RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Första Kammaren. N:o 28.

Fredagen den 7 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne april.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
justitieombudsmans efterträdare; och befunnos efter valförrättningens
slut hafva blifvit till valmän utsedde:

herr Almgren, Fredrik ...........................	................... med 69 röster,
11	Behm .............................................	................... 11	69	11
H	Cederberg .......................................	.................. 11	69	11
5*	Ekdahl ........................................	................... 11	69	11
Ii	Falk ................................................	.................... il	69	19
19	Grundberg.......................................	.................. 11	69	11
ii	Helander .........................................	................... 11	69	11
friherre Klingspor, Carl, .........................	................... 11	69	11
grefve Lewenhaupt ..................................	................... 11	69	19
herr Lundström ........................................	................... 11	69	11
a	von Möller ....................................	................... 11	69	11
19	Nisser, Martin Samuel, ...................	.............. ..... 11	69	51
It	Nyström, Carl, ...............................	................... 11	69	11
11	Nyström, Thomas,...........................	................... 11	69	1»
11	Pehr sson ........................................	................... 11	69	11
11	Rökss ..............................................	................... 11	69	11
11	Sandberg .......................................	................... 11	69	11
11	Sanne .............................................	• • ............... 11	69	11
	Stridsberg .........................................	................... 11	69	11
17	Torelius ............................................	• ................. 11	69	11
11	Wallin, Wilhelm, ..........................	.................. H	69	11
11	Weinberg .......................................	................... 11	69	H
11	Wester...............................................	.................. 11	69	ii
11	Ljungberg .......................................	................... 11	68	It

Första, Kammarens Prot. 1897. K:o 28.

N:0 28.

Fredagen den 7 Maj.

Företogs val af sex suppleanter för de valmän, som af kammaren
fått i uppdrag att utse Riksdagens justitieombudsmans efterträdare;
och befunnos efter valförrättningens slut hafva blifvit till suppleanter
för dessa valmän utsedde:

herr Bergström ..........

„ .Lybeck................

„ Björklund ...........

friherre Rappe ..........

herr Berg, Gustaf B. .

„ Tham, Sebastian,

sedan ordningen mellan de fyra förstnämnda blifvit genom lottning
bestämd.

med 50 röster

„ 50 „

i j oO ,,

)> 50 „

,» 46 »

45 „ ,

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till verkställande af undersökning för anläggning af statsbana från
Gellivare till norska gränsen;

n:o 75, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om anskaffande och framläggande af upplysningar
rörande embets- och tjenstemäns dagliga arbetstid samt anvisande af
anslag för detta ändamål;

n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Fridafors fabriks aktiebolag af ett område af förra häradshöfdingebostället
1 mantal Karsahult n:o 1 i Kronobergs län;

n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående med
Ryssland afslutad konvention om samfäldt brukande af svenska och
ryska kronornas laxfiske i Torneå eif;

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hvetlanda bysamhälle af viss del utaf förra häradshöfdingebostället
1 mantal Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:is 4 och 6
i Jönköpings län;

n:o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Yexiö stad af mark, hörande till förra landshöfdingebostället
Kronobergs kungsgård n:o 1 om 8 mantal i Kronobergs län; och

n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af ett med Malmö stad ingånget aftal m. m.; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändrade föreskrifter rörande befordran till major på stat inom
svenska armén.

N:o 28.

Fredagen den 7 Maj.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 73 äfvensom
lagutskottets samma dag bordlagda memorial n:o 60.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 5 och 6 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 58, angående väckta förslag om afsättning till
arbetareförsäkringsfonden.

Herr Treffenberg: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
har begärt ordet utaf två skäl, först för att tacka statsutskottet för
att det framlagt det betänkande, som nu föredragits, innan statskassan
är alldeles läns och man således har full frihet att, om man så vill,
höja anslaget till arbetareförsäkringen, men äfven och förnämligast
derför, att jag vill till protokollet hafva antecknadt, att ehuruväl jag
ingalunda kan gilla herr Hedins och medmotionärers motion — ty der
går man ju till ytterlighet och bågen spännes så hårdt, att den ju
måste brista — instämmer jag likväl i allo i denna motions syfte.
Jag anser således, att det skulle hafva varit synnerligen önskvärd!, om
statsutskottet funnit sig kunna föreslå Riksdagen att bevilja någon förhöjning
uti ifrågavarande anslag. Det är ju mycket otroligt, att medkammaren
kommer att besluta någon sådan förhöjning, men skulle mot
förmodan så ske och det kommer till gemensam votering, så vet kammaren,
hvar den har mig. Något yrkande har jag icke att framställa.

Herr Philipson: Äfven jag anhåller att få till protokollet antecknadt,
att jag för min del kommer att rösta för utskottets förslag.
De skäl, som den föregående talaren anfört för afsättande af medel
till ifrågasatta ändamål, äro för mig tillräckligt talande för en afsättning
af något belopp, men jag förmenar, att man nu ej kan anse det tillrådligt
att ifrågasätta något större sådant än det af utskottet föreslagna.
Jag behöfver ej för kammaren påvisa, hurusom, under en tid,
då statsverkets ställning är så gynsam, som den nu är, det bör vara
allt skäl att under den goda tiden gorå afsättning af medel, hvilka
under en framtid väl kunna blifva behöfliga för ett ändamål; som åtminstone
jag för min del med mycken liflighet önskar måtte en gång
blifva en verklighet. Af denna anledning, herr talman, anhåller jag
om bifall till utskottets förslag.

Herr Sandberg: För mig synes det vara ett sorgligt, men obestridligt
faktum, att, sådan ställningen för närvarande i vårt land är,
endast ett fåtal af vår arbetarebefolkning kan genom egna ansträngningar
bereda sig en bättre tillflykt på äldre dagar än fattigvården.
Medvetandet härom måste naturligen verka derhän, att våra arbetare
blifva missmodiga, liknöjda för att spara hvad sparas kan och ett lätt
rof för socialisternas bedrägliga förespeglingar. Huru annorlunda skulle
icke ställningen vara, om hvarje medlem af vår arbetarebefolkning
vore förvissad om att vid 55 å 60 år erhålla en lifstidsränta af t. ex.

Om afsättning
till arbetareförsäkringsfonden.

N:0 28.

Fredagen den 7 Maj.

Om afsättning
till arbetareförsäkringsfonden.

(Forts.)

Pension åte. o.
-professorn
G. Dillner.

100 kronor. Vissheten derom skulle uppmuntra dem att sjelfva göra
besparingar för att öka denna lifränta; och säkerligen skulle arbetsgifvarne
villigt i rik mån bidraga dertill.

I statsutskottets nu föredragna utlåtande citeras ett yttrande af
chefen för finansdepartementet, så lydande: “Skäl hafva visserligen
ansetts vara för handen att, innan försäkringsfrågan å nyo förelägges
Riksdagen, ännu någon tid låta meningarne inom landet arbeta sig
fram till ökad klarhet angående det rigtigaste sättet för den vigtiga
frågans lösning, såsom ock att derunder i möjligaste mån hemta lärdom
af andra länders erfarenhet, men då under alla förhållanden försäkringens
genomförande kommer att kräfva betydliga belopp, på det
att de ifrågasatta pensionsförmånerna må komma äfven den nuvarande
generationen till godo", etc. Detta är premisserna. Hvad är den
deraf dragna konseqvensen? Jo, att under det mer än hälften af
statsinkomsterna användas för att stärka vår förmåga att försvara oss
mot möjligen blifvande yttre fiender, anvisas ^-J^del af statsinkomsterna
för genomförande af arbetareförsäkringen. Denna skriande motsats
måste ovilkorligen gifva ett välkommet vapen i händerna på dem, som
vilja omstörta vår samhällsordning.

Jag har intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 5 och 6 innevarande
maj bordlagda memorial:

n:o 59, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
krediti vsummor, och

n:o 60, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas i
det nya reglementet för riksgäldskontoret,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 5 och 6 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen, angående pension å allmänna indragningsstaten åt e. o.
professorn G. Dillner.

Herr vonEhrenheim: Då 12 ledamöter i statsutskottet från
denna kammare reserverat sig mot detta utskottets utlåtande, är det
med ett synnerligen godt hopp om framgång, som jag yrkar afslag å
utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition. De
skäl, som tala för pensionering af e. o. professor Dillner, äro desamma,
som vid förra riksdagen anfördes'' för pensionering af e. o. professorer,
och hvilka då ledde till det resultat, att två e. o. professorer vid
gemensam votering också erhöllo pension till det belopp, som nu är

Fredagen den 7 Maj. 5 N:o 28.

föreslaget för professor Dillner, eller 3,500 kr. Det hade varit att Pension åte. o.
hoppas, att äfven statsutskottets majoritet skulle hafva fäst sig vid °™r

detta beslut och således nu tillstyrkt den kongl. propositionen, och detta (Forts.)
så mycket mera, som snarare starkare än svagare skäl förefinnas för
pensionering af professor Dillner än de, som förlidet år anfördes. Professor
Dillner är till följd af sjukdom urståndsatt att sköta sin tjenst
och har upprepade gånger nödgats begära ledighet. Det kan icke vara
för universitetet lämpligt att utöfver pensionsåldern behålla en person
i tjenst, som befinner sig vid så svagt helsotillstånd. Och jag är ötvertygad,
att, om professor Dillner innehade någon annan befattning i
statens tjenst, hans förflyttning på indragningsstat skulle, äfven om han
icke vore pensionsmessig, kunna med framgång ifrågasättas. Det finnes
ju då icke något skäl att afslå pensionen. Men statsutskottet har för
sitt beslut åberopat ett skäl, hvarpå uppmärksamheten torde böra
fästas, nemligen det, att Dillner är e. o. professor i ett ämne, hvaruti
ordinarie professur finnes. Detsamma var förhållandet med de e. o.
professorer, hvilka förlidet år erhöllo pension. Vidare har statsutskottet
åberopat, att professor Dillner vid ett föregående tillfälle varit erbjuden
att öfvergå till ordinarie professur. Men i känslan af redan då försvagad
helsa af böjde professor Dillner detta anbud; en handling af
samvetsgrannhet, som länder honom till heder och som verkligen icke
bör åberopas såsom skäl för att icke nu bevilja honom pension. Han
har genom denna vägran afstått från 1,500 kronor om året, som han
ytterligare egt att uppbära, om han mottagit anbudet, eller, om han
sedermera måst begära tjenstledighet, minst 1,000 kronor.

Af alla dessa skäl anhåller jag vördsamt, att kammaren med afslag
å utskottets hemställan ville bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande utlåtande endast yrkats, af herr von Ehrenheim,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 5 och 6 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 62, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående ersättning för naturaportion till
underofficerare och vederlikar vid armén.

Punkten a).

Herr statsrådet friherre Rappe: Herr grefve och talman, mine
herrar! Jag måste uttala min ledsnad öfver att utskottet icke ansett

Om ersättning
för naturaportion

till underofficerare

m. fi. vid
armén.

N o 28.

Fredagen den 7 Maj.

Om ersättning sig kunna helt och hållet tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag. Utskottet
^°rortion''1'' ^ar £$tt K°n§l- Maj:ts framställning till mötes i så måtto, att en
tMunder- portionsersättning af 62 öre blifvit föreslagen förunderofficerscorpsen;
officerare men genom borttagandet af ordet -minst" tror jag icke att utskottet
m. fl. vid för framtiden gjort vår underofficerscorps den tjenst, som meningen var
armén med jjeia framställningen. Utskottet motiverar sitt beslut på det sätt,

or 8,) att då för närvarande portionskostnaden är så låg, som den är, anses

det gifvet, att om man tager denna fixa siffra af 62 öre, skall det
fullt räcka till för underofficerarne och på samma gång medföra en
förbättring i deras vilkor. Men är detta verkligen så säkert? Jag
fruktar, att om också förhållandena i Stockholm ställa sig så, att ett
godkännande af utskottets framställning skulle fullt motsvara det mål,
man tänkt sig, är det dock icke så gifvet, att detta kommer att ega
rum på andra orter, särdeles sådana, der kommunikationerna icke äro
lätta, eller som äro mera aflägsna. Om man går igenom, huru förhållandena
hafva stält sig under de förflutna åren, skall man finna,

att, hvad t. ex. Vaxholms artillericorps vidkommer, det icke var många
år sedan portionskostnaden öfversteg 70 öre; och om man nu iixerade
portionsersättningen till 62 öre, skulle man snart nog riskera, att man,
långt ifrån att hafva beredt underofficerscorpsen en förmån, i stället
satt den i förlägenhet. Och alla äro dock eniga om att vilja hjelpa
upp förhållandena i löneväg för våra underofficerare, hvilka jag tror
af nästan alla militärpersoner vara mest i behof af hjelp. Jag slutar
derför med att liksom i början uttala min ledsnad öfver, att utskottet
icke trott sig kunna helt och hållet instämma i Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Pettersson, Fredrik Emil; Jag skall icke besvära.kammaren
med något yrkande, och detta af lätt förklarliga skäl, då jag
står såsom ensam reservant emot ett enhälligt utskott, utan ber endast
att i några punkter få betona skiinaden emellan Kongl. Maj:ts proposition
och utskottets förslag.

Kongl. Maj:ts proposition har velat fastställa en garantisumma
eller minimibelopp af 62 öre för hvarje portionstagare, dock med rätt
till förhöjning, der ortprisen så bjuda. Der soldatportionerna för
kronan kosta mera, der skulle alltså äfven högre ersättning utgå.
Utskottet har i stället fixerat beloppet till en jemn summa öfver hela
Sverige och dervid utgått från de pris, som för närvarande förekomma
i Stockholm. Men det finnes ingenting, som är så olika och
så vexlande på olika orter som just portionspriset. Det kan variera
så, att när det på en ort är 46 öre, är det på en annan 60 å 70 öre
under samma tid, och säkert är, att vi hafva icke någon garanti, att
den summa, som statsutskottet här föreslagit, icke redan nästa år kan
för underofficerarne vid åtskilliga truppförband blifva till förlust i
stället för vinst.

Jag skall be att till den siffra, som herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet nämnde för Vaxholms artillericorps, få
lägga en annan. Man har upplyst mig, att under år 1896 utgick
portionsersättningen vid volontärskolan vid Notviken med 64 öre till
underofficerare. Hvad priset för portion derstädes är i år, vet jag ej,

N:o 28

Fredagen den 7 Maj.

men, när utskottet här har föreslagit eu genomsnittssiffra af 62 öre
per portion, så kunna dessa underofficerare komma att lida förlust, om
ej i år, så dock framdeles. Jag vet nog, att portionspriset blifvit nedtryckt
här i Sverige, dels genom den mängd leverantörer, som erbjuda
sig, och dels genom de minimala fordringarna på hvad en menniska
behöfver till sitt uppehälle. Prisen vexla och äro mycket^ olika,
beroende bland annat på ortprisen och kommunikationerna. Nu kan
det ju sägas, att i händelse det skulle blifva en allmän stegring för
några truppförband, står det i Riksdagens skön att vidtaga en förhöjning
och sålunda åstadkomma en förbättring härutinnan. Men
deremot vill jag påpeka, att portionspriset fastställes så sent, att
Riksdagen kanske icke kan vidtaga denna höjning genast, utan först
för nästkommande år, och då komma portionstagarne att lida under
det dyra året. Och samma truppförband, som ett år har portionspriset
till 64 öre, kan ett annat år få det nedsatt till 50 ä 60 öre.

Emellertid ber jag att få begagna detta tillfälle, då frågan om
underofficerarnes ställning kommit på tal, att uttala den förhoppning,
att icke den fixering å portionsersättning, som statsutskottet härföreslagit,
måtte ställa sig hindrande i vägen för en förbättrad dagatlöning
för dem. Min uppfattning är, att, när frågan om förbättring af underofficerarnes
vilkor framkommit, det varit förmånligare, i fall den kongl.
propositionen i fråga om portionsersättningen stannat vid det belopp,
hvarmed den verkligen utgår ifrån staten till öfriga portionstagare,
och i stället föreslagit daga/löningens höjande från 80 öre till exempelvis
en krona. Jag ber att få betona de ord, som herr krigsministern här
i kammaren under debatten om korporalernas och vicekorporalernas
dagaflöning den 7 mars år 1894 fälde, då han fastslog, att tyngden af
den nya organisationen till stor del folie på underofficerarne. Hvad
korporaler och vice korporaler beträffar, har den utvägen vidtagits, att
de ej kommenderas en del öfningar och deras tjenstgöring delvis ersättes
af volontärer. Jag tror icke, att detta är till skada för sjelfva truppens
utbildning, men det kan ju dock ur andra synpunkter hafva sina olägenheter.
— Hvad åter våra underofficerare beträffar, kunna de icke ersättas
af andra, utan de måste, som man säger, hänga i ifrån första
dagen af mötet till den sista. Men deras dagaflöning ansågs tillräcklig
före 1S92! Ja, det berodde derpå, att då var deras tjenstetid så kort,
att de kunde bidraga till sitt och familjens lefvebröd genom extra
arbete under andra delar af året. Men nu, då öfningarna äro så långa,
att den bästa tiden går åt till kronans tjenst, så hafva en hel del
befattningar och sysslor för dem blifvit stängda. Då man vet, huru
svåra de ekonomiska förhållandena för dessa underofficerare äro och
hvilken vigtig insats de utgöra i vår armé, der vi icke hafva någon
reservbefälsinstitution utvecklad, utan, i händelse af fara, underoflicerarne
till eu stor del skola bekläda platser, som äro öfver deras vanliga
tjenstgöring, så kan man icke underlåta att tänka, att deras ekonomiska
förhållanden under tjenstgöringen borde så förbättras, att de
kunna göra sin tjenst utan det ekonomiska tryck, för hvilket de för
närvarande äro utsatta. De uppfylla sin tjenst pligttroget och väl och
böra särskildt derför vara förtjente af en förbättring i sina dåliga

Om ersättning
för naturaportion

till underofficerare

m. fl. vid
armén.
(Forts.)

N:o 28. 8 Fredagen den 7 Maj.

Om ersättning aflöningsvilkor, och är det till stor del för att få tillfälle uttala denna
för natura- uppfattning, som jag reserverat mig mot utskottet.
mrundcr- Jag har intet yrkande att göra.

officerare

m. fl. md, Friherre von Otter: Vid den förberedande behandlingen af denna
armm fråga inom utskottet har man ansett, att frågan borde betraktas

0 s,) mera såsom en regleringsfråga än som en fråga, som afsåge lösningen

af den uppgift, att respektive underbefäl inom skilda orter skulle få
en ersättning för portioner efter det verkliga priset på lifsförnödenbeter
i orten. Att denna ersättning måste på ett eller annat sätt
regleras, framgår redan af de handlingar, som bär föreligga, i det att
det visat sig, att uppfattningen af den rätta betydelsen af de faststälda
staterna varit olika på olika ställen. Ur den synpunkten således
är det en gifven sak och en stor fördel, att frågan får sin lösning.
Men skulle dermed afses att på de skilda orterna skaffa underofficerarne
en ersättning för de verkliga kostnaderna för deras lifsförnödenbeter,
så tror jag, att saken blefve ganska svår. Vi känna
mycket väl, att portionspriset på en ort icke är på något sätt normerande
för priset på lifsförnödenbeter derstädes. Då portionspriset
är högt, kunna lifsförnödenbeterna vara billiga, och tvärtom. Jag tror
sålunda, att det icke är till någon fördel att ordna denna sak så, att
man håller denna skala på portionsprisen rörlig efter de grunder,
hvarefter portionsprisen skola bestämmas.

Det är också ett annat skäl, hvarför jag, för min del åtminstone,
ansett mig kunna biträda det förslag, som framstälts, att stryka ordet
“minst". Det är derför, att, om detta ord qvarstå!-, bestämmelsen
icke är så tydlig och klar, som den bör vara. Står detta ordet “minst"
framför beloppet, så förmenar jag, att det skulle vara Kong!. Maj:ts
obestridliga rätt att, då Kongl. Maj:t finner för godt, utan hänsyn till
förhållandena höja detta belopp.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet yttrade
nyss, att portionspriset i Vaxholm var 70 öre emot 40 öre i landsorten.
Ja, antingen måste portionsprisen blifva olika på olika ställen
eller också skola de portionspris, som öfver hela landet utgå till underofficerarne,
böjas till ett pris. Det är tydligt, att det är Riksdagens
mening, att denna ersättning skall utgå med ett belopp, som fullkomligt
täcker det faststälda portionspriset. Skulle förhållandet blifva det,
att 62 öre i allmänhet icke betäcker detta pris, så föreställer jag mig,
att Kongl. Maj:t icke skall underlåta att inkomma till Riksdagen med
eu ny framställning om att höja detta belopp. Jag tror, att det ligger
en ofantligt stor fördel deri, att man har ett enbetspris för hela landet,
äfven om, på ett eller annat ställe, dagportionsersättningen rättvisligen
kunde anses vara för låg.

Jag hemställer af dessa skäl om bifall till utskottets förslag.

Herr Falk: Jag bar begärt ordet bufvudsakligast för att instämma
i reservantens anförande. För min del anser jag underofficerarnes rätt
att utfå en portionsersättning till det belopp, som 1892 års Riksdag
i sin stat faststält, vara obestridlig. Nu bar emellertid portionspriset

N:o 28.

Fredagen den 7 Maj.

sjunkit, men det beror på åtskilliga orsaker, hvartill underofficerarne
icke äro vållande. I främsta rummet beror det derpå, att ungefär
samtidigt dermed att Riksdagen faststälde sin stat, minskades portionen
icke obetydligt eller ungefär 12—15 procent. Äfven andra orsaker
torde hafva medverkat, men underofficerarne hafva icke någon
skuld derför. Således vore det blott en enkel gärd af rättvisa att till
dem återbetala, hvad de under de förflutne åren i sjelfva verket gått
miste om. Nu är det nog bra, att 62 öre fastslås som portionsersättning,
men, såsom förut ådagalagts, kan det hända, att portionspriset
stiger igen, och utöfver 62 öre, och i sådant fall skulle underofficerarne
göra en förlust. Det kan äfven hända, att ett yrkande om portionernas
ökning till åtminstone samma qvantitet, som den var enligt 1888
års portionsstat, kommer att göra sig gällande, och för min del skulle
jag anse en sådan fordran vara fullkomligt berättigad. I sådant fall
är ganska troligt att portionspriset skulle komma att stiga icke obetydligt
öfver 62 öre, och, såsom redan är nämndt, skulle underofficerarne
då göra en förlust i stället för en vinst.

Här har nyss blifvit sagdt, att ordet “minst" skulle kunna misstydas
eller rättare sagdt missbrukas. Jag vill icke neka till, att det

är möjligt, och det hade kanske bort std, att underofficerarne skulle

vara berättigade till en ersättning motsvarande portionens värde i orten,
dock icke under 62 öre. Föregående talare hafva redan genom exempel
visat, hurusom portionspriset på sina ställen redan öfverstiger 62
öre, och jag skall be att få komplettera deras uppgift med en sådan
från volontärskolan i Hernösand, hemtad från statsrevisorernas berättelse
för år 1894. Portionsprisen utgjorde der under kursen 1891 —

1892: 84,5 öre, 1892—1893: 75 öre, 1893—1894: 51,8 och 1894—

1895: 42,9 öre. Det kan således mycket väl hända, att portionspriset
stiger öfver 62 öre.

Har har utskottet sagt i de sista raderna, att klagomål i vederbörlig
ordning, såvidt utskottet känner, icke anförts. Ja, det kan hända,
att så icke skett, men jag tycker, att statsutskottet, der så många
militärer sitta, bort känna till, huru svårt det är för personer i en
underofficerares ställning att anföra klagomål och huru vanskligt det
är att i en sådan fråga få rättelse genom domslut i administrativ väg.
Man kan icke förtänka dem, att de icke klaga, men denna omständighet
borde väl räknas dem till förtjenst och icke tvärtom. Då fråga
är om dessa underofficerare, som genom statens egen åtgärd — enär
det ju är staten, som tilldelat dem otillräckliga löner — blifvit försatta
i en så ytterst bekymmersam ekonomisk ställning, synes det mig
verkligen icke vara skäl att pruta på ett enda öre för dessa stackars
menniskor. Tänkom oss eu sergeant af andra klass! Han har i lön,
tjenstgöringspengar och beklädnadsbidrag sammanlagdt 480 kronor,
och dertill kommer 80 öres dugafiöning under mötestiden. Befordras
han till sergeant af första klassen, får han 680 kronors lön med samma
dagaflöning under mötena. Härifrån skall afgå hans obligatoriska
afdrag till arméns pensionskassa och till enke- och pupillkassan. Dertill
kommer äfven afdrag till de kostnader inom regementet, som kronan
icke bekostar. Det är nemligen sä, att lika litet för underofficerarne

Om ersättning
för natura■portion

till underofficerare
m. fl.
vid armén.

(Forts.)

N:o 28.

Om befästningsanläggningar
vid
Boden m. m.

Fredagen den 7 Maj.

som för officerarne består staten någon lokal, der de kunna samlas,
utan det få de sjelfva bekosta. Jag kan icke nu för ögonblicket säga,
huru länge en underofficer får tjena, innan han blir befordrad till fanjunkare,
men säkerligen når han sällan denna grad, förr än vid 40 år.
Men äfven i denna beställning gå deras inkomster icke upp till 1,200
kronor. Jag tror det vore skäl, att Riksdagen toge sig an och behjertade
de stackars underofficerarnes ställning. Nu har jag emellertid
icke något yrkande att göra.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll utskottets i den föredragna punkten gjorda hemställan.

Punkten b).

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 5 och 6 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 63, i
anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag till Göteborgs befästande åt sjösidan och öfre
Norrlands fasta försvar.

Punkten a).

Herr statsrådet friherre Rappe: Innan den förbättrade härordningen
ännu hunnit fullständigt genomföras, framlades, såsom herrarne
alla veta, vid förra riksdagen en plan för landets fästa försvar, på
det att, när härordningens sista öfvergångsår gått till ända, ordnandet
af det fasta försvaret måtte med all möjlig kraft kunna bedrifvas.
Enligt denna plan skulle det fasta försvaret omfatta försvaret från sjösidan
af inloppen till Stockholm och Karlskrona, försvaret på Gotland,
inloppet till Göteborg och en fast plats i öfre Norrland. Hvad beträffar
Stockholm och Karlskrona, gjordes vid förra riksdagen en framställning
om anslag, hvarigenom inloppen till dessa städer skulle uppnå
den första graden af försvarsbarhet. Med afseende på Gotland påyrkades
också påbörjandet af de arbeten, hvarförutan försvaret af denna ö —
som på grund af sitt isolerade läge är öfverlemnad åt sina egna försvarskrafter,
det lefvande försvaret — icke lär kunna utföras. Riksdagen
biföll Kongl. Maj:ts förslag i hvad det afsåg inloppen till Stockholm
och Karlskrona, men fann sig deremot då icke villig att gå in på hvad
som framstälts rörande det fasta försvaret på Gotland. Till detta års
Riksdag har nu i öfverensstämmelse med den angifna planen gjorts
ytterligare framställningar, såsom kammaren väl vet. Hvad inloppen
till Stockholm och Karlskrona vidkommer, var ju intet annat att göra
än att fortsätta i öfverensstämmelse med det anslag Riksdagen redan
beviljat för två år. Med afseende på Gotland har jag i statsrådsprotokollet
angifvit de skäl, som gjorde det omöjligt att för tillfället
komma med förnyad framställning om nödiga medel till detta försvar.
De lefvande försvarskrafterna der skulle nemligen omorganiseras på
grund af den erfarenhet, hvartill man kommit under åren efter 1892

N:o 28.

Fredagen den 7 Maj.

års härordnings antagande, och då ön Gotland törfogar öfVer en så
ringa styrka, som förhållandet är, så utöfvar det ett ganska stort inflytande
på storleken och beskaffenheten af de tilltänkta befästningarna.
Jag tror visserligen icke, att det med afseende på kostnaderna kommer
att blifva någon väsentlig skilnad, men sjelfva planen måste omarbetas.
Det har således icke varit möjligt att nu komma med något förslag
rörande Gotland. Deremot har jag icke kunnat låta tiden gå, utan att
sätta i fråga påbörjandet af befästandet af den vigtiga punkten Göteborg,
'' och likaledes har, såsom ett genomläsande af statsrådsprotokollet
genast gifver vid handen, det förhållande, att jernvägen på andra sidan
Bottenhafvet kommer att framdragas från Uleåborg och norrut, gjort
det nödvändigt att redan nu börja tänka på försvaret af det öfre
Norrland, hvadan af detta skäl äfvenledes framställning gjorts om anslag
till Bodens befästande.

Nu har statsutskottet hemstält, “att Riksdagen må, med anledning
af Kongl. Maj:ts förevarande framställningar, hos Kong!. Maj:t anhålla,
att Kong!. Maj:t täcktes låta verkställa en fullständig utredning af
frågan om ordnandet af landets fasta försvar'''', och i den följande
punkten, att icke några medel för närvarande skulle anslås till de
befästningar man tänkt påbörja. Man finner således, att statsutskottet
ansett, att det icke brådskar så särdeles mycket med att gå i författning
om ordnandet af vårt fasta försvar, och det kan naturligtvis
icke annat än väcka en stor förvåning hos alla tänkande militärer,
hvarifrån denna betänksamhet hos statsutskottet kan komma. Det
intryck, jag fick af jernvägsdebatten för en månad sedan, har åtminstone
för mig gjort klart, att hvad som då här yttrades i icke ringa
mån bidragit till statsutskottets beslut i föreliggande fråga. Det visade
sig långt ifrån en enhällig opinion angående dessa nu ifrågasatta
befästningar. Särskildt fäste jag mig vid de uttalanden, som gjordes
från militärisk sida, och jag vill säga, att allra mest fäste jag mig vid
hvad som yttrades af en militär, hvilken såsom skriftställare gjort
sig vida känd i vårt land. Till min stora förvåning visade han sig
icke hafva något intresse för de föreslagna befästningarna, särskildt
icke för befästningsfrågan hvad Norrland angår, utan ansåg att alla
andra åtgärder i afseende på landets försvar borde först företagas. Jag
tror, att detta yttrande har utöfvat icke så ringa inflytande, så mycket
mera som jag sedermera sett detsamma återgilvet i tryck i tidningen
“Försvarsvännen", hvarigenom eu större allmänhet fått göra bekantskap
med de idéer och tankar, han uttalat.

Men, mine herrar, äro då icke dessa punkter, Göteborg och Boden,
af någon vigt för vårt lands försvar? Jag behöfver icke här gå igenom
planen för det fasta försvaret i afseende på de öfriga orterna. Det
torde vara alldeles obestridligt, att det i denna kammare icke fins
någon, som icke önskar, att Karlsborgs befästning snart måtte nå sitt
slut, eller som icke lifligt önskar, att befästandet af inloppen till
Stockholm och Karlskrona äfven måtte komma till eu snar fullbordan.
Och jag tror äfven, att det ringaste studium af grunderna för vårt
lands försvar skall påvisa nödvändigheten af en befästning vid Göteborg.
Skulle icke då hvad regeringen hemstält rörande Göteborg och

Om befästningsanläggningar
vid
Boden m. in.

(Forts.)

N:o 28.

\Om befdst ningsanlägg ningar

vid

Boden m. m.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

det öfre Norrland vara så talande, att man inser, hurusom verkligen,
och det så snart som möjligt, något bör göras för dessa orter? Hvad
förra punkten vidkommer, synes det mig dock, som om det krig, vi för
närvarande bevittna mellan grekerne och turkarne, gifver ett ytterligare
eklatant bevis på nödvändigheten att skydda de större öppna städerna.
Att låta en ort, som har den oerhörda merkantila betydelse som Göteborg,
der så stora resurser finnas hopade, ligga öppen för det första
minsta fiendtliga krigsfartyg, är i sanning farligt. Kammaren har ju
sett, huruledes grekerna, denna framför andra demokratiska nation,
icke dragit i betänkande att bombardera öppna städer, under förevändning
att der skulle kunna finnas upplag för armén. Det lär således
hädanefter vara obestridligt, att man utan vidare gifver sig på
att på det sättet uppträda i krig, och då förefaller det mig likasom
om alldeles inpå oss träder nödvändigheten att utan dröjsmål tänka
på eu så vigtig ort, som Göteborg utan tvifvel är.

Men jag vill också yttra några ord om Boden. Att man anser
sig kunna dröja med att bär vidtaga några anordningar, då man icke
är angelägen om eller icke har uppfattat behofvet af några befästningar
deruppe, är ju intet att undra på. Att de personer, som i alla
händelser icke vilja hafva några befästningar, icke vilja påskynda frågans
lösning, kan mun derför fatta. Men att de, som inse, att något bör
göras deruppe, dock anse, att man nu kan vänta, förstår jag i sanning
icke. I denna kammare har ju, såsom väl är, ganska många lifligt
förordat behofvet af befästning i Norrland. Andra åter hafva trott,
att försvaret deruppe bäst skulle tillgodoses på det sätt, att ingen jernväg
byggdes der. Nu är det dock ett faktum, att fyra år härefter
har jernvägen från Uleåborg till Torneå blifvit färdig, likasom man på
svenska sidan torde hafva hunnit minst till Kalix eif. Under sådana
förhållanden kan det icke hjelpas, att vi hädanefter måste röra oss
med det faktiska förhållande, att en jernväg snart är färdig, som förbinder
oss med kontinenten. Jag tycker då, att de personer, som vid
diskussionen i denna kammare för en månad sedan yttrade sig emot
jernvägen, numera alltid borde af intresse för fosterlandets försvar
sluta sig till dem, som anse, att en befästning måste anordnas deruppe.
Ty, mine herrar, huru skall det vara möjligt att försvara denna
nordliga landsända utan en befästning? Herrarne se ju alla på kartan
framför sig, huru landet ligger der. Om vi tänka oss, att en fiende
ryckt fram till jernvägsknuten Boden, på andra sidan Lule eif, hvar
skall man då kunna tänka sig, att några svenska stridskrafter skola
stå? Är det icke påtagligt, att i och med detsamma en fiendtlig styrka
satt sin fot i Boden, hela den del af vårt land, som ligger norr och
öster derom, befinner sig i fiendens våld? Och icke blott det! Man
måste erkänna, att, om fienden besatt Norrbotten, lär väl icke heller
den del af den skandinaviska halfön, som tillhör Norge och gränsar
intill Norrbotten, längre kunna hållas, och, när ställningen blifvit sådan,
hafva vi kommit i det läge, att fienden kan attackera oss både österifrån
och, omfattande, norrifrån. Det gäller derför icke blott förlusten
af dessa landskap. Vårt hela försvar har då kommit i ett sådant läge,
att vi, som redan nu hafva en sä mägtig granne på sidan, knappast

Fredagen den 7 Maj.

N:0 28

efter denna förlust kunna tänka ut, huru vi längre skola förmå upprätthålla
vår sjelfständighet. Det är just detta, som är så allvarsamt, när
man talar om Norrbottens försvar, att det icke blott gäller denna provins
utan hela vårt land.

Jag hoppas emellertid, att under denna riksdag litet hvar börjat
söka reda ut sin tankegång, rörande denna fråga. Vid afhandlandet
af befästningen deruppe, vill jag dock icke endast tala med mina egna
ord, utan jag söker eu bundsförvandt i det talentfulia uttalande, som
gjordes af en gammal kamrat i generalstaben — en kamrat till mig
under många, många år, då vi gingo åt samma håll och arbetade i
samma rigtning samt hvar och en gjorde hvad han förmådde för att
i vårt land väcka intresse för fosterlandets försvar. Denne min gamle
kamrat har i en tidskrift “Fosterlandets försvar" publicerat uppsatser
af det stora intresse för den föreliggande frågan, att jag icke kan
bättre påvisa nödvändigheten af att uppmärksamheten, då det gäller
vårt lands försvar, hädanefter i främsta rummet bör egnas åt dessa
trakter, än genom att åberopa hans egna ord. Det fins först en
uppsats, som utgafs 1885 och har till titel “Vårt försvar mot norr".
Det är verkligen skada, att jag icke skall vara i tillfälle att läsa upp
hela denna uppsats, ty den klargör så tydligt förhållandena der och
de åtgärder, man bör vidtaga, att man blott efter att hafva genomläst
den blir på det klara med, att vi icke få underlåta att allra först
skrida till åtgärder rörande detta försvar.

Sedan författaren utvecklat, huru vi hittills allt för litet tänkt
på vår blottade ställning i Norrland, kommer han till det resultat,
att det icke Jean nekas, att icJce en befäst plats ett styclce innanför
gränsen är af högsta nöd påkallad. I en icke mindre intressant uppsats,
som utgafs 1888 och har till titel "Vårt krigspolitiska läge och
dess väsentligaste kraf“, har författaren ändå tydligare uttalat sig om
denna fråga. Han säger: “Vår norra gräns är derför så väl i politiskt
som strategiskt hänseende alltjemt vår svagaste punkt". Och
sedan han erinrat om, hvad i den föregående uppsatsen hlifvit sagdt,
fortsätter han: “Till en början konstatera vi då det geografiska faktum
att den skandinaviska hallon är landfast med Ryssland, att gränstrakterna
deruppe, med hvarje år som går, blifva allt mera tillgängliga,
att, till följd deraf, möjligheten att derstädes föra krig i högst
betydlig grad underlättats, samt att, i samma mån medlen för samfärdseln
ökas, fiendens sannolika stridsmagt der uppe kan beräknas i
allt flere tusental — detta så mycket mer som den direkta jernvägsförbindelsen
mellan Petersburg och riksgränsen samt derifrån till Luleå
icke länge torde låta vänta på sig — och att derför möjligheten af
en invasion med hufvuddelen af de fiendtliga stridskrafterna öfver
fastlandsgränsen för hvarje år blir allt större. När så en dag Ofotenbanan
blir fullt färdig, skall jernvägsförbindelsen från Rysslands inre
mynna ut i en tätt befolkad trakt vid verldshafvet, en trakt, som lika
väl egnar sig för anläggningen af örlogshamnar som handelsstäder.
Och skola vi då vara nödgade att försvara våra nordliga gränslandskap,
skola vi sannerligen icke kunna göra det med några små, svaga corpser,
någon enstaka brigad, utan måste dertill använda större delen af vår

Om befäst ning

8 anlägg ning

ar vid

Boden m. m.

(Forts.)

N:0 28.

Om befästningsanläggningar
vid
Boden m. m.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

arméJag kan icke underlåta att vid detta uttalande erinra om
hvad eu talare på gotlandsbänken för en månad sedan klandrande
sade om ett anförande, som jag haft, att jag hade satt i fråga, att det
skulle behöfvas en stor del af vår armé uppe i Norrbotten, om vårt
krigspolitiska läge komme att förändras, såsom nu blir förhållandet;
men nu se herrarne, att denne författare är af samma åsigt som jag.
“Nu är det också gifvet“, fortsätter han längre fram, “att i samma
mån dessa nordliga trakters isolering från den öfriga verlden upphör,
i samma mån skall också Rysslands intresse af deras besittning ökas.
Detta är framför allt vigtigt att lägga på minnet. Likaså att om än
denne vår mägtige granne icke skulle på allvar vilja frånröfva oss
dem, han, endast genom att besätta någon del af dem, kan utöfva
ett mägtigt tryck på vårt handlingssätt, hvadan det vore mer än lättsinnigt
att låta dem år efter år ligga öppna utan tillstymmelse till
fast försvar.11 Men jag går vidare. I en annan intressant uppsats
af år 1889, som är väl känd och heter “koncentrering mot målet“,
sysselsätter sig författaren hufvudsakligen med arméorganisationen men
glömmer icke heller der att tala om det fästa försvaret. Han talar
om, att vi måste bättre tillgodose detsamma. “Ingen kan mer än jag“,
säger han, “beklaga den njugghet, hvarmed vår Riksdag under de
gångna åren sörjt för våra fästnings byggnaders fullbordan och nya
sådanas anläggning." Om också icke i denna uppsats mycket säges
om det fasta försvaret, har författaren långt ifrån glömt saken —
tvärtom synes det vara en älsklingstanke hos honom att söka fästa
vårt folks uppmärksamhet på nödvändigheten af åtgärders vidtagande
för fasta försvaret deruppe. I ett föredrag, som han år 1890 höll
för Upsala studenter den 20 mars och som utgafs i tryck under titel
“Några ord om vår försvarsfråga", tager han energiskt till orda för
tanken på nödvändigheten af norrländska gränsens snara förstärkning.
Han yttrar på sidan 74: “Gör man sig besvär att studera ryssarnes
fälttåg i Centralasien, skall man för öfrigt finna, att en operationslinie
på 1,350 verst genom fullkomliga ödemarker numera icke hör till det
orimliga, äfven om truppstyrkan skulle växa till några tusen man.
Hvad är derför i sjelfva verket en operation från Torneå eif inåt
Norrbotten för en barnlek i jemförelse härmed! Från finska jernbannätets
nordligaste punkt Uleåborg till riksgränsen är ju endast 14 mil.
Att koncentrera en 10- 20,000 man på gränsen deruppe och underhålla
dem under framryckningen inåt Sverige är icke blott möjligt
utan skäligen lätt, i synnerhet om ett par månaders beredeisetid gifves.
Redan tre veckor efter mobiliseringsorderns utfärdande kan en rysk
fördelning om 10,000 man vara koncentrerad vid Torneå eif. Sedan
börjar promenaden! Ty att det blir en promenad och icke ett mödosamt
framträngande, en strid på lif och död om hvarje tum af vårt
gamla land, det kan man lätt sluta sig till, då man vet, att den högsta
styrka, vi för närvarande kunna ställa till motvärn deruppe — om vi
ens våga skicka den så högt upp — är en brigad om ett par tretusen
man (den norska hjelpen äfven inräknad). När norra stambanan
en gång blir färdig: blifva väl förhållandena något gynsammare men
förbindelsen blir dock, tack vare jernbanans allt för nära läge till

N:o 28.

Fredagen den 7 Maj.

kusten, mycket osäker." Sedan författaren visat, huru blottadt vårt
läge i Norrland är och huru redan, innan den ifrågasatta jernvägen
blifvit fullbordad, vår östra grannes operationer i Norrbotten kunde
med lätthet försiggå, hvarigenom vårt lands oberoende stode på spel,
om icke motåtgärder i tid träffades, öfvergår han till att söka göra
reda för, hvilka dessa motåtgärder böra vara. Han talar först om de
lefvande stridskrafterna och sedan om ordnandet af vårt fasta försvar,
och i detta sista afseende hänvisar han till generalstabens fältöfningar
i Norrbotten år 1888. Han framhåller, huru hindrande för en fiendes
framträngande en befästning i Boden skulle vara. Han säger, att såmedelst
skulle vi “stänga till den öppna porten till vårt hus“. Och
när han säger detta, menar han icke, att det skall lemnas till en
oviss framtid och att en mängd andra saker skola göras förut, utan
han säger: “Måtte detta önskningsmål snart kunna förverkligas! Det
är det vigtig aste af allt, som rör vårt försvar i närvarande stund.11

Detta var 1890. Jag vet icke, att våra krigspolitiska förhållanden
sedan dess på något sätt undergått förändring, utan om förhållandena
voro sådana då, äro de det ännu mera i denna stund.

Den författare, som uttalade dessa åsigter och tankar, denne min
gamle kamrat är, såsom herrarne nog redan anat — öfverste Björlin.

Jag tror mig sålunda hafva ådagalagt både behofvet af denna
fasta plats deruppe och att vi i sanning icke kunna dröja med dess
befästande.

Det ser nästan ut så, som om några här i kammaren skulle, på
grund af ett uttalande för tvenne år sedan af t. f. chefen för generalstaben,
anse, att man kunde lugnt vänta med denna sak, till dess man
med jernvägslinien hunnit till Kalix eif. Men derom borde väl alla
vara ense att, ifall denna fästning skall till någonting tjena, bör den
senaste termin, då den borde vara fullbordad, sammanfälla med den
tidpunkt, då jernvägen på svenska och finska sidan är färdig. Det
är sålunda mycket enkelt att tänka efter, huru lång tid, det åtgår till
denna jernvägs fullbordande och dermed jemföra tiden för fästningens
färdigbyggande, så vet man sedan, när man skall börja, om man nemligen
anser saken nödvändig och verkligen vill, att den skall utföras.

Jag har här eu förteckning på den tid, som åtgått för de moderna
befästningsarbetenas utförande. I Köpenhamn behöfdes 9 år, i Warschau
8 år och i Bukarest 10 år. Jag tror att fem år är att anse såsom
en minimitid för de ifrågasatta, betydligt mindre omfattande befästningarnas
fullbordande.

Vi måste tänka på att i dessa trakter af vårt land är det ej så
tät befolkning, utan skulle, ifall man på en gång kastade eu större
mängd menniskor dit upp, lefnadskostnaderna fördyras i väsentlig mån
och i följd deraf äfven arbetskostnaderna för dessa befästningar. Vidare
vore väl önskvärdt, att alla jernkonstruktioner utfördes, såvidt möjligt,
vid våra egna bruk och verkstäder, hvilket ju också kräfver ökad tid,
hvadan jag ock tror, jag upprepar det ännu en gång, att fem år är
här den minsta tid, som man kan för ändamålet beräkna.

Då nu jernvägen till Kalix eif är beräknad att vara färdig på 4
år och det sedermera emellan Kalix och Torneå fordras ett par år

Om bejäst ningsanlägg ningar

vid

Boden m. m.

(Forts.)

N:o 28.

Om be/äst ningsanlägg ningar

vid

Boden m. ro.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

och dessutom, efter de underrättelser, jag nu har från Finland, man
der i landtdagens utskott tillstyrkt att med det snaraste fullborda
linien till Torneå (det är beslutadt, att med jernvägsbroarne öfver
elfvarne skola öfverallt landsvägsbroar kombineras, så att der tänker
man sig hafva landsvägsförbindelser utmed jernvägarne — Kongl.
Maj:ts framställning bär i samma syfte bar ej tillvunnit sig uppmärsambet),
då torde väl dermed tillräckligt skäl vara förebragt för att visa
nödvändigheten af att antaga Kongl. Maj:ts förslag.

Men om nu Riksdagen nödvändigt önskar en ytterligare undersökning,
är det, deruppå vill jag fästa uppmärksamheten, absolut nödvändigt,
att den finnes att tillgå redan vid nästa riksdag, ty ett år
torde man möjligen kunna taga igen, men sedermera skulle ett dröjsmål
kunna föranleda stor skada. Och hvarför skulle man dessutom
vänta ?

Vi äro ju i den lyckliga ställning, att vi i afseende på erforderliga
medel kunna för ändamålet afsätta sådana. För omtanken om ordnandet
af försvaret i mellersta och sydliga delen af vårt land böra
vi ej försumma den nordliga delen, der den nemligen för försvaret i
dess helhet spelar den betydande roll, som bär är fallet, och bvilket
jag både gör och vid andra tillfällen sökt göra för kammaren tydligt
och klart.

Friherre von Otter: När man besinnar, dels att -f sekel åtgått,

utan att Karlsborgs fästning kunnat fullbordas, och dels att enligt Kongl.
Maj:ts förslag till nästlidna års Riksdag nya befästningar böra utföras
på Gotland, för att vi må sättas i stånd att, om vår neutralitet skulle
botas, kunna med hopp om framgång upprätthålla densamma, så må
man icke förvåna sig öfver, att ej någon majoritet vid denna riksdag
åtminstone kunnat vinnas för att för ytterligare tvenne befästningar, den
i Göteborg och vid Boden, nu anvisa till hvardera 500,000 kronor
utan att dervid på samma gång angifvits, huru återstoden af dertill
erforderliga medel skulle erhållas.

De befästningsarbeten, bvilka enligt det till statsrådsprotokollet
den 2 januari förra året afgifna principbetänkandet vore erforderliga
för att sätta, hvad jag skulle vilja kalla våra neutralitetsfästningar i
fullständigt skick, skulle, sedan det belopp, bvilket af förra Riksdagen
anvisades, blifvit afdraget, uppgå till 10,824,000 kronor. Nu skulle
dertill läggas befästningar vid Göteborg med 8,880,000 kr. och vid
Boden med 8,700,000 kr. Utan att ens hafva våra neutraiitetsfästningar
i ordning och utan att veta, huru medel skulle beredas för
byggnadsarbetets fortsättande, skulle vi således enligt det föreliggande
förslaget, företaga byggnad af två nya fästningar.

För min del bär iag i den mån jag förmått sökt verka derför,
att några mått och steg skulle af Riksdagen vidtagas för att bringa
vårt så ytterst vigtiga fasta försvar på en säker ståndpunkt.

När lånemotionen förevar för 2 år sedan, uttalades i det då efter
hvad jag tror en mycket grundlig utredning afgifna betänkandet den
mening, att, om vi skulle kunna hoppas att på någorlunda kort tid
kunna genomföra de befästningsarbeten, som ännu erfordras, måste

N:o 28

Fredagen den 7 Maj

lån upptagas. Vill man nu icke låna, då finnes det, enligt min åsigt,
icke något annat sätt att uppnå målet, än att man går i ordning
med frågorna, företager en befästning i sänder och voterar hela den
dertill erforderliga summan på en gång. Detta är det enda sätt, som,
såvidt jag kan se, kan rigtigt försvaras, om vi skola kunna komma till ordnade
förhållanden i detta afseende utan att för ändamålet upptaga lån.

I fråga om hvilka af dessa befästningar kunna anses vara de vigtigaste,
kan det ju vai’a olika meningar. Herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet antydde nyss, att befästningar i Norrland
voro af den yttersta vigt, derför att, om eu fiende inträngde i Norrland
och bemägtigade sig det, vore dermed hela Sverige förloradt.
Ja, det är ju möjligt. Men jag vill mot honom uppställa den frågan:
“Om en fiende tager sig för att sjövägen intränga i Stockholms skärgård
— om icke Stockholms befästningar äro i sådant skick, att vi
förmå afvisa honom, är det månne icke då lika vigtigt att hufvudstadens
befästningar sättas i fullständigt skick, som att påbörja en ny
fästning i Norrland ?“

Det är med hänsyn till detta förhållande, att man icke ser, huru
alla dessa medel skola kunna åvägabringas, det är med hänsyn vidare
dertill, att meningarne åtminstone kunna vara olika i afseende på den
ordning, i hvilken dessa befästningsarbeten böra vidtagas, och det är
slutligen med hänsyn till att, om man skall kunna hoppas, att Riksdagen
skall finnas villig bevilja hvad som för ändamålet erfordras, man
måste hos Riksdagen bibringa eu bestämd och klar uppfattning i
frågan, som utskottet föreslagit en utredning.

Jag tviflar icke ett ögonblick, och säkerligen mycket få i denna
kammare, att icke den utredning, som 1892 gafs i fråga om dessa
befästningar, var ur militärisk synpunkt fullt tillfredsställande, men
andra synpunkter än de, jag nyss framstälde, finnas, och det är icke
säkert, att man i Andra Kammaren är lika öfvertygad om, att icke
de förhållanden, hvilka inträdt efter det 1892 års härordning kom
till stånd, kunnat verka någon rubbning i detta afseende. Men för att i
Andra Kammaren kunna vinna större sympatier för åstadkommande af detta
försvar, tror jag att det är nödvändigt att söka hos de ledande männen
der bibringa öfvertygelsen om nödvändigheten af dessa befästningar,
på det att de sedermera i sin tur må kunna få sina meningsfränder
med sig. Derför den utredning, hvarom här är fråga. Icke tror jag,
att den är nödvändig ur militärisk synpunkt, men det förnämsta skälet,
hvarför jag biträdt förslaget om denna utredning, är, att jag hoppas,
att derigenom, som sagdt, skall kunna bibringas de ledande männen i
medkammareu, om de få vara med om utredningen, en sådan uppfattning,
att de sedermera skola kunna öfvertyga sina kamrater, att vi
måste göra hvad vi kunna för att få det fasta försvaret i ordning och
kunna säga åt dem: “här är ordningen, i hvilket det bör ske“.

Jag tror för min del, att man icke rätt väl kan utan vidare, på
sätt här blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget, bevilja denna halfva million
till Göteborg och eu lika summa till Norrland, utan att man måste
noga tillse, huruvida det är den rätta ordningen, hvari vi skola sätta
Första Kammarens Prot. 1897. N:o 28. 2

Om befäst ning

sanlägg ningar

vid

Boden m. m.

(Forts)

N:0 28.

Om befäst ningsanlägg ningar

vid

Bc, den m. m.

(Forts.)

18 Fredagen den 7 Maj.

vårt fasta /försvar, och på samma gång, huru man skall skaffa de penningar,
som för ändamålet äro erforderliga.

Af hvad jag nu haft äran anföra torde följa, att jag kommer att
yrka bifall till reservanternas inom utskottet förslag, och jag anhåller
också, att detta mitt yrkande må få omfatta icke blott sjelfva klämmen
i den föredragna punkten, utan äfven motiveringen med den
ändring, som angifvits i ett rättelseblad här, och der orden “enligt departementschefens
åsigt'''', som förekomma på sidan 11, skola utbytas
mot “på sätt departementschefen anfört".

Jag anhåller om bifall till reservationen i denna första punkt.

Herr Tamm, Hugo: Jag skulle kunna i sak inskränka mig till
att instämma med den föregående ärade talaren.

Chefen för landtförsvarsdepartementet uttalade sin farhåga, att
derest icke Riksdagen nu beviljade det föreslagna beloppet till påbörjande
af de föreslagna fästningarne, skulle saken komma att fördröjas
alltför länge. Ja, det är äfven rädslan för dröjsmål, som gjort, att
jag stält mig på samma ståndpunkt som utskottet, men icke rädslan
för att man ej kan börja, utan rädslan för att man ej skall nå ett
slut. Och man må beklaga det eller icke, nekas kan dock ej, att
om vi taga Riksdagen såsom en totalitet, ligger otvifvelaktigt i de många
betänksamma sinnena eu viss rädsla för att så att säga gifva sig in i
dessa frågor, utan att man på samma gång ser målet och hvad det
kostar att komma dit.

Jag tror sålunda, i likhet med den föregående talaren, att det
är alldeles nödvändigt att gå den väg, som utskottet här påpekat,
nemligen att lemna tillfälle åt Riksdagens ledande män att få blicka
in i dessa förhållanden och derefter påverka sina meningsfränder för
saken. Vi hafva från sjöförsvaret hemtat exempel på fördelen af denna
taktik. Jag syftar på den komité, som för utredande af vissa frågor
rörande vårt sjöförsvar tillsattes och som bestämdt påpekade, huru
man skulle bygga, och det var just emedan frågan så förbereddes och
regeringen gick till väga på det sättet, som det varit oss möjligt att
på detta område komma dit vi nu hunnit.

Men jag begärde ordet för att få framställa ett yrkande i afseende
på motiveringen.

När detta betänkande inkom till utskottet från afdelningen, visade
det sig, till min glädje kan jag säga, att det fans ingen, som på
något sätt var emot eu utredning, sådan som i skrifvelsen föreslagits.
Men deremot voro meningarne mycket olika om huru motiveringen
skulle affattas för detta utlåtande. Det slutliga resultatet blef, att
den föll sönder i två halfvor, och efteråt blefvo dessa motiveringar
uppsatta i öfverensstämmelse med båda strömningarne. Jag förbehöll
mig i detta fall att få reservera mig endast mot motiveringen i den
förhoppning, att man möjligen till sist skulle kunna enas om en motivering
till Riksdagens beslut. Ty det vore ej till fördel för saken,
för en fråga af denna stora vigt och betydelse, om Riksdagen komme
till regeringen helt naket med blott den lilla klämm, som här föreligger.
För öfrigt har jag ej kunnat fullkomligt instämma i någondera

Fredagen den 7 Maj.

N:o 28.

motiveringen. Uti åtskilliga af ledamöternas från denna kammare
motivering gjordes ett, att jag så må säga, inskränkande uttalande, i
det att deruti särskildt påpekades de nu föreslagna befästningarne,
då deremot från andra sidan med stor styrka framhölls: “vi vilja hafva
bestämdt besked på och höra, huruvida Stockholms befästningar äro
i det stånd, att de icke blott ega motståndskraft mot en ögonblicklig
öfverrumpling, utan att det verkligen är något att bygga på, och vi
vilja veta detsamma i afseende på Karlskronas fästningsverk". Derför
mötte det motstånd att särskildt påpeka de båda fästningar, som här
framhållits, under det att Andra Kammarens representanter i utskottet
önskade att få, om jag så må säga, befästningsfrågan i sin helhet
behandlad.

Deremot förekommer det ett uttryck i Andra Kammarens ledamöters
motivering, som jag för min del ingalunda kan biträda. Det
säges der: “och har utskottet härvid velat uttala önskvärdheten af att vid
en sådan utredning äfven må tagas i öfvervägande, huruvida icke för
försvaret af sådana befästningar, för hvilka icke nu redan särskildt manskap
finnes afsedt, må kunna detacheras redan uppsatta trupper, på
det att uppsättning af nya sådana för ifrågavarande ändamål må
kunna undvikas".

Men dessa trupper, mine herrar — de finnas icke! Att skrifva,
att man skall taga dessa för undvikande af kostnader, kan jag ej vara
med om. Nog få vi sätta dit de trupper, som äro nödiga för att försvara
fästningarne, och att taga trupper, der inga finnas att taga,
det lär väl till intet resultera.

Jag vill alltså för min del ej innesluta denna mening i motiveringen.

Jag är emellertid öfvertygad om, att Andra Kammaren tager
sina utskottsrepresentanters motivering, likasom jag tror att det skulle
falla sig mycket svårt att sammanjemka dessa båda motiveringar.

Då nu Andra Kammarens motivering, med det undantag jag nu
påpekat, fullständigt täcker Första Kammarens mening — blott mera
utsträckt derutinnan, att man önskar, att denna undersökning skall
gifva svar på frågan i dess helhet — kan jag ej finna annat, än att
Första Kammaren kan biträda den mening, hvilken Andra Kammarens
utskottsrepresentanter uttalat i sin motivering.

Jag anhåller sålunda att få yrka bifall till punkten a), men att
kammaren jemväl måtte bifalla den af utskottet föreslagna motivering
med uteslutande af de ord, som jag nyss tagit mig friheten uppläsa.

Herr Berg, Lars: Ehuru jag ogerna yttrar mig i frågan uti dess
nuvarande läge, anser jag mig likväl, i egenskap af representant för
den landsdel, som gränsar till Finland, samt i anledning af mina förbindelser
med landets försvarsvänner, skyldig att till protokollet uttala
den ledsnad och förstämning, ja sorg, som utskottets utlåtande, såväl
hos mig som hos alla försvarsvänner, förorsakat i följd deraf, att våra
förhoppningar i afseende på det fästa försvarets ordnande vid gränsen
blifvit gäckade och hela frågan undanskjuten till en oviss framtid.

Utskottet har nemligen tillstyrkt afslag å Kong], Maj:ts framställ -

Om befäst nings

anlag g ningar

vid

Boden in m,

(Forts.)

N:0 28.

Om befäst ning

sanläg g -

ningar vid

Boden m. m.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

ning i dess helhet, och utskottet har i stället förordat utredning, eu
fullständig utredning — rörande ordnandet af det fasta försvaret i
hela vårt land, och till och med denna kammares ärade herrar ledamöter
inom utskottet hafva i hufvudsak anslutit sig till denna uppfattning
— till denna anledning till uppskof — om ock i något fylligare
samt mera fosterländska ordalag, hvartill äfven fogats förslag
om afsättande af 1,000,000 kronor till hela rikets fasta försvar såsom
en slags positiv åtgärd, och det enda skäl, d. v. s. synliga skäl, som
härför anförts, är, att, i trots af att frågan blifvit ur militärisk synpunkt
fullständigt utredd, hon likväl jemväl ur andra synpunkter bör
utredas.

Jag vill för dessa herrar ledamöter af statsutskottet på förhand
förklara, att jag visst icke tillåter mig att på något sätt klandra deras
uppträdande. Jag känner deras fosterländska sinnelag, det är allmänt
kändt och står vida öfver min kritik. Yi veta alla, att de hafva gått
så långt, som de ansett sig kunna gå, men detta faktum, att Första
Kammarens utskottsrepresentanter afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag om
en enda millions afsättande för att “stänga porten" i norr och att
skydda rikets andra stad, visar, att frågan nu ligger i ett allvarligt
läge, äfven om vi icke skulle hafva hört de två sista talarnes muntligen
anförda skäl, hvilket jag beklagar att det icke såsom det verkliga
skälet influtit i utskottets utlåtande, ty det, som der anförts, är
icke hållbart utan vilseledande.

Det visar sig således, att representationens flertal återgått till den
gamla ståndpunkten, att nemligen icke behjerta, icke känna och erkänna
nödvändigheten utaf det fasta försvarets ordnande vid vår norra gräns,
och det ådagalägger tydligen, att vårt folk glömt krigets fruktansvärda
elände och faror, då det sålunda tror sig om att kunna till en obestämd
tid undanskjuta lösningen af denna vigtiga fråga.

Jag sade nyss, att det anförda skälet vore ohållbart.

Jag gillar visserligen gerna, att man tillsätter en komité för att
utreda allt möjligt om vårt försvar, men frågan om att belästa den
norra gränsen, denna ytterst vigtiga och betydelsefulla punkt i vårt
land, denna fråga, mine herrar, kan icke inrangeras under outredda
frågor för försvaret. Alla hafva vi nemligen, äfven på motståndarnes
sida, enats om och erkänt detta behof, och kostnaderna äro af fackmän
fullständigt uträknade, läget är bestämdt med en ovanlig enighet,
särskildt i afseende på den norrländska fästningen, och äfven penningarne,
hvilka den siste talaren märkvärdigt nog också ansåg vara en
fråga, som tarfvade utredning, finnas. Vi hafva nemligen, efter hvad
det är upplyst, en odisponerad kassatillgång för dagen i stats- och
riksgäldskontoret på omkring 29 millioner, deraf öfver 12 millioner
öfverskottsmedel från 1896 års statsreglering. Det låter då något
egendomligt att höra en af denna kammares ledamöter inom utskottet
förklara, att för beviljande af en million till försvaret skulle erfordras
en särskild utredning angående hvarifrån dessa penningar skola tagas.
Samma är förhållandet i afseende å bestämmandet af ordningen mellan
försvarsåtgärderna. Ja, vill man hafva en tur- och rangordning
mellan de kända och ännu okända befästningsanläggningar, som vårt

Fredagen den 7 Maj.

N:0 28.

land må behöfva, så har jag ingenting deremot att erinra. Men i
detta fall kan det icke komma i fråga att indraga särskilt det norra
försvaret i någon sådan tur- och rangordning, ty det är så trängande,
så väl vitsordadt, att det bör få afgöras oberoende af den allmänna
utredningen. Det förslaget är således enligt min tanke fixt och färdigt
att afgöra.

Med afseende å hvad som här talats om befästningstrupperna,
så tillåter jag mig endast säga, att är man på det klara med att man
behöfver en befästning, så följer deraf, att man också måste anskaffa
trupper, kosta hvad det vill. Det är i alla fall jemförelsevis en bagatell,
och hela talet om, att vi icke hafva råd till dessa i förhållande till
vår budget relativt obetydliga men för vår frihet så ytterst vigtiga
åtgärder, vill jag bemöta med den kända sanningen,, att i historien icke
kan uppvisas ett folk, ett fattigt folk, som saknat medel, då det velat
försvara sig. Så förhåller sig äfven med oss. Yi hafva rikliga medel
— tillfälligtvis till och med kontanta.

För öfrigt är skrifvelsens form af en så obestämd och vidtomfattande
beskaffenhet, att jag är fullt förvissad om, att Kongl. Maj:t
sjelf, liksom förslagsställarne, icke rätt kan veta, hvarmed han skall
börja och sluta. Hvad menas med utredningen i den föreslagna skrifvelsen?
År det meningen, att man deri skall intaga de kända befästningsplaner,
som många komitéer behandlat under detta århundrade eller
blott under det sista decenniet, eller skall den jemväl omfatta de talrika
kustbefästningsplaner, om hvilka undersökningar nu pågå på grund
af framställningar, gjorda dels för något år sedan åt föreningen för
Norrlands fästa försvar och dels af stadsfullmägtige i Sundsvall. Eller
hvad menas? Hvad skall Kongl. Maj:t göra? År det ett fullständigt
ordnande af hela detta fasta försvar, utskottet afser, ja då kräfves
mycken tid, årslånga undersökningar och mycket penningar, innan vi
kunna få utredningen klar. Och derefter — ja, derefter finnas alltid
många, som hitta på nya anledningar till utredningar och nya uppskof,
och under tiden skulle en af landets vigtigaste försvarsfrågor få hvila
orörd. Nej, tvärtom är nu, såvidt jag förstår, den behagliga tiden att
bygga. Det är fridens och fredens dagar, och kassans tillstånd är
ovanligt gynsamt. Dessutom finnes nu i vårt land ett allenastående
och sällspordt intresse, som länge kräft och fortfarande kräfver, att
denna fråga löses. Tusentals svenska män och qvinno!- hafva dels i
föreningar och dels enskildt ålagt sig en sjelfbeskattning af efter våra
förhållanden storartade belopp för detta ändamål. Det är visserligen
ej så, att dessa män och qvinnor tänka att med sina bidrag kunna
bygga rikets fästningar, men de vilja visa just representationen, huru
lifligt behofvet är uppfattadt inom stora lager af befolkningen. De
vilja visa, att många landets barn begära ingenting högre än att
jemte den tvungna, lagliga beskattningen få åtaga sig frivillig sådan
för att lugna sitt samvete, för att kunna hafva rättighet att hysa
hopp om fäderneslandets lif och framtid, ett hopp, som deri, som icke
fullgör sin pligt mot detsamma, icke bar rätt att hysa.

En förening, för hvilken jag har äran att vara ordförande, nemligen
föreningen för Norrlands fasta försvar, har sålunda samlat, så

Om befäst ningsanlägg ningar

vid

Boden m. m.

(Forts.)

N:o 28.

Om befästningsanläggningar
vid
Boden m. m
(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

vidt man vet, nära 300,000 kronor i tecknade bidrag. Tecknarne bestå
af omkring 2,000 män och qvinnor. Andra föreningar finnas dessutom,
der resultatet måhända är större. Denna sjelfbeskattning i djupaste
fred är dock någonting allenastående i rikets häfder, och väl skulle
både Andra Kammarens och Första Kammarens män hafva funnit ett
ovanligt stöd utom Riksdagen, om de bifallit Kongl. Maj:ts äskanden.

Gifvet är ju, att ett Riksdagens beslut i den af utskottet eller
reservanterna gående rigtningen skall verka förlamande på denna försvarsentusiasm;
och, mine heri’ar, utan entusiasm och med endast penningar,
huru mycket vi än spara deraf, försvara vi aldrig vårt land.
Entusiasmen behöfva vi hålla hög. Men med slika beslut som det ifrågasatta
förqväfves och dör den. Ingen skall tro, att jag icke begriper
hvad som anförts derom, att det är nödvändigt att söka locka och
draga med sig åtskilliga af våra tveksamma vänner i Andra Kammaren.
Men jag är på samma gång öfvertygad om, att våra försvarsvänner i
landet skola få intryck af det föreslagna beslutet, såsom om det gälde
en- försvarsvägran. Och visserligen måste alla inse, att faran af uppskof
kan blifva så stor, att det nära nog biifver liktydigt med försvarsvägran.
Säkert är, att ingenting kan vara osäkrare än vårt lands
framtid, om det ej värnas, och att vi, isynnerhet de, som bidragit till
beslutet, må väl besinna, att vi kunna få lefva för att erfara, hurusom
vi genom ett sådant beslut förlorade Norrland och dermed äfven vårt
gamla lands sjelfständighet. Då jag har eu sådan uppfattning, är
alldeles gifvet, att jag icke kan instämma i utskottets eller reservanternas
beslut i den föredragna punkten, och skall jag, för att icke
behöfva taga ordet ännu en gång vid föredragning af det senare
momentet i utskottets utlåtande, be att redan nu få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.

Herr Björlin: Jag hade icke tänkt att i dag begära ordet, då
jag icke deltagit i frågans behandling vare sig på afdelningen eller i
utskottet in pleno. Men jag har blifvit uppkallad af herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet. Jag förstår, att anledningen
till hans yttrande är att söka icke så mycket i hvad som skulle
förekomma i dag i denna fråga som fast hellre i hvad som passerade
här i kammaren den 7 april under jernvägsdebatten. Det kan derför
vara i sin ordning, att jag i någon män återkallar denna debatt i
minnet. Jag deltog i jernvägsfrågans behandling i utskottet så mycket,
som herrarne kunna förstå, att en utskottssuppleant kan deltaga i en
sådan frågas behandling. Då jag var militär och satt på en af de
bakre stolarne, blef jag emellertid tillfrågad om de två jernvägsliniernas
sträckning i strategiskt afseende. Jag var då icke inne i frågan. Af
det statsrådsprotokoll, som förelåg, kunde jag se, att chefen för landtförsvarsdepartementet,
som varit närvarande vid frågans föredragning
inför Hans Maj:t Konungen, icke yttrat ett enda ord om, hvilken af
de två linierna borde hafva företrädet. Deremot förekommo derom på
ett par ställen några ord af t. f. chefen för generalstaben. Det var
sagdt af honom, att den yttre linien var mera otrygg (dock högst otydligt)
och derför oantaglig. Jag erinrade mig emellertid, att, då fråga

Fredagen den 1 Maj. 23 N:o 28.

förra gången förevar om koncession för en bana Luleå—Ofoten med en Om befäat bibana

från Luleå till Haparanda, af dåvarande chefen för general staben,

sedermera statsrådet Ryding, icke gjordes någon invändning ^0^en m- m_

mot nämnda bibana, hvilken dock gick öfver Töre och således närmare (Fortä.)

kusten än den yttre af de nu ifrågasatta linierna (Hasaforslinien). Då

dertill kom, att jag hade den åsigt, att det icke var så precis klokt

att blanda in strategi vid alla möjliga tillfällen och vid sådana der

små jernvägslinier, så stod jag a priori på den ståndpunkten, att någon

skada icke vore skedd, i fall Hasaforslinien toges i stället för Niemifors linien,

i synnerhet då den senare innebar en ökad utgift på bortåt

en half million kronor.

Då frågan sedan kom till kammaren, torde herr statsrådet minnas,
att jag hade ordet före honom, icke han före mig, som han nu sagt.

Hade jag vetat, att han och regeringen icke kunde acceptera den yttre
linien, är jag öfvertygad om, att jag icke hade yttrat mig så bestämdt
i frågan, ja, förmodligen icke alls. Jag ansåg mig dock pligtig att
honorera mina kamrater på afdelningen med att säga min mening
äfven i kammaren. När jag nu icke hade den minsta aning om, att
herr statsrådet skulle så uppträda, ansåg jag mig oförhindrad att säga
min tanke rent ut.

Herr statsrådet nämnde vidare förra gången, att min strategiska
uppfattning var “besynnerligt och nu i dag får jag höra, att hvad
som mest förvånade honom var, att det var eu militär, som uttryckt
åtskilliga tankar — hvilka icke voro öfverensstämmande med hans
egna. Jag kan förstå, att detta skulle afse icke så mycket min åsigt
om de olika jernvägssträckningarna som icke mera min motvilja mot
sammankopplingen af två så olika frågor som Boden-fästningen och
jernvägslinien der uppe i Norrbotten.

Att jag fortfarande är en varm vän af försvaret äfven i norr,
det ber jag herr statsrådet vara öfvertygad om. Men herr statsrådet
hade orätt, då han trodde, att jag önskade en hel del andra saker
före detta. Det har jag aldrig sagt. Jag anser endast, att bättie
vore att taga alla nu på dagordningen stående fästningsbygnader på
en och samma gång, emedan jag tror, att det sålunda går lättare att
få frågan igenom i representationen, då man ju derigenom gör en hel
mängd menniskor intresserade i frågans lösning. Jag föreställer mig
ock, att det i vårt land är lättare att få eu fråga fram på den fria
öfvertygelsens väg — hvilket herr statsrådet torde erinra sig från år
1892 — än att .drifva igenom den på kommando.

Slutligen ber jag herr statsrådet vara öfvertygad om, att det
kännes för mig särdeles obehagligt att hafva uppträdt förra gången,
då herr statsrådet fattat mina ord såsom rigtade mot sig personligen.

Jag kan endast till min ursäkt anföra, att äfven den lägste trumslagare
i armén, då han tycker sig finna, att kärran med högste befälhafvaren
är färdig att välta i diket, har rätt att ropa sitt “videant consules“.

Herr vice talmannen: Utskottet har nästan enhälligt tillstyrkt,

att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om fullständig utredning
af frågan om ordnandet af landets fasta försvar; och denna utredning

N:o 28.

Om befäst ningsanlägg ningar

vid

Boden m. in.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

tror jag vara så mycket nödvändigare, som vi hafva en bitter erfarenhet,
både beträffande det rörliga försvaret och sjöförsvaret, af hvad det vill
säga att handla utan en på förhand uppgjord plan. Och ett ytterligare
skäl finner jag i den omständigheten, att, efter hvad mig synes, en
vigtig faktor i det fasta försvaret icke blifvit egnad den uppmärksamhet,
som den förtjenar, jag menar befästandet af Stockholm. Herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet har i sitt anförande
till _ statsrådsprotokollet yttrat, att landets i såväl politiskt som strategiskt
afseende vigtigaste punkt, dess hufvudstad, är betryggad mot
öfverraskande anfall, och han yttrade i sitt anförande i denna kammare
den 7 sistlidne april, att “hufvudanfallet emot vårt land kan numera
med största sannolikhet beräknas rigtas mot landets nordliga delar,
medan åter det är mindre sannolikhet för, att man attackerade öfriga
delande “. I den förra delen, eller att vi hafva att befara ett anfall
mot den nordliga delen af landet, instämmer jag fullkomligt, i synnerhet
om vi sjelfva genom väganläggningar underlätta detsamma, men att
vi kunna anse oss säkra för ett anfall mot landets öfriga delar, derom
är jag icke öfvertygad. Jag känner icke, på hvilka grunder herr statsrådet
stöder detta sitt antagande, men det vet jag, att den krigshistoriska
erfarenheten från hela detta århundrade visar, att det är mot
hufvudstäderna, som företrädesvis anfallet rigtas. Det var Napoleon,
som, med frånträdande af det förut följda systemet att stödja krigsoperationerna
på befintliga fästningar, bröt ''in midt i hjerta!; af det
fiendtliga landet. Eu marsch på femtio å hundra mil, en hufvuddrabbning
och så besättandet af det fiendtliga landets hufvudstad voro för
honom endast tre olika tempon åt ett politiskt strategiskt handgrepp.
Och jag finner mig icke öfvertygad om, att vi, som hafva vår hufvudstad
förlagd i vår strategiska förpostlinie, icke skola vara utsatta för
samma fara. Hvad jag i detta fall tänker, betyder ju ofantligt litet,
men jag stöder denna min uppfattning på hvad 1865 års landtförsvarskomité
har yttrat. Genom en egen tillfällighet befinnes, att de sex
militära ledamöterna i denna komité hafva alla varit ledamöter i denna
kammare, och åtminstone för de äldre i denna kammare äro de väl
bekanta. De voro friherre Bildt såsom ordförande, generalmajoren Hazelius,
grefve af Ugglas, generalerna af Klint och Rosensvärd samt friherre
Leijonhufvud. I sitt utlåtande angående ordnandet af det fasta
försvaret yttrar komitén — genom ett lika sällsamt sammanträffande
utgör det nästan ett direkt svar på hvad herr statsrådet anfört angående
hufvudstadens betryggande genom sjöbefästningar —: “I samma mån,
ett anfall från sjösidan för fienden försvåras, ökas sannolikheten af
att han gör en landstigning i Stockholms granskap och från landsidan
angriper den öppna hufvudstaden, hvilken då alltid blifver hans förnämsta
operationsföremål."---“Stockholm, såsom ingångsport till

Mälaren och derigenom äfven till hela mellersta Sverige, ligger nu i högre

grad blottadt för fiendtligt anfall än i Birger Jarls tid.---Öppet

åt landsidan, erbjuder Stockholm en fiende att till landstigningspunkt
välja emellan ett stort antal ställen i dess granskap, bland hvilka
finnas de, som äro knappt en mil aflägsna från de södra tullarue.
Faran häraf är ögonskenlig.^

N:0 28.

Fredagen den 7 Maj.

Beträffande kostnaden för ett befästande af Stockholm åt landsidan,
hade 1856 års komité gjort beräkningar, hvilka år 1864 reviderats, och
hvilka, inberäknadt bestyckning, uppgå till en summa af något öfver
11 millioner kronor. 1865 års komiterade säga: “Komiterade hafva
förslagsvis trott sig kunna upptaga en sammanräknad kostnad för
Stockholms befästning efter en mera utsträckt plan, med dess bestyckning,
till 15 millioner, och skulle den äfven uppgå till 20 millioner,
hvilket vore nära dubbelt mot den nu föreslagna och således icke
sannolik, så anse komiterade i alla fall denna kostnad vara för det
vigtiga militäriska och politiska ändamålet ganska väl använd, ådagaläggande
inför verlden, att vi icke sky någon kostnad för att sätta oss
i ett försvarsskick, som tillåter oss att till det yttersta värna vår ömtåliga
gräns, hvilket, om det underläts, skulle kunna tydas antingen
som trots eller som efterlåtenhet, båda lika litet värdiga ett förståndigt
folk.“ —- Jag tror således, att en undersökning af dessa förhållanden
och ett upptagande af frågan i hela dess omfattning, såsom statsutskottet
nu har föreslagit, har alla skäl för sig.

Hvad beträffar befästningen vid Boden, så är jag fullkomligt öfvertygad
om dess betydelse för försvaret af Norrbotten, men jag är icke
lika öfvertygad om, att den har samma betydelse för försvaret af det
öfriga Norrland. Om man ser på kartan, så finner man ett ställe, der
det forna systerlandet sträcker sig ut mot Sverige, och den svenska
kusten å andra sidan böjer sig ut mot den finska. Afståndet mellan
de yttersta skären utgör — såvidt jag är rätt underrättad — ungefär
sex mil, och afståndet mellan sjelfva fastlanden utgör omkring åtta
mil. Jag tror icke, att det är någon omöjlighet, att en vintermarsch
kan ske öfver östra och vestra Qvarken; och när herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet anser, och, såsom jag tror, med
fullt skäl, att vår flotta icke kan beherska Bottenhafvet, då är ej heller
möjligheten af ett anfall der sommartiden utestängd. Om en norr
ifrån anfallande fiende cernerar och innesluter Boden, medan samtidigt
ett hufvudanfall rigtas mot nyss nämnda ställe: hvad betydelse har
då Boden? Upphäfver det i minsta mån fiendens handlingsfrihet beträffande
Vesterhotten och nedre Norrland? Det är blott eu fråga, som
jag framställer, men en fråga, hvarå jag anser svaret behöfva närmare
utredas. Och dessutom, när fråga är om en så pass stor utgiftssumma
som denna — närmare 9 millioner — tror jag, att — om jag så får
säga — den parlamentariska anständigheten fordrar, att man egnar
frågan en litet större uppmärksamhet och en bättre utredning, än som
för närvarande skett. — Man må hysa det största förtroende till den
nuvarande chefen för landtförsvarsdepartementet, men det är ju en
möjlighet i alla fall, att något kan vara förbisedt och att derför en
utförligare och mångsidigare utredning behöfves. Innan man började
anläggningen af Karlsborg, hade eu komité arbetat i flera år. I denna
komité sutto fältmarskalken Sandels, generalerna Gardell och Björnstjerna,
fortifikationsgeneralen Sparre och — om jag icke missminner
mig — amiralen Cederström. I detta fall hafva vi uteslutande att
stödja oss på herr statsrådets auktoritet. Jag tror, att äfven ur den
synpunkten en utredning genom en komité har alla skäl för sig. Och

Om befäst ning

samlag g ningar

vid

Boden m. m.

(Forts.)

N:o 28.

Om befäst ning

s anlägg ningar

vid

Boden m. m.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

sedan återstår den icke minst vigtiga ekonomiska frågan att utreda.
Skola vi nu bygga fästningen med skattemedel på samma sätt som vi
gjort med Karlsborg, när blir då denna fästning färdig? Äfven denna
fråga är af högsta vigt och behöfver eu närmare utredning. För min
del har jag förut uttalat mig för — och jag gör det fortfarande —
att enda utvägen att kunna betrygga vårt fasta försvar är att anlita
lånevägen. Det är många både i denna kammare och i synnerhet i
Andra Kammaren, som äro bestämdt emot denna utväg, men jag kan
icke finna, att någon annan är möjlig. Mot det stora 60-miilionerslånet,
hvarom fråga var förra året, hade jag vissa betänkligheter, ty
jag ansåg det vara för stort. Men ett lån uteslutande för åstadkommande
åt det fasta försvaret, och som naturligtvis icke skulle behöfva
uppgå till en så stor summa, tror jag hafva allt skäl för sig.

Beträffande åter motiveringen, ber jag att helt och hållet få instämma
i det förslag, som af herr Tamm blifvit framstäidt. Hade han
icke gjort det, hade jag sjelf varit betänkt på att framställa ett sådant
yrkande. Stanna kamrarne i olika beslut beträffande motiveringen,
förfaller naturligtvis denna helt och hållet, och det tror jag vore
skadligt för sakens framgång.

Utskottet framhåller visserligen, att, först när norra stambanan
skall fortsättas från Kalix eif, frågan om ordnandet af landets fasta
försvar inträder i ett nytt skede. Häremot kan nog anmärkning göras,
men jag tänker, att Kongl. Maj:t, äfven om detta uttryck får slå qvar,
skall kunna bedöma, hvad frågan gäller. Jag ber derför att få yrka
bifall till utskottets hemställan och, beträffande motiveringen, till det
af herr Tamm framstälda yrkande.

Herr statsrådet friherre Rappe: Jag har begärt ordet i anledning
af det yttrande, som jag nyss bort. Det är ju en ofantligt delikat
fråga att inför Riksdagen börja på att redogöra för detaljerna för vårt
lands försvar, huru man tänkt, att försvarskrafterna skola i krigstid
grupperas, de olika förutsättningar, som kunna vara möjliga, och huru
man i ena och andra fallet bör förfara för att med största sannolikhet
kunna hafva framgång vid en blifvande krigsolycka. Vi hafva ingalunda
förbisett de olika hufvudkrigsteatrarne, den norra (Norrbotten),
den mellersta, hvarom nyss talades, (krigsteatern i Mälaredalen) och den
skånska krigsteatern. Vi hafva ingalunda förbisett, huru alla våra
egna och vårt brödrarikes krafter efter öfverenskommelse böra grupperas
för att under ena eller andra förutsättningarna kunna lämpligast operera.

Här har framkastats en mycket stor fråga, nemligen den om
Stockholms befästande. Skall den komité, som man nu har i tankarne,
börja på att behandla den frågan, om vårt försvar skall baseras på
Stockholm eller om vi såsom hittills, då det gäller värnandet af sjelfva
hjertat af vårt land, skola stödja oss på Karlsborg? Om denna fråga
skall tagas upp, förespår jag, att komitéu skall få sitta ganska länge.
Det är icke att hoppas på att utan grundliga studier kunna tränga
igenom de stora grundsatser, som gälla om ett lands försvar. En
hufvudstad med det läge som Stockholm skall man icke jemföra med
Paris eller de städer, mot hvilka Napoleon opererade. Vår hufvudstad

N:0 28.

Fredagen den 7 Maj.

ligger — kan man säga — på gränsen, ock kela vår försvarsplan, allt Om befästfrån
det Karlskorgs anläggning ifrågasattes, kar varit baserad på att
man skulle försvara det inre landet utan att dock lemna Stockkolm Boden m m_
alldeles oförsvaradt. Man skulle icke åt landsidan göra några fasta (Forts.)
försvarsanordningar, utan om man skaffade skydd åt sjösidan samt
sedan på lämpliga ställen anordnade flankställningar norr ock söder
om Stockkolm, skulle staden äfven med bibehållande åt det öppna
läget vester ut kunna skyddas.

Den talare, som nyss uppträdde, kar ju läst Napoleons ock Karl
Jokans fälttåg ock erfarit, livilken ofantlig kraft ligger i de flankställningar,
som af den senare store fältkerren valdes. Genom ett sådant
tillvägagående tror jag att man bättre skulle skydda Stockkolm, äu om
man koncentrerade allt der. Ty om man skulle besluta sig för att
befästa Stockkolm åt landsidan, skulle man nödgas slopa Karlsborg ock
samla alla stridskrafter i Stockkolm. Sverige blir Stockkolm, ock det
öfriga landet får lemnas åt sitt öde. — Eu så stor befästning, som
skulle kräfvas för Stockkolms försvar, skulle sluka hela den nuvarande
armén, ock kela kriget skulle blifva eu strid om Stockkolm.

Nu är det, när det gäller landtförsvaret, eu ytterligare svårighet,
som ligger deri, att förhållandena icke äro ständigt desamma, utan i
mån af folkmängdens ökuing får man taga till försvaret i större skala.

Det är det svåraste att välja just den plan, som passar för de förhållanden,
den folkmängd ock de resurser, under livilka försvarsplauen
skall gälla. Jag tror således, att det skulle vara mycket olyckligt, om
åt denna komité äfven uppdi''oges att börja diskutera frågan om hufvudstad
ens försvar.

Den föregående talaren ville påvisa risken af dessa befästningar
vid Boden genom att antyda möjligheten af ett kringgående af fästningen
genom ett angrepp öfver Qvarken mot Umeåtrakten. Det är
just för att förebygga, att våra trupper skola kunna tagas i ryggen
genom en dylik kringgående rörelse, som man vill kafva befästningar
vid Boden. Funnes intet Boden, då medgifver jag, att eu sådan landstigning
kan tänkas ock att vi icke kunde hafva några stridskrafter
norr om Umeelf. Så är förhållandet nu och så var det i gamla tider,
under general Kaabs tid. Men är det så, att vi anse, att Norrbotten
betyder något för Sveriges rike ock för dess försvar, så måste vi ordna
vårt försvar sä, att det blir oberoende af fiendtlig!! landstigningar i
ryggen, ock detta är icke den minst vigtiga betydelsen af denna fästa
punkt.

För öfrig! vill jag upplysa, att om man skall till denna komité
— derest den kommer till stånd — öfverlemna det utförliga betänkande,
som föreligger rörande denna fråga, så hyser jag det sjelfförtroende!,
att den, när den tagit kännedom härom, skall gilla de principer, som
deruti uttalats.

Herr Fr än c kel: Såsom herrarne finna af det betänkande, som
föreligger från utskottet, kar jag funnit mig nödsakad att ställa mig
på eu annan ståndpunkt än mina kamrater från denna kammare, och
då denna skiljaktighet i ståndpunkt afser såväl mom. a) som mom. b)

N:o 28.

Om befästningsanläggningar
vid
Boden m. vn.
t* (Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

i det föredragna betänkandet, så ber jag att få hemställa till herr
talmannen, att det må vara mig tillåtet att redan vid mom. a) beröra
min ståndpunkt till mom. b).

Herr talmannen: Derför finnes icke något hinder.

Herr Fränekel: Jag ber då att få fästa herrarnes uppmärksamhet
på, att vid behandlingen af frågan om norra stambanans fortsättande
från Boden några reservanter från denna kammare ansett
frågan om denna fästning så vigtig, att man till och med ansåg sig
böra såsom ett vilkor för beslut om jernvägen fästa beslutet om anslag
af medel för befästningar vid Boden. Detta förslag upptogs i
denna kammare med så stora sympatier, att vid voteringen om Kongl.
Maj:ts proposition denna åsigt samlade omkring sig 51 röster, hvilket
visar, att, oaktadt det intresse, som i denna kammare förefans såväl
för jernvägens anläggning som särskildt för den rigtning, som af regeringen
var föreslagen, i strid mot den af Andra Kammaren begärda,
man likväl hellre ville gå med på ett afslag af hela jernvägsanläggningen,
än man ville besluta jernvägen utan fästning. De talare, som
då uttalade sig i regeringsvänligt syfte, hade endast, så vidt jag kunnat
finna, formella betänkligheter i afseende å detta vilkors uppställande
i sammanhang med beslutet om jernvägen. Alla erkände betydelsen
af jernvägens anläggning för frågan om försvaret, och jag hade för
min del trott, att, när nu fästningsfrågan fristående framkommit till
kammarens behandling, man här borde ställa sig på eu helt annan
ståndpunkt, än utskottet gjort, och äfven på eu annan ståndpunkt än
reservanternas. Om man iäser den kongl. propositionen om denna fästning,
skall man finna, att regeringen från sin ståndpunkt åtminstone
har ansett, att någon utredning angående denna fästnings beskaffenhet
utöfver hvad som redan har skett icke är af behofvet påkallad. Man
står nu framför det vanliga svepskälet, när man icke vill en sak, nemligen
att förklara, att den icke är tillräckligt utredd. Men jag hade
tänkt mig, att åtminstone denna kammares ledamöter skulle varit ense
om att gå rätt på målet och att således dessa undanskjutningsbeslut,
hvarpå man nu bjuder kammaren, icke skulle fått göra sig gällande.
Enligt mitt förmenande, föreligger frågan i militäriskt afseende i fullt
utredt skick. Det kan naturligtvis icke falla mig in att i det afseende
vilja utöfva någon kritik, men jag har för vana att i så vigtiga
frågor som dessa fästa afseende vid de sakkunniges uttalanden och
icke vid tillfälliga hugskott. Hvad mig beträffar, har den utredning,
som i den kongl. propositionen föreligger rörande denna fråga, varit
af beskaffenhet att ingifva mig fullt förtroende. Jag har dessutom i
statsutskottet åhört ett föredrag af chefen för landtförsvarsdepartementet,
deruti han, biträdd af två framstående militärer, på ett så
öfvertygande sätt ådagalade såväl nödvändigheten af denna fästnings
anläggande som platsens lämplighet för densamma. Då jag således fått
denna fråga klar för mig, så frågade jag: kan det vara rätt att på
grund af den nu föreliggande utgiftsfrågan undanskjuta hela denna
sak, kan det vara rätt, att, då den nya arméorganisationen, hvilken,

N:o 28.

Fredagen den 7 Maj.

såsom jag hoppas, skall vara genomförd vid slutet af år 1897, kräfver
en betydligt ökad värnpligt, hvaruti våra söner ovilkorligen skola deltaga,
i en stor del af vårt land tillspillogifva dem åt öeuden utan att
vidtaga sådana åtgärder, att de kunna anse sig någorlunda tryggade
i striden? Enligt mitt förmenande, har sålunda regeringen och särskild!
chefen för landtförsvarsdepartementet haft goda skäl att för
Riksdagen framlägga det behof, som här är i fråga. Det har derför
synts mig rigtigast, att, då dessa behof blifvit påvisade, man icke
undanskjuter dem vare sig genom någon komités tillsättande eller bildande
af några fonder. Hvad nu först beträffar frågan om ytterligare
utredning, så kan jag för min del biträda detta förslag med den motivering,
som är afgifven af herr Lundeberg m. fl. Huru nödvändigt
det är, att nämnda motivering kommer att inflyta och icke den, som
utskottets betänkande innehåller, eller den, som af herr Tamm här är
föreslagen, torde herrarne finna deraf, att man uti dessa förslag icke
ens vill påpeka, att utredningen skall gå i den bestämda rigtningen,
att det skall blifva en fästning i Norrland; man vill taga bort denna
bestämmelse från de föreskrifter, som för komitén skola utfärdas.
Enligt mitt förmenande, bör komitén arbeta vidare, men först böra befästningarna
vid Boden komma till stånd. Jag kan således för min
del biträda utskottets förslag i mom. a) och jag skall naturligtvis
icke nu göra något yrkande angående mom. b), men jag vill säga,
att skälet, hvarför jag reserverat mig vid mom. b), är, att jag anser,
att momentet hade bort innehålla åtminstone ett tillstyrkande af Kong!.
Maj:ts proposition i hvad den rör befästningarna vid Boden, nemligen
ett anslag af 500,000 kronor till påbörjande af denna fästning. Jag
skall ytterligare framhålla betydelsen af skilnaden mellan detta förslag
och det, som föreligger från utskottets sida. Utskottet har tänkt sig,
att man lättare skulle få medkammaren med sig, om man föresloge
bildandet af en fond för dessa befästningar, och har derför icke velat
begära ett beslut i sjelfva saken. Jag kan vara med om att bilda

fonder, då det gäller försäkringsväsendet, men icke, då man vill bilda

fonder endast för att vinna tid. Om det nu på grund af utskottets
tillstyrkan tillsättes en komité och man börjar samla en fond, så dröjer
det ju länge, innan man kan nedlägga ett enda öre på detta arbete,
som redan nu är så nödvändigt. Man säger, att man sedan kan så
mycket mera forcera detta arbete. Det är icke ett svar. Man har

förklarat, att man kan icke forcera dessa arbeten utan att draga folk

från andra yrken. Enligt mitt förmenande, är det just det rigtiga
sättet att genast påbörja ett arbete, som måste vara färdigt till en
viss tid; det är det rigtiga och icke att lägga ned dessa 500,000
kronor i lådan och vända på dem, till dess den tid kommer, då det
kanske är för sent.

Det är af dessa skäl, som jag, då punkten b) föredrages, kommer
att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag i hvad det rör befästningarna
vid Boden. Jag skulle äfven kunna hafva yrkat bifall till förslaget
om befästningarna vid Göteborg, men efter den knappare utredning,
som föreligger, tror jag det vara svårast att få igenom, om det ock
möjligen är lika vigtigt. Men dels ausåg jag mig på grund af min

Om bejäkt ning

satxlägg ningar

vid

Boden m. m.

(Forts.)

N:o 28

Om befäst 7iings

anlägg ningar

vid

Boden m. m

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

brist på speciel sakkännedom i dessa frågor, hvilken kammaren torde
hafva ursäktat mig, då jag i afseende på Boden, genom dess sammanhang-
med jernvägsfrågan, tilltrodde mig kompetens att yttra mig härutinnan,
dels förmodade jag, att befästningarna vid Boden möjligen hafva
större utsigt att vid en gemensam votering vinna flera röster inom
medkammaren och följaktligen Riksdagens bifall.

Jag skall nu endast anhålla att få yrka bifall till mom. a) med
den motivering, som föreslagits af herr Lundeberg m. ti.

Herr Falk: Jag skall icke försöka att lemna något uttömmande
svar på den vigtiga fråga, som här föreligger. Jag skulle icke ens
gorå det, om jag egde tillräckliga förutsättningar derför; men jag är
den förste att erkänna, att så icke är förhållandet. Men denna frågas
ofantliga vigt manar mig att säga några ord, fastän i största korthet
och alimänlighet.

Jag vill då säga, att lika lifligt som jag är öfvertygad om önskvärdheten
af en befästning i Norrland — jag ber kammaren lägga
märke till, att jag säger: i Norrland — lika lifligt öfvertygad är jag
om nödvändigheten af att ett Riksdagens beslut i sådant hänseende föregås
af eu grundlig undersökning af de mångfaldiga förhållanden, som
med denna fråga stå i samband; en undersökning, hvars främsta mål
borde vara att konstatera rätta platsen för fästningens anläggande.
Jag behöfver ju icke påvisa, huru ofantligt vigtig! valet af plats är.
Det är nemligen uppenbart, att fästningens läge måste stå i den fullständigaste
harmoni med den försvarsplan, som är antagen för hela
landet. Ett misstag vid valet af plats kan lätt leda derhän, att fästningsanläggningen
gör mera skada än gagn och förrycker hela försvaret.
Så vidt mig är bekant, är icke någon sådan grundlig undersökning
gjord, och om den är gjord, så är den åtminstone icke delgifven
Riksdagen. Här hafva visserligen gjorts antydningar, dels i
statsrådsprotokollet, dels af en föregående talare, att en sådan utredning
skulle finnas; men endast på antydningar kan Riksdagen naturligtvis
icke fatta beslut i en så utomordentligt vigtig fråga som den
föreliggande. Jag anser således, att utskottet handlat fullkomligt rigtigt,
då det icke uttalat sig till förmån för någon bestämd uppfattning,
utan endast begärt en undersökning, och detta är så mycket rigtigare,
som det alls icke förhåller sig så, som en föregående talare sade, eller
att man skulle vara fullständigt ense i fråga om valet af plats.
Detta är alldeles icke förhållandet, utan meningarna i den frågan äro,
minst sagdt, delade.

Detta i fråga om belastning i Norrland. I fråga åter om Göteborg
föreligger saken i ett helt annat skick. Der kan ju icke finnas
någon tvekan i fråga om valet af plats. Frågan blir således den: är
ett befästande af Göteborg nödvändigt? Ja, härom är jag så öfvertygad,
att jag skulle vara färdig att i detta ögonblick votera icke blott de
500,000 kronor, som nu äro begärda, utan nära nog hela den summa,
som är nödig för befästningens fullbordande. Då jag säger detta, förbiser
jag ingalunda, att inom vårt land finnas punkter, som det är
ännu vigtigare att befästa än Göteborg, och jag tänker dervid i främsta

N:o 28.

Fredagen den 7 Maj.

rummet på landets hjertpunkt, hufvuästaden. Jag förbiser icke heller
den plats, som kallas “Östersjöns perla11, ett uttryck, som icke blott
har sitt poetiska berättigande, utan nog äfven skulle i militäriskt afseende
vinna erkännande, i fall två fiendtliga flottor opererade mot
hvarandra i Östersjön.

Då jag står på denna ståndpunkt, är det ju uppenbart, att jag
icke har något att erinra mot det slut, hvartill statsutskottet kommit,
då det begär en fullständig utredning af frågan om ordnandet af landets
fasta försvar, och jag ber blott få tillägga, att jag i fråga om
motiveringen instämmer med herr Tamm och herr vice talmannen.

Herr Ljungberg: Frågan om landets försvar har i dag varit
rik på öfverraskningar för de fleste af Riksdagens ledamöter och särskilt
för mig.

Först och främst har det för mig varit en öfverraskning, att efter
allt, som talats och skrifvits om nödvändigheten af befästningar vid
Boden och Göteborg och äfven å andra ställen inom landet, så framträder
Kongl. Maj:t med eu begäran om anslag af endast en half
million kronor till befästningar vid Boden och lika mycket till befästningar
vid Göteborg, samtidigt dermed att anslag på flera millioner kronor
begäras till jernvägar. Den andra öfverraskningen var, att statsutskottet,
i stället för att, såsom klokheten bjöd, först behandla frågan om befästningarna
vid Boden och sedan om jernvägarne, framkom med ett tillstyrkande
af 7,050,000 kronor för 3:ue jernvägar, men talade ingenting
om befästningarna. Den tredje öfverraskningen var, att statsutskottet
sedermera inkommit med ett förslag, som afser att till en aflägsen framtid
uppskjuta denna så vigtiga fråga, och icke har ett öre att för närvarande
gifva eller tillstyrka åt vårt fästa försvar.

Jag behöfver icke vidare påpeka, af huru stor vigt Bodens befästande
skulle vara. Hela frågan är den, om vi vilja försvara vårt
land och särskildt Norrland eller icke. När man vet, att den finska
jernbanan snart kommer att gå fram ända till Torneå och när man
redan beviljat anslag för att bygga vår jernbana i det närmaste ända
derhän, så går det icke an att uppskjuta fästningens anläggande, så
att den blir färdig först efter jernbanan. Det lärer icke vara obekant
för någon, att halffärdiga fästningar äro från försvarets synpunkt det
sämsta, man kan hafva. Således blottställer man sig med ett sådant
tillvägagående för att få Norrland ockuperadt, med dess ofärdiga fästning,
som nog skall fullbordas af fienden.

Det har i första punkten föreslagits, att Riksdagen skulle hos
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Mnj:t täcktes låta verkställa en fullständig
utredning af frågan om ordnandet af landets fasta försvar. Nog
veta vi, huru det går till med dessa utredningar. De kunna icke göras
i sådan hast, och åtminstone tager man vanligen god tid på sig, och
under denna tid göres ingenting för fästningen, men deremot arbetar
man ifrigt på den bana, som skall lätta transporten af de ryska trupperna.
Det kan icke vara det rätta sättet.

I en reservation hafva några af statsutskottets ledamöter föreslagit,
att eu fond å 1,000,000 kronor skulle afsättas för det fasta

Om befästnings
anläggningar
vid
Boden m. m.

(Forts.)

N o 28.

Om befäst ning

sanläg g

ningar vid

Boden m. m.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

försvaret. Det leder ju till samma resultatjsom utredningen, om denna
bringas å bane, nemligen att man drager ut på tiden. För min del
anser jag, att, om första momentet skall bifallas, Riksdagen borde deri
inlägga eu anhållan, att denna utredning måtte bedrifvas så, att dess
resultat kunde framläggas för nästa Riksdag. Här borde åtminstone
utsättas någon tid. Men det är i alla fall ett försinkande, som är
alldeles onödigt, och när statskassan har så många millioner liggande,
kan jag icke finna något skäl, hvarför man icke skall genast handla
och således bifalla Kongl. Maj:ts proposition, hvarom jag också skall
be att vid nästa punkt få göra framställning.

Herr Lundeberg: Såsom det framgår af diskussionen öfver utskottets
betänkande, hafva utskottets ledamöter varit temligen eniga
om sitt slutmål, d. v. s. att anhålla om eu utredning, men deremot
icke kunnat så väsentligt ena sig om vägen att komma till detta beslut.
Utskottets majoritet, d. v. s. en majoritet, tillkommen genom
den förseglade sedeln, erkänner, att om Riksdagen kommer att besluta
fortsättande af stambanan från Kalix eif, är det på tiden, att
någonting göres för att ordna det fästa försvaret i Norrland, och på
denna grund och på sådant sätt vill majoriteten vara med om en utredning
och vidare försvarsåtgärder i Norrland. Men denna motivering
bär icke tilltalat mina medreservanter och mig. För oss är det
alldeles tydligt och klart, att i och med detsamma Riksdagen har
beslutat att stambanan skall fortsättas från Boden, följer deraf såsom
en gifven konseqvens och en nödvändig följd, att åtgärder måste vidtagas
för ordnande af det fasta försvaret i Norrland. Och vi slöto
oss i detta fall så mycket hellre till hvad departemenschefen så i fjol
som i år uttalat i statsverkspropositionen, som det är vår lifiiga och
fasta öfvertygelse, att äfven om det nu skulle beslutas att påbörja
befästningar i Norrland, skulle det kräfva stora ansträngningar att
hafva dessa färdiga, när stambanan kommer till gränsen. I hvarje
fall hafva vi knappt i vår hand att bestämma, när den kommer till
gränsen, ty påtryckningen kan blifva större i det fallet, än vi kunna
stå emot. Det är sålunda den väsentliga skilnaden emellan majoritetens
och reservanternas ställning i detta fall. Reservanterna vilja
sluta sig till departementschefens åsigt, vilja redan nu få fastslaget,
att förhållandena kräfva, att försvaret bör ordnas och att befästningsarbetena
böra påbörjas. Det är sålunda alls icke likgiltigt för oss,
hvilkendera motivering här af kammaren antages. Skulle herr Tamms
förslag i detta afseende godkännas, då hafva vi — åtminstone jag för
min del — uppgifvit den ståndpunkt, jag har intagit i denna fråga,
d. v. s. att frågorna om jernvägen — stambanan — der uppe och befästningarna
äro så lifligt och intimt förenade med hvarandra, att den
ena knappt kan fullföljas utan den andra. Derför kan jag för min
del icke vara med om herr Tamms förslag till motivering.

Jag bekänner, att jag ganska gerna skulle varit med om att yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i sin helhet, sålunda befästningar
både i Norrland och vid Göteborg. På detta sätt hade man kunnat
få dessa befästningsfrågor fastslagna. Men, jag kan icke annat än

Fredagen den 7 Maj.

N:0 28.

inse, hvilken ofantlig fördel för det fasta försvaret i sin helhet det är,
att dessa frågor komma under en allsidig;'' gemensam utredning. Man
kan nemligen hoppas, att om det blir en sammanställning af de för
det fasta försvaret erforderliga åtgärderna och de kostnader, som derför
kräfvas, skall detta leda till en mera allmän insigt om behofvet
och nödvändigheten af att det blir ett system fastslaget i fråga om
ordningsföljden befästningarna emellan och om — hvad som är ännu
vigtigare — anskaffandet af medel för dessa befästningar.

Hvad som gör mig ännu mera böjd för att sluta mig till yrkandet
om denna utredning, det är, att så många och så stora förarbeten
äro gjorda, att man kan hoppas, såsom äfven chefen för landtförsvarsdepartementet
bestyrkt, att arbetet skall kunna så bedrifvas, att
resultatet kan framläggas redan för nästkommande Riksdag. Ty att
denna utredning skulle få en sådan omfattning, att ett mångårigt
arbete skulle derpå behöfva nedläggas, det har, efter min åsigt åtminstone,
icke varit reservanternas inom statsutskottet mening.

Jag har äfven anledning att tro, att, om Första Kammaren ville
acceptera reservanternas motivering, det skulle vara möjligt att äfven
med afseende å motiveringen åstadkomma en sammanjemkning. Det
är klart, att denna sammanjemkning skulle få betalas med åtskilliga
eftergifter. Men vi få dock fram några af våra önskningar, på samma
gång som den motsatta sidan får släppa några af sina.

På dessa grunder vill jag tillåta mig att förorda bifall till den
af reservanterna föreslagna motiveringen, dock med en ändring, herr
talman, på fjerde raden nedifrån å sidan 11. Der står: “och arbetena
å detta fästningsverk böra så bedrifvas, att det varder färdigt, då
stambanan nått sitt slutmål“. Derigenom, att i detta citat af departementschefens
anförande några ord blifvit uteglömda, har detsamma
fått en helt annan mening, än som afsetts. Jag tillåter mig derför
föreslå, att uttalandet här måtte få samma lydelse som i originaltexten
eller: — att det varder färdigt samtidigt med att stam banan

nått sitt slutmål.“

Beträffande klämmen anhåller jag att få vördsamt yrka, att den
måtte få följande lydelse: “att Riksdagen må, med anledning af Kong!.
Maj:ts förevarande framställningar, hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en fullständig utredning af frågan
om ordnandet af landets fasta försvar i det syfte, som angifves i reservatiouen“.

Friherre von Kr so mer: Det är några stycken i utskottets betänkande,
som föranledt, att jag ansett mig icke kunna underlåta att
yttra några ord i frågan, ehuruväl denna genom den förda diskussionen
torde vara i de flesta afseenden tillräckligt utredd. Ett af dessa
yttranden förekommer på sidan 4, der utskottet citerat ett uttalande
af departementschefen om att de i Norrbottens och Vesterbottens län
förlagda trupperna ensamma vore alldeles för fåtaliga för att skydda
landgränsen, då de ej uppginge till mera än en svag brigad, saknande
så vigtiga specialvapen som artilleri- och ingeniörtrupper. — Jag tror
nog, att fästningar kunna vara mycket bra, men de hafva det felet
Första Kammarens Prot. 1807. N:o 28. 3

Om befäst ningsanlägg ningar

vid

Boden m. m.

(Forts.)

N:o 28.

Om befäst ningsanlägg ningar

vid

Boden m. ro.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

att icke försvara sig sjelfva, utan man måste inlägga besättningar i
dem. När man nu resonerar på det sätt som departementschefen i
de nyss upplästa orden, att den nu tillgängliga styrkan i öfverstå Norrland
är för svag för att kunna möta fienden, huru skall det då gå,
om vi hafva en fästning vid Boden (med deri inlagda dyrbara förråd),
hvilken måste förses med besättning? Jag tycker, att den nu pågående
krisen i södra Europa tillräckligt tydligt visat de ödesdigra följderna
af att en styrka, som i och för sig är underlägsen, ytterligare splittras
genom detackeriugar.

Jag tror således, att en fästning der uppe, långt ifrån att stärka
våra försvarskrafter, tvärtom skulle försvaga dem, allt dock under
förutsättning, att man icke handlar i strid mot det i slutet af utskottets
motivering förekommande uttalandet om att särskilda trupper
icke borde uppsättas för försvaret af fästningen. Kunde man hoppas
att få icke allenast anslag till fästningens uppförande — förslaget om
åtta millioner kronor för ändamålet anser jag vara mera att betrakta
såsom ett skämt, men kanske dubbla beloppet skulle räcka till uppbyggande
af en tillräckligt stark fästning — utan äfven rikliga medel
till uppsättande af fästningstrupper, ja, då skulle det vara en helt
annan affär. Så länge detta dock icke är sannolikt, kan det emellertid
lätt hända, att en fästning vid Boden i det afgörande ögonblicket
skulle vara mera till skada än till gagn. •— Jag vill nu icke tala om
den möjlighet, som framhölls af vice talmannen, att nemligen fienden
skulle kunna sjö- eller isvägen kringgå fästningen, i hvilket fall denna
tillika med de der upplagda förråden vore förlorad.

Jag vill visst icke förutsätta någon särskild afsigt att hålla Riksdagen
i okunnighet, men menskligt är att bli misstänksam, när vi
redan i fråga om en fästning, nemligen Karlsborg, hafva en så sorglig
erfarenhet om hur det kan gå, d. v. s. att, sedan fästningens uppförande
långt framskridit, man plötsligt upptäcker, att till följd af artilleriets
ökade skottvidd denna centrala fästning är till litet eller intet gagn,
utan att vi måste befästa kringliggande höjder, det sorgligt ryktbara
Yaberget m. fl., det är menskligt, säger jag, att man då undrar öfver
att regeringen icke för Riksdagen framlagt någon situationsplan öfver
den nya fästningen vid Boden.

Här har jag man och man emellan hört omtalas, att den skulle
komma att ligga på en utskjutande udde i Lule eif och beherska
kringliggande sträckor, men i ett föredrag i ämnet för någon tid sedan
af sakkunnig person talades om höjder rundt omkring. Detta utesluter
naturligtvis icke möjligheten af att .dessa höjder nu äro utom skotthåll,
men hvem vet huru länge, då man känner den ständigt ökade
skottvidden hos artillerivapnet? Jag anser således, att det första vilkoret
för att man skall kunna tänka på att få bifall till denna befästning
är, att för Riksdagen framlägges en fullständig situationsplan,
och att utredning verkställes af sakkunnig person, som gifver
vid handen, att en sådan fara som den af mig antydda icke kan
inträffa.

Att jag icke kan vara med om slutet i utskottets motivering, der
det talas om detachering af redan befintliga trupper för fästningens

N o 28.

Fredagen den 7 Maj.

besättande, framgår tydligt af hvad jag redan sagt om att jag anser
sådana detacheringar vara förderfbringande. Jag instämmer således
helt och hållet i herr Tamms förslag beträöande motiveringen om att
utstryka orden om detacheringar af besättning från redan uppsatta
trupper, och jag uttalar den förhoppningen, att, när en gång den
blifvande komitén afgifver sitt betänkande, deri måtte inrymmas det
vilkor, som är nödvändigt för att förse detta döda försvar med lifvets
kraft, nemligen ej blott en fästning, utan äfven särskilda besättniugstrupper
för densamma.

Om de tolf reservanterna hade slutat med att vilja anslå medel
endast till Göteborgs befästande, så skulle jag hafva varit benägen att
lemna å sido mina betänkligheter mot att bevilja något anslag till befästningsändamål,
innan'' utredning skett, detta i betraktande af att,
hvad beträffar befästningar vid Göteborg, behöfligheten enligt min åsigt
är fullkomligt klar, och att hitta på just de punkter, der batterierna
böra uppställas och skansarna anläggas, är förmodligen en sak af
underordnad svårighet. Men då reservanterna tvärtom fastslagit, att
befästningsarbetet borde börja vid Boden, kan jag icke vara med om
deras förslag.

Jag tager mig således friheten att yrka bifall till utskottets förslag
i det föredragna momentet, dock, hvad angår motiveringen, med den
uteslutning, som föreslagits af herr Tamm.

Herr vice talmannen: Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
yttrade, om jag icke missförstod honom, att
Stockholms befästande åt landsidan skulle stå i strid mot centralförsvarets
princip och anläggningen af Karlsborg. Jag är dock fullkomligt
öfvertygad, att ett noggrannare begrundande af saken skall
bringa honom på andra tankar, ty härvidlag har det icke varit och
kan icke vara tal om annat än detacherade verk för att hindra en
öfverrumpling af Stockholm. Carl XIV Johan, som godkänt och sanktionerat
så val eentralförsvarsidén som Karlsborgs anläggning, anbefalde
sjelf tolf år derefter uppförandet af några befästningsverk för Stockholms
skyddande åt norra landsidan, hvilka anläggningar dock måste
af brytas till följd af brist på medel.

Hvad det beträffar, att befästningar vid Stockholm skulle der binda
en alltför stor del af armén, så beräknade 1865 års komité den styrka,
som skulle erfordras till besättningstrupper derstädes till 10,000 man,
d. v. s. ungefär motsvarande Stockholms garnison och närmast liggande
regementen med dess beväringsklasser.

Medan jag har ordet, ber jag att få tillägga, hvad angår Göteborgs
befästande, att jag är fullkomligt öfvertygad om behöfligheten
deraf, och att, då någon utredning i detta afseende således enligt min
uppfattning icke behöfver ingå i den allmänna planen, jag skulle vara
färdig att strax votera anslag till befästningar vid Göteborg.

Beträffande den motivering, som föreslagits af herr Lundeberg
och hans medreservanter, ber jag att få erinra om, att de åberopat ett
betänkande af den 21 juni 1892, hvarigenom frågan om ordnande af
vårt fasta försvar skulle vara utredd, men som ingen sett detta be -

Om befäst nings

anlägg ning

ar vid

Boden m. m.

(Forts.)

N o 28.

Om befästningsanläggningar
vid
Boden in. m.
(.Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

tänkande, hvilket kommer sig af den helt naturliga orsaken, att dylika
utredningar icke kunna offentliggöras, förefaller det mig något betänkligt
att åberopa en utredning, som icke blifvit Riksdagen delgifven, och jag
ansluter mig derför fortfarande till den motivering, som föreslagits af
herr Tamm.

Herr Wennerberg: Det torde icke kunna nekas, att vid Sveriges
nordliga gräns, den enda gräns, vid hvilken vårt land sammanstöter
med en grannstat af helt olika befolkning, förhållandena å ömse sidor
på senare tider undergått betydliga förändringar, så att de båda grannlanden
der kommit i ny, förut icke känd ställning till hvarandra. Å
den svenska sidan har färdigbyggts en jernväg, som sträcker sig så högt
mot norden, att den allaredan når upp mot öfverstå delen af landet,
och som man önskar att sträcka ännu längre för att kunna tillgodogöra
sig de stora massor af säljbara tillgångar, som finnas der uppe.
På den ryska eller kanske rättare sagdt på den finska sidan hafva
också stora förändringar skett, i det att icke allenast, liksom på den
svenska sidan, i afseende å kommunikationernas förbättrande mycket
blifvit der gjordt och äfven i närvarande tid göres, utan äfven många
tillfällen begagnats för åstadkommande af såväl andliga som mera
verldsliga stödjepunkter för det nationella intressets sträfvanden, hvilket
äfven här i Sverige vi å vår sida i det förra afseendet försökt och
fortfarande efter förmåga försöka att befrämja.

Det kan icke heller nekas, att, då man ser på Sveriges rikes omfång,
den nordliga delen till arealen utgör en ganska betydande del af
fosterlandet och, efter hvad jag hoppas, äfven i andra väsentligare afseenden
utgör en betydande del deraf, och det torde derför vara en
skyldighet för de mera sydliga och vällottade delarne af landet att
tillse, att de rikedomar, naturen nedlagt i öfverstå Norrland, må komma
hela landet till godo icke blott genom att så mycket som möjligt befordra
tillfällena till varuutbyte med det öfriga landet och utlandet,
utan också genom att vidtaga sådana åtgärder, att detta varuutbyte
må fortfara och ega rum i säkerhet och trygghet.

Sedan nu jeruvägen blifvit dragen så högt upp mot norr — något,
om hvars behöflighet jag här icke vill yttra mig — så har det alltmera
framstått såsom en nödvändighet att — liksom den rikes hus
stänges till, så att icke dörren får stå öppen för hvem som helst, så
ock för de ökade egodelarna sättes ett lås, och att således der uppe
finnes en fästning, der vi, i fall anfall skulle ega rum från grannens
sida, kunde hafva en tillflyktsort, ett stöd för kommunikationen och
en basis lör operationerna i öfrigt jemte de öfriga fördelar, en centralfästning
erbjuder. Denna fästning skulle blifva Norrlands fästning,
d. v. s. det fästa försvaret för en tredjedel af vårt svenska fosterland.
Något annat sådant försvar finnes icke der.

Det statsutskottets betänkande, som här föreligger och som på
ett synnerligen beaktansvärdt sätt försvarats af ett par af utskottets
ledamöter, kan jag alltså icke helt och hållet gilla. Det gäller här
icke blott fästningen i Norrland, utan äfven Göteborgs befästande, och
en utredning i fråga om detta senare befästningsföretag har jag ingen -

N:0 28.

Fredagen den 7 Maj.

ting emot, ehuru jag icke är synnerligen stor vän af komitéer, allra
minst då de sättas till i onödan, hvilket jag anser här skulle blifva
händelsen. Hvem nekar väl, att det skulle vara önslcvärdt, att vi hade
goda fästningar vid våra största städer och derjemte vid Karlskrona,
på Gotland o. s. v.? Ingalunda jag, och denna utredning må gerna
ske, då jag tror, att här icke ligger någon sådan fara i ett dröjsmål
som beträffande fästningen i Norrland. Hvad åter denna angår, så
står det alldeles klart för mig på grund af såväl de uppgifter, som
varit synliga i tryck, som dem, hvilka nu senast lemnats af departementschefen,
att det är rent af oförsvarligt att inkasta frågan om den
norrländska fästningen uti frågan om den ordning, i hvilken de öfriga
befästningarna skola utföras. Vill man icke beträda den väg, som anvisades
af vice talmannen, och på en gång genom inhemskt lån skaffa
en summa, tillräckligt stor för utförande af alla de erforderliga befästningsarbetena
—• hvilken väg jag anser vara den enda rigtiga — så
kan den ifrågasatta komitén tydligen icke hafva annat att uträtta än
att försöka se till, i hvilken ordning de olika fästningsföretagen sins
emellan skola utföras, och jag förutser, att man då skall hafva mycket
svårt att enas. I ett fall anser jag emellertid, att en utredning icke
är behöflig, nemligen beträffande önskvärdheten eller rättare, hvad
angår Norrland, nödvändigheten af fästning, och jag blott beklagar, att
det lätt nog kan gå med denna centralfästning på samma sätt som
med dess så olyckligt behandlade föregångare. Jag kan icke undgå
att i detta ögonblick känna såsom den gamle romerske senatorn, som
vid hvarje öfverläggning ständigt kom tillbaka till sitt “Carthago delenda“.
Det är nemligen nu fråga om den andra centralfästningen,
och skall det stanna vid så små anslag, som nu begärts till densamma,
hvad tjenar då hela företaget till? Fästningen blir då blott ett nytt
vapen i fiendens hand, i händelse olycka sker. Hvad som bör ske, bör
alltså ske snart. Vi böra söka få hela den behöfliga summan klar,
så att fästningen kan ställas i ordning med den skyndsamhet, som
icke blott befolkningen i Norrland, utan hvarje fosterlandsvän måste
önska.

Min mening har här ingalunda varit att uttala något klander beträffande
det nu gjorda första anslagsäskandet å million kronor, utan
att påpeka angelägenheten af att man icke sedermera måtte försöka
att med sådana små summor om året som 500 tusen kronor eller
kanske, såsom skett med den andra centralfästningen, med 100 å 300
tusen kronor årligen färdigbygga denna fästning. Hvad betydelse har
väl en fästning, som icke är färdig, om den olycka inträffar, om hvilken
ingen af oss har förmåga att säga att den icke kan inträffa, ej
heller att det icke kan ske temligen snart? Jo, den blir ett starkt
vapen mot oss, en fast punkt för fienden. Vilja vi hafva fästningen,
är det derför ytterst angeläget, att den göres färdig så snart som möjligt.

Vi hafva redan — försigtigt eller oförsigtigt, lemnar jag derhän —
dragit fram jernvägen till en punkt högt uppe i Norrland, och vi vilja
nu draga den ännu längre upp, och för hvarje sådant framdragande
blir landsträckan der uppe allt aptitligare för en granne, som icke tyckes
vilja stanna vid småsaker, då det gäller utvidgningen af hans område.

Om befäst ning

sanlägg ning

ar vid

Boden m. m.

(Forts.)

N:o 28.

Om befäst ningsanlägg ningar

vid

Boden m. m

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

Eu föregående talare har mycket rigtigt framhållit, hvad ett litet
land kan göra gent emot öfvervåld från ett större, och jag instämmer
med honom, att det är främst viljan och ifvern att försvara sig, som
afgöra, om man skall kunna komma till ett lyckligt resultat. Å andra
sidan se vi ett olyckligt exempel från våra dagar, om huru litet folkentusiasmen
betyder utan det redbara stödet af en fosterlandskärlek,
som vet att i tid skalla nödiga medel för vidtagandet af de åtgärder,
som behöfvas för fosterlandets försvar.

Fordom anfölls icke Sverige från rysk sida landvägen. Yi känna
alla deremot mycket väl, hvilka sköflingar från sjösidan, ryssarue anstält
långs våra kuster. Skulle deremot nu vid ett fredsbrott fästningen vid
Boden icke vara färdig, skulle den då ännu vara ofärdig eller alltför
svag, då komme fienden troligen att gå dit och taga den, hvilket icke
torde kunna blifva så synnerligen svårt. Yore fästningen något starkare,
något mera i ordning, skulle detta åtminstone medföra, att ryssarne
komme att återgå till sitt gamla sätt att anfalla Sverige. Men i sådant
fall löpa vi då faran, att jernvägen till Norrland blefve upprifven, och
fästningen komme att sakna förbindelse med de centralare delarne af
landet. Och är icke fästningen då i sådant skick, att den, äfven utan
sådan förbindelse, kan försvaras, ja, då beklagar jag Norrland och dermed
hela vårt land.

För min del är jag ingalunda belåten med det sätt, hvarpå utskottet
gått till väga, då det sammanblandat den så klara frågan om denna
fästnings behöflighet med frågan om de öfriga fästningsanläggningarne,
beträffande hvilka verkligen kan behöfvas någon tids betänketid och
begrundande. Önskvärdhet finnes för dem alla, men nödvändighet blott
i fråga om en. Och derför yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Friherre von Offer: Då jag, när jag förra gången hade ordet,

hemstälde om den ändring i reservanternas motivering, att deri blefve
åberopad en del af hvad departementschefen anfört, sä låg naturligtvis
deri underförstådt, att hvad som sålunda skulle tilläggas motiveringen
skulle vara ordagrant lika med departementschefens anförande. Nu
har det emellertid blifvit upplyst, att det föreslagna tillägget något
afviker derifrån, och jag anhåller derför att i fråga om motiveringen få
biträda det yrkande, som framstälts af herr Lundeberg.

Medan jag nu har ordet, ber jag att få säga några ord jemväl
med anledning af hvad ett par föregående talare yttrat.

Friherre von Krsemer antydde, att han skulle anse såsom ett önskningsmål,
ja, rent af såsom en fordran, för att ifrågavarande anslag
skulle kunna beviljas, att för Riksdagen blefve framlagd eu situationsplan
öfver fästningen vid Boden. För min del för jag deremot uttala
den förhoppning, att det aldrig måtte hända, att situationsplaner öfver
rikets fästningar blifva framlagda för offentligheten.

Friherre von Krsemer antydde äfven, att han ville förena sig med
herr Tamm i hans motivering bland annat af det skäl, att de öfriga
reservanterna i sin motivering skulle fastslagit fästningen vid Boden
såsom den, hvilken främst borde byggas. Men detta hafva dessa reservanter
alls icke gjort. De hafva icke gjort annat än föreslagit, att de

N:0 28

Fredagen den 7 Maj.

medel, som åt Kongl. Maj:t nu begärts för de två ifrågavarande befäst- Om befästningsändamålen,
måtte reserveras för att, sedan utredningen skett, kunna
användas till de befästningsarbeten, som funnits angelägna. Boden TO. TO.

Vidare bar vice talmannen förklarat, att utredningen af den 21 (Forts.)
juni 1892 icke skulle kunna åberopas af det skäl, att ingen här sett
denna utredning. Ja, det är sant, att icke någon af oss sett den, men
om kammarens ledamöter behaga läsa Kongl. Maj:ts framställning, skola
herrarne finna, att så mycket af denna utredning der blifvit af departementschefen
åberopadt, att man mycket väl kan sluta sig till dess innebörd,
och vid sådant förhållande tror jag, att reservanterna vant fullt
berättigade att åberopa denna utredning såsom ur militärisk synpunkt
tillfredsställande.

Herr Fränekel: Jag har endast begärt ordet för att instämma
i herr Lundebergs yrkande, hvad angår såväl motiveringen som klämmen.

Herr Reuterswärd: I denna riksvigtiga fråga har så mycket redan
blifvit sagdt, att kammaren måhända tröttnat att höra flera talare
uppträda för att diskutera den, men jag har icke kunnat finna mig i
att vara närvarande en dag sådan som denna utan att uttala min
mening. För att emellertid gorå mitt yttrande så kort som möjligt,
vill jag redan nu tillkännagifva, att jag kommer att till punkt och
pricka rösta för Kongl. Maj:ts proposition. Jag gör detta derför, att
jag anser statsutskottets betänkande vara, om uttrycket må tillåtas
mig, ofosterländskt. Deremot vill jag erkänna, att reservanternas
förslag innebär eu betydlig förbättring och att särskildt den åt herr
Fränekel afgifna reservationen innefattar ytterligare förbättring af utskottets
betänkande och förslag. Men då jag, sedan jag förklarat de
ifrågavarande förslagen från min ståndpunkt icke antagliga, endast har
att ‘ välja på det af Kongl. Maj:t framstälda förslaget, har jag måst
sluta mig till detta, ehuru jag skulle önskat, att i den kongl. propositionen
upptagits ännu eu vigtig fästningsbyggnad, nemligen den
på Gotland. Men då så icke skett, återstår alltså för mig endast det
kongl. förslaget. Jag anser äfven, att det hade varit lyckligt, om Kongl.

Maj:t begärt betydligt högre summor, än nu skett, ty i anslagsfrågor,
af den omfattande beskaffenhet som de ifrågavarande, bör man i
summans betydenhet kunna se, att det är ett stort och vigtigt mål,
man vill vinna. Först då det gäller dessa stora belopp, kommer litet
hvar att tänka på, att bär måste det föreligga något stort och vigtigt
ändamål, som måste tillgodoses. Kommer man och äskar små summor,
behandlas frågorna på helt annat sätt. Vi hafva lyckligtvis under
den snart tillryggalagda riksdagen funnit, att så varit lörhållandet
beträffande 4:e och 5:e hufvudtitlarne, under hvilka så högst betydande
summor beslötos. Detta måste ju hafva varit för oss alla glädjande.

Men den fosterlandskärlek, som sålunda visat sig vid behandlingen af
sagda hufvud titlar, tyckes, då det gäller det fästa försvaret, hardt när
hafva blåst bort. Detta måste jag till min uppstiga ledsnad såga,
ehuru jag å andra sidan känner, att många af dem, som tala mot den
kongl. '' propositionen, äro så goda fosterlandsvänner som trots någon.

N:o 28.

Om befäst ningsanlägg ningar

vid

Boden m. m.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

Jag beklagar det emellertid derför, att, om den kongl. propositionen
här faller, det allmänna intrycket i landet skall blifva, att äfven Första
Kammaren slår till reträtt. Och, mine herrar, hvad den så kallade
utredningen beträffar, är det väl möjligt, att någon af Eder vill, att
denna utredning skall i detalj gå så långt, att vi derigenom blotta hela
den operationsplan, som skall följas, om vårt land hotas af fienden?
För mig är det klart dels af den kongl. propositionen, dels ock af
hvad herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet
yttrat här i dag, liksom det borde vara klart för Första Kammaren,
att här ingen besinningstid är oss gifven. Ty man förutsätter, att den
allra kortaste tiden för att få fästningarna i försvarsskick är 5 till 6
år. Uppskjuta vi nu frågan och öfverlemna saken åt en komité, hvem
kan dä säga när arbetet blir färdigt. Fn komité måste ju, antager
jag, sammansättas af många militärer och många riksdagsmän, och
den blir icke färdig med sitt förslag före nästa riksdag. Hvar och
eu riksdagsman, som legat här 4 till 5 månader, längtar helt naturligt
att få egna någon tid åt sina enskilda göromål och tager således icke
med nöje mot ett uppdrag att sitta i ett så vigtigt och omfattande
komitéarbete under sommaren. Dessutom föreställer jag mig, att de
många framstående militärer, som gifvetvis skola hafva plats i komitén,
äro hindrade under tiden för vapeuöfningarna. Följaktligen kan komitén
icke tänka på att börja sitt arbete förr än sent på hösten. Jag frågar
då, om det är tänkbart att låta så vigtiga frågor, hvilka man dessutom
önskar utarbetade så i detalj, år efter sr blifva utan sin lösning och
låta tiden gå utan att vi komma ett steg närmare det mål, som vi
eftersträfva? Här har visserligen Stockholms stads befästande uppgivit;5
såsom det allra vigtigaste. Jag vill visst icke bestrida, att detta
är vigtigt. Men det är att märka först och främst, att man gjort
åtminstone något för att befästa inloppet till Stockholm och att, om
man skulle befästa Stockholm så att det blefve fullt betryggande, man
finge befästa snart sagdt hela kusten både i norr och söder, hvilket
vi gifvetvis icke mägta. Här har också åberopats, att Karl XIV Johan
beräknat, att för försvar af Stockholm med dess befästningar behöfdes
10,000 man. Men de militära beräkningar'', som gjordes den tiden,
och vapen af det slag, man då hade, kunna icke jemföras med hvad
man nu har. Den tiden voro hvarken närmaste eller fjermaste länder
stort bättre rustade än vi. Men då man betänker, huru mycket andra
magter rustat under senare decennier, är det då icke vår pligt att icke
dröja eu dag längre, äti nödvändigt fordras, för att få ett bestämdt
uttalande, åtminstone från denna kammare, att det icke går an, att
vi vänta längre, och att ansvaret skall hvila på den, som icke har
courage och, då han inser nödvändighetens kraf, likväl anser sig böra
hålla på en utredning om huru landet skall försvaras. Här vill man,
att det skall läggas fram först en fullfärdig plan till huru vårt fasta
försvar skall ordnas, och man vill, att i Riksdagen skola diskuteras alla
de förutsättningar, en redan uppgjord försvarsplan innebär m. m. Hvad
beträffar den ordning, i hvilken fästningarna skola byggas, är jag öfvertygad
om, att Boden bör byggas först, men jag häller icke bestämdt
derpå. Besluter Riksdagen emellertid en annan ordning och säger, att

N:o 28.

Fredagen den 7 Maj.

Göteborg skall befästas först samt att detta arbete skall forceras, och
det så blifver krig mellan till exempel England och Ryssland, är det
då skäl att forcera befästningarna vid Göteborg, när man behöfver
allt för att befästa Boden i och för bevarandet af vår neutralitet.
Och, vice versa, om krig utbryter i söder, då torde det vara mera skäl
att forcera Göteborgs befästande, men att Riksdagen fem år i förväg
skall säga i hvilken ordning vi skola bygga våra fästningar, anser jag
för ett nonsens, och jag tillägger, att huru härmed bör ordnas, det
begriper icke Riksdagen, kollektivt taget, liksom jag erkänner, att jag
icke sjelf begriper det. Hvarför viljen I då så bestämdt hälla på
utredningen, innan I fatten Edert beslut om hvad I måsten inse vara
nödvändigt? Hvarför icke då öfverlemna åt krigsstyrelsen och Kongl.
Maj:t att pröfva och bedöma detta liksom alla detaljerna? Jag förstår
icke, hvarför 1 så hållen på denna utredning.

Emellertid skall jag ej längre uppehålla kammarens tid. Jag
har redan gifvit till känna, att jag kommer att rösta för Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Wieselgren: Jag tror, att jag tolkar mångas känslor, när
jag, under intrycken af den ärade ålderspresidentens anförande, ber att
få tacka honom för de varmhjertade och fosterländska ord, han yttrade
till oss. Det var upplyftande och kärt att höra ord i den rigtningen
i dag, ty med hänsyn till den förutgångna diskussionen, vågar jag fråga
Första Kammaren, om den i dag känner igen sig sjelf? Jag gör det
icke. Det har under ett par timmar talats så mycket i försvarsfrågan;
men icke har det varit försvarsnit, försvarsifver, som legat bakom de
många orden. Det har varit “politik", men politik i försvarsfrågor är
ett oting. Det vore bättre, om vårt statsutskott kunnat samla sig om
rent bifall till Kongl. Maj:ts proposition, om också mot denna kunna
rigtas åtskilliga invändningar, än att det lagt ned så mycken visdom
i motiveringen, hvilken, upprigtigt sagd!, bra litet betyder.

Den komité, till hvilken statsutskottet, på grund af olika motiveringar,
kommit, är icke annat än ett svepskäl. Det behöfs ingen komité
af detta slag. Jag är öfvertygad om, att hvad som för vårt fasta
försvar behöfver göras, kan göras utan någon parlamentarisk komité.

Här har af mänga talare vidrörts bland annat de två af Kongl.
Maj:t föreslagna försvarspunkterna Boden och Göteborg. Om Boden
har väl en eller två talare sagt, att man kan tvista om, huruvida
Boden är den lämpligaste platsen för befästning; men så vidt jag hört,
har ingen haft något att invända mot Göteborgs befästande. Nå väl,
frågar jag, hvarför då icke samla sig om det, som alla erkänna nödvändigt?
Skall också det, som alla finna rigtigt, först utredas af en
komité, för att Riksdagen skall kunna förmås att göra något? Jag
behöfver väl endast påpeka det egendomliga häri för att styrka min
åsigt, att talet om en komité är ett svepskäl för att få frågan undanskjuten.

Jag skall icke längre upptaga tiden, icke spilla flera ord på ett
ämne, som är värdt mindre tal och mera handling. Jag har endast

Om befäsl ningsanlägg ningar

vid

Boden m. ro.

(Forts.)

N:o 28. 42 Fredagen den 7 Maj.

Om befäst- velat få i kammarens protokoll förvarad min afsigt att rösta för Kongl.
ningsanlagg- j\|aj;ts proposition.

nvngar vid J A A
Boden m. m.

(Forts.) Herr Nyström, Thomas: Statsutskottet har fått uppbära klander

för att det icke skulle hafva nog grundligt behandlat befästningsfrågan,
men jag ber få nämna, att denna fråga ganska vidlyftigt behandlades
icke blott på afdelningen, utan äfven i utskottet. Men till hvilket resultat
bar man kommit? Hälften af utskottets ledamöter, alla från
Andra Kammaren, hafva icke velat anslå medel till befästningarna
vare sig vid Boden eller vid Göteborg. Jag vet, att det visst icke är
bristande fosterlandskärlek, som dikterat detta beslut, utan det är,
enligt min åsigt, uteslutande den omständigheten, att man ännu icke
insett nödvändigheten hufvudsakligen af befästningar i Norrland, som
varit orsaken till beslutet. Skulle frågan vid en gemensam votering
falla vid denna riksdag, hvilket den antagligen gör, så torde följden
blifva, att den kommer åter nästa riksdag med sannolikt samma resultat,
och vi få votera den ena gången efter den andra om anslag på
kanske 500,000, 300.000 eller 200,000 kronor, och det kommer att
bero på eu slump, om det blir något anslag alls. Vi få på detta sätt
ett Karlsborg n:o 2. Statsutskottet har derför ansett en utredning
nödig, för att man skall allmännare inse behofvet af ett försvar, stödt
på befästningar i öfre Norrland. Blifver utredningen fullständig och
noggrann, skall insigten härom allt mer och mer vinna i fasthet och
målet att få anläggningen färdig inom kort tid nås.

Här har i dag sagts, att det finnes andz-a punkter, som bättre
äro i behof att befästas för att skydda oss, och man har framhållit,
att Stockholm framför allt behöfde befästas. Vår historia visar, att vi
stycke etter stycke, flik efter flik förlorat våra forna östra provinser.
Skulle nu, om öfre .Norrland utvecklades, kriget komma öfver oss,
innan vi äro beredda dertill, så skulle det kunna gå på samma sätt
med denna landsdel. Hvar vi skola uppträda i ett krig, beror icke
på oss, utan på fienden. Han öfverväger nog, hvar han skall med
minsta kostnad och minsta uppoffringar nå sitt mål. Vill han taga
öfre Norrland, öfverväger han således, om detta bäst sker genom att
attackera oss der eller vid Stockholm eller i mellersta Sverige, der våra
stridskrafter äro tätare förlagda och lättare kunna samlas och der vi
åtminstone i början ega större utsigter att kunna försvara oss, Men
huru äro förhållandena i Norrland? Der ligga regementena mycket
glest, hvarför mobiliseringen fördröjes. När nu den jernväg från
Finland, som skall sammanbinda vårt stambanenät med det finska,
blifver färdig, ligger vägen öppen för fieuden. Hvad hafva vi att ställa
emot honom här uppe? I första hand blott de två nordligast förlagda
norrländska regementena. Men vår förnämsta försvarslinie är den
breda Lule eif, som i sitt nedra lopp blott på ett ställe kan öfvergås,
nemligen på en jernvägs- och landsvägsbro vid Boden. Denna
väg kan fienden forcera, om han får tid på sig, innan vår mobilisering
och strategiska uppmarsch är fullbordad. Nu har friherre von
Krsemer anmärkt, att befästningarna vid Boden skulle försvaga våra
försvarskrafter derigenom, att dessa befästningar toge så mycket trupper

N:o 28.

Fredagen den 7 Maj.

från försvaret. Men det förhåller sig tvärtom så, att fästningarna
hafva den fördelen med sig, att de minska behofvet af rörliga försvarskrafter
vid vigtiga positioner och derigenom öka den i fält användbara
delen af armén. JDet af friherre von Krsemer framstälda antagandet
är således origtigt. Vore icke en fästning vid Lule eif till finnandes,
skulle det behöfvas en stor del af sjette arméfördelningens trupper
endast för att försvara vissa strategiskt vigtiga positioner. JDet är
derför alldeles nödvändigt att här hafva ett spärr, der en mindre
styrka kan hindra fienden att intränga längre i vårt land. Men härtill
kommer, att både vi icke i öfre Norrland en fast punkt för upplag
af förråd och proviant samt hvad annat, armén behöfver för att kunna
operera i fält, så skulle den i händelse af motgångar behöfva lefva
som fågel på qvist för att kunna existera. Det är således äfven nödvändigt
att hatva eu fäst upplagsort här uppe för att kunna med utsigt
till framgång försvara denna landsdel.

Alla skäl tala således för, att en befästning anlägges vid Boden.
Och särskilt är af vigt att framhålla, att det skulle för försvarsoperationerna,
här stödda på en fästning, erfordras att draga ett relativt
mindre antal trupper från det öfriga landet. Ett sådant detacherande
af stridskrafter "till öfre Norrland skulle också taga mycken tid och
omtanke för att få allt i ordning. Jag behöfver icke längre uppehålla
mig med dessa förhållanden, hvilka af herr chefen för landtförsvarsdepartementet
blifvit utförligt behandlade. Innan jag lemnar ordet,
vill jag dock å nyo fästa uppmärksamheten på, att inom statsutskottet
rådt den åsigt, att en utredning rörande landets fasta försvar är oafvisligen
nödvändig, för att anslag skola af Riksdagen beviljas för befästningar
i Norrland.

Friherre von Kraemer: Jag skall icke missbruka herrarnestålamod,
men ett par ord måste jag såga i anledning af de anmärkningar,
som framstäldes mot mitt förra yttrande af friherre von Otter. Jag
yttrade under mitt förra anförande den förhoppningen, att nästa gång,
då frågan om befästningen vid Boden skulle på allvar förekomma, en
situationsplan måtte framläggas, så att man visste, hvad man beslöte,
särskilt på grund af den sorgliga erfarenhet, som vi hafva från
Karlsborgs fästning, som troddes ligga fri från beherskande höjder,
men som sedan under tidens gång funnits vara beherskad af Vaberget.

Emellertid har friherre von Otter till och med uttalat den tanken,
att han hoppades, att en situationsplan aldrig komme att framläggas.
Det är detta yttrande, som uppkallat mig. Jag trodde, att det var
ett förbiseende af chefen för landtförsvarsdepartementet, att icke någon
situationsplan blifvit framlagd för Riksdagen, så att den kunde veta,
hvad den beslöte, men friherre von Otters yttrande gifver anledning
tro, att det varit med full afsigt, som man icke framlagt någon sådan
plan.

Följden blir naturligtvis, att i första hand Riksdagen och sedermera
vårt folk icke vet, om fästningen duger och hvilka höjder möjligen
i framtiden komma att beherska den, under det att man i

Om befäst ning

s anlägg ningar

vid

Boden m. m.

(Forts.)

N:o 28.

Om befästning
sanläggningar
vid
Boden m. m
(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

generalstaben öster om Bottenhafvet fullständigt känner allt detta.
Jag kan således icke förstå en sådan skuggrädsla för en situationsplans
framläggande, i synnerhet som jag är öfvertygad om, att, utan
att en sådan plan framlägges, den ifrågavarande fästningen aldrig blir af
svenska Riksdagen beviljad.

Herr Nyström ansåg, att det var ett misstag af mig att tro, att
fästningen försvagade vårt försvar. Jo, det tror jag, för så vidt icke
särskilda trupper uppsättas för att bemanna den, utan andra trrupper
från andra håll måste för ändamålet detacheras.

Jag vidhåller alltså mitt yttrande.

Hans excellens friherre von Essen: Enär jag i aderton år haft
äran vara ledamot af statsutskottet, känner jag ganska väl de s. k.
kompromissernas vägar och vet, att man behöfver begagna dem i förhoppning
att bereda framgång åt syften, som icke kunnat uppnås utan
öfverenskommelse med medkammaren. Jag kan derför icke ett ögonblick
lägga skulden på de ärade herrar ledamöter af statsutskottet,
som försökt bringa fram ett beslut, som möjligen kan vinna Riksdagens
bifall och derigenom också vinna det mål, som enligt deras mening är
det bästa möjliga. Man kan också förderfva frågor genom att insistera
och icke medgifva några modifikationer. Det synes mig dock uppenbart,
att ställningen i Första Kammaren nu är sådan, att dess majoritet
är sinnad att bifalla den kongl. propositionen, och jag tror, att
detta kommer att ske till och med med en ganska stor majoritet.
Om jag gissat rätt, föreställer jag mig, att i sådant fall en icke
oväsentlig minoritet är att finna i Andra Kammaren för att förena
sig med oss vid en blifvande gemensam votering. Antages nu den
kongl. propositionen, hvarigenom ett stort steg till den vigtiga frågans
lösning tages, är detta en ära för Första Kammaren att hafva åstadkommit.
Jag ber emellertid att, derest jag nu gissar rätt, få fästa
uppmärksamheten på de formella svårigheterna att bifalla den kongl.
propositionen, om Första Kammaren sedan skulle lemna bifall till
mom. a), sådant det affattats i den af herr Lundeberg in. fl. afgifna
reservationen. Om man bifaller den kongl. propositionen utan den i
sagda mom. a) påyrkade utredningen, och det har särskild! af departementschefen
deremot framstälts tungt vägande skäl, hvilka jag
icke vill förneka, så vill jag antyda det förhållandet, att man af en
sådan komité icke kan vänta att få besvarad eu sä klart uppstäld
fråga, som Riksdagen möjligen skulle önska, utan komitén måste ingå
på förhållanden, som icke kunna offentliggöras. Särskilt utsedda personer
kunna nog få del af resultaten, men icke allmänheten. Jag tror,
att hvarenda militär skall gifva mig rätt deri, att vissa försvarsplaner
icke kunna få offentliggöras. Sålunda ber jag att få återkomma till
hvad jag nyss nämnde, att det är formella svårigheter att bifalla
mom. a) angående en utredning, för så vidt man vill antaga Kongl.
Maj:ts proposition, hvilket innefattar beviljande af 500,000 kronor för
Göteborgs och 500,000 kronor för Bodens befästande, hvilket‘torde
fattas så, att i fall Första Kammaren bifaller propositionen, kommer
man att votera om både det ena och det andra.

Fredagen den 7 Maj.

N:0 28.

I den reservation, som af herr Lundeberg med fiera ledamöter är Om be/äsoafgifven,
rörande mom. a) förekommer på sidan 11 en mening, så ly- nir^s<^^
dande: ‘‘oaktadt dessa förhållanden och ehuru utskottet jemväl ej kan m.

bestrida betydelsen af Göteborgs befästande mot sjösidan, anser sig (Forts.-)
utskottet dock icke böra tillstyrka Riksdagen att bifalla Kongl. Maj:ts
förevarande framställningar om anläggande af nya fästningsverk i dessa
orter. “ Denna motivering innebär ett sådant uttalande, deri det förutsättes,
att ingenting skall direkt anslås utan föregående utredning,
och deraf följer, att reservanterna också välvilligt tillstyrkt afsättande
af 1,000,000 kronor till en fond att användas för stärkande af landets
fasta försvar. Då jag för min del icke anser, att denna utredning
är nödvändig, och jag antager, att Kongl. Maj:t, om kammaren önskar
eu sådan utredning, ändock kommer att låta verkställa en sådan utredning,
hvartill ytterligare anledning finnes genom det beslut, som
fattats af Andra Kammaren, föreställer jag mig, att man kan vara
lugn, att icke några arbeten företagas utan föregående grundlig utredning
af kostnaderna och om platsen. Om behofvet af befästningar vid
Göteborg och Boden torde man icke vara tveksam, ty man kan icke,
föreställer jag mig, anse lämpligt det resonnement, som af en talare
här nyss framstäldes, att det skulle försvaga vårt försvar, om vi finge
Boden befästad!. Jag är icke strateg, ehuru jag varit militär förr i
verlden, men jag tycker, att hvar och en bör kunna förstå, att man
tvärtom genom Bodens befästande har lättare att försvara Norrbotten,
än om man icke hade denna punkt befästad; och den jemförelse, angående
kriget i Grekland, som framstäldes, talar så väsentligt mot ett
sådant resonnement, att det tvärtom bevisar motsatsen, ty det måste
medgifvas att om grekerna hade belastat passet vid Meluna, hade
ställningen varit helt annorlunda för dem.

Man har också framkastat, att Stockholm vore det vigtigaste och
att det öfriga Sverige vore deraf beroende, men när man nu börjar få
klart för sig, hvilka rikedomar Norrbotten har att erbjuda, måste vi
framför allt söka försvara dessa, och derför tillåter jag mig att yrka
afslag på den framställning, som är gjord i mom a).

Herr Reuterswärd: Som det varit tillåtet att diskutera frågan

i sin helhet, ehuru endast mom. a) är föredragen, och diskussionen
dervid rört sig nästan uteslutande om motiveringen, hvilken, den må
gälla hvad som helst för denna Riksdag, icke är på något sätt bindande
för en kommande — det hafva vi många gånger sett prof på —
tager jag mig frihet att vördsamt anhålla, om icke herr grefven och
talmannen ville låta uppläsa mom. b). Derefter skulle jag bedja att
få ordet för att hos kammaren anhålla, att det måtte beslutas öfver
mom. b), innan man fattar beslut rörande mom. a).

Denna hemställan bifölls, hvarefter upplästes mom. b).

Herr Reuterswärd: Jag förnyar nu min anhållan, att herr
grefven och talmannen ville tillåta, att det först voteras om mom. b),
och att sedermera mom. a) måtte få diskuteras.

N:o 28. 46 Fredagen den 7 Maj.

Om befäst- Herr Berg, Lars: Jag skall endast tillägga ett par ord. Jag

”härvid tager icke ofta kammarens uppmärksamhet i anspråk och torde derför
Boden m. m. vara berättigad till litet öfverseende.

(Forts.) Jag skall såsom lokalkunnig bedja att få rätta en uppgift af en

föregående talare, den uppgiften nemligen, att ingen fullständig enighet
vore rådande bland de sakkunniga rörande lämpligaste läget för en
fästning i Norrland. Jag har sedan nära 40 år ofta besökt denna
plats. Jag har länge bott och vistats i närheten deraf. Jag har på
platsen talat med olika generationer af officerare tillhörande olika vapenslag,
och jag har icke, mine herrar, hört mer än eu enda sakkunnig
man före den siste ärade talaren, som icke varit fullkomligt öfvertygad,
att denna plats är utan jemförelse den enda möjliga för eu gränsfästning.
Sjelf har jag, såsom jag nyss nämnde, i nära 4 decennier följt
denna fråga. Jag har med intresse fortsatt att studera befästningskonsten
under samma tid, och jag tror derför, att jag kan begripa
någon smula af de planer, som jag har sett mig föreläggas. Jag vill
derför försäkra herrarne, att så vidt jag med min lokalkännedom
förstår, kan det icke i Norrbotten upptäckas någon plats såsom samlings-
och uppehållsort för trupper, såsom förråds- och operationsfästning
så förträfflig som Boden, och, hvad mera är, ingen plats, som
i anläggningskostnadernas billighet jemförelsevis kan mäta sig med
Boden. Det är, såsom det heter i befästningskonsten, nästan eu “place
ideale“ för eu fästningsanläggning. Hvad denne talare yttrade om, att
det icke fans någon enighet rörande denna fråga — detta för en
försvarsfråga alltid farliga yttrande — tror jag mig härmed hafva
bemött.

Jag begärde äfven ordet i akt och mening att bemöta, hvad en
af kammarens äldre ledamöter, ehuru han är bland de yngre såsom
representant för Norrland, yttrat mot denna befästning, men det har
redan af en föregående ärad talare till största delen blifvit bemött.
Han sade, att en fästning i Norrland skulle försvaga Norrlands försvar.
Det var en egendomlig och ytterst originel idé. Hvad säga
herrarne om något sådant? Det är nemligen tydligen icke ens möjligt
att med säkerhet mobilisera försvaret och draga i hop beväringstrupperna
i Norrbotten utan att hafva en fast punkt till deras skydd. Det
vore en oerhördt dåraktig förhoppning att förutsätta, att man skulle kunna
göra det i detta vidsträckta öppna land utan att hafva nämnda stöd.
Hvad säga herrarne då om ett sådant påstående, som att denna fästning
skulle försvaga försvaret af Norrland. Naturligtvis är det vederbörandes
mening att skaffa ständiga besättningstrupper, som behöfvas
för artilleriets serverande och bevakningen, och redan detta är något,
som tydligen är stärkande för försvaret. Hans skäl påminna således
verkligen om de lysande motiv, han för några år sedan anförde mot
anslaget till Karlsborgs fästning, och jag kan icke underlåta att påminna
derom, derför att de förefalla mig lika litet vägande, lika flyktiga
som de i dag anförda. Han ansåg nemligen, att man, till följd
af de sannolika uppfinningarna med afseende på luftballongers styrbarhet
och den förstörande verkan, som sprängsatser och projektiler,
ehuru ännu icke uppfunna, skulle kunna utöfva på Karlsborgs fäst -

Fredagen den 7 Maj. 47 N:o 28

ning, hade skäl att icke vidare fortsätta fästningsbyggnaden. Det ligger Om befästenligt
min tro ungefär samma osäkra grund för hans åsigt rörande befäst- v9?f

ningarna vid Boden. Yerldens och århundradets störste härförare, m_ m

Napoleon, och alla hans företrädare hafva sagt, om icke med samma (Forts.)
ord, så åtminstone i samma mening, att “ett land med fästningar kan
eröfras, men ett land utan fästningar kan aldrig försvaras". Mot denna
auktoritet hoppas jag, att det yttrande, som jag nu bemött, icke skall
hafva något inflytande på Första Kammarens beslut.

Herr Unger: Jag ber att få tillkännagifva, det jag i fråga om
föredragningsordningen instämmer med den näst siste högtärade talaren,
och jag gör det så mycket hellre, som, om första punkten föredroges
och afgjordes först, det skulle hindra, på sätt jag lifligt önskar, att
antaga Kongl. Maj:ts proposition, hvilken möjlighet man genom antagande
af punkten a) i utskottets förslag så mycket mindre bör betaga
sig, som formella hinder under alla förhållanden torde möta mot antagande
af andra punkten af reservanternas förslag, deri det hemställes,
att man skulle afsätta en million kronor att efter Riksdagens
medgifvande användas “för stärkande af landets fasta försvar“. Detta
förslag ligger nemligen en bit utanför hvad Kongl. Maj:t begärt, emedan
Kongl. Maj:t begärt 500,000 kr. till befästande af Göteborg och
500,000 kr. till befästande af Boden, men han har ingalunda begärt
1,000,000 kr. "till landets fasta försvar", men det oaktadt skulle dessa
medel, om de för det af reservanterna angifna ändamål ansloges, möjligen
kunna användas för t. ex. Stockholms försvar, hvilket Kongl.

Maj:t icke begärt.

Reservanternas förslag ligger alltså utom gränsen för utskottets
och till följd deraf också utom gränsen för reservanternas befogenhet,
och det är ytterligare ett skäl att först afgöra punkten b) och dervid,
med afslag å densamma, taga Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Lundeberg: Den diskussion, som vi här i dag åhört, vittnar
på ett ofantligt vackert sätt om den varma stämning, som i denna
kammare gör sig gällande i fråga om landets försvar. Alla vilja vi
målet, men vägarne kunna vara något olika, och så är det alltid här
i verlden. Då gäller det för oss att välja den bästa vägen för att nå
det mål, som för oss alla är så eftersträfvansvärdt.

Här har från många håll gifvits varm tillslutning till den åsigten,
att vi så fort som möjligt skulle försöka att åt landet förvärfva de
befästningar, som Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit, men, mine
herrar, nu vågar jag säga, att jag tror icke för min del, att det vore
klokt, om vi stannade vid ett sådant beslut i dag och denna gång.
Statsutskottets ledamöter hafva från åtskilliga håll rönt mindre erkännande,
för att icke begagna ett kraftigare uttryck, för sina åtgöranden
i förevarande fall. Jag för min del, ehuru jag kan anses partisk,
vågar säga, att i förevarande fäll hafva statsutskottets ledamöter från
båda kamrarne gjort sig väl förtjenta om fäderneslandet derutinnan,
att de gemensamt och enhälligt hafva beslutit sig för att tillstyrka
en utredning angående vårt fasta försvar. Efter mitt förmenande är

N.o 28.

Om befäst ning

sanlägg ningar

vid

Boden m. m

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

detta en vacker och berömlig gerning, tv ur det beslutet, hoppas jag,
skall uppspira ett träd, som skall öfverskygga och bevara Sveriges
gamla frihet. Ur denna utredning tror jag, att befästningsfrågan skall
komma fram luttrad och renad. Jag tror, att, sedan såväl denna som
Andra Kammaren fått hela denna stora angelägenhet klar för sig, stämningen
blir en helt annan, offervilligheten och beredvilligheten en helt
annan, än hvad den är i detta ögonblick. Men, mine herrar, hafva vi
brådt om, och vilja vi nödvändigt drifva fram Kongl. Maj:ts proposition
detta år, såsom landet nu ligger, då fruktar jag, att i och med detta
hafva vi icke allenast krossat möjligheten till utredning, utan, hvad
som är ännu värre, vi hafva kanske för lång tid framåt gjort stämningen
hos våra vänner i medkammaren missmodig. Vi få kanske i
många år — det är ett orätt uttryck, men jag begagnar det - söka
godtgöra, hvad vi i ett ögonblicks ifver försuttit. Jag är derför öfvertygad,
att vi handla till det bästa för landet, om vi lugnt försöka att
få fram denna utredning och om vi sedan på basen af den söka föra
fram frågan om befästningsarbetena i sin helhet. För att möjliggöra
detta äfven för dem, som nu äro så varmt intresserade att få fram
Kong!. Maj:ts proposition, skulle jag vilja göra ett förslag om ändrad
lydelse i fråga om 2:a punkten, nemligen att den måtte få följande
lydelse: att Riksdagen må, med anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning och utan afseende å friherre von Krsemers framstälda
yrkande, i riksstaten för år 1898 uppföra ett belopp af 1,000,000 kr.
att afsättas för att efter Riksdagens medgifvande användas för de af
Kongl. Maj:t ifrågasatta ändamål. Genom ett sådant beslut hafva vi
fastslagit, att detta belopp, 1,000,000 kr., skall disponeras för Bodens
och Göteborgs befästande, men dispositionen får icke inträda förr än
efter en utredning; men, mine herrar, om vi kunna ena oss med Andra
Kammaren om utredningen, så, efter hvad vi nyss hörde från statsrådsbänken,
kunna vi hoppas, att denna utredning ligger färdig på
Riksdagens bord nästa år. Det uppskof, som af denna formulering
skulle blifva en följd, är icke stort. Vinna vi, så hafva vi nått målet
för våra önskningar; vinna vi icke, så hafva vi dock icke rifvit sönder
utredningen.

_ Jag tillåter mig, herr grefve och talman, att anhålla om proposition
på bifall till den af mig nu gjorda framställningen.

Häri instämde herr Billing.

Friherre von Otter: Då här ifrågasatts, huruvida icke gemensam
votering skulle kunna vägras för det fall, att den af reservanterna
föreslagna klämmen godkändes, vill jag för min del instämma
i det af herr Lundeberg framstälda förslaget. Det är visserligen icke
öfverensstämmande med den uppfattning, som jag har framhållit under
det arbete, som förefallit i utskottet, enär jag har ansett det mest
konseqvent, att dessa penningar reserveras utan angifvet ändamål, intill
dess utredning skett. Men jag anser mig i alla fall kunna instämma
med herr Lundeberg, då, derest utredningen skulle leda till en annan
ordning i afseende på utförande af dessa befästningar än dem, hans

Fredagen den 7 Maj.

N:0 28.

förslag angifver, Riksdagen ju har i sin magt att ändra dispositionen
af medlen.

Jag kan icke underlåta att, medan jag har ordet, yttra något
me d anledning af hvad ålderspresidenten här anförde, då han yrkade,
att kammaren skulle godkänna Kongl. Maj:ts proposition. Han sade,
att det borde göras ett uttalande från Riksdagen eller åtminstone från
denna kammare, att man beviljade hvad Kongl. Maj:t begärt. Vi
veta alla, att vi vilja slutligen komma dit, men vi veta också, att det
icke är nog med ett uttalande. Vi kunna uttala oss år efter år, men
så länge vi icke anvisa något sätt att skaffa pengar, tjenar ett uttalande
till ingenting. Det är derför, som jag tror, i likhet med min kamrat
från utskottet, att kammaren skulle handla mycket oklokt, om kammaren
tillbakavisade det förslag till utredning, som här blifvit ifrågasatt,
och jag tror, att om man besinnar, hvad som skulle följa i släptåg
efter ett godkännande af Kongl. Maj:ts förslag, nemligen först och
främst 10 millioner kr. till fästningarna och sedermera en half million
eller 600,000 kr. årligen till bemanning å dessa fästningar — besinnar
man detta, så tror jag också, att man inser nödvändigheten deraf, att,
innan man skrider till företag af denna omfattning, man söker hos alla
Riksdagens ledamöter inplanta nödvändigheten af hvad som ifrågasättes.

Här har talats om, att en komité skulle framlägga både det ena
och det andra och på detta sätt försvaga vårt försvar. Jag vill för
min del uttala den uppfattningen om en sådan komité, att den bör
anses helt och hållet såsom ett Riksdagens hemliga utskott. Jag antager,
att deri komme att insättas af Riksdagens förtroendemän, och
kunna de komma till enighet, behöfvas icke många ord från komitén
för att Riksdagen skall följa med.

Friherre von Kr se in er: Liksom en föregående talare, har nu en
annan, herr Billing, haft uttalanden, som helt och hållet bero på missförstånd
af hvad jag yttrade. Jag sade, att fästningar, i synnerhet
halffärdiga, skulle snarare försvaga än förstärka försvaret i Norrland,
men jag tilläde uttryckligen, att förhållandet vore sådant under förutsättning,
att utskottets motivering antoges oförändrad, och att trupper
skulle detacheras till befästningens försvar. Ett helt annat blefve förhållandet,
om man beslöte sig för att, på samma gång fästningen anlades,
äfven inrätta fästningstrupper; detta sade jag uttryckligen. Vare
sig dessa trupper sedan stannade inom eller, såsom jag tror, användes
utanför fästningen, vore i alla fall en förstärkning af försvaret vunnen.
Om åter den i Kong!. Maj:ts proposition omtalade svaga brigaden vid
fiendens infall skulle ytterligare försvagas genom detacheringar till fästningens
försvar, då icke särskilda fästningstrupper funnes, skulle alldeles
gifvet enligt mitt förmenande den första sammandrabbningen med
eu öfverlägsen fiende mycket sannolikare få en olycklig utgång, och
jag hemställer, hvilket intryck eu sådan utgång af denna första sammandrabbning
skulle göra. Det är endast ur denna synpunkt, jag tog
mig friheten säga, att en fästning snarare skulle försvaga än stärka
öfre Norrlands försvar; kunde man åter få både fästningen och särskilda
trupper till dess försvar, blefve förhållandet ett annat.

Forsta Kammarens Prat. 1897. N:o 28.

Om befästningsanläggningar
vid
Boden m. m.

(Fort*.)

N:o 28. 50 Fredagen den 7 Maj.

Om befäst- Hvad angår luftballonger, har jag icke talat om dem, in eu jag

”n^*o''r—vid v*^ blott, efter det ordet blifvit närnndt, påminna derom, att vid de
Bodlnm''m stora manövrerna i Tyskland spelade redan luftballongerna eu

(Forts.) betydande rol. Hvarje fördelning var försedd med en dylik med tillhörande
två vagnar; den ena med apparater för genererandet af gas,
den andra med reservattiralj. Ballongerna uppsändes och rekognosceringar
verkstäldes från desamma af officerare. Visserligen voro dessa
ballonger blott s. k. ballons captifs, men tydligen framgår häraf, att
man i de stora militärstaterna har sin uppmärksamhet rigtad på ballongernas
användbarhet för krigsändamål. Jag vågar dock gä ett steg
längre: i denna tid torde uppfinnandet af styrbara ballonger icke vara
långt aflägset, och att de skola då komma att erhålla stor betydelse
för krigföringen, det tror jag knappast, att någon kan betvifla! Jag
vidhåller mitt förut framstälda yrkande.

Herr Alin: Vare sig man går in på Kongl. Maj:ts proposition om
anslag till fästningsbyggnader vid Boden och Göteborg eller bifaller
det yrkande, som senast framstäldes af statsutskottets ordförande och
hvaruti äfven andra ledamöter af utskottet instämde, kan det vara af
vigt för frågans slutliga lyckliga lösning, att eu sådan åtgärd vidtages
som den, hvarom reservanterna hemstält i punkten a). För min del
kan jag derför icke med afseende på denna punkt bifalla det yrkande,
som friherre von Essen framstälde, utan hemställer, huruvida man icke
bör förfara så, att man utesluter den punkt, han uppläste: “oaktadt
dessa förhållanden och ehuru utskottet jemväl icke kan bestrida betydelsen
af Göteborgs befästande mot sjösidan, anser sig utskottet dock
icke böra tillstyrka Riksdagen att bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställningar om anläggande af nya fästningsverk i dessa orter", och
började följande punkt med uMen“ i stället för “Ty“. Jag anhåller
således om proposition på bifall till ifrågavarande reservation med.
den uteslutning och ändring, hvarom jag nu tagit mig friheten hemställa

Herr Fränekel: Då jag af de gjorda yrkandena funnit, att de
af mig tidigt uttalade åsigterna om nödvändigheten att genom fästningar
stärka öfre Norrlands försvar vunnit så stor anslutning, att till och
med ansett sig kunna yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition i afseende
på så väl Göteborgs som Bodens befästande, skall jag bedja
att för min del få biträda detta förslag, och mitt yrkande går således
i sådan rigtning, att vid punkten b) Kongl. Maj:ts proposition bifalles,
afseende anslag till befästningar vid så väl Göteborg som Boden, kommande
i följd häraf punkten a) i enlighet med friherre von Essens yrkande
att afslås. Det synes mig, att den af oss önskade utredningen i alla
fall då kommer till stånd, men det för oss vigtigaste, eller att fästningens
anläggning snart påbörjas, komme härigenom att vinnas, något, som jag
icke anser blefve vunnet genom ett antagande af den formulering,
hvarom statsutskottets ordförande framstält förslag. Jag anhåller således
vid punkten b) om bifall; till den kongl. propositionen i begge
punkterna.

I sistnämnda anförande instämde herrar Wennerberg och Philipson.

N:0 28.

Fredagen den 7 Maj.

Herr Reuterswärd: Jag skulle för min del icke hafva så mycket
emot det af statsutskottets ordförande framstälda förslaget, om jag
först och främst vore försäkrad om, att hau jemte nästa års blifvande
statsutskott kunde genomdrifva, hvad han nu tror då blifva möjligt,
utan att ingå på kompromisser af det slag, som Första Kammaren
icke kan vara med om. Kunna dessa herrar icke garantera genomdrifvandet
af sina goda afsigter, så öfvergifver jag icke den ståndpunkt,
som jag för närvarande innehar. Här är icke fråga om någon kompromiss.
Är det så, att Andra Kammaren icke vill försvara fäderneslandet,
så kunna vi icke hjelpa det. Första Kammaren skall då visa,
att vi både vilja och kunna försvara oss, och jag anser, att vi nu icke
kunna ställa oss på en bättre ståndpunkt än den, Kongl. Maj:ts proposition
angifver.

Herr Billing: Jag kan omöjligen låta det sista yttrandet gä alldeles
obesvaradt förbi. Det är mig icke möjligt att i Andra Kammarens
ställning till denna fråga se ett uttryck för, att densamma icke skulle
vilja försvara sitt fosterland. Icke heller kan jag finna, att Första
Kammaren genom ett bifall af den kongl. propositionen vid punkten
b) skulle visa eu större försvarsvänlighet än genom att bifalla det af
herr Lundeberg sist framstälda förslaget. I försvarshänseende finnes,
så vidt jag kan begripa, alldeles ingen skilnad mellan dessa båda förslag,
ty i ena liksom i andra fallet beviljas till fästningars byggande vid
Göteborg och i Norrland eu million kronor, men skilnaden mellan de
två förslagen är den, som statsutskottets ordförande betonade och
jag ytterligare vill betona, att genom bifall till herr Lundebergs förslag
har man visserligen icke garanterat, hvad nästa riksdags statsutskott
kommer att besluta, men man har derigenom undvikit att lägga ett
bestämdt hinder i vägen för ett godt samarbete i frågan. Jag yrkar
derför bifall till det af herr Lundeberg sist gjorda förslaget.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad,yttrade herr talmannen,
att som det blifvit begärdt, att mom. b) skulle först företagas till
afgörande, komme propositioner att först göras beträffande detta moment.
I afseende derå hade yrkats, dels, af herr Lundeberg, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af honom
m. fl. vid detta moment afgifna reservation, med den ändring, att
slutorden “stärkande af landets fasta försvar" utbyttes mot orden “de
af Kongl. Maj:t ifrågasatta ändamål", dels ock att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställningar.

Derefter gjorde herr talmannen proposition på bifall till utskottets
hemställan samt vidare propositioner i enlighet med nyssnämnda båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på afslag å utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts framställningar i ämnet vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till herr Lundebergs under öfverläggningen

Om befäet ningsamlägg ningar

vid

Boden m. m.

(Forts.)

N:0 28

52 Fredagen den 7 Maj.

framstälda förslag, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med utslag å hvad statsutskottet i
mom. b) af dess utlåtande n:o 63 hemstält, skall bifalla Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställningar, röstar

Ja; ,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lundebergs förslag i frågan;

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—33;

Nej—82.

Sedermera yttrade herr talmannen, att beträffande mom. a) i
förevarande utlåtande framstälts följande yrkanden:

l:o) af herr Tamm, Hugo, att hvad utskottet hemstält skulle
bifallas med uteslutande ur motiveringen af den å sid. 10 i utskottets
tryckta utlåtande förekommande punkt, som började med orden “Och
har utskottet härvid velat “ och slutade med orden “må kunna undvikas“;

2:o) af herr Lundeberg, att Riksdagen, med anledning af Kongl.
Maj:ts förevarande framställningar, måtte hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa eu fullständig utredning af
frågan om ordnandet af landets fasta försvar i det syfte, som angåfves
i den af honom m. fl. vid detta moment afgifna reservation, dock
med den ändring i motiveringen, att de i det tryckta utlåtandet
sid. 11 å fjerde raden nedifrån förekommande orden “då stambanan“
utbyttes mot orden “samtidigt med att stambanan“;

3:o) af herr Alin, lika med herr Lundeberg, endast med den skilnad,
att ur motiveringen skulle uteslutas den punkt, som började med orden
“oaktadt dessa förhållanden", och att i den näst derpå följande punkten
begynnelseordet “Ty“ skulle utbytas mot “Men“; samt
4:o) att utskottets hemställan skulle afslås.

Efter det sistnämnda yrkande, som framstälts af hans excellens
friherre von Essen, blifvit af denne återtaget, gjorde herr talmannen
proposition på bifall till utskottets hemställan samt derefter propositioner
jemlikt nyssnämnda tre under l:o)—3:o) upptagna yrkanden,
och förklarade sig finna propositionen på bifall till herr Lundebergs
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits godkännande af herr Tamms yrkande, uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

N:o 28.

Fredagen den 7 Maj

Den, som antager herr Lundebergs förslag i afseende på mom. a)
i statsutskottets utlåtande n:o 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med uteslutande ur motiveringen
af den utaf herr Hugo Tamm anmärkta punkt.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—70;
Nej —33;

Herr statsrådet von Krusenstjerna aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen rörande deklaration med Frankrike angående
ordnande af de förenade rikenas traktat förhållanden med regentskapet
Tunis.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 5 och 6 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättring
af hamnen vid Stora Rör å Öland, och

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående restaurering
af det s. k. Gamla kungshuset i Stockholm,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 5 och 6 innevarande maj
bordlagda utlåtande n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
om anvisande af medel till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdoraar
hos nötkreaturen.

Herr Almén: Jag är lifligt intresserad deraf, att dessa försök
med tuberkulin må komma till stånd i vårt land liksom i grannländerna;
äfven om det icke är att hoppas, att allt det goda, man deraf väntar
sig, skall kunna vinnas, böra dessa försök såsom tidsenliga likväl komma
till utförande. Under sådana förhållanden och då utskottet förordat
bifall härtill, kan man fråga, hvarför jag begärt ordet, då nu tiden
är så långt framskriden, men det har sina skäl. För frågans lösning

Anslag tiU
förekommande
och hämmande
af tuberkelsjukdomar
hos
nötkreaturen.

N:0 28.

Fredagen den 7 Maj.

Anslag till är det icke nog med att penningmedel beviljas; allt beror på, huru
och hämmande de.ssa användas. Förbises hufvudändamålet eller sjukdomens bekämpande,
af tuberkel- blifva försöken af föga värde. I utskottets betänkande åberopas ofta
sjukdomar hos myndigheternas yttranden i ämnet, men icke ett ord finnes nämndt
nötkreaturen, derom, att hos de hörda myndigheterna åsigterna varit mycket delade
1 J beträffande sättet och vilkoren för tuberkuliaets användning. Då vidare
denna fråga kommer tillbaka, och erfarenheten från grannländerna
talar härför, och då med ökade anspråk; dä vidare försöken måste
fortsattas under flera år, derest något skall dermed vinnas, har jag
med tanken härpå ansett af vigt att till protokollet få antecknadfi
att inom embetsverken olika meningar gjort sig gällande rörande denna
fråga, och då härför icke finnes någon annan utväg än att uppläsa
tvenne anföranden, som återfinnas i protokoll, hållet vid gemensamt
sammanträde med kong!, medicinalstyrelsen och kongl. landtbruksstyrelsen
i tuberkulinfrågan den 3 mars 1897, måste jag begagna mig
häraf.

Öfverrältläkareu Dunér yttrade dervid: “Ehuru jag anser, att styrelsernas
ofvan framstälda förslag i allt hufvudsakligt äro ändamålsenliga,
hyser jag dock den bestämda öfvertygelsen, att desamma icke äro tillräckliga
för ett verksamt bekämpande af tuberkulosen hos nötboskap. Härför
erfordras enligt min tanke med nödvändighet eu inskränkning i djuregares
fria dispositionsrätt såväl i afseende på sådana djur, som reagerat
vid tuberkuliuprof, som ock i afseende på djur, kvilka icke blifvit
dermed prötvade. Då emellertid lagbestämmelser i nu antydd rigtning
icke för närvarande torde kunna genomföras, har jag icke ansett mig
böra framställa förslag till dylika bestämmelser.“

Ordföranden generaldirektören Almén yttrade: “Endast med tvekan
har jag för min del kunnat förorda tuberkelininsprutningars användande
i större utsträckning till bekämpande af tuberkulos bos nötkreatur, på
sätt är itrågasatt, enär jag befarar, att det eftersträfvade målet ej kan
på detta sätt ernås. Äfven om tuberkulin är ett säkert medel att''upptäcka
en helt obetydlig grad af tuberkulos, och derigenom förtjent af
eu vidsträckt användning, är med dessa insprutningar föga eller intet
vunnet till sjukdomens bekämpande, derest icke samtidigt andra och
kraftiga åtgärder användas, på sätt i andra länder är brukligt.

Jag vill icke ifrågasätta minsta tvång beträffande användandet af
tuberkulininsprutningar, icke heller de stränga åtgärder, som användas
i Belgien och äro påtänkta i Frankrike.

I våra båda grannländer Danmark och Norge är försäljning, om
ej till slagt, af djur, som uppenbart eller kliniskt lida af tuberkulos,
förbjuden och belagd med böter. Enligt vilkoren för tuberkulins användning
i Danmark på statens bekostnad måste djuregaren dessförinnan
förbinda sig att iakttaga en mängd föreskrifter till förekommande
af beröring och gemenskap mellan friska och sjuka djur. Den om
tuberkulins användning högt förtjente professor Bang i Köpenhamn
har på begäran meddelat följande telegrafiska svar: “I Danmark findes
hidtil intet förbud mod sälg af reagerende dyrd* Djuregaren har alltså
varit berättigad att försälja tuberkulöst djur, derest detta ej är
uppenbart tuberkulöst, men ordet hidtil häntyder derpå, att samma

Fredagen den 7 Maj.

N o 28

medgifvande torde återkallas, och i dessa dagar hafva i dagbladen Anslag till
meddelats, att förslag till eu nv förordning om tuberkulos i Danmark förekommande
inom kort kan forvautas. af tuberkd I

Norge har man nyligen börjat med tuberkulinets användande i sjukdomar hos
större utsträckning och på statens bekostnad, och dervid antagligen n ikreaturen.
med kännedom om i Danmark vunnen erfarenhet ansett, att intet (Forts.)
nämnvärdt resultat kan ernås af tuberkulininsprutningar, med mindre
än att man förekommer försäljning af tuberkulösa djur (om ej till
slagt) och sjukdomens spridning från ladugård till ladugård. För användandet
af tuberkulin på statens bekostnad föreskrifver Den Kongelige
Norske Regjerings Departement for det indre den 4 juni 1895
följande: “Der vil desuden blive stillet som betingelse, åt vedkommende
öyreier forpligter sig til åt lade de af tuberkulose angrebne eller for
sygaomen mistänkte dyr på betryggende måde adskille fra de sunde
dyr samt ikke att sälge noget sygt eller mistänkt dyr liden til slagt
og overhovedet åt träfie sådane foranstaltniuger til sygdomens bekjernpelse
og udryddelse i besätningen, som af dyrlsegen i henhåld til den
barn af veterinärstyrelsen givne instruks för tillfäldet särskilt vill
blive angivet.“ På följande telegrafiska förfrågan, “Få djur, som reagerat
vid pröfning med tuberkulin, i Norge fritt försäljas utan kontroll''*,
har veterinär-direktören meddelat följande telegrafsvar: “Reagerende
dyr må kun sälges som slagt. Fortiden paahviler kontrollen med bestemmelsens
gjennemförelse det almindelige politiopsyn og dyrlsegerue.
Bestemmelse om åt disse dyr skal brändemerkes vil blifve udfördiget
i den närmeste freintia. Yeterinär-direktören.“

Enklast och säkrast torde målet, förekommande af sjukdomens
spridning genom försäljning af tukerkulösa djur, om ej till slagt, kunna
ernås, om de djur, hvilka vid omsorgsfullt utförda tuberkulinprof visat
sig tuberkulösa, på ett varaktigt sätt t. ex. genom märken å örat eller
i örat fästa stämplar betecknas såsom för tuberkulos reagerande, under
det att andra djur på liknande sätt märkas såsom tuberkelfria. Eu
dylik föreskrift bör vara förenlig med allas intressen och ej väcka oro
hos djuregare, enär de ifrågasatta tuberkulinprofven äro frivilliga, ej
obligatoriska. Vid försäljning kunde djuregaren derigenom betinga sig
ett högre pris för de såsom tuberkelfria stämplade djuren och vid försäljning
af tuberkelreagerande djur ej kunna förebrås för att med
förtegande häraf hafva afyttrat djuren. Äfven om denna enkla och
till målet bäst ledande åtgärd icke skulle nu genast kunna föreskrifvas,
bör man dock redan från början sträfva deråt och följaktligen tillse,
att de tuberkelfria djuren skiljas från sjuka djur, och detta icke endast
i djuregarens ladugård, utan äfven då de sjuka djuren efter försäljning
insättas i andras ladugårdar, med fara för sjukdomens spridning inom
dessa. Skulle djurens stämpling nu ej kunna genomföras, bör dock
den djuregare, som önskar profning med tuberkulin på statens bekostnad,
tillförbindas att redovisa för de djur, som reagerat för tuberkulin
genom företeende af intyg, att reagerande djur, som saknas i hans
ladugård, antingen slagtats vid gården eller ock försålts till köpare,
som skriftligen erkänt sig hafva fått meddelande om att det köpta
djuret varit behäftadt med eller misstänkt för tuberkulos.

N:o 28.

Fredagen den 7 Maj.

Andag till Under förutsättning och förhoppning, att föreskrifter i denna rigtning

och hämmande komma att tneddelas, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad härom
af tuberkel- ar föreskrifvet i Norge, har jag biträdt embetsverkens förslag och tvekar
sjukdomar hos då ej att förorda en utsträckt tillämpning af tuberkulin på statens
nötkreaturen, bekostnad.

Vill man med statsmedel befrämja användandet af tuberkulin till
tuberkulosens bekämpande och dessutom med belöningar åt djuregare
ytterligare medverka dertill, ehuru sådant mig veterligen ej är medgifvet
eller ens ifrågasatt i något annat land, bör man å andra sidan
ej med belöningar bidraga till samma sjukdoms spridning inom vårt
land, hvilket kan sägas ega rum, då man vid allmänna utställningar
prisbelönar djur, utan hänsyn dertill, om dessa äro behäftade med
tuberkulos eller icke, och således prisbelönar både friska och sjuka
djur utau åtskillnad, ett i och för sig inkonseqvent förfarande och
dertill betänkligt, då dessa prisbelönta djur vanligen köpas såsom
afvelsdjur och derigenom kunna under lång tid öfverföra tuberkulos
vida omkring, önskligt vore derför, att inga andra djur må prisbelönas
än de, hvilka vid kort tid före premieringen verkstäld profning
med tuberkulin visat sig tuberkelfria.“

Förbises ändamålet, bekämpandet af sjukdomen, kan jag i sanning
icke förstå, huru man vill införa och genomföra användningen af
tuberkulin i stor skala utan att begära några förbindelser af djuregare.
Utskottet svarar: begäres sådana, är det fara värdt, att man motverkar
tuberkulinets användande. Jag svarar derpå: det är vida bättre, att
försök, om än i mindre skala, göras med förstånd och med vaket öga
för ändamålet, än om många försök göras på måfå. Det vore väl
icke för mycket begärdt, när åtgärder vidtagas och bekostas af staten,
i främsta rummet afseende den enskilde kreatursegarens fördel, om
man också af honom begär, att han sjelf skall göra något för det
goda ändamålet, såsom t. ex. att han skall skilja de friska djuren
från de sjuka. Får han deremot fritt förfara med djuren och efter
godtfinnande sälja de sjuka, så komma försöken enligt min tanke att
gifva ett uselt resultat. Nu säger man: några vilkor kunna icke uppställas,
ty de skulle minska anlitandet af dessa undersökningar och
dertill inskränka djuregarens fria disposition öfver djuren. Jag svarar:
det har aldrig satts i fråga, att någon skulle nödgas underkasta sig
några inskränkande vilkor. Finner djuregaren det icke med sin fördel
förenligt, behöfver han icke påkalla någon undersökning med tuberkulin.

I Danmark och Norge är föreskrifvet såsom vilkor för åtnjutandet
af denna förmån, att sjuka djur skola skiljas från de friska samt att
de icke få försäljas, om ej till slagt. Nu vill jag här icke gå så långt,
ty det vore hopplöst, men icke bör allt lemnas vind för våg. Kan
det anses för mycket begärdt af staten, som nu anslår stora summor
för belöningar åt djuregare, hvilka efter tuberkulinprof försökt
skilja sjuka djur från friska m. m., att de förra ej få säljas utan
upplysning om djurens beskaffenhet? Eller skall det efter anställandet
af prof med tuberkulin vara en djuregare tillåtet att i tysthet sälja
ett sjukt djur till någon, som kanhända förut har en frisk ladugård?

Fredagen den 7 Maj.

N:o 28.

Det minsta anspråk, man kär kan framställa, synes mig vara, att den Anslag m

djuregare, som på statens bekostnad användt tuberkulin, skall på för band

tillförbindas att ej med förtigande af förbållandet försälja djur, ^tuberkel*

som veterinären förklarat behäftade med tuberkulos, samt att ett prak- sjukdomar hos

tiskt sätt införes för redovisning, hvart sådana djur tagit vägen. Djur- nötkreaturen.

egaren må sjelf vara oförhindrad att använda dessa djur till mjölk- (Forts.)

produktion eller till slagt, men det synes mig rättvist och billigt, att

han, i händelse af deras försäljning till andra, företer intyg derom,

att köparen fått besked derom, att de reagerat vid tuberkulinundersök ning.

Det är för framhållande af denna synpunkt, ja g nu velat yttra

mig, och jag beklagar, om jag dervid uppehållit kammaren. Då frågan

säkerligen inom få år kommer tillbaka, bar jag äfven trott det vara

nyttigt, att Riksdagen påminnes derom, att inom embetsverken enighet

ingalunda varit rådande rörande den nu ifrågasatta användningen af

tuberkulinundersökningar.

Herr Lybeck: Jag lofvar att hvarken skriftligen eller muntligen
länge upphålla kammaren, utan fatta mig kort.

Då jag inom utskottet deltagit i behandlingen af denna fråga,
skall jag först till statsrådet och chefen för civildepartementet frambära
ett tack, derför att han inför Riksdagen framlagt detta förslag,
som utan tvifvel är af stor betydelse för landets kreatursegare. De
små jemkningar, som utskottet företagit sig i den kongl. propositionen,
hafva skett i rent praktiskt syfte och på det att de åtgärder, som
föreslagits, snarare skulle leda till ett resultat. Till den siste ärade
talaren vill jag rigta den frågan: är det troligt, att de svenska kreatursegarne
för den lilla obetydliga bagatellen af kostnadsfria tuberkulinundersökningar
skulle vilja ställa sig under polisuppsigt och fiskalisering
af veterinärer? För min del tror jag icke, att så är fallet. Såsom
man af utskottets motivering kan finna, är det meningen att på öfvertygelsens
väg söka komma till ett resultat, och det är af stor vigt,
att detta sker. Skulle sådana bestämmelser, som vi nyss hörde ifrågasättas,
till iakttagande föreskrifvas, befarar jag, att högst få landsmän
komme att begagna sig af de gjorda erbjudandena. Deremot finner
jag det helt naturligt, att, såsom utskottet äfven föreslår, de ladugårdsegare,
som vilja uppvisa sina kreatur till premiering, höra ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter, som i Kongl. Maj:ts proposition förslagsvis
äro bestämda. — Jag anhåller derför, herr grefve och talman,
om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 5 och 6 i denna månad Anslag för
bordlagda utlåtande n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition Sveri9es
om anvisande af medel för Sveriges deltagande i 1900 år verldsutställ- Vcri<u-°
ning i I aris. utställning i

Första Kammarens Prat. 1S97. N:o 28. 5 Paria.

N:o 28

Anslag för
Sveriges deltagande
i 1900
ars verldsutställning
i
Paris.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

Herr statsrådet von Krusenstjerna: I hvad män deltagandet
i de stora internationella utställningarna för näringsidkarne medför
fördelar, svarande mot de af deltagandet föranledda kostnaderna, derpå
vill jag nu icke inlåta mig, men ett faktum är. att då en verldsutställning
kommer till stånd, bör Sverige icke vara borta. Jag tror
verkligen, att det icke var nyttigt, att vi vid 1889 års verldsutställning
höllo oss undan, och skall Sverige deltaga i en utställning, bör det
också, synes det mig, uppträda på ett sätt, som länder landet till
heder och till möjligaste största nytta för industriidkarne. En utställning
är ett annonseringstillfälle, och i detta reklamens tidehvarf är
det af vigt, att man gör det bästa af ett dylikt tillfälle. Nu anser
utskottet, att för bestridandet af kostnaderna för deltagandet i den
stundande verldsutställningen man kunde nöja sig med ett lika anslagsbelopp
med det, som utgick 1878, eller 200,000 kronor, men, mine
herrar, det blir 22 år, som hafva förflutit från nämnda tid och till
1900 års blifvande utställning, och under denna tid hafva de industriella
förhållandena i mångt och mycket förändrats. Först och främst
hafva ju anspråken på en utställnings prydliga anordnande betydligt
stegrats och dermed äfven kostnaderna för deltagandet. Under de år,
som förflutit sedan 1878 och ytterligare komma att förflyta, har vidare
svenska industrien gått mycket framåt; en del näringsgrenar hafva
utvecklats allt mer och mer och andra hafva tillkommit. Vår papperstillverkning
t. ex. kan uppträda i större skala och bättre företrädd, än
hvad fallet var 1878; ståltillverkningen har nu åter kommit till full
heder, och det kan vara skäl att äfven visa upp, hvad denna förmår,
men detta medför enligt min uppfattning äfven från denna sida ökade
kostnader. Således vill jag här uttala som min bestämda uppfattning,
att om vi på ett värdigt sätt skola uppträda vid verldsutställningen i
Paris — och kunna vi ej uppträda på ett värdigt sätt, är det enligt
min åsigt så godt att icke komma dit alls — är det af utskottet
föreslagna beloppet, 200,000 kronor, bestämdt otillräckligt. För min
del är jag icke ens säker, att till och med det af Kougl. Maj:t äskade
beloppet, 300,000 kronor, skall fullt räcka till, ty jag tror, att kommerskollegium
gjort sina beräkningar med kanske alltför stor sparsamhet.
Jag skulle derför naturligen helst önska, att kammaren med
behjertande häraf bifölle Kong!. Maj:ts begäran och beviljade för detta
ändamål 300,000 kronor, hvilka enligt min öfvertygelse äro behöfliga.
Mot ett enhälligt statsutskotts afstyrkande synas mig emellertid utsigterna
ganska ringa, och jag vill då begagna detta tillfälle för att
uttala, i händelse det lägre beloppet beviljas, att enligt min uppfattning
Kongl. Maj:t icke kan underlåta göra framställning till en kommande
Riksdag, att anslaget till det af Kongl. Maj: t nu önskade belopp
måtte då af Riksdagen beviljas.

Herr B illin g: Utskottets betänkande visar nogsamt, att det icke
har några synnerligen lifiiga sympatier för dessa ofta återkommande
utländska utställningar, utan har utskottet betraktat Sveriges deltagande
i verldsutställningen i Paris år 1900 såsom ett nödvändigt
ondt. Man har ansett, att Sverige icke kunde ställa sig vid sidan af

N:0 28.

Fredagen den 7 Maj.

Liberia, utan måste vara med. För denna utskottets uppfattning är
naturligtvis också nedprutningen af det begärda anslaget ett uttryck.
Kan Sveriges deltagande i Parisutställningen bekostas med 200,000
kronor, anser man nedprutningen af 100,000 kronor vara god. Det
vore en förnöjelse, om så läte sig göra. Icke har utskottet varit öfvertygadt,
att Sverige skall kunna deltaga i denna utställning för nämnda
summa, men för min del föreställer jag mig, att, om det icke går för
sig, Kongl. Maj:t lärer komma med efterräkningar till Riksdagen, och
Riksdagen lärer icke heller underlåta att också betala företedda räkningar.
Jag tror emellertid, att Riksdagen har föreställningen, att det
komme att sparas ännu hårdare, om man i början beviljar något
mindre än det begärda, och derför anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den under dagen
afiemnade kongl. propositionen.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde skulle uppföras främst de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, äfvensom att bevillningsutskottets
betänkande n:o 17 skulle på samma lista sättas näst efter
nämnda utskotts betänkande n:o 18.

Kammaren åtskildes kl. 4,28 e. m.

Anslag för
Sveriges deltagande
i 1900
års verldsutstaUning
i
Paris.
(Forts.)

In fidern

A. v. Krusenstjerna.