RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 2.

Lördagen den 23 januari.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Till kammaren hade inkommit följande två sjukbetyg, som upplästes
:

l:o) Riksdagsmannen herr A. Ericson i Ransta trääades i går
afton af en lindrig hjernblödning, i följd hvaraf han tills vidare är förhindrad
sköta sina riksdagsåligganden.

Stockholm den 22 januari 1897.

Herman Johnson,

legitim, läkare.

2:o) Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare friherre W. G.
von Schwerin sedan flere dagar varit sängliggande sjuk i Influensa
och till följd deraf icke under de närmaste dagande kan infinna sig i
riksdagen, varder härmed på heder och samvete intygadt.

Stockholm den 23 januari 1897.

Carl Flensburg,

med. d:r, docent.

§ 2.

Anstäldes, jemlikt derom förutfattadt beslut, val af ledamöter och
suppleanter i de ständiga utskotten; och blefvo dervid utsedde till:

Andra Kammarens Prot, 1897. K:o 9. 1

N:o 2.

Lördagen den 23 Januari.

Ledamöter i konstitutionsutskottet:

herr	N. Boström........................................	............ med 219	röster
	M. Halm.......................................		219
• n	A. G. Gyllensvärd...........................	........... »	219
	J. Johnsson i Bollnäs .....................		219
	0. V. Vahlin..................................		219
	friherre C. F. K. Barnekow............		218
	A. V. Ljungman.............................	............ J?	172	n
	D. G. Bestadius...........................		170
	C. A. Andersson i Malmö ...............		129
och „	J. Sjöberg.........................................	‘ ........ tf	126	r>

Närmast i röstetal kom herr G. Elowson med 94 röster.

Ledamöter i statsutskottet:

och

Närmast

röster.

vice talmannen A. P. Danielson..........	...... med 220 röster
H. Andersson i Nöbbelöf.......................		220
S. G. von Friesen ................................		220
Ivar Månsson........................................		220
C. Persson i Stallerhult ......................		220
P. Pehrson i Törneryd.........................		219	tf
L. Jönsson i Sandby ...........................		218
0. Eriekson i Bjersby ..........................		217
A. Kihlberg............................................		217
P. G. Näslund....................................		217
0. Ijarsson i Mörtlösa ..........................		161
J. A. Sjö..............................................	...... tf	157	n

röstetal kom herr P. Er sson i Vestlandaholm med 59

Ledamöter i bevillningsutskottet:

och

herr C. W. Collander .................

„ J. H. G. Fredholm................

„ G. Jansson i Krakerud..........

„ J. A. Lundström...................

„ S. M. Olsson i Sörnäs..........

„ friherre W. G. von Schiverin

„ A. Göransson.........................

„ A. Swartling .........................

„ Elis Nilson...........................

E. G. A. Bergendahl.

med 222 röster,

» 222 „

„ 222 „

,, 222 „

» 217 „

» 128 „

» 128 ,

» 127 „

„ 124 „

Närmast i röstetal kom herr grefve H. Hamilton med 97 röster.

Ledamöter i bankoutskottet:

herr A. Hansson i Solberga,................................ med 215 röster,

„ K. E. Holmgren ......................................... „ 215 „

N:o 2.

Lördagen den 23 Januari.

herr J. P. Jansson i Saxhyttan ........................ med 215 röster,

„ S. 0. Nyländer............................................ „ 215 „

„ J. Johansson i Noraskog.............................. ,,153 „

» L. P. Mallmin ............................................ „ 151 „

„ J. P. Nilsson i Käggla................................ '' 151

och „ E. V. A. M. Eklundh i Lund............:........ „ 150 „

Närmast i röstetal kommo herrar H. N. E. Amnéas och A. Henricson
med hvardera 66 röster.

Ledamöter i lagutskottet:

herr M. G. Brusélius...............	........................ med 217 röster.
„ N. Nilsson i Skärhus..........		217 „
„ P. G. Petersson i Brystorp		217 „
„ Folke Andersson ................		216 „
„ J. Anderson i Tenhult.......		212 ,
„ 0. W. Eedelius...................		173 „
„ Fr. Ohlsson i Vexiö .........		130 „
och „ N. Jönsson i Gammalstorp ..		127 a
Närmast i röstetal kom herr K.	S. Husberg med 98	röster.

Suppleanter i konstitutionsutskottet:

och

herr	J. Andersson i Ökrstorp..................	............. med	172
n	A. W. Nilson i Lidköping..............	............. a	170
	A. F. Broström .............................		165
	N. Hanson i Berga .........................	............. ^	164
»	A. F. Liljeholm..............................	............. j;	163
n	N. Wattmark..................................		162
Y)	E. Rydberg......................................	.........	141
n	S. J. Boethius ................................		133
n	P. Ersson i Vestlandaholm..............		133
n	B. Dahlgren ...................................	............ r>	132

Närmast i röstetal kom herr C. Gethe med 38 röster.

Suppleanter i statsutskottet:

herr	D. Persson i Tällberg...............................	. med 187
77	P. Norberg ...............................................	. „ 180
77	C. F. Petersson i Dänningelanda ..............	. „ 176
n	N. Åkesson ..................................................	• „ 173
77	E. Olsson i Kyrkebol..................................	• n 172
v	Ollas A. Ericsson ......................................	• » I*32
n	A. G. Andersson i Himmelsby....................	• „ 161
n	0. Persson i Killebäckstorp .......................	■ „ 157
n	C. J. Öberg...............................................	. 155
v	A. P. Gustafsson........................................	. „ 153
n	A. E. Baaz ............................................	• „ 152
och _	8. Arnoldsson.............................................	. „ 150
Närmast i röstetal kom herr E. Åkerlund med	33 röster.

röster,

N o 2

Lördagen den 23 Januari

Suppleanter i bevillningsutskottet:

herr L. Dahlstedt .............................................	med 177	röster,
B	0. Persson i Rinkaby ................................	11	172	77
il	H. Eriksson i Elgered...............................	77	170	17
77	A. Petri........................................................	77	123	77
11	friherre I. von Knorring............................	77	122	77
v	E. Åkerlund ..............................................	77	121	77
n	J. Eliasson..................................................	n	121	77
77	P. Larsson i Fole ......................................	77	121	77
ii	G. F. Berndes ............................................	77	119	11
och „	E. Wijk .....................................................	77	119	77
Närmast i röstetal kom herr C. G. Thor med 61	röster.
	Suppleanter i bankoutskottet:
herr	C. G. Bäckgren ..........................................	med 128	röster,
n	0. H. Ström ................................................	77	126	77
r>	L. J. Jansson i Djursätra.........................	77	118	17
77	P. 0. Lundell .............................................	7?	115	77
77	A. Ericson i Ransta ...................................	77	114	77
71	C. A. Carlsson i Hede.................................	77	109	77
n	S. Nordström...............................................	77	109	77
och „	A. G. Jönsson i Mårarp .............................	77	109	77
Närmast i röstetal kom herr C. Rydberg med 11	röste .
	Suppleanter i lagutskottet:
herr E. Svensson från Karlskrona........................	med 148	röster,
17	Back Per Ersson........................................	11	145	77
77	N. Svensson i Olseröd ................................	77	136	77
11	friherre C. C:son Bonde..............................	jj	129	77
11	A. Wiklund ...............................................	77	128	n
77	P. Paulsson...................................................	77	124	77
17	A. Henricson..............................................	77	122	77
och „	M. Andersson i Löfhult ..............................	77	120	77

» .............................. n JJ

Närmast x röstetal kom herr N. P. B. Lindgren med 28 röster.

Mellan de ledamöter, hvilka till suppleantplatser erhållit lika antal
röster, anstäldes lottningar för bestämmande af den ordning, hvari
samma ledamöter borde såsom suppleanter ingå; och utföllo dessa
lottningar med den ordningsföljd, här ofvan angifvits.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående paragraf
omförmälda val.

Lördagen den 23 Januari.

N:0 2.

§ 4.

Upplästes och lades till handlingarne följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll vid sammanträdet med de ledamöter af Riksdagens
Andra Kammare, hvilka blifvit utsedda att jemte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjening,
den 20 januari 1897.

De kammarens åtta ledamöter, hvilka innevarande dag blifvit utsedde
att jemte herr talmannen tillsätta kammarens kanslipersonal och
vaktbetjening, sammanträdde omedelbart efter afslutandet af kammarens
plenum till fullgörande af detta sitt uppdrag.

Till en början beslöts, att kanslitjenstemännens antal skulle bibehållas
oförändradt, sådant det under de senaste riksdagarne varit, och
att det för tjenstgöring vid kammarens protokoll utaf deputerade vid
1875 och 1888 års riksdagar stadgade arbetssätt skulle jemväl vid
innevarande riksdag tillämpas.

Vidare beslöto deputerade, i likhet med hvad vid senaste riksdagar
egt rum, uttala såsom sin önskan, att, derest i afseende å kammarens
diskussionsprotokoll någon af kammarens ledamöter skulle anse sig ega
anledning till anmärkning mot det sätt, hvarpå vederbörande notarie
fullgjort sitt åliggande, anmälan derom gjordes hos sekreteraren, som
hade att öfver dylika anmälanden föra anteckning; hvilket deputerades
beslut skulle till kammarens kännedom här antecknas äfvensom genom
anslag i kanslilokalen kungöras.

De ingifna ansökningshandlingarna genomgingos härefter; dervid
herrar deputerade nu antogo till

notarier:

e. o. kanslisten C. N. Sandström,
amanuensen, fil. kand. A. Norm,
fil. doktorn S. Clason,
kassören E. W. Söderstedt,
vice häradsliöfdingen A. H. Grape,
vice häradshöfdingen G. Berggren,
fil. kandidaten J. Johansson,
fil. kandidaten J. Lundgren,
revisorn G. Iiagbergh,
fil. kandidaten A. E. M. Ericsson,
fil. kandidaten C. J. Sandgren,
e. o. hofrättsnotarien A. Wide,
revisorn 0. Ohlson,
fil. doktorn K. Beckman,
vice häradshöfdingen C. F. Vougt,
e. o. amanuensen T. Iledrén,

N:o 2.

Lördagen den 23 Januari.

fil. licentiaten G. H. Elmquist,

e. o. hofrättsnotarien A. Cederborg,

e. o. hofrättsnotarien R. Hellberg och

e. o. hofrättsnotarien G. Tägtström,

utaf hvilka Sandström, Norin, Clason och Söderstcdt skulle tjenstgöra
såsom reviderande notarier.

Derefter utsågos till

förste kanslist:

revisorn G. G. V. Boije af Gennäs;

till registrator:
postkontrollören F. Arnnér;

samt till kanslister:

vice häradshöfdingen J. H. H. Palmgren,

e. o. hofrättsnotarien L. J. Petersson,

fil. kandidaten P. Widegren,

vice häradshöfdingen J. R. Fast,

vice auditören L. Åmun,

e. o. hofrättsnotarien A. Hammarskiöld;

med skyldighet för dem att, i den mån sådant erfordrades, tjenstgöra
vid diskussionsprotokollet.

Det skulle här antecknas, att ofvanbemälde Boije af Gennäs, Amnér
och Palmgren på särskild anmodan redan den 15 i denna månad inträdt
i tjenstgöring hos kammaren.

Beträffande derefter vaktbetjeningen beslöto deputerade, att, i likhet
med hvad vid senaste riksdagar varit öfiigt, tolf vaktmästare skulle
hos kammaren anställas; och blefvo härtill antagne: G. Malmberg,
A. A. G. Lind, A. W. Nilsson, A. P. Carlsson, E. G. Olsson, A. P.
Ström, C. J. Johansson, C. J. Söder qvist, D. Vinblad, J. V. Uppgren,
H. A. Sjögren och J. M. Andersson, af hvilka Malmberg anstäldes
såsom förste vaktmästare och Nilson skulle ombestyra utdelningen af
, ankommande postförsändelser; och skulle det antecknas, att samtliga
de antagne vaktmästarne börjat tjenstgöra hos kammaren redan den
15 i denna månad.

Vidare beslöto herrar deputerade att låta anstå med tillsättande
af en notariebefattning till fredagen den 22 innevarande månad kl.
2,16 e. m., då^deputerade, efter det derförinnan prof i snabbskrifning
äfvensom läsning för eventuel ledig kanslistbefattning anstälts, komme
att å nyo sammanträda.

Lördagen den 23 Januari.

N:0 2.

Den 22 januari.

Efter det ansökningshandlingarna å nyo genomgåtts och aflagda
prof bedömts, antogo nu herrar deputerade till

notarie

kanslisten hos kammaren, vice häradshöfdingen J. H. H. Palmgren,
och i dennes ställe till lianslist e. o. hofrättsnotarien 8. Ridderstad.

År och dagar som ofvan
E. Nathorst Böös.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr G. Odqvist under 8 dagar från och med den 24 dennes,
och „ C. Rydberg „3„ „,,„„25„.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

Riksdagens år 1896 församlade revisorers berättelse om granskningen
af riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning; och

justitieombudsmannens embetsberättelse samt tryckfrihetskomiterades
berättelse.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,23 e. m.

In fidera

E. Nathorst Böös.

N:0 2.

Måndagen den 25 Januari.

Måndagen den 25 januari.

Kl. 12 middagen.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 18 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. friherre A. Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående förbättrad pension åt två från
marinregementet till Blekinge bataljon ölverflyttade fanjunkare.

Vidare aflemnade herr statsrådet m. m. L. Annerstedt följande
kongl. propositioner, nemligen:

med förslag till lag angående bevisning inför råtta, lag angående
ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående ändring i 14
kap. jordabalken, lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855 och lag om ändrad lydelse
af 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872;

med förslag till lag angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring
på afdelningar;

med förslag till lag om ändrad lydelse af 41 § konkurslagen den
18 september 1862;

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875;

med förslag till lag angående ändring i vissa delar af lagen om
skydd för varumärken den 5 juli 1884;

med förslag till lag om ändring i vissa delar af förordningen angående
patent den 16 maj 1884;

med förslag till lag om skydd för vissa mönster och modeller;
med förslag till lag om beräkning i vissa fall af tid, som afses i
förordningen angående patent, i lagen om skydd för varumärken och
i lagen om skydd för vissa mönster och modeller;

med förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen
angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863;

med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående
eganderätt till skrift den 10 augusti 1877;

angående anslag till reseunderstöd åt arbetare för besökande af
1897 års allmänna konst- och industriutställning i Stockholm;

angående upplåtelse till staden Sundsvall af viss, statens jernvägar
tillhörig mark, och

N:0 2.

Måndagen den 25 Januari.

angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar,
samt

Kongl. Maj:ts skrifvelse om förordnande för en statsrådsledamot
att utöfva den befattning med riksdagsärenden, som enligt § 46 af •
riksdagsordningen tillkommer en ledamot af statsrådet.

Samtliga de sålunda aflemnade kongl. propositionerna jemte den
kongl. skrifvelsen bordlädes till nästa sammanträde.

§ 3.

Föredrogs Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof; och begärdes dervid ordet af

Remiss af
statsverkspropositionen.

Herr Höjer, som yttrade: Herr talman, mine herrar! I likhet
med säkert de allra flesta af ledamöterna af denna kammare har jag,
åtminstone till hufvudsakliga delar, tagit kännedom om Kongl. Maj:ts
nådiga proposition om statsverkets tillstånd och behof. Jag har vid
flygtigt genomläsande af densamma funnit, att de högt ärade statsråden
och cheferna för landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
fortfarande stält sig till Kongl. Maj:ts oinskränkta disposition i och
för det lyckliga och möjligast hastiga realiserandet af öfverskottets
alla millioner. Det var också, hvad man kunde vänta af deras patriotiska
nit.

Men det är äfven en annan sak, som jag fått veta genom studier
af denna statsverksproposition, och jemförelsen mellan den och den
närmast föregående, och det är, att det måtte vara en i det hela
ganska angenäm befattning att vara statsråd och chef för finansdepartementet
under det nya systemets lyckliga år. Af allt det arbete
och allt det släp, af alla de vedermödor och chikaner, som åtföljde
finansministersembetet under “den bedröfliga frihandelstiden“, har säkert
den nuvarande innehafvaren af detta höga embete icke gjort någon
som helst erfarenhet.

Eu svensk finansminister i slutet af 19:de seklet behöfver icke
mycket bry sin hjerna dermed, huru debet och kredit skola gå i hop,
ty den saken går af sig sjelf; han har ännu mindre af nöden att
grubbla deröfver, huru han skall anbringa lämpliga shattelindringar
under öfverflödets dagar till lisa för de betungade, eller huru han
bäst skall kunna genomföra några skattereformer i syfte att mera
rättvist och jemnt fördela skattebördorna. Det talades visserligen här
i denna kammare något om den saken under 1892 års urtima riksdag;
men det var då det, och nu är alltsammans glömdt. Nå ja, det är ju
många herrans år sedan den dagen. Mindre än allt annat behöfver
herr finansministern lyssna till den maning, som denna kammares högt
värderade talman för några dagar sedan framförde inför tronen, att
“sorgfälligt pröfva icke blott ändamålen, hvartill öfverskottsmillionerna
skola användas, utan äfven källorna, från hvilka de härflyta“; och till
sist har han ej skäl att “frukta för frestelsernas faroru — ty ju oftare
han faller för frestelserna, desto mera blir det honom af vederbörande
räknadt till rättfärdighet. En svensk finansminister i vår tid har, att

N:0 2. 10 Måndagen den 25 Januari.

Semits af döma af statsverkspropositionen, egentligen blott att sitta på sin tapropositionen
*5urett * fatalistiskt lugn för att åse, huru öfverskottsmillionerna, de
(Forts.) fattiges millioner, falla ned i statens rymliga kassakista med hjelp af
ett skattesystem, som jag för min del finner abderitisk!, men som de
högt ärade herrarne här midt emot på Östgöta- och smålandsbänkarne
finna alldeles utmärkt — med hjelp af lifsmedelstullar, som just ingenting
skydda, men så mycket mera ge i spann, och som göra det senare
desto mera, ju mindre de göra det förra. Eu gång om året tillkommer
det herr statsrådet och chefen för finansdepartementet att för sina
ärade kolleger ställa till ett härligt måltidskalas, der han inbjuder de
ärade gästerna att taga för sig af det dukade bordets rika håfvor
och vid hvilket de högt ärade cheferna för landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen,
som ju redan på grund af sitt yrke äro de
starkaste karlarne i ministéren, tränga sig fram i främsta ledet och
taga för sig så godt som hela den läckra deserten, lemnande endast
qvarlefvorna åt sina vänner. Så hafva, enligt statsverkspropositionen,
af 1895 års öfverskott, stort 14,229,000 kronor, de högt ärade försvarsministrarne
för sina extra ordinarie behof anekterat 14,162,470
kronor, lemnande en summa af 66,530 kronor till kristlig delning
mellan de öfriga. När så allt detta är undanstökadt och Riksdagen
nalkas, har statsrådet och chefen för finansdepartementet endast att
göra upp en inkomstberäkning på 4 it 5 sidor, i hvilken han med anbringande
af vackra siffror visar statens glänsande finanser, men å
hvilken han alls icke är skyldig att tala om den utlofvade reformen
af vår utmärkta bevillningsförordning och ännu mindre behöfver anställa
någon slags probabilitetskalkyl deröfver, huru många de feta
åren skola blifva i vårt land. I Egypten voro de, som herrarne veta
7; hos oss lär man tänka, att de skola räcka till verldens ända, och
det säges, att man i regeringskretsar också tänker ställa sig derefter.
Under sådana förhållanden och med sådana anspråk synes det, som
om herr statsrådet och chefens för finansdepartementet uppgift skulle
vara “skäligen faciliterad“.

I nästan samma lyckliga ställning som finansministern befinna sig
också de högt ärade statsråden och cheferna för landtförsvars- och
sjöförsvarsdepartementen. De hafva aldrig i sitt lif genomlefva! så
lyckliga konjunkturer, och de veta också att begagna sig af dem för
tillgodoseende af sina hufvudtitlars behof, kanske med allt för litet
aktgifvande på andra vigtigare eller åtminstone lika vigtiga nationella
intressen. Sina för det svenska folket högst dyrbara framtidstankar
hafva försvarsministrarne som vanligt framlagt i Kongl. Maj:ts proposition,
och jag får kanske tillfälle att en annan gång vid en och
annan punkt i denna framställning återkomma. Ett par anmärkningar
kan jag dock icke underlåta att genast göra.

Jag kan för det första icke finna annat än högst betänklig den
af krigsministern, såsom det synes, fullt gillade princip att anlita den
enskilda offervilligheten i och för statsändamål, som det enligt min
uppfattning tillkommer statsmagterna uteslutande att tillgodose. Det
må vara, så länge denna offervillighet är helt och hållet frivillig; men
saken blifver enligt min mening betänklig, om, såsom här i afseende

N-.O 2.

Måndagen den 25 Januari.

på Göteborgs befästande blifvit ifrågasatt, denna offervillighet tages i
anspråk på förhand och uppställes såsom en gifven förutsättning för
fullbordandet af det ifrågasatta företaget. Det kan nu icke hjelpas,
att detta blir — om icke juridiskt, så åtminstone faktiskt ■— en kommunal
beskattning, som enligt mitt förmenande icke har något som helst
stöd i gällande lag; och jag undrar mycket, om Göteborgs stads härvarande
representanter i sjelfva verket äro villiga att acceptera den
antagligen icke obetydliga vexel, som herr krigsministern behagat utställa
på deras kommittenters patriotism.

För det andra kan jag icke annat än med eu viss oro följa herr
statsrådet och chefens för landtförsvarsdepartementet något nervösa
ifver att förse den svenska armén med tidsenliga gevär. Det är ett
ombyte af plauer och eu förändring, om icke af ståndpunkter, så åtminstone
af synpunkter från den ena riksdagen till den andra, att
den oinvigde slutligen blir alldeles förvillad. Vid 1894 års riksdag
accepterade herr krigsministern geueralfälttygmästarens förslag af den
15 november 1893 och begärde, att Riksdagen skulle bevilja 7,250,000
kronor till anskaffande af 100,000 gevär och 20,000 karbiuer. Två
år derefter, vid 1896 års riksdag, hade herr krigsministern tills vidare
kastat den planen öfver bord, ehuru af densamma icke var förverkligadt
något annat än anskaffandet af 15,000 karbiner, och begärde i
stället för anskaffandet af 75,000 gevär en summa af mellan 4 och 5
millioner på 2 år, hvilken summa af Riksdagen i fjol beviljades, men
med utsträckning af tiden från 2 till 5 år. Nu synes herr krigsministern,
på samma gång han vill fullfölja gevärsanskaffningen enligt
den förra Riksdagens beslut, derjemte önska upptaga generalfälttygmästarens
plan från 1893 och begär den icke obetydliga summan af
nära 7,500,000 kronor för ytterligare gevärsanskaffning. Genom allt
detta skulle svenska armén, förutom de redan färdiga 100,000 gevären
af 1867—1889 års modell, få 200,000 fullt tidsenliga repetergevär.
Jag har naturligtvis icke något att anmärka mot sjelfva saken. Jag
drager icke i allra minsta tvifvelsmål nödvändigheten för svenska
armén att förr eller senare komma i besittning af dessa 300,000 gevär;
men jag hemställer mycket vördsamt till herr krigsministern, om icke
marschen kunde gå litet mindre i fortissimo, då man tänker på alla
de andra ganska stora behof, som påkalla Riksdagens uppmärksamhet.

Det har säkerligen icke undfallit eder, mine herrar, vid jemförelse
mellan krigsbudgeten och hela den budget, som Kongl. Maj:t föreslagit
i den föreliggande statsverkspropositionen, att krigsbudgeten uppgår
till icke mindre än 40 procent af budgeten i dess helhet. Jag har i
dessa dagar underkastat åtskilliga europeiska staters budgeter för
åren 1894, 1895 och 1896 ett litet studium, men jag har ingenstädes
funnit eu så hög procentsiffra, allra minst hos de stater af andra rangen,
med hvilka man kan jemföra vårt fädernesland. Siffrorna hafva
varierat mellan 20 och 30 procent. Nu erkänner jag, att herr krigsministern
kan mot mig göra den invändningen, att saken lämpligen
kan ses från en annan synpunkt och att man rigtigare bör beräkna
försvarstungan per individ, hvarvid uppfattningen kanske blefve en
annan. Ja, det var för några år sedan under jemförelsevis lyckligare

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forta.)

hl:0 2.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Måndagen den 25 Januari.

tider, som det kunde blifva resultatet, inen knappast nu. Det är sant,
att en militärstat som Italien år 1896 med en krigsbudget af 325
millioner lire hade en förs vågtunga per individ af 14| lire, hvartill
jag täuker bör läggas den på hvarje individ sig belöpande andelen af
ränteliqvider för de statslån, som Italien fått upptaga i och för försvarsändamål.
Men om vi gå att granska den budget, som Kong!.
Maj:t framlagt för denna Riksdag, skola vi få se, att försvarsbördan
per individ i sjelfva verket — om denna budget går igenom — blir
den för våra förhållanden icke obetydliga summan af nära 10 kronor.
Det är ju möjligt, att den tungan icke behöfver mycket genera det
svenska folket ännu; men jag ber att få fästa uppmärksamheten på,
att marschen från cirka 4 å 5 kronor per individ — som saken stälde
sig för några år sedan — till nära 10 kronor per individ — synes
mig vara något för mycket brådstörtad.

Af hvad jag nu haft äran i korthet anföra är det klart, att jag,
lika litet som mina närmaste meningsvänner, kan utan vidare acceptera
Kongl. Maj:ts föreliggande budgetsförslag; och alldeles säkert är,
att vi för vår del önska en icke oväsentlig reduktion, särskildt i hvad
det gäller 4:de och o:te hufvudtitlarne. Det är mig alls icke obekant,
att jag derigenom ställer både mig och mina vänner, nu likasom förut,
i ledet af vanärade landsförrädare och “försvarsnihilister". Jag fick,
Qär jag gick från remissdebatten förra riksdagen, af en aktad god
vän närmare reda på, hvad uttrycket försvarsnihilist på höjderna sades
innebära. Min vän, som är en mycket högt stående man, förklarade,
att försvarsnihilist vore hvarje riksdagsman, som ville bibehålla krigsbudgeten
inom den ram, som den haft vid närmast föregående riksdag.
Det är under sådana förhållanden ganska svårt — synes det
mig — för en sparsam man att icke vara försvarsnihilist. Deremot
synes det mig vara ganska lätt att blifva försvarsvän och patriot i
väja dagar. I forna tider var det visserligen annorlunda. För att
då vara patriot skulle man offra lif och egendom för fäderneslandet
— och af sin egendom gifva icke blott lika mycket som de andra,
icke blott några smulor af öfverfiödet, utan en dryg del af hvad man
egde, ja, om det kräfdes ända till sin sista skarf. I våra dagar deremot
kan man vara patriot utan att behöfva offra ett enda öre mer
än hvarje annan menniska. Man behöfver endast hafva till sin disposition
ett tillbörligt förråd af utnötta och banala patriotiska fraser och
dertill — om man är riksdagsman — votera till försvaret alla dessa
millioner, som andra fått betala. Dess värre är detta i någon mån
en nödvändighet för en hvar af Riksdagens medlemmar; men hvad
mig och mina vänner beträffar, vilja vi i vida högre grad än Kongl.
Maj:ts regering hafva i tankarue både ändamålet, för hvilket skattemedlen
skola användas, och framför allt “källan''1, hvarifrån de flyta.

Vidare anförde:

Herr Pantzarhielm: Herr grefve och ordförande, mine herrar!
Förtroende mellan regering och folk är väl, synes mig, den enda säkra
grund, på hvilken ett utvecklingsarbete kan byggas. Detta förtroende

N:o 2.

Måndagen den 25 Januari.

börjar i vårt land att allt mera minskas, och skälen dertill äro kanske
derå. Synnerligast hör man nu klagomål öfver och missnöje med
de stegrade anslagskrafven å fjerde hufvudtiteln. Detta missnöje sprider
sig äfven till kretsar, inom hvilka man långt ifrån är på något
vis försvarsfiendtlig. Man vill gerna vara med om ett efter våra förhållanden,
våra tillgångar väl afvägdt försvar, man vill gå så långt
man kan; men man vill ej vara med om att gå för långt. Klagomålen
gälla i främsta rummet, att man anser de stora summor, som
beviljats till försvaret, icke blifvit på ett rätt lyckligt sätt använda.
Man anser också, att, då dessa summor hufvudsakligen eller åtminstone
till väsentlig del åstadkommits genom beskattning af de minst
bärkraftiga samhällsklassernas lefnadsförnödenheter, detta bort mana
till, att man ginge till väga med särskild sparsamhet och omsorg. Den
störa allmänheten står så långt ifrån förhållandena, att den ju icke
kan gå djupare in i tingen och söka rätt på orsaken till detta missnöje.
Äfven för den, som står närmare förhållandena, synes det vara
ganska svårt att intränga, ty utan tvifvel kan man påstå, att regeringen
älskar att omgifva sig med en viss hemlighetsfullhet, som icke
är så lätt att genomtränga. Jag har hört under dessa få dagar, som
jag varit vid Riksdagen, gamla riksdagsveteraner klaga öfver att “det
är så svårt att få någonting veta". Kastar man en blick på den berättelse
till Riksdagen, som åtföljt statsverkspropositionen, finna vi,
att man visserligen i detalj får veta en hel del saker, som jag för min
del tror kunna vara af underordnad betydelse. Man får veta, huru
många volontärer, som äro kommenderade till skolorna, huru många
dagar, skolorna pågå, och sådana der småsaker. Men om vigtigare
saker får man eu högst knapphändig upplysning. Man får veta, att
ammunitionstillverkningen sker vid ammunitionsförrådet, att kruttillverkning
försiggår vid krutfabriken. Någonting mera får man egentligen
icke veta. Man får veta, att vissa nybyggnader äro åstadkomna,
men icke alla byggnader, som äro åstadkomna. Jag vet specielt byggnader,
som äro utförda i min hemort, i Landskrona. De stå ej här
omnämnda, och jag är öfvertygad om, att dessa byggnader betingat
kostnader, som äro lika stora som kostnaden för de materialbodar,
som stå omnämnda i berättelsen.

Som sagdt, det är mycket svårt att tränga in i förhållandena,
allra mest för den. som är alldeles nykommen. Men länge har jag
trott mig finna, att i vårt land icke så få summor bortadministreras.
För att i någon mån bestyrka detta påstående, har jag gjort ett par
små kalkyler, soin jag skall be att få meddela kammaren.

Låt oss t. ex. taga ammunitionstillverkningen. Hylsorna till gevärsainmunitionen
tillverkas af messing, som vi veta. Enligt äldre metod
inköpte man hela messingsplåtar, och vid ammunitionsfabriken uthögg
man och utpressade till lämplig storlek patronämnen, som sedan formades
efter hand i maskiner. I nyare tider, jag tror fast i alla länder
— jag har mig specielt bekant, att så tillgår i Spandau — inköper
man patronämnen, som då komma från fabriken direkt i form af små
skålar, som sedan bearbetas. Ilos oss har man arbetat, åtminstone
vid Marieberg och tills helt nyligen, efter den äldre metoden. Man

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

N:o 2.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Måndagen den 25 Januari.

har inköpt, enligt här tillgängliga räkningar, från Bernsdorfer Metallvaarenfabrik
i Bernsdorf plåtar, som hafva eu viss storlek, en viss
tjocklek, och för dessa plåtar betalade man 149 mark för 100 kilogram.
Om vi nu gorå en kalkyl för eu million patroner, ställer sig denna
kalkyl ungefär sålunda. Vid tillverkning af hylsor, åtta millimeters,
kostar enligt räkning från Bernsdorfer metallvaarenfabrik plåten,
hvaraf hylsorna tillverkas, 149 mark per 100 kilogram. Vigten af
ämnet till en patron är 15,5 gram. Det blir således för eu million
patroner 15,500 kilogram plåt. Af plåten gå vid tillverkningen 40
procent förlorade. För att framställa eu million patroner behöfves
det alltså till hylsorna 15,500 kilogram och till affallet 10,300 eller
tillsammans 25,800 kilogram plåt. Efter det pris, som jag nyss nämnde,
149 mark för 100 kilogram plåt, blir sålunda kostnaden för plåt till
eu million patroner 38,442 mark eller 34,597 kronor. Derifrån afgå
0,489 kronor, som vid auktion på Marieberg sistliclne oktober månad
betalades för messingssplint — det såldes nemligen 17,300 kilogram
messingssplint, och den betingade ett pris af 63 öre per kilogram;
alltså 6,489 kronor för det här uppkomna alfabet, 10,300 kilogram.
Då återstår således en summa för metallkostnaden till patronerna af
28,108 kronor. De nyssnämnda skålarna kosta vid fabriken 154 mark
80 pf. per 100 kilogram; det är för skålar till en million patroner
28,994 mark eller 21,594 kronor. Det blir sålunda en skilnad endast
i materialets kostnad, oafsedt alla arbetslöner, som gifvetvis äro större,
då man utgår från plåt, än då man utgår från de här små kopparna,
ty kopparna äro redan utklippta ur plåten och hafva fått sin första
pressning. Det blir en skilnad årligen endast i materialkostnad af
6,514 kronor för en million hylsor. Om jag nu tager 40 millioner
hylsor, som är mobiliseringsbehofvet, blir det eu nätt summa af 260,560
kronor utom arbetslöner. Dessa penningar hafva enligt mitt förmenande
blifvit meningslöst bortkastade. För dem, som vilja närmare taga
reda på denna sak, har jag här eu del papper, som gerna stå till
tjenst för dem, som vilja skaffa sig närmare upplysningar.

Gå vi så till en annan af våra fabriker, nemligen krutfabriken,
så är för alla bekant, huru denna fabrik tillkommit. Det är också
bekant, att den fortfarande har kontrakt med Tyskland för leverans af
bomullskrut till fabriken. Vi hafva här en beräkning, huru tillverkningskostnaden
vid Åker skulle stält sig, derest man år 1893 ej
gjort kontrakt med Troisdorf, utan en af G. Mörner den 10 september
1893 ingifven vördsam promemoria blifvit följd, nemligen att de
s. k. mariebergstyperna af röksvagt krut skulle adopteras för tillverkning
vid Åker och fabriken der inrättas för samma typer. Situationen
hade då blifvit den, att man,o liksom äfven nu blef fallet, behöft köpa
krut från utlandet, till dess Åker kommit i gång, hvilket i detta fall
kunnat ske lika fort som nu, eller till hösten 1894, då Åker började
sin verksamhet. Enda skilnaden hade blifvit. att man under en del
af året 1895 behöft köpa bomullskrut från Ardeer i Skottland, intill
dess fabrikerna i Skåne sommaren 1895 kunnat börja leverera bomullskrut.
Som emellertid priset å bomullskrut från Ardeer var 3 kronor
15 öre per kilogram franco Stockholm, då deremot priset å bomulls -

N:o 2.

Måndagen den 25 Januari.

krut från Troisdorf var 3 kronor 75 öre per kilogram i Liibeck, enligt
uppgift i en broschyr, som generalfältygmästaren vid förliden riksdag
lät komma till Riksdagens kännedom, så hade gifvetvis äfven ur denna
synpunkt en väsentlig fördel legat uti att adoptera Mörners förslag,
då på hvarje kilogram bomullskrut i detta fall blifvit en minskning i
kostnad af ej mindre än 60 öre, derest ej någon frakt från Liibeck
till Stockholm inräknas. Denna torde belöpa sig till minst 8 öre per
kilogram, då alltså verkliga kostnaden för bomullskrut vid Åker uppgår
till 3 kronor 83 öre och skilnaden till 68 öre per kilogram.
Denna prisskilnad utgör sålunda endast för bomullskrut intill år 1896

— tillverkningen vid Åker för år 1895 utgjorde 50,357 kilogram krut

— för 51,500 kilogram bomullskrut — så mycket bomullskrut åtgår

— ej mindre än 51,500 x 0,68 = 35,020 kronor, som kunnat besparas.
Här har då ej inberäknats någon besparing till följd af billigare
tillverkningskostnad för mariebergstyperna mot Troisdorfskrutet,
utan blott tagits hänsyn till bomullskrutspriset. Räkna vi nu för åren
från och med 1896 till och med 1899, under hvilken tid man skall
taga bomullskrut från Troisdorf, samt vidare lägga till grund för beräkningen,
att årstiilverkningen vid Åker utgör 52,500 kilogram krut

— denna siffra är uppgifven i, jag tror, statsverkspropositionen, då
anslag begärdes till Åker; det har jag dock ej sett efter, men det är
i alla fäll en officiel siffra och den står dessutom i generalfälttygmästarens
broschyr sid. 16 — så finna vi, att, jemfördt med förhållandet,
derest Mörners promemoria adopterats, saken ställer sig endast
för inköp af bomullskrut som följer:

Skånska bomullskrutbolaget ^lemnade den 7 april 1896 anbud å
leverans af bomullskrut vid den Åkers krutbruk närmaste station till
pris af 2 kronor 80 öre per kilogram vid parti om minst 35,000 kilogram.
Om bomullskrutet till Åker för åren 1896—1899 tagits från
skånska fabrikerna å 2 kronor 80 öre per kilogram, hade, med en
åtgång för 52,500 kilogram krut af 54,075 kilogram bomullskrut årligen
eller för 4 år af 216,300 kilogram bomullskrut, sammanlagda
kostnaden för erforderliga bomullskrutet gjort 605,640 kronor. Nu
tages emellertid bomullskrutet från Troisdorf till 3 kronor 75 öre i
Liibeck eller 3 kronor 83 öre vid Åkers krutbruks närmaste station,
och gör detta för 4 år 216,300 kilogram ;i 3 kronor 83 öre = 828,429
kronor. Det blir sålunda en skilnad af 222,789 kronor, som kunnat
besparas. Dertill kommer, enligt hvad ofvan anförts, 35,020 kronor.
Tillsammans kunde alltså i berörda afseenden hafva besparats 257,809
kronor. Och dertill hade vunnits, att från år 1896 krutbruket vid
Åker varit absolut oberoende af utlandet och alla medel för fyllande
af kruttillverkningens behof af bomullskrut stannat inom landet.

Komma vi så till tullen. Förra årets Riksdag böjde tullen på
bomullskrut till 30 öre, och det är väl ej troligt, då det finnes officiella
intyg, lemnade af generalfälttygmästaren till de skånska fabrikerna, af
innehåll att deras bomullskrut fullkomligt lämpar sig för tillverkning
af röksvagt krut vid Åker efter der faststälda typer — det är väl ej
troligt — säger jag — att någon tullfrihet vidare af regeringen då
kan beviljas^för bomullskrut, och i så fall bör äfven tullen räknas med.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

N:o 2. 16

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Tages tullen med i beräkningen från och med 1897, så kommer
resultatet att ställa sig sålunda:

år 1896 54,075 kilogram bomullskrut å 8: 8S kronor per kilogram
207,107 kronor;

år 1897 till och med 1899 162,225 kilogram bomullskrut å3:83
per kilogram 621,322 kronor;

och med tullen efter 30 öre för dessa 162,225 kilogram 48,667
kronor, tillsammans 877,096 kronor. Det blir således en skilnad mot,
om det varit taget ifrån de skånska fabrikerna, åt 306,476 kronor,
här fortfarande icke in beräknade besparingarna i tillverkningskostnaden.

Jag har ett par andra uppgifter, men vill icke längre upptaga
kammarens tid; jag tror mig emellertid hafva visat, att man på många
håll möjligtvis kunde litet noggrannare handskas med statens medel
och litet mera planera på förhand, så att,- när man företager sig
något, man ock visste, hvad man hade att vänta. Här förekommer
otvifvelaktigt en fullkomlig felkalkylering, som gör, att staten fått sitta
emellan, således icke hänsyn tagits till statens intressen, utan måhända
till intressen, som icke här bort få göra sig gällande.

Herr Svanberg: Herr talman, mine herrar! Jag hade icke tänkt
att i dag begära ordet, men jag måste göra det, då jag dertill på sätt
och vis blifvit uppfordrad af hvad den förste talaren anförde i fråga
om Göteborgs befästande. Jag ber dervid först och främst å egna
och öfriga Göteborgs representanters vägnar få hembära regeringen
vår stora tacksamhet derför, att den behagat vid förevarande riksdag
upptaga den vigtiga frågan om Göteborgs befästande och dervid föreslå
ett jemförelsevis högt belopp att för detta ändamål utgå redan under
nästa år.

Då emellertid herr krigsministern i sitt anförande till statsverkspropositionen
den 2 januari förlidet år uttryckt den meningen, att
enskilde eller kommunerna borde bidraga med åtminstone någon del
af kostnaderna för de befästningsarbeten, som kunna vara erforderliga
för kommunernas betryggande, samt äfven nu i sitt vid statsverkspropositionen
fogade anförande knutit vid förslaget om anslag till Göteborgs
befästande — om ock i mera allmänna och sväfvande ordalag än förra
gången — en förutsättning, en förväntan, att Göteborgs invånare
skulle bidraga med åtminstone något belopp för ett slutligt och fullständigt
utförande af Göteborgs befästande, ber jag redan nu såsom
min uppfattning få uttala — och jag vet, att denna uppfattning delas
af öfriga representanter från Göteborg bär i kammaren och äfven i
medkammaren — att sådana bidrag hvarken böra eller ens lagligen
kunna utaf ett samhälles skattskyldige invånare utkräfvas genom
uttaxering på den kommunala beskattningens väg. Jag är nemligen
af den bestämda meningen, att sådana frågor, som röra rikets försvar,
vare sig den större eller mindre orten, särskildt då, såsom förhållandet
är med Göteborg, ett dylikt befästningsföretag af regeringen sjelf förklarats
vara af stor betydelse för rikets försvar såväl i militäriskt som
politiskt afseende — att sådana frågor, säger jag, äro och måste

N:o 2

Måndagen den 25 Januari.

uteslutande betraktas såsom eu hela rikets, en hela nationens angelägenhet,
och att staten således ensam utan kommunernas betungande
bör bekosta de derför nödiga utgifterna.

Kommunalförordningarna medgifva deremot icke en beskattning
för andra ändamål eller andra företag än sådana, som kunna hänföras
till kommunernas hushållnings- och ordningsangelägenlieter, men jag
för min del kan icke dit räkna försvarsåtgärder till rikets gemensamma
bästa.

Åsyftas nu med de utaf mig omförmälda krigsministerns yttranden
icke någonting annat än en anmaning nu särskildt till Göteborg, att
genom subskription eller på annat frivilligt sätt söka åstadkomma eu
del af de för Göteborgs befästande nödiga utgifter, så kan naturligtvis
deremot icke vara så mycket att säga, men jag fruktar af flera skäl,
att dessa bidrag icke skola komma att uppgå till nämnvärda belopp
och således icke heller spela någon roll i det stora hela.

Det hade vid sådant förhållande varit, synes det mig, bättre och
önskligare, om en sådan anmaning aldrig framkommit; den kan så lätt
under sakens fortsatta behandling antaga form utaf ett bestämdt vilkor.
Jag hoppas dock, att så icke skall blifva förhållandet; det skulle blifva
för städerna med afseende å deras försvar ett vådligt, ja ett ödesdigert
prejudikat.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Kappe: Jag skall be att få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk
några ögonblick, dels på grund af hvad den näst siste talaren yttrade,
dels på grund af hvad nu senast ifrån göteborgsbänken anförts.

Herrarne hafva förmodligen gifvit akt på, att de anmärkningar,
som af talaren på skånebänken här gjorts — anförda såsom exempel,
som han sade — drabbat dels ammunitionstillverkningen och dels
kruttillverkningen. Han ville såmedelst visa, att såväl i ena som andra
afseendet statens intressen icke tillvaratoges, utan att genom de anordningar,
som för dessa tillverkningar vidtagits, förluster skulle tillskyndas
statsverket, och att man skulle kunna framställa dessa saker vida
billigare. Han anförde detta som exempel, dermed antydande, att på
många andra områden samma missförhållanden skulle ega rum. Jag
skall taga upp dessa båda punkter, mot hvilka anmärkningarne särskildt
rigtades.

Plan talade först om ammunitionstillverkningen och ville visa, att
genom sättet för densammas bedrifvande, hvad särskildt mobiliseringsammunitionen
vidkomme, staten tillskyndades stora förluster. Jag vill
föra tillbaka i herrarnes erinran, huru det tillgick, då man beslöt sig
för denna ammunitionstillverkning. Det var var vid 1892 års lagtima
riksdag, som man anslog ett belopp af 800,000 kronor till mobiliseringsammuuition,
och det hette då, att den nödiga anskaffningen af ifrågavarande
ammunition måste genast sättas i gång, ty i sjelfva namnet
derå ligger ett ådagaläggande af nödvändigheten, att man så snart
som möjligt skulle tillgodose behofvet.

Nu var statens ammunitionsfabrik fullt sysselsatt med tillverkning
för ersättningen af den årliga förbrukningen, och Riksdagen kunde icke

Andra Kammarens Hot. 1897. N:o 2.

Remiss af

p statsverks propositionen.

(Forts.)

N:o 2.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Måndagen den 25 Januari.

anses komma att sätta i fråga, att man skulle anlägga eu ny fabrik,
då det nu gälde denna särskilda tillverkning — ty i så fall skulle
efter uågra år, då man fylt mobiliseriugsbehofvet, denna fabrik måst
slopas — utan man hade ingen annan utväg än att delvis vända sig
till utlandet. Sålunda beslöt man sig för, hvad angick patronhylsor,
täudhattar och kulor, att dessa skulle tagas utifrån, men att deremot
krutet skulle tillverkas inom landet. Det var styresmannen för ammunitionsfabriken
vid Marieberg, som fick i uppdrag att föreslå de firmor,
till hvilka man kunde adressera sig.

Deraf kom sig, att kontrakt afslöts med firman Keller & C:o i
Hirtenberg bei Wien angående leverans af hylsor och tändhattar samt
med firman Berndorfer Metallwaaren Gesellschaft i Berndorf bei Wien
angående leverans af kulör, allt för 1893 års behof. Detta 1893 års
kontrakt förnyades sedan för att gälla åren 1894 till 1897.

Hvad först beträffar qvaliteten — man skulle visserligen kunna
tänka sig billigare pris, men qvaliteten är, i synnerhet när det gäller
ammunition, en utomordentlig vigtig sak att taga i betraktande — så
har denna städse visat sig vara den allra bästa, och leveranserna hafva
vidare utförts med punktlighet, ofta flera månader innan penningarna
varit tillgängliga för liqvideu.

Nu skall man tänka sig, att, när det är millioner olika delar, som
skola besigtigas, det är af största vigt att den fabrikant, som man
vändt sig till, verkligen är förtjent af fullt förtroende, ty man kan
omöjligen besigtiga så många delar i detalj, utan först vid användandet
visar det sig, huru dessa olika delar äro beskaffade, och det har som
sagdt dervid ådagalagts, att qvaliteten af här ifrågavarande delar är
den allra bästa. Som exempel på huru det går, i fall man skulle
tänka bara på billiga pris, kan jag påvisa erfarenhetsrön från en
mindre stat bland våra grannar, som trodde sig kunna göra eu dylik
anskaffning för mycket billigare pris än vi och derför vände sig till
en annan firma, men följden blef att hela tillverkningen måste kasseras,
hvarefter det blef nödvändigt att hänvända sig till en annan firma,
som var dyrare. Jag måste ännu en gång fästa uppmärksamheten på
betydelsen af varans beskaffenhet och att åt denna måste tillmätas
den största vigt; detta är nödvändigt i alla förhållanden men särskildt,
när det gäller ammunition.

Enligt hvad eu besigtniugsofficer på stället kunnat förvissa sig
om, har priset på vår ammunition stält sig billigare till och med än
stundom för större stater. En stormagt skulle hafva levererade 50
millioner patrondelar på eu gång och fick då betala jemförelsevis mera,
än då det för oss gälde att erhålla 7 millioner årligen i 5 år och det
ändock med det för uppgörelsen om priset så olägliga vilkoret, att
kontraktet endast är giltigt om och i den mån medel till mobiliseringsammunition
af Riksdagen beviljades.

Förhållandet är i sjelfva verket det, att sammanlagda priset på
denna mobiliseringsammunition ställer sig mycket obetydligt dyrare än
den ammunition, som tillverkas vid statens ammunitionsfabrik och i
ingen händelse öfverstiger det belopp, som begärdes då man vid Riksdagen
anhöll om medel för tillverkning af mobiliseringsammunition.

N:o 2.

Måndagen den 25 Januari.

Så förhåller det sig med den första anmärkningen.

Med afseende på den andra gåfvo herrarne kanske akt på, att
kalkylerna der voro baserade på ett pris af 2: so kronor per kilogram
bomullskrut, som skulle erhållas från de skånska fabrikerna. Det är
af intresse att för kammaren få framlägga historien härom, ty det bör
otvifvelaktigt vara af stor betydelse att så en gång sker.

Redan i början af förra året eller den 12 februari insändes skrivelser
till artilleristyrelsen ifrån “skånska bomullskrutfabriksaktiebolaget“
och “aktiebolaget svenska krutfaktorierna".

De framhöllo de stora fördelar, som staten kunde hafva af att
vid tillfällen, då förbindelsen med utlandet, såsom t. ex. i krigstid,
blefve afbruten, från svenska fabriker erhålla ej mindre bomullskrut
för tillverkningen af röksvagt krut vid Åker än äfven färdigt röksvagt
krut för ett hastigare fyllande af arméns behof, än hvad ensamt
genom kronans krutbruk kunde åstadkommas. Å andra sidan framhölls
den omständigheten, att ifrågavarande enskilda fabriker, ehuru
det vore deras önskan att i främsta rummet erbjuda sin tillverkning
åt landet, icke kunde ställa sig som reserv till artilleristyrelsens förfogande
utan att derför erhålla något vederlag. Så korning bolagen
med sitt förslag, enligt hvilket de erbjödo sig: att vid brådskande behof,
och så snart ske kunde efter erhållet meddelande i första rummet
ställa sina tillverkningar af bomullskrut, röksvagt krut och eterarter
till artilleristyrelsens och marinförvaltningens förfogande; att dervid
i möjligaste mån forcera tillverkningarne; samt att ej beräkna
prisen för sådan leverans högre än som med skälig vinst kunde förenas
och med hänsyn till kostnaden för råmaterialier öfverenskommas.
A andra sidan uppstälde bolagen som vilkor: att artilleristyrelsen från
och med år 1896 till och med år 1899 skulle årligen från bolagen
inköpa minst 12,000 kilogram röksvagt krut till ett pris af kronor
5: 60 pr kilo, exclusive emballage, fritt statsbanans station i Kjeflinge;
samt att, sedan det nuvarande kontraktet med Troisdorf angående
bomullskrut upphört, skulle bolagen få leverera Åkers behof af denna
vara, förutsatt att den i afseende på qvalitet uppfylde då gällande bestämmelser,
samt att priset ej öfvers tege det, hvartill samma vara då
kunde eventuelt från utlandet anskaffas. Bolagen tillkännagåfvo sig
vilja stå fast vid detta förslag till den 15 mars — det var i fjor.

Generalfälttygmästaren svarade genast och sade, att som vid vår
krutfabrik tillverkades hvad vi nu behöfde af röksvagt krut, och det
förslag, som nu af fabrikerna vore uppgjordt, således endast skulle
afse tillfällen, då derutöfver något kunde behöfvas, fann han ingen
anledning att göra en öfverenskommelse i det hänseendet, samt att,
hvad åter bomuilskrutet beträffade, det ju vore alldeles för tidigt att
redan nu träffa öfverenskommelse om denna sak, enär öfverenskommelsen
med Troisdorf räckte till och med år 1899 — det vore ju tillräckligt
att se saken an, när den tiden kom.

Man tycker, att efter detta positiva svar skulle, från dessa
fabrikers sida, intet vidare varit att åtgöra. Men den 7 mars kom
en ny skrifvelse från bolagen, deri de upprepade sitt anbud men på
samma gång nedsatte priset på röksvagt krut från kronor 5: 6 o till

Remiss af
statsverkspropositionen

(Forts.)

N:o 2.

It cmiss eif

statsverks propositionen.

(Forts.)

Måndagen den 25 Januari.

kronor 5: 2 5 pr kilo samt fixerade priset å bommullskrut, som i den
förra skrifvelsen lemnats obestämdt, till kronor 3: 2o pr kilo.

Det är mycket svårt att förstå anledningen till denna nedsättning.
Men jag bör kanhända omnämna för kammaren, att årsberättelsen
från Åkers krutbruk under mellantiden hade inkommit, och den
innehöll uppgifter å kostnaden för det derstädes tillverkade röksvaga
krutet under år 1895. Af denna berättelse — och det är ju en
handling, som man måste visa för hvar och en, som begär att få se
den — framgick, att medelkostnaden för krut för skarpa patroner
och stridsladdningar uppgick till kronor 5: 09 pr kilo samt för krut
till exercisladdningar — hvarom ju icke här var fråga — till kronor
5: 5 2 pr kilo. Dessa pris skola nu ökas med 11 öre för hvarje kilogram,
om arfvodena till brukets tjenstemän medräknas, och med ytterligare
12 öre, om jemväl dessa tjenstemäns löneförmåner vid regementena
— ty de äro artilleriofficerare på stat — tagas med.

Men af dessa siffror torde inses att, om man gått in på bolagens
förslag, skulle staten ha tillskyndats en förlust af 16 öre för hvarje
kilogram krut, ty statsfabriken finnes ju och arfvodena skulle således
utgå i alla händelser. Än sämre skulle affären hafva stält sig, om
man gått in på det första förslaget, ty bolagens tidigare pris var ju
kronor 5: 6o pr kilo, och skilnaden hade då blifvit mycket större,
nemligen emellan kronor 5: 0 9 och 5: 60.

Emellertid är det ej otänkbart, att anledningen till nedsättningen,
möjligheten för bolagen att komma med den lägre siffran, var, att de
skaffat sig upplysningar ur årsberättelsen. Åtminstone är det förhållandet,
att en person, tillhörande en större daglig tidning här i
Stockholm, infunnit sig några dagar förut, den 4 mars nemligen, och
fått reda på årsberättelsen för Åkers krutbruk. Och den 7 i samma
månad kommo, såsom nämnts, bolagen med det nedsatta priset.

Jag har nu talat om det röksvaga krutet, men det var ju också
ett förslag angående bomullskrut. Nu är det visserligen sant, att de
skånska bolagens erbjudna pris, kronor 3: 2 o pr kilo, var icke obetydligt
lägre än hvad krutet från Troisdorf kostar, ty det är mark
4: 20 eller kronor 3: 75. Men denna prisskilnad motväges fullt deraf,
att statens krutbruk förmedelst den inköpta metoden förmår tillverka
ett röksvagt krut, som, oaktadt det högre priset på bomullskrut, icke
är dyrare än det från de svenska krutfaktorierna erbjudna, hvilket
dock, säkerligen på grund af Åkers krutbruks tillvaro, nyss nedsatts
med ej mindre än 35 öre pr kilo. Hade vår statsfabrik ej funnits
och kunnat tillverka krut så billigt, som fallet är, hade vi nog fått
betala de skånska bolagen minst det förut angifna priset, kronor 5: 60
pr kilo, eller vida mera, ty i sjelfva verket fordrade bolagen ett år
tidigare, den 9 mars 1895, kronor 6: 2 5 pr kilo. Och denna besparing,
som inköpet af Troisdorfmetoden redan beredt svenska staten,
kommer dessutom att betydligt ökas, när bomullskrutkontraktet utlöper,
under förutsättning att de skånska bolagen då vidhålla sitt låga
pris på bomullskrut.

Men saken är icke slut ännu. Den 7 april — vi talade nyss om
den 7 mars — kom en ny skrifvelse från bolagen; och för att förstå

N:o 2

Måndagen den 25 Januari.

den skrifvelsen skall jag be att få uppläsa ordalagen i den förra skrifvelsen
af den 7 mars, i hvad vidkommer bomullskrutet:

“Vi få i samband dermed äran nämna, det vi nu gjort beräkningar
öfver kostnaden af tillverkning utaf bomullskrut för Åkers krutbruks
behof, och oatt vi äro i stånd att lemna det till kronor 3: 2 0
pr kg; fritt den Åkers krutbruk närmaste statsbanestation" — jag
hoppas, att kammaren ger akt på ordalagen: “tillverkning utaf bomullskrut
för Åkers krutbruks behof. “

Den nya skrifvelsen af den 7 april lyder så:

“Vi anse oss böra meddela, att till oss framstälts förfrågan från
eu medlem af Riksdagen, till hvad pris vi kunna leverera bomullskrut,
och att vi lemnat den upplysning, att det pris, kronor 3: 2o, som anförts,
afsåg priset för ett mindre profparti om cirka 50 kg. och att
för större parti, t. ex. minst 35,000 kg., kunna vi gå ned till kronor
2: 80 pr kg. fritt Åkers närmaste station."

Hvad säga herrarne om detta? Jag tycker man är alldeles nödsakad
antaga, att bolaget ansett sig böra nedsätta det i skrifvelsen
den 7 mars angifna priset och på samma gång böra motivera eller
bemantla denna plötsliga, efter endast en månads förlopp gjorda nedsättning.
Men att detta skett genom en påtagligen osann uppgift, att
det först angifna priset, kronor 3: 2 0 pr kilo, afsett blott ett mindre
profparti, synes oförklarligt.

Emellertid är hela kalkylen grundad på denna sista prisuppgift,
kronor 2: 80, enär man vet, att staten icke nu kan inlåta sig med
bolagen, ej ens till priset 2: 80.

Jag skulle kunna sluta här; jag har berört saken för att från
första stund visa, huru pass tillförlitlig den der kalkylen är, som nyss
omnämnts. Men det talades äfven om, att tullen skulle spela in här.
Derför måste jag äfvenledes omförmäla, att bolagen nu i skrifvelse den
22 sistlidne december förnyat sitt anbud om leverans af röksvagt krut
till oförändradt pris af kronor 5: 2 5 pr kilo och som skäl för detta
förfarande anfört följande:

“Det pris, hvartill krut vid Åker under år 1895 framstälts, eller
kronor 5: 2 0, måste nemligen under innevarande år komma att ställa
sig väsentligt dyrare, beroende på, att krutbruket nu sjelf framställer
den erforderliga etyletern, som förut tullfritt intagits och då kostat
endast 51 öre pr kg.

Enligt vår uträkning kommer tillverkningspriset för år 1896 att
visa en kostnad pr kg. krut af minst 5: 50 kronor. Härtill kommer
vidare, att tullen å bomullskrut genom beslut vid årets riksdag höjts
till 30 öre pr kg., så att nästa år kommer tillverkningspriset på krut
vid Åker att stiga till omkring kronor 5: 8o pr kg.

Vi förutsätta vid denna beräkning, att tullfrihet ej kan påräknas
nästa år, då dels tullen med anledning af att tillverkning af bomullskrut
eger rum inom landet blifvit höjd, dels vår fabrik visat sig kunna
framstapla just den speciella sort bomullskrut, som erfordras för tillverkningen
vid Åker.

Genom att sålunda acceptera vårt anbud skulle, förmena vi,
artilleristyrelsen för hvarje kilogram krut, som från oss inköptes, jem -

Rem ias af
stalsverkapropoaitioiMn.

(Forts.)

N o 2.

Remiss aj

statsverks propositionen

(F orts)

Måndagen den 25 Januari.

fördt med hvad som tillverkas vid Åker, göra en vinst af lågt räknadt
50 öre.“

Ja, hvad nu först beträffar frågan om tullen, vill jag nämna det
behofvet för år 1897 redan är intaget; det skulle således gälla åren
1898 och 1899. Men icke är det väl så säkert, att man skall lägga
de der 30 örena på kostnaden, om man ser saken i dess kelhet. Ty
det är visserligen sant, att artilleridepartementets utgift för hvarje
kilo krut ökas med ett belopp, som motsvarar tullafgiften, men å
andra sidan får staten på annat håll genom den inflytande tullen igen
samma summa. Således kan ur den omständigheten icke härledas
något skäl för staten att med minskning af tillverkningen vid dess
eget krutbruk inköpa röksvagt krut från enskilda fabriker.

Bolagens beräkning, att tillverkningspriset vid Åker för år 1896
skall blifva minst kronor 5: so pr kg., är vidare alldeles felaktig, ty
enligt uppgift från styresmannen är nämnda pris för år 1896 i sjelfva
verket ej högre än kronor 5: 2 3 och kan för innevarande år beräknas
till omkring kronor 5: is pr kg., allt i medeltal — således i båda
fallen något lägre än det af bolagen begärda priset, kronor 5: 2 5.

Men jag tvifiar på att Riksdagen, äfven om de skånska bolagen,
tvärt emot hvad hittills och ännu fortfarande är förhållandet, skulle
erbjuda krut till billigare pris än det, hvartill Åkers krutbruk kan
tillverka sådant, skulle, efter att hafva beviljat betydliga belopp till
nämnda krutbruk, vilja att af kastningen af dessa belopp nedsattes
genom inskränkning, till förmån för en enskild fabrik, af tillverkningen
vid Åker. Ty det kan ej hjelpas — minskas tillverkningen, som nu
utgör omkring 50,000 kilo, med 12,000 kilo, såsom här ifrågasatts,
så skulle, eftersom administrationskostnaderna vid bruket ej minskas
och arbetskostnaden i dess helhet knapt kan nedsättas, tillverkningspriset
enligt ungefärlig beräkning komma att stiga med 14 öre pr
kilo. En beställning hos bolagen skulle således, tvärt emot hvad som
påståtts, icke blifva fördelaktig för staten.

Till sist vill jag i detta ärende tillägga, att de skånska bolagen,
oaktadt upprepade försök, ännu icke lyckats framställa krut för 6,6-millimetersgevären, och det är ju den för framtiden vigtigaste gevärskrutsorten.
Hvad angår krut för 8-millimetersgevären, har sådant
visserligen framstälts, men detta krut har ännu icke undergått de förvaringsprof,
som äro nödvändiga för att man skulle kunna våga vända
sig till bolagen; och det torde dröja ett eller annat år, innan förvaringsprofven
blifvit så fullständigt genomgångna, att man med full
tillit kan vända sig till dem.

Ja, detta med anledning af hvad talaren på skånébänken yttrade.

Jag vänder mig nu till den andra punkten, nemligen beträffande
hvad som står i den kongl. propositionen om en insamling af invånarne
i Göteborg, hvarigenom kostnaderna för statsverket för Göteborgs befästande
skulle i någon mån minskas. Den ärade talaren på göteborgsbänken
stödde sig i sin framställning på den satsen, att när det gäller
ett statsintresse, är det staten ensam, som skall tillgodose detsamma.
Han baserade sitt resonnement uteslutande derpå, att i afseende på.
Göteborgs befästande föreligger ett statens intresse och ej något annat.

N.O 2.

Måndagen den 25 Januari.

Och han sade, att det vore farligt att slå in på den väg; chefen för
landtförsvarsdepartementet antydt, ty det skulle kunna finnas andra

propositionen.

städer, som kunde komma i fråga att skyddas genom belastningar, (Forts.)
och godkände man statsrådets uttalande, skulle kanske dessa anse sig
nödsakade att genom insamlingar inom sina kommuner ensamma bekosta
de försvarsanordningar som möjligen voro erforderliga.

Men, mine herrar, här föreligger icke ett ensamt statsintresse.

När det gäller ett lands försvar, kan hvarken det rörliga eller fasta
försvaret disponeras på sådant sätt, att hvarje invånare, hvarje del af
landet i lika hög grad skyddas. Det vore något, som alldeles skulle
strida mot krigskonstens första grundregler, ty ändamålet med ett
försvarskrig är att drifva fienden ur landet och om möjligt besegla
honom. Fördelar man då försvarsanordningarne jemnt öfver hela
landets yta, håller sig fienden samlad, och försvararne, som splittrat
sina krafter, måste bli besegrade. Deraf följer nödvändigheten att vid
försvarets ordnande gå till väga på samma sätt som fienden, samt
nödvändigheten att i försvarsplanen klassificera de olika delarne af
landet efter deras större eller mindre betydelse för landets försvar i
dess helhet. Detta han nu ej hjelpas, om nemligen slutet skall bil.
att fienden drifves ur landet; men man kan ej åstadkomma ett sådant
försvar, att fienden ingenstädes och under ingen tid kau sätta sin fot
inom våra landamären. Således måste man, som sagd!, införa en
klassificering af gränserna och landet för öfrigt. Företager inan nu
en sådan —- synpunkterna dervidlag äro många och det är ej lämpligt
att skärskåda dem vid ett tillfälle som detta — måste man, såsom
sagdt, taga i betraktande, att somliga delar af vårt land äro för försvaret
i dess helhet af större vigt, andra af mindre, och af de förra
äro vissa områden och punkter af mera betydelse än andra.

Då man nu skall vända sig till den penningbeviljande statsmagten
för att den skall gifva medel till det fasta försvaret, så kan man väl
ej begära, att den skall anslå erforderliga belopp på en gång till
tryggandet af alla punkter af militärisk betydelse, utan man måste
börja med de vigtigaste först. Men om man å andra sidan å de
orter, som känna sig hotade i händelse af fiendtligt öfverfall, kommit
till insigt af att det ligger fara i detta dröjsmål, är det ju ganska
naturligt, att man der griper till det enskilda initiativet för att ordna
så, att försvaret af den ifrågavarande landsändan fortare må komma
till stånd. Ty det är ju en mycket stor risk att råka ut för ett krigs
fasor, som de enskilde i eu ort löpa, i fall fienden just der skulle
göra en landstigning.

Det är derför ej orimligt att ifrågasätta, att under vissa forhållanden
äfven de enskilde vilja bidraga till försvarets ordnande. Jag
för min del skulle visserligen ej begära något bättre, än att Riksdagen
ansåge sig kunna icke blott tillgodose befästandet af de allra vigtigaste
af länders strategiska punkter, utan äfven allestädes hjelpa till vid
ortförsvaret, men jag tror icke, att man i något land har vågat vänta,
att i afseende å detta sistnämnda försvar statsmagterna ensamma skulle
taga på sig hela bördan.

Nu är det sant, att hvad Göteborg vidkommer, är denna stad en

N:o 2 24 Måndagen den 25 Januari.

fuutverkf- g??skar..vigtig punkt äfven militäriskt sedt, men dess betydelse kan dock
propositionen. ej jenaforas med exempelvis hvarken Stockholm, landets hufvudstad, eller
(Forts.) Karlskrona, dess förnämsta fiottstation — jag hänvisar i afseende på
denna fråga till den utredning, som tinnes närmare utförd i mitt anförande
till statsrådsprotokollet af den 2 januari 1896. På dessa punkter måste
man i första rummet tänka. När man derför hörde talas om, att
man i Goteborg sjelf tänkte att på något sätt anskaffa bidrag till de
erforderliga befästningarna, var det ganska naturligt, att man ej satte i
ii-äga att af Riksdagen begära på en gång hela beloppet 3,880,000, utan
att man först vide so, huru Göteborgs stad sjelf skulle ställa sig till saken.

Herr Pantzarhielm: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Herr statsrådet och chefens för landtförsvarsdepartementet anförande
bär, synes det mig, ej i något hänseende kunnat jäfva hvad jag nyss
, e'' ne“l1gen att man i fråga om krutbruket vid Åker gjort sig
skyldig till eu misskalkyl, och att det derstädes tillverkade krutet blir
toi svenska staten dyrare, än det kunde och borde vara.

Den form, i hvilken anbuden å leverans af bomullskrut inkommit
synes mig ej spela någon vidare roll. Hufvudsaken är, att anbuden
aro gjorda, och gjorda af bolag, som kunna uppfylla sina ingångna
torpligtelser, och som äro företag, livilkas tillverkning af bomullskrut
lar intyg från svenska statens sida, att det är användbart för svenska
statens ''tillverkning af röksvagt krut, samt intyg derom, att de flesta
åt deras krutsorter äro för svenska statens vapen användbara.

Jag kan med siffror styrka mina påståenden. Herr statsrådet
rorde sig nemligen med något föråldrade siffror. Han talade om tillverkmngspriset
år 1895. Detta tillverkningspris var kronor 5:20 per
kilo. Ja, det är mycket sant, men då köpte man sitt bomullskrut från
lroisdorf på samma sätt, som nu visserligen, men man köpte etern
från tyskland samt fick den tullfritt införd; och man betalade för
densamma blott 51 öre per kilo. Den eter, som nu användes vid
Åker, kostar deremot 87 öre per kilo. Alltså: då till framställning
dt krigsära t åtgå en viss qvantitet eter och en viss qvantitet sprit,
måste, då etern blir dyrare, äfven krutet bli dyrare. Jag skall derför
tillåta., mig i deras helhet uppläsa äfven dessa kalkyler.

Jf. • ,Euligt styresmaunens för Åkers krutbruk skrifvelse

?:°iTAr M, J, 1 2 kongl- arméförvaltningen å artilleridepartementet
åtgår för tillverkning af 60,000 kg. krut:

Etyleten 55,000 kg. å 51 öre = 28,050 kronor;

35,000 liter a 55,23 öre = 19,330 kronor; summa kronor
47,380, eller per kg. krut kronor 0,77 för eter och sprit.

År 1896. Etern, som sedan april 1896 gjorts vid Åker, kostar
per kg. 87 öre endast i kostnad för sprit och utan hänsyn till öfrig
materialkostnad, arbetslöner, kol etc.

Sprit inköpt per 3 december 1895 till ett pris af kronor 139,50
per 100 liter 95 procent vara, samt per 20 februari 1896 från Reymersholms
nya spritförädlingsaktiebolag 60,000 liter 95 procent vara till
kronor 137,34, lmlket pris motsvarar kronor 46,14 per 100 liter
denaturerad sprit åt 95 procent styrka

N:0 2.

Måndagen den 25 Januari.

Här antages, att endast sprit, som inköpts till det lägre priset,
användts för etertillverkningen,

Alltså: Etyleter 1897 pr kg. 87 öre;

Sprit 95 % per liter denaturerad 46 öre, hvilket gör för 60,000
kg. krut:

Etyleter: 55,000 kg. å 87 öre = 47,850 kronor;

Sprit: 85,000 liter å 46 öre = 16,106 kronor; summa kronor
63,956 eller per kg. krut 106,59 öre. Alltså en skilnad för eter och
sprit mot 1895 af 29,5 öre eller i rundt tal BO öre.

Det af lierr statsrådet angifna priset för krut vid Åker under
år 1895, kronor 5,20, måste sålunda för år 1896 komma att stiga
med minst 30 öre per kg. eller till kronor 5,so.

1897. För detta år är sprit inköpt till pris af krouor 126 per
100 liter 95 procent vara, hvilket gör per 95 procent sprit, denaturerad,
35 öre.

Med detta pris kommer spritkostnaden för en kg. eter att blifva
68,5 öre. Sättes nu, analogt med det föregående, etern endast till
samma pris, som betingas af spritpriset, sålunda utan arbetslön, kol
etc., blir resultatet för 60,000 kg. krut:

Etyleter: 55,000 kg. ä 68,5 öre = 37,675 kronor;

Sprit: 35,000 liter å 35 öre = 12,250 kronor; summa kronor
49,925 eller per kg. krut 83 öre. Alltså är skilnaden mot 1895 6 öre;
och det angifna priset per kg. krut, eller kronor 5,20, kommer att ökas

Kemist af

statsverks propositionen.

(Forts)

till minst 5,26.

Således måste det krut, som tillverkas vid Åker, blifva dyrare under
de följande åren än det var år 1895.

Hvad åter den kemiska stabiliteten och de hygroskopiska egenskaperna
hos krutet beträffar, så anmärkte herr statsrådet, att man
ej i detta afseende profvat det skånska krutet, men jag tror för min
enskilda del, att man tryggt kan påstå, att detta kommer att hålla
sig väl så bra som det Troisdorfska krutet. Vi ha två typer af det
röksvaga krutet. I den ena typen bibehålies gelatineringsämnet i
krutet, i den andra söker man genom afdunstning bortskaffa detta
ämne. Till den senare gruppen hör det röksvaga krutet, som tillverkas
så väl vid Åker som i Skåne. Det är tydligt, att, när det i en fast
kropp finnes eu flytande vätska, som skall genom upphettning fördrifvas,
så uppstå i den fästa kroppen vissa ihåligheter eller porer. Dessa
sträfva efter att fylla sig — “naturen hatar tomrum" som man säger
— och fyllas derför med fuktighet. Detta gör, att alla krutsorter,
som tillverkas efter denna metod, äro mer eller mindre hygroskopiska
och lida af fuktighet. Särskilt vill jag nämna, att det krut, som
tillverkas vid Åker, magasineras i hermetiskt slutna kärl för att hålla
sig, och det är ännu ej utrönt, huru detta krut kommer att hålla sig,
när det uppackas och utsättes för luftens inverkan. Ett faktum är,
att i ett häfte af Svensk Skyttetidning för 1896 står, att det har
visat sig, att det Troisdorfska krutet är mycket känsligt för fuktighet
och företer olika ballistiska egenskaper vid olika fuktighetsgrader. De
enskilda skytteföreningarne använde ej Troisdorferkrut, utan använda
fortfarande svartkrut, derför att do anse det förra opålitligt.

N: 0 2.

Remisa af

statsverks propositionen.

(Forte.)

Måndagen den 25 Januari.

Herr Wavrinsky: Herr talman! Mine herrar! Jag vågar på särskild
uppfordran göra mig till målsman för det sakta, men stadigt
växande antal af vårt lands invånare, som på samma gång de med
oro se, huru de hopade inkomsterna i statskassan placeras på fjerde
och femte hufvudtitiarne, dock icke märka något tecken till att andra
vägar till värnande af fosterlandets sjelfständighet och oberoende af
vår regering anlitas. Jag syftar naturligtvis på neutralitetsförklaring
och skiljedomsaftal, visserligen icke blott en sådan neutralitetsförklaring,
som afgifvits i trontalet, utan en sådan, åt hvilken på diplomatisk väg
utverkas magternas erkännande, så att i högsta möjliga måtto någon
garanti dermed kan åstadkommas. Det torde ej heller vara alldeles
ovärdigt vår diplomati att sysselsätta sig med skiljedomsaftal. Det är
visserligen sant, att hvarje neutralitetsförklaring eller skiljedomsaftal
icke är ett absolut tillförlitligt värn mot eventuella fiender, men detta
äro ju icke heller rustningarne, i all synnerhet för ett litet land under
den kolossala konkurrens, som nu råder i rustningsväg.

Den tionde mars 1892 uttalade sig förre utrikesministern herr
grefve Lewenhaupt till statsrådsprotokollet gynsamt om skiljedomsklausuler
i handels- och sjöfartstraktater samt öfverenskommelser
rörande skydd för literaturens och industriens alster. Han hade derefter
år 1894 ett tillfälle att praktisera denna sin mening, då han
tillsammans med danske utrikesministern herr Hegermann-Lindencrone,
affattade ett förslag till lagbestämmelser om fisket i de svensk-danska
farvattnen, men i detta förslag till lag saknades skiljedomsklausul.
Detta ärende har sedermera, efter hvad jag finner af förhandlingarne
i danska folketinget, der förevarit till behandling, och denna riksförsamling,
som har ett ord med i laget i sådana ärenden, har visserligen
tillstyrkt förslaget i fråga om dess ordningsbestämmelser, men har ej
kunnat vara med om att, utan väsentliga ändringar, tillstyrka öfverenskommelsen
mellan konungarikena Sverige och Danmark rörande fisket
i angränsande farvatten. Detta förslag återkommer således ännu en
gång, och då tillåter jag mig på uppmaning att vördsamt hemställa
till herr utrikesministern, att, då denna fråga åter kommer till behandling,
det halfva löfte kan jag säga, som förre utrikesministern
afgaf, måtte inlösas, så att en skiljedomsklausul vid detta lagförslags
slutliga behandling i detsamma måtte inflyta.

Herr Branting: Herr talman! Det skulle under vanliga förhållanden
icke hafva fallit mig in att redan nu begära ordet i denna kammare
; men det är väl dock icke alldeles vanliga förhållanden — få vi
hoppas — att vår budget springer upp för hvarje år så, som den gjort
de sista åren och såsom också är fallet i det förslag, som nu förelagts
Riksdagen. Det må då kunna ursäktas mig, att jag under sådana
omständigheter låter den lilla konventionella regeln vika, som lyder:
“nyvald riksdagsman tige i församlingen1''.

Det har nyss af den förste talaren gjorts en vidräkning med militarismen,
som jag för min del i allo instämmer i och äfven gerna
skulle sett ytterligare skärpt. Denna militarism, den är kulturfientlig,
och det är min fullkomliga öfvertygelse, att den stat kommer att få

Måndagen den 25 Januari. 27 N:o 2,

ett försprång framför de andra staterna, som före dem bestämmer sig Reinies aj
för att kasta en väsentlig del af de militära anslagen helt och hållet
öfver bord för att i stället höja landets materiella och andliga odling p (ports.)
och derigenom med ett språng få landets kultur i ett sådant skick, att
det kan gå om de närgränsande staterna. Jag är viss. att om man
beslutsamt sloge in på en sådan taktik, så skulle man finna, att detta
kunde vara ett värn för sjelfständighet och frihet, fullt så godt som
och kanske betydligt öfverlägset åtskilliga regementen soldater och åtskilliga
mordverktyg, som icke hinna anskaffas, så att de finnas fullständigt
inne, förr än de äro föråldrade och behöfva ersättas med nya
dyrbarheter af samma slag.

Det var emellertid icke för att säga detta, som jag begärde ordet,
utan för att framhålla en liten sida af den budget, som nu går till
statsutskottet. Det finnes der ett litet anslag på 1,400,000 kronor —
det vanliga anslaget sedan ett par år tillbaka för arbetareförsäkringsfonden.
Detta anslag är emellertid uti den regeringshandling, som
upplästes från tronen, beledsagadt med några kommentarie!’, som synas
mig icke böra gås alldeles obeaktade förbi på en dag som denna. Det
heter der, att man bör ytterligare vänta: meningarna böra få någon
tid att söka ena sig likasom ock ytterligare erfarenhet af utlandets
lagstiftningsförsök bör afvaktas, innan nytt förslag till arbetareförsäkringsfrågans
lösning uppgöres. Det hade för hans excellens herr statsministern
i allt fall varit jemförelsevis lätt att denna gång finna ett
bättre skäl för uppskof, än hvad i dessa ord blitvit presteradt. Han
hade kunnat skylla på den olyckshändelse, hvarigenom han förlorade
den förre civilministern, som hade rätt mycket satt sig in i denna
fråga; han förolyckades, som kammaren mycket väl känner till, på ett
af den höga finansens blindskär — vi äro här i landet nu utrustade
med “hög finans“ lika väl som i andra länder. Det är ju gifvet, att
hans efterträdare, huru kompetent han än inå vara, icke kan genast
vara färdig att bära fram och stå för en regeringsproposition i ett så
omfattande ämne som det här omhandlade. Men om för öfrigt herr
statsministern icke funnit det allt för obehagligt, kunde lian äfven
tillagt ett annat skäl, nemligen att det kunde hända, att hans egna,
allra trognaste vänner i Första Kammaren måhända skulle göra det så
beskatfadt i denua riksdag, att kanske den tid kunde komma — måhända
rätt snart — att ett nytt civilministerskifte förestode och det
således icke vore fullt lämpligt att under ett sådant interregnum företaga
denna fråga. Emellertid har statsministern icke funnit skäl att
framdraga något af de faktiska skälen, som kunde tala för ett uppskof,
utan endast och allenast skjutit fram sådaut, som här skjuter hela
denna sak alldeles tillbaka i ett fjerran, der man icke ser, när det
skall blifva något af. Utlandets lagstiftningsförsök skola vi vänta på!

Ja, då kunna vi få vänta både åratal och årtionden, innan vår styrelse
kanske behagar anse utlandets erfarenhet tillräckligt stadgad, för att
den skall våga kunna komma sig för med någonting. Jag tror tvärt
om, att det skulle hafva varit en uppgift just lör ett sådant öfvergångsskede
af blomstring i statskassan som det, hvari vi nu befinna
oss, att på allvar taga i tu med eu sak sådan som denna och att af -

N o 2.

Ht m it» af
xtatsverkspropotttionen.

(Forts.)

Måndagen den 25 Januari.

sätta betydliga belopp för denna frågas lösning, helst som det är tydligt
för en hvar, att den icke kan tillnärmelsevis lösas utan att kräfva
högst betydliga finansiella uppoffringar. Lyckas nu militarismens hufvudtitlar
att få alla dessa pengar om hand, så blir det, när den tiden
kommer, att man kan frampressa ett förslag till arbetareförsäkringsfrågans
lösning, för sent, ty då fins det icke några penningar längre,
utan då måste man vänta, tills en ny lyftning inträder igen, och på
det sättet blir saken ytterligare undanskjuten.

Jag har nu icke för ett ögonblick någon illusion, att statsutskottet
skulle behjerta eller beakta hvad jag här andragit. De besittande
klassernas förvaltningsutskott har icke sinne för dem, hvilkas intressen
icke äro här bevakade annat än alldeles enstaka, och det ligger i
sakens natur, att allt kommer att gå hufvudsakligen i de gamla hjulspåren,
trots hvad som från ett eller annat håll här i kammaren kan
sägas deremot; men den ursäkten skola dock icke statsutskottet och
Riksdagens majoritet hafva för sitt handlingssätt, när de gå att disponera
öfver millioner, tagna ur arbetarnes fickor, till militära ändamål,
att det icke sagts ifrån redan från början, redan nu, när vi börja behandlingen
af budgeten, att det borde vändas om på dessa förhållanden,
så att man lemnade åt arbetarne hvad dem tillhör, och åt militarismen
så litet som möjligt, ja helst ingenting.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet vo n Kr u sens tj erna:
Då den siste talaren rigtat en anmärkning mot de skäl, livilka för
Riksdagen framlagts såsom anledning, hvarför icke lagstiftningsförslag
angående arbetareförsäkring nu kommer att föreläggas Riksdagen, ber
jag att i anledning deraf få i kammarens minne återkalla förhandlingarna
här för två år sedan, då förslaget sista gången var före, huru
vexlande de åsigter voro, som då uttalades om bästa sättet för frågans
lösning och huru man då icke nådde någon sammanjemkning mellan
dessa olika åsigter; de resulterade ju i en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
som säger rakt ingenting. Den, som erinrar sig detta, och som vidare
följt med hvad som här i landet under de två sista åren förekommit
i denna fråga, han borde hafva kommit till full insigt derom, att det
är rätt yttradt, då man sagt, att meningarna fortfarande äro synnerligen
delade och att utsigterna att de skulle kunna enas kring något
förslag ännu äro ringa.

Det andra skälet, som anfördes, hvarför man icke nu framkommit
med något lagförslag, var, att man ville afvakta lagstiftningsförsöken i
utlandet. Jag ber att i det hänseendet få fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att den tyska ålderdoms- och invaliditetsförsäkringslagstiftningen,
som ju låg till grund för det sista förslaget, just nu är
underkastad åtskilliga omarbetningar. Chefen för den tyska riksförsäkringsanstalten
har inkommit med ett förslag till högst väsentliga principiella
ändringar i denna lagstiftning, gående bland annat derpå ut,
att olycksfalls- och ålderdomsförsäkringen åter skulle förenas, och derjemte
innebärande en del andra temligeu genomgripande förändringar,
om hvilkas befogenhet han för sin del blifvit öfvertygad under de fem
å sex år, som förflutit, sedan den nya lagstiftningen triidt i verksamhet.

N:0 2.

Måndagen den 25 Januari.

Dessa hans ändringsförslag utgöra för närvarande föremål för pröfning
af en stor kommission, och denna har hunnit så långt, att den uppgjort
ett förslag, som ligger under behandling i det tyska Bundesrath.
Äfven i kommissionens förslag — om än det ej är så genomgripande
som det utaf riksförsäkringsanstaltens chef afgifna — förekomma ganska
väsentliga principiella ändringar i nu gällande lagstiftning: ifrågasatta
ändringar äro till exempel, att hela det så kallade Kapitaldeckungsverfahren
skulle utbytas mot ett premiesystem, och för öfrigt äfven
att anordningen med märkena skulle väsentligt förändras. När man
vet detta och vidare har sig bekant, att i Österrike, Norge och Nederländerna
frågan om ålderdom sförsäkring för närvarande är föremål för
utredning, så tror jag, att man med fog kan säga, att det kan vara
skäl i att vänta något och se resultaten häraf, innan man ånyo framlägger
ett förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad; och beslöt kammaren
hänvisa den kongl. propositionen tillika med de i anledning af densamma
nu afgifna yttranden till statsutskottet.

§ 4.

Härefter föredrogos, hvar efter annan, de på kammarens bord
hvilande motioner; och hänvisades:

herr A. V. Ljungmans motioner n:is 1, 2 och ö till lagutskottet
samt n:o 4 till statsutskottet;

herr A. Ericsons i Ransta motion, n:o 5, till lagutskottet;
herr T. Zetterstrands motion, n:o 6, till lagutskottet;
herr C. Sandquists motion, n:o 7, till lagutskottet;
herr O. Nyländers motion, n:o 8, till statsutskottet; samt
herr E. Svenssons från Karlskrona m. fl. motion, n:o 9, till bankoutskottet.

§ 5.

Hänvisades till bankoutskottet Riksdagens år 1896 församlade revisorers
berättelse angående riksbanken.

Samma revisorers berättelse om granskningen af riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning beslöt kammaren öfverlemna till behandling
af statsutskottet.

§ 6.

Efter föredragning vidare af justitieombudsmannens till innevarande
Riksdag afgifna embetsberättelse hänvisades densamma till lagutskottet.

§ 7.

Föredrogs Riksdagens kanslideputerades memorial n:o 1, angående
antagande af tjensteman i Riksdagens kansli.

Senms af
statsverkspropositionen,

(Fort».)

N o 2.

Måndagen den 25 Januari.

Den af deputerade gjorda anmälan lades till handlingarne; och
hvad deputerade hemstält bifölls.

§ 8.

Uppå derom af herr talmannen gjord hemställan beslöt kammaren
att onsdagen den 3 instundande februari anställa val af dels tjugufyra
ledamöter i den nämnd, hvilken enligt § 69 riksdagsordningen eger
att döma, huruvida högsta domstolens samtlige ledamöter gjort sig förtjente
att i deras vigtiga kall bibehållas, och dels tolf valmän att
gemensamt med tolf valmän från Första Kammaren välja komiterade
för tryckfrihetens vård.

§ 9.

Följande nya motioner anmäldes, nemligen af:

friherre W. G. von Sckwenn in. fl., n:o 10, angående förlängning
af nu gällande mellanrikslags giltighet;

herr S. Nordström, n:o 11, angående ändrade bestämmelser rörande
lån från odlingslånefonden;

herr J. H. G. Fredholm, n:o 12, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till ordnande
af statens pensionsväsende m. m.;

herr S. M. Olsson i Sörnäs, n:o 13, angående tillägg till 15 kap.
19 § kyrkolagen i fråga om styrkande af hinderslöshet för ingående
af äktenskap;

herr J. Eliasson in. fl., n:o 14, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
rörande vissa ändringar i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet;

herr N. Andersson i Pettersborg, n:o 15, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående sättet för anskaffande af hästskor till kavalleriregementen; herr

N. Åkesson, n:o 16, om ändrad lydelse af 4 kap. 10 § 2
mom. jordabalken;

herr D. Persson i Tällberg, n:o 17, om viss ändring i förordningen
angående stämpelafgiften;

herr O. A. Brodin, n:o 18, om tillägg till §§ 16 och 60 i sjölagen;
samt

herr A. G. Gyllensvärd in. fl., n:o 19, angående inrättande af ett
riksbankens afdelningskontor i Halmstad.

Samtliga dessa motioner blefvo, hvar efter annan, bordlagda.

§ io.

Justerades protokollsutdrag.

Måndagen den 25 Januari.

N:o 2.

§ H.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr K. G. Karlsson
från Göteborg under tio dagar från och med den 26 dennes.

§ 12.

Herr talmannen yttrade: På förekommen anledning får jag anhålla,
att, om en eller flera af kammarens ledamöter skulle önska att begagna
odisponerade lokaler inom riksdagens hus, anmälan derom måtte ske
hos talmännen, innan anslag om något sammanträde utfärdas.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter klockan 1,56 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.