RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 17.

Lördagen den 20 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 13 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. C. B. Wersäll aflemnade Kongl. Mai:ts
proposition angående byte af mark mellan kronan och Vesterviks stad
hvilken proposition bordlädes.

§ 3.

Efter föredragning, hvar för sig, af de i gårdagens sammanträde
bordlagda motioner hänvisades:

Herr J. Bromées m. fl. motion n:o 165 till bevillningsutskottet;
Herr O. H. Ströms motion n:o 166 till statsutskottet; och
utsko^n-0^4 ^ a^ers motion n:o 167 till Andra Kammarens tillfälliga

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
bevillningsutskottets betänkande n:o 8;

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6; och
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7.
Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 17.

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Om ändrad
lydelse af 13
§ i kongl. förordn.
ang.
främmande
trosbekännare
m. m. den 31
oktober 1873.

§ 5.

Till behandling förekom lagutskottets utlåtande n:o 26, i anledning
af väckt motion angående ändrad lydelse af 13 § i kongl. förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 31 oktober 1873.

I motion, n:o 113, inom Andra Kammaren hade herr J. Byström
föreslagit:

att Riksdagen behagade för sin del besluta, att 13 § i kongl.
förordningen angående främmande trosbekännare af den 31 oktober
1873 måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Främmande trosbekännare är för sin person och inkomst af
kapital eller arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna
till svenska statskyrkoförsamlingarnas presterskap eller andra kyrkliga
ändamål äfvensom från de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening
i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran
verkstäld.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Hasselrot, Nilsson
i Skärhus, Folke Andersson, P. G. Petersson i Brystorp och E. Svensson
från Karlskrona, Indika ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af erforderliga
åtgärder, på det att dels medlemmar af lagligen erkänd församling,
som bekänner annan kristen troslära än den evangeliskt-lutherska, och
hvars prest eller föreståndare är behörig och pligtig att föra anteckningar
öfver medlemmarnes borgerliga förhållanden, äfvensom mosaiska
trosbekännare, i fråga om hvilka alla det torde få anses utredt, att
de före utfärdandet af förordningen angående allmänt ordnande af
presterskapets löneinkomster den 11 juni 1862, förordningen angående
ordnande af presterskapets i de territoriella församlingarne i Stockholm
aflöning den 1 november 1872 samt förordningen angående allmänt
ordnande af klockares löneinkomster den 2 november 1883 icke
varit lagligen skyldige att erlägga de för särskilda kyrkliga förrättningar
stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap
eller betjening, ej heller påskpenningar, offer eller andra dylika lönebidrag,
må, utan hinder af de på grund af åberopade författningar
verkstälda löneregleringar, åter komma i åtnjutande af motsvarande
frihet och således frikallas från skyldighet att deltaga i betalning af
hvad som af reglerade löner af hit hänförlig beskaffenhet kan anses
utgöra aflöning och ersättning för omförmälda, numera upphörda afgifter
och lönebidrag, dels ock godtgörelse för den minskning i tillförsäkrade
löneförmåner, som ifrågasatta frikallelse kan anses föranleda,
må varda vederbörande löntagare för deras tjenstetid beredd.

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Byström: Herr grefve och talman, mine herrar! Det

torde vara lämpligt att jag säger några ord med anledning af lagutskottets
utlåtande öfver min motion. När jag läser detta utskottsbetänkande
och jemför det med utskottsutlåtanden i samma fråga
under den föregående tiden, så påminner det mig ganska lifligt om
satsen: ingenting lärt och ingenting glömt.

Utskottet framhåller först, att evangeliskt-lutherska kyrkan är en
statsinstitution och sålunda fyller ett statsändamål samt såsom sådan
bör af statens alla medlemmar, eller, som det heter, en hvar af statens
medlemmar underhållas. Det är väl meningen med denna kyrka,
att hon, liksom man afser med andra kyrkliga samfund, skall främja
den religiösa känslan hos folket och att hon skall verka för moralens
höjande och för nykterheten hos detsamma. Nu tänker jag mig, att
detta ändamål också fylles proportionsvis lika bra utaf de frikyrkliga
samfunden. De arbeta ju också i samma rigtning och kanske i åtskilliga
fall flitigare än hvad statskyrkan gör. Jag her då att få
först erinra om några utlåtanden angående de frikyrkligas, eller, om
jag begagnar ordet dissenters’, verksamhet här i landet, några utlåtanden,
som väl torde få anses ganska ojäfaktiga. Jag hemtar
dessa dels ur sammandraget af Konungens befallningshafvandes femårsberättelser
för perioden 1886—1890, och dels ur de olika länsstyrelsernas
berättelser. Deri förekommer bland annat följande, som
jag skall be att här få uppläsa. Det är icke så särdeles långt.

Ofverståthållareembetet säger: »Denna rörelse» (nemligen fri kyrkorörelsen)

»utgör trots enstaka urartningar och missgrepp
tvifvelsutan en mägtig kraft till folkets uppfostran.»

Länsstyrelsen i Blekinge län säger: »De schismatiska rörelserna» —
såsom det heter — »hafva icke haft någon ofördelaktig inverkan,
utan synas tvärtom i ganska hög grad bidragit till förmildrande af
folkets seder och till nykterhet.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar: »Det bör emellertid icke
förnekas, att de religiösa rörelserna bidragit till nykterhetens framgång.
»

Länsstyrelsen i Malmöhus län säger om friförsamlingarnas verksamhet:
»Emellertid torde denna rigtning i och för sig icke kunna

förnekas berömmelsen af en stor lifaktighet och starkt intresse för att
omsätta och tillämpa religionens sanningar.»

Länsstyrelsen i Elfsborgs län säger: »Såsom ett allmänt om döme

om den religiösa rörelsen i länet torde kunna uttalas, att den
i hög grad bidragit till sedlighet och allvar i lefvernet. Rörelsens
styrka bevisas ock genom de uppoffringar, de mindre bemedlade
klasserna gjort för inskaffandet af medel till uppförande af bönehus
och församlingslokaler för gemensamma andaktsöfningar.»

Slutligen säger länsstyrelsen i Örebro län: »Den religiösa rörelsen
har i hög grad bidragit till ökande af sedlighet och allvar i lefvernet.»

Om ändrad
lydelse af 13
§ i kongl. förordn.
ang.
främmande
trosbekännare
m. m. den 31
oktober 1873.

(Forts.)

N:o 17. 4 Lördagen den 20 Mara.

Om ändrad Jag tycker mig finna, att det utaf.dessa omdömen framgår, att

lydelse af 13 <jfveil ,]c frikyrkliga rörelserna fylla det statsändamål, som här är i
§ordn9angr~fråga, genom den verksamhet de utöfva.
främmande Jag her att få nämna det också, att de andra länsstyrelserna

trosbekännare icke nämnt något vidare om denna rörelse, så att jag antager, att
m. m. den 31 man på dem får tillämpa den satsen, att den, som tiger, han samoktober
1873. ^cj_er^ och således också deras omdöme är godt. Det är endast
(Forts.) ■ nggra fai^ som några undantag förekomma, nemligen rörande ett
par län; men jag antager, att dessa undantag icke bero på de frikyrklige
i dessa län, ty deras verksamhet är ungefär enahanda i hela
landet, der de finnas; utan undantagen gälla väl egentligen länsstyrelserna
i de län som här äro i fråga.

Då frågan förevar i denna kammare för 12 år sedan, yttrade en
talare följande, som mig synes vara värdt att omnämna: »Jag har

för mitt yttrande anfört ett hufvudskål . . . att, då staten erkänt
församlingar af så kallade främmande trosbekännare, staten väl också
på samma gång erkänt, att dessa församlingar hvar i sin mån och
inom sitt område uppfylla samma allmäntmenskligt samhälleliga ändamål,
som det, för hvilket statskyrkan är till. Icke heller vill väl
någon här förneka, att våra församlingar af främmande trosbekännare
underkasta sig betydliga uppoffringar för det ändamål, som i deras
ögon är heligt och som vi böra erkänna såsom sådant, eftersom vi
omgärda statskyrkan för just samma ändamål med sådana förmåner
och förunna den sådan magt.»

Detta yttrande är utaf herr A. Hedin.

Att, såsom både af länsstyrelserna framhållits och detta yttrande
antyder, de frikyrklige, hvilket begrepp naturligtvis är något vidsträcktare
än ordet dissenters, som det inbegriper, göra betydande
uppoffringar för sin verksamhet, framgår också af sammandraget ur
länsstyrelsernas rapporter, der det säges, att inom de olika län, från
Indika rapporter funnos, redan år 1890 byggts mera än 800 kyrkor,
missionshus och kapell. Till denna siffra, som aDgifvits i länsstyrelserapporternas
sammandrag, hvilket sammandrag, som vi veta, är verkstad
af kong!, statistiska centralbyrån, tillägges: »Antalet» — nemligen
antalet bönehus och kyrkor — »i hela riket är visserligen ej
bekant, då uppgifter icke föreligga från alla län, men af hvad anförts
torde framgå, att detsamma är ganska betydande.»

Under de sex år, som förflutit sedan detta yttrande afgafs till
Kongl. Maj:t, har naturligtvis bönehusens antal betydligt förökats. För
att nu taga hänsyn endast till de tre frikyrkliga samfund, hvilkas
statistik jag har till hands, framgår, att dessa samfund — nemligen
metodisterna, baptisterna och svenska missionsförbundet — för närvarande
hafva 1,272 kyrkor och bönehus, värderade till en åtta å tio
millioner kronor; siffran är icke så exakt, men den torde variera
mellan dessa belopp. Jag antager, att detta hör kunna anses såsom
ett ganska vackert inlägg i befrämjandet af det statsändamål, som
statskyrkan är till — såsom kyrka nemligen — för att befordra.

Lördagen den 20 Mars.

>T:o 17.

Dessa trenne samfund samla också årligen för sin verksamhet —
siffran är icke så precis exakt, ty uppgifter fattas från åtskilliga håll —
mellan en och en half och två millioner kronor. Detta är sålunda
också något, som visar, att de göra betydande uppoffringar för att
befrämja den sak, som de hålla dyr och kär.

Hvad vidare angår lagutskottets invändning att, om motionen
skulle bifallas, detta skulle inkräkta på presterskapets aflöning, så vill
jag svara: naturligtvis skulle den det. Men det är dock icke välmening,
att presterskapet derför skulle behöfva alldeles förlora den
del af sin aflöning, som skulle borttagas genom att dissenters icke
behöfde betala skatt till statskyrkan; och för öfrigt är det väl icke
sagdt, att de nuvarande bestämmelserna alldeles säkert tillförsäkra
presterskapet den lön, som det väl i allmänhet anses skola hafva.
Uti min motion har jag antydt, att det har funnits ställen, der
dissenters vändt sig till vederbörande prestman och begärt att blifva
befriade från att betala skatt, den del deraf nemligen, som skulle
komma att af dissenters utgöras till vederbörande prestman i socknen.
Det har också inträffat, att denne då svarat, att denna deras begäran
vore alldeles rigtig, och att han till och med lofvat afstå från den del
af lönen, som skulle falla på ifrågavarande, om jag så må säga, klagande.
Det är ju klart, att en samvetsgrann prest —• och det är
nog icke alltid så, att de samvetsgrannaste hafva de största inkomsterna
— går miste om åtskilligt genom ett sådant handlingssätt,
som han dock anser vara rättvist. Nyss fick jag också från en socken
i södra Sverige ett bref, hvarur jag skall tillåta mig att uppläsa
några rader, som visa samma sak: »Med anledning af herr Byströms

motion, hvari meddelas, att åtskilliga prestman befriat baptister från
utbetalning af prestlön, gjorde jag eu framställning till härvarande
kyrkoherde om befrielse från deltagande i prestlön, och han var ädelmodig
nog att afstå från den del af lönen, jag skulle betalt honom,
samt gaf löfte om att till nästa år skulle alla baptister inom socknen
bli befriade från att erlägga prestlön», naturligtvis om de gjorde
framställning om den saken.

Det är ju klart, att ett dylikt tillvägagående kommer att minska
presternas inkomster, och då vore det väl rättvisare att man sökte
lagstifta i ämnet så, att man sluppe dylika godtyckligheter. Men,
skulle man kunna svara, hvarifrån skulle då denna del af prestlönen
tagas? Jag anser då, att det kanske icke precis är min sak att
gifva anvisning på, hvarifrån den delen skulle tagas. Men om jag
skulle svara något på ett sådant inkast, skulle jag vilja säga, att
denna del af lönen väl då finge tagas ur statskassan. Då invänder
någon: »Men då komma ju i alla fall dissenters att få betala till
presterskapets aflöning». Derpå vill jag svara med att anföra hvad
en talare här i kammaren yttrade för några år sedan, då frågan var
före — en talare, som väl skulle kunna kallas min företrädare här i
kammaren, doktor E. J. Ekman. Han sade nemligen 1886: »Alldeles
uppenbart är, att om jag såsom dissenter nu betalar 20 å 30 kronol -

og ändrad
lydelse af 13
§, i kongl. förordn.
ang.
främmande
trosbekännare
m. m. den 31
oktober 1873.

(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Om ändrad till presterskapet, så skulle min afgift, om den utginge ur statskassan

lydelse af_ oc]j således skulle utdebiteras på debetsedeln, komma att utgöra
§ i kanal, for ordn

ang. endast nagra oren.»

främmande Vidare framhålles af utskottet, att presterna hafva mycket
trosbekännare annat att gorå. De hafva så många olika sysslor, de hafva statistiska
m-, T'' deiR7^ uppgifter, de hafva den borgerliga bokföringen att sköta o. s. v.

° flTrt / Jai nafUI-ligfvis skall betalning lemnas för detta arbete. Det är
or S’ ingen, som mig veterligen velat undandraga sig sådant; för det arbete,
som utföres i det allmännas tjenst, bör naturligtvis ersättning lemnas.
Mitt råd skulle då vara: skilj sysslorna åt! Och jag tror, att det
är möjligt. Jag tror till och med, att man skulle kunna få den
borgerliga bokföringen verkstäld ungefär lika bra som nu sker —
jag gör ingen anmärkning mot det sätt, hvarpå den nu verkställes,
ty jag tror den är tillfredsställande — med billigare arbetskrafter än
af sådana, som legat vid universitet i många år, billigare arbetskrafter
än af dem, som hafva tagit graden vid en teologisk läroanstalt.
Skilj sysslorna åt! Då jag säger detta, tror jag mig till och med kunna
stödja mig vid en mycket stor auktoritet — det var Luther — som
sade ungefär så: »Man bör icke sammanblanda det andliga och
verldsliga regementet». För öfrigt skola ju dissenters sjelfva föra
kyrkoböcker, om Konungen så förordnar, såsom framgår af §§ 2 och 8
i den förordning som nu är i fråga.

Det framlyser vidare i utskottets betänkande en liten glimt om,
att det möjligen kan finnas någon liten rättvisa i det kraf, som här
* framställes. Förr i tiden gafs dock klarare uttryck åt denna syn punkt.

Så t. ex. har lagutskottet någon gång rent af tillstyrkt en
ändring uti denna förordning. Men det börjar blifva bra länge sedan,
och det var under den tid då, såsom herrarne veta, landshöfding
Bergström var ordförande i lagutskottet. Vidare har också en talare
på stockholmsbänken vid sistlidne riksdag yttrat något, som jag ber
att få erinra om. Det var nuvarande statsrådet och chefen för civildepartementet
herr von Krusenstjerna, som, då denna fråga senast var före
i Riksdagen, yttrade, att äfven han ansåge, att det vore rättvist att
någon|ändring skedde i förevarande hänseende. Dissenters hafva ock,
såsom af betänkandet framgår och jag erinrat om i motionen, en
gång delvis varit befriade från afgifter till rent kyrkliga ändamål.
Men lagstiftningen har icke gått i den rigtning, att den varit särskilt
gynsam för dissenters. I vissa fall äro lagarne rent af obarmhertiga.
Jag tänker ^härvid på åtskilliga dissenters, t. ex. judarne, som icke
blott skola betala denna dubbla kyrkoskatt — d. v. s. skatt till sitt
eget samfund och skatt till statskyrkan — utan deras dissenters
föreskrifverStill och med att de skola betala dubbel skatt till de fattiga,
i det de skola dels ensamma underhålla sina egna fattiga, dels vara
skyldiga att ändå bidraga till den allmänna fattigvården. Jag tror,
att den tid nu är inne, då ändringar och rättelser böra göras i
ifrågavarande fall.

Lördagen den 20 Mars.

S:o 17.

Nu blott ett ord till sist med anledning af reservationen. Under Om ändrad
det jag vill lifligt erkänna den välvilja, som jag tycker mig finna uti^?j®e a/J3
reservationen, så anser jag den dock icke vara tillfredsställande. Jag,s ovän?äng*.''
tycker att den begär så litet, att, om de ärade reservanterna ville främmande
hafva öfverseende med mig, jag med afseende derpå ville begagna ett trosbekännare
ord, som dock bör kunna tillåtas mig att använda, enär jag vill oktober^1873
citera herr vice talmannen, som i en annan fråga yttrade: »Vi skola h /Fo tg\
icke fjanta till nu». Så tycker jag ock i detta fall. Var det rätt ^ °r s''
1860, att dissenters befriades från en del af skatterna till rent kyrkliga
ändamål, så anser jag det vara lika rätt att de blifva befriade från
hela sin skatt till rent kyrkliga ändamål. Var det rätt då, så finner
jag, att det är rätt äfven nu. Och skulle frågan få uttryck i en
sådan form som en skrifvelse till Kongl. Maj:t, förstår jag icke,
hvarför man icke skulle begära en rigtig utredning i syfte att
dissenters blefve befriade från skatt till statskyrkans presterskap och
betjening. Så länge som skatt utkräfves af dissenters till statskyrkan
för rent kyrkliga ändamål, kan det väl icke betraktas annorledes än
som en orättvisa mot dessa skattdragande.

Jag ber derför, herr grefve och talman, att få yrka bifall till
min motion, der jag gjort följande hemställan:

»Främmande trosbekännare är för sin person och inkomst af
kapital eller arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna
till svenska statskyrkoförsamlingarnes presterskap eller andra kyrkliga
ändamål äfvensom från de för särskilda kyrkliga förrättningar
stadgade afgifler till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller
betjening i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen
begäran verkstäld.»

Herrar Hammarström, Eriksson i Bäck och Thor instämde häruti.

Herr Redelius: Då jag deltagit i lagutskottets behandling af

detta ärende och sålunda varit ense med utskottet i dess hemställan
till kamrarne, anser jag mig skyldig att i någon mån, såvidt jag det
förmår, försvara utskottet gent emot motionärens yrkande. Och för
att icke jag må såsom prestman misstänkas eller beskyllas för att
vara orättvis mot olika tänkande, skall jag helt och hållet afstå från
att säga ett ord angående den förteckning å förtjenster, som den
förste ärade talaren uppräknade till dissenters förmån, eller angående
hvad godt de kunna uträtta. Jag skall icke motsäga detta för att
icke såra någon annans samvete och religiösa känsla. Och då jag
lemnar det, skall jag ock försöka att för samma ändamål gifva min
motståndare rätt så långt jag förmår. Jag skall erkänna att jag
också hos Luther inhemtat den uppfattning, att man skulle skilja,
såsom det hette, det andliga och verldsliga regementet åt och hafva
ett embete för rent kyrkliga ändamål, såsom det nyss uttrycktes. Men
faktum är, att dessa områden äro sammanblandade. Vi hafva icke,

N:o 17. 8 Lördagen den 20 Mars.

Om ändrad mig veterlig!, i riket någon tjenst ensamt för rent kyrkliga ändamål,
fiikanalför- man ^unde inrätta en sådan, det blir en annan sak. Men den

ovän.9ang. frågan föreligger icke nu, och jag bör derför icke yttra mig derom,
främmande utan jag håller mig nu vid faktum.

trosbekännare I ett annat afseende skall jag ock gifva den föregående ärade
"oktober 7873 ^aren ra^’ nem^8en deri, att det tinnes ojemnheter och ledsamma
(Forts) förhållanden äfven i fråga om presterskapets aflöning, som behöfva
rättas. Jag säger med afsigt: »behöfva rättas». Jag erinrar i det
fallet dels om motioner, som förr afgifvits och i år af herr vice talmannen
och en annan ledamot här i kammaren, dels om eu motion
af en betydande ledamot i Första Kammaren, hvilka motioner just
föreligga till sammansatt utskotts behandling och snart komma på
kamrarnes bord; de åsyfta att åstadkomma bättre förhållanden i detta
fall och reglera alla förhållanden angående presterskapets aflöning.
Denna omständighet, att frågan i hela sin vidd föreligger och ftiksdagen,
särskildt denna kammare, blir i tillfälle att uttala sig om den
saken och särskildt uttrycka sin mening om huruvida en utredning
i frågan anses erforderlig och önskvärd, kunde ju redan vara ett skäl
att lemna denna motion å sido, då den i alla fall icke vidrör mer än
en detalj. Men jag vill dock tillägga såsom min uppfattning af
frågornas läge för öfrigt, att jag har anledning att antaga, att äfven
till frågan om afgifter från dissenters till svenska kyrkans presterskap
kommer att tagas hänsyn, och icke allenast till den, utan ock till
frågan om personella afgifter i allmänhet. I händelse kammaren och
hela Riksdagen skulle vilja gå inpå den väg, som leder till borttagande
af personella afgifter, så blifva dessa omsider, när frågan föreligger
i det skick, att derom kan beslutas, afskaffade; då har man ock
kommit ifrån den fråga, som ofta kommit på tal, nemligen frågan om
personella afgifter till rikets presterskap af dissenters.

Men det är dock något mera, som måste ihågkommas i fråga om
denna punkt, än den siste ärade talaren uttalade, ehuru han tycktes
vilja erkänna det. Han sade, att presterskapets verksamhet för statens
ändamål erfordrar ju också sin lön. Jag håller honom räkning för
detta erkännande, men han betonade med styrka: »endast för rent
kyrkliga ändamål»; och det kunde derför möjligtvis synas någon, som
om presternas tillvaro såsom en embetsmannacorps skulle hafva sitt
berättigande allenast med hänsyn till rent kyrkliga ändamål. Jag
har mina tvifvel i det fallet. Jag ber derför att få erinra om någonting
å andra sidan, nemligen hvad det är för verldsliga ändamål, som
för närvarande svenska presterskapet har att fylla. Det är verkligen
någonting mer än att lemna eu och annan uppgift till statistiska
myndigheter och andra. Det är, om man ser närmare efter, icke litet.
Och jag tager mig dristigheten att upprepa en del af dessa åligganden,
ehuruväl jag anser att de äro, till det mesta åtminstone, bekanta.
Jag börjar med att i det fallet erinra om att, enligt bestämmelser
från gammalt, presterskapet har skyldighet att tillhandagå öfriga
tjensteman i riket, högre och lägre af alla slag, med upplysningar.

N:0 17.

Lördagen den 20 Mars.

Vi skola aflemna uppgifter icke blott till konsistorierna, biskop och Om ändrad
domkapitel, utan ock till Konungens befallningshafvande, till domstolar, lydelse tf 13
till länsman, till häradsskrifvarekontor, till provinsialläkare, till lasarett, onj^an^"
till samtliga sjukvårdsanstalter, idiotanstalter, en mängd uppgifter till främmande
militära myndigheter, m. m. Jag erinrar om några särskilda delar af detta, trosbekännare
Uppgifterna till statistiska centralbyrån äro icke obetydliga; de före-”!- f"'' deJlo-n
komma i många former och vidlyftiga tabeller årligen. Till de militära okto™r 18 l3‘
myndigheterna, till kompaniområdesbefälhafvarne och Konungens ^ 0lts-''
befallningshafvande angående de värnpligtige lemnas uppgifter många
gånger om året och i detalj för hvarenda person särskild^ och det
är icke så liten tillökning i skrifveriet. Vidare erinrar jag om mantalsskrifningen,
om alla uppgifter i detta hänseende, som det åligger
presterskapet att samla och hafva ordnade så, att häradsskrifvaren
blott behöfver afskrifva den bok, presten har stält i ordning och för
ändamålet justerat; vidare: granskning af samma längd, uppgifter om
hvarje persons vistelseort, såvidt den är bekant, m. m., m. m. Vidare
uppgifter angående fattigvården samt deltagande i kommunala och
allmänna angelägenheter. Vidare är det en vidlyftig bokföring med
en mängd böcker. Allt detta från det allmännas sida. Åt de enskilde
skall pastor lemna uppgift om slägtskapsförhållanden i och för arf,
frejdebevis för alla möjliga ändamål, åldersbetyg och en hel mängd
andra betyg, såsom man kan öfvertyga sig om genom ett besök på
pastorsexpeditionen i eu något så när talrik församling. Äfven äskas
af pastor, som jag för kort tid sedan nämnde, ofta upplysningar och
betyg om personer, som aldrig funnits i socknen, och sådana som väl
funnits der, men längesedan aflägsnat sig utan att lemna uppgift om
hvart de tagit vägen. Detta och mycket mer sker utan hänsyn till
församlingsmedlemmarnes religiösa öfvertygelse eller trosbekännelse.

Detta arbete är alltså lika för allesammans; hvar och eu har rättighet
att begära uppgift ur civilregistren, som presterna föra, och det har
aldrig varit ifrågasatt att denna rättighet skulle borttagas.

Hvad de rent kyrkliga förrättningarna beträffar, nemligen — utom
hvad alla känna, de söndagliga gudstjensterna — äfven enskilda rådplägningar,
för hvilka aldrig någonsin ifrågasatts någon särskild ersättning,
så göres icke heller bär någon skilnad mellan församlingsmedlemmarnes
olika religiösa tro. Allt detta med undantag af sista
punkten — och jag kunde komplettera dessa uppgifter med en mycket
lång förteckning, hvilket jag dock anser öfverflödigt — gäller statsändamål,
för hvilka alltså, enligt den föregående talarens erkännande,
ersättning bör utgå, och allt utan hänsyn till, såsom jag sade, personernas
religiösa öfvertygelse eller bekännelse. Då blir frågan den,
om det är eller kan anses vara rättvist, att somliga af statens medborgare
betala och andra icke betala, nemligen så länge förhållandet
är som det för närvarande är, att hvarje församling aflönar sin prest.

Om man ordnade det så, som den färre ärade talaren tycktes önska,
att, om man har eu afvikande uppfattning i religiöst hänseende, man
skulle vara befriad från deltagande i dessa afgifter, så kan jag för
min ringa del icke förstå annat, än att detta skulle blifva ett premium

N:o 27.

Lördagen den 20 Mars.

Chn Undrad för den, som förklarade, att han hade en annan uppfattning, ty han
för s^u^e helt och hållet befrias från sina afgifter till presterskapet, men
orda. ang. de avgifter, från hvilka han komme att befrias, tycktes talaren dock
främmande erkänna att presterskapet fortfarande borde tillgodonjuta, och det
trosbekännare beloppet kan då icke åstadkommas på annat sätt, än att andra beoktobérll1873
^ ’ de befriades ställe. Man skulle således till förmån för den
(Förtal ene Bördan på den andre, och det tror jag väl ändå att kammaren

icke kan finna öfverensstämmande med rättvisa och billighet.

Dessutom tror jag, att den siste ärade talaren gått något för
långt i sitt yrkande och äfven varit något mindre lycklig i formuleringen.
Jag anser, att han gått för långt, då han säger: »Främmande
trosbekännare är för sin person och inkomst af kapital eller
arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna till svenska
statskyrkoförsamlingarnes presterskap.» Detta kunde vara berättigadt
endast under den förutsättning, som likväl icke finnes, att det svenska
presterskapet icke hade sig något annat ålagdt än att verka för rent
kyrkliga ändamål. Då kunde det finnas någon rättvisa i denna fordran,
men nu icke.

I afseende på formuleringen ville jag anmärka, att det står, att
främmande trosbekännare skall betala för vissa förrättningar, som på
hans egen begäran blifvit verkstälda, en bestämmelse, som synes mig
strida mot den grundsats, som det svenska folket på senaste tiden
antagit, nemligen att ingen särskild afgift skall erläggas för någon
presterlig tjensteförrättning. Jag erinrar i detta fall om justitieombudsmannens
embetsberättelser under de senare åren, der det en
och annan gång har omnämnts, att prest äskat betalning för någon
viss tjensteförrättning, hvilket ju numera på de flesta ställen är alldeles
förbjudet och skall uttryckligen blifva förbjudet i hvarenda församling
i Sveriges rike, så snart den nya löneregleringen vinner
tillämpning, ty denna hvilar på den grundsatsen, att alla afgifter för
särskilda förrättningar skola upphöra, och det är ju tydligt, att denna
princip står i strid med den af motionären föreslagna bestämmelsen.

Jag kommer nu till den särskilda inskränkning, hvarom reservationen
handlar. Den siste ärade talaren lade icke mycken vigt derpå,
och det kunde derför ej heller vara behöflig!, att jag vidare fäste mig
vid densamma. Men jag tror dock, att jag bör säga några ord för
att styrka utskottets påstående, att det är en högst ringa och obetydlig
sak, hvarom här är fråga, nemligen ersättningen för jura stolce.
Alla resonnement hos reservanterna och de med dem i denna sak
liktänkande, deribland äfven åtskilliga talare vid föregående riksdagar,
som nyss af den ärade motionären åberopades i hans anförande, hafva
just gått ut ifrån det forhållandet, att i de flesta löneregleringar den
bestämmelsen förekommer, att viss kontant afgift skall utgå från församlingsborna
såsom ersättning för jura stolte. Jag vill häremot anmärka
först det, att enligt min uppfattning ingen ersättning alls för
jura stolse utgår enligt löneregleringarne, om än det låter så eller
ser ut, som om det skulle göra det. Min uppfattning är, att all er -

Lördagen den 20 Mars. 11 17.

sättning för jura stola? helt enkelt blifvit borttagen, men att de t kommit Omändra,!
in vid uppräknandet af diverse gamla afgift er, för att det måtte blifva y. förklart
för alla — och äfven för presterskapet sjelft att ingen afgift ordn. ang.
vidare är att uppbära för sådana förrättningar. främmande

Men det kan också vara lämpligt att erinra sig livad som menas trosbekännare^
med dessa förrättningar, för bvilka jura stol® skola utgå. Af gammalt ™£t^er 7^73
afses dermed sådana förrättningar, vid bvilkas utförande pimsten måste /porj.g \
vara iklädd sin stola eller sin embetsdrägt. Men dessa förrättningar
äro numera betydligt inskränkta till sitt antal, de äro ej så många
som förr. Det är egentligen endast tre, som qvarstå, den ena är vigsel,
den andra dop och den tredje begrafning.

Det är emellertid uppenbart, att, hvad den sistnämnda förrättningen
beträffar, denna aldrig kan »ske på egen begäran». Och lika
klart som det är, att denna afgift, som kallas likstol, är helt och
hållet afskaffad, lika klart är, att, utan afseende på hvad den döde i
lifvet haft för religiös öfvertygelse, begrafning måste ske. I det fallet
är det sålunda icke någon skilnad mellan svenska kyrkans egna medlemmar
och dissenters.

Hvad dernäst beträffar vigseln, så är det visserligen der någon
skilnad, ity att vi äfven hafva borgerliga äktenskap, som af borgerlig
myndighet afslutas, men märkom väl, att det vigtigaste och mest
ansvarsfulla rörande äktenskaps afsilande äfven i händelse af borgerlig
vigsel fortfarande hvilar på presten, och det gäller ju då också för
dissenters. Jag erinrar i detta afseende om gällande lags bestämmelser
beträffande ingående af äktenskap, och att dessa bestämmelser skola
pröfvas och tillämpas af vederbörande prest. Och det medför ett
strängt ansvar, om han icke tyder och tillämpar lagen rätt. Jag vill i
detta afseende erinra endast om en paragraf i strafflagen: »Viger prest,
utan att lagligen lyst är, dömes till afsättning.» Hvad som erfordras för
att erhålla vigsel, vare sig af presterlig eller af borgerlig myndighet, skall
af presten först utrönas och bedömas, innan lysning eger rum. Och lysning
skall ega rum, vare sig det gäller dissenters eller icke. Och för
dissenters skall utöfver hvad som erfordras för kyrkans egna medlemmar
utfärdas ett intyg om lysningen. Det vore, synes det mig, något egendomligt,
om man, när man talar om ersättning för embetsgerningen,
skulle fästa sig endast vid den mindre, den obetydligare delen deraf,
men alldeles bortse från det som, åtminstone hvad ansvaret beträffar,
är hufvudsaken. Af dessa två förrättningar, lysningen och vigseln,
påstår jag, att lysningen och hvad dertill hörer är det stora, det
magtpåliggande, det ansvarsfulla, och vigseln deremot det jemförelsevis
mindre, ty får man bevis, att det är lagligen lyst, så ega andra, vare
sig prester eller borgerliga myndigheter — efter omständigheterna
att fullborda äktenskapet genom vigsel, annars icke. Ilar återigen
fel begåtts vid lysningen, så drabbas, som nyss nämndt, den, som förrättat
lysningen, af ansvar.

Återstår således den tredje embetsgerningen, som kan hänföras till
gruppen förrättningar för jura stola'', nemligen dop. Det är nu uppen -

N:o 17. 12 Lördagen den 20 Mars.

Om ändrad bart för alla, att sådana förrättningar icke kunna ske hos sådana per§
i kong?''för- s°nei> som ,icke vilja hafva någon döpt. Derför har heller aldrig erord/».
ang. sättning mig veterligt utgått för sådana förrättningar hvarken förr
främmande eller nu af någon baptist, och jag tror ej heller, att sådan någonsin
trosbekännare kommer att utgå. Jag vet icke, att det någonsin varit annorlunda,
”oktober 1873. förrättningar af detta slag, för hvilka ersättning utgått,

(''Forts.) varif sådana, som blifvit hos pimsten begärda. Så till vida vill jag
" ’ gifva motionären rätt i hans motivering.

Det hetyder heller ingenting stort, ekonomiskt taget, hvarken för
presterna eller andra. Om jag får tillåta mig att som exempel taga
min egen församling, som icke är så obetydlig — den räknar nemligen
omkring 3,200 medlemmar — så skulle en sådan åtgärd, som den
reservanterna föreslagit, hafva åstadkommit en minskning i inkomsterna,
som jag knappt tror hittills skulle hafva öfverskridit 50 öre om året,
och det är ju rakt ingenting att tala om i en så pass stor församling.

Och hvad beträffar den ersättning, som enligt den nya löneregleringen,
när den kommer att tillämpas, skulle komma i stället för
diverse afgifter till presterskapet, ber jag att få upplysa litet derom.
Det är bestämdt i löneregleringen i min socken, att kyrkoherden skall
i stället för dagsverken, qvicktionde och jura stolle med flera små afgifter,
som förr utgått, erhålla en bestämd summa af 250 kronor,
som uttaxeras efter fyrk på församlingens hela fyrktal. Om jura stol®
der inberäknas, så kan det endast vara en liten, mycket liten del, ty
qvicktionden har utgått enligt en gammal konvention med 4 kronor
per mantal, eller med 134 kronor. Dagsverkena hafva fordom utgjorts
af hemmansegarne med kördagsverken och af torpare och handtverkare
med mansdagsverken, och dessa dagsverken af alla slag hafva
uppgått till omkring 200 per år. Äfven utan att antaga något slags
pris för eller taxering af dessa dagsverken, torde hvar och eu lätt
förstå, att de skola närma summan från 135 till 250 kronor högst
betydligt. Jag vill emellertid nämna, att den ersättning för dagsverken,
som för närvarande utgår, belöper sig till omkring 100 kronor.

\ i få då en summa af 233 eller 235 kronor, och återstoden blefve
sålunda endast 15 eller 17 kronor. Om då detta sistnämnda belopp
skulle anses utgöra ersättning för jura stolse, under antagande att de
öfriga gamla afgifterna icke medräknas, så blir det ju icke mycket
på hvar fyrk, när hela fyrktalet i socknen för närvarande är 20,000.
Om hvar enda en i socknen tillhörde dissenters, hvilket är en omöjlighet,
nej, en osannolikhet — jag tager tillbaka uttrycket omöjlighet —
och således hela beloppet, 15 eller 17 kronor, skulle komma att utdebiteras
efter fyrktalet i församlingen, så blefve det ju i alla fall en
obetydlighet, nemligen åtta hundradels öre per fyrk eller för 100 fyrk
circa 8 öre. Det är sannerligen ej värat att strida om. Men så
qvarstå, kan man invända, personella afgifter, och de skulle möjligtvis
kunna anses vara en ersättning för jura stolse. Ja, det är möjligt,
ehuru jag för min del ej tror det. Dessa personella afgifter utgöra i

Lördagen den 20 Mars.

13 jf:o 17,

min församling 12 öre för man och 6 öre för qvinna, och den, som Om ändrad
betalar detta belopp, är sedan fri från hvarje ersättning för extra för- ly,-iejse
rättning af presten, såsom utfärdande af fräjde- eller åldersbevis, * an/j''
arbetsbetyg, eller hvad det nu kan vara, hvilket ju ganska ofta före- främmande
kommer. Det låter ju tänka sig, att dessa ören kunna vara en trosbekännare
ersättning för den expeditionslösen, som förr utgått, men som nu ärm- ”*■
afskaffad. Emellertid är denna afgift en sådan obetydlighet, att det0 ‘ .

ej är värdi att vidare disputera om denna fråga. ^ or 3-''

Jag återgår nu till hvad jag började med, nemligen att, då frågan
i hela dess vidd är dragen under Riksdagens pröfning genom de
antydda motionerna och för närvarande ligger under behandling i utskott
för att här å nyo komma för ei kammaren, detta är ett afgörande
skäl jemte de öfriga, hvarför kammaren lugnt kan låta bero vid
utskottets hemställan, till hvilken hemställan jag anhåller om bifall.

Häruti instämde herr Andersson i Löfhult.

Herr Svensson i Karlskrona: Herr grefve och talman, mine

herrar! Som herrarne funnit af utskottsbetänkandet, hafva åtskillige
af lagutskottets medlemmar icke kunnat vara med om det slut, hvartill
utskottet kommit, utan reserverat sig emot detsamma. Yi reservanter
hafva visserligen ej velat gå så långt som motionären, hvilken
önskar, att främmande trosbekännare skola befrias från afgifter till
statskyrkan äfven för inkomst af kapital och arbete; men deremot
hafva vi ansett det vara rättvist och billigt, att de befrias från sådana
afgifter, som införts såsom ersättning för jura stolse, påskpenningar,
offer etc.

Den föregående talaren har framhållit, att dessa afgifter äro en
ren obetydlighet, hvarför det ej vore skäl att någonting åtgöra i saken.
Ja, det är möjligt, att så är förhållandet i hans församling
och i åtskilliga andra församlingar, men det finnes dock sådana, i
hvilka dessa afgifter ingalunda äro så obetydliga. Det är ju föreskrifvet,
att i stället för ersättning för jura stolse, för de särskilda
kyrkliga förrättningar, som det åligger presten att utföra,
samt ersättning för påskpenningar, offer etc., skola vissa summor erläggas
kontant, hvilka kunna uppgå till ganska betydliga belopp.

Före den kongl. förordningen angående reglering af presterskapets
löner af 1862 voro främmande religionsbekännare befriade från dessa
afgifter, men efter denna kungörelses utfärdande och enligt de lönekonventioner,
som med anledning af densamma afslutits, har man ansett
dessa bestämmelser, att främmande religionsbekännare skola vara fria
från sådana afgifter, icke längre vara tillämpliga. Sålunda äro t. ex.
mosaiska trosbekännare, som icke hafva det allra ringaste med svenska
statskyrkan att skaffa, skyldiga att erlägga dessa afgifter. Presterskapet
behöfver ju, såsom den föregående talaren omnämnde,
emellertid icke taga någon annan befattning med dessa än utfärda
lysningar och lemna vigselattester. Men för detta obetydliga besvär,

Nio 17. 14

Lördagen den 20 Mars.

(Forts.)

Om ändras hafva dock presterna en ganska rundlig afgift af sådana mosaiske
lydelse. af 13 trosbekännare, som äro beskattade för egendom eller för inkomst af
# eU« arbeta

r främmande Den föregående talaren nämnde vidare, att, då frågan om en
trosbekännare reglering af presterskapets löner nu föreligger i hela sin vidd, det

^ för närvarande icke torde vara skäl att göra något annat än att

0 0 ei '' uppskjuta att besluta i ämnet till dess att hela frågan kommer från

utskottet. I de motioner, som nu föreligga till pröfning inom utskot tet

och hvilka i sinom tid komma på kamrarnes bord, har jag emellertid
icke funnit ett enda ord vara nämndt angående förhållandet
med dessa främmande trosbekännare. Under förutsättning att Riksdagen
med anledning af dessa motioner framdeles kommer att besluta
aflåtandet af en skrifvelse till Kongl. Maj:t, tror jag att det
ock vore skäl uti, att Riksdagen toge i betraktande de främmande
trosbekännarnes ställning med afseende på afgifterna till statskyrkan.

Då jag, som jag nyss nämnde, ej kan gå med på motionärens
förslag i hela dess utsträckning, men icke heller kan ansluta mig till
lagutskottets hemställan, skall jag, herr talman, be att få yrka bifall
till reservationen.

Herr K. G. Karlsson: Då denna fråga under en ganska lång

tid varit föremål för mitt varma intresse, ber jag att om densamma
få yttra några ord.

Jag skall icke uppehålla mig vid de skäl, som redan rättskänsla
och billighet kunna förestafva för fattande af ett beslut i den rigtning,
som af motionen angifves. Denna sida af saken har här blifvit
af motionären ganska tydligt framhållen och har för öfrigt påpekats
vid många föregående tillfällen. Jag skall deremot be att
med några ord få beröra de följder, som ett bifall till motionen skulle
kunna medföra för den evangelisk-lutherska kyrkan, och detta derför,
att jag till fullo inser den stora betydelse, som denna kyrka har för
vårt land och vårt folk.

Man har på den sidan, der man fruktar ett bifall till motionen,
vid åtskilliga föregående tillfällen, då denna fråga varit föremål för
behandling, ehuru det visserligen icke framkommit under dagens debatt,
framhållit den fara, som skulle finnas för att en så stor del af
svenska kyrkans medlemmar skulle affalla från densamma, att den
börda, som derigenom lades på de ännu qvarstående, blefve allt för
tung att bära. Jag tror knappast, att detta skulle blifva förhållandet.
Ett dylikt påstående synes mig innebära ett ganska skarpt misstroende,
rigtadt åt tvenne olika håll. Det är rigtadt dels mot vårt
folk, som misstänkes så litet hålla på sina religiösa intressen, att det
för en lumpen penning skulle öfvergifva kyrkan. Om så blefve fallet,
så skulle det emellertid bero på en liflig öfvertygelse om att kyrkan
icke tillfredsstälde folkets religiösa fordringar, och under sådana
förhållanden anser jag för min ringa del, att man icke bör pålägga

15 N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

något religiöst tvång. Detta är ju för öfrigt redan i grundlagen före- Om ändrad
skrifvet. Men det antydda misstroendet rigtar sig äfven åt ett annat q ikwiglförhåll,
nemligen mot dem, som äro satta till kyrkans väktare, ty san- ordw ang
nerligen skulle de illa ha skött sin uppgift, om, jag upprepar det, fol- främmande
ket skulle öfvergifva den kyrka, som fostrat det, öfvergifva den sven-trosbekännare
ska kyrkan, som väl i allt fall är någonting för vårt folk stort och n^ft^er eJg^
heligt. Jag tror för öfrigt, att redan konventionella hänsyn skulle /ports \
göra, att, om det verkligen finnes menniskor nog lågsinnade att vilja
lemna kyrkan endast för att vinna den lilla fördel, som vore förenad
med att slippa undan den till endast några få kronor — för mången
till vida mindre — uppgående skatten, dessa ändock skulle draga
sig för ett sådant steg.

Jag tror tvärtom, att en sådan reform, långt ifrån att skada
kyrkan, skulle lända henne till stort gagn. Den skulle nemligen vara
egnad att från kyrkan skilja sådana element, som äro för henne
främmande. Jag tror icke, att en kyrklig institution, som ju till sin
idé hör vara sammansatt af något så när liktänkande, kan vara
betjent med att inom sig hysa fiender till sig sjelf. Jag skulle till och
med vilja tillägga, att det under sådana förhållanden nästan förefaller
mig märkvärdigt, att icke kyrkans egna väktare sätta sig i
spetsen just för åstadkommande af hvad motionären åsyftar.

Af hvad jag anfört torde framgå, att jag är lifligt öfvertygad
om att den framlagda motionen vore förtjent af bifall. Men nu är
det ju så, att en sak visserligen kan vara önskvärd, men i alla händelser
icke genomförbar.

Här har af en talare framhållits, livilka verldsliga sysslor äro
förenade med presterskapets åligganden, och samme talare har äfven
framhållit, att den ersättning, som dessa tjenster äro värda, bör utgå
från folket gemensamt. Jag vill icke neka till, att det ligger någon
berättigande i detta. Jag tror för öfrigt, att det icke finnes någon
möjlighet att genomdrifva den reform, som motionären åsyftar, annat
än i samband med en omreglcring af presterskapets löner. Nu säga
de, som i likhet med mig äro öfvertygade om nödvändigheten af en
reform på detta område, att det är för lång tid, man i så fall får
vänta. Ja, det må vara, men jag tror icke att jag misstager mig,
om jag säger, att vi må motionera aldrig så mycket, så nå vi dock
aldrig målet, om vi icke sätta dessa båda frågor i samband med
hvarandra. Det är derför önskvärdt, att vi i tid taga oss för med
att tänka på denna fråga, och det framgår ju äfven af herr Redelius’
anförande, att densamma tagits i öfvervägande. Utan att emellertid
hafva sett det resultat, som häraf kan komma att följa, vågar jag
dock misstänka, att detta resultat kommer att blifva temligen magert
för religionsfriheten. Jag anser derför, att religionsfrihetens
målsmän och vänner gjorde rätt uti att redan nu börja koncentrera
sitt arbete derpå, att vid den omreglering, som dock eu gång skall
ega rum, religionsfrihetens princip må göra sig till fullo gällande.

Ilerr talman! Jag skulle alltså helst ha velat hemställa om bi -

N:o 1?. 16

Lördagen den 20 Mars.

lvZsTifai3{?1} til!„den före]iggan<]e motionen, men då jag vet, att detta icke kan
§ i kongl. för-leda tlU naSot egentligt resultat, skall jag be att få yrka bifall till
ordn. ang. reservationen. Jag tror nemligen, att denna, äfven om den icke infrämmande
nehåller så afsevärda fördelar, dock innebär ett erkännande af den
mm Om 31 PrinciP> som motionären förfäktar.
oktober 1873. daS yrkar, som sagdt, bifall till reservationen.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner: l:o på bifall till utskottets hem ställan;

2:o på afslag derå och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och 3:o på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och,fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd, i följd
hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits bifall till herr Byströms
motion, nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstältS förevarande utlåtande
n:o 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Jin“er ,N.ej. kar kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen visade 125 ja och 79 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 6.

föredragning af Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om tillägg till S 16 i
i °^n , r0rdningCn angående handeln med vin och maltdrycker m. m.
biroll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 7.

Likaledes bifölls sammansatta stats- och lagutskottets härefter
föredragna utlåtande n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående lönereglering för lärare
vid småskolor m. m.

Lördagen den 20 Mars.

§ 8.

N:o 17.

I ordningen förekom dernäst sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda
framställningar dels med förslag till förordning angående skyddskoppympningen
i riket, dels ock om höjning af anslag dertill.

Punkten 1.

Bifölls.

I punkten 2, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att en
af Kong], Maj:t gjord framställning om höjning af anslaget till vaccinationens
befrämjande och ändring af dess titel ej måtte af Riksdagen
bifallas, samt

att Riksdagen måtte i riksstaten för år 1898 uppföra anslaget
med bibehållen titel: ”anslag till vaccinationens befrämjande” och
med enahanda belopp som hittills eller 7,700 kronor.

Ordet begärdes af

herr statsrådet friherre Åk er h i el m, som yttrade: Herr grefve

och talman, mine herrar! Då Första Kammaren redan förut behandlat
detta betänkande och dervid bifallit utskottets hemställan i
punkten Do, så var ju derigenom det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget
till förordning angående skyddskoppympningen i riket redan
fallet. Jas har under sådana förhållanden ansett mig icke böra upptaga
kammarens tid med att göra någon erinran mot det slut, hvartill
utskottet i den punkten kommit.

Af utskottets motivering framgår emellertid, att utskottet i ett
fall varit ense med Kongl. Maj:t, nemligen om behofvet och lämpligheten
af att staten vidtoge åtgärder för att bereda tillgång på
animal vaccin. Utskottet framhåller med full rätt, att, då staten pålägger
vaccinationstvång, stateD också bör sörja för att det finnes
tillgång på ett så fullständigt ofarligt ympämne som möjligt. Ett
sådant ympämne anser man sig ega i den animala vaccinen, medan
deremot, då ympämnet tages från menniskor, det icke lär vara möjligt
att förhindra, att åtminstone i ett eller annat fall sjukdom eller
sjukdomsanlag öfverföras genom vaccinen.

Under den punkt, smn nu föreligger, punkten 2:o, har Kongl.
Maj:t, på det att Kongl. Maj:t bland annat måtte sättas i tillfälle att
inrätta en statsanstalt för beredande åt animal vaccin, begärt att anslaget
till vaccinationens befrämjande måtte med titelns ändring till
»anslag för skyddskoppympningen» höjas Irån sitt nuvarande belopp
7,700 kronor till 10,500 kronor. Utskottet har emellertid hemstält,
Andra Kammarens Prål. 18!) 7. N:o 17. o

Angående
höjning of
anslaget för
skyddskoppympningen.

>’:<> 17.

Lördagen den 20 Mars.

Anqående
höjning af
anslaget för
skyddskoppiimpninqen.

(Forts.)

att denna Kongl. Maj:ts framställning icke måtte af Riksdagen bifallas,
utan att anslaget med bibehållen titel uppföres i riksstaten
med sitt förutvarande belopp. Efter hvad man sagt, har denna
utskottets hemställan berott derpå, att utskottet ansett, att de båda
punkterna — frågan om förordningen och frågan om anslaget —
stode med hvarandra i ett oskiljaktigt sammanhang. Jag ser dock
ej något hinder för, att icke anslagsfrågan kan behandlas fristående
för sig, utan att den bindes tillsamman med frågan om förordningen.

Då Första Kammaren i detta syfte återremiterat den senare
punkten till utskottet, vore det utan tvifvel mycket önskvärdt, att
denna kammare fattade samma beslut.

Herr Wallis anförde: Samma skäl, som gjorde, att den ärade talaren
på statsrådsbänken icke yttrade sig i afseende på första punkten af föreliggande
betänkande, hafva äfven föranledt mig att icke vid densamma
begära ordet, emedan nemligen frågan redan fallit till följd af Första
Kammarens beslut. Jag kan dock icke underlåta att uttala mitt beklagande
af att den fallit. Det är visserligen sant, att vi, såsom statistiken
utvisar, äro i afseende på skyddet mot den hemska farsoten
smittkoppor särdeles gynsamt stälda; men det hindrar icke, att faran
fortfarande lurar, och att när som helst — tack vare, att vi icke
hafva revaccinationstvång — en epidemi af farlig beskaffenhet kan
utbryta. Någon sådan har icke under de senaste årtiondena inträffat,
men någon säkerhet för framtiden förefinnes icke. Som herrarne
veta, gäckades de förhoppningar, som man vid vaccinationens införande
hyste, att man för framtiden skulle fullständigt hafva qväft
denna sjukdom, på 1820- och 1830-talet på ett sorgligt sätt, tack vare
den omständigheten, att någon revaccination då alls icke praktiserades.
Men utan en sådan revaccination har man icke någon visshet
att kunna qväfva dessa epidemier. Det land, som icke vill göra
något för att hindra deras utbrott, måste bereda sig på, att denna
olycka förr eller senare kommer att träffa detsamma. Det är derföre
ledsamt, att utskottet icke behandlat Kongl. Maj:ts proposition
mera välvilligt i denna del; men det finnes dock en ljuspunkt i
utskottets framställning, och den består i det vänliga sätt, hvarpå
utskottet uttalat sig i afseende på den animala vaccinen, som också
verkligen är egnad att väcka allas intresse. Erfarenheten har visat, att
öfverallt, der tillgång till animal vaccin beredts, denna vaccin har utträngt
den s. k. humaniserade vaccinen. Skälet dertill är, att
om man också icke med visshet kan bevisa, att man genom användande
af humaniserad lymfa ofta öfverför andra smittosamma sjukdomar
än den, som innehålles i sjelfva vaccinen, och att denna således
mer eller mindre ofta skadar den vaccinerade, så har man
deremot i afseende på den animala vaccinen, i fall den rigtigt skötes,
full visshet om, att något sådant icke kan ske. Detta har gjort, att
man litet hvarstans vändt sig ifrån den humaniserade lymfan till den

Lördagen den 20 Mars.

J\'':o 17.

animala. Så har skett utomlands och så har skett här i Stockholm,
fastän tillgången på animal vaccin icke varit länge för handen. Men
i fall denna vaccin icke äfven haft praktiska fördelar och varit i
vaccinationspraktiken med lätthet och fördel användbar, skulle den
säkerligen icke kunnat uttränga den humaniserade lymfan såsom
den faktiskt har, der de häda arterna vaccin konkurrera med hvarandra.
Denna senare omständighet bevisar dess praktiska fördelar,
och derför hafva också icke blott kommuner, utan äfven städer varit
måna om att skaffa medel för att kunna lemna allmänheten en
sådan förbättrad lymfa. Nu är det gifvet, att vi genom att ansluta
oss till begäran om återremiss göra det möjligt att få åtminstone
den andra hufvudpunkten af Kongl. Maj:ts proposition åter före till
behandling, sedan utskottet fått tillfälle att utreda frågan och granska
det af Kongl. Maj:t framstälda kostnadsförslaget för eu sådan
anstalt för beredning af animal vaccin. I fall derför Andra Kammaren
i likhet med den Första är öfvertygad om det nyttiga och nödvändiga
i, att vi bereda svenska folket möjligheten att ersätta den
humaniserade lymfan med den animala vaccinen, så synes det mig
vara allt skäl i verlden för att vi följa Första Kammarens exempel.
Jag ber derför, herr grefve och talman få yrka, att den nu föredragna
andra punkten af betänkandet måtte återremitteras till utskottet.

Häruti instämde herr Lovén.

Herr vice talmannen Danielson: Jag har icke heller något emot
eu återremiss till utskottet af denna punkt. Ty om vi kunna vinna
det målet att få en mera lämplig lymfa än den humaniserade, tror
jag, att vi gjort rätt mycket i detta fall. Det har — såsom herrarne
veta — inträffat rätt sorgliga förhållanden ibland, då vaccin tagits från
andra vaccinerade personer, och jag tror derför, att den omständigheten,
att sådana fäll egt rum, utgör ett skäl för oss att göra allt,
hvad vi kunna för att förekomma dylika. Jag har hört från min
hemort ett sorgligt fall i detta afseende, och derför vill jag för
min del vara med om att göra hvad man kan, för att förekomma
sådana. Då nu Första Kammaren har återremitterat denna punkt,
och då jag icke kan se, att densamma står i något oskiljaktigt samband
med frågan om sjelfva lagen, tror jag, att vi go it kunna återremittera
denna punkt i syfte att sedermera få taga den under ompröfning.
Ty kan det lilla belopp, som här är fråga om, afhjelpa
en stor olägenhet, tror jag, att vi alla kunna vara med om att bevilja
detsamma. Jag ber derför att få yrka återremiss af den förevarande
punkten.

Herr Björck: Herr grefve och talman, mine herrar! Orsaken,

hvarför såväl utskottet hemstält om afslag å föreliggande kongl. proposition
som att Första Kammaren afslagit densamma, tror jag har

Angående''
höjning af
anslaget för
skyddskoppympningen.

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Angående sin grand i föreskriften om tvångsrevaccination. Att revaccinationen
höjning af jjar stor betydelse genom det hinder, den lägger i vägen för smitt^shjddskopp-
koppornas spridning, anser jag vara faktiskt; men då frågan nu fallit
ympningtn. i båda kamrarne, skall jag icke inlåta mig på den saken. Jag tror
(Forts.) likväl, att, om denna kammare nu, i likhet med Första Kammaren, till
utskottet återremitterar förevarande punkt, och Riksdagen sedan, vid
dess förnyade behandling, bifaller den lilla höjning af 2,800 kronor i
anslaget för skyddskoppympningen, som Kongl. Maj:t begärt — således
en ren obetydlighet i förhållande till det goda ändamålet — revaccinationen
på frivillighetens väg mycket väl kan komma till stånd. Jag
kan icke förneka, att många finnas, som hysa betänkligheter mot användningen
af den humaniserade lymfan, och jag har sjelf inom det
distrikt, der jag har min verksamhet förlagd, sett sådana fall, der den
vaccinerade tagit skada genom att vaccinen tagits från någon sjuk
menniska. Sådant skulle emellertid förekommas, om man egde tillgång
till animal vaccin.

På grund häraf får jag i likhet med den föregående talaren yrka,
att punkten måtte till utskottet återremitteras, på det att anslag sedermera
måtte kunna anvisas för tillhandahållande genom statens försorg
af tillräcklig mängd med god animal lymfa.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt kammaren
återförvisa ärendet i förevarande del till utskottet.

§ 9.

Om ändrad Föredrogs dernäst lagutskottets utlåtande n:o 29, i anledning af
lydelse af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förändrad lydelse af 11 § 2
11 § 2 mom. mom i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets in *

gengång1- komster den 11 Juli 1862‘

allmänt ord- .

nande af Genom proposition, n:o 35, af den 29 nästlidne januari både

presterskapets ]£ongi. Maj:t, under åberopande af propositionen bifogadt, i statsrådet
inkomster. fördt prot0koll, föreslagit Riksdagen att antaga följande ändrade lydelse
af 11 § 2 mom. i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster den 11 juli 1862:

»Uppbörden af de afgifter, som blifvit bestämda i penningar, verkställes
senast den 1 oktober, men af de afgifter, hvilka äro bestämda
i persedlar att utgå efter medelmarkegångspris, senast den 1 mars;
kommande å alla, som inom utsatt tid sina afgifter icke inbetalt, restlängd
att genast upprättas, å kyrkostämma granskas och, sedan den
blifvit godkänd, tillställas vederbörande kronofogde på landet eller utmätningsman
i stad, hvilka lemna omedelbar handräckning till resternas
indrifvande.

Vid indrifvandet af dessa medel gälle i fråga om vederbörandes
rätt till uppbördsprovision hvad beträffande kommunalutskylder i sådant
afseende är eller varder bestämdt;»

Lördagen den 20 Mars.

N:o 17.

och hemstälde utskottet, att ifrågavarande proposition, måtte af Om ändrad

Herr vice talmannen Daniel son: Ehuru jag vill tro, att kam- nan^ af

m aren är benägen att bifalla föreliggande kongl. proposition, b er j ag
dock få säga, att jag för min del anser, att kammaren icke bör göra det. ,Fortg \

Den af Kong], Maj:t här föreslagna ändringen af 11 § 2 mom. i
förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862 synes mig hvarken vara behöflig eller rättvis. Såsom
kammaren nogsamt känner, grundar sig den senaste regleringen af
presterskapets aflöningsförhållanden just på denna författning. Och att
redan nu ändra den och derigenom pålägga de skattskyldige, så att
såga, ytterligare stämmoböter, det tycker jag verkligen icke är behöfligt.

Jag bar för min de! icke någon kännedom om, att det nuvarande förfarandet
medfört några synnerliga olägenheter vid indrifningen af
presterskapets aflöning, och att i detta hänseende ytterligare öka de
skattskyldiges bördor anser jag, såsom sagdt, icke behöfligt. Om presterskapets
aflöning någon gång på laglig väg behöfver indrifvas, då kan
ju denna indrifning sko i sammanhang med indrifningen af öfriga
kommunaiutskylder, och den behöfver sålunda icke förorsaka något
extra besvär hvarken för kronofogden, länsmannen eller fjerdingsmannen.
Men att i förevarande afseende frångå ett bestämdt aftal,
det anser jag ej vara rättvist. Hvad skall för öfrigt kyrkostämma, der
granskning af restlängderna skall ske, göra vid denna granskning?

Den har ju icke rätt att afskrifva det ringaste, utan afskrifningen är
beroende på huruvida personen eller personerna i fråga ega några tillgångar
eller icke. Om presten i det fallet icke gör några medgifvanden,
kan stämman icke heller göra något åt saken. Att i förevarande hänseende
skapa eu så bestämd lag, som föreslagits, det anser jag vara att
göra en inskränkning i den rätt, som en gång blifvit församlingsborna
tillförsäkrad. Hvartill skall det för öfrigt tjena att nu ändra denna
författning, då frågan om presterskapets aflöningsförhållanden är eu
mycket stor fråga, som med snaraste tarfvar en högst genomgripande
reform.

Jag har velat uttala det nu sagda derför, att jag anser, att man
genom antagande af detta förslag skulle träda de skattskyldiges rätt
för nära, enär, då presterskapets aflöningsförhållanden senast reglerats,
några stämmoböter för underlåtenhet att i rätt tid erlägga desamma
icke blifvit åsätta. Jag anhåller, herr talman, att få yrka afslag å föreliggande
betänkande.

Herr Redolius: Då jag deltagit äfven i detta ärendes behand ling

inom utskottet, skall jag be att fa säga några ord. Såsom kammaren
behagade erinra sig, har Kongl. Maj:t framkommit med denna
proposition på grund af en Riksdagens skrifvelse, i hvilken Riksdagen

Riksdagen antagas.

I fråga härom anförde:

lydelse af
11 § 2 mom.
i förordningen
ang.
allmänt ord -

N:0 17.

Om ändrad
lydelse af
11 § 2 moln.
i förordningen
ang.
allmänt ordnande
af
presterskapets
inkomster.

(Forts.)

Lördagen den 20 Mars.

begärt en ändring i den rigtning, som propositionen går i. Men hvilken
är då innebörden af denna kong!. proposition? Jo, den ifrågavarande
paragrafen, §11 mom. 2 i förordningen angående allmänt ordnande af
presterskapets inkomster den 11 juli 1862, skulle vid bifall till den
kong!, propositionen icke undergå någon annan förändring än just i
fråga om uppbördsprovisionen, eu ändring, som icke på något sätt kan
medföra, att någon enda prestman kan få ett enda öre mer i inkomst,
än hvad genom den faststälda löneregleringsresolutionen är bestämdt.
Således har frågan för prestera^ ingen betydelse. Men den har en
sådan för församlingarna, som enligt samma paragrafs första moment
hafva skyldighet att utse uppbördsman, hvilka mot ersättning af församlingarna
skola uppbära ifrågavarande afgifter. Om nu således en
ersättning för detta besvär bör utgå, är det tydligt, att densamma
måste tagas antingen af den försumlige eller af de öfriga församlingsborna,
således af hela församlingen. Det har då synts utskottet skäligt,
att den ökade kostnad, som förorsakas på grund af bristande betalning,
måtte åläggas den försumlige och icke de öfriga församlingsmedlemmarne ;
och detta har för utskottet varit ett afgörande skäl att tillstyrka bifall
till den kongl. propositionen. Hvad sedan beträffar granskningen af
restlängd, är det riktigt — såsom herr vice talmannen sade — att den
skall ske på kyrkostämma; och äfven det är rigtigt, att kyrkostämman
icke vid denna granskning har en begränsad rätt att besluta afskrifningar.
Men jag skall be att få erinra herrarne om att det åligger
kommunalnämnden, i hvilken äfven pastor deltager, att före mantalsskrifningen
upprätta förteckning på samtliga de personer, som anses
böra från kommunalutskylder befrias. I det fallet tror jag mig kunna
vitsorda, att man går ganska långt, då det gäller att befria mindre
bemedlade personer från afgifter till stat och kommun, så att dessa
längder vanligen bruka blifva mycket långa. Följden deraf är, att
ingen enda af på dessa längder uppsatta personer kunna påläggas några
afgifter till presterskapet. Så till vida har således församlingen icke så
ringa befogenhet att bedöma, hvilka personer som böra eller icke
böra erlägga sådana afgifter; och det är alldeles säkert, att, sedan dessa
längder blifvit godkända, presterna icke hafva något att säga om hvarken
den ena eller den andra, som befriats. Men nu är det endast fråga
om personer, som restera för bestämda utskylder, som de anses vara
i tillfälle att kunna betala, om de vilja. Det är endast fråga om att,
i fall svårigheter göras vid uppbörden, underlätta denna för uppbördsmännen,
så att de icke behöfva gå utan all ersättning. Jag tror derför,
att det icke kan vara någon risk att bifalla Kongl. Maj:ts proposition
i detta afseende, och jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan i förevarande betänkande.

Herr vice talmannen Danielson: Jag ber endast att gentemot

herr Redelius få anmärka, att det icke är så alldeles ratt att saga, att
förevarande förslag tillkommit på grund af en Riksdagens skrifvelse.
Ty den ifrågavarande skrifvelsen afsåg i första hand att få till stånd

Lördagen den 20 Mars.

N:o 17

en ändring i gällande författning angående fördelning af uppbörds- Om ändrad,
provisionen vid indrifning af resterande kommunalutskylder. 11^2°nwm

Hvad beträffar förhållandet, att utmätningsman bör hafva någon ■ fnronbiinersättnmg
för sitt besvär med indrifning af utskylder, så kan det nog gen ang.
tyckas vara rättvist. Hen jag vill häremot erinra, att så länge fjerdings- allmänt ordmannauppdraget
är ett menighetsbestyr, så torde ej skäl förefinnas att n ande af
i förevarande hänseende göra någon ändring. Dessutom är för en ^"inkomster ''
skattskyldig, som har att erlägga en 40 å 50 kronor, en ytterligare (Forts)
pålaga af 3 procent icke så liten.

Då, såsom jag redan framhållit, några stämmoböter för underlåtenhet
att i rätt tid erlägga prestutskylderna icke åsatts vid prestlöneregleringens
bestämmande, och då fjerdingsmannainstitutionen är
ett menighetsbestyr, så synes det mig icke vara rättvist att nu
efteråt i förevarande hänseende vilja ändra en författning, som för
öfrigt tarfvar högst väsentliga ändringar, utan jag anser, att prestutskylderna
kunna, om så erfordras, uttagas i sammanhang med öfriga
kommunalutskylder.

Herr statsrådet friherre Åkerhielm: Det är visserligen sant,

att den föreliggande frågan är temligen obetydlig; men jag vågar dock
erinra kammaren om att det förslag, som här af Kongl. Maj:t framlagts,
innehåller precis det, som Riksdagen i skrifvelse af den 9 maj
1892 begärt; och under sådana förhållanden vore det väl temligen
inkonseqvent af kammaren att nu afslå propositionen. Riksdagen anhöll
nemligen i sin skrifvelse, att Kongl. Haj:t ville låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse, hvarigenom stadgades
skyldighet för dem, hvilka icke inom utsatt tid inbetalt dem påförda
afgifter till presterskapets aflöning, att, vid indrifningen af dessa,
derutöfver gälda enahanda uppbördsprovision, som vid indrifning af
oguldna kommunalutskylder vore bestämd; och det är just detta, som
Kongl. Maj:t nu gjort.

Jag skall derjemte be att få erinra, att den föreslagna ändringen
icke kan betraktas såsom något slags ändring af rättsförhållandena
mellan presterskap och församlingsmedlemmar, i hvilket fall det ju
kunnat väcka betänklighet att göra någon ändring i förordningen
angående presterskapets löneinkomster. Men här gäller det icke något
annat än att stadga skyldighet för de församlingsmedlemmar, som försumma
att inbetala dem påförda afgifter till presterskapets aflöning,
att, vid indrifningen af dessa, betala till den, som verkställer indrifningen,
en afgift motsvarande den, som utmätningsman i dylika fall
eger att uppbära; och detta synes väl vara mycket billigt.

Herr A. Hedin: Det må vara sant, att den ifrågavarande kongl.

propositionen är föranledd af en Riksdagens skrifvelse, i hvilken Riksdagen
begärt just detsamma, som innehålles i propositionen. Men
Riksdagen torde väl lika som Kongl. Maj:t hafva rätt att någon gång
ändra åsigt, hvilket Kongl. Maj:t ju gör mycket oftare än Riksdagen.

No 17.

Lördagen den 20 Mars.

^deJsfaf1 Fra»an är för öfrigt af den beskaffenhet, att det synes mig — bland
11 § 2 mom. annat på grund af de skäl, som herr vice talmannen anfört — vara
i förordnin- bäst, att kammaren nu afslår densamma. Denna lagstiftning är icke
gen ang. påkallad af något verkligt behof, och Riksdagen har onekligen för när^nande
°af~ varancle Stigare saker att syssla med. Jag anhåller derför, herr
presterskapets talman> att få instämma i yrkandet om afslag å utskottets betänkande.
inkomster.

(Forts.) Herr vice talmannen Danielson: På herr statsrådets yttrande

vill jag svara, att jag tycker, att det verkligen vore hardt, om en person,
som icke förmår att betala å den bestämda dagen, nödvändigt skall få
plikta derför. Han kan vara villig att gorå det lika gerna som den,
som har förmåga, men han kan icke betala genast, utan först en tid
efteråt, en vecka eller så, och att han då skall nödgas plikta på något
sätt, tycker jag verkligen vore obilligt. Och hvarför skall icke församlingen
fortfarande få hafva samma rätt som nu att låta en person dröja
en vecka eller två med betalningen, utan att genast denne skattskyldige,
som har allra svårast att betala, skall få bota för det. Det är verkligen
tungt ändå. Och jag tror icke, att presterskapet skall vinna på
att den uppfattningen göres gällande, att man skall trycka på de skattskyldige,
som icke förmå hafva penningar i lådan på viss dag, vid påföljd
att de annars få betala mera. Detta tycker jag vara hårdt, och
jag kan icke vara med derpå.

Häruti instämde herrar John Olsson, Holmgren i Värnhem, Zotterman,
Bäckström, Wallmark och Sandquist.

Herr Svensson i Karlskrona: Herr talman! Visserligen har

jag icke reserverat mig mot detta lagutskottetts utlåtande, men inom
utskottet yrkade jag afslag på Kongl. Majrts proposition uti ifrågavarande
del. Jag gjorde det af samma skäl, som herr vice talmannen
nu framstält. Jag anser det vara orättvist, att den fattige, som har
svårt att på den utsatta stämmodagen betala sin skatt, ytterligare
skall betungas med dessa tre procent. Och huru skulle det för öfrigt
gestalta sig, om man nu skulle införa detta? Man är för närvarande
skyldig, som vi veta, att erlägga, tre procent i böter vid försummad
inbetalning af kommunalskatten. Inom städerna i allmänhet, åtminstone
inom min stad, upptagas dessa skatter till presterskapets aflöning samtidigt
med de kommunala. Men det fins också andra skatter, öfriga
ecklesiastika skatter, som samtidigt upptagas, nemligen bidrag till kyrkoreparation,
till folkskolor och folkskolelärare. Dessa bidrag upptagas
icke till presterskapets aflöning, men utdebiteras samtidigt. Då skulle
skatterna sönderdelas, och bland annat den de], som ginge till presterskapets
aflöning, efter denna lag betalas med tre procents förhöjning,
men öfriga ecklesiastika skatter vara fria derifrån.

Herr talman! Jag skall be att få yrka afslag å utskottets be
tänkande.

Lördagen den 20 Mars.

N:o 17.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mine herrar! Då jag

inom utskottet biträdt den mening, hvartill utskottet kommit, har jag
föranledts af de omständigheter, som tilldraga sig särskildt i den ort,
jag representerar. Der äro förhållandena nemligen icke sådana, som
herr vice talmannen lät påskina, att presterskapets löneförmåner, om
detta förslag antoges, skulle antingen ökas eller bibehållas vid viss
höjd. Då skulle jag för min del ej kunna vara med om detta förslag.
Jag har ju inom Riksdagen särskildt gjort mig känd för att vara den.
som vill nedsätta presterskapets löneförmåner. I min hemort är det
så, att det är församlingarna, som i alla fall få ersätta fullt ut på öret
allt hvad som är genom löneregleringen bestämdt, såsom tillkommande
presterskapet. Dessutom förekommer alltid å kyrkostämman en ganska
lång restlängd till granskning, och församlingen har full rätt att afskrifva
en stor del, som der finnes anmärkt såsom fordringar, hvilka
skulle af de fattigaste betalas, men får i så fall sjelf ersätta detta. Hen
nu har det nära no g öfvergått till praxis, att, eftersom det är så beqvämt
att sitta hemma i ro, man låter bil att gå till uppbördsstämman och
erlägga sina afgifter på några ören eller några kronor. Här är nu endast
fråga om tre procent uppbördsprovision, som här skulle tillkomma, och
om nu den man, som utgör fjerdingsmannabestyret —■ bvilket, såsom
vice talmannen rigtigt nämnde, ju är ett in enighetsbestyr, fastän detta menighetsbestyr
utgöres af fjerdingsmannen — genom indrifningen får
ökadt arbete, så får han också i samma mån pretentioner på att hans
löneinkomster skola stiga, och det blir sålunda församlingeD, som i alla
fall får betala detta. När det nu ej är fråga om någon ökning för
presterskapet i deras inkomster, utan endast om att den, som tredskas
skall få betala tre öre mer på kronan, synes det icke alls obilligt, att
detta uttages af den, som vill slippa gå någonstädes, utan i stället sitta
beqvämt hemma, tills fjerdingsmannen kommer. Af den anledningen
är det, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Om ändrad
lydelse af
11 § 2 mom.
i förordningen
ang.
allmänt ordnande
af
presterskapets
inkomster.

(Forts.)

Öfverläggning en förklarades härmed slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å så väl nämnda hemställan som Kongl.
Majds i ämnet gjorda framställning; och fann herr talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen. Som
votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

N:o 17. 26 Lördagen den 20 Mars.

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan som
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Voteringen utföll med 116 ja och 86 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 10.

Vid föredragning dernäst af bankoutskottets memorial n:o 5, angående
afskrifning af osäkra fordringar vid riksbankens hufvudkontor,
deri utskottet hemstält,

att åtskilliga i memorialet omförmälda osäkra fordringar å tillhopa
kr. 102,845: 77 måtte få ur riksbankens hufvudkontors räkenskaper afskrifvas; begärdes

ordet af

Herr Bäckgren, som anförde: När riksbankens fordringar äro

af den beskaffenhet, att bankoutskottet finner sig föranlåtet att hemställa
om deras afskrifning, dä äro helt visst i de allra flesta fall alla
förhoppningar ute för riksbanken att få något betaldt för dem. Det
kunde derför vara mindre lämpligt att upptaga kammarens tid och
sysselsätta sig något vidare med dessa fordringar. Men jag har dock
ansett mig böra begära ordet för att egna någon uppmärksamhet åt ett
af dessa bankoutskottets memorial, som till sitt innehåll äro så rika —
ja, som herrarne se, rör det sig här om ej mindre än 102,845 kronor
77 öre — meu som för öfrigt till sin natur äro så torra och litet tilPtalande,
att deras öde vanligen är att icke bli föremål för någon vidare
behandling än allenast föredragning och klubbslag.

Hvad en del af dessa fordringar, som här föreslås till afskrifning,
beträffar, kan man icke undertrycka sin förvåning öfver — åtminstone
kan jag icke göra det — huru det varit möjligt för Biksdagens bankofullmägtige
den tid, då dessa fordringar tillkommo, att inlåta sig i vexelaffärer
med en person, som, då han tillverkade sina vexlar, tog till
hjelp första bästa tjenstepiga här i Stockholm eller annorstädes, så
snart hon var så pass skrifkunnig, att hon kunde skrifva sitt namn,
och så tanklös, att hon ej frågade alls efter, hvar eller hvarför hon
skref namnet. En sådan vexelrörelse är för mig alldeles ofattlig och
oförklarlig.

Hvad en annan här till afskrifning föreslagen fordran beträffar, så
är förhållandet med den lika märkvärdigt och lika obegripligt. Eullmägtige
ha, som bekant, rättighet att ingå på ackord, när det är med
riksbankens fördel förenligt, och fullmägtige ha i ett fall begagnat denna
rättighet på så sätt, att de beviljat ackord åt en person, om hvilken
jag läst åtskilligt i en bok, som ligger på sekreterarens bord här i
kammaren, en person, som varit kapten vid ett svenskt regemente, är
vice kommissionslandtmätare, justerare och krönare i ett af rikets

Lördagen den 20 Mars.

N:o 17,

justeraredistrikt, innehar såsom fideikommiss tre egendomar här i landet
samt dessutom andel i fastighet på utländsk botten. Det är för mig
alldeles ofattligt, att riksbanken skall behöfva göra förluster på en
person i den goda och lyckliga ekonomiska ställning som den, om
hvilken jag nu talat. Men när man väl lyckats genomdrifva ackordet,
var riksbankens förlust gifven. Det är, synes det mig, en mycket bedröflig,
men tillika en mycket talande och upplysande illustration till
ackordsväsendet och dess historia. Mig förefaller det mycket beklagansvärdt
och motbjudande, när statens tjenstebefattningar innehafvas af
personer, för hvilka riksbanken nödgas göra afskrifningar på sina rättmätiga
och obestridliga fordringar, fastän så alldeles icke behöfde vara
förhållandet. När en person innehar eu statstjenst, i hvilken det tillkommer
honom att tillse, det andra uppfylla sina åligganden, så synes
det mig, att det äfven skulle tillkomma honom i första hand att noga
uppfylla sina egna skyldigheter och ordna sina förhållanden till staten
på ett mera juste och rigtigt sätt och mera i öfverensstämmelse med
rättyisans kraf, än hvad här varit händelsen. Det är verkligen bedröfligt,
att till de indirekta förluster, staten ofta får vidkännas på sina tjensteman,
då de använda en del af sin väl aflönade och rikligt betalda
arbetstid till andra göromål än statens, man äfven får lägga de direkta
förluster, som staten får lida, när dess tjensteman underlåta att infria
sina förbindelser till riksbanken, oaktadt detta skulle kunna ske utan
minsta olägenhet.

Då utskottet enhälligt hemstält om afskrifning af dessa osäkra
fordringar, får jag böja mig derför, men jag har i alla fall velat här
uttala, att det synts mig mycket obehagligt och mycket orätt, att riksbanken
skall nödgas göra förluster, der det alls icke behöfde vara förhållandet.

Yidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 30,
i anledning af väckta motioner med förslag till förordning angående
köttbesigtnings- och slagttvång m. m.

Uti tvenne särskilda, vid innevarande riksdag väckta, till lagutskottet
hänvisade motioner, den ena, n:o 20, inom Första Kammaren,
af herrar friherre C. Klingspor, Lybeck och Moberg, den andra, n:o 80,
inom Andra Kammaren, af herrar friherre Barnekow, Wallis, Lovén,
Henricson, Hjelmkrus, Lasse Jönsson, Molin, Krusa och Elowson,
hade hemstälts, att Ktksdagon ville för sin dol antaga ett af motionärerna
uppgjordt förslag till förordning angående köttbesigtnings- och
slagttvång m. m.

Angående
införande af
köttbesigtnings-
och
slagttvång
m. m.

N:o 17. 28 Lördagen den 20 Mars.

Angående I föreliggande utlåtande hemstälde utskottet:
införande af

köttbesigt- »dot Riksdagen, med anledning af motionerna i fråga, i underdånig
sbaqttvånq skrifvelsec anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder
m. J för att, så fort lämpligen ske kan, slagthus med der anordnad köttbesigt(Forts.
) ning under erforderlig kontroll måtte anordnas i de städer, der sådan
anordning för befordrande och underlättande af export af kött anses
/ vara af behofvet påkallad».

Häremot hade reservationer anmälts:

af herr Budebeck;

af herrar Andersson i Kolsta och Henricson, hvilka ansett, att
motionärernas förslag bort af utskottet tillstyrkas, dock med den ändring,
att den ifrågasatta förordningen icke skulle ega tillämplighet å landskommuner;
samt

af herr Ohlsson i Yexiö, som i anledning af motionen framlagt
ett ändringsförslag om åtskilliga ändringar i förordningen, gående hufvudsakligen
derpå ut, att köttbesigtningstvång icke skulle få införas i
kommun å landet samt att slagttvång skulle få införas endast i städer
med minst 50,000 invånare.

Efter det utskottets hemställan "blifvit uppläst, anförde:

Herr Henricson: Som herrarne finna, har jag tillsammans med

herr G. Andersson aflåtit en reservation, hvari vi hemställa om bifall
till motionärernas förslag med den ändring, att i 1 §, 2 mom. orden
»så ock för kommun å landet» måtte utgå. Strykas dessa ord, så be
röras landtkommunerna icke vidare af denna lag, än att deras medlemmar
vid försäljning af kött i de samhällen, som infört köttbesigtningstvång,
måste låta sin vara besigtigas, innan den får säljas. Denna
besigtning, som kommer att utföras af sakkunnig person med minsta
möjliga kostnad och tidsutdrägt, tror jag man skall underkasta sig
hellre än den besigtning, som nu på många ställen verkställes af en
mer eller mindre okunnig helsovårdspolis och ofta förorsakar både tidsutdrägt
och onödiga kostnader.

Erågan har, såsom utskottet säger, två sidor, en af hygienisk och
sanitär art och en annan af ekonomisk art. Utan att på något sätt
vilja förringa den sanitära synpunkten, skall jag nu endast i korthet
beröra den ekonomiska.

För ett tiotal år sedan hade vi en ganska stor kreatursexport här
ifrån landet. Jag tillåter mig i det fallet nämna några siffror. Enligt
1889 års statistik exporterades detta år i rundt tal 37,400 lefvande
boskapsdjur, deraf hufvudsakligaste delen till England; en del gick
direkt dit, en del genom danska mellanhänder. Dessa djur representerade
ett värde af 8 eller kanske 10 millioner kronor. Men sedermera

Lördagen den 20 Mars.

No 17.

stängde England denna tillförsel och tog icke vidare emot våra lefvande
djur. hvadan vi måste försöka få en annan marknad. Yi vände oss
dä till Tyskland, och på detta land hafva vi under de senare åren haft
en icke stå liten afsättning, fast mindre än förut och till sjunkande
pris. Nu är det nog alldeles rigtigt som utskottet säger: »Exporten
af lefvande kreatur från vårt land, på senare tider flerestädes hindrad
och kringskuren, hotas ytterligare af inskränkningar i samma rigtning,
och anledning torde ej saknas befara, att densamma inom kort kan
varda alldeles omöjliggjord.» Det är nemligen, för de flesta af oss
åtminstone, bekant, att man i Tyskland för djur, som dit inkomma, föreskrifvit
en karantän stid af tio dagar, och derjemte att hvaije djur, somj
härifrån utföres till försäljning der, skall undersökas med tuberkulin; och
man kan således lätt förstå, att dessa bestämmelser nästan omöjliggjort den
svenska utförseln af lefvande djur. Vi hafva äfven under de senare
tiderna haft en icke så liten export på Norge, men äfven den tager ju
slut ganska snart. Derför är det icke utan oro och bekymmer, man
ser framtiden till mötes, när det gäller landtmannens ekonomiska
ställning, helst då man tar i betraktande, att sådana inkomstkällor som
denna, som vi förut haft, och som lemnat cirka 8 millioner kronor
årligen, allt mer och mer minskats och slutligen nästan komma att
utsina.

Men det är icke nog med denna direkta minskning i inkomster;
följden blir också en minskning i intresset för boskapsskötseln, och
detta återverkar naturligtvis på jordbruket.

Ty kan man icke lemna jorden ersättning för de skördar, som
man tager ifrån densamma, så försvagas växtkraften och skördarne försämras
och bli osäkrare. Yi uppodla årligen ganska stora arealer,
och således öka vi åkerjorden; och man har i detta hänseende stält
stora förhoppningar på Norrland, der ju ofantliga arealer ligga och
vänta på kultur. Men huru tror man, att det skall gå, om man öbär
åkerjordsarealen, men på samma gång minskar kreatursbesätftingarr.a?
Jo, så, att jorden blir utsugen och jordbrukaren ruinerad. Boskapsskötseln
är således ett lifsvilkor för jordbruket, men huru skall man
då under för handen varande förhållanden kunna tänka på att få någon
afsättning för våra djur ? Jo, man har trott, att detta skulle kunna
ske medelst export af uppslagtadt kött; men för att få en sådan export
till stånd, fordras så kallade offentliga slagthus och för dem en lag,
som tillförsäkrar köparen, att han får god och sund vara.

Utskottet har här föreslagir, att man skulle inrätta s. k. exportslagthus,
och säger, att det vore af högsta vigt, att detta så snart
som möjligt kunde ske. Och för detta ändamål hänvisar utskottet till,
att man skulle kunna få de nödiga medlen dels från enskilda personer,
dels från hushållningssällskap och andra korporationer, dels från
en del samhällen, samt slutligen från staten. Jag tror dock för min
de!, att det kanske blir ganska svårt att på detta sätt få i hop de summor,
som erfordras för ett dylikt ändamål; och helt visst skulle det

Angående,
införande af
köttbesigtnings-
och
slagttvång
m. m.

(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Angående komma att dröja ganska länge, innan man på det sättet skulle nå det
''”löttbesi ås>''ftade ändamålet. Utskottets förslag förefaller mig derför mindre
nings-1 och tilltalande och opraktiskt, och jag har derför ej kunnat gilla utskottets
slaggång uppfattning.

m- m■ En reservant, herr Ohlsson, har velat inskränka lagen till att blott

(Forts.) gälla städer med minst 50,000 invånare, och den skulle då blott kunna
komma att gälla för tre städer i vårt land. Eu sådan undantagslagstiftning
har jag ej kunnat vara med om, och jag kan ej finna något
rimligt skäl, hvarför man skulle neka andra samhällen att komma i
åtnjutande af denna lag, om de skulle så vilja. Vi få lof att komma
i håg, att intet samhälle blir påtvunget lagen, utan att det endast äro
de, som så vilja, som af densamma beröras. Det är hufvudsakligen
af detta skäl, som jag ej kunnat biträda herr Ohlssons reservation.

Att det inom mitt län finnes en temligen liflig önskan att få sådana
slagthus till stånd, framgår af ett utdrag af protokollet vid Östergötlands
läns hushållningssällskaps sammanträde den 28 sistlidne januari,
hvilket protokollsutdrag blifvit mig tillsändt och som jag ber
att få meddela. Enligt detta protokollsutdrag antogs enhälligt följande
resolution: »Östergötlands läns hushållningssällskap, som denna dag

å allmän ordinarie sammankomst tagit frågan om inrättande af offentliga
slagthus och obligatorisk köttbesigtning under öfverläggning, uttalar
härmed som sin åsigt, att en sådan lagstiftning, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af regeringen vid sistlidne års riksdag
framlagda förslag, skulle för jordbruksnäringen i vårt land vara af
allra största gagn och betydelse.»

Herr grefve och talman! Jag ber att på grund af hvad jag nu
anfört få yrka bifall till den af herr G. Andersson och mig afgifna
reservationen.

Herr Darin: Herr talman, mine herrar! Då jag representerar

en ort, der man utan tvifvel mer än på de flesta andra ställen intresserar
sig för en lycklig lösning af föreliggande fråga och der man
mer än på de flesta andra orter har tillfälle att iakttaga de förhållanden,
som inverka på densamma, skall jag tillåta mig att i allmänna
drag skildra, huru frågan ter sig, sedd från denna oits horisont.

Det är förut många gånger sagdr, att denna fråga måste betraktas
och behandlas ur två synpunkter, nemligen en ekonomisk och en
hygienisk. Det befinnes emellertid, att af dessa olika synpunkter än
den ena, än den andra har förbisetts. Jag skall då tillåta mig att
föra frågan tillbaka till dess ursprung och skall med få ord söka visa,
att den blifvit på ett ganska skeft sätt framstäld vid många tillfällen
och — jag nödgas säga det — till och med i Kong!. Maj:ts proposition
vid förlidet års riksdag.

Som kammaren väl torde erinra sig, var det år 1892, som England
stängdes för vår kreatursexp >rt. Öch denna omständighet var
det just, som gaf uppslag åt den fråga, som nu föreligger. Jag betonar
detta, och betonar det med kraft, emedan påståenden framkommit

Lördagen den 20 Mars.

N:o 17.

inom utskottet, att det icke var vårt exportintresse, vårt hotade exportintresse,
som väckte frågan till lif Som sas;dr, det var år 1892, som
export från Sverige af lefvande kreatur till England förbjöds. Denna
omständighet, som tvdligtvis vållade vårt landtbruk stor skada och
vissa grenar af rederiverksamheten, som sammanhängde med denna
export, ruinerande förluster, var just upphofvet till den nu föreliggande
frågans framställande, och orsaken var alldeles icke någon månhet
om en eller annan stads hygieniska förhållanden.

Det har blifvit sagdt i fjolårets kongl. proposition, och det har
upprepats vid frågans behandling vid hvarje tillfälle inom Riksdagen
sedan dess, att det var Stockholms kommun, som med hänsyn till sina
svåra hygieniska förhållanden väckte frågan till lif. Men detta är
alldeles icke med sanna förhållandet öfver- nsstämmande, tv två månader
innan Kongl. Maj:t mottog en framställning i ämnet från Stockholms
stad, hade eu liknande framställning — eller rättare en framställning,
som angick samma sak — ingått från Göteborg, och det är
således Göteborg, som tagit initiativet i denna angelägi nhet, hvilket
ju är lätt förklarligt, då orsaken till framställningen i fråga just var
månhet om vår kreatursexport. I september 1892 gjorde Göteborgs
stad till Kongl. Maj:t en framställning i syfte, att Kongl. Majrt måtte
vidtaga åtgärder för att offentliga slagthus, med tv åtföljande slagtoch
köttbesigtningstvåug, måtte kunna komma till stånd, hvarför nu
gällande lag lade hinder i vägen. Göteborgs exempel följdes af Stockholm
och vidare af Helsingborg och Malmö. Jag vill ännu en gång
betona, att den synpunkt, som jag nu gjort gällande, är af stor betydelse
med hänsyn till frågans senare utvecklingsgång.

I Malmö hade man godt tillfälle att observera, huru den hämmade
eller rättare alldeles stängda exporten på England, verkade, och
det var just från affärshåil, som initiativet togs i denna fråga. Då
Malmö hamndirektion, som särsktldt hade tillfälle att iakttaga dessa
förhållanden, gjorde en framställning i frågan, så anslöt sig till densamma,
vid frågans behandling hos stadsfullmägtige, stadens belsovårdsnämnd,
hvilken jag har äran tillhöra; och det var således först i
andra rummet, som den hygieniska synpunkten gjorde sig gällande.
Men den måste naturligtvis äfven den ha sin stora betydelse.

Sedan 1892 har denna fråga alltjemt vant eu öppen fråga. Emellertid
ha vi nu kommit derhän, att vi äro hotade af en ännu större
kalamitet än den, som inträffade 1892 Dä stängdes exporten på ett
håll, men snart hotar den att stängas äfven på andia. Hvad detta
innebär, är man icke — jag vågar pasta det — i tillfälle att på någon
ort lifligare inse än just i Malmö. Af den officiella berättelsen
öfver vår kreatursexport för år 189ö visar det sig, att under det från
hela riket detta år utfördes 2,050 hästar, sä utfördes af dessa från
Malmö 1,323. Af 25,220 nötkreatur mfördes från Malmö 14,473, och
af 12,790 får utskeppades öfver Malmö 6.505. Samma siffror voro
beträffande svinkreaturen 16,120, resp. 7,581. De anförda totalsiffrorna
har jag hemtat ur den uppgift, som visar exporten för hela ri -

Angående
införande af
köttbesigtnings-
och.
slagttvång
m. m.
(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Angående ket och som här i kammaren utdelats. De siffror, som röra Malmö,
''f^deaf är0 H]^a autentiska och äro på min begäran meddelade från hamnnings-‘och
uppbördskontor i Malmö. Dessa siffror ådagalägga, att åtskilligt mor
slaggång än hälften af hela vårt lands kreatursexport under förlidet år gick

m. m. öfver Malmö, och de visa äfven — om jag nemligen skulle göra en
(Forts.) jemförelse, med hvilken jag dock nu ej vill uppehålla kammaren —

att denna export varit i glädjande tillväxt. Det är väl då tydligt,

att vi på vår ort, med sådana förhållanden för ögonen, ingalunda

kunna förbise betydelsen af frågans ekonomiska sida, ehuru vi ju, som
sagdt, ej heller kunna förbise frågan, sedd från den hygieniska sidan.

Jag vill ej uppehålla kammaren med att tala om alla de vedervärdigheter
och alla de vådor i sanitärt hänseende, för hvilka ett samhälle

sådant som vårt är utsatt. Jag har såsom ledamot af helsovårdsmyndigheten
der nere tillfälle att vitsorda dem och inskränker mig dertill.
Trots de åtgärder, som staden med ganska stora kostnader fått vidtaga
för att skydda sig mot dessa vedervärdigheter och dessa vådor,
bestående bland annat i anordnandet af en talrik helsovårdspolis, som
utöfvar sin verksamhet icke blott inom staden, utan äfven efter särskild
öfverenskommelse bland grannsocknarna, ute på landsbygden,
qvarstå ännu svåra olägenheter.

Emellertid har i fjol frågan på sätt och vis tagit ett steg framåt.
Kongl. Maj:t framlade då för Riksdagen en proposition, som i år upptagits
såsom motion. Se vi på den behandling, som frågan fick i fjol,
finna vi, att denna proposition möttes af ett enhälligt tillbakavisande
af lagutskottet. Första Kammaren antog propositionen, dock icke med
någon synnerligen stor majoritet. Andra Kammaren afslog den med
betydlig majoritet, men efter mitt förmenande efter en debatt, som
visade, att detta icke skedde derför, att frågan icke var mogen, utan
derför, att kammaren ännu icke var mogen för frågans behandling.

I år står saken — kanske endast skenbart — något bättre.

Lagutskottet har framkommit med ett, som man skulle tycka,
positivt förslag, och fem reservanter hafva framkommit med afgjordt
positiva förslag. Jag vid dock tillåta mig att beteckna lagutskottets
förslag såsom något mindre än en halfmesyr. Att det är eu halfmesyr,
det erkänner utskottet sjelfc, ty utskottet säger på sid. 20 i betänkandet,
att »förslaget i fråga har, såsom af detsamma framgår, tvenne sidor,
en af hygienisk och sanitär art, och den andra hufvudsakligen
ekonomisk. Den senare, afseende att genom inrättande af exportslagterier
och dermed förenad köttbesigtnig befordra köttexporten från
vårt land, anser utskottet, åtminstone för närvarande, vara af större
betydelse än den förra.> Således anser jag mig med skäl kunna säga,
att utskottet sjelft ansett sitt förslag innebära en halfmesyr, men jag
tillät mig säga, att det var något mindre än en halfmesyr, och dermed
menar jag, att det är lika med plus minus noll. Ty jag kan
icke tänka mig, att ett försök att genomföra utskottets förslag skulle
leda till något som helst resultat; och jag stöder min uppfattning i
denna sak på ett uttalande af sakkunnig person. För någon tid sedan

Lördagen den 20 Mars.

hölls på anmodan af intresserade i vår landtbruksakademis lokal ett
föredrag rörande detta ämne. Föredraganden, Malmöhus läns hushållningssällskaps
sekreterare, utdelade der samtidigt en broschyr, hvars
nnehåll jag vid hemkomsten från föredraget fann vara detsamma som
föredragets innehåll. I denna broschyr — likasom för öfrigt i föredraget
— säger denne fackman, att detta förslag om exportslagterier
icke skulle hafva någon betydelse utom möjligen alldeles öfvergående
— han menar förmodligen såsom ett steg för att komma till något
effektivare. Han säger så här: — »Man säger visserligen», — det är
mycket starka ord, han använder — »att man gerna vill göra hvad
man kan för att få ett eller ett par exportslagterier till stånd, och
att man ej har något emot, att, då det gäller till export afsedt kött,
besluta stränga kontrollåtgärder, men hvad man deremot ej vill vara
med om, det är att genom en slagthuslag åt dessa slagthus skapa
möilighet att existera, på samma gång som man tyckes glömma, att
det äfven inom landet kan finnas en marknad, som, om slagtning och
kontroll skötes på tidsenligt sätt, säkerligen ej endast skulle kunna
bli ett godt nödankare för vår landtbruk, utan äfven åt den konsumerande
allmänheten erbjuda afsevärda fördelar».

Således säger denne af de intresserade tillkallade fackman, att
förslaget om exportslagterier står i uppenbar strid mot det syfte, som
man säger sig^ vilja främja, emedan man väl vill ha slagthus, men ej
bereda dem någon möjlighet att existera. Ja, det har fackmannen
sagt, och jag har dristat mig omfatta hans mening. Men, mine herrar,
detta har ock utskottet sjelft sagt — i det allra närmaste åtminstone.
Det säger nemligen å sid 21 i få ord följande: »Det torde likväl

kunna förutsättas, att ett slagthus af sådan art, med den storlek och
utrustning, det måste hafva, och med den ojemna tillförsel, som der
kan beräknas, icke kan underhållas och förränta anläggningskostnaden
endast med de afgifter, som skäligen kunna påläggas det för export
afsedda köttet och köttet efter do kreatur, som för förbrukning inom
landet kunna utan lagstadgadt tvång varda der slagtade.»

Ja, der, mine herrar, menar jag, att vi ha frågans kärna. I likhet
med hvad fackmannen sagt, och i likhet med hvad utskottet sagt,
tror icke jag heller, att dessa exportslagthus kunna existera utan stöd
af den lokala konsumtionen; och detta stöd beröfvas dem åtminstone
för läng tid och i väsentlig mån, om icke samtidigt köttbesigtningstvång
och slagthustväng kommer till stånd. Tydligt är, att denna
lokala konsumtion i våra större städer har mycket stor betydelse för
underhållet af eu inrättning af detta slag, tv, som utskottet ock säger,
den tillförsel, som är afsedd för export, kommer att blifva jemförelsevis
ojemn.

Men det är en annan omständghet, som gör, att jag tror det
blifva ganska kinkigt för deri), som gerna so dessa exportslagthus
komma till stånd, att få denna sin önskan förverkligad: om man nemligen
tänker på, hurudant förhållandet blir i de städer, som blifvit
utrustade med exportslagthus man att samtidigt få köttbesigtningsAndra
Kammarens Prat. ISO 7. N:o 77. (j

N:o 17.

Angående
införande af
köttbesigtnings-
och
slagttvång
m. m.
(Forts.

>'':o 17. 31 Lördagen den 20 Mars.

Angående och slagthustvång. För dem ställer sig saken så, att ur hygienisk
införande af synpunkt den sista villan blir värre än den första. Ty det är väl
koitbesigt- ;ii[cje|o;s klart, att om det finnes ett område inom samhället, der man
slaggång måste prestera godt kött, nemligen inom slagthuset, och ett annat omm.
m. råde af samma samhälle, der man kan opåtaidt — såvida icke polisen

(Forts.) händelsevis lyckas få ögonen på en — sälja dåligt kött, kan det för

dessa stadskommuner bii en stor fara. Jag tror derför, att städerna
komma att betänka sig litet grand, om der göres framställning till
dem om understöd för sådana företag.

Jag har härmed, mine herrar, velat, så godt jag kunnat, framställa
vissa synpunkter, som man icke får förbise, när det gäller att
bedöma föreliggande fråga.

Jag skulle nu mycket önska, att vi måtte komma litet längre än
i fjol först och främst, men också litet längre, än utskottet gifvit förhoppning
om, ty det är precis detsamma som intet. Jag hoppas, att
Riksdagen finner skäl att taga steget fullt ut, sådant Kongl. Maj:t angaf
det i fjol. Jag tror, att frågan har sin betydelse allra mest just
för dem, som ha fördel af vår kreatursexport. För städerna och med
afseende å deras hygieniska vård betyder det väl icke så mycket, om
ett eller annat år går förbi under oförändrade förhållanden, ty öfver
dem råder någon annan än främmande magter; men för exporten skulle
det obehagliga kunna inträffa, att den när som helst alldeles afbrytes.
derför att vi ej ha slagthus, och det skulle vi befinna oss mycket
illa af.

Således hoppas jag, att Riksdagen i år skall finna skäl att bifalla
hvad som i fjol var Kongl. Maj:ts förslag och i år motionärernas.
Emellertid ha mina förhoppningar i denna del i någon mån grumlats
genom en reservation, som kommit att bifogas utskottets betänkande.
Denna reservation är af den märkliga beskaffenhet, att jag maste
något litet sysselsätta mig med densamma, och mitt föregående
anförande har äfven i väsentlig mån afsett just denna reservation.

Denna reservation utgår nemligen från den grunduppfattningen,
att hela denna frågas behandling hvilar på det intresse, några större
städer i vårt land hysa för sina hygieniska förhållanden. Jas: har
emellertid tillåtit mig visa, att, oaktadt i Kongl. Maj:ts proposition i
fjol, såsom jag erinrat, stod uppgifvet,, att den första framställningen i
ämnet kom ifrån Stockholm, och sedan nämndes, att liknande framställningar
inkommit från andra städer, denna uppfattning är alldeles
origtig, och att hela frågans uppkomst beror i första rummet just på
intresset för vår export Det är en sak, som jag anser mig både berättigad
och skyldig att här med kraft framhålla.

Nu säger emellertid reservanten, herr Ohlsson, att, emedan fragan
om slagthustvång och köttbesigtningstvång, hvilka anordningar
de fyra städerna begärt som komplement till slagthusen har sin grund
i intresset för deras hygieniska förhållanden, så är den deras ensak,
och man bör ej allt för mycket taga hänsyn dertill. Jag har visat,
att denna förutsättning är alldeles falsk. Om herr Ohlsson tagit kanne -

Lördagen den 20 Mars.

X:o 17.

dom om städernas framställningar i ämnet, som utskottet kunnat få
till sitt förfogande, men som utskottet, efter hvad jag från säkert håll
erfarit, icke tog kännedom om, så hade herr Ohlsson fått en annan
uppfattning af denna sak.

Herr Ohlsson uttalar emellertid nu i sin reservation ord, hvilka
jag, såsom stadsrepresentant och just med afseende å hvad jag anfört
i fråga om intresset för krea.tursexporten, icke kan under tystnad förbigå.
Herr Ohlsson säger på sidan 34 af utskottets betänkande: »Det
synes mig nemligen icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att den stad eller det samhälle, som åt hygieniska skäl
anser sig behöfva och vilja införa köttbesigtningstvång, tillätes att för
bestridande af dermed sammanhängande utgifter å allmänna rörelsen
lägga skatt eller tunga, som åtminstone i första hand kommer att
drabba den kringliggande landsbygdens köttproducenter.* Han säger
vidare i fortsättningen: »Deremot synes det skäligt och befogadt, att
de med inrättande och skötande af offentligt slagthus förbundna dryga
utgifterna fördelas dels å vederbörande stad, som genom rätten till
slagttvångs införande vinner, förutom annan fördel, en väsentligen förbättrad
hygien, dels ock å d,en allmänhet och de näringsidkare, som
genom slagthusets begagnande beredas vissa ekonomiska förmåner.»
Om vi då taga hänsyn till frågans finansiella sida — och den får ju ej
förbises af dem, som intressera sig för tryggandet af vår export, hvilken
är beroende åt dessa slagthus — om vi taga hänsyn till frågans
finansiella sida, säger jag, så skulle ett bifall till herr Ohlssons reservation
innebära — i motsats till utskottet, som i denna del stält sig
mycket välvilligt mot städerna — att, hvad slagthusen angår, dessa,
såsom han på flera ställen i sin reservation utvecklar, skulle bringas
till stånd på städernas bekostnad, utan att städerna ens finge beräkna
någon ränta på de enorma kostnadsbeloppen (se sidan 31 af betänkandet)
— Kongl. Maj:l och motionärerna afse, att städerna skulle
få beräkna ränta, men icke amortering på anläggningskostnaden; herr
Ohlsson finner det vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att städerna icke få någon ränta på anläggningskostnaden. Kongl.
Maj:ts proposition och motionen afse vidare, att för besigtning af kött,
som icke ingår till slagthusen, en afgift, som nätt och jemt skulle
täcka kostnaderna, måtto få uppbäras — herr Ohlsson anser det öfverensstämma
med rättvisa och billighet, att städerna icke få uppbära
någon sådan afgift, utan skola bära hela kostnaden. Herr Ohlsson ser
allt jemt saken pa det der ytterligt skefva sättet, att hela den här tillställningen
ifrågasatts bara för att skydda vissa städers hygien. Detta
är alldeles icke fallet, ty då skulle det ej ha varit just det året, 1892,
som dessa fyra städer samtidigt eller med få månaders mellanrum
gjort framställning i saken — det är uppenbart. Vilja herrarno hafva
närmare reda på detta, är det tillfälle att öfvertyga sig om rigtigheten
af hvad jag nu sagt.

Jag kan deremot icke Unna enligt med rättvisa och billighet, att
städerna skola bekosta dessa dyrbara anläggningar utan något bidrag,

Angående
införande af
köttben i(ilning*-
och
nlagttvåny
m. m.

(Forts.)

Pi:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Angående sås0m utskottet dock ifrågasatt, och utan att få uppbära afgifter ens
införande af tljj betäckande af räntorna på sina dryga utlägg.
nings-1 och Jag kan lika litet anse rimligt eller — för att använda en här i

''■”lagttvång kammaren utnött term, som reservanten funnit lämpligt att begagna —
m. m. med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att icke städerna skola
(Forts.) få uppbära en afgift för den besigtning, som sker utanför slagthuset.

Reservanten anser, att denna bör af kommunerna bekostas, men hvad
innebär det? Jo, det innebär, att en kontrollafgift på en vara skall
betalas af någon annan än producenten eller konsumenten. Jag kan
dock icke förstå, huru man ens kan ifrågasätta, att någon tredje skall
betala denna afgift. Det var för någon tid sedan fråga om kontroll
på papper, som användes i statens tjenst, men jag undrar, om någon
då skulle hafva velat ifrågasätta, att, när den saken, såsom vi väl
skola hoppas, framdeles blir ordnad, den, som måste bruka papper af
ett visst slag, skall, innan han bestämmer sig för och inköper någon
särskild sort, skicka papperet till besigtningsanstalten och der betala
afgift för besigtningen. Jag tror icke, att det kan komma i fråga.
Men jag skall taga ett annat exempel, som kanske intresserar kammaren
mera, nemligen om man bär en vacker dag skulle anordna en
kontroll på gödningsämnen. Uti en stad finnas säljare och kanske
äfven tillverkare af gödningsämnen, medan köparne komma från landsbygden.
Hvem skall då bekosta kontrollen? Är det staden, der köpet
sker? Nej, det lärer väl blifva säljaren eller tillverkaren, naturligtvis
säljaren obetaget att betäcka sig för sitt utlägg. På samma sätt anser
jag det fullt rigtigt, att, om landtmannen för in till staden en produkt
för försäljning, han får göra ett utlägg för att erhålla denna
kontroll och derigenom försäkras om att fä det högsta pris för sin
vara, men sedermera må det ju vara hans rätt, ja, jag kan säga pligt
mot sig sjelf, att göra sig betäckt för detta utlägg.

Men här är äfven en annan synpunkt att beakta. Om, såsom
herr Ohlsson föreslagit, kommunerna skulle betala besigtningen, hvad
skulle det innebära? Jo, att i saken alldeles icke intresserade skulle
få bidraga till dessa utgifter, tv om man toge ut afgifterna genom direkt
beskattning, så kunde det hända, att folk, som mycket sällan hade
råd att bestå sig kött, skulle få lemna bidrag till kontrollen. Detta
kan jag icke finna vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Dertill kommer ännu en annan omständighet med afseende å herr
Ohlssons sätt att behandla besigtningsafgifterna. Det skulle för landsbygden
blifva en ganska lönande praktik att införa slagtade djur till
städerna och låta dem der besigtigas för att få reda på att köttet är
af bästa beskaffenhet och sedan föra ut dem igen på landet och der
konsumera dem. I sådant fall skulle nu staden få betala besigtningen.

Men det kan också inträffa något annat, och jag skall nu gifva
ett mycket slående exempel derpå. Nere i Malmö har man att påräkna,
om slagthus komme till stånd, dels den stora exporten, företrädesvis
till Tyskland, dels den lokala konsumtionen och dels en export,
som står på gränsen emellan båda, nemligen den på den stora

Lördagen den 20 Mars.

N:-> 17.

afsättningsorten Köpenhamn. Om nu i Malmö, utanför slagthuset, funnes
besigtningstvång, som betalades af kommunen, så skulle landsbygdens
invånare i många fall finna det lämpligt att utanför slagthuset
få den stämpel, som kunde berättiga dem till export, i synnerhet
till export af mindre partier, såsom der dagligen och stundligen
sker. Ett helt obetydligt eller också ett större köttparti företeddes i
Malmö, och, sedan det blifvit kontrolleradt, exporterades det till Köpenhamn,
medan slagthuset förgäfves väntade på denna tillförsel. Det
kan verkligen uppkomma de mest befängda förhållanden af en sådan
anordning, som herr Ohlsson föreslagit.

Herrarne torde finna, att jag icke har bedömt denna sak ensidigt
och icke blott ur vare sig exportens eller hygienens synpunkt, utan
opartiskt från båda synpunkterna, men framför allt från exportsynpunkt.

Jag vill till sist uttala den förhoppning, åt hvilken jag redan gifvit
uttryck, nemligen att denna Riksdag måtte med hänsyn till den
fara, som alltmer synes hota vår export, finna skäligt att fatta ett sådant
beslut, som kan leda till effektiva åtgärder, d. v. s. så, att
å ena sidan sådana här exportslagterier verkligen måtte komma till
stånd, och å den andra städerna få sina önskningar rörande bättre
hygieniska förhållanden beviljade såsom en liten biprodukt bredvid den
störa förbättringen j öfrigt.

Men herr Ohlssons förslag innehåller ännu en sak, som bör beaktas.
Herr Ohlsson har, för att vinna oss stadsbor, velat ifrågasätta,
att man skulle bevilja slagthus med slagt- och besigtningstvång åt
städer med en befolkning af mer än 50,000 invånare. Ja, det är mycket
artigt mot Malmö, mot Göteborg, och äfven mot Stockholm, men i
hög grad oartigt mot Helsingborg. Helsingborg framhöll dock just i
sin framställning till Kongl. Maj:t 1892, att detta är en mycket vigtig
fråga nr exportsynpunkt, ehuru denna omständighet är alldeles borttappad
i den kongl. propositionen. Helsingborg är en stad med 22,000
invånare och har eu betydlig del af vår export, ehuru jag icke vet,
huru stor del, enär jag icke härom har några siffror från Helsingborg,
såsom jag har från Malmö, men jag vet dock, att Helsingborgs
export är stor på grund deraf, att många fartyg, som inlasta i Malmö,
förut pläga hafva tagit in last i Helsingborg. Denna stad, som särskilt
har gått landtmannaintressets ärenden och som på grund af sin
störa kreatursexport har begärt att få inrätta ett exportslagteri, skulle
på denna sin begäran få svaret nej. Ni är för obetydlig, och det får
ni icke.» Jag kan icke finna detta rimligt:

Således, antingen jag ser på denna sidan af herr Ohlssons reseivation
eller betraktar den ur andra synpunkter, kan jag icke annat
än finna det högst beklagligt, om reservationen skulle vinna kammarens
bifall, tv den skulle vålla frågans fall i framtiden, om den också
nu vunne framgång i Riksdagen.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig, herr talman, att
yrka bifall till motionen.

Angående
införande af
lcöttbesigtnings-
och
slagttvång
m. m.
(Forts.)

N'':0 17.

Lördagen den 20 Mars.

Angående
»förande af
köttbesigtnings-
och
■dagttvång
m. m.

(Forts.)

Med herr Darin förenade sig herrar Faxe, Andersson i Malinö,
Thylander, friherre Peyron, Pantzarhielm och Sjövall.

Herr Ohlsson i Vexiö: Val medveten om att den nu före liggande

frågan, om än af olika skäl och ur olika synpunkter, lifligt
intresserar samtliga ledamöter af denna kammare, är jag på samma
gång fullt förvissad, att herrarne alla hafva nogsam kännedom om
såväl förslagets innebörd som dess detaljbestämmelser och alla på
frågan inverkande omständigheter. Jag behöfver således icke vara
mångordig. Jag har dessutom i min reservation tydligt och bestämdt
angifvit min ståndpunkt till frågan.

Jag för min del vill, såsom herrarna veta, att frågan icke skall
undanskjutas eller behandlas ensidigt, utan att den redan vid denna
riksdag skall lösas på ett, såvidt jag förstår, tillfredsställande sätt.
Jag hänvisar i fråga om mina detaljanmärkningar mot förslaget till
min reservation i ämnet. Huruvida jag genom denna lyckats träffa
den medelväg, som kan föra frågan fram till en praktisk lösning, det
öfverlemnar jag åt herrarna sjelfva att bedöma. För mig står det tydligt
och klart, att frågan icke kan lösas på det af utskottet föreslagna
sättet, ty derigenom kastar Riksdagen den handlöst ifrån sig.

Jag kan ju icke annat än vara på det högsta smickrad af den
stora uppmärksamhet, som den föregående talaren egnat min reservation,
men då jag tänker mig, att än flera anföranden komma att rigtas
emot mig, skall jag icke för närvarande, och innan jag hört, huru
frågan kommer att utveckla sig, inlåta mig på ett bemötande af hvad
den sista talaren sade. Jag tror för öfrigt, att de skal, som jag anfört
för min mening, äro så goda och hållbara och så rättvisa och oomtvistliga,
att det i denna kammare icke skall blifva allvarligt tal om
någon annan mening, om man nemligen verkligen vill denna frågas
lösning. Då jag emellertid hyser den uppfattningen, att,s äfven om
kammaren i hufvudsak gillar min åsigt i ämnet, herrarne dock i allt
fall vilja låta författningsförslaget behandlas allsidigt och grundligt
tagas i betraktande af utskottet, som hittills icke i detalj granskat detsamma,
skall jag för närvarande, och intill dess jag fått vidare kännedom
om frågans läge i kammaren, icke tillåta mig att framställa något
yrkande i ämnet.

Herr Bergendahl: Herr grefve och talman, mine herrar! I

likhet med lagutskottet vill jag betrakta den förevarande frågan från
två synpunkter, dels från den hygieniska och sanitära och dels från
den ekonomiska.

I afseende å den sanitära sidan af saken ber jag för min del att
få fästa uppmärksamheten på, att, i fråga om de föreslagna förändringarna
angående köttförsäljningen på landet, landsortskommunerna för
närvarande antagligen icke önska vara med om någon förändring af
de nuvarande förhållandena. Hvad åter stadskommunerna beträffar,
så beaktar jag till fyllest de kraf, som dessa ställa på en förändring i

Lördagen den 20 Mars.

JJ:o 17.

detta afseende. Det är ju alldeles gifvet, att de röster, som höja sig
för eu förbättrad köttförsäljning inom stadsområdena, äro fullt befogade.
Jag kan derför icke finna annat, än att stadskommunernas sträfvan i
den vägen har sitt fulla fog för sig, men å andra sidan kan jag icke
förstå, att det är af behofvet påkalladt, att Riksdagen skall inblanda
sig uti denna sak. Om jag ser på Kongl. Maj:ts nådiga helsovårdsstadga
den 25 september 1874, så finner jag för min del, att städerna
skulle kunna genom att begagna sig af 24 § i densamma komma till
det mål, som de eftersträfva. Det är visserligen sant, att herr statsrådet
och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet i det uttalande,
som han hade den 14 februari 1896 vid föredragning inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet beträffande den kongl. proposition, som i förevarande
ämne sedermera blef för Riksdagen framlagd, yttrade, sedan
ban hänvisat till nyss omförmälda 24 §: »man har dock i allmänhet
funnit betänkligt att på nämnda bestämmelser grunda så genomgripande
åtgärder beträffande slagterierna och kötthandeln. Det synes ock mig,
att det åsyftade målet icke kan på sådan väg uppnås» Men i slutet
af sitt anförande till samma statsrådsprotokoll säger statsrådet: »Då

jag anser Riksdagen böra lemnas tillfälle att yttra sig i ämnet, innan
Eders Kongl. Maj:t deruti fattar beslut, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes genom nådig proposition inhemta Riksdagens yttrande
öfver det af mig nu upplästa förslag.»

Detta hänskjutande till Riksdagens yttrande innebär ju, att det
icke är meningen, att Riksdagen skall fatta något beslut, och då föreställer
jag mig, att innebörden af detta statsrådets yttrande är den, att
Kongl. Maj:t kan på annan väg gå städerna till mötes i detta hänseende Hvad

eu den andra sidan af saken beträffar eller den statsekonomiska,
så ber jag att få uttala det stora intresse, jag likasom, jag
förmodar det, alla landets jordbrukare hysa för att vi må kunna åstadkomma
en betryggad export af kött, sedan, såsom vi funnit, vår marknad
för lefvande kreatur allt mer och mer inskränkts och exporten af sådana
sannolikt snart är förbi.

Men i detta fall sympatiserar jag med lagutskottet, i det att jag
önskar, att någon åtgärd skall vidtagas af Kongl. Maj:t till förmån för
exporten. Jag får dock säga, att jag icke vill vara med om de motiv,
som lagutskottet här har framlagt för en skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Dessa innebära ju, att staten skulle ingripa med betydliga summor, och
dessa summor äro af så obestämd och vidlyftig beskaffenhet, att jag
tror, att litet hvar skall rygga tillbaka för att på grund af lagutskottets
motivering antaga dess skrifvelseförslag. Jag tycker, att lagutskottet
har något lättvindigt behandlat denna fråga, och jag tycker, att utskottet
borde åtminstone i vissa fall hafva angifvit för Kongl. Maj:t
någon begränsning, i hvad mån statsanslag böra i förevarande fall tillgripas.

Jag kan för min del icke finna, att vi landtmän i ett sådant här
fall böra kunna påräkna ett dylikt ekonomiskt understöd af staten. Jag

Angående
införande af
köttbesigtnings-
och
slagttvång
m. m.

(Forts.)

Jf:o 17.

Lördagen den 30 Mars.

Angående vill äfven härutinnan hänvisa till den kongl. propositionen i ämnet
i^ ^°rra ^ret oc^ ^et uttalande, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastiknings^och
departementet der gör inför Hans Maj:t Konungen till statsrådsprotokollet,
slagttvång ett uttalande, som berör, huru med sådant slagttvång och köttbesigtm.
m. ning går till i utlandet. Herr statsrådet redogör der för åtskilliga
(Forts.) länders förhållanden i detta afseende, och af hans uttalande framgår
tydligt, att staten icke i något af dessa länder ingriper i pekuniärt afseende.
Jag föreställer mig derför, att vi äfven i vårt land böra göra
detsamma, och att vi åtminstone böra se tiden an, innan vi kasta statsverket
in i sådana stora kostnader, som skulle blifva följden af ett
antagande utaf lagutskottets skrifvelseförsiag.

Deremot finner jag, att staten kan ingripa i ett annat hänseende,
nemligen derigenom, att den reglementerar förhållandena vid de tilltänkta
exportslagterierna och omgifver dessa med lagens helgd på ett
sådant sätt, att det må vara för utländingen tilltalande att begagna sig
af de varor, som från dem levereras.

Jag hemställer, att kammaren måtte besluta en återremiss af frågan
till lagutskottet, i syfte att lagutskottet måtte inkomma med hemställan
om ett nytt skrifvelseförsiag i öfverensstämmelse med § 3 af den i
förevarande motioner förordade förordningen och de i sammanhang
med denna stående andra paragraferna, i hvad dessa afse inrättande
af exportslagterier. Jag tager mig, som sagdt, friheten att i detta syfte
hemställa om en återremiss.

Innan jag slutar, ber jag dock att med ett par ord få vidröra
herr Ohlssons reservation. Jag tycker icke, att det är rigtigt rättvist
att begära, att ensamt de större städer, som finnas i landet," med 50,000
invånare och deröfver, skola vara berättigade att i detta sanitära hänseende
införa de förändringar, med hvilka herr Ohlsson vill gynna
ensamt dessa tre större städer. Jag tycker, att man dermed skulle
begå en orättvisa mot landets öfriga städer, och jag skulle derför ej
kunna, ensamt af detta skäl, vara med om denna reservation. För
öfrigt föreställer jag mig, att dessa större städer, hvilka, såsom jag nyss
nämnde, enligt min tro torde kunna vinna sitt mål på en annan väg
än den, detta förslag anvisar, snart skola söka åstadkomma slagthusetablissement
med dem åtföljande slagttvång och besigtning. Är detta
antagande rigtigt, föreställer jag mig vidare, att landets jordbrukare
komma att i samma städer öppna exportslagthus, och då tänker jag
mig, att dessa stadskommunernas slagthusetablissement skola komma
att sammanslås med exportslagthusen och på det sättet till ömsesidig
båtnad för såväl stadskommunerna som landtbrukarne billigare förhållanden
kunna införas.

Herr talman! Jag fasthåller vid min nyss gjorda vördsamma
hemställan till kammaren om återremiss till lagutskottet, i det syfte
jag här tagit mig friheten att i korthet antyda.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!

Jag är öfvertygad, att ingen af herrarne betraktar denna fråga annat

],ördagen den 20 Mars.

Jf:o 17.

än som en högst vigtig angelägenhet, och det förvånar mig derför alls
ej, att motionärerna ha framkommit med det förslag, som de ingifvit.
Denna fråga är nemligen, synes mig, af den beskaffenhet, att den bör
på något sätt lösas. Jag tror derför, att Eiksdagen icke gerna kan
undandraga sig att gifva sitt bifall till motionerna i mer eller mindre
grad. Men det är ju ock alldeles naturligt, att med den omfattning,
som motionärerna gifvit sitt förslag, och som är så godt som densamma,

förslaget hade, då det i fjol förevar, förslaget icke kan, så vidt jag kan

förstå, tillvinna sig landtmännens bifall. Ty man är ju här i landet
van vid en viss frihet, i synnerhet i detta hänseende, och att på detta
sätt i ett enda tag binda denna gamla frihet att få nedslagta djuren
och försälja dem och använda de varor, som deraf komma, det tror

jag icke går för sig, åtminstone icke på ett så omfattande sätt, som

motionärerna vilja.

Men jag kan icke heller se saken så, att den helt bör förfalla,
utan jag tror, att vi böra göra hvad som är möjligt. I detta fall tyckes
mig, att herr Ohlsson i sin reservation har kommit lösningen bra nära.
Jag tror, att, om man skulle bifalla ett lagförslag i det syfte, han begär,
man skulle vinna hvad som egentligen afsetts, nemligen att få
slagthus för export, så att man derigenom skulle kunna förebygga de
svårigheter, som nu kunna inträffa, och hvilka skulle kunna föra med
sig, att hela vår export af lefvande kreatur kunde komma att förbjudas.
Det är vigtigt att vara färdig att i någon mån möta sådana svårigheter,
men på samma gång tror jag också, att man bör iakttaga en
viss varsamhet, så att man icke onödigtvis drifves in på nya områden,
som förut icke pröfvats, och der det sedan kan befinnas, att man vidtagit
olämpliga åtgärder.

Jag tycker derför, att man bör träffa en viss måtta i detta. Nu
har reservanten tänkt sig, att de stora städerna, som ha förmåga och
förutsättningar för att kunna inrätta slagthus och der utöfva det afsedda
slagttvånget, också skulle få rätt dertill. Jag tror icke, att man
får säga, såsom den sista talaren gjorde, att man härigenom skalle
gynna de större städerna, ty ser man på reservantens förslag, så skulle
någonting sådant egentligen icke förekomma i annan mån, än att dessa
städer skulle göra en vinst i hygieniskt hänseende, och det tycker jag,
de större städerna böra hafva, ty vid en så omfattande affär, som der
bedrifves, är det klart, att klagomål kunna förekomma i detta hänseende.

Jag har derför trott, att det är skäl, att lagutskottet får taga detta
lagförslag under ompröfning ännu en gång och försöka att vid denna
riksdag komma till något resultat, så att frågan nu blir löst, ty det
kan eljest hända, att det ganska snart kan blifva svårt nog.

Jag hade vidare tänkt genomgå åtskilliga paragrafer i förslaget
och dervid göra ett och annat uttalande, men jag är öfvertygad om,
att denna lag blifvit så noga studerad af litet hvar, att jag föreställer
mig, att det är få lagförslag, som blifvit så påaktade som detta, och
derför anser jag mig nu ej behöfva repetera något af detta. Kundo

Angående
införande af
köttbesigtnings-
och
slagttvång \
m . m.
(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Angående vi deremot nå det mål, som synes mig eftersträfvansvärdt, så att vi i
köUbesigt- ^rsta taget kunde få landsbygden undantagen från detta tvång och
nings- och denna skyldighet, som skulle åläggas den, så tror jag, att vi derigenom
slagttvång också vunne erfarenhet, om vi sedermera kunna behöfva utvidga lagen
m■ m'' och om det då kan blifva lämpligt och nödigt att gå vidare. Det är

(forts.) derför jag tror, att man skulle kunna i hufvudsak förena sig med

reservanten och lösa frågan på det sätt, han tänkt sig. Jag har i min

ringa mån talat med rätt många ledamöter både i denna kammare och

i Första Kammaren, och de hafva alla ansett, att man skulle begränsa
frågan och icke nu taga den i så stor omfattning, utan blott göra ett
försök. Sedan kan man ju, om behof deraf framkommer, ändra lagen
i detta fall och låta frågan få större omfattning.

På dessa i korthet angifna skäl, herr talman, tillåter jag mig hemställa,
att kammaren ville besluta att till lagutskottet i dess helhet återremittera
dess nu föredragna betänkande, med uttalande, att utskottet
torde i anledning af de i frågan väckta motioner, men endast i den
omfattning och med de hufvudsakliga bestämmelser, som afses i den
eif herr OIdsson vid betänkandet fogade reservation, utarbeta och framlägga
förslag till lag angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m.,
dock med öppen lemnad rätt för utskottet att i de detaljer, som för
ett väl afpassadt sammanhang i lagförslaget kunna vara nödiga,
föreslå de ändringar, som kunna betingas af bifall till sagda reservation.

Jag tror, att, om utskottet finge på detta sätt taga frågan under
förnyad ompröfning, vi kunde komma till en lösning af denna fråga.
Att åter bygga en återremiss på utskottets tankegång, såsom den föregående
talaren åsyftat, det tror jag verkligen icke förbättrar frågan det
ringaste, ty jag föreställer mig, att denna kammare och kanske Riksdagen
i dess helhet icke vill ingå på att dessa slagthus skola få bidrag
från staten eller kanske till väsentlig mån derifrån bekostas. På sa
sätt tror jag icke, att man kan lösa frågan, och icire heller är det
möjligt att lösa den genom ett rent bifall till motionärernas förslag,
utan det enda möjliga synes mig vara, om återremiss på de grunder,
jag förut anfört, kunde ega rum och man sålunda sedan, när ett lagförslag
i den rigtningen komme från utskottet, kunde komma till
enighet om frågans lösning.

Jag ber att få yrka bifall till detta af mig nu gjorda förslag.

Häruti instämde herrar Erickson i Bjersby, Larsson i Mörtlösa,
Petersson i Boestad, Nilsson i Grafva, Rydberg, Persson i Killebäckstorp,
Carlsson i Hede och Anderson i Hasselbol.

Herr Almqvist: Då här framstälts yrkande om att detta ärende

skulle återremitteras till utskottet, skall jag för närvarande inskränka
mig till att instämma i detta yrkande.

Herr Collander: Herr talman, mine herrar! Då jag begärde

ordet, hade jag icke hört herr vice talmannens anförande. Jag hade

>T:o 17.

Lördagen den 20 Mara.

eljest kanske kunnat inskränka mig till att instämma i hans yttrande
i hufvudsak, om också icke alldeles i det slut, hvartill han kom.

Det synes mig, som om denna fråga borde ordnas ungefärligen
på samma sätt, som är föreskrifvet beträdande helsovardsstadgan,
nemligen att stadgan gäller för städerna, men att äfven de kommuner
på landsbygden, fiskerilägen och dylika, som vilja gå in till Kongl.
Maj:t och anhålla att få tillämpa den inom sina områden, få medgifvande
dertill och sålunda komma i tillfälle att draga nytta åt dess
bestämmelser. Jag föreställer mig derför, att i en lag sådan som
den nu åsyftade det borde stadgas, att det skulle stå den kommun
fritt, som vill begagna sig deraf, att efter anmälan få tillämpa den
inom sitt område.

Egentligen skulle jag vilja, att lagen blefve pa sådant sätt gällande
öfver hela landet, i såväl stads- som landtkommuner. Men det
har invändts, att en sådan anordning kunde innebära eu fara för
landsbygden, som icke gerna skulle vilja underkasta sig tvång i detta
afseende, och att det borde vara en frivillig sak, och jag får verkligen
medgifva, att en dylik anordning kunde innebära fara somligstädes,
såsom der det till exempel finnes ett svinslagteri eller annat större
intresse, som kunde framtvinga tillämpning af lagen gent emot kommunens
öfriga medlemmars önskan. Jag medgifver sålunda, att det
kunde ligga en fara deri, att man äfven öfver allt på landsbygden
skulle ega rätt att tillämpa denna lag. Jag skulle derför, för att få
saken igenom, vilja ställa mig på den ståndpunkt, som, om jag ej
misstager mig, intages af herr Henricson, eller att landsbygden tills
vidare skulle vara utesluten från lagens tillämplighet.

Detta ärende är synnerligen magtpåliggande icke blott för exporten,
utan äfven i hygieniskt afseende, derom är o ju alla ense, och det är
min lifliga öfvertygelse, att saken i sig sjelf, när den kommer till stånd,
har en sådan bevisande kraft, att den, äfven om det icke funnes något
slagthustvång, dock skulle gå igenom, så snart början blilvit gjord.
Nu är det så lyckligt, att rikets andra stad genom enskild persons
uppoffring satts i stånd att göra en början. Kunde nu detta företag
stödjas med en lämplig lag, så är det ju alldeles gifvet, att det icke
länge skulle behöfva vara i gång, förrän äfven Malmö och andra
städer, som hafva ett läge gynsamt för export, skulle söka att få
slagthus till stånd. Stockholm ligger visserligen ej så lämpligt till för
export, men saken är så vigtig äfven i hygieniskt afseende, att det
säkerligen ej skall dröja länge, innan äfven der slagthus anordnas.

Gifven om lagen icke nu skulle antagas, så fruktar jag sålunda ej
för att vi icke skola komma in på den rätta stigen, men det dröjer i
sådant fall längre. Kunde vi derför, såsom herr vice talmannen föreslagit,
få en återremiss till stånd för att so, om frågan icke kunde
lösas vid denna riksdag, så vore det till mycket stort gagn. Jag vill
emellertid icke gå så långt, som han antydde i den af honom föreslagna
formuleringen, att kammaren skulle på förhand bestämdt uttala
sig om den rigtning, hvari frågan borde lösas, eller, såsom han

Angående
införande af
köttbesigtnings
- och
slagttvång
m. rrv.

(Forts.)

Jf:o IT. 44 Lördagen den 20 Mars.

Angående säde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med herr Ohlssons förslag, utan
kötibesigt- s^u^e önska, att utskottet finge fria händer att å nyo taga saken
nings- och i öfvervägande. Derför vore det enligt min mening af synnerlig vigt,
slagttvång att kammarens ledamöter här, innan återremiss eventuelt beslutas, ville
m- uttala sig i frågan, så att utskottet af den förda diskussionen kunde
(Forts.) hafva en ledning för sitt förnyade förslag.

Jag skulle sålunda vilja yrka, att kammaren beslutar återremittera
ärendet till utskottet, som har att med ledning af hvad i Riksdagen
uttalats inkomma med nytt utlåtande. Då finge man å nyo pröfva
saken och vore icke bunden.

Herr Melin: Jag både kunnat inskränka mig till att instämma

med herr Darin, som i hufvudsak uttalat de åsigter, jag har i föreliggande
fråga; men den diskussion, som förts, sedan han uppträdde,
har föranledt mig att begära ordet. Jag har visserligen af densamma
lärt, att ännu från föregående år qvarstår den tvisten mellan stad
och land, att landtmännen å sin sida påstå, att denna angelägenhet
hufvudsakligen är en stadsangelägenhet. Jag bestrider fortfarande,
att så är förhållandet. Jag tror nemligen, att så väl stad som land
hafva fördel af en slagttvångs- och köttbesigtningslag och att derför
både stad och land böra förena sig om att få en sådan lag tillstånd,
och det ju förr dess hellre.

Ty värr hafva ännu ej flere landtrepresentanter yttrat sig i den
rigtningen, att landtmännen inse fördelen af en sådan lag. Jag har
endast hört herr Henricson uttala sig för en sådan mening. Yi sakna
ty värr numera den framstående landtmannarepresentant, som föregående
år mycket ifrigt yrkade på en dylik lag, nemligen herr Lasse
Jönsson i Sandby, lian framhöll alldeles tydligt, huru vigtigt det
vore från landtmannasynpunkt att få en sådan lag till stånd. Jag
hemställer till herrar landtmän, om icke ändå, när man vet, att
flere bland motionärerna äro landtmän, att hushållningssällskapen
yttrat sig gynsamt i frågan, att föredrag hållits af framstående fackmän
här och på andra orter om förmånen af en sådan lag, det kan
vara skäl att bestrida, det landtmännen hafva lika stort intresse af
saken som stadsinvånarne. Jag tror åtminstone för min del, att
landtmännens fördel är lika stor.

Hvad jag särskildt tror, är, att herrar landtmän icke sätta sig in
uti de stora kostnader, som stadssamhällena komma att lägga på sig,
för så vidt en sådan lag som den föreslagna kommer till stånd, vare
sig nu det blir en lag med uteslutande afseende å exporten eller eu
lag i större utsträckning. Vi hafva sett, att de kalkyler, som uppgjorts
för slagthus, gå på millioner kronor. Huru vilja herrarne tro.
att det skulle vara möjligt för stadskommunerna att åtaga sig sådana
utgifter, om icke den Lndtbefolkning, som bör komma att draga nytta
af inrättningen, skulle bidraga till ränta, om också ej till full amortering!
Det är otänkbart, att städerna skola kunna anlägga slagthus,
om lagen kommer till stånd under andra förutsättningar.

Lördagen den 20 Mars

X:o 17.

Deremot skulle det vara orättvist att, såsom herr Ohlsson föreslagit
i sin reservation, bestämma eu så hög minimisiffra som 50,000
invånare för de städer, för hvilka lagen skulle gälla, emedan det kan
finnas en eller flere andra platser, som hafva sådant läge i förhållande
till angränsande länder, att de vilja anlägga slagthus. Derför bör
någon sådan begränsning ej ega rum.

En annan omständighet, som jag också vill bedja herrarne taga
i betraktande, är, att i de stora stadskommunerna, om sådana slagthus
komma til! stånd, komma att ställas mycket stora anspråk på
andra samhällsmedlemmar, särskild! på rederier, som skola befordra
produkterna till främmande länder. Herr Darin har redan påpekat,
att i Skåne rederiaffärer på grund af upphörandet af exporten till
England ruinerats och måst totalt upphöra. Om en sådan lag kommer
till stånd, komma anspråk att ställas på rederierna, att de skola
ordna sina båtar för export af kött. En tid går det, en annan icke.
Marknaden kan blifva sådan, att båtarne ej få några frakter, men
deras lastrum äro upptagna af dyrbara kylapparater. Man anser ej
rätt att i dylika fall gå in till staten med begäran om hjelp, utan
man söker hjelpa sig sjelf, gör stora utgifter med ofta dåligt resultat.

Huru jag än ser saken, kommer jag sålunda till det resultatet,
att landtmännen hafva så stort intresse af denna fråga, att de ej
böra undandraga sig att betala afgift för besigtningen. Derför är jag
för min del af den åsigten, att det skulle vara önskvärd!, om
kammaren ville biträda herr Henricsons reservation. Emellertid finner
jag, att detta nog ej låter sig göra, utan att en återremiss är nödvändig.
Men då vill jag bedja herrarne att ej gå med på den återremiss,
som af herr vice'' talmannen föreslagits, utan snarare på den,
som herr Collander väckt förslag om, ehuru jag icke instämmer med
herr Collander i vissa delar af hvad han anförde i sin motivering.

Det vill säga, att mitt yrkande går ut på återremiss, men att
det skulle till utskottet uttalas den önskan, att utskottet ville vid den
förnyade behandlingen af frågan taga bort ur herr Ohlssons reservation
den siffra, som jag förut talat om, och således göra lagen gällande
för större verksamhetskrets samt att kostnaderna bestridas rättvisare
och ej endast drabba stadskommunerna.

Jag kan i flera afseenden tj gå in på herr Ohlssons motivering.
Men då nu många talare yttrat sig i frågan, anser jag det onödigt
att längre yttra mig. Jag yrkar sålunda återremiss på det sätt, herr
Collander töreslagit.

Herrar Zetier strand, Zotterman, och Eklundh från Lund förklarade
sig instämma med herr Mehn.

Herr Elowson: Herr talman, mine herrar! Jag begärde ordet

med anledning af det formulerade förslag till återremiss, som framlades
af herr vice talmannen. För min del anser jag icke, att det är
lämpligt eller ändamålsenligt att på något sätt binda lagutskottet

Angående
införande af
költbesigtnings-
och
slagttvång
m. m.

(Forts.)

N:o IT. 46 Lördagen don 20 Mars.

Angående genom en motiverad återremiss. Jag kan förstå, att kammaren i denna
i" för ande o/ stmlcl icke vill fatta något annat beslut än om en återremiss till utnings-*oeh
skottet. Men då vill jag för min del, att kammaren beslutar i enliglagttvång
bet med herr Collanders hemställan, nemligen att ärendet utan vidare
m. in. återremitteras till lagutskottet, som eger taga frågan under behand(Forts.
) ling med ledning af vare sig den här förda diskussionen eller de upplysningar,
som utskottet kan från annat håll förskaffa sig.

Men då jag nu begärt ordet, skall jag anhålla att få meddela
några upplysningar, som möjligen kunna tjena till ledning för utskottet.
Jag vill då fästa uppmärksamheten derpå, att för provinsen Vermland
en liflig affärsgemenskap med Norge egt rum och att vid denna förbindelse
en rätt betydande export åt lefvande kreatur förekommit.
Antagligen inträda förändrade förhållanden i detta afseende om några
veckor, och affärsförbindelsen med broderlandet måste bryta sig nya
banor. Då vore det, enligt min mening, af synnerligen stor betydelse
för befolkningen inom ifrågavarande gränslandskap att ega tillgång
till ett slagthus, der nödig besigtning kunde verkställas; och det är
ju bevisadt, att, om besigtningen skall i någon mån vara effektiv, den
måste ega ruin dels före djurets nedslagtande, dels omedelbart derefter.
Det är således af saklig betydelse för provinsen Vermland, att
ett slagthus der kommer till stånd. Skulle man nu med ledning af den
reservation, som afgifvits af representanten från Vexiö, begränsa
anläggandet af slagthus till städer med minst 50,000 invånare, skulle
af lätt insedda skäl Vermland icke alls eller icke förrän i en ganska
aflägsen framtid erhålla något slagthus.

Jag ber äfven att få lemna den upplysningen, att det förefinnes
ett lifligt intresse inom Vermland för anläggandet af ett slagthus.
För några år sedan väcktes förslag inom stadsfullmägtige i Karlstad
om anläggandet af ett slagthus. Såsom ledamot af stadsfullmägtige
uttalade jag mina lifliga sympatier för denna sak, men förklarade, att
jag måste stanna dervid; och då herrar stadsfullmägtige emellertid
beslöto anlägga ett slagthus, ansåg jag mig böra deremot afgifva min
reservation, ty jag ansåg detta beslut i förening med tillämnadt slagthustvång
stå i strid med gällande lag. Det af stadsfullmägtiges pluralitet
fattade beslutet blef sedan öfverklagadt och naturligtvis af både
Konungens befallningshafvande och Kong]. Maj:t undanröjdt. Saken
utgör emellertid ett bevis på, att bland befolkningen i Vermland och
särskildt i Karlstad finnas lifliga önskningar att få ett slagthus till
stånd.

Fördelarne af slagthus äro, enligt min mening, i ekonomiskt hänseende
för landsbygden och kreatursuppfödare i allmänhet synnerligen
stora. Detta gäller såväl exporten af kött som den inländska förbrukningen
af samma vara. De äldre ibland oss minnas väl, hurusom
svårigheter och invändningar gjordes mot anläggandet af mejerier;
dessa hafva emellertid kommit till stånd; de inbillade svårigheter,
som sökte ställa sig i vägen, blefvo undanröjda. Jag tror, att något
liknande skall inträffa i fråga om en förbättrad köttproduktion och

Lördagen den 20 Mars.

N:o 17.

att man för den skull kan våga ett profetiskt uttalande beträffande Angående
slagterierna. Dessa inrättningar hafva nog framtiden för sig. För införande eif
den landtbruksidkande befolkningen är det eu stor fördel att kunna åing^oeh
egna sig åt produktionen af kött; och skall detta med någon fram- slagttvång
gång ske, är det nödvändigt, att man får medel till utrotande af m. m.
kreaturssjukdomar, livilka verka hämmande. Ett bland de kraftigaste (Forts.)
medlen härtill är inrättande af slagthus i förening med besigtning.

Och naturligt är, att utan kreaturssjukdomarnes bekämpande kan
icke någon fullgod vara för köttmarknaden presteras.

I detta sammanhang vill jag ock nämna, att man kan vara viss
om, att inom slagterierna större skicklighet finnes, att mindre djurplågeri
eger rum och att icke så många olyckshändelser inträffa, som
i förening med slagt pläga vållas på andra ställen.

Vidare skall jag be att få uppläsa ett detaljeradt meddelande,
jag fått af tillförordnade landssekreteraren i Vermlands län. Jag
läste i tidningarna, att mjeltbrand utbrutit på en prestgård i Vermland;
kreatur hade nedslagtats och dervid hade inträffat en olyckshändelse:
en person, som deltagit i göromålen, hade blifvit blodförgiftad och
i följd deraf ljutit döden. Med anledning af dessa tidningsuppgifter
skref jag till förordnade landssekreteraren för att erhålla närmare
besked om de antydda förhållandena. Jag har genom i dag erhållet
telegram fått bekräftelse på saken. I detta telegram, som jag skall
be att få uppläsa, skrifver han: »Endast ett kreatur insjuknadt; vid

dess nedslagtning och nedgräfning två man smittade, den ene deraf
dött, den andre numera »definitivt smittfri». Sista rapporten från platsen,
enligt hvilken smittan lyi borta, afgår i dag medicinalstyrelsen». Jag tror,
att äfven detta kan i någon mån tjena till vägledning för utskottet.

För min del skulle jag visserligen vara benägen att acceptera
det yrkande, den förste talaren gjorde, nemligen att man antoge lagen
i det skick, hvari den enligt motionärernas förslag föreligger, men med
uteslutande af den rättighet, som der förefinnes för landtkommun att
få fakultativt slagthustvång. Min öfvertygelse är nemligen, att landtkommunerna
möjligen i framtiden skola vara angelägna att få detta,
men ännu torde uppfattningen icke vara mogen i den rigtningen.

Jag skall derför, herr talman, be att få förena mig med dem,
som yrkat återremiss utan någon bestämd formulering.

Herr Sjö v all: Då resultatet af den här i kammaren förda

diskussionen, efter allt hvad jag kan förstå, kommer att blifva det,
att ärendet återremitteras till utskottet, och då det är högst troligt,
att herr Ohlssons reservation i liufvudsakliga delar blir bestämmande
för det slut, hvartill utskottet torde komma, och således den hemställan,
som kommer att af detsamma föreläggas kamrarne, torde gå
i sagda rigtning, så vill jag, innan ärendet remitteras till utskottet,
be att få göra en anmärkning, som jag anser vara ganska vigtig.

Ilerr Ohlsson säger, att stadgandet i 2 § är under för handen
varande förhållanden icke tillfredsställande, ty tillämpningsområdet

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Angående
införande af
köttbesigtnings-
och
slagttvång
in. in.
(Forts.)

bär gjorts vidsträcktare, än behöfligt varit. Han säger, att icke ens
de mest energiske ifrarne för inrättandet af offentliga slagthus och
införandet i sammanhang dermed af slagttvång kunnat tänka sig, att
detta skulle under närmaste tiden behöfvas på andra ställen än i de
större städerna; följaktligen skulle det, säger han, vara obehöfligt att
nu lagstadga om rätt till införandet af slagttvång i så vidsträckt omfattning,
som förslaget i detta fall åsyftar, och drager så häraf den
slutsats, att slagttvång bör införas allenast i de städer, der invånareantalet
utgör minst 50,000. Till sist säger han, att man härigenom
skulle vinna den äfven ur landtbruksintressets synpunkt högt skattade
fördelen, att slagthus och köttbesigtnmg komma att anordnas just å
de hufvudorter, derifrån lönande export af kött säkrast och lättast
kan åvägabringas.

Jag skall med anledning häraf be att få till utskottets beaktande
hemställa, huruvida det skulle vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, att en, ehuru i sig sjelf så liten och obetydlig,
ort som Trelleborg, hvilken dock nu genom direkt samfärdsel med
kontinenten kommer att blifva den plats, hvaröfver den allmänna —
jag kanske kan säga uteslutande — persontrafiken till kontinenten
kommer att taga sin väg, och der man i närvarande stund förbereder
anläggandet af ett mycket stort slagteri, skulle uteslutas från
denna stora fördel, hvilken ju blott skulle förbehållas de tre största
städerna, Stockholm, Göteborg och Malmö — kan det vara öfverensstämmande
med landets intressen, att en stad, som kanske blir den
vigtigaste i fråga om köttexport till Tyskland, skulle uteslutas från
de förmåner, som afses med denna lag? Jag^skall icke göra något
yrkande i detta afseende, utan förenar mig med dem, som hemstält
om återremiss, men jag ber, att utskottet, då det å nyo kommer att
behandla denna fråga, också ville taga i betraktande, att en så pass
obetydlig ort som Trelleborg, med blott några tusen invånare, kan i
detta fall blifva af så stor betydelse, att det skulle vara en stor orättvisa
att genom fastslåendet af en sådan lag, som den herr Ohlsson
i sin reservation föreslagit, nära nog beröfva en dylik ort möjligheten
att åvägabringa köttexport i stor skala.

Herr Bromée: Då diskussionen angående denna fråga dragit

ganska långt ut på tiden, skall jag icke tillåta mig att på närmare
håll skärskåda frågan om slagthus och slagttvång. Jag är visserligen
öfvertygad om, att en lag i ifrågavarande hänseende åtminstone
för de orter, der export kan ifrågakomma, är af behofvet påkallad.
Men då det förslag, som föreligger från utskottets sida, icke gerna
kan anses vara tillfredsställande, och då herr vice talmannen uttalat
de åsigter, för hvilka, så^om jag tror, landtbefolkningen i allmänhet
och jag särskildt känner de största sympatierna, så skall jag, herr
talman, icke upptaga tiden vidare, utan yrka bifall till det af herr
vice talmannen framstälda förslag om återremiss.

Lördagen den 20 Mars .

No 17.

Herr Lovén: Jag skall icke blifva mångordig, efter som diskus sionen

redan dragit ut på tiden.

Jag ser denna fråga ur en något vidsträcktare synpunkt, än fallet
varit med en del af de talare, som hittills yttrat sig. Här är efter
min mening icke fråga om särskildt landsbygdens intressen, eller särskilt
städernas intressen. För mig är denna fråga en allmän samhällsangelägenhet
af mycket stor betydelse, dels i ekonomiskt, dels —
vi få icke glömma det — äfven i hygieniskt afseende: i ekonomiskt,
i nationalekonomiskt afseende, derför att jag tror, att, om denna slagthuslag
blefve införd och till följd deraf slagthus komme att uppstå
på flere ställen i landet, detta mer än något annat komme att bidraga
till höjandet af vår köttindustri och derför ock af vår kreatursuppfödning
och boskapsskötseln i allmänhet, hvadan det således
här är fråga om ett allmänt samhällsintresse; men vidare äfven i
hygieniskt afseende, i hvilket hänseende jag endast vill be herrarne
fästa uppmärksamheten vid den betydelse, denna sak har i fråga om
bekämpandet af en bland de svåraste sjukdomar, mot hvilka menniskorna
hafva att strida. Vi veta alla, att i vårt land uppstått en
mycket vacker och, som jag hoppas, välsignelsebringaude rörelse till
bekämpande af tuberkulosen. Denna fråga har underkastats, såsom
vi veta, en mycket grundlig och uttömmande utredning af den auktoritet,
som måste sägas vara, om icke den högsta, åtminstone den
sakkunnigaste på detta område, nemligen svenska läkaresällskapet.
Detta sällskap antog efter långvariga, uttömmande diskussioner under
flera på hvarandra följande sammankomster flera resolutioner, hvilka
underkastades förnyad pröfning och således efter långvarigt och moget
öfvervägande faststäldes. En bland dessa resolutioner framhåller,
att offentliga slagthus äro nödvändiga för bekämpandet af tuberkulosen.
Då så är förhållandet och då jag ej tycker det vara kammaren
värdigt, om denna sak behandlas så uteslutande ur synpunkten
af den ena eller andra stadens eller kommunens intressen, som här
tyckes vara fallet, ber jag att få hemställa om återremiss utan några
inskränkande bestämmelser, således i öfverensstämmelse med herr
Collanders yrkande. Jag skall icke upptaga frågan vidare till behandling,
utan hoppas få återkomma till den i sakligt hänseende,
när den kommer att föreligga till slutligt afgörande.

Med herr Lovén förenade sig herrar 0. Olsson från Stockholm,''David
Bergström och Branting.

Herr Petersson i Påboda: Jag begärde ordet särskildt med

.anledning af de båda talarnes på malmö- och göteborgsbänken anföranden.
De voro båda eniga att söka förfäkta den meningen, att
sjelfva grunden till framkomsten af föreliggande förslag icke vore ett
hygieniskt intresse från städernas sida, utan fast mera ett rent exportintresse,
således ett intresse, som särskildt bör omhuldas af landtmännen
och nära angår dem. Särskildt tycktes de vara missnöjda
Andra Kammarens Pro/. ISOT. K:o IT. 4

Angående
införande af
köttbesigtnings-
o ek
slagttvång
m. m.

(F orts.)

K‘.o 17. 50 Lördagen den 20 Mars.

Angående med den af herr Ohlsson i hans reservation uttalade mening, att afinför
ande af gifterna för köttbesigtningen borde erläggas af städerna eller att de
köttbesigt- anst;il()a besigtningsmännen borde aflönas af städerna. ^ Det der
1sJaattvätig låter för mig mycket märkvärdigt. Det är ju här icke fråga om att
m. m. besluta någon lag, som skulle tvinga vare sig den eller den staden
(Forts.) till köttbesigtning, utan det står, att köttbesigtningstvång »må kunna
bestämmas för stad, som sådant åstundan» Nå väl, astundar en stad
att åstadkomma köttbesigtning, så bevisar väl detta, att det verkligen
är fråga om ett stadens intresse, nemligen ett hygieniskt intresse
för staden. Ingen kan väl tro, att någon stad gör detta endast för
att befrämja landtmännens intressen eller ur synpunkten af deras
exportintresse; jag tror det icke. Jag skulle derför vilja förfäkta den
mening, som uttalas i herr Ohlssons reservation, och yrka bifall till
det af herr vice talmannen framstälda förslag om återremiss i syfte
att få fram ett förslag i den rigtning, herr Ohlsson angifvit.

Herr grefve Hamilton: I likhet med herr vice talmannen tror

jag, att man får gå med mycken försigtighet till väga i denna fråga.
Men jag är också lifligt öfvertygad om, att blott man får jn sjelfva
principen, kommer man så småningom att inse, att de farhagor, som
man nu på åtskilliga håll hyser, icke äro så befogade. I likhet med
herr vice talmannen tror jag äfven, att det är af mycket stor vigt,
i fall frågan nu skall återremitteras, att man under diskussionen till
ledning för utskottet klargör, hvilka synpunkter ha de största sympatierna
inom denna kammare. Men deremot far jag säga, att jag,
sedan jag närmare begrundat det förslag till resolution, som herr
vice talmannen framlagt, blifvit tveksam, om det verkligen kan vara
praktiskt att gå till väga så som han föreslagit. Herr vice talmannen
har, såsom bekant, hemstält, att förslaget skulle i sin helhet återremitteras
samt att kammaren dervid skulle uttala, att utskottet
borde med ledning af de väckta motionerna, men endast i den omfattning
och med iakttagande af de hufvudsakliga bestämmelser, som
angifvas i herr Ohlssons reservation, utarbeta ett nytt lagförslag,
(och så var det med en liten inskränkning på slutet i resolutionsförslaget:
»med frihet för utskottet att vidtaga redaktionsjomkningar»,
hvilket ännu skarpare betonade, att det var herr Ohlssons reservation,
som skulle angifva, huru utskottet skulle gå^ till väga). Till en
början ber jag då att få anmärka, att med ett sadant tillvägagaende
skulle skapas en ny praxis. Jag undrar, om det någonsin förr här
i kammaren förekommit, att man återremitterat en fråga, till ett
utskott med en bestämd instruktion. Jag för min del skall icke fälla
något omdöme, huruvida det verkligen kan vara fullt grundlagsenligt
att på det viset binda utskottet, så att det icke får röra sig inom
den ram, som anvisats genom motionerna; men äfven om så är, undrar
jag, om icke åtskilliga praktiska svårigheter skola mota.

För det första förefaller det mig bra oegentligt, att inskränka
utskottets handlingsfrihet på detta sätt, med ledning af något, som

Lördagen den 20 Mars.

N:0 17.

faktiskt icke diskuterats. Den af herr Ohlsson framstälda reservationen
har icke i sina detaljer diskuterats. Kunna vi då vara säkra
på, att alla de deri förekommande hufvudgrunderna äro acceptabla,
eller kunna vi vara säkra på, att, om frågan närmare debatterades,
icke ännu flera inskränkningar skulle finnas erforderliga? Och för
det andra, huru skall det gå, om, såsom antagligt är, Första Kammaren
besluter ren återremiss och Andra Kammaren kommer och yrkar
återremiss med instruktion för utskottet? Kamrarne stanna således
då i olika beslut; hvad skall då ske? Om så kan gå för sig, skola
ju i sådant fall de olika besluten sammanjemkas. Skall utskottet då
komma med ett förslag om sammanjemkning af olika återremissresolutioner?
Det förefaller mig åtminstone bra besynnerligt. Och
om utskottet åter finner, det de båda sätten att återremittera ärendet
stå i rak strid mot hvarandra, så att sammanjemkning icke kan
ske, skall då denna vigtiga fråga på denna formella grund helt enkelt
för denna riksdag förfalla? Sådant kan väl icke vara önskligt.
Jag kan icke heller förstå, att de, som hysa sympatier för herr Ohlssons
reservation, skola ha något behof af att i frågans nuvarande
skede göra något uttalande, ty det är alldeles klart, att om det är
herr Ohlssons reservation, som har de största sympatierna här i
kammaren, och om utskottet icke följer de anvisningar, som under
diskussionen gifvits, utan framlägger ett förslag på andra grunder,
så kommer ett sådant förslag icke att ha någon framgång, utan kommer
att falla. Jag kan således icke se, att de, som intressera sig
för herr Ohlssons reservation, behöfva den garanti, som skulle ligga
i den af herr vice talmannen föreslagna resolutionen. För min del
synes det mig således, som om herr vice talmannens förslag, hvars
syfte jag fullkomligt förstår och hvilket jag för öfrigt icke skulle ha
något att invända mot, medför så stora praktiska betänkligheter, att
det nog är bäst att göra så, som vanligen brukas, eller att låta
diskussionen utgöra ledning för utskottet och återremittera saken helt
enkelt. För min del skall jag be att få yrka, att förslaget i sin helhet
återremitteras till utskottet.

Herr Hjelm drus: I likhet med de flesta, som under diskussio nen

yttrat sig, är jag lifligt intresserad för det ifrågavarande ärendets
lyckliga lösning. Vi landtbrukare ha nemligen länge med ganska
stor oro emotsett, huru det skulle komma att ställa sig inom
den närmaste framtiden beträffande afsättningen af gödboskap.

Såsom det förut erinrats om under diskussionen, har mellanrikslagen
blifvit uppsagd, så att den förmodligen kommer att upphöra
under nästkommande juli månad. Huruvida det kan vara med större
eller mindre svårighet förenadt att få en förlängning af densamma
till stånd, derom vågar jag icke yttra mig. Men i alla fall kan jag
icke tänka mig denna sak gynsammare än så, att det väl torde dröja
icke så kort tid, innan en ny och tillfredsställande lag kommer i den
gamlas ställe. Det blir således icke så liten tid, som hinner förgå,

Angående
mförande af
köttbesigtnings-
och
slagttvång
m. m.

(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Angående innan en ny och obehindrad samfärdsel mellan Sverige och Norge
införande af j afseende på handeln åter uppkommer.

ring™ och Den an(lra exportort, som vi för närvarande ega, är Tyskland.

slagttvång Som bekant hafva undersökningar med tuberkulin vid införsel af djur
m. m. der påbörjats redan den 15 sistlidne februari. Hvarthän detta kom(Forts.
) mer att leda, det kan väl i någon mån vara tvifvel underkastadt.

Men för mig synes det dock klart, att detta egentligen blott är första
steget till att utestänga vårt land från all export af lefvande djur
till Tyskland. Går man nemligen de tyska agrarerna närmare in på
lifvet och frågar dem, hvad deras syfte är med stadgandena om den
långa karantänstiden och om obligatorisk undersökning af djur, som
införas från Sverige till Tyskland, så får man i många fall det enkla
och upprigtiga svaret, att de med dessa bestämmelser icke afse något
annat än att lägga hinder i vägen för införsel af djur.

Då, såsom bekant, sedan åtskilliga år tillbaka vår export af lefvande
djur till England är afskuren och ringa utsigter äro för handen
att vidare komma in dit med lefvande kreatur, så komma förhållandena
säkerligen att gestalta sig så, att under den närmaste
framtiden någon export från Sverige af lefvande djur icke gerna kan
komma i fråga hvarken i ena eller andra rigtningen. Jag kan då i
sjelfva verket icke tänka mig, huru det skulle gestalta sig med kreaturshandeln,
derest icke möjlighet finnes för att Riksdagen kan ena
sig om en lag angående slagthustvång och obligatorisk köttbesigtning.
Såsom förhållandena nu te sig, ligger tydligen mesta vigten derpå,
att vi erhålla den begärda lagen snart. Det är redan nu, som behofvet
af densamma framträder, och det är nu, som detta behof
måste afhjelpas. Låter Riksdagen i år frågan falla, såsom det skedde
under föregående års riksdag, så går ytterligare ett år, och då det
väl icke lär kräfva så synnerligen kort tid att få dessa slagthus med
köttbesigtning och allt hvad dertill hörer till stånd, så skulle det
möjligen komma att gestalta sig så, att man först när behofvet upphört
är färdig med slagthus, köttbesigtning och hela denna stora
apparat, hvilken nu är absolut behöflig, men clå kanske lika
obehöflig.

Då emellertid frågan nu behandlats i lagutskottet på sätt som
skett, kan det vara i någon mån tvifvelaktigt, hvilken väg man skall
följa. Det är klart, att jag såsom motionär helst skulle vilja yrka
bifall till motionen, men då den kanske icke har tillräckligt stora
utsigter för sig inom Riksdagen, så skulle jag närmast vilja ansluta
mig till den mening, som uttalats af herrar G. Andersson och
Henricson. Men tvifvelsutan låter sig väl icke heller denna mening
genomföras, utan återremiss torde vara nödvändig. Kunde en sådan
komma till stånd och sammanjemkning i utskottet ega rum mellan
den mening, som uttalats af nyssnämnda herrar, och den mening,
som framhållits af herr Ohlsson, så skulle kanske ett så pass godt
resultat kunna framarbetas, att det blefve för Riksdagen antagligt.

Lördagen den 20 Mars.

N:o 17.

Då, såsom jag förut sökt att påpeka, frågan enligt mitt
förmenande har den allra största vigt, vågar jag vördsamt anhålla,
att herrarne icke utan vidare måtte skjuta densamma från sig, utan
upptaga och grundligt pröfva densamma. Jag vågar likaledes vördsamt
anhålla, att frågan nu varder återremitterad till lagutskottet för
vidare behandling.

Herr Andersson från Malmö: Jag har förut instämt med
min ärade granne herr Darin i så väl hans yttrande som hans yrkande,
men då jag anser, att frågan skulle vinna på, om den återremitterades
till utskottet,'' så skall jag nu i stället förena mig med dem, som yrkat
återremiss. Jag vill likväl icke vara med om de trånga och inskränkande
bestämmelser, som herr vice talmannen föreslagit, utan önskar,
att återremissen fattas mera allmänt enligt herr Collanders förslag.

På samma gång skall jag be att få säga blott ett par ord. Här
har så väl i tal som skrift, både i dag och vid flera föregående tillfällen
gjorts så stora och prägtiga inlägg i denna fråga, att icke
mycket återstår att säga, och jag kan derför fatta mig mycket kort.
Jag skall också endast be att få ytterligare understryka ett par ord,
som min ärade granne i dag yttrat, och som kanske kunna behöfva
ytterligare betonas efter hvad en ärad talare på kalmarlänsbänken
bär har yttrat.

Man kan ju icke och bör icke heller förneka, att denna fråga är
utaf en särdeles stor vigt för städerna och i synnerhet för de större
städerna från hygienisk och sanitär synpunkt sedt.

Men, mine herrar, jag har dock fått den bestämda öfvertygelsen,
att det just är landtmännen, som hafva det största intresset af att få
till stånd en sådan slagthuslag som den, hvilken här är i fråga. Jag
har lefvat i Malmö under de år, då den stora kreatursexporten på
England försiggick.. Jag minnes mycket väl, huru på 1880-talet de
stora Newcastlebåtarne på 800 och 1,000 tons hvarje torsdag fraktade
300—350 välgödda nötkreatur till England. Jag har sett, huru passagerareångarne,
som gå mellan Malmö och Köpenhamn, varit öfverfulla
af nötkreatur — ja, det var passagerareångare. Och då de stora
Newcastlebåtarne icke voro tillräckliga att taga alla de kreatur, som
forts till Malmö för att exporteras, så måste det på den ifrågavarande
traden insättas extra båtar, medförande kreatur till den engelska marknaden.
Jag har alltså varit i tillfälle att se, hvilken ofantlig betydelse
denna kreatursexport kan hafva, visserligen närmast för sydligaste
Sverige, men icke allenast för denna del af vårt land, ty icke blott
der voro dessa kreatur uppköpta, utan äfven i Småland, ja, till och
med i Östergötland.

Man bör derför icke komma och säga, att det endast är städerna,
som hafva fördelar af denna slagthuslag, utan jag tror tvärtom, att
de största chancerna, de största fördelarne komma att stanna på landtmännens
sida.

Angående
införande af
köttbesigtnings-
och
slagttvång
J m. m.

(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Angående Jag har, som jag nämnde, velat säga detta, för att icke den ärade

införande af ledamotens på kalmarlänsbänken yttrande må stå alldeles obesvarade.
nings-^tch ar Pa denna grund, som jag har velat haft dessa ord fogade till
slag tiv ång protokollet.

m. m. För öfrigt ber jag att få instämma med herr Collander i hans

(Forts.) yrkande.

Herr A. Hedin: Jag förmodar, att det icke blir någon annan råd

än att återremittera betänkandet till utskottet. Det är dock med stor
betänklighet, som jag inlåter mig på att rösta för en sådan åtgärd.
Det är beklagligt, att icke båda kamrarne kunnat i hufvudsakliga
punkter komma öfverens om ett sakbeslut, i hvilket fall eu återremiss
af öfriga punkter hade varit mindre betänklig.

Det är betänkligt, säger jag, att återremittera denna sak till ett
utskott, som bar varit i stånd till att skrifva något sådant, som läses här
på sid. 22, der nemligen utskottet hemställer, ”det Riksdagen, med
anledning af motionerna i fråga, i underdånig — ja, naturligtvis
skulle den vara underdånig — skrifvelse anhåller, att Kongl. Maj:t
täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att, så fort lämpligen ske
kan, slagthus med der anordnad köttbesigtning under erforderlig kontroll
måtte anordnas”, o. s. v.

När Kongl. Maj:t till förlidet års Riksdag ingaf en proposition i
denna fråga, så befans Kongl. Maj:t visserligen fortfarande omtöcknad
af villorna från § 89 i regeringsformen, men trodde sig likväl böra
fråga Riksdagen till råds, hvad den kunde tycka om saken både till
dess principer och till detaljerna i utförandet. Utaf ett sådant Riksdagens
”yttrande”, som då begärdes, kan man ju sluta, att Kongl.
Maj:t skulle både vid lagens utfärdande och framdeles, då ändringar
uti lagen kunde komma att ifrågasättas, komma att känna sig i någon
väsentligare grad bunden; och det var dock något.. Men nu kommer
ett utskott, som dock bar framför sig en motion, deruti motionärerna
mycket rigtigt hafva hemstält, ”att Riksdagen ville för sin del antaga
följande förslag till förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång
m. m.”, och föreslår, att man skall auktorisera Kongl. Maj:t
att i denna sak förfara helt och hållet som Kongl. Maj:t behagar, vidtaga
alla nödiga åtgärder. Har Kongl. Maj:t den rättigheten, så
behöfver han icke någon uppmaning dertill från Riksdagen. Har han
icke denna rätt, men får en uppmaning från Riksdagen att begagna
den, är det icke detsamma som att förläna Kongl. Maj:t denna
rättighet? Har Kongl. Maj:t denna rätt beträffande några större
städer, så har han den också beträffande alla andra kommuner uti
Sveriges rike.

När ett utskott har kunnat skrifva något sådant, är det högst
obehagligt att behöfva återremittera — eller att öfver hufvud taget
remittera något — till detsamma. Men det lärer väl i detta fall icke
vara någon annan råd.

No 17.

Lördagen den 20 Mars.

Då blir frågan: Huru skall denna återremiss formuleras? Med

anledning af ett yttrande, som vi hörde för en stund sedan, och som
kom igen helt nyss, ber jag få erinra derom, att här icke kan vara
tal om hvad man kallar en ”sammanjemkning”. Här är icke fråga
om en sådan. En sammanjemkning kan enligt grundlagen blott förekomma
mellan af kamrarne fattade olika positiva sakbeslut, och någon
sammanjemkning mellan tvenne återremisser existerar icke.

Nu skulle emellertid denna återremiss från kammaren vara begränsad
på ett sådant sätt, att man frågar sig: hvarför skulle mke
då kammaren, när den är färdig att besluta en så begränsad återremiss,
lika väl kunna fatta ett positivt beslut? Från Första Kammaren
kommer återremissen, efter hvad jag tager alldeles för gifvet,
icke att på något sätt limiteras, det kommer der icke att fastslas
några gränser, inom livilka utskottet har att röra sig. Hvad uppstår
då för situation? Utskottet skall på grund af återremissen afgifva
ett nytt utlåtande. Det kommer då att från Andra Kammaren hafva
sig förelagda vissa gränser, inom hvilka kammaren önskar, att det
må hålla sig. Å andra sidan finner man vid undersökning af opinionen
i Första Kammaren, bland annat sådan den gifvit sig till känna
under denna dags debatt, att de åsigter, som der röjt sig, äro alldeles
olika mot dem, som uttalats i den här beslutade återremissen. Hvad
skall då utskottet göra? Det måste sätta sig öfver den ena eller andra
af dessa meningar. Om det sätter sig öfver Andra Kammarens instruktion,
så riskerar det, att förslaget faller i Andra Kammaren. Och
rättar det sig efter Andra Kammarens instruktion, så riskerar det, att
förslaget faller i Första Kammaren. Detta synes mig vara ett förträffligt
sätt att lägga stötestenar i vägen för lösningen af frågan, i fall man,
såsom jag antar fallet är med nära nog alla kammarens ledamöter,
verkligen önskar en sådan. Under sådana förhallanden ser jag icke
någon annan utväg än att följa den hittills alltid iakttagna praxis att
helt enkelt återremittera ärendet in blanko till utskottet..

Jag påstår icke, att det skulle vara grundlagsstridigt att återremittera
ärendet i ett visst syfte eller till och med att återremittera
detsamma, omgifvet af sådana noggranna begränsningar, som här uti
vice talmannens förslag finnas angifna. Jag påstår icke detta, men
hvad jag påstår, är, att det är alldeles ändamålsvidrigt. År kammaren
emellertid färdig att besluta sådana gränser, så vore det bäst att
fatta ett positivt beslut, och då vore saken sedan lättare att lösa.

Jag anhåller, herr talman, att få förena mig med de ledamöter,
som förut yrkat återremiss helt enkelt, rätt och slätt.

Herr vice talmnanen Daniel son: Då det af mig afgifna förslaget

har betecknats såsom innebärande en instruktion för lagutskottet, så vill
jag säga, att denna uppfattning synes mig innebära en öfverdrift. Det
skulle vara märkvärdigt, när vi enskilda medlemmar af kammaren hafva
rätt att uttala vår uppfattning och våra önskningar och säga, huru vi
hvar och eu för sig tycka och vilja hafva det i en fråga, om icke kammaren

Angående
införande af
köttbesigtnings-
ock
slagttvång
m. in.
(Forts.)

S:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Angående sjelf skulle hafva samma rätt. Det kan icke vara möjligt annat, än
''Itijttb*11''6kammaren i detta afseende har samma rätt som dess enskilda
nings- och ledamöter, och när vi icke besluta något annat, så tror jag icke, att
slagttvång det kan kallas obehöriga instruktioner eller ett förträffligt sätt att
m. m. undanskjuta frågan. Jag kan alltså ej dela den siste talarens upp (Forts.

) fattning häraf, jag tror den är oberättigad.

Vidare har en talare sagt, att det vore olämpligt, att kammaren
uttalade sig för herr Ohlssons reservation, då kammaren ej varit i
tillfälle att diskutera den. Ja, få vi öfvergå till att pröfva herr
Ohlssons reservation, så tror jag, att kammaren skall komma att antaga
den. Men skall man återremittera frågan, så bör man icke gifva
sig ut, så att säga, på hal is genom att återremittera så, att det nya
utlåtandet kan komma att gå i hvilken rigtning som helst. Detta
tycker jag vore att missleda i frågan, ty då tro herrarne i lagutskottet,
att de kunna få oss landtmän att gå in på hvad som helst i denna
fråga, men det är en tanke, som icke är vigtig. För att betaga
utskottet en sådan uppfattning, tror jag det icke vore ur vägen, om
kammaren vid återremisser gjorde ett uttalande om, huru den tänkt
sig frågan löst och hvilka begränsningar den vill hafva i saken. Och
jag kan deri icke finna det ringaste, som kan tydas som ett obehörigt
tryck på utskottet. Utskottet är väl för öfrigt intet annat än eu
underordnad delegation af kamrarne, och kamrarne måtte väl då hafva
rätt att säga denna delegation, att man önskar, att den ville komma
in med ett förslag på det eller det sättet. Jag kan ej förstå annat.
Och för att omnämna en sak, som för mig är känd, händer det ofantligt
ofta i statsutskottet, att ett ärende återremitteras till afdelningen
med befallning att komma in med nytt förslag i det eller det syftet.

Det är endast detta, jag velat säga. Jag tror, att, om vi ej få
igen förslaget omarbetadt i den rigtning, som här af mig berörts,
detta då åtminstone här skall lända till rent afslag.

Herr A. Hedin: Jag vet icke, hvar jag skall söka den rätta jem förelsepunkten

mellan den enskilde ledamotens, t. ex. min rätt att
uttala min mening till den lilla kraft och verkan det kan hafva, när
lagutskottet komme att läsa protokollet i denna sak, och å andra
sidan ett så formuleradt återremissyrkande som det af vice talmannen
framstälda, hvilket jag icke kan läsa på annat sätt, än att det innebär
ett af Andra Kammaren fattadt beslut, att der är gränsen, dit
intill må lagutskottet gå, men icke vidare. Och det måtte väl vara
något annat än det uttalande jag kunde göra, om jag inläte mig på
saken och sade, att t. ex. det stadgandet i reservantens förslag synes
mig alldeles orimligt, att detta lagförslag endast skulle komma att
gälla de tre största städerna med öfver 50,000 invånare. Det finnes
väl icke någon jemförlighet mellan ett uttalande i Andra Kammarens
namn, genom ett af kammaren genom votering fattadt beslut och min
enskilda mening om, huruvida denna lag bör utsträckas till flere eller
färre städer.

Lördagen den 20 Mars.

N:o 17.

Hvad för öfrigt angår den uppfattningen, att uti yrkandet på en Angående
återremiss af det slag, som hittills brukats under hela det nya riks- in[°[,^nd-e,a^
dagsskickets tillvaro, skulle kunna ligga fördoldt något försök att nings. ,jch
locka landtmännen att besluta något, som de icke vilja hafva, så går slägting
den alldeles öfver mitt förstånd. Jag tänker, att stadsrepresentanterna, m■ orator
så vidt de nu eljest skola anses representera något mot landet (Forts.)

fiendtligt intresse, i detta fall egentligen tänka på dessa anordningar
inom städerna och alldeles icke skola hafva det minsta emot att fritaga
landsbygden. Jag har verkligen icke före det sista yttrandet,
som vi hörde, haft någon föreställning om, att här var en strid
mellan landt- och stadsintressen.

Herr friherre Barneko tv: Såsom motionär i denna fråga in tresserar

jag mig naturligtvis mycket varmt för frågans lösning. Jag
tyckte också, att vi stodo nära målet att få en lösning af den samma,
men nu, mine herrar, håller lösningen på att omintetgöras på en formfråga.
Kan det vara skäl, att man låter en så stor och vigtig fråga,
som denna är för hela vårt land, falla endast på denna formfråga?

Om herr vice talmannen inlemnat ett skriftligen motiveradt förslag,
så antager jag, att herr talmannen kommer att läsa upp det
samma. Om herr talmannen sedan framställer proposition på återremiss
rätt och slätt, så tror jag, utan att vilja smickra herr vice
talmannen, att han dock har ett så stort inflytande, och att hans
uttalande kommer att verka så kraftigt, att det icke behöfver bifogas
någon motivering till kammarens beslut. Jag anser, ehuru jag sjelf
är motionär, att man måste nöja sig dermed, ty jag finner, att det
är omöjligt att få allt, hvad jag i detta afseende önskar, och jag tror
knappast, att vi kunna komma längre, åtminstone icke mycket längre
än hvad vice talmannen önskar.

Derför, herr talman, ber jag få instämma med dem, som yrkat
återremiss utan några tillägg.

Herr vice talmannen Danielson: Jag får tacka friherre

Barnekow för hans vänlighet, men fån dock säga, att jag icke kan

emottaga denna vänlighet, emedan jag långt ifrån eger ett så stort

inflytande.

Jag kan emellertid i en så allvarlig sak som denna, der det
gäller bördor, som man är i färd med att pålägga den svenska allmänheten,
icke utan mycken tvekan och försigtighet vara med om en

sådan lag. Det må emellertid härmed vara huru som helst, men jag
har, mine herrar, den öfvertygelsen, att man icke bör orda, såsom
jag tror, att en talare har gjort, om en strid mellan stad och land.

Det har aldrig varit min mening, men det framskymtar i motionärernas
förslag, att landet på sätt och vis blir beroende af städerna i detta
afseende, och det är detta jag icke kan vara med om.

Om kammaren vill antaga det yrkande, jag framstäf, eller förkasta
detsamma, beror på kammaren sjelf, den må göra huru den

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Angående vill. Men när man säger, att icke kammaren har rätt att göra ett
införande af sådant uttalande, så vågar jag bestrida det. Jag anser, att kammaren
winqlS-9och ovilkorligen har denna rätt, och jag tror icke, att en man som herr
slagttvång Hedin, som annars är så om om kammarens anseende, skall kunna
m. m. förneka, att mitt förslag är lagenligt.

(Forts.)

Herr Andersson från Malmö: Blott några få ord. Jag be gärde

ordet för att göra ett tillägg till det anförande, som jag hade
för en stund sedan, emedan jag icke då kom till det slut jag ville
komma till i sjelfva frågan. Jag blef nemligen bragt ur koncepten
genom den stora munterhet, som uppstod i kammaren, när jag yttrade,
att det ofta på 1880-talet inträffade, att de passagerareångare, som
gingo mellan Malmö och Köpenhamn, voro fullastade med nötkreatur.
Detta låter egendomligt, men det är ett faktum, att så var förhållandet.
Som herrarne veta, ligger hela Öresundstrafiken i händerna på ett
danskt sällskap, »Det Forenede Dampskibsselskab», och detta sällskap
aktade icke för rof att på passagerareångarne, som afgingo från Malmö,
lasta in så mycket nötkreatur, att passagerarne nödgades trängas
med kor och oxar. Detta är verkligen sanning. Kammarens munterhet
gjorde emellertid, att jag glömde att komma till det slut, hvartill
jag ville komma. Jag ville nemligen för herrarne icke allenast visa,
hvilken oerhörd export af lefvande djur, som på 1880-talet egde rum
så väl till England som till Danmark, utan äfven påpeka hvilken förlust
det kan blifva för Sveriges jordbrukare, i händelse äfven den tyska
kreatursmarknaden (den engelska är för länge sedan stängd för oss)
stänges för vår export, och vi icke hafva det så ordnadt, att vi i
stället kunna ditsända vår boskap i väl slagtadt och väl undersökt
tillstånd. Genom antagande af denna slagthuslag och genom anläggande
af slagthus å exportplatserna, kunna landtmännen ändå få
afsättning för den boskap, som icke kan konsumeras inom landet.

Det var endast detta jag ville tillägga.

Herr Dar in: Herrarne torde lätt kunna förstå, att det icke är

för att förlänga diskussionen, som jag begärt ordet, utan för att
bringa den till slut på ett enklare sätt.

Det var så, att i mitt första anförande, livilket, som väl herrarne
tyckte, hade en betydlig längd — och jag tyckte det också sjelf, men
jag ansåg det nödvändigt att få fram en del sakförhållanden, som
ingen kände till bättre än vi malmörepresentanter — jag yrkade
bifall till motionen, men jag gjorde det endast för att göra något
yrkande, och jag kunde lika väl hafva yrkat bifall till herr Henricsons
reservation, som, hvad syftet beträffar, nästan tilltalade mig mera,
men jag var osäker, om det icke fans formella brister i denna reservation.
Emellertid har nu diskussionen tagit en sådan vändning, som
jag i grund och botten önskat, i det att kammaren funnits benägen
att uttala sig för återremiss, och jag skall äfven biträda detta yrkande.

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Men gifvetvis kan jag icke biträda, utan måste på det allra bestämdaste
motsätta mig den formulering för återremissen, som vice
talmannen föreslagit. För min del måste jag hos kammaren anhålla
om återremiss utan fraser i öfverensstämmelse med det yrkande, som
-åtskilliga andra talare framstält, och jag gör det med hänsyn till
hvad jag yttrade i slutet af mitt förra anförande, att jag fruktar, att,
om ett förslag framkommer i öfverensstämmelse med herr Ohlssons
reservation, det blir död åt hela frågan.

Herr talman, jag skall efter framställandet af detta yrkande,
med återkallande af mitt tidigare gjorda, tillägga ett par ord för att
undanrödja ett missförstånd af en representant på kalmarlänsbänken
— för tydlighetens skull vill jag tillägga en nykommen representant
på kalmarlänsbänken — hvilken talare så hade uppfattat mitt ganska
omständliga anförande, att jag skulle velat framhålla denna fråga
såsom innebärande en motsats mellan land och stad. Jag kan icke
tro, att någon annan ledamot af kammaren kunnat fatta mitt anförande
så, och jag skall derför icke så mycket bekymra mig öfver
hans missuppfattning.

Herr Henricson: Jag skall endast anhålla att få återtaga mitt

förut gjorda yrkande och förena mig med dem, som yrkat ärendets
återremitterande till utskottet utan instruktion:

Öfverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf propositioner
först på bifall till utskottets förslag och derefter på hvardera af de
båda qvarstående yrkandena, nemligen dels ärendets återförvisande
till utskottet och dels återremiss enligt herr vice talmannens förslag;
och förklarade herr talmannen sig anse det förra af de båda sistnämnda
yrkandena hafva flertalets mening för sig. Votering blef
likväl begärd och företogs, sedan till kontraproposition antagits bifall
till herr vice talmannens förslag, enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition.

Den, som beträffande lagutskottets förevarande utlåtande n:o 30,
vill, att det samma skall till utskottet återförvisas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren återförvisat ärendet i enlighet med
det af herr vice talmannen gjorda yrkande.

Angående
införande af
Jcöttbesigtningt-
och
slagttvång
m. m.
(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans 144 ledamöter röstat ja
och 69 nej; hvadan kammaren beslutat ienlighetmedja-propositionens
innehåll.

§ 12.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Ijerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 4, i anledning af herr A. Norrmans m. fl. motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och
framläggande af förslag till beredande af ordnade förhållanden med
afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne.

Jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom. riksdagsförordningen skulle
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 13.

Om skrifvelse Slutligen föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
till Kongl. utlåtande n:o 5, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
undervismn angående undervisningen i geografi vid de allmänna läro gen

t>oJm£verkenvid
de all -

männa läroverken.

Utskottet hade från Andra Kammaren fått mottaga en af herr
Edv. Svensson i Karlskrona väckt motion, n:o 105, i hvilken hemstälts
:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes förordna:

att större timtal inrymmes åt geografiundervisningen vid de allmänna
läroverken;

att geografien äfven i de högre klasserna må skiljas från historien;

samt

att vid tillsättandet af lärarebefattningar geografien måtte förklaras
för särskildt undervisningsämne.»

Med föranledande häraf hemstälde nu utskottet i punkten 1:

att Andra Kammaren för sin de! ville besluta, att Riksdagen må
i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla om meddelande af sådana bestämmelser,
att, vid tillsättande af lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken, geografien måtte räknas såsom särskildt undervisningsämne.

Ordet begärdes af:

Lördagen den 20 Mars.

N:o 17.

Om skrifvelse
till Kongl.

Herr Darin, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Den ^hrvismn föreliggande

frågan började utan tvifvel såsom en rätt liten fråga, men gfin i geografi,
har, såsom herrarne torde ba observerat — eller kanske icke obser- vid de allverat
—- slutat såsom en stor. Att påstå, det kunskap i geograii icke
är nyttig, kan icke falla mig in, särskildt i betraktande af den stora 1 ''
kunskap i denna vetenskap, som utskottet haft till sitt förfogande. Jag ^ 01 8''^

kan icke heller påstå, att icke motionären haft ett lofligt syfte, då
han velat böja undervisningen i detta ämne, och jag kan till och med
godkänna de medel lian angifvit. Det är tre medel, som han anser
verksamma för ändamålet; för det första, att större timtal inrymmes åt
geografiundervisningen vid de allmänna läroverken; för det andra, att
geografien äfven i de högre klasserna må skiljas från historien, samt
för det tredje, att vid tillsättandet af lärarebefattningar geografien
måtte förklaras för särskildt undervisningsämne. Till dessa tre medel
har nu utskottet med rätta tillagt ytterligare ett, om hvilket utskottet
säger, att motionären endast i förbigående antydt eller berört detsamma,
nemligen att åtgärder måtte vidtagas för inrättande vid våra
universitet af nya professurer i denna vetenskap, och härutinnan har
utskottet utan tvifvel mycket rätt. Utskottet kan emellertid icke tillstyrka
vare sig det första eller det andra af dessa medel, hvilka
egentligen skulle finnas inom läroverken sjelfva. Härom yttrar sig
utskottet och ganska bestämdt, då det på sidan 10 säger, att utskottet
icke ens vill inlåta sig på frågan, huru härvid skulle kunna tillgå, och
jag skänker utskottet mitt fullaste erkännande, då det icke gjort något
försök i den rigtningen, ty, mine herrar, hvad skulle blifva följden,
om den ena motionen efter den andra framkomme, i syfte att höja
undervisningen i de olika ämnena vid läroverken, och dessa motioner
bifölles. Jag för min del beklagar då både läroverken och lärjungarne,
ty bådadera skulle då fullkomligt sprängas, hvilket de redan nu äro
nära att göra. Utskottet har således, enligt min tanke, mycket fog
för sitt uttalande i båda dessa afseenden.

Hvad deremot det tredje af motionären angifna medlet angår, så
finner utskottet detta mycket beaktansvärdt, nemligen att geografien
upptages såsom ett särskildt ämne vid ledigförklarande och besättande
af lärarebefattningar, men förunderligt nog går icke utskottet till den
konseqvens, som nödvändigt måsto häraf framgå, nemligen att hos
kammaren hemställa, att kammaren ville hos Kongl. Maj:t anhålla om
åtgärder för upprättande af två nya professurer i detta ämne, eu vid
hvardera af våra universitet. Detta hade varit följdrigtigt, och till
belysande af detta vill jag citera utskottet sjelft. Utskottet säger på
sidan 7, att utskottet vill såsom sin mening uttala, att »det första och
väsentligaste vilkoret för höjandet af undervisningen i geografi, vid de
allmänna läroverken, är att söka i upprättandet af särskilda lärostolar
i detta ämne vid våra universitet. Således är det det första och
väsentligaste vilkoret, som utskottet nu icke vill tillstyrka; och för att

ILO 17.

Lördagen den 20 Mars.

Om skrifvelse man skall vara alldeles säker på att dess betydelse enligt utskottets
mening är så stor, så upprepar utskottet samma uttalande på sidan
undervimin- 10, då utskottet säger, att »den vigtigaste förutsättningen för höjande
gen i geografi af undervisningen i geografi vid de allmänna läroverken torde vara
vid de all- att söka i upprättandet af särskilda lärostolar i detta ämne vid våra
manna läro- universitet.»

("Forts \ Alltså, mine herrar, utskottet har icke tillstyrkt de två medlen,

0 som fal]a inom läroverkens gränser, och detta anser jag äfven vara
rätt, ty ett sådant förslag af utskottet skulle gjort våra läroverks
undervisningsplaner till ännu större »lappverk», såsom utskottet säger,,
än de redan nu äro — kammaren torde redan hafva fält domen öfver
dem. Men jag kan alls icke förstå, huru utskottet har kunnat
stanna på vägen i det andra hänseendet. Utskottet säger, att upprättandet
af två nya professurer, en vid hvarje universitet, är det
första och väsentligaste vilkoret för geografiundervisningens främjande,
men utskottet tillstyrker likväl icke en framställning i sådant syfte.
Vi böra väl dock, mine herrar, taga hänsyn till det uttalande, utskottet
gjort. Om kammaren nemligen nu bifaller utskottets hemställan,
så tror jag, att kammaren framdeles skulle visa sig mägtig
eu mera logisk följdrigtighet, än utskottet gjort, och således finna sig
bunden, när Kongl. Maj:t en dag kommer och gör framställning om
upprättandet af två nya professurer i detta ämne och dervid åberopar
kammarens beslut i nu föreliggande del af frågan.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, vågar jag tro, att
utskottets hemställan icke kan vinna kammarens bifall, och jag anhåller,
herr talman, att få yrka afslag å densamma.

Herr Ernst Carlson anförde: Herr grefve oeh talman, mine

herrar! Vid denna långt framskridna middagstimme, då kammarens
ledamöter af helt naturliga skäl äro mera intresserade för en matsedel
af helt annan art än den pedagogiska, skall jag icke trötta med att
gå djupare in på den geografiska frågan. Men såsom ledamot af det
utskott, som framlagt det nu föredragna utlåtandet, må det tillåtas
mig att med ett par ord bemöta det något egendomliga angrepp,
som den föregående talaren rigtat mot utskottet.

Den ärade talaren å malmöbänken yttrade, att utskottet, då det
häntydt på behofvet af särskilda lärostolar i geografi vid universiteten,
sökt göra en liten fråga till en stor sådan. Det förhåller sig dock
snarare tvärt om: utskottet har af en större fråga gjort en mindre.
Ty medan motionärerna förordat tre åtgärder till geografiens höjande,
har utskottet tillstyrkt endast en af dem. I motiveringen har utskottet
dervid visserligen framhållit åtskilliga önskemål, bland dem
upprättandet af särskilda professorsstolar i geografi, det är sant; men
dessa framtidstankar föreligga icke nu till utförande. Det är endast
om det yrkande, som innehålles i utskottets kläm, som kammaren nu
har att fatta beslut. Ett är, hvad som kan vara önskvärdt att en

Lördagen den 20 Mars.

Nio 17.

gång i tiden uppnå; ett annat, hvad som det under för handen varande Om skrifvelse
förhållanden är klokt och lämpligt att genomföra. Maj-1 °ang

Den ärade talaren anmärkte vidare, att det vore föga följdrigtigt att, undervisninsåsom
utskottet gjort, tillstyrka geografiens skiljande från historien vid gen i geografi
tillsättning af lärareplatser, men afstyrka de af motionären i samman- rid de allhang
dermed föreslagna ändringarna i undervisningsplanen. Utskottet ma^J^r0~
har dock, tror jag, handlat fullt följdrigtigt, då det ej funnit klokt (Forts\
och lämpligt att förorda mindre ändringar af skolans schema vid en
tidpunkt, då en genomgripande läroverksreform står på dagordningen,
och då krafven på dess genomförande dag för dag växa i styrka så
väl inom som utom Riksdagen. Dylika mindre ändringar i schemat
böra för närvarande, så vidt möjligt är, få anstå; reformen bör genomföras
på en gång för att ej vålla onödiga rubbningar i skolans lif
och verksamhet.

Deremot har utskottet ansett det vara klokt och lämpligt att nu
vidtaga en annan åtgärd, som ej står i samband med den stora
läroverksreformen, men som ändock kan främja det geografiska studiets
lyftning genom att åt ämnet — ett så allmänbildande och för det
praktiska lifvet vigtigt ämne som geografien — förvärfva dugande
lärarekrafter. Detta afses och torde också småningom vinnas genom
den bestämmelsen, att geografien vid tillsättning af lärarebefattningar
skulle få räknas såsom särskildt undervisningsämne, skildt från historien,
en af de sakkunnige länge fordrad åtgärd, som är lätt att genomföra
och ej behöfver kosta statsverket någon uppoffring.

Då alltså, såsom jag haft äran anföra, den af utskottet nu förordade
åtgärden å ena sidan ej står i samband med den stora läroverksreformen,
men då å andra sidan denna åtgärd kan blifva ett
verksamt medel att skaffa läroverken bättre lärare i geografi, skall
jag, herr talman, för min del be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Melin, Liljéholm, Kardel!, Sjövan och
Centerwatt.

Herr Dar in: Jag skall kort och godt ansluta mig till hvadden

nyss uppträdande ledamoten af utskottet har anfört. Det talar nemligen
alldeles för min åsigt.

Jag anser i likhet med honom, att de två första medlen, som
äro ifrågasatta för geografiundervisningens höjande, icke böra vinna
afseende. Detta står också i fullkomlig öfverensstämmelse med utskottets
uppfattning.

Representanten för utskottet har vidare yttrat, att för närvarande
— märk väl, mine herrar! -- för närvarande är det icke fråga om
annat än att besluta rörande den tredje punkten, der det är tal om
att vid läraretjensters besättande skilja geografien från andra undervisningsämnen.
För närvarande — detta öfverensstämmer ju full -

N:o 17.

Lördagen den 20 Mars.

Om skrifvelse komligt med hvad jag har sagt. Men den ärade talaren har icke
Ml^KmgL ^stridt, och har, på grund af utskottets egna uttalanden, icke heller
undervismn- kunnat bestrida, att det framdeles blir fråga om att besluta angående
gen i geografi något annat, som deraf framgår såsom en konseqvens.
vid de all -

männa läroverken.

(Forts.)

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Detta beslut skulle jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen genom
utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.

Punkten'' 2.

Bifölls jemväl.

§ 14.

Herr C. Wallis aflemnade en af honom jemte åtskilliga andra af
kammarens ledamöter undertecknad motion, n:o 168, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida ej föreskrift borde
meddelas derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår,
ej må till riket införas m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. Henricson
under två dagar från och med den 22 dennes.

§ 16.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 15, till Konungen, i anledning
dels af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående Kongl.
Maj:ts högsta domstols tjenstgöring på afdelningar, dels ock Kongl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om höjning af
anslaget till högsta domstolen och nedre justitierevisionen.

§ 17-

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande n:o 9,
angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Lördagen den 20 Mars.

Nso 17.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 4,9 e. m.

In fidem

E. Nathorst Bofis.

Andra Kanonarens Prat. 1897. N:o 17.