.

Redan vid remissdebatten inom landtdagen hördes inom alla stånd
yrkanden, att denna summa skulle höjas; och som skäl derför
framhölls med all önskvärd tydlighet, att det gäller att komma
först till gränsen, ty, sade talarne, den som kommer först till Torne
eif har största utsigten att draga till sig handelsområdet på båda
sidor om elfven, således äfven den svenska. Dessa åsigter synas
ock hafva sedermera gjort sig gällande inom vederbörande utskottet,
ty enligt meddelande, som jag erhöll i går, lär frågan nu ha
behandlats inom jernvägsutskottet, och detta lär ha stannat vid att
tillstyrka banan, men med ett anslag af icke två och en half
millioner, utan fyra och en half millioner mark, just för att så
skyndsamt som möjligt komma upp till gränsen.

Häri synes mig ligga ett det starkaste skäl för att äfven yi,
rent af för att bovara vårt handelsområde, måste snart komma till
Torne eif.

De öfriga skälen behöfver jag icke tala om; de ha förut framhållits
af Kongl. Maj-.t och sedermera af utskottet — de nationelt
politiska skälen. När vi anlade jernväg upp till Norrbotten, tror
jag icke att någon tänkte, att man skulle stanna vid Boden —
om än anstånd med fortsättningen lemnades några år — ty hvad
var ändamålet med att draga upp banan i Norrbotten? Jo, att sätta
vår gränsprovins i förbindelse med det öfriga Sverige. Men då
är det ej nog att gå igenom endast en mindre del af denna gränsprovins;
skall jernbanan göra nytta, måste den gå längre och
tränga igenom hela denna landsdel och tränga fram till den lojala

N:o 24. 30 Onsdagen den 7 April.

Angående och svensksinnade, men finsktalande delen af Norrbottens befolkning,
anlågqnina som, bellöfver den sammanslutning med öfriga delar af fosterfrån
Boden ^and_et och med Sveriges öfriga befolkning, som en jernvägstill
Ytter förbindelse bäst kan lemna.

Morjärv. Det är af dessa skäl jag hemställer, att kammaren icke måtte

CForts.) tveka att bifalla den af Kongl. Maj:t föreslagna linien för jernvägen
i Norrbotten.

Herr Erickson i Bjersby: Med den kännedom jag eger om

denna frågas läge i kammaren, anser jag det vara gagnlöst att jag
yttrar mig deri. Jag skall derför endast för kammaren förklara
orsakerna dertill, att jag låtit anteckna mig såsom reservant vid
den nu föredragna punkten.

Kongl. Maj:t bär till denna Riksdag afgifvit förslag om byggande
af icke mindre än tre nya statsbanor, nemligen fortsättande
af norra stambanan från Boden till Kalix eif samt byggandet af
en bana från Krylbo till Örebro och en annan bana från Göteborg
till Svinesund, och sammanlagda kostnaderna för dessa tre
banor skulle enligt Kongl. Maj:ts förslag uppgå till det ganska
ansenliga beloppet af omkring trettio millioner kronor. Majoriteten
i statsutskottet bar tillstyrkt byggandet af allenast en af de föreslagna
banorna, nemligen fortsättningen af norra stambanan. Skälen
för utskottets mening, att anslag för byggande af endast en
bana skulle beviljas, finner jag för min del såtalande, att jag i det
fallet i allo delar utskottets mening. Men jag bär inom utskottet
hyst en från majoriteten skiljaktig mening i fråga om hvilken af
de nu föreslagna statsbanorna i första rummet borde komma till
stånd. Jag vill för ingen del bestrida rigtigbeten af de skäl, som
anförts för att norra stambanan bör fortsättas, men jag bar icke
kunnat finna dessa skäl vara af den beskaffenhet, att de ovilkorligen
påkalla norra stambanans omedelbara fortsättning före byggandet af
de två andra nu föreslagna banorna, bvilka, åtminstone den ena af
dem, är ännu betydelsefullare för landet, och med bvilkas byggande
man således icke bör, såvidt man i minsta mån vill taga hänsyn
till statens ekonomiska intressen, vänta, till dess norra stambanan
uppnått riksgränsen. De skäl, utskottet anfört för sitt förslag, afse
bufvudsakligast norra stambanans nationella betydelse. Jag förstår
och kan godkänna dem, men de äro, jag upprepar det, icke af den
vigt, att icke andra än vigtigare kommunikationsleder böra iståndsättas,
innan fortsättning än vidare af norra stambanan bör ifrågakomma.
Och då dertill kommer, att norra stambanans fortsättande,
enligt hvad man här i dag hört och vidare kan läsa i den kongl.
propositionen, försvagar vårt lands nuvarande strategiska läge, och
att man för att något så när uppväga de militära vådorna af denna
banas framdragande till riksgränsen måste vara betänkt på fästningsanläggningar
i Norrbotten snarast möjligt och åtminstone senast
samtidigt med banans fortsättning från Kalix eif vidare österut,
och man väl torde kunna säga, att denna befästningsfråga ännu
icke är så fullständigt utredd, som nödigt är, innan man fattar
beslut derom, och jag äfven antager, att Riksdagen icke i år är

Onsdagen den 7 April.

X:o 24.

böjd för att, oaktadt förslag från regeringen derom föreligger, be- Angående
vilja medel till befästningar i Norrbotten, så torde man väl med jernvägsfog
kunna påstå, att goda skäl föreligga för att uppskjuta denna f^^Boden
banas fortsättande åtminstone ännu en liten tid. au Ytter

För en tids uppskof med fortsättningen af norra stambanan Morjårv.
hemtar jag stöd äfven af hvad som förekom i Riksdagen förra året, (Forts.)
då denna fråga der var på tal. Såsom herrarne val torde erinra
sig, förelågo då flera motioner i kamrarne, i Indika framstäldes
förslag om afsättande af medel för bekostande af norra stambanans
fortsättande till riksgränsen. Statsutskottet afstyrkte nästan enhälligt
dessa förslag, och Riksdagen godkände också statsutskottets
hemställan. Under diskussionen här i kammaren yttrade då en
talare från statsutskottet, som då var med om att afstyrka motionerna,
men som nu i år är med om att tillstyrka den kongl. propositionen
angående norra stambanans fortsättande från Boden till
Kalix eif, några ord, som jag vill läsa upp. De utgöra blott en
liten del af hans då hållna, utmärkta anförande, och de lyda på
följande sätt: »Det har, såsom det förut framhållits af herr von
Friesen, blifvit både af Riksdagen uttaladt och af regeringen godkändt,
att, sedan man ansträngt sig till det yttersta för att så fort
som möjligt komma upp med stambanan till Boden, man också
skulle få någon tid på sig, innan man ytterligare fortsatte stambanebyggandet
norrut. Man vill hafva litet andrum, litet »kämpa
fritt», så att säga, dels för att se på de ekonomiska resultat, som
den bana kunde lemna, som redan är färdigbyggd, och dels för att
se tiden något an för att göra sig beredd för fortsättning.» Dessa
ord finner jag betydelsefulla nog. Det är just i dag tretton månader
— och mera — sedan dessa ord här uttalades och Riksdagen
afvisade de då framstälda krafven. Och ändå ser det ut, som om
Riksdagen nu skulle vara färdig att besluta norra stambanans fortsättande.
Har månne denna banas »nationella betydelse» i så hög
grad ökats sedan i fjor?!

Hade regeringen i år begäTt medel endast till fortsättande af
norra stambanan, skulle jag möjligen låtit mina betänkligheter fara,
ty jag inser och vet mycket väl, att vi ej komma ifrån den, förrän
vi med densamma nått riksgränsen. Men då, som sagdt är, åtminstone
en af de andra föreslagna statsbanorna enligt min mening är
mycket vigtigare ur statens synpunkt än denna, förstå nog herrarne,
hvarför jag icke kunnat vara med om att tillstyrka bifall till den
kongl. propositionen angående norra stambanans fortsättande. Den
af de tre nu föreslagna statsbanorna, som jag anser vara vigtigast
och först böra byggas, är banan från Krylbo till Örebro, hvilken
kommer att utgöra en nödvändig föreningsbana mellan den norra
och den vestra stambanan. Och visst är, att den banan för hela
Norrland skulle blifva af vida större betydelse än fortsättningen
af stambanan uppe i Norrbotten. En jernväg från Krylbo till
Örebro, i statens hand, är ock af största betydelse för hela vårt
land, och on sådan måste enligt min uppfattning snarast möjligt
komma till stånd, såvidt man vill taga hänsyn jemväl till statens
och den trafikerande allmänhetens ekonomiska intressen. Undan -

h'':o 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående skjuter Riksdagen frågan derom tills vidare, torde den dag icke vara
anläaanina ^Ör, a^ägseni då det P& grund af enskild framsynthet och förefrån
Boden Vågsamhet kali sägas: Nu är det för sent. En jernväg från Krylbo
till Ytter "till Örebro skulle icke allenast medföra, såsom här framhållits, en
Morjärv. tidsbesparing för person- och posttrafiken, utan äfven och liufvud(Forts.
) sakligast vara af yttersta vigt för godstrafiken.

Af hvad jag här yttrat följer, att jag för min del måste vrka
utslag på utlåtandets punkt Ro). Men då jag det gör, vill jag dock
tillägga, att hvad utskottet vid denna punkt yttrar angående herr
Ekströmers motion helt och hållet af mig gillas. Ty jag anser,
att, när och hvar staten skall bygga jernvägar, den bör använda
det s. k. entreprenadsystemet, så långt det med statens fördel kan
vara förenligt.

Det är åtskilligt taladt om de föreslagna olika linierna för
norra stambanans framdragande från Boden till Kalix eif. Jag
anser mig för min del icke alls behöfva ingå på den sidan af saken,
då jag står på den ståndpunkten, att jag måste yrka afsteg å hela
förslaget. Men jag kan dock icke underlåta att säga, att jag beaktar
de skal, som för jernvägens dragande öfver Niemifors äro
framförda ifrån så ''val statsrådsbänken som flere ärade talare inom
kammaren.

Jag yrkar afslag å såväl Ivongl. Maj:ts förslag som utskottets
hemställan.

Häruti instämde herrar Bergendahl, Rydberg, Petersson i Boestad
och Jönsson i Eäreköp.

Herr Elowson: Mine herrar! För mer än ett tiotal år sedan

voro inom storfurstendöme! Finland meningarne stadgade derom,
att en kustbana till gränsen vid Torneå skulle byggas. Emellertid
fann landtdagen, att, sedan banan var byggd till Uleåborg, en annan
inre bana först borde byggas. Den åsigten gjorde sig nemligen
gällande, att jernvägarne i Finland borde byggas successivt med
ungefär samma anslag hvarje år. Derför byggde man först den inre
banan. Denna är nu färdig, och turen är ‘kommen till en fortsättning
_ af den norra kuststräckan ifrån Uleåborg till Torneå. För
regeringen antager jag, _ att detta förhållande var väl bekant; det
borde åtminstone ha vant bekant. Derför skulle det för mig hafva
varit synnerligen tilltalande, om vi nu hade haft att stödja oss på
någon öfverenskommelse med storfurstendömet Finland angående
den anknytningspunkt, der den norra stambanan skulle träffa den
finska. Ty det är min mening, att man icke kan stanna med stambanebyggandet,
förrän man kommit till riksgränsen.

Det har uttalats här af en statsutskottsledamot, att man menat,
att stambanebyggandet skulle vara slut vid Boden. Ja, det var
nog många, som hyste den meningen. För min del har jag aldrig
hyst densamma. Jag erinrar vidare om, att äfven den åsigten
gjort sig gällande, att man uppe i Norrland borde bygga jernvägarne
långsamt; och jag tror äfven, att Riksdagen skrifvit till
Kongl. Maj:t om den saken. För min del har jag bidragit till, att

Onsdagen den 7 April.

N:o 24.

jernvägsbyggandet genom Norrland skulle påskyndas. Jernvägsyägssträckningen
är nu framdragen till Boden, och jag anser, att
stambanebyggandets fortsättande vidare är af vigt och betydelse.

En annan statsutskottsledamot menade, att det hastade icke
ögonblickligt med att få denna bana färdig. För min del tillåter
jag mig att vara af motsatt åsigt. Snart blir nemligen — jag är
viss derom — banan från Uleåborg till Torneå på finska sidan
färdig, och det är då af vigt för samfärdseln att få en bana äfven
på den svenska sidan till den anknytningspunkt, hvarom man i
sinom tid kan komma öfverens.

Denna bana har utan tvifvel stor betydelse såsom förbindelselänk
för trafiken mellan Sverige och Finland. Jag sätter detta i
samband med den bana, som väl på ett eller annat sätt inom kort
kommer till stånd, nemligen fortsättningen af Gellivarebanan till
Yiktoriahavn vid Vesterhafvet, eller, såsom den ursprungligen kallades,
Luleå—Ofotenbanan. Sedan dessa delar af Norrbottens jernbanenät
blifvit färdiga, kommer utan tvifvel en ganska stor export att
ega rum frän Finland af åtskilliga artiklar, på hvilka der finnes
tillgång, såsom smör, vildt, fogel i stora partier, trämassa och dylikt.
Dessa produkter komma helt säkert att från de nordliga delare
af Finland lika väl söka sig väg öfver Viktoriahavn som
öfver Hänge för att komma ut på verldsmarknaden. Det är således
af stor vigt, att en förbindelse eger rum der uppe mellan
öfre Norrland och gränsen.

Jag erinrar äfven derom, att en bana genom Norrbotten, österom
Luleelf, är af stor betydelse i nationell hänseende. Den
kommer att fastare sammanknyta den finsktalande befolkningen
med den svenska kulturen och kommer att göra det svenska elementet
mer och mer förherskande.

Denna bana har utan tvifvel jemte den betydelse, jag nu
nämnt, äfven mycket, mycket stor militärisk vigt. Denna militära
betydelse har här blifvit framhållen af herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet, liksom förut i den kongl.
propositionen. Då jag för min del sökt bilda mig en öfvertygelse
om banans vigt i strategiskt hänseende för det öfre Norrland, så
uppdrog jag såsom gräns för att banan skulle vara skyddad, att
den låg utanför, om jag så får säga, kanonernas portée, och att den
således icke från kusten kunde beskjutas. Nu har det emellertid
framhållits, att man genom att sända upp ett större eller mindre
fiendtligt detachement kunde skada banan. Jag har visserligen
ansett, att, om ett sådant detacherande företoges, det icke skulle
ligga så stor vigt på om detachementet nådde banan på något
längre eller kortare tid, helst ju banan väl under krig vore bevakad.
Nu har det emellertid sagts, att ett detachement ifrån
Råneå genom den öppna dalgången skulle kunna nå Hasaforslinien
på fyra timmar, och att en sådan marsch nog kan företagas utan
någon synnerligen lång rast, men att, om man skall ytterligare
fortsätta med ett par timmars marsch, man måste rasta, hvilketju
drager ut på tiden. Det skulle således af strategiska skäl kunna vara
af vigt att välja den nordliga linien. Jag skulle derför kunna in Andra

Kammarens Prat. 1 v:''7. X:n 24. 3

Angående
jernvägsanläggning

från Bodm
till Ytter
Morjärv.

(Forts.)

N:o 24.

Angående
jernrägsanlåggning

från Boden
till Ytter
Morjärv.

(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

stämma i hvad talaren från Luleå yttrade. Min öfvertygelse är
visserligen, att Hasaforslinien skulle vara att föredraga, men då
jag anser, att hufvudsaken här är att få en bana till stånd, skulle
jag mycket väl kunna böja mig för de militära skälen.

Det har äfven blifvit tillagdt här, att det för den nordliga
linien finnes icke blott militära skäl, utan äfven andra, nemligen
att denna linie öfver Niemifors skulle bidraga till odlingen af den
nordliga delen af landet, och jag tillåter mig derjemte i detta sammanhang
framhålla, att de, som bo vid Hasafors, kunna komma ut
dels ned efter elfven till Råneå och hafvet genom den öppna dalgången,
dels upp efter elfven till den nordliga linien.

Jag har således funnit, att Hasaforslinien vore skyddad för
fiendens kanoner, och derför kunde jag af det skälet, att den var
genare, rösta för densamma; men jag är icke ovillig att böja mig
för de militära skälen, synnerligast som dertill kommer äfven det
skälet, att norra linien kan bidraga till landets odling och kultivering.

I allo ber jag att få instämma med talaren på luleåbänken
deri, att man icke vid detta tillfälle bör sammanknippa denna
fråga om jernvägen med något vilkor om anläggande af en fästning.
Det är tids nog att i realiteten debattera fästningsfrågan, när den
kommit in till kammaren från vederbörande utskott. Jag vet
mycket väl, att det i Riksdagen förekommer att sammanbinda olika
frågor med hvarandra, men jag tror icke, att jernvägsbyggandet
inom Norrbotten är beroende af en fästning vid Boden, utan jagar
för min del af den mening, att man bör afgöra de båda frågorna
hvar och en för sig, den ena oberoende af den andra.

_ Men då jag nu har ordet och kommit in på frågan om den
militära betydelsen af ifrågavarande jernväg, så skulle jag vilja
framhålla en synpunkt, som förunderligt nog icke har blifvit vidrörd
vare sig i debatten eller i den kongl. propositionen. Det talas
alltjemt och oupphörligt om, att man skall skicka trupper till Norrbotten,
om man der blir anfallen. Men jag har ej hört något tal
om eller ens en antydning om, att man skulle förlägga trupper i
Norrbotten. Vill man verkligen försvara Norrbotten, och har man
den förmodan, som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
uttryckte, nemligen att man numera kan vänta hufvudanfallet
öfver landgränsen vid Torneå, så synes det mig vara
af vigt, att man har en större truppstyrka förlagd just i Norrbotten.
Det är från hufvudstaden till riksgränsen ungefär 114 mil, och man
kommer från Stockholm snabbare till hjerta! af Tyskland än till
riksgränsen vid Torneå eif. Det är således efter mitt förmenande
förenadt med mycket stora vanskligheter att, sedan man blifvit anfallen,
skicka trupper upp till Norrbotten. Vill man bygga på ett
försvar i den gränsprovinsen, måste trupperna vara der redan vid
början af krigstillfället. Man kan visserligen säga, att en sådan
förläggning af trupper vore mycket dyr, men deremot vill jag invända,
att intet är så dyrt som att ändamålslöst offra pengar på
försvaret.

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

En annan punkt har äfven förefallit mig förunderlig, nemligen
att man framhållit i fråga om Norrlands försvar den synpunkten,
att man icke kan vänta någon hjelp af flottan. Jag har för åtskilliga
år sedan uttalat mina sympatier för flottan, och att vårt
lands läge är sådant, att man borde upphjelpa densamma. Det
hade för visso varit mycket önskvärdt, om man gjort detta 1892
och då tagit försvarsfrågorna i hela deras vidd under öfvervägande.
Eör operationer i Norrbotten är det af vigt, att flottan kan medhjelpa
och understödja. Det kan nog hända, att det blir svårigheter
i detta afseende, men man får icke rygga tillbaka för svårigheter,
om man vill försvara sig.

När jag nu kommer till den slutsats, som framgår af detta
mitt yttrande, så anser jag hufvudsalcen vara den, att man får en
fortsättning af den norra stambanan till riksgränsen, och jag antager,
att regeringen låter sig angeläget vara att med det snaraste
komma öfverens med storfurstendömet Finlands myndigheter om
den anknytningspunkt, der de båda banorna skulle träflas.

Jag har redan uttalat, att mina sympatier äro för utskottets
förslag, men jag skulle dock kunna förena mig uti det yrkande,
som framstälts till förmån för Kongl. Maj:ts förslag om den norra
linien genom Niemifors. Hvad jag deremot icke vill vara med
om är den reservation, som sammanknyter anslaget till jernvägsbyggnaden
med anslaget till fästningen, tv jag anser, att dessa
frågor böra vara skilda åt, så att man får besluta i hvarje sak
för sig.

Jag skall derför, herr talman, be att få ansluta mig till det
yrkande, som gjordes af talaren på luleåbänken.

Herr Sjö: Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepar tementet

yttrade, att utskottet icke hade nog skärskådat den nu
föreliggande frågan, och att vår militära ställning skulle blifva
försvagad, om icke i sammanhang med jernvägen äfven en fästning
blefve byggd. Jag ber för den skull att få säga, att man icke blott
inom afdelningen, utan äfven i utskottet sökt att sätta sig in i
frågan så mycket som man kunnat, samt att man i många plena
arbetat med densamma och först efter moget öfvervägande kommit
till det resultat, som nu här föreligger. Vi hafva också fått upplysningar
i fråga om jernvägsliniens sträckning emellan Boden och
Kalix af så framstående militärer, att vi icke kunde annat än sätta
tilltro till dem, då de sagt, att Hasaforslinien är i såväl militäriskt
som andra hänseenden lika god som den andra. Då man hört
sådana uttalanden från personer, som man vet hafva kunskaper i
detta fall, så kan man •— jag får erkänna det — blifva tveksam,
om man skall tro chefen för landtförsvarsdepartementet eller dessa
personer, som man har samrådt med. Det är också rigtigt, hvad
en ledamot af statsutskottet här förut omtalat, nemligen att en
officer, som varit der uppe och tagit reda på förhållandena, kommit
till samma resultat. Jag tror derför, att man icke hör klandra
utskottet allt för mycket och komma med sådana uttalanden, som
att denna Niemiforslinie skulle vara den enda möjliga och den

Angående
jernvägsanläggning

från Boden
till Ytter
Morj ärv.
(Forts.)

N:o 24.

36 Onsdagen den 7 April.

Angående enda, som ur militär synpunkt vore antaglig, ty, efter livad som
jernvägs- förekommit i afdelningen, tror jag icke på detta.
frilla Boden Vidare får jag Öppet erkänna, att jag har varit med om att

till Ytter tillstyrka Riksdagen att bevilja anslag till byggande af denna jernMorjärv.
väg, och att jag bar gjort det derför, att jag trott, att man genom
(Forts.) att medelst lättare kommunikationer närma denna landsdel i öfre
Sverige till det öfriga landet skulle kunna draga dess befolkning
till sig mer, än nu är fallet, icke blott i kommersielt, utan äfven i
andra hänseenden. Vi veta, att der uppe, om också ett stycke
ifrån denna jernväg, finnes en svensk, men finsktalande befolkning,
som är mycket benägen för att vända sig till den finska befolkningen
och i mycket göra gemensam sak med den. Detta bar
derför för mig varit en stark sporre att söka draga denna befolkning
till oss.

Herrarne torde kanske hafva följt med förhållandena och sett,
att strax efter det den kongl. propositionen om denna jernvägsbyggnad
hade inkommit till Riksdagen, så kom en kejserlig proposition
in till den finska landtdagen, deri föreslogs byggande af en
jernväg mellan Uleåborg och Torneå. Med anledning af denna
proposition uttalade en ledamot af ridderskapet och adeln den förhoppning,
att, om detta jernvägsföretag realiserades, finnarna derigenom
skulle komma i tillfälle att afsätta sina alster på norra
Sverige och de industriella orter, som der äro belägna.

Detta är också ett skäl för mig att söka eröfra vårt eget land
åt oss i de hänseenden, som jag redan antydt.

Jag hade tänkt att yttra mig äfven i öfriga punkter, men då
dessa ännu icke äro föredragna, skall jag stanna med hvad jag
sagt och yrka bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Kronlund: Herr talman, mine herrar! Såsom repre sentant

för den ort, som, ehuru indirekt, beröres af den nu föreslagna
Kalixbanan, skall jag tillåta mig att yttra några ord i frågan.

Hvad först beträffar denna jernvägs betydelse för de trakter,
som förut genom brist på kommunikationer hafva varit skilda och
afstängda från all gemensamhet med det öfriga fosterlandet och
som, när vintern kommer, gå till mötes åtta månaders ensamhet
och isolering från verlden, så kan litet hvar förstå denna betydelse,
om också kanske endast den, som lefvat under dessa förhållanden,
kan fullt förstå den. .Ternvägen betyder der i fullaste
mening en uppvaknande lifskraft och en uppblomstring af kulturen,
och obruten mark för denna kultur finnes på alla områden der
uPPe-, V*en mark, som den föreslagna riksgränsbanan eller förlängningen
deraf kommer att genomlöpa, har de rikaste förutsättningar
för en utmärkt god mejerihandtering. Hvad en jernväg för
dessa nordliga trakter betyder, det har Finland visat oss. Sedan
nemligen jernvägen genom Vasa och Österbottens län hlifvit färdig
till Uleåborg, så finnas i Österbotten 500 bymejerier, och af Finlands
smörexport, som utgör ungefär 15,000,000 kilogram, går den
största delen från Vasa och Österbottens län. Detta beror hufvudsakligen
på de förbättrade kommunikationerna, och vårt nordligaste

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

län har utan tvifvel lika störa, om icke större, förutsättningar för
mejerihandteringens uppblomstring.

En föregående talare har berört språkfrågan, så att jag vill
icke länge uppehålla mig vid den. Säkert är emellertid, att för
det arbete, som pågår der uppe för att göra de 20,000 finsktalande
svenskarna förtrogna med vårt språk samt delaktiga af vår utveckling
och vår kultur, för detta arbete blir den föreslagna banan med
hvarje mil, den kommer närmare, ett ovärderligt stöd. Språkrörelsen
i Finland, om hvilken ni, mine herrar, hafva hört talas, den är af
en betydelsefull politisk innebörd äfven för oss genom det finska
elementets sträfvan att enas och sammansluta allt hvad finskt heter
till en gemensamhet. Denna sträfvan, som gerna ses af det ryska
intresset, har redan visat sig och visar sig ofta i politiska öfverdrifter
och upphetsningar, för hvilka vår gräns i synnerhet är
mycket känslig just på grund af språkförhållandena. Det är särskilt
denna omständighet, som har rigtat vår uppmärksamhet mot
gränsen, och det är detta skäl, förutom andra rent ekonomiska,_ som
gör det för oss så mycket önskvärdare, att byggandet af en jernbana
mot gränsen måtte ske lika fort som på den finska sidan.
Enligt ett telegram, som nyss kommit mig till hända, är det numera
stäldt utom allt tvifvel, att halfva byggnadsanslaget för den
finska jernvägen beviljas för tiden 1898 till och med 1900^ Då
statsutskottet emellertid nu har stält i utsigt möjligheten, att Kalix -hanan genom ökade anslag under kommande år skulle byggas på
samma tid, nemligen inom tre år, så hafva vi ju förhoppning om
att inom samma tid hinna ungefär lika långt på båda sidor, och
jag ber derför att, ehuru jag personligen skulle önska, att herrarne
ville bifalla herrar Ströms och Wallmarks motion, få instämma, i
utskottets utlåtande i fråga om anslaget, men att dock uttala min
anslutning till den öfre linien, och det gör jag på grund af den
kännedom, jag har om förhållandena der uppe. Hasaforslinien berör
trakter, som ännu bibehålla kustlandets skärgårdsnatur med sin
blandning af rullstensåsar, berg och odlade dalar. Denna natur
har redan slutat vid den öfre linien och afbrutits af inlands.naturen
med sina stora odlingsbara marker, hvilka särskildt vid Niemifors
äro af den yppersta beskaffenhet. Jag vet detta särskildt just
genom de stora odlingsföretag, som der redan påbörjats. Här vid
den öfre linien vidtaga äfven de stora, fruktbara, men ännu blott
helt obetydligt odlade floddalarna med sin rikedom på vattenfall,
som äro användbara i industriens tjenst. Just den öfre linien
öppnar på grund af dessa skäl rika fält för odling och kolonisation
och tillskyndar dessutom kommunikationer åt en trakt, som saknar
sådana förut, ty i hela Råneå socken fins det blott ett litet stycke
väg ofvanför den öfre linien. Då Norrland icke har att hoppas
på någon vidare inlandsbana, så har just denna öfre linie den
största betydelse för landets odling. Den ökade uppblomstring i
industrielt och jordbruksafseende, som skulle blifva en följd af
denna bana, synes mig alldeles otvifvelaktigt mångfaldigt uppväga
den ökade kostnad och den mindre trafikinkomst, som man kunde
påräkna af en öfre linie. Den nedre linien berör deremot traktor,

Angående
jernvägs
anläggning
frän Boden
till Ytter
Morjärv.

(Forts.)

Nso 24.

Angående
jemt äg $-anläggning
från Boden
till Ytter
Morjärr.

(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

som redan hafva den stora kustlandsvägen och som dessutom om
sommaren hafva vattenvägar och om vintern kunna begagna sig
af dessa stora isfält, som erbjuda kommunikationer, hvart man vill.

Just på grund af dessa skäl och för landets fredliga utvecklings
skull är det, som jag yrkar bifall till den öfre linien.

Herr Pantzarhielm: Herr grefve och talman, mine herrar!
Vi lida, såsom kammaren säkert länge funnit, ingen brist på idéer
och planer att stärka vårt försvar, men alla dessa idéer och planer
hafva, efter mitt förmenande, på senare tiden i sjelfva verket
karakteriserats af en stor planlöshet och brist på en enhetlig, ledande
tanke, hvilken ensamt är i stånd att finna den rätta, den kortaste
och bästa vägen, som leder till ett en gång utstakadt och fasthållet
mål. Den sista geniala idén att stärka försvaret föreligger nu i
dag och ligger i att kombinera byggandet af fästningar med byggandet
af jernvägar. Här har från statsrådsbänken, framhållits, att
det för att jernvägen skall få fortsättas från Boden österut mot
gränsen är ovilkorligen nödvändigt, att Boden blir befästadt. För
min del är jag öfvertygad om att vi en gång skola komma derhän,
att vi måste anlägga någon befästning i Norrland, men jag tror,
att försigtigheten bjuder, att man icke beträder denna väg förr än
man vet, hvad man gör, förr än man har en bestämd plan för
dessa befästningar och förr än man vet från auktoriteteter, till
hvilka man kan sätta tro, hvar dessa befästningar böra förläggas
och hvad de komma att kosta. Här har förut från statsrådsbänken
talats om att hefästningarne vid Boden skulle hindra fiendens
framträngande. Jag tror, att befästningar, som skulle ha en så
stor betydelse, att de skulle kunna i väsentlig mån hindra fiendens
framträngande, kräfva så stora kostnader, att man säkerligen icke
för det belopp, som nu är föreslaget, skulle kunna nå ett godt
resultat i denna väg, utan säkerligen skulle man nödgas fortgå och
bevilja nya anslag, och dessa befästningar skulle måhända blifva
ett andra Karlsborg, på hvilket man nu byggt i 70 år utan att få
det färdigt.

Hvad nu beträffar dessa fästningshyggnader, så uttalar man
det ena året, att det är nödvändigt att befästa Gotland, andra året
talar man om fästningsanläggningar i Norrland och det tredje om
Göteborgs befästande o. s. v. Det är ett flygande från det ena
hugskottet till det andra, som icke kan vara egnadt att ingifva
trygghet kos dem, som inför landet ansvara för de medel, som
beviljas för försvaret.

Hvad härefter beträffar de föreslagna olika sträckningarne af
den nya banan, så har här talats om att den norra grenen från
försvarssynpunkt skulle ega ett vigtigt företräde, då den södra vore
för mycket utsatt för ett fiendtligt öfverfall och lätt kunde förstöras.
Jag tror för min del, att det ur militärisk synpunkt kan
vara precis likgiltigt, hvilkendera linien som väljes. Afståndet
mellan Niemifors och Hasafors är endast 8 kilometer, det vill säga
två timmars marsch för den trupp, som kan komma att landstiga.
Sannolikt är väl dock, att om den svenska armén kommer att

S:o 24.

Onsdagen den 7 April.

marschera upp mot gränsen, så blifva väl försvarsåtgärder vidtagna
i arméns flank; antingen kommer väl vår flotta att utgöia flankförsvaret
eller — för den händelse denna blir instängd i en sydligare
hamn — kommer man väl att göra minförsänkningar i de
fjordar, der en landstigning kan ega rum, och man måste val alltid
bevaka våra kuster så, att en öfverraskande landstigning icke kan
förekomma. Kunna vi tänka oss, att trupper kunna landstiga och
afskära jernvägen, ja, då kunna vi lika val tänka oss, att en armé
kan gå i land och falla oss i ryggen der uppe. Allt detta är ett
tal, som jag tror låter mycket mera, än det i verkligheten innebär.

Här har vidare framhållits, att den militära enigheten vore så
stor i denna fråga. Jag har dock från flera håll och af personer,
på livilka man tryggt kan lita, hört, att det icke kan sägas vara
precis afgjordt, huruvida Boden är den lämpligaste platsen för
befästningar i Norrland, utan att det äfven kan bli fråga om andra
punkter. Då således denna sak icke föreligger fullständigt utredd
samt utredningen är ofullständig både i fråga om kostnaderna och
läget, anser jag, att man dervid icke nu skall vidtaga någon åtgärd.

Hvad åter jernvägsanläggningen beträffar, så ber jag att få
ansluta mig till utskottets förslag, som jag ur flera synpunkter
anser vara det rigtiga.

Herr Månsson: Herr talman, nune herrar! Jag har vid denna
frågas behandling varit synnerligen tveksam, och jag tår saga, att
den diskussion, som i (lag har förts i frågan, gjort mig än mer
betänksam. Jag är öfvertygad derom, att, ony nu beslutas byggandet
af en bana från Boden till Kalix, de militära intressena äro så
starka och blifva så ifrigt förfäktade, att man nog kommer att i
och med detsamma besluta anläggandet af en fästning vid Boden,
och, mine herrar, den saken tycker jag att man åtminstone borde
få tänka på litet mera, än nu är tillfälle till. Betrakta vi den
reservation, som afgifvits af utskottsledamöter från Första Kärnmaren,
så finna vi, att af de 8 ä 9 sidor, som reservationen upptager,
åtminstone 6 innehålla allenast ett försvar för fästningens
anläggande. Det föreligger alltså från det hållet ett ampelt sträfvande,
att om banan skall fortsättas, måste också en fästning
anläggas. Nu har t. f. chefen för generalstaben sagt, att banans
fortsättande från Boden ifrån militärsynpunkt icke är eftersträfvansvärdt,
och tillika bestämdt uttalat, att om det skall ske, så måste
också en fästningsanläggning komma till stånd, och vi hafva äfven
från andra håll hört starka uttalanden för, att om denna bana bygges,
så måste en fästning uppföras vid Boden. Ja, mine herrar, jag är
för, att vi skola bygga bana till riksgränscn, men jag både trött,
att det skulle kunna ske under sådana förhållanden, att opinionen
icke vore så förfärligt starkt rigtad på fästningsbyggandet, ty det
kan hända, såsom den siste talaren yttrade, att det, om man får
litet tid att fundera på, går med denna fästniugsvurm som med
fästningsanläggmngarna på Gotland och andra dylika planer. Det
är derför jag tror, att denna fråga skulle kunna få anstå, i synnerhet
som det icke är fråga om större belopp än 1,300,000 kronor.

Angående
järnvägsanläggning

från Boden
till Ytter
Morjärv.
(Forts.)

N:o 24.

Angående
jernvägsanläggning

från Boden
till Ytter
Morjärv.
(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

Härtill kommer nu till på köpet, att man skulle låta andra
jernvägsmtressen med lika stora. anspråk stå tillbaka för denna
iernvägsbyggnad och denna fästningsanläggning der uppe i Norrland.
Jag tror, mine herrar, att vi ha lika stora faror och vådor
att heakta, om man tänker på, hvilka intressen som äro å bane i
mellersta Sverige, om man tänker på det stora utländska bolag,
som sträfvar efter att få råda der, jag menar Oxelösund—Grängesbergsbolaget.
Jag tror derför, att svenska staten nu för ögonblicket
har lika vigtiga intressen att bevaka der som i Norrland, och jag
tror, att det för ögonblicket mera gäller att se till hvad som är att
göra i mellersta Sverige än i Norrland. Denna banbit der uppe
skulle för öfrigt endast blifva 12 ä 15 mil lång, och det måtte väl
snart gå att bygga den, om vi gripa oss an dermed. Dertill kan
väl ej behöfvas 4 å 5 år, utan det kan gå på åtminstone 2 år. Så
fort hafva vi byggt jernvägar förr, och vi kunna göra det äfven nu;
och vi kunna göra det utan att derigenom hindra alla andra jernvägsplaner
inom landet. Jag har derför tänkt, att det skulle vara
lika vigtigt att tillgodose den mellersta delen af landet, för att nu
icke tala om kustbanan der nere vid vesterhafvet, der jag likaledes
tror att vi hafva ett stort och vigtigt intresse att bevaka.

Emellertid har jag ansett, att om kammaren vill vara försigtig,
och verkligt försigtig, samt visa, att kammaren icke vill vara med
om fästningsbyggandet, bör kammaren icke nu för ögonblicket anslå
den summa, som är begärd. Af dessa skäl ber jag, herr talman,
och jag måste, såsom frågan nu ligger, göra det, ätt få yrka afslag
å såväl Kongl. Maj:ts proposition som statsutskottets förslag.

Herr Jönsson i Gammalstorp instämde häruti.

Herr von Eriesen: En ärad talare på jönköpingsbänken
erinraae om denna frågas behandling vid förra riksdagen. Jag
hade tillfälle att äfven då deltaga i diskussionen, och jag uttalade
mig då så varmt jag kunde för att redan då 1 V2 million kronor
horde afsättas för fullbordande af norra stambanan till riksgränsen.
Det är klart, att med denna uppfattning, som jag ännu har, och
särdeles efter hvad som i Finland sedermera tilldragit sig i fråga
om fullbordandet af norra banan på finska sidan, jag nu än ifrigare
skall yrka på fortsättande till riksgränsen af norra stambanan. Jag
anser, att detta är en verklig lifsfråga för vårt land, med hvilken
ingå andra jern vägsfrågor kunna jemföras. Detta är min uppfattning
af den norrländska stambanans betydelse.

Den ärade talaren på jönköpingsbänken citerade en annan
statsutskottsledamots yttrande vid förra riksdagen, men jag ber att
få påminna derom, att den af honom åsyftade talaren i slutet af
detta sitt anförande yttrade, att man kunde vänta, till dess att en
framställning från regeringen komme, och att man tills vidare kunde
vara lugn, enär man visste, att regeringen hade sin uppmärksamhet
fästad på denna, fråga — han sade, att i en så vigtig angelägenhet
borde man icke fatta något beslut på enskild motionärs framställning.
Nå väl, nu har en framställning kommit från regeringen,

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

och då bör man icke för inkonseqvens klandra nämnde statsutskotts- Angående
ledamot på den grund, att han förordat denna framställning — i
sjelfva verket kan han göra det och ändock stå qvar på ungefär från Boden
samma ståndpunkt, som han förra riksdagen intog. till Ytter

Här har talats om de olika linierna. För min del kan jag Morjärr.
vara med om såväl den norra linien som den södra, såväl om (Forts.)
Niemifors som Hasafors. Jag anser det synnerligen djerft, om
någon vill säga: hellre ingen stambana till riksgränsen än en
sådan öfver Hasafors. Jag vet icke, om man får tolka herr statsrådet
och chefens för landtförsvarsdepartementet yttrande i ärendet
på det sättet, men om man det får, är jag viss på, att han skall
få svårt att i längden stå fast vid ett sådant, påstående.

När den finska hanan kommit fram till Torneå, skall den
hafva mycket på sitt samvete, som hindrat den svenska stambanans
fortsättning norrut genom att fasthålla vid ett sådant påstående.

»Hellre ingen bana norrut än en öfver Hasafors».

Jag kan icke heller vara med dem, som säga, att banan ovilkorligen
skall gå öfver Hasafors, som säga: »Hellre ingen bana än
en öfver Niemifors». Icke heller den ståndpunkten kan jag gilla.

Ty låt vara, att linien öfver Niemifors blir litet dyrare — ökningen
i kostnad är dock i förhållande till hela kostnaden för stambanan
mellan Boden och Haparanda en mycket obetydlig sak. — Och hvad
beträffar den frågan, om med hänsyn till den landsdel, banan skall
genomgå, jag menar nu om för odlingen i denna landsdel, om ur
ekonomisk synpunkt det kan vara fördelaktigare att draga linien
öfver Hasafors än öfver Niemifors, så äro, efter hvad vi hafva hört,
meningarna derom delade.

Jag kan således icke ställa mig på en sådan exklusiv ståndpunkt,
att jag säger: »Antingen eu öfver Niemifors eller ingen»
eller »Antingen en öfver Hasafors eller ingen». Jag står på deras
sida, hvilka yrka på linien öfver Hasafors. Men jag skall med
nöje böja mig, om den uppfattning gör sig gällande, att det är
bättre, att linien går öfver Niemifors.

Här har nu fästningsfrågan, som den föregående ärade talaren
på skånebänken nämnde, framhållits af Första Kammarens reservanter.
Ja, man har i bcfästuingsvilkoret fått ett synnerligen
kraftigt medel att slå i hjel hela denna fortsättning af norra stambanan,
och jag är icke benägen att gå närmare in på en undersökning''
af hvilka skäl, som kunna hafva föranledt, att man nu velat
lägga så stora hinder i vägen för denna bana till riksgränsen. Men
det är ju andra jernvägar å bane också, och det kan ju hända, att
utsigterna för don ena eller andra af dem skulle ökas, om man
kunde undvika fortsättningen af norra stambanan nu i år. Men
jag anser för min del, att stambanan till riksgränsen är af den stora
vigt för landet, att jag icke kan gilla, att man vill skjuta undan
densamma. Jag tror icke heller, att man bör säga — och den ärade
talaren, representanten från Umeå, sade visserligen icke heller.—
hellre ingen fortsättning på banan än en fortsättning utan fästning
vid Boden. Jag tror, att det är ett mycket hårdt tal, om man
säger så. Och jag tror, att den, som så säger och drifver igenom

N''0 24. 42 Onsdagen den 7 April.

Angående sill mening, i framtiden skall ångra sig, då den finska banan blifvit
anläq^in ^''rani^raoen till Torneå.

frärfBoden . -^ör m^n ^el anser jag det vara af mycket stort nationel
till Ytter intresse, att den norra stambanan fortsattes. Jag yrkade förra året,
Morjärv. att något skulle göras i saken. Jag är nu tacksam, att regeringen
(Forts.) kommit fram med frågan, och jag yrkar på det lifligaste bifall till,
att nu något i frågan måtte göras. Och på den ståndpunkt, på
hvilken frågan här befinner sig, yrkar jag bifall till statsutskottets
förslag.

I detta yttrande instämde herrar Eriksson i Elgered, O. Olsson
i Stockholm, friherre von Schiverin, Paulson, Svensson i Karlskrona,
Kardell, Norman, Svensson i Olseröd, Zotterman, Göransson, Almqvist,
Hammarlund, Olsson i Asak, Olsson i Sörnäs, Broström,
Lovén och Hansson i Solberga.

Öfverläggningen var slutad.

Derunder hade yrkats: l:o) bifall till utskottets hemställan
oförändrad; 2:o) bifall till samma hemställan med den af herr
Husberg föreslagna ändring; 3:o) bifall till herr Crusebjörns under
öfverläggningen framstälda förslag och 4:o) afslag å såväl utskottets
hemställan som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Herr talmannen gaf propositioner å hvart och ett af dessa
yrkanden och förklarade sig anse herr Husbergs förslag hafva flertalets
mening för sig. Som votering likväl begärdes, blef nu, sedan
till kontraproposition antagits bifall till utskottets hemställan oförändrad,
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i första punkten
af förevarande utlåtande n:o 40 med af herr Husberg deri föreslagen
ändring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Voteringen visade 94 ja, men 103 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen i oförändradt skick.

Punkten 2.

Bifölls jemväl.

Onsdagen den 7 April.

N:o 24.

I punkten 3 hemstälde utskottet:

att Riksdagen ej må bifalla hvad Ivongl. Maj:t föreslagit om
anläggning af jernväg för statens räkning från Krylbo till Örebro.

Äfven emot denna utskottets hemställan hade reservationer
anmälts:

af herr Lundeberg och hans förenämnda medreservanter, hvilka
yrkat:

3:o) att Riksdagen — under det af Kongl. Maj:t föreslagna
förbehåll — må besluta anläggning , af en statsbana från Krylbo
öfver Yestanfors och Ullersäter till Örebro samt till påbörjande af
denna bana för år 1898 anvisa 3,000,000 kronor, med rätt för Kongl.
Maj:t dels att närmare förordna om de orter, jernvägen bör genomgå,
dels ock att låta af det anvisade beloppet förskottsvis under innevarande
år af tillgängliga medel utanordna 750,000 kronor;

äfvensom af herrar Månsson och Erickson i Bjersby.

I fråga härom anförde:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Då detta ärende förekommer samtidigt i båda kamrarne

och jag har att äfven i Första Kammaren söka försvara den kongl.
propositionen, anhåller jag att redan nu här få taga till ordet,
fastän jag icke fått tillfälle att höra de skäl, som komma att uttalas
mot Kongl. Maj:ts förslag. Flertalet af dem torde i allt fall
vara framstälda af utskottet, då utskottet stannat vid ett afstyrkande
af nämnda förslag.

Under det att i fråga om den af kammaren nyss beslutade
Kalixbanan det icke kunnat vara tal om annat än en statsbana —
ty orterna hafva icke den utveckling, att en enskild bana kunde
komma till stånd — så eger ju i viss män ett annat förhållande
rum med afseende å de öfriga båda, nu ifrågasätta statsbanorna.
De äro — det har ock statsutskottet erkänt — af stor lokal betydelse.
Deras rentabilitet har icke varit underkastad något tvifvel,
och åtminstone i fråga om en af banorna har statsutskottet sjelft
antydt, att, om den icke bygges af staten, enskilde nog lära komma
att bygga densamma. Det är således vid dessa banor andra skäl,
som påkalla, att de böra blifva statsbanor, att staten när sådant
kan ske utan någon förlust — icke bör försumma tillfället att sjelf
taga saken om hand. «

Hvad nu den bana, som här är i fråga, nemligen Krylbo—Urebrobanan,
angår, så finnas skälen för dess anläggande anförda i
Kongl. Maj:ts proposition. Det förnämsta skälet är, i största korthet
antydt, vigten för staten att kunna ordna på egen bana den
genomgående trafiken mellan Norrland å ena sidan och södra och

Angående
jernvägsant
äggning
Örebro—
Krylbo.

N:o 24.

Angående
jernvägsanläggning

Örebro—
Krylbo.
(Forts.)

44 Onsdagen den 7 April.

vestra delarne af riket, å andra sidan. För sådant ändamål bör
staten ega en dylik förbindelseled, som är 44 kilometer kortare än
den kortaste öfriga förbindelseleden och som, planerad eller påtänkt
redan för 40 år sedan af Ericson, nu skulle möjliggöra, att post-,
person- och godstrafiken mellan dessa landsdelar skulle kunna
ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt. Jag antager, att ytterligare
skäl för förslaget komma här under diskussionen att framhållas
från flera håll. Jag ber derför att få öfvergå till hvad statsutskottet
anfört mot förslaget och söka upptaga det till bemötande.

Det första, utskottet anmärker, är, att den »från redan existerande
banor skulle draga till sig en afsevärd del af deras trafik».
Utskottet anför då, hurusom enligt en promemoria, upprättad af
sakkunnig person, Köping—Hults jernväg genom den nya Krylbohanan
skulle gå miste om en trafikinkomst — utskottet menar antagligen
den .genomgående trafiken på sträckan Örebro—Köping —
uppskattad till 157,000 kronor; och utskottet anför vidare ännu
högre siffror för Stockholm—''Vesterås —Bergslagens och Sala—Tillberga
jernvägar.

Hvad den första, siffran angår, tror jag, att den uppenbarligen
är för hög. Såvidt jag kunnat se, har promemorian upptagit bruttoinkomsten
af. den genomgående trafiken, ty i uppgifter, som från
banans direktion lemnats jernvägsstyrelsen, dagtecknade den 8 mars
innevarande år, säges — och. det är ej något skäl, hvarför den
direktionen sjelf skulle uppgifva för litet — att bruttoinkomsten
af den genomgående trafiken å denna handel uppgått till nämnda
belopp, men. att nettoinkomsten utgjorde 86,000 kronor. Lägger
man nu härtill trafik vid Ullersäters och Fellingsbro stationer, som
jernvägen ock skulle förlora i följd af nya stambanan, till beräknadt
belopp af 5,000 kronor, så kommer man till en summa af

91,000 kronor i stället för 157,000 kronor. — De af utskottet lemnade
uppgifterna angående den förlust, som de båda andra banorna
skulle lida, har jag ej varit i tillfälle att kontrollera, men jag kan
ej frigöra mig från det intrycket, att det kan ju tänkas, att ej heller
dessa uppgifter äro rigtigare än uppgiften om Köping—Hultsbanan.
Det är möjligt, att man äfven derutinnan har räknat med bruttoinkomsten
och ej med nettoinkomsten.

Härmed må nu emellertid vara huru som helst, det synes mig
dock i allt fall, att åt detta af utskottet anförda skäl, konkurrensfrågan,
icke bör tillmätas alltför stor betydelse. Så pass rikt på
jernvägar som större delen af Sverige nu är, är det nästan omöjligt
att anlägga nya jernvägar, utan att det skall gälla hvad som
nu sagts om de föreslagna banorna, eller att en ny jernväg till en
början skall draga trafik från en redan färdig jernväg. Och jag
är öfvertygad, att af den mångfald af koncessionsansökningar, som
nu ligga i civildepartementet och på hvilka statsutskottet syftar
på ett annat ställe i betänkandet — jag är öfvertygad, att af dessa
många skulle böra afslås, om man skulle utgå derifrån, att den ena
banan ej skulle få draga trafik från den andra. Jag antager emellertid,
att, om det skulle blifva fråga om koncession för enskilda
jernvägar på ifrågavarande sträckor, man näppeligen skulle kunna

Onsdagen den 7 April.

3V'':o 24.

vägra sådan koncession med hänsyn till den af utskottet anmärkta
förlusten för andra banor. Ännu mindre synes man böra göra det,
när fråga är om en statsbana, då obestridligen det ändamål, som
med banan hufvudsakligen åsyftas, förmedlande och förbättrande
af den genomgående trafiken, vinnes, och den vidare för de orter,
den skall genomgå, obestridligen är till nytta.

Det är ju mycket vackert detta, att man skall visa grannlagenhet
och undseende för konkurrerande enskilda jernvägar, men jag
tror icke, att det är skäl att drifva den satsen för långt. Jag tror
ej, att stora enskilda kapitalintressen, om det blir fråga om startande
af jern vägsföretag, skola, när det gäller deras egen fördel,
visa någon synnerlig försyn för att icke draga trafik från vare sig
staten eller den ena eller den andra enskilda jernvägen. Och
statsutskottet sjelft synes på ett annat ställe i betänkandet, när
utskottet erinrar, att det kan blifva en enskild jernväg i Bohuslän,
icke fästa sig vid denna konkurrensfråga, ty det är klart, att en
enskild jernväg skall göra precis lika stor skada som en statsbana
för de båda enskilda jernvägar, med hvilka den bohuslänska
jernvägen skulle konkurrera, eller Bergslagsbanan och Dalslandsbanan.
Konkurrensfrågan lärer sålunda icke höra tillmätas så stor
betydelse, som utskottet velat tillerkänna den.

Nu säger utskottet vidare, att man ej skall glömma, att en
linie Krylbo—Örebro komme att minska trafiken på andra äldre
statsbanetlelar. Ja, det är väl sträckan Sala—Krylbo, utskottet
härmed afser, och det är klart, att den nya banan skulle derifrån
taga bort någon trafik. Men jag antager, och detta är äfven jernvägsstyrelsens
antagande, att denna minskning komme att mer än
kompenseras genom den ökade trafik, som skulle tillfalla statsbanan
dels genom lokaltrafik och dels derigenom, att den genomgående
trafiken obestridligen skulle kunna mycket upparbetas, när
den undveke att såsom nu blifva hämmad och fördyrad genom
att gå öfver flera enskilda banor med i följd deraf förhöjda fraktsatser.

Jag talade om att gå öfver enskilda banor, och jag kommer
då till en fråga, som jag sett — icke i statsutskottets betänkande,
utan i tidningsartiklar — omnämnd såsom ett skäl mot Kongl.
Maj ds förslag. Man har sagt, att det är onödigt att förfara, såsom
Kongl. Makt föreslagit. Hvarför bygga eu statsbana för att förmedla
trafiken? Staten kan ju använda de enskilda jernvägarne
för detta ändamål. Staten kan ju här låta den snabba trafiken gå
fram öfver Köping—Hultsbanan, Stockholm—Yesterås—Bergslagens
och Sala—Tillborga jernvägar. Det kan gå lika bra.

Att detta kan gå för sig, genom tillmötesgående från. de enskilda
jernvägarnes sida, det vill jag icke bestrida; men jag kan
icke annat än anse, att det skulle för staten bli en förlustbrmgande
affär. Det är alldeles tydligt, att man härvidlag icke kan tänka
sig något tågombyto vid de båda ändpunkterna af banan, Örebro
och Krylbo; det måste bli ett genomgående tåg, med samma vagnar.
Och det är icke troligt, åtminstone har icke jernvägsstyrclscn ansett
sådant antagligt, att eu enskild jernväg skulle på för staten

Angående
jernvägsinläqqninq

Örebro—
Krylbo.
(Forts.)

X:o 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående
jernvcigsanläggning

Örebro—
Krglbo.
(Forts.)

förmånliga vilkor befinnas villig eller beredd på att tillhandahålla
erforderlig dragkraft: lokomotiv, vagnar, etc., utan det blefve nog
staten, som finge sätta in tåg der. Detta kommer uppenbarligen
att för staten — det är erfarenheten från likartade trafikanordningar
på andra ställen, som talar — bli föreuadt med ganska dryga
kostnader, ty de enskilda jernvägarne måste naturligtvis hafva en
ganska god ersättning för intrång i dispositionsrätten öfver deras
banor, för ökad banbevakning o. d., som dessa snabba tåg skulle
medföra. Uppställer man nu å ena sidan utgifterna för den ersättning,
som staten skall betala till de trenne banorna för rättigheten
att få gå fram å dem samt för kostnaderna för sj elfva tåget och
dess skötsel, och å andra sidan den ökade trafikinkomst, som man
kan beräkna, kommer den senare uppenbarligen att icke betacka
utgifterna, och detta af ganska tydliga skäl. Ty hvad är det för
trafikinkomster, staten uppbär? Endast för posten och för den genomgående
persontrafiken; inkomsterna af hela den lokala trafiken
både af gods och af personer, liksom ock afgifterna för den genomgående
godstrafiken, skola tillfalla de enskilda banor, på hvilka
tågen skola framgå. Då är det väl i ekonomiskt afseende mycket
bättre för staten att öfvertaga denna lokala trafik och den genomgående
godstrafiken sjelf genom att bygga.

Statsutskottet öfvergår nu härefter till att framhålla, att det
hyser icke endast de nu anförda betänkligheterna i allmänhet mot
en statsbana Krylbo—Örebro, utan det säger sig icke heller kunna
godkänna den linie, som Kongl. Maj:t föreslagit, den vestra. Utskottet
framhåller det kända förhållandet, att den östra linien är
5 kilometer kortare och några hundra tusen kronor — 382,000 —
billigare. Hvad de 5 kilometerna angår, så lär väl, när dessa kilometer
motsvara på dessa tåg högst 10 minuters reslängd, detta
icke betyda något för den genomgående trafiken på sådana långa
afstånd.

Hvad för öfrigt beträffar de gjorda anmärkningarna mot den
vestra linien, så har man talat om de å densamma befintliga svåra
kurvorna •— 300-meters kurvor — lutningen af 1 på 100 o. s. v.
Man har skildrat saken så, som om detta skulle vara en egenhet
endast för den vestra linien, och som om den östra skulle vara
alldeles fri från dessa olägenheter; men så är ingalunda förhållandet.
Ty, mine herrar, det förefinnes en skilnad så till vida,
att dessa mindre gynsamma trafikomständigheter icke förekomma
i så stor utsträckning på den östra linien som på den vestra;
men de förekomma i allt fall på begge linierna. livad för öfrigt
beträffar kurvorna, så skall man — såsom man också kan se af
den medföljande planen — ihågkomma, att de hufvudsakligast
förekomma endast i närheten af stationerna, der således tågen i
alla fall icke framgå med någon större hastighet, hvadan dessa
kurvor icke torde komma att utöfva någon menligare inverkan på
sjelfva tåghastigheten.

Vidare hafva vi skälet, att den östra linien skulle vara billigare.
Denna billighet, huru obestridlig den äu är, vågar jag dock
påstå till fullo vara kompenserad genom den större afkastningen

Onsdagen den 7 April.

N:o 24.

på den vestra linien. Det har blifvit utredt — och jag kan icke
se, att uti de broschyrer i detta ärende, hvilka blifvit utdelade i
kamrarne, detta kunnat bortbevisas — att qvantiteten af det gods,
som skulle komma att fraktas på den vestra linien, med icke
mindre än 46,000 tons, eller med 78 procent, öfverstiger den för
den östra linien beräknade godstrafiken. Man säger, att af den
trafik, som är krediterad för vestra linien, 10,000 tons likaväl
skulle komma den östra till godo, om den blefve byggd. Det är
möjligt, så har jernvägsstyrelsen i sina beräkningar upptagit. Men
enligt gjorda beräkningar och gifna uppgifter skulle i motsatt fall,
d. v. s. om den vestra linien byggdes, och icke den östra, af den
för den östra linien beräknade trafiken ungefär en lika stor qvantitet
gods, nemligen vid Heds station, komma den vestra lmien
till godo.

Man har vidare sagt: dessa så och så många tons fraktgods
äro icke tillräckligt bevisande, då man icke fått veta antalet tonkilometer
på hvardera linien. De af kamrarnes ledamöter, som
sysselsatt sig med dylika frågor, veta nog, huru svårt det är att få
visshet i detta afsseende. Jag har begärt och fått beräkningar från
jernvägsstyrelsen; uti en promemoria, som lemnats mig, har man
kommit till det resultat, att på den vestra linien skulle belöpa sig

4,100,000 tonkilometer mot 2,800,000 på den östra, allt för lokaltrafiken
på den del af banan, för hvilken alternativa sträckningar
föreslagits, eller mellan Klingbo grufva och Sällinge. Den tjensteman
inom jernvägsstyrelsen, som lemnat denna promemoria, har
sjelf framhållit svårigheten att komma till ett bestämdt och säkert
resultat vid dessa beräkningar.

Till denna större godstrafik på den vestra banan kommer också
den omständigheten, att denna går igenom en bergslagsbygd med
bruk, stora industriella anläggningar och grufvor. Erfarenheten
har visat, att bergslagsbanor med en trafik, sådan som den är här
i fråga, i regel burit sig bättre än banor, som anlagts i angränsande
jordbruksbygd.

Nu fortsätter utskottet och säger: det må nu vara så, att den
vestra banan skulle få större trafik och hafva större trafikförmåga
än den östra; men sedan Kongl. Maj:ts proposition framlades, hafva
tillkommit andra omständigheter, som förringa den vestra liniens
betydelse, särskildt att det största industriella etablissementet, på
hvilket trafiken till stor del är byggd, nemligen Fagersta bruk,
skulle få sitt trafikbehof tillgodosedt genom jernvägar åt annat
håll. Detta skulle orsakas genom väntade förändringar i Stockholm—Yestorås—Bergslagsbanans
förhållanden, hvarigenom skulle
uppstå större sannolikhet än förut för tillkomsten af jernväg mellan
Vestanfors och Engelsberg, och utskottet antager då, att trafiken
från Fagerstaverken skulle komma att gå denna nya väg till Stockholm.
Men den uppgift har lemnats mig, att man härigenom icke
hade att vänta en större minskning af den beräknade Fagerstatrafiken
än omkring 1,000 tons, hvilka utgöra don qvantitet handelsvaror,
som fraktas till och från Stockholm och som ju naturligtvis
tager donna nya väg. Men hela den öfriga Fagerstatrafiken komma

Angående
jernvägsanläggning

Örebro—
Krylbo.
(Forts.)

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående
jernvägsanläggning

Örebro —
Krylbo.
(Forts.)

att gå på den vestra vägen, som för denna trafik är kortare och
närmare.

Likaså förhåller det sig, enligt mig lemnade upplysningar,
med den äfvenledes af utskottet framhållna omständighet, att vi
möjligen skulle få till stånd en bana — äfven den kunna vi se
på den bilagda kartan — emellan Ramnäs och Kolbäck. Koncession
å denna bana är begärd, och det till och med från tvenne håll, å
samma sträckning, så nog är denna bana eftersökt. Men äfven
beträffande denna har det visat sig, att det icke gifves någon
sannolikhet för att genom denna banas byggande Fagerstatrafiken
skall dragas från den vestra linien. Om så skulle kunna ske,
skulle väl godset fraktas på den nyssnämnda projekterade banan
och vidare på dennas fortsättning ned till Oxelösund, hvilket
emellertid knappast torde komma att ega rum. Ty det är billigare
att låta godset exporteras öfver Göteborg, åtminstone så länge
sjöfrakterna från Oxelösund ställa sig så pass mycket dyrare än
frakterna från Göteborg, som de nu göra, nemligen en 2: 80 å 3
kronor per ton. Trots den icke obetydliga ökningen i väglängd
blefve det alltså fortfarande förmånligare för Fagersta att begagna
vestra linien.

Dessa äro de speciella skäl, som utskottet anfört. Men
hufvudorsaken till utskottets afslagsyrkande beträffande denna
bana har väl legat i de, så att säga, allmänna skäl, hvarmed utskottet
börjat sitt betänkande. Det torde då tillåtas mig att nu
få öfvergå till dem.

Härvid säger utskottet sig vilja göra den anmärkningen mot
Kongl. Maj:ts proposition, att deri icke gifvits någon tillfredsställande
utredning angående de bidrag, som böra fordras från
kommunernas sida, och hvilka bidrag utskottet anser böra vara
större, än som ifrågasatts. Det förhåller sig så, som kammaren
nogsamt vet, att det var först när stambanebyggandet kom öfver
Angermanelfven, som det ifrågasattes, att kommunerna skulle lemna
bidrag till byggandet. Den, som går till 1886 års statsutskotts betänkande,
kan deraf se, hvad skälet härtill var, nemligen att man
antog, det statens inkomst af banorna, när de kommo så långt upp
i Norrland, skulle blifva otillräcklig, och att det då vore billigt,
att ersättning för denna minskning i inkomst borde lemnas staten
genom bidrag från kommunernas sida. Men någon sådan anledning
fins ju icke här. Dessa båda föreslagna statsbanor hafva all utsigt
att blifva fullkomligt rentabla, och vid sådant förhållande synes
Kongl. Maj:t icke hafva haft anledning att, utan att Riksdagen
ifrågasatt något sådant, inslå på denna nya väg och fordra högre
kommunalbidrag på den grund, att de trakter, de två nya banorna
genomgå, skulle vara mera lyckligt lottade än öfre Norrland.

Vidare säger utskottet, att det vore bättre att icke bygga alla
de tre föreslagna banorna på en gång, utan successivt. Ty derest
alla banorna byggdes på en gång, skulle detta för staten såsom
arbetsgivare medföra olägenheter, hvilka den åter skulle kunna
undgå, derest man icke byggde dem allesammans samtidigt. Man
finge i förra fallet anställa tre öfveringeniörer och ett större antal

Onsdagen den 7 April.

2»":o 24.

ingeniörer. Ja väl, men när banbyggnaderna vore slutförda finge
man väl afskeda dessa, såsom plägar ske vid enskilda byggnadsföretag,
och det synes mig för resten vara ganska svårt att inse,
huru det på något sätt skulle kunna blifva billigare eller dyrare,
om man på en gång har tre öfveTingeniörer, hvar och en med en
aflöning af t. ex. 6.000 kronor eller om man i stället låter en
ö Veringeniör tjenstgöra tre gånger så lång tid, med samma årliga
aflöning; detta synes mig bli alldeles sak samma.

Ett annat skäl — hvarpå utskottet lägger stor vigt — vore
faran för arbetsmarknaden, eller att man genom byggandet af så
många banor skulle draga folk från jordbruket. Nu förhåller det
sig emellertid så, att om stambanebyggandet skulle bedrifvas i den
utsträckning, som Kongl. Maj:t föreslagit, skulle .till de norrländska
banorna erfordras 1,000 arbetare, till Krylbo—Örebro-banan 3,300
och till Bohuslänsbanan 2,700, eller summa 7,000 arbetare. Hvad
angår de 1,000 arbetarne för Kalix-banan, så torde dessa kunna
lemnas ur räkningen. Ty den erfarenhet som vans, när man verkstälde
kompletteringsarbetena vid Gellivare, visar att behofvet af
arbetskrafter för Kalix-banan bör kunna fullkomligt fyllas ifrån
Norrbottens län. Vid dessa kompletteringsarbeten vid GellivaTe
voro stundom ända till 1,800 man i arbete, och nästan samtlige
voro ortens barn. Ser man vidare efter förhållandet vid förut pågående
stambanebyggnader, finna vi att så sent som år 1893 användes
vid stambanebyggnaden i Norrland 4,400 arbetare, till större
delen tagna från södra och mellersta Sverige; 1879—1880 gick
siffran upp ända till 7,500, sålunda mindre än som nu skulle äfven
efter Kongl. Majits förslag och dertill hörande arbetsplan användas.
Jag kan således icke se, att det skulle uppstå någon olägenhet på
arbetsmarknaden, hvarken under den tid arbetet påginge eller när
det sedermera upphört, och dessa arbetare skola försöka skaffa sig
sysselsättning på annat håll. Än mindre blefve detta fallet om
reservanternas förslag ginge igenom och den af Kongl. Maj:t äskade
summan betydligt minskades. Då komma icke flere arbetare att
erfordras än — förutom de 1,000 på Kalix-banan — 1,750 för
Krylbobanan och 950 för Bohusläns-banan, summa 3,700 arbetare i
stället för 6,000, och då har ju denna statsutskottets anmärkning
helt och hållet förlorat sin kraft.

Jag kommer nu slutligen till don anmärkning, som statsutskottet
har satt först, och vid hvilken statsutskottet synes hafva
fäst den största betydelsen. Mot detta af Kong!. Maj:t framlagda
förslag att nu återupptaga stambanebyggandet i något större skala
rigtar statsutskottet den anmärkning, att det vore finansielt vådligt
att binda allt för stor del af vårt kapital i nya jern vägsanläggningar,
och utskottet erinrar, för att visa huru det är stäldt i
detta hänseende, derom att vid 1896 års slut voro i Sverige under
byggnad enskilda jernvägar med en längd af 486 kilometer, samt
omnämner vidare kilometertalen såväl för de koncessionerade,
ännu ej påbörjade jernvägarnc som för de jernvägar, å livilka
koncession sökts, inou ännu icke blifvit beviljad. Jag tillåter mig
att i förbigående erinra derom, att de båda senare talen, nar det

Andra Kamma ram] Vrål, JSi)7. Va 24. 4

Angående
jernvägsanläggning

Örebro—
Krylbo.

(Forts.)

>'':o 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående
jernvägsanläggning

Örebro—
Krylbo.
(Forts.)

kommer till realiteten, med all säkerhet skola i afsevärd mån
sjunka. Det veta vi ju — och derom vittna bäst de oupphörligen
till civildepartementet inkommande uppskofsansökningarne för redan
koncessionerade jernvägar — att en stor del af dessa jernvägar
kommer att stanna på papperet. Hvad särskildt angår den siffra,
som statsutskottet anfört i fråga om de ännu icke koncessionerade
jernvägarne, ber jag vidare att få påpeka, att vid dess uträknande
upptagits ansökningar för banor på en och samma sträckning. Af
en blick på kartan skola kammarens ledamöter finna, att det t. ex.
i södra Yestergötland är fråga om tre skilda sträckningar mellan
Borås-banan och Vernamo. Vidare hafva vi i Skåne dessa linier,
som utmärka striden mellan tvenne städer om ett och samma trafikområde.
Detta är naturligtvis ansökningar, af hvilka å hvarje
sträckning endast den ena kan bifallas, under det att den andra
måste afslås. I de af statsutskottet lemnade uppgifterna hafva
emellertid alla sådana banor inräknats.

När utskottet omnämner, att vid 1896 års slut voro under
byggnad enskilda jernvägar med en längd af 486 kilometer, skulle
man deraf kunna föranledas att tro, att detta vore ett jemförelsevis
stort tal, men så är ingalunda förhållandet. Så nyligen som vid
1891 års slut voro under byggande i Sverige statsbanor och enskilda
jernvägar till en längd af 601 kilometer, under det att motsvarande
siffror vid 1892 års slut utgjorde 885 och vid 1893 års
slut 748 kilometer. Detta är ju ganska stora siffror, och ändock
har man deraf icke försport några olägenheter eller förmärkt någon
rubbning, då detta jernvägsbyggande med 1894 års utgång minskades.

Möjligheten för att jernvägsbyggandet för framtiden kan bedrifvas
i så stor utsträckning, som Kongl. Haj:t ansett sig böra
föreslå, ligger naturligtvis i den kapitalbildning, den ständigt stegrade
kapitalbildning, som utmärker vår tid och som jag med glädje
konstaterar. I detta fall har jag förskaffat mig några siffror, som
jag skall tillåta mig anföra och som synes tala för sig. Jag vill
med dem visa, i huru betydlig mån kapitaltillgången i vårt land
på senare tiden ökats.

Jag har tagit till utgångspunkt det år, hvarpå utskottet syftar,
då det omnämner, att vid en icke aflägsen tidpunkt ett alltför omfattande
jernvägsbyggande föranledde svårigheter, som det kräfdes
särskilda åtgärder för att hafva.

I fråga om kapitaltillökningen inom landet visar det sig då,
om jag jemför förhållandena vid 1879 och 1896 års slut, att insättarnes
i sparbankerna behållning vuxit — jag anför i det följande
jemna tal — från 135 millioner till 339 millioner; att i postsparbanken,
som år 1879 ännu icke var inrättad, nu innestå

49.733.000 kronor; samt att hos riksbanken, de enskilda bankerna
och aktiebankerna innestodo på sp arbus ser åkning: då 1,338,000
kronor, nu 21 millioner, på upp- och af''skrifning sr ältning: då

46.836.000 kronor, nu 94,900,000 kronor, på löpande räkning: nu
14 millioner, på depositionsråkning: då 193 millioner och nu 322

Onsdagen den 7 April.

Ji:o 24.

millioner. Summan af insättaraes behållning, som då utgjorde 377
millioner, uppgår nu till 842 millioner.

Ser jag vidare på bankernas ställning till utlandet, skall jag
finna, att riksbankens, de enskilda bankernas och aktiebankernas
Överskjutande fordringar bos utlandet, som då utgjorde 28,770,000
kronor, nu uppgå till 66,500,000 kronor; att riksbankens, de enskilda
bankernas och aktiebaukernas guldkassa, som då utgjorde
21 millioner, nu stigit till 31 millioner; att riksbankens utländska
obligationer, som då motsvarade ett belopp af 7,367,000 kronor, nu
betinga ett värde af 13,682,000 kronor; samt att af allmänna hypoteksbankens
utelöpande obligationer, som då uppgingo till _ 234
millioner, och nu till 307 millioner, voro, att döma af de uppgifter,
som i detta fall kunnat inhemtas, vid 1897 års slut i svensk ego
39 procent och i utländsk ego 61 procent, under det att sedan dess
förhållandet ändrat sig, så att numera i svensk ego äro 49 procent
och i utländsk ego 51 procent af samma obligationer.

En annan siffra, som tydligen ådagalägger kapitaltillökningen,
är taxeringsvärdet å fast egendom. Äfven detta har stigit, så att
det, från att år 1879 hafva utgjort 3,011 millioner, numera uppgår
till 3,970 millioner.

Under hela denna tid har ställningen till utlandet stadigt förbättrats.
Aktier och obligationer i svenska företag hafva på de
senare åren återköpts från utlandet för ett belopp af åtskilliga
tiotal millioner. Samtidigt ha ju en stor del af våra enskilda
jernvägar blifvit produktiva.

Nu erinrar utskottet om de svårigheter, som förr uppstått
derigenom, att man band fast för stort kapital i jernvägsföretag,
och påpekar möjligheten af att detsamma äfven nu skulle kunna
inträffa. Det synes mig icke vara fog för en sådan farhåga, ty
sedan den tid, på hvilken utskottet syftar, har, som jag nyss
nämnde, dels flertalet af våra jernvägar blifvit rentabla, dels ock
den stora förändringen inträdt, att, under det man i slutet på 1870-talet ännu icke i Sverige hade lärt sig att hysa förtroende för
jernvägspapper — de lågo till större delen i bankernas portföljer,
och detta torde just hafva varit hufvudanledningen till de finansiella
svårigheter, som vid denna tid uppstodo — har man numera
äfven hos oss, liksom för länge sedan i utlandet, kommit till insigt
om att flertalet jernvägspapper är en sund och god kapitalplacering.
Detta bör också i väsentlig mån minska farhågan för att läsa fast,
som det heter, i jernvägsföretag ytterligare de trettio millioner,
som med Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag afses.

Med det senast anförda har jag sökt visa, att de anmärkningar,
som blifvit rigtade mot Kongl. Maj:ts regering och naturligtvis i
främsta rummet mot föredraganden, derför att han velat förorda
framläggande för Riksdagen af förslag till återupptagande af jernvägsbyggaudet
i något större skala — att, säger jag, dessa anmärkningar
icke äro befogade, utan att detta förslag har sin goda
finansiella grund uti den stegrade kapitaltillgången inom landet,
och att således de af statsutskottet i sådant afseende anförda skal,
hvilka jag visserligen respekterar, icke torde ega tillräcklig gil -

Angående

jernvägs anläqqninq Örebro— Krylbo.

(Forts)

N:o 24.

Angående

jernvögs anläqqninq Örebro— Krylbo.

(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

tigliet. Och, mine herrar, under eu tid, då det allmänna förtroendet
och då penningetillgången inom landet äro sådana, att enskilda
jordegare och penningebeviljande institutioner utan tvekan
inlåta sig på jernvägsföretag, der de naturligtvis, derest företagen
skulle misslyckas, löpa risk att lida en förlust •— under en sådan
tid synes det mig vittna om väl stor försigtighet från statens sida,
om staten ensam icke skulle begagna sig af de gynsamma konjunkturer
och den ökade kapitaltillgång, som för närvarande förefinnas,
för att planlägga och föra till slut för samhället vigtiga
företag. Härmed har jag sökt visa, att Kongl. Maj:t har haft fog
för att framlägga förslag om dessa jernvägsföretag, då de icke
skulle medföra någon ekonomisk fara, och att för det företag,
hvarom nu närmast är fråga, nemligen byggandet af jernvägen
Krylbo—Örebro såsom statsbana, goda och giltiga skäl föreligga,
och hoppas jag, att dessa skäl äfven måtte af kammaren behjertas.

Herr Zetter strand: Herr grefve och talman! Då jag som

bekant är bosatt mycket långt utanför den nu ifrågavarande banans
intressesfer, och då det samhälle, jag representerar, icke gerna kan
antagas komma att hafva någon nytta och ej heller någon skada
af den ifrågasatta jernvägen, så torde man kunna säga, att jag icke
hade bort i denna fråga uppträda. Emellertid är det verkligen
just af dessa omständigheter, som jag känt mig manad att uppträda,
tv jag hyser den uppfattningen, att det är ganska vigtig!,
då man behandlar sådana delikata frågor som dessa jern vägsfrågor,
att diskussionen till en del upptages af personer, som stå, så
att säga, litet mera aflägsna från frågornas brännpunkt och som
derför torde vara i tillfälle att något mera opartiskt kunna bedöma
desamma; och jag har så mycket mera funnit mig manad att uppträda,
som jag håller före, att den nu föreliggande frågan är eu af
de allra vigtigaste bland de ekonomiska frågor, som förekomma
till behandling vid denna riksdag. Jag går till och med så långt, att
jag finner mig öfvertygad om, icke allenast att denna jernväg är
den vigtigaste af de tre nu ifrågasatta, utan äfven att det torde
komma att dröja en ganska lång tid, innan från regeringens sida
kommer att framläggas förslag om byggande af en statsbana, som
i förhållande till anläggningskostnaden är af en med denna bana
jemförlig betydelse för staten i dess helhet.

Då jag nu har framkommit med sådana påståenden, kräfves
det ju, att jag också söker att motivera desamma.

Jag vill då särskild! betona att, såsom vi känna, denna nya
bana kommer att medföra en förkortning af postvägen från det
vestra till det norra Sverige med icke mindre än 20,2 mil; att det
likaledes blifver en förkortning af vägen för posten mellan kontinenten
och Malmö å ena sidan och Norrland å den andra med
16,8 mil; att passagerare och post, som utgå från Malmö och Göteborg
med nattåg, kunna, om banan kommer till stånd, framkomma
följande förmiddag till Gefie och Ealun och följande qväll till
Sundsvall och Östersund; att banans anläggande skulle medföra,
att passagerare, som afresa från Stockholm på morgonen, kunna

X:o 24.

Onsdagen den 7 April.

på qvällen framkomma till Sundsvall och Östersund; samt att
kommunikationerna mellan Bräcke och Gellivare i så väsentlig
mån skulle förbättras, att vägen mellan dessa platser kunde tillrvggaläggas
på två dagar, i stället för att nu under större delen
af året dertill fordras tre dagar. Hvilken betydelse de sålunda
minskade passagerareafgifterna och dessa tidsvinster komme att
i nationalekonomiskt hänseende medföra, kunna vi alla fatta, Jag
tror, att med stöd af de hittills anförda uppgifterna man tryggt
kan påstå, att hela Norrland komme allra minst en half och
troligen inemot eu hel dagsled närmare det södra och mellersta
Sverige. Detta gör, att jag hyser den uppfattning, att samma lifliga
intresse, som från norrbottningarnes sida ådagalades i fråga om
den nyss behandlade jernvägen, hör från samtlige norrlandsrepresentanternas
sida ådagaläggas i fråga om den jernväg, som vi nu
hafva att behandla. Denna jernväg kommer ju också att medföra,
att godsbefordran mellan mellersta och södra Sverige kommer att
ske på en sträcka, som är 4,4 mil kortare än hvad som nu är fallet,
och likaledes att godset kommer att framföras enbart på statens
jernvägar. Den ökade beqvämlighet i kommunikation och de mindre
fraktkostnader, som sålunda skulle uppkomma, torde väl ovilkorligen
medföra, att handelsutbytet emellan mellersta och södra Sverige
skall ökas, till ömsesidig nytta för producenter och konsumenter.
Skulle ofred komma, så kunna vi såväl söder ifrån och
norrut som tvärtom bispringa hvarandra på ytterligare eu förbindelseled
utöfver redan befintliga.

Dertill kommer ju också, att denna bana, huru den än kommer
att läggas, kommer att i väsentlig mån likasom hvarje annan bana
befrämja lokala intressen, och att man har anledning antaga, att,
hvilken sträckning banan än får, den redan såsom lokal bana kommer
att vara ganska bärig.

Sålunda tala enligt min tanke såväl det norra som det mellersta
Sveriges samt lokala intressen kraftigt för att denna bana måtte
komma till stånd. Men jag vill äfven framkomma med ytterligare
skäl för banan, som jag icke sett i handlingarna åberopade.

Såsom vi alla veta, försiggår på statsbanan en ganska liflig
transport af tomvagnar, och denna transport måste, så framt man
icke vill att den skall gå öfver enskilda jernvägar, nu ske mellan
norra och södra Sverige via Stockholm. Kommer den nu ifrågasatta
banan till stånd, så kommer ju en besparing uti denna transport
af godsvagnar att uppstå. Om man tager medeltalet af våglängden
mellan den östra och vestra linien, så utgör den 185 kilometer,
eller 18 1/2 mil, och hvad tror herrarne att denna besparing
betyder?

* Jag vill endast anföra ett exempel. Om vi tänka oss, att ett
lokomotiv går på denna bana i hvardera rigtningen hvarje dag i
stället för öfver Stockholm, så uppstår eu besparing uti reparationskostnader
på ett år af 12,ÖGO kronor. Att denna siffra är rigtig,
kunna herrarne lätt öfvertyga sig om, då det är bekant, att den
beräknade reparationskostnaden för hvarje lokomotiv utgör 9,3 öre
för hvarje tillryggalagd kilometer.

Angående
jernvågsanläggning

Örebro—
Krylbo.

(Forts.)

JT:o 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående

jernvcigs cinläqqninq Örebro— Krylbo.

(Forts.)

Till denna minskning i reparationskostnaden för lokomotiven
kommer äfven en minskning i reparationskostnaden för alla vagnar
ock rails samt vidare en minskning i milpengar till den personal,
som skall åtfölja tågen, och slutligen kommer till allt detta den
fördelen, att man bättre kan använda vagnsparken. Det inträffar
mycket ofta, att det finnes tillgång på vagnar norr ut, men brist
söderut eller tvärtom, och då kan man medelst denna bana lättare
transportera dem från ett båll till ett annat.

Dessutom kafva vi, mine herrar, under de senaste riksdagarna
några gånger sysselsatt oss med frågan om inrättandet af en större
reparationsverkstad för statens jernvägar, och man bar dervid betonat,
att trakten invid Stockholm icke skulle vara lämplig för en dylik
verkstad, dels af strategiska skäl och dels till följd af den störa
kostnad, som är förenad med inköpande och upplåtande af mark
till en sådan verkstad. Om nu den ifrågasatta banan kommer till
stånd, finnes det väl någon naturligare plats för.eu central reparationsverkstad
för statens jernvägar än antingen Örebro eller Hallsberg?
Dessa äro väl i strategiskt hänseende de bäst belägna platser,
der man tillika för en mycket ringa penning bör kunna få erforderligt
område.

Vidare, mine herrar, har det sagts, att man måste vara betänkt
på att förr eller senare bygga en ny centralstation i Stockholm,
och det har man och man emellan påståtts, att en dylik
centralstation skulle komma att betinga en kostnad af 14 millioner
kronor. Det är dock med all möjlig reservation, jag anför denna
summa; jag har icke sett den i tryck utan endast hört den uppgifvas.
Kan det då icke vara möjligt, att denna förbindelseled
åstadkommer att trafiken i någon mån dragés från Stockholm,
samt att på grund deraf den ifrågasatta stationen skall kunna utföras
för något billigare pris än eljest skulle vara fallet?

Det är dock, mine herrar, i alla fall ett skäl, som öfverväger
alla hittills framhållna, och det är den omständigheten, att vi hafva
ett stambanenät norrut från Krylbo och ett annat från Örebro
söderut, hvilka båda väldiga nät icke hafva med hvarandra någon
annan statsbaneförbindelse än öfver Stockholm och mellan hvilka
för öfrigt trafiken förmedlas genom enskilda jernvägar. Kan det
vara rätt att låta detta förhållande längre fortfara? Är det icke
lämpligt och naturligt, att dessa båda nät sammanbindas med hvarandra,
att staten gör sig fullkomligt oberoende af enskilda intressen,
att staten gör det möjligt för sig att utan några kombinationer
med de enskilda banorna styra och ställa med trafiken, såsom det
bäst synes, samt att staten tager den rikliga inkomst som man kan
antaga skall blifva en följd af en dylik sammanbindningsled?

Nu har man icke ens inom utskottet velat bestrida rigtigheten
af alla dessa fördelar, men hvad man håller på, det är, att ett byggande
af denna bana icke nu bör komma till stånd. De skäl, som
i sådant hänseende anförts, hafva redan delvis blifvit bemötta från
statsrådsbänken och komma säkerligen att blifva af framstående
talare än vidare bemötta. Jag vill för min del endast uppehålla
mig vid ett skäl, nemligen det sista som utskottet anfört, när ut -

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

skottet talar om det ifrågasatta byggandet af en jernväg mellan
Ramnäs och Kolbäck och dervid säger, att om en jernväg kommer
till stånd mellan dessa platser, »så torde behofvet af banan Krylbo—Örebro
kunna starkt ifrågasättas, emedan i slikt fall möjlighet
öppnas att på ett enklare sätt än genom anläggandet af sistnämnda
bana förbinda de norrländska jernvägarna med mellersta och södra

Sveriges hansystem». .

Ja, mine herrar, detta skäl har på mig verkat ötvertygande,
men icke i den rigtning, utskottet tänkt sig, utan i alldeles motsatt
retning. Det har nemligen på mig verkat så att, likasom jag
förut varit fast besluten för att göra hvad jag kunde.för att Krylbohanan
måtte komma till stånd, jag nu beslutat mig för att likaledes
gorå allt för att få ett beslut i denna rigtning till stånd just
nu. Om man nemligen går ut från den förutsättning, att en jernväg
komme till stånd emellan Ramnäs och Kolbäck, kunna herrarno
verkligen föreställa sig, att regeringen sedermera skall kunna
framkomma med en kongl. proposition om byggandet af samma.nbindningsbanan
Örebro—Krylbo, och om regeringen verkligen skulle
göra det, kan man tänka sig att inom Riksdagen en dylik proposition
skall kunna vinna bifall. Nej, mine herrar, har förstnämnda
jernväg en gång blifvit en verklighet, så kommer aldrig Krylbobanan
till stånd; sedan har staten för sig omöjliggjort den naturliga
sammanslutningen af sina nordliga och sydliga jernvägsnät;
de enskilda intressena hafva triumferat och slagit under sig jernvägsdriften
i mellersta Sverige.

Jag vill nu icke ingå i något detaljeradt bedömande al de
olika ifrågasatta liniernas företräden sins emellan. Det finnes såsom
bekant förslag om dels en östra och dels en vestra linie samt
dessutom några enskilda förslag, afseende ett eu sträckning öster
om den östra och ett en sträckning vester om den vestra._ Hvad
de båda sistnämnda förslagen beträffar, tror jag dock, att vi kunna
vara ense om, att de från början äro dödfödda.

Hvad åter de andra angår, så kan jag icke neka till att mina
sympatier från början varit öfvervägande för don östra limen, derför
att den är något kortare än den vestra, och att det har uppgifvits,
att lutnings- och krökningsförhållandena på den förra banan
äro bättre än på den senare.

Olikheten i lutningsförhållanden och krökmngar lär dock vara
af mindre betydelse än som af den _ kongl. propositionen synes
framgå; och då dertill kommer att jag genom de upplysningar,
jag från flera håll vunnit, kommit till den uppfattningen, att den
vestra linien har åtskilliga ekonomiska fördelar, hvilka någorlunda
torde kunna uppväga den östra liniens mindre väglängd, sfi, är jag
temligen oviss i frågan om bedömande af de båda sträckningarnes
inbördes företräden. Jag röstar emellertid nu för den vestia limen,
derför att den är den enda, som nu har någon utsigt att kunna komma
till stånd, och derför skullo jag äfven önska att lierraine, oafsedt
skilj aktigheter n a i uppfattning beträffande den ena liniens företräden
framför den andra, måtte förena sig uti att rösta för denna
vestra linie. Skulle det framdeles visa sig, att vi blifvit något

Angående
jernvägsanläqqninq

Örebro—''
Krylbo.
(Ports.)

N:o 24.

Angående
jernrägsanläggning

Örebro—
Krylbo.
(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

vilseledda och att trafiken på den vestra icke blir större än som
beräknats på den östra linien, då hafva vi visserligen begått den
oiörsigtigheten, åt t vi byggt ba,nan l/2 mil längre än som behöfdes
men detta. böra vi hellre underkasta oss än att Örebro—Krylbobauan
aldrig kommer till stånd.

L Jag således anser, att det är ett stort nationelt intresse,
att denna bana kommer till stånd och att detta sker just nu, så
hemställer jag till kammarens ledamöter, att I måtten så mangrant
som möjligt sluta Eder till den uppfattningen, att banan
bor beslutas redan vid denna riksdag. Jag skall derför anhålla
att få yrka bifall till den ändrade uppställning af yrkandena i herrar
Lundebergs m. fl.. reservation vid. statsutskottets utlåtande n:o 40,
hvilken i dag blindt utdelad här i kammaren, nemligen: »att Riksdagen
— under förbehåll att de i statsrådsprotokollet öfver civilarenden
den 26 februari 1897 för den föreslagna banan från Krylbo
ii r6°r0 anS^na vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m.
iakttagas — må, med uttalande, i anledning af herr J. M
Rkströmers motion, att arbetets utförande måtte under behöflig
kontroll verkställas med tillämpning af entreprenadsystemet, der så
med fördel för staten kan ske, besluta anläggning i enlighet med
Kongl Maj:ts förslag af eu statsbana från Krylbo till Örebro samt
till påbörjande af denna bana för år 1898 anvisa 3,000,000 kronor,
med rätt för Kongl. Maj:t dels att närmare förordna om de orter
jernvägen bör genomgå, dels ock att låta af det anvisade beloppet

"KAnm?18 under innevarande år af tillgängliga medel utanordna
/DU,(JOD kronor».

n i 1}ärutk, instämde herrar Collander, Folke Andersson, Månsson
Hornlim, Cretne, Arhusiander, Åkerlund, Brodin och friherre von
Knorr ing.

Herr Hammarström yttrade: Herr talman, mine herrar!

-kih jag fullkomligt känner de båda sträckor, som äro alternativt
angifva i Kongl. Maj:ts förslag, skall jag be att få med några ord
ingå i en liten granskning af de båda olika förslagen. Statsutskottet
har afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag, men i dess motivering
mgår liksom en vink derom, att Kongl. Maj:t i alla fall så snart
som möjligt måtte å nyo komma fram med förslag rörande denna sak.

.Tåg skall be liksom den föregående ärade talaren att få upplysa
kammaren derom, att jag hvarken för egen de! eller för mina
kommitenter .har några intressen här att bevaka. Frågan är oss
temligen likgiltig. Oaktadt min valkrets ligger nära intill den här
föreslagna banan, kunna de olägenheter, som å ena sidan uppstå
mycket väl uppvägas af de fördelar, som å andra sidan vinnas''
och jag ber derför att få betraktas såsom helt och hållet opartisk
i denna fråga.

Jag ber att först få med några ord sysselsätta mig med det
alternativ, som af Kongl, Maj:t föreslagits. Jag får då säga, att
lag från första stund, jag fick se Kongl. Maj:ts förslag, stod undrande
och spörjande inför den omständigheten, att den vestra

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

linien blifvit föreslagen och icke den östra; och vidare har det förundrat
mig, att man med sina beräkningar kunnat komma så lågt,
hvad beträffar priset för den vestra linien i jemförelse med den
östra. Jag skall bedja att vid min granskning få utgå från den
punkt, der de båda linierna sammanfalla, nemligen Klingbo grufva.
Terrängen derifrån och ned till Vestanfors är svår, men svårigheterna
begynna egentligen, när man kommit ned till Vestanfors.
Man har förlagt stationen vid Aspbennings. by. När man kommer
ut från denna station, möter man en väldig dal, hvaröfver banan
är lagd. Och när man kommit deröfver, har man en ganska hög
ås, jag känner icke, om det är grus eller berg. När man kommit
ned till Vestanfors’ kyrka, så har man, såsom det står i kongl.
jernvägsstyrelsens utlåtande, att gå öfver ett bredt vatten. Och
det hade varit godt, om man fått veta, huru bredt detta vatten är.
Det är nemligen en sjö, som enligt mitt ögonmått är ungefär lika
bred som vattnet från härvarande Kiddarholmskaj till Söder Mälarstrand.
Detta breda vatten har man att gå öfver med en bro, och
icke nog med det, utan man har också att i denna bro anbringa
en svängbro, för att möjliggöra, att trafiken på Strömsholms kanal
ej genom banan blir stängd. Denna bro är enligt mm tanke en
så dyr affär, att jag för min del anser den mycket vådlig att inlåta
sig på, i synnerhet då man har en annan linie att välja på.

När man sedan fortsätter från Vestanfors, kommer man in på
en förfärligt svår terräng, och det har också kongl. jernvägsstyrelsen
framhållit, Man har letat sig fram i dalsänkningar mellan väldiga
berg och fått kurvor så tvära, att jag fruktar, att man icke har
några sådana ens i Norrland. Sedan har man att fara upp på en
höjd, der lutningen är så svår och lång, .att jag för min del tror,
att när tunga tåg gå der, man måste anlita hjelpmaskiner för att
komma fram.

Denna linie har som sagdt svåra terrängförhållanden ända från
Klingbo, men svårigheterna börja med allvar vid Vestanfors, och
från Vestanfors ned till sjön Dagarn och ända till Storsjön är det
en mycket svår terräng. Banan löper der genom en del af Baggå

gods. _

Sedan är terrängen något drägligare från den sjö, jag nyss
nämnde, till Skinnskatteberg. När man sålunda kommit öfver
Hedströmmen vid Skinnskatteberg, kommer man till en terräng,
som också är förfärligt svår, för att sedermera komma ned till den
bandel, som kallas Uttersberg—Riddarhyttans jernväg. Denna
terräng är af den beskaffenhet, att jag för min dol är förvånad
öfver att man kunnat bestämma sig för att gå genom densamma.
Det finnes en landsväg der, som är af den mest förfärliga beskaffenhet;
och det har med statsmedel byggts en landsväg på andra
sidan om sjön, mycket beqväm och treflig.. Det är en inflytelserik
ledamot åt Borsta Kammaren, som satt i gång detta företag och
derför är mycket populär och berömd der i orten; det är också en
verklig vägförbättring — detta inom parantes sagdt,

När man sedan kommer öfver den enskilda banan i närheten
af Uttersberg, så kommer man in på eu terräng, som ilr eu full -

Ang&ende
jernvägsanläggning

Örebro —
Krylbo.
(Forts.)

Jf:o 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående ständig ^ödemark, och om herrarne betrakta den karta, som är bianläggning
%,ad Kong! Maj:ts förslag, så se herrarne, att der är mycket stort
Örebro— aistånd mellan stationerna. Det är en ödemark, moras och träsk
Krylbo. och annan sådan mark, som är föga bebyggd och bebodd. Seder (Forts.

) mera blir terrängen något bättre, men då är man snart framme vid
Sällinge eller den punkt, der de båda linierna mötas.

Jag ber att med några få ord omnämna, huru det förhåller sig
med den andra limen, den östra. Den bar endast plan mark nära
nog ända från Klingbo grufva, och går genom det storslagna Vester
Fernebo, denna socken, som ensam utgör ett härad, det s. k. Vagnsbro
härad. Det är ett slättland, rikt och välbergadt, och denna
trakt är med afseende på jordbruk bättre än de flesta trakter i
sjelfva Mälardalen. Der har man en välbergad allmoge, som skulle
komma att resa och begagna banan ganska mycket, om denna
komme att gå derigenom, ridare är det en annan omständighet
att fästa särskild! afseende vid. Jag har nemligen undrat, hvarför
Kongl. Maj:t icke velat föreslå denna sträcka, då den så nära tangerar
Vestmanlands regementes mötesplats, Salbohed, som ligger
alldeles der i närheten, och då denna plats för öfrigt har omkring
två mil till närmaste station, som är Sala, öster om Salbohed.

Man fortsätter emellertid på denna beqväma terräng, tills man
kommer till \ irsbo bruk, och då har man kommit ungefär eu
tredjedel af den sträcka, som utgör denna linie.

När man nu frågar, hvad orsaken är till att Kongl. Maj:t föreslagit
den vestra linien, så får man det svaret, att fraktförhållandena,
d. v. s. tillgången på frakter, ställa sig så mycket gynsammare
på den vestra mot på den östra. Ja, det kan blifva fråga om
det. Det förhåller sig nemligen så, att den bana, som utgör den
vestra eller den som Kongl. Maj:t föreslagit, berör några hyttor
och bruk, särskild! Vestanfors, hvarom jag förut nämnt och som
är ett synnerligen stort bruk. Men Vestanfors bruk har en ganska
stor båttrafik på Strömsholms kanal. Det har egna ångbåtar, som
bogsera den störa mängd af pråmar, som förmedla trafiken mellan
Stockholm och Vestanfors’ bruk. För min del kan jag icke tänka
mig, att man skulle komma att välja det dyrare sättet att frakta
sina förnödenheter eller effekter från bruket på jernväg ned till
Göteborg, derför att man har fått banan. Jag tror icke, att det
bär sig att frakta, en del effekter så långt på jernväg, i synnerhet
d.å man har en billig trafikled att nyttja. För öfrigt förhåller det
sig så, att. alla dessa bruk, som ligga vid den vestra, den af
Kongl. Maj:t föreslagna linien, hafva att föra allt sitt gods öfver
eller under den utstakade bana, som utgör det andra alternativet.
Ty fraktgodset söker sin väg ned till Stockholm, och man måste
då befara den terräng, som just utgör det andra af de alternativ,
som finnas i Kongl. Maj:ts förslag. Men om man nu bygger den
vestra eller den åt Kongl. Makt föreslagna linien, kan man icke
tänka, sig att Ferna eller de andra bruken, som beröras af den östra
men icke af den vestra linien, skola taga sig före att frakta gods
mot strömmen uppåt till banan. Det kan man icke vänta sig.

Min fullkomliga öfvertygelse är, att den bana, som är alter -

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

nativt upptagen i Kongl. Maj:ts förslag men icke forordad, ska
komma att draga till sig fullkomligt lika stor om icke större trafik
än den andra. Vidare kommer don östra banan att beröra eller ga
öfver Köping—TJttersbergs jernväg vid Karmansbo station, och
då kommer i så fall det bolag, som eger denna jernväg, att enligt
hvad jag hört förändra sin bana, som nu är smalspårig, till bredspåri<r
för att kunna möta och vexla trafik med statens bana om
denna’ kommer till stånd. Men om man går längre upp, mellan
Uttersberg och Riddarhyttan, så är det icke sannolikt, att en
sådan förändring kommer till stånd. Ty denna handel eges åt
Riddarhvttans bruk, som icke har något annat än masugns- och
för öfrigt skogsprodukter att frakta, hvilka hufvudsakligen ga till

Stockholm. , , . ,

Då jag på detta sätt betraktar dessa olika sträckningar, och
då jag, som nämndt, till punkt och pricka känner de olika terrängförliållandena
på grund af att jag. varit personligen närvarande och
sett dessa sträckor, så har jag icke kunnat undgå att ställa mig
mycket tviflande och skeptisk inför beräkningen af kostnaden. Jag
kan nemligen icke hjelpa, att det icke är mig möjligt att tro, att
det kan blifva så ringa prisskilnad som 383,500 kronor.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre, utan sluta med
att, sås^m frågan nu ligger, yrka bifall till statsutskottets förslag,
och derest banan kommer att ännu en gång föreslås, önskar yag,
att Kongl. Maj’.3 regering måtte taga frågan i närmare ompröfning
i de hänseenden jag framhållit.

Angående
jernvägscmläqqninq

Örebro—
Krylbo.
(Forts.)

Herr Ersson i Vestlandaholm: Då jag inom utskottet icke
kunnat biträda den kongl. propositionen, i hvad den afser. antagande
af den vestra linien, så har jag nödgats sluta mig till
utskottets förslag. Jag har gjort det i den förhoppning, att Kongi.
Maj:t till ett annat år måtte återkomma med ett förnyadt förslag
i afseende å denna bana och då upptaga den östra linien.

Vid anläggandet af en statsbana af så stor ekonomisk betydelse
som Krylbo—Örebro-banan, bör man väl tillse, att banan, så vidt
möjligt är, erhåller den kortaste sträckning. Af den kongl. propositionen
framgår äfven, att den östra linien är den kortaste, liksom
den är den billigaste och i trafikekonomiskt hänseende den fördelaktigaste,
helst trafiken på den vestra linien icke torde ställa sig
så gynsam som beräknadt är. Att den östra linien har afgjordt
företräde i trafikekouomiskt hänseende, vill jag försöka att med

några ord ådagalägga. . , , , , , ,

Herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet talade
nyss om, att det skulle vara att påräkna omkring 44,000 fou mera
frakt årligen på den vestra än på den östra linien. Jag skall
börja med stationen Spannarbo, som ligger närmast föreningspunkten
Sälliuge. Spannarbo är beläget på den vestra linien. or denna
station är det beräknadt eu godsmängd af öfver 12,000 ton, hvilken
godsmängd antagits skola komma dels från Kåfalla och Krön bo,
dels från Finnåkers bruk med omnejd, dels ock från öfre delen åt
Skedvi socken. Nu förhåller det sig emellertid så, att Kåfalla och

jVio 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående
jerneägsanläggning

Örebro—
Krylbo.
(Forts.)

Grönbo hafva ett obetydligt, knappast nämnvärdt jordbruk; de äro
xmivudsakhgen skogsegendomar. Kolen som der oroduceras köras
till narmaste hyttor, nemligen Dalkarlshyttan och Gusselhyttan,
hvadan det således är hufvudsakligen endast sågadt virke som
skulle komma att fraktas ned till stationen. Dessa egendomar
hafva emellertid högst 2 kilometer längre väg till Sällinge än till
opannarbo, och då egendomarne hafva allmän landsväg till Sällinge

!0Iir ua '' ir ?acl?n .(ör denna längre väg för dem blifva en obetydlighet
Med all säkerhet synes man derför kunna påräkna fraktgodset
från Knäfalla och Grönbo, äfven om den östra linien kommer
till stånd, och då skulle Finnåkers bruk, som väl komme att lemna
den betydligaste godsmängden, samt den närmaste omnejden deromkring
få station på sina egor eller i sin omedelbara närhet.
Dessa 12,000 ton skulle således äfven komma den östra linien till
godo.

Jag förflyttar mig sedan till de punkter på de respektive linierna,
som äro de mest betydande, nemligen de ställen, der linierna skulle
skara Köping—Utterbergs och Riddarhyttans jernvägar. Köping—
Utterbergs jernväg eges af de kringliggande bruken, och Riddarhyttans
jernväg af Riddarhyttans aktiebolag. Det torde här böra
anmarkas, att Köping—Uttersbergs jernväg förmodligen ej kommer
om tl^ bredspårig, om den vestra linien kommer till
stånd, hvithet deremot torde blifva fallet, om den östra linien blir
verklighet, hvadan äfven derför den östra linien skulle hafva att
påräkna mera frakt från de kringliggande bruken. I afseende på
den godsmängd, som förefinnes vid dessa bruk, skall jag be att få
anföra några siffror, som blifvit mig meddelade i ett intyg från
icigm äst are em b e tet i östra distriktet och således böra få anses vara
tillförlitliga. Först skall jag då taga mig friheten uppräkna de
bruk, soni äro belägna vid eller i närheten af de föreslagna linierna.
De aro: Baggå och Borgfors, Skinskatteberg, Lienshyttan, Uttersberg,
Karmansbo, Gisslarbo, Kolsva och Ferna. Af dessa bruk
ligga Gisslarbo och Kolsva nedom Karmansbo der det skulle bli
en station å östra linien. Dessa tre bruk jemte Ferna skulle till
den östra linien lemna en godsmängd af 17,257 ton, under det att
Baggå och Borgfors samt Skinskatteberg och Lienshyttan skulle
tillföra den vestra en godsmängd af endast 9,886 ton. Det är
att märka, att här angifna tontal afser vid bruken förfärdigadt
gods Blir nu den östra linien byggd och station förlagd till Karmansbo,
torde emellertid äfven dessa 9,886 ton komma att dragas
dit, då, som sagdt Köping—Uttersbergs jernväg och äfven Riddarhyttans
under sådana förhållanden ombyggas till bredspåriga. Hvad
slutligen Fagersta bruk beträffar, måste medgifvas, att det är ett
betydande bruk, som skulle tillföra den vestra linien afsevärda
frakter Men dels tror jag, att äfven derifrån något gods skulle,
trots afståndet, komma den östra linien till godo, dels tror jag ock,
att godsmängderna från de nyss nämnda bruken skola fullständigt
uppväga dem från Fagersta.

^ nu °len ös^-ra linien är genare, billigare och, som jag tror mig
hafva härmed ådagalagt, i trafikekon om: skt hänseende fördelaktigare,

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

vill jag för min del förorda den östra linien, ehuru jag under
nuvarande förhållanden ej skall framställa något yrkande derom.

Emot utskottets motivering kunde jag hafva åtskilliga anmärkningar
att framställa, men då herr statsrådet och chefen tör kongl.
civildepartementet förut har bemött utskottet, skall jag nu ej längre
upptaga kammarens tid, utan inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Pegelow: Den nu af Kongl. Maj it föreslagna jernvägslinien
är, som herrarne lätt af kartan kunna se, eu förbindelseled,
som svenska statens jernbanenät länge har väntat på, men som nu
först föreslagits att komma till utförande. Man kan väl undia
öfver, att denna linie ej förr kommit till stånd, men det torde bero
på flera skäl, att fråga derom först nu blifvit väckt.

Tanken på denna linies upprättande torde först, synes det mig,_
hafva uppstått, då Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg inköptes af
staten. Denna hansträcka pekar nemligen rätt på den nu föreslagna
linien och skulle komma att utgöra en del af den blifvande genomgående
jernvägen ifrån de södra delarne af landet till de norra.
Men så länge det norrländska jernhanenätet ej hade nått en större
utveckling, var ej heller denna linie af den betydelse, som den är
för närvarande, sedan emellertid den norrländska stambanan blifvit
framförd till Lule eif och försedd med bibanor till Gellivare samt
till hamnstäderna, framträda krafven på utförande af denna genomgångslinie
med större styrka. Hvarför den det oaktadt ej hittills
blifvit allvarligt bragt på tal, torde väl bero derpå, att några enskilda
banor delvis hafva tillgodosett det föreliggande behofvet.

Då emellertid statens jernvägar nu hafva att förmedla trafiken
emellan sitt norra system och sitt södra system eller hvad jag skulle
vilja kalla för fjerrtrafikeu, ligger det ju mycket nära till hands,
att statens jernvägar höra föra denna trafik på egna limer, hvilket
skulle kunna ske, om denna bana bifölles. Man skulle härigenom,
såsom här förut blifvit framhållet, vinna afsevärda fördelar för postoch
persontrafiken mellan norra och södra Sverige. . Jag hay uppgjort
ett förslag till tidtabell härutinnan och dervid kommit till
det resultat, att, om aftontåget afgår från Göteborg kl. 1 2 10 e. in.
och aftontåget från Malmö kl. 6 e. in., dessa båda tåg mötas i Hallsbero-
och sedan kunna fortsätta direkt norrut samt, såsom förut
blifvit framhållet, hinna fram till Sundsvall kl. 10 e. m. följande
dag och till Östersund ungefär vid 11-tiden samt till Långsele och
möjligen äfven till Sollefteå samma dag, hvadan passagerare, som
på aftonen komma till Sollefteå, den derpå följande dagen kunna
fortsätta in till Hernösand. Detta skulle ju innebära eu afsevärd
fördel för Norrland, hvarför den projekterade jernvägen redan ur
denna synpunkt borde komma till stånd. Eunnes det härvidlag
ingen annan trafik att tänka på än fjerrtrafiken, d. v. s. den genomgående
person-, post- och godstrafiken, så att jernvägen icke skulle
lunna antagas blifva rentabel, skulle man likväl i alla händelser
kunna ifrågasätta byggandet af denna bana, låt vara att sjelfva
denna sträcka skulle komma att gå med förlust, enär i alla fall

Angående
jernvägsaitl
äggning
Örebro—
Krylbo.

(Forts.)

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående det hela skulle hafva gagn af linien. Vårt grannland Danmark

Smina ^ §eTn fle/a exemI)el vi?at si? väl veta att taga vara på sådana

Örebro— trafikleder, äfven om dervidlag behöfva offras ganska afsevärda
Krylbo. kostnader för uppehållande af några kortare förbindelseleder. Jag

(Ports.) tänker då sär3kildt på de ångfärjeförbindelser, som danska stats”

banorna anordnat, hvilka hafva gått med betydande förlust, men
som dock ländt statsbanetrafiken till gagn.

Lyckligtvis är det emellertid ej nu så, att den här ifrågasatta
banan skulle behöfva byggas med risk af ekonomiska uppoffringar
från statens sida. Det kapital, som i densamma nedlägges, kommer
genast ifrån början att lemna en skälig afkastning, enligt hvad de
framstälda trafikberäkningarna hafva gifvit vid handen. Under
sådana förhållanden synes det mig icke vara välbetänkt att afstå
från en sådan linie och fortfarande begagna sig af de redan befintliga
enskilda Jernvägarne. Det har redan af statsrådet och chefen för
kongl. civildepartementet blifvit framhållet, att om den enskilda
förbindelse, som man kunde anordna öfver de enskilda jernvägarne,
Köping—Hults och Stockholm—Yesterås—Bergslagens jernvägar,
komme till stånd, den för staten komme att medföra ganska afsevärda
kostnader. Det komme i alla händelser att gestalta sig så,
att statens jernvägar finge så att säga inackordera sig hos de
enskilda jernvägarne. Linien komme ej att blifva statens, hvarför
staten ej fullkomligt kunde hafva trafiken i sin hand och på denna
linie framföra andra tåg än för post- och persontrafik, då deremot
gods- och den lokala trafiken komme att tillhöra dessa enskilda
jernvägar. År det då skäl uti att genomföra så genomgripande
förändringar i statens tidtabeller, som skulle vara nödvändiga för
att åstadkomma en trafik öfver dessa enskilda jernvägar? Jag tror
för min del icke, att det kan vara lämpligt.

Driften per år af ett upp- och nedgående persontåg öfver Sala
—Tillberga jernväg skulle enligt eu öfverslagsberäkning, som jag
uppgjort, gå till en kostnad af 110,000 kronor, men härtill skulle
dessutom komma den mycket afsevärda afgift, som staten måste
betala till den enskilda jernvägen för intrång, slitning af rails,
banbevakning och dylikt, hvilka kostnader blifva så väsentliga, att
de ej kunna betalas af post- och persontrafiken. Postverket betalar_
ju, såsom herrarne väl veta, ej så synnerligen höga afgifter
till jernvägen, och persontrafiken kan man ej anse hafva så stor
betydelse till att börja med. Först en direkt bana komme att hjelpa
upp denna person- och posttrafik genom de inkomster, som kunna
erhållas på gods- och lokaltrafiken. För den genomgående godstrafiken
är det ej vigtigast att komma fram någon timme tidigare,
utan för den är det af vigt att få så billiga fraktsatser som möjligt.
För godstrafiken medför emellertid godsets förande öfver dessa
tvenne enskilda jernvägar extra fraktkostnader genom de banafgifter,
som hvarje ny bana, hvaröfver trafiken går, har rätt att
upptaga. Dessa banafgifter utgöra 50 öre per ton, och då det här
är fråga om tvenne banor, medför detta en ökning i fraktkostnaderna
af 1 krona per ton, hvartill ytterligare kommer fraktkostnaden
för den öfverskjutande vägsträcka af 44 kilometer, hvarmed

X:o 24.

Onsdagen den 7 April.

de enskilda banornas längd öfverskjuter den föreslagna statsbanan.
Fraktlindringarna, som vunnes genom den nya banan, skulle, om
iag endast tager i betraktande vägsträckan från Krylbo till Örebro,
komma att ställa sig på följande sätt per ton: för spanmål kronor
2,30 billigare, stenkol kronor l,7o, träkol kronor 2, kalk kronor 1,-so,
gödningsämnen, preparerade, kronor 1,7o, smör kronor 3,io, trävaror
kronor l,so och tackjern kronor 1,80, allt billigare. Som berrarne
torde finna, är detta i alla fall fraktbelopp, som äro af ganska stor
betydelse för de godsslag, hvarom bär är fråga, och som helt enkelt
kunna afgöra, huruvida en vara är exporimessig eller icke. Det
gäller här en eller annan krona per ton, summor, som på grund af
konkurrensen kunna vara af afgörande betydelse.

Men, som sagdt, det är icke endast den genomgående trafiken,
som här är i fråga, utan härtill kommer äfven lokaltrafiken.

Detta är, mig veterlig!, första gången, som en kongl. proposition
om ett statsbaneföretag är åtföljd af något slags trafikberäkning.
Kanske haT jag härvid misstagit mig, men åtminstone har
denna uppgift blifvit mig lemnad. Ku är emellertid en sådan beräkning
gjord, och vi hafva från statsrådsbänken fått eu redogörelse
för densamma. Herr statsrådet framhöll också, att sådana beräkningar
alltid måste vara mer eller mindre osäkra. Man måste höra
sig för hos de förnämsta trafikanterna, huru stora godsqvantiteter
de anse sig hafva att sända på den ena och den andra linien. Det
är gifvet — jag föreställer mig det åtminstone — att hvar och en,
som önskar att få en linie till stånd, också uppgifver en maximisiffra
för det gods, som han kan hafva att transportera, för att
derigenom göra linien möjlig. Men denna osäkerhet vidlåder naturligtvis
lika mycket beräkningen för den östra linien som beräkningen
för den af Kongl. Maj:t föreslagna vestra linien. Derom
kan icke vara något tvifvel. I alla fall synas dessa trafikberäkningar
gifva vid handen, att jern vägen i fråga skall komma att
bära sig, att således staten utan någon särskild uppoffring kan
erhålla denna förbindelseled, hvars betydelse särskild! af herr
Zetterstrand så starkt betonats.

Jag skall med ett par ord yttra mig om de anmärkningar, som
från herr Hammarströms sida framkastades mot kostnadsberäknin»arne
för den vestra linien. Denna vestra linie framstälde han
såsom så ofantligt mycket sämre belägen hvad beträffar den terräng,
som banan skulle passera, att han förmodade, att dessa kostnadsberäkningar
icke skulle hålla streck, då skilnaden i kostnad
för den vestra och för den östra linien icke blifvit större än som
i propositionen angifvits. Det torde väl icke vara skäl att här
inför kammaren ingå på eu detaljerad granskning af ett sådant
kostnadsförslag; allra minst skulle jag kunna göra det, då jag icke
eger den detaljkännedom, som härför voro erforderlig. Jag skall
dock tillåta mig att anföra några siffror, som för berrarne torde
gifva en förklaring, hvarför det af herr Hammarström anmärkta
förhållandet, nemligen en relativt obetydlig skilnad i kostnaderna
för den vestra och för den östra linien, eger rum.

Angående

jernvägs inläggning Örebro— Krylbo.

(Forts.)

K:o 24.

Angående
jernmgsanläggnint

Örebro—
Krylbo.
(Forts.)

64 Onsdagen den 7 April.

Det har sagts, att den vestra linie!), på grund deraf att den
passerar så oländig terräng, skulle komma att lida af ogynsamma
stigningsförhållanden, sämre än på den östra linien. ja, mine
herrar, det ställer sig så, att 41 procent af den vestra linien
ligger uti stigningen 1:100, under det att 39 procent af den östra
lmiens sträckning ligger uti denna stigning 1 : 100. Herrarne torde
deraf finna, att. skilnaden icke är så väsentlig, som herr Hammarström
framhållit, och att sålunda detta är en anledning till, att
differensen i kostnaden icke är så stor. Jag kan emellertid icke
tala af egen erfarenhet; jag känner icke denna trakt. Jag har
endast att stödja mig på de siffror, som jag nyss anfört och° som
äro hemtade ur jernvägsstyrelsens till Kongl. Maj.t afgifna förslag.

Det har vidare framhållits, att kurvorna på den vestra linien
skulle vara väsentligen svårare än på den östra. I eu tidningsuppsats
har det sagts, att det icke vore statsbanemessigt att lägga
sådana kurvor å denna bana. Det är här fråga om 300 meters
kurvor. Af sådana förekomma endast två stycken på den vestra
limen och en enda på den östra, och dessa kurvor förekomma,
såsom af herr statsrådet och chefen för civildepartementet påpekats’
just vid ingången till stationerna.

Hvad _ dessa stignings- och lutningsförhållanden beträffar, är
det visserligen sant, såsom jag förut nämnt, att 41 procent af den
vestra limen ligger i stigningen 1 : 100, och detta är ju för den
ifrågavarande sträckningen ett ogynsamt förhållande — ty att trafikera
starka stigningar är dyrbart — men detta heror på att terrängen
är sådan. Det blir icke bättre, om man tager den östra linien
i stället för den vestra; åtminstone ar skilnaden icke afsevärd.

. . Jag kan också nämna, att på de förefintliga äldre statsbanelimerna,
t. ex. Stockholm—Göteborg och Falköping—Kässjö, finnas
både kurvor och stigningar, fullt ut lika svåra som dessa. Vi
hafva mellan Göteborg och Alingsås å öppen bana en mängd
kurvor, som hålla sig på 300 meter. På flera ställen å dessa bansträckningar,
der person- och postförande bantåg i alla händelser
måste framföras med stor hastighet, finnas stigningar på längder
af 3, 4 å 5 km. Ur dessa synpunkter böra således icke några
betänkligheter råda mot utförandet af den af Ivougl. Mai:t föreslagna
vestra linien.

Hvad de af herr Ersson i V estlandaholm anförda trafikberäkningarne
beträffar, kan jag naturligtvis icke inlåta mig på att bemöta
dessa i detalj. Jag kan endast hänvisa till den officiella trafikutredning,
som verkstälts, med den osäkerhet, som alltid måste
vidlåda sådana utredningar, och måste med hänsyn till denna
utrednings resultat afgjordt ansluta mig till Kongl. Maj:ts förslag.
Jag tror, att dessa uträkningar för närvarande äro de säkraste,
som man kan komma åt att få.

Det har vidare sagts, att det skulle skada de enskilda jernvägarne,
om denna bana blefve byggd. I olikhet med herr Zetterstrand
måste jag hålla före, att om icke staten bygger denna bana,
så kommer genom den enskilda företagsamheten densamma att
byggas. Det är mycket möjligt, att så väl banan Kamnäs—Kol -

Onsdagen den 7 April.

N:o 24.

bäck som den nu ifrågavarande jernvägen komrne till stånd, men
då kommer denna jernväg i enskildes hand. Nu beter det från
många båll, att derom är intet att säga, derest den enskilda banan
sköter sin trafik till allmän belåtenhet. Jag byser icke någon
önskan, att staten må i större skala inlåta sig på inköp af enskilda
jernvägar, men hvad jag önskar är, att statens jernvägsnät så
utbildas, att statsbanan i alla fall kommer att vara den, som beberskar
jernvägstrafiken i vårt land. Det är ju nemligen regering och Riksdag,
som äro herrar öfver statsbanan och sålunda kunna tillse, att
industriens och åkerbrukets kraf på väl afpassade frakttaxor o. d.
der varda vederbörligen tillgodosedda. Men det är icke sagdt, att
förhållandet blifver sådant, om man får till stånd ett öfvermägtigt
enskildt banintresse. Att i detta fall få en sådan bestämmelse
genomförd, hvarigenom Kongl. Maj:t erhåller rätt att på lämpligt
sätt reglera fraktsatserna för industriens och åkerbrukets alster,
torde icke vara möjligt utan svåra slitningar.

Man säger nu också: det möter ju intet hinder att låta ett enskildt
bolag bygga den föreslagna banan, ty om det visar sig, att olägenheter
i detta fall uppstå, kan ju staten framdeles inköpa banan.
Detta är en princip, som åtminstone jag för min del finner vara
alldeles origtig, att låta enskilda bygga en bana, men med den
hemliga tanken: vi taga den framdeles, när det passar oss. Detta
kommer att medföra så många förhandlingar och att i ekonomiskt
hänseende inverka på så mångahanda sätt, att ett dylikt tillvägagående
icke är att förorda. Om således banan ur statsbanesynpunkt
verkligen är af betydelse, bör den byggas af staten för att sålunda
utfylla den felande länken i statsbanenätet.

Med anledning häraf, herr talman, skall jag tillåta mig att
instämma i herr Zetterstrands yrkande om bifall till herr Lundebergs
m. fl. reservation i ämnet.

Herr Sjö: Såvidt jag kundo finna af det anförande, som nyss
hölls af den ärade representanten för Norrköpings stad, lade han
hufvudvigten derpå, att på den föreslagna banan post- och passagerare
skulle kunna snabbare befordras. Jag inedgifver visserligen,
att detta är af eu viss betydelse och ej så obetydlig sådan, men
då tidsvinsten icke skulle uppgå till mer än l/2 ä 1 timme, synes
denna omständighet icke spela någon stor roll.

Vidare nämnde samma talare, att det i ekonomiskt hänseende
skulle vara fördelaktigt för staten att bygga denna jernväg. Härvidlag
måste jag erkänna, att jag icke kunnat sätta mig in uti,
huruvida detta verkligen skulle blifva fallet.

Man har äfven talat om jernvägens bärighet och jemväl sett
densamma ur andra synpunkter. Men då frågan förelegat i det
skick, att icke mindre än 4 ä 5 skilda linior varit föreslagna, så
kunna herrarne icke mycket undra öfver, att man inom afdelningen
af statsutskottet rcsonnerat som så: det kan ej skada, att frågan
ligger till sig, så att den må blifva föremål för en bättre och mera
allsidig utredning än den efter mitt förmenande har fått. Under
tiden skulle man måhända kunna få utrönt, om icke de kommuner

Andra Kammaren* Prof. /V7. N:o 24. 5

Angående
jernvägsanläggning

Örebro—
KryTbo.
(Forts.)

S:o 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående

jernvägs anläggning Örebro— Krylbo.

(Ports.)

och enskilda personer, som intressera sig för frågan, skulle mer än
som ifrågasatts kunna bidraga till banans byggande. Ty säga hvad
man vill, är det dock visst och säkert, att en jernväg, som bygges
och trafikeras af staten, medför ofantligt stora fördelar, det är
odisputabelt.

Det har inom utskottet äfven ansetts, att man icke borde så
forcera med jernvägsbyggandet, som regeringen nu har föreslagit.
Man skall besinna, att hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
hos Kongl. Maj:t föreligga till behandling jernvägsförslag, som i
anläggningskostnad skulle betinga ett belopp af mellan 111 och 112
millioner kronor. Skulle vi nu bevilja äfven dessa SO millioner,
som här föreslagits, kan man verkligen befara, att det blefve ett
jernvägsbyggande, liknande det som vi hade på 1870-talet, då det,
som bekant, gick så långt, att staten slutligen måste träda emellan
till hjelp för en del hanker och större affärsman, som hade lagt
sig till med en del af dessa jernvägars obligationer.

Jag har för den skull sett saken icke allenast från ekonomisk
synpunkt, utan äfven från den sidan, att man bör se tiden an och
icke bygga allt för forcerande utan jemnt, stadigt och säkert. Vill man
på det sättet bygga jernvägar, tror jag, att man lugnast kan gå framtiden
till mötes. Då emellertid tiden är så långt framskriden,
skall jag icke vidare yttra mig, utan ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan i denna punkt.

Med herr Sjö förenade sig herrar Andersson i Löfhult och
Petersson i Dänningelanda.

Herr Gustafsson: Efter de många och sakrika anföranden,

som i frågan hållits, skulle jag kunna afstå från att yttra mig,
men då jag icke instämt med någon af de talare, som förordat
banans anläggning, och då jag väl känner till trakten och terrängförhållandena
i de bygder, som banan är afsedd att genomlöpa,
äfvensom de behof, som der göra sig gällande, kan jag, efter att
hafva genomläst statsutskottets föreliggande betänkande, icke med
tystnad låta detta betänkande passera, utan anser mig skyldig att
om detsamma säga några ord.

Utskottet anför såsom hufvudskål för sitt afstyrkande af förevarande
banbyggande, att man bör taga hänsyn till de förluster,
uppgående till omkring 400,000 kronor om året, som de stora
engelska trafikbolagen på sina banor skulle göra, om den nu ifrågavarande
banan komme till stånd. Då man vet, att aktierna i
Köping—Hults jernväg, hvilka aktier ursprungligen galt 1,000
kronor, numera gälla 1,700 kronor och att Stockholm—Vesterås—
Bergslagens jernväg på sina aktier lemnar en utdelning, som, enligt
mig tillhandakomna upplysningar, uppgår till 15 procent, tror jag
icke, att sådana ömmande omständigheter för dessa bolag föreligga,
som utskottet velat påskina. Jag skulle icke sagt något derom,
om jag icke derigenom kunnat påvisa, att ett statsintresse skall
gå förloradt, för den händelse Riksdagen nu afslår den kongl. propositionen.
Ty det är säkert, att, då utländska bolag nu ega större

Onsdagen den 7 April.

N:o 24.

delen af mellersta Sveriges jernvägar, de helt och hållet dominera
och bestämma trafik- och fraktafgifterna derstädes. Det torde väl
då ligga ett statsintresse i att, såsom här redan förut påvisats,
regering och Riksdag finge något att bestämma öfver dessa afgifter,
hvilket icke kan ske, så länge dessa enskilda banor ensamma i
det hänseendet äro dominerande. För öfrigt anser jag, att hvad
utskottet anfört om de enskilda banornas förlust, för den händelse
ifrågavarande bana kommer till stånd såsom statsbana, mycket väl
kan anföras såsom skäl för denna banas byggande. Ty då, såsom
af den kongl. propositionen framgår, den föreslagna statsbanan Örebro—Krylbo
skulle komma att kosta omkring 9,000,000 kronor, och
då, såsom jag antager, utskottet åsyftar, att den förlust af omkring

400,000 kronor, som genom denna statsbanas byggande, komme att
förorsakas de enskilda jernvägsbolagen, såsom inkomst komme att
tillföras den nya banan, finge ju staten endast härigenom öfver 4
procent på det i banan nedlagda kapitalet. Härmed tror jag mig
äfven hafva visat, att banan ur statsekonomisk synpunkt är värd
att förorda. Jag tror icke, och jag hoppas att ingen annan här i
kammaren heller tror, att, om ett enskildt bolag egde våra statsbanor
och sambandet mellan å ena sidan södra och mellersta Sverige
och å andra sidan norra Sverige icke kunde ega rum utan
öfver Stockholm, det bolaget icke skulle för att skydda statsintresset
tveka att bygga en bana mellan Örebro och Krylbo.

Det är för mig obehagligt att tala i denna fråga, enär derigenom
möjligen kan tyckas framgå, att jag vill söka bevaka ett
ortintresse. Det må så vara, och jag vill heller icke neka till, att
den trakt banan skulle komma att genomlöpa skulle komma att af
banan få fördel; men jag vågar påstå, att något enskildt intresse
af banan kan jag icke hafva, och jag hoppas icke heller, att någon
här i kammaren skall kunna tillvita mig det. Visserligen är linien
så utstakad, att den till någon del skulle komma att gå genom
den trakt, der jag bor, men antagligt är, att, om denna bana kommer
till stånd, den nu föreslagna linien icke blifver verklighet.
Något ortintresse kan denna bana således icke hafva för mig.
Emellertid har det sagts, och det har äfven af utskottet i förtäckta
ordalag antydts, att denna bana måste i en framtid byggas, men
att man dermed ännu bör vänta. Ja, i fjol, då denna banas byggande
föreslogs af enskild motionär, då hette det, att man borde
vänta, till dess Kongl. Maj:t komme fram med förslag derom. Men
i år, då Kongl. Maj:t framlagt proposition i ämnet, heter det också,
att man bör vänta. Hvad är då skälet härtill? Jo, skälet är, såsom
utskottet också autydt, att man bör vänta för att so, om icke
de enskilda intressena skola åtaga sig att bygga denna bana. Vilja
de icke det, då skall staten göra det.

Om jag nu öfvorgår till att tala om de olika rigtningar, som
för den ifrågasatta banan äro föreslagna, så ber jag att få säga,
att jag först, efter det att jag tagit del af don kongl. propositionen,
ansåg, att den östra linien borde följas, derför att den, såsom det
i propositionen uppgifves, blefve något kortare och billigare, men
att jag, sedan jag närmare jemfört de faktorer, som göra sig gäl -

Angående
jernvägsanläggning

Örebro—
Krylbo.
(Forte.)

N:o 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående

jernvägs anläggning Örebro— Krylbo.

(Forts.)

lande vid bedömandet af de olika linierna, funnit, att skilnaden
dem emellan vore. hårfin. Jag tror derför, att alla, som önska en
statsbana mellan Örebro och Knylbo, göra bäst i att förena sig om
den reservation, som afgifvits af herrar Lundeberg, Bohnstedt och
Eränckel med det ändringsyrkande, som jag skall tillåta mig
att framställa. Jag håller före, att, om Riksdagen fattar ett sådant
beslut, detta kommer att förorsaka, att Kongl. Maj:t tager
frågan i förnyadt öfvervägande och derigenom möjligen kan komma
att föreslå den för statens intresse fördelaktigaste linien. Jag
skulle icke så mycket haft något mot ett afslag å propositionen
för att få till stånd en ytterligare utredning och undersökning af
frågan, om jag icke för en stund sedan från statsrådsbänken hört
ett sådant yttrande fällas som det, att, om koncession på en bana
mellan Örebro och Krylbo, i följd af att statsutskottets förslag af
Riksdagen antoges, skulle sökas, denna icke kunde nekas. Då sålunda
möjlighet förefinnes för att enskildt bolag skall kunna försäkra
sig om de fördelar, som staten genom byggandet af en statsbana
Örebro—Krylbo skulle kunna erhålla, kan jag icke annat än
yrka bifall till den nämnda reservationen i punkt 3, men med den
ändring, att mellan orden »närmare» och »förordna» orden »utreda
och derefter» inskjutas. En sådan ändring skulle möjligen kunna
tillfredsställa både dem, som hålla på den vestra, och dem, som
hålla på den östra linien, ty Kongl. Maj:t kan i så fall handla
efter omständigheterna.

Jag anhåller derför, herr talman, om bifall till herr Lundebergs
m. fl. reservation, med den ändring jag angifvit.

Herr Kihlberg: Då jag inom utskottet deltagit i den förberedande
behandlingen af denna fråga, skall jag be att få angifva
min ståndpunkt till densamma.

Det är klart, att dessa jernvägsfrågor skola väcka stort intresse
i Riksdagen, då de röra sig om högst ansenliga belopp; men
derför är det också af vigt att söka behandla dem med lugn och
sans. Väl kan jag förstå, att ortintressen härvid kunna spela djupt
in. Väl kan jag förstå, att herr statsrådet och chefen för civildepartementet
vill försvara det förslag han framlagt. Men det
förefaller mig icke öfverensstämmande med den måtta och sans,
som är nödvändig att iakttaga på det ekonomiska området, att —
samtidigt med att enskilda jernvägsföretag komma till stånd, som
uppgå till ett kostnadsbelopp af omkring 50 millioner kronor —
det från regeringen framkommer förslag att under den närmaste
tiden bygga jernvägar för statens räkning till ett belopp af 30
millioner kronor. Öm också nu de finansiella förhållandena äro
gynsamma, om det tillfälligtvis är godt om penningar, så veta vi
ju dock af erfarenheten, att de goda och dåliga tiderna vexla, och
att goda penningetider icke stå länge. Detta borde väl mana oss
till försigtighet på detta område.

Men det är icke penningefrågan, som här är den vigtigaste.
Man skall också se till, att man har armar till dessa företag, som
man vill rusa fram med; företag, som nog för framtiden skola

Onsdagen den 7 April.

N:o 24.

blifva produktiva, men som för närvarande icke kunna blifva det. Angående
Att till dessa företag taga armar från näringarne och från jord- jernvägsbruket,
som redan nu icke bär något öfverflöd på arbetskrafter, 9

och så rusa fram med nybyggnader af detta slag, tror jag skall Krylbo.
hafva ödesdigra följder. (Forts.)

För att nu gå in på den fråga, som närmast föreligger, eller
Krylbo—Örebro-banan, tror jag, att den frågan icke är så utredd,
att Riksdagen kan taga på sig ansvaret att nu besluta densamma,
om vi betänka, att det gäller en så stor summa som öfver 9 millioner
kronor. Här har uttalats, att det skulle ligga ett statsintresse
i denna banas tillkomst, att denna bana skulle vara af
den största betydelse såsom en föreningslänk emellan Norrland
och södra Sverige, och att sålunda ortintressena — den trafik, som
skulle erhållas från de orter, banan komme att passera — skulle
hafva en mera sekundär betydelse. Men likväl har Kongl. Maj:t
föreslagit, att banan skulle få en vestligare rigtning för att möjligen
kunna uppsamla något mera trafik. Derigenom skulle denna
sammanbindningsbana blifva förlängd endast med 5 1/4 kilometer.

Men det som är af större betydelse, det är, att banan då skulle
komma att framdragas genom en trakt med betydligt sämre terrängförhållanden,
Då det gäller stor trafik, är det emellertid af vigt,
att lutningsförhållandena äro de mest gynsamma. Ett motvägande
skäl emot dessa olägenheter skulle nu vara en större ökning i trafikinkomster.
Men af de upplysningar, vi här under diskussionen
fått, synes icke den frågan vara klar. Det har sagts, att Fagerstaverken
skulle tillföra den vestra liuien eu synnerligen stor trafik.

Men nu har det förhållandet tillkommit, att ett nytt enskildt jernvägsföretag
fått koncession på linien Vansbro—Engel sberg. Det
är klart, att denna bana kommer att få en betydlig del af Fagerstaverkens
produkter, emedan dylika verk, hvilkas varor äro så tunga,
söka hamn på närmaste håll, och med denna bana blir frakten
billigare till Stockholm eller Oxelösund än till Göteborg. Har
man väl kommit till en hamn, är fartygsfrakten sedan icke af så
synnerligt stor betydelse. Detta förhållande kommer tydligen att
i icke ringa grad rubba de beräkningar, man gjort, att få en större
trafikinkomst af den vestra linien. Man torde vidare kunna säga
att om den östra linien komme till stånd, skulle med säkerhet
från de trakter, den vestra linien skulle genomlöpa, betydliga frakter
komma att tillströmma, hvaremot från de östra trakterna ingenting
skulle komma den vestra linien till godo, till följd af den enskilda
banan. Jag tror således, att många af de kalkyler, som här uppgjorts,
icke hålla streck vid närmare granskning, och att det icke
ännu är klart utredt, antingen den vestra eller den östra linien är
d n" '' T:"'' '' 11 '' 11 J—la fråga icke är af sådan

Det finnes visserligen goda skäl, som tala för denna bana; men
jag tror det dock vara bättre att lugna sig och få en fullständig
utredning af frågan, än att nu af entusiasm göra något, som man
sedan kan få ångra.

Men utom detta skäl, att frågan om de båda linierna icke är
Andra Kammarens Prof. i8>)l. N:o 24. 0

<.......... 1 1 -------1

vist. att den måsto afeöras i dasr, utan att

man kan vänta något.

»so 24.

Onsdagen den 7 April.

Angående
jernvägsanläggning

Örebro—
Krylbo.
(Forts.)

fullt utredd, finnes det ett annat skäl, som manar till försigtighet,
och det är inköpet af handelen Frövi—Örebro. Huru föreligger
den frågan för Riksdagen? Jag kan icke finna, att den saken alls
är utredd. Af Kongl. Maj:ts proposition framgår, att denna handel
hlifvit värderad till 1,880,000 kronor, men att Kongl. Makt anser
skäligt att, för att undvika konkurrens, för densamma bjuda 2 millioner
kronor. Nu hafva vi från enskildt håll hört, att bolaget
icke vill lemna denna bana för mindre än 3 1L millioner kronor.
Då sålunda uppgörelsen om inköpet af denna handel icke alls är
afgjord, anser jag det icke vara skäl att rusa å stad och tillstyrka
ett förslag, som gäller öfver 9 millioner kronor. Jag kan icke
finna det vara rigtigt, och det är på grund af dessa skäl, som jag
skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Olsson i Sörnäs, Jansson i
Saxhyttan och Olsson i Frösvi.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner: l:o) på bifall
till utskottets hemställan oförändrad; 2:o) afslag derå och bifall i
stället till herr Zetterstrands under öfverläggningen framstälda
förslag; och 3:o) till herr Gustafssons yrkande. Herr talmannen
fann den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad;
men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits bifall till herr Zetterstrands förslag, nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet liemstält i tredje punkten
af förevarande utlåtande, n:o 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit det af herr Zetterstrand under diskussionen framstälda
yrkande.

Voteringen utföll med 138 ja mot 56 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af föreliggande utlåtande till kl. 7 e. in., då detta
sammanträde, enligt utfärdadt anslag, komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 4,5 e. in.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1897.