RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:15

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897., Andra Kammaren. N:o 15.

Onsdagen den 17 mars.

Kl. 11 f. ra.

§ I Upplästes

för justering det i kammarens sammanträde den 10
dennes förda protokoll.

Herr Waldenström begärde ordet och yttrade: Herr talman,
mine berrar! Vid justeringen af protokollet för förliden onsdag skall
jag be att få göra en liten anmärkning.

Som berrarne torde erinra sig, förekom dervid en kontrovers
emellan mig och berr Ohlsson i Vexiö? Dervid sade herr Ohlsson
bland annat: »Jag tror deremot, att kammarens ledamöter i allmänhet
äro mera benägna att låta en sådan person få åtnjuta sin frihet
och vistas i friska luften.»

Sedermera har emellertid berr Ohlsson vid justeringen af protokollet
funnit sig böra tillägga några inskränkande ord, hvarigenom
hans yttrande fått denna form: »Jag tror deremot, att kamma rens

ledamöter i allmänhet äro mera benägna att låta en sådan person
få — så långt lämpligt är — åtnjuta sin frihet och vistas i
friska luften.»

Jag vill visst icke förneka, att det ur mer än en synpunkt var
mycket lämpligt för herr Ohlsson att göra ett sådant tillägg; och jag
kan så mycket mindre hafva något deremot för min personliga del,
som herr Ohlssons åsigt derigenom kommer att i det väsentligaste
sammanfalla med min, enär icke heller jag uttalat mig för att hålla
drinkare i fängelse längre, än lämpligt är. Men nu har genom detta
tillägg den replik, som jag rigtade till herr Ohlsson, förlorat all betydelse
; och jag har derför å min sida ansett lämpligt att till dagens
protokoll anmärka, att ifrågavarande ord i protokollet äro ett tillägg
till detsamma, under det att min replik var rigtad mot det, som herr
Ohlsson verkligen sade vid förlidne onsdags sammanträde.

Det upplästa protokollet hlef härefter af kammaren godkändt.

1

Andra Kammarens Prat. 1897. N:o //>.

N:0 15. 2

Onsdagen den 17 Mars.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. C. B. Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition angående försäljning af kongl. dramatiska teatern och inköp
för statsverkets räkning af fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen
i Stockholm.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 3.

Efter föredragning af herr A. V. Ljungmans på kammarens
hord hyllande motion n:o 163 beslöt kammaren öfverlemna densamma
till behandling af statsutskottet.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
hankontskottets memorial n:o 5;
lagutskottets utlåtande n:o 30;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4;

samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5.

§ 5.

Herr statsrådet m. m. friherre A. Rappe aflemnade härefter
Kongl. Maj:ts proposition angående tilläggspensioner åt viss personal
vid värfvade arméns disciplinkompani efter kompaniets upplösning.

Jemväl denna proposition begärdes på bordet och bordlädes.

§ 6.

Om ändring Föredrogs konstitutionsutskottets memorial n:o 1, med uppgift
i 2 § 4:o å hvilaude förslag till ändringar i grundlagarne — i hvad detsamma
tryckfrihets- afg^g det från 1896 års riksdag hyflande förslaget om ändring i
förordningen, g g q.;0 tryckfrihetsförordningen i fråga om meddelande af utdrag
af det i riket inrättade straffregister.

Det ifrågavarande förslaget var af följande lydelse:

Onsdagen den 17 Mars.

Tryckfrihetsförordningen.

3 N:o 15.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

§ 2.

Om ändring
i 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

4:o.— —-------

Att protokoll — — — —---

— — — — sexton skillingar.

Att ingen må tillåtas att, i andra
fall än allmänna lagen och
nu gällande författningar utstaka,
meddela eller till tryck utlemna
utdrag af kyrkoböcker eller af andra
själavården och kyrkodisciplinen
rörande handlingar, i afseende
på enskilda personers lefverne och
seder, så vidt de lända dem till
skada eller förklenande. Den
häremot bryter, höte trettiotre
riksdaler sexton skillingar.

4:o. —----------

Att protokoll — — — ---—

---— sexton skillingar.

Att ingen må tillåtas att, i andra
fall än allmänna lagen och
nu gällande författningar utstaka,
meddela eller till tryck utlemna
utdrag af kyrkoböcker eller af andra
själavården och kyrkodisciplinen
rörande handlingar, i afseende
på enskilda personers lefverne
och seder, så vidt de lända dem
till skada eller förklenande; och
att ej heller utdrag af det i riket
inrättade straffregister må meddelas
i andra fall, än gällande
författning utstakar. Den häremot
bryter, höte trettiotre riksdaler
sexton skillingar.

Efter uppläsande häraf anförde

Herr A. Hedin: Herr talman! När Kongl. Maj:t vid sistlidne års
riksdag framlade det förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
som nu blifvit uppläst, tog man allmänneligen för alldeles gifvet, att,
derest detta förslag blefve af Riksdagen till hvilande godkändt —-såsom ock skedde — Kongl. Maj:t skulle till innevarande riksdag
framlägga förslag till lag om straffregister, att af Riksdagen behandlas
i enlighet med 87 § regeringsformen. Nu har emellertid försports,
att vederbörande skulle hafva för afsigt att förbehålla denna åtgärd
åt den märkvärdiga lagstiftning enligt 89 § regeringsformen, som
synes vara användbar till allting och hafva den största inneboende
benägenhet för att tränga ut all annan lagstiftning än den ekonomiska
och slutligen — i lagstiftningshänseende åtminstone — göra
Riksdagen öfverflödig.

Om det förhåller sig så, att detta är vederbörandes afsigt, och
om under sådana förhållanden Riksdagen skulle gifva sitt bifall till
den nu föredragna grundlagsändringen, så har Riksdagen i och dermed
dels auktoriserat ett dylikt förfarande från Kongl. Maj:ts sida —

N:0 15. 4

Onsdagen den 17 Mars.

Om ändring indirekt, men alldeles tydligt — och dels äfven gifvit på hand, att
tryckfrihets- Riksdagen skall om några dagar eller om några veckor — jag vet
förordningen, icke, huru länge det kan dröja — med eller utan föga väsentliga prutnin(Forts.
) gar betala den i min tanke orimliga kostnadsräkning, som Kongl.
Maj:t presenterat på statsverkspropositionens 2:dra hufvudtitel.

Frågan om en sådan inrättning som hvad nu här kallas »straffregister»
väcktes, så vidt jag vet åtminstone, inför den svenska allmänheten
för nu 25 år sedan genom justitierådet Olivecronas år 1872
utgifna och sedermera ryktbar vordna bok: »Om orsakerna till återfall
i brott och om medlen att minska dessa orsakers skadliga verkningar.»
Men det företag, som man nu lär vara betänkt på, skiljer sig till
sitt ändamål så fullständigt från justitierådet Olivecronas förslag, att
ingen vidare likhet återstår emellan det förra och det senare. Justitierådet
Olivecrona hade i sina undersökningar angående orsakerna till
återfall i brott egnat särskild uppmärksamhet åt den i 2 kap. 19 §
strafflagen stadgade straffpåföljden »förlust af medborgerligt förtroende»,
i hvilken han funnit en af de väsentligaste orsakerna till återfall i
brott, enär vanfräjdsmärket i prestbetyget otaliga gånger tvungit
frigifne, som med de bästa föresatser lemnat fängelset, till återfall i
brott. Derför yrkade justitierådet Olivecrona, att denna, som han icke
tvekade att säga rent ut, »grymma» straffpåföljd skulle upphäfvas
och i sammanhang dermed 1865 års förordning med flere författningar
angående de fräjdebetyg, som af presterskapet utfärdas, undergå
förändring. Visserligen skulle — naturligtvis — förlust af de rättigheter,
som enligt lag förutsätta god fräjd, enligt Olivecronas
mening fortfarande följa med en straffdom för nesligt brott. Men
för att erhålla visshet derom, huruvida en person ådragit sig sådan
påföljd, behöfver man icke, sade lian, använda presterskapet såsom
»brottmålsregistratorer» — detta är just hans uttryck. Andamålet
kunde i sjelfva verket mycket bättre vinnas genom eu rättsinstitution,
sådan som de franska casierS judiciaires, eller hvad man här kallar
straffregister. Det var således såsom ett hjelpmedel för eu väsentlig,
en högst betydande strafflagsreform, nemligen afskaffandet af straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende och upphäfvandet af
presterskapets i mitt tycke ohyggliga skyldighet att utfärda vanfräjdsbetyg,
det var för sådant ändamål justitierådet Olivecrona föreslog
den inrättning, som här fått namn af straffregister. Numera, såvida
man nemligen kan sluta af det föreliggande komitéförslaget — ty hvad
Kongl. Maj:t kommer att göra af detta komitéförslag, derom veta
vi ju platt ingenting — såvida vi, säger jag, kunna sluta af detta
förslag, har nämnda ändamål helt och hållet försvunnit — helt och
hållet. Det är den underordnade bisaken, medlet, som står qvar —
nemligen för ett helt annat ändamål. Och hvilket skulle detta nya
ändamål vara, och hvad afseende skulle det kunna förtjena? Såvidt
jag är i stånd att räkna ut efter noggrann genomläsning af komiténs
utlåtande, kan jag icke finna, att detta ändamål kan vara något annat,
än att man i och genom straffregistret vill förskaffa sig ett — om

5 N:o 15.

Onsdagen den 17 Mars.

jag så får säga — precisionsinstrument för ådömande af den straffstegring,
som i vissa fall af iteration är påbjuden. Jag frågar mig
då, om detta ändamål är af beskaffenhet att nu påkalla en ny och
dyr apparat. Derom hyser jag för min personliga del ganska mycket
tvifvel, och jag grundar det tviflet derpå, att talrika företeelser icke
blott i straffrättslärarnes skrifter, utan äfven inom den nyare utländska
strafflagstiftningen synas mig med visshet förebåda, att den tid icke
kan vara synnerligen aflägsen ens i vårt land, då bestämmelserna om
iterationsstraff skola komma att undergå en väsentlig reform, och
denna i rigtning af inskränkt användning af dessa straff. Om så
sker, synes det mig vidare alldeles påtagligt, att den apparat, som
nu ifrågasättes, skulle komma att bli något annat och ringare, än
hvad man nu tänker sig.

Skulle man nu såsom stöd för det ifrågasatta företaget vilja såsom
auktoritet åberopa justitieombudsmannen Fröman, derför att det är hans
framställning till Kongl. Maj:t år 1879, som skallMteas utgöra— mer
kan jag verkligen icke säga — roten och upphofvet till det nu från komitén
föreliggande förslaget och den till äfventyra af Kongl. Maj:t påtänkta
inrättningen, så är vid ett sådant antagande att göra åtskilliga erinringar.

Det var, såsom jag nyss nämnde, år 1872, som justitierådet
Olivecrona utgaf sin namnkunniga skrift. I sin embetsberättelse till
1873 års Riksdag lemnade justitieombudsmannen för denna skrift en
redogörelse, hvilken tydligen röjer, huru starkt intryck han rönt af
Olivecronas bok. Visserligen polemiserar han mot Olivecronas uttryck,
om straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende, att den är grym,
visserligen polemiserar han deremot, sägande, att, om denna straffpåföljd
är grym, detta beror deraf, att folkets åskådning angående och
mot brottslingen är grym. — I förbigående sagdt är detta ett af de tusentals
vittnesbörden om den blott alltför vanliga förvexlingen, nemligen
att lagen alltid blott skulle vara en följd af och ett oförfalskadt
uttryck för folkopinionen, under det att verkliga förhållandet är, att
folkopinionen och lagen stå till hvarandra i sådan vexelverkan, att,
liksom eu dålig lag vidmagthåller ett föråldradt åskådningssätt bland
allmänheten, så kan en god lag verka förädlande och uppfostrande
på menniskornas åskådningssätt, ett förhållande, som är lika psykologiskt
förklarligt som historiskt bevisligt. — Visserligen polemiserar
justitieombudsmannen i sin berättelse till 1873 års riksdag mot
Olivecronas bok äfven i det afseendet, att han ville fästa uppmärksamheten
uppå, att, derest man upphäfde straffpåföljden förlust af
medborgerligt förtroende, man icke derigenom »på en gång» eller
»genast» skulle omskapa folkopinionen, något som författaren naturligtvis
hvarken sagt eller tänkt. Men det djupa intryck, det märkliga
arbetet gjorde på justitieombudsmannen är, som sagdt, omisskänneligt.

Det var år 1873 justitieombudsmannen lemnade sin redogörelse
för Olivecronas skrift. Sex år senare gjorde han en framställning
till Kongl. Maj:t om inrättande af straffregister, en framställning,
som finnes att läsa i embetsberättelsen till 1880 års riksdag. Äfven

Om ändring
i 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

N:o 15

Qm ändring
i 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

6 Onsdagen den 17 Mars.

här filter man omisskänneliga vittnesbörd, om det starka intrycket
af Olivercronas bok. Jag skall anhålla att få citera några rader.
Efter att hafva fäst uppmärksamheten derpå, att man vid införandet
af den nya strafflagen icke kunde våga sig på »att med ett penndrag
i lagen befria den till strängare straff dömde från all påföljd af brottet
inför det allmänna omdömet, att ställa den straffade, så snart straffet
slutat, i jemnbredd med den aldrig straffade» och att detta var anledningen
hvarför man bibehöll bestämmelserna om medborgerligt förtroendes
förlust, samt att af samma anledning i lagen inkom stadgandet
om förhöj dt ansvar för återfall i vissa brott — fortfar justitieombudsmannen
på följande sätt: »Det är emellertid obestridligt, att dessa

stadganden lägga binder i vägen för den straffades återupptagande i
samhället efter utståndet straff och sålunda i sin mån motverka hvad
lagen i andra delar åsyftat eller att underlätta den fallnes återupprättelse,
ty så länge en persons fräjdebetyg innehåller, att han är
förlustig medborgerligt förtroende, kan han svårligen erhålla arbete
och dagligt bröd, om han beböfver söka det bos andra, än mindre
tjenst och anställning, som betryggar hans utkomst; och så länge
ökadt straff för återfall i brott finnes stadgadt, måste, hvarje gång
en person ställes under tilltal för brott, bvilkas förnyande medför
förhöjdt ansvar, huru oskyldig han än kan vara till det brott, som
honom tillvites, undersökning om hans föregående vandel anställas,
och således de brott, han förut kan hafva begått, äfven om de blifvit
genom utståndet straff försonade, äfven om han derefter genom förbättradt
lefverne ådagalagt upprigtig ånger öfver sitt brott, framdragas
i ljuset till hans förödmjukelse och med störande inverkau på
den återgång till redbar och oförvitlig vandel, hvari han är stadd.
Delade meningar hafva derför ock försports angående lämpligheten
af ifrågavarande stadgandens bibehållande i vår lagstiftning; men då
ej mer än ett och ett hälft årtionde förflutit, sedan den vigtiga förändring
till straffens mildrande vidtogs, som vår strafflag onekligen
innebär, och tankarna i berörda ämne under denna korta tid ej kunnat
uppnå tillräcklig stadga och klarhet i fråga om bästa medlen för
ernående af det högre mål, som anses önskvärdt, torde ett ytterligare
steg i samma rigtning ännu icke kunna tagas utan att möjligen väcka
oro och farhågor.»

Detta skrefs, herr talman, år 1879. När det skrefs, då hade
nya strafflagen varit till efterlefnad gällande från och med 1865.
Nu deremot har samma strafflag inträdt i sitt 33 åldersår. Jag erinrar
om dessa fakta för att dertill knyta den betraktelsen, att, om
det på en tid, då den nya strafflagen blott varit gällande i 15 år,
kunde, på sätt justitieombudsmannen uti nyss upplästa stycke utvecklat,
anses med hänsyn till folkopinionen nödvändigt att ännu bibehålla
straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende och straffskärpning
vid iteration, det åtminstone icke är sjelf fallet, att man numera,
sedan strafflagen varit till i en mansålder, beböfver taga samma
hänsyn till en folkopinion, som på denna tid mycket väl har kunnat

7 N:0 15.

Onsdagen den 17 Mars.

väsentligen förändras, och att det vidare är altför tänkbart, att den °™ “''s*?*9
man, som 1879 — det vill säga för 18 år sedan — ingaf den fram- tryCkfriheUställning
till Kongl. Maj:t, hvilken nu synes hafva föranledt det förordningen.
tillämnade straffregistret — det är alltför tänkbart, säger jag, att (Forts.)
han numera alldeles icke skulle vilja godkänna det ändamål, för
hvilket man numera vill inrätta detta straffregister, eller i komitéförslaget
igenkänna den mening, som han år 1879 önskade att få
realiserad.

Huru ett i administrativ ordning utfärdadt påbud om straffregisters
införande komme att se ut, det veta vi icke, och lika litet eller ännu
mindre veta vi, huru denna lagstiftning sedermera kan komma att i
samma ordning förändras. Skola vi emellertid hålla oss till komitébetänkandet
för att deraf draga några, visserligen osäkra, slutsatser,
om hvad som kan blifva härutaf, så synes mig detta gifva anledning
till väsentliga betänkligheter. Under den fleråriga debatt, som förts
i Frankrike, och hvilken ännu icke afslutats, angående de franska
casiers judiciaires eller straffregistren, hafva tre olika meningar kämpat
med hvarandra. Somliga vilja bibehålla les casiers judiciaires oförändrade;
andra vilja absolut upphäfva dem; andra åter önska en
väsentlig reform af den nuvarande inrättningen. Denna sista mening
representeras af, bland andra, en af samtidens mera bekanta rättslärde,
Leveillé, professor vid rättsfakulteten i Paris. Han erkänner
emellertid oförbehållsamt, att de franska casiers judiciaires hafva blifvit
— och, märk väl, detta i anledning af ett ministerielt cirkulär af
1850 — ett instrument, som verkar ungefär på samma sätt som förr
bödelns brännjern på brottslingens lefvande kött, såsom ett outplånligt
vanärans brännmärke. Han vill också i väsentliga delar reformera
straffregistret och sammanfattar sin reformplan i följande hufvudpunkter:
l:o) att inskrifningen i straffregistret skall anses och förklaras
vara hvad det är, en straffpåföljd; att derför 2:o) inskrifningen
i straffregistret skall bestämmas af domaren, att det är domaren, som
afgör om inskrifning skall ega rum eller icke; att derför 3:o) straffpåföljden
inskrifning i straffregistret endast skall ådömas för viss
bestämd tid; samt slutligen 4:o) att påföljden skall kunna i nådeväg
eftergifvas eller upphäfvas.

Nu är det ju alldeles gifvet, att man ej af allt det, som Leveillé
utvecklat, kan draga slutsatser med hänsyn till ett företag, sådant,
som nu ifrågasattes i Sverige, derför att skilnaden är så ofantlig
mellan de franska casiers judiciaires med deras nästan obegränsade
publicitet och ett straffregister i enlighet med den bestämmelse, som
uti komitéförslaget förekommer i dess 15 §. Men å andra sidan, då
man i komiterades förslag läser sådana bestämmelser som i 1 §, att
straffregistret skall omfatta äfven sådana personer, som för snatteri
blifvit ådömda böter, samt i 13 §, att straffuppgift skall afskiljas ur
registret: l:o) derest den, om hvilken uppgiften meddelats, blifvit

frikänd eller ock ansetts skyldig allenast till ansvar af den beskaffenhet,
att registret icke enligt 1 § skall derom innehålla uppgift; och

N:o 15. 8

Onsdagen den 17 Mars.

väg utfärdad förordning om straff -

Om ändring 2:o) då den, som afses i uppgiften veterligen aflidit eller 90 år —
tryckfrihets- 3a’ sa s^ar det verkligen — förflutit från hans uppgifna födelseår —
förordningen, då kan jag för min del icke annat au uttala den önskan, att inskrif(Forts.
) niDg i straffregistret måtte blifva enligt Leveillés plan förklarad såsom
en straffpåföljd, hvilken kan nås af den kungliga nåden. Detta låter
sig göra genom en lag, stiftad af Kongl. Maj:t och Riksdagen, men
icke genom en i administrativ
register.

Jag skall vidare anhålla att i detta sammanhang få framställa
ett par andra, i mina ögon rätt väsentliga anmärkningar.

Den ena af dessa rigtar sig mot sjelfva den nu föreliggande
grundlagsparagrafen, der det heter: »Den häremot bryter, böte trettiotre
riksdaler sexton skillingar». År detta verkligen en tillräcklig påföljd
för den, som bryter mot föreskriften, att utdrag ur straffregistret icke
må meddelas i andra fall än gällande författning utstakar? Att framställa
den frågan torde vara detsamma som att besvara den.

Den andra anmärkningen gäller en bestämmelse i 15 § af komiterades
förslag, der det heter i andra stycket: »Till andra myndigheter,
än nu är sagdt, skall registerutdrag lemnas, der sådant blifvit begärdt
för visst ändamål, som af chefen för justitiedepartementet godkännes.»
Jag tillåter mig härvid anmärka, att ett sådant uppdrag åt chefen
för justitiedepartementet alldeles icke står i god öfverensstämmelse med
sjelfva hufvudprinciperna för vår statsförfattning, emedan man härigenom
gifver chefen för justitiedepartementet en beslutanderätt, som
undandrages det konstitutionella ansvar, hvilket finnes stadgadt i våra
grundlagar. Om chefens för justitiedepartementet utöfvande af denna
befogenhet blir konstitutionsutskottet icke i tillfälle att taga den
ringaste kännedom. Våra grundlagars ledande princip beträffande de
kungliga rådgifvarne, är ju den, att de hafva att Konungen råd
gifva, men icke att i något enda hänseende regera och sätta sig i
Kongl. Maj:ts stad och ställe. I sammanhang härmed äro också affattade
bestämmelserna om den ministeriella ansvarigheten såsom afseende
ansvar för ministrarnes råd eller deras underlåtenhet att gifva
råd. Vidare kan jag för min del icke gå in på att, äfven om det
förhölle sig annorlunda, det skulle vara lämpligt att åt en ledamot
af statsrådet — d. v. s., såsom tiderna nu äro och allt mer och mer
komma att blifva, åt icke blott eu Konungens förtroendeembetsman,
utan en politisk partiman — lemna ett sådant vapen som denna rätt.

Slutligen, herr talman, skall jag något beröra kostnadsfrågan.
Kongl. Maj:t begär på andra hufvudtiteln dels lön åt en kanslisekreterare,
2,500 kronor, jemte tjenstgöringspenningar, 1,500 kronor,
och två ålderstillägg, dels 2,000 kronors tillökning i anslaget till
amanuenser, vikariearfvoden, renskrifning m. m., samt att byråchefen
fritages från den — helt och hållet nominella — förpligtelse, som
hittills funnits, att inom sin byrå bekosta sådant räknearbete, som
han icke hinner med och som icke heller kan bestridas af ett för
detta och åtskilliga andra ändamål anvisadt särskildt anslag. Detta

9 N:0 15.

Onsdagen den 17 Mars.

är, synes det mig, en synnerligen dristig pretention. Kongl. Maj:t ändring

måtte förmodligen icke hafva observerat, hvad komiterade anföra å tryckfrih°ts sid.

49, der det heter, att hela anstalten synes kunna under ledning förordningen.

af föreståndaren för justitiedepartementets statistiska byrå skötas af (Forts.)

en registrator med nödigt skrifbiträde. Detta mena komiterade vara

tillräckligt, när anstalten kommit i sin fulla verksamhet och fått så

mycket att syssla med, som man öfver hufvud taget kan beräkna att

den skall få. Men detta lärer enligt komiterades åsigt komma att

dröja icke så kort tid. Det heter nemligen på samma 49:de sida

vidare: Utdrag ur registret lära under de första åren, innan detsamma

erhållit något betydligare innehåll, komma att begäras endast i ringa

mängd, men torde framdeles komma att reqvireras i ganska stort

antal. Emellertid, för ett företag, som under de första åren — det

är komitéhetänkandets eget uttryck — komme att förorsaka mycket

ringa göromål, skulle man således nu, om Kongl. Maj:t får sin vilja

fram, dels bevilja en ny ordinarie lön inom ett departement, der man

enligt det allmänna åskådningssättet äfven inom den juridiska verlden

redan nu har mycket litet att göra, dels ock höja anslaget till amanuenser,

vikarier och renskrifning. Derest något försök göres att försvara en

sådan pretention, skall jag något vidlyftigare, än jag nu finner vara

nödigt att göra, erinra om ett kapitel ur den svenska byråkratiens

uppenbarelsebok, en i konstitutionsutskottets memorial n:o 14, vid

1892 års riksdag förekommande reservation, som börjar å sidan 23.

Der finner man, att chefen för denna byrå, i uppenbar strid mot den
1878 faststälda löneregleringens bestämmelser, dock hade under en
följd af år gång efter annan förordnats, att jemte sitt mycket, mycket
rikligt aflönade byråchefsembete i justitiedepartementet äfven sköta en
med 2,000 kronor aflönad befattning i civildepartementet. Jag skall
dock icke ingå i vidare detaljer derom, såvida jag icke af ett försvar
för de aflöningsförmåner, som Kongl. Maj:t bar föreslagit på andra
hufvudtiteln, blir dertill tvingad.

För närvarande inskränker jag mig till det sagda och anhåller
att få bos herr talmannen yrka afslag å det föreliggande grundlagsändringsförslaget.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:

Herr grefve och talman, mine herrar! Det försvar för den nu bvilande
grundlagsförändringen, som kan behöfvas för att förmå kammaren att
antaga densamma, synes mig vara lemnadt af den förre talaren. Han
har nemligen med rätta fäst uppmärksamheten derpå, att det vore
önskligt i många afseenden att kunna åstadkomma några förändringar
i det nu gällande förhållandet, att presthetygen upptaga de straff och
straffpåföljder, som personer hafva undergått. Men'' det första vilkoret
för en sådan reform är otvifvelaktigt, att man på ett eller annat sätt
bereder sig möjlighet att, då behof deraf för domstolarne eller andra
myndigheter förefinnes, från annat håll införskaffa de upplysningar,
som nu hemtas från presthetygen och kyrkoskrifningshandlingarna.

N:o 15. 10

Onsdagen den 17 Mars.

Om ändring
i 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen

(Forts.)

Det förhåller sig nemligen så, att, äfven om man inom en viss retning
af kriminalvetenskapen sätter i fråga att afskaffa det särskilda
iterationsstraffet, framträder dock inom den moderna kriminalrätten
med så mycket större styrka det krafvel att det skall finnas tillräckligt
vida latituder för de särskilda brotten, och att vid straffets
bestämmande i främsta rummet vigt skall fästas vid den dömdes föregående
lif, så att vaneförbrytaren skall straffas i långt högre grad än
den tillfällige förbrytaren. Det är ju då lätt att inse, att en sådan
straff tillämpning, som just påyrkas af den mest moderna rigtningen
inom kriminalrätten, icke kan finna något utrymme för sig, om icke,
då den anklagade undergår ransakning, man kan få tillförlitliga upplysningar
om hans föregående lif och, i fall det är en vaneförbrytare,
om de brott, som han förut begått, och de straff, han förut undergått.
Men om så är förhållandet, synes mig den föregående talarens påstående,
att det straffregister, som nu ifrågasattes, icke skall kunna
användas för och icke skulle syfta på detta ändamål, vara grundlöst.
Det finnes ingenting i ärendets föregående behandling, som gifver till
känna, att icke nu ifrågasatta straffregister kan och skall komma att
användas för detta ändamål, ty den omständigheten, att de komiterade,
som både fått i uppdrag att utreda möjligheten att med måttliga
kostnader införa ett straffregister bär i landet, icke sysselsatt sig med
straffregistrets verkningar i andra förhållanden inom samhället, detta
torde berrarne finna ganska naturligt. Komiténs uppdrag var att gifva
förslag till ett praktiskt inrättande af ett straffregister, men alldeles
icke att yttra sig om de lagstiftningsändringar inom kriminalrätten,
som, sedan detta register kommit till stånd, kunde finnas lämpliga
och möjliga att genomföra.

Då så är, förefaller det mig, att den lagstiftning, som nu är i
fråga, bör godkännas af Riksdagen och framför allt af de Riksdagens
ledamöter, bvilka det ligger om kjertat att kunna ur strafflagen bortmönstra
begreppet förlust af medborgerligt förtroende. Jag anser mig
böra upprepa, att ett af de första förberedande steg, som måste tagas,
för att denna förlust af medborgerligt förtroende skall kunna uteslutas
ur vår strafflag, just är inrättandet af ett straffregister, så att
man derur kan, oaktadt någon sådan påföljd icke vidare ådömes,
erhålla de upplysningar angående för gröfre brott straffade personer,
hvilka äfven af den förre talaren erkändes vara nödvändiga i vissa
fall. Det finnes ju åtminstone en del af denna kammares ledamöter,
som äro af den åsigten, att det icke kan vara lämpligt att till
representant skall få omedelbart väljas den. som dagen förut slutat
sin bestraffning för en gerning, som visar ett sådant sinnelag eller en
sådan uppfattning af de allmänna rättsförhållandena, att man icke med
rätta kan anförtro honom förtroendeuppdrag inom samhället.

Nu bar den föregående talaren framhållit, att med detta kvilande
förslag till grundlagsförändring icke är förenadt något civillagsförslag,
som innehåller bestämmelser om, huru detta straffregister skall vara
ordnadt, och han bar tillskrifvit detta den efter hans uppfattning

11 N:0 15.

Onsdagen den 17 Mars.

förefintliga benägenheten att låta Konungens administrativa befogenhet °™Ji"d™a
gripa in''på områden, som skulle tillhöra civillagstiftningens område. t?y%frih''eU.
Till en början vågar jag bestrida, att eu sådan benägenhet under förordningen.
senare tider i vårt land har yppat sig. Om herrarne vilja genomgå (Forts.)
de under de senare decennierna af Riksdagen enligt 87 § regeringsformen
antagna lagar, så tror jag, att man skulle kunna uppvisa
många lagstiftnmgsgebit, inom hvilka författmugarne förut utfärdats
efter 89 § regeringsformen, men numera af Kongl. Maj:t framläggas
för Riksdagen till antagande enligt 87 §. Jag vill såsom exempel
härpå anföra skiftesstadgan, hemmansklyfningsförordningen, fiskenlagstiftningen
och patentlagstiftningen m. fl. Men å andra sidan är
det väl gifvet, att man icke kan under lagstiftningen efter .87 § indraga
sådana rent administrativa bestämmelser, som i följd af sm
natur äro instruktioner för embets- och tjensteman, och som sålunda
behöfva ändras och jemkas efter förändrade förhållanden och derför
icke kunna vinna något derpå att erhålla den stabilitet och de tyngre
former för dess förändring, hvilka utmärka civillag. Nu förefaller
det mig icke svårt att inse, att det, som här egentligen är fråga om,
nemligen inrättandet af ett register, icke kan vara något, som för sitt
rätta ordnande behöfver civillags bestämmelser. Om vi se efter, huru
förhållandet i sjelfva verket är, så befinnes det, att alla primäruppgifterna,
alla de uppgifter, som skola ligga till grund för registret,
äro domstolar^ skyldiga att aflemna redan nu. Denna skyldighet
har faststälts genom" kongl. cirkulär och förordningar, som icke grunda
sig på någon civillagsbestämmelse, och hvilka utan någon gensaga
från Riksdagens sida hafva behandlats och äfven till följd af sin
beskaffenhet bort behandlas såsom rena administrativa ärenden. Jag
vill exempelvis framdraga att, da underrätternas statistiska uppgiftei
i brottmål ansågos vara felaktiga i det afseendet, att i desamma icke
gjordes någon åtskilnad emellan gröfre brott och de obetydligaste
förseelser — en olägenhet, som den förre talaren med mycken ifver
och stor talang framhöll — så föranledde detta Kongl. Maj:t att 1879
låta genom sakkunniga personer utarbeta förändrade formulär till
sådana statistiska uppgifter just för att afhjelpa den.af den förre
talaren framhållna olägenheten, och den 19 december 1879 utfärdades
dessa formulär, helt olika de föregående. Konstitutionsutskottet vid
1880 års riksdag gjorde icke den ringaste erinran mot Kongl. Maj:ts
tillvägagående i detta fall.

På samma sätt tillgick det ett föregående år, då man ansåg det
vara ur polissynpunkt lämpligt, att utståndna straff och frigifna förbrytare
bragtes till den allmänna åklagaremagtens kännedom, ty då
hemstälde Kongl. Maj:t till Riksdagen att bevilja ett anslag till de
så kallade »Polisunderrättelserna», deri bland annat sådana uppgifter
skulle intagas. Riksdagen beviljade medlen och har sedan ar för år
beviljat derför nödiga anslag. Kongl. Maj:t utfärda^ angående dessa
»Polisunderrättelser» en föreskrift, i hvilken bestämdes, att förbrytare,
som hade utstått sitt straff, skulle i förteckningen upptagas med an -

N:0 15. 12

Om ändring
i 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen

(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars.

gifvande af det brott, hvartill de gjort sig skyldiga, i det fall att
förbrytaren ådömts förlust af medborgerligt förtroende eller ansåges
vådlig för den allmänna säkerheten. Det härom i administrativ väg
utfärdade cirkuläret har ej mött någon anmärkning från Riksdagens
sida, utan detta tillvägagående har uppenbarligen blifvit af Riksdagen
godkändt, då Riksdagen allt framgent beviljat anslaget. När nu så
är, och då det icke kan antagas, att Riksdagen anser sig lämpligen
böra granska och pröfva de smärre förändringar i afseende på primäruppgifternas
beskaffenhet och fullständighet, som kunna erfordras för
straffregistrets förande, så förefaller det mig, som om man icke med
rätta kan påstå, att föreskrifterna om detta straffregister och om
huru dessa primäruppgifter skola ordnas blifva föremål för civillagstiftning.

Hvad sjelfva kostnaderna för straffregistrets inrättande beträffar,
så är det ju uppenbart, att Riksdagen har medbestämmanderätt i fråga
om straffregistrets tillkomst, derigenom att för detta som för andra
statsinrättningar Riksdagen skall godkänna behofvet och anvisa dertill
nödiga medel. Derför, om Riksdagen anser straffregistret ej böra
komma till stånd, så vägrar Riksdagen anslag dertill, och oaktadt det
då, om nu grundlagsändringsförslaget bifalles, komme att stå i grundlagen,
att notiser från straffregistret icke finge meddelas annat än i
föreskrifven ordning, så komme dock något straffregister ej till stånd,
förr än Riksdagen är med Kongl. Maj:t ense om att ett straffregister
bör inrättas på det sätt Kongl. Maj:t tänkt sig. Vid begäran om
anslag till en statsinrättning lemnas alltid redogörelse för huru inrättningen
skall anordnas, och i detta fall innehåller den kongl. statsverkspropositionen
i år efter min mening fullständiga upplysningar.

Det förefaller mig emellertid icke vara rätta stället att här
diskutera frågan om kostnaderna. Om det hvilande grundlagsförslaget
blir antaget och då statsutskottets betänkande om anslag till straffregistret
derefter inkommer, torde tiden vara inne att tala om, huruvida
det belopp Kongl. Maj:t begärt är mera än behofvet kräfver,
och det blir då Riksdagens sak att anvisa de medel, som Riksdagen
anser nödiga för ändamålet. .Tåg vill derför icke ingå i något vidare
bemötande af hvad den föregående talaren i kostnadsfrågan utvecklade.
Det torde vara tillräckligt att påpeka, att det af honom berörda förhållandet
inträffade för fem år sedan.

Det är slutligen en anmärkning, som den föregående talaren
framstälde, nemligen att efter hans uppfattning det icke vore tillbörligt,
att chefen för justitiedepartementet hade afgöranderätt, i den
händelse någon begärde upplysning ur straffregistret i annat fall än
författningen angifver, utan att detta vore en fråga, som borde hänskjutas
till Kongl. Maj:ts afgörande, och att följaktligen beslut i
sådant ärende borde fattas i statsrådet. Häremot ber jag få erinra,
att komiterades förslag ännu icke undergått slutlig granskning, och
efter min egen-uppfattning är det icke något att invända emot den
af föregående talaren framstälda åsigten om huru detta förhållande

Onsdagen den 17 Mars.

13 N:o 15.

torde ordnas, nemligen att i det säkerligen temligen sällsynta fall
att någon annan än de, som författningen uttryckligen angifver, skulle
begära upplysning ur straff registret, Kongl. Maj:t i statsrådet då skulle
derom besluta. Detta skulle ju för öfrigt stå i god öfverensstämmelse
med hvad som är stadgadt angående möjlighet att före de femtio
åren ur statsrådsprotokoll publicera hvad som kan anses tillåtet att
meddela.

Emellertid är denna fråga icke på långt när så vigtig som den
föregående talaren sökte göra den. I primäruppgifterna till straffregistret
skulle uppenbarligen icke intagas annat än hvad som finnes
i domstolarnes protokoll. Den enda skilnaden blefve derför, att det
skulle blifva lättare att få reda derpå. Vill jag, såsom förhållandena
nu äro, i det afseende, hvarom straffregistret innehåller upplysningar,
få reda på något och gör mig tillräcklig möda, kan jag alltid på vederbörlig
ort vid domstolen och i dess arkiv få kännedom om hvad jag efterforskar.
Det är sålunda endast fråga om den större lättnaden, som tillgången
till ett straffregister skulle medföra för den, som behöfde upplysningar
uti ifrågavarande afseende, och komiterade hafva tydligen ansett,
att frågan härom icke är af större räckvidd, än att den kunde öfverlemnas
till chefen för justitiedepartementet, och att hans handhafvande
deraf icke borde anses kunna blifva af sådan beskaffenhet, att det
skulle kunna sättas i fråga att derför ställa honom till ansvar. Anser
man likväl, och det kan ju vara skäl för den uppfattningen, att ansvarighet
bör ega rum, så har jag redan antydt, i hvithet afseende
den ifrågasatta författningen skulle kunna jemkas. Vid de af mig
nu angifna förhållanden och då de ändringar i ett eller annat afseende,
som den föregående talaren önskade vidtagna i afseende på organisationen
af straffregistret, kunna genomföras, sedan grundlagsändringen
skett, och lämpligen böra behandlas i sammanhang med granskningen
af de bestämmelser, som erfordras för att straff registret —- efter det
bestämmelser derom i grundlagen blifvit antagna — må kunna träda
i verksamhet, så hoppas jag, att Riksdagen nu skall antaga det
livilande grundlagsförslaget.

Slutligen her jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att, utom
de förut antydda fördelar, som både den förste talaren i fråga om
straff registret medgaf och äfven jag sökt för kammaren framhålla,
det äfven finnes en annan omständighet, som talar till förmån för
straffregistret, nemligen att, sedan straffregistret förts under en längre
tidrymd, den tid, som erfordras för den förberedande behandlingen af
brottmål och ransakningen i första instans i många fall kommer att
högst väsentligt förkortas. Ty då skulle en hvar underdomare veta,
hvarest han kunde få upplysning om den person, som vore föremål
för undersökningen, och han kunde med största lätthet och skyndsamhet
få sådan upplysning sig tillsänd, hvilket mången gång komme
att medföra en väsentlig förkortning af undersökningen.

På dessa skäl och då den skilnad mellan det straffregister, som
nu ifrågasättes, och det, som finnes i andra länder samt förordats af

Om ändring
i 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.’)

N:0 15. 14

Om ändring
i § 2 4:o
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.

Onsdagen den 17 Mars.

de utaf den föregående talaren åberopade juristerna, icke i verkligheten
förefinnes, — ty det straffregister, som Kongl. Maj:t tänkt sig
skola införas efter grundlagsförändringen, är precis detsamma straffregistret,
som dessa jurister satt i fråga —• hoppas jag, att Andra
Kammaren vill godkänna det hvilande grundlagsändringsförslaget.
Vill Andra Kammaren ej detta, skall det medföra den säkra verkan,
att möjligheten att arbeta på borttagandet ur vår strafflag af påföljden
förlust af medborgerligt förtroende kommer att försenas.

Herr Itedelius: Det är visserligen sant, såsom vi nu hört
från statsrådsbänken och från den förste talaren, att det af ålder ålegat
rikets presterskap att meddela betyg om personers lära och lefverne,
såsom det heter i 1723 års lagstadgande i ämnet, hvilket jag i förbigående
vill erinra kammaren om har grundlags natur. Sedermera
hafva en mängd lagar och författningar af både kyrko- och civillags
natur äfvensom administrativa författningar tid efter annan ändrat
dessa bestämmelser, men ännu den dag som i dag är åligger det,
som bekant, presterskapet att meddela fräjdebevis. Nu synes mig
frågan om personens fräjd och om utfärdande af betyg derom vara
af så stor betydenhet, att ordnandet af den saken och stiftandet af
lag derom bör ske genom allmän civil- eller kyrkolag och sålunda
afgöras i den ordning, som derför finnes i vår grundlag stadgad. Vi
veta också, att det icke alltid tillgått på det sättet.

Att bestämmelserna i frågan i mångt och mycket behöfva ändras,
det är en klar sak, och att jag delar och har delat den uppfattningen,
har jag gifvit bevis för, särskildt då jag år 1892 motionerade om
förändrade lagbestämmelser i sådant hänseende; och då förslaget
afstyrktes af lagutskottet, gjorde jag här i kammaren i korthet reda
för saken, så godt jag förstod och sådant läget då var.

För att ej i denna punkt vara mångordig, ber jag endast att få
erinra om eu enda omständighet, nemligen att fångvårdsstyrelsen år
1863 utfärdade ett cirkulär angående, såsom den kallade det, fullständiga
prestbevis. Sådant bevis skulle, såsom fångvårdsstyrelsen ville, upptaga
allt som i kyrkoböckerna fans antecknadt om personen i fråga. Detta
cirkulär var, som bekant, gällande en tid bortåt. Ändring deri önskades,
men denna ändring skedde icke på det sätt, som jag för min
ringa del anser hafva varit det rätta, nemligen genom att upphäfva
cirkuläret och stifta ny lag i ämnet, utan det gick, såsom jag förut
tagit mig friheten erinra om, så till, att prester åtalades, somliga derför
att de utfärdat prestbevis enligt fångvårdsstyrelsens cirkulär, och
andra derför att de icke gjort det.

Nu har emellertid en kyrkoskrifningsförordning kommit ut,
som i någon mån reglerar hithörande förhållanden, så att vi prester
veta, hvad vi få och måste skrifva och hvad vi icke skola skrifva
i detta och andra fall. Så till vida har ju en förbättring inträdt.
Men jag kan ej undertrycka en viss undran deröfver att, under det
vi här i kammaren, såsom vi minnas, haft långa diskussioner om

15 N:0 15.

Onsdagen den 17 Mars.

mantalsskrifningsförordningen ock nyligen särskild! om mantalsskrifningsorten,
samt derom gällande bestämmelser äro af civillags natur,
hafva stadgandena om kyrkoskrifning, hvilka dock äro af ganska genomgripande
betydelse, såsom hvar och en känner, icke fått civil- eller
kyrkolags natur, och det fastän i afseende härå ändring skett äfven i
kyrkolagen, utan förändringarne hafva tillkommit på administrativ väg.
För min ringa del vill jag ej vara med om att fortsätta på den vägen.

Om, såsom jag icke vill bestrida, ändrade bestämmelser anses
erforderliga, anser jag för min del, att det bör ske i form af lag.
Må då ett lagförslag framläggas, så att vi kunna få se derpå och
samråda derom och möjligen enas om en lagstiftning. Redan af detta
skäl vill jag för min del rösta nej till det grundlagsändringsförslag,
som nu föreligger.

Medan jag har ordet, ber jag dock få säga, att besväret med
betygen i fråga för oss prester i och för domstols behof icke är
namnvärde Något enda fall, då jag måst afgifva fräjdebevis för
personer af innehåll, att de icke hafva god fräjd eller sakna medborgerligt
förtroende bär — såvidt jag kan erinra mig — icke inträffat inom
det pastorat, der jag har äran vara kyrkoherde, fastän befolkningen
uppgår till 3,200 personer. Och skulle något sådant fall inträffa,
kan det icke öka skrifgöromålen synnerligen, äfven om det skulle,
ifall det anses lämpligt, fortfarande åligga pastor att lemna dylik
uppgift till domstol, då sådant begäres. Men gent emot hvad vi
hörde från statsrådsbänken skall jag be att få erinra, att vi prester
icke upptaga i prestbevisen allt hvad som blir kändt om brott och
straff, som ådömts den ifrågavarande personen; — det göra vi icke,
derför att vi icke få göra det. Det är endast en enda sak, som
skall upptagas: om den personen åtnjuter medborgerligt förtroende
eller icke; det är alltsammans. Punkt här och slut. Och då det nu,
som sagdt, anses lämpligt, att domstolarna, äfven om straffregister
komme till stånd, skulle fortfarande enligt gällande lagbestämmelse
lemna uppgifter till presterskapet särskild! för kyrkotuktsändamål och
med hänsyn till fräjden, så ser jag icke att det blefve någon förenkling;
ty domstol behöfde då väDda sig åt två håll för att få upplysning
om en häktad person; den behöfde nemligen dels vända sig till
presterskapet, dels ock till justitiedepartementet för att ur straffregistret
få upplysning om den person, som ifrågavarande domstol behöfver få
kännedom om.

Vidare några ord om ännu en punkt, nemligen kontrollen.
Presternas bevis om fräjd blifva mycket lätt och grundligt kontrollerade.
Den enskilda person, som får frejdebevis, ser sjelf lätt, om det
öfverensstämmer med verkliga förhållandet eller icke. Då har han
öppen utväg att göra anmärkning, om han så finner skäligt; och är
anmärkningen befogad, så anmärker han icke förgäfves. Derom hafva
vi sett tillräckliga vittnesbörd i justitieombudsmannens berättelser.
Men går beviset icke till den enskilde, utan till domstol, så är förvisso
domstolen skicklig nog att kontrollera prestbevisets rigtighet, så att

Om ändring
i § 2 4:o
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

N:0 15. 16

Om ändring
i § 2 4:o
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

Ondagen den 17 Mars.

deruti icke får förekomma någonting origtigt, eller så att icke någonting
utöfver hvad lagligen dömdt är har lagts personen till last. Den
kontrollen är således mycket effektiv. Huruvida kontrollen kan blifva
lika effektiv i fråga om straffregistret, lemnar jag derhän. Men en
sak her jag dock att få tillägga om sjelfva registret. Jng tror icke
för min ringa del, att det blir så litet göromål dermed. Komitén
har uppgjort en kalkyl, gående ut på, att uppgifterna skulle kunna
antagas blifva 3,500 från hela riket om året. Det låter ju icke så
oerhördt. Så många anteckningar, så många rader kunde man väl
reda sig med samt ordna dessa anteckningar alfabetiskt och efter
ålder o. s. v. Men det finnes en annan sak, som de herrar icke
synas hafva kännedom om, hvilka sitta på sina rum och låt vara i
bästa afsigt och med redligt nit bemöda sig att framlägga tillfredsställande
förslag i ämnet, och det gäller särskilt just denna punkt
angående framstälda fordringar om upplysning. -Tåg her i det fallet
att få nämna, att för pastorsembetena förorsakas icke ringa besvär
genom personer, som icke finnas till inom en församling, och det icke
blott hvad beträffar den grupp, som antecknas i en särskild bok under
titeln »qvarstående obefintliga», utan äfven och i icke ringa mån
hvad angår sådana personer, som aldrig varit antecknade i församlingens
kyrkoböcker. Ty det fins folk, som lemnar origtiga uppgifter, och
att det icke är den allra bästa delen, behöfver jag icke saga. De
hafva anledning att dölja sin Tätta kyrkoskrifningsort och vilja icke
heller tala om, hvar de äro mantalsskrifna, utan uppgifva någon
annan ort, som kommer dem i sinnet. Derigenom nödgas åtskilliga
myndigheter att efter deras uppgift höra efter på olika håll. Och
så kommer fjerdingsmannen till pastor på order af kronofogden för
att få bevis om den och den personen. Då nödgas pastor genomgå
denna förteckning på »qvarstående obefintliga.» Finner han icke der
den ifrågavarande personen, har han att genomgå en afdelning »på
församlingen skrifna.» Fins personen der antecknad? IN ej. För
att vara så säker, att han kan afgifva attest derom, nödgas han nu
läsa igenom hela förteckningen öfver — såsom jag har det -— dessa
3,200, som finnas inom mm församling. Först då kan han säga:
»Nej, personen är här icke antecknad och har aldrig varit här.»
Det fins icke få exempel härpå; och jag föreställer mig,, att, om
alla dessa efterforskningar skulle samlas från hela riket på en och
samma punkt, skulle efterforskningarna om personer, som icke finnas
i registret, blifva öfverväldigande. Jag kan icke tänka annat än att
en domstol, hvilken som helst i stad eller på land, som får göra med
eu häktad person och skall utröna hans föregåenden, måste söka få
reda på, om det fins någon anteckning i det ifrågasatta straffregistret
om honom. Domstolen aflåter en skrifvelse, vederbörande tjensteman
måste se efter; och då skall det hända i tusentals fall, att svaret
blir: »Nej, vi hafva personen icke här antecknad», hvaraf slutsatsen
blir: han har icke varit dömd för brott förut, utan är åtalad för
första gången. Om nu denna omväg icke behöfdes, utan man inskränkte

17 N:0 15.

Onsdagen den 17 Mars.

sig till blott sjelfva prestbeviset, vore det lättare. Skulle det gå Om ändring
derhän, såsom herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet 1
antydde, att sjelfva denna bestämmelse om förlust af medborgerligt /ölordning en.
förtroende skulle utgå ur våra lagar, då blefve det ju ytterst lätt; (Forts.)
då behof des hvarken fräj dbevis eller bevis ur straffregistret, såvidt
jag förstår. Skulle dertill komma, att icke hänsyn skulle tagas till
iteration af brott, derest icke domstol som dömer ändå vet derom,
blefve saken ännu lättare.

Det är endast dessa erinringar, som indirekt röra saken, jag
velat göra. Hvad grundlagsändringsförslaget angår, ber jag, herr
talman, att få yrka af slag.

Herr A. Hedin: Herr statsrådet och chefen för justitiedeparte mentet

yttrade, att, derest Riksdagen afsloge nu ifrågasatt ändring
af tryckfrihetsförordningen, följden deraf skulle blifva, att upphäfvandet
af den mycket öfverklagade straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende skulle derigenom försenas. Nej, jag ber tusen
gånger om förlåtelse — det behöfver alldeles icke hafva den effekten.

Regeringen har blott att göra hvad jag redan indirekt tillstyrkt,
nemligen att för Riksdagen framlägga förslag till lag om ett straffregister.
Då blir utgången en annan. För öfrigt vill jag tillägga,
att det är första gången jag hör någon tala om regeringens intresse
för upphäfvandet af straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende.

Regeringen hade icke, då den förordnade sin komité, åtminstone att
döma af komiténs utlåtande, haft den saken det allra ringaste i tanke.

Komitén har icke fäst något afseende ens vid de små åtgärder, som
justitieombudsmannen i slutet af sin inlaga till Kongl. Maj:t år 1879
ifrågasatte för att något inskränka effekten af dessa anteckningar uti
prestbetygen. Jag hänvisar till punkterna 2 och 3 i justitieombudsmannens
hemställan till Kongl. Maj:t. Jag vet icke, att regeringen
har tagit något steg eller på något sätt, genom någon meningsyttring
visat, att den har det minsta intresse för uppnåendet af den stora
reformen, upphäfvandet af straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende. Och i allt fall, om så vore och regeringen framlade detta
förslag på nytt igen jemte ett förslag till lag om straffregister, så
skulle utgången utan all fråga blifva en annan; det ligger helt och
hållet i regeringens hand. Men derpå svarar chefen för justitiedepartementet
med en sådan besynnerlig argumentation som följande:
det skulle vara ett origtigt påstående att den administrativa lagstiftningen
griper omkring sig, ity att, såsom han med anförande af
några exempel ville styrka, åtskilliga lagar, ursprungligen utfärdade
af Kongl. Maj:t i administrativ väg, sedan öfvergått till att handläggas
af Kongl. Maj:t och Riksdagen. Ja, de exemplen finnas, till
och med ytterligare några andra exempel derpå. Men detta alltsammans
mycket mer än uppväges af ett annat förhållande, på hvilket
jag visserligen åtskilliga gånger förr fäst uppmärksamheten, men som
tycks vara så svårt att få folk att vända ögonen på, att jag väl blir
Andra Kammaren.i Prat. 1S97. N:o tö. 2

N:o 15. 18 Onsdagen den 17 Mars.

Om ändring tvungen att framlägga det i en särskild afhandling: det är detta, att,
* 2.i:o. om vi jemföra samhällsverksamheten i vårt århundrade och de derfölordning
en. med uppkomna nya eller förändrade rättsförhållandena med mot(Forts.
) svarande förhållanden i förra århundradet, området för den administrativa
lagstiftningen har gripit omkring sig i en alldeles oerhörd grad,
derför att Kongl. Maj:t sedan 1809 funnit för godt att slå under
sig dessa nya rättsområden, som icke voro kända före det årtalet.
Det förändrar saken helt väsentligt; och mot det förhållandet —
hafva vi icke sett på de senare åren, huru Kongl. Maj:t gjort anspråk
på att slå under sig arbetarelagstiftningen i hela dess vidd? — mot
det förhållandet betyda de exempel, chefen för justitiedepartementet
uppräknade, exempel på fall, då Riksdagen kommit att ändtligen tilltvinga
sig delaktighet uti en af Kongl. Maj:t inkränktad lagstiftningsmagt,
rakt ingenting.

Vidare invände herr statsrådet, att det icke kunde tänkas att
Riksdagen ville pröfva bestämmelser angående sådana frågor som
primäruppgifter till statistiken, och att Riksdagen icke hade haft
något att erinra mot de nya formulären för brottmålsstatistiken, som
utfärdades 1879. Huru kan man jemföra dessa förhållanden med en
förordning, deruti förekomma sådana bestämmelser, som jag nyss för
kammaren uppläste ur första paragrafen i komiténs förslag om inskrifning
i straffregister af personer, som för snatteri blifvit dömda
till böter, och ur trettonde paragrafen i samma förordning, der det
föreskrifves afskiljande af straffuppgift ur straff registret efter bortåt
hundra år — huru kan man jemföra en förordning, innehållande
sådana bestämmelser, med stadganden om primäruppgifter till brottmålsstatistiken
!

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet förklarade
sig icke hafva någonting väsentligt att invända mot min anmärkning,
att det icke borde ligga i den ifrågavarande departementschefens hand
att meddela tillåtelse till utdrag ur straffregistret till sådana myndigheter,
som icke finnas särskildt i förordningen uppgifna, utan att
han kunde gå in på min åsigt, att denna befogenhet borde förflyttas
till Kongl. Maj:t i statsrådet. Jag ber emellertid få erinra derom,
att jag i sjelfva verket icke uttalat den mening, att afgörandet af
dylika frågor borde förläggas till Kongl. Maj:t i statsrådet. Det är
nog en alldeles obestridlig förbättring, men jag har icke sagt, att
det vore den enda utvägen — jag hade närmast tänkt mig en annan
utväg, men derom kan det ju vara onödigt att tala.

Hvad nu vidare angår den omständigheten, att den ifrågasatta
förordningen skulle komma att blifva sådan som komitén föreslagit,
så vill jag anmärka, att vi derom veta ingenting, och att vi ej heller
veta, huru den framdeles kan komma att förändras, eller hvad Kongl.
Maj:t framdeles kan falla på att der ytterligare skrifva in, sådant
att det kan komma att, liksom med många andra administrativa författningar
varit fallet, tangera, ja, våldföra både civil- och kriminallag
— och derför vilja vi se lagen.

Onsdagen den 17 Mars. 19 N:o 15.

Hvad slutligen beträffar den anmärkningen, att straffregister skulle Om ändring
kunna behöfvas — ty äfven det bar, om jag rätt uppfattat herr stats- i 4,:0
rådets framställning, användts som argument — för att icke en person, ordningen.
som vant dömd för vanfräjdande brott, skulle kunna taga inträde (Forts.)
bland svenska folkets representanter, så tror jag icke, att ett straffregister
behöfver för detta ändamål upprättas.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:

Herr talman, mine herrar! Med anledning af hvad den siste talaren
anfört derom, att förkastandet af detta grundlagsförslag icke skulle
medföra något uppskof i behandlingen af frågan, hvilka åtgärder kunna
vidtagas för att låta påföljden förlust af medborgerligt förtroende försvinna
ur strafflagen — han sade det vara nog, att Kongl. Maj:t
framlade ett förslag till civillag deruti, för att saken genast skulle
bifallas af Riksdagen — så vill jag fästa uppmärksamheten deruppå,
att detta kan vara rigtigt, för den händelse grundlagsförändringen
antoges och Riksdagen, i afvaktan på en civillag, nekade att bevilja
anslag till ett straffregister. Men afslås grundlagsförändringsförslaget,
så blir den gifna och direkta påföljden den, att hela ärendet ligger
nere för tre år, till dess den Riksdag, som inträffar näst efter nya
allmänna val, kan slutligen antaga ett nytt hvilande grundlagsförslag.

Ty jal~ har icke hört någon förut påstå, att man bör införa ett straffregister
här i landet, utan att samtidigt gifva detta straffregister samma
rättsskydd, som kyrkoböckerna för närvarande hafva.

Mitt påstående, att det nya endast är registret och att det icke
kunde vara någon väsentlig skilnad mellan de primäruppgifter, som
kräfvas för detta register, och de uppgifter, som Kongl. Maj:t förut
i administrativ väg infordrat från domstolarna i statistiskt ändamål,
bemötte den siste talaren dermed, att man icke kunde jemföra formulär
med sådana stadganden, som att man skulle i straffregistret
upptaga personer, dömda till böter för snatteri, äfvensom att dessa
straffuppgifter skulle förvaras i 90 år. Men förhållandet är det, att
ingenting särskildt finnes stadgadt om huru länge de primäruppgifter,
som för närvarande finnas i justitiedepartementet, skola förvaras, och
derför förmodar jag, att de komma att förvaras icke blott 90 år,
utan längre, ända till dess några bestämmelser i detta ämne blifva
utfärdade.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten derå, att jag förra gången
antydde och nu ber att få ytterligare betona, att genom dessa primäruPPS''fter
skapas icke något nytt material, som icke kan återfinnas på
något annat ställe, och att således betydelsen af ett förbud mot straffregistrets
fria tillgänglighet för livar och eu, som vill göra utdrag
derur och deraf hemta upplysningar, hufvudsakligen ligger deri, att,
sedan straffregistret kommit till stånd, det utan ett sådant förhud
endast är sa mycket lättare att förvärfva dessa uppgifter om en viss
person, hvilka uppgifter ju emellertid kunna hemtas från annat håll,
nemligen från domstolarne, tv dessas protokoll äro och komma för -

N:o 15. 20

Om ändring
i 2 § 4:0
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars.

modligen att förblifva öppna för den allmänhet, som vill ur dem
hemta kännedom.

Hvad i öfrigt denna fråga om civillag eller icke civillag beträffar,
så föreställer jag mig, att denna frågas rigtiga lösning är den,
att Riksdagen antager det hvilande grundlagsförslaget och sedermera
gör frågan om registers inrättande i praktiken beroende deraf, att
Kongl. Maj:t och Riksdagen komma öfverens om, hvilka lagstiftningsföreskrifter
i detta fäll äro tillämpliga och behöfliga. Det är ju
uppenbart, att, om grundlagsförändringen blifver vidtagen och Riksdagen
vid behandlingen af penningfrågan uttalar den åsigten, att
inga penningar böra beviljas, förrän den fått den begärda civillagen,
Kongl. Maj:t då, förmodar jag, utarbetar ett förslag och framlägger
för Riksdagen de allmänna bestämmelser, som äro möjliga att lagstifta
om. Är deremot Riksdagen af den mening, att det för närvarande
icke alls är behöflig! att bevilja några penningar, så förfaller
ju frågan om en civillag. Jag föreställer mig derför det rigtiga tillvägagåendet
vara det, att Riksdagen nu icke förkastar det hvilande
förslaget om en förändring i sjelfva grundlagen. Någon annan invändning
emot förslagets innehåll än den af den förste talaren frarnstälda
anmärkningen angående straffbestämmelsen har jag icke hört
framställas. Denna straffbestämmelse kan emellertid tydligen icke
vara någon annan än den, som enligt gällande lag redan finnes för
obehörigt yppande af hvad som står i kyrkoböckerna och i kyrkodisciplin
rörande handlingar. Då man föreslagit ifrågavarande
tillägg i föreliggande moment, fans icke anledning att ändra straffbestämmelsen,
då brottet i ena som andra fallet är fullkomligt lika;
och om Riksdagen anser denna straffbestämmelse för låg, så lär väl
Riksdagens konstitutionsutskott kunna framdeles föreslå de ändrade
straffbestämmelser, som för båda kunna anses behöfliga.

Hvad beträffar de anmärkningar, som en talare på kalmarlänsbänken
gjorde mot kyrkoskrifningsförordningen och i fråga om betygen,
så torde icke saken kunna gå till på så enkelt sätt, som han
tänkte sig, nemligen att man skulle upphäfva alla föreskrifter derom,
att förlust af medborgerligt förtroende och begångna brott skola upptagas
i prestbetyget och att presterskapet skulle utfärda dessa betyg
alldeles oberoende af det förhållande, hvari personen i fråga förut
stått eller står till rättvisan. Det kan ju vara möjligt, att en sådan
organisation är lämplig från kyrklig synpunkt, derom vill jag icke
yttra mig; men säkert är, att rättskipningen för närvarande kräfver,
och så vidt af för handen varande omständigheter kan bedömas, äfven
i framtiden kommer att hafva behof af att på något sätt få reda
på en tilltalad persons antecedentia. Man återgår eljest till en lagtillämpning
och till en rättskipning i brottmål, som tillhör ett långt
förgånget stadium, då man lämpade ett bestämdt straff efter gerningen,
alldeles oberoende af de förmildrande eller försvårande omständigheter,
som dervid förekomma. Vill man äfven taga dessa i
betraktande och framför allt bedöma den subjektiva brottsligheten i

Onsdagen den 17 Mars. 21

gerningen, så spelar vid detta bedömande den tilltalades förgångna
lif en högst väsentlig roll, och, såsom jag förut antydt, finnes
för närvarande icke någon kriminalistisk skola, som icke anser, att
man vid straffets utmätande måste alldeles särskildt taga hänsyn
härtill.

Under nu nämnda förhållanden vågar jag upprepa, att vill Riksdagen,
det något arbete fortfarande skall användas på undersökningen,
huruvida icke påföljden förlust af medborgerligt förtroende kan försvinna
ur lagen, hör Riksdagen ock vidtaga de förberedande åtgärder,
som för denna förändring i kriminallagen äro ovilkorligen af bekofvet
påkallade.

Herr Ljungman: Beträffande det, som af herrar Hedin och

Redelig anförts mot det hvilande grundlagsförslaget, skall jag endast
be att få anmärka, att deras angrepp mot grundlagsförändringen icke
afser sjelfva förslaget, utan den författning rörande straffregistret,
hvilken Kongl. Maj:t kan komma att framlägga. Emellertid synes
det mig. som om, när något skäl icke egentligen kan anföras''mot
detta hvilande förslag till grundlagsändring, all betänklighet mot antagande
deraf borde kunna vara borta, då Riksdagen i alla fall har
den utvägen att icke bevilja något anslag till inrättande af ett straffregister,
förrän en författning kommit till stånd af beskaffenhet att
kunna af Riksdagen gillas. Och jag hoppas, att statsutskottet tager
i öfveiv ägande hvad som i det hänseendet yttrats från statsrådsbänken
och icke tillstyrker något anslag för ändamålet, förrän en
verkligen tillfredsställande författning i ämnet kommit till stånd.
Men förslaget i öfrigt är ju sådant, att man knappast kan säga något
emot det. Het blef utan diskussion antaget såsom hvilande, och jag
hai icke hört någon invändning mot detsamma, om jag undantager
den lilla anmärkning, som af den förste talaren framstäldes beträffande
straffbestämmelsen. Men straffbestämmelsen är ju den gamla, utan
ändring i tryckfrihetsförordningen qvarstående, och utskottet har icke
ansett det nödigt eller lämpligt att deruti företaga någon revision.
Tryckfrihetsförordningen har så många ofullkomligheter både i ena
och andi a hänseendet, att det skulle blifva alldeles för stort arbete att
gifva sig in på andra förändringar än de, som direkt föreligga. Jag
får dessutom påpeka, att straffregistersanteckningarna äro af alldeles
samma slag som de, hvilka förekomma i kyrkoböckerna, och att det
således icke fins något skäl för att hafva olika straffbestämmelser
för brott i fråga om lemnande af utdrag i det ena än i det andra
fallet.

»lag skall derför hemställa om bifall till det hyllande grundlagsförslaget.

Herr grefve Hamilton: Jag tror icke, att jag missförstod den förste
ärade talaren, da^ jag af hans anförande fick den uppfattning, att
han mindre än någon annan underskattade vigten af den fråga, som

N:0 15.

Om ändring
i 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

N:o 15. 22 Onsdagen den 17 Mars.

Om ändring föreligger. Det fana åtminstone åtskilliga uttalanden i hans anförande,

2J 4,°. _ som häntydde på, att han fullkomligt insåg, att här föreligger en

förordningen. Dåga, som för rättskipningen har den allra största betydelse. Att
(Forts.) han i trots häraf motsatte sig det föreliggande förslaget, berodde dels
derpå, att han icke gillade eu del detaljer i det förslag till författning,
som utaf en komité framlagts, dels, och framför allt, derpå,
att han icke ville veta af några bestämmelser i nämnda ämne annat
än genom en af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad lag.
För min enskilda del tror jag visserligen icke, att det skulle vara
så nödvändigt att behandla denna fråga såsom en civillagsfråga, utan
tror att Riksdagen icke behöfver vara rädd, då det gäller en fråga
sådan som denna, att låta Kongl Maj:t taga hand om saken. Men
jag kan dock mycket väl förstå, att man äfven här, i ett så vigtig!
ärende, vill låta Riksdagen få hafva ett ord med i laget. Nu ansåg den
förste ärade talaren, att det enda medlet att tvinga fram något sådant
vore att nu afslå det föreslagna stadgandet om förhud mot att, annat
än i angifna fall, publicera uppgifter, som lemnats till det för riket
upprättade straffregister. Han tycktes resonera som så, att om vi
först taga grundlagsförslaget, kommer sedan Kongl. Maj:t naturligtvis
att drifva på sitt yrkande om anslag till den begärda byrån och
utfärdar sedan den författning i ämnet han vill, hvadan vi således
icke skulle längre hafva någon magt rörande ärendets behandling.
Jag vet nu icke, om detta sätt att se saken kan anses i någon mån
berättigad!, ty det förefaller mig, som om, när det gäller ett anslag
till ordinarie tjenster, Riksdagen eller åtminstone Andra Kammaren
icke så lätt brukar ge efter; och dessutom finnes det väl åtskilliga
andra sätt, som Riksdagen har för att tvinga Kongl. Maj:t att äfven
i de frågor, som Kongl. Maj:t ensam tar hand om, såsom de rent
administrativa, taga hänsyn till hvad Riksdagen önskar. Men det
synes mig, som om den farhåga, hvilken låg till grund för den förste
ärade talarens yrkande, i alla händelser bort totalt försvinna efter
de upprepade uttalanden, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
gjort i sitt senaste anförande. Ty hvad han deri
yttrade måste ju -— jag är alldeles viss på att jag icke missförstått
honom — tydas så, att, om Riksdagen verkligen önskar att få denna
fråga ordnad genom lag, Kongl. Maj:t icke egentligen har något
deremot. Derom, menade herr statsrådet, kan Riksdagen yttra sig,
när vi komma till frågan om det begärda anslaget. År det så, att
detta anslag kommer att vägras derför, att något lagförslag ej framlagts,
då har regeringen dermed fått sig anvisad den väg, regeringen skall
gå för att föra frågan framåt. Dermed synes mig saken kommit i
sin rätta ställning.

Denna fråga är, såsom herr justitieministern mycket rigtigt
framhöll, synnerligen vigtig bland annat derför, att den är grundläggande
för åtskilliga vigtiga reformer i modern rigtning på strafflagstiftningens
område. Att afslå det nu föreliggande förslaget är
detsamma som att åter flera år uppskjuta dessa angelägna reformer.

Onsdagen den 17 Mars.

23 N:o 15.

Jag kan derför, efter de förklaringar herr justitieministern här
gifvit, icke annat än yrka bifall till det föreliggande förslaget till
grundlagsändring.

Herr Gällande)'' instämde häruti.

Om ändring
i 2 § 4:o

tryckfrihetsförordningen.

'' (Forts.)

Herr vice talmannen Danielson: Så vidt jag kan bedöma denna
fråga, har det förefallit mig, som om den kommit fram i något orätt ordning.
Så vidt jag kan erinra mig, finnes det icke något enda fall, der
man i första hand infört en bestämmelse om en sak i grundlagen och
derefter stiftat författningen, utan i vanliga fall har det tillgått så,
att man först pröfvat och antagit sj elfva lagen och sedan tagit i
öfvervägande, om man skulle gifva denna lag helgd genom en
bestämmelse af grundlags natur. Så är icke förhållandet här, utan
här vill man först tillskapa en grundlagsbestämmelse, och har man
väl fått eu sådan, så få vi sedan ingenting att säga om lagen. Jag
tror icke, att detta är rigtigt, och jag skulle mycket förundra mig,
om kammaren läte sitt beslut gå i den rigtningen.

Jag tror icke heller, att den föreslagna förändringen är nödvändig.
Herrarne veta mycket väl, att vi hafva författningar och lagar, genom
hvilka det är förbjudet att låta allmänheten få kännedom om vissa
saker, utan att bestämmelse derom finnes intagen i grundlagen. Så
hafva vi t. ex. i banklagen den bestämmelsen, att bankofullmägtige
skola hemlighålla enskildes affärer i banken, och på samma sätt
kunde ju i författningen om detta straffregister den föreskriften intagas,
att innehållet af registret ej finge offentliggöras.

Jag tycker således, att det ingalunda är nödvändigt, att man på
förhand antager denna bestämmelse och derigenom ger Kongl. Maj:t
rätt att på administrativ väg ordna saken, huru han behagar. Jag
kan icke värja mig för den uppfattningen, att den förste talaren i
detta fall har rätt. Det har sagts, att Riksdagen i alla fall vid
pröfningen af penninganslagen till ett dylikt straffregister skulle ega
magt att inverka. Ja, mine herrar, det kan allt gå ganska dåligt
med den saken. Hvad vill Riksdagen göra, om Kongl. Maj:t utfärdar
ett straffregister, med alla dessa bestämmelser, som äro afsedda i
detta förslag, som är bilagdt komiténs betänkande? Hvad vill Riksdagen
göra annat än anvisa medel? Och det kan för öfrigt hända, att
Kongl. Maj:t kunde från# andra håll få medel till bestridande af
afiöningar och andra kostnader, som blefve förbundna med inrättandet
af detta register, och då skulle vi hafva kommit derhän, att vi fått
lagbestämmelser, utan att Riksdagen fått pröfva en enda bestämmelse
i lagen, som likväl är mycket omfattande.

Som herrarne se i statsverkspropositionen, framskymtar det der,
att det skulle blifva ett fullständigt embetsverk, som skulle kräfva
stora kostnader, och huru det skulle skötas, derom veta vi ingenting,
och icke heller kunna vi på förhand förvissa oss derom. Kan det
vara rimligt, att Riksdagen afsäger sig rättigheten att pröfva förslaget?

N:0 15. 24 Onsdagen den 17 Mars.

Om ändring Nej, först bör Kongl. Maj:t framlägga lagförslaget för Riksdagen och
tv ckfrihets- Riksdagen pröfva det. Om det då med eller utan ändringar blifvit
förordningen, af Riksdagen antaget, då tycker jag, att det kan vara rätta tiden att
(Forts.) undersöka, om man behöfver gifva denna lag ett särskildt skydd
genom ett grundlagsstadgande, men något sådant tror jag icke behöfves.

För resten tror jag icke, att den meningen är riktig, att man
på detta sätt skulle förkorta ransakningen med brottslingar, ty jag
tror, att det är rätt, som herr Redelius påpekade, att vid ransakningar
skulle man vara tvungen att beträffande den tilltalade skrifva åt två
håll, först till presterskapet i den församling, der han är född eller
hemmahörande, och vidare till Stockholm till straffregisterverket, och
hvad tjenar det till att skrifva till två håll i onödan?

Jag kan alltså icke förstå, att ett dylikt straffregister skulle
medföra någon synnerlig nytta, och allra minst kan jag förstå, hvarför
man nu skulle på förhand i grundlagen slå fast detta förhållande
utan att pröfva hvad som är hufvudsaken, lagen om detta registers
införande.

Af dessa skäl och för att man icke må vara bunden af ett
föregående beslut, när man kommer till anslagsfrågan, så kan jag för
min del icke annat än yrka, att kammaren ville afstå detta lagförslag,
ty jag kan icke se, att det finnes några skäl, som tala för att vi
binda oss på förhand.

Jag skall derför be att få yrka afslag å den föreslagna grundlagsförändringen.

Häruti instämde herr Eriksson i Elgered.

Herr A. Hedin: Jag har icke hört herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet yttra någonting, som jag kan uppfatta såsom
en försäkran från hans sida, att regeringen gerna skulle till Riksdagen
öfverlemna en lag angående straffregister för att derom besluta
på det sätt, som jag i början af mitt förra anförande omnämnde,
nemligen i enlighet med § 87 i regeringsformen. Och för öfrigt,
om jag icke hört eller icke rätt uppfattat, hvad herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet yttrat, utan denne verkligen afgifvit
en sådan försäkran, så kan han i allt fall, oberoende af den frågan,
huru länge han kan komma att med sin närvaro hedra den plats,
han nu intager, icke gifva löfte på någon annans vägnar än sina
egna, och ett sådant löfte är alldeles för svagt, ty jag har erfarenhet
af att många löften, minst så kraftiga som det, hvilket lärer hafva
kommit fram i dag, gifvits från ministerbänken, hvilka dock ännu
i denna dag icke äro uppfylda.

Min ärade vän på stockholmsbänken, som nyss hade ordet, lefver
— jag afundas honom det — i ljusare minnen, som komma honom
att förkläda nutiden i färger, som den i sjelfva verket icke bär.
Han säger — och dermed väcker han min oerhörda förvåning — att
kammaren icke så lätt ger med sig i fråga om ordinarie tjenster,

25 N:o 15.

Onsdagen den 17 Mars.

och att det icke är ondt om utvägar att tvinga Kongl. Maj:t. Gud Om indrinf
bevare mig, min ärade vän, det är så länge sedan, det är så länge tryC\fr^eit.
sedan, så att det behöfves en särskild tideräkning för att säga, när förordningen.
det var. o . (Forts.)

dag kan med afseende på detta helt och hållet hänvisa till hvad
vice talmannen sagt, och skall endast tillägga, att, om Riksdagen vid
behandlingen af statsutskottets utlåtande beträffande denna fråga helt
och hållet afslår Kongl. Maj:ts framställning om anslag till den nya
inrättningen, så kommer det säkerligen icke att på minsta sätt besvära
Kongl. Maj:t. Kongl. Maj:t anlitar då andra medel, t. ex.
besparingarne. Nu heter det visserligen om besparingarne, att de
icke få användas till stadigvarande arvoden. Men när börjar ett
arfvode att blifva stadigvarande? Är det, sedan det utgått i 1 eller
2 eller 3 eller 6 eller kanske 10 år? Jag vet det icke, men hvad
jag vet är, att om Kongl. Maj:t öfverskrider sin rätt i detta afseende,
så sker det under nuvarande förhållanden här i landet fullkomligt
ansvarslöst. Och vidare vet jag, att om Kongl. Maj:t blott
kommer tillbaka och käxar ett behörigt antal gånger, så får han alltid
penningar, och att om Riksdagen till en början prutar på beloppet,
så behöfver han endast käxa ytterligare, och lian får då hvad
han från början begärt.

Herr Restadius: Då diskussionen i denna fråga så länge pågått,
är det en bjudande pligt för mig att fatta mig så kort som
möjligt.

Jag her då till en början att få instämma i det yrkande, som
herr Ljungman gjorde. Ett motsatt yrkande har gjorts af den förste
talaren på stockholmsbänken. För sitt yrkande anförde han en massa
skäl. Jag skall tillåta mig att upptaga några af dem, som röra denna
sak, till bemötande.

Han säger då till en början, att han icke kunde vara med om
grundlagsändringsförslaget, derför att han icke har reda på, om lagförslaget
varder faststäldt af Kongl. Maj:t på egen hand på grund af
hans ekonomiska lagstiftningsmagt, eller om saken kommer att behandlas
i den väg, som för stiftande af civillag är föreskrifvet. Deremot
tyckes mig med fog kunna anmärkas, att förändringen i grundlagen
kan vidtagas alldeles oberoende af det sätt, hvarpå den nya
lagen skulle tillkomma. Och för (ifrigt torde man efter det uttalande,
som förut blifvit gjordt af herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
kunna antaga, att åtminstone lagens vigtigaste delar
varda understälda Riksdagens pröfning.

Vidare har samme talare gjort åtskilliga anmärkningar beträffande
den lydelse, som förslaget lått af de utsedde komiterade. Men
den saken föreligger alldeles icke nu till pröfning. Icke heller kunna
vi med säkerhet veta, huruvida det förslaget eller något annat varder
antaget.

Slutligen har samme talare påstått, att den dagen snart skulle

N:0 15. 26

Onsdagen den 17 Mars.

°"i 2%dr4.''9 komma’ då iterationsstraffen och straffpåföljden förlust af medborgerligt
tryckfriliets- förtroende skulle varda ur lagen utplånade, och om så skedde, meförordningen.
vade han, vore ett straffregister icke erforderligt. Deremot kan väl
(Forts.) anmärkas, att dessa saker ännu stå qvar i lagen, och att ingen med
säkerhet kan säga, när de skola komma bort. Men straffregistret är
icke nödvändigt allenast ur den synpunkten. Det behöfves äfven,
som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har påpekat,
för att bedöma och utreda, huruvida en tilltalad person är att anse
som en vaneförbrytare eller icke. Ty gifvet är, att äfven om
man afskaffa iterationsstraffen, måste man vid straffens fastställande
taga synnerlig hänsyn till, huruvida det är första gången, som brottslingen
är åtalad, eller om han flere gånger föröfvat brott.

Sedermera har samme talare gjort åtskilliga anmärkningar, som
jag tror mig kunna med lätthet förbigå. Det var dock en, vid hvilken
jag vill något fästa mig, nemligen att i förslaget inrymdes för
justitieministern en särskild befogenhet, som förmenades ligga utom
grundlagen, i ty att statsrådet skulle i förevarande fall kunna i egenskap
af minister vidtaga en åtgärd och icke vore, såsom eljest, konungens
rådgifvare. Den ärade talaren kom emellertid icke att fästa
uppmärksamheten derpå, att i tryckfrihetslagen förekomma åtskilliga
bestämmelser, enligt bvilka, i fråga t. ex. om qvarstad och åtskilliga
ordningsangelägenheter, chefen för justitiedepartementet är berättigad
att handla icke såsom rådgifvare i vanlig mening, utan såsom minister
efter kontinentalt system.

Herr Redelius har framhållit, att han icke heller kunde instämma
uti det till granskning föreliggande förslaget, och han sade, att förslaget
vore öfverflödigt, ty presterskapet hade tillräcklig tid för utförande
af det arbete, som i sådant fall erfordrades. Ja, nog tror
jag, att presterskapet i allmänhet har god tid, men derför vill jag
icke fritaga det från detta arbete, utan derför att jag anser, att
presterskapet genom sin ställning är det allra minst lämpade att vara
polisuppsyningsman, hvilket det skulle blifva, derest detta uppdrag
anförtroddes åt detsamma.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att med nuvarande
lagbestämmelser man icke kan pålägga presterna denna skyldighet,
ty då undfår domaren icke de upplysningar, som han behöfver; han
får då endast veta, om den för brott tilltalade personen saknar medborgerligt
förtroende eller icke, men hufvuduppgiften med det besked,
man önskar erhålla från straffregistret, är att få reda på den tilltalades
vandel allt ifrån hans ungdom och till den dag, som i
dag är.

Nu öfvergår jag till de af herr vice talmannen framstälda anmärkningarna,
livilka, enligt min tanke, tvifvelsutan torde vara de
mest vägande, med hänsyn till den betydande kraft, hans ord i denna
kammare alltid ega.

Hufvudanmärkningen från hans sida var, att det föreföll honom
orimligt att först göra en ändring i grundlagen och att sedan fram -

27 N:o 16.

Onsdagen den 17 Mars.

komma med en författning. Jag medgifver gerna, att detta tillvägagående
under vanliga förhållanden skulle vara egendomligt, men icke tryckfrihetiuti
förevarande fall, ty nu gäller det att i grundlagen skaffa garan- förordningen.
tier för att, om ett straffregister införes, detsamma icke kommer att (Forts.)
begagnas för att skandalisera de menniskor, som äro upptagna i detsamma
Skulle deremot ett straffregister utan samtidigt skeende
grundlagsförändring komma till stånd, kan ju hvar och eu, som vill
förtjena 1 krona på en nyhet till en tidning eller af hat och illvilja
vill chikanera en person, gå till straffregistret och ur detsamma hemta
hvarje upplysning, han önskar. Hvilka svårigheter som härigenom
skulle uppstå, och hvilka orättvisa lidanden som deraf kunde blifva
eu följd, torde vara så påtagligt, att blotta påvisandet torde vara^ för
ändamålet tillräckligt. Är det då icke rimligt, att man åt det ifrågasatta
straffregistret bereder samma trygghet och säkerhet som åt prestbetygen?
Enligt tryckfrihetsförordningen får man nemligen ur kyrkoböckerna
icke uttaga sådant, som är för någon person förklenande,
men ligger icke samma laggrund för det ifrågasatta förbudet beträffande
den nu tillämnade inrättningen som i afseende å kyrkoböckerna?

För mig är det alldeles uppenbart, att laggrunden i ena som andra
hänseendet är precis densamma.

Nu kan man fråga: hvarför har man i detta lagförslag gått
längre än tryckfrihetslagen stadgar i fråga om kyrkoböckerna, ur
hvilka icke får uttagas sådant, som är förklenande för en person ?

Detta sistnämnda stadgande är borttaget ur förslaget om straffregistrets
införande. Ja, det är alldeles uppenbart, att, om jag går till straffregistret
och önskar ett utdrag ur detsamma samt ingen anmärkning
förekommer mot personen i fråga, så erhåller jag ett bevis, att i
straffregistret intet förekommer om honom. Förefinnes det deremot
anmärkningar, så är jag icke berättigad att erhålla något utdrag, utan
då heter det, att på grund af förordningen kan något intyg om
personen i fråga icke meddelas, hvarigenom indirekta besked vinnes
derom, att samma person finnes införd i straffregistret och att han
således är för brott straffad.

Huru jag än ser ifrågavarande förslag, finner jag det vara uppenbart
att, derest man vill på ett mera betryggande sätt hjelpa domaren
att få reda på en tilltalad persons vandel, bättre sätt att åstadkomma
detta icke finnes än genom införande af det föreslagna straffregistret.
Anser man åter, att sättet, hvarpå nämnda register skulle
införas, är för dyrt eller mindre lämpligt, då står det ju Riksdagen
till buds att, då statsutskottet afgifvit sitt utlåtande om anvisande af
anslag för detta ändamål, säga: nej, det är för dyrt; vi vilja hafva
saken ordnad på ett annat sätt.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr A. Hedin: Det är utan tvifvel mycket fördelaktigt i eu

polemik, om man finner sig oförhindrad att använda sådana medel,

N:o 15. 28

Onsdagen den 17 Mars.

Om ändring
i 2 § 4:o
tryckfriheti
förordningen.
(Forts.)

som att polemisera mot hvad som icke blifvit sagdt. Detta är hvad
den siste talaren funnit lämpligt att göra, då han påstod, att jag här
förklarat såsom min mening, att inom en kortare tid iterationsstraffen
utan tvifvel komme att nr lagen utgå. Jag har alldeles icke
sagt något sådant, utan jag har af åtskilliga företeelser dragit den
slutsatsen och framstält den till statsrådet och chefens för justitiedepartementet
begrundande, att iterationsstraffen äfven i vår lagstiftning
komme att undergå en väsentlig reform i rigtning af en inskränktare
användning af desamma.

Det är hvad som kommer att stå i protokollet, hvilket jag
kommer att lemna ojusteradt.

Herr friherre Barnekow: Herr talman, mine herrar! Då

denna fråga förelåg förra året, förekom ingen diskussion om densamma.
Derför blef jag för min del mycket förvånad i dag, när jag
kom upp och fann, att en lång diskussion utspann sig. Har då
något inträffat, som gjort, att Riksdagen eller kammaren ändrat åsigt
i detta fall.° Ja, det har inträffat, hvad också en talare påpekat, a°t
man icke på samma gång som grundlagsändringsförslaget framlagt eu
lag af civillags natur om inrättandet af ett straffregister, och på
denna grund vill man icke bifalla detta förslag. Men å andra sidan
har från statsrådsbänken uttalats den uppfattningen, att detta kan
man mycket väl gorå ändå, tv då från statsutskottet framlägges förslag
om anslag till denna institution, kan man säga, att som vi icke
hafva någon lag om denna institution framlagd, så vilja vi icke
lemna detta anslag. Och herr statsrådet uttalade den meningen,
att Kongl. Maj:t då sannolikt skulle framkomma med förslag till en
lag i ämnet. Deremot har eu annan talare invändt, att han icke
egde ^ något förtroende till regeringen, och att regeringen har lemnat
så många löften, som den icke hållit, att man derför icke borde fästa
sig vid detta uttalande.

Vidare har samme talare sagt, att det kan hända, att regeringen
kan taga hvad som för ändamålet behöfves af besparingarna. Ja,
nog har jag, icke med förtviflan, men med ledsnad, sett, att besparingarna
äro större än hvad de borde vara, men jag tror likväl icke,
att regeringen skulle till detta ändamål använda besparingarna.

Vidare säde den siste talaren, att nu för tiden är det mycket
allmänt, att Riksdagen uppför personer på ordinarie stat; och han
ville anse det som en förtjenst hos honom, att han icke ville uppföra
personer på ordinarie stat. Men då vill jag göra honom uppmärksam
på, att han för några dagar sedan var med om att på en
gång uppföra 150 personer på ordinarie stat, så att man kan säga,
att äfven från det hållet kan det komma i fråga att uppföra anslag
på ordinarie stat.

lvu är emellertid, efter hvad jag kan finna, nästan ingen anmärkning
gjord mot detta konstitutionsutskottets förslag. Den enda
anmärkning, som gjorts, är att böterna skulle vara för låga. Men det

29 N:0 15.

Onsdagen den 17 Mars.

förvånar mig, att deri anmärkningen icke gjordes förra året. Nu är Om ändring
det för sent; ocli för öfrigt kan ju detta förhållande, som en före- tryckfrihetigående
talare påpekat, ändras, blott vi få detta förslag antaget som förordningen.
grundlag. Och det är derför, som jag anhåller om bifall till utskottets (Forts.)
förslag.

Herr friherre Bonde: Jag har begärt ordet endast för att få

Bilägga ett par ord till hvad här under diskussionen anförts. Jag
bär nemligen under denna diskussion fått den uppfattningen, att den
föreslagna grundlagsbestämmelsen torde vara i vissa afseenden ganska
nödvändig i synnerhet för dem, som hoppas på vissa reformer i strafflagstiftningen.
I denna kammare hafva af en stor del af dess ledamöter
uttalats sympatier för införande af s. k. vilkorliga straffdomar.

Jag kan icke tänka mig, huru denna reform skulle kunna införas,
om icke förut ett straffregister vore infördt, hvari man kunde se,
om en person förut blifvit dömd till ett vilkorligt straff, som ännu
icke blifvit satt i verket, men som vore öfverhängande och som i
händelse af förnyadt brott skulle drabba honom. Det är derför, som
jag tror, att de, som önska att sådana vilkorliga straffdomar blifva
införda i vår strafflagstiftning, böra betänka sig två gånger, innan
de säga nej till en sak, som för dessas införande synes mig alldeles
nödvändig.

Det är af dessa skäl och på grund af den förda diskussionen,
som jag funnit mig böra biträda det föredragna grundlagsändringsförslaget.

Herr Redelius: Af herr Restadius yttrades, att man under

vissa omständigheter och inom vissa gränser skulle kunna ur ett straffregister,
om det komme till stånd, hemta den upplysningen om en
person, att han der står klar, om jag fattade yttrandet rätt, så att
icke mot honom finnes någon anmärkning. Men det förstår jag icke
rätt; det måtte vara någon missuppfattning. Ty jag kan väl icke
få någon annan upplysning om en person, som »står klar» i afseende
på fräjd, än att mannen icke finnes antecknad der. Anteckningar
skulle ju icke förekomma, om han icke blifvit dömd för någonting.

Skulle man anteckna äfven den, som icke blifvit dömd för något, så
måste man hafva tagit in allesammans, och det blir för mycket, ty
det skulle omfatta hela rikets befolkning.

Men det var icke för att reflektera öfver detta, som jag begärde
ordet, utan det var för att svara på den anmärkningen, att domstolarne
skulle stå redlösa, om man icke hade ett straffregister att tillgå.

I det hänseendet ber jag att få svara ett par ord.

1846 den 3 juni utfärdade Kongl. Maj:t eu instruktion för en
del prestman, i hvilken instruktions § 11 mom. 6 stadgas, att »i kyrkböckerna
skulle antecknas, om, när och af hvad anledning en häktad
person tillförene varit häktad, för brott tilltalad, frikänd, bestraffad
eller benådad.» Men talaren har rätt deri, att numera domstolarne

N:o 15. 30

Onsdagen den 17 Mars.

Om ändring icke få dessa uppgifter i ett vanligt prestbetyg. Men det beror åter
tryckfrihets- ^erpå> Kongl. Maj:t bar förbjudit presterna att numera i prestförordningen.
betygen införa sådant.

(Forts.)

Herr Persson i Stallerhult: Jag har blifvit föranlåten att begära
ordet med anledning af hvad den förste talaren bär i närheten yttrade.
Han sade nemligen, att, då ingen anmärkning mot det föreliggande
förslaget syntes vara för handen, det vore allt skäl att godkänna detsamma;
sedermera kunde man, när det blef fråga om att bevilja
anslag till detta straffregister, säga nej.

För min del är jag emellertid af den åsigt, att man vid frågans
första behandling bör säga ut sin mening och icke slå in på den
vägen, att man på omvägar förkastar ett förslag, som redan blifvit
antaget.

Den andre talaren i ordning yttrade, att, om man hade att döma
en vaneförbrytare, man måste taga synnerlig hänsyn till hans föregående
vandel vid ådömandet af straffet för den nya förbrytelsen,
och derför vore det alldeles nödvändigt att hafva detta straffregister,
ur hvilket man kunde få reda på en persons vandel ända från hans
ungdom.

Detta yttrande anser jag vara stridande mot nu gällande strafflags
4 kap. 11 §, i hvilken paragraf, som, om jag minnes rätt, ändrades
år 1890, det heter: »hade vid den tid, då det nya brottet begicks,
tio år förflutit sedan straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt;
må ej heller till särskild! straff för återfall dömas» o. s. v.
Då det nu i den nya lagen tydligt står, att man icke för längre tid
än tio år behöfver hafva reda på den persons vandel, som gjort sig
skyldig till ett visst brott, så förefaller det mig besynnerligt, om
man skall behöfva hafva reda på, huru han lefvat ända från ungdomen
och tills han blir 90 år gammal. Nu säger man, att detta
straffregister skulle vara till fördel för den person, som är nog olycklig
att blifva i detsamma införd, men jag för min del kan icke finna,
att ifrågavarande lag om införande af detta register är till någon
förmån för honom. Jag tänker mig nemligen en domare, som har
en brottsling inför sig, som han skall döma; han har ett utdrag af
straffregistret framför sig och deraf får han veta, att personen i fråga
vid 16 års ålder begick ett brott, vid 27 års ålder ett annat, o. s. v.
ända till 80 år. Men detta utdrag kommer att helt och hållet intagas
i ransakningsprotokollet, och hvilken person som helst kan för ett
ringa pris få göra en afskrift deraf, och således kan denna grundlagsbestämmelse
helt och hållet kringgås. Jag kan derför icke finna,
att denna lag, som nu är föreslagen att antagas, skulle skydda den
stackars brottslingen för att icke hela hans vandel blir offentliggjord.

Jag hoppas, att kammaren måtte afslå nu föreliggande lagförslag
och följa herr vice talmannens och herr Redelius’ förslag, nemligen
att först antaga en allmän lag och sedan göra en grundlagsförändring,

31 N:o 15.

Onsdagen den 17 Mars.

som skyddar under alla förhållanden för att den allmänna lagen icke ändring
missbrukas. t i

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid; jag har endast förordningen.
velat uttala detta. (Forts.)

I detta yttrande instämde herrar Holmgren i Värnhem, Bromée,

Walter, Norberg, Wavrinsky och John Olsson.

Herr grefve Ha milton: Blott ett par ord. Jag skall icke för länga

diskussionen med att ingå i bemötande af de detaljanmärkningar,
hvilka den siste ärade talaren framstälde. Jag tillåter mig
att antaga, att en stor del af dem berodde på, att han hade missuppfattat
saken.

Jag begärde ordet med anledning deraf, att han sökte hos kammaren
inskärpa den satsen, att om man vill förkasta ett förslag, så
skall man säga detta rent ut, när det först förekommer. Ja, det är
alldeles rigtigt, om man vill förkasta ett förslag. Men så vidt jag
fattat saken, så är det här icke fråga om att förkasta förslaget om
införande af ett straffregister, utan det är endast fråga om att framtvinga,
att saken måtte ordnas genom en af Kongl. Maj:t och Riksdagen
gemensamt stiftad lag. Och då hemställer jag till den ärade
talaren, om det är praktiskt, att genast rösta omkull denna grundlagsbestämmelse,
eller huru vida det är mera korrekt och ändamålsenligt,
att antaga den och sedan rigta sitt motstånd mot det kommande
anslagsförslaget. Mig åtminstone förefaller den senare utvägen gifvet
vara den rigtiga.

Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. I enlighet med
de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på antagande
af det ifrågavarande förslaget och dels på detsammas förkastande,
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förra propositionen. Votering blef
emellertid begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att det från 1896 års riksdag hvilande förslaget
om ändring i 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen i fråga om meddelande
af utdrag af det i riket inrättade straffregister skall antagas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren förkastat nämnda förslag.

Omröstningen visade 77 ja, men 134 nej; och hade sålunda det
ifrågavarande förslaget af kammaren förkastats.

N:o 15. 32

Onsdagen den 17 Mars.

§ 7.

Härefter företogs till behandling:

Lagutskottets utlåtande n:o 27, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående bevisning inför Tätta, lag
angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående
ändring i 14 kap. jordabalken, lag angående ändring i förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855 och
lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872, dels
väckt motion om ändrad lydelse af 17 kap. 3 § rättegångsbalken,
dels ock väckt motion om ändring i lagen angående ersättning af
allmänna medel till vittnen i brottmål.

Genom proposition n:o 6, af den 9 sistlidne januari hade Kongl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och
högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga dels
förslag till:

l:o) lag angående bevisning inför rätta;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag angående ändring i 14 kap. jordabalken, och

4:o) lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855;

dels ock förslag till

5:o) lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
maj 1872.

I sammanhang med ofvanberörda proposition, som till lagutskottet
hänvisats, hade utskottet till behandling förehaft en inom Andra
Kammaren väckt, till lagutskottet öfverlemuad motion, n:o 85, af
herr Kronlund om ändrad lydelse af 17 kap. 3 § rättegångsbalken.

Under mom. a af föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet,

a) att Riksdagen, under förklarande, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition icke kunnat i oförändradt skick godkännas, ville,
med anledning af denna proposition och herr Kronlunds föreliggande
motion, antaga inom utskottet utarbetade förslag till lagar i förevarande
ämnen.

För att yttra sig i afseende på sättet för föredragningen af detta
ärende hade ordet begärts af

33 N:o 15.

Onsdagen den 17 Mara.

Herr Bruzelius, som nu i sådant afseende anförde: Jag skall Om ändring

tillåta mig föreslå, att föredragningen måtte tillgå på så sätt, att lag- Jckfrih°t -förslaget paragrafvis företages till afgörande, samt att diskussionen för or äring en.
redan efter den första paragrafens föredragning må kunna sträcka sig (Forts.)
öfver lagförslaget i dess helhet. Derjemte skall jag taga mig friheten
hemställa, att, derest en eller annan del af lagförslaget återremitteras
till lagutskottet, detta då må ega befogenhet att äfven föreslå de
ändringar i ej återremitterade delar, som kunna ega sammanhang med
eller böra vara en följd af återremissen.

Till hvad herr Bruzelius sålunda hemstält lemnade kammaren
sitt bifall.

I följd häraf föredrogs nu till en början $ 1 af det af utskottet Om lag,
i punkten 1 framlagda förslag till Jag angående bevisning inför rätta; fnndende
varande denna åt följande lydelse: inför råtta.

I rättegång galle såsom bevisadt det, hvarför med hänsyn till
allt, som i målet förekommit, öfvertygande skäl pröfvas föreligga. Är
angående verkan af visst slag af bevis särskildt i lag stadgadt, lände
det till efterrättelse.

I domen skola angifvas de liufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar
sin öfvertygelse.

Emot utskottets i föredragna mom. a) gjorda hemställan hade
reservation anmälts af herrar Nilsson i Skärhus, Petersson i Brystorp,

Folke Andersson, Jönsson i Gammalstorp, Svensson från Karlskrona
och Svensson i Olseröd, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall
till samtliga i den kongl. propositionen innefattade lagförslag.

Ordet begärdes af

Herr S vanberg, som yttrade: Herr grefve och talman, mina

herrar! De sex reservanterna från denna kammare hafva anfört egentligen
två skäl, hvarför de ej vilja gå in på lagutskottets förslag.

Det första af deras skäl är, »att något verkligt behof af nya bestämmelser
angående bevisning inför rätta icke i vårt land förefinnes»,
och det andra skälet är »den fara för rättsäkerheten, som skulle
uppkomma, derest med bibehållande af den nuvarande domstolsorganisationen
den fria bevispröfningens grundsats skulle i än högre
mån, än nu är fallet, vinna tillämpning». Reservanterna synas i båda
dessa fall uteslutande hafva stödt sig på justitierådet Skarins auktoritet,
nemligen på de yttranden i frågan, som han afgifvit vid ärendets
behandling i högsta domstolen.

Beträffande till en början det första skälet, eller att något verkligt
behof af nya bestämmelser angående bevisning inför rätta ej i
vårt land förefinnes, så har visserligen justitierådet Skärm vid ärendets
behandling i högsta domstolen den 4 sistlidne februari vidhållit sin
Andra Kammaren» Prut. 1897. A’:o lä. 3

N:0 15. 34

Om lag,
angående
bevisning
inför råtta.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars.

äfven den 2 maj 1892 derstädes uttalade mening, att den fria bevispröfningens
grundsats redan genom 1734 års lag i tillbörlig utsträckning
skulle vara erkänd, och att praxis hos oss i afseende på bevisningen
ej, såsom flera menade, befunne sig i uppenbar strid emot
gällande lagbestämmelser i ämnet, utan tvärtom vore i god öfverensstämmelse
med lagens grund och mening. Denna uppfattning har
emellertid icke delats af högsta domstolens öfriga ledamöter, ej heller
af vare sig den förre eller den nuvarande justitieministern, och icke
heller, så vidt jag minnes, utaf flertalet af de jurister, som yttrade
sig i frågan vid 1893 års riksdag. Då så många lagkloke mäns
åsigter stå emot justitierådet Skarins uppfattning, hör man väl kunna
med fog antaga, att hans mening icke är den rigtiga. Men är så
förhållandet, står justitierådet Skarin äfven på samma sida som vi,
hvilka önska att genom den nya lagens införande få den i strid
emot eller vid sidan af 1734 års lag nu gällande praxis om fri bevispröfning
legaliserad. Justitierådet yttrar nemligen i sitt anförande af
den 4 februari: »praxis kan och måste komplettera lagen, men den
får ej strida mot lagen; och förefinnes en sådan stridighet, är nog
denna tillräckligt skäl att, när praxis anses hafva företräde och således
böra bibehållas, derefter ändra lagen». Skulle deremot justitierådet
Skarins omförmälda åsigt vara den rigtiga, kan jag, då den nu
föreslagna reformen ej afser något annat än att få i lag tydligt uttalad!,
hvad som enligt justitierådets mening redan i hufvudsakliga
delar är gällande lag, ej förstå, hvarför reformen skall röna så stort
motstånd. Det har väl alltid ansetts såsom eu lags förnämsta förtjenst,
att den är tydlig och klar samt icke innehåller bestämmelser,
som kunna förtolkas eller tolkas på olika sätt, som t. ex. just 17:e
kapitlets i rättegångsbalken bestämmelser angående bevisning, hvilka
tolkas på ett sätt af justitierådet Skarin och på ett annat sätt af
andra jurister.

Hvad sedermera angår det andra skälet för afslag, eller »den
fara för rättsäkerheten, som skulle uppkomma, derest med bibehållande
af den nuvarande domstolsorganisationen den fria bevispröfningens
grundsats skulle i än högre mån, än nu är fallet, vinna
tillämpning», borde reservanterna, som äfven härvid åberopat justitierådet
Skarin, enligt min mening icke hafva framkommit med detta
skäl, sedan justitierådet sjelf vid ärendets senaste behandling i högsta
domstolen tyckes hafva öfvergifvit eller åtminstone icke fäst något
synnerligt afseende vid detta af honom förut andragna skal, utan
tvärtom uti sitt utlåtande anförer, »att bevispröfningen vid de svenska
domstolarna väl får anses vara synnerligen tillfredsställande» samt
»att, med hänsyn till den lugna, lidelsefria och förståndiga bevispröfning,
som erfarenheten visat vara att af våra domstolar påräkna,
någon synnerlig olägenhet eller fara ej torde komma att af förslagets
antagande föranledas», hvilken förklaring han dessutom afgifvit endast
under förutsättning, att den omändring af häradsrätten, som då föreslogs
och nu af lagutskottet i betänkandet n:o 28 accepterats, ej

Onsdagen den 17 Mars.

35

N:o 15.

genomfördes. Har den fria bevispröfningen hittills varit gällande
praxis och hafva hittills inga klagomål försports emot det sätt, hvarpå
våra domare, de må nu vara äldre eller yngre, tillämpat denna praxis,
voro det väl underligt, om, sedan denna princip, låt vara med några
förbättringar, blifvit legaliserad och formligen lagfäst, ett annat förhållande
skulle inträda och rättskipningen blifva mera osäker eller
fara för rättsäkerheten uppstå. Jag tror det ej. Vi veta ju, att de
juridiska examina och pröfningarna med hvart år blifva allt svårare,
och med den fria bevispröfningens antagande kommer domarens ansvarskänsla
vid tillämpningen af lagen att utan tvifvel skärpas.

Äfven ett tredje skäl har visserligen af reservanterna blifvit anfördt
för deras afstyrkande af förslaget, nemligen »att den fria bevispröfningens
grundsats icke finnes genomförd i något land, der organisationen
af underdomstolarne är sådan som våra häradsrätters».
Men då jag ej för tillfället kan förstå, att dermed afses något annat
land än Finland, der, såsom vi veta, 1734 års lag ännu är gällande,,
och då reservanterna ej uppgifva, hvithet eller hvilka länder, som
härmed åsyftas, anser jag mig kunna förbigå detta skäl.

Genom hvad jag nu så kort, som det varit mig möjligt, anfört,
tror jag mig hafva visat, att åtminstone de skäl, som reservanterna
anfört, icke böra tillmätas en sådan betydelse, att Kongl. Maj:ts förslag
på grund af desamma bör förkastas. Jag håller derjemte före,
att, då Riksdagen år 1894 på grund af åtskilliga då väckta motioner
aflat en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att proposition,
rörande lag om bevisning inför rätta, å nyo måste föreläggas Riksdagen,
och då Riksdagen dervid särskildt beträffande frågan om utvidgning
af nämndens befogenhet icke framstält något särskildt önskningsmål,
Riksdagen derigenom måste anses hafva förklarat, att den ansåge
tiden vara inne för framläggande af ett förslag till bevisningslag och
liksom gifvit regeringen på hand, att, om ett förslag framlades, hvilket
vore upprättadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det år 1893
framlagda och med iakttagande af de ändringar, som 1893 års lagutskott
ansett behöfliga, Riksdagen då ej skulle vara ovillig att antaga
ett sådant förslag. Regeringen har nu uppfylt denna Riksdagens
önskan, och det återstår för Riksdagen att afgifva sitt svar. För
min del är jag sinnad att bifalla den af lagutskottet gjorda hemställan,
hvarför jag, herr talman, till en början ber att få yrka bifall till den
nu föredragna punkten.

Herr Folke Andersson anförde: Som herrarne veta, är det

nu andra gången, detta lagförslag, om än i något förändrad form,
föreligger till Riksdagens pröfning. Första gången var, om jag ej
missminner mig, år 1893. Jag anförde då uti en särskild reservation
till lagutskottets utlåtande de skäl, som föranledde mig att yrka afslag
på lagutskottets förslag. Jag skall be att upplysningsvis få meddela,
att jag icke iindrat mening sedan dess. Jag anser fortfarande,

Om lag,
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:o 15. 36

Om lag,
angående
bevisning
inför råtta.
(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars.

att detta lagförslags antagande, i vissa fall och under vissa omständigheter,
kan innebära en fara för rättsäkerbeten i vårt land.

Enligt det nu föreliggande lagförslaget skulle, såsom vi veta, de
gamla legala bevisreglerna upphöra att gälla och en ny bevispröfning
införas, enligt hvilken domaren skulle ega rätt att på allt, hvad i
målet förekomme, grunda sitt utslag. Visserligen skulle domaren till
protokollet angifva de skäl, hvarpå han grundar sitt utslag, men dessa
skäl kunna vara hvilka som helst. Ingen kan veta eller med bestämdhet
säga, hvilka åsigter, som bestämma domarens utslag. Jag
vill i förbigående säga, att jag har stor aktning för vår svenska
domarecorps, och vi kunna tacka Gud för, att den är så utmärkt. Men
äfven domaren kan vara blottstäld för frestelser, och i vissa fall skulle
derför den nu föreslagna fria bevispröfningen kunna medföra en fara.
Om denna lag antages, är det intet, som hindrar en domare att grunda
sitt utslag på den ena partens obestyrkta påståenden eller kanske på
ett par vittnen, som sedan befinnas vara jäfviga. Det fria godtycket
skulle få öppet spelrum, och hvad domaren anser vara rätt, grundar
han sitt utslag på. Om jag t. ex. i en rättegång kan bevisa min
oskuld, såsom nu, med tvenne vittnen, kan jag, i fall detta blir lag,
ej vara viss om utgången. Min motpart kan nemligen vara mycket
skickligare än jag i bevisföringen, och han anför saker, som domaren
anser vara troliga just derför, att jag har mindre förmåga än min
vederpart att uttrycka mig, hvarför jag ändock kan blifva fäld, fastän
jag styrkt min oskuld med tvenne vittnen. Ja, jag kan trots den
bevisning, jag förebragt, blifva ålagd att gå ed, och likväl kan det
hända, att jag blir fäld. Det synes mig derför vara naturligt, att vi
ej äro benägna att antaga en sådan lag.

Det hufvudsakligaste skälet för lagens antagande, som jag hört
anföras, har varit det, att eu praxis utbildat sig på sidan af lagen,
och nu vill man ändra lagen, så att den kommer i öfverensstämmelse
med nämnda praxis. Vi reservanter tro nu icke, att denna praxis
går på sidan af lagen, men som de flesta af oss icke äro jurister, så
torde herrarne vilja jäfva detta påstående. Då vi emellertid fått en
sådan auktoritet på vår sida som justitierådet Skarin, hafva vi blifvit
så mycket mera styrkta i vår öfvertygelse. Justitierådet Skarin
yttrar nemligen, att han anser den praxis, som nu tillämpas, ingalunda
stå i strid med lagen, utan tvärtom öfverensstämma med lagens
bud, derest dessa rätt tolkas. Såsom bevis för denna sats åberopar
han bland annat det fallet, att i tvist angående t. ex. vattenuppdämning
eller rågångsrätning tvenne vittnen höras i målet, hvilka egentligen
icke kunna hafva klart begrepp om förhållandena. Domstolen
anställer då syn på stället och finner saken vara annorlunda, än hvad
vittnesmålen gifva vid handen. Naturligtvis dömer då domstolen
icke på grund af vittnenas utsago, utan med stöd af hvad domstolens
ledamöter genom syn på stället funnit öfverensstämma med verkliga
förhållandet.

Vidare anför justitierådet Skarin ett annat exempel, i det han

Onsdagen den 17 Mars.

37

N:o 15.

påpekar, att en dom kan afkunnas äfven med stöd af indicier. Antag
t. ex., att ett brott bar begåtts, att en person blifvit mördad. I den
dödes närhet har då en person anträffats, som misstänkes. Han har
hos sig vissa af den dödes tillhörigheter, han har blodfläckar på sina
kläder eller kanske äro klädesrester eller hår från den döde fastklibbade
vid ett vapen, som tillhör den misstänkta personen. I sådant
fall bör, säger justitierådet Skarin, den anklagade dömas, och detta
är icke i strid med 1734 års lag.

För öfrigt tror jag icke, att från det svenska folkets sida gifvit
sig till känna något allmänt uttalad! behof af en ändring i detta afseende.
Jag tror, att våra landtdomstolar ha fylt sin pligt på ett
redligt sätt, och att den här ifrågasatta ändringen i allmänhet icke
skulle blifva väl emottagen af folket. Det är min fulla öfvertygelse.
Man skulle här lägga afgörandet i en enda persons hand, ty vi kunna
ej heller hoppas, att nämnden skulle få större inflytande på beslutet.
Det yttrades nemligen af Första Kammarens ledamöter i utskottet,
att förrän de ville gifva nämnden ökad magt och befogenhet, förr
skulle de låta hela lagförslaget falla. Detta framgår också derutaf,
att Första'' Kammaren satt sig i efterhand med detta ärende. Der
förekommer nemligen lagförslaget icke förr än om lördag. Om nu
Andra Kammaren skulle antaga detta lagförslag och möjligen äfven
min motion, kommer Första Kammaren säkerligen att antaga Kongl.
Maj:ts proposition och afslå motionen. Och äfven om Första Kammaren
skulle bifalla jemväl min motion, torde högsta domstolen aldrig
komma att godkänna detta förslag, ty ett sådant förklarande
har redan från högsta domstolens sida blifvit afgifvet, då Kongl.
Maj:t en gång framlade ett förslag just om utvidgning af nämndens
rätt. *

Den nya art af bevispröfning, som här är i fråga, skulle införas
från främmande länder. Jag tror dock icke, att det skulle vara fördelaktigt
att hit importera något sådant som denna lag. Såsom
justitierådet Skarin påpekat, förekomma i sådana främmande länder,
der man har denna prisade bevispröfning, icke sällan hvad man kan
kalla juridiska skandaler. Både broschyrer och tidningar vittna
om, huru oskyldiga personer der blifva dömda och utsatta för långvariga
lidanden, innan deras oskuld blifver uppenbar. I vårt land
deremot, der vi hafva den legala bevispröfningen och derjemte den
regeln: »man bör hellre fria än fälla», der har, enligt justitierådet
Skarins uppgift, som icke torde kunna af någon jäfvas, under hela
detta århundrade icke ett enda fall blifvit konstateradt, då någon
blifvit oskyldigt dömd. Detta synes mig tala för att vi må bibehålla
hvad vi hafva och icke införa den nya lagen.

För öfrigt vill jag fråga: om vi nu antaga denna lag, öro herrarne
då beredvilliga att fullfölja, hvad som kanske blifver följden
deraf? Antages denna lag, så är det säkert, att vi inom kort få
införa ett advokatstånd här i vårt land. Detta torde icke böra sättas
i fråga, om vi taga hänsyn till förhållandena på landsbygden. Antag,

Om lag,
angående
bevisning
inför råtta.
(Forts.)

N:o 15. 38

Om lag,
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars.

att fri bevispröfning blefve införd och att domen således skulle fällas
med stöd af de uppgifter, som förekommit. Vår landtbefolkning är
nu i allmänhet icke juridiskt bildad och kan ej heller uttrycka sig
så, som skulle erfordras för att göra sig fullt förstådd. Då en sådan
part har en jurist emot sig, är det allt för antagligt, att domaren
skall finna, att denne i allmänhet har rätt gent emot den obildade
motparten, hvars påståenden sålunda kanske med orätt blifva underkända.
Det blefve då nödvändigt att hafva advokater, och första
steget till införandet af ett sådant stånd vore just att antaga
denna lag.

Vidare torde det också blifva nödvändigt att genomföra en ny
organisation af våra domstolar — att döma af justitierådet Skarins
yttrande till högsta domstolens protokoll. Man nödgas kanske att
införa jurydomstolar eller kollegiala domstolar, och jag undrar, om
detta skulle vara till fördel för vårt land eller blifva välkommet i
våra bygder. Vi ha våra gamla aktade häradsrätter, som tillvunnit
sig det fullaste förtroende. Jag tror också, att en domare har stöd
af sin nämnd, den allmänt aktade nämnden. Man har i utskottet
kritiserat och underkänt denna institution, men det gör mig ondt, tv
vi invälja vanligen i nämnden de bästa och samvetsgrannaste personer,
som vi hafva att tillgå, och jag är förvissad derom, att domaren
mången gång har hos dessa en god ledning för fällandet af häradsrättens
domslut. Jag skulle derför mycket beklaga, om dessa våra
häradsrätter afskaffades och domstolar, sådana som jag förut omnämt,
infördes i stället.

Då jag anser, att denna lag hvarken är nödig eller nyttig, kan
jag icke vara med derom och anhåller derför, herr talman, att få
yrka afslag Ti utskottets förslag och bifall till vår vid betänkandet
fogade reservation, och jag skulle önska, att kammaren ville dela
mina åsigter och afslå det föreliggande lagförslaget. Jag ber om
ursäkt, att jag framhåller detta mycket ifrigt. Men vi stifta lag icke
blott för den närvarande tiden, utan äfven för kommande tider, och
det är min fulla öfvertygelse, att en sådan lagstiftning, som här är
i fråga, kan blifva till fara för rättsäkerheten.

Jag ber äfven få tillägga det, att jag håller före, att för domarena
i allmänhet, och särskildt för de yngre, äro de legala bevisreglema i
1734 års lag ett godt stöd. Det skulle kunna hända, derest det föreliggande
förslaget blir lag, att en domare, som åtnjutit all aktning
af allmänheten och fortfarande dömer på samma sätt som förut, dock
går miste om det förtroende, han förut haft, just på grund deraf, att
han fått sig médgifvet att döma huru han vill efter sin egen åsigt.
Detta är för mig ett ytterligare skäl att yrka afslag å utskottets förslag
och bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Petersson i Boestad, Olsson i Omakärr,
HuUkrantz och Andersson i Upsala.

Onsdagen den 17 Mars.

39 N:o 15.

Vidare yttrade:

Herr Nilsson i Skärhus: Då jag inom utskottet icke kunnat

biträda den mening, hvartill utskottet kommit, har jag jemte fem andra
ledamöter från denna kammare afgifvit en reservation mot utskottets
beslut. Jag och mina medreservanter hafva, särskildt på grund af
det beaktansvärda uttalande, som justitierådet Skarin gjort vid föreliggande
kongl. propositions granskning inom högsta domstolen, funnit
oss manade att framlägga denna vår reservation; och jag skulle önska,
att kammaren på ett så eftertryckligt sätt som möjligt afsloge propositionen.

För min del anser jag, att, om den fria bevispröfningen införes
i vårt land, man derigenom kommer att lägga allt för stor magt i
domarens hand, en magt, som kan komma att leda till farliga resultat.
Man tänka sig, hvarthän det skulle kunna leda, om en ung jurist,
som vore förordnad att handlägga mål vid en häradsrätt på en ort,
der han vore alldeles obekant med seder och förhållanden, finge behandla
målen på så sätt, att han endast behöfde draga slutsatser af hvad
som förekommit och sedan på grund af sin öfvertygelse döma i stället
för att vara bunden vid hvad två eller tre vittnen uttalat till förmån
för den ena eller andra parten. Om t. ex. den ena parten använde
en mycket skicklig advokat och den andra parten icke egde den förmånen,
utan i stället sjelf finge föra sin talan och icke med samma
skicklighet kunde uttrycka sina tankar, då kunde ju domaren mycket
lätt blifva vilseledd och i följd deraf fälla en origtig dom. Justitierådet
Skarin har också uttalat sina betänkligheter mot sådana domslut.
Han har derjemte — och detta har särskildt tilltalat mig -— uttalat,
att han icke under hela den långa tid, nuvarande lag angående bevispröfning
existerat, funnit ett enda fall, der någon oskyldigt tilltalad
blifvit dömd. Samma goda resultat kan man deremot icke framdraga
från de främmande länder, der den fria bevispröfningen är införd.
Der eger ofta ett motsatt förhållande rum.

På grund af hvad jag nu anfört, och då, om den fria bevispröfningen
införes i vårt land, följderna deraf skulle blifva, att vi finge
ett nytt advokatstånd, möjligen äfven jurydomstolar eller kollegiala
domstolar med ty åtföljande löner och pensioner, att våra underdomstolar
icke finge den karakter, de nu ega, att den rättsökande allmänheten
komme att i hög grad derpå blifva lidande, att domarens
magt komme att i betydlig grad utvidgas, deremot skulle hans anseende
i betänklig grad komma att minskas, anser jag, att föreliggande
förslag icke hör antagas.

Jag anhåller, herr talman, att i följd af den fruktan, jag hyser
för följderna af förslagets antagande, få yrka ett bestämdt afslag å
detsamma och bifall till min med fleras afgifna, vid betänkandet fogade
reservation.

Herr Staaff: Herr talman, mine herrar! Det som onekligen

är det mest frappanta, då man söker sätta sig in i förarbetena till

Om lag,
angående
bevisning
inför rätta
(Ports.)

N:o 15.

Om lag
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

40 Onsdagen den 17 Mars.

föreliggande lagförslag och i de debatter, som förut förts angående
detsamma, är den ytterliga olikhet i åsigter, som man finner råda
derom, huruvida den fria bevispröfningens princip verkligen för närvarande
gäller i svensk rättsprocess eller icke. Om den saken kan
man påträffa så olika yttranden, att, under det somliga beteckna den
principens införande såsom något helt och hållet eller åtminstone såsom
något väsentligt nytt, den af andra betecknas såsom endast och
allenast ett fastslående i lagen af en praxis, som redan förut för
länge sedan frånvikit lagens stadgande. Jag må säga, att, då jag af
förslagets anhängare hört den senare framställningen göras, detta i
och för sig icke verkat så synnerligen tillförlitligt på mig, eftersom
jag från det hållet i allmänhet aldrig märkt något synnerligen stort
intresse för att från lagen bortskära en hel del gamla bestämmelser,
som äro högst olämpliga, och som faktiskt icke tillämpas och icke
heller på länge hafva tillämpats. Och om jag går in på sjelfva sakfrågan,
är det min fulla öfvertygelse, att det är så långt ifrån, att
den fria bevispröfningens princip för närvarande helt gäller hos oss,
att man mycket hellre kan säga, att praxis visserligen har dragit och
ryckt på 1734 års lagbestämmelser både i det ena och i det andra
fallet, men att i det väsentliga gäller den lagbundna bevispröfningen
och icke den fria. Man har, tror jag, från motsatt håll förbisett eu
omständighet, som synes mig vara af vigt, och det är den, att, om
också praxis har frånvikit 1734 års lag så till vida, att den icke vill
erkänna de bevismedel, som denna lag uppställer, såsom exklusiva,
den likväl icke frånvikit denna lag så till vida, att 1734 års lag uppställer
ett legalt bevismått och att reglerna för detta legala bevismått
allt fortfarande göra sig i betydlig grad gällande. Det är något helt
annat att under herraväldet af en lag, som stadgar ett visst bevismått
— visserligen under förutsättning af ett visst bevismedel — nemligen
genom det vigtiga stadgande, att två vittnen äro fullt bevis, det är
något helt annat, säger jag, att under herraväldet af en sådan lag
döma på indicier eller omständigheter än att göra det på grund af
en lag, som klart och uttryckligt såsom sin första princip uppställer
den fria bevispröfningen. I det förra fallet skall domaren alltid för
sin inre öfvertygelse hafva krafvet derpå, att han, för fastställande af
livad som skall gälla såsom bevisadt, måste, hvilka bevismedel än
användas, nå det mått, som lagen typiskt uppstält; men i det senare
fallet är, såsom genom många exempel kan visas, ett helt motsatt
förhållande rådande. Jag har sålunda den uppfattning, att detta lagförslag,
upphöjdt till lag, skulle i den svenska rättskipningen införa
en väsentlig nyhet, en nyhet, som jag för min del anser icke skulle
mötas af de förutsättningar, som skulle fordras för densammas lyckliga
genomförande och tillämpning.

Om jag först kastar en blick på domstolsorganisationen här i
landet, ber jag att få fråga: har det aldrig någonsin väckt herrarnes
förundran, att under det en person, som väljer ett annat lefnadskall
än domarens, t. ex. militärens eller den civile tjenstemannens, i många

41 N:o 15.

Onsdagen den 17 Mars.

år får vänta, till dess lian anses mogen att på eget ansvar sköta ett
värf af mera betydelsefull beskaffenhet, så anses i vårt land ett till
två års praktik hos en domare efter aflagd universitetsexamen —
utan afseende å denna examens beskaffenhet — vara fullt tillräcklig
för att åt en person, som icke behöfver vara mera än 25 år, öfverlåta
att döma om de högsta rättsförmåner, menniskan eger? Ty vi
böra komma i håg, att här i landet ej finnas några bagatelldomstolar,
inga domstolar, som äro inskränkta i afseende på det domsmaterial,
som förelägges dem, utan alla underdomstolar kunna döma i alla saker,
således äfven i sådana, som äro af den allra högsta vigt. Om jag
så ser till, huru domareplatserna vid våra rådhusrätter besättas, så
behöfver jag icke utveckla den saken närmare. Det har så många
gånger förut påpekats, att i synnerhet i rådhusrätterna uti de minsta
städerna, der befolkningen är för liten för att kunna erbjuda någon
sådan ekonomisk fördel, som kan locka någon verklig förmåga, domarebefattningarna
faktiskt ofta nog komma att tillsättas på ett sätt, som
icke är tillfredsställande. Då dertill kommer, att jurisdiktionen på
sådana platser är så liten, att erfarenheten blifver så godt som ingen,
inses lätt, hurudan domarens kompetens skall blifva. Nu säger man
möjligen: ja, men parterna kunna ju klaga; vi hafva ju hofrätt och
Kongl. Maj:t. Parterna kunna klaga först i den ena och sedan i den
andra instansen. Ja, det kunna de visserligen göra. Men jag ber
herrarne komma i håg, att instanssystemet hvilar på den förutsättningen,
att parterna icke annat än i ett mindretal fall skola begagna sig
af denna sin rätt. Ty om parterna skulle börja att i ett större
antal mål besvära sig i högre rätt, då skulle instanssystemet göra sig
sjelft omöjligt. Men vidare måste jag erinra följande: de högre domstolarne
kunna ändra, hvad underdomstol besluta. Ja, visserligen;
men högre domstol kan icke ändra, hvad underdomstol utredt. Det
är på underdomstols protokoll, hela det följande rättsafgörandet kommer
att basera sig. Hufvudfrågan i denna sak är således: är den
person, som för underrätts protokoll, mogen för ett sådant värf?

Öfvergår jag nu från domstolsväsendet och kastar en blick på
sjelfva rättegångsförfarandet, så ber jag få framhålla, hurusom den
fria bevispröfningen för att kunna verka godt och nyttigt uppenbarligen
fordrar, att alla omständigheter såvidt möjligt skola kunna framdragas
och framdragas i sitt rätta sken och i sin rätta belysning.

Hvilken är det, herr talman, som nu skall framdraga alla dessa
omständigheter? Jo, i vårt land, der faktiskt parternas talan i allmänhet
skötes af dem sjelfva i civilrättegångar, och der samhället
icke ansett nödigt att obligatoriskt sätta något rättsligt försvar vid
den i brottmål tilltalades sida, blir det vederbörande sjelf, som kommer
att framdraga och belysa omständigheterna. Jag vågar tro, att
det är en för tung börda, som man der lagt på den obildade, icke
rättskunnige parten. Om man ser på sjelfva förfarandets form, skall
man också finna, att denna icke sammanstämmer med den fria bevispröfningens
grundsats. Tv det är ett obestridligt faktum, att i det

Om lag
angående
bevisning
inför rätta.

(Forts.)

N:0 15. 42

Om lag
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars.

skriftliga protokollet icke alla de omständigheter, som inverka på
omdömet, kunna komma fram på ett sådant sätt som vid det muntliga
eller omedelbara förfaringssättet. Det skall hvar och eu erkänna,
som öfvervarit blott en enda muntlig och omedelbar förhandling inför
en af utlandets rätter, der de moderna rättsprinciperna i hela deras
utsträckning äro genomförda. Här skall man kunna säga, då en sådan
förhandling är slutad, att dervid framlagts eu mängd omständigheter,
om hvilka man icke har en aning vid hemlandets domstolar. Jo,
man har nog eu aning om dem; man har hört dem under förhandlingen,
men de finnas icke uppskrida i protokollet. Ty det förekommer
en mängd omständigheter, som undandraga sig den skelettartade
uppteckningen i protokollet och der icke komma in. Låtom oss
t. ex. tänka efter, huru det tillgår, när ett vittnesmål afgifves. Hvar
och en, som varit vid en domstol och följt med, huru det går till,
vet, att efter vår rättegångsordning ett vittne aflägger sitt vittnesmål
så, att han tillfrågas af domaren, och tillfrågas af parterna genom
domaren, till hvilken parterna ställa sina frågor; han berättar och
svarar på frågor. Men oupphörligt kommer det derunder fram, att
han icke är fullt på det klara med den eller den omständigheten.
Ibland säger han: Ja, det var så; men en annan gång heter det:
det var så, för så vidt jag kan minnas. Det blir således en samling
uttalanden, deri han dels säger, att det var så och så; dels säger,
att, så vidt han kan minnas, det var så och så; och dels säger, att
han nästan tror, att det var så och så, fastän han icke vågar taga
det på sin ed, o. s. v. Alla dessa nyanser skola upptecknas i det
skriftliga protokollet. Men detta kan icke göras, mina herrar. Här vittnesmålet
är aflagdt, då är det domaren, som för sig ordnar materialet; då är
det domaren, som tillämpar sitt omdöme och sin uppfattning om
hvad detta vittne verkligen vet, och detta skrifver han upp. Endast
för den händelse, att efter en oerhörd mängd frågor och svar det
befinnes, att ett vittne fortfarande har motsägande uppgifter, inkommer
i protokollet en sådan anteckning, som visar, att domstolen icke
ansett vittnet tillförlitligt. Förhållandet är således, att det material,
på grund af hvilket en öfverdomstol dömer, är en produkt af underdomarens
uppfattning; och sålunda komma vi tillbaka till hvad jag
nyss sade, att det helt och hållet beror på, hurudan underdomaren är.

Mu, herr talman, skall jag tillåta mig att komma in på ett område,
som kanske af åtskilliga bland kammarens ledamöter icke
anses egentligen höra till denna sak. Men jag tror mig kunna påvisa,
att, i fall man ser något djupare i rättegångsväsendet, mau
skall finna, att det väl hör hit. Vi hafva, herr talman, i 22:dra och
23:dje domarereglerna tvenne föreskrifter, som lyda, den 22:dra:
»Domaren skall tala saktmodeligen med dem som komma för rätten,
annars varder han misstänkt, att han icke skall döma rätt, och den
misstanken får den till honom, som illa tilltalad varder. Förty att
man kommer icke för domaren i den akt, att man der skall bannad
blifva, eller illa tilltalad, utan till att söka sin rätt. Men der saken

43 N:0 15.

Onsdagen den 17 Mars.

så begifver sig, att någon part måste straffas med ord, då skall det
ske när saken är ransakad, ock domen är afsagd, och icke förr.»
Och den 23:dje lyder: »När domaren sitter för rätta, skall han icke i
vara på någon part vred, förty vreden förhindrar honom, att han
icke kan besinna hvad rätt är i saken».

Nu kunna herrarne fråga: hvad har detta med den fria bevispröfningen
att göra? Jo, mine herrar, den grad, i hvilken domarens
saktmodeliga processledning är utvecklad i vårt land, har mycket att
göra med frågan om fri bevispröfuing. Ty eftersom det här väsentligen
måste bero på domarens förmåga att stödja parten och hjelpa
honom att komma fram med de omständigheter, som böra fram, och
eftersom den fria bevispröfningens grundsats just fordrar, att så vidt
möjligt alla omständigheter skola komma fram och komma fram i
deras rätta dager, är det af mycken vigt, att processledningen föres
på det sätt, att alla dessa omständigheter bäst kunna komma till sin
rätt, och så, att parten finner sig vara i den belägenhet, att han kan
framlägga dem.

Jag tror, att herrarne måste medgifva —- om herrarne tänka
på det — att hvarje menniska, som icke är utrustad med sällsynt
djerfhet och oförskräckthet, i viss mån är beroende af det sätt, hvarpå
hon mottages, när hon skall komma fram med sina anspråk och bekymmer.
Om jag finge taga ett exempel, som ligger nära till hands,
skulle jag vilja återföra i herrarnes minne en tid för längesedan här
i landet, då det icke gick till på det lugna, fina och varsamma sätt
som nu i Sveriges representation. Då kunde det hända, att eu eller
annan ledamot af denna representation, som yttrade något, som ansågs
misshagligt, framkallades och fick en ordentlig skrupens af talmännen
på den tiden. Det kan icke hända nu; och jag tror icke, någon af herrarne
skulle kunna finna eu ledamot i denna kammare så obehaglig, att herrarne
skulle önska den tiden igen i stället för det upphöjda lugn från
talmansbordet, under hvilket vi nu arbeta. Jag har i följd af min
verksamhet fått åtskillig erfarenhet, huru det går till vid de svenska
domstolarne, och jag ber att icke blifva missförstådd, då jag kommer
in på detta område. Det är icke min mening — jag säger det uttryckligen
och jag säger det för att få det antecknadt i protokollet
— att påstå, att flertalet af Sveriges domare skulle genom sitt sätt
att leda processen åstadkomma någon fara i det fall, jag antydde.
Alldeles icke. Men hvad jag skulle vilja säga är, att undantagen
måhända äro något flera, än de borde vara. Jag har för mig sjelf
gått igenom och satt upp alla de domare, som jag för tillfället kunnat
erinra mig hafva hört såsom processledare vid våra svenska domstolar.
Jag fick i hop dem på eu tio minuter till bortåt ett sextiotal;
och jag har således, som sagdt, någon erfarenhet i detta fall.
Jag medgifver visserligen, att ju mitt omdöme kanske icke kan innebära
mycken öfvertygande kraft; men det torde kunna vara af intresse,
då jag sökt fatta det med största möjliga opartiskhet. Dessa
domare liar jag indelat i 4 klasser, af hvilka jag betraktar den första

Om lag,
angående
bevisning
nför råtta,
Forts.)

N:0 15. 44

Om lag,
angående
bevisning
inför rätta.
Ports.)

Onsdagen den 17 Mars.

klassen som den högsta typen för domare, nemligen de, i afseende
på Indika jag icke kan säga, att jag i något enda fall erfarit, att de
under sjelfva förhandlingen fattat en åsigt —• eller en sympati eller
antipati — som derefter snedvridit förfarandet i fråga om upptagande
af parts eller vittnes yttrande, och af hvilka jag aldrig någonsin hört
utbrott af vrede mot den ena eller den andra parten. I den andra
klassen har jag satt dem, som nog i allmänhet föra processen på
detta utmärkta sätt, men hos hvilka man dock i ett och annat fall
kunnat finna en sådan förutfattad mening, som så lätt leder processen
i en annan rigtning, än den bör gå. I den tredje klassen har jag
satt dem, som jag funnit på ett sätt, som icke kunnat såsom blott
undantag betraktas, tillämpa denna mindre goda princip, och i den
fjerde klassen har jag satt dem, som efter min mening aldrig bort
komma till domarebordet, och som, om de en gång kommit dit, icke
borde få sitta qvar, sådana, som fullständigt förstöra rättens lugn och
rättvisans värdighet genom sitt motbjudande och för parterna terroriserande
sätt att föra förhandlingen. Af det ofvan nämnda 60-talet
domare kommer i första klassen 3 å 4; i den andra cirka 25; i den
tredje likaledes ungefär 25, och i den fjerde 4. Det är för mycket,
mine herrar; och den, som sett en utländsk rättsförhandling efter de
moderna principerna, han vet, att det kan gå till på ett annat sätt,
så att undantagen inskränkas högst betydligt.

Om jag finge insticka i mitt anförande en vördsam hemställan
till kammarens ledamöter, ville jag säga, att, om någon af herrarne
skulle komma öfver till vårt broderland Norge — förutsatt att det
är en sådan person, som icke betraktar Norge som ett smittadt land,
utan tror, att man äfven der kan finna något godt — jag skulle
vilja föreslå honom att titta in i någon af de norska lagmansrätterna
efter den nya norska straff processlagen. Han skulle då med säkerhet
icke gå derifrån förr, än han hört hela förhandlingen; och då han
hört den, skulle han säga: Ja, så är det, som en process skall se
ut; den värdigheten är det, som domsalen skall ega under en rättsförhandling.

Jag skulle, herr talman, vidare önska att få fästa kammarens
uppmärksamhet på ett särskildt område af rättegången, som synes
mig hotadt af den föreslagna nya lagen. Jag menar den tilltalades
i brottmål och speciel den häktades ställning. Jag tror, att denna
ställning icke är sådan i vår rättskipning, att det går an att på
någon enda punkt försvaga densamma, och jag skall försöka att med
några exempel visa, hvad jag menar.

Yi veta, att i vår stadga angående expeditionslösen den ju
ganska liberala satsen finnes, att en häktad person skall eg a rätt att
afgiftsfritt erhålla protokoll i det mål, hvarför han sitter häktad.
Detta är ju en ganska rigtig och korrekt förmån, som är tillerkänd
honom; men huru ofta begagnar han denna förmån? Den begagnas
i sjelfva verket nästan aldrig, då den tilltalade är öfverlemnad åt
sig sjelf, som han ju också är i det öfverväldigande antalet fall. Ty

Onsdagen den 17 Mars.

45 N:o 15.

den tilltalade har icke någon aning om denna bestämmelse, och ingen
upplyser honom om tillvaron af densamma; och likväl måste herrarne
finna, att i ett skriftligt rättegångssystem är första vilkoret för att
kunna följa med en från ransakningstillfälle till ransakningstillfälle
sig framsläpande process att ega det, som utgör tråden och den
sammanhållande nerven i densamma, nemligen rättens protokoll.

Men om man nu vill säga, att, äfven om den tilltalade har tillgång
till protokollet, det kanske i många fall icke vore mycket bevändt
dermed, så vill jag också vara med derom, ty den tilltalade,
öfverlemnad åt sig sjelf, kan icke sätta sig in i protokollsföringens
mysterier; och han kan faktiskt ej uppfatta och jemföra, hvad som
står i detta skrifna protokoll, med hvad han och andra verkligen
sagt. Men han får ju det uppläst för sig, invänder man möjligen,
hvarje ransakningstillfälle begynner ju med, att protokollet för honom
uppläses i dess helhet. Ja, detta är nog sant, men huru begriper
han det? Jo, så, att i nio fall af tio, då domaren frågar, om protokollet
är rigtigt, svarar han med att försäkra, att han är oskyldig;
och han söker att gifva sig in på realiteterna i rättegången, ty han
har ej fattat en smula af hela denna upprabbling. Han vet ej, hvad

det är fråga om, förr än domaren efter slutad uppläsning säger, att

här är det blott fråga om, huruvida protokollet är rätt affattadt, och

då först förstår han kanske, hvad det är, som blifvit uppläst för

honom, och som han ej fattat förut.

Likadan lär hans ställning vara med hänsyn till de processförmåner,
som han i öfrigt eger, t. ex. i fråga om den rätt, han eger
att anföra jäf mot vittnen. Det förstår han sig icke på. Ja, han
vet mången gång ej, hvad jäf vill säga. Visserligen får han af domaren
en nödtorftig upplysning derom. Och det är på grund af
denna nödtorftiga upplysning, som han skall förstå att iakttaga sin
rätt vid dessa ofta så fina och subtila bestämmelsers praktiska
tillämpning! Jag vågar tro, mine herrar, att så länge den tilltalade
i vårt land icke eger ett af staten vid hans sida stäldt rättsligt försvar,
så länge bör och kan icke den fria bevispröfningen införas i
den kriminella rättskipningen utan fara för ytterligare försvagande
och försvårande af den tilltalades ställning.

Om jag nu från de yttre synpunkter, som jag har hemtat från
lagstiftningen om denna den tilltalades ställning, skulle öfvergå till
den tilltalades inre ställning och hans uppfattning af rättegången,
så skulle jag också derom kunna hafva ett ord att säga. En domare,
som för öfrigt var rätt erfaren, sade en gång till mig: det är
dock märkvärdigt med dessa tilltalade, för hvilka det gäller så orimligt
mycket, som det gör, att de kunna stå så känslolösa inför domstolen,
som om de vore klumpar eller stockar. Ja, förd tror man —
och trodde jag ■—- på den der klump- och stockteorien, som domaren
i fråga framstälde, men så småningom har jag åtminstone för min
del öfvergifvit den, sedan jag fått tillfälle att se in i, hvad som
verkligen försiggår i denne hotade menniskas inre. Ifrån första

Om lag,
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:0 15.

46

Onsdagen den 17 Mars.

Om lag,
angående
bevisning
inför rätta.
(Ports.)

början och till sista slutet —- ända från det att han gripes och tills
dess domen afkunnas öfver honom — står han i allmänhet i den
ställningen, att han befinner sig under trycket af eu kraft, hvars
reglerande han icke fattar mer af, än att lian icke kan inverka på
detsamma. Han finner sig gripen af ett maskineri, om hvilket han
endast och allenast vet, att dess kuggar och hjul gå efter för honom
alldeles okända lagar, men att, då maskineriet har slutat sitt arbete,
det kan hafva betydt hela hans lefnads väl eller ve. Om man insett
detta, skall man kanske gifva en annan tolkning åt den der underbara
»känslolösheten» Då skall man förstå, att det verkligen är en
menniska med nerver och hjerta och känslor som vi, men eu menniska,
hvars nerver och hjerta och känslor paralyserats af den ställning,
som han befinner sig i, och det till den grad, att han icke förmår
att att uttrycka vare sig det ena eller det andra.

Det vill förefalla, mine herrar, af några yttranden under lagens
förarbeten, som om man skulle vilja säga, att de möjliga brister, som
kunna finnas i lagen, skola vid tillämpningen utfyllas af den uppfattning,
som vårt domarestånd har om det fulla bevisets nödvändighet.
Denna slutsats tyckes man draga af sin kännedom om, huru
vårt domarestånd hittills dömt. Men jag kan först och främst icke
förstå det tillvägagåendet, att man anser sig kunna af det sätt, hvarpå
domarena hafva dömt under den legala bevisteoriens herravälde, draga
någon slutsats om, huru man skulle komma att döma efter den fria
bevispröfningens införande. Men äfven om man skulle kunna göra
det, så vågar jag påstå, att åtminstone efter min tanke det snarare
fins anledning att misstänka, att lagens regelbindande kraft behöfves,

än att den icke behöfves. Det lins ett område inom vår svenska

lagstiftning, mine herrar, der den fria bevispröfningen tillämpas och
tillämpas på ett sätt sådant, att man måste begära, att den, som öfver
hufvud taget kan skydda oss, äfven måtte skydda oss för en sådan
bevispröfning, och det är den bevispröfning, som tillämpas efter något,
som kallas lagen angående lösdrifvares behandling, en lag, der det
icke finnes någon som helst procedur stadgad, och der det följaktligen
är till och med fullständigt lagligt befogadt — det kan man verkligen
säga — att döma precis, huru man vill. Men det var icke det, som
det var fråga om, utan frågan gälde, huruvida vårt domarestånds uppfattning
är sådan, att den kommer att bättra upp den bristfälliga
lagen. Jag har gått igenom några fall af den rättskipning, som
jag här nyss talade om, och jag skall i största korthet redogöra för

ett par af dem. I ett fall år 1886, som betecknas med n:o 740 i

riksarkivets förteckning och med n:o 453 å högsta domstolens utslag,
har en person blifvit anhållen, för att han, såsom en polisman sade,
gjort sig känd för att vid vissa tillfällen betla på ett pockande sätt
och icke i allmänhet arbeta, utan sysslolös kringstryka. Han bestred,
att så var förhållandet. Så kom saken inför poliskammaren, och poliskammaren
antecknade i sitt protokoll, att denna person gjort sig känd
för att bruka kringstryka å stadens gator och betla. Han blef dömd —

Onsdagen den 17 Mars.

47 N:o 15.

så vidt jag fattar på denna anteckning — till tio månaders tvångsarbete.
Derefter besvärade ban sig lins högsta domstolen. Högsta domstolen
infordrade poliskammarens förklaring, och denna förklaring lydde, att
det uppenbart framginge, att den och den personen åter gjort sig skyldig
till lösdrifveri, och högsta domstolen faststälde då utslaget, och
detta af den anledningen således, att en polismyndighet i sitt protokoll
antecknat, att denna myndighet betraktade det såsom eu känd sak,
att den och den personen var en lösdrifvare. Derför skulle alltså
denna person dömas till ett frihetsstraff, som endast till namnet, men
icke till saken skiljer sig från straffarbete.

Huru pass noga man är att iakttaga laga former, kan man se
på ett par andra fall. De hafva n:o 210, resp. 139 samt 500, resp.
298, allt 1887. Der förekommer, att, ehuru det i lagen angående
lösdrifvares behandling uttrjmkligen står föreskrifvet, att Konungens
befallningshafvande skall hålla förhör med dem, som anhållits såsom
lösdrifvare — och efter hvad jag kan fatta, kan ej meningen dermed
vara någon annan, än att Konungens befallningshafvande framför
allt skall tillfråga lösdrifvaren, huruvida han erkänner eller ej, att
han gjort det och det —- har likväl i dessa begge fall förekommit,
att i det ena stadsfiskalen och i det andra en underordnad polistjensteman
— tror jag — grepo vederbörande, instälde dem för sig
och antecknade i ett slags bevis, som dessa polismyndigheter hafva,
att de erkänt. Sedan kommo de inför Konungens befallningshafvande,
som i sitt protokoll antecknade deras lefnadsomständigheter,
men icke tillfrågade dem, huruvida de erkände eller icke, utan blott
dömde till tvångsarbete. Konungens befallningshafvandes utslag gick
sedan till högsta domstolen, som faststälde tvångsarbetet.

Jag har, mine herrar, nu så pass länge upptagit kammarens
tid, att jag icke skall besvära kammaren med den kritik af lagens
särskilda paragrafer, som jag äfven skulle kunna prestera, men jag
anhåller, att, derest diskussionen utdrages, det måtte tillåtas mig
att ännu en gång begära ordet, då jag möjligen får tillfälle att något
granska lagens särskilda stycken. Dock kan jag icke underlåta att
redan nu framhålla en punkt i detta lagförslag, och det är den punkten,
som skall innefatta något slags garanti gent emot domarenas sätt att
tillämpa lagen. Det är nemligen andra punkten af nu föredragna §,
som lyder: »[ domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå

rätten grundar sin öfvertygelse». Nu lyder ju redan 24 kap.
3 § rättegångsbalken på följande sätt: »All dom bör fästas på skäl
och lag och ej på godtycke: och skall sjelfva saken och målet, deri
tvisten består, med dess nödiga omständigheter, tydligen deri utsättas,
så ock de hufvudskäl och den lag, derå slutet grundas». Om nu
detta generella stadgande, som står qvar sedan den tid, då lagen
kom till, fatiskt icke för närvarande på tillfredsställande sätt tillämpas,
och man således för att lugna meningarnai fråga om den nya principens
tillämpning sätter in ett särskildt moment af den art, som jag nyss
uppläste, då måste det väl vara så klart som dagen, att man bort

Om lag,
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:0 15. 48

Onsdagen den 17 Mara.

Om lag,
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

gorå detta särskilda moment till något utförligare, till något uttryckligare
än den gamla lagens bestämmelse., om hvilken erfarenhet visat, att den
ej tillämpas. Det är ju tydligt, att man i ett sådant fall borde hafva sagt
något sådant, som att domaren skall i domen utsätta så väl på hvilka
vittnesmål som ock på hvilka omständigheter i öfrigt, han grundat
sitt domslut eller något dylikt. Men, det vågar jag försäkra, att
bland alla juridiskt bildade personer i denna kammare, som vilja
meddela sin verkliga erfarenhet, det icke torde finnas mer än en
tanke derom, att detta moment blir ett fullständigt dödt lagstadgande.
Hvarje domare kommer att anse lagens rättfärdighet tillräckligt uppfyld,
i fall han säger: »enär rätten på grund af hvad i målet förekommit
har funnit det och det bevisadt, så» etc., men det var ju
något sådant, man med detta stadgande ville förebygga.

Jag ber, herr talman, att på det lifligaste få framhålla, att jag
icke är en motståndare mot reformer i den allmänna lagstiftningen,
utan att jag tvärtom är en varm och ifrig anhängare till sådana
reformer. Specielt har jag i många år varit anhängare till en reform
uti rättegångsväsendet. Men jag tror, att det då bör vara en verkligt
djup och stor reform, som obestridligt för oss ordentligt framåt —
ja, jag vill icke neka till, att man skulle kunna bryta ut några delar
af nu föreliggande lagförslag, t. ex. hvad som angår bevisningen om
skadestånd, de förändrade bestämmelserna i viss mån om parts ed,
o. s. v., det vill jag, som sagdt, icke neka till —- men jag menar,
att, om afsigten verkligen är att på en gång komma något längre
framåt, då vill jag ock vara viss på, att man verkligen kommer
framåt, att man verkligen tager ett sådant steg, att hvad man gör
passar i stycke med lagens öfriga delar.

1734 års lag har, herr talman, sina stora brister och sina stora
ofullkomligheter, och dessa brister och dessa ofullkomligheter saknas
icke heller på bevislärans område. Men denna lag är dock utmärkt
utaf den stora prägeln, som det verkligt lagstiftande snillet gifver
åt sina alster derutinnan, att lagens olika delar stå i ett godt och
harmoniskt inbördes sammanhang, och den utmärkes tillika utaf en,
efter den tidens sätt att se, mycket ädel och vördnadsvärd omsorg
om den enskilda medborgarens frihet och säkerhet gent emot domares
godtycke och domares förvillelser. Domares godtycke och domares
förvillelser finnas nu såväl som 1734, och jag tror, att det vore
ganska obetänksamt utaf oss, att utan visshet om att vi satte något
bättre i stället bryta ned det verk, som våra förfäder gifvit oss i denna lag.

Jag anhåller således, herr talman, att utaf fullaste öfvertygelse
få yrka afslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition som lagutskottets
utlåtande samt bifall till reservanternas förslag.

Med herr Staf! förenade sig herrar John Olsson, Höjer, Fredholm,
Berg, Branting, Eklund från Stockholm, Göransson, Eriksson
i Elgered, Hammarström, Olsson i /vsak, Nordin i Sättna, Nydahl,
Bromée, Walter, Norberg, Norman och Sandquist.

49 N:o 15.

Onsdagen den 17 Mars.

Ordet lemnades härefter till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt,
som yttrade: Herr grefve och talman, mina herrar I Den siste talaren

har framhållit fördelarne utaf ett rättegångsförfarande, grundadt på
de moderna principerna: muntlighet, omedelbarhet och koncentration,
och jag skall vara den siste att bestrida dessa grundsatsers fördelar,
om man nemligen kan skaffa sig en apparat i domstolsväg, som är
lämplig för detta förfarandes användning, och hvarigenom man tillika
kan undvika de olägenheter, hvarmed dessa principer i många länder
vid sin tillämpning äro förenade. Jag skulle också hafva ansett de
skäl, som af honom för dessa åsigter anfördes, värda allt behjertande,
liksom jag skulle anse det hehjertansvärdt att göra till föremål för
eu noggrann undersökning, huruvida man här i landet kunde realisera
de af honom hyllade principerna, om dessa åsigter hade blifvit
uttalade i Riksdagen i början på 1880-talet.

Den behandling inom den tidens lagberedning, som egde rum i
fråga om rättegångsordningen och dess ombildning, förde derhän, att
i det så kallade principbetänkandet uttalades vissa grundsatser, afsedda
att närma vår process, åtminstone i någon mån, till det ideal,
den förre talaren framhöll. Men den efterföljande behandling, som
kom detta principbetänkande till del, ådagalade, såsom herrarne alla
veta, med fullkomlig tydlighet det faktum, att för närvarande det
långt öfvervägande antalet af svenska nationen och dess representanter
icke äro benägna att vidtaga några genomgripande reformer i afseende
å domstolsorganisationen, särskildt på landet.

Den ståndpunkt, som den föregående talaren intar, skulle, förefaller
det mig, kunna karakteriseras så, att han vill säga, att eftersom
man icke för närvarande kan här i landet införa en domstolsorganisation
och ett rättegångsförfarande, som i fullt mått gör gällande
de utaf honom framhållna principerna, skola vi icke göra någonting
alls, vi skola öfverge hvarje tanke på att införa några förbättringar
i vårt nuvarande rättegångsförfarande med bibehållande af vår nuvarande
domstolsorganisation. Det är nemligen så, att oaktadt nämnde
talare säger, att den rättskipning, som eger rum vid våra häradsrätter,
efter hans mening i alla afseenden är otillfredsställande såväl
med afseende å organisation och ordförande i domstol som beträffande
det der följda förfarandet, så är den rättvisa, som der gifves, likväl
sådan, att den omfattas med förtroende af en stor del af vårt lands
befolkning. Då man hemstälde till utlåtande och afgörande frågan
om en omorganisation i ena eller andra afseende!: om kollegiala
domstolar, om jury, om skilnad mellan bagatellmål och vigtigare mål,
då svarade pluraliteten af landets befolkning och landets representanter,
att dessa förändringar ville de icke vara med om. Och är det icke
en erfarenhet, lika gammal som all processrätt, att man icke med
framgång kan försöka införa den bästa process — en process, i teoretiskt
afseende aldrig så tillfredsställande och stående högt öfver
Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 15. 4

Om lag
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:o 15.

Om lag
angående
bevisning
inför råtta.
(Forts.)

50 Onsdagen den 17 Mars.

det, som funnits eller för närvarande finnes, utan att samtidigt med
införandet af eu sådan process en allmän opinion, eu allmän önskan
finnes i fråga om en dylik reform. Utan detta stöd blir det ett försök
till en reform, hvars teoretiska giltighet och förträfflighet väl
kan erkännas, men som i praktiken lemnar ett resultat långt underlägset
det, som det mera ofullkomliga och i teoretiskt afseende mindre
fulländade förfarandet lemnar såsom resultat, då det användes under
sådana förhållanden, att det med förtroende och tillgifvenhet användes.

Den föregående talaren synes sjelf hafva indirekt anfört ett skäl
för att det dock icke står så illa till med rättskipningen vid våra
underrätter som han antydde, i det han nemligen erinrade, att, om
allmänheten hade grundad anledning till missnöje med denna rättskipning,
användningen af besvär och vad skulle tilltaga i den grad,
att vår domstolsorganisation skulle blifva omöjlig att vidmagthålla.
Deri ger jag honom fullkomligt rätt, tv om hvarje vid underrätt
anhängiggjordt mål skulle dragas under andra och tredje instansens
pröfning, är det tydligt, att öfverdomstolarne icke skulle kunna utföra
rättskipningsarbetet i landet. Men nu är icke förhållandet så, statistiken
visar tvärtom, hvad vademålen särskildt beträffar, att deras
antal i allmänhet, långt ifrån att ökas, har aftagit.

I vidsträckta trakter af vårt land fortsatte man förr. i verlden
mycket oftare än nu till högre instans, och att antalet hofrättsmål
nu ökats beror framför allt derpå, att nya trakter i vårt land öppnats
för odling och industri, och derifrån kommer det ökade antalet mål
i andra instans. Kammaren har för öfrigt sjelf erkänt detta, då den
förra året öfverflyttade en division ifrån göta hofrätt till svea hofrätt.

Den fråga, som således föreligger för Riksdagen, är icke den,
huru man skall få den bästa tänkbara process införd i vårt land.
På den frågan har förstärkta lagberedningen svarat, att den icke för
närvarande har praktisk betydelse, utan frågan måste uppställas sa.
»kunna vi göra några förbättringar i vår nuvarande process, som
göra denna i sina hufvuddrag mera lämplig att leda till ett godt och
ngtigt resultat?» På den fragan svarade redan förstärkta lagberedningen,
att bland de medel, som man kunde tänka på att använda
för att förbättra vår nuvarande process, vore införandet af den fria
bevispröfningen. Mot införandet deraf i processen med bibehållande
af vår nuvarande domstolsorganisation framstäldes nemligen icke af
någon ledamot i förstärkta beredningen några anmärkningar, och i
denna förstärkta lagberedning voro, som lierrarne torde erinra sig,
insatta de ledande männen från Riksdagens båda kamrar.

Ett erkännande, att också i den retning, som nu ifrågasatts,
något kunde göras, lemnade vidare 1894 års Riksdag, då den i skrifvelse
till Kongl. Maj:t yttrade, att »åtskilliga af de allmänna stadgandena
i 17 kap. rättegångsbalken böra undergå förändring, och
att det är af behofvet påkalladt, att eu lagstiftning angående sakkunniga
biträden hos domstolarne kommer till stånd, men Riksdagen
håller tillika före, att dessa stadgande!! stå i den nära förbindelse

Onsdagen den 17 Mars.

51 N:o 15.

med öfriga bestämmelser i 17 kapitlet rättegångsbalken, att de icke
kunna pröfvas utan i sammanhang med ett fullständigt förslag till
lag om bevisning inför rätta», och anhöll Riksdagen slutligen, att
Kongl. Maj:t å nyo ville framlägga förslag till lag om bevisning inför
rätta. Detta torde efter min uppfattning kunna ådagalägga, att
de farhågor, som införandet af den nu föreslagna principen framkallat,
och för hvilka farhågor den siste talaren gaf ett mycket
skarpt uttryck, äro ogrundade.

Så väl den talare, som först hade ordet, en af reservanterna i
lagutskottet, som ock den af högsta domstolens ledamöter, som i sitt
utlåtande kritiserat det nu framlagda förslaget, hafva erkänt, att de
rättsregler, som innefattas i 1734 års lag och innehålla de två eller,
om man så vill, tre hufvudsakliga bevisreglerna, som der förefinnas,
och hvilka, för att begagna den siste talarens ord, innehålla det
hevisqvantum, som skall erfordras för att en sak skall kunna anses
hevisad, icke kunnat uppehållas i sin fulla och rätta tillämpning, såsom
förhållandet var 1734. Det ligger också i sakens natur, att så
skall vara förhållandet, om man nemligen erinrar sig, ej mindre att
det komplement, som 1734 års lag innehöll, nemligen att i grafva
brottmål domaren egde att genom användande af fängelse få sanningen
i dagen, med rätta redan är i vårt land afskaffadt, än ock att komplementet
till bevisreglerna, att ett vittne är hälft bevis och föranleder
till edgång, och att bindande liknelser och omständigheter äfven
föranleda till edgång, att, säger jag, det komplement, som ligger i
denna edgång, i våra dagar spelar en helt annan rol än på 1700-talet. Edens betydelse då och faran för mened på den tiden voro
vida mindre än nu, och benägenheten hos domaren att använda detta
medel för sanningens uppdagande var äfven långt större. Jag vill
erinra om, att man hört uppgifvas — och jag tror äfven, att det så
förhåller sig — att det finnes domare här i landet, som anse sig
aldrig böra använda värjemålsed för tvisters afgörande. Under sådana
förhållanden finna herrarne lätt, att bevisreglernas tillämpning enligt
17 kap. rättegångsbalken måste vara sådan, att indicier och ett vittne
jemte indicier hafva en helt annan betydelse nu än på den tid, då
lagen skrefs, och att således praxis, på sätt en ledamot af högsta
domstolen, förra gången lagen der behandlades, yttrade, har fört det
med sig, att vid sidan af lagen den fria bevispröfningens grundsats
tillämpas redan nu.

Nu säger visserligen den siste talaren, att han ej kan förstå,
att man, genom att utgå från huru bevisreglerna nu tillämpas, är
berättigad att sluta till huru efter detta förslags antagande den fria
bevispröfningen skulle komma att tillämpas; ty, säger han, det är
ett helt annat förhållande, då lagen innehåller dessa bestämmelser,
än då de ur densamma blifvit uteslutna. Men då han yttrar detta,
fäster han sig icke dervid, att dessa regler icke vidare uppfattas såsom
tvingande, och att nu mer icke någon tror, att det fins en do -

Om lag
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:o 15. 52

Onsdagen den 17 Mars.

Om lag
angående
bevisning
inför råtta.
(Forts,)

mare, som drager i betänkande att, äfven om två vittnen intyga en
sak, dock frikänna en tilltalad, om denne till sitt frikännande kan
åberopa sådana indicier, som försvaga vittnesmålens kraft.

På samma sätt bar det inträffat — och så vidt jag vet, inträffar
det fortfarande — att, oaktadt lagens stadganden om två vittnen såsom
fullt bevis, den tilltalade fälles, och civilrättsliga anspråk godkännas
derigenom, att man tager ett vittne och indicier såsom fullt
bevis. Likaledes har det inträffat, att till och med i brottmål en
fällande dom utgått, då endast indicier förekommit, men dessa så
fullständiga, att en fällande dom kunnat på dem grundas. Vid eu
sådan tillämpning af nu gällande bevisregler vågar jag — oaktadt
den siste talaren påstod, att det är origtigt — vidhålla, att det nu
föreliggande förslaget icke är något annat än, på sätt högsta domstolen
uttalat, en närmare tillämpning, utveckling och komplettering
af de rättsregler, som redan nu äro i praxis gällande.

Nu har visserligen den föregående talaren åberopat vissa omständigheter,
hvilka skulle föranleda dertill, att den tilltalade skulle
komma i sämre ställning än förut, och att vid detta förhållande den
fria bevispröfningen ovilkorligen fordrade för sitt införande i vår rätt
det samtidiga införandet af vissa hjelpmedel för den tilltalade. Han
har följaktligen velat göra denna fråga beroende deraf, att framför
allt kriminalprocessen underginge omarbetning i den rigtning, han
påyrkat. Het förefaller mig likväl med kännedom om Riksdagens
obenägenhet för behandling af allt för stora lagförslag, som om det
vore rättast att gå till väga här på samma sätt som inom strafflagstiftningens
gebit, d. v. s. att söka så småningom omarbeta och
förbättra de särskilda, från hvarandra skilda delarne af processen och
att, först sedan de materiella förbättringarna på de olika delarne
blifvit vidtagna, skrida till slutlig kodifiering af hela processlagen.
Jag tror, att den siste talaren, om han länge kommer att deltaga i
lagstiftningsarbetet på detta område, skall få den erfarenheten, att
den, som vill komma framåt i detta hänseende, icke får ställa sina
förhoppningar på att kunna taga så stora steg, utan får vara belåten,
om han kommer framåt, äfven om stegen äro små. Ty då man
väntar på det stora steget, kan det lätt hända, att det alldeles uteblifver
och att man står stilla i stället för att komma framåt.

Reservanterna inom lagutskottet hafva fäst sig vid att den föreslagna
ändringen skulle medföra en fara för rättskipningens säkerhet.
Men det har upprepade gånger under ärendets föregående behandling
påpekats, att i samma stund som bevisreglerna i 1734 års lag förlorat
sin ovilkorligt gällande kraft, i samma stund har man äfven i
fråga om den enskilde domaren förlorat den trygghet, som tillvaron
af legala bevisregler innebär; ty dessa bevisregler kunna icke innebära
någon trygghet, sedan de upphört att vara undantagslöst gällande.

Het är vidare tydligt, att domarens fria bevispröfning icke lian
och icke bör förblandas med den bevispröfning, som t. ex. en leda -

53

N:o 15.

Onsdagen den 17 Mars.

mot af juryn — efter den felaktiga uppfattning af denna juryns befogenhet,
som på kontinenten är rådande — tillåter sig. Det är i
förevarande lagförslag, såsom man upprepade gånger framhållit, alldeles
icke fråga om att domaren skall döma uteslutande efter sin
inre öfvertygelse, utan han får — äfven om detta förslag antages —
icke döma på sådant sätt, att han icke kan för sin åsigt anföra fullt
objektiva skäl. Det är detta, som antydts i sista stycket af § 1,
och då den näst föregående talaren kritiserade detta uttryck, torde
man med skäl mot honom kunna anmärka, att stadgandets betydelse
ligger deri, att i samma stund man inför denna nya grundsats, uttalar
man bestämdt, att domaren är skyldig både att sjelf hafva dessa
objektiva skäl för sig klara och att anteckna dem i sitt protokoll.

I afseende på behofvet af den nu föreliggande lagändringen har
den siste talaren redan erkänt, att förslaget innehåller åtskilligt, som
äfven han gillar. Jag tror, att till de fördelar, som detta förslag
innebär, skulle kunna läggas åtskilliga andra, som ej här anförts.
Men det torde på det sätt, som denna diskussion nu gestaltat
sig, icke tjenat mycket till att närmare ingå derpå. Det blir möjligen
tillfälle att, om § 1 blifver af kammaren antagen, i det följande
beröra detta. Man synes nu kunna inskränka sig till att framhålla,
att farhågorna för denna lags antagande äro öfverdrifna, samt
att de framsteg och förbättringar, den skulle medföra, äro gifna.

Under sådana förhållanden och då det — om nemligen någon förbättring
i vår processlagstiftning skall komma till stånd — verkligen
är nödvändigt att någon gång börja med en del af denna lagstiftning,
samt den del deraf, som nu blifvit framlagd, är sådan, att den med
lätthet låter sig afskiljas från det öfriga rättsförfarandet, synes det
mig vara allt skal för Andra Kammaren att nu godkänna utskottets
förslag, och det så mycket hellre, som kammaren ju sjelf begärt
framläggandet af ett dylikt förslag.

Herr Restadius: Då vid 1893 års riksdag ett förslag i enahanda
syfte som det föreliggande förevar i kammaren, begagnade jag
tillfället att temligen fullständigt anföra de skäl, som enligt min mening
borde mana till förslagets antagande.

Samma skäl synas mig också nu kunna andragas för det föreliggande
förslaget, som i väsentliga delar bär samma pregel som
1893 års förslag. Grundtanken i dem är ju den att utbyta den
gamla legala bevisteorien mot den fria bevispröfningen. Under den
öfverläggning, som vid frågans behandling 1893 i kammaren förekom,
syntes meningarna vara temligen eniga om de företräden, som den
fria bevispröfningen hade framför den legala bevisteorien. Men åtskilliga
farhågor uttalades för att samma teori i praktiken kunde
visa sig olämplig. Upprinnelsen till dessa farhågor synes mig kunna
härledas ur det utlåtande, som en af högsta domstolens ledamöter
afgaf, då frågan der förevar till grundlagsenlig behandling. Denna
ledamots skäl kunna kortligen sammanfattas i tre kategorier: att, om

Om lag
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:0 15.

54

Onsdagen den 17 Mars.

Om lag
angående
bevisning
inför råtta.
(Forts.)

än i teoretiskt hänseende företräde knnde lemnas den fria bevispröfningen
framför den legala, enmansdomstolarne likväl icke vore
så inrättade, att man af dem kunde hoppas, att den nya teorien
blefve af dem behörigen tillämpad; vidare att, om än förslagets mening
naturligtvis ej vore, att domarens utlåtande finge vara grundadt
på godtycke, utan borde hvila på domarens öfvertygelse, derigenom
faktiskt dock lemnades ett fritt spelrum just åt godtycket; samt slutligen
att rätten icke vore skyldig eller ens berättigad att såsom bevisadt
antaga hvad som enligt nu gällande lag vore bevisadt, derest
rättens öfvertygelse strede mot detsamma.

Hvad nu först angår påståendet, att enmansdomstolarne icke
skulle rätteligen kunna tillämpa den fria bevispröfningen, ber jag att
få åberopa den omständigheten —- som jag omnämnde äfven vid den
föregående öfverläggningen i frågan — att åtminstone under de senaste
mansåldrarne denna teori i allmänhet blifvit allt mer och mer
tillämpad, utan att man försport, att några synnerliga svårigheter
deraf uppkommit. Detta påstående tillåter jag mig vidhålla, oaktadt
en ärad kammarledamot på stockholmsbänken förklarat sig hafva en
temligen motsatt åsigt, en åsigt, som är för mig så ny, att jag aldrig
förut hört den framställas. Om nu underdomstolarne kunnat, såsom
jag vågar antaga, på ett temligen tillfredsställande sätt handla i den
fria bevispröfningens anda, fastän de då handlat snarare i strid emot
än i öfverensstämmelse med gällande lag, är man berättigad antaga,
att än gynsammare resultat skola kunna förväntas, om domstolarne
för sitt tillvägagående erhålla ett fast stöd i den nu föreslagna lagen.

Det har vidare sagts, att den fria bevispröfningen skulle lemna fritt
spelrum åt godtycket. Ja, detta påstående har, efter hvad det förefaller
mig, åstadkommit ungefär enahanda verkan som en brinnande tändsticka
i en krutdurk. Så snart detta påstående var framkastadt, fick
man ett nytt bevis på språkets magt öfver tanken och det bevingade
ordets förmåga att åtminstone för tillfället kunna insnärja tankekraften,
ty förslaget föll till ej ringa del på de opåkallade farhågor,
som framkallades af detta uttryck.

Emot detsamma tillåter jag mig dock att ställa de synnerligen
anmärkningsvärda ord, hvarmed nya lagberedningen i sitt principbetänkande
förklarar, hvad den fria bevispröfningen egentligen innebär,
och der det i korthet säges: »Domarens öfvertygelse skall vara fotad
på sådana objektiva grunder, som hafva enahanda inverkan på klokt
tänkande menniskor i allmänhet och hos dem åstadkomma samma
öfvertygelse.» Hvarom icke — handlar domaren på annat sätt —
så har han förfarit oskickligt; och derför fins det korrektiv i 25 kap.
strafflagen.

Det säges slutligen, att man, om förslaget godkännes, icke skulle
skulle vara bunden af den i 17 kap. 29 § rättegångsbalken stadgade
skyldighet att tro på hvad två vittnen sammanstämmande intyga.
Förhållandet är dock, att äfven i nuvarande stund, i sanningens och
rättvisans välförstådda intresse, ett sådant erkännande ej alltid kan

55

N:0 15.

Onsdagen den 17 Mars.

gifvas åt två sammanstämmande vittnen. Jag tillät mig, när frågan
förra gången var före, att åberopa ett exempel, som är så belysande,
att jag ännu eu gång vill återföra det i kammarens minne. Förhållandet
var det, att två vittnen med en underbar samstämmighet svuro
på att vid ett visst uppgifvet tillfälle en person anmodat dem på
minnet lägga, att han återkallade ett af honom förut upprättadt testamente.
Bindande liknelser och omständigheter förekommo emellertid
af den beskaffenhet, att det var i högsta grad osannolikt, att
vittnena vid det uppgifna tillfället varit hos testator eller åhört ett
sådant yttrande, som han skulle hafva fält. Följden var ock, att i
alla instanser, målet genomgick, ingen fäste sig vid vittnesmålen,
och hvad betydde detta annat, än att i rättvisans intresse domstolarne
ansågo sig icke vara bundna af den sträfva regel, som återfinnes i
17 kap. 29 § rättegångsbalken.

Jag anser mig, mina herrar, icke behöfva djupare ingå på ett
bemötande af hvad nämnda ledamot af högsta domstolen yttrade om
1893 års förslag, då han, efter hvad mig synes, vid afgifvande af
yttrande öfver det föreliggande förslaget sjelf hopfogat en serie skäl,
genom hvilka all verkan af de förut anförda skälen förtages. —
Jag skulle icke tillåta mig att så personligt rigta mig mot en utom
kammaren stående, hvilken följaktligen icke är i tillfälle att här försvara
sin åsigt, om icke reservanterna inom utskottet från denna
kammare gjort samma persons utsago till sin egen, så att, då jag
vänder mig mot honom, jag dermed äfven indirekt vänder mig mot
reservanterna från denna kammare.

Denna ledamot af högsta domstolen yttrar nu, att han väl medger,
att praxis får komplettera lagstiftningen, men icke upphäfva densamma.
Ja, det är alldeles rigtigt. Men så säger han numera, att den praxis,
som är vedertagen, och som, i strid mot hvad talaren på stockholmsbänken
sade, utmärker, att vi äro inne på den fria bevispröfningens
bana, icke står i strid med 17 kap. rättegångsbalken, utan är med
dess andemening öfverensstämmande. Han uttalar tillika, såsom mig
synes, sin tillfredsställelse deröfver, att 17 kap. rättegångsbalken i
fråga om bevispröfningen varit och är så uppfattad. Men är nu den
fria bevispröfningen, sådan den enligt hans åsigt ligger innesluten i
17 kap. rättegångsbalken, ej farlig, så förefaller det mig, som om
den ej heller torde hafva varit så farlig år 1893, och att således de
skäl, som han, enligt hvad jag nyss antydde, hade år 1893 för att
ådagalägga den fria bevispröfningens faror, icke numera enligt hans
egen åsigt äro giltiga. År nu min uppfattning rigtig, rörande ledamotens
förändrade ställning till frågan, behöfver jag således ej längre
uppehålla mig vid dessa skäl, då desamma måste anses hafva blifvit
lrånträdda.

Nu säger han, att man handlar i öfverensstämmelse med 1734
års lags grund och mening, då man tillämpar den fria bevispröfningen.
Antingen är detta påstående rigtigt eller är det origtigt. År det
rigtigt, så måste man åtminstone vara ense om, att, då lagen nu

Om lag
angående
bevisning
inför råtta.
(Forts.)

N:o 15. 56 Onsdagen den 17 Mars.

Om lag tillämpats i ungefär 160 år, utan att, såvidt jag vet, någon förr gjort

‘bevisning en s^an upptäckt, de ordalag, som lagen i ty fall begagnar, måste

inför rätta, vara ofullständiga, mörka och otydliga — och hvad vi, anhängare af
(Forts.) det föreliggande förslaget, önska, är just att få i lag tydligt uttaladt,

att det är den fria .bevispröfningen och ingen annan, domaren skall
taga hänsyn till. År åter hans påstående origtigt, men sjelfva den
fria bevispröfningens princip rigtig, synes det mig ock, att lagen
bör ändras; och det är, hvad vi, anhängare af det nya förslaget,
begära.

Till tvifvel om rigtigheten af den ärade ledamotens mening, att
den fria bevispröfningen öfverensstämmer med 1734 års lag, manar,
såsom jag nyss sade, den omständigheten, att upptäckten är fullständigt
eller i det allra närmaste ny; och då jag genomläst de skäl,
hvarmed den ärade ledamoten velat stödja denna sin mening, synes
det mig, att min misstro till hans påståendes rigtighet än mera ökas.
Han anför som bevis för sin åsigts rigtighet, att enligt 17 kap. 1 §
rättegångsbalken domaren är befogad att ingå i pröfning af skriftliga
handlingars beskaffenhet och rigtighet. Men nu är det ju fråga om
29 §; och der talas om lefvande personer, ej om skriftliga handlingar.
Hen åberopade paragrafen synes mig sålunda ej lemna någon vägledning
för uppfattningen af 29 §, och således saknar den allt bevisvärde
i åstundadt syftemål.

Den ärade ledamoten åberopar vidare senare stycket af 20 §,
som handlar om huru det skall förfaras, då vittnens utsagor äro
mörka och stridiga. Men den föreskrift, som der är meddelad, är
naturligtvis ett undantag från hufvudregeln i 29 §; och jag har väl
hört omtalas, att ett undantag bekräftar regeln, men aldrig har jag
försport, att det kan upphäfva densamma. Lika ny och om möjligt
ännu mera öfverraskande är läran derom, att det i 17 kap. 30 §
förekommande uttrycket: »bindande omständigheter och liknelser»,
på grund hvaraf värjemålsed kan ådömas, skall anses innefatta ej
blott hvad i lagen verkligen står, utan äfven »klara skäl och fulla
bevis». Det är nog icke en hvar tillrådligt att läsa lagen så fritt,
såsom här tyckes hafva skett, men uppenbart är, att ett så ypperligt
medel för sanningens utforskande, som de s. k. indicierna innebära,
bör tillmätas den beviskraft, ledamoten synes afse, och vi, förslagets
anhängare, önska intet högre, än att en sådan mening erhåller helgd
af lag.

Det har af samma ledamot vidare anförts, att, enligt hans åsigt,
redan kort efter antagandet af 1734 års lag en mening gjort sig gällande
i den rigtning, att fri bevispröfning skulle vara med lagen
öfverensstäm mande.

Naturligtvis har jag icke sådan insigt i rättegångsväsendets historia,
att jag kan vara behörig utlåta mig härom; men så mycket
kan jag säga, att i de högst märkliga utlåtanden, som Calonius afgaf
i högsta domstolen i slutet af förra och början af detta århundrade,
bevisgraderna äro uppmätta med matematisk noggrannhet; hvadan

Onsdagen den 17 Mars.

57 N:o 15.

desamma icke kunna anses innefatta bevis för rigtigketen af ledamotens
uppfattning.

Hvad åter angår de senaste årtiondena, derom jag sjelf kan
något bära vittne, är det för mig alldeles gifvet, att åter och åter
har det stränga beviskrafvet minskats och allt mera har man nalkats
det mål, hvartill vi med detta förslag vilja komma. »Tåg skall särskildt
be att få nämna en omständighet, som faller mig i minnet.
Det var, som jag tror, i slutet af 1860-talet, som en person dömdes
för mord, och han dömdes uteslutande på grund af bindande omständigheter
och liknelser. Jag erinrar mig mycket väl, huru då de
gamla domarena ruskade på hufvudet och förklarade, att det var
första gången, de hört talas om ett sådant afsteg från de bestämmelser,
som funnos gifna i 17 kap. rättegångsbalken.

»lag skulle vidare vilja tala något om ett annat för mig mycket
vigtig! ämne, hvarom stadgas i lagförslagets 2 §, nemligen skadeersättning.
Så vidt jag erfarit, var det åtminstone i början af den
tid, under hvilken juridisk verksamhet af mig utöfvades, allmänt antaget,
att, om man än på det allra fullständigaste sätt styrkte, att
man lidit skada, man dock ej kunde hoppas på något skadestånd, ty
med den legala bevisteorien kunde i allmänhet ej styrkas skadans
värde i penningar. Under 1880-talet, då jag tjenstgjorde i Svea
hofrätt, började dock meningen härom allt mera nalkas den fria bevispröfningen;
och nu har jag hört, att utan synnerlig tvekan anlitas
den utväg, som lagförslaget här i 2 § anvisar åt domaren.

Det är ännu ett annat bevis, jag skulle vilja anföra gent emot
talaren på stockholmsbänken, nemligen i fråga om hvad som på juridiskt
språk kallas »uteblifven vinst». Det sades mig af äldre ledamöter
i Svea hofrätt på 1880-talet, att, när de började sin tjenstgöring
i hofrätten, det aldrig kom i fråga att gifva ersättning för
uteblifven vinst eller, som det kallas, »luerum cessans», och det af
den enkla anledning, att man ansåg sådant fullständigt stridande mot
de stränga bevisningsgrundsatserna i 1734 års lag. Nu deremot har
äfven i detta fall med tillhjelp af den fria bevispröfningen ersättning
medgifvits.

Slutligen har den ärade ledamoten af högsta domstolen yttrat —
och äfven deri, antager jag, hafva reservanterna med honom instämt —
att man icke utan farhågor kunde antaga den fria bevispröfningen,
emedan någon visshet icke förefunnes derom, att lagen skulle bli
tillämpad med samvetsgrannhet och nödig insigt. Till dessa herrar
vill jag då rigta den frågan: hvilken lag medför icke skadliga följder,
om den ej tillämpas med noggrannhet och samvetsgrannhet? Gäller
detta i fråga om förslaget till fri bevispröfning, så gäller det ock om
alla andra lagar.

Återgår jag nu till det föreliggande förslaget, så kan jag ej fästa
nog vigt vid stadgandet i 2 § i fråga om sättet, hvarpå domstol kan
medgifva den, som lidit skada, ersättning derför. Nu kan man visserligen
säga — och jag har ju sjelf redan talat derom — att dom Andra

Kammaren k Prut. 1897. N:o 1.7. ;">

Om lag
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:o 15. 58

Om lag
angående
bevisning
inför råtta.
(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars.

stolarne jemväl nu understundom göra det; men de göra det dock
icke på grund af skrifven lag, utan snarare i strid mot skrifven lag,
och följaktligen kan den, som yrkar skadeersättning, men vägras
sådan, aldrig ställa domaren till ansvar, för det han icke dömt enligt
lag.

Förslaget erbjuder jemväl synnerliga fördelar derutinnan, att det
minskar jäfvens antal, hvilket i ett sådant förslag är lika rimligt,
som det är orimligt, der man icke antager den fria bevispröfningen.
Förslaget har vidare företräden jemväl genom sina stadganden i fråga
om syneinstitutet, sådant det här är inrättadt. Enligt äldre lagar och
enligt den ståndpunkt, 1734 års lag intager, var synen icke ett bevismedel,
utan endast en särskild rättegångsform i ett visst slag af mål.
Men i huru hög grad det skall kunna leda till rätts och sannings
främjande, om eu sådan anordning, som den här ifrågasatta, finge
anlitas, bör, tycker jag, för en och hvar vara klart och uppenbart.

Vidare hafva vi institutet »sakkunnig person». Derom vet vår
nuvarande lag just ingenting eller på hvilket sätt, det skall användas,
utan det beror på särskilda sig företeende omständigheter och vacklande
praxis. Men varder detta förslag antaget, erhölles fullständigt
besked, huru i ty fall förfaras bör.

Jag kommer slutligen till eu afdelning af förslaget, som jag
också anser innebära synnerliga fördelar för det rättas främjande —
jag menar editionspligten. Deremot har visserligen, högst egendomligt,
sagts af den ofta citerade ledamoten i högsta domstolen, att det
finnes ingenting, som enligt lagen bjuder, att handlingar på sådant
sätt skola utlemnas till förmån för en annans personliga, enskilda
intresse. Jo, det finnes djupt rotadt i en rigtig föreställning om
hvad rätt och rättegång egentligen är, nemligen att det icke är en
strid pa vapen, utan en strid på skäl, såsom den äldre lagkomité!!
utlät sig. Der gäller frågan att finna hvad som är sant och rätt;
och då bör man ock få använda de förnuftiga medel, som gagna detta
ändamål.

I flera andra hänseenden erbjuder ock det ifrågavarande lagförslaget
synnerligen beaktansvärda fördelar, men för tids vinnande skall
jag icke uppräkna desamma.

Den ärade talaren på stockholmsbänken bär i sitt anförande med
synnerlig skärpa sökt visa, hurusom ifrågavarande lagförslag icke
borde antagas. Ur denna konstrikt uppförda byggnad, hvari skälen
för talarens mening inrymdes, är svårt att utbryta särskilda moment,
men tiden medgifver icke och min förmåga sträcker sig ej heller så
långt, att jag kan bemöta anförandet i dess helhet. Derför skall
jag, herr talman, försöka fästa mig vid endast en eller annan utväxt
på byggnader). Talaren betonade till en början, att vi, efter hans
uppfattning, långt ifrån att skrida framåt på den fria bevispröfningens
bana, ungefär stodo qvar på 1734 års lags ståndpunkt. Jag har redan
anfört faktiska fall, som enligt mitt förmenande visa, att tidens retning
går åt ett helt annat håll. Han läste vidare upp för oss ett

Onsdagen den 17 Mars.

59 N:o 15.

par uttalanden, som återfinnas i domarereglerna. Skälet för deras
upprepande här var för mig icke lätt att fatta. Han sade, att domaren
bör handhafva saken med lugn, och att han befarade, att parterna,
om icke deras sak pröfvades af en sådan domare, icke alltid skulle
kunna med tillräckligt lugn utföra sin talan. Ja, detta kan ju indirekt
peka derhän, att det icke bör vara den enskilda parten, utan skickliga
advokater, som skola utföra enskild parts talan. Denna fråga föreligger
dock icke nu, men om fråga derom vore framkommen, skulle
jag för visso taga densamma i förtjent öfvervägande. Han anförde
också något vidare, som för mig är ett vittnesbörd om att hans egen
ståndpunkt med afseende å frågan om den legala bevispröfningen icke
är så fast, utan att, när saken rörer honom, han med styrka omfattar
den fria bevispröfningen. Han sade nemligen, att, enligt hans öfvertygelse,
domarena kunde indelas i fyra kategorier. Vare det fjerran
från mig, som sjelf är domare, att yttra mig, huruvida dessa kategorier
äro rigtiga, eller om antalet af de personer, som äro att hänföra till
den ena eller andra af dem. Endast det kan jag säga, att den saken
icke rörer lämpligheten af att omfatta den fria bevispröfningen.

Sedermera vidrörde han åtskilligt angående häktade personers
ställning och talade om att en sådan är tillförsäkrad att utfå protokollen
i saken utan lösen, men att han icke vet af detta, och att,
då denne står inför domstolen, hans pulsar slå och hans hjerta röres,
så att han icke kan försvara sig. Ja. det kan vara sant, men det
leder väl dertill, att han skall hafva en skolad person, som lijelper
honom att försvara sig. Något sådant förslag föreligger emellertid
icke nu, utan blott frågan om den fria bevispröfningen.

Han anförde vidare, hurusom, vid handläggningen af mål angående
försvarslösa, origtigheter förekommit. Om så är, bevisar det
intet i fråga om det föreliggande förslaget om fri bevispröfning.

Han fästade sig slutligen dervid, att i 1 § 2 mom. förekommer
en bestämmelse, som skulle vara öfverflödig, derför att den återfinnes
i rättegångsbalken. Jag torde dock utan fara för misstag kunna
säga, att den i rättegångsbalken förekommande bestämmelsen inskärper
hos domaren, att han i den skriftliga domen äfven skall anföra skälen
för sitt utslag. Hvad deremot den senare delen af denna § beträffar,
tror jag, att den är tillkommen för att hos domaren ytterligare inskärpa
nödvändigheten deraf, att vid den skriftliga affattningen af
domen varda angifna de grunder, hvarpå han fotat sitt omdöme i
fråga om hvad som ansetts bevisadt.

Mine herrar, huru jag än ser saken, är jag öfvertygad derom,
att, om detta förslag antages, I hafven lemnat domarecorpsen ett utmärkt
godt vapen på dess svåra bana till främjande af det rätta och
utletande af sanningen.

Då tiden nu var långt framskriden, men ännu åtskillige talare
anmält sig vilja afgifva yttrande i förevarande ämne, uppsköts den

Om lag
angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

60

Onsdagen den 17 Mars.

vidare öfverläggningen till i afton kl. 7, till hvilken tid kammar!
ledamöter medelst utfärdadt anslag kallats att åter sammanträda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,35 e. m.

In fide in

E. Nathorst Bofis.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1897.