RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Första Kammaren. N:o 25.

Lördagen den 1 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 24 nästlidne månad.

Anmäldes ock bordlädes statsutskottets memorial och utlåtande:
n:o 45 a, med öfverlemnande till Riksdagen af förteckningar
å försålda kronoegendomar samt å inköp af mark för bildande af
kronoparker; och

n:o 57, angående Kongl. Maj:ts proposition rörande lönereglering
för personalen vid statens jernvägar och i anledning deraf
inom Riksdagen väckta motioner;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden och memorial: n:o

10, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 7
i gällande instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, bankooch
riksgäldsverken;

n:o 11, i anledning af väckt motion om utredning i fråga om
lämpligheten af uppförande af nytt riksbankshus å Helgeandsholmen
m. m.; och

n:o 12, i anledning af fullmägtiges i riksbanken och i riksgäldskontor
framställning angående inmurande af grundsten i
riksdagshusbyggnaden på Helgeandsholmen; äfvensom
bankoutskottets memorial:

n:o 11, i fråga om åtgärder för beredande af egna bankbyggnader
åt vissa afdelningskontor af riksbanken; och

n:o 12, med anledning af gjord framställning om ålderstillägg
åt verkmästaren vid Tumba bruk.

Upplästes ett till kammaren inkommet protokoll, så lydande:
Sedan revisionssekreteraren Hugo Erik Mauritz Bohman,
hvilken vid innevarande riksdag blifvit utsedd till Riksdagens
justitieombudsmans efterträdare, numera, i följd af kamrarnes beslut,
insatts i justitieombudsmansembetet, sammanträdde kamrarnes
valmän år 1897 den 30 april för att utse den man, som skall
efterträda Riksdagens justitieombudsman, i fall denne, innan nästa
Första Kammarens l’rot. 1897. N:o 2b. 1

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Ang. löneförbättring
för
vissa e. o.
professorer.

lagtima Riksdag anstalt nytt val af justitieombudsman, skulle med
döden afgå, samt utöfva embetet under den tid, justitieombudsmannen
kan vara af svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad;
och befunnos, efter valförrättningens slut, rösterna hafva
utfallit sålunda:

herr häradshöfdingen Bernhard Herman Rohtlieb med trettiotre
röster,

i följd hvaraf herr häradshöfdingen Rohtlieb blifvit utsedd
till justitieombudsmannens efterträdare.

Adolf Helander. A. F. O. Cederberg.

Ivar Månsson. Otto M. Höglund.

På framställning af herr talmannen beslöts, att det nu upplästa
protokollet skulle läggas till handlingarna, äfvensom att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom protokollsutdrag underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne ingifva
förslag dels till förordnande för den valde, dels till skrifvelse till
Konungen med anmälan om det verkstälda valet, dels ock till
hvad derom borde i riksdagsbeslutet införas.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 8
äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda
utlåtanden n:is 10—13.

Föredrogs å ny o och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 28 och 30 sistlidne månad bordlagda utlåtande n:o 9,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Herr Nyström Carl: Uti motionen angående löneförbättring
åt vissa e. o. professorer, i den broschyr uti ämnet, som till de

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25.

flesta kammarens ledamöter blifvit utdelad, och äfven på sätt och Ang. lönefårvis
i statsutskottets motivering finnas skäl för motionen framstälda, bättring för
och jag vågar, då jag nu går att upptaga kammarens tid, påstå, Ifofessorer
att det icke skall taga många minuter för att resumera dessa skäl; v (Forts.)
de äro ovanligt lätt öfversedda. De innebäras i det faktum, att
dessa beställningar icke, såsom en stor mängd personer föreställa
sig, äro öfvergångsplatser, och att lönerna således icke äro väntpenningar,
som vederbörande uppbära under en längre eller kortare
tid — man föreställer sig gerna en kortare tid — under väntan
på att få tillträda en ordinarie plats. Såsom förhållandena
vid universiteten och Karolinska institutet äro omgestaltade, kan
man icke säga det vara regel, att de extra ordinarie professorerna
innehafva öfvergångsplatser eller att deras löner äro väntpenningar,
utan de äro i afseende på verksamhet och i öfrigt likstälda med
de ordinarie. Det är också dervid att märka, att på grund af de
förberedelser, som fordras för kompetens till sådana platser, medelåldern
för deras tillträdande är omkring 40 år eller ungefär samma
ålder, som de tillträdande ordinarie professorerna innehafva, äfven
detta tydande på likställighet och bevisande, att utsigterna för de
extra ordinarie att ernå ordinarie beställningar redan genom åldersförhållandena
är ganska svag. De torde också i hufvudsak hafva
samma verksamhet som de ordinarie, och det är nog rigtigt, hvad
som står i ofvannämnda broschyr, att de extra ordinarie professorerna
i Sverige äro i verkligheten ordinarie professorer med tre
fjerdedels lön och utan rätt eller pligt att deltaga i konsistoriegöromålen.
Då man håller fast, att deras lön, uppgående till 4,000
å 4,500 kronor, är sjelfva slutpunkten för deras förkofran i ekonomiskt
afseende, att medelåldern vid dessa tjensters tillträdande är
40 år, att de måste vidmagthålla sina vetenskapliga insigter och
lefva ungefär på samma sätt som de ordinarie professorerna, måste
det medgifvas, att dessa aflöningar äro alldeles otillräckliga. De
voro goda såsom väntpenningar, men äro icke tillräckliga för befattningar,
som i allt hufvudsakligt äro lika med ordinarie. Då
skulle kanske någon säga: låt så vara, men det ligger dock icke
någon vigt uppå, att innehafvarne af dessa professurer äro så särdeles
framstående. Ett dylikt påstående är ett fullkomligt misstag.

Då man tager hänsyn till de fullkomligt sjelfständiga ämnen, som
äro öfverlemnade i deras händer, måste man förklara, att deras
verksamhet är af största vigt för den nationella kulturen, och om
det är så, torde herrarne sjelfva draga den slutsatsen, att det vore
olyckligt, om vid tillsättningen af dessa tjenster den bästa förmågan,
den högsta vetenskapliga begåfningen skulle draga sig för att
slå in på en bana, som erbjuder så dåliga utsigter. Man måste,
så vidt jag kan finna, sörja för, att icke genom otillräcklig aflöning
rekryteringen af denna corps försämras, och man är äfven skyldig
se till, att de, som lockats in på denna bana och nu icke bjudas
mer än högst 4,500 kronor i lön, måtte kunna sköta sitt värf utan
att tryckas af näringsbekymmer.

Dessa äro i korthet de skäl, som af motionärerna blifvit fram-:
hållna, men motionen har nu af statsutskottet afstyrkts. Herrarne

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Ang. löneförbättring
för
vissa e. o.
professorer.
(Ports.)

veta val, att statsutskottet har eu varierande skala för sina underkännande
betyg, att dervid åtskilliga gradationer förekomma. Man
finner utskottet hemställa, att en motion »må lemnas utan afseende»,
»icke må föranleda någon åtgärd» och »icke må nu föranleda någon
åtgärd»; (detta sista är en ganska väsentlig förbättring) och i
vissa fall går det förordande afslaget så långt, att de påminna om
friarevisan, der flickan svarar: »en vecka till betänketid, men
inte blir det nej». Nu är statsutskottets motivering af denna
lofvande beskaffenhet, dock icke helt och hållet. Ty vill man vinna
ändamålet, bör man icke pruta på anspråken eller låta det andra
ålderstillägget bortfalla och ersättas med utsigten, som för öfrigt
med tacksamhet mottages, att äfven docenttjenstgöring skulle
tjena såsom beräkningsgrund för erhållande af ålderstillägg. I förväntan,
att vid närmare pröfning, och sedan saken, som äfven i denna
punkt nu är föremål för Kongl. Maj:ts behandling, derifrån återkommit,
statsutskottet och Riksdagen skall finna skäligt att låta
den inskränkning falla, som nu återfinnes i utskottets motivering,
vågar jag uttala de bästa förhoppningar om sakens framgång. Dock,
en sak är utsigt till framgång och en annan sak är att hafva ernått,
hvad man eftersträfvar, och med denna hållpunkt för ögonen
nödgas jag, herr grefve och talman, för närvarande yrka bifall till
motionen.

Herr Billing: Den siste ärade talaren är en allt för erfaren

riksdagsman för att ett ögonblick på allvar kunna förvänta framgång
åt sin motion genom dess bifallande af Riksdagen vid detta
tillfälle. Det faller af sig sjelf, att den måste afslås redan på den
grund, att ärendet, som den behandlar, är föremål för Kongl. Maj:ts
pröfning, men också derför, att motionen är så affattad, att den
icke kan, icke bör af Riksdagen bifallas, äfven om Riksdagen vore
än så villig att gifva de extra ordinarie professorerna den löneförbättring,
som i motionen föreslås. Det skick, hvaruti motionen
föreligger, visar nemligen, att en alldeles otillräcklig utredning
föregått. Icke kan väl den talare, som sist hade ordet, tro, att Riksdagen
skall kunna bifalla en motion, som ej vet att uppgifva, huru
många de äro, som skulle berättigas få den ifrågasatta löneförhöjningen,
en motion, som i motiveringen använder termer, hvilka
måste blifva ordentliga dråpslag för en dylik motion, sådana t. ex.
som »med flera» »och andra».

Denne talare är en allt för eminent språkkännare för att icke
förstå statsutskottets språk. Han, som kan eskimåiska och kinesiska,
kan nog tolka äfven utskottets utlåtande. Såsom statsutskottet
skrifvit sin motivering, tror jag, att samme talare i sitt hjerta är
lika glad som jag deröfver, att den verkligen kunnat åstadkommas.
Statsutskottet har enhälligt förordat en löneförbättring åt de extra
ordinarie professorerna. Jag erkänner emellertid, att det finnes
ett ord, som jag gerna ville hafva bort; det är det lilla, ganska
betydelsefulla ordet ett framför ålderstillägg. I öfrigt har statsutskottet
förordat, hvad motionärerna föreslagit, och jag tror till och med,

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

att statsutskottet i detta afseende åstadkommit en förbättring.
Först och främst har statsutskottet icke begått den ganska märkliga
blundern, hvartill motionärerna gjort sig skyldiga, att vilja
från rättigheten att erhålla löneförbättring utesluta innehafvare
af de personliga professurerna. Det förekommer orimligt, och jag
kan icke förstå, att motionärerna ansett de extra ordinarie professorerna
i vissa ämnen nödvändigt behöfva löneförbättring, medan
deremot vissa andra, åt hvilka särskilda professurer blifvit inrättade,
skulle kunna lefva på eu mindre lön. Jag kan icke finna någon reson
deruti, att någon, som på grund af personliga, synnerligen stora
vetenskapliga förtjenster erhållit en professur, derför icke skulle
erhålla löneförbättring. Motionen är visserligen icke sådan, att
den bör bifallas, och naturligtvis har icke heller någon tänkt det
vara möjligt. Jag får derför anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Herr Nyström, Carl: Då jag nyss hörde utläggningen från
statsutskottets sida rörande denna sak, måste jag verkligen erkänna,
att den ringa kunskap i kinesiska språket, som jag möjligen kan
hafva, varit en god sak. Den liksom hjelper till att rätt kunna
läsa statsutskottets betänkande mellan raderna och förstå dess
målsmans kommentarier. Ty om äfven frågan om löneförbättring
åt innehafvare af personliga professurer nu icke blifvit väckt, kan
jag icke finna, att detta varit ett argument emot motionärernas
förslag. Jag säger härom, såsom det i en annan fråga blifvit sagdt
från bänken här midt emot; är det ett skäl för afslag å en begäran
om löneförbättring åt de extra ordinarie professorerna, att de personliga
professurerna denna gång icke kommit på tapeten? Blir
det bättre för de förra, derför att icke heller de senare få något?
Vidare nämndes, att motionen lede af bristande utredning. Det är
visserligen sant, att der förekomma på ett ställe uttrycken »t. ex.»
och »och andra», men jag får påminna herr Billing, att motionen fullständigats
genom bilagor, hvilka gå så långt i detalj, som man
någonsin kan begära. För öfrigt erkänner jag, att, sedan nu ordföranden
på utskottets afdelning förklarat sin ledsnad öfver detta
»ett», som kommit in i betänkandet, han derigenom gifvit oss ännu
bättre förhoppningar, än vi hade förut. Han påminde äfven derom,
att saken ligger hos Kongl. Maj:t, ett förhållande, som icke var
oss obekant, men som icke ansågs ligga i vägen för motionens väckande;
att det dock från statsutskottets sida utgör ett skäl, må

terna medgifvas. På grund af dessa skäl och visserligen icke af
et andra kinesiska skälet finner jag mig föranlåten att afstå från
yrkandet om bifall till motionen. Saken får då ställas på förhoppning
för nästa gång.

Herr von Ehrenheim: Jag har endast begärt ordet för att
uttala ett tacksamhetens ord till statsutskottet för dot välvilliga
sätt, hvarpå det behandlat denna för universiteten så vigtiga fråga
och uttrycka min förhoppning, att detta ärende, mod stöd af statsutskottets
uttalande, i eu snar framtid måtte återkomma till Riks -

Ang. löneförbättring
för
vissa e. o.
professorer.
(Forts.)

,N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Ang. löneförbättring
för
vissa e. o.
professorer.
(Forts.)

dagen i en sådan form, att det föranleder någon Riksdagens åtgärd.
Då utskottet emellertid framkastat ett förslag, att andra ålderstillägget
icke skulle beviljas de extra ordinarie professorerna förrän
efter 10 års ytterligare tjenstgöring, vill jag för min del uttala
betänkligbeter häremot, icke för att nu påkalla något ogillande af
utskottets yttrande härom, utan för att förslaget icke måtte stå
qvar oemotsagdt.

Hvad beträffar utskottets förslag om rättighet för vederbörande
att i vissa fall beräkna sig till godo tjenstgöring som docent för
erhållande af ålderstillägg, så är det utan tvifvel mycket tänkvärdt.

Såsom jag sagt, har jag icke något yrkande att framställa,
utan har blott velat med dessa ord uttala min tacksamhet till
utskottet.

Herr A lin: Då det nu ifrågavarande förslaget utan tvifvel
är ett åt de allra vigtigaste, som för de svenska universiteten
kunna framställas, och i följd deraf och med hänsyn till universitetens
betydelse för den andliga utvecklingen i vårt land en af de
allvarligaste frågor, som kunna i Riksdagen förekomma, har jag
också velat begagna detta tillfälle för att uttala min varma förhoppning,
att det uppslag, som gifvits i motionen och uti statsutskottets
yttrande deröfver, måtte leda till en framställning från
Kongl. Maj:t, hvarigenom denna synnerligen vigtiga fråga inom
kort tid måtte lösas. Jag erkänner, att biskop Billing hade fullkomligt
rätt deri, att ifrågavarande motion icke kan omedelbart
bifallas, men de uppgifter, som deruti förekomma, äro emellertid i
i hufvudsak sådana, att motionen väl kunnat tjena till material
för den framställning, som statsutskottet funnit sig böra afgifva.
Jag skulle visserligen kunna lemna något bidrag, som vore att
hemta från min egen erfarenhet, till stöd för denna framställning,
men jag anser de fakta, som meddelats i motionen, och på hvilka
statsutskottet i hufvudsak stödt sig, för ändamälet tillräckliga. Jag
vill emellertid i likhet med den siste högt ärade talaren säga, att
skall något göras för att bringa denna vigtiga fråga till en tillfredsställande
lösning, bör man icke, såsom utskottet här antydt,
stanna på halfva vägen med ett ålderstillägg, som skulle inträda
först efter 10 års tjenstgöring. Med en sådan åtgärd tror jag icke,
att man skall väsentligen vinna, hvad man åsyftar, och då staten
gör så stora uppoffringar, som redan nu göras, torde man icke böra
draga sig för att äfven taga det steget, som skulle ligga uti att i
detta afseende, såsom motionärerna föreslagit, sträcka sig något
längre, än till hvad utskottet hemstält. — Något yrkande har jag
icke att framställa.

Herr Sandberg: Mer än eu af de på senare tiden vid universiteten
tillskapade e. o. professurerna är enligt mitt förmenande
sådan, att den uti vårt fattiga land väl kunnat undvaras, och jag
har derför motsatt mig deras inrättande, men då nu en gång dessa
tjenster finnas och i de flesta fall blifvit besatta med verkliga
vetenskapsmän, synes det mig ingalunda rättvist och billigt, att

Lösdagen den 1 Maj.

N:o 25.

dessa extra ordinarie professorer äro lägre aflönade än kanslisekreterare,
registratorer och arkivarier i statsdepartementen, sekreterare,
kamrerare och intendenter vid flottans stationer, i jern vägsstyrelsen
m. fl., och det kan icke annat än förvåna mig, att Första Kammarens
kontingent i statsutskottet, som i så många fall visat en
i mitt tycke onödig frikostighet, i denna fråga iakttagit en ytterlig
sparsamhet. Utgången af denna sak kan icke annat än påminna
om Dahlgrens ironiska jemförelse mellan en skolmästare och en
stallmästare.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Lundström: Liksom tvenne föregående talare, vill jag
härmed till statsutskottet vördsammast framföra min tacksamhet
för det välvilliga sätt, hvarpå det i sin motivering behandlat motionen.
Likväl kan jag icke underlåta att beklaga, att ett ålderstillägg
blifvit på sätt och vis afstyrkt samt att tiden för det förstas
erhållande blifvit höjd till 10 år, och jag vill hoppas, att, då frågan
en gång återkommer, förhållandena i detta fall skola blifva bättre.
Jag begärde ordet för att påpeka den stora betydelsen för hela
“vårt land deraf, att lärarne vid universiteten aflönas på sådant
sätt, att dossa platser kunna besättas med de mest framstående,
de mest skicklige vetenskapsmän, samt att detta är af vigt icke
blott för den vetenskapliga utvecklingen och kulturen i vårt land,
utan äfven i rent praktiskt hänseende. Jag vill i detta afseende
erinra derom, att industrien hvilar på vetenskapliga grunder, att
de vetenskapliga framstegen oupphörligen måste på densamma
tillämpas, och att det för dess fortfarande bestånd derför är nödvändigt,
att resultaten af den vetenskapliga utvecklingen kommer
densamma så fullständigt som möjligt till godo. Vidare utbildas
flertalet af de vid våra tekniska läroanstalter anstälde lärarne vid
universiteten, och det är naturligtvis då af stor vigt, att de der
undervisas af de utmärktaste lärare och erhålla en utbildning, som
gör dem skicklige att på industrien tillämpa och tillgodogöra vetenskapens
framsteg. Af dessa och förut anförda skäl framgår, att
dessa platser böra besättas med de förnämsta och mest framstående
förmågorna, men detta kan naturligtvis icke åstadkommas, om icke
lönerna ställas någorlunda i jembredd med hvad sådana personer
i andra fall kunna erhålla.

Då nu utskottet i sin motivering välvilligt yttrat sig om motionens
syfte, hoppas jag, att frågan snart skall återkomma till Riksdagen
och då vara försedd med en fullständigare utredning, än
hvad motionärerna kunnat åstadkomma, samt erhålla en bättre och
lyckligare utgång. — Jag har intet yrkande att göra.

Herr Almén: Såsom gammal universitetslärare, har jag med
mycket intresse följt Upsala universitets angelägenheter. Jag har
■äfven varit med om flera löneregleringar derstädes och vet, att
universitetet saknar möjlighet att genom egna medel tillgodose
alla berättigade anspråk. De extra ordinarie professorerna äro numera
alldeles oumbärliga för universiteten, men do nuvarande lö -

Ang. löneförbättring
för
vissa e. o.
professorer.
(Forts.)

K:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Ang. löneförbättring
för
vissa e. o.
professorer.
(Ports.)

Om en ny
juridisk professur
i
Upsala.

nerna äro för små i betraktande af ovissheten om befordran. Någon
utväg till förbättring af dessa universitetslärares ställning, bättre
och billigare än genom beredande af ålderstillägg, torde icke finnas.
Emellertid vore det ytterst fördelaktigt, om äfven ett andra ålderstillägg
kunde dem beredas, ty skulle en extra ordinarie professor
befordras till ordinarie, så har beviljandet af detta ålderstillägg
icke varit förlustbringande för staten; blir han åter icke befordrad,
så är det i sanning af vigt, att han kan motse sin ålderdoms dagar
utan bekymmer för sin nödtorftiga bergning. Om vid frågans förnyade
behandling ett andra ålderstillägg kunde föreslås och löneförbättringen
blifva föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, skulle
frågan enligt min åsigt kunna erhålla en för alla parter lycklig
lösning; i denna förhoppning har jag velat uttala dessa ord.

Efter härmed afslutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.

Punlcten 6.

Herr Billing: Med eu sällspord och, jag säger äfven, tacknämlig
enighet har statsutskottet behandlat denna hufvudtitels 100
punkter. Den nu föredragna är den enda, der kammare stannat emot
kammare, och jag skall anföra några skäl, hvarför jag slutar med
att yrka bifall till reservanternas förslag. Det är här fråga om
inrättande af en professur i rättshistoria vid Upsala universitet.
Kongl. Maj:t har föreslagit inrättande af en ordinarie professur i
detta ämne, utskottet har afstyrkt detta. Reservanterna förorda
inrättande af en extra ordinarie professur. Att reservanterna i så
måtto gjort ändring i Kongl. Maj:ts förslag beror icke blott derpå,
att man under den formen möjligen snarare kunde vänta framgång
i Riksdagen åt här föreliggande ärende, utan kan äfven försvaras
deraf, att inom den juridiska fakulteten den ordning är faststäld,
att icke bestämd aflöning är fästad vid bestämdt ämne, utan utgår
efter anciennitet, så att de extra ordinarie professorerna efter tur
och ordning erhålla ordinarie professors lön och beställning.

Hvarför har nu utskottet afstyrkt bifall till såväl den ena som
andra framställningen? Det i betänkandet föreliggande skälet, att
man kunde tänka sig, att genom en lämplig fördelning och anordning
af undervisningen i de till den juridiska fakulteten hörande
ämnen rättshistorien hlefve på ett tillfredsställande sätt tillgodosedd,
betyder icke synnerligen mycket, och jag skall icke fästa
mig mycket vid det, ty när fakulteten uttryckligen säger, att man.
icke kan hinna med att behandla rättshistorien, kan det icke ligga
stor vigt på det svaret: jo, ni bör icke blott kunna medhinna det,
utan dertill äfven upptaga ännu ett nytt ämne, nemligen den s. k.
internationella privaträtten.

Vidare har i en motion af herr Ljungberg och vid diskussionen
inom utskottsafdelningen såsom ett skäl mot förslaget pekats på
förhållandet vid Lunds universitet, der man har en juridisk professur
mindre än i Upsala, och man har talat om, att det kunde vara mera

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25*

skäl att inrätta den i Lund, liksom man sagt: om en sådan professur _ O m en ny
inrättas i Upsala, kommer samma anspråk från Lund. Då nu inom Jwr^ur^r<
utskottsafdelningen sitta åtminstone tre ledamöter, som nog kafva Upsala.

en gammal klockarekärlek till Lund, så kan kammaren nog förstå, (Forts.)

att om kär skulle valts mellan Upsala ock Lund, kunde det kändt,
att Lund fått företräde, äfven derför att en professur i rättskistoria
icke vore annat än en mycket lämplig kedersbevisning åt minnet
af den man, som i Sverige har utfört en af de förnämsta vetenskapliga
bedrifter, som här i Sverige klifvit utförda, nemligen
professorn vid Lunds universitet, Schlyter, kan, som utgifvit de
gamla landskapslagarne. Emellertid förelåg icke nu något förslag
om inrättande af en professur i rättskistoria vid Lunds universitet,
ock då kunde det icke vara skäl för oss att afstyrka inrättandet af
en sådan i Upsala; ock det får jag säga, att jag icke tror, att detta
kör hafva den konseqvensen med sig, att också en professur i rättskistoria
skulle anordnas i Lund, ty detta ämne har icke sin hufvudsakliga
betydelse såsom undervisningsämne för de unge, utan det
kar mer sin betydelse såsom ett allmänt vetenskapligt arbete, som
skulle komma kela landet till godo. Härmed kar jag icke velat
säga, att en professur i juridik icke kan vara behöflig äfven i
Lund.

Ännu ett skäl fins, som verkligen under vissa förhållanden
skulle för mig hafva talat mot saken, om jag icke hade förhoppning
om, att man vill undanröja den betänklighet, som det innesluter.

Det är, att med inrättande af nya professurer lätt följa också
stegrade fordringar i examina för de studerande. Det, jag nu ämnar
säga, är icke rigtadt särskildt mot juridiska fakulteten vare sig i
Upsala eller i Lund, men då kär äro ett par universitetsprofessorer,
ock jag koppas och vet, att hvad som säges i Riksdagen blir uppmärksammadt,
kan jag icke underlåta att begagna mig af tillfället
att till universitetslärarne samt ock synnerligen ställa den allvarliga
ock hjertliga anhållan, att de måtte se till, att icke examensfordringarna
år för år höjas för de studerande, hvarigenom dessa
sålunda tvingas att vid universitetet ligga alltför länge ock ådraga
sig alltför stora kostnader samt taga men af öfveransträngning.

Det kör finnas en gräns också för examensfordringar, och det är
alldeles visst, att denna gräns är öfverskriden. Det går icke an
att till en examen lägga nya fordringar ock behålla de gamla.

Det går icke an att af en filosofie doktor fordra detsamma som af
en professor. Det går icke an att för prestexamen utsträcka studietiden
så, att den blir nära nog lika lång som den, som lämpligen
erfordras för en teologie kandidatexamen. Det måste sättas en gräns
för detta, och det är ett argumentum ad hominem, som betyder
mycket för Riksdagen, att man icke genom inrättande af nya professorsbeställningar
också lägger ny öfvervigt på do studerande.
Emellertid, trots allt detta, hafva vi nu velat förorda inrättande af
fessur i rättshistoria, och nu skall jag anföra några skäl

för det.

Jag beköfver icke vara vidlyftig, då jag icke är tveksam om
Första Kammarens bifall till reservationen, men det bör dock

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Om en ny

juridisk pro fessur

Upsala.

(Forts.)

sägas några ord från utskottets sida. När universiteten på hösten
skola uppställa sina riksdagspetita, hafva naturligtvis alla dessa
inånga professorer, skickliga, såsom de äro, och öfver måttan nitälskande
hvar och en för sitt ämne, en inbördes täflan att få någon
styfver till sitt ämne—-jag har sjelf varit professor, så jag känner
till saken. Då är det en vigilans och en täflan mellan professorerna
att få fram hvar och en sitt. När då universitetet enat sig om en
framställning och sätter den i främsta rummet, och denna framställning
icke går ut på att befordra en redan varande professors
arbete, tyckes det mig, som om deri läge en stark rekommendation
för saken. Nu har universitetet här i främsta rummet stält inrättandet
af denna professur i rättshistoria ■— det påminner jag
härom, såsom ett bevis för att universitetet ansett denna sak vara
särdeles vigtig.

Hvarför är nu denna sak så vigtig? Der äro två hufvudintressen,
som ligga under denna proposition. Det ena är ett direkt
undervisningsintresse. Om man finge denna särskilda professur i
rättshistoria, skulle man åt den professur, som nu har detta ämne,
kunna öfverlemna ett nytt mindre ämne, den s. k. internationella
privaträtten. Det inse herrarne lätt, att med den allt lifligare förbindelsen
mellan de olika nationerna måste behofvet af undervisning
i internationel privaträtt blifva allt starkare och starkare.
Nu meddelas icke undervisning i detta ämne. Men får man den
professur, som här är ifrågasatt, kan man såsom en biprodukt till
densamma erhålla undervisning i internationel privaträtt.

Betydelsen af denna professur ligger, såsom jag nyss antydde,
icke i främsta rummet i de unges undervisande, utan detta intresse
är i främsta rummet rent vetenskapligt. Hvar och en af herrarne
vet, att det icke finnes någon vetenskap, i hvilken icke ingår
också ett historiskt element. Den hvilar på historisk forskning,
och derför äro undersökningar i rättshistoria vigtiga icke blott i
och för sig sjelfva, utan äfven af den största betydelse för hela det
juridiska vetenskapliga arbetet, och icke blott för den juridiska
vetenskapen, utan äfven för andra vetenskaper, framför allt den
historiska.

Professuren i rättshistoria skulle göra ett nödvändigt och nyttigt
förarbete för dessa andra vetenskapsmäns arbeten; och från den
vetenskapliga forskningen skulle väl sedan sila sig fram en och
annan droppe till de praktiske män, som hafva med den juridiska
verksamheten att göra.

Det synes, som om detta borde vara tillräckligt motiv, men
ändå har jag icke nämnt det, som för mig varit det mest afgörande,
och som jag tror hör vara det mest afgörande — det rent nationella
intresset. Här föreligger verkligen ett nationell intresse af ganska
hög betydelse. Bortser man från de folk, hvilkas historiska rättskällor
ligga i den romerska rätten och hvad dermed sammanhänger,
fins det, såsom sakkunniga sagt mig, icke något folk, som har
sådana skatter af gamla rättskällor som det svenska folket. I det
afseendet står det främst bland alla folk af germanisk stam. Dessa
rättskällor äro, såvidt de tillhöra medeltiden, på ett utomordentligt

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25.

sätt samlade och utgifna, och de gamla landskapslagarne höra till Om en ny
det svenska folkets allra yppersta litterära skatter, om de icke Jur^isk proverkligen
bestämdt äro de yppersta. Efter dessa, hvilka utgifvits Upsala.
särskildt af professor Schlyter, kommer en lakun ända in i 17:de - (Forts.)
århundradet. Rättskällorna från den tiden ligga öfvertäckta och
fördolda, men innehålla naturligtvis stora skatter, värda att upptagas
och behandlas, och som jag sade i statsutskottet, säger jag
nu: om vi med rätta kosta mycket på beredande af vägar till
grufvor af jern, så böra vi väl också bana väg till dessa grufvor
af ovärderligt innehåll. Våra gamla lagar och hvad dertill hörer
äro, såsom jag nyss nämnde, förnämligare än något annat germanskt
folks. De hafva också ådragit sig stor uppmärksamhet på senare
tider, och utländske lärde hafva vändt sig till dem och börjat
bearbeta dem, men huru skarpsinniga de utländske lärde än må
vara, kunna de icke läsa med svenska hjertan och svenska ögon
och kunna icke tolka dessa lagar så, som svenske män kunna och
böra göra det. Läser jag en gammal framställning från mitt hem,
från min hembygd, och laser en främmande lärd, skarpsinnig man
densamma, så, om jag också icke kan mäta mig med honom i
skarpsinnighet, är det dock så mycket, som jag förstår långt bättre
än han, derför att det gäller mitt hem och min hembygd. Deraf
vill jag draga den slutsatsen, att tyska professorer icke kunna
behandla våra gamla svenska rättskällor, såsom svenskar kunna
och böra göra det. Deraf drager jag vidare den slutledningen, att
det är svenska Riksdagens skyldighet att bereda de härför erforderliga
medlen, och derför yrkar jag bifall till reservationen.

Herr Blomberg: Efter det anförande, som nyss hållits,

och med den kännedom, jag eger om denna kammares välvilja mot
våra läroanstalter och för utvecklingen af allt, hvad svensk bildning
heter, kunde jag afstå från ordet, men det speciella intresse, denna
fråga har för mig, gör, att jag anser mig icke kunna låta denna
förhandling sluta, utan att jag sagt mitt ord i frågan.

Jag ber då först att få framhålla, att skapandet af denna nya
professur under många år blifvit från Upsala universitet framstäldt
såsom ett af de förnämsta bland universitetets anspråk på ökade
anslag. Anslagskrafvet har framkommit år efter år, uppburet af
universitetets enhälliga tillstyrkande och derjemte ifrigt understödt
af kanslersembetet. Det har fått träda tillbaka för andra vigtiga
anslag, som af Kongl. Maj:t hos Riksdagen äskats, men nu har slutligen
behofvet blifvit så trängande, att det äfven af Kongl. Maj:ts regering
behjertats. Regeringen har nu framlagt förslaget, och det har
af Första Kammarens ledamöter inom utskottet vunnit ett välvilligt
mottagande.

Blott det må härom sägas, att det varit högst önskligt, att
emottagandet varit ännu välvilligare, så att det af universitetet och
Kongl. Maj:t begärda anslaget oafkortadt tillstyrkts. Ty det är icke till
fyllest dermed, att eu öfverflyttning eger rum inom den juridiska fakulteten
från extra ordinarie till ordinarie professur; detta kan
icke vara tillräckligt skäl att nu nöja sig med en extra ordinarie

N:o 25.

Om en ny

juridisk pro fessur

Upsala.

(Forts.)

Lördagen den 1 Maj.

professorslön. Det är nemligen att märka, att det är en stor skilnad
emellan att hafva sju platser, af hvilka två äro extra ordinarie
och hvilkas. innehafvare efter hand kunna flyttas upp till någon af
de fem ordinarie platserna, och att få tre extra ordinarie professorer
med lägre lön, som skola aspirera på uppflyttning till samma fem
med högre lön försedda professurer. Detta innebär en betänklig
försämring i de yngre lärarenas ställning och måste medföra svårigheter,
då man önskar rekrytera lärarecorpsen med så goda krafter
som möjligt. Men jag känner så väl det behof, som här föreligger,
att det icke kan falla mig in att riskera hela anslaget genom att söka
framtvinga det högre beloppet; universitetet måste väl söka tillgodose
behofvet på det sätt, som denna kammares välvilliga utskottsledamöter
förordat.

Jag vill nu blott ytterligare framhålla, att behofvet framträder
af två anledningar, dels derför att fakultetens arbete blifvit för
tungt för de nuvarande lärarekrafterna icke blott på grund af den
växande, förgreningen inom de juridiska disciplinerna, utan framför
allt genom lärjungeantalets betydliga tillväxt, dels derför att krafter
ovilkorligen behöfvas för den svenska rättshistoriens vetenskapliga
bearbetande.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att Upsala juridiska
fakultet är en af de större i hela verlden. Af alla tyska
universitet är det egentligen icke mer än tre, som kunna uppvisa
större antal lärjungar inom deu juridiska fakulteten än Upsala, och
dessa äro de stora universiteten i Berlin, Leipzig och Munchen.
I Tubingen är antalet jurister ungefär detsamma som i Upsala.
Vid öfriga tyska universitet äro de juris studerande färre, vid många
vida fåtaligare. Och vid intet af de nordiska universiteten studera
så många jurister som i Upsala. Lärjungarne i Upsala äro visserligen
nu icke mer än inemot 400. Antalet har varit uppe inemot
500, men detta torde ha varit ett exceptionelt förhållande, och lärjungeantalet
kan nog väntas förblifva omkring 400; men redan
detta är ett antal, som ovilkorligen kräfver ökadt antal lärare.
Ty det är icke blott undervisningen, som skall upprätthållas, utan
äfyen den med undervisningen förenade examinationen, som. särskild!
inom denna fakultet, hvars verksamhet går ut på att utbilda
blifvande embetsman, blir af mycket stor betydelse.

Hvad nu lärareantalet angår, vill jag endast fästa uppmärksamheten
derpå, att det icke finnes någon juridisk fakultet med
motsvarande lärjungeskara, som har så ringa antal lärare som
Upsala juridiska fakultet. Man har i den af utskottsmajoriteten
åberopade motionen sagt, att Köpenhamns juridiska fakultet skulle
hafva blott sex professorer. Det är ett misstag. Köpenhamns juridiska
fakultet eller, för att uttrycka mig rigtigare, Köpenhamns
juridiska och statsvetenskapliga fakultet, som sammanfaller med
vår juridiska, har åtta professurer, och det är temligen allmänt
erkändt, att detta der är för litet. Hvad Korge angår, bär motionären
påpekat, att der juris professorerna äro sex. Detta är sant,
men lika visst är det, att man under senare tider just med afseende
på rättshistorien ansett sig nödsakad att gifva särskilda an -

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25.

slag för forskningsarbete inom denna vetenskap. Anspråken på .
ökade lärarekrafter framträda oek hos vårt nabofolk allt skarpare, 3 feamrPi°''
och krafven rigtas just mot det håll, hvarom här är fråga, eller Upsala.
derhän, att rättshistorien bör förses med egen målsman. (Forte.)

Det talades nyss med bekymmer om, att förgreningen skulle
kunna leda till stegrade examensfordringar. För min del tror jag,
att den i det fall, som här föreligger med afseende på den juridiska
fakulteten, skall verka i rakt motsatt rigtning. I den mån
läraren får sitt verksamhetsområde så bestämdt, att han kan fullständigt
beherska detsamma, och tiden räcker till för samarbete
mellan honom och hans lärjungar och till framläggande af arbetsresultaten
i lämpliga läroböcker, böra ovilkorligen anspråken på
alumnernas arbete blifva mindre betungande, än hvad de äro, då
läraren är så nedtyngd af allehanda göromål, att hans undervisning
icke blir, hvad den borde vara.

Med afseende å behofvet af ökade krafter för den svenska rättshistoriens
vetenskapliga bearbetande kan jag fatta mig kort, då
denna sida af saken redan af den föregående talaren behandlats
och säkerligen kommer att ytterligare belysas. Jag vill endast
tillägga några få ord med anledning af hvad den siste ärade talaren
så kraftigt betonade, eller om den nationella hederns kraf med
hänsyn till den svenska rättshistoriens bearbetande. Så länge
Sverige gör anspråk på att vara och betraktas såsom ett kulturland,
tår det icke nöja sig med att blott taga emot vetenskapliga impulser
och forskningsresultat utifrån, utan det måste också söka
att, såvidt krafterna räcka till, lemna något i utbyte. Först då kan
vårt land med fog göra anspråk på att vara ett kulturland. Och
här erbjuder sig sjelfmant ett tillfälle att visa den vetenskapliga
verlden, hvilka skatter vi sitta inne med, och att vi verkligen ega
vilja och förmåga att åt dessa vetenskapliga skatter gifva en bearbetning,
som motsvarar den moderna vetenskapens anspråk. Härigenom
skulle vårt juridiska bildningsarbete också kunna erbjuda
en värdefull och utifrån önskad insats för rättsvetenskapens
utveckling, som det för oss måste vara en hederssak att försöka
lemna.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till Första Kammarens
reservanters hemställan.

Herr Ljungberg: Det var egentligen blott ett hufvudskål,

som föranledde mig att väcka motion om att den kongl. propositionen
i denna del icke borde bifallas, nemligen det skälet, att
8:de hufvudtiteln alltjemt stiger i höjden, och det till den grad, att
få af de öfriga hufvudtitlarne kunna dermed jemföras, samt att
universiteten hafva en mycket stor andel i denna stegring. Men
det var dock äfven en annan omständighet, som föranledde mig att
begära afslag å den kongl. propositionen, och det var den, att det
ju är alldeles gifvet, att i samma mån lärarekrafterna ökas, i samma
mån betungas lärjungarne med större, vidlyftigare och svårare studier.
Klagan deröfver är mycket stor icke blott hos lärjungarne
sjelfva, hvilka dock knappast tänka på, att förhållandet kan vara

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Om en ny

juridisk pro fessur

Upsala.

(Forts.)

annat, utan äfven hos ynglingarnes föräldrar. Till följd af de
många tentamina och mödosamma studier, som påläggas studenterna,
stanna de alltför länge vid akademien och förnöta der en tid, som
kunde bättre användas.

Det var dessa skäl, som gjorde, att jag väckte förevarande
motion. Och ehuru jag icke kan annat än vara tacksam mot statsutskottets
majoritet, derför att den bifallit motionen, kan jag dock
ej undgå att finna den medelväg, som föreslagits af reservanterna,
ganska beaktansvärd, helst densamma bereder staten en besparing,
utan att likväl förfela det af Kongl. Maj:t afsedda målet; och då något
annat förslag icke synes ha någon utsigt att gå igenom, anser jag mig
böra sluta mig till dem, som yrkat bifall till reservanternas förslag.

Herr Hammarskjöld: Mitt föregående lif torde göra det

ursäktligt, om jag tager till ordet i denna fråga, något, hvartill jag
äfven har en annan anledning. Jag har nemligen från ett par håll
blifvit särskildt ombedd att säga min mening i den.

Här är fråga om inrättande af en ny lärarebefattning inom
den juridiska fakulteten i Upsala, med uttaladt syfte, att derigenom
en särskild representant skulle vinnas för rättshistorien. Hvad
tjenar då studiet af rättshistorien till? Rättshistorien är ju historien
om en del utaf ett folks lif. Den skildrar dess rättsåskådningaT,
huru de blifvit till, hvilka förändringar de undergått. Den
skildrar dess rättsordning, huru denna uppkommit och huru den
blifvit sådan den är. Vetenskapligt sedt, är således rättshistorien
en mycket vigtig del af skildringen utaf ett folks lif. Men rättshistorien
har på samma gång ett praktiskt syfte, ty genom att den
drager fram rötterna för och uppkomsten af den rätt, som nu är,
bidrager den mägtigt till att kasta ljus öfver denna rätts rigtiga
uppfattning och tolkning. Om man icke ser den nuvarande rätten
äfven i det förflutnas ljus, så löper man fara att alldeles taga vilse
i fråga om hvad denna rätt verkligen innebär.

Slutligen har rättshistorien sin betydelse äfven för den utveckling
af rätten, som nu pågår. Skall icke denna utveckling lätt nog
komma att strida emot den anda, som råder i den rätt, som är, så
måste man äfven känna, huru denna rätt blifvit till. Tillbakablicken
mot det förflutna är derför till synnerligt gagn äfven i fråga
om lösningen af de lagstiftningsfrågor, som föreläggas. Med anledning
af allt detta studeras rättshistoria öfver allt i verlden, der
man sätter värde på sin rättsordning, hvad denna betyder och huru
den skall få en sund utveckling.

Såsom den förste talaren påpekade, har framlidne professor
Schylter, denne lärde man, åstadkommit ett storverk genom
utgifvande af våra gamla lagar, hvilket han gjort på ett synnerligen
förtjenstfull! sätt. Bearbetningen af vårt rättshistoriska materiel
förekommer ock i ett eller annat mer eller mindre värdefullt
arbete. De specialarbeten, monografier, som nu för tiden icke så
sällan utkomma, hafva vanligen en rättshistorisk inledning, men
oaktadt det arbete inom rättshistorien, som sålunda har egt rum
och eger rum äfven i vårt land, så förhåller det sig likväl så, att

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25.

under en lång tid den förnämsta orten för studiet af nordisk rättshistoria
har varit i Munchen, der den lärde professor Maurer verkar.
Vid hans fötter hafva äfven nordiska sökare af vetande inom
rättshistoriens område fått sitta för att inhemta visdom i sin vetenskap.
Professor Maurer i Munchen har omkring sig bildat en
skola af framstående tyska rättslärde, som upptagit hans mantel
och på ett ytterst förtjenstfullt sätt bearbeta äfven den nordiska
rätten.

Hafva vi då icke här i Sverige undervisning i rättshistoria?
Examinerar man icke i rättshistoria vid våra universitet? Har
man icke professorer i rättshistoria? Jo visserligen, det hafva vi.
Men det känna vi allesamman till, hvilken ställning i lifvet vi
än hafva, att om man lägger på en menniska för många och för
stora uppgifter, så hinner hon icke med att på ett tillfredsställande
sätt lösa dem alla. Man får icke gifva sig till tåls dermed, att
man säger: jag har ju sagt, att den och den personen skall göra
det och det. Man måste äfven tänka på, att han kan hinna att
tillfredsställande göra det och jemte detta äfven det andra, som
han har sig uppdraget och äfven måste göra. Och så förhåller det
sig med denna professor vid Upsala universitet. Han har en mycket
lång titel. Han är professor i romersk rätt, i juridisk encyklopedi
och i rättshistoria. Het är mycket, detta. Såsom en talare
nyss erinrade, är han äfven examinator, och alla hans tre ämnen
äro examensämnen. Medan på den tid, då jag var lärare vid Upsala
universitet, var det allmänt kändt, att professorn med den
långa titeln var mera betungad genom förhör och examinering än
de flesta andra professorer; och det stigande antalet lärjungar i den
juridiska fakulteten har naturligtvis ytterligare kringskurit den tid,
som han kan få använda till egen forskning. Men äfven denna
kringskurna tid skall nu delas på tre ämnen. Hetta vore icke så
förskräckligt farligt, om dessa tre ämnen i strängare mening verkligen
hängde i hop, men det göra de icke. Hen romerska rätten,
med sitt ofantligt stora värde äfven för nutidens rättsutveckling,
går åt ett håll. Vår svenska rätt — och naturligtvis är det den
delen af rättshistorien, hvarom i främsta rummet nu är fråga —
är en gren af den germaniska rätten. Het veta nu alla, som
hafva någon kännedom på detta område, att det finnes i utlandet
tvenne täflande eller stridiga skolor inom rättsvetenskapen, romanister
och germanister. Att fordra, att man på en gång skall vara
en framstående representant för romanismen och samtidigt en framstående
representant för germanismen, det tror jag öfverallt skulle
anses vara orimligt. Het kan ingen menniska gerna förmå att
fylla en sådan uppgift. Vore det nu endast fråga om att nödtorfteligen
lära de blifvande praktiska juristerna hvad de kunna behöfva
af rättshistoria och att examinera och pröfva, om de fått denna nödtorftiga
kunskap, så tror jag visserligen, att de nuvarande förhållandena
skulle vara tillräckliga. Jag är alldeles ense om, att det
icke är önskvärdt att göra massan af våra praktiska jurister till
några lärda rättshistorici. Jag anser, att man icke bör öka fordringarna
på lexläsning vid våra universitet och således icke heller

Om en ny

juridisk pro fessur

Upsala.

(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Om en ny

juridisk pro fessur

Upsala.

(Forts.)

inom den juridiska fakulteten. Det är ieke för det ändamålet, som
jag anser det vara önskvärdt, att en särskild representant för rättshistorien
kommer att anställas, utan det är derför, att det borde
finnas åtminstone en person i Sverige, som hade till lefnadsuppgift
att forska i vår ytterst värderika rättshistoria och bearbeta
den till gagn för vetenskapen och till gagn för den praktiska rätten,
att det skulle finnas eu menniska, som genom att hafva till
sin uppgift att så använda sin tid och sina krafter skulle kring
sig samla en skola af unga uppåtsträfvande män, som i hans fotspår
också ville åtminstone för en tid verka åt samma håll, att
bearbeta denna vår kära rättshistoria. Icke för att hela deras lif
derför nödvändigtvis skulle egnas åt rättshistorien. Ack nej, vi
se, huru det nu för tiden icke är något hinder att blifva en praktiskt
dugande man eller en skicklig embetsman, derför att man
en tid egnat sig åt rättsvetenskaplig verksamhet, blott man eljest
har den nödiga begåfningen för praktiska värf. Man kan mycket
väl med en stor fond af djupare rättshistoriska insigter gå öfver
i det praktiska lifvet. Funnes en sådan man, skulle han säkerligen
omkring sig samla en skara män, som med intresse och entusiasm
— och entusiasmen är icke svår att väcka bland de unga —
skulle inom vår rättshistoria uträtta betydande ting.

Jag ber nu, mine herrar, att få säga några ord äfven om den
internationella privaträtten. Jag hyser en stilla misstanke, att de
orden »internationel privaträtt» äro, om icke kinesiska, dock litet
dunkla för en och annan i denna kammare. För att belysa frågan,
skall jag be att få gifva några få exempel.

Om t. ex. en fransman och en engelska gifta sig i England
och sedan efter några år flytta till Sverige, efter hvilket lands
lagar skola makarnes rättsförhållanden i afseende på deras egendom
bestämmas? Skall det ske efter det lands lagar, der äktenskapet
ingicks, eller efter det lands, som mannen tillhörde vid äktenskapets
ingående, eller skall det ske efter det lands lagar, der
makarne nu bo? Fn person dör och lemnar efter sig fastigheter
i flera länder. Skall arfvet delas efter det lands lag, der mannen
var medborgare eller der han bodde, eller skall det vara olika arfslagar
för de olika fastigheterna, allt efter de länder, der de äro
belägna? Ett kontrakt mellan tvenne personer af olika nationalitet
ingås uti ett tredje land. Hvilket lands lag skall tillämpas:
det, der kontraktet ingicks, eller det, der kontrahenterna, som sjelfva
höra under olika länders lagar, äro boende, eller det lands, der
kontraktet slutligen skall verkställas? En konkurs inträffar, der
cessionanten har egendom i flera länder. Skall det då vara olika
konkurser för hvarje land, med olika förmånsrättsordningar, eller
skall det vara ett och samma lands rätt, som får bestämma alltsammans?
Dessa och dylika frågor vänta på svar och de behöfva
ett svar. Och de behöfva detta svar så mycket mera nu, som företrädesvis
i vår tid den mellanfolkliga samfärdseln i så betydlig grad
tilltagit. Med dessa och dylika frågor sysselsätter sig den internationella
privaträtten, straffrätten och processrätten, men dessa frågor hafva,

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25.

såsom fakulteten mycket rigtigt säger, blifvit ytterst obetydligt behandlade
hos oss.

Under den tid, jag förestod professuren i statsrätt vid Upsala
universitet, i stället för professor Rydin, som då var riksdagsman,
företog jag mig en gång det orådet att föreläsa i internationel privaträtt.
Det var en mycket vacker afsigt hos mig, men jag fruktar,
att det enda berömvärda i denna min gerning var afsigten. Mina
studier lågo åt ett helt annat håll, och jag hade icke de nödiga
förkunskaperna att på ett tillfredsställande sätt redogöra för den
internationella privaträtten. Jag är fullkomligt öfvertygad, att om
jag nu skulle få se dessa föreläsningar, skulle jag finna dem i hög
grad underhaltiga. Att döma af det akademiska konsistoriets
yttrande, har sedan den tiden inga sådana föreläsningar hållits vid
Upsala universitet. Men det behöfves verkligen, med den mängd
frågor af nyss angifven art, som tränga sig på oss, att kunskap blifver
spridd i äeuna praktiskt vigtiga del åt rätten. Den hänger nu i
viss mån mycket bra tillsammans med den juridiska encyklopedien.
Den kan äfven sägas stå i något sammanhang med den romerska
rätten. Den store rättsläraren Savigny har i sitt stora romerskrättsliga
arbete i det 8:e, det sista bandet, egnat en särskild behandling
åt den internationella privaträtten. lian har betraktat den
såsom en praktisk tillämpning af den romerska rätten. Jag vill
nu icke säga, att detta är det rätta, men det visar, att man kan
sätta den i sammanhang med den romerska rätten; och särskildt
sammanhänger den med den juridiska encyklopedien, som sysselsätter
sig med de juridiska grundbegreppen och mycket väl kan
inlåta sig på de numera i alla land på dagordningen stående frågorna
inom den internationella privaträtten.

Jag ber om ursäkt, att jag upptagit kammarens tid något för
länge. Hvad jag sagt har icke varit annat än en variation af de£
tema, som den juridiska fakulteten i Upsala redan har framstält;
och det är klart, att, då jag icke kan annat än variera detta tema,
jag också kommer till samma slut som fakulteten och lika med
den önskar, att det måtte blifva en särskild representant för rättshistorien,
och att den internationella privaträtten slås tillsammans
med professuren i romersk rätt och juridisk encyklopedi. I afseende
på det sätt, hvarpå målet skall vinnas, anser jag det af klokhetsskäl
vara lämpligast att instämma i reservationen, om bifall hvartill
jag således får anhålla.

Herr Alin: Efter hvad som yttrats i detta ämne skulle jag

icke behöfva besvära kammaren med något anförande, men den
ärade ledamot af kammaren, som förde ordet å utskottets vägnar,
lemnade så pass stor del af sitt anförande åt ett par biomständigheter,
att jag anser mig, åtminstone med några ord, böra beröra
något af hvad lian yttrade.

Hvad angår frågan om, hvar, d. v. s. vid hvilkot universitet,
denna professur skall inrättas, då man icke nu kan inrätta en professur
i rättshistoria vid båda våra universitet, så synes mig, som
om man icke behöfver ursäkta, att det icke sker vid universitetet

Första Kammarens Prof. ''IXit7. N:o 2-3. 2

Om en ny juridisk
professur
i Upsala.
(Forts.)

lf:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Om en ny juri disk

profes sur

i Upsala.

(Forte.)

i Lund, utan vid universitetet i Upsala. Upsala har det större
universitetet och der är också behofvet af ökade lärarekrafter störst)
för att der rättshistorisk forskning med framgång skall kunna bedrifvas,
fordras vidare en så lätt tillgång till de rättshistoriska källorna
som möjligt, d. v. s. vederbörande böra hafva så kort väg som möjligt
till riksarkivet i Stockholm. Det är dessa skäl, som göra, att, då
man icke kan få en dylik professur vid båda universiteten, man
bör välja Upsala universitet derför. Hvad angår den omständigheten,
att utgifvaren af våra gamla lagar tillbragt den största delen af
den tid, som han egnat åt detta verk, vid universitetet i Lund, så
är detta sant, men det bör anmärkas, att han äfven tjenstgjorde vid universitetet
i Upsala, och att det var der, som han började detta arbete.

Hvad vidare angår, hvad herr Billing yttrade rörande de akademiska
examensfordringarna, ber jag att få säga, att jag tror, att
herr biskopen icke gaf en rigtig karakteristik af förhållandena, då
han framstälde den så, som om professorerna skulle kritiklöst, oupphörligt
lägga på eleverna ökade bördor, och som om eleverna skulle
nödgas taga kännedom om, snart sagt, hvarje ny bok, som komme
ut i ett ämne. Detta var säkerligen icke förhållandet på den tiden,
då herr biskopen var universitetslärare, och det bar icke heller sedan
varit det. — Hvad angår särskildt förhållandet med prestbildningen,
så tror jag, att den ökning i fordringarna, som inträdt med införandet
af teologisk-filosofisk examen, varit absolut nödvändig för attpresterna
skola kunna, såsom målsmän för den andliga bildningen i landet,
intaga den ställning, som de böra intaga.

Hvad beträffar juridiska fakulteten, som särskildt nu är i fråga,
så ber jag få erinra om, huruledes det på allvar är ifrågasatt att
indraga de begge förberedande juridiska examina, nemligen juridisk
preliminär- och juridisk-filosofisk examen, och derigenom minska
studietiden för juris studerande; men till ersättning härför, särskildt
för den historiska kurs, som ingått i dessa examina, skulle man se
till, att motsvarande inhemtades vid studiet af rättshistoria och
statsrätt. Under sådana förhållanden synes mig icke, som om man
med skäl bör framhålla såsom en hufvudsaklig omständighet i nu
förevarande fall, att de rättshistoriska studierna skulle i någon mån
ökas. Det är ju väsentligen för att bereda de rättshistoriska studierna
ett ökadt intresse och derigenom nödigt inflytande på bildningen
och uppfattningen hos vårt folk, som denna professur i rättshistoria
skulle skapas. "Det är deri, som dess betydelse för hela landet
och dess framtid ligger. Det är nemligen så, att den svenska rätten
har från äldsta tider utvecklat sig nästan uteslutande på inhemsk
grund. Den har, fri från främmande inflytande, vuxit fram ur den
svenska allmogens seder och åskådningssätt. På rättslifvets område
har under alla yttre förändringar och skiftande öden det svenska
folket vetat att bevara det innerliga sambandet mellan forntid och
nutid. Att känslan af detta samband hos svenska folket äfven i
framtiden hibehålles, är för bevarandet och utvecklingen af detta
folks sjelfständighet af den största vigt. Och med hänsyn härtill
är inrättandet af en professur i nu ifrågavarande vetenskap en
nationalangelägenhet åt oberäknelig betydelse.

Lördagen den 1 Maj.

5:o 25.

Jag anhåller att, då någon utsigt till bifall för Kongl. Maj:ts
proposition oförändrad icke finnes, få förena mig med dem, som
yrkat bifall till reservanternas förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed afslutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på den föreliggande punkten endast yrkats,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga
det förslag, som innefattades i den af herr Lundeberg m. fl. vid
denna punkt afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssnämda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkterna 7—12.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 13.

Herr von Ehrenheim: Jag skall anhålla att få göra några

erinringar beträffande de ändringar, statsutskottet föreslagit i denna
punkt af den kongl. propositionen.

Kongl. Maj:t har föreslagit, att till tandläkareinstitutet skulle
anslås 15,700 kronor, att användas till aflöning i enlighet med den
kongl. propositionen uti statsrådsprotokollet bilagd stat. Kongl.
Maj:t har vidare föreslagit, att ett belopp af 5,800 kronor, som erfordrades
till lokalens uppvärmning m. m., skulle beräknas att utgå
af de afgifter, hvilka eleverna skulle erlägga. Statsutskottet har
nedsatt den af Kongl. Maj:t föreslagna staten till 14,500 kronor —
hvartill jag anhåller att få återkomma — men statsutskottet har
derjemte såsom vilkor för anslagets beviljande fordrat, att eleverna
vid tandläkareinstitutet skulle erlägga en afgift, som för fullständigt
genomgående af institutet icke understege 605 kronor, äfvensom att
till hyra af lokal för poliklinik och laboratorium m. m. icke skulle
få användas högre belopp än 5,800 kronor. Nu skiljer sig visserligen
icke den af statsutskottet för eleverna beräknade afgiften, 605 kronor,
med mer än 25 kronor från hvad Kongl. Maj:t beräknat, eller 580
kronor, men statsutskottet har föreslagit, att dessa afgifter skulle fastslås
såsom ett oeftergifligt vilkor för anslagets utgående, något, som icke
förekommer vid andra likartade discipliner. Sålunda fastställer
Kongl. Maj:t vid tekniska högskolan, tekniska skolan och farmaceutiska
institutet de från eleverna utgående afgifterna, utan att
Riksdagen deri tager någon del. Att nu göra, om jag så får säga,
en konstitutionel förändring i afseende å dessa afgifters utgående,
synes mig icke vara särdeles lämpligt. Jag vill vidare erinra, att
då statsutskottet säger, att afgiften ej bör understiga 605 kronor för
fullständigt genomgående af institutet, så afser statsutskottet utan
tvifvel dermed, att en hvar, som aflägger afgångsexamen från institutet,
skall hafva erlagt 605 kronor. Kongl. Magt föreslår upptagande
af en afgift utaf 50 kronor för hvarje särskild Kurs hvarje termin och

Anslag till
tandläkareundervisningens
ordnande.

N:o 25.

Anslag till
tandläkareundervisningens
ordnande.

(Forts.)

20 Lördagen den 1 Maj.

kommer derigenom för den praktiska kursen till 400 kronor, hvartill
kommer afgiften för den teoretiska kursen, i afseende hvarpå ingen
olikhet finnes mellan Kongl. Maj:ts och utskottets förslag. Nu är det
gifvet, att eleverna kunna inträda med sådana föregående, på annat
sätt förvärfvade kunskaper, att de icke behöfva använda undervisningen
2 år för båda kurserna. Det kan äfven tänkas, att vissa
elever hafva så goda anlag, att eu så långvarig vistelse vid institutets
praktiska afdelning icke är för dem nödvändig. Under sådana
förhållanden förekommer det icke särdeles lämpligt, om deras
afgift skulle bestämmas till det högsta belopp, som skulle utgå för
dem, som deltagit i kursen alla 4 terminerna. Häruti ligger enligt
mitt förmenande en ytterligare betänklighet att fastslå afgiften till
det minimum, utskottet föreslagit; men jag beder att i första rummet
få fästa mig vid den ovanliga och betänkliga åtgärden att icke
öfverlemna afgiftens bestämmande åt Kongl. Maj:t, utan göra den
till ett vilkor för lönestatens utgående.

Beträffande sjelfva lönestaten, har utskottet gjort den förändring,
att utskottet föreslagit en nedsättning uti en lärares aflöning från
4,000 kronor till 3,500 kronor och i en annan lärares aflöning från
3,500 kronor till 3,000 kronor. Dessa aflöningar äro dock i den kongl.
propositionen stälda uti ett visst förhållande till de löneförmåner,
som utgå i andra fackskolor. Sålunda utgår vid farmaceutiska institutet
den ene lärarens lön med 4,500 kronor och den andre lärarens
lön med 4,000 kronor, alltså något mera, än här föreslagits; vid
veterinärinstitutet hafva professorerna 5,000 kronor i lön och lektorerna
3,500 kronor, allesammans med ålderstillägg.

Det torde väl vara af synnerlig vigt att för detta institut kunna
vinna goda lärarekrafter, och då de personer, hvilka dertill skulle
tagas i anspråk, väl utan tvifvel äro så qvalificerade, att enskild
praktik inbringar dem goda inkomster och för hvilka tid och arbete
äro af stort värde, lär det icke vara rätt sannolikt, att man kan få
första klassens lärare för den nedsatta aflöning, som här föreslagits.

De öfriga inskränkningar, som gjorts i den af Kongl. Maj:t
föreslagna staten, äro mera obetydliga, men om kammaren skulle
vilja fästa sig vid de anmärkningar, som jag tagit mig friheten framställa,
torde det icke vara skäl att med afseende å dessa små belopp
afvika från Kongl. Maj:ts proposition.

På grund således af hvad jag tillåtit mig anföra, anhåller jag,
att kammaren med afslag å utskottets hemställan ville bifalla Kongl.
Maj:ts proposition.

Herr Billing: Den siste talaren har gjort en del anmärk ningar

mot utskottets förslag i denna punkt, och anmärkningarna
hafva samlat sig i två hufvudgrupper, den ena rörande den här
föreslagna aflöningsstaten och den andra rörande elevafgifterna.

Hvad den af mig först nämnda punkten angår, är statsutskottets
■afprutning på lönebeloppen icke synnerligen stor; det är egentligen
för två af lärarne, som man har tänkt sig, att de af Kongl. Maj:t
föreslagna lönerna kunde nedsättas med 500 kronor. Det skäl, som i
detta fall dikterat utskottets beslut, har varit det, att utskottet an -

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25.

sett, att dessa lärare vid tandläkareinstitutet utan tvifvel kunde Anslag till
vid sidan om sin lärareverksamhet bedrifva och äfven {sömma att tandläkareutöfva
en ganska stor enskild praktik. Och då nu dessa lärare n^ens
måste räknas till de mest framstående tandläkare, och man vet, att nande.
framstående tandläkares praktik medför ganska stora inkomster, så (Forts.)
har utskottet icke ansett, att det kunde innebära någon fara att
nedsätta deras lön med 500 kronor, helst som den i alla fall uppginge
för den ene till 3,500 kronor och för den andre till 3,000 kronor, oafsedt
ålderstillägg. Den jemförelse, som den siste talaren gjorde i detta
stycke mellan tandläkareinstitut och farmaceutiska institut, synes
mig icke kunna betyda synnerligen mycket, då dessa tandläkare ju,
såsom redan är nämndt, säkerligen komma att förtjena ganska afsevärda
belopp på enskild praktik, men detta icke gäller om lärarne
vid farmaceutiska institutet.

Den förre talarens anmärkningar tycktes mig dock i synnerhet
gälla elevafgifterna, och i afseende å dessa afgifter gjorde han, såvidt
jag föTStod, tre erinringar: den första, att afgifternas belopp är för
högt, den andra, att de äro faststälda, och den tredje, att de äro
obligatoriska.

Hvad nu sjelfva beloppet beträffar, har utskottet föreslagit, att
afgifterna sammanlagdt för hela kursen skulle utgöra 605 kronor,
och denna siffra har utskottet ansett sig kunna och böra föreslå på
ganska goda grunder. I den kongl. propositionen är uttaladt, att
afgifterna skulle utgöra 580 kronor. Den enda skilnaden mellan Kongl.

Majrts förslag och utskottets är således 25 kronor, och denna skilnad
kommer fram i fråga om sjelfva examensafgiften, hvilken af utskottet
beräknats till 50 kronor. Men denna examensafgift af 50 kronor
är icke något nytt förslag af utskottet, utan det är den afgift, som
nu betalas; alltså höjer utskottet icke denna afgift, utan behåller
den vid det belopp, som redan nu utgår. Vidare har till stöd för
utskottets siffra, 605 kronor, åberopats vitsord från det mest sakkunniga
håll, nemligen just från tandläkareeleverna, hvilka sjelfve anfört,
att de anse denna afgift, 605 kronor, såsom för dem förmånlig och alldeles
icke öfverdrifven. Detta var det andra skälet för utskottets
beslut. Ku till det tredje, som jag beder herrarne också uppmärksamma.
Denna afgift, 605 kronor, för en fullgod undervisning är ojemförligt
mycket mindre än de afgifter, som eleverna nu måste betala
för sin utbildning hos enskilde lärare — i den kongl. propositionen
säges, att dessa afgifter gå till mellan 2- och 3,000 kronor. De skulle
nu nedgå till 605 kronor, och det förekommer mig då, som om
tandläkareeleverna och utskottet med dem hade rätt uti, att denna
afgift icke är för hög.

Vidare anmärktes, att det kan vara betänkligt att göra denna
afgift obligatorisk, tv man kunde tänka sig, att eleverna hade på
andra vägar skaffat sig en del undervisning, hvilken gjorde, att de
icke behöfde gå igenom denna 3-års kurs. Ja, den frågan, huruvida
genomgående af detta tandläkareinstitut skulle vara obligatoriskt,
får kanske icke ett fullt tydligt svar i den kongl. propositionen.
Statsutskottet har ansett, att den kongl. propositionens mening vore
den, att hädanefter, d. v. s. sedan ett par öfvergångsår förflutit,

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Anslag till
tandläkareundervisningens
ordnande.

(Forte.)

Löneförbättring
för musiklärare
vid
folkskolelärareseminarierna.

skulle ingen få utöfva tandläkarepraktik utan att hafva gått igenom
detta institut. Inom utskottets afdelning var det verkligen någon
tanke på, huruvida man borde bereda tillfälle att kunna blifva
tandläkare i Sverige utan att genomgå detta institut, men det ansågo
vi oss icke böra gå in på, derför att inrättandet af detta institut
alltjemt motiverats af att den nuvarande undervisningen vore underhaltig
och att allmänheten lede men af att underhaltiga tandläkare
praktiserade i landsorten. Derför ansåg utskottet, att genomgående
af institutet borde vara ett oeftergifligt vilkor för tandläkareyrkets
utöfvande, lika väl som genomgående af universitetsexamina och
deltagande i praktiska öfningar vid Karolinska institutet etc. äro
vilkor för utöfvande af läkarepraktik.

Hvad slutligen beträffar den saken, att det skulle vara betänkligt
att fastslå dessa afgifter till ett bestämdt belopp, så att icke
Kong! Maj:t skulle ega att bestämma dem olika det ena året mot
det andra, beder jag få säga, att utskottet höll på det allra bestämdaste
på, att icke afgifterna finge sättas lägre, och att pluraliteten
inom utskottet gjorde det till ett alldeles bestämdt vilkor för
att gå in på hela denna anordning. Det ansågs, att den afgift, som
föreslogs, var mycket billig, då man genom att genomgå detta institut
direkt fördes in i en verksamhet, som i de flesta fall är ganska
gifvande.

Till att begynna med var i utskottet en ganska bestämd opposition
mot den kongl. propositionen, och det syntes icke vara möjligt
att vinna ett resultat, som kunde i någon mån tillfredsställa önskningarna.
Slutligen kom utskottet till det föreliggande förslaget,
och det förekommer mig, som om det vore skäl att bifalla detsamma;
särskildt torde det alldeles icke vara lämpligt att rubba afgifterna,
ty på dessa afgifters bestämmande har inom statsutskottet frågans
afgörande hängt. Och då nu, såsom jag redan ett par gånger sagt,
dessa afgifter icke äro */3-del eller %-del af de afgifter, eleverna
nu få erlägga för sin utbildning, förekommer det mig, som om Första
Kammaren borde antaga utskottets förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält samt vidare derpå att kammaren, med
utslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från hvad
Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit, skulle bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag utan förändring; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 14 och 15.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 16.

Herr Wennerberg: Kongl. Maj:t har föreslagit en löneför bättring

för musiklärare vid seminarierna. Departementschefen
yttrar i sitt anförande inför Kongl. Maj:t, att denna förbättring

Lördagen den 1 maj.

>:o 25.

»är icke allenast i hög grad billig, utan ock af verkligt behof på
kallad». Jag kan icke annat än på det lifligaste instämma i dessa
ord, som, i fall de af kammaren befinnas sanna, borde vara ett tillräckligt
skäl för bifall till den kongl. propositionen. Billigheten
ligger endels deruti, att de jemnställas med andra ungefär på
-samma punkt stående folkskolelärare och lärarinnor. Att denna
löneförbättring är af behofvet påkallad, gifver erfarenheten vid handen,
och få torde de vara, som i detta tall hafva en i förhållandet
rigtigare insigt än departementschefen sjelf, stödd, som han för öfrigt
är, på de yttranden, som de af Kongl. Maj:t hörda myndigheterna
afgifvit.

Den lönesumma, som utaf utskottet blifvit föreslagen, skiljer
sig visserligen icke synnerligen mycket från den, som Kongl. Maj:t
begärt, men den skiljer sig mera från den, hvarom i en allmän petition
från dessa lärare önskningar framstälts. Märkvärdigt är, att
när man ser det resultat, till hvilket utskottet kommit, och betraktar
detta resultat blott ur rent ekonomisk synpunkt, så skiljer sig
den summa, Kongl. Maj:t begärt, 7,850 kronor, från den, som utskottet
föreslagit, 4,600 kronor, med, såsom det kan med skäl tyckas, ett ganska
obetydligt belopp. Men denna obetydlighet, mine herrar, den sjunker
ännu mera, då man ser, att genom antagande af Kongl. Maj:ts förslag
en besparing å 2,750 kronor kan göras å det extra anslag, som hittills
utgått. Då återstår allenast en skilnad af 500 kronor mellan det af
Kongl. Maj:t och det af utskottet föreslagna beloppet. Således, hela
denna stora affär för att tillgodose ett fullt befogadt och nödvändigt kraf
på denna punkt, den gäller 500 kronor. Man skulle trött det nästan
vara omöjligt att komma till ett resultat, som behöft skilja sig från
Kongl. Majfts väl genomtänkta, länge önskade och nu ändtligen
framförda proposition, hvilken dock icke ställer dessa lärare och
lärarinnor på någon synnerligen hög ekonomisk ståndpunkt.

Utskottet säger emellertid såsom försvar för sitt resonnement,
att man hoppas, att med den tjenstgöring af 16 till 20 timmar, som
är i fråga, det skall för dem finnas tillfälle till biförtjenster. Detta
är något, som allaredan af departementschefen är i hög grad i
tvifvel satt. Jag gör det också. Det är ju mycket väl tänkbart,
att biförtjenster skola kunna förekomma, men jag har en temligen
lång erfarenhet om hvad sådana biförtjenster egentligen vilja säga.
Den ekonomiska nödvändigheten kan ju tvinga till anlitande af
biförtjenst, och då förestå för skolarbetet två stora faror, antingen
att biförtjensten blir så intressant, att intresset för det hufvudsakliga
arbetet slappas, eller också att man, på grund af ekonomiskt
bekymmer, sliter ut sig med att skaffa sig eu något högre aflöning
och blir i sammanhang dermed mer eller mindre oduglig för den
rätta tjensten. När nu en sådan fara, som ingalunda är ovanlig
eller inbillad, kan sättas i fråga, och det gäller en. ytterst obetydlig
summa, men fördelad på det sätt, Kongl. Maj:t föreslagit, så
skulle genom bifall till propositionen, såvidt jag kan se, de befarade
olägenheterna i väsentlig mån afhjelpas; och det må derför
ursäktas mig, att jag uppträdt i denna fråga, ehuru utan mycket
hopp att för mina ord vinna eu slutlig genklang.

Löneförbättring
för musiklärare
vid
foVcskolelärareseminarierna.

(Forts.)

W:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Löneförbättring
för musiklärare
vid
folkskolelärareseminarierna.

(Forte.)

Men det är .likväl icke derpå, jag fäst största vigten, utan behofvet
att få förklara, att de kraf, som framstälts, verkligen äro
billiga och rättvisa. Man skulle möjligen tro, att det är alldeles
origtigt att påstå, att för lärare biförtjenster skulle verka menligt..
Det är icke blott för de lägre lärarne, som de så kunna verka;

jag har erfarenhet af, att de kunna verka menligt vid våra ele mentarläroverk,

ja, än högre upp. Det finnes stundom goda lärare,
som komma till läroverken, äro tvungna att deltaga i konsistorie göromål

och som finna dessa till slut så intressanta, att den gode

läraren förvandlas till en god konsistorieledamot. Och det finnes
lärare, hvilka börjat som goda pedagoger, men som erhållit vissa
kommunala uppdrag, och de blifva slutligen så intresserade af
dessa, att pedagogien blir en bisak. I dessa fall är det ändå icke
nöden, som tvingar. Men här tvingar nöden. Den, som har att
reda sig med så liten lön och ett så litet tillskott, som skulle
komma efter 5 år, och kanske är försedd med familj, han får ickevälja;
han måste åtaga sig bitjenster, men till hvad gagn för läroverket,
det vet hvar och en, som haft uppsyn öfver ett läroverk.

Jag hade tänkt säga vida mera, men då jag till min glädje
ser departementschefen komma, skall jag icke trötta kammaren
längre, utan yrkar blott bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr statsrådet Gilljam: Då händelsen fogat så, att jag kommit
in här i kammaren just som detta ärende behandlas, kan jag naturligtvis
icke underlåta, i synnerhet med afseende på den föregående
talarens anförande, att säga, det jag på det lifligaste önskar
framgång åt Kongl. Maj:ts förslag. Genom den ändring, utskottet
vidtagit i detta förslag, har utskottet visserligen vunnit en obetydlig
besparing, men gjort sig skyldigt till en viss hårdhet eller obillighet
mot sådana lärare i musik, som enligt Kongl. Maj:ts förslagskulle
få högst 16 timmars undervisningsskyldighet för den egentliga
lönen och för Överskjutande tjenstgöring särskild ersättning,
men som enligt utskottets förslag skulle vara skyldiga att undervisa
20 timmar för samma aflöning som för 16. Jag vet icke,
hvilka förhoppningar, man kan hafva att vinna ett fördelaktigare
slut på denna fråga, men jag har dock velat gifva till känna, att
jag för min del skulle med den lifligaste tillfredsställelse se, om
Kongl. Maj:ts framställning i detta afseende vunne kammarens
bifall.

Herr Bil lin g: Det är sant, som de föregående talarne an märkt,

att här föreliggande ärende rör sig om en ganska liten
summa, ehuru den dock icke är så liten, som den förste talaren
uppgaf. Jag förstår nemligen icke, huru han räknade för att
komma dertill, att det blott var fråga om ett anslag på 500 kronor.
Derpå ligger emellertid ingen synnerlig vigt. Af alla de
100 punkterna på denna hufvudtitel har det knappt funnits någon,
som vållat så mycket besvär och tagit så mycken tid inom afdelningen
som denna lilla fråga; och detta beror derpå, att så snart
det blir tal om aflöningsförhållandena för öfningslärare vid semina -

Lördagen den 1 Maj.

N:o 26.

rier eller allmänna läroverk, stöter man på så inkrånglade förhållanden,
att man har förfärligt svårt att komma till verklig klarhet
angående de särskilda corpsernas löneförmåner och jemförelsen mellan
de olika lärarecorpserna i detta afseende. Jag är visst icke på
det klara med denna sak ens nu, och jag är icke alls säker på,
att det beslut, till hvilket utskottet kommit, är det i alla afseenden
rigtiga. Deremot kan jag försäkra, att jag gång på gång försökt
komma till ett annat resultat i afdelningen, men förgäfves.
Inom densamma var det nemligen en alldeles bestämd önskan att
helt och hållet afstyrka den kongl. propositionen, och det var endast
för att åtminstone bereda dessa lärare någon förmån, som vi
från Första Kammaren slutligen gingo in på det här föreliggande
förslaget. Med någon synnerligen stor ifver kan jag derför icke
försvara de siffror, som der förekomma, men jag skall dock be att
få nämna, hvilka skälen till desamma äro.

Det är egentligen två skäl. Det ena är, att man ansåg musiklärarne
vid seminarierna hafva tillfälle till icke obetydliga biförtjenster.
Den förste talaren ansåg, att det skulle vara till skada
för läroverket, att dessa lärare hade sådana biförtjenster, men i
det afseendet kan jag icke instämma med honom, ty om en musiklärare
vid ett seminarium meddelar lärjungarne der musikundervisning
16 timmar i veckan, hvilket ju icke gör mer än 3 timmar
om dagen, så kan det väl icke vara menligt hvarken för läroverket
eller honom, om han för öfrigt under veckan gifver pianoeller
orgellektioner. Det är väl nemligen icke någon öfveransträngning
för en musiklärare att arbeta mera än 16—20 timmar i veckan,
och alla öfningslärares aflöningsförmåner både vid seminarierna
och allmänna läroverken äro beräknade med hänsyn dertill,
att de skola skaffa sig inkomster genom privatlektioner.

Det andra skälet var det, att, när man begynner att röra i
lönestatema för de olika kategorierna af lärare, känner man sig
ganska oviss, huruvida man genom att fastslå en siffra mäter rättvist
mellan denna klass af lärare och andra klasser. Man är icke
säker på, att, om man beviljar dessa musiklärare hvad de begärt,
man icke gjort orätt mot teckningslärarne vid seminarierna eller
mot musiklärarne vid de allmänna läroverken, eller att, om man
bifaller den kongl. propositionen i detta fall, man icke med nödvändighet
framtvingar till nästa Riksdag en kongl. proposition
rörande dessa andra likstälde lärare. Man vet icke, hvad ett bifall
i det ena eller andra fallet har för konseqvenser med sig.
Kär nu likväl utskottets förslag i alla fall bereder en fördel åt
dessa musiklärare, synes det mig, som om Första Kammaren, hvilken
naturligtvis nog kan underkasta denna fråga en gemensam
votering — det är ju ingen risk att göra det, men nog är jag
ganska viss på, att man i en sådan icke vinner mycket stöd från
Andra Kammaren — borde bifalla utskottets förslag, hvartill jag
alltså yrkar bifall.

Herr Wennerberg: Jag är lika öfvertygad som den siste

talaren derom, att slutliga resultatet icke blir det, som dessa lärare

Löneförbättring
för musiklärare
vid
folkskolelärareseminarierna.

(Forts.)

K:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Löneförbätt- önska, men det skall icke hindra mig att försöka åtminstone inom
ring för mu- denna kammare få ett medhåll för hvad departementschefen nyss
laT yttrade, och som jag anser vara det rätta. Skall man för hvarje
raresemi- af fruktan för att en sak skall falla i en gemensam votering

narierna. icke votera det, man anser vara rätt, då tvifiar jag på, att man
(Forts.) handlar rätt. Dessutom hafva vi sett exempel på, att, der man

minst förmodar det, mången sedermera gått öfver; och jag tror,
att ett exempel i Första Kammaren i detta fall, då man vet, att
många personer, om icke i utskottet, så inom Andra Kammaren,
äro högst intresserade för saken, kan möjliggöra en lycklig utgång.
Men hvilket som än må bli fallet, må nu vara detsamma. Jag
vill endast bemöta de två punkter, som den siste talaren framhöll.
Ja, låt vara, att en musiklärare i en stad, der det behöfs flera
musiklektioner, kan göra sig en ^förtjenst, som vi upptaga ända
till 500 kronor om året — det går icke lätt — men låtom oss
ändå antaga denna siffra! — å hvad punkt står han ändå i löneförhållandena?
Jo, han står så, att han strots detta svårligen kan
lefva såsom gift person med familj. Hvad beträffar den andra
punkten, eller jemförelse med andra lärare, som skulle äfven komma
och begära löneförbättring, fruktar jag icke derför, ty de hafva det
redan bättre. Och denna stora ansträngning från musiklärarnes
sida afser '' J " ‘ ''1 med de andra. Jag vågar

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare
derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt
den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
skulle bifalla denna framställning oförändrad; och förklarades den
förra propositionen, som förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 17 och 18.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkterna 20—24.

fortfarande

yrka bifall till Jxongl. Maj:ts

proposition.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 1 Maj.

Jf:o 25

Punkterna 26 och 27.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 28.

Herr Almén: Jag anser det slut, hvartill utskottet kommit,
vara ganska godt, men då det på sista raden i betänkandet heter,
att utskottet ej »för närvarande» vill tillstyrka någon åtgärd i detta
hänseende utan föregående utredning, har jag begärt ordet för att
lemna några upplysningar. Jag antager nemligen, att frågan snart
kommer igen, ty den har ofta förut varit före i Riksdagen och då
i allmänhet gått ut på att vinna lindring för kommuner och enskilda.
Det har satts i fråga, att dagafgiften skulle nedsättas från
50 till 25 öre för att bereda lindring än för kommuner och än för
den enskilde. Skulle denna nedsättning gå igenom, torde den inom
få år komma att medföra en årlig utgift af bortåt en half million.
Återkommer frågan, tror jag det är skäl, att man också tänker på
resultatet. Att man vill ha lindring, förstår jag väl, i synnerhet
derför att mången tycker sig hafva sluppit ifrån alla utgifter, blott
staten öfvertagit dem, glömmande, att det är kommunerna och äfven
andra, som i sista hand få betala dessa statens utgifter. Att den
nuvarande afgiften är lindrig, har utskottet framhållit, och det
lär väl också en hvar få erkänna. Men skulle afgifterna detta
oaktadt nedsättas, kan man vara öfvertygad om, att för en stor del
af fattighjonen i riket begäres inträde vid hospitalen. Det fordras
visserligen intyg, att de äro sinnessjuka, men gränsen mellan sådana
och sinnesfriska är ofta svår att uppdraga, i synnerhet då det
är fråga om att få dem in på hospital för en låg afgift. Våra
hospital äro redan nu otillräckliga och skulle bli det ännu mera,
om afgiften nedsattes och sinnesslöa eller sinnessjuka fattighjon
intoges. Det är visserligen sant, att för vissa kommuner denna
afgift är mycket tyngre än för andra, men det kan afhjelpas på
ett sätt, som användes i mer än ett län, dervid landstinget, derest
fattigdomen är styrkt, öfvertager halfva afgiften. Då får landstinget
pröfva fattigdomen, och kommunen erhåller lindring derigenom,
att afgiften fördelas på landstinget. Målet är vunnet, men
skadan af en sådan nedsättning blifver begränsad.

Utskottet häntyder på, att för den enskilde, som är obemedlad,
borde man bereda tillfälle till lindring i afgiften. Ja väl, men
deraf framkallas lätt nog äfven missbruk; det är icke svårt att få
ett intyg om fattigdom, då det gäller att få en person vårdad för
femtio öre om dagen i stället för i andra klass med en dagafgift
af 85 öre. Såsom exempel härpå kan jag nämna, att på Stockholms
hospital vårdas för närvarande två tredje klass patienter, af hvilka
den ene är barn af en f. d. tjensteman med en pension af omkring
5- till 4,000 kronor och den andre likaledes barn af en f. d. tjensteman
med liknande pension och som dertill är egare här i staden
af en fastighet på bortåt 100,000 kronor, antagligen till en del intecknad.
(De nu anförda siffrorna äro tagna ur minnet, enär jag

Angående
kostnaden för
underhåll af
medellösa
sinnessjuka
å hospital.

N:o 25. 28 Lördagen den 1 Maj.

Angående ej ämnat yttra mig i denna fråga.) Då intygen om fattigdom varit
Kostnaden för i behörig form, bar hospitalsdirektionen låtit de sjuka vårdas för
underhåll af 59 gre onl dagen. Medicinalstyrelsen, som ansett, att principen är
sinnessjuka l®derad och att kap ingen fattigdom förefunnits, började rättegång,
& hospital. men den sköttes illa och tappades, hvarefter styrelsen upptagit
(Forts.) frågan till ny behandling. Detta exempel visar emellertid, att det
icke är så svårt för de äfven mindre bemedlade att få sina anförvandter
vårdade för den ringa afgiften af femtio öre om dagen.
Det vore enligt min åsigt lyckligt, om dessa motioner om nedsättning
i afgiften för hospitalspatienter icke återkomme, ty de förtjena
intet bifall. Afgiften är nu så låg, att man bör vara belåten,
och den kan fördelas så, att det icke blir betungande för kommuner
och enskilde. Vill man göra mera för de sinnessjukes vård,
än som är gjordt, bör man bygga asyler i mängd, der vård kan
beredas dem, som icke kunna botas. Derigenom blir utrymmet på
hospitalen större, med ökad utsigt att få patienterna mottagna i
rätt tid och derigenom äfven förbättrade eller botade. Jag har
velat nämna detta, ty särskildt med hänsyn till uttrycket »för närvarande»
är jag förvissad om, att frågan kommer igen, och då kan
det möjligen vara nyttigt, att man har sett densamma äfven från
en annan synpunkt än den vanliga, som afser att på staten öfverflytta,
hvad som rätteligen tillkommer kommuner eller enskilda.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

Anslag till Punkten 29.
uppfostringsanstalter
för Herr AVijk: Den kongl. proposition, som i den föreliggande
punkten är tillstyrkt, har sin upprinnelse i den motion, herr Ehrenborg
väckte vid 1892 års riksdag och som föranledde en Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Makt, hvilken skrifvelse åter hade till
följd, att en komité tillsattes. Komiténs förslag föreligger nu i den
kongl. propositionen. Förslaget går ut på obligatorisk undervisning
för de bildbara sinnesslöa samt statsbidrag i viss mån till byggnader
för omhändertagande af de icke bildbara. För min del gillar
jag departementschefens uppfattning, att vi ej äro mogna för fastslående
af obligatorisk undervisning, i synnerhet då vi så nyligen
åtagit oss den obligatoriska undervisningen af döfstumma, samt
ännu mindre omhändertagandet af de icke bildbara. Men om jag
instämmer i detta, kan jag å andra sidan ej dela den uppfattningen,
att staten icke på något sätt bör bidraga till de icke bildbaras
fromma. Det är dock en svår pröfning för ett fattigt hem att
hafva ett sådant olycksbarn, särskild! om det fins en syskonring.
Då man ser, hurusom den enskilda välgörenheten åstadkommit nio
hem för sådana olyckliga, synes mig staten äfven böra lemna sitt
stöd åt denna välgörenhet. Och jag är öfvertygad derom, att om
staten gåfve ett bidrag, skulle det väcka ännu mera intresse i denna
rigtning. Dessa uttalanden har jag velat göra, och jag tror mig
icke stå alldeles ensam om denna min uppfattning. På samma

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25.

gång jag nu med nöje yrkar bifall till den föreliggande punkten, Anslag till
vill jag uttrycka den förhoppningen, att regeringen ej alltför länge uppfostringsmå
töfva, innan den framkommer med något förslag till hjelp för anstalter för
dessa olyckliga. sinnesslöa

Herr vice talmannen: Jag ber att endast få till statsutskottet
frambära mitt erkännande och min tacksamhet derför, att utskottet
afstyrkt den föreslagna förändringen af benämningen på
detta anslag. Man har under de senare åren från de öfriga statsdepartementen
sett prof på så besynnerliga ord och ordsammansättningar,
att, om äfven ecklesiastikdepartementet skulle bli besmittadt
af samma tendens att skapa sådana här underliga ord,
tror jag det skulle bli ganska kinkigt med det svenska språkets
ans. Jag har således blott velat uttala mitt erkännande för afstyrkandet
af den föreslagna benämningen.

barn.

(Forts.)

Herr Pettersson, Carl: Först och främst anhåller jag att få
betyga min tacksamhet för utskottets välvilja och frikostighet i att
tillmötesgå Kongl. Maj:ts proposition till förmån för de vanlottade
barn, som omnämnas i detta moment. Jag anser mig i detta fall
ega en viss befogenhet och äfven skyldighet, emedan jag har den
äran att stå i spetsen för den anstalt för sinnesslöa barn, som upprättats
af Dalarnes landsting. Jag kan således icke hafva något
att anmärka mot det slut, hvartill utskottet kommit. Det är dock
en punkt, som jag skall be att få fästa mig litet närmare vid. Statsutskottet
gör till ett vilkor för åtnjutandet af berörda statshjelp,
att »den årliga afgift, med hvilken föräldrar eller målsmän borde
bidraga till barnets kosthåll vid skolan, ej skulle öfverstiga femtio
kronor för barn af mindre bemedlade föräldrar; och anser utskottet
en bestämmelse i detta syfte lämpligen böra meddelas». I den
kongl. propositionen står det deremot: »Då hittills icke några klagomål
i detta afseende afhörts och det icke syntes vara att befara,
att skolstyrelserna skulle sätta årsafgifterna högre, än i hvarje fall
funnes skäligt, ansåge departementschefen någon föreskrift i berörda
hänseende icke vara erforderlig.» Som lierrarne hört, har dock
statsutskottet icke velat gå in härpå, utan önskar, att i den kongl.
förordningen, när den utkommer, skall intagas det stadgandet, att
för mindre bemedlade barn skall betalas högst femtio kronors kosthåll.
Jag har ingenting emot sjelfva saken och beloppet, men ber
att få upplysa kammaren, huru dessa skolor för sinnesslöa barn
nu underhållas. Vanligen äro de ju upprättade af landstingen,
och dessa bidraga till större delen af deras underhåll. Vidare
lemnar staten nu ett anslag på 100 kronor, som härefter skulle
ökas till 250, och slutligen kommer föräldrarnas bidrag, hvilket,
såsom i den kongl. propositionen läses, varierar och kan gå till
2—3—400 kronor för hvarje barn. Om jag nu tänker mig, att för
hvarje i en idiotskola intaget barn betalas 200 kronor — nu är att
märka att en stor del af dessa barn komma från rent utfattiga eller
mindre bemedlade hem — men att afgiften för de »mindre bemedlade»
barnen skulle nedsättas till 50 kronor och icke finge öfver -

N:o 25.

Anslag till
uppfostringsanstalter
för
sinnesslöa
barn.
(Forts.)

30 Lördagen den 1 Maj.

skrida detta belopp, hvad hade då i sjelfva verket det landstinget
vunnit på förhöjningen af statens anslag från 100 till 250 kronor?
Jo, ingenting. Ty förut fick det 300 kronor (nemligen 200 af det
sinnesslöa barnets målsman och 100 i statsanslag), och nu får samma
landsting äfvenledes 300 kronor, nemligen 250 kronor af staten och
50 kronor för hvarje barn, som tillhör kategorien i fråga. Under
sådana förhållanden kan man näppeligen vänta någon synnerlig
utveckling af våra idiotskolor, hvilket dock nog var meningen med
det högre statsanslaget. Ty detta uttryck »mindre bemedlade» är
ju ett mycket tänjbart begrepp. Hvem är mindre bemedlad? Jag
förstår, att utskottet har menat, att det skulle vara sådana barn,
hvilkas föräldrar icke åtnjuta fattigvård, men stå på gränsen dertill
och således behöfva hjelp på det här viset. Deremot har jag
intet att anmärka. Men det kan låta tänka sig, att barn från rent
utfattiga hem, sådana, som åtnjuta understöd af kommunen, komma
under rubriken »mindre bemedlade». Således skulle dessa anstalter
icke komma att erhålla denna målsmannens afgift af 150—200
kronor eller hvad det må vara, så vida det ej i den kongl. förordningen,
som kommer att utfärdas om dessa anstalter, intages något,
som närmare bestämmer begreppet »mindre bemedlade». Jag skulle
derför för min del vilja till herr departementschefen — han är icke
nu närvarande, men kan hända hvad jag yttrat kommer till hans
kännedom — göra en vördsam hemställan, att det blefve på något
sätt bestämdt, att för barn af sådana föräldrar, som åtnjuta fattigunderstöd,
skulle kommunen betala den summa, som af vederbörande
skolstyrelse bestämdes, men för de mindre bemedlade barnen
i ordets egentliga bemärkelse skulle afgiften bli den af statsutskottet
föreslagna. Jag har naturligtvis intet yrkande att göra.

Herr Almén: Lika med den föregående talaren är jag tacksam
för, att genom den kongl. propositionen så mycket gjorts för
dessa olyckliga. Jag skulle dock varit mera tacksam, om förslaget
gått i en annan rigtning. Som det nu är uppstäldt, kommer ökadt
understöd att beredas åt de små skolor, som finnas. Följden häraf
blir den, att då elevernas antal vid dessa småskolor är helt ringa,
så blir underhållet dyrt, byggnaderna dyra och lärarnes aflöning
dyr, allt relativt, eller också blifva både underhållet och undervisningen
mycket dåliga. Något annat kan jag icke inse, att man
har att vänta. Erfarenheten har på många andra områden visat,
att små anstalter icke kunna drifvas med fördel, hvarken från ekonomisk
eller från sjukvårdssynpunkt. Jag vill härvid erinra om
den tid, då man hade ett hospital i hvarje län. Huru var den
vård, som der lemnades? Jag vill icke gifva den något namn,
men de, som voro med på den tiden, veta, huru den borde benämnas.
Ändå voro dessa länshospital mycket dyra. Man insåg slutligen,
hvart det bar hän, och inrättade i stället våra nuvarande
stora anstalter, der vården är utmärkt samt underhållet billigt.
Huru kommer det nu att gå med dessa små anstalter?

Jag har sett någonstädes att byggnadsanslaget skulle vara beräknadt
till 2,000 kronor för elev. Skall man verkligen betala så

Lördagen den 1 Maj. 81

mycket för en bostadslägenhet för dessa stackars barn, hvilka icke,
såsom förhållandet är vid hospitalen, äro i behof af en mängd
olika slag af rum. Der bygges dock för 1,700 kronor för hvarje
intagen hospitalspatient. Detta är dock en ganska betydlig skilnad.

På samma sätt torde det blifva med undervisningen och vården.
Lärarne få icke tillräckligt materiel för undervisningen åt dessa
andesvaga, hvilka dessutom äro så beskaffade, att för dem fordras
flera specielt utbildade lärare.

Hvarje anstalt bör enligt mitt förmenande vara så stor, att
der finnas många lärare och många barn af olika slag.

Det vore enligt min åsigt synnerligen lyckligt, om denna sak
kunde ordnas i analogi med döfstummeundervisningen, d. v. s.
på så sätt, att flera landsting sloge sig tillsammans om en större
anstalt. Nu får man kanske redan efter 20 eller 30 år erfara, att
utgifterna icke motsvara, hvad dermed vinnes; då måste anstalterna
göras större, och då står man der med dessa många hus.

Beträffande underhållet af de icke bildbara, torde vara skäl att
gå vackert till väga, först lösa detta problem rörande de bildbara
och sedan tänka på det andra. Det blir antagligen icke annat, än
att staten får öfvertaga en del af fattigvården, och komma vi väl
in på den vägen, få vi nog se, huru anspråken växa.

Jag hade derför önskat, att man gjort understödet mindre, men
inrättat större anstalter i likhet med förhållandet vid döfstummeundervisningen.

HeTr Ehrenborg Då jag varit i tillfälle att deltaga i arbetena
inom den komité, hvars förslag återfinnes i statsverkspropositionen,
anhåller jag att få yttra några ord i sjelfva sakfrågan.

Yi föreslogo der, att dessa undervisningsanstalter skulle benämnas
»uppfostringsanstalter för andesvaga», och detta på den
grund, att vi mycket noga studerat motsvarande inrättningar i
Danmark och Norge. Personer finnas i båda dessa länder, som
hafva varit föregångsmän på detta område och derför mycket intresserade,
och i den omständigheten funno vi ett godt skäl för
antagande af samma benämning, som i dessa båda länder användes.
Dock får jag säga, att jag icke håller så strängt på sjelfva benämningen,
sedan nu förslaget blifvit till större delen så välvilligt
tillstyrkt af utskottet, om ock jag tror, att det skulle vara ett
ganska lyckligt grepp, om dessa olyckliga benämndes andesvaga i
stället för sinneslösa eller idioter, hvilka uttryck vi ansågo innebära
något förklenande.

Vidare får''jag, i motsats mot den talare, som ville motsätta
sig årsafgiftens sänkande till 50 kr. för mindre bemedlade föräldrar,
säga, att jag anser det ligga mycken vigt uppå, att dessa utgifter
sättas så lågt som möjligt, helst då icke sjelfva förslaget om obligatorisk
undervisning gått igenom. Genom att afgiften för de
mindre bemedlade fixeras sä lågt som möjligt, bör naturligtvis
tillslutuingen till dessa skolor blifva mera allmän.

Hvar och en, som något sysselsatt sig med dessa saker, vet,
huru svårt det ter sig att få reda på dessa andesvaga barn. För -

H:o 25.

Anslag till
uppfostringsanstalter
för
sirmesslöa
barn.
(Forte.)

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Anslag till hållandet är nemligen, att föräldrar och målsmän gerna i det längsta
uppfostrings- dölja, om barnen äro andesvaga, och deri ligger en stor svårighet
anstalter för för tillslutningen till dessa anstalter, då deremot, i fall åTsafgiften
sinnesslöa sänkes, man kan hafva förhoppning om att få in barnen i skolorna
(Forts.) yid en tidigare ålder.

Jag är derför tacksam mot utskottet, för att det accepterat
denna punkt af komitébetänkandet, helst statsverkspropositionen
förutsätter, att bestämmande af minimiafgiften skulle öfverlåtas åt
styrelserna för de olika anstalterna.

Deremot säger utskottet, att man borde stanna vid en inspektör,
och har derför afprutat 10,000 kronor på Kongl. Maj:ts förslag.

Yi hafva redan 2 inspektöreT, och blir nu anslutningen till
skolorna större, torde nog dessa båda vara behöfliga. Inom komitén
var mycket tal om, huru och af hvilka dessa inspektioner borde
verkställas, i det att en ville dertill hafva en läkare, en annan
en pedagog, och man stannade slutligen vid en läkare, hvilken vore
hemmastadd på det pedagogiska området. När man nu vet, att en
läkare under inspektionstiden måste afbryta sin hufvudsakliga
verksamhet, är det väl icke för mycket, att hans inspektörsarfvode
sättes till 1,500 kr., och jag upprepar, att båda dessa inspektörer
nog äro af behofvet påkallade.

Med dessa ord har jag endast velat belysa frågan i någon män,
men för öfrigt har jag intet annat yrkande att göra än bifall till
utskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll utskottets i föreliggande punkt gjorda hemställan.

Punkterna 30—34.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag till Punkten 35.

inköp af .

konstalster Herr Lem an: Jag har icke någon annan anmärkning att

vid allmänna framställa mot utskottets hemställan än den, att jag gerna
utställningen skull0 kafva sett, att utskottet i fråga om summans belopp hade
* ‘ 1897°m följt Kongl. Maj:ts förslag, men då jag icke har mycken förhoppning
om framgång i detta afseende, vill jag ej heller derom framställa
något yrkande.

Det är emellertid en annan omständighet, hvarpå jag önskar
få fästa kammarens uppmärksamhet.

Det torde vara första gången, Riksdagen för ett liknande ändamål
anslår ett så stort belopp som det nu föreslagna, men då
torde det ock vara af så mycken större vigt, att inköpen ske på
ett fullt opartiskt sätt.

Nu är det ju en känd sak, att inom målarekonsten finnas
många olika rigtningar. Jag kan visserligen icke åtaga mig att
afgöra, hvilken af dessa må vara den förnämsta, men säkert är,
att derest man vill, att anslaget skall så fullständigt som möjligt

Lördagen den 1 Maj. 33

främja det dermed afsedda ändamål, bör det också användas med
den största möjliga allsidighet.

Nu liar hvarken Kongl. Maj:t eller statsutskottet föreslagit
något sätt, hvarpå inköpen skola verkställas, och jag antar derför
meningen vara den, att de skola verkställas genom nationalmusei
nämnd. Men med fog torde kunna ifrågasättas, huruvida denna
nämnd, hvilken är tillsatt för att ombesörja de löpande årsinköpen,
dertill vida mindre belopp äro anslagna, må vara fullt lämplig, då
det gäller inköp i så stor omfattning som den, hvarom nu är fråga.
Särskildt har jag mig bekant, att man i många kretsar önskar en
för detta ändamål särskildt tillsatt nämnd, och jag har anledning
antaga, att samma yrkande som det, hvilket jag nu går att göra,
äfven framställes i Andra Kammaren. Det skulle lyda så:

»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt
bifallas, att Riksdagen till förvärfvande åt staten af konstalster,
utstälda vid 1897 års allmänna konst- och industriutställning i
Stockholm, beviljar på extra stat för år 1898 ett anslag af 40,000
kronor, att genom en af Kongl. Maj:t särskildt tillsatt inköpsnämnd
användas med högst 15,000 kronor till inlösen af konstslöjdföremål
och med återstoden till inköp af konstverk.»

Herr Wennerberg: Vårt nationalmuseum innehåller en

talrik samling af konstverk. Den är dock ingalunda till sin största
mängd eller uti väsentliga delar tillkommen genom några
anslag af Riksdagen, utan för de värdefullaste konstsakerna, hvilka
d.er inrymmas, står vårt museum i skuld till framlidne regenter,
likasom äfven under senare tider från så väl våra konstälskande
monarkers som enskildes frikostighet dessa konstsamlingar blifvit
i riklig mån tillgodosedda.

Emellertid har under de senare årtiondena staten lemnat
ett visst årligt anslag för inköp af konstalster; men så synnerligen länge
hafva icke dylika anslag varit att tillgå, om också det måste erkännas,
att under denna tid skett inköp af många inhemska värdefulla
och vackra alster; men summan bar varit för liten, och af de
för ändamålet anslagna 12,000 kronor användas egentligen endast 6,000
kronor till inköp af våra egna konstnärers produkter. Emellanåt
hafva af denna summa besparingar kunnat göras, och en dylik
besparing finnes äfven vid detta tillfälle att lägga till den summa,
som här ifrågasättcs.

En stor internationel konstutställning i hufvudstaden har nemligen
kommit till stånd och öppnas inom kort för allmänheten.
Det är nu ett tillfälle — och ett sådant som sällan gifves och hos
oss icke förut förekommit, — att kunna för vårt museum förvärfva
åtskilliga af den nya konstens förnämsta alster från främmande
länder. Kongl. Maj:t har för detta ändamål begärt 50,000 kronor, deraf
högst 15,000 kronor skulle användas till inlösen af konstslöjdföremål.
Statsutskottet har på det sätt tillmötesgått den kongl. propositionen,
att utskottet föreslagit summans nedsättning till 40,000 kronor

Jag behöfver icke för denna kammare påpeka, huru litet några

Första Kammarens Fröt. 1S!>7. N:o 2ä. ‘i

X:o 25.

Anslag Ull
inköp af
konstalster
vid allmänna
utställningen
i Stockholm
1S97.
(Forts.)

N:o 25.

Anslag till
inköp af
konstalster
vid allmänna
utställningen
i Stockholm
1897.
(Forts.)

34 Lördagen den 1 Maj.

tusental, ja tiotusental kronor förslå, då det blir fråga om inköp af
större och mera betydande konstverk. Särskildt om det gäller
att köpa skulpturverk, veta vi ju alla mycket väl, att man icke
gerna Köper sjelfva lermodellen, hvilken visserligen ofta innehåller
kanske det bästa, icke heller gipsmodellen, huru vacker den
än må vara, utan man måste gå öfver till marmorn eller bronsen,
af hvilka isynnerhet det förra materialet i högst väsentlig mån
fördyrar konstverket. Nu erbjudes oss ett tillfälle att förvärfva
konstverk af stor betydenhet, och jag har erhållit kännedom om,
att hit redan hafva anländt utländska sådana af mycket stort värde,
men också, att för somliga af dem satts pris till åtminstone för
våra förhållanden rent af fabelaktiga summor, 40,000 å 50,000
francs o. s. v., men äfven andra goda arbeten och till lägre priser
erbjudas oss att inköpa. Men med 40,000 kronor kommer man naturligtvis
ej så långt som med 50,000 kr.

Jag kan emellertid icke annat än vara mycket tacksam för
att utskottet har kommit till en så pass stor summa som 40,000
kronor. Jag nästan fruktade ett så stort motstånd i denna fråga från
Andra Kammarens representanter inom utskottet, att deraf skulle
följa ett afslag på alltihop. Så har dock dess bättre icke inträffat;
utskottet har tvärtom mycket välvilligt yttrat sig om det hela.
Men jag får då ock säga, att när man kommit derhän, att man
vill gifva penningar för detta ändamål, så kan jag icke i utskottets
motivering finna något giltigt skäl för nedsättningen från 50,000
till 40,000 kronor. Det enda skäl, som anförts, skall jag genast begagna
såsom ett förträffligt motskäl mot utskottet. Man påpekar der, att
år 1888 anslog Danmark för dylikt ändamål 40,000 kronor. Ja, mine
herrar, Danmark har sedan årligen fortsatt med samma summa,
men hvad utsigt till samma åtgärd hafva vi i detta afseende? Och
redan förut fans i Danmark för inköp af dess inhemska konstprodukter
ett anslag, betydligt större än vårt.

I närvarande stund köper Danmark årligen för 35,000 kr.
konstverk, och det har äfven anslagit en mindre summa för inköp
af svenska och norska konstalster, och naturligtvis blir det, i
händelse det blir fråga om en konstutställning motsvarande den
vi nu hafva i Sveriges hufvudstad, ett särskildt tillskott för det
ändamålet.

Ett skäl mot ett anslag som detta har jag hört anföras under
många, många år, nemligen det förr vanliga argumentet om den
dåliga finansiella ställningen, hvilket gjort att utskottet icke kunnat
tillstyrka de för konständamål äskade anslag. Dermed har
man visligen denna gång tegat, ty den finansiella ställningen är
nu sådan, att för ett sådant ändamål som detta, hvilket till sina
grunder godkänts af hela utskottet, är denna skilnad af 10,000 kr.
ingenting att tala om, helst om vi dermed jemföra de ganska betydande
anslag, som vi under de senaste veckorna utan prut
voterat för olika ej vigtigare ändamål.

Vi kunna vara fullt förvissade om, att det dröjer ganska länge
innan ett tillfälle sådant som detta kommer åter. Icke lärer väl
här på många år blifva någon konstutställning af sådan omfattning

Lördagen den 1 Maj. 35

som denna, eller någon, till hvilken sändes ett sådant antal goda
verk. Det är en särskild händelse, som gör, att under denna tid,
då så många städer hafva utställningar, vår hufvudstad blifvit på
ett synnerligen lyckligt sätt gynnad.

Först och främst är det den vackraste anslutning från våra
grannländer Norge och Danmark. Men dertill har kommit en
alldeles särskild omständighet, i det att en högt stående och för
saken nitälskande person satt sig i förbindelse med utlandets förnämsta
konstnärer, hvarigenom det också lyckats oss att till vår
utställning få hit konstverk, hvilka under andra omständigheter
med all säkerhet icke fått sin plats på Stockholms konstutställning.
Jag vill icke trötta kammaren med att här uppräkna en
mängd namn, men många framstående och för våra egna konstnärer
väl bekanta namn återfinnas i denna samling.

För min del kan jag således icke finna annat, än att sjelfva
klokheten bjuder oss att här bifalla Kongl. Majrts förslag, och jag
kan icke föreställa mig, att Första Kammaren skulle vilja motsätta
sig detsamma, då här icke är fråga om ett ordinarie anslag, utan
om ett anslag, som blott ifrågakommer för denna gång och som
med fullt skäl kan antagas icke på länge återkomma; jag tviflar

Eå att en sådan utställning, som den, hvilken nu skall försiggå,
an upprepas förr än efter långliga tider.

Det är för mig kärt, att redan en talare yttrat sig till förmån
för den kongl. propositionen; jag vore eljest denna gång i ungefärligen
samma situation som nyss, då jag stod nästan solo mot
ett helt utskott; men jag ansåg för min skyldighet att då taga till
orda, uppmanad dertill som jag var af en mängd lärare, hvilka väl
önskade bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit, men ingalunda
till det, hvarom utskottet gjort hemställan. Nog visste jag, hvilken
den slutliga utgången skulle blifva, men jag hade hoppats något
mera tillmötesgående inom denna kammare.

Om Första Kammaren deremot i denna fråga skulle ena sig
om Kongl. Maj:ts proposition, tror jag, att det icke vore omöjligt
att få den summa, som är nödvändig för att på ett fruktbringande
sätt nå det dermed afsedda ändamål.

Då den förste talaren och jag äro af samma mening i afseende
på anslagets storlek, skall jag icke till bemötande upptaga det
särskilda yrkande han framstält, endast nämna, att en sådan komité
hvarom han talat är redan tillsatt, och den utgöres icke ensamt
af nationalmusei nämnd, utan består äfven af andra personer,
godkände af Kongl. Maj:t. Jag skulle annars ingenting egentligt
ha mot hans förslag, men det som för mig är det allra vigtigaste
och det, hvarmed jag nu her att få sluta, är eu anhållan om bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Billing: De båda siste talarne hafva gjort anmärkning
mot utskottets förslag i denna punkt och framstält yrkanden i strid
mot utskottets hemställan.

Jag skall först vända mig mot den siste talaren, som ville att
Riksdagen i stället för här föreslagna 40,000 kronor skulle bevilja

N:o 25.

Anslag till
inköp af
konstalster
vid allmänna
utställningen
i Stockholm
1897.
(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Anslag till
inköp af
konstalster
vid allmänna
utställningen
i Stockholm
1S97.
(Forts.)

50.000 kronor för inköp af konstverk och konstslöjdföremål vid den
stundande utställningen.

Det är ganska tydligt, att man för 50,000 kronor kan köpa mer
än för 40,000 kronor; det är äfvenledes tydligt, att för 60,000 kronor
kan köpas mer än för 50,000 kronor, och både den ena och den
andra summan är väl mer eller mindre godtycklig. Det kan således
icke bestridas att det för dem, som nitälska för att inköpa konstsaker,
o vore fördelaktigare att få 50,000 än 40,000 kronor.

A andra sidan synes det mig, som om statsutskottet verkligen
visat ett ganska aktningsvärdt intresse för denna sak,
då utskottet utan någon reservation förordat 40,000 kronors anslag,
och det förekommer mig som om, då 50,000 kronor också är en godtycklig
summa, det icke vore skäl för Första Kammaren att möta
ett så vackert beslut inom det eniga utskottet med att sönderrifva
detta beslut. Man får 40,000 kronor till inköp af konstverk, ty

15.000 kronor — det till inköp af konstindustriella alster bestämda
beloppet — finnas redan besparade.

Jag kan derför icke annat än anhålla, att Första Kammaren
ville bifalla utskottets förslag i denna punkt.

Hvad nu angår det af herr Leman gjorda förslaget, att man
skulle göra till ett vilkor att inköpen skulle ske genom en af
Kongl. Maj:t särskildt tillsatt nämnd, så är detta icke något nytt
förslag, utan ett förslag, som redan varit föremål för pröfning.
IJtställningskommitén bar gjort hemställan i denna rigtning, nationalmusei
nämnd bar deröfver yttrat sig, och äfven Kongl. Maj:t bär
uttalat sig i saken. Herr Lemans förslag är således icke något
novum emergens, utan det är ett af nationalmusei nämnd redan
afstyrkt och af Kongl. Maj:t tills vidare utan afseende lemnadt förslag.

Uppenbart är, att detta förslag, något som också herr Leman
sjelf angaf, bar sitt motiv i de olika konstrigtningarna i vårt land
eller de olika partier, i hvilka konstnärerna delat sig.

Genom att inlåta sig på denna fråga, om Riksdagen skulle
taga sig det orådet före, skulle Riksdagen inblanda sig i denna
tvist emellan OToliga och ömtåliga konstnärer. Det förekommer
mig, som om Riksdagen alldeles icke borde blanda sig i denna sak.

Vidare får jag säga, att det förekommer mig, som om det alls
icke vore lämpligt för Riksdagen att, äfven oafsedt denna tvist
mellan konstnärerna, göra några bestämmelser i det angifna syftet;
ty det bör väl tillhöra Kongl. Maj:t att bestämma, huru denna
nämnd skall tillsättas, och härvidlag bör väl icke Riksdagen taga
ordet från Kongl. Maj:t, helst ecklesiastikministern och regeringen
med honom uttryckligen framhållit, att frågan om tillsättande af
denna nämnd skall framdeles blifva föremål för Kongl. Maj:ts
pröfning. Det kan ju bända, att Kongl. Maj:t förstärker nationalmusei
nämnd med ytterligare adjungerade sakkunnige, och att Kongl.
Maj:t, som säkerligen pröfvar denna fråga opartiskt och bättre än
vi genom eu votering, går herr Lemans önskan till mötes, men icke
bör Riksdagen så att säga ålägga Kongl. Maj:t att göra det.

Jag yrkar bifall utskottets förslag.

N:o 25.

Lördagen den 1 Jlaj.

Herr Wennerberg: På grund af min försvagade hörsel tyckte Anslag till
jag, att herr Leman gjorde yrkande på det högre anslaget, men j™^gj°ai“/er
jag har blifvit upplyst derom, att det icke var händelsen, utan att vid aumänna
han stannade vid det af utskottet föreslagna. Jag har redan svarat utställningen
honom på hans fruktan, att den vanliga nationalmuseinämnden i Stockholm
skulle bestämma inköpen. En särskild nämnd är redan tillsatt. 1897.

Sedan vill jag vända mig mot den siste talaren. Han trodde sig (Fons''''

göra saken temligen tydlig dermed, att man tager summorna på
måfå, den ena efter den andra, och att man köper flera taflor för

60.000 kronor än för 50,000, flera för 70,000 än för 60,000. Ja,
men låt oss också gå åt andra sidan. Man köper derför dels färre
taflor för 40,000 än för 50,000, och så kan man komma ner till

10.000 kronor. En sådan bevisning förstår jag mig icke på, allra
minst då man vet, att denna summa, 50,000 kronor, uppkommit
genom ganska flitiga undersökningar och försök att få fram den
rätta summan, en summa, som Kongl. Maj:t slutligen ock gillat.

Man har haft många funderingar både inom akademien och utställningskomitén
om hvad man skulle tro sig om att begära, och
slutligen har det stannat vid 50,000 kronor. Denna summa är
således icke tagen på måfå, utan med den beräkning, som kunde
göras, då man ännu icke kände taflornas hvarken värde eller antal.

Genom de underhandlingar, som i främmande länder skett, vet man
dock redan priset på en mängd taflor. Man vet tillika, att eu hel
mängd af de förnämsta icke äro säljbara, enär de redan äro sålda,
och man vet, att tillräckligt goda representanter komma både från
grannländerna och öfriga länder, för att vi skola kunna få vår lilla
summa använd på ett skickligt sätt. Jag påminner för öfrigt derom,
att detta är en liten summa, och det enda skäl, som utskottet,
hvilket erkänner behofvet, framburit för den af utskottet föreslagna
summan, är, såsom redan är berördt, att lämpligast vore att taga
samma summa, som vårt grannland Danmark år 1888 beviljade.

Här har påpekats, att en besparing finnes att tillgå. Det är
mycket sant — den motsvarar ungefär den summa, som är begärd
till konstslöjdföremål — men hvar och en, som har sett litet och
förstår sig på huru sådana inköp, som dessa, om de skola vara af
någon betydelse, skola vara beskaffade, inser, att summan i alla
fall är mycket måttligt tilltagen. Jag lian således icke finna, att
skälet hvarför utskottet kommit till den summa, det föreslagit,
behöfver vara något annat, än det sjelf har angifvit, eller att Danmark
anslagit samma summa. Jag upprepar det än en gång: Danmark
gifver årligen till inköp af danska konstverk 35,000 kronor.

Först gafs härtill 40,000 kronor, men. sedermera har detta anslag
fördelats så, att 35,000 kronor går till danska konstalster och 5,000
till konstalster från de andra nordiska länderna. Tänk, när vi
komma derhän, att vi till våra konstnärer få gifva en så stor
summa. Då skulle vårt museum utveckla sig på ett synnerligen
fördelaktigt sätt. Jag har icke vidare att säga. Hot är icke på
mig det beror, utan på omdömet hos de personer, som skola yttra
sig i saken.

N:o 25.

Anslag till
inköp af
konstalster
vid allmänna
utställningen
i Stockholm
1897.
(Forts.)

38 Lördagen den 1 Maj.

Herr Reuterswärd: Vid behandlingen af åttonde hufvudtiteln
har Första Kammaren hittills anslutit sig till den mening,
som majoriteten af statsutskottets ledamöter från kammaren antagit.
I denna fråga skulle dock jag för min del önska, att Första Kammaren
anslöte sig till Kongl. Maj:ts proposition oförändrad. Den
näst siste talaren yttrade, att detta innebure att »sönderslita beslutet»
— så folio hans ord. Jag vet icke, att något beslut ännu
har blifvit fattadt, endast ett förslag till beslut föreligger, som
kamrarne skola besluta öfver. Min öfvertygelse är — jag vet icke
om den är rigtig — att, när Andra Kammaren så välvilligt har
beviljat 40,000 kronor för detta ändamål, man har skäl att våga hoppas
att i en gemensam votering få det anslag, som Kongl. Maj:t begärt,
eller 50,000 kronor, och detta så mycket mer, som redan vid föregående
frågors behandling så högst betydliga summor hafva blifvit
afprutade å den kongl. statsverkspropositionen. Dessa 10,000 kronor
lära derför icke spela den ringaste roll, i fall man anser ändamålet
vara godt.

På dessa skäl tager jag mig friheten att yrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.

Herr Björnstjerna: Det är visserligen sant, såsom den siste
högt ärade talaren yttrade, att kanske föga utsigt finnes att i en
gemensam votering erhålla det högre anslaget. Men detta anslag
af 50,000 kronor är i sig sjelf ganska ringa, då man måste ihågkomma,
att vi genom särskildt utsända personer hafva uppmanat
en del af de förnämsta konstnärerna i åtminstone det centrala
Europa att göra sig representerade. Vi böra väl då också hafva
något att köpa för; och när man känner de höga prisen på framstående
konstverk i främmande länder, blir det icke mycket för de

40,000 kronor, som här äro föreslagna.

Man har åberopat Danmarks exempel. I fall utskottet kunde
lofva oss att vi, liksom i Danmark, allt fortfarande skulle få 40,000
kronor årligen att köpa för, då vore det en annan sak — såsom af
handlingarna synes, har nemligen danska riksdagen allt sedan
utställningen i Köpenhamn beviljat 40,000 kronor om året till
inköp för landets nationalmuseum ■— men då jag fruktar, att detta
icke blir fallet hos oss, och är mycket angelägen om att vi måtte
kunna ställa så, att icke de främmande utställarne, som sända sina
alster hit, blifva alltför missnöjda, hoppas jag, att kammaren vill
bevilja hvad Kongl. Maj:t har begärt, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Leman: Jag har tillåtit mig yrka det tillägg till statsutskottets
förslag, att inköpen skulle verkställas genom en af
Kongl. Maj:t tillsatt nämnd. Huru detta yrkande kunnat uppfattas
så, att derigenom skulle i beslutet inläggas någon partiskhet, eller
att Riksdagen derigenom skulle visa sig partisk i något afseende
eller att Riksdagen skulle på något sätt derigenom blanda sig i
Kongl. Maj:ts åtgöranden, är för mig omöjligt att förstå. Tvärtom
synes det mig, som om Riksdagen skulle intaga den mest neutrala
ståndpunkt just genom att Riksdagen, då den beviljar det ifråga -

Lördagen den 1 Maj. 39

varande anslaget, anhåller, att Kongl. Makt ville låta verkställandet
af inköp ske genom en nämnd, som Kongl. Maj:t utan någon
fingervisning från Riksdagens sida får tillsätta. Det är endast
detta jag yrkat. Vill sedan Kongl. Maj:t öfverlemna detta uppdrag
till nationalmusei nämnd, vare sig med dess nuvarande sammansättning
eller förstärkt med åtskilliga andra personer, eller till
utställningsnämnden, eller till andra personer, så står det ju KonH.
Maj:t fritt; men jag kan icke finna annat, än att det är ett ganska
lojalt yrkande. Man må finna det onödigt, men någon partiskhet
ligger icke deri. Partiskhet kan deremot ligga i att man icke vill
gå in på mitt förslag.

Statsutskottets talman, om jag så får kalla honom, har bestndt
bifall till mitt yrkande, och jag kan derför icke hoppas,_ att det
skall gå igenom, men jag vågar dock fortfarande yrka bifall till
detsamma.

Herr Billing: Jag kan icke lemna den siste talarens yttrande

obesvaradt. I detsamma låg, såvidt jag kan förstå, en förebråelse
mot mig, att jag påbördat honom annat än hvad som förekom i
hans första anförande. Det skulle bestått deri, att jag sade, att
hans förslag skulle innebära ett uttalande af Riksdagen, att dessa
olika partier måtte få vara med i bedömandet vid inköpet af konstsakerna.
Jag ber att få erinra honom derom, att han började sitt
förra yttrande med att uttryckligen hänvisa till dessa olika partier
bland konstnärerna, och motiverade sitt yrkande alldeles direkt med
den önskan, att de olika partierna måtte få vara med. Vid sådant
förhållande ansåg jag mig vara fullt berättigad att säga, att vi genom
att lyssna till denna framställning skulle inblanda oss i.tvisterna
mellan dessa olika rigtningar. Dertill kommer, att den siste värde
talaren i sitt sista anförande icke refererade sitt yrkande ordagrant
rigtigt, utan hoppade öfver ett högst väsentligt ord, ja det väsentligaste,
ity att han sade, att han endast hade yrkat att inköpet
skulle ske genom en af Konungen utsedd nämnd. Så står det icke,
utan genom »af Kongl. Maj:t särskildt tillsatt nämnd», och således
icke genom den nämnd, som eljest redan är tillsatt för denna saks
skull, nemligen nationalmuseinämnden. Och då detta yrkande står
i motsats mot icke blott statsutskottets, utan också den kongl. propositionens
framställning, kan man omöjligen i detta särskildt tillsatt
nämnd läsa annat än en annan nämnd än den, som redan existerar
och som i den kongl. propositionen är omtalad. Jag anser mig alls
icke hafva exegetiserat vare sig yrkandet eller motiveringen på sned.

Hvad nu angår summan, 50,000 eller 40,000, har jag förut sagt,
och det kan väl icke nekas till, att det är bättre att hafva 50,000
att köpa för, än 40,000. Men jag vidhåller, att enligt min åsigt

40,000 är ett ganska vackert anbud, och jag anser_ mig höra, till
den kraft och verkan det kan hafva, nämna, att i afdelningen från
ett mycket inflytelserikt håll gjordes yrkande på en mycket lägre
summa. Icke vet jag hvad Andra Kammaren gör — om den beviljar
de 40,000 kronorna, eller nedsätter summan — men lika visst
som man bär sett, att man i gemensam votering kan vinna ovän -

N:o 25.

Anslag till
inköp af
konstalster
vid allmänna
utställningen
i Stockholm
1897.
(Forts.)

Jiso 25.

Lördagen den 1 Maj.

^inhön af mXc^:e^ ^ka visst liar man sett, att, om man inom afdelningen

konstalster ^skottet har kommit öfverens om ett ganska godt förslag och

vid allmänna aeri ena. kammaren förkastar detsamma, på andra hållet sker en
utställningen regress till en redan förut passerad, men omtyckt ståndpunkt. Så‘
Stockholm ledes, ett antagande här af 50,000 kronor kan möjligen — jag
(Forts.) säger icke att så skall ske — resultera i, att ett ursprungligen
mycket längre gående prutningsförslag framkommer i Andra Kammaren.
Och det är icke alls säkert, att pluraliteten i Andra Kammaren
har lika öppet sinne för konstens värde som ledamöterna
från Andra Kammaren i andra utgiftsafdelningen af statsutskottet.
.lag anser mig böra vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr Leman: Det har ingalunda varit min mening att, om
lag så får såga, i mitt yttrande borteskamotera ordet »särskildt».
Skälet, hvarför detta ord är insatt i mitt förslag, är helt enkelt det,
att Kongl Maj:t ensam, icke tillsätter nationalmusei nämnd, utan
den. väljes af olika, institutioner, och derför är detta ord »särskildt»
rigtigt. Kongl. Maj:t kan ju sedan välja samma personer eller andra.

Jag . har endast velat gifva en förklaring, hvarför detta ord
kommit in i förslaget.

Herr Reuterswärd: Jag tager mig friheten att vänligast
hemställa till herr Leman, om han icke ville afstå från sitt förslag.
Jag gör det derför, att jag högligen fruktar, att detta tillägg kan
draga, många röster från oss i Andra Kammaren. Det är bättre,
att vi, om kamrarne stanna i olika beslut, få votera endast om
summorna. Ty, som sagdt, skola vi votera dels om summorna och
dels om förändringar i statsutskottets kläm i öfrigt, så kan det
hända, att man förlorar mera än man derigenom vill vinna. Derför
tager jag mig friheten hemställa, att vi vid detta tillfälle få inom
denna kammare votera endast om frågan, huruvida anslaget skall
blifva 40,000 eller 50,000 kronor. Jag ber dessutom att få säga,
att .någonting, annat så mycket mindre tyckes vara behöfligt, som,
enligt hvad jag hört och äfven offentligen sagts af herr Wennerberg,
en komité för detta ändamål redan är tillsatt. Följaktligen
torde det icke vara skäl, att Riksdagen vidare sysselsätter sig* med
denna sak. ö

Herr Leman: Då jag erfarit, att ärendet ännu icke är före draget

i Andra Kammaren, vill jag visst icke vara den, som bidrager
till någon förveckling. Om alltså ingen annan vill upptaga mitt
förslag, har jag ingenting emot att afstå derifrån. Jag har endast
velat. begagna tillfället att göra ett yrkande om ett förhållande,
so.m jag vet ligga många utomstående om hjertat, och må i öfrigt
mitt yttrande vara fäldt till den ringa kraft och verkan det hafva kan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, i enlighet med de under öfverläggningen förekomna

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25.

yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i den nu Anslag till
föredragna punkten hemstält samt vidare derpå att kammaren, med inköp af
afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl. ^^”‘alhnänna
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställ- utställningen
ning oförändrad; och förklarade herr vice talmannen sig finna den i Stockholm
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. 1897.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och (Forts.)
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 35
af sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt
den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifaller denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 38.

Punkterna 36—85.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 86. Anslag till en

tidskrift för

Herr Alin: Jag kan icke annat än på det högsta glädja mig tandsmål

åt den framgång, som rönts af sträfvandena inom statsutskottets
andra utgiftsafdelning att i hufvudsak befrämja de vigtiga ändamål,
som äro upptagna under åttonde hufvudtiteln, och det skulle, med
hänsyn till det sätt, hvarpå detta skett, icke hafva fallit mig in
att vid denna punkt yrka någon ändring i hvad utskottet bemstält,
så vida jag icke ansåge, att det ändamål, hvarom här är fråga, är
af den art, att man icke kan, såsom frågan föreligger, stanna vid
utskottets hemställan. Det gäller, såsom lierrarne hörde, frågan
om anslag till den sedan år 1878 utgifna tidskriften »Nyare bidrag
till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif». Denna
tidskrift, som af det utaf Kongl. Maj:t disponerade anslaget till
resestipendier och lärda verks utgifvande för hvart och ett af åren
1880—1883 fått ett belopp af 700 kronor, men från och med år
1884 åtnjutit ett af Riksdagen på Kongl. Maj:ts framställning beviljadt
anslag af 3,150 kronor om året, denna tidskrift har under hela

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Anslag till en
tidskrift för
landsmål
m. in.
(Forts.)

denna tid skötts med ett intresse och en kraft, som utmynnat i de
vackraste resultat, och det är med full sanning som det blifvit
sagdt, att den »genom vetenskaplig hållning och mångsidig behandling
af det rika ämnet intager en af de främsta platserna bland
likartade publikationer inom och utom Europa». Jag har här ett
par i början af detta år afgifna intyg af vetenskapsmän i angränsande
germaniska länder angående den ställning, som tidskriften
intager, och det mål, som den föresatt sig. Det första är af professorerna
Sieves och Mogk i Leipzig och vitsordar, att tidskriften
intager en framstående och i många afseenden rent af ledande
ställning i sina bemödanden att söka rädda de dyrbara skatter,
som inom det af tidskriften bearbetade området finnas just inom
vårt land. Norske vetenskapsmän, professor J. Storm och den
ryktbare forskaren Sophus Bugge, framhålla, huruledes tidskriften
fortsattes med en »följd af ståtliga hand, hvari en stor skara ifrigt
intresserade och dugtiga forskare nedlagt ett betydande och utomordentligt
värdefullt arbete. Man kan säga», yttra de vidare,
»att denna tidskrift, då den kom till, var epokgörande, och att den
fortfarande är af allra största betydelse för vetenskapen om svenskt
språk, svenska folkegendomligheter och svensk kulturhistoria». De
danske vetenskapsmännen på nu ifrågavarande område, af hvilka
jag nämner professorerna Thomsen, Wimmer och Nyrop, framhålla
den ovanliga ifver och duglighet, hvarmed det arbetas på denna
tidskrifts område, men framhålla också, att »huru mycket der än
är uträttadt, är det dock ännu utomordentligt mycket som återstår
att göra». Det är detta förhållande, som föranledt redaktionen att
till Kongl. Maj:t ingå med en blygsam framställning om någon
ökning i det anslag, som tidskriften åtnjuter. Det är nemligen så,
att tidskriftens redaktion, som torde vara mest kompetent att bedöma
dessa förhållanden, funnit vigten af att inom jemförelsevis
kort tid, vida kortare än man med det nuvarande anslaget kan begagna,
vidtaga åtgärder för att från förstörelse rädda hvad som
ännu kan räddas af det, som på detta område bör bevaras och tillvaratagas.
Förhållandet är ju, att i följd af förbättrade kommunikationer,
i följd af tidningarnes spridning, i följd af ökad folkupplysning,
går ett nivelleringsarbete fram, som gör, att de qvarlefvor
som i minnet förvaras af arfvet på detta område, mer och mer försvinna,
och ledaren af tidskriften anser sig kunna säga, att »de
senaste årens forskningar intyga enstämmigt, att den, som ännu vill
höra verkliga bygdemål och ur granskningen af de folkliga munarternas
rika skiftningar söka ledning till att förstå språkhistoriens,
språklifvets problem, och den, som vill följa folktraditionerna i deras
olika uppenbarelser, han måste i de flesta landskap hålla sig uteslutande
till den generation, som inom tjugu år skulle hvila i grafven».

I följd häraf har tidskriftens redaktion ansett sig böra göra
något för att påskynda arbetet. Förhållandet är nu, enligt de upplysningar
som lemnas i handlingarna, att redaktionen har af inkomna
bidrag till tidskriften så mycket, att det kan fylla tio årgångar
eller 260 ark. Dessutom kan jag, enligt de uppgifter, som
finnas att läsa på tidskriftens anslag, upplysa att utöfver detta

Lördagen den 1 Maj.

material, utöfver de uppsatser, som nu ligga på redaktionens bord, Anslag till en
50 ä 60 äro under utarbetande. Vidare hafva under den senaste tidskrift för
tiden åtgärder vidtagits för att inom olika landsdelar anordna syste- tandsmal
matiska undersökningar af dialekterna. På enskild väg har man (ports.)
erhållit medel till dessas undersökningar, men hvad man dessutom
behöfver är ett organ, der deras resultat kunna publiceras, och det
kan man icke säga, att man har i denna tidskrift, med dess nuvarande
anslag, då, såsom jag nyss visat, dess utrymme är till den
grad taget r anspråk, att man får vänta icke blott i åratal, utan i
tiotal af år, innan en författare kan få sitt arbete der publiceradt.

I denna omständighet ligger också, att man löper fara att förlora
det intresse för arbetet på detta område, som tidskriftens redaktion
haft att bygga på. Ty det är visserligen sant, att tidskriftens
medarbetare icke sätta i fråga att få något egentligt arfvode för
sitt arbete -—• arfvodet åt författare i denna tidskrift går till 20
kronor för tryckark, en ersättning, om hvilken redaktionen med
rätta säger, att den är föga mer än ett försvarligt renskrifvarearfvode
— men hvad de med skäl kunna begära, det är, att de icke skola
behöfva vänta i åratal på publicerandet af sina arbeten, och att
deras uppsatser icke skola skrifvas endast för att få ligga i arkiv
eller bibliotek. Det är naturligt, att går det så, måste det intresse
försvinna, som uppehåller hela detta arbete för bevarandet af ett
arf, som är minst lika dyrbart som det, för hvars bevarande kammaren
nyss beviljade ett anslag af 25,000 kronor—jag menar till
nordiska museet-—medan här endast begäres ett anslag af5,000 kronor.

För att vinna det ändamål, som här är i fråga, är den lilla
tillökning i anslaget, som Kongl. Maj:t har begärt, visserligen ingenting
att tala om. Såsom förut nämnts, är anslaget nu 3,150 kronor,
och Kongl. Maj: t har begärt en förhöjning af anslaget till 5,000
kronor, således en ökning af anslaget med 1,850 kronor. Utskottet
erkänner utan inskränkning betydelsen af denna tidskrift och dess
ändamål, men utskottet tillägger, att »den förhöjning i anslaget,
som med afseende härå synes böra beviljas», bör icke vara den,
som Kongl. Maj:t föreslagit, eller 1,850 kronor, utan »torde lämpligen
kunna begränsas till 500 kronor»; och att »genom det sålunda
förhöjda anslaget bör enligt utskottets mening tillfälle beredas att
i tidskriften intaga do bidrag till densamma, som äro af verkligt
värde och betydelse». Jag hemställer, huruvida verkligen utskottet
har skäl att med dessa ord liksom antyda, att hvad som intagits i
tidskriften eller är i fråga att intagas i densamma icke skulle vara
af verkligt värde och verklig betydelse. Här är nu fråga om en
tillökning i det nu utgående extra anslaget till 5,000 kronor. Hurudan
penningetillgången för närvarande är, känna vi alla; det mål, som tidskriften
afser att befrämja, är af så ofantligt stor betydelse, och det ligger,
såsom jag sökt visa, periculum in morot; derför vågar jag, ehuru ingen
reservant i utskottet linnes, yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Billing: Den, som i likhet med mig under några riksdagar
deltagit i arbetet å andra afdelningen i statsutskottet, minnes
nog, huru under föregående år fråga der förevarit, huruvida icke

N:o 25.

Anslag till
en tidskrift
för landsmål
m. m.
(Forts.)

44 Lördagen den 1 Maj.

anslaget till denna tidskrift kunde och borde nedprutas. Då nu
här vid denna riksdag kom förslag, att tidskriften skulle icke blott
bibehållas vid detta anslag, som den haft sedan 1884, utan äfven
få anslaget betydligt höjdt, så tänkte jag i mitt stilla sinne: det lär
det väl icke finnas någon utsigt till. Och vid frågans förberedande
behandling visade sig äfven först, att det icke fans någon utsigt
alls till höjning i anslaget. Det ansågs, att man borde stanna vid
det förutvarande anslaget, som också är ett ganska bra anslag för
en tidskrift. *

Det är en liten historia med denna sak — eu liten interiör,
som jag skall be att få meddela. Då nemligen några ledamöter
bestämdt icke ville bifalla någon förhöjning, föreslogs från ett håll:
ja, men herrarne kunna väl åtminstone från afdelningen tillstyrka
femhundra kronor; vi kunna ju låta saken sedan afdömas inom
statsutskottet. Nå, detta gick man in på, men med det uttryck -liga förbehåll, att, om någon i utskottet komme att opponera sig
mot förhöjningen, vi på afdelningen icke skulle anse oss skyldiga
att stå vid och försvara förslaget.

Så löst hängde denna förhöjning, och då frågar jag: tro herrarne
att det kan vara till någon nytta, om man nu här i Första
Kammaren går öfver hvad utskottet föreslagit? För min del är
jag ganska öfvertygad, hur mycket jag än tror på verkningarna af
underhandlingar under hand och bearbetningar, att någon framgång
icke kan vara att vänta åt en sådan ytterligare höjning, men
deremot torde det vara all anledning att tänka sig, att- statsutskottets
förslag skulle kunna vid en gemensam votering afslås, och det
gamla anslaget bibehållas.

Vill nu Första Kammaren riskera dessa ytterligare 500 kronor
till denna tidskrift, kan jag icke säga något deremot, men det vill
jag påpeka, att det är icke alltid gifvet att, derför att någon är
öfvertygad att ett högre anslag vore bra, man också kan genomdrifva
det högre anslaget.

Den siste talaren låtsade som om han menade, att utskottet
med hvad som står i slutet i punkten om att tidskriften, med det
anslag utskottet föreslagit, skulle sättas i tillfälle att intaga bidrag,
som vore af verkligt värde och betydelse, afsett att säga, att hittills
i tidskriften varit intagna artiklar, som icke haft verkligt värde
och betydelse. Nej, någon smula försynthet ha väl vi i utskottet
också, så att vi icke anse oss kunna bedöma alla artiklarna i tidskriften.
Yi ha ju ej ens läst dem. Så vildt, som den siste talaren
antydde, hafva vi icke kunnat löpa åstad. Men deremot är
det icke omöjligt att tänka sig — så skarptänkta äro vi — att det
kan finnas författare, som vilja hafva in bidrag i tidskriften, utan
att dessa alltid hafva verkligt värde, och jag tror att herr Alin
också skall medgifva, att det nog finnes åtskilliga personer, som
ha lust att författa och skrifva i tidskriften, men hvilkas artiklar
icke hafva verkligt värde. Och jag ber att få nämna, att det är så
långt ifrån att vi underskattat tidskriftens värde, att utskottet just
i det sätt, hvarpå tidskriften blifvit skött, haft sitt egentliga skäl
att tillstyrka förhöjningen. Dessa 500 kronor äro verkligen att be -

Lördagen den 1 Maj. 45

trakta såsom ett premium åt utgifvaren, derför att lian ansågs hafva
skött tidskriften väl.

Ehuru vi i afdelningen ansågo, att det anslag å 3,150 kronor,
som tidskriften haft sedan 1884, icke är något dåligt bidrag, får
jag hemställa, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag i förevarande
punkt.

Herr Alin: Jag beklagar mycket, att mina sista ord ingåfvo
den senaste ärade talaren en sådan stämning, att de åsigter, han
hade eller tycktes hafva vid början af sitt anförande, öfvergingo
till en helt annan stämning vid slutet af anförandet. Det föreföll
i början, som om han icke var så angelägen att hålla på utskottets
åsigter och gerna såge att anslaget höjdes till hvad Kongl. Maj:t
begärt, men han slutade med att med synnerlig energi yrka bifall
till utskottets förslag. Jag ber att, med anledning af hvad han
yttrade om mig, få uttala att jag icke låtsat något, utan gjorde
hvad jag brukar göra här i kammaren och annorstädes, nemligen
säga ut hvad min öfvertygelse bjuder mig. Jag har endast velat
påpeka, att de anförda orden mycket väl kunna tolkas på sådant
sätt, att utskottet anser sig hafva anledning att antaga, att hvad som
kommer att intagas i tidskriften icke skall vara så pass betydande
saker, att den begärda förhöjningen icke kan utan verklig olägenhet
nedsättas. Det är för öfrigt skilnad på tidskrift och tidskrift.
Han kan icke taga alla sådana i klump och säga, att en tidskrift,
som har ett så och så stort anslag kan reda sig dermed, utan man
måste se på det mål, tidskriften har att fylla. Nu är det mål,
som är uppstäldt för denna tidskrift, af så stor nationel betydelse,
att det är en ringa sak att understödja det med 5,000 kronor om
året. Ett tillskott af 500 kronor till nu utgående anslag, så att
anslaget skulle uppgå till 3,650 kronor, är så ringa, att jag för
min del anser, att man mycket väl kan riskera att anslaget stannar
vid hvad det är, utan denna obetydliga tillökningen. Utsigterna
för anslagets höjning till nödigt belopp vid en kommande riksdag
blifva alltså större, om man låter det blifva vid det nuvarande beloppet,
än om man nu höjer detta belopp med den af utskottet
föreslagna summan. Jag vidhåller således mitt yrkande.

Herr Säve: Det är att förutse, att det icke tjenar mycket till
att uppehålla diskussionen, tv man lär ej kunna åstadkomma annat
resultat än det utskottet velat förorda, men jag kan icke underlåta
att begagna tillfället att uttala mina varma sympatier för den kong],
propositionens syfte. Och om propositionen faller denna gång, vill
jag hoppas, att den så snart som möjligt kommer åter, tv målet
är synnerligen behjertansvärdi Jag hoppas det, då Första Kammaren
för ett par ögonblick sedan beviljade 25,000 kronor till nordiska
museet, och då jag måste sammanställa hvad här är i fråga
med anslaget till det nordiska museet, som ju har att arbeta för
samma ändamål som denna tidskrift. Ty landsmålstidskriften ur
icke blott en tidskrift i vanlig mening, utan äfven ett slags museum,
afsedt att inrymma och uppsamla vigtiga språkliga minnes -

>'':o 25.

Anslag till
en tidskrift
för landsmål
in. in.
(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Anslag till
en tidskrift
för landsmäl
m. m.
(Forts.)

märken, landskapsdialekterna, innan de försvinna. Betänker man
detta, tror jag att det är väl värdt, att Första Kammaren egnar
litet intresse åt denna fråga. Hvar ock en af oss, som käft tillfälle
att följa nordiska museets utveckling, kar kelt visst fäst sin
uppmärksamket vid kuru raskt samlingsarketet der fortgår. Det
är tydligt, att så måste vara. Både föreståndare ock allmänket
veta, att materialet måste insamlas snart, ty eljest finnes det icke
något att insamla. Samma är förkållandet med folkdialekterna.
Landskapsdialekterna, som företrädesvis belysa vårt folklifs mera
ideella sidor, äro i våra dagar kastigare underkastade förändringar
än förr. Kär det nu är så lyckligt, att vi i kufvudredaktören kafva
en synnerligen kompetent man, som gör, snart sagdt, till sin lifsuppgift
att uppekålla denna tidskrift, förefaller det som om vi borde
kär i denna kammare särskilt göra kvad vi kunna för att understödja
kans sträfvanden. Ock då kan till medkjelpare kufvudsakligen
kar mer eller mindre medellösa studerande, kvilka göra sitt
arbete icke för ekonomisk vinst, utan af kärlek till ämnet, är detta
ett ytterligare skäl för Riksdagen att å sin sida gifva sitt erkännande
åt företaget. Jag kar icke att framställa något yrkande.

Efter kärmed slutad öfverläggning gjorde kerr talmannen jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
kvad utskottet i den nu föredragna punkten kemstält samt vidare
derpå att kammaren, med afslag å utskottets kemställan, så vidt
den skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, skulle
bifalla denna framställning oförändrad; ock förklarade kerr talmannen
sig finna den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Herr Alin begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades ock anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller kvad statsutskottet kemstält i punkten 86
af sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets kemställan, så vidt
den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
ock bifaller denna framställning oförändrad.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
kafva utfallit sålunda:

J a -— i 1,

Nej — 21.

Punkterna 87—89.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25.

Punkten 90.

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Jag kan icke vara annat
än utskottet tacksam för dess välvilja vid behandlingen af min motion,
ty utskottet erkänner, att det är af vigt att enskilda läroverk finnas,
hvari nya metoder kunna försökas, att staten har intresse af att,
när så behöfves, understödja enskilda läroverk, om de äro deraf
förtjenta, och slutligen att de medel, som äro härför nu disponibla,
icke äro tillräckliga. Det väsentligaste skälet som anföres mot
motionen är att, derest särskildt anslag till understödjande af enskilda
läroverk beviljas, vilkoren för åtnjutande af understöd från
anslaget borde närmare bestämmas, än hvad motionärerna ifrågasatt.
Vi motionärer hade tänkt oss, att dessa vilkor skulle bestämmas
af Kongl. Maj:t, och jag anser att utskottet hade varit
konseqvent, om det föreslagit Riksdagen att ingå till Kongl. Maj:t
med en skrifvelse och anhålla, att Kongl. Maj:t ville till en kommande
riksdag låta utreda i hvad mån, utöfver hvad nu är fallet,
samt under hvilka vilkor statsunderstöd borde beviljas enskilda
läroverk. Ett sådant förslag föreligger emellertid icke nu och det
synes mig som om det läge fara i dröjsmålet, i händelse ett rent
afslag nu blefve Riksdagens beslut. Ett kraftigt understöd behöfves
väl åt de enskilda läroverken. Jag tänker då mindre på de
läroverk, som redan hafva statsunderstöd. Det är visserligen tydligt,
att det statsunderstöd, som de åtnjuta, är alldeles för obetydligt,
och att deras ekonomiska existens är mindre god, så att de
hafva svårighet att genomföra sitt program, sådant de föresatt sig
det. Men närmast tänker jag på två läroverk, ett i Upsala och ett
i Stockholm. Dessa hafva i sina program uppstält de väsentligaste
önskemål i pedagogiskt hänseende, som länge framhållits af
allmänna meningen i landet. De tänka nemligen åstadkomma en
allmänt medborgerlig examen i klass 6:1, de tillämpa nya och
utmärkta metoder i språkundervisningen och de hafva inskränkt
lästiden till förmån för slöjd och lekar i det fria. De personer,
som handhafva dessa skolor, hafva ledts af ett lefvande pedagogiskt
intresse och de hafva måst underkasta sig ekonomiska uppoffringar.
Men det är att befara att, om icke staten kommer skolorna
till hjelp, dessa personer skulle förtröttas och icke hafva
magt att föra igenom den uppgift de föresatt sig. Det måste förutsättas,
att de enskilda läroverken med sina friare former hafva
lättare att genomföra sådana försök än statens läroverk, och de
förra komma derigenom att verka till gagn äfven i det afseendet, att
de hålla statens läroverk vakna. Vid sådant förhållande tror jag, att
det är en god affär för staten att lemna understöd åt de enskilda
läroverken. Äfven om, såsom vi föreslagit, åt dem lemnadcs 15,000
kronor i årligt understöd, skulle statens kostnad för hvarje elev
vid dessa läroverk blifva ofantligt inycket mindre än kostnaden
för hvarje elev vid statsläroverken. Och skulle de enskilda läroverken
upphöra med sin verksamhet, blefve tillströmningen till statsskolorna
så stor, att det skulle blifva nödigt bilda nya statsskolor
med stora kostnader för stat och kommun.

Om understöd
åt visso,
enskilda
läroverk.

?J:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Om understöd
St vissa
enskilda
läroverk.
(Forts.)

På dessa skäl anhåller jag om afslag till utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr Billing: Det är skada, att en fråga af så stor innebörd

som den om statsunderstöd till enskilda läroverk skall föredragas
på denna tid af dagen, då man icke har Tätt att annat än i största
korthet uttala sin mening, helst då sjelfva dagens datum gör horrarne
ännu mer otåliga än eljest kl. 4 e. m. är fallet. Dock
måste jag säga några ord till svar.

Såsom motionären nämnde, har statsutskottet icke stält sig
ogent mot de enskilda läroverken, utan accentuerat sin välvilja mot
dem. Deraf är också en följd, att utskottet icke i princip vill ställa
sig emot, att högre bidrag, än hittills utgått, må komma att utgå
till de enskilda läroverken. Men detta medgifvet, innebär dock
icke utskottets uttalande, att utskottet skulle vara en sådan vän
af de enskilda läroverken, att det blott derför, att läroverken äro
enskilda läroverk, genast skulle vara villigt att understödja desamma,
utan det är klart, att här är fråga om af hvad art läroverken
äro eller icke äro.

Man bör icke heller förbise, hvilket jag icke gör utan tvärtom
lägger stor vigt på, att dessa läroverk, om de blifva alltför många
i vårt land, hafva med sig sociala olägenheter. Det hör till vårt
lands stora förmåner bland många andra, att barnen till föräldrar
af de mest skilda vilkor sitta tillsammans på skolbänkarne. Det
är en stor fördel, att torpare- och grefvesonen sålunda sitta bredvid
hvarandra i samma skola. Det är tydligt, att de enskilda läroverken
i allmänhet måste blifva afsedda för förmögna föräldrars
barn. Derför tror jag icke, att det ur social synpunkt är att rekommendera,
att de enskilda läroverken blifva synnerligen många.

Nu ha såsom skäl för motionen anförts icke blott pedagogiska
skäl, utan man har också sökt motivera sitt förslag med ekonomiska
grunder och sagt, att det skulle vara en ekonomisk fördel för staten
att understödja de enskilda läroverken. Nu veta herrarne lika
väl som jag, huru man kan manövrera med siffror och få fram de
mest besynnerliga resultat. Men jag får säga, att 100,000 kronors
anslag till fem enskilda läroverk icke bereder staten den allra ringaste
besparing. 100,000 kronor motsvarar arfvode för 55 extra
lärare, och 55 extra lärare betyder detsamma som 55 klasser. Nu
finnas i medeltal 30 gossar i hvarje klass. Alltså representerar
100,000 kronors utgift kostnaden för 1,650 lärjungar, och till det
antalet hafva dessa fem läroverk hvarken kommit eller kunna någonsin
komma. Jag tror icke, att det skall kunna på allvar tvistas
om, att icke ett sådant anslag snarare innebär en förlust i
ekonomiskt hänseende, då det är ett faktum, att lika väl som det
finnes öfverbefolkade läroverk, så finnes det läroverk med mycket
få lärjungar.

Så har man anfört de pedagogiska skälen. Dessa läroverk
skulle vara försöksläroverk i motsats till hvad förhållandet är med
statens. Jag vill då i förbigående invända, att jag icke rätt kan
förstå, hvarför icke vid statens läroverk skulle kunna anställas

Lördagen den 1 Maj.

N:o 26.

försök i afseende å undervisningen lika väl som vid enskilda. Hvar
ligger något oöfvervinneligt hinder för, att schemat vid det ena läroverket
ordnas på ett annat sätt än vid ett annat? Det hehöfs icke
mer än ett penndrag af regeringen för att medgifva en olika läsordning.
Något bestämdt hinder för att staten skall anställa försök
vid sina läroverk tror jag således icke finnas. Derför kan
icke heller det att anställa försök i och för sig vara något, som är
värdt en synnerlig uppoffring. Vidare är det alldeles tydligt, att
läroverken icke, redan derför att de vilja anställa försök, skola
vara förtjenta af understöd. 1890 års särskilda utskott, som förordade
anslag till enskilda läroverk, lade eu bestämd och stor vigt
på, hvad motionärerna deremot icke lagt vigt på i sitt referat af
utskottets betänkande, att understöd skall lemnas åt sådana enskilda
läroverk, som gjort sig deraf förtjenta, och således icke
beviljas åt enskilda läroverk endast derför, att dessa anställa försök.
Nu säga visserligen motionärerna, att dessa fem läroverk,
som äro i fråga, äro väl vitsordade. Jag tror icke man kan säga
detta. Två af dem äro väl vitsordade af motionärerna, men något
offentligt vitsord hafva de icke fått, hvilket naturligtvis ej hindrar,
att de kunna deraf vara förtjenta. Motionärerna motivera emellertid
icke sitt förslag med ett sådant skäl, utan de framhålla, att de
enskilda läroverken böra få understöd blott derför, att de anställa
försök. Nej, mine herrar, så långt vill jag icke gå på experimentens
väg, att jag vill lemna anslag blott derför, att det experimenteras;
utan någon smula reson i experimenten är angelägnare än
den omständigheten att det experimenteras. Ett af dessa läroverk,
som af motionärerna hlifvit väl vitsordadt, hade, enligt mig lemnåd
uppgift, ursprungligen satt på sitt program att vara en religionslös
skola. Det skulle icke meddelas undervisning i kristendom.
Der försöket fick man snart lemna, ty våra skolbarns föräldrar
äro icke ännu så långt hunna, att de vilja, att barnen skola
vara utan kristendomsundervisning. Det anförda är ett bevis på,
hvilka experiment man kan vilja anställa. Jag vill icke, att staten
skall understödja läroverk med sådana program, blott derför att
försök skola anställas. Slutligen hafva motionärerna kommit med
ett ganska lustigt skäl, nemligen, att dessa läroverk skola bereda till
studentexamen. Hade motionärerna sagt, att det skulle vara läroverk,
som icke bereda till studentexamen, så skulle jag hafva förstått
framställningen, ty det är klart, att många anse felet hos
läroverken vara, att de alla bereda till studentexamen. Hade det
varit någon, som sagt, att hans läroverk lade an på medborgerlig
bildning och icke studentexamen, synes en framställning om understöd
till ett sådant läroverk haft mera skäl för sig.

För min del har det varit ett skäl att bestämdt motsätta mig
motionen, att det icke står något om hvilka försök som skulle anställas.
Visserligen sade den motionär, som nyss hade ordet, att
meningen varit, att Konungen skulle bestämma om organisationen
o. s. v. Jag tvifiar icke ett ögonblick på, att denne motionär haft
denna afsigt, men jag ber att få påpeka, att d''on, som författat
motionen, icke uttryckt detta på ett lyckligt sätt, ty der står, om

Första Kammarens Frat. 1897. N:o 25. A

Om under stöd

åt vissa

enskilda

läroverk.

(Forts.)

N:o 25.

Om under stöd

åt vissa

enskilda

läroverk.

(Forts.)

Lördagen den 1 Maj.

jag kan läsa svenska, raka motsatsen. Det heter nemligen, »väl
vitsordade privata läroverk, som afse att bereda till mogenhetsexamen
och som i fråga om organisation och arbetssätt varit och
äro afsedda att tillämpa och pröfva nya former och metoder, och i
öfrigt på de vilkor i fråga om afgifter, inspektion, redogörelser och
annat, som Kongl. Maj:t kunde finna lämpliga; med iakttagande
af,» o. s. v.

Jag kan icke tolka detta på annat sätt, än att Kongl. Maj:t
får pröfva frågor om afgifterna, inspektion, revision och dylikt,
men att Kongl. Makt icke får pröfva frågor om organisationen och
arbetssättet. Det förefaller mig omöjligt att, huru stor vän man
än må vara af de enskilda läroverken, bifalla en motion, som är så
allmänt hållen och jag anhåller derför om bifall till utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Jag skall icke glömma den erinran, som

den näst föregående talaren gjorde angående den långt framskridna
tiden. I sakens närvarande läge lärer den icke gerna kunna beredas
något positivt resultat, och till följd deraf vill jag yttra endast
några få ord.

Motionären anmärkte i sitt yttrande, att utskottet i betänkandet
visat sig vara särdeles vänligt stämdt mot den fråga, hvars taleman
han är, och jag vill ej heller förneka detta, men den siste
talaren förminskade säkerligen i rätt hög grad intrycket af utskottets
välvilja genom den kritik han underkastade motionen. I åtskilligt
af hvad han yttrade skulle jag mycket väl kunna instämma;
ett och annat skulle jag deremot vilja gerna upptaga till bemötande,
men afstår derifrån, då det ej är skäl att ingå i en tvist, som ej
kan leda till verkligt resultat. Blott det vill jag hafva sagt, med
anledning af hvad denne talare yttrade om att de privata läroverken
nödvändigtvis skulle blifva ett slags kastskolor, att jag i min
ungdom bevistat icke blott statens, utan äfven ett enskildt läroverk,
och att det var så långt ifrån att detta enskilda läroverk
skulle kunnat kallas en kastskola, att det gerna tålt jemförelse
med hvilket publikt läroverk som helst i fråga om rik blandning
af samhällsklasser bland de barn, som bevistade detsamma. Jag
tror derför icke, att de enskilda läroverken behöfva vara eller blifva
några kastskolor; vore detta nödvändigt, skulle jag obetingadt ställa
mig på den föregående talarens ståndpunkt; ty jag säger, i likhet
med honom, att klassblandningen i våra skolor är en stor fördel
för samhället; och vi böra söka bevara åt våra efterkommande det
förhållandet, att i våra läroverk de höges och de låges söner sitta
sida vid sida. Detta förhållande tillmäter jag så stor betydelse för
folkkulturen, att något, som skulle syfta åt en ändring deri, vill
jag ingalunda vara med om.

Då den ärade talaren i sitt anförande frågade, hvarför icke
staten skulle kunna inrätta försöksläroverk, så vill jag svara honom
med en motfråga: hvarför har staten icke gjort det? Om nu staten
icke .befattat sig dermed, så måtte väl häri ligga god anvisning
för svaret å det uppstäda spörsmålet. Säkerligen torde en
hvar medgifva, att, om undervisningsväsendet uteslutande skulle

H:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

samlas i statens hand, det skulle få en stor benägenhet att öfvergå
till ett slags stereotyp mekanism. Och det torde icke vara så lätt
för staten att bestämma vissa skolor till försöksläroverk. Häri ligger
säkerligen också skälet till att så icke skett.

Om man vill skärskåda förhållandena närmare, torde man nödgas
erkänna, att den pedagogiska verksamheten icke blott är grundad
på bibragt vetande, utan att den äfven kan yttra sig såsom
rent af en konst. Det finnes en pedagogisk konst, en undervisningskonst,
och konstens gåfva, den läser man sig icke till, utan
den får man. Det finnes bland de män, som utbilda sig för undervisningsverket,
sådana som på ett alldeles särskilt vis. äro begåfvade
för lärarekallet, under det att det stora flertalet icke har
denna begåfning, utan får nöja sig med den utbildning, studierna
kunna gifva. Det är ju ock att antaga, att en person, som tillhör
det förstnämnda slaget, vill egna sig åt lärarekallet såsom icke
en reglementerad mekanism, utan en sjelfständig verksamhet, inom
hvilken han kan fritt utveckla sin begåfning. Men till sådan
sjelfständig verksamhet erbjudes honom knappast tillfälle annorstädes
än i de enskilda läroverken.

Jag tror derför, att det af motionären framhållna önskmngsmålet,
att staten måtte dotera de enskilda läroverken, så att de
kunna bära sig, icke är något, som kan anses såsom mindre vigtigt,
såsom något hvilket kan göras men också låtas. De enskilda
läroverken hafva mycket stor betydelse äfven för statens läroverk
just derför, att de för de senare blifva nyttiga konkurrenter, ett
slags stimulus, icke minst derigenom att mera sjelfständigt utrustade
naturer, som kastat sig in på pedagogens kall, vid. de. enskilda
läroverken af sin benägenhet för och tillfälle till initiativ
drifvas att göra försök, hvilkas resultat derefter komma äfven statens
läroverk till gagn.

Jag måste hålla mitt ord och får icke upptaga kammarens tid
längre. Jag skall derför ej säga mer, än att då principen redan
är godkänd, då Kongl. Maj:t redan nu på grund af Riksdagens
medgifvande understödjer enskilda läroverk, det icke torde kunna
anses alltför sagviniskt, om jag uttalar den förhoppning, att,denna
fråga måtte af Kongl. Maj:t tagas i än vidare beaktande och göras
till föremål för en framställning till Riksdagen, deri man lyckligt
undviker de skär, på hvilka den enskilde motionärens framställning
nu synes hafva strandat.

Herr von Friesen: Till en början ber jag att få påpeka, att

staten redan gifvit de enskilda gossläroverken ett ganska väsentligt
understöd. En del sådana läroverk hafva fått två mycket vigtiga
förmåner, nemligen dimissionsrätt till studentexamen och tjensteårsberäkning
för lärarne. Dessa förmåner äro mycket störa och
innefatta, enligt min uppfattning, ungefär allt hvad staten, i allmänhet
taget, bör göra för de enskilda gossläroverken.

Motionären har nu för sitt förslag framlagt två skäl, ett pedagogiskt
och ett ekonomiskt.

Han har sagt, att vid de enskilda läroverken försök lättare gö -

Oin under stöd

åt vissa

enskilda

läroverk.

(Forts.)

Njo 25.

Lördagen den 1 Maj.

Om under stöd

åt vissa

enskilda

läroverk.

(Forts.)

ras med nya metoder, och de enskilda läroverken skulle härvid
vara staten till nytta icke blott positivt, utan äfven negativt, så
att man finge tillfälle att kasta bort oandvändbara metoder, och
dessa således icke komme att blifva statens läroverk till skada.
— I.förbigående, får jag säga, att det icke måtte vara så angenämt
att vara fader till pojkar, som gå i läroverk, der man pröfvar sådana
negativt gagneliga nya metoder.

Här kan i öfrig? talas om två slags försök: försök med nya
metoder i undervisningen och organisatoriska försök.

Hvad då beträffar försöken med nya metoder, kan jag icke
säga, att de äro utestängda från statens läroverk. Undervisningsmetoderna
äro ganska fria. Undervisningsämnena måste bestämmas,
men metoderna lemnas fria. Det är icke stäldt hos oss på
samma sätt som i de franska statsskolorna, der man öfverallt
har samma undervisningsböcker och i hvilka det öfverallt på samma
skoltimme läses samma ämne. Här i Sverige lemnas mycket friare
händer åt de särskilda läroverken, och faktiskt är, att nya undervisningsmetoder
oupphörligen försökas vid statens läroverk.

Jag vill icke trötta kammaren med något pedagogiskt anförande,
men jag kan icke underlåta att. anföra ett exempel angående de
båda ämnena fysik och kemi. Ända in på 1860-talet var undervisningen
i dessa ämnen ganska bristfällig, hvaremot den nu är
på god väg att blifva hvad man skulle kunna kalla fullkomligt
mönstergill. Laboratorier finnas nu vid alla läroverk, med goda
uppsättningar af apparater. Undervisningen i dessa ämnen står i

Salfva verket för närvarande hos oss så högt, att när en utlåning
kommer hit och får kännedom om dess ståndpunkt, den väcker
hans stora förvåning. Denna utveckling hafva vi emellertid
icke ernått genom de enskilda läroverken, utan genom statens, och
framför allt genom ett statsläroverk här i hufvudstaden. — Hya
metoder vid undervisningen i lefvande språk försökas ock vid statens
läroverk lika väl som vid de enskilda. Den imitativa metoden
har sålunda börjat tillämpas vid flera statsläroverk, och lärarne
hafva full rätt att göra dylika försök.

Hvad åter beträffar de organisatoriska försöken, så är det klart,
att våra statsläroverk skola vara organiserade lika. Det behöfde
visserligen i och för sig icke vara omöjligt att gifva olika läroverk
olika organisation, men jag ber att få påpeka att, så snart läroverken
skola föra till samma mål, nemligen mogenhetsexamen, hvilken
måste vara lika för alla, emedan den är en embetsexamen och
medför kompetens till vissa statstjenster, så måste dessa läroverk
vara lika organiserade, men samma förhållande gör, att äfven de
enskilda läroverken, såsom det också visat sig, få göra sina organisatoriska
försök med mycken försigtighet.

Jag tror således, att statens läroverk i mycket hafva lika goda
förutsättningar som de enskilda skolorna, om icke bättre, att kunna
gorå försök med nya metoder. Det kan visserligen hända, att sådana
sjelfständiga undantagsnaturer som dem, om hvilka den föregående
talaren yttrade sig, kunna slå sig på att bilda läroverk
enkom för att göra nya försök, men egentligen och vanligen äro

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25.

väl dessa enskilda läroverk blott affärsföretag. Och för öfrigt får
man väl förutsätta, att statens läroverk skola vara i lika goda händer
som de enskilda läroverken.

Hvad angår det ekonomiska skälet, så har herr Billing redan
framhållit, att staten icke kan vinna någon stor ekonomisk vinst
genom att på det sätt, motionären föreslagit, understödja de enskilda
läroverken. Dessa uppstå i allmänhet på sådana platser,
der det förut finnes statsläroverk, och den besparing staten kan
erhålla genom de enskilda läroverken torde derför icke kunna anslås
synnerligen högt.

Hvad som emellertid framför allt bestämt mig att motsätta
mig motionärens förslag är det sociala skälet. Man åberopar ofta
i detta fall exemplet från främmande länder, särskildt vårt grannland
Finland, der sådana af staten understödda gosskolor finnas i
stor mängd. Jag har gjort förfrågningar om huru förhållandena med
dessa skolor voro, och jag fick det klara och bestämda svaret, att
de voro fullkomliga kastskolor för de förmögnes barn, under det
det fattiga och så kallade sämre folkets barn gingo i andra skolor.
Så t. ex. har Helsingfors normallyceum på långt när icke fullt
elevantal, under det att ett enskild! läroverk i samma stad har
fullt upp med elever, alla förmögna föråldras barn, hvaremot de
fattiges barn gå i statens skolor. Och det lärer vara en allmän
mening i Finland, att privatskolsystemet ingalunda är något lyckligt
eller efterföljansvärdt förhållande. Hos oss hafva vi det nu så
stäldt, att det icke är någon utsliten fras, då man säger, att torparens
och grefvens barn sitta sida vid sida i skolan. I detta förhållande
hafva vi efter min mening ett godt bidrag till den sociala
frågans lösning, hvilket vi icke böra låta försvinna. Gifver åter
staten de enskilda läroverken allt för mycket understöd, så kommer
detta lyckliga förhållande säkerligen att försvinna. De privata läroverken
skulle nog, som motionen antyder, kunna uppsätta en del friplatser,
men detta skulle nog icke kunna medföra någon jemlikliet;
dessa frielever skulle tvärtom tvingas in i en ganska obehaglig ställning.

I enlighet med den uppfattning, jag nu uttalat i frågan, hoppas
och tror jag också, att Kong! Maj:t skall med mycken varsamhet
framgå vid beviljandet af understöd åt enskilda läroverk. De
läroverk, som nu hafva understöd, hafva visat sig vara göda och
förtjenstfull. Kongl. Magt har efter verkstälda undersökningar
befunnit dem förtjenstfull^ och de hafva fått vara i verksamhet
någon tid, innan de erhållit understöd. På detta sätt har man på
förhand vetat beskaffenheten af de läroverk, staten gifvit understöd,
och jag tror ej att det är skäl att gå vidare.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Grefve Wachtmeistor, Fredrik: Jag kan icke tro, att den
sociala olägenheten af do enskilda läroverken kan vara så stor som
herrar Billing och von Friesen antagit. Det är ju gifvet, att, om
dessa läroverk finge statsunderstöd, de skulle inrätta ganska många
friplatser, och derigenom skulle tillfälle lemnas äfven obemedlade
barn att der erhålla undervisning. För öfrigt är det visserligen

Om understöd
åt visso,
enskilda
läroverk.
(Forte.)

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

Om understöd
åt vissa
enskilda
läroverk.
(Forts.)

sant, att Sverige under föregående århundraden haft stor social
nytta deraf, att i skolorna de fattigas och de rikas barn sitta sida
vid sida, men jag vet icke, om ej staten kanhända gått något för
långt i att uppmuntra fattiga föräldrar att sätta in sina söner i de
högre läroverken. Vi hafva sett hvilket stort antal studenter som
årligen producerats och kommit till universitetet i förhållande till
det antal, staten sedan kan gifva sysselsättning och förtjenst, och
jag tror att det måste erkännas, att häri ligger äfven en social fara.

Herr Billing anmärkte, att i motionen icke talats om att, såsom
förutsattes i 1890 års förslag, de enskilda läroverken skulle vara
»väl förtjenta». Ja, det är rigtigt, att detta ord icke blifvit nämndt,
men det står i stället »väl vitsordade» och jag tänkte mig att detta
skulle betyda detsamma.

Som bevis på huru orätt vi gjort, som icke mera utförligt talat
om vilkoren för åtnjutande af statsunderstöd, framhöll herr Billing
vidare, att man vid en skola skulle haft för afsigt att alldeles
förvisa religionen såsom undervisningsämne, men jag tror icke att
denna uppgift är fullt korrekt. Saken lär förhålla sig så, att en
af de personer, som stå i spetsen för den antydda skolan, förut,
innan skolan bildades, lemnade enskild undervisning och då icke
undervisade i religion, men sedan skolan kommit till stånd, har
religionsundervisning meddelats derstädes, för öfrigt, efter hvad
jag inhemtat, af en mycket god lärare.

Hvad beträffar herr Billings yttrande derom, att det icke skulle
vara en god affär för staten att lemna det begärda understödet, så
skulle det föra mig allt för långt att gå in på en vederläggning
deraf. Jag qvarstår emellertid vid min förut uttalade uppfattning,
om än jag anser, att detta förhållande är af mindre vigt än de
pedagogiska synpunkterna.

Herr vice talmannen: I närmaste öfverensstämmelse med de
åsigter, jag för några år sedan uttalade derom, att staten borde i
större omfattning understödja de enskilda läroverken, ber lag att i
allt väsentligt få ansluta mig till herr Wieselgrens uttalanden i
frågan. Efter det erkännande statsutskottet gifvit de enskilda läroverken
och dess uttalande om att det vore önskvärdt att de erhålla
understöd, men att de medel, som för sådant ändamål finnas till fängliga,

äro för knappa, så har det resultat, hvartill utskottet
ommit, i hög grad förvånat mig liksom ock i synnerhet de skäl,
utskottet derför anfört. Hvad det beträffar att dessa läroverk
skulle blifva kastskolor, så är jag elev från ett enskildt läroverk,
och jag kan intyga, att det visst icke var fallet, att der rådde någon
slags kastanda. Bland de alumner, som derifrån utgått, fins också
hela samhällsskalan representerad. Så hafva bland andra sex
blifvit statsråd och två — hamnbusar. Jag önskar och hoppas, att
frågan måtte återkomma och att den då får ett bättre mottagande
från statsutskottets sida än som nu kommit den till del.

Herr Törnebladh: Jag her att få fästa uppmärksamheten på,
att om man skall bevilja detta anslag och sålunda yttra sig till

Lördagen den 1 Maj.

N:o 25.

förmån för saken i fråga, så måste man först veta hvad saken
innebär, och jag vill då fråga, om någon här i kammaren kan svara
på: hvad är ett försöksläroverk? Till dess jag fått ett svar på
denna fråga, så instämmer jag med utskottet.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 91—99.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 100.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 28 och BO
sistlidne månad bordlagda utlåtande n:o 56, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om undersökning
angående meningarne bland landets myndiga manliga
befolkning i fråga om de vigtigare hittills framstälda förslagen
till ändrade bestämmelser rörande valrätt till Riksdagens Andra
Kammare, bifölls utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser:

n:o 60, till Konungen, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
angående beredande af lånemedel för utveckling af statens
telefonväsende, dels ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anläggning af vissa telefonledningar,
samt

n:o 61, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i anledning af
Kong], Maj:ts proposition angående beredande af lånemedel till
utveckling af statens telefonväsende.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrifvelse:

Till Riksdagens Första Kammare 1

Då en bland de flera ogynsamma omständigheter, som förorsakade
att den bohuslänska jernbanans afslag vid gårdagens
gemensamma voteringar afgjordes medelst den förseglade sedeln,
äfven var don, att jag blindt kallad till ett af mina barns dödsbädd
och ej ansåg mig derifrån kunna återvända på den tid, som
erfordrades för att hinna deltaga i voteringen, så har jag velat

Om understöd
åt vissa
enskilda
läroverk.
(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 1 Maj.

med läkares intyg styrka de förhållanden, som tvungo mig att
tillbringa natten vid sjukbädden i stället för att, såsom det var min
afsigt, använda den för återresa till Stockholm.

Med kännedom om det tillmötesgående, med bvilket röstqvittningar
inom Första Kammaren bruka kunna öfverenskommas, i
ömmande fall, gjorde jag per telefon och telegraf försök till
sådan, men tyvärr utan framgång.

På samma gång jag djupt beklagar voteringens olyckliga utgång,
öfverlemnar jag åt Första Kammaren att bedöma giltigheten af de
skäl, på grund af bvilka jag i detta fall handlat.

Göteborg den 29 april 1897.

P. Em. Lithander.

Det i skrifvelsen åberopade läkareintyget, som jemväl upplästes,
lydde sålunda:

Att grosshandlaren och kommendören herr P. Em. Lithander,
hvars dotter sedan lång tid legat sjuk i lungtuberculos, på min
bestämda tillrådan hemkallades måndagen den 26 dennes, emedan
sagde dag på middagen en så högst betänklig förändring i hennes
tillstånd egt rum, att hennes bortgång syntes nära förestående, ett
förhållande som fortfor oförändradt under tisdagen 27:de och
sålunda utgjorde anledning för mig att afstyrka herr Lithanders
tillämnade resa till Stockholm samma dags afton; visserligen har
i dag en ringa förbättring inträdt, men det oaktadt är sannolikt
slutet att förvänta hvilken dag som helst; intygas på heder och

o n tv) varp

Göteborg den 30 april 1897.

O. Im. Carlander.

Legitimerad läkare.

Anmäldes och bordlädes särskilda utskottets memorial n:o 3,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa delar af
den i utskottets utlåtande n:o 1, första punkten, föreslagna lag för
Sveriges riksbank.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 4,n e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1897.