RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Andra Kammaren. N:o 13.

Lördagen den 13 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 6 innevarande mars.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare lektor Magnus Höjer
lider af influensa och kan på grund deraf tills vidare ej deltaga i
kammarens öfverläggningar, hvilket intygas.

Stockholm den 12 mars 1897.

E. G. Johnson, M. D.,

legitimerad läkare.

§ 3.

Företogos val af tjugufyra valmän och sex suppleanter för utseende
af dels fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret efter
dem, som nu äro i tur att afgå, dels ock suppleanter för Riksdagens
fullmägtige i nämnda bank och kontor; och befunnos, efter valförrättningarnes
slut, hafva blifvit utsedde:

till valmän:

Herr vice talmannen A. P. Danielson ...

„ H. Andersson i Nöbbelöf ...............

„ M. Arhusiander ...............................

„ A. G. Gyllensvärd...........................

„ A. Henricson....................................

„ K. E. Holmgren i Hillebola ..........

„ G. Jansson i Krakerud ...................

,, J. P. Jansson i Saxhyttan...............

„ tT. Johnsson i Bollnäs .....................

,, A. V. Nilson i Lidköping................

,, E. Svensson i Karlskrona ...............

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 13.

med 189
„ 189
„ 189
„ 189
„ 189
„ 189
„ 189
„ 189
„ 189
„ 189
„ 189

röster,

}>*

5»

»t

N:o 13.

Lördagen den 13 Mars.

Herr	N. W''allmark..................................
	P. G. Näslund..............................	188	>>
	J. E. G. Fredholm.........................	152	»
	K. A. Kihlberg...............................	152	>»
	E. Meyer........................................	152
	C. Persson i Stallerhult ................	152	19
	0. Persson i Killebäckstorp..........	152	11
	E. Wijk...........................................	152	11
	B. Farin ........................................	151	11
	A. V. Ljungman..........................	151	11
	F. Ohlsson från Vexiö...................	151	»»
	G. F. Berndes ...............................	148
och „	N. Åkesson.....................................	148	11

Närmast i röstetal kom herr C. W. Collander med

47 röster.

till suppleanter:

Herr O- Anderson i Hasselbol .........

„ T. Zetterstrand..........................

„ N. Svensson i Olseröd...............

„ S. Arnoldsson..............................

„ J. D. Laurell.............................

och „ C. L. Carlsson i N. Smedstorp

Närmast i röstetal kom herr G. A. E. Kronlund med 20 röster.

Ordningen mellan de två ledamöter, hvilka till suppleantplatser
erhållit lika antal röster, bestämdes, sådan den finnes här ofvan angifven,
genom lottning.

med 168 röster,

„ 166 „

„ 154 „

„ 151 „

„ 150 „

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående § omförmälda
val.

§ 5.

Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse, gemensamma omröstningar öfver de voteringspropositioner,
som redan blifvit eller derförinnan kunde varda af båda
kamrarne godkända, komme att ega rum onsdagen den 24 innevarande
mars.

§ 6.

Efter föredragning af herr J. Johanssons i Noraskog i gårdagens
sammanträde aflemnade motion, n:o 161, beslöt kammaren öfverlemna
densamma till behandling af statsutskottet.

Lördagen den 13 Mars.

N:o 13.

§ 7.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3.

§ 8. Om ändring

i 3 § 1 mom.

Till kammarens afgörande förelåg till en början bevillnings- af, mantalsutskottets
betänkande n:o 5, i anledning af väckt motion om ändrad 8förordntn''
lidelse af 3 § 1 mom. i kongl. förordningen angående mantalsskrif- gen.
ning.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte på
det sätt bifalla ifrågavarande inom Andra Kammaren af herr S. J.

Kardell afgifna motion, n:o 98, att Riksdagen i skrifvelse anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t låta i af utskottet angifvet syfte utarbeta
samt för nästkommande Riksdag framlägga förslag till ändrad lydelse
af 3 § 1 mom. i förordningen angående mantalsskrifning den 6 augusti

Reservation emot denna utskottets hemställan hade afgifvits af
herr Cavalli, hvilken ansett, att utskottet bort hemställa, det herr
Kardells motion i detta ämne icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Olsson i Mårdäng: Å sidan 8 i utskottets motivering
förekommer en liten mellansats, som jag hakat fast mig på, derför
att jag tror, att en tillämpning af den deri uttalade principen uti en
blifvande lagstiftning skulle komma att medföra stora olägenheter.

Jag skulle icke här tillåta mig att referera några exempel på huru
vederbörande sökt att tolka de nu gällande bestämmelserna, om jag
icke derigenom vore i tillfälle att belysa skälen till de farhågor, som
hos mig hafva uppstått. Jag skall försöka att fatta mig så kort som
möjligt.

Inom det mantalsskrifningsdistrikt, som jag tillhör och för hvilket
jag hade äran att vara ombud vid den första mantalsskrifningsförrättningen
enligt nu gällande förordning, fans bland annat ett större
bruk. Bruket är visserligen nu nedlagdt, men bostäderna användas
numera af arbetare, som till allra största delen hafva sin sysselsättning
inom ett annat mantalsskrifningsdistrikt, nemligen en stad. Ett
bolag har der en större industriel anläggning, ett bomullsspinneri. Det
var ju gifvet, att, då den nya förordningen bestämde, att en hvar
skall mantalsskrifvas, der han är bosatt, dessa arbetare samt och synnerligen
blefvo mantalsskrifna inom vårt distrikt. Men när det så
blef fråga om disponenten för den storartade anläggningen, hvilken
tillika var förvaltare på den lilla egendom, som tillhörde bruket,
råkade mantalsförrättaren vara af den meningen, att disponenten,

N:o 13. 4 Lördagen den 13 Mars.

Om ändring fastän han bodde på samma grund och botten som arbetarne, likväl
*Ä mantals- ^a(^e en sådan sysselsättning inom det andra distriktet, att han skulle
skrifnings- eKa valfrihet. Denna mening kunde naturligtvis ej af oss godkännas.
förordnin- Häradsskrifvaren anmälde då förhållandet hos länsstyrelsen, hvilken
gen. godkände vår mening och förkastade häradsskrifvarens. Målet har
(Ports.) sedermera utagerats hos Kongl. Maj:t, som äfven underkände häradsskrifvarens
åsigt.

Längre fram under vår förrättning kommo vi till en större by,
belägen ännu närmare granndistriktet, och i denna bodde en hel
mängd familjer, hvilka voro skrifna och hade sin sysselsättning i
staden. I enlighet med den nya förordningens bestämmelser blefvo
alla dessa skrifna inom socknen. I byn bodde emellertid också en
lasarettsläkare, hvilken, enligt häradsskrifvarens mening, borde hafva
valfrihet, hvaremot vi andra opponerade oss. Kongl. Maj:t har afgjort
äfven detta mål i enlighet med vår önskan.

Bevillningsutskottet har nu uttalat såsom sin mening, att den
bestämmelse bör bibehållas såsom grundregel, att en hvar skall mantalsskrifvas,
der han är bosatt, men att en närmare definition bör
lemnas på ordet »bosatt».

Utskottet framhåller, att man i vissa fall bör taga hänsyn till
den ort, der en person idkar sin hufvudsakliga verksamhet, och deremot
har jag för min del ingenting att anmärka, emedan det ju visat
sig, att de nu gällande bestämmelserna, lika väl som de gamla, äro
otillfredsställande. Men det är, som jag förut nämnt, en mellanmening
här i utskottets betänkande, som jag hyser betänkligheter
emot, enär de deri uttalade åsigterna vid tillämpningen skulle komma
att vålla de kommuner, som äro belägna i närheten af städer eller
större arbetsområden i allmänhet, ganska beaktansvärda olägenheter.
Det heter nemligen på sidan 8, raderna 6 och 7 nedifrån, att en
person bör vara mantalsskrifven inom den kommun, hvarest han
»drifver sin verksamhet och af hvars allmänna inrättningar han drager
fördel». Tillämpar jag nu denna princip på de af mig nyss
anförda fallen, skall jag finna, att hvarken bruksdisponenten eller
lasarettsläkaren bevisligen drogo den ringaste fördel af de allmänna
inrättningarne inom landskommunen. Jag föreställer mig då, att, om
t. ex. år 1899 en mantalsskrifningsförrättning efter dessa bestämmelser
skulle komma att ega rum, så skulle följden blifva den — ja,
man kan ju ej förtänka mig, om jag drager ut konseqvenserna — att
vederbörande måste förklara, att de personer, som hafva sin utkomst
genom arbete inom stadens område och ej hafva den ringaste fördel
af de allmänna inrättningarne inom socknen, skola vara skrifna i
staden, då deremot de, som draga fördel utaf de allmänna inrättningarna
inom socknen, skola skrifvas der. Jag ber herrarne om ursäkt,
i fall jag dragit origtiga konseqvenser, men det förefaller mig
alldeles tydligt, att följden skulle blifva den nu nämnda.

Det har nu visats, att de nu varande ganska tydliga bestämmelserna
kunna tolkas på olika sätt, och ännu sämre skulle det blifva
stäldt, om en bestämmelse, sådan som den här förordade, skulle införas.

Lördagen den 13 Mars. 5 N:o 13.

På grund af de utaf mig så väl kända förhållandena vid man- Om ändring
talsförrättningarna kan jag icke godkänna denna passus. Huru deti % § 1 »»om.
skulle komma att gestalta sig, i fall den skulle uteslutas, derpå vill gkrifninqsjag
ej närmare inlåta mig. Emellertid torde det väl ej vara annat förordninän
med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att den kommun, gen.

inom hvilken en person drifver sin verksamhet, äfven får af honom (Forts.)

uppbära direkta skattebidrag. Om en person eger fastighet inom en
landskommun, men ej der drifver sin hufvudsakliga verksamhet,
måste han dock naturligtvis vidkännas skyldighet att betala skatt för
fastigheten till kommunen.

Jag vågar, herr talman, för tillfället framställa det yrkandet, att
orden »och af hvars allmänna inrättningar han drager fördel» måtte
ur motiveringen utgå.

Herr Sjövall: Till en början skall jag taga mig friheten att

vid sidan af sjelfva hufvudfrågan fästa uppmärksamheten vid, att på
sidan 6 i utskottets betänkande, raden 9 uppifrån, förekommer ett
skrif- eller tryckfel. Der står nemligen »såväl enskild som privat
tjenst eller verksamhet», ehuru det naturligtvis borde stå »såväl enskild
som offentlig tjenst eller verksamhet». Detta fel har helt och
hållet undgått att blifva uppmärksammadt, enär det förekommer så
väl i den tryckta motionen som nu äfven i bevillningsutskottets
tryckta betänkande. Jag har påpekat detta, icke emedan jag velat
göra mig på något sätt vigtig, utan af månhet om att det slutliga
riksdagstrycket måtte blifva i möjligaste mån felfritt.

I likhet med motionären kan jag af egen erfarenhet vitsorda, att
nu gällande mantalsskrifningsförordning i sin 3 § mom. 1, andra
stycket, ej är så affattad, att den undanrödjer villrådighet och olikhet
i afseende å tillämpningen hvarken hos allmänheten eller hos de
dömande myndigheterna. Jag är alldeles fullkomligt ense med reservanten
deri, att ett i hvarje fall afgörande lagstadgande rörande
rätt mantalsskrifningsort näppeligen lärer kunna åstadkommas, men
jag förmenar dock, att man icke derför bör kasta yxan i sjön, utan
i stället hvar och en i sin stad söka verka för att ifrågavarande
stadgande förtydligas så mycket som möjligt.

Tvenne otydligheter, hvaraf stadgandet lider, har motionären
påvisat.. Då det i detsamma heter: »uppehåller sig någon under olika
delar af året inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt», visar motionären,
att detta uttryck tolkats så, att längden af ett vistande i olika
mantalsskrifningsdistrikt skulle vara bestämmande för mantalsskrifningsorten,
men att denna tolkning är alldeles stridande mot den
uppfattning, regering och Riksdag härom samfäldt uttalat vid lagens
stiftande. För att råda bot härför, föreslår nu motionären, att detta
sväfvande uttryck utbytes mot orden »om någon har bostad inom
flera än ett mantalsskrifningsdistrikt», och slutar sitt ändringsförslag
med. orden »eller annars för det mesta vistas». Genom en sådan
ändring af paragrafen skulle man emellertid, efter mitt förmenande,
endast komma ur askan i elden; ty dels finge man qvar just en bestämmelse
om vistandets längd, dels införde man det nya ordet

N:o 13. o Lördagen den 13 Mars.

Om ändring s>bostad», som helt säkert snart skulle gifva uppslag till nya olika
* ^ ’”owi- tolkningar.

skrifninqs- Enär motionären emellertid sjelf funnit, att det i andra styckets
förordnin■ senare punkt begagnade uttrycket »någon del af året» ej kan på mer
gen. än ett sätt tolkas, så synes mig, att hans afsigt lättast skulle vinnas,
(Forts.) om man helt enkelt utbytte orden »under olika delar af året» mot
orden »under någon del af året».

Den andra otydligheten i paragrafen finner motionären ligga
deri, att orden »tjenst eller verksamhet» ansetts afse endast offentlig
sådan, hvadan ett förtydligande borde göras i denna del, så att det
komme att heta: »enskild eller allmän tjenst och verksamhet», ett
förtydligande, som ju af anförda skäl kan anses vara påkalladt.

Utskottet, som också gifver motionären rätt uti att ifrågavarande
paragraf genom sin affattning föranleder villrådighet och tvister i
fråga om rätt mantalsskrifningsort, går dock längre i sina fordringar
å paragrafens omredaktion än motionären. Utskottet vill också, efter
hvad det sjelft säger, att bestämmelsen om valfrihet i fråga om
mantalsskrifningsort skall så formuleras, att den ej må kunna tydas
såsom ett undantag från hufvudregeln, hvilken, enligt så väl utskottets
som motionärens samt reservantens mening, städse bör vara den
nu gällande: »eu hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt».
Kanske skulle det sålunda af utskottet åsyftade målet kunna vinnas
genom att gifva paragrafen i andra styckets senare punkt denna
lydelse: »dock ege han, om på detta sätt icke utrönas kan, hvar han
bosatt är, men fast egendom honom tillhör eller rörelse af honom
idkas inom dessa olika mantalsskrifningsdistrikt, rätt att sjelf» etc.

Genom en sådan redaktion af mantalsskrifningsförordningens 3
§ 1 mom. skulle detta, enligt mitt förmenande, vinna i enkelhet och
klarhet och komma att i sina första två stycken få följande lydelse:

»En hvar skall mantalsskrifvas der han är bosatt.

Uppehåller sig någon någon del af året inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt,
betraktas han såsom bosatt i det distrikt, der han
vistas under sådana förhållanden, att han med afseende å enskild
eller allmän tjenst och verksamhet eller andra omständigheter bör
anses derstädes hafva sitt egentliga hemvist — dock ege han, om på
detta sätt icke utrönas kan, hvar han bosatt är, men fast egendom
honom tillhör eller rörelse af honom idkas inom dessa olika mantalsskrifningsdistrikt,
rätt att sjelf bestämma och anmäla, inom hvilketdera
distrikt han skall mantalsskrifvas.»

I hufvudsak delande de åsigter, herr Cavalli i sin reservation
uttalat, anser jag alltså icke för ty, att ett förtydligande af nu ifrågavarande
paragraf i af motionären och utskottet angifvet syfte är icke
blott önskvärdt, utan äfven möjligt, i all synnerhet som formuleringen
af andra styckets sista punkt är otillfredsställande särskildt derigenom,
att der i fråga om den fastighetsegare och rörelseidkare
medgifna valfrihet uteslutits de i första punkten förekommande orden
»andra omständigheter», genom hvilken uteslutning den af herr
Cavalli angifna tolkningen af lagstället ej blir fullt användbar.

På grund af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra, ber jag
att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Lördagen den 13 Mars. 7 N:o 13.

Herr Collander: Herr talman, mine herrar! Jag ber först att Om ändring

med anledning af den siste talarens påpekande af ett origtigt ord på * A Mantals
sjette sidan, nemligen ordet privat i stället för offentlig, få saga, att hans skrifuingsanmärkning
är fullt rigtig. Jag vet icke, om det tillkommit genom förordninmisskrifning
eller feltryck, men jag beklagar, att det icke blifvit be- gen.
rigtigadt, ty der skall naturligtvis stå oifentlig i motsats mot enskild. (Forts.)

Hvad sjelfva saken beträffar, så ber jag att få erinra om de många
förberedande arbetena för den nu gällande mantalsskrifningsförordniDgen,
hvilka utvisade svårigheten af att kunna i en sådan förordning
så att säga förutse alla möjliga fall och åstadkomma ett tillfredsställande
förslag. Utskottet har i sitt betänkande öfver den föreliggande
motionen äfven antydt, att man otvifvelaktigt kan beklaga
sig öfver det mindre tillfredsställande sätt, hvarpå denna paragraf
har blifvit affattad, men svårigheten att få en rigtig lösning af frågan
är åter igen icke mindre, och utskottet har derför icke ansett det
vara möjligt för utskottet att kunna med den tid, som är utskottet
tillmätt, inlåta sig på något försök till formulering. Det har sålunda
endast återstått för utskottet att hänvisa till att i skrifvelse till Kongl.

Maj:t begära en utredning af saken. Det är nu alldeles tydligt, hvad
utskottet äfven framhåller i sin motivering, att en lösning af dessa
svårigheter icke lärer kunna erhållas, med mindre än att man kan
få löst en annan vigtig fråga, nemligen den om skiljande af den
kommunala beskattningen från upptaxeringen till kronan, och då vi
längre fram på dagen komma att behandla ett lagutskottsbetänkande,
n:o 24 tror jag det är, som uttalar sig öfver en af herr Ljungman
väckt motion om ändring i den kommunala beskattningen, så kan
det äfven blifva tillfälle att uttrycka önskvärdheten af att ett steg i
denna rigtning måtte tagas. Men detta är, såsom utskottet i sin
motivering påvisat, en mycket invecklad och svår fråga, hvilken
antagligen kommer att kräfva en dryg tid för sin lösning.

Under sådana förhållanden har utskottet ansett, att man emellertid
borde söka om möjligt ernå någon ändring i det öfverklagade
missförhållandet. Det blir visserligen blott ett palliativ, det är sant,
men kan dock vara nyttigt, ty dessa orättvisor härleda sig hufvudsakligen
derifrån, att personer .beskattas inom orätt kommun. Den
kommun, der en person idkar sin förnämsta verksamhet, är ju nemligen
mest berättigad att åtnjuta hans skattebidrag, och icke den
kommun, der han är bosatt med sin familj och åtnjuter de beqvämligheter,
som i kommunen i sådant afseende kunna erbjudas. Men
såsom nu gällande mantalsskrifningsförordning blifvit affattad, har
den tolkats strängt i den rigtningen, att det endast är bostaden, som
är den bestämmande för mantalsskrifningen, och man kunde i detta
afseende berätta om ganska egendomliga förhållanden, utvisande en
missrigtning, som gått vida längre än motionären påpekat. Om jag
icke tröttar kammaren, skall jag anföra ett exempel härpå. Det fins
ett bruk i Dalsland, som heter Gustafsfors och som ligger på gränsen
mellan Vermlands och Elfsborgs län. Mellan länen går såsom
gräns en eif, som der bildar ett vattenfall. På elfsborgssidan ligger
sjelfva fabriken, medan disponentbostaden befinnes på vermlandssidan,
och i denna har disponenten bott under den tid, som föregick

N:o 18. 8 Lördagen den 13 Mars.

Om ändring införandet af nu gällande mantalsskrifningsförordning. Han skattade
mantals ^ * Elfsborgs län, der rörelsen drefs, och var ledamot af det länets
skrifnings- landsting ocn hushållningssällskap med mera, men när så den nya
förordnin- förordningen kom, tog vermlandskommunen och mantalsskref honom
gen. hos sig, der disponentbostaden var belägen, på ett litet hemman nära
(Forts.) stranden, som bruket egde, och sålunda tvingade den honom från
hela hans föregående verksamhet i Elfsborgs län och den kommun,
som han förut tillhört. Han måste derför flytta ifiån disponentbostaden
öfver elfven och bosätta sig i ett obetydligt hus. Detta är
ju en orimlighet. •

Utskottet har derför ansett en ändring önskvärd, men såsom sagdt
icke tilltrott sig sjelf kunna gifva förslag till en sådan, utan ansett
enda möjligheten vara, att frågan skulle kunna lösas af Kongl. Maj:t.

Herr talman, under sådana förhållanden ber jag få påyrka bifall
till utskottets förslag.

Herr friherre von Knorring: Herr talman, mine herrar! Motionären
och utskottet hafva ansett, att bestämmelserna angående mantalsskrifningsorten
i nu gällande förordning föranleda villrådighet och
tvister, och såsom bevis derpå har motionären framdragit tre besvärsmål,
afgjorda af Kongl. Maj:t. Jag tror emellertid i likhet med
bevillningsutskottets ordförande, hvilken, såsom vi sett, reserverat
sig mot utskottets förslag, att, om man betraktar dessa mål närmare,
man icke kommer till den uppfattningen, att någon otydlighet föreligger
i förordningen. I två af dessa mål hafva ju alla tre instanserna
varit af samma åsigt. Hvad det tredje beträffar, har visserligen
Kongl. Maj:t varit af annan åsigt än de två första instanserna, men
detta beror icke, så vidt jag fattat saken rätt, på någon otydlighet i
förordningen, utan på den olika uppfattning, som funnits hos myndigheterna
angående beskaffenheten af den tjenst, som den ifrågavarande
personen innehade. Kongl. Maj:t ansåg nemligen, i olikhet med de
andra instanserna, att denna tjenst icke var af sådan betydenhet, att
den kunde föranleda, att personens valfrihet i fråga om mantalsskrifningsorten
upphäfdes; och detta ådagalägger väl icke någon
otydlighet i sjelfva förordningen. Man kan således, såvidt jag förstår,
icke af dessa fall draga någon slutsats angående behöfligheten
af en ändring i densamma.

Det är ett fall af de nämnda, som särskilt har fästat uppmärksamheten
vid sig, nemligen det fallet, som handlar om en person,
hvilken är bosatt i en kommun bredvid Stockholm och derstädes
blifvit mantalsskrifven samt taxerad, oaktadt han har sin verksamhet
i Stockholms stad. Förfarandet är dock alldeles rigtigt, ty detta fall
kommer under första punkten af 3 § 1 mom. Det är otvifvelaktigt,
att denne person är bosatt i den bredvidliggande kommunen, och
när detta är händelsen, skall han skrifvas der. Andra och tredje
punkterna i detta moment handla om sådana fall, som icke kunna
afgöras blott och bart genom begagnande af den första punkten i
momentet. Det är således icke på det sätt som motionären säger,
eller att de två senare punkterna behandla undantagsfall från första
punkten; de tjena endast till förklaring af densamma.

Lördagen den 13 Mars.

N:o 13.

Utskottets hufvudsakliga skäl för behofvet af en ändring i be-Om ändring
stämmelserna angående mantalsskrifningsorten synes mig vara just i ^ mantals-''
sammanhang med detta sistnämnda fall det, att den nuvarande s]crifningslydelsen
och tillämpningen af förordningen förorsakar, att en kom- förordninmun,
inom hvilken en person drifver sin hufvudsakliga verksamhet, gen.
icke alltid kan få denne person mantalsskrifven och således taxerad (Forts.)
inom sig.

Det är en orättvisa, säger man, att han kan mantalsskrifvas och
taxeras i en bredvidliggande kommun, då han uppehåller sig mycket
och begagnar sig af inrättningarne i den kommun, der han drifver
sin verksamhet. Ja, mine herrar, jag erkänner, att detta är en
olägenhet; men jag undrar, om det är möjligt att författa en mantalsskrifningsförordning
så beskaffad, att icke genom densammas bestämmelser
beträffande mantalsskrifningsorten någon olägenhet eller
någon tvetydighet skulle kunna uppstå. Jag tror det är omöjligt.

Vidare skall jag be att få fästa uppmärksamheten vid den saken,
att, om man vill ändra en bestämmelse, som medför en olägenhet,
man bör se till, att den ändring, som afskaffar den olägenheten, icke
medför andra olägenheter, som äro af värre beskaffenhet än den,
som blifvit borttagen. Men detta tror jag just skulle blifva fallet, i
händelse man accepterade utskottets åsigt, att mantalsskrifningsorten
borde sammanfalla med den plats, der en person idkar sin hufvudsakliga
verksamhet. Jag vill såsom bevis härpå anföra ett särskildt
fall från Södermanlands lön. Staden Eskilstuna har en förstad vid
namn Nyfors, som är belägen i en bredvid liggande socken. Denna
förstad räknar 3,700 å 4,000 invånare. Enligt hvad jag hört uppgifvas,
är det bortåt 8/4 af detta samhälles invånare, som hafva sin
sysselsättning och sin verksamhet i Eskilstuna. Såsom exempel kan
anföras, att af 89 arbetare vid en viss fabrik i Eskilstuna äro 60
bosatta i Nyfors. Om nu en sådan bestämmelse rörande mantalsskrifningsorten
gjordes, som utskottet vill, skulle alla af Nyfors’ invånare,
som hafva sin sysselsättning i Eskilstuna, blifva derstädes
mantalsskrifna och taxerade. Hvad det skulle medföra för verkan i
afseende på Nyfors’ ekonomiska angelägenheter, kunna herrarne lätt
tänka sig. Och svårigheterna skulle naturligtvis ökas derigenom, att
sådana personer, som icke vore taxerade för inkomst — och det är
väl dessa, som i allmänhet blifva föremål för fattigvårdsunderstöd —
blefve nog fortfarande mantalsskrifna i Nyfors. Att snarlika förhållanden
förekomma i närheten af flera andra städer, kan man vara
öfvertygad om; så till exempel i Brännkyrka församling, der det bor
mycket folk, som har sitt arbete i Stockholm.

Jag skall be att få anföra ett annat exempel på att det
med den ifrågasatta ändringen icke skulle blifva så lätt att alltid
komma ifrån svårigheter och tvetydigheter i afseende på mantalsskrifningsorten.
Så finnes det, såsom vi veta, utanför Stockholm en
mängd slagtare. Dessa bedrifva sin verksamhet på landet, men sälja
köttet i Stockholm. Hvar skola de då skrifvas? I Stockholm, der
de sälja köttet, eller på landet, der, de slagta sina kreatur? Det
torde icke vara så lätt att afgöra. Äfven om man inför i förordningen
en sådan bestämmelse, som utskottet åsyftar, har man således

N:o 13. 10 Lördagen den 13 Mars.

Om ändring icke dermed fått tvetydigheter och svårigheter undanröjda. För
af mantals- ^lar ja? svårt att föreställa mig, att, då den ledande principen

skrifning»- 1 niaDtalsskrifningsförordningen är den, att bostaden skall vara

förordnin- normerande i afseende på mantalsskrifningsorten, Kongl. Maj:t och
gm. Riksdagen nu skulle vara benägna att ändra detta derhän, att en
(Forts.) persons mantalsskrifningsort och platsen för hans verksamhet skola
sammanfalla utan afseende på boningsorten. Att definiera ordet
bosatt så, som utskottet vill, strider äfven mot ordets etymologiska
betydelse och skulle sannolikt ej vinna anklang.

Den föregående talaren framdrog en sak, som utskottet yttrat
sig om, nemligen den kommunala beskattningens skiljande från beskattningen
till staten. Utskottet erkänner, att en fullt tillfredsställande
lösning af frågan om mantalsskrifningsorten icke kan ske,
utan att den kommunala beskattningen skiljes från den, som utgöres
till staten. Nu föreligger emellertid — såsom denne talare nämnde

på föredragningslistan för i dag ett utskottsbetänkande i detta
hänseende med anledning af en i ämnet väckt motion. Jag tycker
under sådant förhållande, att det skulle vara ganska onaturligt, att,
innan denna senare fråga blifvit afgjord, nu antaga utskottets förslag
i förevarande fråga.

Det förefaller mig vara — om jag så får säga — på modet, att,
så snart en förordning blifvit antagen efter mycket arbete, lång
undersökning och noggrann pröfning, man genast skall vara färdig
att väcka förslag om ändringar. Detta har blifvit fallet i afseende
på nästan alla förordningar, som på senaste tiden antagits af Riksdagen.
Men jag frågar, om det kan vara nyttigt att gå till väga på
det sättet? Kan det särskilt vara lämpligt i afseende på den ifrågavarande
förordningen, för hvars rätta och säkra tillämpning mängden
af prejudikat bör spela en stor rol? Jag tror det ej. Låtom oss
derför vänta åtminstone till dess ett större flertal prejudikat blifvit
samladt till upplysning om de olägenheter, som möjligen följa af
förordningens nuvarande lydelse. Jag ber, herr talman,"att få yrka
afslag å såväl motionärens som utskottets förslag.

Häruti instämde herr Olsson i Skiftinge.

-Herr Kardell: Den nu gällande mantalsskrifningsförordningen

är visserligen ny, men denna omständighet behöfver väl icke utgöra
hinder för att söka åstadkomma ändring i någon del af densamma,
så vidt det visat sig, att denna del har ett innehåll, som kan leda
till villfarelser eller orimligheter. Detta är för visso förhållandet med
3 § 1 mom. i nämnda mantalsskrifningsförordning. Innehållet i detta
moment är nemligen i hög grad otydligt och obestämdt. Det lyder
så: »Uppehåller sig någon under olika delar af året inom särskilda
mantalsskrifningsdistrikt, betraktas han såsom bosatt i det distrikt,
der han vistas under sådana förhållanden, att han med afseende å
tjenst, verksamhet eller andra omständigheter bör anses derstädes
hafva sitt egentliga hemvist», o. s. v. Detta uttryck »andra omständigheter»
är i hög grad dunkelt och är af beskaffenhet att lemna
fritt spelrum åt godtycket. Att ifrågavarande moment år 1894 fick

Lördagen den 13 Mars. 11 N:o 13-

denna ordalydelse, berodde på att ledamöterna i det sammansatta Om ändring
bevillnings- och lagutskottet, som vid 1894 års riksdag behandladet''
denna sak, till följd af olika åsigter i ämnet icke kunde komma s]crifnings.
öfverens om någon mera bestämd formulering, hvaraf följden blef, förordninatt
momentet fick den obestämda formulering, det nu har. Man Qenhyste
emellertid den förhoppning, att med tiden skulle skapas goda (Forts.)
prejudikat, som kunde leda till en tillfredsställande praxis. Så har
dock icke blifvit förhållandet. Man har visserligen fått åtskilliga
prejudikat, men dessa äro af den beskaffenhet, att de delvis stå i
strid med hvarandra, och sådana prejudikat äro sämre än inga. En
större del af dem gå visserligen i en och samma rigtning, men
denna rigtning öfverensstämmer icke med hvad Riksdagen 1894
tänkte sig. Den öfverensstämmer icke med hvad herr finansministern
då yttrade i detta ämne, och icke heller med hvad af åtskilliga riksdagsmän
uttalades under debatten om denna sak. Då uttalades den
åsigt, att, om en person egde bostad inom 2 eller flera mantalsskrifningsdistrikt,
den plats, der han utöfvade sin hufvudsakliga verksamhet,
skulle vara bestämmande vid mantalsskrifningen. Så har
det dock icke gått; utan det har merendels gått så, att, om en person
haft bostad inom 2 eller flera distrikt, han antingen fått myndigheternas
tillåtelse eller också ålagts att skrifva sig — icke i den
kommun, der han utöfvat sin hufvudsakliga verksamhet, utan i en
sådan kommun, der han t. ex. haft någon lyxbostad, utan att han
der utöfvat sådan verksamhet som i den förra kommunen. Denna
andra kommun har oberoende af mantalsskrifningen stora ekonomiska
fördelar af detta förhållande. Der nedlägger personen i fråga en stor
del af de förtjenster, som han förskaffat sig i den andra kommunen,
och betalar dessutom naturligtvis tomtören och andra utskylder.

Sådana kommuner sker, då så är, icke någon orätt, om dylika personer
tillhållas att skrifva sig i de kommuner, der de utöfva sin
hufvudsakliga verksamhet och af hvars säregna förhållanden hela
deras ekonomiska tillvaro beror.

Med anledning af yttranden, som här fälts af herrar Göransson
och friherre von Knorring, skall jag be att få göra den anmärkning,
att det här icke är fråga om personer med ringa förmögenhet. Ty
sådana personer ha i regel icke råd att hålla sig med mer än en
bostad, och den ligger väl vanligen i den kommun, der de hafva sin
hufvudsakliga verksamhet. Någon gång kan det ju hända, som här
sagts, att den ligger i kommunen bredvid. Men i sådant fall blir
ju personen i fråga mantalsskrifven i denna kommun; och så skulle
det äfven blifva, om mitt förslag komme att antagas. Frågan rör
således icke alls dessa arbetare i Brännkyrka eller Eskilstuna, som
här talats om; ty de hafva icke 2 bostäder, utan blott en; och der
de ha den, blifva de mantalsskrifna. Det är sålunda ingalunda meningen
att ändra den bestämmelsen, att en person skall mantalsskrifvas,
der han har sin bostad; utan det är endast fråga om mantalsskrifningsorten
för förmöget folk, som har råd att hålla sig med bostäder
i två eller flera mantalsskrifningsdistrikt. Till den klassen
höra de personer, jag i min motion omnämnt, nemligen herrar Sugor,

Palme och Lugerbjelke. Herrar Sager och Palme hafva — den förre

N:o 13. 12 Lördagen den 13 Mars.

9™ tillåtits och den senare blifvit ålagd att mantalsskrifva sig på annan

af mantals- ?rt a° 1 Stockholm, ehuru de der — nemligen i Stockholm — hafva
skrifnings- bostad och utöfva sin huf vudsakliga verksamhet. Grefve Lagerbjelke
förordnin- åter har blifvit ålagd att mantalsskrifva sig i Stockholm, ehuru han
Sen- här innehar endast en underordnad befattning som amanuens i ett

(Forts.) departement och har sin hufvudsakliga verksamhet samt bostad i en
landsortsförsamling. Dessa fall äro så orimliga, att de ensamt borde
förmå Riksdagen att tänka på en ändring af momentet. Många andra
sådana kunna anföras, som äro lika märkvärdiga. Så till exempel
har jag hört talas om en prest i en församling, som blifvit nödsakad
att skrifva sig i kommunen bredvid, på den grund att han der hade
en egendom.

I min motion har jag föreslagit en ny lydelse af det nu ifrågavarande
momentet. Då jag gjorde detta var det endast i afsigt att
visa, i hvilken rigtning enligt min mening förändringen i detta moment
borde gå, och alldeles icke i tro, att mitt förslag, sådant det
var, skulle komma att förordas af utskottet och gillas af Riksdagen.
Jag kunde så mycket mindre tro detta, som det är klart, att en
dylik förändring mycket lätt leder till ändringar i andra delar af
mantalsskrifningsförordningen. Jag är emellertid utskottet tacksam
för den välvilja, utskottet visat min motion, och har naturligtvis
ingenting att invända mot utskottets hemställan om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, så mycket mindre som jag sjelf alternativt föreslagit
en sådan skrifvelse. Herr grefve och talman, jag anhåller derför om
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarström instämde med herr Kardell.

Herr Persson i Stallerhult: Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
hemstält om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t ville låta i det af utskottet angifna syftet utarbeta
samt för nästa Riksdag framlägga förslag till ändrad lydelse af 3 §
1 mom. i nu gällande mantalsskrifningsförordning. En sådan hemställan
kan jag icke vara med om, och derför har jag begärt ordet
för att yrka afslag å densamma.

Motionären har i sin motion sagt, att 1894 års mantalsskrifningsförordning
i åtskilliga afseenden bär en viss pregel af hastverk. Läser
man utskottets redogörelse öfver tillkomsten af denna förordning,
torde man dock komma att fälla ett annat omdöme. Jag skall icke
upprepa hvad här sagts om gången af denna frågas behandling; men
jag skall be att i kammarens minne få återföra, hur det gick till
1894, då den nya förordningen antogs. Uti det förslag, som Kongl.
Maj:t framlade för Riksdagen, var dittills gällande bestämmelse om
valfrihet af mantalsskrifningsort alldeles borttagen i § 3 mom. 1; och
deruti gjorde icke sammansatta bevillnings- och lagutskottet någon
ändring. Då detta ärende förekom i kammaren, framhölls önskvärdheten
af valfrihetens bibehållande och diskuterades begränsningen
af densamma, hvarefter betänkandet återremitterades till utskottet.
Då ärendet derifrån återkom, var den nuvarande motionären icke
belåten med det nya förslaget, utan hade reserverat sig mot det -

Lördagen den 13 Mars. 13 N:o 13.

samma. Han uppträdde då med ett långt anförande till försvar för Om ändring
sin reservation, men lyckades icke vinna kammarens öra så mycket,^ ^ § lmom.
att det blef en enda, som understödde honom. Nu kommer han i
år och vill ha en ändring i den då antagna förordningen. Men läser förordnfnman
den reservation, som den nuvarande motionären år 1894 afgaf, gen.
finner man, att den icke är lika det förslag, han nu kommer med, (Forts.)
och detta utgör enligt min tanke ett bevis på att frågan är af svårlöst
beskaffenhet. Då man ser att motionären sjelf vexlat åsigt sedan
1894, hur kan man väl då begära, att hans förslag nu skall tillfredsställa
kammaren? Jag tror derför, att, då förordningen är så ny, man
bör afvakta tiden och se till, att man icke i onödan besvärar Kongl.

Maj:t med att taga denna fråga under förnyad ompröfning; och för
öfrigt fruktar jag, att, om ett nytt förslag skulle framläggas, det icke
skulle vinna kammarens understöd. De skäl, som tala mot en ändring
i den rigtning, som utskottet åsyftar, hafva af föregående talare
blifvit så väl påpekade, att jag icke skall upprepa dem, men de äro
så graverande, att man icke bör, såsom utskottet föreslår, aflåta en
skrifvelse till Kongl. Maj:t i denna fråga.

I sin motivering säger utskottet vidare, att det skulle vara af
stor vigt, att en ändring vidtoges, så att en fastare grund kunde beredas
myndigheterna, då det gälde att afgöra sjelfva frågan. Men
jag hemställer till utskottet och till kammaren, huru vida man skall
kunna påräkna att af en ny författning erhålla en fastare grund för
myndigheterna att stå på än af en gammal. Ty det förhåller sig
väl alltid så, att, om en lag fått verka några år, man har några fastare
hållpunkter än då det gäller en ny lag. Jag förmodar derför, att
kammaren skall afstå såväl utskottets hemställan som motionärens
förslag, och jag tager mig friheten, herr grefve och talman, att framställa
ett sådant yrkande.

Herr Fredholm: Såsom herrarne funnit, förekommer vid nu
ifrågavarande betänkande en reservation, som är afgifven af bevillningsutskottets
ordförande. I denna erkänner han, att sådana fall
kunna förekomma, då mantalsskrifningsorten icke med bestämdhet
kan afgöras. Han säger vidare, att det torde vara nästan omöjligt
att kunna formulera en lagbestämmelse i detta fall på sådant sätt,
att icke svårigheter skulle kunna förekomma. Derefter säger han,
att om man blott fasthåller vid de grundsatser, som i reservationen
angifvits för tolkningen af mantalsskrifningsförordningens bestämmelser,
svårighet sällan torde möta för tillämpning af desamma. Men
det är just dessa grundsatser, som man anser vara origtiga och icke
öfverensstämmande med den uppfattning, som gjorde sig gällande,
då mantalsskrifningsförordningen är 1894 antogs. De herrar, som då
voro närvarande, torde påminna sig, hurusom från många håll då
framhölls önskvärdheten af att mantalsskrifningsorten i regeln skulle
bestämmas så, att den kommun, der en person utöfvade sin hufvudsakliga
verksamhet, i synnerhet om han deraf hade en betydande stor
inkomst, icke skulle gå förlustig skatten å denna inkomst. Nu säger
utskottet, att det är förenadt med svårighet att bestämma mantalsskrifningsorten
efter denna regel, och att svårigheten förnämligast

N:0 13.

Lördagen den 13 Mars.

Om ändring ligger deri, att beskattningen till så väl stat som kommun är för*
f mantals knippad med mantalsskrifningsorten. Uppenbart är, att det kan vara
skrifninqs- likgiltigt, hvar en person är skrifven, för så vidt det endast vore
förordnm- skattskyldigheten till staten, som vore förknippad med mantalsskrifva.
ningsorten. Men nu är det icke blott skatten till staten, som är
(Forts.) bunden vid mantalsskrifningsorten, utan äfven skatten till kommunen;

och det är deri svårigheten ligger. Efter den tolkning, som man
gifvit åt bestämmelsen i förordningen rörande mantalsskrifningsorten,
är det fara värdt, att kommunernas mera förmögna medlemmar skola
kunna på ett lätt sätt undandraga sig skatten till den kommun, till
hvilken de rätteligen böra utgöra densamma. Ännu är en sådan tilllämpning
af bestämmelsen som den, att man alltid skall mantalsskrifvas
der man bor, icke vidare känd inom landet; men skulle en
sådan tolkning för framtiden blifva gällande, skulle det icke förvåna
mig, om kommunerna också begagnade sig af denna omständighet
för att för hela deras inkomst beskatta förmöget folk, som der blott
hade bostad, men utöfvade sin verksamhet inom andra kommuner.
Om detta blefve regel, skulle det utan tvifvel komma att på många
ställen uppväcka mycken ovilja; och särskildt hvad Stockholm beträffar,
skulle det säkerligen kunna medföra stort afbräck i de kom
munalskatter, som staden med rätt bör kunna göra anspråk på.

Den siste talaren sade, att man icke borde göra någon ändring
i en förordning, som icke tillämpats mer än under 2 års tid, och han
framhöll också, att denna mantalsskrifningsförordning icke vore något
hastverk, emedan man arbetat på densamma under 23 år. Men den
omständigheten, att man hållit på så länge och icke lyckats bättre,
den omständigheten måtte väl om någon utgöra anledning att åter
taga frågan i förnyadt öfvervägande.

En annan talare har här framhållit, att kammaren icke borde
godkänna den del af utskottets motivering, i hvilken säges, att en
fullt tillfredsställande lösning af svårigheterna i afseende på mantalsskrifningsorten
icke torde kunna vinnas utan den kommunala beskattningens
skiljande från den, som utgöres till staten, af det skäl att
det skulle vara olämpligt att nu göra ett uttalande i den rigtningen,
eftersom längre ned på dagens föredragningslista förekomme ett förslag
i samma syfte. Jag skall då be herrarne vara så goda och läsa,
hvad det är som står i utskottets motivering. Der göres icke något
positivt påstående, utan det heter: ''»Måhända torde denna svårighet
kunna lösas» o. s. v. Det låter enligt min åsigt mycket väl försvara
sig att göra ett sådant antagande, då svårigheten just ligger i det
påpekade förhållandet. Att utskottet uttrycker sig på ett tveksamt
sätt och öfverlemnar åt Kongl. Maj:t att bedöma, huru vida utskottets
förmodan är rigtig eller icke, det bör väl ej utgöra något hinder
för kammaren att gå med på motiveringen.

Den föreliggande frågan är visserligen icke för närvarande af så
synnerligen stor betydelse; men om praxis i afseende å bestämmandet
af mantalsskrifningsorten skulle vidare utveckla sig i den retning,
hvarpå här några fall anförts, befarar jag att stora olägenheter
skola uppstå för framtiden. Det synes mig att man icke heller behöfver
hysa någon farhåga för att besvära Kongl. Maj:t med en ytter -

Lördagen den 13 Mars. 15 N:o 13.

ligare utredning af denna fråga, då man nu redan i 23 år besvärat Om ändring
Kongl. Maj:t med den saken, och det således bör finnas en stor fond * ^ 1 mom.

af sakkunskap att tillgå. Att det ifrågavarande momentet i mantals- ghrifninql''-skrifningsförordningen fick den form det nu har, beror, såsom jag vill förordninpåminna
mig, derpå, att frågan blef föremål för sammanjemkning, och gen.
att man, innan frågan återkom till kamrarne, icke hade tid att på (Forts.)
ett tillfredsställande sätt formulera punkten.

Herr talman! jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fjällbäck: Jag begärde ordet närmast med anledning af
den ärade representantens för Villåttinge härad yttrande, i hvilket
han framdrog exempel från Stockholms granskap och nämnde slagtare
samt frågade, huru vi skulle bära oss åt för att få dem rättvist
beskattade, som drifva slagterirörelsen på landet men afsätta sina
varor här i Stockholm. Den saken synes mig vara ganska enkel. Ty
dessa slagtare få skatta för sin slagterirörelse, der den bedrifves i
landsorten, och för sin handelsverksamhet här i staden, såsom fallet
är med alla andra handlande här. Jag kan således icke finna, att
detta exempel var något belysande i den nu föreliggande frågan.

Vidare nämnde samme talare, att i Brännkyrka församling skulle
bo åtskilliga arbetare, som vore anstälda vid fabriker i Stockholm.

Ja, det förhåller sig så, att det är en del personer, som hafva sitt
arbete i Stockholm men bo i Brännkyrka församling derför, att de
der rå om egna hus; men deremot är det ett betydligt större antal,
som hafva sitt arbete vid i Brännkyrka liggande fabriker, såsom vid
Rejmersholm m. fl., hvilka bo i Stockholm i de stora arbetareqvarteren
vid Hornstull. Der finnas qvarter, som inom sig hysa en befolkning
af öfver 2,000 personer, och de äro ändock icke de största;
ty det finnes på ett annat ställe ett blott till 2/3 bebygdt qvarter,
som inom sig hyser öfver 3,000 personer. Då det nu emellertid är
tal om Brännkyrka församling, skall jag be att få draga fram en
annan sak. I denna församling ligger en sådan fabrik, som jag nyss
nämnde, nemligen Rejmersholm, en fabrik, som har en inkomst af
omkring en million kronor om året. Nu är det väl, att i Bränn kyrka

församling finnas afgifter till skola och fattigvård, så att denna
fabrik får för sin inkomst betala till dessa ändamål. Men om denna
fabrik vore belägen t. ex. i Danderyds eller Nacka församlingar

och hade sina arbetare boende i Stockholm, skulle fabriken vara befriad
från de kommunala skatter och kostnader, som åtfölja stora arbetareskaror.
Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på, att i
Nacka församling ligger en stor qvarn, som icke torde vara obekant
här i kammaren. När denna stora qvarn skulle byggas, befans tomten
ligga till ena hälften i Nacka församling och till den andra hälften
inom Stockholms stads område. Gränsen gick ungefär snedt
öfver byggnadstomten. Men det lyckades för den energiske egaren
till detta etablissement att få denna linie mellan land och stad dragen
litet närmare åt staden, så att hela qvarnen blef liggande på
landsbygden. Denna qvarn har ett fastighetsvärde af 1 1/2 million

kronor och dessutom ger den en ofantlig inkomst. Men så vidt jag

vet, så bo alla arbetarne, som äro anstälda vid etablisscmentet, i

N:o 13.

Lördagen den 13 Mars.

Om ändring Stockholm i Katarina församling, och staden får således vidkännas

i 3 § 1 mom. apa kommunala utgifter för denna personal, såsom för skolundervis IkrifTings-''

fattigvård och allt sådant.

förordnin- Det finnes flere dylika stora fabriker, belägna alldeles invid
gen. gränsen till Stockholm, särskildt ute i Nacka socken. Dessa fabriker
(Forts.) betala sina skatter i Nacka församling, der fattigvårdsomkostnaderna
och de kommunala skatterna i öfrigt äro en obetydlighet, men arbetspersonalen
bor här i Stockholm.

Vi se ju, hurusom helt nyligen en fabrik bygts upp i samma
Nacka församling, hvilken fabrik å extra tåg på Saltsjö-banan fraktar
sina arbetare ut och in till Stockholm, ty dessa äro nemligen bosatta
här. Det är som bekant en mycket storartad verksamhet, som börjats
derute vid denna fabrik, den stora de Lavalska maskinverkstaden.
Fabriken betalar naturligtvis skatt i Nacka församling, men
denna skatt är af flera omständigheter en ren obetydlighet, men
Stockholm får som sagdt hafva utgifterna för personalen. Men detta
är icke den enda olägenhet, som förorsakas af nuvarande bestämmelser:
Stockholm går också miste om en stor del af kommunalskatten
— och detta är just kärnpunkten, som herr Fredholm så rigtigt påpekade
— derigenom, att en mängd personer slå sig ned t. ex. i
Djursholms samhälle, beläget, som jag tror, endast omkring en mil
ifrån staden, och det är med några få undantag endast rika personer
med stora inkomster, som göra detta, ty för fattiga personer är det
icke möjligt att slå sig ned der, de kunna omöjligen få bostad der,
så i den kommunen behöfver man icke alls riskera att få någon fattigvårdsafgift.
Der ute betala nu dessa härifrån utflyttade personer
kommunalskatt, som der endast utgår med några få ören per fyrk,
under det att den här i Stockholm uppgår till 5 å fl kronor per bevillningskrona.
Nu säger man: men det är personer med löner, så
de måste beskattas, der de äro bosatta. Det är emellertid en mycket
enkel åtgärd att förvandla all sin inkomst till lön. Jag skall fortfarande
be att få anföra några ytterligare exempel, förutom dem jag
redan nämnde med ledning af förhållandena der ute i Nacka, dessa
exempel hemtade ifrån ett qvarnverk, centralt beläget i sjelfva Stockholm,
hvilket eges af ett famiijebolag; medlemmarne af den familj,
som eger etablissementet i fråga, hafva nemligen bildat ett aktiebolag.
Detta qvarnbolag visar med sina räkenskaper, att det icke har någon
beskattningsbar inkomst — någon gång har visserligen dess årsinkomst
uppgått till en 5 å 10,000 kronor, men detta är för en sådan
affär en ren obetydlighet. Men ser man efter hvart dess inkomst
tar vägen, finner man, att aktieegarne i bolaget hafva så betydliga
löner, att vinsten på denna affär delas ut i form af löner. Delegarne
uti detta bolag behöfva bara vidtaga den åtgärden att flytta ut till
en sådan kommun som Danderyd för att blifva befriade ifrån kommunalskatt
i Stockholm, som således ingenting finge af dem. Jag
skulle kunna dra fram många sådana exempel på fabriker här, som
icke haft någon som helst beskattningsbar inkomst, men dock drifva
sin rörelse i mycket stor utsträckning, medan deremot deras tjensteman,
disponenter och andra, hafva mycket stora löner, som man icke
kommer åt att beskatta, ty de skola beskattas i den kommun, der

Lördagen den 13 Mars.

N:o IS.

innehafvarne äro mantalsskrifna och boende, och det är, som herrarne Om ändring
veta, med nutida kommunikationer en mycket enkel åtgärd för en* | § 1 mom.
man i sådana personers ställning att med sin stora inkomst förflytta ^Hfninqssig
härifrån, der rörelsen drifves, ut till Saltsjöbaden, Nacka, Djurs- förordni*-holm eller något dylikt ställe, der han till på köpet bor mycket an- gen.
genämare och beqvämare. (Forts.)

Jag har velat framhålla detta såsom ett bevis på att, såsom det
nu är stäldt, kan det icke gå i längden, ty om det skulle fortfara
på sätt som hittills, blir det för alla, som hafva stora inkomster, en
alltför lätt utväg att genom utflyttning ur det samhälle, der de hafva
sin verksamhet, befria sig ifrån skattskyldigheten till detsamma. Om
vi t. ex. taga en bankir, som drifver en mycket stor bankrörelse
under aktiebolagets eller kommanditbolagets form, så är det en mycket
enkel åtgärd, som han behöfver vidtaga för att komma i åtnjutande
af till och med hela vinsten på denna affär, den nemligen att
tilldela sig densamma såsom lön; flyttar han så ut ur den kommun, der
han drifver sin verksamhet, får den samma ingen nytta af hans inkomst.

Det finnes ju också ett bolag här, som i dessa dagar låtit mycket
tala om sig, der chefen lär hafva 30,000 kronor i lön och stor tantiéme,
hvadan han mycket lätt, såsom absolut enväldig å bolagsstämman,
der han disponerar öfver de flesta rösterna, skulle kunna tilldela
sig sjelf största delen af vinsten såsom lön och äfven låta de öfriga aktieegarne
få aflönade befattningar i bolaget, hvarigenom således hela
vinsten skulle komma att utdelas i form af löner. Flyttade sen dessa
aktieägare ifrån Stockholm, ginge vi miste om kommunalskatten å
deras löner. På detta sätt kan det således i längden icke fortgå.

Jag har velat framhålla detta för att påvisa för herrarne, att en
förändring i dessa förhållanden på ett eller annat sätt måste ske, antingen
så att en person blir skyldig att erlägga skatt der han verkligen
har sin inkomst, alldeles oafsedt bostadsorten, eller ock så, att
det blir en grundlig förändring af kommunalbeskattningen och dess
fördelning. Som det nu är, är det orimligt, att t. ex. Danderyds
kommun — och många andra sådana finnas — icke har någon nämnvärd
fattigvårdstunga, under det andra kommuner hafva en fattigvård,
som är alldeles oerhörd, och för hvarje rik person, som flyttar till
en sådan kommun som den förstnämnda, minskas ytterligare den
lilla skatt som der skall erläggas, ty deras kommunalutskylder blifva
naturligtvis mindre i den mån som de komma att fördelas på ett
större antal rika personer.

Herr talman, jag skall tillåta mig att yrka bifall till utskottets
skrifvelseförslag, i den förhoppningen att regeringen icke skall vara
så uttröttad af och öfverlastad med arbete, att icke regeringen ännu
en gång skall kunna taga denna sak om hand. Nu har det sagts, att
man arbetat så länge på detta verk, som vi fingo i form af denna
mantalsskrifningsförordning, att man derför borde låta den vara i
fred, men den omständigheten, att man under en lång följd af år nedlagt
arbete på denna förordning, utesluter icke befogenheten uti det
omdömet att den i alla fall är ett fuskverk. Den kan mycket väl
vara ett fuskverk utan att derför vara ett hastverk.

Andra Kammetrons Vrot. 1897. N:o 13.

N:o 13.

Lördagen den 13 Mars.

Om ändring Herr Kardell: Jag har begärt ordet med anledning af det an*af
mantals Yrande, som hölls af den ärade representanten på skaraborgslänsskrifnings-
bänken.

förordnin- Det är visserligen sant, att jag var reservant mot sammansatta
gen. bevillnings- och lagutskottets utlåtande angående här ifrågavarande
(Forts.) moment vid 1894 års riksdag, men såsom herr Carl Persson redan
anmärkt, fick jag icke något medhåll alls här i kammaren för min
reservation. Vid sådant förhållande har det naturligtvis icke kunnat
falla mig in att vilja vid denna riksdag komma tillbaka med reservationen
i form af en motion.

Hvad jag nu föreslagit är någonting helt annat. Denna motion
har till sin grund de orimliga prejudikat, som tillkommit sedan D 94
års riksdag och äro af den beskaffenhet, att de kasta en skarp förkastelsedom
öfver det moment, om ändring hvaraf jag nu hemställer.
Dessa prejudikat äro sådana, att man icke bör låta dem hopa sig, så
att det slutligen går derhän att de blifva så många, att de skänka
häfd åt en praxis, som går stick i stäf mot Riksdagens önskningar och
sundt förnuft.

Jag ber fortfarande att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Månsson: Herr talman, mine herrar! Jag är af den åsigt
i den här frågan, att, om vi skola kasta om och gå ifrån hvad som
nu är regel, nemligen att bostadsorten skall vara mantalskrifningsorten,
och säga: der man har sin verksamhet, der skall man i regel
mantalsskrifvas, vi skola varsna, mine herrar, att, om det nu finnes
svårigheter vid förordningens tillämpning att komma till rätta med,
det skall blifva ännu värre, om vi öfvergå till det andra sättet. Det
är min tro, att vi komma att möta så enorma oegentligheter och
orättvisor, att jag är öfvertygad, att, om vi betänka oss noga, vi
skola rygga tillbaka för ett sådant förslag, som nu här är å bane.
Vi behöfva ej endast se på huru förhållandena gestalta sig i städerna,
och huru det går med kommunerna, som ligga intill städerna, som
äro så att säga delar af städerna, och der en hel mängd menniskor
äro bosatta, som hafva sin verksamhet i städerna. Kan det vara
möjligt, att de skola få mantalsskrifvas i städerna, och landskommunerna
skola vidkännas hela fattigvårdstungan för dem och utgifterna
för deras barns skolgång m. m.? Det är ju en orimlighet, som man
ej kan vara med om. Likadant gestaltar det sig mångenstädes landskommuner
emellan. Hos oss ha uppstått stora sockerfabriker — och
andra fabriker också, men särskildt tänker jag nu på förhållandena
hemma. I den ort jag tillhör ligger en sockerfabrik på gränsen mellan
två socknar. Och jag försäkrar, att, om detta skulle blifva lag, som
nu här är meningen att genomdrifva, det skulle blifva en sådan revolution
och en sådan öfverflyttning från den ena kommunen till
den andra, att den kommun, som har fabrikerna inom sitt område,
skulle få alla inkomsterna af beskattningen, men den andra få behålla
de allra flesta utgiftsposterna och bördorna, som skolor och dylikt
medföra. Jag tror, mine herrar, att vi här få vara försigtiga, och
lag skulle vilja hemställa, om icke det är skäl att ytterligare pröfva
hvad vi hafva och se till, huru det kan blifva. Ty de exempel,

Lördagen den 13 Mars. 19 N:o IS.

som utskottet anfört och hvarpå utskottet nu grundat hela sitt stora Om ändring
och genomgripande skrifvelseförslag i denna fråga, synas migej var a mantals
så bevisande, att man derför skall besluta en skrifvelse om förändring skrifninqsi
denna enligt min mening högst vigtiga sak. Bn regel måste vi förordninha,
antingen den nu skall bestämma, att man skall mantalsskrifvas gen.
der man är bosatt, eller der man har sin verksamhet. Och, mine (Forts.)

herrar, jag tror, att den regel är tillfyllestgörande och rättvisare,
som vi nu hafva, att man i regel skall mantalsskrifvas, der man bor.

Undantag kunna gifvas, och det, se vi ju, kan gå för sig. Men enligt
min uppfattning måste vi behålla regeln såsom sådan.

Herr talman! Det är derför jag ber att få yrka afslag å utskottets
föreliggande förslag och bifall till reservationen.

Herr Amnéus: Herr talman! Lika med den siste talaren skall
jag också be att få yrka afslag på utskottets hemställan och på motionen.
Jag gör det hufvudsakligen på enahanda skäl, som blifvit
mycket väl angifna af en reservant från Första Kammaren. Men
jag gör det särskildt derför, att jag finner den motivering, utskottet
begagnat, ingalunda vara så lycklig. Det är en helt och hållet ny
teori, som bevillningsutskottet här velat tillämpa i fråga om mantalsskrifningen,
^när det vill göra en persons mantalsskrifningsort liktydig
med den ort, der han har sin hufvudsakliga verksamhet. Detta
söker utskottet motivera med rättvisan deri, att »den kommun, inom
hvilken en person drifver sin verksamhet och af hvars allmänna inrättningar
han drager fördel, äfven får af honom uppbära direkta
skattebidrag». Här förutsätter således utskottet, att den kommun,
der man har sin verksamhet, sammanfaller med den, der man åtnjuter
förmånen af allmänna inrättningar. Men detta är något, som jag
för min del visst icke tror hålla streck. Tvärt om: det finnes en
ofantligt stor mängd undantag, af hvilka många redan blifvit påpekade
af talare här.

Jag skall emellertid be att få bidraga med några exempel från
den ort jag tillhör, exempelvis Mariestad. Det fins på dess område
ett pappersbruk med hundratals arbetare. Af dessa, som ju måste
anses hafva sin hufvudsakliga, sin uteslutande verksamhet i pappersbruket
inom staden, bo många dussin i socknen bredvid. Der ha de
egna bostäder, der hyra de bostäder, der hålla de sina barn i skola,
och af socknens kommunala anstalter draga de nytta. Vore det rimligt,
att de skulle beskattas i Mariestad, och socknen gå miste om
skattebidrag från dem? — Eller ett motsatt fall: ända till förliden
höst har jag sjelf för min ringa person och hafva äfven alla andra
tjensteman hos länsstyrelsen utom landshöfdingen haft våra hem,
våra bostäder inom Mariestad och njutit af dess rättsväsen, dess
polisskydd, slitit dess gator o. s. v., men vår personliga verksamhet
har hufvudsakligen varit förlagd till embetslokalerna på Marieholm,
några hundra fot från stadens gräns. Det vore väl ej rimligt,
att staden skulle gå miste om dessa tjeustemäns skattebidrag, derför
att vi haft vår verksamhet inom en annan kommun.

Jag tror derför, att den regel, som här är ifrågasatt att införas
— som motiveringen åtminstone talar om — egentligen icke skulle

N:o 13.

Lördagen den 13 Mars.

Om ändring blifva någon regel, utan en hop undantag. Och som en föregående
a/ mantals- talare uttryckt sig, tror jag, att vi skulle komma ur askan i elden
skrifnings- genom att bifalla en sådan motivering, som utskottet här föreslagit.
förordnin- På denna grund ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan.
gen.

(Ports.) Herr Petri: Här har så mycket talats i denna fråga, och jag

vill ej uppehålla kammaren med något anförande af nya skål. Jag
vill endast säga, att, då man nu hör på skälen för och emot, man
måste för sig sjelf öfverväga, hvilka skäl som väga tyngst; och jag
kan icke komma till annat resultat, än att skälen för utskottets hemställan
äro de tyngst vägande. På den grund ber jag att få i korthet
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner: l:o) på bifall till utskottets
hemställan oförändrad; 2:o) bifall till samma hemställan med
den af herr Olsson i Mårdäng föreslagna ändring; och 3:o) afslag å
såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen; och
fann herr talmannen den sistnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef, sedan till
kontraproposition antagits bifall till utskottets hemställan oförändrad,
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som afslår såväl hvad utskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 5 som den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

Omröstningen utföll med 119 ja och 89 nej; och hade alltså
kammaren afslagit såväl utskottets hemställan som den i ämnet
väckta motionen.

§ 9.

Efter föredragning vidare af Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t i fråga om tiden för den dagliga undervisningen i
folkskolorna, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält; och skulle, jemlikt 63 § 3 momentet riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Lördagen den 13 Mars.

N:o 18

§ 10. Om ändrad

lydelse af

I ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande $ 30 regent
2, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 30 rege- rln98Jormen•
ringsformen.

Uti en till konstitutionsutskottet från Andra Kammaren hänvisad
motion, n:o 144, hade herr G. J. Öberg föreslagit, att Riksdagen måtte
till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse af § 30 regeringsformen:

§ 30. Presterliga embeten och tjenster i församlingarne tillsättas
på sätt i särskild lag derom är stadgadt.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herr Ljungman; samt

af herrar friherre Barnekow, Boström, Gyllensvärd, Johnsson,

Sjöberg och J. Andersson i Ohrstorp, hvilka ansett, det utskottet, i
öfverensstämmelse med motionen, bort tillstyrka Riksdagen att, till
hvilande för vidare grundlagsenlig behandling, antaga följande förslag
till ändrad lydelse af 30 § regeringsformen:

»Presterliga embeten och tjenster i församlingarne tillsättas på
sätt i särskild lag derom är stadgadt».

Herr Andersson från Malmö hade låtit anteckna, att han ej öfvervarit
ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Ljungman: Som kammarens ledamöter torde finna, ha de
flesta utskottsledamöterna från denna kammare reserverat sig i syfte
att få fram ett uttalande till förmån för motionärens framställning.

När frågan sistlidna år var före i konstitutionsutskottet, sökte man
vinna åtminstone något genom att formulera paragrafen på sådant
sätt, att det i sjelfva verket innebar ett rent upphäfvande af paragrafen;
och motionären har ock i år stält sig på den ståndpunkten.

Genom antagande af hans förslag skulle man således förflytta handläggningen
af frågan från konstitutionsutskottets till lagutskottets
behandling och man skulle följaktligen, för att få till stånd en ändring
i de bestående förhållandena, endast behöfva vidtaga en ändring i
lagen om presterliga tjensters tillsättande.

N:o 13.

Om ändrad
lydelse af
§ 30 regerinqsformen.

(Forts.)

Lördagen den 13 Mars.

Emellertid ha såväl det förslag, hvilket sistlidet år, som de förslag,
Indika i år framlagts af Andra Kammarens ledamöter inom konstitutionsutskottet
med nämnda syfte, icke vunnit bistånd af ledamöterna
från Första Kammaren, utan dessa liksom hela Första Kammaren
ha afslagit alla förslag till frågans lösning. Det kan vid sådant
förhållande ifrågasättas, huru vida det icke vore lämpligare och säkrare
att affatta paragrafen på sådant sätt, att den fullt motsvarade
motionens syfte och i sjelfva verket innebure ett afgörande bifall
till den motivering, som motionären framstält. Då emellertid något
sådant förslag icke nu föreligger, skall jag hemställa, det kammaren
måtte vidhålla sin ställning från i fjor och bifalla motionen, detta
på den grund, att jag anser, att kammaren hellre bör gilla motionens
syfte än den formulering af 30 §, som gifves i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr friherre Barnekow: Herr talman, mine herrar! Då mitt
namn finnes antecknadt bland reservanterna, skall jag be att få yttra
några ord, särskildt som denna fråga ligger mig mycket varmt om
hjertat, och jag ej hade tillfälle att, då frågan förevar vid fjorårets
riksdag, derom yttra mig här i kammaren.

Som bekant, går det ju vid val af prester inom de regala församlingarne
till på det sättet, att vederbörande uppsätta 3 personer
på förslag, och att, sedan dessa 3 profvat, församlingen eger rätt att,
om den icke är nöjd med förslaget, kalla fjerde profpredikant. Men
dessutom eger Kongl. Maj:t rätt att låta extra sökande anmäla sig,
och då kan Kongl. Maj:t tillsätta en sådan extra sökande, som för
församlingen är fullkomligt okänd. Det är också derför, som reservanterna
i sin reservation uttalat sig på följande sätt: »Då vi, i likhet
med motionären, finna det önskvärdt och för församlingslifvet
nyttigare, om Kongl. Maj:t ej egde rätt att, såsom nu är förhållandet
i vissa fall, utan afseende å församlingens uttalade önskan, tillsätta
kyrkoherdar, hvilka till och med kunna vara för samtliga församlingsmedlemmar
alldeles okända,» etc. Reservanterna hålla således strängt
på att församlingarne skola ega full rätt att se och höra och taga
kännedom om den persons åsigter och egenskaper, som skall vara
deras föregångare och lärare på det andliga området, så mycket mer
som vi veta, att i närvarande stund det är församlingarne sjelfva,
som direkt erlägga afgifterna till presterskapet. Det föreligger ju
nu en motion om att detta förhållande skulle ändras på det sätt, att
staten skulle öfvertaga presterskapets aflöning. Ja, mine herrar, blir
saken ordnad så, blifva förhållandena möjligen annorlunda, och då
kan det må hända med större skäl bli tal om att Kongl. Maj:t äfven
borde ha rätt att tillsätta kyrkoherdarne i församlingarne. Men,
mine herrar, inträffar något dylikt, är frågan inne i ett annat läge,
och då behöfde ej någon sådan motion väckas som den, som för
närvarande hvilar på kammarens bord, nemligen derom, att de personer,
som ej gilla svenska kyrkans lära, utan tillhöra annat trossamfund,
skola befrias från att betala direkt afgift till statskyrkans
presterskap; och hvad inverkan detta kan hafva på statskyrkan derom
kan jag ej nu yttra mig.

Lördagen den 13 Mars.

N:o 13.

Men jag kan ej underlåta att något upptaga till bemötande ut- Om ändrad
skottets motivering, derför att ing i så många hänseenden fullkorn- af

nt ogillar densamma. _ rmgsformen.

Utskottet säger bland annat: »Motionären synes antaga, att för- (Forts.)
samlingarne alltid använda den rätt de ega i afseende å kyrkoherdeval
på ett gagnande sätt, och att det endast är intresset för kyrkans
och församlingarnes sanna väl, som vid sådana val plägar vara det
styrande motivet». Utskottet kan emellertid icke dela denna åsigt.

Det vill med andra ord säga, att Kongl. Maj:t långt mer än församlingarne
skulle vara vuxen värfvet att kunna tillsätta dugande förmågor.
Men, mine herrar, hvad menar man då med en dugande förmåga
på detta område? Menar man dermed en person, som har stora
kunskaper, har afiagt vackra examina, som kan skrifva en vacker
kria och upplösa den inför församlingen? En sådan person kan ju
på visst sätt sägas vara en dugande förmåga. Eller menar jag med
en dugande förmåga en person, som har särskild kallelse för det

Eresterliga värfvet, en person, som särskildt derför egnat sig åt detta
all och som visserligen ej har att uppvisa så stora vetenskapliga
studier, men som i stället har förmåga att tala så, att församlingen
begriper och förstår hvad han säger? Det kan alltså vara olika uppfattningar
om betydelsen af en »dugande förmåga» på detta område,
och om det skulle tillsättas en person med »dugande förmåga» i den
betydelse, jag först omnämnde, i en församling, som har den senare
uppfattningen af betydelsen af en dylik förmåga, nemligen att själasörjaren
skall vara en person, som med håg och intresse egnar sig
åt sitt kall, ja, då kunna störa missförhållanden uppstå.

Vidare säger utskottet något, som jag egentligen skulle ha önskat
att utskottet aldrig hade sagt, nemligen att en utsträckt rätt
för församlingarne att tillsätta presterliga tjenster skulle kunna medföra
frestelse till lycksökeri för presterna, så att dessa helst skulle
söka platser på sådana trakter, der kommunerna hade större rätt att
välja sina prester.

Utskottet säger i sammanhang härmed, »att äldre förtjente prestman,
som redligen arbetat i sin församlings tjenst men icke kunna
vinna någon röstpluralitet, skulle kunna blifva tillbakasätta och aldrig
komma till en välförtjent befordran, som nu kan beredas dem genom
den rätt, som är lagd i Kongl. Majrts hand». Ja, mine herrar, detta
yttrande gränsar åtminstone mycket nära till det påståendet, att församlingarne
äro till för presternas skull och ej tvärt om. Men det
kan ju äfven nu hända, att en prest, som är mycket redlig i sitt arbete
och mycket duglig i sin tjenst, ändock ej är säker på att få en församling,
som han sökt, ty det kan komma extra sökande emellan,
och det sådana personer, som ännu aldrig lagt hand vid presterliga
göromål, såsom lärare vid skolorna, professorer m. fl., som aldrig
sysselsatt sig med församlingsangelägenheter.

Sedan kommer utskottet mod det sista af de motiv det anfört
och säger, »att denna Kongl. Maj:ts rätt torde slutligen äfven vara
af icke ringa betydelse såsom en välgörande motvigt mot ett allt för
mycket öfverhandtagande sektväsende inom kyrkan». Mine herrar!

N:o IS. 24 Lördagen den 13 Mars.

Om ändrad Detta skulle alltså vara ett skäl, hvarför församlingarne icke skulle
$308reae ^ n^80n utsträckt rätt att tillsätta sina prester! Jag kan då ej under rmgsformen.

^ta att något närmare beröra denna fråga om sektväsendet. Hvem
(Forts.) är då, mine herrar, det egentliga ursprunget och den förnämsta orsaken
till detta sektväsende? Jag vågar uttala, att det från början
är statskyrkan och dess prester — jag tvekar ej att uttala det. Det
är dessa, som alltför strängt och hårdt satte sig till motvärn, när
denna religiösa rörelse började. Och hvarför började denna rörelse?
Jo, derför att allmänheten kände ett djupare religiöst behof. Och
huru bemöttes den då? Jo, så, att man på alla möjliga sätt sökte
ställa hinder i dess väg. Jag är af den alldeles bestämda uppfattningen,
att, om kyrkans prester då hade tagit om hand den lekmannaverksamhet,
som växte upp bredvid kyrkan, och sjelfva användt lekmän
i kyrkans tjenst, hade det varit bättre stäldt än nu, ty vårt
presterskap räcker ej till och kan omöjligt räcka till för att besörja
själavården inom hela riket. Huru är det t. ex. i Stockholm med
församlingar på 30 å 40,000 personer möjligt för en eller ett par
prester att räcka till, när man ej vill taga hjelp af den lekmannaverksamhet,
som fins?

Men, mine herrar, det är ej nog dermed, utan jag vågar säga,
att kyrkan på sätt och vis stängt sina dörrar för en del af sina medlemmar.
Här finnes nemligen något, som alltid har stött mig för
hufvudet i svenska kyrkan, och det är bänkrummet. Jag kan tänka
mig, att man i frikyrkan kan vara tvungen att taga betaldt för bänkplatserna,
men jag kan ej tänka mig möjligheten deraf i statskyrkan.
Jag har sjelf stått framför en kyrka och väntat på att få komma in
— jag tillhörde dock ej församlingen och hade således ej någon
egentlig rätt att få komma in — men jag hörde personer, som tillhörde
densamma, uttala sitt stora missnöje öfver att de fingo stå
utanför en stängd dörr och vänta, tills andra personer, som hade
bänkplats, fått komma in, samt kanske finna alla platser upptagna,
när dörrarne öppnades. Om jag återigen går till dessa frikyrkor, så
äro de vanligen öppna för alla. och om jag blott kommer dit i tid,
kan jag vara säker om att få plats. Ja, det har på senare tider blifva
mycket bättre än det varit, men huru skulle själavården i exempelvis
Stockholm ha kunnat besörjas, om den ej tagits om hand från
frireligiöst håll? Hvar skulle alla dessa fått höra Guds ord, som ej
funno plats i kyrkan? Jag är visserligen icke någon vän af partiväsende
— men jag måste erkänna, att det varit till stor välsignelse
för Guds ords talande och spridande, att denna frireligiösa rörelse
kommit i gång. Och jag tror, som jag redan sagt, att kyrkan begick
ett fel, då den ej tog saken om hand, och det från första början,
samt då den, sedan denna rörelse börjat växa kyrkan öfver hufvudet,
stält sig fiendtlig mot densamma.

Slutligen anse reservanterna, att denna fråga om de olika bestämmelserna
rörande tillsättning af presterliga tjänster ej bör upptagas
i grundlagen, utan der hänvisas till en särskild lag, och är det äfven
derför, som de instämt med motionären deri, att denna § i grundlagen
bör ändras så, att deri ej upptagas specificerade bestämmelser om
tillvägagångssättet vid tillsättandet af de olika presterliga tjensterna,

Lördagen den 13 Mars. 25 N:o 13''

samt hemställa, att §:n i öfverensstämmelse med motionärens förslag Om ändrad
skulle få följande lydelse: »Presterliga embeten och tjenster i församlingarne
tillsättas på sätt i särskild lag derom är stadgadt». ringsformen.

Af nu anförda skäl anhåller jag om bifall till reservanternas (Forts.)
med motionen öfverensstämmande förslag.

Häruti instämde herrar Olsson i Ornakärr, Sjövall, Sandquist,

Sjöberg och Anderson i Hasselbol.

Herr Öberg yttrade: Herr grefve och talman! Då jag vid

denna riksdag å nyo tillåtit mig att draga detta spörsmål under Riksdagens
pröfning, har jag gjort det dels derför, att jag fortfarande är
lifligt och varmt öfvertygad om nödvändigheten af en ändring i förevarande
motions syfte och dels derför, att jag dertill blifvit uppmanad
af många personer inom regala församlingar, som mer än en gång
torde hafva insett och erfarit det orättvisa i den grundlagsbestämmelse,
som omyndigförklarar de så kallade regala församlingarne,
då deremot de så kallade konsistoriella pastoraten få åtnjuta den
betydelsefulla förmånen att sjelfva få bestämma valet af sina själasörjare.

Som herrarne behagade finna, har utskottet för sin afstyrkande
hemställan i år icke haft några andra eller mera kraftiga eller mera
talande skäl än dem, som det anförde för sitt afstyrkande vid fjorårets
riksdag. Och enär jag jemte en del andra talare redan vid
frågans behandling då tilläto oss att kritisera hvad utskottet sagt och
påstått, torde det nu icke kräfvas att vara synnerligt vidlyftig eller
mångordig, helst som jag tror, att detta vårt ordande vid fjorårets
riksdag äfvensom det nyss hållna kraftiga anförandet af friherre
Barnekow mer än väl tydligt ådagalägga ohållbarheten af hvad
utskottet till förmån för sitt afstyrkande utlåtande haft att säga.

Jag skall dock tillåta mig att i herrarnes minne återföra den
sannerligen fullt sanningsenliga uppgift, reservanterna lemnat, att man
för denna grundlagsbestämmelse icke har att åberopa annat än så
kallade historiska skäl, och att de regala församlingarne icke — så
vidt reservanterna funnit — ådagalagt någon oförmåga i utseendet af
kyrkoherdar eller gjort sig skyldiga till något, hvarför de bort komma
under detta förmynderskap.

Till följd af detta så att säga andliga förmynderskap har inom
de regala församlingarne ett mången gång berättigadt missnöje uppstått;
och jag tror mig kunna säga, att detta missnöje icke torde
försvinna eller upphöra, förrän man går till roten med denna sak,
nemligen genom att vidtaga en sådan ändring, att de regala pastoraten
blifva likstälda med de konsistoriella. Jag kan icke finna annat,
än att de regala församlingarne ha fullt ut lika stor rätt att åberopa
för att sjelfva få utse sina kyrkoherdar som de konsistoriella, helst
som de regala församlingarue ha lika stora förpligtelser och lika
stora utskylder för gäldandet af sina själasörjares löneförmåner som
de konsistoriella.

Då man nu gång efter annan får se och erfara, att de så kallade
regala församlingarne vid val af själasörjare få personer till dessa

N:o 13 26 Lördagen den 13 Mars.

Om ändrad kyrkoherdetjenster, som mera utmärkt sig i skolans än i kyrkans
åoTreqe- tje1nst och s°m för det kyrkliga görandet och låtandet äro i mångt
ringsformen. mycket främmande, sä tror jag att detta med mycket annat bör
(Forts.) tillmätas värdet af ett kraftigt och vigtigt skäl för yrkandet på dessa
församlingars likställande med andra.

Utom detta tror jag det äfven vara nödvändigt, att en förändring
i motionens syfte så fort sig göra låter vidtages, på det statskyrkans
väl må främjas; ty så länge denna rättvisa fordran icke tillmötesgås,
så länge skall hon också enligt min mening fortfarande lida de^af,
och ett godt förhållande mellan själasörjare och församlmc uteblifva.

Åtskilligt mera skulle ju till förmån för min motion kunna
anföras, men jag afstår derifrån, enär jag hyser den förhoppning, att
Andra Kammaren, som i fjor utan votering antog den af herr Ljungman
m. fl. vid utskottets afstyrkande utlåtande fogade reservationen,
måtte stå qvar på samma ståndpunkt och gilla det uttalande, som då
af kammaren gjordes. Och jag tror, att det skulle ha ganska god
kraft och verkan, om kammaren så att säga afgåfve ett yttrande, som
visar, åt hvilket håll den vill att reformen skall gå.

Utom detta önskemål, som jag redan tillåtit mig uttala, skall jag
också tillåta mig vördsammast framställa den önskan, att, när det
hädanefter gäller, tillsättandet af kyrkoherdar i de regala pastoraten,
dessa måtte, så vidt möjligt är och så ofta som möjligt — helst alltid
blifva tillgodosedda med de kyrkoherdar, som de vid valet
uttalat sig för.

Herr grefve och talman! Under förhoppning att denna kammare
antager. den af friherre Barnekow m. fl. vid betänkandet fogade
reservation — till de regala pastoratens sanna fördel -— ber jag att
få sluta med att yrka bifall till nämnda reservation och afslag å
utskottets hemställan.

Herr Olsson i Skiftinge förenade sig med herr Öberg.

Herr Vahlin: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag

har endast begärt ordet för att få till kammarens protokoll uttala,
att lag inom utskottet röstat för friherre Barnekows förslag, ehuru,
då jag icke var närvarande vid justeringen af utskottets utlåtande,
jag icke blifvit å detsamma antecknad såsom reservant.

För egen del hyllar jag alldeles obetingadt det program, som
uttalades af.grefve Cavour i orden: »en fri kyrka i en fri stat»; och
det är då gifvet, att jag skulle vara benägen för att gifva paragrafen
®n vida skarpare formulering, än nu blifvit fallet, jag skulle nemligen
helt och hållet vilja fråntaga Konungen rättigheten att tillsätta
prester. Då emellertid äfven med den formulering, reservanterna
gifvit paragrafen, man kan nå detta resultat och ännu mer — och
man gör det nog, då den stora islossningen en gång börjar också
hos oss — skall jag emellertid för denna gång nöja mig med att
instämma i reservanternas förslag och yrka bifall1 till detsamma.

Det synes mig, att såväl frisinnade som reaktionäre mycket väl
borde kunna vara med om detta förslag, som ju öppnar möjligheter

Lördagen den 13 Mars. 27 N;° 13.

för begge parterna. För den, som vill öfverlemna alla tillsättningar Om ändrad
åt Konungen, finnes ju här möjlighet och tillfälle dertill gifvet; för a£

den, som vill att församlingarne skola få tillsätta alla prester, lemnar ^ngsfornMn.
förslaget äfven möjlighet att få sina önskningar tillgodosedda. Der- (Forts.)
för hoppas jag, att vi här en gång skola kunna förena oss alla, äfven
ytterlighetsmännen, i att antaga den ifrågasatta förändringen i paragrafen.

Herr Restadius: Då den fråga, hvarom utskottet här sig ut låtit,

vid förlidna års riksdag förevar till behandling, tillät jag mig
yttra, att jag icke kunde med min röst bidraga dertill att det förslå»,
som af motionären och reservanterna framlagts, blefve förklaradt
hvilande till vidare grundlagsenlig behandling. För detta mitt omdöme
hade jag tvenne skäl, det ena att, så vidt jag erfarit, något
allmännare missnöje icke inom landet förefunnes, som kunde motivera
den åsyftade åtgärden, och det andra det, att jag tror, att det hufvudvilkor,
grundlagen uppställer för tillsättning af embeten, nemligen
skicklighet "och förtjenst, bättre kan iakttagas, om magten att tillsätta
tjenster ligger i Konungens hand, än om den ligger i församlingens hand.

Det första af dessa anförda skäl har naturligtvis förlorat synnerligt
i betydelse, sedan Andra Kammaren vid förra riksdagen antog
reservanternas förslag, men det senare skälet tyckes mig fortfarande
qvarstå med full giltighet. För mig vill det vara uppenbart att, när
Kongl. Maj:t har tillsättningsrätten i sin hand och tillsättningen måste
försiggå efter en grundlig utredning af en ansvarig rådgifvare, nyssnämnda
egenskaper, skicklighet och förtjenst, måste varda behörigen
iakttagna. Jag har deremot icke samma säkra grund att hoppas, det
dessa grunder, när församlingarne hafva valrätten, komma till tillämpning,
ty det är gifvet, att församlingarne vid afgifvandet af sina
röster i de flesta fall icke ha annan vägledning att tillgå, än
hvad de kunna komma till genom åhörandet af en profpredikan
eller genom insamlandet af upplysningar från enskildt häll. Det
är dock icke, så vidt jag förstår, gifvet, att den egenskapen
hos en profpredikant att kunna väcka känslan och tilltala sinnet
innebär tydligt vittnesbörd om något särskildt företräde i skicklighet
och förtjenst, och hvad åter angår de inliemtade upplysningarna, så
kan man om dem säga, att de i de flesta fall äro afgifna af oansvariga
personer och kunna vara färgade af enskilda tycken, enskilda
meningar. Nu kan väl eu och annan gång inträffa, att rösterna tillfalla
någon person, som under flerårig tjenstgöring i församlingen
visat sig ega alla de egenskaper, som fordras för att rätt fylla det
vigtiga kallet, och jag antager, att i det fallet Kongl. Maj:t skall
derå fasta synnerligt afseende; men jag vill säga, att jag i det praktiska
lifvet några gånger funnit, att icke alltid den omständigheten,
att vederbörande prest tjenstgjort en längre tid i församlingen och
derför erhållit de flesta rösterna, varit tillräckligt bevis för att denne
person varit den rätte mannen för platsen.

Jag skulle också kunna i detta sammanhang erinra derom, att
det icke är blott på det presterliga området utan äfven på ett annat,
der kommunala myndigheter ega rätt att upprätta förslag, som dessa

N:o 13.

Lördagen den 13 Mars.

°hiåelår<nf e.geDS^aPer'' skicklighet och förtjenst, som böra vara grundvalen för
% 30 regi ^sättningen, icke blifvit behörigen beaktade. Jag vill i sådant hänringsf
ormen, seende erinra om ett synnerligen märkligt utlåtande, som för några
(Ports.) månader sedan afgafs af vederbörande Konungens befallningshafvande
derom, att vid upprättande af förslag till en plats, som tillkom en
stad, dessa nu af mig så ofta nämnda egenskaper icke fått gälla
hvad de bort gälla, utan att förslaget upptagit personer, som uppenbarligen
hade de minsta meriterna.

Utgår man nu från det åskådningssätt, som jag har tillåtit mig
att göra mig till tolk för, så måste man naturligtvis häfda den grundsatsen,
att det icke är församlingen, utan staten eller Kongl. Maj:t,
som skulle ega att. utöfva tillsättningsrätten. Jag medgifver detta,
men jag vill alldeles icke påyrka under för handen varande förhållanden
ett tillvägagående, som skulle strida mot århundradens häfd och
bruk.

Jag skall slutligen tillåta mig att fästa uppmärksamheten derå,
att den. senare lagstiftningen, långt ifrån att vilja utvidga den rätt,
som enligt grundlagen tillkommer församlingarne, i stället inskränker
den. Jag erinrar i sådant fall om den sist antagna prestvalsförordningen.
Vid konsistoriel^ gäll har enligt urgammal sed det alltid
tillkommit församlingen att tillsätta sina prester, men om den begagnar
sig af den numera medgifna rätten att kalla fjerde profpredikant, då
öfvergår tillsättningsrätten från församlingen till Kongl. Maj:t.

Det har af den förste talaren, friherre Barnekow, anmärkts, att
han icke kunde godkänna de skäl, som af utskottet anförts för dess
ogillande af motionen. Af hans anförande framgick, att han stål'' på
en helt annan kristlig ståndpunkt och har ett annat åskådningssätt
än jag, och jag finner det ganska naturligt, att han med sitt åskådningssätt
icke kan vara belåten med dessa skäl. Äfven jag tror nog,
att bättre och fylligare sådana kunde finnas, men när Första Kammaren
vid förra riksdagen antog utskottets förslag med dess motivering,
har jag icke funnit anledning att påyrka någon förändring i
samma skäl.

Motionären säger att, derest man icke skulle antaga hans förslag,
utan behålla grundlagsbestämmelsen sådan som den är, detta skulle
innebära en omyndighetsförklaring för församlingarne. Jag skall då,
för att besvara detta påstående, uppkasta den frågan: hvad kan vara
grunden dertill att åt församlingarna i vissa fall medgifvits rätten att
tillsätta sina prester, då deremot statstjenster i allmänhet tillsättas
af. Kongl. Maj:t eller vederbörande myndigheter? Jo, det är, såsom
friherre Barnekow antydde, att församlingarne aflöna dem, men om
nu, såsom föreslaget är, denna skyldighet för församlingen varder
borttagen och vältrad på menige man i allmänhet, hvar finnes då den
grund, på hvilken skulle hvila rätten att församlingarna skola tillsätta
presterskapet. År grunden borta, så faller också den rättighet,
som derpå har hvilat, och någon rätt för församlingarne att tillsätta
prester skulle då icke vidare förefinnas. Nu säger motionären, såsom
jag nyss nämnde, att detta är en omyndighetsförklaring för församsamlingarne
att de icke få tillsätta sina prester. Jag kan icke tro,
att det kristliga lifvet kräfver med nödvändighet en sådan rätt för

Lördagen den 13 Mars. 29 N:o 13.

församlingarne, ty i sådant fall skulle det kristliga lifvets kraf icke Om ändrad
blifva uppfylda i våra grannländer, der, så vidt jag vet, Kongl. Maj:t lydelse af
tillsätter alla presterliga beställningar. Jag tror derför icke, att rvnqsfarmen
motionären, såsom han har velat påstå, kan i 30 § regeringsformen (ports)
med dess nuvarande lydelse finna ett stöd för sitt påstående att ^ ''

församlingarna skulle vara omyndiga. Nu vill jag icke förneka, att
den gällande lagstiftningen om tillsättning af presterliga tjenster är
mycket skiftande, grundande sig på urgamla bruk, hvilkas tillkomst
man icke väl känner. Det fins nemligen sådana pastorat, der Konungen
personligen tillsätter, det fins andra, der han såsom regent tillsätter,
det fins patronella pastorat, och det fins sådana pastorat, som hafva
rätt att kalla särskilda predikanter. Det är en mångfald, som jag
gerna skulle se på något sätt förenad, men en förening uppstår icke
genom antagande af den föreslagna ändringen i grundlagen.

Jag skall, innan jag slutar, blott be att få i minnet återkalla ett
yttrande, som friherre Barnekow hade. Han påstod nemligen, att det
skulle vara ett oafvisligt behof för församlingarne att höra och se den
person, som de skulle välja. Ja, om man har den stora förmågan att
man vid åhörandet af en predikan på en kortare eller längre stund
kan genomforska den sökandes natur, då medgifver jag gerna att så
kan vara förhållandet, men sannerligen, en sådan menniskokännedom
står icke ofta till buds.

Jag vill ytterligare erinra derom, att den utsträckta rätten att
tillsätta prester, som nu åsyftas, icke, äfven om denna grundlagsförändring
vidtages, kommer att betyda så mycket, derför att i de flesta
fall församlingarne icke ega rätt att kalla profpredikant, utan sedan
personerna hafva sökt, är det domkapitlet, som bland dem uppför
trenne å förslag, och valrätten är inskränkt till dessa tre.

Jag tillåter mig, herr talman, att på grund af hvad jag anfört
yrka bifall till utskottets förslag, väl vetande att denna min röst
kommer att förklinga ohörd i denna kammare. Jag har derför endast
velat till protokollet få antecknadt, att jag har samma ståndpunkt i
dag som vid sistlidne riksdag.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman, mine herrar!;. Då
jag med kammarens medgifvande hade ledighet från riksdagsgöromålen,
när denna fråga slutbehandlades i utskottet, och jag således
icke var i tillfälle att få reservera mig mot utskottets beslut, så skall
jag be att få för kammaren tillkännagifva, att jag kommer att rösta
för den vid utskottets betänkande fogade reservation.

Herr Ljungman: Mot hvad herr Restadius anfört skall jag be

att få påpeka, att han ändock icke kunnat komma ifrån den orättvisa,
som ifrågavarande grundlagsparagraf innehåller, då den uttryckligen
befaller, att några pastorat skola vara konsistoriella, i hvilka församlingarne
få tillsätta prester, och andra regala, i hvilka Konungen får
tillsätta dem. Vill man ställa sig på herr Restadii ståndpunkt, så
borde man naturligen äfven söka att få grundlagsparagrafen ändrad,
ty då borde den lyda så, att Konungen skall tillsätta alla presterliga

N:o 13. 30 Lördagen den 13 Mars.

Om ändrad beställningar. Detta är således en uppfattning alldeles motsatt friherre
§y30Srea{. Barnekows.

ringsformen. Bet synes mig att icke gerna ur någon synpunkt kunna försvaras
(Forts.) de olikheter, som grundlagsparagrafen innehåller, och det är derför
som man från Andra Kammarens sida påyrkat, att paragrafen borde
så ändras, att den åtminstone icke hindrar likställighetens genomförande
pastoraten emellan. Man kan tänka sig frågans lösning på många
sätt, till exempel på det sättet att alla pastorat skulle blifva konsistoriella
och Konungen blott få nämna i det fall, då fjerde profpredikant
kallas. Man kan äfven tänka sig, att det skulle blifva likställighet
derigenom, att församlingarne sjelfva finge nämna tre gånger och
Konungen den fjerde eller något dylikt. Men såsom det nu är, förefinnes
alltid en orättvisa, som måste kännas litet tryckande för en
del församlingar, nemligen att de icke skola vara lika gynsamt stälda
som de andra, och det är ur denna synpunkt, som jag har ansett
mig kunna förorda bifall till motionen.

Herr Elowson: Den formulering, som är gifven af motionären,

synes mig kunna betraktas, om jag så får säga, såsom ett tveeggadt
svärd, hvars handterande är förenadt med fara. 30 § regeringsformen
innehåller en bestämmelse, att Konungen eger att i vederbörlig ordning
utnämna till kyrkoherde i vissa pastorat, de så kallade regala,
och detta i följd af historiska skäl. Samma paragraf innehåller också
bestämmelse derom, att de konsistoriella gällen skola bibehållas
vid sin valrätt. Om man nu, på sätt motionären föreslagit, borttager
denna formulering, sådan den är, gifven i grundlagen, och i
stället inför den af honom föreslagna formuleringen, så försvinner
icke endast Kongl. Maj:ts rätt att i vissa pastorat utnämna kyrkoherdar,
utan också de konsistoriella gällens nu grundlagsskyddade
valrätt, och allt kommer att bero på den lag, som Kongl. Maj:t och
Riksdagen kunna efter kyrkomötets hörande finna för godt att antaga;
och huru den lagen blir, om det blir större frihet för församlingarne att
välja kyrkoherde eller icke, derom torde det vara svårt att för närvarande
yttra sig. Jag finner för min del den föreslagna förändringen vara
alldeles obehöflig och onyttig och tror till och med, att den kunde
komma att verka skadligt för det kyrkliga lifvet, och derför vill jag,
herr talman, yrka bifall till det slut, hvartill utskottet kommit.

Herr Boethius instämde med herr Ljungman.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll den af herr friherre Barnekow m. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 11.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 8,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

Lördagen den 13 Mars. 31

Punkten 1.

Bifölls.

I punkten 2, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet:

att Riksdagen måtte på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, att i staten för kammarrätten uppföres aflöning
för ytterligare två kammarrättsråd med tillhopa 12,800 kronor, deraf
för hvardera lön 4,400 kronor och tjenstgöringspenningar 2,000 kronor,
samt med rätt för dem till ålderstillägg efter fem år i likhet med
öfrige embetsmän i samma grad, äfvensom att det nu å kammarrättens
stat uppförda anslag till vikariatsersättning, arfvoden åt extra
biträden, flitpenningar och renskrifningskostnad, 28,400 kronor, ökas
med 4,700 kronor till 33,100 kronor, samt att sålunda anslaget till
kammarrätten höjes med 17,500 kronor eller från 169,600 kronor till
187,100 kronor.

Häremot hemstälde i afgifven reservation herrar vice talmannen
A. P. Danielson, H. Andersson i Nöbbelöf, S- G. von Friesen, I.
Månsson, C. Persson i Ställhult, P. Pehrson i Törneryd, K. A.
Kihlberg, P. G. Näslund, O. Larsson i Mörtlösa, J. A. Sjö, P. Ersson
i Vestlandaholm och D. Persson i Tällberg, att Riksdagen måtte
på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts framställning, att på extra stat för
år 1898 uppföras dels till arfvoden åt två adjungerade kammarrättsråd
ett belopp af 12,800 kronor, dels till arfvoden åt extra biträden,
flitpenningar och renskrifningskostnad 4,700 kronor eller tillsammans
17,500 kronor.

Ordet lemnades till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll, hvilken
yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar 1 Utskottsledamöterna
från denna kammare hafva reserverat sig i denna punkt, och jag anser
mig derför böra med några ord bemöta dessa reservanters yttrande
och förslag.

Reservanterna inom utskottet hafva liksom utskottets flertal
erkänt behofvet af ökning utaf arbetskrafterna inom kammarrätten,
men reservanterna hafva ansett »klokheten bjuda», att de för förstärkningen
erforderliga anslag uppföras på extra stat. Härför hafva
reservanterna anfört två skäl. Det första skälet är, att förslag till
ny bevillningsförordning föreligger, och reservanterna anse, att det
är ovisst, »huru vida icke ändrade lagstadganden angående bevillningen
komma att verka derhän, att antalet till kammarrätten ingående besvär
i beskattningsmäl skulle komma att nedgå». Härpå, tror jag, kunde
svaras, att nya författningar, och specielt nya författningar som röra
beskattningen, visst icke torde kunna förutsättas medföra minskadt
antal besvär, utan snarare är väl att emotse, att orsakerna till klagomål
komma att ökas, med anledning deraf att olika meningar kunna

N:o 13.

Angående
förhöjdt
anslag till
kammarrätten.

N:o 18.

Angående
förnöjdt
anslag till
kammarrätten.

(Forts.)

Lördagen den 13 Mars,

komma att göra sig gällande om sättet för dessa nya författningars
tillämpning. Vidare lärer genom den nya bevillningsförordningens
antagande icke någon minskning i kammarrättens arbete vara att förmoda,
om man fäster afseende derpå, att i denna förordning inrymmes
rätt för vägstyrelserna i riket att anföra klagomål i bevillningsfrågor.
Vidare kan jag säga, att, om en under utarbetande varande lag om
skyldighet för statsverket att i vissa fall ersätta förluster, som kunna
tillskyndas enskilde af exekutiva tjensteman, blir antagen, den antagligen
kommer att gifva kammarrätten rätt mycket att bestyra.

Det andra skälet, som reservanterna hafva anfört, var, att en
annan arbetsordning i kammarrätten möjligen torde komma att gifva
en bättre arbetsprodukt. Men då reservanterna icke gjort någon speciel
anmärkning mot arbetsordningen och icke heller antydt, i hvilken
rigtning någon ändring i arbetsordningen skulle ske, så synes detta
skäl icke kunna tillmätas någon synnerligt stor vigt. Jag ber att
deremot få påpeka hvad som i statsverkspropositionen framhållits,
nemligen att de inkomna målen år 1878 varit 2,251, och de afgjorda
målen samma år 2,271; att år 1885 de inkomna målen utgjort 3,536
och de afgjorda 3,313, samt att år 1895 de inkomna målen varit 4,474
och de afgjorda 4,066. De afgjorda målen hade således på denna
tid vuxit från 2,271 till 4,066 om året. Denna sammanställning visar
ju en betydlig ökning i arbetsprodukten, och om än icke denna
arbetsprodukt har kunnat hålla jemna steg med de inkommande
målens tillväxt, så visar den dock, att allvarsamma ansträngningar
gjorts för att kunna undanarbeta balansen, fastän det icke lyckats.

Jag vill vidare påpeka, att genom antagande af reservanternas
förslag skulle icke åt kammarrätten beredas någon arbetsförstärkning
utöfver den, som den redan förut på senare tiden haft. Kongl. Maj:t
har nemligen halfårsvis utsett adjungerade ledamöter. Det är nog
sant, att det af reservanterna framlagda förslaget skulle leda derhän,
att de ledamöter, som lomme in i kammarrätten såsom extra, finge
en bättre aflöning än de, som af Kongl. Maj:t adjungerats; men deras
ställning skulle dock icke blifva särdeles tryggad: de finge ju nemligen
icke rätt till inträde i civilstatens pensionsinrättning och icke
heller rätt till ålderstillägg. Det är således gifvet, att de skulle vid
första möjliga tillfälle söka komma in i något annat embetsverk.
Derigenom blefve kontinuiteten i kammarrätten störd och ärendenas
behandling komme att lida.

I sin underdåniga framställning i detta ämne har kammarrätten,
såsom man ser på sidan 5 i betänkandet, framhållit olägenheterna af
att hafva mer än två adjunkter anstälda i kammarrätten. Dessa
olägenheter utgöra för närvarande ett hinder för kammarrättens indelning
på två divisioner; men om de nu ifrågasatta nya kammarrättsråden
blifva fast anstälda på ordinarie stat, och två tillfälliga
adjunkter förordnades, skulle den stora balansen under samtidigt
arbete på två divisioner kunna bortarbetas, hvarefter kammarrätten
sannolikt skulle kunna reda sig utan hjelp af extra ledamöter.

Vidare anförde:

N:o IS.

Lördagen den 13 Mars.

Herr A. Hedin: Herr talman! Jag skall anhålla, att kammaren

behagade afslå statsutskottets förslag. Då jag icke heller kan biträda
reservanternas förslag, så kan jag icke åberopa detta förslag jemte
de derför anförda motiv såsom skäl för min framställning, utan jag
skall i korthet angifva motiveringen för mitt afvikande förslag.

Såsom kammaren har funnit, anföres såsom det första och hufvudsakliga
skälet för den mycket betydliga tillökningen i ett för icke
länge sedan nyregleradt embetsverks ordinarie stat, att de handlagda
målens antal har under loppet af några år så högst betydligt stigit.
Ja, herr talman, hvar och en vet, att mål och mål det är mycket
olika saker. Det ena kan vara kinkigt, vidlyftigt, kräfva ett mycket
ansträngande arbete. Det andra kan vara af redan förut helt och
hållet känd natur, likartadt med många förut afgjorda mål, och afgöres
således, så att säga, af sig sjelft. Det tredje, som behandlas som ett
mål i ett embetsverk sådant som kammarrätten, kan vara en ren
formalitetssak. Det fjerde åter kan vara rent af ett dåligt skämt,
såsom när — jag har nog berättat detta för kammaren för 15 å 20
år sedan — man i ett lika kungligt embetsverk som kammarrätten,
nemligen kongl. landtmäterikontoret, fann på den metoden att drifva
upp summan af de under året handlagda målens antal på det sättet,
att för hvarje gång, som ett nummer af Svensk författningssamling
anlände från författningsamlingens expedition och af vaktmästaren
inbars i vederbörandes rum, vederbörande skyndade att diarieföra
detta såsom ett mål; och sedermera vid årets slut, när man hade en
framställning att göra till Riksdagen, räknade man hela antalet af
författningssamlingens nummer för det året såsom handlagda mål och
ärenden. I hvilken mån denna metod har begagnats på andra håll,
känner jag icke — och jag förutsätter det verkligen icke om kammarrätten;
men det är ju alldeles gifvet, såsom jag sade, att under
namnet mål dölja sig så helt och hållet olika saker, att det i sjelfva
verket må förlåtas mig, om jag förklarar, att dessa siffror i och för
sig sjelfva och såsom sådana icke på mig göra den imponerande
verkan, som de varit afsedda att utöfva.

Detta är nu det första skälet. Sedermera kommer ett annat,
som jag icke kan med bästa vilja i verlden förbigå, ett skäl af den
beskaffenhet, i alla fall sådant det är refereradt i departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet, att jag skulle kunnat önska, att
den, som gjort detta referat — herr departementschefen eller den
som skrifvit det åt honom — hade genom missförstånd eller förbiseende
råkat att lägga i de ärade kammarrättsledamöternas munnar
något annat än hvad de hafva menat. Men det har jag icke någon
anledning att antaga. Tv värr har jag icke anledning att antaga aet;
ty skälet, herr talman, lyder på följande sätt: »Jemte det sålunda
arbetsmaterialet vuxit, hade, sedan kammarrätten från 1895 års början
gjorts till sista instans i fattigvårdsmål och då af sådan anledning
skärpt kontroll vid fattigvårdsmålens behandling ansetts nödig, ledamöternas
arbete med dessa talrikt förekommande mål väsentligt
ökats». Ja, det är om detta jag säger, att jag skulle önskat, att det
vore orätt refereradt. Hvad innehåller detta skäl? Det innehåller
ett förklarande från kammarrätten, herr talman, att »så länge vi icke
Andra Kammarens Prof. N.-o 13. 3

Angående
förhöjdt
anslag till
kammarrätten.

(Forts.)

K:o 13. 34 Lördagen den 13 Mars.

Angående utgjord
förhöjdt Kongl.
anslag till j t f

kammar- w _

rätten. vissheten, långt derifrån, men man visste sig hafva den — möjlig (Forts.

) heten att, i fall ett mål fullföljdes till Kongl. Maj:t, hvad vi galet
gjort kunde i högsta instans blifva rättadt». Detta förklarande utmärker
i mina ögon en så egendomlig uppfattning af embetsmannapligt,
att jag anser mig fullt berättigad att icke tro på den försäkran,
som jag uppläst. Stycket innehåller, att man numera, sedan kammarrätten
blifvit högsta instans, har funnit anledning till skärpt kontroll
vid fattigvårdsmålens behandling. Jag tror absolut icke på detta.
Jag tror icke på detta, kommet från dem, som hafva förklarat, att
de förut litat på att målens afgörelse kunde blifva rättad, derför att
det fans ännu en högre instans att gå till.

För öfrigt, om vi gå tillbaka till den proposition 1894, uti hvilken
Kongl. Maj:t föreslog Riksdagen att besluta den förändring af
fattigvårdsförordningen, hvarigenom kammarrätten blef högsta instansen
i fattigvårdsmål, skola vi der finna, att 1891 hela antalet af fattigvårdsmål,
som från kammarrätten fullföljts till Kongl. Maj:t, var 167; det
har väl varit, tänker jag, i allmänhet hälften af de i kammarrätten
handlagda fattigvårdsmålen. Skulle nu den omständigheten, att ett
sådant antal mål icke vidare kan fullföljas till Kongl. Maj:t, hafva
kunnat väsentligen öka kammarrättens arbetsbörda? Det må den
tro, som har lust. Men jag är misstrogen.

På 4 sidan utaf departementschefens anförande till statsrådsprotokollet
förekommer ytterligare ett skäl-, som lyder på följande sätt:
»Tillika fäster kammarrätten uppmärksamheten derå, att en af Eders
Kongl. Maj:t förordnad komité föreslagit, att kammarrättens arbetskrafter
skulle ytterligare tagas i anspråk för pröfning af ansökningar
om ersättning af statsverket för medel, som tillgripits af embete- och
tjensteman, hvilken enligt 1 kap. utsökningslagen eger att med utsökningsmål
taga befattning». Således vi skulle nu besluta en väsentlig
tillökning af den ordinarie staten för ett för icke mer än 20 år
sedan nyregleradt verk, derför att det blifvit ifrågasatt, att detta verk
möjligen framdeles skulle få befattning med de göromål, som i nyss
upplästa stycke omtalats. Vi veta icke, om någonsin den förändringen
kommer att inträffa, ännu mindre när det skall ske. Detta på 4 sidan
anförda skäl är derför icke ett skäl för bifall, utan för afslag.

Slutligen skall jag anhålla att kammaren, innan den afgör detta
ärende, ville erinra sig följande omständighet:

Först, att uti den lönereglering för kammarrätten, som af Riksdagen
på Kongl. Maj:ts förslag faststälts år 1879, ett af vilkoren för
åtnjutandet af den föreslagna nya aflöningen är formuleradt på följande
sätt: »att embets- och tjensteman i kammarrätten skall vara underkastad
den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden,
som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af
embetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad». För det andra behagade kammaren erinra sig,
huruledes Riksdagen år 1895 till Kong!. Maj:t aflat en skrifvelse
med anhållan, att »Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning dels

: högsta instansen, utan våra beslut kunde öfverklagas hos
Maj:t, då var det icke så noga med utredningen och afgöranhit
inkommande fattigvårdsmål, ty man hade då — icke den

Lördagen den 13 Mars. 35

i hvilka fall och i hvilken omfattning statstjenster af olika lönegrader
för närvarande äro förenade med andra tjenstebefattningar, för hvilka
lön eller arfvode erhålles, dels ock i hvad ordning och efter hvilka
grunder frågan om tillstånd till sådan förening af tjenster af vederbörande
pröfvas, samt med anledning af denna utredning vidtaga och
till Riksdagens kännedom meddela de åtgärder, som kunna anses
lampliga till förebyggande af missbruk genom tjensters förening».
Andtligen och för det tredje erinrar jag om, att statsutskottet tvenne
gånger enhälligt föreslagit och denna Kammare lika enhälligt besluta,
att Riksdagen skulle i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa och till Riksdagen öfverlemna
utredning beträffande statens embets- och tjenstemäns dagliga tjenstgöringstid.
Intill dess att Kongl. Maj:t har anlitat den utväg, användt den
rätt och uppfylt den pligt, som Kongl. Maj:t eger enligt den af mig
upplästa bestämmelsen i löneregleringen för kammarrätten; intill dess
Kongl. Maj:t har i enlighet med Riksdagens önskan vidtagit nödiga
åtgärder mot mångsysslandet bland de rikligt aåönade embets- och
tjenstemännen; intill dess den dag kommer, då Första Kammaren
icke längre är lika obenägen mot en minimalarbetsdag för embetsman
som den det är mot en maximalarbetsdag för släpande, trälande
industriarbetare, och Kongl. Maj:t följaktligen fått den höga kammarens
tillåtelse att se till, att väl aflönade embetsman här i landet göra något
i sin tjenst —- intill dess dessa tre förutsättningar inträffat, håller jag före
att vi böra vänta, och om det då visar sig, att, efter vidtagande af nödiga
åtgärder i alla dessa tre rigtningar, det är af verkligt behof påkalladt
att öka arbetskrafterna äfven uti ett så pass nyss regleradt verk som
kammarrätten, då med bättre kännedom om det verkliga behofvet
än vi nu hafva skrida till vidtagande af en sådan åtgärd. Men till
dess håller jag före att vi helst böra vänta.

Nu hafva reservanterna så till vida anvisat den rätta vägen, som
reservanterna icke hafva velat bevilja något ökadt anslag på ordinarie
stat. Men jag kan i allt fall för ingen del biträda reservanternas
hemställan, då denna i sjelfva verket är så beskaffad, att den rent
af inbjuder Kongl. Maja att komma tillbaka, om det så vore redan
nästa år, för att då få sin vilja fullt igenom. När reservanterna föreslå
aflöning för ytterligare två kammarrättsråd med tillhopa 12,800
kronor, alltså lön utan åldcrstillägg för två ordinarie ledamöter af
rätten, så är det detsamma som en invit till Kongl. Maj:t: kom en
gång till eller, om det mot all förmodan icke skulle hjelpa, käxa
ännu en tredje gång! Deremot har man af hvad i handlingarna förekommer,
såsom mig synes, alldeles tillräcklig anvisning på sättet att
gå till väga, då vi nemligen läsa — sid. 4 i utlåtandet — att kammarrätten
har oafbrutet från och med 1891 haft biträde af två adjungerade
ledamöter såväl under höst- som vårsessionen, och derjemte
har kammarrätten tillfälligtvis förstärkts med ytterligare två adjungerade
ledamöter. Dertill hafva väl, förmodar jag, penningar funnits
uti ett anslag, i hvilket här föreslås en höjning, »anslaget till vikariatsersättning,
arfvoden åt extra biträden, flitpenniDgar och renskrifningskostnad,
28,400 kronor». Om nu detta icke lemnar tillgång till
något ytterligare anlitande af den metod, som linnes angifven på sid.

N:o 13.

Angående
förnöjdt
anslag till
kammarrätten.

(Forts.)

N:o 13. 36 Lördagen den 13 Mars.

Angående (5 i utlåtandet, så måtte det vara nog, om Riksdagen anvisar ett
anala^tiU ^e^°PP’ tillräckligt för att dermed aflöna några adjungerade ledamöter.
dammar- D& det naturligtvis icke kommer i fråga annat än att till den befatträtten.
ningen taga personer, som redan hafva lön på stat och sålunda

(Forts.) blott skulle komma att förlora sina nuvarande tjenstgöringspenningar,
och då vid dylika adjunktioner det väl synes mig vara regel, såvidt
jag hört, att man för adjunktion lemnar tjenstgöringspenningarne vid
den plats, som af den adjungerade upprätthålles, skulle man följaktligen
genom att bevilja 6,000 kronor bereda tillfälle att adjungera
icke mindre än tre ledamöter, som hvar och en finge 2,000 kronor,
motsvarande tjenstgöringspenningarne för ett kammarrättsråd, om man
på samma gång lemnar det af reservanterna föreslagna extra anslaget
till arfvoden åt biträden, flitpenningar och renskrifningskostnad. Men
naturligtvis bör man icke lemna dessa 6,000 kronor så, att Kongl.
Maj:t kan disponera dem för två eller kanske en person. Derför
skall jag tillåta mig föreslå, att Riksdagen må på det sätt bifalla
Kongl. Maj:ts framställning, att på extra stat för år 1898 uppföras
dels till arfvoden åt adjungerade ledamöter ett belopp af 6,000 kronor,
under vilkor att deraf till adjungerad ledamot ej må utgå högre arfvode
för år räknadt än som motsvarar kammarrättsråds tjenstgöringspenningar,
dels till vikariats ers ältning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och
renskrifningskostnad ett belopp af 4,700 kronor, eller tillsammans
10,700 kronor.

Man må försöka med detta tills vidare. Kongl. Maj:t kan ju
komma tillbaka efter två år. Använder man dessa medel för allvarliga
ansträngningar att undanarbeta balansen, torde Kongl. Maj:t om
eu par år icke behöfva besvära Riksdagen med framställning om
tillökning på ordinarie stat af kammarrätten, hvars stat reglerades,
som sagdt, för icke längre tid tillbaka än år 1879.

Herr vice talmannen Danielson: Jag kan icke annat än dela

den uppfattning, att, då man skall pröfva sådana här frågor angående
aflöning till embets- och tjensteman, man bör handla så försigtigt
som möjligt. Jag vill äfven i detta fall säga, att jag vill gå åt
samma håll, som den föregående talaren antydde; men jag tror verkligen
att i detta fall vi måste gå en liten smula längre. Vi hade
inom utskottet den uppfattning, som också uttalas i den kongl. propositionen,
att ett behof, som man icke gerna kunde tillbakavisa,
här föreligger, nemligen behofvet att få sådana mål afgjorda i kammarrätten,
som der ligga 2, 3, t. o. in. 3 1/3 år. Det kan icke vara mycket
gagnande för rättskipningen i vårt land, att dylika missförhållanden
längre fortfara. Det kan sägas, att en del mål äro af mindre vigtig
beskaffenhet. Men i allt fall syntes det oss vara alldeles nödvändigt
att på något sätt afhjelpa missförhållandena i synnerhet beträffande
den stora mängden af fattigvårdsmål. Förhållanden kunna förefinnas,
som helt och hållet göra om intet den sak, hvarom man tvistar,- då
den icke afgöres inom rimlig tid. Således voro vi temligen ense
om behofvet af förstärkta arbetskrafter. Men sedan voro meningarna
delade om huru man skulle tillgodose detta behof. Då hade afdelningen
kommit fram med ett förslag om två kammarrättsråd på ordinarie

N:o 33.

Lördagen den 13 Mars.

stat, såsom Kongl. Maj:t afsett. Men då tyckte några af oss, att det
var litet för hårdt, så att säga, och att man behöfde se saken litet
från andra sidor. Derigenom kommo slutligen ledamöterna från denna
kammare till den uppfattningen, att man borde sätta detta anslag på
extra stat; och af denna anledning har vår reservation framkommit.
Nu vill jag hemställa, huru vida herrarne hafva den uppfattningen, att
vi böra anvisa tillräckliga medel, så att dessa balanserade mål kunna
inom rimlig tid afgöras. Det tror iag verkligen är en angelägenhet,
som man icke kan tillbakavisa. Men om man anvisade medlen på
extra stat, finge man tid att se, om arbetssättet kunde i någon mån
förändras och de balanserade målen kunde hinna snart afgöras, så att
man icke allt framgent behöfde behålla dessa arbetskrafter. Men
under öfverläggningen här i dag har jag verkligen blifvit villrådig,
om man icke borde gå ett stycke längre. Herr statsrådet säger, att
genom den anordning, reservanterna antydt, skulle förhållandena icke
blifva bättre än nu, utan alldeles oförändrade, ty de hafva nu två
adjungerade ledamöter. Då kan man vara något villrådig, om reservanternas
utlåtande kan vara så lämpligt. Derför tror jag, i likhet
med hvad den föregående talaren yttrade, att man kunde göra dessa
penningar mera rörliga, mera tillgängliga för det mål man afsett.
Och jag har för min del trott, att man i den motivering, som reservanterna
från denna kammare anfört till stöd för sin hemställan och
hvilken, såsom herrarne veta, återfinnes å sidan 78 i utlåtandet, skulle
kunna göra den ändring, att i den punkt, som börjar med orden
»och vid sådant förhållande», orden »två nya kammarrättsråd» uteslötes
och man vid punkten gjorde ett tillägg, så att densamma finge
följande lydelse: tock vid sådant förhållande hav utskottet ansett den för
nya ledamöter af kammarrätten föreslagna aflöning tills vidare höra
uppföras å extra stat och det härtill afsedda beloppet å 12,800 kronor
ställas till vederbörandes förfogande att på lämpligt sätt utgå till arfvode
åt det antal adjungerade kammarrättsråd, som kan erfordras för arbetskrafternas
förstärkande i syfte att de balanserade målen inom kort tid
må kunna afarbetas». I enlighet med denna motivering skulle ur
klämmen utgå ordet »foa». Då hade man anvisat hvad Kongl. Maj:t
begurt, men så hade man också anspråk på att balansen afarbetas.
Man skulle sålunda främja det syfte, som med anslaget afses, på samma
gång man icke bunde fast det för längre tid. Man kunde då under
den närmaste framtiden få reda på om utskottets och reservanternas
tanke skulle besannas, att arbetssättet kunde förändras, och om man
icke på något billigare sätt skulle kunna vinna det mål, som här
åsyftas.

Emellertid tror jag det vara lämpligt att anvisa det belopp, vi
reservanter föreslagit. Skulle män nedsätta anslaget till det belopp,
herr Hedin föreslog, eller 6,000 kronor, tror jag verkligen, att faran
för att man skulle få alltsammans på ordinarie stat skulle betydligt
tillväxa. Jag är öfvertygad om att det då skulle blifva många, som
komme att rösta för hvad utskottets ledamöter från Första Kammaren
i detta fall föreslagit, och skulle detta gå igenom, så hade vi också
förlorat all tanke på att kunna få detta anslag så jemnadt och ordnad
t, som förhållandena påkalla. Jag är derför tveksam att biträda

Angående
förhöjdt
anslag till
kammarrätten.

(Forts.)

N:o 13.

Angående
förnöjdt
anslag till
kammarrätten.

(Ports.)

Lördagen den 13 Mars.

förslaget om den lägre siffran. Det kan bända, att den summa,
reservanterna förordat, eller 12,800 kronor är något för hög, men om
de af mig föreslagna ändringarne i motiveringen och klämmen antoges,
så skulle Kongl. Maj:t icke allenast kunna taga tre adjungerade
ledamöter, utan, om herr Hedins uppfattning är rigtig, att dessa
ledamöter skulle erhålla endast tjenstgöringspenningar 2,000 kronor,
skulle det anvisade beloppet räcka till sex adjunkter, och då kunde
den befintliga balansen afarbetas så mycket fortare, i det Kongl.
Maj:t då finge för ändamålet fullt tillräckliga arbetskrafter. Men
Riksdagen finge då också frågan i sin hand och kunde efter verkstäld
utredning bedöma, huru vida ett större eller mindre belopp
framdeles vore behöfligt. Men att nu fastslå tillsättandet af två nya
ordinarie kammarrättsråd med den föreslagna aflöningen, ålderstillägg
och pensionsrätt, innan man fått nödig erfarenhet och utredning i
det afseende jag antydt, det tror jag icke vara välbetänkt.

Jag tror verkligen, att det kan inträffa sådana förhållanden,
oaktadt det blifvit motsagdt från statsrådsbänken, att behandlingen
af bevillningsfrågor i kammarrätten blir enklare, och att arbetssättet
derstädes kan förbättras, och de omständigheter, som herr statsrådet
omnämnde, tror jag icke hafva den vigt, han tillerkände dem. Vi
hörde till exempel inom utskottet, att det stora antalet bevillningsmål
berodde på egendomliga förhållanden inom vissa län. Det har
nemligen händt, att pröfningsnämnder hafva i ett enda klubbslag
höjt taxeringsvärdena å alla fastigheter inom länet, och derigenom
har det framtvingats besvär af alla fastighetsegare i länet, men icke
kan det väl sägas, att sådana skattemål äro så orimligt vigtiga, och
äfven om de förekommit i tusental, så hafva de dock varit af samma
beskaffenhet i det ena som i det andra fallet.

Jag tror sålunda, att man borde se på saken litet mera. Kommer
Kongl. Maj:t till nästa Riksdag med begäran om samma belopp
eller någon del deraf på extra stat, tror jag, att Riksdagen kan fordra
att få utredning af vederbörande om huru saken hänge? i hop, och
jag är också öfvertygad, att, derest Kongl. Maj:t anser sig böra komma
åter, det icke skall ske, utan att nödig utredning framlägges. Då
får Riksdagen se, huru frågan gestaltar sig.

Af dessa skäl yrkar jag bifall till reservationen med de af mig
föreslagna ändringarne i motiveringen och klämmen. Emellertid vill
jag ännu en gång säga, att äfven om beloppet 12,800 kronor är något
för högt — det tycker jag sjelf — så är jag dock nästan af den
uppfattningen, att om icke detta belopp beviljas, så förlora vi allt
och få anslaget på ordinarie stat. Om åter nämnda belopp beviljas,
så har Kongl. Maj:t, för den händelse det uppgifna behofvet förefinnes,
tillräckliga medel för att befrämja det ändamål, som åsyftas,
och blir det något öfver, så få vi väl se till, huru det kan disponeras.
Men vi hafva dock i sådant fall frågan i vår hand till en kommande
riksdag.

Jag anhåller sålunda, herr talman, om proposition på det yrkande
jag framstält.

Herr Collander instämde häruti.

Lördagen den 13 Mars. 39 N:o 13.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt ytt- Angående
rade: Herr talman, mine herrar! Det är en gammal regel, som jag tror
att både den penningbeviljande och den lagstiftande magten i ett dammarsamhälle
böra betänka, då de behandla dithörande frågor. Det är rätten.
nemligen en gammal erfarenhet, att sen rättvisa icke är bättre än (Forts.)
half rättvisa. Det har redan uppgifvits och icke kunnat vederläggas,
att ställningen inom kammarrätten för närvarande är sådan, att de
besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fattigvårdsmål,
som nu inkomma till kammarrätten, få hvila antagligen tre och ett
hälft år, innan de kunna komma under handläggning. Hvad detta
betyder för rikets kommuner, tror jag icke behöfver vidlyftigt utvecklas.
Jag är förvissad, att de flesta af herrarne, som deltagit i
kommunalstyrelse på landet, kommit till erfarenhet om hvad det vill
säga, att ett fattigvårdsmål icke afgöres inom rimlig tid, att detta
betyder, att ett fordringsanspråk, som börjat med 100 eller 150 kronor,
under processen hinner stiga till mångdubbelt högre belopp.

Behofvet af förstärkning i kammarrättens arbetskrafter tror jag
ligger i så öppen dag, att derom icke behöfver mycket ordas. Jag
vill endast, till bemötande af hvad den förste talaren sade, att det
vore besynnerligt att nu begära tillökning af arbetskrafterna i ett
embetsverk, som så nyligen reglerats som är 1879, nämna, att år
1879 vid löneregleringen Riksdagen, såsom jag anser mig med skäl
kunna antaga, tillsåg, att arbetskrafterna inom kammarrätten blefvo
afpassade efter den arbetsbörda, som då förelåg. Något annat har
man icke rätt att antaga. Men huru hafva förhållandena sedan dess
gestaltat sig? Jag skall ej tala om de mål, som i rättsstatistiken upptagas
under en i viss mån obestämd rubrik, angående hvilka mål
den förste talaren möjligen kan invända, att det till äfventyrs icke är
tillräcklig säkerhet för att ej derunder dölja sig sådana obetydligheter,
att domstolens arbetsbörda af dem icke väsentligen förökas,
utan jag nöjer mig med sådana mål, om hvilka hvar och en af
herrarne kan veta, att det är mål, som kräfva tid och möda för ett
rättvist afgörande. Om jag går till fattigvårdsmålen, så voro dessa i
kammarrätten år 1877 inkomna mål 105, år 1878 221 och år 1879
273. Dessa siffror voro år 1893 617, år 1894 540 och år 1895 528.

Jag tror, att hvar och en, som tagit kännedom om fattigvårdsmålens
beskaffenhet i kammarrätten, icke kan annat än erkänna, att i följd
af nutidens lätta kommunikationer och befolkningens större rörlighet
i många trakter af vårt land fattigvårdsmålen i genomsnitt för närvarande
erbjuda större svårigheter och kräfva vida längre tid för sin
föredragning och afgörande, än förhållandet var 1877, då det i vida
högre grad än nu var grannsocknar, som lågo i delo med hvarandra.

Nu förekommer det ofta, beträffande den arbetarebefolkning, som söker
sin arbetsförtjenst å skilda orter af vårt land, ett år t. ex. i Norrland,
ett annat vid en jernvägsanläggning i södra Sverige, så länge
arbetskraften räcker, men som. sedan den tagit slut, blir föremål för
fattigvård, det förekommer ofta, säger jag, att det då blir fråga om
deras vistelseort vid sextio års ålder och hvarest de derförut senast
varit eller bort vara mantalsskrifna. Detta slags mål hafva tilltagit
i väsentlig grad.

N:o 13. 40 Lördagen den 13 Mars.

Angående Äfven om jag fäster mig vid beskattningsmålen, hvilkas antal är

anslå j^till vida mera vexlande än fattigvårdsmålens, som visa en konstant tillkammar-
v^xti är förhållandet detsamma. Herrarne finna, att, under det de
rätten. andra besvärsmålen år 1877 uppgingo till 154 — antalet var det året
(Forts.) ovanligt ringa —, år 1878 till 524 och år 1879 till 482, så hafva de
uppgått år 1893 till 1,031, år 1894 till 1,545 och 1895 till 1,141.
Alla dessa äro verkliga mål. — Det fallet, som herr vice talmannen
antydde, att ett större antal fullkomligt lika besvärsmål inkommit
från ett beskattningsområde, föreligger icke från dessa år, under
hvilka jag deltagit i kammarrättens arbete, och jag kan således vitsorda,
att, om några mål varit af alldeles likartad beskaffenhet, så
icke hafva de kunnat räknas i hundratal.

Detta torde vara tillräckligt för att visa, att målens antal i
kammarrätten så väsentligt tilltagit, att det ej för någon bör vara
förvånande, att den arbetspersonal, som 1879 ansågs tillräcklig för
att utföra det arbete, som då ålåg kammarrätten, nu skall visa sig
vara dertill helt och hållet otillräcklig, och detta oaktadt kammarrättens
ledamöter efter min uppfattning icke med rätta kunna beskyllas
för att utöfva sin tjensteverksamhet på ett sätt, som kan gifva
anledning till befogade anmärkningar. Det är visserligen sant, att,
om man vill tillämpa den skala, som den förste talaren ifrågasatte,
eller arbetstiden på sjelfva tjensterummet, en del af herrarne skulle
anse, att den ej vore tillräcklig, men vid bedömandet af denna fråga
bör man ej förbise, att för ledamöterna i en kollegial domstol tyngdpunkten
i arbetet är förlagd till arbetsrummet hemma. Der förbereder
sig ledamoten för föredragning af sina egna mål, der tager han
kännedom om de mål, som öfriga ledamöter inom den kollegiala
domstolen, hvilka arbeta på samma afdelning, föredragit och hvilka
mål icke varit af den enkla beskaffenhet, att han utan pröfning af
handlingarna kan vara öfvertygad om att han afgifver ett rigtigt
votum.

Det är nu sagdt, att denna arbetsbörda kan inom kammarrätten
afgöras med tillhjelp af adjungerade ledamöter. Man vill bestå
ett belopp för att Kongl. Maj:t skall bli i tillfälle att i kammarrätten
adjungera ett antal yngre personer, med hvilkas tillhjelp
balansen derstädes skulle, såsom man antager, kunna afarbetas, hvarefter
den ordinarie staten skulle vara fullt tillräcklig. Men kammarrätten
har hittills i detta fäll iakttagit och sökt ställa sig till efterrättelse
en grundsats inom rättskipningen — och det torde icke vara
lämpligt att svenska Riksdagen påkallar, att den skall eftergifvas —
den grundsats nemligen, att, när vigtiga saker skola afgöras i sista
instans, man fordrar att detta afgörande skall ske genom en domstol,
der de domare, som äro oafsättliga och fullt invuxna i sin plats,
utgöra åtminstone majoriteten af de dömande. Det kan icke vara
en rigtig domstolsorganisation att man, för att spara in ett par
tusental eller kanske, högst, tiotusen kronor, skall inom detta rättskipningens
område ställa så till, att fattigvårdsmålen i sista instans
blifva afgjorda af en domstol, sammansatt af 3 adjungerade och
allenast en ordinarie ledamot. Ty skall balansen kunna afarbetas,
inträder nemligen detta förhållande, derest man inslår på den väg,

N:o 13.

Lördagen den 13 Mars.

som anvisats af den förste talaren och hvilken äfven herr vice talmannen
beträda

Det förefaller mig som om, då våra statsfinanser för närvarande
befinna sig i godt skick, det måste vara angeläget för de myndigheter,
hvilka hafva att bevilja nödiga medel för rättskipningens handhafvande,
att icke tillmäta dessa medel så knappt, att en af grundprinciperna
i en förnuftig domstolsorganisation blir öfverträdd. Det
är ju lätt att finna, att de ledamöter, som kammarrätten kan påräkna
såsom deltagare i den kollegiala domstolsverksamheten, komma att
bestå af helt andra personer, i fall kammarrätten kan tillsätta ordinarie
ledamöter med god aflöning, än om kammarrätten skall nödgas fortsätta
sin verksamhet med tillhjelp af ett flertal medlemmar, hvilka
skola blifva hänvisade under längre tid till en inkomst af 2,000 kronor,
en inkomst, som för en ung jurist, derest han icke alldeles
skuldfri har slutat studiebanan, lemnar en knapp bergning. Jag tror
visserligen, att dessa unga jurister sådant oaktadt hvar och en arbeta
att göra sig fullt skickliga och användbara för den bana, hvarpå
de inträdt; men man får icke förvåna sig, om de större förmågorna
bland dem så fort som möjligt söka sig bort åt annat håll, der deras
arbete åt dem bereder en mera tillfredsställande bergning. Det är
alldeles klart, att nog kan man för de 2,000 kronornas adjunktionsarfvode
erhålla personer, villiga att mottaga adjunktion i kammarrätten,
fyra, fem, sex eller så många man behagar, ty med nutidens
öfverflöd på jurister kan man nog finna tillgång på medhjelpare i
kammarrätten, derest man icke härför fordrar mer än aflagd juridisk
examen. Men säkert är, enligt mitt förmenande, att Riksdagen icke
ser denna del af rättskipningen tillräckligt väl till godo, i fall Riksdagen
nu afslår och fortfarande kommer att afslå Kongl. Maj:ts proposition
angående tillökning i kammarrättsrådens antal. Man får icke
förglömma, att pröfningen i andra instans af mål och ärenden, liksom
ock måls och ärendens afgörande i sista instans, verkligen kräfver,
att denna pröfning sker genom personer, som åtminstone i det yttre
uppfylla de vilkor, som samhället anser sig kunna fordra af dem,
åt hvilka det öfverlemnat eu så ansvarsfull kallelse. Det är nog
mycket sant och rigtigt, att dessa yttre förhållanden icke äro tillräckliga
för åvägabringande af en god rättskipning och att det derför
fordras af domaren, i alla instanser, en inre ifver att samvetsgrant
uppfylla sitt kall. Men säkert är också, att fordras detta med
rätta, sä måste man tillika från samhällets sida sätta honom i den
belägenhet, att de yttre omständigheterna medgifva honom att i sitt
embete utveckla den kraft och den förmåga, af hvilka han är mägtig.

Upprepade gånger har det framhållits, att en omorganisation af
kammarrätten skulle med fördel kunna ske, hvarigenom större arbetsprodukt
skulle med tillräcklig rättssäkerhet åstadkommas. För närvarande
är kammarrätten organiserad på samma sätt som rikets hofrätter.
Jag tror icke, att den fordran, som man uppställer på en
domstol i andra instans — den nemligen att för der förekommande
måls afgörande erfordras minst fyra dömande, af hvilka i så fall tre
äro om beslutet ense — är sådan, att deraf mycket kan efterskänkas.
Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 13. 4

Angående

förnöjdt

anslag till
kammarrätten.

(Forts.)

N:o 13. 42 Lördagen den 13 Mars.

Angående Af hvad jag nu haft äran anföra framgår att, i rättskipningens
förhöjdt intresse här i vårt land, jag vågar hoppas att Andra Kammaren måtte
akammar bifalla Kongl. Maj:ts förslag med den modifikation, det erhållit i

rätten. statsutskottets utlåtande. Skulle mot förmodan Andra Kammaren

(Ports.) icke vilja gå in derpå, så föreställer jag mig, att för Kongl. Maj:t

icke skall finnas någon annan utväg än att återkomma med denna

fråga, ända tills den har vunnit en med rättskipningens kraf öfverensstämmande
lösning.

Herr Sjö: Då jag är en af dem, som anfört reservation mot det

beslut, hvartill utskottet kommit, skall jag be att få angifva de skäl,
hvilka för mig voro talande, då jag var med om denna reservation.

Det syntes mig nemligen som så, att, då Riksdagen för icke så
länge sedan antagit ett förslag om anställande af några adjungerade
ledamöter i kammarrätten, det skulle vara alldeles för tidigt att nu,
så strax derefter, bevilja anställandet af två ordinarie kammarrättsråd
med fast aflöning och ty åtföljande pension. Äfvenså ansåg jag,
att en i alla afseenden grundlig utredning borde föregå, och icke
endast en sådan utredning, som kammarrätten sjelf åstadkommit. Den
utredning, som här föreligger och som framlagts inför Kongl. Maj:t,
den är, som sagdt, ingenting annat, än hvad som fåtts från kammarrätten,
nemligen angående mål som blifvit afgjorda, samt hvilka mål
som inkommit. Man kan väl egentligen icke tänka annat, än att
denna utredning skulle blifva ganska ensidig. Det kunde ju t. ex.
vara skäl i att äfven se till, huru arbetet verkställes i kammarrätten
och huru det ledes i ett verk, sådant som detta. För att taga exempel
från ett annat embetsverk, som jag mycket väl känner till, så
finnes der en chef, som i regel arbetar fem timmar om dagen på
embetsrummet. År det brådtom med arbetet, så tager han hem
sådant, när han går derifrån, arbetar derpå under aftonen och har
det med sig färdigt, då han kommer tillbaka på morgonen. Jag vet
nu icke, huru det arbetas i kammarrätten; men om man der förfore
så som jag nyss sagt, så skulle det kunna hända, att man kunde der
afgöra några flera mål, hvilka nu i stället balanseras.

Detta har jag sagt under den förutsättning, att en undersökning
borde tillstyrkas. Då jag det gör, kan jag icke annat än instämma i
det förslag, som af herr vice talmannen här framlagts. Jag vill gerna
gifva mitt understöd deråt, då man under tiden må hända skall kunna
samla mer erfarenhet från alla sidor. Jag skall således be att för
min del få förena mig med vice talmannens yrkande i denna punkt.

Herr A. Hedin: Beträffande det af vice talmannen framstälda

yrkande, torde det vara tillräckligt att anmärka, att detta i sjelfva
verket ingenting ändrar i sak af hvad reservanterna föreslagit, ty om
det än må vara, att man uteslutit ordet »två», bestämmelsen att anslaget
skulle gifvas till två extra kammarrättsråd, så innebär detta
alldeles icke någon förpligtelse för Kongl. Maj:t att anställa 3 eller
4, utan Kongl. Maj:t är alldeles oförhindrad att anställa endast 2 och
gifva dem ett arfvode, helt och hållet svarande mot lönen till ett
kammarrättsråd. I det fallet är det sålunda hugget som stucket, om

N:o 13.

Lördagen den 13 Mars.

man röstar med reservationen oförändrad eller förändrad på det sätt,
som vice talmannen föreslagit.

Då herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet här ansett
sig böra vädja till kammarens intresse för en sjelfständig och
omsorgsfull rättskipning i fattigvårdsmål, så ger detta anledning till
två anmärkningar, dels den, att under den tid, då nuvarande chefen
för justitiedepartementet sjelf var president i kammarrätten, han icke
hade några som helst betänkligheter mot att använda adjungerade
ledamöter för afgörandet af så väl fattigvårdsmål som kan hända äfven
andra mål, och för det andra den, att, om nu detta helt plötsligt
blifvit föremål för herr statsrådet och chefens för justitiedepartementet
lifliga intresse, han har ett mycket vigtigare fält att vända sig
till, något att afskaffa hvad vådligare och farligare är, nemligen
Konungens administrativa domsrätt, utöfvad af Konungens rådgifvare
eller kanske i de flesta fall af Konungens rådgifvares expeditionschefer.
Det är vigtigare än att slippa adjungera ledamöter vid fattigvårdsmålens
behandling i kammarrätten.

Herr statsrådet yttrade vidare, att sen rättvisa vore en dålig sak
— jag tror, att han jemförde den med half rättvisa. Han har emellertid
icke observerat de befintliga utvägarne, och jag har i allra
djupaste ödmjukhet tillåtit mig att anvisa honom tre särskilda utvägar
för att påskynda den rättvisa, hvarom här är fråga, nemligen den
som skipas i kammarrätten. Jag uppräknade dessa tre utvägar. En
är den, som jag har angifvit såsom ett vilkor i löneregleringen för
kammarrätten, nemligen att Kongl. Maj:t gör, hvad som är hans rätt
och pligt, och utkräfver af ledamöterna i detta embetsverk ett arbete,
som står i öfverensstämmelse med den rikliga lön de åtnjuta. Den
andra utvägen är, att Kongl. Maj:t, följande Riksdagens tydligt uttalade
mening, vidtager åtgärder mot mångsyssleriet, som hopar en
mängd lukrativa befattningar på de bäst aflönade embetsmännen. Den
tredje utvägen är, att Kongl. Maj:t icke öfverlemnar åt tjenstemännen
sjelfva att bestämma, huru liten del af arbetsdagen de vilja tillbringa
på embetsrummet. Slutligen och då herr statsrådet återigen
kommit tillbaka till talet om de höga siffrorna på de handlagda målen,
så ber jag få påpeka, i fall jag icke gjorde det förra gången jag hade
ordet, att det är sjelf- och solklart äfven för den, som icke är ledamot
af kammarrätten, att der liksom i andra rätter och embetsverk
förekommer ett stort antal mål, som i det stora hela äro alldeles
likartade, det vill säga i hvilka årtal, siffror, personnamn och dylikt
äro olika, men den omtvistade rättsfrågan deremot densamma, hvarför
utredningen af dylika mål är alldeles ofantligt enkel och afgörandet
sjelffallet.

Herr vice talmannan Danielson: Jag ber att få säga några ord
med anledning af herr statsrådet och chefens för justitiedepartementet
yttrande, då han framhöll, att, om det nuvarande arbetssättet
komme att fortfarande användas i kammarrätten, det skulle kunna
komma att inträffa, att frågor komme att afgöras af tre adjungerade
ledamöter och en ordinarie ledamot. Jag tror icke, att något sådant
behöfver inträffa, om man nemligen ordnar arbetet på ett förståndigt

Angående
förhöjdt
analog till
kammarrätten.

(Forts.)

N:o 13.

Angående
förhöjdt
anslag till
kammarrätten.

(Forts.)

Lördagen den 13 Mars.

sätt, ty det är gifvet, att det mycket väl kan ställas så, att vid afgörandet
af de vigtiga fattigvårdsmålen flere kammarrättsråd deltaga.
Den gensagan förfaller sålunda helt och hållet. Jag kan icke finna,
att någon risk i detta fäll föreligger.

Hvad sedan beträffar behandlingen af sådana mål, som äro af
liknande innehåll, så tror jag, att man dervid med fördel kunde betjena
sig af tryckta blanketter, hvarigenom ett tidsödande mångskrifveri
skulle undvikas. Särskildt vill jag fästa uppmärksamheten
derpå att, sedan genom lag viss dag för hemortsrätten är bestämd
öfver hela riket, så komma också de mål beträffande rätt hemortsrätt,
som af kammarrätten behandlas, att blifva mycket enklare.

Vill Kongl. Maj:t ställa så, att ärendenas behandling påskyndas,
tror jag således fortfarande att det väl kan ske på det sätt vi tänkt
oss. Jag tror ock, att, om Kongl. Maj:t skulle göra, som den siste
talaren sade, och ej det ringaste fästa sig vid dessa uttalanden, utan
tillsätta endast två nya kammarrättsråd, så skulle Kongl. Maj:t dermed
hafva visat, att meningen icke varit att afarbeta balanserna, utan att
löneförhöjning varit hufvudsaken. Och skulle under sådana förhållanden
Kongl. Maj:t komma igen med sin anhållan, så tror jag, att
vi skola kunna hitta på ett lämpligt sätt att besvara densamma.

Herr Lundell: Det är nogsamt bekant, att klagomål framkommit
deröfver att målen i kammarrätten afgöras så sent, och detta
innebär ju en stor olägenhet. Om vi nu antaga vice talmannens
förslag, så ger det Kongl. Maj:t ett godt tillfälle att anställa icke endast
2, utan 4 eller 6 ytterligare ledamöter i kammarrätten, och med
den rika tillgång på jurister, som man nu har, tror jag, att det är
många, som skulle#vara ytterst tacksamma att få en sådan aflöning
som den, som då skulle beredas dem. Jag vill på dessa skäl yrka
bifall till vice talmannens förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Jag önskar endast få fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att jag
i mitt förra anförande aldrig talade om att icke adjungerade ledamöter
både kunde och borde lämpligen användas äfven vid behandlingen
af fattigvårdsmål. Men hvad jag tog mig friheten antyda, var,
att jag icke ansåg det med en god domstolsorganisation öfverensstämmande,
att vid afgörandet af mål i sista instans pluraliteten af
de dömande vore adjunkter och de ordinarie endast en minoritet.
Och detta kan mycket lätt inträffa, om Riksdagen besluter sig för
att öka antalet af de adjungerade ledamöterna med 4, som samtidigt
tjenstgöra. Man behöfver icke tänka sig annat, än att ett af de ordinarie
kammarrättsråden hindras af sjukdom, i hvilket fall en femte
adjunkt måste anställas. I öfverensstämmelse med hvad i andra likartade
embetsverk är fallet, kan kammarrättens arbete förnuftigtvis
icke anordnas på annat sätt, än att den arbetar på två afdelningar,
och naturligtvis går det icke an att, om det på en afdelning skulle
blifva förfall för en ordinarie ledamot, taga bort en ordinarie ledamot
från den ena afdelningen och förflytta honom till den andra, ty
så som den första afdelningen börjat sin tjenstgöring måste den fort -

N:o 13.

Lördagen den 13 Mars.

sätta åtminstone någon tid, och täta förändringar i sammansättningen
af de särskilda afdelningarne genom förflyttningar kunna icke gerna
vidtagas. Under sådana förhållanden kan det, om man följer den
väg, som herrar reservanter anvisat, icke undvikas, att det förekommer
fall, då, såsom jag påpekat, man kommer till det resultat,
att vid måls afgörande understundom pluraliteten af de dömande
varit adjunkter, ett resultat, som icke kan betraktas såsom fördelaktigt.

Herr vice talmannen Danielson: Jag tillåter mig att erinra om,
att detta icke är någonting nytt. Som herrarne torde minnas, har
under flera år af Riksdagen anvisats medel till en extra division af
Svea hofrätt, och jag har aldrig hört påstås, att den skulle hafva
dömt sämre än öfriga divisioner. Det är sålunda ingenting nytt,
som här ifrågasatts, utan något, som förut har tillämpats på andra
områden.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Jag vill endast med anledning af herr vice talmannens senaste anförande
meddela, att ledamöterna i den sjette divisionen i Svea hofrätt,
hvarom han talade, voro fördelade på de fem gamla divisionerna.
Således kom till följd af denna anordning endast en adjunkt på hvar
och en af hofrättens 5 gamla divisioner. Förhållandet var således i
detta fall något helt annat än hvad det skulle blifva beträffande kammarrätten.
Och jag vill tillägga, att samma dag, som kammaren bifaller
Kongl. Maj:ts förslag, komma jemte de begge nya kammarrättsråden
ovilkorligen två adjungerade ledamöter att inkallas för balansernas
afarbetande, ty utan en sådan anordning kunna balanserna
icke nedbringas.

Jag har velat framhålla denna väsentliga skilnad mellan det af
vice talmannen omnämnda fallet och det nu ifrågavarande.

Herr vice talmannen Danielson: Jag tror icke, att det förefinnes
någon väsentlig skilnad mellan de begge fallen. Skall det arbetas
på afdelningar i kammarrätten, så kan man ju kalla in en adjunkt
på hvarje afdelning, och då blir förhållandet det samma, som det
var i Svea hofrätt. Dessutom kan jag icke föreställa mig, att någon
blir antagen till adjunkt i kammarrätten utan att hafva nödiga förutsättningar
för skötande af domarevärf.

Öfverlä ggningen var slutad.

Herr talmannen gaf propositioner först på bifall till utskottets
hemställan och derefter på hvardera af de af herr vice talmannen
och herr A. Hedin under öfverläggningen framstälda förslag; och
fann herr talmannen herr vice talmannens förslag hafva flertalets
röster för sig. Votering blef likväl begärd och företogs, sedan till
kontraproposition antagits bifall till herr Hedins förslag, enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:
Andra Kammarens Prof. 1897. N.o 13. 5

Angående
förnöjdt
anslag till
kammarrätten.

(Forts.)

N:o 13.

Lördagen den 13 Mars.

Den, som beträffande andra punkten af statsutskottets förevarande
utlåtande n:o 8 bifaller det af herr vice talmannen under
öfverläggningen framstälda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr A. Hedin under
öfverläggningen väckta förslag.

Omröstningen visade 149 ja mot 58 nej; varande alltså herr vice
talmannens förslag af kammaren bifallet.

Då tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare föredragningen
af förevarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde
enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,35 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1897.