RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:6

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Första Kammaren. N:o 6.

Fredagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,so e. m.

Justerades protokollet för den 12 i denna månad.

Upplästes följande två ingifna läkareintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr E. Larsson
till följd af akut bronchit är hindrad lemna sina rum, intygas.
Stockholm den 17 februari 1897.

P. Johansson,
legitim, läkare.

Friherre Carl Klingspor är på grund af heshet under närmaste
dagarne förhindrad att infinna sig i riksdagen, betygar
Stockholm den 17 februari 1897

A. Nettelblad,

leg. läkare.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande n:o 2,
angående vissa delar af tullbevillningen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 17 innevarande månad bordlagda utlåtanden n:is
20—24 äfvensom bevillningsutskottets samma dag bordlagda betänkande
n:o 1.

Första Kammarens Prot. 1897. N:o 6.

1

N o 6. 2

Lördagen den 20 Februari.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Almqvist under
tio dagar från och med den 22 i denna månad.

På framställning af herr talmannen beslöts, att det ärende, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde, och att på samma
lista bland andra gången bordlagda ärenden skulle sättas främst
konstitutionsutskottets memorial n:o 1 och sist statsutskottets utlåtanden
n:is 20—24.

Kammaren åtskildes kl. 2,u e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet friherre Rappe aflemnade Kong! Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af
härens krigsberedskap; och

2:o) angående dagaflöning åt värnpligtig vid tjenstgöring i visst
fall under år 1898.

Herr statsrådet Wersäll aflemnade

dels Kongl. Majrts nådiga proposition till Riksdagen, angående
rätt för Kongl. Maj: t att för inköp af skoghärande eller till skogs -

Lördagen den 20 Februari. 3

börd tjenlig mark disponera köpeskillingarna för vissa kronoegendotnar,

dels ock Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till Riksdagen, med
öfverlemnande af protokoll vid förhandlingar om nya bestämmelser
rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Justerades protokollet för den 13 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande n:o 7, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till
civildepartementet, äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 6, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875, dels ock väckt motion,
åsyftande ändring af samma lagrum;

n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 41 § konkurslagen den 18 september 1862;

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrade föreskrifter rörande
val af gode män och syssloman i konkurs samt bestämmande
af arfvode åt konkursförvaltningen; och

n:o 9, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af förordningen angående patent
den 16 maj 1884, dels ock väckt motion om ändrad lydelse af 25 §
i samma förordning.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda betänkande n:o 2.

Föredrogs å nyo och företogs till afgörande i nedannämnda delar
konstitutionsutskottets den 13 och 16 i denna månad bordlagda
memorial n:o 1, med uppgift å hvilande förslag till ändringar i
grundlagarne.

N:o 6.

N:0 6. 4

Grundlagsändring

angående
obehörighet
till riksdagsmannabefattning.

Lördagen den 20 Februari.

Bet från riksdagen år 1894 hvilande förslaget om ändring af
§ 26 riksdagsordningen.

Herr Östergren: Det grundlagsbud, som skulle genom det

hyllande, nyss upplästa förslaget ändras, stadgar, att den, som för
vanfräjdande brott är under tilltal, icke må såsom riksdagsman godkännas.
Då således blotta åtalet för vanärande brott skulle göra en
person obehörig att blifva vald till riksdagsman, har det ansetts vara
fara för att detta lagbud skulle kunna i upprörda tider missbrukas.
Detta gaf en ledamot af Andra Kammaren vid 1894 års riksdag
anledning att väcka motion om ändring i grundlagen till förekommande
af nämnda fara.

Om det hyllande förslaget inskränkts till hvad motionären påyrkat,
skulle jag gifvit min röst till detsamma. Jag anser det nemligen
både nyttigt och nödvändigt, att något göres i detta afseende. Men förslaget
går längre än att afhjelpa nämnda fara. Det är nemligen så
formuleradt, att personer, som blifvit dömda för grofva brott, exempelvis
stöld eller förfalskning, och förklarats förlustiga medborgerligt förtroende,
efter förloppet af den för straffpåföljdens fortvara bestämda
tid eller tidigare, om nåd mellankommer, blifva behöriga att väljas
till riksdagsmän och att såsom sådana fungera. Ett grundlagsförslag,
som går i den rigtningen, anser jag icke böra godkännas. Det skulle
otvifvelaktigt föra med sig motsvarande ändringar i andra lagens rum,
såsom i fråga om behörigheten att väljas till nämndemän, ledamöter
i egodelningsrätterna och skiljemän eller till kommunala förtroendeuppdrag.
Om detta förslag blefve grundlag, skulle det lätteligen
kunna inträffa, att för vanfräjdande brott dömda personer, hvilka efter
undergången bestraffning valt nya vistelseorter, blefve utsedda till
riksdagsmän utan att kunna tillbakavisas. Antagandet af det hvilande
förslaget anser jag vara hvarken nyttigt eller nödvändigt; och jag
yrkar derför, att detsamma måtte af Riksdagen förkastas. Skulle
detta mitt yrkande bifallas, tänker jag väcka motion om ändring af
paragrafen i den retning, som i motionen vid 1894 års riksdag
anvisats. Längre gående ändring af paragrafen kan jag deremot ej
vara med om.

Herr Blomberg: Jag tillåter mig att i motsats till den före gående

högt ärade talaren yrka bifall till det hvilande förslaget, och
jag skall vid min motivering af detta yrkande icke upptaga andra
spörsmål till behandling än sådana, som af den föregående talaren
bragts på tal, nemligen huru vida det är lämpligt eller icke lämpligt
att vidtaga en sådan ändrad formulering af 26 § riksdagsordningen,
att derigenom blir klargjordt, att den disqvalifikation, paragrafen
afser att fastställa, endast gäller för den tid, en person verkligen är
i mistning af den förutsättning — medborgerligt förtroende — man
uppstält såsom oundgänglig för riksdagsmannaskapets utöfvande.
Man har visserligen rätt att ställa stränga fordringar i detta afseende,

N:o 6.

Lördagen den 20 Februari, 5

men man bör derför icke ställa dem för högt. Och jag menar, att Grundlagsdet
är att ställa fordringarna för högt, då man vill gorå gällande, angående

att en person, derför att han en gång — kanske i sin tidigaste obehörighet
ungdom -—- varit fäld till straff för brott af den art, att förlust af riksdagsmedborgerligt
förtroende derå följt eller kunnat följa, men derefter fattning.
framleft sitt lif på ett så oförvitligt sätt, att den medborgarekrets, (Forts.)
som omgifver honom, velat kalla honom till det höga förtroendet
att vara riksdagsman, skall anses för all framtid disqvalificerad,
ehuru han rättsligen återvunnit »medborgerligt förtroende». Jag vill
härvid först anmärka, att jag för min del knappast tror, att något
sådant ens från början varit lagstiftarens mening. Min uppfattning
af dessa bestämmelser är den, att man endast åsyftat, att en verkligen
fortbestående mistning af medborgerligt förtroende skulle medföra
ifrågavarande disqvalifikation. Det framgår alltså alldeles
tydligt af de uttalanden, som framkommo vid strafflagens utarbetande,
att man endast tänkte sig vanfräjd samtidig med bestående
förlust af medborgerligt förtroende, det vill säga att disqvalifikationen
skulle gälla endast för den tid, under hvilken vanfräjdsstraffet gälde.

Jag upprepar nu, hvad jag förut uttalade, eller att det måste
anses blifva en orimlighet i de flesta fall och en fullständig orimlighet
i åtskilliga fall att beröfva en person ifrågavarande behörighet derför,
att han en gång dömts för ett brott, som medfört eller kunnat medföra
den här åsyftade påföljden. Tager man vidare hänsyn till att
bestämmelsen, sådan den nu är affattad, är oklar, i det att det icke
är tydligt, huru vida personen verkligen skall hafva varit dömd till
straff af beskaffenhet att medföra vanfräjd, eller om det är nog, att
han dömts till ansvar för brott, som endast kunnat medföra vanfräjd,
det vill säga för sådant brott, för hvilket denna påföljd finnes inom
den stadgade strafflatituden för att den dömde skall falla in under
grundlagens stadganden om disqvalifikation med afseende å riksdagsmannaskap
—- så må man väl hafva ytterligare skäl att fråga, om
det, när den senare tolkningen är möjlig, kan anses rimligt, att en
person, som en gång fälts till ansvar för ett dylikt — kanske ganska
ringa — brott, skall derför för hela sitt lif göras obehörig att såsom
riksdagsman godkännas. Och huru skall allmänheten hafva reda på
dennes disqvalifikation? I prestbetyg får icke upptagas annan vanfräjd
än den, som verkligen eger rum. Huru skall den väljande allmänheten
ens komma på den tanken, att en person, som åtnjuter dess
förtroende i så hög grad, att man vill utse honom till representant,
och hvilkeus betyg icke lemnar någon upplysning om den ifrågavarande
disqvalifikationsgrunden, icke kan godkännas såsom riksdagsman
och att alltså de för honom afgifna rösterna bortkastas? Lagstadganden,
som leda till en sådan obehörig disqvalifikation, och som
medföra, att de väljande, äfven efter tagen tillbörlig kännedom om
vallängdens upplysningar, kunna bortkasta sina röster, anser jag för
min del fullkomligt olämpliga — de böra ändras eller förtydligas.

Men dessutom vill jag erinra om ett annat förhållande. Det

N:o 6.

6

Grundlagsändring

angående
obehörighet
till rihsdagsmannabefattning.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

finnes åtskilliga bestämmelser, som stadga den straffpåföljden, att en
person dömes ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas. Om eu
person dömts till sådan påföljd, då föreligga starka grunder för att
han gjort sig saker till sådana missgrepp, att han med fog skulle
kunna anses för all framtid disqvalificerad med hänsyn till offentliga
värf; men det finnes dock icke något hinder för att den personen kan
genom nåd iå sin behörighet återstäld. Han kan återfå rätten att
bekläda embete i statens tjenst, och i så fall blir han otvifvelaktigt
behörig att utöfva riksdagsmannaskap. I jemförelse härmed synes
mig fullständigt orimligt att bibehålla oförändradt ett lagstadgande,
som man i likhet med den förste ärade talaren kan så tolka, att en
person, som i sin tidigaste ungdom ådragit sig en kortvarig förlust
af medborgerligt förtroende, skulle vara för all framtid disqvalificerad
med afseende å offentliga förtroendeuppdrag.

Jag yrkar alltså bifall till det hyllande förslaget.

Herr Rudebeck: I olikhet mot den siste ärade talalaren, men

med full anslutning till den talare, som först yttrade sig i frågan,
ber jag att få biträda hans yrkande, att förevarande grundlagsförslag,
sådant det nu lyder, icke må af Riksdagen antagas.

Jag kan för min del icke finna det rätt, att eu person, som
blifvit dömd för brott af beskaffenhet att medföra förlust af medborgerligt
förtroende, skall vara berättigad att efter utståndet straff
taga säte och stämma i Riksdagen. Jag erkänner villigt såsom regel,
att en person, sedan han utstått sitt straff och återfått medborgerligt
förtroende, må kunna åter intaga ställning i samhället såsom oförvitlig,
och att nämnda straffpåföljd icke skall allt framgent lägga
hinder i vägen för hans rehabilitation; men i ett hänseende gör jag
dock härifrån ett undantag, då jag anser, att den omständighet, att
personen varit dömd för så groft brott, att dermed följt förlust af
medborgerligt förtroende, bör utgöra hinder för honom att deltaga i
riksförsamlingen. Jag kan icke finna, att det är någon orättvisa eller
ligger någon orimlighet eller obillighet i denna fordran på en föregående
oförvitlig vandel såsom vilkor för den, hvilken det skall
anförtros att vara ett svenska folkets ombud. I motsatt rigtning
yttrade sig den siste ärade talaren, då han fann det hårdt att tänka
sig, att, om en person i sin ungdom begått ett brott, låt vara ett
tjufnadsbrott, af den art, att han äfven blifvit dömd förlustig medborgerligt
förtroende, detta skulle för all framtid utgöra ett hinder
för honom att vara riksdagsman.

I afseende härå vill jag hänvisa till hvad vid förra riksdagen
förekom, då det beslöts en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående denna
straffpåföljds ytterligare begränsning, särskild! hvad angår tjufnadsbrotten.
Deri ligger, enligt mitt förmenande, det bästa korrektivet
mot att ifrågavarande straffpåföljd drabbar annan brottsling än den,
hvars karakter förtjenar vanärans stämpel. Om denna straffpåföljd
så begränsas, skall man undvika sådana orättvisor, som kunna upp -

7 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

komma genom användningen af densamma i andra fall, än då omtanken Grundlaggom
samhällets säkerhet det oundgängligen krafvel ^ angående

Gent emot den siste talaren vill jag vidare framhålla, att det obehörighet
icke kan anses vara en orättvisa, om den, som begått ett brott, hvilket till riksdags
vittnar om en förhärdad karakter, uteslutes från behörighet till riks- j^fattning.
dagsman. Icke kan det kallas orättvisa, om en person, som upp- (Forts.1)
repade gånger dömts förlustig medborgerligt förtroende och sålunda
gjort sig skyldig till svåra brott äfven sedan straffpåföljden upphört,
anses icke böra taga säte och stämma i Riksdagen. Jag är, såsom
jag nämnt, mycket villig att taga all möjlig hänsyn till en brottslings
framtida ställning i samhället, och jag anser det vara statens oafvisliga
pligt att med största varsamhet afväga straffen och deras följder, -så
att de icke sträcka sig längre, än de böra, eller utgöra hinder för
personens framtida väl, men deraf följer icke, att lagstiftaren skall
medgifva, att en person efter ntståndet straff för brott af grof beskaffenhet
kan få bekläda hedersposter — dertill jag anser riksdagsmannauppdraget
vara att hänföra. Ur denna synpunkt kan jag icke
finna annat, än att grundlagsändringen, sådan den nu föreligger, är
högst olämplig och onyttig.

Vidare vill jag betona, att disqvalifikation såsom riksdagsman
icke utgör hinder i öfrigt för personen att förvärfva sig en aktad
ställning och utöfva verksamhet, hvarigenom han kan skaffa sig och
de sina uppehälle och fortkomst. Här är icke fråga om annat, än
att han icke kan mottaga ett särskildt förtroendeuppdrag, ett ansvarsfullt
representantkall.

Jag hemställer, om det verkligen kan af kammarens ledamöter
anses vara rätt eller lyckligt, om ett grundlagsbud antages, som gör
det möjligt, att personer, hvilka under sin föregående lefnad gjort sig
skyldiga till brott af så betänklig art som dem, hvilka medföra den
nu angifna straffpåföljd, hunna inväljas i Riksdagen. För min del kan
jag icke biträda en sådan mening, och jag kan icke såsom representant
förorda ett lagbud, hvars följder kunna blifva sådana.

Jag ansluter mig till den af herr Östergren uttalade mening och
yrkar således afslag å det hvilande förslaget.

Herr Hammarskjöld: Det förefaller mig, som om innebörden
af den föreslagna grundlagsförändringen något öfverdrifvits af ett par
af de föregående talarne. De anse, att genom denna förändring personer,
som en gång varit dömda förlustiga medborgerligt förtroende,
skulle få någon ny rättighet, men jag får bekänna, att jag alldeles
icke är viss på, att så är förhållandet. I det nu föreslagna lagbudet
står det, att den icke får väljas till riksdagsman, som är förlustig
medborgerligt förtroende, alldeles på samma sätt, som mom. d) i den
nuvarande 2(> § riksdagsordningen lyder. Nu är det rigtigt, att det
står i föregående mom. c) »den, som för vanfräjdaude brott är under
tilltal eller blifvit för sådant brott till ansvar dömd», men om detta
skall betyda, att hvar och eu. som eu gång blifvit dömd förlustig

N:o 6. 8

Grundlagsändring

angående
obehörighet
till riksdagsmannabefattning.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

medborgerligt förtroende, för all framtid är disqvalificerad att väljas
till riksdagsman, då är det obegripligt, hvarför lagstiftaren i mom. d)
återigen föreskrifvit, att den, som är förlustig medborgerligt förtroende,
• icke får väljas. Af detta förhållande kan man möjligen vara berättigad
att draga den slutsatsen, att uttrycket i mom. c) icke har
den vidsträckta betydelse, som blifvit inlagd deri, så att nuvarande
lag allenast stadgar, att den, som är förlustig medborgerligt förtroende,
icke får väljas, men att disqvalifikationen icke får utsträckas längre.

Saken är åtminstone i hög grad omtvistlig.

Men äfven om de ärade talarnes uppfattning skulle vara rigtig,
så förefaller det mig, som om faran af lagförändringen skulle af dem
i hög grad öfverdrifvits. Det finnes en massa grafva brott, som icke
ära belagda med påföljden af förlust af medborgerligt förtroende.
Sådana brott äro t. ex. dråp, tvegifte, uppror o. s. v., men fastän
personer, som begått dylika brott, kunna väljas till riksdagsmän, så,
ha väl herrarne sett, att dråpare eller sedlighetsförbrytare eller upprorsmakare
eller vidare sådana, som varit dömda för tvegifte o. s. v.,
blifvit invalda i vare sig Första eller Andra Kammaren? Jag tror,
att faran icke är större i det ena än i det andra fallet och att man
här konstruerat upp en fara, som icke förefinnes.

Då frågas det: är det af någon betydelse, att den föreslagna
lagändringen kommer till stånd? Ja, det är det enligt min uppfattning
redan derför, att man får åtskilliga otydligheter i lagrummets nuvarande
lydelse klargjorda, något, som redan påpekats af den ärade
talaren från Upsala. Men vidare derför, att den nuvarande lydelsen
innebär en fara för hvilken oförvitlig medborgare som helst i Sveriges
rike. Jag vill härpå anföra det mest flagranta exemplet. Det är så,
att förlust af medborgerligt förtroende kan följa på bedrägeribrott,
sådana, som omnämnas i 22 kap. 1 § strafflagen, men att dessa brott
kunna vara af så lindrig art, att de kunna straffas med böter eller
fängelse, ehuru de äfven kunna förskylla straffarbete, i hvilket fall
förlust af medborgerligt förtroende äfven skall ådömas. Ku kan det
hända, att någon blir åtalad för ett bedrägeribrott af så obetydlig art,
att hvar och eu kan se, att derpå icke kan följa annat straff än
böter, i fall öfver hufvud något straff alls skall ådömas. Men så
snart motparten åberopat 22 kap. 1 § strafflagen, är personen i fråga
under hela åtalstiden disqvalificerad till riksdagsman, och åtalstiden
kan räcka ganska länge.

Ku säger man, att det är ingen fara, att sådant skall inträffa.
Jo, det händer oupphörligen; det händer i rena civilmål, der fråga
är t. ex, om fullgörande af ett kontrakt, att ena parten kastar in ett
yrkande om ansvar å motparten för bedrägeri enligt 22 kap. 1 §
strafflagen. Vi, som sitta såsom domare, vi veta, huru ytterligt ofta
sådant händer, och enligt grundlagens nuvarande lydelse är hvar och
en, mot hvilken ett sådant yrkande väckts, disqvalificerad till riksdagsman.
Jag försäkrar, att det finnes ingen enda af herrarne, som
icke kan vara utsatt för att i en civil rättegång en oförståndig person

9 N:0 6.

Lördagen den 20 Februari.

kastar in ett sådant yrkande mot honom, orättvist naturligtvis, men Grundlagshan
står under tilltal för bedrägeri, och deraf följer, att han är angående
disqvalificerad såsom riksdagsman. obehörighet

Nu säga herrarne: men det förekommer icke, att man begagnar till riksdagssig
af sådant vid klagomål öfver riksdagsmannaval. Jo, det före- fattning
kommer visst. Jag har sjelf flera gånger såsom domare haft att he- (Forts.)
handla klagomål öfver val till riksdagsman, der sådan grund för
valets ogillande varit åberopad. Man har hittills räddats från att
nödgas upphäfva valet af denna grund, än emedan det varit tvifvelaktigt,
huruvida åtalet varit fullföljdt, än emedan valet måst upphäfvas
på andra grunder.

Så länge stadgandet i grundlagen är qvar i sin nuvarande lydelse,
är emellertid ingen säker för, att icke hans val kan blifva upphäfdt
på denna den allra futtigaste grund, och derför är det af vigt, att
stadgandet kommer bort, innan detsamma får allmän användning såsom
ett politiskt vapen.

Jag yrkar bifall till ändringsförslaget.

Herr Berg, Gustaf Axel: Såsom jag förut varit i tillfälle att
här i kammaren uttala, är jag en principiel motståndare mot den
straffpåföljd, som hestår i förlust af medborgerligt förtroende, och jag
hoppas, att den dag icke skall vara så synnerligen aflägsen, då denna
påföljd borttages ur vår lagstiftning och ersättes med bättre verkande
korrektiv. Men oaktadt denna min uppfattning, är det gifvet, att jag
i denna fråga lojalt utgår från den nuvarande kriminella lagstiftningens
ståndpunkt; och då jag detta gör, så vågar jag i likhet med två
föregående talare påstå, att det icke finnes något som helst berättigande
att fastslå, att den, som för viss tid blifvit dömd förlustig medborgerligt
förtroende, skall uti nu förevarande hänseende för all framtid stämplas
såsom förlustig detta förtroende. År en person ådömd förlust af
medborgerligt förtroende under t. ex. ett år, skall denna påföljd också
fortvara under ett år, men efter utgången af detta år hör påföljden
upphöra att verka. Och jag frågar: kan det vara rätt, att då en
person utstått sitt straff och sedermera återupprättar sig, så att han
lyckas återvinna sina medborgares aktning och förtroende, kan det
vara rätt, att samhället då, i stället för att befrämja återupprättelsen,
söker framhålla, att denne man en gång varit förlustig medborgerligt
förtroende.

Vidare vill jag fråga: hur vill man göra ett sådant stadgande
effektivt? Nu går man till väga på det sätt, att uti en till förlust af
medborgerligt förtroende ådömd persons prestbevis intages uppgift om,
att han är ådömd förlust af medborgerligt förtroende under så och så
lång tid, men så snart denna tid gått till ända, komma naturligtvis
de sedermera utfärdade presthevisen icke att innehålla upplysning
derom, att han varit ådömd sådan förlust. Huru vill man då göra en
disqvalifikation af ifrågavarande art fullt effektiv för framtiden? Icke
kan man väl gerna låta anteckning om förhållandet fortfarande under

N:o 6. 10

Grundlagsändring

angående
obehörighet
till riksdagsmannabefattning.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

personens hela lif qvarstå i de prestbevis, som för honom utfärdas,
ty härigenom skulle påföljdens verkningar äfven i många andra hänseenden
mycket försvåras.

Skulle den åsigt, som uttalats af två föregående talare, den förste
talaren och talaren på vermlandshänken, vinna gillande, blir således
resultatet, att, om en person hlifvit dömd förlustig medborgerligt förtroende
under kortare tid, t. ex. ett år, detta förhållande, hvad angår
behörigheten såsom riksdagsman, dock komme att verka alldeles på
samma sätt, som om han varit ådömd sådan förlust för hela sin
lifstid.

Jag vill ytterligare fråga: hvilken fara kan uppkomma, om man
antager det hvilande grundlagsändringsförslaget? För min del ber jag
att i afseende härå få helt och hållet ansluta mig till hvad den siste
talaren yttrat. Det är icke någon fara alls förenad med förslagets
antagande. Det lär nog ytterst sällan förekomma, att en person, som
varit ådömd förlust af medborgerligt förtroende, blir vald till riksdagsman,
men skulle detta någon gång inträffa, så visar ju detta förhållande
tydligt, att den ifrågavarande personen i allmänhetens medvetande
fullständigt återvunnit detta förtroende.

Faran af bibehållande af de nuvarande bestämmelserna har hlifvit
så fullständigt framhållen, att jag icke skall tillåta mig att i fråga
derom yttra många ord. Men jag vill dock erinra, att hvad som
genom ett fullkomligt obefogadt åtal kan utföras mot eu enstaka
riksdagsman ju lika väl skulle kunna utföras mot en hel grupp af
riksdagsmän; och det finnes alltid personer, som icke hafva något
att förlora och derför skulle kunna ställa sig såsom verktyg för ett
dylikt anslag.

Slutligen ber jag. att få framhålla, att det synes mig origtigt,
att, då man eljest på strafflagstiftningens område söker inskränka de
svårigheter, som påföljden förlust af medborgerligt förtroende uppställer
mot eu straffad persons återupprättelse, man deremot bär
skulle göra en utsträckning af denna påföljds verkningar. Ty här är
det verkligen fråga om en utsträckning deraf. Stadgandena i den
nuvarande 26 § mom. c) och d) riksdagsordningen må vara otydliga
i vissa fall, men de kunna dock icke tolkas annorlunda, än att så
snart ådömd tid för förlust af medborgerligt förtroende tilländalupit,
så inverkar icke längre straffpåföljden på den dömdes valbarhet i
fråga om riksdagsmannaval. Och har väl häraf hittills försports någon
samhällsvåda?

På dessa grunder anhåller jag att få yrka bifall till det föreliggande
förslaget.

Herr Rudebeck: Jag skall endast be att få yttra några ord
med anledning af hvad såväl den siste talaren som särskildt den näst
föregående betonat med afseende å det betänkliga i de nuvarande
bestämmelserna derutinnan, att ett alldeles obestyrkt och blott af
illvilja tillstäldt åtal kan föranleda en persons obehörighet såsom

11 N.o 6.

Lördagen den 20 Februari.

riksdagsman. Jag har icke i ringaste mån motsatt mig en ändring i Grundlag»-syfte att undanrödja detta missförhållande, utan vill jag gerna, i likhet angående
med hvad den förste talaren äfven framhöll, vara med om en sådan obehörighet
ändring. Jag inser mycket väl, hvilka betänkliga förvecklingar och till nicsdagsobehag,
som kunna inträffa med de nuvarande bestämmelserna, och fattning
det är icke för att motverka en lagändring till förekommande häraf, (Forts.)
som jag uppträdt, utan endast för att motsätta mig ändringen i hvad
densamma går utöfver hvad motionären yrkat. Motionären begärde
endast en ändring till förebyggande af att ett åtal, utan skäl och blott
i elakt syfte tillkommet, kan medföra, att den åtalade utestänges från
riksdagsmannaskap, och jag är fullkomligt ense med de båda föregående
talarne deri, att man bör få en sådan ändring till stånd.

Men, såsom framhållet är, förslaget går vida härutöfver, och det är
derutinnan jag motsätter mig detsamma såsom mindre lyckligt. Eu
förändring af nu gällande bestämmelser bör för att vara nyttig och
nödig gå i den rigtning, motionären angifvit, men icke sträcka sig
så långt, som nn föreliggande förslag innehåller.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på antagande af det från Eiksdagen år 1894 hvilande förslaget
om ändring af § 26 riksdagsordningen samt vidare på förkastande
deraf, och förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Beuterswärd m. fl. begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som antager det från riksdagen år 1894 hvilande förslaget
om ändring af § 26 riksdagsordningen, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Mej, förkastas nämnda förslag.

Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej —44.

De från riksdagen år 1896 hvilande förslagen om ändring af
2 § 4:o och 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen.

Antogos.

N:o 6.

Om tillstånd
att inrätta
boktryckeri
på landet.

12 Lördagen den 20 Februari.

Det från riksdagen år 189(1 hvilande förslaget om ändring af
§17 regeringsformen.

Antogs.

Det från riksdagen år 1896 livilande förslaget om ändring af
§§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen.

Herr Alin: Det föredragna förslaget innehåller den förändringen
i nu gällande bestämmelser, att medan man nu kan anlägga boktryckeri
i stad och en half mil utanför stad, skall för framtiden boktryckeri
kunna anläggas i stad eller köping och dessutom på landet,
der Kongl. Maj:t medgifyer rätt till sådan anläggning. Detta förslag
förekom första gången i kammaren år 1895 och förkastades då med
71 röster mot 27. Det förekom åter sistlidet år och blef då antaget
såsom hvilande med 61 röster mot 60, d. v. s. vid denna riksdag,
som var den sista under treårsperioden, ville halfva antalet af kammarens
ledamöter genast förkasta förslaget, medan halfva antalet af
kammarens medlemmar ville tänka på saken till nästa år. Betänketiden
är nu i det närmaste slut, och det gäller nu att gå till realitet
och afgöra saken. För min del har jag genom mitt begrundande
af saken icke kunnat komma vidare, än jag var förut — jag
anser förslaget vara olämpligt och onödigt och att det till följd deraf icke
bör antagas, hvilket jag anhåller att nu få med några skäl söka styrka.

Jag ber då till en början att få erinra, huru kammaren förut
upptagit förslag, gående i denna rigtning.

Det förevar vid 1869 års riksdag ett förslag, som antogs 1870,
innehållande rätt att anlägga boktryckeri öfver allt på landet. Det
antogs af Riksdagen, men förkastades af Kongl. Maj:t på den grund,
att förslaget icke ansågs vara nödigt eller lämpligt. Samma förslag
blef elfva år derefter, eller år 1881, antaget såsom hvilande med 44
röster mot 40 i denna kammare. Det förekom till afgörande vid
1882 års riksdag, men blef då förkastadt med 60 röster mot 36,
hvarefter förslaget åter väcktes vid 1884 års riksdag, då det afslogs
med 62 röster mot 27. Derefter fick frågan hvila till 1895 års
riksdag, då den upptogs med det resultat, jag nyss nämnt. Denna
redogörelse visar, att det i denna kammare vanligen funnits en stark
majoritet mot en ändring i nu ifrågavarande rigtning, och det synes
icke, som om de förhållanden, hvarunder förslaget nu blifvit hvilande,
skulle visa, att frågan utvecklat sig så, att den blifvit mogen till
afgörande på annat sätt än hittills.

I konstitutionsutskottets motivering för den ifrågasatta förändringen
heter det bland annat: »Det kan icke förnekas, att stadgandet
i 1 § 5 mom. tryckfrihetsförordningen, som förbjuder anläggande af
boktryckeri annorstädes än i stad eller inom ett afstånd derifrån af
högst en half mil, innefattar ett band på ett verksamt medel till
befordrande af en allmännare bildning och tillika en inskränkning uti

Lördagen den 20 Februari.

13 N.o 6.

näringsfriheten. En utvidgning af ifrågavarande rättighet torde sålunda
endast utgöra en följdrigtig tillämpning af de i vårt land gällande
vigtiga grundsatserna, att upplysningen hör i möjligaste mån spridas
till alla samhällsklasser, och att hvarje näring bör befrias från de
hand, som hämma dess utveckling.» — Jag vill med anledning häraf
till en början fästa uppmärksamheten derpå, att äfven om detta förslag
skulle antagas, vore visserligen hvarken stadgandena och näringsfriheten
eller ock upplysningen derigenom befriade från faran af den
anmärkning, som rigtas mot nu gällande bestämmelse, att den innehåller
hämmande hand. Sjelfva de bestämmelser, som konstitutionsutskottet
nu föreslagit, skulle, såsom man väl finner, om man egnar
den ringaste uppmärksamhet deråt, lätt kunna verka så, att de endast
utmana till att redan ögonblicket efter, sedan ifrågavarande förslag
hlifvit lag, anmärkningar deremot framställas och försök till ändring
af densamma göras på den grund, att den innehölle hand på tryckfriheten
och band på näringsfriheten.

För min del kan jag, hvad till en början angår näringsfriheten,
icke finna, att det är några band på densamma, som konstitutionsutskottet
nu vill borttaga. Men det är så i allmänhet med näringar,
att de utöfvas under reglering af vissa ordningsföreskrifter, och nu
ifrågavarande bestämmelser äro sådana, att de näppeligen kunna
betraktas annat än såsom dylika ordningsföreskrifter. Men hela denna
sak är af en helt annan och långt större betydelse, än att den skulle
betraktas såsom en näringsfrihetsfråga. Tryckfriheten är, såsom bekant,
af den beskaffenhet, att den i tjenst hos onda magter kan verka
skadligare för samhällets utveckling än någon annan, och häri ligger
ett skal till att tryckfriheten är stäld under särskild grundlagstiftning.

Nu synes det mig vara påtagligt, att den så kallade obetydliga
förändring i nu gällande bestämmelser, som konstitutionsutskottet
föreslagit, komme att i mer än en punkt försvaga de redan förut
mycket svaga garantier mot missbruk af tryckfriheten, som finnas i
den grundlag, som kallas tryckfrihetsförordningen. Först och främst
är det bekant, huruledes de bestämmelser om qvarstad, som nu finnas
att tillämpa, äro sådana, att det i åtskilliga fall är ganska kinkigt
att få dem effektiva. Men vi skola tänka oss, huru det skall gå
med deras tillämpning i afseende på ett tryckeri, beläget i en aflägsen
landsort, der kanske justitieministerns ombud hor ett icke så litet
stycke från den kronobetjent, som skall verkställa qvarstaden. När
ombudets tillsägelse om qvarstad kommer till kronobetjenten, är denne
kanske borta på förrättning. Det förgår några dagar, innan han får
budet, och dessutom kan han hafva lång väg till tryckeriet. Detta
kan göra, att så lång tid hinner förflyta, att qvarstaden, när den
en gång kommer till stånd, är af ingen betydelse.

Vidare her jag att få anmärka, huruledes utskottet i sjelfva sitt
förslag nödgats göra ett afsteg från den grundsats om snabb rättegång
i tryckfrihetsmål, som är föreskrifven i tryckfrihetsförordningen, dä
det stadgat 14 dagars stämningstid i afseende på tryckalster, som

Om tillstånd
att inrätta
boktryckeri
på landet.

(Forts.)

N:o 6. 14

Om tillstånd
att inrätta
boktryckeri
på landet.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

utgått från tryckeri, som icke är beläget i stad, i motsats till eljest
gällande 8 dagar. Denna sak inverkar särskildt med afseende på den
fråga, jag nyss berörde, då nemligen i fråga om förolämpning mot
enskild person qvarstad, endast kan beslutas af domstol, och till följd
deraf den tid, inom hvilken qvarstad kan af domstol beslutas, har
blifvit fördubblad och till följd deraf äfven tiden för möjligheten att
sprida den skrift, som innehåller förolämpningen.

Jag ber också att få påpeka, hvilket inflytande denna förändring
kan hafva på rättegångens skyndsamhet genom möjligheten af tvist
om hvad som är rätt forum, då det ju lätt låter tänka sig, att tvifvel
kan uppstå om hvilken stad är den närmast tryckeriet belägna.

Jag ber vidare att få erinra om, hvilken betydelse, juryinrättningen
skulle få med afseende på alster från tryckerier, belägna i en
aflägsen landsort. Rättegången skall utföras i stad, som kan vara
ganska långt belägen derifrån. Juryn skall tagas från staden, men
såsom vi veta, stadgar tryckfrihetsförordningen om jurymännens uppgift,
att de skola mera fästa sin uppmärksamhet på ämnets och
tankens än på uttryckets lagstridighet, på skriftens åsyftning än
på framställningssättet — en bestämmelse, som utan tvifvel förutsätter,
att medlemmarna af juryn skola hafva den ort- och personalkännedom,
som behöfves för att förstå de anspelningar på personliga
förhållanden, som kunna förekomma i den ifrågavarande skriften,
men hvilken kännedom jurymedlemmarna naturligtvis vanligen sakna,
då de icke tillhöra den ort, der skriften blifvit tryckt. Dessa bevis
på den inverkan, som de föreslagna bestämmelserna skulle utöfva på
de garantier, som skola finnas mot tryckfrihetens missbruk, torde vara
tillräckliga, för att man skall inse, att förändringen bör vara af
mycket stor vigt och betydelse, för att den ändock skall anses böra
genomföras.

Det är dock ännu eu omständighet, på hvilken jag vill fästa
uppmärksamheten, innan jag öfvergår till att med några ord beröra
den föreslagna förändringens nödvändighet och nytta. Då det funnits
olämpligt att utsträcka rätten att anlägga boktryckeri till hvilka landtkommuner
som helst, har utskottet i stället föreslagit, att Kongl. Maj:t
skall hafva rätt att bestämma, i hvilka laudtkommuner, de få anläggas,
att Kongl. Maj:t på grund af ansökan skall kunna medgifva rätt att
i den eller den kommunen anlägga boktryckeri. Jag ber att mot
den bestämmelsen få rigta en anmärkning. Den har blifvit framstäld
här i kammaren förut af herr Hammarskjöld, och jag ber att nu få
erinra herrarne derom. Följden af en dylik bestämmelse skulle utan
tvifvel blifva den, att Kongl. Maj:t antingen utan vidare komme att
lemna sitt medgifvande åt alla, som begärde det, eller också skulle
Kongl. Maj:t lemna det i vissa fall och neka det i vissa, i hvilken
senare händelse det mycket lätt kan komma att inträffa, att hela
saken blir i viss mån beroende på vexlande regeringars politiska
åsigter, och i allt fall kan man vara viss om, att ett nekande beslut
med begärlighet skulle komma att stämplas såsom dikteradt af

15 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

politiska hänsyn. I hvad mån det kan vara lämpligt att införa en
bestämmelse, som kunde medföra någonting dylikt, det lemnar jag åt
herrarne sj elfva att afgöra.

Nu ber jag att få fråga, huruvida denna förändring i sig sjelf
är af den stora vigt och betydelse, att man bör införa den, trots allt,
som, enligt hvad nu är visadt, kan deremot anmärkas. Utskottet
anför såsom bevis på dess behöflighet, att många af landets köpingar
och större landtkommuner hafva så utvecklat sig, att de hafva större
betydelse än många småstäder, och att det följaktligen vore orätt att
undanhålla dem den fördel, som de kunna hafva af att inom sig få
utgifva tidningar. Ja, det är nog sant, att önskan att erhålla denna
förmån kan finnas inom dylika kommuner och äfven vara ganska
berättigad, men frågan är, huru vida man derför bör underkasta sig
de menliga följder, som jag nyss antydde. Här har i denna kammare
mer än en gång på utförligare och mera genomgående sätt, än jag
nu är i tillfälle att göra, blifvit framhållet, huruledes, i samma mån
kommunikationerna utvecklats, möjligheterna ökats att få tidningar
tryckta på annat håll. Derigenom har det ifrågavarande behofvet i
väsentlig mån minskats. Dessutom har det också påpekats, hvilka
följder med afseende på tidningspressens utveckling och till följd
deraf med afseende på, hvad konstitutionsutskottet kallar den allmänna
upplysningen, den ifrågavarande förändringen skulle komma att få, i
det den utan all fråga skulle blifva anledningen till en betydande
utveckling af hvad man kallar det litterära proletariatet. Jag ber att
i det fallet få hänvisa till den framställning af följderna, som en
sådan förändring skulle medföra, som gjordes här vid 1882 års riksdag
af friherre John Ericsson.

Jag torde härmed hafva anfört tillräckliga skäl för att motivera
den åsigt, jag hyser i denna fråga. Jag vill sluta med att påpeka,
att om man också anser, att en sådan ändring, som nu är förslagen,
är af den betydelse, att den bör göras före alla ändringar, som eljest
anses böra göras i vår för sina oefterrättligheter och sina grofva fel
ökända tryckfrihetsförordning, ber jag att få erinra derom, att om
man nu genomför denna förändring, trots allt, som deremot kan
anmärkas, så kunna vi vara fullkomligt förvissade om, att denna
ändring, den få vi sedan behålla. Om vi dermed nu skulle besluta
att afslå förslaget, är deremot icke värre skada skedd, än att det
kan upptagas igen och förekomma åter om tre år, rensadt från felen,
— i form t. ex. af en bestämmelse, att köpingar och möjligen så
och så beskaffade andra kommuner skola hafva nu ifrågavarande
rätt — med ett ord, antager man detta förslag, får man för framtiden
behålla det; förkastar man förslaget, kan man inom kort tid,
i fall man vill hafva en förändring i denna rigtning, få ett stadgande
bättre än det nu föreslagna.

Jag hemställer, herr grefve och talman, om proposition på
förkastande af det nu föredragna förslaget.

Om tillstånd
att inrätta
boktryckeri
på landet.

(Forts.)

N:o 6. 16

Om tillstånd
att inrätta
boktryckeri
på landet.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

Herr Rodhe: Jag kan icke neka till, att föreliggande förslag
har en tid förekommit mig ganska antagligt och till och med tilltalande.
Det förnämsta argument, som anförts till förmån för detsamma,
att det är orimligt, att små obetydliga städer skola hafva en
rättighet, som förvägras mångdubbelt större orter, är helt enkelt
ovederläggligt. En utvidgning af rätten att anlägga boktryckeri synes
också stå i god öfverensstämmelse med andan i näringslagstiftningen.
Och en garanti mot uppkomsten af allt för många tryckerier synes
ju ligga i Kongl. Maj:ts rätt att bevilja eller förvägra rättighet att
anlägga sådana. Trots allt detta, kan jag icke annat än hysa de
största betänkligheter mot förslagets antagande. Jag kan icke värja
mig från den fruktan, att om förslaget blir lag, kommer den att
skapa en konkurrens på detta område, som måste blifva till stor
skada för landet. Det är nemligen högst sannolikt, att om förslaget
blir lag, komma tryckerier att anläggas först och främst i alla våra
tjugu köpingar; och derjemte har man att motse uppkomsten af
dylika på en mängd orter på landsbygden. Det torde väl nemligen
vara att vänta, att Kongl. Maj:t, när saken hänskjutes till honom, i
de flesta fall skall anse sig sakna skäl att förvägra anläggande af
tryckeri. Yi hafva således att vänta ett betydligt antal nya tryckerier,
men då kan man fråga: hvaraf skola dessa lefva? De kunna dock
icke lefva på att trycka etiketter, affischer o. s. v. Nära till hands
ligger det att antaga, att de skola komma att trycka tidningar, och
vi skulle sålunda, såsom redan påpekats, hafva att motse en betydlig
tillväxt af tidningslitteraturen. Kan det vara önskvärd!, att konkurrensen
på detta område blir större, än den är. Det klagas ju redan
nu öfver att den är för stor, klagas öfver, att åtskilliga tidningar för
att hålla sig uppe nödgas vädja till allmänhetens sämre smak.

Det blir dock tydligen icke endast på tidningar, de många nya
tryckerierna skola söka uppehålla sig; man måste bli mån om att
komma åt att få trycka äfven böcker. En betydande tillväxt äfven
på bokmarknaden skulle sålunda vara att förvänta, om den föreslagna
åtgärden komme till stånd. Men hafva vi verkligen att påräkna tillräckligt
antal goda författare, som vilja och kunna verka till folkets
sanna upplysning och förädling för att underhålla den stora mängd
tryckerier, som vore att förvänta? År det icke att befara, att den
lätta tillgången till att få pennans alster tryckta och de genom den
starka konkurrensen nedpressade prisen skola bidraga till att trycka
ned författareskapet, bidraga till spridande af dålig litteratur? Yi
skulle utan tvifvel få se i vida större antal än nu tryckalster spridas,
innehållande kränkning af religion och sedlighet, af konungamagtens
helgd o. s. v. Då det gäller andra näringar, kan konkurrensen hafva
den goda påföljden, att en bättre vara blir allmänheten tillhandahållen,
och der på grund af en osund konkurrens en försämring af
varan inträder, der stannar skadan på det materiella området. Men
när den gäller tryckerier, blir den naturenliga utvecklingen den, att
en för stor konkurrens på detta område leder derhän, att de litterära

17 N:o 6

Lördagen den 20 Februari.

alstren blifva till innehållet sämre, och skadan blir så mycket betydelsefullare
och större, som den kommer att ligga på det religiösa
och moraliska området, och der är den ofta obotlig.

Det är på dessa skäl, som jag anser mig icke kunna biträda
det föreliggande förslaget, och då det nu gäller att antingen antaga
eller förkasta, kan jag icke annat än göra det senare. Jag yrkar
således afslag på förslaget.

Herr Säve: Under behandlingen af föreliggande grundlagsändringsförslag
såväl inom konstitutionsutskottet som i kammaren har
det alltid förefallit mig besynnerligt, att en så obetydlig förändring
kunnat väcka så mycket motstånd. Det är dock öfverensstämmande
med billighet och rättvisa att tillmötesgå yrkandet på ifrågavarande
grundlagsändring. Den står i sjelfva verket i närmaste öfverensstämmelse
med § 86 regeringsformen, som ju klart och tydligt uttalar, att
det är hvarje svensk mans rätt att utan några af den offentliga magten

1 förväg lagda hinder utgifva skrifter. Den naturliga konseqvensen
af denna grundlagsparagraf synes mig då också vara, att det skulle
vara hvarje svensk mans rättighet att utgifva skrifter hvar som helst.
Så är emellertid icke förhållandet, ty denna rättighet är, såsom hvar
man vet, begränsad af 1 § 5 mom. tryckfrihetsförordningen, som
stadgar att tryckeri icke får anläggas annat än i stad och i stads
mest omedelbara granskap. Huru denna inskränkning kommit till
stånd, vet hvar och en af oss. Det berodde väsentligen på det, att
man vid 1810 års riksdag, då tryckfrihetsförordningen skrefs, ansåg
det möta svårighet att hvar som helst i landet finna personer lämpliga
att å justitieministerns vägnar öfvervaka utgifvandet af skrifter.
Men hvad som var svårt 1810 bör icke vara svårt nu med den stora
utveckling landet i det hela undergått, med det växande antalet
invånare i våra köpingar, med de lifligare kommunikationerna, till
följd hvaraf uppkommit en hel mängd kommunalsamhällen på landsbygden,
som i invånareantal äro fullt jemförliga med köpingarne för
att icke säga med småstäderna. Under sådana förhållanden måste
man i den nu gällande bestämmelsen hufvudsakligen se ett privilegium
till förmån för städerna och till förfång för landsbygden.

Undersöker man närmare förhållandet med köpingarne, skall
man finna, att invånareantalet i flera bland dem är ganska stort.
Jag tror icke heller, att förslagets motståndare hafva något emot
ifrågavarande rättighets utsträckande till köpingarne. De måste
nemligen taga i betraktande, att det finnes köpingar, såsom Arvika i
Yermlands län, der jag har mitt hemvist, med ett invånareantal,
uppgående ända till 2,400. Icke mindre än 33 af rikets städer hafva
lägre invånareantal än detta. Men utsträcker man rättigheten att
anlägga boktryckerier till alla köpingar, så måste den rättigheten
äfven beviljas sådana små köpingar som t. ex. Pataholm med 1 å

2 hundra invånare, under det att vissa andra kommunala samhällen,
såsom de vid jernvägarne belägna, exempelvis Töreboda med 800

Fänta Kammarens Prof. 1897. N:o 6. 2

Om tillstånd
att inrätta
boktryckeri
på landet.

(Forts.)

N:o 6, 18 Lördagen den 20 Februari.

Om tillstånd invånare, icke skulle komma i besittning af samma rätt. KonsellktTTkeH
<lvelisen fordrar väl derför en utsträckning af ifrågavarande rätt äfven
på landet, till landsbygderna. Men detta begär ej grundlagsförslaget, som nöjer
(Forts.) sig med den formuleringen, att det är Konungen obetaget att tillåta
inrättandet af boktryckeri äfven å annan ort än uti stad eller köping.
Det är hvad Kongl. Maj:t sjelf föreslog, då ban 1887 för Riksdagen
framlade ett förslag till förändring af momentet i fråga, precis sådant
det nu föreligger i konstitutionsutskottets memorial. Kongl. Maj:t
hade nog tänkt sig, att svårigheter och obehag skulle kunna följa af
en så beskaffad utsträckning af rätten att anlägga tryckerier, men
att dessa svårigheter dock icke skulle blifva allt för stora.

I sjelfva verket finnes ett hufvudskål mot nu ifrågasatta förändring,
hvilket visserligen icke nu framhållits af de sista ärade
talarne, men hvilket föregående år under diskussionen här i kammaren
och i konstitutionsutskottet ofta anförts, det nemligen, att genom
en partiel reform af tryckfrihetsförordningen den länge och lifligt
önskade revisionen af förordningen i dess helhet undanskötes för
lång tid. Ja, äfven jag önskar att eu så beskaffad revision må
komma till stånd; jag vet nemligen väl, att tryckfrihetsförordningen
är illa hopkommen, att den med hänsyn till de fordringar, som ställas
på en dylik förordning, nemligen att skydda tryckfriheten i landet
och att skydda landet mot tryckfrihetens missbruk, blott löser den
första af dessa uppgifter, och hade jag någon farhåga, att ett godkännande
af det föreliggande förslaget skulle på minsta sätt fördröja
genomförandet af en fullständig reform af tryckfrihetsförordningen,
så skulle jag icke från denna plats förorda detsamma. Men nu är
det min öfvertygelse, att ett antagande af det föreliggande förslaget
icke skall hafva minsta inflytande på den stora frågan, ty, mine
herrar, hvilka skola väl motsätta sig en fullständig revision? Icke
blifver det invånarne i köpingarne och på landsbygden. Då tror jag
snarare, att en del af den liberala pressen skall motsätta sig den af
fruktan för att med en begränsning af de t^ckfrihetens missbruk,
som äro eu följd af den nuvarande tryckfrihetsförordningens bristfälligheter,
äfven en begränsning af sjelfva tryckfriheten skulle
riskeras. Anmärkningsvärd! är äfven, att tidningarne synnerligen
litet visat sig intressera sig för det nu föreliggande reformförslaget
— anledningen dertill finner jag vara deras önskan att tidningarnes
antal i landet icke öfver höfvan ökas — och märkligt är likaledes,
att under diskussionen om detta förslag i dag i Andra Kammaren
ingen anmärkning mot detta gjorts från konservativt, utan blott från
radikalt håll. Jag tror således icke, att tidningarne och andra
liberala krafter i vårt land skola kunna förmås att låta sina betänkligheter
med afseende på eu fullständig reform af tryckfrihetslagstiftningen
falla derigenom att utsigt lemnas dem, att med den stora
reformen äfven den nu ifrågasatta mindre vunnes. Det finnes ett
annat sätt att påskynda den stora reformen, och det vore att ett
verkligt godt förslag till ny tryckfrihetsförordning utarbetades, så

Lördagen den 20 Februari. 19

godt att Riksdagen verkligen kunde vara öfvertygad derom, att det
förslaget på samma gång skyddade tryckfriheten och begränsade dess
missbruk.

Jag tillåter mig yrka bifall till det bvilande grundlagsförslaget.

Herr Berg, Gustaf Axel: Den siste ärade talaren började
sitt anförande med att uttala sin förvåning öfver det motstånd det
föreliggande förslaget både väckt. Hen det är icke förvånansvärdt
utan högst naturligt, att ett förslag, bvilket liksom detta lider af så
väsentliga fel, verkligen måste framkalla motstånd. Förslaget lider
af flera fel, såsom förut många gånger i denna kammare framhållits.
Jag beder nu att endast få påpeka tvenne sådana, som jag för min
del anser vara de väsentligaste. Det första är, att detta ändringsförslag
borttager en i grundlagen nu stadgad alldeles ovilkorlig rätt
för dem, som bygga och bo inom en half mil från stad, att der
utan vidare anlägga boktryckerier. Detta fel är emellertid enligt
min uppfattning icke det farligaste. Värre är, att tillstånd till anläggande
af boktryckerier på landet icke skulle göras beroende af ett
till sin omfattning alldeles bestämdt lagstadgande, utan af Kongl.
Maj:ts pröfning i administrativ väg af hvarje förekommande fall.
Det är denna omständighet, som jag för min del finner mest betänklig.
Jag tillåter mig då fråga: till bvilka förhållanden bör
Kongl. Maj:t, då ansökningar föreligga, taga hänsyn? Skall Kongl.
Maj:t taga hänsyn till folkmängden på platsen, der fråga är att anlägga
boktryckeri, så bör väl saken snart vara pröfvad och afgjord,
ty, då småstäder finnas med icke högre invånareantal än 5 å 600,
måste Kongl. Maj:t hafva all anledning att i hvarje fall bifalla ansökningen,
i fall densamma afser en plats med så stort invånareantal.
Skall Kongl. Maj:t åter taga hänsyn till lämpligheten af de personer,
som göra ansökningen, tror jag qvalifikationspröfningen äfven snart
nog är undanstökad, ty såsom vi veta, fordras för rätt att utgifva
tidning endast två qvalifikationer, nemligen att icke vara för nesligt
brott dömd och icke förklarad ovärdig att föra annans talan; och
då bör väl äfven qvalifikationspröfning i fråga om rätt att anlägga
boktryckeri icke derutöfver utsträckas. Skall Kongl. Maj:t taga
hänsyn till det förhållandet, huruvida på platsen för det tillämnade
tryckeriets anläggning finnes lämplig person att blifva justitieministerns
ombud? Detta är emellertid ett ganska tillfälligt förhållande. År
1870 förklarade sig Kongl. Maj:t icke kunna antaga en lagförändring,
i samma rigtning som den nu föreslagna, emedan lämpliga personer
för tryckfrihetens öfvervakande icke stodo att finna öfverallt i landsorten.
För närvarande tror jag icke man kan säga, att en sådan
brist i allmänhet eller mångenstädes är för banden; men om Kongl.
Maj:t vid pröfning af inkommande ansökningar finner, att lämpliga
personer äro i orten, der tryckeri skall anläggas, bosatte, är dock
detta ett tillfälligt förhållande, som snart kan vexla och ändras.
Hvad Kongl. Maj:t i främsta eller åtminstone i ett mycket fram -

N.o 6.

Om tillstånd
att inrätta
boktryckeri
på landet.

(Forts.)

N:o 6. 20

Lördagen den 20 Februari.

Om tillstånd stående rum bör taga hänsyn till föreställer jag mig vara länsstyrei*ttinr°jtta
sernas utlåtanden öfver inkomna ansökningar, som säkerligen skulle
på landet, komma att till dem remitteras. Här åter möter helt visst det för
(Forts.) hållandet, att den ena länsstyrelsen skulle anse rättigheten till
tryckeriers anläggning böra utsträckas och derför tillstyrker ansökningen,
under det att den andra länsstyrelsen — mera tillbakahållande
— anser förhållandena icke i allmänhet påkalla en dylik
utsträckning samt afstyrker ansökningen. Skall Kongl. Maj:t nu
följa länsstyrelsernas yttranden, blir följden den, att i det ena länet
det går ganska lätt att få anlägga tryckerier, medan i det andra det
är med mycket stora svårigheter förenadt att erhålla sådant tillstånd,
en mycket beklaglig ojemnhet i den administrativa tillämpningen af
en grundlag. Skall Kongl. Maj:t deremot icke följa länsstyrelsernas
till- eller afstyrkande utlåtanden, då blir frågans afgörande, såsom
den förste talaren redan framhållit, helt och hållet beroende på vexlande
ministerers skiftande politiska uppfattning. Jag tillåter mig
derför fråga: kan det verkligen vara skäl att i fråga om en näring,
som omgärdas med skydd af grundlagsbud, göra rätten till utöfvandet
af denna näring beroende på sådana tillfälliga förhållanden?

Slutligen tillåter jag mig säga, att jag för min del mycket väl
förstår de rent liberala sträfvanden, som vilja i fråga om tryckeriers
anläggning göra rättigheten lika för land och stad. Dessa sträfvanden
äro följdrigtiga, och jag kan förstå dem, ehuru jag icke kan
omfatta dem. Jag kan deremot både förstå och omfatta det mera
moderata sträfvande, som går i rigtning att utsträcka nu ifrågavarande
rätt till köpingar och vissa i fråga om folkmängd och betydelse
för öfrigt med dem likstälda platser på landsbygden, t. ex. sådana,
der ordningsstadgan för rikets städer är gällande; men jag kan hvarken
förstå eller omfatta en sådan lagstiftning, som lemnar frågans pröfning
beroende på tillfälliga förhållanden och som gör pröfningen icke blott
svår och obehaglig — det kan betyda mindre —- men hvad värre
är, vacklande och ombytlig, så att den understundom kanske synes
vara godtycklig.

På dessa skäl yrkar jag afslag på det föreliggande förslaget.

Herr "Unger: Jag skall bedja att först få vända mig mot
den siste talaren, medan jag ännu har i friskt minne, hvad han
yttrat.

Han fäste sig först vid den oegentligheten, att utskottet föreslagit
inskränkning i den nu fria rätten att inom en half mils afstånd
från stad anlägga boktryckeri, och han ansåg detta vara en
betänklig inskränkning. Jag vill då erinra, att det så mycket mindre
kan anses vara förhållandet, som det icke lärer komma i fråga, att
en person, som för öfrigt är kompetent, skulle förvägras att inom en Va
mil från stad anlägga boktryckeri. För öfrigt förundrar det mig att
från en man med de åsigter, denne talare hyser, angående bok -

21 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

tryckerier, höra uttalas missnöje med befarad inskränkning af rättigheten
att anlägga sådana.

Hvad beträffar svårigheterna för Kongl. Maj:t att på administrativ
väg afgöra frågor rörande tillstånd att anlägga tryckerier, inlät
han sig på en hel mängd olika åskådningssätt, som Kongl. Maj:t
dervid skulle hafva att följa. Jag vill icke närmare granska hans
framställningar i det hänseendet, ty jag är förvissad, att Kongl.
Maj:t skulle reda sig ganska hra med ifrågasatta pröfningen. Kongl.
Maj:t har mycket svårare pröfningar att verkställa. Skola länsstyrelserna
höras, så lärer Kongl. Maj:t icke vara absolut hunden att
följa deras åsigter, i fall de icke äro öfverensstämmande med Kongl.
Maj:ts.

Hvad åter beträffar att än den ena, än den andra regeringen
skulle sitta vid styret, så är detta något som gäller med afseende å
alla administrativa angelägenheter, och med hänsyn härtill skulle
man enligt den siste ärade talarens åsigter icke våga anförtro någon
angelägenhet i regeringens händer.

Att en gång för alla bestämma de ställen på landet, der boktryckerier
finge anläggas, skulle säkerligen nödvändiggöra oupphörliga
förändringar och jemkningar af grundlagen. Det enda sättet,
som kunde blifva giltigt för en längre tid, är att öfverlemna åt
Kongl. Maj:t att pröfva hvarje fall för sig.

Herr Alin började sin historik rörande frågans behandling med
en redogörelse för huru rösterna utfallit här i kammaren; det anser
jag icke vara mycket upplysande i sak, särskild! icke i denna fråga,
emedan förhållandena, sedan de omförmälda omröstningarna börjat,
betydligt förändrats, och för öfrigt föreligger icke samma förslag nu, som
vid första omröstningen, ty då var det fråga om fri och oinskränkt
rätt att anlägga tryckerier på landet, nu gäller det endast sådana
platser, der Kongl. Maj:t finner det kunna ske. Emellertid ansåg
herr Alin det föreliggande förslaget onödigt och olämpligt på grund
af flera skäl. Han talade om den utsträckta stämningstiden, som
skulle förlänga processen. Detta skulle afse det fall, då enskild
man gör sin talan gällande: tiden är då förlängd med 8 dagar, men
detta torde vara af mindre betydelse, och jag kan häruti icke se
något afgörande skäl emot förslaget, helst som, hvad beträffar qvarstadsbeläggning,
när den sker på förordnande af chefen för justitiedepartementet,
frågan derom skall af domstolen afgöras inom den
i tryckfrihetsförordningen stadgade tid, oberoende af stämningstiden.

Vidare förmenade herr Alin, att jurymännen i förevarande fall
skulle komma att icke känna till de lokala och personliga förhållanden,
som det blefve deras åliggande att bedöma. Men jag har
icke sett, att lagen föreskrifver, det mål rörande tryckerier på landet
skola af dömas af jurymän från städerna, utan jurymännen böra naturligtvis
tagas från de orter, der de förhållanden existera, som i den
åtalade skriften beröras. Det skälet kan jag således alldeles icke
tillmäta någon giltighet.

Om tillstånd
att inrätta
boktryckeri
på landet.

(Forts.)

N:o 6. 22

Om tillstånd
att inrätta
boktryckeri
på landet.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

De politiska förhållandena skulle, enligt samme talares åsigt,
kunna inverka på Kongl. Maj:ts benägenhet att gifva eller icke gifva
sökt tillstånd till tryckeriers anläggning. Det kan man ju förutsätta,
om man så vill, men icke spela dessa små boktryckerier på landet
någon sådan politisk rol, att den kan antagas utöfva något inflytande
på Kongl. Maj:ts pröfning af förekommande ansökningar om rätt
att utöfva ekonomisk verksamhet, och i alla fall är det samma förhållande
härmed som med andra ekonomiska spörjsmål, som Kongl.
Maj:t har att bedöma och afgöra.

Sedermera frågar herr Alin: är denna förändring af så stor vigt,
att den hör göras före alla andra förändringar af tryckfrihetslagen?
Nej, den är icke af stor vigt alls; den rör en mycket liten fråga,
men derför kan den äfven, oberoende af öfriga vigtigare förändringar,
vidtagas när som helst. Att den icke går före alla andra, det hafva
vi redan sett i dag, då vi nu redan behandlat och antagit ett förslag
om förändring af trycksfrihetsförordningen, och andra skola nog snart
följa efter.

Samme talare ansåg, lika med herr Berg, nödigt att nu bestämma,
på hvilka orter tryckerier må anläggas, men detta kan, såsom sagdt,
icke bestämmas en gång för alla, det kan icke gå till på annat sätt,
än som nu är föreslaget.

Skulle man äfven antaga att tryckerierna äro härdar för allt
ondt, så tror jag dock man har mindre anledning att antaga sådant
angående dylika anläggningar på landet, än angående tryckerierna
i städerna, ty radikalismen har i allmänhet icke kommit så långt
på landet som i städerna. Kanske komme tryckerierna på landet
att genom de skrifter, som utginge från dem, bilda en motvigt mot
stadsradikalismen.

På grund af dessa och förut här i kammaren anförda skäl, får
jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Walldén: Om föreliggande förslag till förändring af

1 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen inskränkte sig till att utsträcka
rätt att anlägga tryckerier till rikets samtliga köpingar,
skulle hvarken den af talaren på göteborgsbänken befarade konkurrensen
eller den af andra talare framhållna nödvändigheten att sörja
för åstadkommande af en fullständig ny presslag afhålla mig från
att gerna lemna mitt bifall till förslaget. Men dertill inskränker det
sig icke. Jemte det, såsom den ärade talaren på jönköpingsbänken
anmärkte, förslaget borttager den nu befintliga rätten att anlägga
tryckerier inom Va mil från stad, inför detsamma en ny princip i
trycksfrihetsförordningen, nemligen att för rätten att anlägga tryckerier
på landsbygden skulle fordras Kongl. Maj:ts i administrativ väg
gifna tillstånd i hvarje särskildt fall. I likhet med de representanter
jag nyss åberopade, finner jag detta ganska betänkligt. Och dessa
betänkligheter bär jag icke kunnat öfvervinna på grund af hufvud -

23 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

sakligen tvenne skäl, det ena af principiel, det andra af praktisk Om tillstånd
natur. Det principiella skälet för mig är det, att rättighet till anläggande
af tryckerier, det vare sig i stad eller på landet, bör vara på landet.
endast i lagen" bestämd och af lagen begränsad, men icke på något (Forts.)
sätt beroende på tillstånd i särskilda fall. Den logiska rigtigheten
häraf synes mig uppenbar, om man tänker derpå, att anläggandet
af tryckeri är det första och alldeles oundgängliga vilkoret för utöfvandet
af tryckfriheten, som man ansett böra omgärdas till och med med
grundlags helgd, och hvilken hvar och en bör få åtnjuta utan alla
andra inskränkningar än dem, som grundlagen sjelf uppställer.

Det praktiska skälet är att, ehuru den föregående talaren syntes
betrakta deDna sak såsom en bagatell, jag icke kan värja mig för
farhågan att den pröfning, som lägges i regeringens hand, kommer
att i många fall blifva mycket svår och grannlaga. Jag har icke
förbisett, att Kongl. Maj:t för 10 år sedan föreslog en anordning,
sådan som den nu ifrågasatta; uppfinningen är således icke ny. Men
om den också kan såsom det förr hette »med fördel användas», derom
saknar man all erfarenhet. Jag befarar, att detta uppdrag, som man
vill lägga på Kongl. Maj:t, skall befinnas vara af den beskaffenhet,
att i många fall Kongl. Maj:t skall vara den förste, som önskar att
tanke derpå aldrig framkommit. Rätten att meddela tillstånd förutsätter
rätten och i många fall skyldigheten att neka tillståndet, och
man torde lätteligen kunna föreställa sig det missnöje, de missförstånd
och de angrepp, som eu dylik vägran kan gifva anledning till.

Det är ju ganska lätt antändliga och explosibla ämnen, med hvilka
man vill bringa Kongl. Maj:t i alldeles omedelbar beröring. Sådant
hör icke ske, så vida det icke är nödvändigt, och för min del kan
jag i förevarande fall icke finna att någon tvingande nödvändighet
är för handen.

Den siste ärade talaren, som försvarade konstitutionsutskottet,
sade, äfven han, att frågan icke är af någon synnerligt stor vigt. I
mån af samfärdsmedlens utveckling förminskas äfven afstånden allt
mera, ja nära nog upphäfvas, och jag tror derför, att icke annat
än undantagsvis något verkligt behof af boktryckerier på landet gör
sig känbart, i synnerhet om det kunde ställas så, att köpingar och
större kommuner, som snart utveckla sig till köpingar, kunde få åtnjuta
den här afhandlade rättigheten.

Då jag således har stora betänkligheter mot det föreliggande
förslaget,'' sådant det är — och det måste ju antingen antagas oförändradt
eller förkastas — och icke inser någon tvingande nödvändighet
att det nu antages, utan anser detsamma mycket väl kunna få ytterligare
tre år på sig, för att man kanske då skall utfinna en bättre anordning,
skall jag, herr grefve och talman, bedja att få yrka afslag på
förslaget.

Herr von Ehrenheim: Då jag hörde den förste talaren yttra

N:o 6. 24

Lördagen den 20 Februari.

Om 8ig i denna fråga, var jag frestad att tro, att vi stodo inför en af

loktryckeri ^essa stora frågor på tryckfrihetens område, der tvång och frihet
på landet, kämpa med hvarandra om medborgares dyrbaraste rättigheter. Men,
(Forts.) när jag hade hört honom till slut, återstod af min uppfattning ingenting
annat än förvåning öfver att han kunde göra en så stor fråga af den
nu föreliggande.

Efter min uppfattning är den förändring, som här föreslagits,
på en gång mycket oskyldig och tillika i praktiskt afseende mycket
nyttig. Inom vårt land uppstå och hafva oupphörligen uppstått nya
samhällen med betydande folkmängd. Denna ökas årligen, och det
är derför ett verkligt behof att inom dessa samhällen kunna erhålla
ett tryckeri, der tryckalster kunna offentliggöras. Man har nu å den
motsatta sidan mot denna utvidgning af tryckfriheten uppstält betänkligheten
att öfverlemna eu fråga inom tryckfrihetens område åt Kongl.
Maj:ts pröfning eller med andra ord åt den administrativa pröfningeu.
Jag tror, att man dervid förvexlat frågan om hvad som får tryckas
och hvar tryckt skrift får utgifvas. Den senare frågan kan omöjligt
hafva samma betydelse inom tryckfrihetens område som den förra.
Och efter min uppfattning ligger det mycket nära till hands, då man
vill göra eu förändring i tryckfrihetsförordningen, och med afseende
på öfriga föreskrifter i förordningen icke kan gifva fullständig frihet åt
anläggande af boktryckerier, att förmedla friheten genom att i vissa
fall och inom det område, der utvidgning skett, öfverlemna ärendet
till Kongl. Maj:t. Denna pröfning har han i så många andra utomordentligt
vigtiga ekonomiska frågor — och till ekonomiska frågor
får man verkligen hänföra äfven denna — så att jag icke kan inse,
hvarför man behöfver draga sig för en dylik bestämmelse äfven här.
Man skall omöjligt kunna påstå, att det i allmänhet eller under senare
tid gjort sig hos Kongl. Maj:t gällande något bemödande att på
något sätt inskränka tryckfriheten.

Jag har, då detta ärende förut varit föremål för kammarens
behandling, förordat bifall till förändringen och anhåller att äfven
nu få göra det.

Herr Hammarskjöld: Endast ett par ord. Den förste talare,
som yrkade bifall till föreliggande förslag, utgick från den satsen, att
våra grundlagar häfdade rätten för hvarje svensk medborgare att
trycka, och deraf drog han den slutsatsen, att hvarje medborgare
borde få trycka på hvilket ställe som helst. Försvaret, jag lemnar
derhän hvad sanning det kan ligga deruti, är litet egendomligt för ett
förslag, som fråntager personer rätt att trycka på vissa ställen, der
de förut haft den, och på landsbygden öfverallt gör rättigheten beroende
på administrativ pröfning i hvarje fall. Jag kan således icke
inse, att man på den vägen häfdar den rätt man påstår finnas för
hvarje medborgare att trycka hvar som helst.

I sjelfva saken är jag alldeles ense med flere talare, senast herr

25 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

Walldén, beträffande det principielt origtiga uti att uppdraga en sådan Om tillstånd
pröfning, som den ifrågavarande, åt administrationen. Det har sagts, ‘boktryckeri
att Kongl. Maj:t har pröfningen af så många andra ekonomiska frågor, på landet.
och detta är sant. Men vi betrakta tryckfriheten icke såsom en eko- (Forts.)
nomisk fråga, utan som en politisk, och att göra den politiska rätt,
som hvar och en eger till tryckfrihet, beroende på administrativ pröfning,
är enligt mitt förmenande någonting origtigt. Jag är dessutom
fullt öfvertygad om de synnerligt stora svårigheter, som för Kongl.

Maj:t och hans embetsman skulle uppstå vid det ytterst grannlaga
värfvet att företaga den pröfning, hvarom det är fråga. Om det gälde
att utvidga rättigheten att anlägga boktryckerier till köping eller annan
i lag bestämd plats, skulle jag icke hafva något deremot.

Mine herrar! Förslag till förändring i grundlagarna höra framläggas,
om de äro högst nödiga och nyttiga och möjliga att verkställa.

Jag nekar icke, att detta förslag är möjligt att verkställa, men af
den diskussion, som föregått, anser jag framgå, att det icke är högst
nödigt, och i den gestalt, det föreligger, tror jag visst icke, att det
är nyttigt, utan tvärtom skadligt. Jag anhåller derför om afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
antagande af det från riksdagen år 1896 hvilan de förslaget om ändring
af §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen och sedan på förkastande
deraf; och förklarade sig finna den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs eu omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som antager det från riksdagen år 1896 hvilande förslaget
om ändring af §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda förslag.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning hefunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

N:o 6.

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k.
mellanrikslagen.

26 Lördagen den 20 Februari.

Herr statsrådet friherre Rappe aflemnade Kongl. JVIaj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående portionsersättning till underofficerare
och civilmilitära personer af motsvarande rang vid armén.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 17 och 19 innevarande februari bordlagda betänkande
n:o 1, i anledning af väckta motioner dels om förlängning af giltigheten
utaf kongl. förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890, dels ock
om tullfrihet för vissa varor vid införsel från Norge.

Punkten 1.

Herr Forssell: Herr grefve och talman! Den historiske forskaren
skall säkerligen en gång med förvåning fråga sig, huru det varit möjligt,
att vid 1896 års underhandlingar om ny mellaurikslag några meningsskiljaktigheter
af jemförelsevis ringa betydelse kunnat få väga långt
mera än angelägenheten af en vänlig uppgörelse i en så utomordentligt
vigtig fråga. Han skall då vid närmare undersökning finna, att
utgången var ingenting annat än den, så att säga, logiska följden af
de ekonomiska principer, som under de senaste 10 åren gjort sig
gällande i vårt samhälle och som verkat nästan enväldigt bestämmande
på hela vårt sociala och politiska lif. Han skall vidare iakttaga,
att dessa principer drefvos hän mot sina yttersta konseqvenser
trots motståndet af många sansade och insigtsfull män, hvilka, ehuru
de hyllade principerna, likväl full väl insågo, att nationen har andra
och högre intressen, än de ekonomiska, och hvilka visserligen icke
heller ville blott för de ekonomiska teoriernas skull offra alla andra
intressen. Han skall ock se, huru dessa mäns betänksamhet fick
gifva vika för hetsigare viljors påtryckning, huru de snärjdes i ett
nät af omständigheter och slutligen stodo inför valet mellan att anses
såsom affällingar från sina grundsatser, eller att motvilligt underkasta
sig konseqvenser, hvilka de sjelfve beklagade och som de från början
för visso icke hade väntat sig. Företeelsen är ju alldaglig inom det
politiska lifvet, och jag tillägger, den bär vittnesbörd icke så mycket
om någon ovanlig mensklig svaghet, som är högligen tadelvärd, som
icke fast mer om en principernas styrka, som får kallas beklagansvärd
eller glädjande allt efter betraktarens ståndpunkt.

Af de nämnda konseqvenserna är ju mellanrikslagens upphäfvande
den, som mest förfördelar vissa rent ekonomiska intressen i vårt eget
land. Att den vållar enskilde stora förluster och medför för vigtiga
industrier ett betänkligt afbrott i deras produktions- och afsättningsvilkor,
det är af alla erkändt; det styrkes af ovederläggliga intyg.
Huruvida deremot å andra sidan, såsom man påstår, en och annan
industri, såsom tillverkning af margarin, jäst, läder eller spik, kan

27 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

komma att af det nya tillståndet draga någon vinning, det må lemnas j^9atatt
derhän; det har icke bevisats och det kan icke bevisas. Men, äfven ^ den^k.
om det verkligen gälde att skaffa dessa få och jemförelsevis ohetyd- mellanriksliga
näringar en dessutom oviss förmån, äro vi icke berättigade att l“9e.n\
beröfva så vigtiga industrigrenar, som bomulls- och yllefabrikationen, i or s''‘
tillverkning af husgerådssmide, af papper, glas och allehanda husgerådsartiklar
den högst väsentliga afsättningsförmån, som mellanrikslagen
hittills har åt dem beredt. Jag är också fullt öfvertygad, att,
om mellanrikslagen nu förfaller och när i en ej aflägsen framtid räkenskap
kommer att oss affordras för de rubbningar derigenom vållats
i dessa betydande svenska näringars marknad, så skola de, hvilka
alltid motsatt sig dylika rubbningar, stå något bättre till svars än de,
som icke tänkt på något annat än att rifva sönder och bryta ned
hvad årtiondens lagstiftning och affärsverksamhet så mödosamt har
uppbyggt.

Men, mine herrar, ännu säkrare är, att de båda parterna skola
stå helt olika till svars, då det på grund af bitter erfarenhet kommer
att sägas: det var dock en viktig föreningslänk mellan Sverige och
Norge, som brast, när mellanrikslagen förföll; och då det tillika kommer
att frågas: hvarför förstod man icke den saken i det afgörande
ögonblicket?

Jo! Vi både verkligen det förståndet! Vi och våra föregångare
hafva alltid trott och sagt, att den politiska unionen mellan Sverige
och Norge, löslig som den varit från begynnelsen och svag som den
blifvit under den politiska utvecklingens gång, nödvändigt beböft stödet
af en liflig ekonomisk förbindelse mellan de båda folken. Vi och
våra föregångare inom Riksdag, Storting och de båda regeringarna
hafva alltid förklarat och försvarat mellanrikslagen sålunda, att den
skulle bevilja ömsesidiga kommersiella förmåner åt norrmän och
svenskar, icke för deras vinning allenast, utan äfven för att öka
samfärdseln dem emellan, för att sålunda öka de gemensamma intressena
och derigenom stärka rikenas union. Vi hafva också alltid
hållit strängt på de båda folkens yttre handelsgemenskap hufvudsakligen
i syfte att derigenom uttrycka och på bästa sätt befästa rikenas
gemensamhet gent emot främmande magter. Under mer än 70 år
har nu detta föreningsarbete temligen orubbadt, i början sakta, sedan
kraftigare, fortgått. Och ingen kan bestrida, att så länge det föreningsverket
fortgick orubbadt, skapade det oupphörligt intressen och opinioner,
hvilka utgjorde ett kraftigt värn mot de inom båda folken
verkande söndringslustar. Så länge, för hvarje dag som gick, ett nytt
norskt intresse uppstod i Sverige, ett nytt svenskt intresse i Norge,
så länge nya ekonomiska förbindelser ständigt lades till de förut bestående,
så länge kunde unionens vänner motse framtiden med trygghet,
ty de visste, att med tiden skulle folken växa samman och växa
in uti unionen, så länge skulle det icko heller för unionens upprätthållande
kräfvas något annat än tålamod, förtröstan och rättfärdighet.

Men detta sainmansmältningsarbete både sin förutsättning i det

N:o 6.

Ifrågasatt
förlängning
af den s. It.
mcllanrikslagen.

(Forts.)

28 Lördagen den 20 Februari.

ekonomiska åskådningssätt, som i början förstulet och varsamt, sedermera
kraftigare och öppnare erkände att, näringarna sjelfva hafva
någon förmån af frihet och täflan, som erkände, att i det internationella
utbytet den enes vinst kan vara förenad med den andres vinst
och att den öppna marknaden är för näringarna sjelfva af betydelse
och som erkände konsumentens rätt såsom jembördig med producentens.
När detta ekonomiska åskådningssätt gaf rum åt ett annat och
rent motsatt, då begynte detta föreningsverk att undergräfvas, och
sedan det en gång blifvit en trossats, att näringarna framför allt behöfva
skydd, att i det internationella utbytet den enes vinst är den
andres förlust och att konsumenten icke har någon rätt gent emot
producenten, då var det ock eu logisk följd af denna trossats, att
den fria handelsgemenskapen emellan svenskar och norrmän skulle
falla under samma fördömelse, som träffar all annan handelsgemenskap
mellan skilda folk. Huru vida sedan denna logiska slutföljd i verkligheten
skulle dragas ut till det yttersta, det berodde åter helt enkelt
derpå, om de begge rikenas öde skulle komma att i sista hand bestämmas
af fanatiske doktrinärer eller af praktiske statsmän.

Det första offret för det nya ekonomiska systemet var som bekant
den gemensamma yttre handelspolitik, som fått sitt uttryck i
den vackra serien af Sveriges och Norges gemensamma handelstraktater
med främmande magter. Det var från detta land, som man
först gaf ut den ödesdigra parolen: »Hvar och en för sig»! — en
handelspolitisk grundsats, som också snart med tacksamhet mottogs
och godkändes från den andra sidan. Upplösnings verket gick snart
för sig, och den naturliga följden deraf framstod omedelbart derefter
i utbytet af de gemensamma handelstraktaterna mot skilda svenska
och skilda norska traktater. Utgången visade således, att handelspolitiska
förändringar dock kunna ganska väsentligt inverka på unionspolitiken.
Yi, som hade varnat, kunde endast med beklagande konstatera,
att det var eu vigtig länk af unionsbandet som sålunda hade
brustit. A i kunde också endast med beklagande konstatera, att efter
den ekonomiska skiljsmessan och i mån af dess fortgång fingo de
unionspolitiska tvisterna ett hatfullare och farligare skaplynne än
någonsin.

Den inbördes handelsgemenskapen emellan de begge folken har
ännu återstått, och veterligt är, huru mot densamma rigtats det ena
angreppet efter det andra, det ena häftigare än det andra. Nu står man
ändtligen det eftersträfvade målet nära, och det som skall inträffa den
13 juli 1897 är ingenting mindre, än tillintetgörelsen af 80 års oafbrutet
ekonomiskt föreningsverk, en tillintetgörelse så fullständig, att, om
mellanrikslagen varder upphäfd, skola svenska och norska folkens
samfärdsvilkor den dagen varda förflyttade tillbaka till hvad de voro vid
århundradets begynnelse. Icke så att förstå, att samma utförsels- och
införselsförbud eller prohibitiva tullsatser, som vid århundradets begynnelse
gälde, redan i år skola komma att hindra samfärdseln dem
emellan — för att komma derhän fordras nog ännu ett årtiondes

29 N:0 6.

Lördagen den 20 Februari.

söndringsarbete — utan så, att Sveriges och Norges inbördes samfärdsel
skall efter denna dag vara mindre privilegierad i förhållande till Sveriges
och Norges samfärdsel med andra folk, än den var för 80 år sedan, ja
till och med något mindre privilegierad än den var före föreningens
stiftelse. Att en så häftig och storartad förskjutning af de ekonomiska
förhållandena icke kan aflöpa utan de mest vidtgående verkningar, lär
ingen praktisk man kunna förbise. De, som vilja intala sig sjelfva
och andra, att det som nu förestår icke är annat än en vanlig handelspolitisk
åtgärd, att hvad vi nu öfvervägt är en »simpel affärsfråga,»
de skola snart finna, att de grundligt misstagit sig.

Man har velat trösta sig dermed, att svenska tulltaxan ju icke
skall efter den 13 juli blifva mera ogästvänlig mot norrmän eller den
norska tulltaxan mot svenskar, än de båda ländernas tulltaxor äro
mot tyskar eller danskar; men den jemförelsen är icke rigtig. Det
är icke den jemförelse, som i verkligheten skall göra sig gällande.
Hvad som i verkligheten kommer att ses och kännas är, att här inträder
mycket snart, förr eller senare, beroende på särskilda omständigheter,
ett tvärt afbrott i en samfärdsel, som varit synnerligen liflig
hufvudsakligen derför, att den varit så utomordentligt gynnad. Just
derför att förbindelsen förut varit så liflig och så gynnad, kommer
detta afbrott naturligtvis att kännas såsom en sönderslitning. Då två
organismer under tidernas lopp fått sammanväxa med otaliga fibrer
och de sedan på en gång slitas från hvarandra, uppstår naturligtvis
smärta, och smärta föder irritation. Men erfarenheten har öfverallt
och alltid visat, att tulltaxans retmedel höra till dem, som utöfva de
kraftigaste reflexverkningar, och erfarenheten har äfven visat, att
sedan två folk en gång begynt anfall och försvar med tullsatser, har
striden blifvit både hetsig och långvarig.

Man har velat trösta och lugna sig med den förklaringen, att
förhållandet mellan Sverige och Norge efter mellanrikslagens upphäfvande,
och då tullgräns inträder, ju icke behöfver blifva något annat
än det trots tullgränsen ganska vänskapliga förhållandet mellan Sverige
och Danmark, mellan Sverige och Tyskland. Men man glömmer, att
mellan Sverige och Danmark, mellan Sverige och Tyskland består
ingenting annat än ett rent internationell förhållande, under det att
mellan Sverige och Norge fortfarande består ett unionen förhållande,
en politisk förening. Den ekonomiska skilsmessa, som den 13 juli
skall inträda, kommer derför otvifvelaktigt att framstå såsom en motsats
mot denna fortfarande politiska samhörighet, en motsats så mycket
bjertare och skarpare som den inträder så plötsligt. Mellan Sverige
och Danmark förefinnes icke heller någon politisk ovilja eller missstämning;
men det vet enhvar, att emellan mägtiga partier i Sverige
och i Norge har tyvärr sedan länge bestått en misstämning, som
hotat gång efter annan slå ut i öppen låga, en misstämning, som
ännu glöder imder askan. Huru de nya ekonomiska missnöjena
komma att gjuta olja på den elden, huru dessa båda slags misstämningar
komma att uppegga och förvärra hvarandra, huru de komma

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k.
mellanriltslagen.

(Forts.)

N:o 6. 30

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Lördagen deu 20 Februari.

att sprida sig till samhällskretsar, som förut varit af dem temligen
oberörda, det kan enhvar mycket lätt föreställa sig.

Så mycket torde derför kunna nu förutsägas, att den 13 juli
1897, som ju skall blifva en så stor bemärkelsedag för det nya
ekonomiska systemet, kommer att i ännu högre grad beteckna ett
nytt tidehvarf i den svensk-norska unionens historia.

Unionsproblemet kommer fortfarande att vara detsamma som det
varit förut, men faktorerna i problemet komma icke längre att vara
desamma. Man skall hafva eliminerat bort de faktorer, som hittills
visat sig förmögna af styrka och utveckling; man skall hafva i behåll
de faktorer, som hittills ständigt förminskats och försvagats. Man
skall hafva befriat sig från de föreningselement, som hafva varit för
menige man tillgängliga, lättfattliga och högt uppskattade, för att
framgent vara inskränkt till de föreningselement, hvilka varit och äro
för mängden okända, eller likgiltiga eller till och med förhatliga.
Man skall hafva beröfvat sig den sammanhållande kraft, som legat i
gemensamma och ömsesidiga ekonomiska intressen, och man skall få
att räkna nästan uteslutande med de söndrande krafter, som kallas
nationel sjelfkänsla och unionel likgiltighet.

Det sålunda hyfsade och visserligen förenklade problemet skall
naturligtvis kräfva nya, hittills okända lösningsmetoder, hemtade jag
vet icke hvarifrån. Men ett är visst och det är, att lösningen skall
komma att blifva oändligt mycket svårare än förr -— för dem, som
vilja hålla på unionen; oändligt mycket'' beqvämare än förr — för

dem, som vilja blifva af med unionen.

Jag borde kanske, herr talman, he om öfverseende derför att jag
så här i debatten indrager hvad mången inom denna kammare allra
helst ville slippa att höra och se, derför att jag vågat orda om framtidens
vådor och icke blott om ögonblickets beqvämlighet, derför att
jag talat om riken och väldigheter och icke blott om jäst och om
spanmål. Jag förmodar dock att många i denna kammare, ja kanske
flertalet, inom sig erkänna, att den fråga, som nu föreligger, verkligen
har en oberäknelig räckvidd och att vi vid detta tillfälle förhandla om
något annat och mera än inpassningen af en slutsten i det ekonomiska
systemet; dessa kammarens ledamöter skola helt visst erkänna, att

den, som förstår unionen på det gamla sättet, kan hafva rätt att vid
detta tillfälle försvara, äfven om han ej kan rädda, en sak, som tyvärr
redan är i det närmaste förstörd. Mitt yttrande kan naturligtvis
i denna kammare icke hafva annan betydelse än en reservation; jag
gör mig visserligen icke förhoppning om att öfvertyga någon enda af
mina ärade motståndare.

Men då jag likväl icke nöjer mig med denna reservation, utan
dessutom tager mig dristigheten framlägga ett förslag till beslut, så
sker detta visserligen icke heller i någon dåraktig förhoppning om
att kunna i ringaste mån inverka på kammarens beslut, utan helt
enkelt derför, att den, som är öfvertygad, att vi i denna stund spela
ett högt spel, också är skyldig att formulera sina önskningar så, att

31 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

framtiden om honom icke må kunna säga: Han visste icke sjelf hvad
han ville.

Jag är dock öfvertygad att unionens vänner — vännerna af den
politiska och den ekonomiska föreningens fredliga utveckling — alldeles
icke behöfva stå handfallna inför den närvarande ställningen.
De veta alldeles tillräckligt för att känna sig berättigade att mana
Riksdagen till ett ingripande. Riksdagen vet genom Konungens trontal
och genom de nu senast aflemnade handlingar och de dem beledsagande
protokollen, att underhandlingarne om mellanrikslagen visserligen
icke äro formelt afbrutna, men att det uppstått meningsskiljaktigheter,
som hittills icke kunnat utjemnas. Riksdagen förstår också,
såsom målsman för de i mellanrikshandeln intresserade näringar, att
denna ovisshet är för dessa näringars intressen menlig: Riksdagen
lär då hafva rätt och pligt att härom uttala sin mening inför Konungen.
För Riksdagen kan det icke heller vara likgiltigt, huru ovissheten
häfves och huru förhandlingarne afslutas. Riksdagen måste tvärtom
vara i högsta grad intresserad derför, att förhandlingarne afslutas
snart och lyckligt.

Men nu tillkommer en annan omständighet, som är af alldeles
särskild betydelse: Det förhåller sig så, att i den Riksdagens skrifvelse
af år 1895, som fordrade vidtagandet af de nu pågående underhandlingarne,
förefans tyvärr en otydlighet eller en tvetydighet; och
det är ganska sannolikt, att denna tvetydighet bär någon skuld för
fördröjandet af den begärda revisionen.

Det är nemligen ganska möjligt att den föreställningen kunnat
göra sig gällande, att 1895 års Riksdag framför allt annat ville eu
uppsägning af mellanrikslagen, det måtte sedan gå med underhandlingarne
och revisionen huru som helst. Det är också möjligt, att
en sådan föreställning kunnat inverka på förhandlingarne derhän, att
meningsskiljaktigheterna blifvit något för starkt betonade, att nödvändigheten
af en uppgörelse blifvit något för svagt betonad.

Den nämnda föreställningen är likväl — om den också kan i
någon mån söka stöd i Riksdagens skrifvelses bevisföring —- alldeles
icke öfverensstämmande med samma skrifvelses uttryckliga förklaringar.
Om det också förhöll sig så, att den nämnda föreställningen
var förherskande inom någon del af Riksdagens eller af denna

kammares majoritet — alldeles säkert är, att det var icke den

meningen, som ränn riksdagsmajoritet. Majoriteten ansåg — och

sade tydligen ut hvad den ville — att »en mellanrikslag bör

finnas», och majoriteten ville, att en sådan mellanrikslag skulle vara
grundad på principen af gynsam behandling och derigenom befrämja
varuutbytet mellan folken. Majoriteten ville sannerligen icke en tullgräns
emellan Sverige och Norge, sådan som mellan Sverige och
Danmark; majoriteten ville icke något afbrott i den nuvarande samfärdseln
och den ville alldeles icke ett sådant mellanrikslagens fall,
som nu hotar att inträffa den 13 juli 1897. Majoriteten ville en

Ifrågasatt
förlängning
af den s. it.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 6. 32

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

revision och en snar revision af mellanrikslagen, och Riksdagens
skrifvelse uttryckte denna majoritetens önskan i oförtydbara ordalag.

Om vi nu år 1897 hysa samma uppfattning — och jag får ju
icke hysa tvifvel derom; — då frågar jag: hvad är det, som skulle
hindra oss att i underdånighet inför Kongl. Maj:t uttrycka våra bekymmer,
tillika påminnande derom, att 1895 års Riksdags skrifvelse
åsyftade något helt annat än hvad som nu synes förestå. En sådan
erinran kan ju icke skada, men den kan gagna så till vida, att den
undanskjuter en skadlig missuppfattning af 1895 års skrifvelse. Sedan
1895 års Riksdag sjelf gifvit föredömet af skrifvelsens iteration, sedan
1895 års Riksdag, på ifriga yrkanden, särskild! inom denna kammare,
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit om alldeles detsamma, som
Riksdagen året förut hade begärt men ännu ej erhållit — så kan
det naturligtvis icke längre sägas, att Riksdagen 1897 icke skulle
vara befogad att tillvägagå på det sätt, som jag nu föreslagit. Icke
heller kan det ifrågasättas, att regeringen skulle af en dylik itererad
skrifvelse känna sig mera obehagligt berörd nu än 1895. Men deremot
skulle det kunna hända, att en skrifvelse, hvilken sålunda
betonade Riksdagens redan uttalade önskan om revisionens snara afslutande,
föranledde regeringen att taga omständigheterna i förnyadt
öfvervägande, och att dervid något mindre vigt komme att läggas på
skiljaktigheterna, något större vigt på uppgörelsens nödvändighet.
Sålunda skulle måhända, kanske snarare än man anat, ett fulländad!
revisionsförslag — kunna Riksdag och Storting föreläggas.

Såsom slutsats af hvad jag sålunda anfört, vill jag alltså, i
anslutning till motionärernas förslag, hemställa, att Riksdagen äfven
yttrar sin mening om möjligheten af en eventuel förlängning. Är
Riksdagen verkligen angelägen, att revisionen varder afslutad, måste
den förutsätta möjligheten att, alla ansträngningar till trots, den kan
fördröjas, och då bör der öppnas utsigt till en vid dylika förhandlingar
så vanlig provisorisk förlängning. Men just derför att en sådan icke
kan vara annat än en nödfallsutväg, och derför att hufvudvigten hör
läggas på Riksdagens önskan att få ett snart afslutadt och framlagdt
revisionsförslag, bör Riksdagen endast hos Kongl. Maj:t anhålla om
förslag till en dylik förlängning, i fall omständigheterna dertill skulle
föranleda, ett förslag, som från Kongl. Maj:t icke skulle framkomma,
såvidt Kongl. Maj:t icke vore viss derom, att denna prolongation
skulle leda till målet.

Jag får således, herr grefve och talman, med anledning af friherre
Schwerins m. fl. ledamöter i Andra Kammaren väckta motion yrka:

att Riksdagen måtte, med vidhållande af sin i skrifvelse till Kongl.
Maj:t år 1895 uttryckta åsigt, att en mellanrikslag fortfarande bör
finnas, på grundvalen af en i möjligaste mån gynnad behandling, så
afpassad, att afsättningen af hvartdera landets produkter och industrialster
bland båda folken underlättas och befordras, i skrifvelse till
Kongl. Maj:t uttrycka sin farhåga, att vigtiga ekonomiska intressen
kunna blifva lidande, så vida icke den af Riksdagen begärda revisionen

33 N.o 6.

Lördagen den 20 Februari.

varder inom den närmaste tiden afslutad, samt anhålla, att, såvida
Kongl. Maj:t skulle finna underhandlingarna om denna revision kräfva
längre tid, än som varit derför beräknad, Kongl. Maj:t ville göra
den framställning om förlängning af nu gällande mellanrikslags giltighet,
som för vinnande af ofvan angifna ändamål kan finnas nödig,
ej öfverskridande en tid af ett år från den 13 juli 1897.

Friherre Klinckowström: Jag hade icke ämnat begära ordet
i denna fråga, då jag trodde mig veta, genom samtal man och man
emellan, att frågan skulle så af kammaren afgöras, som utskottets
förslag innehåller. Men då jag hörde, att herr Forssell begärde
ordet för att uppträda i denna fråga så, och då jag hört sägas, att
han aldrig sysselsätter sig allvarsamt med en fråga, som han icke är
säker att vinna, kunde jag icke underlåta att begära ordet för att,
så vidt jag förmår, åtminstone i det väsentligaste gendrifva hans satser.

Herr Forssell har otvifvelaktigt omgifvit en svag sak med ett
briljant parlamentariskt draperi, och hans förmåga i formelt hänseende
högaktar jag på det lifligaste, och han har verkligen gjort sig
förtjent af den utmärkta plats, han innehar såsom ledamot af svenska
akademien, men hvad sakförhållandet angår, har han, så vidt jag
kan bedöma, för att med något slags fördel kunna behandla en svag
sak, i densamma inblandat något, som jag tror det vore bäst, om
kammaren lade å sido, nemligen den rent politiska delen af denna
svensk-norska fråga.

Enligt mitt förmenande är här icke fråga om någonting annat
än en mellanrikslag, som ju dock är eu förening emellan de båda
länderna för kommersiella ändamål och, märk väl, någonting som
herr Forssell nog vet, men undandrog sig att nämna, äfven för våra
sjöfartsförhållanden, hvilka ju dock ingå i denna lag såsom en högst
väsentlig del af densamma.

Jag vill icke här inlåta mig på det medel, herr Forssell använde,
att nemligen göra denna fråga till en unionelt-politisk fråga; ty det
skulle för det första föranleda oss att ingå i en alltför lång deduktion,
och detta finner jag alldeles icke nödvändigt och lämpligt. Den
utredning, som skett i denna mellanrikslagsfråga, har visat sig tillfyllestgörande
för den, som följt med den periodiska pressen. Fördelarne
och olägenheterna af denna lag äro af den beskaffenhet, att
mellanrikslagen i dess nuvarande form omöjligen kan bestå. Den
skulle, för att kunna förlängas eller förnyas, fordra sådana uppoffringar
från svensk sida, att det vore, snart sagdt, ett förräderi att
gå in på de fordringar, som från de norska komiterades sida tills
vidare uppstälts för förnyande af mellanrikslagen. Man behöfver
icke, såsom herr Forssell säger, vara en fantast i protektionistiskt
afseende för att icke nu vilja bifalla en traktat, som har varit till
stort hinder för den protektionistiska sakens fullständiga framgång i
detta land.

Första Kammarens Prof. 1897. F:o ö.

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forta.)

3

N:o 6. 34

Lördagen den 20 Februari.

1frågagatt
förlängning
af den i. k.
mellanrikglagen.

(Forte.)

Herr Forssell ser allt för klart i förhållandena för att icke äfven
nu inse, att en traktat, afslutad mellan ett protektionistiskt land
som Sverige och ett frihandels vänligt land som Norge, icke i längden
kan vara möjlig. Det har upprepats af herr Forssell, att tvenne
länder, nemligen Danmark och Tyskland, hafva tulltraktater med
Sverige, men han glömde att tala om den tulltraktat, som förefinnes
emellan Finland och Ryssland. Finland är en del af Ryssland, och
dessa länder borde således vara förenade med samma tulltaxa. Dessa
båda länder, af hvilka Finland icke står i unionelt förhållande till
Ryssland, utan är en inkorporerad del af den ryska staten, hafva
dock hvartdera sina olika tulltaxor.

Hvad är det väl, som hindrar att, när denna traktat den 13
juli 1897 utgår, hafva till reds en traktat för hvartdera landet, hvarom
hvartdera landets regering och representation öfverenskommit, likasom
vi hafva med hvarje annat främmande land, och låta Norge, om vi
kunna vinna en handels- och sjöfartstraktat med detta land, åtnjuta
samma fördelar som den mest gynnade nation.

Det är att blåsa upp frågan alltför mycket och att tala om allt
för stora omöjligheter, der dessa icke finnas, att tro, att det skulle
blifva, delvis åtminstone, en anledning att försvåra, kanske rent af
tillintetgöra denna vår förening med Norge, hvarom jag för öfrigt
här nu icke vill yttra mig.

Det skulle förvåna mig ganska mycket, om, till följd af herr
Forssells formelt vackra, men i sak föga efterföljansvärda tal det
skulle beslutas något, som vore i enlighet hvarken med hvad reservanterna
i detta betänkande föreslagit eller med det särskildt skrifna
förslag, som han här inlemnat. Jag har full förtröstan till kammarens
skyddsvänliga sinnelag i detta fall för att tro, att kammaren
icke kan annat än bifalla utskottets förslag, hvarom jag vördsamt
anhåller om proposition.

Herr Cavalli: Såsom kammaren af det föredragna betänkandet
behagade inhemta, har utskottet helt kort affattat sitt utlåtande öfver
de vid denna riksdag väckta motioner rörande förlängning af tiden
för mellanrikslagens giltighet. Skälet dertill ligger nära till hands.

Då vid 1895 års riksdag fråga väcktes om mellanrikslagens uppsägning,
afgaf bevillningsutskottet ett vidlyftigt utlåtande, som fullständigt
upptog alla de skäl, hvilka, enligt utskottets förmenande,
borde föranleda till lagens uppsägning. Och uppsägningen beslöts af
Riksdagen. Då nya förhållanden, som kräfva den gamla lagens
bibehållande i oförändrad eller i det närmaste oförändrad form, icke
inträdt efter det uppsägningen egt rum, torde bevillningsutskottet
saknat skäl att i anledning af de vid denna riksdag väckta motioner
yttra sig utförligare än utskottet gjort, då det nu säger: Det en gång
fattade beslutet bör under icke ändrade förhållanden hvarken upprifvas
eller suspenderas.

Men i dag har här tillkommit ett nytt moment, och det är den

35 N:d 6.

Lördagen den 20 Februari.

förste ärade talarens yttrande i denna fråga. Då jag nu går att därpå
svara, kämpar jag naturligtvis en ojemn kamp icke blott med hänsyn
till den parlamentariska förmågan, utan äfven derför att jag icke är
i stånd att i detalj bemöta ett förut utarbetadt anförande, om hvilket
jag icke på förhand kunnat veta ens den rigtning, hvari det skulle
gå; men jag har dock det öfvertaget framför den ärade talaren, att
jag i hvad jag kommer att säga icke skall inblanda hvad till saken
ej hör, ty det påstår jag, att talar en gjorde, då han inlät sig på
unionspolitikens område, och hvad -nytta han med sitt anförande beredde
sitt fosterland och de förenade rikena, öfverlemnar jag åt honom
sjelf att afgöra. Den ärade talaren sade, att majoriteten, som
genomdref lagens uppsägning, endast dermed afsåg en revision. Jag
bestrider rigtigheten af detta uttalande. Jag har sjelf här i kammaren
afslutat ett anförande med de orden, att lagen i sin nuvarande
form och fotad på nu gällande grunder förlorat rätten att vara till. Den
lag, som kunnat föranleda till sådana åtgärder från norsk sida, som
dem, hvilka vi under den gamla lagens egid fått bevittna, — det
var på den lagen vi i främsta rummet önskade ett slut, och att derefter,
om så ske kunde, erhålla en mellanrikslag, som bättre tillgodosåg
Sveriges intressen. Den ärade talaren framhöll vidare med
mycken skärpa, att denna stund vore afgörande och att i denna
stund här spelades ett högt spel. Nej, den stund, som var afgörande,
och den dag, då det höga spelet skall hafva spelats, det skedde den
dagen, då beslutet fattades om lagens uppsägning och icke i dag.

Det har för mig icke varit lätt att efter åhörande af ett hastigt
uppläsande utaf det förslag till beslut, som den ärade talaren framlade,
fatta dess fulla innebörd. Men det innehöll, föreföll det mig,
ett, låt vara i omskrifna ordalag, affattadt tillkännagifvande, att
svenska Riksdagen vore villig retirera från den position, den en gång
intagit, vare sig detta skedde med eller utan bibehållen krigsära.
Men detta vill icke Riksdagen. Svenska Riksdagen har efter långvarig
och mogen pröfning intagit sin position och är beredd att bära
följderna deraf. Hvilka dessa följder nu kunna blifva, kan för ögonblicket
icke fullt öfverskådas, men äfven om de i ett eller annat afseende
varda mindre förmånliga än man tänkt sig, så äro dock dessa
olägenheter ofantligt mycket mindre än det moraliska nederlag, som
svenska Riksdagen lider, derest den antager det af den förste ärade
talaren väckta förslaget.

Med dessa ord anhåller jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr Tamm, Hugo: För min del kan jag icke lemna min röst
till bevillningsutskottets förslag. Icke heller kan jag lemna mitt ja
till de reservationer, som återfinnas i samma betänkande. Först hade
jag den tanken att helt enkelt lemna min röst för bevillningsutskottets
förslag, dock utan att antaga dess motivering, men vid
närmare eftertanke kan jag icke se annat, än att ett sådant votum

Ifrågatatt
förlängning
af den s. k,
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 6. 36

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k.
mellanrilcslagen.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

skulle kunna föranleda den tolkning, att äfven jag från min sida
skulle kunna godkänna någonting sådant som: Vi vilja icke hafva
någon mellanrikslag, bort med den. Då detta emellertid icke är min
åsigt, utan då jag för min del djupt måste beklaga den ställning, i
hvilken denna fråga kommit, och då jag vidare hyser den förhoppning
och den varma önskan, att med de stora ekonomiska och politiska
intressen, hvilka äro knutna vid denna fråga, regeringen måtte
verka för att den ekonomiska samfärdseln mellan begge folken i
största möjliga utsträckning på gyn sam maste sätt äfven för framtiden
blefve ordnad, på det att de band, som dock snart ett sekel hafva
bundit två små riken tillsammans till en enhet, hedrande och stark,
ej måtte sönderslitas, så är det på dessa skäl, som jag, i det läge
frågan nu intager, endast kan uttala en önskan och ett beklagande,
och då detta ungefärligen är det, som innefattas i det framlagda
skrifvelseförslaget, kan jag för min del, likväl med den motivering,
som af mig nu är framstäld, ansluta mig till detsamma.

Herr Almgren, Oscar: Såsom industriidkare ligger mig om

hjerta! att få uttala min anslutning till skrifvelseförslaget. De faror,
som hota vår industri, skulle derigenom väsentligen afvärjas, och
dessa faror äro icke små. Från alla håll i vårt land, från skilda
industrikretsar hör man ängsligt framstälda frågor: Skola då verkligen
våra långvariga affärsförbindelser med Norge vara af slutade, skall
intet kunna göras från Riksdagens eller regeringens sida för att dessa
våra förbindelser må kunna fortfara? När man talar om de verkningar,
som ett eventuel! upphörande af mellanrikslagen skulle hafva
med sig, tänker man i allmänhet endast på de industrier, hvilka
redan sedan länge varit i affärsförbindelse med Norge. Men jag
måste fästa uppmärksamheten på att sedan några år tillbaka inom
vårt land uppstått en hel del industrier af nyare slag och hvilka
industrier först under de senare åren kunnat börja försöka och
verkligen äfven lyckats få afsättning på Norge. Nu är det väl
bekant, att mycket arbete och stora omkostnader erfordras för att
vinna inträde på ett nytt handelsområde, och först efter långa år
kan man börja att tänka på att skörda frukterna af sitt arbete. Allt
detta ^skulle nu, mina herrar, vara förgäfves!

Äfven böra vi lägga märke till, att dessa industrier hittills åtminstone
icke haft att täfla med motsvarande industrier i Norge, utan
de hafva haft att upptaga täflan med import från Tyskland och
England, och det är glädjande att iakttaga, hurusom vår industri
haft en kraft, hvilken verkligen i flera fall visat en lycklig tendens
till att uttränga denna import.

Man kan vid en blick på den intressanta framställning, herr
Waern afgifvit om mellanrikslagens verkningar, finna redan en början
dertill, och det har sedermera konstaterats en fortgång, att i samma
mån som importen från Sverige vuxit, har den från Tyskland och
England aftagit, och i de fall, då ökningen skett från båda håll, har

37 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

dock ökningen från Sverige varit större. Detta är ju ett glädjande
vittnesbörd om att, i fall denna verksamhet orubbad finge fortgå,
skulle vi gå till mötes en utveckling inom vår industri, hvarom man
nu knappt kan drömma.

Det skulle vara mycket intressant att i detalj och med siffror
bevisa detta, men i allmänhet lyssnar kammaren icke gerna till siffror,
jag vill derför för tillfället afstå derifrån. Men jag har velat särskildt
påpeka, att ett afslag på det nu föreliggande skrifvelseförslaget skulle
innebära icke blott en alldeles afgjord skada för våra sedan länge
pågående förbindelser med Norge i hvad de röra våra äldre industrier,
utan de innebära också ett qväfvande i sin brodd af eu växtlighet,
hvilken, om den i ostördt lugn fått fortgå, skulle inom den närmaste
framtiden helt visst burit de vackraste frukter. Jag yrkar bifall till
skrifvelseförslaget.

Herr Walldén: Jag anhåller endast att få till protokollet

antecknadt att jag, hufvudsakligen på de skäl, hvilka af herr Tamm
i korthet angifvits, äfven önskar instämma i det skrifvelseförslag, som
af den förste ärade talaren hlifvit framstäldt. Jag finner, såvidt jag
förstår, detta skrifvelseförslag vara ett fullt korrekt uttryck af situationen,
sådan den i verkligheten är, och innehålla just hvad, enligt

mitt förmenande, Riksdagen under denna situation bör säga, hvarken
mer eller mindre. Jag anhåller sålunda att få ansluta mig till detta
skrifvelseförslag.

Herr Treffenberg: Den förste ärade talaren hade, enligt mitt
förmenande, kunnat bespara sig all den patos, som han kostat på sig
sjelf och sitt anförande, om han hade haft någon som helst syn på en
sida af denna sak, hvilken för mig är fullt och uteslutande afgörande.

Ledsamt nog har den sida af saken, på hvilken jag hänsyftar, icke

heller uppmärksammats af bevillningsutskottet, utan endast, såsom vi
nyss hört och jag till min glädje får erkänna, i någon mån af
dess ordförande. Det är sålunda ledsamt att nu nödgas konstatera,
att det rätta svaret på motionerna icke lemnats af bevillningsutskottet,
utan att vi måste söka det på andra sidan Kölen, i sjelfva Norge.
I skalen här få höra, mina herrar, huruledes en unionsvänlig tidning
derstädes lägger det rätta ordet i vår mun. Det lyder så: »Men
den svenska Riksdagen må väl helt naturligt resonnera som så: Dådet
är vi som uppsagt, så gäller det här icke allenast ett ekonomiskt
spörsmål, utan en nationell värdighetsfråga, och det skulle just se
trefligt ut, om vi begärde en prolongation och det norska stortinget
kastade oss ett afslag i ansigtet. Der stode vi då!»

Nu fruktar jag emellertid, att denna kammare är allt för mycket
realistiskt anlagd för att vilja följa mig, om jag skulle bär framställa
det yrkande, att vi skulle stryka bevillningsutskottets motivering
och ersätta den med detta citat ur Norska Aftenposten, och derför
får jag väl nöja mig med att endast yrka afslag på motionerna och

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 6. 38

Ifrågasatt,
förlängning
af den s. k.
mellanrättlagen.

(.Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

naturligtvis, såsom en följd deraf, in amplissima forma på herr
Forssells skrifvelseförslag.

Herr Forssell: Bevillningsutskottets ärade ordförande sade sig

icke hafva hunnit rätt uppfatta det skrifvelseförslag, jag tog mig
friheten framlägga, men förklarade icke dessmindre, att enligt hans
mening läge någonting deri, som innehure en Riksdagens reträtt från
den år 1895 intagna ståndpunkten. Jag vågar bestämdt bestrida detta
hans påstående, som icke kan bero på något annat än just hvad
han sjelf erkände, eller att han icke hade tagit kännedom om
skrifvelsens ordalag. Jag trotsar någon tolkare att i denna skrifvelse
kunna uppleta en antydan om reträtt, denna skrifvelse, som endast
upprepar hvad Riksdagen år 1895 sjelf yttrade om mellanrikslagens
behöflighet och endast i förstärkande form upprepar 1895 års Riksdags
uttryckta önskan om lagens revision.

Jag har intet vidare att tillägga.

Herr Björnstjerna: Med djupt missmod erfor äfven jag, att

underhandlingarna om en ny mellanrikslag blifvit afbrutna och att vi
således få vara beredda på att se hela vår långa landgräns mot Norge
spärrad medelst förstärkt tullbevakning. Något sådant förespeglades
oss ingalunda, när mellanrikslagen år 1895 uppsades. Man hörde då
från alla håll, att meningen var endast att genom detta medel framtvinga
en hastigare revision af denna mellanrikslag. Jag skulle i
hög grad beklaga, om ett utslag nu skulle ega rum. I främsta rummet
ur politisk-unionel synpunkt. Lifliga handelsförbindelser äro bland de
kraftigaste medel att förena två folk, helst då de äro belägna så nära
intill hvarandra som det svenska och det norska och hvilka stå
hvarandra i alla afseenden så nära. Mitt hopp, min dröm har alltid
varit, att vi skulle framdeles så småningom kunna komma till en
gemensam tullagstiftning för de båda länderna samt att alla tullar
dem emellan skulle försvinna. Hetta skulle vara ett stort och mägtigt
steg till att förena de båda folken, ett steg af så stor betydenhet,
att några ekonomiska betänkligheter dervid blefve af mindre vigt.

För min del kan jag icke finna det vara hevisadt eller att det
han bevisas, att icke Sverige har haft lika stora fördelar af mellanrikslagen
som Norge. Den sista uppgiften vi i den vägen hafva
finner man i tabellen n:o 3, som innehåller en öfversigt öfver varuutbytet
mellan Sverige och Norge under år 1895 enligt båda ländernas
respektive införselstatistik. Enligt båda ländernas — det
gifver ett helt annat resultat, än då man ser till uppgifterna blott
från det ena landet. Enligt denna tabell utgjorde värdet af införseln
från Norge till Sverige år 1895 28,741,000 kronor, men deremot
införseln från Sverige till Norge 33,551,000 kronor, således nära
5,000,000 kronor större införsel från Sverige till Norge än från
Norge till Sverige. Om man endast ser på de tullbelagda artiklar,
hvilka på grund af mellanrikslagen blifvit tullfritt införda, finner

89 N:0 6.

Lördagen den 20 Februari.

man äfven, att införseln från Norge af sådana varor uppgick till ett
värde af 15,125,000, under det att motsvarande införsel från Sverige
till Norge utgjorde 16,227,000 kronor, sålunda ungefär 1,000,000
mera. Detta är någonting helt annat än hvad man förut hört, då
man endast åberopat kommerskollegiets beräkningar, som visa att
införseln från Norge varit mycket större än den från Sverige. Det
är alltid så. Om man ser på alla de olika ländernas statistiska uppgifter,
ser det ut som skulle deras underbalans i handeln vara alldeles
kolossal derför, att man mycket noga beräknar införseln, men man
icke på samma sätt är i tillfälle att kunna kontrollera utförseln.
När Tysklands alla stater, hvilka på den tiden voro i många fall
oeniga sins emellan, kunde finna med sina ekonomiska intressen
förenligt att sluta ett tullförbund och att afskaffa alla tullar mellan
de olika länderna (det var långt innan kejsardömet bildades), hvarför
skulle då icke Sverige och Norge också kunna komma till samma
resultat? Det skulle ur politisk synpunkt vara ett steg af största
vigt. Att tänka derpå nu är dock omöjligt, men säkert är, att om
vi kunde komma derhän, att alla tullar mellan de båda länderna
försvunno, då först skulle de båda brödrafolken kunna börja att
tänka sig såsom ett. Men det är icke den vägen man nu vill beträda,
utan man vill tvärtom bryta sönder ett af de få föreningsband, som
finnas, men hvar och en måste väl erkänna, att ett inslående på den
vägen vore i högsta grad olyckligt.

En annan vigtig omständighet, hvarför man bör i det längsta
undvika en sådan tullstrid, är den demoralisation, som alltid träffar
befolkningen inom gränsdistrikten, då höga tullar äro rådande, isynnerhet
längs en så lång tullgräns som vår landgräns mot Norge.
Det blefve här oemotståndliga frestelser att begagna sig af de många
tillfällen till lurendrejeri, som skulle yppas.

För min del är ]ag färdig att omfatta bvilket förslag som helst,
hvarigenom ett uppskof kan vinnas. Jag föreställer mig att, om ett
sådant uppskof nu kunde ernås och följaktligen den nya tullinstitutionen
med deraf följande kostnader icke beböfde införas redan i
juli i år, skulle underhandlingarna försiggå mycket lättare efter det
att Stortinget fattat beslut angående hvilka förändringar det ville
hafva i den norska tulltaxan och alltså någon ovisshet härom icke
längre stode i vägen för de norska underhandlarnes medgifvanden.

Då jag hoppas att målet möjligen står att vinna på den väg,
herr Forsell föreslagit, anhåller jag att få yrka bifall till skrifvelseförslaget.

Herr Reuterswärd: Den förste ärade talaren har efter ett

långt och talentfullt anförande framkommmit med ett förslag, som han
fordrade att Första Kammaren skall på rak arm godkänna. Jag
kan icke föreställa mig, att denna kammare skulle begå en sådan
oförsigtighet utan att åminstone förut haft god tid på sig att pröfva ett
dylikt förslag, helst det är någonting alldeles nytt för dagen, och så stor

Ifrågaiatt
förlängning
af den s. It.
mellanakt
lagen.
(Forts.

N:o 6. 40 Lördagen den 20 Februari.

lfrågamu tilltro till sin egen auktoritet har väl icke den ärade förslagsställaren,
''af denTk. att kan föreställer sig att kammaren blindt skulle följa det från
mellanrätt- honom framlagda förslaget. Visserligen har detsamma rönt något
/Fort ) understöd inom kammaren, men jag vågar dock, mina herrar, hemställa,
att vi icke behandla detta förslag annorlunda än bevillningsutskottet
behandlat de af friherre von Schwerin m. fl. väckta motioner
d. v. s. lemna detsamma utan afseende.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Törnebladh: Det torde icke vara ett alltför vågadt

påstående, om man antager att åtminstone åtskilliga af dem, hvilka
för två år sedan röstade för mellanrikslagens uppsägning, hade
någon, om också icke allt för stark, förhoppning, att detta uppsägande
skulle kunna hafva som resultat en revision sådan, att man
om densamma skulle kunna förena sig. Tyvärr ser det nu ut, som
• om denna förhoppning vore kommen på skam; men då det framlagda
skrifvelseförslaget innefattar en om också visserligen svag möjlighet
att kunna upphjelpa situationen, anser jag mig med min röst höra
bidraga till dess antagande.

Häri instämde herr Hammarskjöld.

Herr ^Vester: Efter den storpolitiska diskussion, som nu egt
rum i denna fråga, är det kanske mindre lämpligt att se frågan från
rent ekonomisk synpunkt. Jag har dock äran att inom kammaren
representera det län, hvilket lifligast beröres af mellanrikslagens vara
eller icke vara, nemligen Vermland. Då Riksdagen år 1895 beslöt
mellanrikslagens uppsägning, skedde detta under förutsättning och förhoppning,
att en ny mellanrikslag skulle träda i den gamlas ställe,
en lag, egnad att bättre tillgodose de olika ländernas berättigade
intressen och som hvilade på en rättvisare grund samt framför allt
vore befriad från de många olägenheter och tvistefrön, hvilka i så
rikt mått innehållas i den gamla mellanrikslagen. Då jag således
lifligt hade önskat, att en dylik lag nu komme till stånd, kan jag
dock ingalunda följa motionärerna på deras förslag, ty om detta nu
antoges af Riksdagen, skulle det undanskjuta mellanrikslagens lyckliga
lösning för en lång och obestämd framtid. Mellanrikslagen är ju
egentligen att anse såsom eu medlande länk mellan de båda ländernas
olika tulltaxor. Derför är det ju också naturligt, att denna lag måste
ändras på samma gång som skilnaden mellan dessa tulltaxor ökas.
Om således Riksdagen icke uppsagt mellanrikslagen, hade med all
sannolikhet förhandlingarne med Norge strandat snarare förr än senare,
ano h!ad nu ®kett, och då hade också i många fall och för ytterligare
två år det skydd, som vi önskat bereda jordbruket och näringarne,
icke vunnit åsyftad verkan.

Man har nyss ifrån denna plats sökt utreda och bedöma, hvilket
af de olika länderna, Sverige eller Norge, haft största fördelen af

41 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

mellanrikslagen. För min del skall jag icke tillåta mig att ingå i
pröfning af denna sak, men jag vill dock betona, att Sverige genom
mellanrikslagen upplåtit åt Norge eu långt större marknad och genom
våra högre tullar en långt bättre skyddad marknad än Norge haft att
erbjuda Sverige. Norges utförsel till Sverige utgjorde också för 1895
öfver 20 procent af hela dess export. Det är klart, att då mellanrikslagen
upphör, skola, i följd utaf att den verkat under många år,
en del industrier och näringar komma att lida ett betänkligare afbrott
i sin verksamhet. Särskildt torde detta blifva förhållandet med en
del näringar inom Vermland, och exempelvis har man redan inom
pressen uttalat sina farhågor för att den betydliga köttexport, som nu
går från Vermland till Norge, skulle komma att försvåras och förminskas.
Men jag är öfvertygad om, att så länge Norge behöfver
köpa kött, så kan det, det må vara med eller utan tullar, icke få
det bättre och billigare än från sitt närmaste gränsland, och under
sådana förhållanden kommer no g denna affär att fortfarande bedrifvas
till ömsesidig fördel.

Den förste ärade talaren har berört, hvilken stor politisk betydelse
mellanrikslagen eger, och nekas kan icke, att lifliga affärsförbindelser
mellan två brödrafolk äro egnade att ena och närma dem till hvarandra,
men å andra sidan har mellanrikslagen gifvit anledning till
så många tvister och så många stridigheter, att de goda verkningarne
af affärsförbindelserna dem emellan många gånger förringats och
förintats.

Jag kan sålunda icke tillskrifva mellanrikslagen någon större
politisk betydelse. Snarare tror jag, att den för båda nationerna
verkat såsom ett ganska tryckande ekonomiskt band.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Hans excellens friherre von Essen: Då jag under min föregående
verksamhet haft någon erfarenhet om de stora svårigheter,
som möta för träffande af aftal rörande mellanrikslagsförhållanden,
tillåter jag mig yttra några få ord i denna ytterst vigtiga fråga.
Jag kan nu icke medgifva, att så sorgliga följder, som den förste
talaren framhållit, ovilkorligen skola komma att inträffa af mellanrikslagens
upphörande; men jag kan icke heller förneka, att stora
svårigheter och smärtsamma sår kunna deraf uppstå. Jag får förklara
och bekänna, att denna mellanrikslag, till hvars uppgörande jag har
medverkat, icke på långt när kunnat till alla delar tillfredsställa alla
de intressen, som här i Sverige i sådant afseende gjorde sig gällande.
Men det skulle hafva varit en omöjlighet att uppgöra en mellanrikslag,
som tillfredsstält alla; och derför antogs denna. Nu har
under tidernas lopp, sedan den antogs, inträffat, att alla de intressen,
som icke blifvit särskildt genom lagen gynnade, högt beklagat sig
och önskat en förändring. Med anledning deraf har man ansett, att
denna mellanrikslag, som nu så pass länge varit gällande, icke längre
borde fortfara; utan en allmän önskan här i landet har varit, att en

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k.
mellanrikslagen
.
(Forts.)

N:0 6. 42

Lördagen den 20 Februari.

Ifrågasatt förändring måtte ske. Uppsägningen skedde under förhoppning, att
af den’1™k. en uPPgörelse skulle under tiden kunna ega rum. Jag tillåter mig
mellanrikt- aR gorå en fråga, ehuru jag knappast kan vänta något svar, men
tv3T\ ,^an annat an framställa den frågan, huruvida de herrar

(rorts.) komiterade, som haft förtroendet att den senaste tiden behandla frågan,
kunna antaga, att, om mellanrikslagen förlängdes på ett år, de skulle
lyckas bättre än det resultat, som hittills vunnits. Jag tillåter mig
sjelf gifva svar härpå: jag skulle knappast tro, att de skulle kunna
lyckas. Under sådana förhållanden och då jag hör till dem, som
lifligt önska, att samfärdseln med broderlandet måtte så upprätthållas,
att vi åter få en mellanrikslag till stånd, fruktar jag, att det bästa
medlet att komma derhän är, att under några år lagen må upphöra,
så smärtsamt det än är. Jag fruktar icke, att derigenom skola uppstå
så svåra politiska tvistigheter eller att dessa tvistigheter skola
ökas, än mindre hyser jag den fruktan, att de ekonomiska förhållandena,
som komma att inom båda landen blifva lidande derpå, skola föranleda
till en större skilsmessa folken emellan än hittills — tvärtom
har jag den tron, att många industriidkare på båda sidor om Kölen
först då, när mellanrikslagen icke vidare tinnes, komma att känna
behofvet af en sådan lag och framträda med sina önskningar mera
bestämdt än de hittills gjort. Jag måste nemligen meddela kammaren
min erfarenhet, att, då fråga var om industriidkarnes fördel af mellanrikslagen,
i allmänhet högst få velat bekänna, att de haft några fördelar
af densamma, sådan den var, dels derför att de icke i allmänhet
velat framträda — de hafva varit lugna och belåtna med det tillstånd,
som egde rum —, dels ock derför att åtskilliga af dem icke vetat,
att de haft så stora fördelar, som de verkligen haft. Deraf att dessa
män icke velat bekänna kort, kommer det sig, att det stora klandret
öfver mellanrikslagen i många punkter ej blifvit vederlagdt. Nu
komma de utan tvifvel att gorå det. Metoden är smärtsam och
operationen ganska svår, men inom kort komma dessa industriidkare
att gifva sig till känna, och då blir trycket starkare både från Sverige
och Norge. Intressena bjuda hvarandra handen och framtvinga en
uppgörelse, som vi kanske annars icke skulle kunnat vinna. Då jag
yttrar detta, hoppas jag att icke blifva misstrodd för någon fiendtlighet
mot broderlandet eller för att icke önska, att en mellanrikslag måtte
komma till stånd, men det är en kris, som vi måste genomgå och
som jag hoppas skall leda till ett önskvärdt slut.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Philipson: Jag hade icke tänkt begära ordet, då bevillningsutskottets
ordförande här tydligt och klart tillkännagifvit de åsigter,
hvilka inom utskottet gjort sig gällande och hvilka utskottet funnit
vara de rätta för att hemställa om afslag på de framlagda motionerna.
Men då jag nu anhöll om ordet, skedde detta hufvudsakligen derför,
att enligt min åsigt diskussionen åtminstone i sin början, oegentligt
nog, återfördes två år eller till den tid, då Riksdagen fattade sitt

43 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

beslut om mellanrikslagens uppsägning. Diskussionen synes mig
nemligen hafva mera rört sig om, huruvida en uppsägning borde eller
bort ega rum, än huruvida ett försök att kunna få densamma ytterligare
prolongerad nu bör göras. Jag ber då att gent emot de beklaganden
öfver mellanrikslagens uppsägning, som här uttalats och
uttalats temligeu gifna såsom allmänna uttryck af vårt lands industriidkares
åsigter, få bestrida rättmätigheten af dessa beklagandens uttalande.
Äfven jag är industriidkare, och jag får säga, att på många
orter industriidkarne med ganska mycket jemnmod motse den här så
förfärligt mörkt utmålade dagen: den 13 juli 1897. Det är en sanning,
som icke kan förnekas, att vissa industrier i vårt land, må hända dock
endast till en början, komma att lida skada af mellanrikslagens upphörande,
men helt säkert är, att eu annan kategori af näringar icke
har sådana fördelar af den nu gällande mellanrikslagen, att de kunna
vara belåtna med densamma. Lägger man nu det ena i den ena
vågskålen och det andra i den andra samt tänker på vår jordbruksnäring
och huru i följd af mellanrikslagen dess ställning är, så får
jag säga, att det är svårt att afgöra, åt hvilket håll vågen lyfter sig.
Då 1895 års Riksdag beslöt en uppsägning, skedde detta visserligen
med den uttryckliga önskan, att en ny mellanrikslag -— som borde
mera tillgodose vårt lands intressen — skulle komma till stånd, men,
mine herrar, man hade äfven klart för sig att vilja bära konseqvenserna
af mellanrikslagens upphörande, för hvilka konseqvenser man nog
äfven hade ögonen fullt öppna. Dessa konseqvenser hafva nu från
flera talare framhållits såsom blifvande så fruktansvärda, att man derföre
tillråder Riksdagen göra försök att på ett eller annat sätt få en
prolongering till stånd för någon tid, under hvilken den nuvarande
lagen med alla dessa nackdelar för Sverige skulle fortfara. Jag hör
nog äfven till dem, hvilka lifligt önska en ny mellanrikslag, men
jag kan icke neka mig att säga, att en framställning, som skulle
innebära, att man önskade framträda med förslag och ånyo begära
sådana medgifvanden, som hittills från andra hållet icke kunnat
lemnas, efter mitt förmenande icke kan vara den svenska Riksdagen
värdigt. Här ha utsetts komiterade från båda länderna, och det
fins väl ingen, som betviflar. att de svenska komiterade med den
största beredvillighet och det största tillmötesgående mot de uorska
sökt sammanjemka de olika meningarne. Och är det någon af
herrarne, som tviflar derpå, ber jag få hänvisa honom till de protokoll,
som här uti Riksdagen utdelats. Är det då tänkbart, frågar jag, att
man skulle efter inheintad kännedom af sådana underhandlingar och
under desamma af de svenska komiterade framstälda förslag och erbjudna
tillmötesgåenden vilja ytterligare träda fram och säga: låt oss
få en prolongering för att ånyo söka jemka ihop? Min öfvertygelse
öfverensstämmer i detta afseende i allo med den siste högt ärade
talarens nyss uttalade åsigt. Låt mellanrikslagen upphöra, och den
tid iir enligt min tro icke så långt aflägsen, förr än måhända från
annat håll komma framställningar om att få en ny antaglig mellan -

Ifrågasatt
förlängning
af den a. k.
mellanriktlagen.

(Forts.)

N:o 6. 44

Ifrågatatt
förlängning
af den s. i.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

rikslag till stånd. De talare, kvilka kär i dag utmålat olägenketerna
för Sverige af mellanrikslagens uppkörande, kafva sannerligen väl
aktat sig att framkalla de derigenom uppstående olägenketerna för
Norge. Dessa sistnämnda olägenketer äro dock så påtagliga, att de
vid den praktiske affärsmannens kedömande framstå tydliga ock klara;
den första olägenket, som visar sig, den mest i ögonen fallande sidan
af saken kestår deri, att Norge, som är ett litet land med 2 millioner
invånare, genom mellanrikslagens uppkörande förlorar en del af den
marknad, som den kar i Sverige med dess nära 5 millioner menniskor,
då deremot förlusten för Sverige med sina 5 millioner endast klir
den lilla norska marknaden. För kvarje praktisk man, som kandkaft
affärer ock arketat i merkantila angelägenketer, utgör detta ett förkållande,
som måste inverka kögst betydligt på omdömet. Man talar
bär om vår industri ock dess utveckling samt kura den skulle än
ytterligare genom mellanrikslagens bibehållande utvecklas. Men, mine
kerrar, hvarför har dock denna industri så kögst betydligt utvecklats?
Icke är det genom afsättningen till Norge af en del af dess alster,
det bestrider jag, utan det är hufvudsakligen derför, att köpförmågan
kos vår svenska allmänhet på senare åren blifvit allt större ock större,
hvarigenom den inhemska marknaden för afsättning utvidgats. Ock
jag vågar säga, att, om Norge genom en mellanrikslag kan för sina
produkter vinna ett afsättningsområde, som kar en större folkmängd
med en sådan stark konsumtionsförmåga som Sverige kan erbjuda,
så är detta för Norges afsättningsbekof dubbelt så mycket värdt som
för Sverige, kvilket genom en dylik lag blott vinner en liten marknad
med endast klen konsumtionsförmåga. Då de åsigter i denna fråga, jag
dristat mig uttala, delas af många i vårt land, må det icke förandra
herrarne, om jag äfven i denna sena timme tagit till ordet för att
understödja utskottets betänkande. Ock om jag icke ens kade dessa
åsigter så starkt utpreglade i mitt inre, som jag har — ock detta
icke från i går, utan från en lång erfarenhet, vunnen i affärslifvets
ock industriens tjenst — skulle jag ändå säga: låtom oss icke lyssna
till de framstälda förslagen af dem, som önska prolongation; nej, låt
oss hafva sagt, hvad vi hafva sagt, ock låtom oss icke besluta att
såsom bedjande gå till Canossa för att vinna — hvad? — ett afslag,
måhända! Nej, mine herrar, påminnen eder den store konung Gustafs
ord, och de orden borde vinna allmännare efterföljd icke blott vid
afgörandet af denna, utan af åtskilliga andra frågor, då kan sade:
»en gång säga ock dervid blifva».

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Blomberg: Genast från början vill jag förklara, att det
är mig ett nöje att få instämma i en af de grundtankar, af kvilka
den förste talarens ock likaså herr Björnstjernas anföranden voro uppburna,
nemligen den, att det för två nabofolks fortskridande i utveckling
till större ock större vänskap samt till bättre ock bättre
uppfattning af hvarandra är af synnerlig vigt ock betydelse, att den

45 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

kommersiella samfärdseln mellan dessa folk göres så lätt ock god Ifrågasatt

som möjligt, ock att derför också myndigketerna i de land, som

önska en sådan utveckling, ständigt måste kafva detta mål i ögonmärke, mellanriks Men

dervid stannar också mitt instämmande i deras anföranden. Ty

ett är att tala om mellanrikslagen — den nämligen, som vi kafva • or s''

— ock ett annat är att tala om en önskvärd mellanrikslagsstiftning.

Men i nämnda anföranden sammanblandas i allmänhet dessa saker.

De ärade talarne nämna mellanrikslagen på ett sådant sätt, att man
måste tro, att den nuvarande mellanrikslagens upphäfvande skulle
medföra tillintetgörande af all mellanrikslagsstiftning. Men nu är
förhållandet, att hvad år 1895 kär skedde, det var att den nuvarande
mellanrikslagen uppsades under förhoppning, att man skulle
kunna med utgångspunkt från detta fastslagna faktum skrida till en
bättre utveckling ock kunna få en ny mellanrikslagsstiftning för
Sveriges ock Norges inbördes handelsförhållanden, som kunde vara
tillfredsställande för de två folken ock således blifva en verklig kraft till
främjande just af det vackra ändamål, som desse talare med allt
skäl framhållit såsom ett önskningsmål, kvilket vi alltid skola kafva
i sigte.

Hvad var det som bestämde oss för uppsägningen? Icke var
det företrädesvis den omständigheten, att man vid ett mer eller
mindre godtyckligt afvägande af hvad Sverige vunnit eller hvad Norge
vunnit genom mellanrikslagen ansåg Sverige hafva kommit till korta.

Mig kar det synts, som om, när man syftar åt det mål jag anser vara
det rigtiga, det kan vara temligen likgiltigt, om Norge skördar något
större fördelar på en mellanrikslag, än Sverige kan derigenom betinga
sig. Detta unnar jag med glädje mitt nabofolk, ock jag tror, att de
fleste svenske män gerna tillerkänna Norge förmåner, om vi nämligen
med dessa offer kunna vinna hvad här är sagdt vara det vigtigaste,
eller att vänskapen, tillgifvenketen ock förtroendet folken emellan
ökas, stärkes ock utvecklas. Nu ställer sig saken med den gällande
mellanrikslagen så, att denna långt ifrån att öka ett dylikt godt samförstånd
kar i sina verkningar visat det ena eklatanta exemplet efter
det andra på, att den i stället för att föda godt förstånd alstrat
missförstånd ock i stället för att väcka ock underhålla känslan af
vänskap ock förtroende framkallat känslor af misstroende ock missnöje

— detta icke så mycket derför, att mellanrikslagen varit ofördelaktig för
Sverige, utan emedan den tillämpats på ett sådant sätt, att rättsmedvetandet
ock rättskänslan oaflåtligen sårats. Det var medvetandet
härom som verkade bestämmande vid uppsägningen. Och det måste
erkännas, att på sådan grund kan man icke bygga några förhoppningar
om bättre samförstånd! Deremot tror jag, i likhet med en
ärad talare på elfsborgsbänken, att vi kunna med godt mod se framtiden
till mötes, ifall vi blott stå fast vid hvad vi en gång beslutit
och ej låta oss förledas att ånyo trassla till dessa förhållanden. Svår
tid kan väl komma, då den nuvarande mellanrikslagen uppkör, men

N:0 6. 46

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k
mellanrikslagen.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

svårigheterna blifva nog goda läromästare och söndringens tid jemförelsevis
kort.

Här har talats så mycket om huru svenska näringar skulle helt
och hållet grusas, derför att mellanrikslagen uppsades. Är detta
icke att tillerkänna den norska marknaden en alltför stor betydelse
för vårt kommersiella lif? Jag förmenar, att för de svenska näringame
den svenska marknaden är ojemförligt vigtigare, och denna sträfva
vi skyddsvänner att tillförsäkra våra näringar. Vidare har man sagt,
att det har kraft tid och penningar att komma in på den norska marknaden,
men det kräfves väl äfven tid och penningar för andra folk än
vårt att arbeta sig in der. Gamla kommersiella förbindelser afbrytas
för öfrigt icke så lätt. Således hör den mörka bild, som man målat
för oss, icke få verka afskräckande.

Till sist har man sagt, för att gifva oss en varning, att vi äro
stälda under historiens dom, och man har nästan på förhand afkunnat
denna dom. Men en domare skall vara ojäfvig, och jag kan icke
anse, att den sjelfkorade domaren härvidlag eger den opartiskhet, att
han kunnat fälla en ojäfvig dom. Jag tror ej heller, att vi med
afseende å vårt beslut behöfva frukta denna historiens dom, om vi
nämligen fatta vårt beslut efter ärlig öfvertygelse, utan vankelmod
samt med det ögonmärket och i det syftet endast och allenast att
främja vårt fosterlands väl och att jemväl möjliggöra förbättrade
förhållanden med hänsyn till Horge.

Herr Forssell: Jag skall endast be att få meddela en liten

upplysning. Det förslag till beslut, som jag framlagt, har, såsom
herrarne kunna förstå, varit föremål för öfverläggning inom en viss
grupp i Första Kammaren, liksom äfven inom Andra Kammaren.
Efter öfverläggning uppsattes förslaget, befordrades till trycket och
utdelades till ledamöter i kamrarne. Men då förslaget sedan förevisades
talmannen, föreslog han en liten formel ändring, afsedd att
förekomma hvarje anmärkning mot dess befogenhet. Då tillädes
nemligen orden: »ej öfverskridande en tid af ett år från den 13
juli 1897». Dessa ord förekomma ej i det tryckta förslaget till
beslut, men i det af mig skriftligen framlagda. För undvikande af
missförstånd har jag velat anmärka detta förhållande.

Herr Åkerman: Till svar på den interpellation, som af hans
excellens friherre von Essen stäldes till underhandlarne om mellanrikslagen,
vill jag meddela, att jag numera dess värre ej har några
stora förhoppningar om att en mellanrikslag skall kunna komma till
stånd. Möjligt är ju likväl, att utsigterna kunna komma att förbättras,
när det blir klart, huru Norge kommer att ställa sig i tullpolitiskt
hänseende, nemligen om en förändring i protektionistisk rigtning
kommer att ega rum eller ej. Utöfver detta svar på den gjorda
interpellationen anser jag, att, då underhandlingarna icke få anses

Lördagen den 20 Februari. 47

afskräde, innan Kongl. Maj:t afgifvit sitt svar på Riksdagens hemställan
om underhandling, jag ej hör för närvarande inlåta mig på
den föreliggande frågan.

Herr Wennerberg: Hade den förste talarens vackra anförande
varit lika välgrundad! som det var välrundadt, hade jag icke haft
annat slut att gå till än att instämma med honom och rösta för en
förlängning af gällande mellanrikslag. Men jag följde noga med
hans anförande, och jag kan icke neka till att det föreföll ganska
besynnerligt, att deri tiderna för särskilda fall i afseende på politiska
konflikter och ekonomiska konflikter på ett besynnerligt sätt sammanblandades,
hvarigenom till en början de ekonomiska konflikterna stäldes
såsom orsak till de politiska och slutligen vid den stora ledsamma
utsigten för unionens framtid det skedde tvärtom. Såvidt jag studerat
historien rätt, äro de politiska konflikterna mellan brödrafolken af en
vida högre ålder än de ekonomiska. De förra sträcka sig så långt
tillhaka som nästan från unionens början. De ekonomiska deremot
kunna vi nära nog anse såsom en fråga för dagen.

Vi stå just nu i begrepp att åstadkomma ett afgörande i denna
sak, och jag vet ju ej, hurudan utgången kan blifva. Men om den
ock utfölle så, som den ärade talaren icke anser önskligt utan tvärtom
så vådligt för unionens framtid, att denna tillförene ej varit så hotad,
så kan jag dock ej inse annat än att denna ekonomiska konflikt i
jemförelse med de gamla och nya politiska konflikterna måste anses
såsom en obetydlighet.

Han nämnde, att troligtvis den majoritet, som 1895 fann för godt
att uppsäga mellanrikslagen, till stor del — och jag tror, att han
kallade det majoriteten, — bestod af personer, som ingalunda ville
uppsäga all mellanrikslag, men ville genom uppsägandet möjligtvis
komma till en bättre. Ja, till dessa hörde jag. Jag vill visst icke,
att, så länge unionen räcker, vi skola vara i saknad af en mellanrikslag,
men då vi på den tiden, åtminstone jag, lefde i den tron, att Sverige
gjorde årligen enorma uppoffringar genom mellanrikslagens bibehållande,
och jag nu har sett från Norge, att de der med största
lugn mottagit mellanrikslagens uppsägande, emedan de anse sig icke
på den mycket vinna, så har hela den ekonomiska saken för mig
fallit till en obetydlighet. Men derjemte gifves fullt skälig anledning
att önska, att denna sak måtte på något sätt klareras. Jag
ansluter mig derför till de herrars yttranden, som just i uppsägandet
se rätta sättet att komma under fund med den verkliga ekonomiska
ställningen rikena emellan. Det är ett tillräckligt skäl, hvarför uppsägning
nu bör ske.

Det finnes ett annat skäl, äfven förut vidrördt, och hvilket jag
omöjligen kan förmå mig att ringakta, det är Riksdagens fattade beslut,
att den 13 juli skall det vara slut med mellanrikslagen, derest icke
under tiden länderna komma öfverens. Vi hafva varit nog lyckliga

N:0 6.

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Fo''rt8.)

N:o 6. 48

Lördagen den 20 Februari.

Ifrågasatt
förlängning
af den s. It.
mellanrikslagen.

(Forts.)

att få läsa några protokoll, som visa, hvarpå saken för närvarande
har strandat. Jag frågar då denna kammare, om det är med dess
värdighet eller med Riksdagens i allmänhet öfverensstämmande, att
en kort tid derefter likasom erkänna, att vi förhastat oss, att vi behöfva
mera betänketid, och att vi nu fordra en förlängning af lagen.

Det finnes en sak till, som gör mig benägen för lagens uppsägning.
Jag har den åsigten, som kanske icke delas af många i
kammaren, ätt vid det förhållande, i hvilket Sverige och Norge stå
till hvarandra, kan ingenting ligga hvar och en unionsvän mera om
hjertat, än att undanrödja allt sådant, som gifver anledning till tvister,
alltså alla tvistefrön; och ett sådant anser jag framför allt mellanrikslagen
vara. Om mellanrikslagen får stå qvar, och vi tillika efter
ett försök på ett år sett, huru det då gestaltat sig länderna emellan,
så, långt ifrån att vi då skola få mindre invändningar från båda
hållen, tror jag, att de då skola hafva ökats, de nya förslag, som
man kommer med. Har åter uppsägningen gatt till verklighet, så
kommer att klart och tydligt visa sig, så för Sverige som Norge,
huru saken står i ekonomiskt afseende. Och för min del skall jag,
om den skulle gestalta sig sämre för Sverige, än för Norge, icke
ett ögonblick draga i betänkande att låta dervid bero för unionens
skull. Vi skola sträfva efter att de politiska konflikterna, om möjligt,
rödjas undan; de ekonomiska hafva vi så länge dragits med utan
att hafva känt mycket ondt af dem, att, antingen de få stå qvar
eller undanrödjas, deri ej ligger eu fara för’ unionens framtid.

På grund af hvad jag sålunda anfört är det klart, att jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Waern: Den öfverensstämmelse i åsigter, som förefinnes

mellan mig och den förste talaren, vill jag dock ej utsträcka till
angifvande af motsatsen mellan protektionism och frihandel, såsom
anledning till hans förslag. För mig, som haft rätt mycket att göra
med mellanrikslagen, har densamma nemligen icke tett sig såsom en
frihandelsåtgärd, emedan jag ansåg den lika mycket såsom en skyddsåtgärd.
Den innebar tullfrihet för norska produkter i Sverige och
för svenska produkter i Norge, men äfven, att allt det skydd, som
norska lagstiftningen gaf för norska produkter, skulle ock åtnjutas
för svenska produkter, och att allt det skydd, som svenska lagstiftningen
gaf åt svenska produkter, äfven skulle åtnjutas för de norska
produkterna. Jag förbisåg dervid icke, att Sverige var folkrikare
och hade en högre tulltaxa, men jag visste också, att Sveriges
industri var vida mer utbildad och mycket äldre än den norska, och
jag tänkte högt om näringsidkarne i landet, och den tanken har
visserligen icke blifvit vederlagd, ty en hvar, som har verklig kännedom
om statistik, skall finna, att genom mellanrikslagen Sverige ovilkorligen
fått en vida större afsättning för sina produkter i Norge,
än Norge för sina produkter i Sverige. — Herr Björnstjerna citerade
åtskilliga siffror. Jag vill blott fästa mig vid dem, som röra eljest

49 N:0 6.

Lördagen den 20 Februari.

tullpligtiga varor, och hvilka visa, att efter svensk beräkning värdet
af de från Norge till Sverige införda varorna utgjort 15,125,446
kronor och efter norsk beräkning värdet af de från Sverige till Norge
införda varorna 16,237,559 kronor; men det är alldeles origtigt att
jemföra dessa två siffertal med hvarandra, ty de värden, som sättas
i ena och andra landet, äro så olika, att man, om man, såsom sig
bör, vid jemförelsen begagnar samma värden, t. ex. de i den svenska
statistiken antagna, med allt skäl kan lägga 4 å 5 millioner till värdet
af från Sverige till Norge införda varor. Det lider derför icke tvifvel,
att Sverige, med nu gällande mellanrikslag, afsätter till Norge varor
till vida högre värde än Norge till Sverige. Och hvad herr Philipson
här yttrade om, att han tyckte dem jemförliga, men att de vägde oss
till förfång, när han tänkte på de ena och andra industrierna, allt
detta synes mig förfalla gent emot statistikens ojäfviga vittnesbörd.
Ty om en fabrik i Norge förtjenar 100,000 kronor genom afsättning
i Sverige, och eu fabrik i Sverige lika mycket genom afsättning i
i Norge, måste de 100,000 kronorna på ena sidan väga jemnt lika
mycket som de 100,000 kronorna på den andra sidan. — Om man
lyssnar till hvad ena eller andra landets industriidkare häremot säga
till sitt eget intresse, väger man med en vigt, som icke håller streck
och icke kan försvaras. Men om man vill väga med en ojäfvig
statistik, skall man komma till det resultat, att mellanrikslagen gifvit
större ekonomiska fördelar åt Sverige än åt Norge. — Jag sade, att
frihandelsprincipen icke varit den verkande drifkraften till den
andel, jag haft i mellanrikslagen, utan det hafva de unionella förhållandena
varit. Det har varit omöjligt att läsa 1825 års mellanrikslag
och de protokoll, i enlighet hvarmed den affattats, utan att märka,
att de store statsmän, som då förde Sveriges talan, liksom de, som
förde Norges talan, ansågo, att mellanrikslagens tillkomst hvilade på
grundsatsen, att gemensamma ekonomiska intressen ovilkorligen skulle
stärka unionen. Detta har också varit min åsigt äfvensom andras,
hvilka verkat för mellanrikslagen. Och jag kan icke förstå herr
Cavallis tal, att detta skulle icke hafva något med saken att skaffa.
Yi äro två med hvarandra förenade brödrafolk, och då böra vi icke
försumma en för unionens bestånd och befrämjande så vigtig sak,
som gemensamma ekonomiska intressen.

Timmen är sen och jag skall icke länge uppehålla eder, mine
herrar. Men jag måste säga några ord och kanske åberopa litet
statistik med afseende å riksmarskalken friherre von Essens yttrande.
Erågan rör, huru vida icke ett rent upphäfvande af mellanrikslagen
är nödigt och nyttigt på den grund, att man derefter bättre skall
komma under lund med, huru en mellanrikslag bör vara beskaffad.
Det der låter ju något. Men den nuvarande lagen är baserad på
grundsatsen att göra de ekonomiska intressena gemensamma, och man
måste litet grand fråga efter, huru dessa utbildats, för att komma under
fund med, huruvida tanken att icke hafva någon mellanrikslag skulle
vara förmånlig för en ny lags antagande. Jag nämnde nyss, att
Första Kammarens Prof. 1897. N:o (i. 4

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k.
mellanrihslagen.

(Forts.)

N:0 6. 50

Lördagen den 20 Februari.

Ifrågasatt
förlängning
af den s. It.
mellanrättlagen.

(Forts.)

värdet af de olika ländernas införsel till det ena från det andra efter
hvartderas statistik utgjorde 16 och 15 millioner. Går jag in i detalj,
finner jag, att de största summorna visas af bomullsväfnader, hvilka
i värde uppgå till 2 7* millioner, och ylleväfnader, hvilka i värde
uppgå till nära nog lika mycket. Vid dessa varor äfvensom flera
andra, särskildt porslin, är värdet af de olika ländernas inbördes afsättning
ungefär lika. Af jern- och stålmanufakturer, snickeriarbeten,,
glasvaror, kläder, hattar och tapeter föres betydligt mera från Sverige
till Norge än från Norge till Sverige. Af sulläder, papper o. s. v.
föres åter mera från Norge till Sverige än tvärtom. Jag skall icke
besvära med några siffror, men jag kan icke underlåta att påpeka,
att dessa varor med samma namn i regel ingalunda äro samma, utan
helt olika slags varor. Endast till en jemförelsevis mindre betydande
del äro de samma slags varor. De ylleväfnader, som föras från Norge
till Sverige, äro grafva, och de, som föras från Sverige till Norge,
fina väfnader. Af bomullsväfnader föras mestadels blekta och enfärgade
från Norge till Sverige samt tryckta och oblekta från Sverige till
Norge, o. s. v. -—• När nu mellanrikslagen uppbäfts och man vill so
verkningarne deraf, huru skall då tillgå? Antingen måste våra fabriker
minska sin tillverkning, hvilket vore mycket ledsamt och ekonomiskt
ofördelaktigt. Eller ock skulle vi göra samma varor, som norrmännen
nu sälja i Sverige. Vi skulle jemte fina ylleväfnader göra grafva
sådana samt af bomullsväfnader göra jemväl oblekta och flerfärgade,
eller sådana, som nu komma från Norge, och för möjligheten häraf
skulle vi nedlägga stora kostnader för utvidgning af gamla eller
anläggning af nya fabriker. Jag skulle kunna gå igenom hela listan.
Såväl i kommerskollegii som norska komiténs betänkande finnas de
olika varuslagen angifna, och någon svårighet för dem, som vilja,
att taga reda derpå, finnes icke.

Slutsatsen är, att i högst betydande mån en arbetsfördelning nu
eger rum. Ett upphäfvande af mellanrikslagen skulle ovilkorligen
medföra stora förluster å ömse sidor. Och allra vigtigast är, att de
hundra tusentals kronor, som våra fabriker måste lägga ned för att
kunna tillverka de varor, som nu införas från Norge, skulle, derest
en ny mellanrikslag sedermera komme till stånd och lättnader i varuutbytet
mellan länderna åter uppstode, vara att anse såsom bortkastade.
Det blefve en förlamning på industrien, som vore högst väsentlig. —
Se vi till sådana varor, för hvilka vi hafva en betydlig afsättning
till Norge, men hvaraf icke alls något eller mycket obetydligt kommer
från Norge till Sverige, såsom bomullsgarn, hvaraf vi utföra till Norge
för 749,000 kronors värde, skodon, hvaraf vi utföra för 660,000 kronor,
en del snickeriarbeten för 486,000 kronor, cbokolad, hvaraf utförseln
går till 374,000 kronor, ullgarn, hvaraf vår utförsel uppgår till 338,000
kronor, o. s. v. — huru kommer saken att ställa sig i afseende på
dessa varor, när norska tulltaxan icke längre lemnar oss något skydd?
Hvar skola vi, i den mån utländsk konkurrens kommer att drifva
oss ur den norska marknaden, göra af dessa produkter? Kunna vi

Lördagen den 20 Februari.

Öl N:0 6.

sälja dem till utlandet? Vår utförsel till Norge af nämnda varor,
jemförd med hela vår utförsel deraf, utgör för bomullsväfnader 86
procent, för ylleväfnader 97 procent, för bomullsgarn 95 procent,
skodon 99 procent, äkta porslin 96 procent, chokolad 97 procent,
ullgarn 79 procent, strumpor 98 procent o. s. v. Häraf följer, att
vi hafva eu stor marknad i Norge för dessa varor, men ingen eller
oväsentlig till andra länder, och vi kunna derför icke, då vi förlora
afsättningen till Norge, ersätta den genom afsättning till andra länder.

Jag kan, då jag nu instämmer i herr Forssells förslag, icke annat
än beklaga, att ett motiv deremot framkommit, som ingalunda håller
streck inför historiens dom. Hvad som är mot vår värdighet lära
våra efterkommande icke fråga efter. Enligt min tanke är det rent
af en pligt, att, om en förlängning finnes vara nyttig, den hör beslutas
trots allt. Och det saknas ingalunda skäl dertill. Ett alldeles nytt
uppslag är förändringen i Norges tullpolitik. Svårigheten för svenska
och norska regeringarne att nu komma öfverens har utan all fråga
väsentligen berott på, att den norska regeringen sjelf icke känner
den tullpolitik, som Norge kommer att föra. Med ett års förlängning
af lagen skulle det beredas regeringarne tillfälle att få kännedom
härom. Det är de praktiska skälen, som tala för en förlängning, och
att erkänna detta innebär icke att gå till Canossa, helst då det, såsom
här, gäller millioner. — Jag har omnämnt de olyckor, jag väntar af
mellanrikslagens upphäfvande. Man kan säga, att det finnes två sätt
att pröfva en lags lämplighet. Det ena är gagnet af dess tillvaro, det
andra är skadan af dess frånvaro, och det är denna, som I, mine
herrar, nu gå att pröfva. För min del önskar jag, att svaret må
komma snart och bestämdt, men att skadan må blifva så ringa som
möjligt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, att i afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Forssell,
att, med afslag å utskottets hemställan, Riksdagen måtte, med vidhållande
af sin i skrifvelse till Kongl. Maj:t år 1895 uttryckta åsigt,
att en mellanrikslag fortfarande bör finnas, på grundvalen af en i
möjligaste mån gynnad behandling så afpassad, att afsättningen af
hvardera landets produkter och industrialster bland båda folken
underlättas och befordras, i skrifvelse till Kongl. Maj:t uttrycka sin
farhåga, att vigtiga ekonomiska intressen kunna blifva lidande, så vida
icke den af Riksdagen begärda revisionen varder inom den närmaste
tiden afslutad, samt anhålla, att, såvida Kongl. Maj:t skulle finna
underhandlingarna om denna revision kräfva längre tid, än som varit
derför beräknad, Kongl. Maj:t ville göra den framställning om förlängning
af nu gällande mellanrikslags giltighet, som för vinnande
af ofvan angifna ändamål kan finnas nödig, dock icke utöfver en tid
af ett år från den 13 juli 1897.

Ifrågasatt
förlängning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 6.

52

Lördagen den 20 Februari.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 16
och 17 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n:r 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande särskilda bestämmelser om jernvägsaktiebolag, och

n:o 4, i anledning af väckt motion om tillägg till § 26 mom. 1
i lagen angående tillsättning af presterliga tjenster,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden bemstält.

Angående
behörighet
för qvinna
att vara
rättegångsombud.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 16 och 17 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 15 kap. 2 § rättegångsbalken.

Herr Öländer: Som herrarne finna, bar jag icke deltagit i

behandlingen af detta ärende inom lagutskottet, men om jag både
gjort det, skulle jag otvifvelaktigt hafva reserverat mig emot utskottets
utlåtande. Med den formulering, som enligt utskottets förslag skulle
gifvas åt 15 kap. 2 § rättegångsbalken, är tydligen afsedt att äfven
åt qvinna inrymma befogenhet att utöfva advokatverksamhet. Men
det är väl den sista verksamhet, hvartill en qvinna i allmänhet är
lämplig, och något egentligt behof af ett sådant lagstadgande förefinnes
enligt mitt förmenande icke. Nu bar man sagt, att 1734 års
lagstiftare med det i nämnda paragraf förekommande uttrycket »män»
tydligen afsett »personer», således äfven qvinnor. Jag är emellertid
fullkomligt öfvertygad om, att 1734 års lagstiftare aldrig någonsin
tänkt sig ens möjligheten af, att en sådan befogenhet skulle upplåtas
åt qvinnan, ty den tiden sträckte sig qvinnans verksamhet säkerligen
icke utöfver hennes egentliga och af naturen henne anvisade område:
vården om sina barn och skötandet af hemmet och bushållet. Helt
säkert skulle 1734 års lagstiftare blifvit mycket förvånade, om man
den tiden ifrågasatt, att uttrycket »män» vore otydligt och borde
utbytas mot »personer», för att äfven qvinnor skulle blifva befogade
att föra andras talan inför rätta. Dessa lagstiftare kunde nog ej
tänka sig, att qvinnan ville göra anspråk på en befattning, som låg
så långt från hennes kallelse, hennes anlag och naturliga böjelse.
Men qvinnan bar icke heller gjort något sådant anspråk. Detta

53

N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

anspråk är, om jag så får säga, tillskapa^ af de under senare tider
uppagiterade liberala åsigter, som äfven skrifvit på sitt program den
vackra frasen: »qvinnans frigörelse», ett uttryck, som jag icke förstår,
men som, om det kan leda till sådana förslag som det nu föreliggande,
icke är så oskyldigt som det låter. Dessutom har lagutskottet icke
gjort några som helst undantag från den i det föreslagna lagstadgandet
uttalade regeln, det har icke undantagit qvinna, som är gift och
sålunda står under annans målsmanskap, och dock är det säkert, att
1734 års lagstiftare icke tänkt sig ens, att män, som stodo under
förmynderskap eller annans målsmanskap, skulle vara kompetenta att
föra annans talan inför rätta. Nu skulle äfven gift qvinna kunna
göra detta, och hon skulle icke ens behöfva mannens samtycke dertill,
hvilket dock är nödigt vid all annan af gift qvinna utöfvad verksamhet.
Jag kan icke förstå, huru lagutskottet, som dock i allmänhet
är så betänksamt och försigtigt i fråga om de lagförslag, som föreläggas
det, härvidlag kunnat kasta alla betänkligheter öfver bord och
velat med ett enda penndrag söka införa ett lagstadgande, hvars
följder man icke känner, men hvaraf icke, mig veterligt, något allmänt
eller verkligt behof visat sig. Nog torde vi hafva tillräckligt
med män, som äro lämpliga att föra andras talan inför rätta, utan
att vi behöfva vända oss till qvinnorna. Jag anser, att den föreslagna
förändringen är onödig och onyttig och till och med i vissa
afseenden skadlig, samt yrkar derför afslag å utskottets förslag.

Herr Hasselrot: Jag skall icke tillåta mig att tvista med den
föregående ärade talaren om hvad 1734 års lagstiftare hafva menat med
uttrycket »män» i 15 kap. 2 § rättegångsbalken. Jag anser emellertid
den frågan vara långt ifrån så tydlig, som han ansåg den vara.
I 1734 års lag begagnas aldrig ordet person, utan ordet »man» står
på många ställen, der det alldeles otvetydigt afser så väl män som
qvinnor. Så heter det t. ex. »nu dela män om jord». På fem eller
sex andra ställen är det också alldeles otvetydigt, att uttrycket »män»
begagnas i stället för »personer»; på andra ställen är det åter tydligt,
att »män» stälts i motsats till »qvinnor». I förevarande fall är det
temligen tvetydigt, här står uttrycket så, att det kan anses betyda
»personer», men det kan också anses afse uteslutande »män» i motsats
till »qvinnor». Detta har också gjort, att det tillämpats olika,
men under den senaste tiden har praxis allt mera utvecklat sig till
förmån för qvinnans rätt att uppträda såsom ombud vid domstol,
och det har gått så långt, att lagutskottet i fjol afslog en dylik motion
som den förevarande, på den grund, att utskottet ansåg lagen
redan medgifva, att qvinna egde uppträda såsom ombud lika väl
som man. Sedan dess har emellertid till lagutskottets kunskap kommit,
att icke alla domstolar så tillämpa lagen, utan att man här och
der med begagnande af ordalydelsen vägrat qvinnor att uppträda.
Det är således vigtigt att komma till ett slutligt resultat i detta fall,
och jag betvifla!’ för min del, att den åsigt, som den föregående ta -

Angående
behörighet
för qvinna
att vara
rättegångsombud.

(Forts.)

N:0 6. 54

Angående
behörighet
för qvinna
att vara
rättegångsombud.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

laren uttalade, att qvinnan under alla förhållanden borde vara oberättigad
att föra andras talan, kan vinna erkännande. Det bar i
vårt land sedan lång tid tillbaka varit synnerligen vanligt, och icke
mött några betänkligheter, att qvinnor uppträdt inför domstol, och
särskildt att hustrur uppträdt som ombud för sina män, ofta nog
kanske bättre, än männen sjelfve skulle hafva gjort. Herr Glandelhår
sagt, att här är meningen att öppna advokatverksamheten för
qvinnan. Detta är dock icke bufvudsaken, ehuru naturligtvis möjlighet
för en sådan verksamhet skulle beredas qvinnan genom godkännande
af lagförslaget; och då vi förut gifvit qvinna rättighet att
taga den högsta juridiska examen, och då det ju finnes qvinna, som
verkligen blifvit juris doktor, så förstår jag icke heller, hvarför man
skall hindra henne att uppträda såsom ombud, om någon dertill vill
använda henne. Jag tror, att redan konseqvensen af hvad som härutinnan
hittills brukats, och brukats utan skada, bjuder att bifalla
hvad utskottet föreslagit.

Herr Bill ing: Jag kan icke vara med om att se eder, mine
herrar, i hast godkänna detta lagförslag. Det är sant, såsom ordföranden
i lagutskottet sade, att vid förra riksdagen utan vidare godkändes
ett lagutskottshetänkande, som innehöll den mening, att
nu gällande lag medgåfve qvinna den här omtalade rätten. Han har
rätt deri, och man kan säga, att det var bristande uppmärksamhet
hos dem, som icke tycka om denna lag, att icke då uppträda, men
en ursäkt ligger deri, att när man ser en motion afslagen, fäster man
sig verkligen icke så mycket vid motiveringen. På den tiden, då en
man var ordförande i lagutskottet, hvilken mer än en gång uttalade
sin stora glädje öfver att få slå i hjel motioner om lagförändringar, varhet
mera skäl att gifva akt, om utskottet yrkade afslag på en motion.
Nu deremot, när vida mjukare händer föra ordförandekluhban i lagutskottet,
har man i allmänhet icke anledning att vara rädd för ett
för hårdt behandlingssätt, i fall ett afstyrkande af motion kommer från
lagutskottet.

Jag kan icke med herr Öländer dela den mening, att qvinnan
skulle sakna anlag för advokatorisk verksamhet. Jag tror snarare,
att man skulle såsom argument kunna använda ett motsatt påstående,
nemligen att det skulle kunna bli en fara för vår rättskipning, i synnerhet
om vi gå vidare framåt i fråga om den fria bevispröfningen, att
låta qvinnan vara advokat.

Det är sannerligen icke brist på personer, som föra talan inför
rätta. Och någon allmän klagan öfver att icke qvinna får föra talan
förspörjes icke här i landet. Men säkert är, att ganska många finnas,
som tycka, att det verkligen icke vore önskvärdt att se qvinnor uppträda
såsom advokater inför domstol, och derför tycker jag det icke
vara skäl att taga detta stadgande, hvilket tydligen, om det skulle
hafva någon betydelse, skulle befordra qvinnans uppträdande såsom
advokat inför domstol.

Lördagen den 20 Februari. 55

Herr Hasselrot: Jag tillåter mig fästa kammarens uppmärksamhet
på, att ett afslag å förevarande motion kan hafva större verkan,
än kanske herr Billing afsett. Ett faktum är, att vid de flesta
domstolar i vårt land vägras icke qvinna att uppträda såsom ombud;
och det är synnerligen vanligt, att hon uppträder i sådan egenskap
— och detta utan olägenhet — särskildt i saker, deri hon har mer
eller mindre del, men rätter målsman af en eller annan anledning är
hindrad att sjelf närvara. Genom ett afslag skulle man emellertid
konstatera, att det icke under några förhållanden är lofligt för qvinna
att vara ombud för annan.

Herr Öländer: Jag har visst icke påstått, att den nuvarande
formen för 15 kap. 2 § rättegångsbalken alldeles absolut förbjuder
qvinna att uppträda såsom advokat. Jag har sjelf vid några få tillfällen
tillåtit det, nemligen då verkliga skäl talat derför, såsom när
qvinnans man varit sjuk eller vistats långt borta eller haft svårt att
skaffa ombud. Men om detta stadgande skulle införas, skulle qvinna
icke i något fall kunna förvägras att föra talan. Och hvad beträffar
biskop Billings yttrande, så nog vet också jag, att qvinnan kan
advocera, men huru? Derom vill jag icke yttra mig.

Herr Leman: För min del anser jag, att de talare, som yrkat
afslag å det föreliggande utlåtandet, betydligt öfverdrifvit den våda,
som dess antagande skulle kunna medföra.

Särskildt har jag fäst mig vid, att en af dessa talare yttrade,
att han såsom domare i vissa förekomna fall, såsom när han t. ex.
utrönt, att en man af sjukdom eller annan giltig orsak vore förhindrad
inställa sig inför rätta, medgifvit, att qvinna — mannens
hustru eller anförvandt — finge uppträda såsom ombud. Men genom
ett sådant tillvägagående synes mig, att rum lemnats för en viss
godtycklighet; tv nu gällande lag medgifver icke domaren någon
pröfningsrätt om de tillfällen, då qvinna må tillåtas eller icke tillåtas
att uppträda såsom ombud. Man må tolka lagen så, att qvinna är
berättigad att vara ombud eller att hon icke är dertill berättigad;
men man måste konseqvent vidhålla endera af dessa tolkningar, och
man torde icke ega att efter olika förekommande omständigheter
tolka lagen än på det ena och än på det andra sättet.

Ett faktum är emellertid, att i flera trakter af Sverige, synnerligen
i sådana, der sjöfarande, som ofta äro stadda på resor, äro
bosatta, det hlifvit häfdvunnen sed, att, der en man varit hindrad att
infinna sig vid domstol, någon qvinlig anförvandt till honom godkänts
såsom hans ombud, och faktiskt är äfven, att rättskipningen
icke hlifvit lidande på ett sådant förfaringssätt.

Slutligen får jag uttala den åsigt, att man icke med fog torde
behöfva frukta, att ett bifall till förslaget, hvarigenom en på goda
grunder häfdvunnen sed legaliseras, skall i någon större mån uppmuntra
qvinno!- att blifva yrkesadvokater. Ej heller tror jag, att, om

N:o 6.

Angående
behörighet
för qvinna
att vara
rättegångsombud.

(Forts.)

N:o 6, 56

Angående*
behörighet
för qvinna
att vara
rättegångsombud

(Forts.)

Angående
koncession
å anläggning
af jernväg
från Qellivare
till
Wassjaure.

Lördagen den 20 Februari.

förslaget upphö jes till lag, man derefter torde behöfva befara att
blifva öfverlupen af qvinliga advokater. Men i allt fall kan jag
från den synpunkt, jag betraktar frågan, icke se den ringaste våda
deruti, att lagen öppet medgifver qvinna, som bar båg och kunskaper
att utöfva advokatverksamket, rätt att idka sådan verksamhet.

Den bufvudsakliga fördelen af lagförslagets antagande ligger dock
deruti att, såsom motionären och lagutskottet erinrat, derigenom vinnes
enhet i rättskipningen; och det är synnerligen af detta skäl, som
jag tillåter mig yrka bifall till lagutskottets förevarande utlåtande.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i det föredragna utlåtandet bemstält samt vidare på
afslag derå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 13 och 16 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 12, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som
förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda
kontor.

Punkterna 1—10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Hvad utskottet tillstyrkt bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 13 och 16 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jernvägsanläggningar, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
bemstält.

Föredrogs a nyo statsutskottets den 13 och 16 innevarande
februari bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om koncession å anläggning af
jernväg från Gellivare till Wassjaure.

Herr Ljungberg: Jag skall icke uppehålla herrarne länge, då
olyckligtvis denna punkt, som, enligt min tanke, är mycket vigtig,

57 N:0 6.

Lördagen den 20 Februari.

kommit så sent på föredragningslistan. Jag har endast velat uttrycka
min förundran öfver, att statsutskottet icke lemnat något gehör åt (
herr Kronlunds välbefogade motion. Det lärer väl icke kunna förnekas,
att den är både gagnelig och vigtig för landet, då den ju
af ser att betrygga den trafik med Norge, som är förutsatt i frågan.
Det har varit så mycket mer beklagligt, att utskottet icke egnat
större uppmärksamhet deråt, som vi ju möjligen hafva att emotse
en kongl. proposition i ämnet, och om denna i följd af det afstyrkande,
som utskottet nu har lemnat på denna motion, skulle endast
stödja sig på och endast åberopa den knapphändiga »utredning»,
som myndigheterna i allmänhet lemnat i denna fråga, men icke ordna
och klargöra förhållandet till Norge, så befunne Riksdagen sig i den
sorgliga ställning, att den finge antingen afslå propositionen eller
också upplemna vårt land åt norskt godtycke. Det finnes väl icke
någon nation, som, då hon nödgas öfverskrida ett annat lands område,
icke söker betrygga sig fri trafik och skaffa sig garantier derför.
Och jag tror, att vi icke minst behöfva detta i afseende på
vårt grannland Norge, der det blifvit en troslära, som, snart sagdt,
predikas från taken, att man icke behöfver taga någon hänsyn Ull
Sveriges intressen och önskningar. Hvad som i detta fall i allmänhet
skulle vara önskvärd!, vill jag nu blott med några få ord

påpeka.

Det vigtigaste, om eu sådan transitorörelse skall ifrågakomma,
torde vara, att genom ett bindande kontrakt blefve betingadt, att
Sverige skulle hafva fri trafik, titan alla pålagor och inskränkningar,
öfver det norska området. Äfvenså borde på samma gång bestämmelse
träffas i afseende å fraktafgifterna, så att dessa icke kunde
efter behag höjas till skada för Sverige. De borde bestämmas så,
att frakttaxan icke sattes högre än den svenska. En ganska vigtig
fråga är vidare den, som rör marken, som erfordras för de stora

upplag, hvilka här skulle anordnas. Då Norge är det land, som
erhölle den relativt största nyttan af denna bana, tror jag det icke
vara obilligt att begära, det norska staten afstode fri mark för
erforderliga upplag och magasin. I värsta fall borde man åtminstone
förskaffa sig eganderätten till marken, så att icke ständiga
trakasserier uppstode, då man kan vara öfvertygad, att norrmännen
skola söka på allt sätt uppskörta våra landsmän. Erfarenheten bör
hafva lärt oss att vara försigtiga, när vi ha att göra med denna
granne. Man kan visserligen säga: det der är en affär för bolaget.
Men så får man icke betrakta saken. Förr eller senare kommer
staten att öfvertaga denna bana — derom är jag öfvertygad — och
om då icke bestämmelser i berörda hänseende förut blifvit fattade,
skall det otvifvelaktigt befinnas omöjligt att vinna dem. Man kan

icke med eftertryck göra anspråk derpå, när trafiken redan är öpp nad.

Då motparten vet, att den icke kali afbrytas, kan han fordra
hvilka vilkor som helst. Det är derför jag anser, att det ilr af ganska
stor vigt, att svenska staten på förhand och officielt uppgjorde

Angående
koncession
i anläggning
af jernväg
från Gellivare
till
Wassjaure.
(Forts.)

No 6. 58

Lördagen den 20 Februari.

koncession ^.essa sa^er me(l den norska, som sjelf ämnar anlägga banan öfver
å anläggning område. En annan sak, som endast staten kan uppgöra, är
af jernväg frågan om befästningarne vid Ofoten. Både norska pressen och vår
från Geni- generalstab hafva antvdt nödvändigheten af dessa befästningar. Och
Wassjaure. . ar. lc^e no»’ de göras, utan de måste vara uppförda helst
(Forts.) innan jernvägsarbetet börjar och i hvarje fall innan det hinner någon
större utsträckning. Samma förhållande är hos oss med den befästning,
som man ämnar anlägga vid Boden. Man talar visserligen om,
att befästnings- och jernvägsarbetet kan bedrifvas jemnsides. Men
månne det skulle vara klokt? Hvar och en kan inse, att en halffärdig
fästning är svår att försvara eller rättare icke kan försvaras.
Om man då har hälften eller låt vara två tredjedelar af jernvägen
färdig och fienden kommer, har han lätt att framtränga öfver mellanrummet
och bemägtiga sig den till hälften eller två tredjedelar färdiga
fästningen, för hvilken vi sålunda gjort stora uppoffringar utan
all nytta.

Hvad för öfrigt sjelfva jernvägen beträffar, synes det i sanning
icke vara någon brådska att inlåta sig derpå. Jag tror, att bäst
vore att icke befatta sig med den ännu på många år. Det är en
sak, som blifvit förbisedd och oberörd både af koncessionssökandena
och alla de hörda myndigheterna, och det är hvilket öde som kommer
att drabba det bottniska kustlandet och särskilt de dervarande
städerna, hvaraf finnes ett ganska stort antal, visserligen små, men
stadda i tillväxt och fullkomligt beroende af det inland, som ligger
bakom dem. Gifvet är ju, att när en kommunikationsled öppnas till
vesterhafvet, kommer den stora trafiken och i synnerhet importhandeln
att gå den vägen, hvilket åter kommer att inverka högst
menligt på de nämnda kuststäderna, som troligen komma att förfalla,
och kanske äfven på Stockholm, som hittills i väsentlig mån varit
fournissör för Norrland. Detta är en högst vigtig sak. Men det är också
en annan stor ekonomisk fråga, som man förbisett. Skall det vara
klokt att släppa ut en så stor massa af malm från de nya malmbergen
på en tid, då man nyss öppnat den stora rörelsen vid Gellivare.
Andra, som hafva en god vara, som står lågt i pris, kasta
icke ut ofantliga qvantiteter af samma vara för att än mera nedtrycka
priset på densamma, utan spara derpå. Nu är förhållandet,
att äfven vår jernhandtenng kommer att lida, när vi förse utlandet
med ett sådant öfverflöd af vårt dyrbara råämne. Derför vore det väl
fördelaktigare att dröja något med dessa malmbergs bearbetande, till
dess priset på malm stigit i utlandet. Att en sådan stegring är att
vänta, kan ses af förhållandet med Bilbao-malmen, hvilken för några
år sedan stod till allenast 5 kronor 10 öre, men nu till 8 kronor
10 öre per ton. Man säger det oaktadt, att något sådant kommer
icke att ske, emedan det finnes så mycket malm öfverallt. Det
senare är både sant och icke sant. Det finnes stora malmfält
t. ex. i Lothringen, i Kina, på Borneo och på andra ställen —• milliontals
ton. Men huru är den beskaffad och huru är den tillgänglig?

59 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari

Den är af mycket lägre kalt, 25 i stället för 65 procent, och den
tunga, skrymmande malmen kan icke bära den långväga frakten.
Således är saken betänklig äfven ur den synpunkten, att vi skulle
förhindra en önskvärd stegring af malmvärdet.

För öfrigt vill jag endast bedja herrarne genomläsa generalstabens
yttrande om vårt militära läge, i händelse Ofoten-banan öppnas.
Der är så tydligt uttryckt, att man icke kan begära det tydligare
af en myndighet, att hela jernvägsföretaget är förderfligt för
oss under nuvarande förhållanden. Det skulle komma att för vårt
land medföra en ofantlig risk. Generalstaben säger, att i samma
mån ett gränsland göres mera tillgängligt för fienden, måste det förstärkas
genom ett försvar, för bvilket man då i ett folkfattigt land
måste blotta de andra delarne. Deraf följer också, att man måste
för denna banas skull icke blott upprätta nya, fasta försvarsverk,
utan äfven förstärka hela vår armé för att möta det fiendtliga
anfall, för hvilket vi bana vägen, d. v. s. att till de ofantliga
kostnader, som den nya jernvägen i andra hänseenden kommer att
medföra, kommer äfven kostnaden för en ny armécorps för Norrbottens
län. Jag önskar derför, att både regeringen och Riksdagen
måtte betänka sig väl och länge, innan de inlåta sig på detta vidt
utseende och äfventyrliga företag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
13 och 16 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
disposition af förra militiebostället 1 !/e mantal Åsmundgården n:o 1
i Jemtlands län,

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från förra militiebostället s/s mantal n:o 3 Sunnanå
eller Strömsholm för en vattenledning till Skellefteå stad,

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två under förra militiebostället Tuna n:o 1 om 57/s
mantal i Östergötlands lön lydande lägenheter,

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett
jordbyte å förra kronojagbacken Skämbylöth eller Åkerbyhult n:o 1
i Södermanlands län, och

n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter enkan Anna Kristina
Lindblom,

äfvensom af samma utskotts den IT och 19 innevarande månad
bordlagda utlåtanden:

Angående
koncession å
anläggning
af jernväg
från Oellivare
till
Wassjaure.
(Forts.)

N:o 6.

Om statsbidrag
till
myrutdihningar
och
vattena/tappningar.

60 Lördagen den 20 Februari.

n:o 20, ^ i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om arrendatorer af kronans jordbruksdomäner åliggande
nybyggnadsskyldighet,

n:o 21, i anledning af väekt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående inlösen af frälseskatteräntor, och

n:o 22, i anledning af väckta förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag om
rust- och rotehållets sättande på vakans,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å^ nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 17 och 19 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 23, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande.

Punkterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 3.

Herr Fagerholm: Statsutskottet har i sitt utlåtande sagt, att
för år 1897 till frostländighetens minskande beviljats anslag med
60,370 kronor. Deraf belöper 40,000 kronor å ett företag i Helsingland.
Således återstå endast c:a 20,000 kronor till öfriga företag
under året, bvilket visar, att fordringarne för erhållande af statsbidrag
till företag af ifrågavarande beskaffenhet icke äro sådana de böra vara,
Jag tror, att, om förändring skedde så till vida, att den enskildes
andel i kostnaden minskades åtminstone till hälften deraf, skulle ett
bättre förhållande inträda. Jag har endast velat nämna detta, men
har icke något yrkande att göra.

Herr Benedicks: Uti ifrågavarande motioner föreslås en förändring
af vilkoren för utlemnande af dessa anslag. T stället för den
nuvarande fordringen på, att egaren till den odlingsbara marken skall
deltaga i dikningskostnaden med två tredjedelar, föreslås bestämmelse
om, att han endast skall bidraga med halfva kostnaden. Det är ju
alldeles gifvet, att, då de flesta och största mossar i vårt land förekomma
i Norrland, denna fråga företrädesvis är en norrländsk fråga.
Uti de norrländska länen är ju befolkningen mycket gles och bor
sällan i större antal tillsammans. I alla händelser besitter den i regel
störa arealer, och kostnaden för torrläggning af de sänka markerna
är så oerhördt stor, att dessa gagnrika företag icke kunna af brist på
medel komma till stånd i så stort antal, som önskligt vore. Förr i

Lördagen den 20 Februari.

61 N:o 6.

tiden — det veta åtminstone de flesta af eder, mine herrar — var
det staten, som ensam bekostade dessa stora utdikningar. Detta missbrukades,
hvarigenom uppstod en reaktion, som gick till en annan
ytterlighet, eller att markens egare skulle bestrida två tredjedelar af
kostnaden. Jag tror att den, som vill att Norrland skall kunna uppodlas,
och det inom en rimlig framtid, också måste vara beredd på
att staten äfven härför får göra större uppoffringar än hittills.

Uti utskottets utlåtande förekommer en passus, som gifver mig
anledning att tro, att, då den särskilda frågan om vilkoren icke alls
är af utskottet behandlad, det egentligen är sjelfva vilkoren för anslaget,
som det här gäller. Utskottet säger nemligen, att »anslaget
icke behöfver höjas för att tillfredsställa de anspråk, som med gällande
bestämmelser ställas på detsamma». Ja, det tror jag väl är möjligt,
oaktadt jag lutar åt det håll, att anslaget behöfver ytterligare höjas
i alla fall. Men jag antager bestämdt, att, om anslaget höjdes åtminstone
från det nuvarande beloppet 200,000 kr. till 300,000 kr.,
detta skulle medföra en stor effekt. —I Norrbotten finnes en odlingsbar
mossmark, som uppgår till ungefär hela det öfriga Sveriges åkerareal.
— Men äfven ett annat skäl finnes, som talar för detta tillmötesgående
särskildt nu, då det gäller Norrland, och det är, att det
icke finnes någon landsända, som kan sägas vara i sådant behof af
hjelp som denna — särskildt med afseende å den spanmålstull, som
lagts på norrländigarne — då dessa, såsom det nu är stäldt, endast
få år få in sin säd oskadad. Det är derför, som det torde ligga en
viss rättvisa i att tillmötesgå motionärerna, som ju också alla äro
norrlän dingar. Jag får således föreslå, att Riksdagen behagade besluta,
att de nu gällande vilkor för erhållande af bidrag utan återbetalning sskyldighet
till sådana myr utdikning ar och vattenaftappningar, hvilkas
ändamål är att minska frostländigheten för närliggande bygd, måtte
ändras derhän, att till dylika företag må kunna af statsmedel utgå
belopp motsvarande hälften af den för företaget beräknade kostnad, samt
att en summa af 300,000 kronor för 1898 må till understödjande af
ifrågavarande företag ställas till Kongl. Maj:ts förfogande att utgå
utan återbetalningsskyldighet.

Herr Tamm Hugo: Då herr Benedicks öfvergått till betänkandets
fjerde punkt, får jag hemställa, att den måtte få föredragas i
sammanhang med den tredje punkten.

Denna hemställan bifölls.

Sedan i följd häraf jemväl punkten 4 blifvit uppläst, anförde:

Herr Tamm, Hugo: Herr Benedicks har tagit upp ett förslag,
att för erhållande af bidrag från denna frostminskningsfond, bvilka
ju utgå såsom rena anslag, skulle sättas vilkor så att bidragen skulle
utgå med hälften i stället för med eu tredjedel af kostnaden, och han
har i konseqvens härmed också yrkat, att anslaget skulle utgå med
300,000 kr. — När, såsom här, fråga är att lemna penningarne såsom

Om statsbidrag
till
myrutdihningar
och
vattenaftappningar.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

N:0 6.

Om statsbidrag
till
myrutdikningar
och
vattenaftappningar.

(Forts.)

62

gåfva, är det ju alldeles klart, att, om man bestämde att hela kostnaden
skulle bestridas af staten, det skulle gå mycket lätt att göra
af med så mycket penningar som helst. En annan fråga är den: har
man garanti för att dessa medel blifva till verkligt fortvarande gagn?
Det beror på, om det enskilda intresset är nog starkt för att ej blott
verkställa afdikningen, utan äfven för att i en framtid underhålla densamma.
Gränsen för att sätta anslaget lagom för detta mål är ganska
svår att finna. Jag vet alltför väl, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har skyldighet att hvart tionde år se om dessa dikningar, men
jag vet icke, hvilka påföljder drabba de eller den jordegare, som fått
bidrag, men låta företaget förfalla. Svårigheten ligger onekligen i
att finna gränsen, så att man kan säga, att anslaget blifver fullt verksamt,
att man gifvit så mycket, att det enskilda intresset har lust
att vidmagthålla företaget.

För herr Benedicks sväfvar tydligen samma missuppfattning
rörande detta anslag och dess ändamål, som man ofta möter i Riksdagen,
nemligen att man uppfattar detsamma såsom ett anslag, det
der skulle kunna användas till att dika ut t. ex. stora myrodlingar
utan all begränsning vid deras läge. Det är icke meningen. Man
har försökt att få ett uttryck för ändamålet med anslagets användande
och efter många försök stannat vid att det skall användas till minskning
af frostländigheten »för närliggande bygd», således närmast en
bebygd trakt. — Något anslag för torrläggning af de stora mossarne
finnes således icke. —- En sak, som också har föranledt svårighet, är
att bedöma vid ett s. k. blandadt företag, hvad som skall tagas af
frostminskningsfonden och hvad af odlingslånefonden, hvilket ju alltid
har varit en svår nöt att knäppa. Att den ärade talaren med sådan
ifver upptagit denna fråga, förvånar mig icke, då det företag, herr
Fagerholm omtalade, såsom medtagande en så stor summa, ligger i
närheten af Gefle och ett annat, som just framkallat olika meningar
inom styrelserna rörande frostanslagets eller odlingslånefondens användning,
ligger på Gysinge mark, hvadan den ärade talaren ej saknar
erfarenhet i frågan. Jag tror dock, att man icke får gå för långt med
afseende å detta anslag.

Bättre då, om man vill vinna det föresväfvade målet, göra en
om- eller samarbetning af vilkoren för de begge anslagen och som
förhållandena nu stå låta bero vid utskottets förslag, hvartill jag
yrkar bifall.

Herr Benedicks: Gent emot den siste ärade talaren får jag
nämna, att jag icke är delegare i något företag, som beröres af ifrågavarande
anslag. Det bruk, jag förestår, är till en mycket ringa grad
tvungen ^delegare i ett dylikt företag, ty jag har satt mig emot det.
Ett skäl, som talar för beviljande af motionen, är, att omkostnaderna
blifva så'' oerhördt stora till följd af den stora mosse, som ligger i
närheten, att redan så svåra förhållanden inträdt, att det ena hemmanet
efter det andra är till salu. Jag är tacksam för herr Tamms

t>3 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

påminnelse, derför att den visar tydligt med exempel, huru det kau
gå med nuvarande stadganden.

Hvad vidare hela anslaget beträffar, så enär det är ett reservationsanslag,
torde det icke vara svårt att säga, att det nu stannar vid
300,000 kronor. Sedan blir det tillfälle för Riksdagen att bestämma
ytterligare högre anslag. Men jag anser i hvarje händelse, att detta
anslag är ett minimum.

Herr Berg, Lars: Jag tänkte icke yttra mig i frågan vid så
sen timme, men då en talare likasom rigtat en interpellation till mig
i afseende å frågan om kontrollen, anser jag mig böra yttra mig
jemväl derför, att jag hör till dem, som äro djupt öfvertygade om
den stora vigten och betydelsen af detta anslag icke blott för Norrland,
utan för stora delar af vårt fosterland, och jag yttrar mig så
mycket hellre, som statsutskottets skäl för afslag förefalla mig mycket
litet vägande.

Egendomligt är det, att utskottet ej ens upptagit till behandling,
än mindre till bemötande, den ena af motionerna, som handlar ensamt
om höjande af anslagets slutsumma utan ändring af vilkoren.
I afseende å dessa säger deremot utskottet, att det anser, »att det nu
gällande stadgandet om proportionen mellan statsbidraget och intressentens
egen kostnad torde stödja sig derpå, att statens bidrag
lemnas såsom anslag utan återbetalningsskyldighet, och att någon
kontroll ej eger rum med afseende å underhållet». Det var denna
fråga, som uppkallade mig. Dermed förhåller sig på det sättet, att
lagligen bindande odlingsskyldighet åligger intressenterna enligt
kontrakt, och att kontroll verkligen utöfvas af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
genom dess distriktstjenstemän, som årligen efter kortare
eller längre mellantider besigtiga afdikningsanläggningarne. Om någon
försummelse i underhållet vid dessa besigtningar anmärkes, sker efterbesigtning,
och om försummelsen ändock icke blir afhjelpt, vända sig
tjenstemännen till kronobetjeningen. Det har visat sig, att om också
beklagliga undantag finnas, der försummelse sker, så är dock i allmänhet
underhållet försvarligt. Det är således ett misstag, på hvilket
detta utskottets skäl stödjer sig.

Likaså är förhållandet med utskottets andra skäl. Den omstänheten,
att icke anslaget redan vid början af året är i sin helhet
disponeradt eller täckt af ansökningar, utan att 48,000 kronor finnas
qvar, eger nemligen ringa beviskraft, ty det förhåller sig så med
detta anslag — och detta har visat sig genom en lång erfarenhet —-att anspråken från allmänhetens sida på delaktighet i anslaget sjunka
i samma mån, som anslaget är ringa, och ökas i samma mån, som
anslaget ökas, och det är helt naturligt. Då man vet, att anslaget
är ringa, har man icke hopp om att få någon del deraf, men då
anslaget höjes, stegras också täflan derom.

I afseende å proportionen mellan statsbidraget och de enskilde
intressenternas kostnader, är det visserligen sant, att den nu stad -

Om statsbidrag
till
myrutdikningar
och
vattenaftappning
ar.
(Forts.)

N:0 6.

64

Lördagen den 20 Februari.

Om statsbidrag
till
myrutdikningar
och
vattenaftappningar.

(Forts.)

gade proportionen kan vara lämplig i allmänhet i mellersta och södra
Sverige, men det är deremot fullt befogadt, hvad motionärerna hafva
anmärkt, att i aflägsna bygder, i Lappmarkerna, i de af frostens
härjningar mest utsatta bygder, der sålunda anslaget är af den största
betydelse, der blir det icke användt. Dessa bygders invånare söka
ofta och få ofta anslag, men när man kommer till underskrifvandet
af kontrakten, draga de sig tillbaka under förklaring, att de icke
våga åtaga sig en förbindelse, som skulle blifva för dem ruinerande,
utan hellre afstå från bjelpen, hellre låta det ännu fortgå som det
varit under längre eller kortare tid.

Många skäl finnas således, såvidt jag förstår, både att böja
anslaget och att under vissa förbehåll ändra vilkoren derhän, att
Kongl. Maj:t under vissa ömmande förhållanden får rätt att anvisa
ett bidrag af ända till hälften af den beräknade kostnaden. På det
sättet, och i synnerhet om man begränsade det vilkoret till vissa
delar af landet, exempelvis Norrland och Dalarne, skulle helt säkert
en helt annan fart i dessa sänka markers afdikning komma till stånd.
Vi hafva en mycket omfattande, lång erfarenhet om detta anslag,
som stått på Riksdagens budget sedan år 1840, således öfver ett
hälft sekel, och den erfarenheten erkännes allmänt ådagalägga, att
verkningarna af detta anslag varit synnerligen gynsamma, att statens
uppoffringar varit väl använda och hafva blifvit återgäldade genom
en mer, än man kunnat tro, minskad frostländighet, genom mildring
i klimatet, genom ökade odlingsmarker och deraf följande ökning i
befolkningens välstånd. Under sådana förhållanden är det naturligt,
att jag, hvilken är representant för delvis okultiverade, högst uppe i
norr belägna delar af vårt land, och som dessutom följt frågan och
behandlat den i tjensteväg under en hel mansålder, måste beklaga
på det lifligaste, att statsutskottet kommit till det resultat, dess betänkande
utvisar. Men just utskottets brist på skäl och dess svaga
bevis för af slagsyrkandet räknar jag såsom en glädjande omständighet
och såsom en antydan, att utskottet är vänligt stämdt för förslaget,
i fall det återkommer i en väl förberedd form, och det är för att
skaffa statsutskottet nya skäl, och vända dem det nu begagnat i
motsatt syfte till bevis för att anslaget bör ökas, som jag här, ehuru
jag icke nu anser mig böra direkt göra något annat yrkande än
utskottet, velat anföra de för mig mest talande skälen för anslagets
höjande. Jag vill också nämna, att höjning af anslaget begärts af
hushållningssällskapens ombud redan för flera år sedan. Landtbruksstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingingo också samtidigt
till Kongl. Maj:t med begäran om anslagets ökande till samma
belopp, som flere motionärer nu föreslagit, eller 300,000 kronor,
hvilken begäran ledde till anslagets höjande till dess nuvarande belopp
200,000 kronor.

Naturligt är således, att jag önskar denna motion framgång och
röstar derför, då yrkande derom redan framstälts.

Lördagen den 20 Februari.

65 N:o 6.

Herr von Stapelmohr: Jag står i denna fråga icke på samma
ståndpunkt som min kamrat på jemtlandsbänken, utan är öfvertygad
om, att frågan om frostländighetens minskande är af så behjertad värd
natur, att de väckta motionerna om höjning af anslaget för berörda
ändamål icke böra helt och hållet skjutas å sido. Såsom bekant
torde vara, är jordbruket i Norrland utsatt för stora vanskligheter;
ett hardt klimat, det förhållande, att befolkningen är glest boende
samt en stor brist på kommunikationer, försvåra jordbrukets goda och
ändamålsenliga utveckling. Dessutom har landtbrukaren i frosten en
svår och oberäknelig fiende, som ofta på en enda natt förstör frukterna
af lång tids möda och omtanke och ställer för landtmannen i
utsigt nöd och försakelse. Genom en afdikning af de vidsträckta
och vattensjuka marker, hvarifrån frosten sprides till kringliggande
bygd, skulle skördeförhållandena i Norrland gestalta sig bättre än
nu, och dessutom skulle möjligheten att vidga odlingsmarkerna betydligt
ökas. En långt talrikare befolkning än nu skulle då inom
de fyra nordligaste länen finna hem och bergning. Men för det
ändamålet fordras det, att staten lemnar landtmannen ett kraftigt
understöd, ty myrarnas utsträckning och vidd är sådan, att deras
afdikning påfordrar, ofta åtminstone, mycket omfattande företag,
Indika åter draga dyra kostnader. Under de senare åren har insigten
derom, att de kostnader, som nedläggas på vattenaftappningar, torde
i någon mån, om än sent, återgäldas, allt mer och mer vunnit insteg
bland befolkningen, hvarför intresset för vattenafledningsföretag äfven
betydligt ökats — och såsom herr generaldirektören och chefen för
väg- och vattenhyggnadsstyrelsen erinrade, har detta vitsordats kraftigt
af de ombud för hushållningssällskapen, som voro församlade 1895.
De föreslogo nemligen höjning af anslaget från dåvarande belopp
till 300,000 kronor, och såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som
landtbruksstyrelsen, hvilka ju i detta afseende ega största sakkunskap,
tillstyrkte denna höjning. Det har klagats så mycket öfver jordbrukets
betryck i Sverige, med eller utan skäl, och många medel att
upphjelpa denna näring hafva försökts, delvis med direkta anslag till
jordbruket eller till näringar, som dermed stå i samband. Särskildt
bär man försökt med tull på spanmål. Det sista medlet gagnar
icke jordbrukaren i de norra länen, ty för honom är det icke af vigt,
att jordbrukets alster betinga höga pris, utan angelägnare är, att
staten hjelper honom att få någon afkastning från sin mark. Genom
bidrag till frostländighetens minskande gagnar staten den enskilde
och främjar på samma gång sitt eget intresse. Statsutskottet har
behandlat denna fråga nog så knapphändigt och sagt, att enligt dess
förmenande det nuvarande anslaget af 200,000 kronor skulle vara
tillräckligt, enär det visat sig, att 1897 års anslag med 48,000 kronor
öfverskjuter det belopp, som redan utdelats för detta ändamål, äfvensom
det, som ansetts behöfligt för att möta de inneliggande ansökningarne.
Men jag skall bedja att mot dessa siffror få ställa en
annan summa, som jag hemtat från en officiel urkund. Under 1895
Första Kammarens Prut. 1897. Ar:o II. 5

Om statsbidrag
till
myrutdikningar
och
vattenajtappningar.

(Forts.)

N:o 6. 66

Lördagen den 20 Februari.

Om statsbidrag
till
myrutdikningar
och
vattenaftappningar.

(Forts).

uppgingo de belopp, hvarom ansökningar gjorts, till 295,000 kronor,
vid hvilket förhållande, och då ännu återstå tio och en half månader
af 1897, man har full anledning att tro, att under året skola inkomma
så många ansökningar, att de till sina sammanlagda summor
långt öfverskrida, hvad som nu kan vara disponibelt, eller 48,000 kronor.

Herr Benedicks hade fullkomligt rätt deri, att den del i förhållande
till hela kostnadssumman, som odlaren nu får, eller en
tredjedel, är för knappt tilltagen derför, att åtskilliga företag fordra
så stor omfattning, att landtbrukaren icke vill riskera att sätta in i
dessa arbeten så mycket penningar och arbete, som fordras. Jag
skulle derför önska, att herr Benedicks förslag vunne bifall, och
hemställer sålunda, att kammaren ville, med afslag å utskottets betänkande,
bifalla herr Benedicks förslag.

Herr Tamm, Hugo: För min del instämmer jag på det allra
varmaste i den särskildt af herr Berg uttalade önskan, att man
måtte vidtaga åtgärder för att kunna åstadkomma, såsom nu af den
senaste talaren betonats, odling på dessa stora mossar, som vänta att
kunna komma under odling. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att det är en alldeles särskild fråga, hvilken olyckligtvis icke
föreligger vid behandlingen af detta anslag. Detta anslags historia
är den, att först gafs det till myrutdikningar i allmänhet, sedan tog
Biksdagen och ändrade dess bestämmelse och sade: till detta ändamål
vilja vi icke gifva anslaget, utan till sådana vattensjuka marker, som
icke kunna med fördel odlas, och på det att frosten icke derifrån
skall spridas till omgifvande nejd. Men så inskränktes detta ytterligare
genom Riksdagens beslut, att det skulle vara icke för nejdens
skyddande, utan för minskande af frostländigheten för närliggande
bygd, som anslaget skulle utgå. Det är ju alldeles klart, att statsutskottet
måste hålla sig inom den ram, som af Riksdagen genom
dessa beslut är faststäld. Vi hafva icke haft under pröfning den
frågan, huruvida vi skola gifva understöd till myrutdikningar i allmänhet,
och herr Berg vet nog allra bäst, huru många svårigheter
detta anslag orsakat vid tillämpningen. Jag är också öfvertygad, att
det var denna hans vetskap både om vilkoren och om den svårighet,
hvilken ligger i denna form för anslaget, som utgjorde hans motiv
att icke göra något annat yrkande än på bifall till utskottets förslag.
Vill man ändra detta, ja väl, då får man ändra icke endast dessa vilkor,
utan man måste lemna ett anslag, ur hvilket de myndigheter, som
hafva pröfningsrätten, kunna taga penningar för att verkställa, hvad
vi säkerligen alla önska. Derför var det i utskottsafdelningen tal
om att kunna åstadkomma en kombination, hvarigenom verkligen
till ett följande år en odlings- och frostfond skulle kunna bildas, som
kunde användas utan att man bröte mot anslagsbestämmelserna. Det
var ett af motiven, hvarför vi stannade vid detta belopp. Då det
således enligt mitt förmenande genom tre riksdagsbeslut är stäldt på
detta sätt, då en sådan begränsning är faststäld, då är det, som jag

67 N:o 6.

Lördagen den 20 Februari.

siiger, att detta anslag till sitt belopp visat sig vara tillräckligt. Jag
vill dessutom mot berr Berg anmärka, att kan troligen missade sig,
då han yttrade, vid tal om underhållet, att garanti för framtida
underhåll läge uti att dessa marker skola odlas, ty denna fond rör
icke sådan mark, som kan odlas, utan blott sådan, som, utan att med
fördel hunna odlas, afdikas för frostminskning, och det gäller då att
se till, att det enskilda intresset är nog stort att underhålla ett
arbete, som gifver blott en indirekt fördel, ej en direkt vinst — och
derför har utskottet ej vågat bestämma statsanslagets belopp högre
än Vs af dikningskostnaden. Jag tror derför, att kammaren gjorde
rättast i att i det läge, i hvilket frågan nu ligger, bifalla utskottets
förslag. Alltför gerna skulle jag önska och är öfvertygad om, att
de flesta önska, att vi finge ett anslag med sådana anslagsbestämmelser,
att de verkligen kunde tillämpas på dessa af herr Stapelmohr
omnämnda stora moss- och myrmarker, som ligga spridda öfver hela
vårt land och särskild! i det norra Sverige. Men detta är eu sak
och en annan att hålla anslaget inom de gränser, som för närvarande
äro bestämda. Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Berg, Gustaf Axel: Vid denna sena timme skall jag
icke tillåta mig att mer än några få ögonblick taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk. Men jag har ansett min pligt vara att framhålla,
att för det län, jag har äran representera, denna fråga om
förhöjdt anslag är af den största betydelse. Länge har man väntat
och hoppats, att man äfven der skulle få någon afsevärd del af
detta anslag. Då jag derjemte-hört från många andra län, att förhållandet
är der alldeles detsamma, och då jag slutligen icke kan
finna, att det finnes någon formel betänklighet att antaga herr
Benedicks förslag, skall äfven jag taga mig friheten att yrka bifall
till detta förslag.

Herr Benedicks: Blott ett par ord för att framhålla mot herr
Tamm, att i den kläm, som jag läste upp, står icke taladt om, hvad
han säger, utan helt enkelt om »anslag utan återbetalningsskyldighet
till sådana myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas ändamål
är att minska frostländigheten för närliggande bygd». Det är icke
något annat, jag har fordrat, hvarför hela hans bevisning förfaller.

Herr Hasselrot: Ungefär detsamma som den siste talaren skulle
jag vilja säga. Det är för öfrigt alldeles rigtigt, såsom herr Tamm
sagt, att det nu icke är fråga om stora myrutdikningar i och för
odling. Vore den frågan nu före, blefve det nog ej tal om hundra
tusen kronor, utan om millioner. Hvad det nu är fråga om, är att
minska frostländigheten för närliggande bygd, och blifva vilkoren
för anslag härtill lindrigare, så är det säkert, att mera penningar
också gå åt. Bättre kunna vi enligt min mening icke använda pen -

Om statsbidrag
till
myrutdikningar
och
vattenaftappningar.

(Forts.)

N o 6. 68

Lördagen den 20 Februari,

Om Hatsbidrag
till
myrutdikningar
och
vattenaftappningar.

(Forts.)

Herr Almgren, Fredrik: Jag ber endast att i korthet få instämma
med dem, som yrkat bifall till herr Benedicks förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, som emellertid återtagit ledningen af förhandlingarna, att
beträffande de nu föredragna punkterna 3 och 4 yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Beneclicks, att
kammaren skulle bifalla den af herr J. Nilsson i ämnet väckta motion
med hemställan, att Riksdagen behagade besluta, att de nu gällande
vilkor för erhållande af bidrag utan återbetalningsskyldighet till sådana
myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att
minska frostländigheten för närliggande bygd, måtte ändras derhän,
att till dylika företag må kunna af statsmedel utgå belopp motsvarande
hälften af den för företaget beräknade kostnad samt att en
summa af 300,000 kronor för 1898 må till understödjande af ifrågavarande
företag ställas till Kongl. Maj:ts förfogande att utgå utan
återbetalningsskyldighet.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarande herr talmannen sig finna propositionen på bifall till
herr J. Nilssons motion vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkterna 3 och
4 af sitt utlåtande n:o 23, röstar

ningar, då sådana i öfverflöd förefinnas, än på sådana företag. Jag
yrkar bifall till herr Benedicks förslag.

Herr Fagerholm: Jag får upplysa kammaren om, att i min
hemtrakt erhöllo några grannar till mig anslag, det var 1885, men
när dessa skulle underskrifva kontrakten, ansågo de sig icke kunna
betala två tredjedelar af kostnadsbeloppen för utdikning af en mark,
som icke var värd ett enda öre.

Förenar mig med herr Benedicks och yrkar afslag på utskottets
förslag.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr J. Nilssons motion i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 21;

. Nej — 29.

69 N:0 6.

Lördagen den 20 Februari.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts nedannämnda,
under sammanträdet aflemnade nådiga propositioner till
Riksdagen:

l:o) angående dagaflöning åt värnpligtig vid tjenstgöring i visst
fall under år 1898;

2:o) angående rätt för Kongl. Maj:t att för inköp af skogbärande
eller till skogsbörd tjenlig mark disponera köpeskillingarna för vissa
kronoegendomar; och

3:o) angående portionsersättning till underofficerare och civilmilitära
personer af motsvarande rang vid armén.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts denna
dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag
angående vapenöfning för utrönande af härens krigsheredskap.

Föredrogs och bordlädes Kongl. Maj:ts under sammanträdet aflemnade
nådiga skrifvelse till Riksdagen, med öfverlemnande af protokoll
vid förhandlingar om nya bestämmelser rörande Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Upplöstes ett inkommet läkareintyg, så lydande:

Att herr baron A. W. Rappe, som lider af influensa, är tillrådd
att under den närmaste veckan afhålla sig från riksdagsarbetet, betygar
Stockholm den 20 februari 1897.

Karl Malmsten
M. D.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Boström, Filip,
från och med den 22 till och med den 25 i denna månad och herr
Grundberg under fjorton dagar från förstnämnde dag.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 4, till Konungen, i anledning af Kongl, Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af lagen
om skydd för varumärken den 5 juli 1884.

Justerades nio protokollsutdrag för detta sammanträde.

N:0 6. 70

Tisdagen den 23 Februari.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena sättas
främst de, som denna dag bordlagts första gången.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till detta sammanträdes
fortsättande på aftonen, men hemstälde, att, som af de på
dagens föredragningslista uppförda ärenden blott ett återstode oafgjordt,
anslagen måtte få nedtagas.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Kammaren åtskildes kl. 4,52 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Tisdagen den 23 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,so e. m.

Herr statsrådet Christer son aflemnade Kong!. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, i fråga om öfverlåtande å Karlskrona stad
af kronans vattenledning derstädes jemte dertill börande vattenfall,
fastigheter och byggnader m. m.

Justerades protokollet för den 16 i denna månad.

Upplästes ett inlemnadt läkareintyg af följande lydelse:

Ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr Per Magnus
Söderbery är i följd af åkomma i venstra foten tills vidare hindrad
att inställa sig vid riksdagen, hvilket på heder och samvete intygas.

Jönköping den 16 februari 1897. .

A. Thor en,

lasarettsläkare.

71 N:0 6.

Tisdagen den 23 Februari.

Föredrogs och lades till handlingarne Kongl. Maj:ts den 20 innevarande
månad bordlagda nådiga skrifvelse till Riksdagen med öfverlemnande
af protokoll vid förhandlingar om nya bestämmelser rörande
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 20 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 7,
äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 6—9.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Treffenberg från
och med morgondagen till och med den 4 nästkommande mars och
herr Weinberg under tio dagar från den 25 i denna månad.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

Herr de La val erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag tager
mig friheten hemställa, att lagutskottets utlåtande n:o 9 måtte uppföras
sist bland andra gången bordlagda ärenden å föredragningslistan
till morgondagens plenum.

Denna hemställan bifölls.

Kammai’en åtskildes kl. 2,4* e. m.

Tu fidem

A. v. K rusen stjerna.