RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Första Kammaren. N:o 24.

Onsdagen den 28 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet \V
tioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, samt
2:o) om vissa ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

n:o_9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet; och
n:o 56r i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om undersökning angående meningarne bland
landets myndiga manliga befolkning i fråga om de vigtigare hittills
framstälda förslagen till ändrade bestämmelser rörande valrätt till
Riksdagens Andra Kammare; äfvensom
lagutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 52, i anledning af väckta motioner om ändringar i och tillägg
till lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891;

n:o 53, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande
n:o 30, i anledning af väckta motioner med förslag till förordning
angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m.; och

n:o 54, i anledning af väckt motion angående ändringar i lagarne
om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
den 28 juni 1895.

Första Kammarens Prof. 1897. N:o 21

N:o 24.

Onsdagen den 28 April.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrifvelse:

Sedan jag blifvit af Kongl. Maj:t i nåder utnämnd till justitieråd,
får jag härmed vördsamt afsåga mig förtroendet att vara Riksdagens
justitieombudsman.

Stockholm den 26 april 1897.

Axel Thollander.

Denna skrifvelse lades till handlingarna; och skulle jemlikt § 68
riksdagsordningen revisionssekreteraren Hugo Erik Mauritz Bohman,
som den 24 sistlidne februari blifvit utsedd till justitieombudsmannens
efterträdare, genast insättas i justitieombudsmansembetet samt
Riksdagens kanslideputerade genom utdrag af protokollet härom
underrättas med anmodan att låta uppsätta och till kamrarne ingifva
förslag dels till förordnande för Bohman såsom Riksdagens justitieombudsman,
dels ock till skrifvelse till Konungen med anmälan om
den sålunda inträdda förändringen.

Herr talmannen anförde, att han, efter öfverenskommelse, träffad
mellan talmännen, finge föreslå, att fredagen den 30 i denna månad
skulle anställas val af valmän jemte suppleanter för utseende af
Riksdagens justitieombudsmans efterträdare.

Detta förslag antogs.

Herr talmannen tillkännagaf, att herr Lithander anmält, att han
i följd af sjukdomsfall inom sin familj, efter erhållen ledighet från
riksdagsgöromålen, begifvit sig från hufvudstaden för några dagar.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 53, punkten 1, föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen —
under förbehåll, att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den
26 februari 1897 för den föreslagna banan från Boden till Ytter
Morjärv angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m.
iakttagas — må, med uttalande, i anledning af herr J. M. Ekströmers
motion, att arbetets utförande måtte under behöflig kontroll verkställas
med tillämpning af entreprenadsystemet, der så med fördel
för staten kan ske, besluta anläggning af en statsbana i enlighet med
Kongl. Maj:ts förslag från Koden till Ytter Morjärv samt till påbörjande
af denna bana för år 1898 å riksstaten utom hufvudtitlarne
anvisa 1,300,000 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t dels att förordna
om de orter, jernvägen bör genomgå, dels ock att låta af det anvisade

N:o 34.

Onsdagen den 28 April. 3

beloppet förskottsvis under innevarande år af tillgängliga medel utanordna
150,000 kronor, röstar 6 & °

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren —
under forbehä l att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den
-b februari 1897 för den föreslagna banan från Boden till Ytter
Morjarv angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttagas
och med uttalande, i anledning af herr J. M. Ekströmers
motion, att arbetets utförande måtte under behöflig kontroll verkställas
med tillämpning af entreprenadssystemet, der så med fördel
tor staten kan ske — beslutat anläggning af en statsbana från Boden
öfver Mas a fors till Ytter Morjarv samt till påbörjande af denna bana
tor är 1898 å nksstaten utom hufvudtitlarne anvisat 1,300,000 kronor,
med ratt för Kongl. Maj:t dels att närmare förordna om de orter
jernvägen. bör genomgå, dels ock att låta af det anvisade beloppet

150 0008kronordCr 1DneVaTande år af ^gängliga medel utanordna

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda;

Ja—114;

Nej- 27.

Sedan protokoU öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
dtsandt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n;o 272, som upplåstes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 85 ja och 136 nej samt att båda kamrarnes sammanraknade
röster befunnits utgöra 199 ja och 163 nej, hvadan beslut
i irågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med iapropositionen.
J

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följandetif
statsutskottet i dess memorial n:o 53, punkten 2, föreslagna
och åt båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen —
™ förbehåll att„ i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den
2b februari 1897 för den föreslagna banan från Krylbo till Örebro

angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttagas__

må, med uttalande, i anledning af herr J. M. Ekströmers motion, att
arbetets utförande måtte under behöflig kontroll verkställas med

N:o 24. 4 Onsdagen den 28 April.

tillämpning af entreprenadsystemet, der så med fördel för staten kan
ske, besluta anläggning i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag af en
statsbana från Krylbo till Örebro samt till påbörjande af denna bana
för år 1898 anvisa 3,000,000 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t dels
att närmare förordna om de orter, jernvägen bör genomgå, dels ock
att låta af det anvisade beloppet förskottsvis under innevarande år
af tillgängliga medel utanordna 750,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, ej
bifallit hvad Kongl. Maj:t föreslagit om anläggning af jernväg för
statens räkning från Krylbo till Örebro.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—104;

Nej— 38.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 273, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 108 ja och 113 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 212 ja och 151 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med japropositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 53, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen —
under förutsättning att, för anknytning af nedan nämnda svenska
statsbana med det norska jernvägsnätet, från norsk sida beslut fattas
om anläggande af jernväg från riksgränsen vid Svinesund till lämplig
punkt å norska sydbanan, samt under förbehåll att de i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 26 februari 1897 för den föreslagna
banan från Göteborg till Svinesund angifna vilkor om kostnadsfri
upplåtelse af mark m. m. iakttagas — må, med uttalande, i anledning
af herr J. M. Ekströmers motion, att arbetets utförande måtte
under behöflig kontroll verkställas med tillämpning af entreprenadsystemet,
der så med fördel för staten kan ske, besluta anläggning
af en statsbana från Göteborg öfver Kongelf, Ucklum och Uddevalla

Onsdagen den 28 April. 5

till Svinesund samt till påbörjande af denna bana för år 1898 anvisa
2,000,000 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t dels att närmare förordna
om de orter, jernvägen bör genomgå, dels ock att låta af det anvisade
beloppet förskottsvis under innevarande år af tillgängliga medel
utanordna 750,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har, på sätt Andra Kammaren beslutat, Kongl. Maj:ts
förslag om anläggning af en statsbana från Göteborg till Svinesund
icke vunnit Riksdagens bifall.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—87;

Nej—53.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 274, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 94 ja och 128 nej, att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 181 ja och 181 nej, att i följd häraf
den förseglade sedeln måst öppnas samt att denna sedel innehöll ett
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anstaldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 54 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, atf, i enlighet med Kongl. Maj:ts framställning, åt
t. f. chefen vid värfvade arméns disciplinkompani, majoren in. m.
Oscar Wilhelm Gyllenhammar, och redogöraren vid samma kompani,
tanjunkaren Johan August Pettersson, å allmänna indragningsstaten
beviljas pensioner af 1,380 kronor åt Gyllenhammar och 410 kronor
åt Pettersson, . att, utan minskning i de till hvar och en af dem nu
utgående pensioner från arméns pensionskassa och fyllnadspensioner
från statsmedlen, af dem för deras återstående lifstid åtnjutas från
och. med månaden näst efter den, i hvilken hvarderas anställning vid
disciplinkompaniet upphör, röstar

Ja;

N:o 24.

Onsdagen den 28 April.
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning,
så vidt den atser beviljande af pension å allmänna indragningsstaten
åt redogöraren vid värfvade arméns disciplinkompani
Johan August Pettersson, på det sätt bifallit Kongl. Maj:ts framställning
om pension åt t. f. chefen vid nämnda kompani Oscar Wilhelm
Gyllenhammar, att Riksdagen medgifvit, att Gyllenhammar må å allmänna
indragningsstaten uppbära pension å 560 kronor, att, utan
minskning i den till honom nu utgående pension från arméns pensionskassa
och fyllnadspension från statsmedlen, af honom för hans återstående
lifsid åtnjutas från och med månaden näst efter den, i hvilken
hans anställning vid disciplinkompaniet upphört.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—110;

Nej— 24.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 275, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 50 ja och 163 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 160 ja och 187 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i enlighet med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 55 föreslagna och. af båda kamrarne
godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att, i anledning
af det af herr O. M. Björnstjerna m. fl. samt H. Amnéus m. fl. framstälda
förslag, Riksdagen åt f. d. generallöjtnanten K. A. Rydings
efterlemnade enka Jenny Kristina Rosalia Ryding, född Pettersson,
utöfver den pension, hon för närvarande uppbär från arméns nya
enke- och pupillkassa, beviljar å allmänna indragningsstaten en årlig
pension af 880 kronor, att utgå från och med den 1 mars innevarande
år och så länge hon förblifver enka, röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 28 April. 7 N:o 24.

Vinner Nej, har ifrågavarande af herr O. M. Björnstjerna m. fl.
och H. Amnéus m. fl. framstälda förslag ej af Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—127;

Nej—7.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 276, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 129 ja och 90 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 256 ja och 97 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med iapropositionen.

Anstäldes. jemnlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 16 föreslagna och
åt båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att afhandling,
P . grund hvaraf lagfart å fast egendom sökes för registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet, skall beläggas med stämpel af
1 krona 20 öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde
samt att 1 enlighet härmed 8 § i kongl. förordningen angående
stämpelafgiften den 9 augusti 1894 skall erhålla den förändrade
lydelse, som 1 bevillningsutskottets memorial n:o 14 finnes amnfven
röstar 6 ’

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, beslutit
att afslå utskottets i nämnda memorial gjorda hemställan.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—72;

Nej —60.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 277, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der -

N:o 24. 8

Onsdagen den 28 April.

städes utfallit med 56 ja och 159 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 128 ja och 219 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 24 och 27 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 52,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af
kongl. dramatiska teatern och inköp för statsverkets räkning af
fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen i Stockholm.

Herr Törnebladh: Det torde icke vara för kammarens leda -

ttatem. möter, åtminstone för de äldre af dem, obekant, hvilka meningsskilj
ak tigheter och stridigheter under 1880-talet, framför allt må hända
under den första hälften af detta tiotal, inom Riksdagen förekommo
beträffande teaterverksamhetens råtta utöfvande och den andel, staten
deri skulle taga. Bland de förhandlingar, som då egde rum, var
också den om försäljning af den då och ännu varande dramatiska
teaterns byggnad. I Kongl. Maj:ts proposition till 1883 års Riksdag,
propositionen n:o 49, föreslogs, att dramatiska teatern skulle få försäljas.
Det värde, som då uppgafs kunna beräknas för denna byggnad,
gick till 290,000 kronor enligt öfverintendentsembetets beräkning
1883, alltså mer, än hvad nu ifrågasättes i den kongl. propositionen,
men mindre, än hvad utskottet trott kunna erhållas för teatern.
Det visar, om man jemför dessa 290,000 kronor med 360,000
kronor, som nu beräknas, att frågan i ekonomiskt afseende har under
den tid, som gått, hvad man säger, legat till sig.

Huru ar aet nu med den ideella frågan? 1883 års kongl. proposition
hänförde sig bland annat till ett yttrande af direktionen för de
kongl. teatrarna beträffande möjligheten att på samma teater, dåvarande
stora operan, gifva både lyriska och dramatiska representationer.
Direktionen afstyrkte på det bestämdaste alla åtgärder i sådant
syfte under förklarande, att det dels långt ifrån att lemna vinst
snarare skulle medföra större kostnader och således i ekonomiskt afseende
vara mindre fördelaktigt, dels åter i estetiskt afseende vore
ogenomförbart till verklig fördel för konsten. Direktionens skäl
deremot var, att, om man också kunde beräkna, att dåvarande operahuset
skulle kunna lämpa sig, utom för de lyriskt-musikaliska prestationerna,
äfven för uppförande af tragedier och större skådespel, något
som direktionen ansåg icke kunna utan vidare medgifvas, samma
operahus bestämdt icke skulle kunna användas för lustspel, äfven
med anlitande af den vanliga utvägen med »scénes fermées» eller
täckta rum. Denna direktionens framställning vann afseende hos
Kong!. Maj:t, och tankarne gingo då i den rigtningen, att statens andel
i teaterverksamheten skulle begränsas till aen lyriska scenen.

C - Punkten a).

mny uj

kongl. dra -

Onsdagen den 28 April. 9 N:o 24.

Dermed må nu vara huru som helst. Icke är det antagligt, att den Om föraäljoperasalong,
som vi nu, tack vare ansträngningar från flera håll, stå “/

i begrepp att få, skall blifva bättre i det afseendet än den gamla, ^matiska
hvars akustik var förträfflig, men hvilken af kompetent myndighet teatern.

förklarats olämplig åtminstone för vissa dramatiska föreställningar. (Forts.)

Nu har det såsom ett alternativ blifvit ifrågasatt, att dramatiska
föreställningar skulle kunna inordnas jemte de lyriska i det nu blifvande
operahuset. Jag hemställer, om det är mera antagligt, att
sådant skall kunna ske i det nya, då det har ansetts icke kunna ske
i det gamla operahuset, som dock hade vissa bestämda och erkända
fördelar. Det är nu det ena'' framtidshoroskopet, som stälts, nemligen
att de dramatiska och lyriska representationerna skulle kunna
försiggå på samma scen.

Men det finnes också ett annat alternativ, det nemligen, att, om
detta icke finnes lämpligt, den s. k. svenska teatern skulle användas
för dramatiska representationer. Jag är långt ifrån säker, att denna
byggnad i det afseendet bereder större garantier, än den gamla operabyggnaden
hade gjort. Det torde vara för oss alla kändt, att den
svenska teatern i akutiskt hänseende har ganska stora olägenheter.

Om det nu skulle befinnas, att det första alternativet icke skulle
vara lämpligt, och icke heller det andra alternativet skulle kunna
väljas, så att den dramatiska konsten på ett värdigt sätt upprätthålles,
och att tillräcklig publik kunde erhållas, hvad skulle då återstå för
staten, sedan staten förvärfvat byggnaden? Jo, förmodligen att framställning
skall göras om dess försäljande. År det då antagligt, att
denna byggnad skulle kunna försäljas till samma pris, som den kunde
hafva betingat, då den var afsedd för det ursprungliga ändamål, för
hvilket den egentligen byggdes? Nu kan sägas, att den kunde försäljas
för samma ändamål. Men det är just det, som man har velat
undvika. Man har velat undvika den konkurrens, som skulle kunna
uppstå från denna teater; och är det förhållandet, att man vill det,
måste man sälja den o på det vilkoret, att den icke får för sådant
ändamål användas. Återstår då tomtvärdet och byggnadsvärdet.
Tomtvärdet på den platsen är väl icke att räkna så synnerligen högt,
och byggnadsvärdet, om teatern skall förändras, är väl icke heller
att räkna så synnerligen högt, allra helst som det torde vara en
offentlig hemlighet, att huset icke är af bästa beskaffenhet, och särskild!
grunden, om den skall anlitas för andra byggnader, kan behöfva
betydligt förbättras, hvilket kostar penningar.

Om nu staten för en, som jag erkänner, ganska afsevärd summa
säljer dramatiska teatern och derför får den andra, kan det ju tänkas,
att det skulle vara för att befordra den dramatiska konsten. Jag har
redan fästat uppmärksamheten derpå, att d> nna befordran är mer än
tvifvelaktig. Det kan också tänkas, att staten i följd af den ekonomiskt
förmånliga försäljningsaffären skulle kunna underkasta sig möjligen
en liten förlust på den andra. Det torde dock icke vara behöflig^
om man låter saken anstå något. Jag har velat erinra om
sakens föregående behandling och fästa uppmärksamheten på de
tvifvelsmål, som naturligtvis framställa sig å ena och andra sidan,
särskilt med afseende på förvärfvandet af den s. k. svenska teatern.

N:o 24. 10 Onsdagen den 28 April.

Om försälj- Jag vill dock icke på sakens närvarande ståndpunkt göra något yrkongl9dra-
|C‘?nde’ men jaS vdl dock erinra derom, att i händelse ett sådant ‘inmatiska
köp sker, och staten sedermera i en eller annan form skulle vilja
teatern. taga ett slags ansvar för den dramatiska scenens upprätthållande, äro
(Forts.) vi inne på det sluttande plan, från hvilket vi i slutet af 1880-talet
genom anordnande af den nya teatern lyckades glida ner, utan att
skada oss, ett sluttande plan, på hvilket ständiga strider, mellan regeringen
och representationen förekommo i afseende på de nödiga medlen
för teaterverksamhetens upprätthållande, strider, som den nuvarande
generationen i kammaren icke känner till, men som vi, som
voro inne i dem, hafva i alltför lifligt minne för att icke der vid lag
frukta för framtiden.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr von Friesen: I nära eller åtminstone delvis anslutning

till hvad den föregående talaren anfört, ber jag få något närmare beröra
sjelfva tomtfrågan. Såsom herrarne af betänkandet kunna se,
har denna haft en ganska underlig historia. Det är icke mer än fem
år sedan, som af regeringen utsedde värderingsman förklarade, att
dramatiska teaterns tomt vore värd 150,000 kronor, möjligen något
mera. Deremot värderades nya teatern till 650,000 kronor! DetÖär
sant, hvad den föregående talaren sade, att frågan legat till sig sedan
nämnda tidpunkt. Då uppskattades dramatiska teatern och nya teatern
till respektive 150,000 och 650,000 kronor, nu till 360,000 och
500,000, och ett ändå lägre anbud för den sistnämnda, 450,000 kronor,
har en gång under mellantiden framkommit. Huru förhåller det
sig då i sjelfva verket med tomtfrågan? Då man liksom jag under
många år handlagt frågor rörande inköp och försäljning af tomter i
Stockholm, är det lätt att se, att den betalning, 360,000 kronor, som
nu erbjudes för dramatiska teatern, är god; 30 kronor qvadratfoten
är ett ganska godt pris, från säljarens sida sedt. Men enligt min
uppfattning, är betalningen för nya teatern allt för hög; 500,000 kronor
är allt för mycket begärdt för den egendomen. Arealen för
denna tomt är 24,000 qvadratfot; jag vill icke beräkna priset för fot
så lågt, som värderingsmännen gjorde, eller till 6 kronor, jag beräknar
det till 10 och anser således tomten vara värd 240,000 kronor.
Huru det deremot förhåller sig med byggnaden, är mycket tvifvelaktigt.
Det har redan satts i fråga, huru vida den icke vid en realisation
borde likställas med den nuvarande dramatiska teatern, d. v. s.
dess. värde borde sättas lika med rifningskostnaden. Den är en synnerligen
hårdsåld egendom. Antingen skall den säljas för att användas
såsom teater, och då är det bra, eller också måste den byggas
om ifrån grunden. Läget är icke något prima bostadsläge, ej heller
något affärsläge; möjligen kunna lägenheterna på nedra bottnen, sedan
huset blifvit ombygdt, användas till kontorslokaler. Således kommer
denna fastighet, om Riksdagen besluter sig för att köpa densamma,
och den sedan befinnes icke användbar för teaterns behof, enligt min
tanke ovilkorligen att säljas med förlust. Ser man saken ur affärssynpunkt,
bör derför icke något inköp ske af denna egendom.

Onsdagen den 28 April. 11 N:o 24.

Man framhåller visserligen, att något bör offras, då det befinnes nöd- Om försälj -vändigt för konstens och teaterns upprätthållande, men enligt min ^
uppfattning, förefinnes alldeles icke en sådan nödvändighet. Det har måtiaka
sagts, att den ifrågavarande teatern bör inköpas för att, då den dra- teatern.
matiska scenens verksamhet upphör i lokalen vid Kungsträdgården, (Forts.)
den må hafva tak öfver hufvudet; men då har man i förväg bestämt
sig för denna lokal, tanken på sammanslagning af den dramatiska
och lyriska scenen är skjuten åt sidan, och man är icke längre obunden,
ty man är bunden vid nya teaterns egendom. Deremot, om nu
köpet uraktlåtes, är man obunden. Men, invänder någon, hvart skall
då dramatiska teatern taga vägen om ett år? Jo, otvifvelaktigt stå
då nya teaterns lokaler till buds att hyra, ty denna fastighet ar, såsom
jag sade, alls icke lättsåld, och en hyra af 35,000 kronor om
året är ganska beaktansvärd. Jag tror således icke, att någon fara
för den dramatiska teaterns verksamhet behöfver väntas derutaf, att
icke nu det ifrågasatta inköpet verkställes, men deremot tror jag, att
man onödigtvis binder sig vid en mycket svårsåld egendom. Ivonseqvensen
af hvad jag anfört skulle således vara den, att ur affärssynpunkt
vore det rigtigt och ur teatersynpunkt ofarligt att nu sälja
den dramatiska teaterns byggnad, men att man deremot i alla händelser
icke borde inköpa den nya teatern.

På grund af hvad jag nu i korthet anfört, anser jag mig således
höra yrka afslag på utskottets hemställan, och det gäller då att ställa
sig på basis af antingen den första eller den andra reservationen.

Jag tror då visserligen, att den för den dramatiska teatern erbjudna
summan är ett godt pris, men det är dock ett pris, som man kan få
när som helst, och det torde af flera anledningar vara skäl att på
några år uppskjuta med afslutandet af denna affär. Det säges visserligen,
hvad svenska teatern angår, att anbud från enskildt håll redan
inkommit å densamma och att det är fara värdt, att, om icke staten
köper den, någon annan skall göra det. Men den, som något varit
med om tomtaffäror, känner väl till, att med den anonyme medbjudaren,
som är en obligat person i dylika fall, det icke är så farligt,
som det låter.

På grund af hvad jag anfört, anhåller jag således att få yrka bifall
till den reservation, som afgifvits af herrar Kihlberg och Sjö,
samt att Kongl. Maj:ts proposition måtte af Riksdagen afslås.

Herr Wennerberg: Den förste talaren drog icke hörbart någon
konseqvens af sina premisser. Jag skall bedja att få göra det, då
jag begagnar hans premisser, och skall tillägga några förhållanden
för att komma till ett slut, som visar ett yrkande, motsatt utskottets.

1892, då denna fråga var före, ansågo kammaren och Riksdagen, att
frågan var för tidigt väckt, och hade äfven några andra skäl för det
afslag, som då blef beslutadt. Ku äro åtskilliga af dessa andra skäl
på ett någorlunda öfvertygande sätt gjorda om intet, men ännu qvarstår
dock det förra skälet, som för mig icke är alldeles obetydligt,
nemligen att äfven nu frågan är för tidigt väckt.

I Kongl. Maj:ts proposition heter det ganska rigtigt, att genom
det arrangement, som i propositionen åsyftas, är det hufvudvilkoret

N:o 24.

Onsdagen den 28 April.

urna af3 fasts^aSet'' att konsten skall tillgodoses på ett värdigt sätt. Detta sker
kongl. dra- lc.k(j. alle"ast genom det mer svåråtkomliga förhållandet, att man får
matiska värdiga, framställare af den sceniska konsten, utan det sker i icke

teatern, obetydlig grad, både i praktiskt och estetiskt afseende, på det sätt
(Forts.) att den lokal, som man åt dessa personer öfverlåter, är sådan, att
den i det förra afseendet, i det praktiska, är fullt säker och tillräcklig
och i det senare också tillfredsställer de fordringar, som man måste
sätta högt värde på vid den teatraliska konstens utöfvande.

vj utskottets här föreliggande betänkande, så finna vi stora
betänkligheter framstälda emot båda de byggnader, som nu uppehålla
vår teatraliska konst, nemligen den s. k. svenska och den dramatiska
teatern. Det heter visserligen, att många af dessa betänkligheter,
som röra. den förra, böra och kunna undanrödja, men det har
sig nog icke så lätt, när det kommer till sjelfva stycket, ty detta
undanrödjande är förenadt med omkostnader, som nu icke kunna bestämmas.

I sjelfva utskottets utlåtande, som ju på visst sätt understödjer

den kongl. positionen, märker man; att c]et fjnnes al]t skal till att

vara betänksam, innan man ingår på densamma och gifver den sitt
bifall. Dtt af de skäl, som jag skall lägga till de redan anförda, är
det, att om den nuvarande dramatiska teatern säljes, så är det högst
nödvändigt, i fall den andra teatern inköpes, att icke en svår konkurrent
på den förra teatern uppstår. Det heter visserligen, att faran
är undanröjd, ehuru på ett mycket svagt sätt. Det står nemligen:
att enligt nämnda anbud, hvilket likväl endast gälde intill den 10 i
denna månad, »förbunde sig köparen att, om anbudet antoges, icke
under den tid, egendomen af honom egdes, derstädes bedrifva teaterrörelse®
Det är mycket litet, som är fastslaget i denna köparens
förbindelse. Hvad hindrar väl honom att sälja egendomen till en
annan? Man märker visserligen i utskottets utlåtande sedermera, att,
i fall transaktionen kommer före, det icke allenast här, utan äfven på
det andra stället är högst nödvändigt tillse, att på intet af dessa ställen
någon teater uppföres, som kommer att konkurrera med den af Riksdagen
för den dramatiska koDsten påtänkta teatern.

Det är kändt, att någon fördelaktigare plats för en teater än
den, hvilken den dramatiska teatern erbjuder, finnes icke här i Stockholm
att få, och den är. i detta hänseende vida öfverläo-sen den
svenska teatern. I praktiskt hänseende lider den dock af°så svåra
olägenheter, att det mycket lätt kan hända, att, om denna teater skall,
qvarstå såsom sådan, vederbörande komma att helt och hållet förbjuda
dess begagnande såsom teater. Eldfarligheten der är af de
sakkunnige så skarpt påpekad, att endast detta borde vara anledning
nog till denna teaters försäljande.

Står det då mycket bättre till med eldfarligheten på den svenska
teatern? Nej, visst icke. Men förhållandena der äro så beskaffade,
att genom det läge, teatern har, Jean man afhjelpa en hel mängd
af de olägenheter, som der förekomma. Dit hör äfven nödvändigheten
af att vid denna teater, i fall man som sådan vill begagna den,
i likhet med. hvad som eger rum i utlandet, förbjuda, att°kostymer,
teaterdekorationer, kulisser och dylikt få finnas på samma ställe, eme -

Onsdagen den 28 April. 13 N:o 24.

dan det okär eldfarligheten. Det är väl icke heller omöjligt att för- Om försälj -vara detta i någon nära liggande lokal och sålunda göra teatern nin9 af
mindre eldfarlig. Der finnes dock andra mycket stora olägenheter, k<m9l- draskarpt
påpekade af de sakkunnige, såsom i afseende å den fördjupning, Teatern
parterren bildar mot scenen och som måste ändras, ty om en panik (Forts i
uppstår,, är det nästan omöjligt, att icke menniskolif komma att spillas.

Men älven detta kan ju ändras. Jag medgifver det, men trots allt
detta, qvarstår dock ett förhållande, som under andra omständigheter
än de just här afsedda vore skäligen oväsentligt, men som här hör
till det väsentligaste, nemligen beträffande akustiken.

Då en ny och dyrbar byggnad för operan snart skall nå sin fullbordan,
utan att man vunnit tillräcklig kännedom så väl om dess
verkliga utrymme som om dess akustiska förhållanden, är det väl
mycket vågadt att genom en penningtransaktion, låt vara fördelaktig
för staten, skaffa den dramatiska konsten en lokal, som icke
lär kunna i det fallet på något vis hjelpas upp. Det torde vara
ganska svårt att beräkna, hurudan akustiken i den nya operan blir,
lika svårt, som det är att äfven efter ett noggrant arbete af en skicklig
instrumentmakare säga, om den fiol, han gjort, kommer att få en
god eller dålig ton. Arkitekten kan göra ett godt och noggrant
arbete och iakttaga alla vetenskapliga fordringar, som böra iakttagas
vid en teaters byggande, men det kan dock hända, att den icke blir
bra i akustiskt afseende. År det då icke bättre, att åt den dramatiska
konsten, då det här vid lag är än mera nödvändigt, emedan ordet är
mindre hörbart än tonen, gifva en lokal, som i fråga om akustiken
är god. År det icke vigtigare, att, då det är nödvändigt att lemna
den gamla teatern, åt den dramatiska konsten anskaffa en byggnad
för de medel, som fås genom att sälja den gamla teatern och som
vidare kunna erhållas? I alla händelser bör man icke förhasta sig
och det är ingenting,_ som här tvingar Riksdagen att förhasta sig,

Utskottet har i sitt betänkande en punkt, som jag skall be att
få läsa upp. Jag skall blott taga mig friheten att i sista raden komma
till ett helt annat resultat än utskottet. Det heter nemligen;

»Men härvid bjuder nödig omtanke att tillse, å ena sidan, att,
för den händelse den nya teatern befinnes icke böra upplåtas för den
dramatiska konsten, åt denna må beredas annan tidsenlig lokal, samt,
å andra sidan, att, om deremot båda konstarterna anses kunna förenas
inom den nya teaterbyggnaden, den för den dramatiska konstens
utöfvande anskaffade fastigheten må vara sådan, att den kan utan
förlust för statsverket afyttras.» Fullkomligt sant! Jag instämmer
helt och hållet häruti. Men derför kan jag icke begripa de 2 sista
raderna i samma stycke, der det heter: »det nu ifrågasatta inköpet af
svenska teatern synes utskottet tillrådligt för både det ena och det
andra af dessa fall». Nej, det är just det, det icke är, och jag tviflar
på, att någon kan draga den konseqvensen af hvad utskottet här
sagt. Det står öppet ännu att tänka sig för och tillse, hvad man
kan och bör göra. Detta är dock slut, i fall det blir ett bifall till
Kongl. Maj:ts proposition om att sälja den dramatiska och inköpa
den svenska teatern.

N:o 24. 14 Onsdagen den 28 April.

Om försälj- Hvad nu försäljningen af dramatiska teatern beträffar, är det
aJra k^ar*’ på grund af hvad jag sagt, att jag intet har att invända dermatislca
emot> Helst sedan utskottet uppsatt summan så mycket högre, att det
teatern. försäkrats, att den efter de sakkunniges yttrande kunde anses antag(Forts.
) lig. Jag vill till och med gå så långt, att jag tror, att ännu mera
skulle kunna bjudas. Emot denna del af förslaget har jag således
ingenting att anmärka. Jag anser den dessutom nödvändig att antaga,
emedan det verkligen förhåller sig så, att faran för de besökande
är så stor, att, om äfven någon liten olycka inträffar, blott det, att
en person plötsligt skriker, att elden är lös, skall vålla en sådan
trängsel i denna teater, att det nästan blir omöjligt att hjelpa sig
fram. Till denna del af utskottets betänkande har jag ingenting
annat att svara än ja.

Hvad sedermera inköpet af s. k. svenska teatern beträffar, så
tror jag, att det är mer än ett villigt öra, som skall lemnas mig, då
jag påminner om den gamla regeln, att det är bättre att tänka förut
än att tänka efteråt. Det är icke på det sista sättet, som ordet
eftertänksam har uppkommit. Låtom oss vara eftertänksamma. Vi
hafva icke endast ett helt år qvar att betänka oss, och under tiden
kan åtskilligt af vigt rörande våra teaterförhållanden inträffa, utan vi
hafva en ännu längre tid, enligt mitt förmenande, innan denna fråga
slutligen bör afgöras.

Min uppfattning mynnar således ut i, att jag förenar mig med
de reservanter från Andra Kammaren, som gått in på att sälja dramatiska
teatern, men satt sig emot inköpet af den andra. Det finnes
visserligen ett par reservanter, som varit mera radikala, men jag vill
icke nu förena mig med dem, ehuru i deras förslag icke ligger någon
fara, ty det är blott fråga om ett afslag å den kongl. propositionen
i dess nuvarande skick. Men jag anser, att redan nu något kan
och bör göras, och det är derför, som jag, herr talman, förenar mig i
det yrkande, som blifvit gjordt af de åtta reservanterna från Andra
Kammaren.

Herr Ljungberg: Efter de yttranden, som afgifvits i denna
fråga, synes det, som om i allmänhet rösterna höjt sig för ett rent
afslag på det betänkande, som här blifvit aflemnadt. Jag tror dock,
att det finnes en annan utväg, som man kan tillgripa, då man anser,
att den gamla byggnaden är otjenlig och den nya föreslagna icke
heller lämplig. Denna senare är särskildt ur akustisk synpunkt och
med hänsyn till aflägsenheten icke mycket eftersträfvansvärd. — Det
finnes likväl en omständighet, som hindrar mig åtminstone, och troligen
flere af denna kammares ledamöter, att gå in på ett rent afslag,
och det är den eldfarlighet, som vidlåder den nuvarande dramatiska
teatern, och som kan blifva högst betänklig under den tid, som man
väntar på en ny proposition. Det är således största skäl att göra
något under tiden. Man har då den utvägen, som jag tänkt föreslå,
men som en talare, med hvilken jag således kan förena mig, nu redan
framstält, att förhyra den nuvarande svenska teatern. Denna
teater bör, enligt min tanke, icke komma i fråga att inköpas af staten,
af det skäl, som jag nyss nämnde, att den icke blott är i akustiskt

Onsdagen den 28 April. 15 N:o 24.

afseende olämplig, utan äfven för långt aflägsen från den stora tra- Om förtäljfiken.
Det senare förhållandet har, enligt min tanke, blifvit alldeles nin9 af
för litet beaktadt. kongl. dra Det

torde icke vara obekant för många af herrarne, att när Teatern.
denna teater byggdes, stäldes den under ledning af den mest popu- (Forts.)
lärc skådespelare, som här funnits på senare tider; men företaget
gick likväl icke, och hvarför? Jo, utan tvifvel derför, att teatern
låg för långt aflägsen. Salongen är dessutom af sådant omfång, att
den icke lämpar sig för dramatiska föreställningar, och teatern blef
derför föga besökt. Man. fann då på att förvärfva sig en särdeles
utmärkt sångerska, som vi numera hafva lyckan att ega vid operan,
och hon tillvann teatern den stora publik, hvarigenom affären bar
Detta visar emellertid två saker: den ena, att den svenska teatern
alldeles icke lämpar sig för dramatiska spektakel, och den andra,
att den ganska väl skulle lämpa sig, icke till opera — det har man
funnit, att den icke gör, men till operett-teater. Det torde vara dess
egentliga bestämmelse, och på det området bör den kunna hafva
framgång. Men staten har icke att göra med detta slag af föreställningar,
och jag nämner detta blott i föregående, såsom möjligen en
sak att tänka på, då frågan är om en så god teaterbyggnads användande.

Nu skulle det kunna för staten vara en fördel för tillfället att
förhyra denna teater för den dramatiska konsten, då man derigenom
kunde komma ifrån den eldfarlighet, som den nuvarande dramatiska
teatern har, och under tiden vore man i tillfälle att försöka, hvad
»svenska teatern» duger till. Finner man då, att den, mot förmodan,
skulle vara tjenlig, till dramatisk teater, så bibehåller man den. År
den deremot otjenlig för detta ändamål, så bygger man en ny. Det
senare förslaget tyckes öfverensstämma med den siste talarens åsigt
och synes vara. önskvärdt. Staten måste förr eller senare tänka sig
att på en tjenlig plats bygga en teater för den dramatiska konsten.

Jag .skulle derför vilja föreslå, att man nu inskränkte sig till
att bevilja försäljningen af den gamla dramatiska teatern, men icke
inköpte, utan. blott förhyrde den s. k. svenska teatern.

Medan jag har ordet, ber jag få fästa mig vid ett uttryck, som
förekommer i statsutskottets betänkande. Det antydes der såsom ett
vilkor, att man bör se till, att konsten blifver »på ett värdigt sätt
representerad», på den dramatiska teatern. Det är en gammal fras,
som man nyttjat vid många liknande tillfällen, men jag har ännu icke
sett, att man kommit från ord till handling. Den utvägen finnes likväl,
att tillsätta såsom inspektör en i intellektuel och moraliskt hänseende
begåfvad person, med så hög grad af estetisk bildning, att
han med full kompetens kan öfvervaka den dramatiska teaterns verksamhet.
Om denna! inspektion kunde utsträckas till äfven operan,
skulle, det icke skada. Det till och med vore nödvändigt med hänsyn.
till det godtycke . och det märkliga inflytande af sympati och
antipati, som man funnit der göra sig gällande.

Detta har jag emellertid velat säga endast i förbigående. Min
hemställan går derpå ut, att vi icke köpa, utan blott förhyra den
svenska teatern, till dess man hunnit utröna dess verkliga lämplighet

N:o 24.

Om försäljning
af
kongl. dramatiska

teatern.
(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

för ändamålet, och att man under tiden planerar för byggandet af en
ny teater, i händelse den förra icke skulle visa sig lämplig för den
dramatiska konsten.

Hans excellens friherre von Essen: Erfarenheten har visat, att
så snart det är fråga om att bygga eller att inköpa en tomt, och i synnerhet
när det skall ske för statens räkning, är det nära nog lika
många förslag, som framkomma, som det finnes hufvuden. Jag kan
visserligen icke säga, att förslagen i detta fall äro lika många som
hufvudena, men de äro i alla fall ganska många. Hvarifrån de komma,
alla dessa olika förslag, det vet man väl, nemligen dels ifrån egna
funderingar, då hvar och en föreslår, hvad han kunnat uppgöra, och
dels hufvudsakligen från pressen. Inom pressen har kommit fram
så olika meningar i afseende å den kongl. propositionen, att de utgöra,
snart sagdt, lika många som det är tidningar. Här föreslås,''att
man skall försälja den dramatiska teatern utan att inköpa någon ny,
en annan föreslår att bygga eu ny dramatisk teater vid nybrohamnen,
och vidare föreslås att hafva den lyriska och dramatiska scenen förenade
på den blifvande operan. Ja, ännu flera förslag hafva kommit
fram, och man kan verkligen blifva villrådig hvad man skall gorå.
Slutligen hafva många sökt den utvägen, såsom varande den försigtigaste,
att afslå alltsammans och låta det vara som det är, och då
säger en och annan talare, att detta går mycket väl för sig, ty frågan
är för tidigt väckt. Deremot vill jag inlägga en liflig protest.
Den är icke för tidigt väckt, och det hade egentligen, om jag får
säga min tanke, icke varit för tidigt att afgöra denna fråga förra
gången, då den kongl. propositionen härom blef framlagd. Ehuru
priset då var lägre än det, som nu är ifrågasatt för dramatiska teatern,
så hade likväl under detta år inkomsterna varit tillräckliga att motivera
en sådan.

En talare yttrade, att den svenska teatern springer icke bort, om
man icke nu köper den. Det är jag, för min del, icke öfvertygad
om. Jag tror, att det icke är på lösa grunder, man har antydt, att
en konkurrent skulle uppträda såsom köpare till denna teater. På
samma gång vill jag tillägga, att ehuru den värde talaren må besitta
mycket större erfarenhet i afseende å värdering af tomter än jag,
som dock haft någon sysselsättning med dylika saker under den tid,
jag var Konungens rådgifvare, så måste jag ändå i detta fall lita mera
på de sakkunniges värdering af denna tomt, som skedde år 1892, då
den upptogs till, inklusive byggnaden, 650,000 kronor. Sedan dess
har icke någon ny värdering skett, och skulle värdet af denna tomt
hafva blifvit höjdt i samma proportion som andra tomtvärden i hufvudstaden,
så skulle detta värde nu vara betydligt högre, såvida
nemligen dessa sakkunnige kände till det uppdrag, de fått. Men de
voro ju specialister och trovärdige män, så att man kan icke annat
än sätta tro till deras omdöme. De värderade byggnaden icke såsom
teater, utan såsom ett hus, som skulle användas till magasin eller
dylikt ändamål, för hvilket det till äfventyrs vore ganska lämpligt.
Jag tror, att en spekulant, som vill inköpa denna byggnad för teatraliska
ändamål, är mycket farlig i närvarande stund, och sker detta,

N:o 24.

Onsdagen den 28 April.

så har Riksdagen skaffat en farlig konkurrent till såväl operan som
måhända äfven till den blifvande dramatiska teatern. Jag tror dock
icke, att Riksdagen kommer att lägga ned någon summa på att bygga
en dramatisk teater. Man talar om 5- a (100,000 kronor för ett dylikt
företag. Det räcker icke, men tala om 1 a 1 1/t million, då kan
jag tro det vara möjligt, men detta hafva vi icke råd till. Jag tror
derför, att man icke bör låta detta tillfälle gå sig ur händerna. Gör
man det, förlorar man, enligt min öfvertygelse, för såväl den dramatiska
som den lyriska konsten mera än man kan beräkna.

Nu säger man: låt oss slå ihop den dramatiska och den lyriska
scenen; det är icke pröfvadt. Jo, det är pröfvadt, och det har*framhållits,
att det icke kan gå. Den nya operan kommer att hafva
större olägenheter i detta afseende än den förra, ty den nya operan
kommer att blifva större och sålunda mindre lämplig för dramatiska
stycken. Man känner icke heller, hurudan akustiken på den nva
operan kommer att blifva; om den blir jemförlig med den förträffliga
akustik, som fans på den gamla. En sammanslagning af den
dramatiska och den lyriska konsten på samma scen har dessutom i
ekonomiskt afseende visat sig medföra betydande olägenheter.

De bästa sångarekrafter och de bästa aktörer måste i alla händelser
anställas med en aflöning, som för dem är tillfredsställande.
De kunna, nu täfla om de pris, som betingas utomlands på de stora
platserna i verlden, och de taga icke någon lägre aflöning än som
motsvarar ungefär densamma, som de skulle få i''utlandet. Om både
dramatisk och lyrisk konst skall bedrifvas på samma scen, så kommer
den valuta, som erbjudes, icke att blifva mera än hälften så stor
som annars. Det kommer att spelas tre gånger i veckan på den ena
och tre ä fyra gånger i veckan på den andra afdelningen, men betalningen
blir densamma. Ekonomiskt sedt tror jag således, att det
blir en förlustbringande affär. För förvaltningen kommer det dessutom
att medföra väsentliga olägenheter, att den måste slitas mellan
de tvenne intressena, och man kan alltid förutsätta, att den man, som
sättes i téten för ett sådant företag, är så qvalificerad, att han företrädesvis
omhuldar operan och icke egnar samma intresse åt den
dramatiska konsten, som då blir lidande. Det blir således den ena.
som kommer att hafva företräde framför den andra. Repetitionerna,
som måste hållas dagligen, kunna visserligen ske på särskilda salar!
men på scenen kunna de icke ske på en gång. Olägenheter uppstå
dessutom med dekorationer, attributer, kostymer och dylikt. Dessutom
är det ganska tvifvelaktigt, huru utrymmet är bcräknadt pa
den nya operan, i fall man antager, att särskilda anstalter måste träffas
för den dramatiska scenen. Jag anser således denna tanke om sammanslagning
af de båda scenerna, som framkommit i pressen, icke
vara lämplig. Den har visserligen blifvit af komitén framhållen
såsom utförbar, men det har blifvit vederlagdt. Jag har icke hört
något enda skäl, som skulle tala emot inköpet af den s. k. svenska
teatern, mera än det, att denna teater skulle vara dålig i akustiskt
afseende. Det erkänner jag, men det är, såsom en talare anmärkte,
en sak, som helt säkert skulle kunna upphjelpas. För öfrigt är med
akustiken som med tonen i en fiol, man kan aldrig förutse hur den

Första Kammarens Vrot. 1897. N:o 24. 2

Om försäljning
af
kongi dramatiska

teatern.
(Forts.)

N:o 24.

Om försäljning
af
kongl. dramatiska

teatern.
(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

skall blifva. Blir den bra, så är detta något, som man icke kan beräkna
på förhand. Om man nu skulle lägga ner stora summor på
att bygga en ny dramatisk teater, så kan det hända, att den icke
blir så mycket bättre i akustiskt afseende, som man tänkt sig. Men
att den svenska teatern kan förbättras i akustiskt afseende, är ganska
visst. Det har framhållits af sakkunnige, att om den stora utbyggnad,
som finnes på parkett och andra raden, blir afdelad genom träväggar
med rabitsputs, så kommer detta att upphjelpa saken högst
väsentligt. På den gamla operan, som var så förträfflig i akustiskt
afseende, lade man eu trävägg omkring, hvilket bidrog till att ljudet
fick en bättre resonans. Då frågar man, hvarför har icke detta skett
förut, för att få akustiken på den svenska teatern bättre? Jo, helt
enkelt derför, att_ man då skulle mistat en del platser, hvartill operan
icke har råd. A ena sidan har man framhållit behofvet af dessa
platser för operan, men å andra sidan har man ansett, att det icke
skulle vara till någon skada för dramatiska teatern att gå miste om
dem, derför att på den svenska teatern finnas platser till högst betydligt
större antal än på den nuvarande dramatiska teatern, och dessutom
kunna platser beredas der kapellet varit placeradt, då detta
icke vidare behöfver vara så stort.

Nu kommer härtill, att staten eger en högst dyrbar materiel,
som tillhör den dramatiska teatern och väsentligt ökats under dessa
år och som man är i tillfälle att använda omedelbart på den svenska
teatern. Skulle den dramatiska teatern upphöra och Riksdagen icke
bry sig om att hafva någon sådan teater, då har man en värdefull
attiralj öfverflödig och man får dessutom vänta sig, att den svenska
teatern blir använd såsom en konkurrentteater till operan. För min
del kan jag icke förstå den talare, som sade, att det gör detsamma
om man väntar en tid, saken kan reda sig en annan gång och vi
hafva vunnit tid. Jo, det är, enligt min tanke, hvad man icke gjort.
Då har man försuttit tiden och då har man icke, såsom talaren framhöll
att man borde vara, »varit eftertänksam», utan man har varit
obetänksam. Det är hela skilnaden.

Jag anser det vara väl betänkt, som utskottet föreslagit, och tilllåter
jag mig derför att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Tornerhjelm: Utskottet har naturligtvis icke kunnat ingå
i granskning af sjelfva den konstnärliga frågan, eller frågan om huru
det skall ordnas med den blifvande dramatiska och lyriska scenens
förvaltning för framtiden och huru vida det är skäl att sammanslå dem
eller ställa dem under en ledning eller icke. Denna fråga har ej
heller förelegat, och utskottet har icke ansett sig kompetent att bedöma
den. Utskottet har stält sig utanför denna fråga, men har i
alla fäll ansett sig böra beröra den i hvad angår lämpligheten att
ställa en väg öppen för ett framtida beslut beträffande aen rigtning,
i hvilken man skulle vilja gå. Det hade blifvit för utskottet tillkännagifvet,
att Kongl. Maj:ts mening vore att tillsätta en komité
i enlighet med Riksdagens önskan för att utreda, huru med operans
scen skall förfaras, då operan blir färdig, och att denna komité skulle
få i uppdrag att taga i öfvervägande, huru det skall ställas med den

Onsdagen den 28 April. 19 N:o 24.

dramatiska konsten, om den skall bedrifvas på operan eller möjligen Om försäljskötas
på eu egen scen såsom förut, men under samma styrelse som n™9 af
operan, eller såsom på senare tiden genom ett konsortium. För att *°maiif!ka
denna komité skulle hafva fria händer att yttra sig i den rigtning, teatern.
som den på sakliga skäl kunde finna lämpligast, ansåg utskottet det (Forts.)
vara nödvändigt att öppna möjlighet för alla dessa utvägar. Genom
att föreslå enbart en försäljning af dramatiska teatern, utan att en
annan teater fans i reserv, gaf man visst icke komitén fria händer,
utan snarare band händerna för den blifvande utredningen i fråga
om_ lämpligheten af en sammanslagning, alldenstund det andra alternativet
då endast skulle vara uppförandet af en ny, dyrbar byggnad.

Derför ville utskottet ej gifva något på hand genom ett sådant beslut.

Utskottet ansåg följaktligen, att man borde hafva en teater i reserv,
vare sig den dramatiska eller svenska teatern. Endast på det sättet
hade man gifvit fria händer åt den blifvande utredningen i stället
lör att tvinga den att gå endast den ena vägen. Jag tror, att man
genom att behålla eu teater tillgänglig, för den händelse den skulle
behöfvas, och icke sälja, förr än utredningen visat, om den behöfs
eller icke, gifver den nya komitén fria händer att yttra sig i hvilken
rigtning som helst. I hvilken rigtning detta yttrande skall gå,
är svårt att säga. För mig har det varit ett önskningsmål, att de
dramatiska och lyriska scenerna skulle sammanslås, men på senare
tiden . har jag hört så många skäl deremot, att jag börjat tvifla på
lämpligheten deraf. Och då det ju är omöjligt att på förhand säga,
hurudana de akustiska förhållandena i den nya operan komma att
blifva, ligger äfven deruti ett skäl mot sammanslagningen, äfven om
andra skäl tala derför. Under sådana förhållanden har utskottet ansett,
att då en teater finnes tillgänglig, bör man icke sätta den dramatiska
konsten på bar backe och derigenom antingen tvinga den att upphöra
såsom stående under statens hägn eller ock framtvinga ett anslag
till en ny teater.

Då det nu är erkändt och bevisadt, att den dramatiska teatern är
under all kritik på grund bland annat af sin eldfara — den är nemligen
till den grad eldfarlig, att man borde när som helst utfärda
förbud att spela på den — och då det nu föreligger ett så gynsamt
anbud som 360,000 kr., kan jag icke finna något skäl för att icke
antaga detta anbud, hvarjemte för inköp af svenska teatern torde
tala önskvärdheten att icke lemna den dramatiska konsten på bar
backe till den dag, då den ifrågasatta utredningen blir färdig, hvilket
jag icke tror kommer att inträffa till nästa är, då kontraktet med
operan upphör, emedan det kan dröja länge, innan man tillräckligt
känner akkustiken i den nya operan.

Hvad den ekonomiska sidan beträffar, beder jag få säga, att det
pris, som bjudits för dramatiska teatern, är så godt, att jag tror icke
man kan garantera att när som helst få det.. Efter hvad det sagts
utskottets ledamöter, hvilka försökt sätta sig i förbindelse med personer,
som hafva reda på prisförhållandena, är 30 kr. pr qv.-föt ett
lämpligt pris för den tomt, der dramatiska teatern ligger. Denna
tomt har en särskild olägenhet, som sänker dess värde såsom vanlig
byggnadstomt; den liar nemligen mycket liten fasad åt torget och

N:o 24.

Om försälj
ning eif
kongl. dramatiska

teatern.
(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

afsmalnar inåt, så att den slutligen icke är mycket bredare än detta
rum. Den betingelse, som i allmänhet höjer värdet å en tomt, är
att den har god fasad, som möjliggör inredning af butiker åt gatan,
hvilka gifva goda hyror. Detta blir till så ringa grad fallet här, att
jag icke tror, att denna tomt kan betinga samma pris som en vanlig
byggnadstomt. Den, från hvilken anbud nu föreligger, vill använda
tomten till ett specielt ändamål, som gör honom oberoende af denna
olägenhet, och jag tror derför, att detta anbud bör beaktas.

Hvad sedermera priset på svenska teatern beträffar, är det något
högre än det förra, som var 450,000 kr.; men då dramatiska teatern
stigit så mycket sedan föregående värdering, kan icke denna förhöjning
anses såsom oskälig, i synnerhet då, såsom den siste talaren säde,
de sakkunnige 1892 värderade den till 650,000 kr. Jag tror, att, om
man köper den nu och man sedermera skulle besluta sig för att sälja
den, det blir ganska lätt att få sälja den till teater igen, och staten
får då igen sina penningar. Förhållandet är sedan detsamma, som
om man icke köpt den nu. Vill man sälja den med förbud att använda
den till teater, så kan detta nog inverka sänkande på priset,
derför att den måste byggas om, men denna sänkning får då icke
läggas på tomten, utan är det pris, som man får betala för att få
bort en konkurrent. Vill man sälja den till teater igen, kan man
sannolikt göra det till samma pris, som man sjelf fått betala. Man
har visserligen sagt, att svenska teatern gick illa såsom privatteater
förut, men det är att märka, att då funnos tre teatrar inom en liten
omkrets, operan, dramatiska teatern och svenska teatern. När staten
lägger ned dramatiska teatern och det sålunda endast blir två teatrar
i denna centrala del, är det naturligt, att dessa två böra bära sig
bättre än tre. Om den icke blir använd för statens räkning, när
kontraktet är slut, får den nog användning, såsom en talare sade, till
operett-teater. Spekulation derpå kommer med all säkerhet att finnas,
och när varietén nu är borta, tror jag, att en operett-teater har all
utsigt att gå bra; och detta torde för den svenska operan blifva det
värsta, som kunde inträffa ur konkurrenssynpunkt. Här bär sagts,
att man, för att afhjelpa den olägenhet, som skulle uppstå genom att
man sålde den dramatiska teatern utan att köpa svenska teatern och
för att sålunda hindra att den dramatiska konsten nästa år står på
bar backe, kan hyra svenska teatern. Men man får då betala en
hyra, som blir en mycket hög ränta på köpeskillingen. Man betalar
nu 35,000 kr., men sedan dramatiska teatern nedlagts, kommer sannolikt
hyran för svenska teatern att höjas till 40- ä 50,000 kr., hvilket
blir 10 procent på köpeskillingen, och detta kan icke kallas någon
god affär. Genom att hyra svenska teatern för en tid har man också
omöjliggjort för sig rättigheten att sedermera hindra, att den användes
till konkurrentteater, hvilket man har i sin magt genom att
köpa den.

Rent afslag på frågan medför endast ett års uppskof. Såsom
jag redan nämnt, tror jag icke, att den ifrågasatta utredningen kan
blifva färdig om ett år. Jag tror, att den nya operan bör vara begagnad
såsom teater och pröfvad, innan man kan definitivt säga, att
den är lämplig för båda scenernas sammanslagning. Följaktligen

Onsdagen den 28 April. 21 N:o 24.

skulle man nästa år stå inför samma predikament som nu, men man Om förxäljriskerar
dessutom, att anbudet på dramatiska teatern icke står qvar.

Då genom ett rent afslng således i alla händelser icke skulle vinnas matiska
mer än ett års uppskof, och ett bifall till de 8 reservanternas förslag, teatern.

att blott sälja den ena teatern utan att köpa den andra, slutligen kunde (Forts.)

komma att bära derhän, att Riksdagen finge bevilja penningar till att
bygga en ny dramatisk teater, böra fördelarne af utskottets förslag ligga
i öppen dag. För min del är jag öfvertygad, att den blifvande utredningen
kommer att gå i den rigtningen, att en sammanslagning af de begge
scenerna icke bör ske. Och om man då icke har köpt svenska teatern,
lär Riksdagen blifva tvungen att bygga en ny teater. Men att fatta
ett beslut, som på detta sätt binder händerna på Riksdagen, tror jag
är oförsigtigt. På dessa skäl yrksr jag bifall till utskottets förslag.

Herr Sandberg: Då under de få veckor, som förflutit, sedan

denna proposition inkom till Riksdagen, det pris dramatiska teatern
vid försäljning ansågs kunna betinga, vuxit från 250,000 kr. till
360,000 kr., kan jag icke förstå, att det är minsta risk att uppskjuta
denna försäljning, hvarför jag förenar mig med herr von Friesen om
att yrka afslag å den kongl. propositionen.

Herr Leman: Jag har endast två korta erinringar att göra och
skall först vända mig mot den talare, som yrkade bifall till den af
herr Andersson m. fl. afgifha reservationen.

Jag kan icke förstå, huru det skall gå med den dramatiska verksamheten,
i fäll man försäljer den ena teatern, utan att köpa den andra.

Eu ärad talare har sagt, att i sådan händelse kan man hyra svenska
teatern Ja, nog har Riksdagen stor magt, men icke tror jag Riksdagen
har ensidig magt att besluta förhyrandet af eu teater. Det
kan ju nemligen hända att, om Riksdagen beslutar att försälja den
dramatiska teatern och på samma gång vägrar att inköpa den svenska
teatern, någon annan uppträder såsom köpare till denna senare och
att man således icke kan få förhyra den. Det kan äfven hända, såsom
en föregående talare påpekat, att, om man väl beslutat försäljning
af den dramatiska teatern, egaren till svenska teatern begär en
mycket större hyressumma. Alltså, då man icke har på något sätt
bestämt, hvar man vill att den dramatiska konsten skall utöfvas,
om man försäljer dramatiska teatern, så synes det mig att, i fall man vill
handla konseqvent, man måsta bifalla antingen utskottets förslag
eller ock den af herrar Sjö och Kihlberg afgifna reservationen; ehuru
jag för min del icke kan instämma i denna reservation.

I den kongl. propositionen förekommer emellertid ett yttrande,-som jag erkänner att jag icke förstår; kanhända någon annan, som
kan läsa handlingarne bättre, förstår det. Kongl. Maj:t föreslog 1892
Riksdagen »att medgifva, att dramatiska teaterns byggnad med tomt
finge försäljas med tillträdesrätt för köparen den dag, då den nya
operabyggnaden af teaterkonsortiet till statsverket öfverlemnades».

Det var således för den som köpte liksom för den som sålde temligen
klart ungefär när detta kunde ske, ehuru icke precis på dagen." I
den nu föreliggande kongl. propositionen liksom i statsutskottets be -

N:o 24. 22 Onsdagen deu 28 April.

Om försälj- tänkande föreslås försäljningen »med tillträdesrätt för köparen, då
kongl dL dramatiska teaterns verksamhet derstädes kommer att upphöra». Här
matiska ^ar jag satt ett stort frågetecken. När skall detta ske? Hvem skall
teatern, bestämma detta? Kan man tänka att, om det kommer en köpare, som
(Forts.) vill använda egendomen till annat ändamål än teaterverksamhet och
han behöfver den snart, han skall binda sig vid något så sväfvande
som att tillträdet får ske, då teaterverksamheten kommer att upphöra.
Man har visserligen sagt, att detta skall ske snart, men derom finnes
intet bestämdt. År man af den åsigten, att man gerna kan låta den
teaterverksamheten ännu några år utöfvas å dramatiska teatern, så
tvifla» jag på att man nu får någon köpare. Ehuru jag icke är stockholmare
och icke så noga känner prisen här, antager jag nemligen
att här som annorstädes gäller, att förhållanden kunna inträffa, som
göra, att en vara kan för ett visst ändamål vara ganska afsevärd att
få vid en särskild tidpunkt och köparen kan derför gifva mera, men
försittes detta tillfälle, kan det hända, att säljaren bedragit sig och
får nöja sig med en mycket lägre summa.

Den andra anmärkningen jag har att göra är den, att, om man
är rädd för att teaterverksamhet skall vidare bedrifvas i dramatiska
teaterns byggnad, så kan man, såsom Kongl. Maj:t i sjelfva motiveringen
till propositionen erinrat, bestämma ett vilkor, hvarigenom
förbud stadgas mot att teaterrörelse der vidare får bedrifvas. I den
kongl. propositionen läses på sid. 11: »Enligt nämnda anbud» (det
då afgifha å 250,000 kr.) »hvilket likväl endast gäller intill den 10
nästkommande april, förbinder sig köparen att, om anbudet antages,
icke under den tid, egendomen af honom eges, derstädes bedrifva
teaterrörelse eller att, i händelse köparen kommer att ombygga fastigheten,
derstädes uppföra någon ny teater.» Ehuru det väl torde få
anses alldeles visst, att den dag, staten upphör att i dramatiska teatern
bedrifva teaterverksamhet, det ock torde vara slut med teaterverksamheten
i denna byggnad — ty icke lära myndigheterna tillåta
någon enskild att drifva teaterrörelse i den — så får man dock icke
förbise, att den kan ombyggas och göras mindre eldfarlig. Frågan
är då, om Riksdagen bör riskera, att en ny egare bygger om huset
och apterar det till teater. Utskottet har emellertid i sin kläm icke
ifrågasatt något förbud mot fortsatt teaterverksamhet, och sådan lärer
ej heller kunna hindras på det sätt Kongl. Maj:t föreslagit; ty det
i kongl. propositionen omförmälda vilkor skulle vara bindande endast
för förste köparen. Intet hinder skulle deremot finnas för denne att
öfverlåta sitt köp till annan person, utan att binda denne vid sagda
vilkor.

Vill man uti ifrågavarande hänseende hafva tillfyllestgörande
säkerhet, så finnes, enligt mitt förmenande, ej mer än ett sätt att
tillvägagå, och det är att i köpekontraktet skulle insättas det vilkoret,
att i fastigheten icke finge bedrifvas teaterrörelse, samt att blifvande
egare, som icke desto mindre sjelf inrättade teater eller tilläte teaterverksamhets
bedrifvande der, skulle vara skyldig utgifva etr större, till
siffran bestämdt skadestånd, hvilket antingen skulle intecknas i fastigheten
eller för hvilket skulle lemnas säkerhet. Detta sätt är kanske

N:o 24.

Onsdagen den 28 April.

något formalistiskt, men vill man säkrast möjligt skydda sig, tror Om försdljjag
icke att det finnes något annat. ning af

Jag yrkar bifall till utskottets förslag. niatiska''

teatern.

Herr Wennerberg: Det har från åtskilliga håll sagts, att det (Forts.)

vore bättre att yrka afslag på den kongl. propositionen än förena sig
med de 8 reservanterna. Skälet är egentligen det, att det kan hända
eller måste hända,att den summa af 360,000 kr., som Kongl. Maj:t anta «es

komma att få för dramatiska teatern, skall indragas till statsverket.

''ör min del får jag säga, att jag aldrig är rädd för att penningar gå tillbaka
till statsverket; men något särskildt användande af det skälet här
torde icke behöfvas. Ser man på hvad de 8 reservanterna yrkat, så har
Kongl. Maj:t fria händer att göra detta köp, när han behagar. Och
jag tviflar på, att under tiden till nästa riksdag något sådant prisfall
på dramatiska teatern kommer att inträffa, att man genom detta
uppskof tillskyndar statskassan någon förlust. Först och främst är
det anbud, hvarom vi nu läsa i utskottets betänkande, icke förfallet
i och med detsamma som utskottet yrkat den högre summa, som jag
hört sägas vara bjuden. Jag tviflar icke på, att denna summa kommer
att stå ganska fast; om anbudet ej vidhålles af samme person,
torde det upptagas af någon annan eller kanske till och med höjas
från annat håll under den väntetid jag anser Riksdagen bör taga sig.

Således fortfar jag att bedja att få yrka bifall till hvad jag en gång
förut begärt. Blott ett par ord till min högt ärade vän angående
akustiken. Det är fullkomligt sant hvad han sade, att man icke vet,
hurudana de akustiska förhållandena blifva hvarken i den nya operan
eller — om det går som jag önskar — i en ny dramatisk teater.
Skilnaden är den, att i afseende å dessa två byggnader hafva vi
rättighet att lefva i glad förhoppning, men att ändra akustiken på
det andra stället är omöjligt, den är en gång en verklighet och lär
hvarken genom tredje radens borttagande eller golfvets höjande kunna
på minsta sätt förbättras.

Herr Wijk: Att de, för hvilka den tanken hägrar, att få en ny

dramatisk teater i Stockholm, icke kunnat biträda statsutskottets förslag,
kan jag mycket väl förstå. Men då jag för min del icke har
lust att i en kanske icke aflägsen framtid befordra ett beslut inom
Riksdagen för ett anslag af möjligen några millioner till ny dramatisk
teater, har jag med nöje anslutit mig till Kongl. Maj:ts proposition,
hvarigenom tillfälle beredes att komma ifrån denna eldfarliga
teater och förflytta den dramatiska konsten till en annan, som i detta
afseende är vida bättre. Och då nu detta kan ske utan att staten
derför behöfver uppoffra något, beder jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Öländer: Jag skall icke framföra något yrkande ej heller

yttra mig om lämpligheten eller olämpligheten af det ifrågasatta
teaterköpet. Jag vill blott liksom herr Loman påpeka en betänklighet
beträffande dramatiska teaterns försäljning och i juridiskt afseende
göra ett spörsmål, som afser hvad utskottet i en punkt i sitt

N:o 24 24 Onsdagen den 28 April.

Om försälj- betänkande yttrat. Ltskottet säger: »och bör vid sådan försäljning’
kongl. dra- 1 trä^as betryggande aftal med köparen, hvarigenom framtida

matiska teaterverksamhet ^ å denna plats förbjudes». Hur tror utskottet att
teatern, detta skall låta sig göra? Jag kan visserligen med den förste köparen
(Forts.) göra förbehåll, att han icke får i den inköpta fastigheten bedrifva
teaterverksamhet, men om han sedan säljer fastigheten utan något
sådant förbehåll, så är detta icke längre gällande. Den nya egaren
har d& full rätt att göra hvad han vill med teatern.

Detta förbehåll kan icke intecknas, men man säger, att om ett
skadestånd stipuleras, detta måhända skulle kunna blifva föremål för
inteckning. . Derom tror jag dock att juristerna äro af olika meningar.
Om också inteckning beviljas, kan jag icke tro att den skall kunna
hafva gällande kraft. Jag tror nemligen ej att man kan inteckna
skadeersättning för ett servitut, och denna ersättning vore just att hänföra
dit. Jag tror således, att det blir svårt att vidtaga några åtgärder
för att med säkerhet undvika konkurrens, då dramatiska teatern upphör,
och att hela detta yttrande i utskottets betänkande icke är af
någon betydelse. Jag har velat påpeka detta, på det man må inse,
att, om denna försäljning kommer till stånd, man icke kan skydda
sig mot en konkurrent på dramatiska teaterns tomt.

Herr Lundeberg: Till hvad som yttrats till förmån för utskottets
förslag bär jag för min del föga att tillägga. Jag är egentligen uppKallad
åt de af herr Leman framstälda frågor, der han önskade veta,
när tillträdet skulle ske för den nye köparen af dramatiska teatern.
Det är kanske ett förbiseende, att utskottet icke angifvit det i sitt
betänkande, men inom utskottet kände vi alla väl till, att det inträder
vid spelårets slut den 1 juli nästkommande år.

Då jag nu har ordet, kan jag icke neka mig att inför kammaren
uttala min förvåning öfver att man kunnat yrka bifall till den af de
8 ledamöterna inom utskottet afgifna reservationen. Jag förstår mycket
väl, att man kan vara med om ett afslag, hvarigenom hela verksamheten
blir vid status quo. Man riskerar på så sätt icke, att den
skall komma att upphöra vid nästa spelårs slut, och man kan då förnya
uppgörelsen på sin egen tomt. Man har undanskjuta en god
affär, det är allt hvad afslaget vållat — fast det kan ju vara vackert
så. Men genom att sluta sig till de åttas reservation har man bragt
frågan in uti ett helt annat läge. Man har då, såsom här förut är
angifvet, så att säga, stält hela den dramatiska konstens eller rättare
scenens tillvaro på spel. Ty om man nu skall drifva in den dramatiska
verksamheten på den nya operan, så kan det hända, att denna
är så beskaffad, att man der icke längre kan idka denna verksamhet,
och blifver detta förhållandet, samt man måste göra ett ombyte,
då står man alldeles redlös, när man icke har någon teater att återgå
till. Det yrkandet kan jag icke förstå, och icke heller det uttalande,
som gjordes af den högt ärade representanten på kronobergsbänken, då
han säger, att Kongl. Maj:t har i sin hand att, när han vill, träffa
aftal om detta afslutande. Men afslutandet kan icke ske annat än
då ett bud är gifvet, och nu finnes ett bud, som står i en viss tid.
Derefter förmodar jag, att det icke kommer att förnyas på kanske

Onsdagen den 28 April. 25

ganska lång tid. — Vill sålunda Kongl. Maj:t sjelfva saken, så måste
Kongl. Maj:t uppgöra den inom den öfverenskomna tiden.

Men det är äfven ett annat förhållande, som bör påpekas, såsom
en konseqvens af en tillslutning till de 8 reservanternas förslag, och.
det är, att om detta förslag skulle blifva Riksdagens beslut, så kommer
köpeskillingen, de 380,000 kronorna, att gä in till statsverkets
extra uppbörd och tagas i beräkning vid innevarande års statsreglering,
och det kan ju vara en förhoppning att, eftersom det är en
liqvid, som erhållits för dramatiska teatern, man i en framtid skall
lyckas få disponera ungefär samma belopp, på ena eller andra sättet,
för en dramatisk teater, men säkert ar det dock icke.

Sålunda riskeras genom ett bifall till reservanternas förslag icke
allenast den dramatiska verksamhetens fortfarande i lugn och ro, utan
äfven de medel, som man nu skulle kunna hafva att tillgå för att
ordna saken på ett annat sätt. Dessa medel gå nemligen, som sagdt,
in till statsverket och kunna der blifva fastlåsta. Det finnes sålunda
en ganska stor fara i många afseenden för en tillslutning till reservanternas
förslag, och kan jag icke annat än yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Törnebladh: Det är några anmärkningar, som under

diskussionen framstälts, hvilka föranledt mig att å nyo begära ordet.
Det har blifvit sagdt, att frågan icke är för tidigt väckt. Ja, det
kan ju hända. Om man ser på frågans historia, så går den tillbaka
till början af 1880-talet, och då är visserligen icke frågan för tidigt
väckt. Men ser man på den ekonomiska sidan, så skulle man möjligen,
utan att vara alltför djerf, kunna våga det påståendet, att
frågan är för tidigt väckt, åtminstone då det ifrågasattes att sälja
dramatiska teatern för 250,000 kronor, eftersom 360,000 kronor sedan
ifrågakommit. Och då den nyss omtalade värderingssumman 650,000
kronor redan under den tid, som gått, krupit ned till 500,000 kronor
och således kan antagas kunna krypa ned ändå mer, skulle man ju
möjligen också på den grund kunna anse frågan vara för tidigt väckt.
Men dermed må nu vara hur som helst. Det har blifvit på utskottets
vägnar sagdt, att utskottet icke ingått på den konstnärliga sidan af
frågan. . Ja, det är just det som är felet. Hvad återstår då? Jo, den
ekonomiska. Der fins inga klarare bevis om denna, icke ens om det
juridiska förbehåll, som skulle göras, och om man tror, att Riksdagen
skulle vilja fullfölja den bana, som man tycks vilja slå in på, att köpa
bort alla konkurrenter till kongl. operan, så misstagert man sig i
hög grad, ty det kommer Riksdagen aldrig att göra. Äfven torde
man kunna våga det påståendet, att faran för att Riksdagen skulle
bevilja en eller annan million för att inköpa en dramatisk teater är
mycket litet afsevärd. Huru är det då? Man får väl lof att begagna
tillfället, som erbjuds att få en dramatisk teater för billigt pris. Ja,
om den svenska teatern duger till det ändamålet, men det är det,
som icke är bevisadt. Jag yrkar afslag.

Herr von Friescn: Jag vill endast begagna tillfället att rätta

en föregående talares missuppfattning af mitt yttrande. Det var icke

N:o 24.

Om försäljning
af
kongl. dramatiska

teatern.
(Forts.)

N:o 24.

Om försälj
ning af
kongl dramatiska

teatern.
(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

min mening att gent emot värderingen af nya teaterns tomt till
650,000 kronor sätta någon min auktoritet, som icke existerar, utan
jag sätter deremot det faktum, att kort efteråt egendomen bjudits ut
för 450,000 kronor. Det är väl ett talande bevis på, att värderingen
till 650,000 kronor varit för hög. De, som gjorde denna värdering,
voro nog sakkunniga, men bland dem saknades den, som i sådana
frågor är den ojemförligt sakkunnigaste, nemligen stadsingeniören i
Stockholm. Derför ansåg jag värderingen vara origtig, och det har
äfven erfarenheten visat. Med afseende på hvad statsutskottets ordförande
här yttrat, instämmer jag med honom deruti, att det är bättre
att gå in på afslag än på de åttas reservation; och han anförde goda
skäl derför. Men då han i detta sammanhang säger, att de, som göra
det, undanskjuta en god affär och att det är illa nog, vill jag svara
honom, att efter min uppfattning är det rätta omdömet det, att de
visserligen undanskjuta en god affär, men de undanskjuta också en
mindre god affär, som kanske är bäst att icke göra. Det var det
skäl, hvarpå jag yrkade afslag. I afseende på frågan om möjligheten
att uppföra dramatiska verk på den nya operan, vill jag tillägga, att
denna scen är mindre än scenen på Théåtre Frants i Paris, och
dock uppföras der alla dessa franska komedier, som just varit publikens
egentliga föda här under en lång följd af år, och äfven de små
levers de rideau, som anses fordra en liten scen. Man har väl äfven
skäl att hoppas, att akustiken i nya operan blir god, då man har att
draga negativ nytta af de misstag, som gjorts på den teater, utskottet
nu vill förvärfva.

Herr Billing: Jag hade visst icke ämnat begära ordet i denna

fråga, men med anledning åt hvad här förekommit, vill jag dock
säga ett par ord. I statsutskottet tog jag mig friheten att gent emot
de åtta reservanterna anmärka, att jag omöjligen kunde betrakta
deras förslag såsom annat än en satir. På denna anmärkning svarade
icke någon af dem, och jag ser deri ett medgifvande af dem, att de
icke gerna kunna betrakta förslaget att sälja dramatiska teatern, utan
att bereda den dramatiska konsten någon annan lokal, såsom annat
än ett något satiriskt förklädt afslag. Derför förekommer det mig,
att, om kammaren ej vill bifalla statsutskottets förslag, kammaren
icke borde ett ögonblick reflektera på de åttas reservation, utan i så
fall naturligtvis rösta afslag.

För min del har jag i utskottet instämt i det slut, hvartill
utskottet kommit, och ämnar derför också i en blifvande votering
rösta derför, ehuru jag naturligtvis lika litet som någon annan kan
undgå att sentera de skäl, som blifvit anförda deremot. Så vidt jag
kunnat förstå diskussionen så väl i statsutskottet som här i kammaren,
har jag trott mig finna, att oppositionen mot utskottets och Kongl.
Maj:ts förslag utgått från två alldeles olika utgångspunkter. Från
ena sidan utgår man från den föreställningen, att aen dramatiska
konsten kunde med den lyriska förläggas till nya operahuset. Gent
emot detta tror jag, att med allt skäl blifvit anmärkt och, så vidt
erfarenheten ådagalagt något, äfven ådagalagdt, att en sådan förening
är i estetiskt afseende minst sagdt betänklig och i ekonomiskt af -

Onsdagen den 28 April. 27 N:o 24.

seende alldeles afgjordt förlustbringande. Hans excellens friherre von Om försäljBssen
har anfört skäl för den sista satsen. Från andra hållet, och f.™nf
det gäller väl egentligen Första Kammaren, utgår oppositionen från matiska
önskan att åt den dramatiska konsten bereda en egen fullt tillfreds- teatern.
ställande lokal — en ny dramatisk teater. Det är detta, som oppo- (Forts.)
nenterna i Första Kammaren särskildt önska, och derför göra de så
liflig opposition. För min del. har jag mycket starka dubier i fråga
om Riksdagens villighet att, sedan ett operahus är bygdt-, också bygga
cn ny förnäm dramatisk teater. Jag tror icke på, att man kan få
Riksdagens bifall dertill, och derför tror jag icke heller, att man bör
med detta framtidsperspektiv till motiv afslå utskottets förslag.

Slutligen frågar jag mig: hvad är risken att bifalla utskottets
förslag? Allt hvad här är sagdt har icke kunnat framvisa någon den
ringaste risk af ett bifall till utskottets förslag, utom möjligen den,
att staten, om svenska teatern efter de föreslagna ändringarna befinncs
vara olämplig för den dramatiska konsten, skulle behöfva försälja
denna byggnad och tomt. Risken blefve då skilnaden emellan
den nu ifrågavarande köpeskillingen, 500,000 kronor, och den som
staten i sådant fall skulle få för svenska teatern. Detta är absolut
det enda som riskeras. Nu har man försäkrat mig från som jag tror
någorlunda sakkunnigt håll, att vid en sådan försäljning af svenska
teatern någon förlust icke vore att befara. Jag tillåter mig äfven
med anslutning till hvad en annan talare sagt framhålla, att, om man
icke skulle få 500,000 kronor — hvit ket man dock påstår, att man
skulle få — skilnaden mellan köpeskillingarna blir en betalning för
det vilkor, som staten kunde uppställa, nemligen att svenska teatern
icke vidare finge användas till teaterverksamhet. Om nu här blifvit
sagdt, att svenska teatern förut icke burit sig, så har deremot invändts,
att det är en annan sak nu. Då hade den nemligen dramatiska
teatern liggande alldeles bredvid sig. Och jag tillägger, att förut
fans det också en annan teater i närheten, nemligen, jag tror den
hette, den Hammerska teatern. Det är en betydlig skilnad, om dessa
teatrar lågo der så nära hvarandra, att man nästan kunde på en gång
se på programmen för alla teatrarna, eller om ingen af de der två
finnes. Då jag alltså är öfvertygad derom, att med ett bifall till
statsutskottets förslag ingen ekonomisk förlust göres, att man i estetiskt
afseende icke på något sätt binder sig för framtiden, men att
det är ganska antagligt, att de ekonomiska vilkoren för försäljningen
af dramatiska teatern och inköpet af den svenska teatern i framtiden
ställa sig mindre fördelaktiga, har jag ansett mig kunna och
höra rösta för statsutskottets förslag samt yrkar nu dertill bifall.

Herr Treffenberg: Ilufvudskälet, hvarför jag i denna fråga

kommer att sluta mig till de förkättrade åtta reservanterna från
Andra Kammaren, är det, att jag föreställer mig, att framdeles, då
frågan förekommer att pröfva, huru vida den dramatiska teatern kan
sammanslås med den lyriska, så kommer, om man redan inköpt den
svenska teatern, denna omständighet att utöfva ett sådant tryck på
den fria pröfningen af denna fråga, att pröfningen deraf i sjelfva
verket blir, visserligen icke formaliter, men realiter inskränkt. Tro

N:o 24. 28

Onsdagen den 28 April.

Om försäljning
af
kongl. dramatiska

teatern.
(Forts.)

herrarne, att, om det vid en blifvande utredning skulle visa sig, att
det är omöjligt att uppehålla den dramatiska teatern tillsammans med
den lyriska, utan att det blir nödvändigt att för ändamålet bygga en
särskild lokal för den dramatiska teatern, herrarne då kunna få med
sig Andra Kammaren på ett sådant förslag? Nej, den kommer naturligtvis
alltid att hänvisa på den svenska teatern, som redan är inköpt,
och så får man dragas med den och alla dess olägenheter i all framtid.
Nej, mine herrar, inköpet af svenska teatern i närvarande stund
kommer att i fråga om ordnandet af teaterverksamheten spela samma
roll, som Helgeandsholmsfonden redan spelat i fråga om ordnandet
af byggnadsverksamheten på Helgeandsholmen. Hade vi icke haft
denna fond redan bildad, så hade vi också sluppit ifrån dessa byggnader.
På samma sätt, om vi icke hafva inköpet af svenska teatern
klart, så ega vi åtminstone möjlighet att för framtiden få en lämplig
lokal för dramatiska teatern. Detta är det skäl, hvarför jag yrkar
bifall till reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i den af herr
H. Andersson m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation, dels ock att
utskottets hemställan skulle afslås.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits afslag å utskottets hemställan uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i afseende å punkten
a) i utlåtandet n:o 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—72;
Nej—54.

Punkten b).

Onsdagen den 28 April.

N:o 24

Om inköp af
den s. k.

Herr Sandberg: På de skål, som i den föregående diskussionen
anförts, får jag yrka afslag på den föredragna punkten. fastighet.

Herr Lundeberg: Jag anhåller att få yrka bifall till den föredragna
punkten.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
Jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare
på afslag derå, och förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Sandberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i afseende å
punkten b) i utlåtandet n:o 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

^''ej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

\ id slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—77;

Nej—32.

Punkterna c—e).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
stats- och lagutskottets den 24 och 27 innevarande april bordlagda
^utlåtande n:o 9, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
n:o 37 med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af
härens krigsberedskap, dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjerde hufvudtiteln i punkten 30 gjorda framställning om anslag
till försöksmobilisering, dels ock Kongl. Maj:ts proposition
n:o 38 angående dagaflöning åt värnpligtig vid tjenstgöring i visst fall
under år 1898.

Punkten 1. Lagförslag

angående

TJ . , vapenöfning

Herr vice talmannen: Då sammansatta stats- och lagutskottet för utrö utau

någon reservation alstyrkt den föreliggande la^en och anslacet för, nan^e af

° ° härens krigs beredskap.

N:o 24. 30 Onsdagen den 28 April.

Lagförslag mobilisering, torde frågan för denna riksdag vara fallen. Men då
angående jag antager, att den återkommer, ber jag att få om den förevapmojmng
jjggaricje lagen yttra några ord. Jag bar först fäst mig vid

rande af sjelfva rubriken: v Lag angående vapenöfning för utrönande af

härens krigs- härens hrigsber edskap.v Det der ordet »krigsberedskap» har jag

beredskap, aldrig i mJna dagar hört förut, men då jag antog, att det kunde
(Forts.) vara en iucka i mitt vetande, såg jag efter i svenska akademiens
ordlista, huruvida det fans der. Det fans icke. Så såg jag
efter ordet »beredskap» och då lemnades den upplysningen, att det
»brukas blott i uttrycket: i beredskap». Att inrymma sådana här
obefintliga ord i ett lagförslag synes mig något betänkligt. Men jag
vet, att i vår realistiska tid fäster man sig ej vid rubriker och formella
frågor, så att den saken skall jag icke egna någon vidare uppmärksamhet.
Hvad sjelfva lagen beträffar, är det en undantagslag,
och jag har flere gånger varit med om, att Riksdagen stiftat sådana.
Men en undantagslag, som skulle gälla blott för ett år, nemligen
1898, det kan jag ej erinra mig att jag förut varit med om. Jag

föreställer mig deremot, att det skulle vara af vigt att få de här

bestämmelserna intagna i värnpligtslagen. Jag anser nemligen, att
en försöksmobilisering kan vara af vigt att verkställa ej blott inom
ett enda distrikt, utan äfven inom flera och att det kan vara af vigt
äfven för framtiden att hafva denna möjlighet öppen till en försöksmobilisering.
Derför tror jag, att det här stadgandets intagande i
värnpligtslagen ej skulle sakna sin betydelse. Jag har slutligen
särskildt fäst mig vid ett uttalande, som herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet gjort till statsrådsprotokollet. Det
återgifves på sid. 4 i utskottsbetänkandet och lyder, att det »alltid
återstode oöfvervunnen den stora svårighet, som läge i sjelfva vårt härordningssystem
’stam ock beväring'', hvithet system ej tillämpades i något
annat land». Och detta accentueras ändå skarpare på ett annat ställe,
der det heter, att »vårt härordningssystem ''stam och beväring’ icke
allenast gjorde sättet för personalens inkallande mera kompliceradt än
på andra håll, utan ock gjorde de olika truppdelarnes sammansättning
af stam, f. d. stam och vanligt beväringsmanskap till ett synnerligen
svårlöst problem». Der ligger enligt min uppfattning, om icke ett
underkännande, så åtminstone en mycket grav anmärkning mot sjelfva
grunden för hela vår arméorganisation, när den dels medför »stora
svårigheter», dels utgör »ett synnerligen svårlöst problem» rörande de
olika truppdelarnes sammansättning vid en mobilisering. Jag har
härmed jemfört de uttalanden, som gjordes vid den urtima riksdagen
1892, och i det förträffliga anförande, som statsrådet då hade i Första
Kammaren, yttrade han — jag skulle önska om tiden det medgåfve,
att läsa upp hela yttrandet, så upplysande är det. Han sade: »denna
disciplin, denna krigareanda, kan man vinna genom att förena dessa,
som äro mindre öfvade, med dem som valt krigareyrket till sitt
lefnadsyrke; och just på detta sätt blir det möjligt att för den stora
massan af de värnpligtige kunna nöja sig med de elementära öfningarna,
då tillräckligt många finnas, som kunna gorå tjenst såsom ledare
och äfven gifva godt exempel åt de andra gent emot faran. Sådan
är menniskonaturen, att då man möter faran, sluter man sig till den,

Onsdagen den 28 April. 31 N:o 24.

som ser den manligt i ögonen, och då flera orubbligt gå fram i stri- Lagforslag
den, följer man dem gerna. Detta är betydelsen af stamsystemet, angående
och detta finnes i viss mån i alla arméorganisationer.» Det är precis Vaförutr%^
samma tanke, som framlidne general Hazelius för många år sedan nande af
uttryckte i ett arbete, som då vann krigsvetenskapsakademiens stora härens kngspris.
Och nu säger man, att systemet »stam och beväring» icke beredskap.
förekommer i något annat land än hos oss! (Forts.)

Krigsministern yttrade vidare till statsrådsprotokollet den 14 oktober
1892: »slutligen hafva genom den likformighet i de olika truppförbandens
organisation och sammansättning, hvilkens genomförande det
nya förslaget ställer såsom ett af sina främsta mål, samt genom den
hänsyn till de värnpligtiges antal inom de olika förläggningsomrädena,
som med synnerlig styrka fått vid förslagets upprättande göra
sig gällande och som för öfrigt endast är ett uttryck för den ekade
betydelse, de värnpligtige för framtiden måste komma att erhålla för
vår försvarsorganisation, en förläggning af den svenska härstyrkan i
fred ernåtts, som, så långt förhållandena medgifva, betryggar en
snabb och orubbad öfvergång från freds- till krigsfot.» Och han tilllägger
sedan: att man »sålunda lyckats att, utan väsentlig rubbning
i den gamla grunden för vår försvarsorganisation, skapa en, så vidt
förhållandena medgifva, helgjuten och i alla sina detaljer fullt genomförd
härordning». De senare orden äro understrukna.

Efter dessa uttalanden kan jag icke neka till att det verkligen
väckt min öfverraskning och mitt bekymmer att erfara, att grunden
nu är så felaktig, att, såsom jag nyss citerat, den icke blott medför
»stom svårigheten, utan äfven gör de olika truppförbandens sammansättning
''»till ett synnerligen svårlöst problem». Att, sedan vi med så
stora uppoffringar köpt oss en som man ansett betryggande försvarsorganisation,
efter icke fullt fem år få höra, att den är behäftad med
sådana fel, det har på mig åtminstone gjort ett mycket nedslående
intryck, och då man som jag under en lång riksdagsmannabana ifrat
för antagandet af det nuvarande systemet, som 1892 framhölls såsom
betryggande, då har det, jag upprepar det, väckt en smärtsam förvåning
att se sådana uttalanden som dessa.

Bland de erfarenheter som man skulle inhemta genom den föreslagna
försöksmobiliseringen, uppgifves bland mycket annat, att man skulle
»utröna tjenstbarheten hos sådant folk, som måhända ej på 11 eller
12 år deltagit i några öfningar». Jag får säga, att för det ändamålet
tror jag sannerligen icke att det behöfs någon försöksmobilisering, ty
vi, som bo på landsbygden och hafva någon erfarenhet af dessa f. d.
stamanstälde, vi veta mycket väl, att af den militära fernissa, som
bibringas dem under do två årens tjenstgöring, är det egentligen
endast spriten som återstår, så att den saken tror jag icke behöfver
utredas.

Jag anser att sjelfva saken såsom sådan är behjertansvärd, och
jag önskar och hoppas, att förslaget måtte återkomma under en annan
och bättre form, och specielt vill jag fösta uppmärksamheten på att
tillämpningen af 31 § värnpligtslagen på dessa, som skulle inkallas
till extra tjenstgöring, synes mig väl sträng, och att ställa dem under

N:o 24.

Lagförslag
angående
vapenöfning
för utrönande
af
härens krigsberedskap.

(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

krigslagarna med deruti stadgade svåra påföljd för uteblifvande från
vapenöfning, finner jag väl hårdt.

Som sagdt, jag anser frågan vara fallen, men jag har icke velat
underlåta att uttala mina sympatier för sjelfva saken på samma gång
som mina bekymmer i anledning af de till statsrådsprotokollet gjorda
uttalanden beträffande vår nya härorganisation.

Jag har icke något annat yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Herr Wieselgren: Det är icke utan att äfven jag har lagt
märke till alldeles samma uttalanden af krigsministern till statsrådsprotokollet,
hvilka af herr vice talmannen nyss påpekats; men jag
har dock icke af dem dragit samma slutsatser som han. Jag har för
min del ansett, att dessa uttalanden böra ställas i det närmaste samband
med de ord, hvilka återfinnas på 4:de sidan i utskottets utlåtande,
hvarest anföres ur statsrådsprotokollet, hurusom vi i vårt land
icke under långliga tider haft någon erfarenhet att tillgå i fråga om
mobilisering af större eller mindre delar af armén, och att man derför
vid uppgörande af mobiliseringsplaner vore hänvisad till analoga
förhållanden i andra länder. Man nödgas, heter det, stödja sig på
erfarenheten dels från mest liknande förhållanden, dels från andra
land, der armén verkligen mobiliserats; men i de fall, då ingendera
af dessa erfarenheter kunnat lemna någon ledning, har man nödgats
uteslutande taga den individuella omdömesförmågan till hjelp, och
detta gälde i all synnerlighet i fråga om beräkningen af den tid, de
olika förrättningarna kräfde.»

Jag har således trott mig i de påpekade uttalandena läsa ett
starkt betonande af nödvändigheten att låta erfarenheten inom vårt
eget land något lära oss i fråga om denna vigtiga mobiliseringsprocedur,
hvilken i det ögonblick, då den skall på allvar tillämpas, icke
lemnar någon tid öfver för åstadkommande af nödiga rättelser.

Jag vet ju icke huru vida jag har rätt i denna min uppfattning,
eller huru vida vice talmannens åsigt är den rigtiga. Jag är dock
mest böjd för att antaga att jag har rätt. Det är ett fel, som vi alla
ega — vi anse gerna att den öfvertygelse, hvartill vi sjelfva kommit,
är mera befogad än motståndarens. Det är just emedan jag
kommit till denna öfvertygelse, som det är för mig så mycket mera
nedslående, att utskottet kommit till ett så uteslutande negativt resultat;
och just derför, att i afseende på vår armé kan hysas olika meningar
om huru vida vårt nya försvarssystem är så bra som vi hoppats
eller huru vida det icke är det, hade det enligt mitt förmenande varit
så mycket angelägnare att nu bereda tillfälle till pröfning af huru
dermed sig förhåller.

Då utskottet enhälligt stannat vid det slut klämmen antyder,
inser jag ju att det måste hafva varit mycket vigtiga omständigheter,
hvilka varit för utskottet bestämmande; och skall jag således icke
göra något yrkande, utan blott instämma i vice talmannens önskan, att
förslaget måtte snart återkomma och då befriadt från de möjliga
bristfälligheter, hvilka här låtit det stranda.

Det må dock tillåtas mig förklara, att nog skulle det vara mig

Onsdagen den 28 April. 33 N:o iä4.

kärare att få rösta för bifall till Kongl. Maj:ts proposition än till ut- Lagförslag
skottets hemställan. angående

vapenöfning

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträ- nande af
dets fortsättande klockan 7 på aftonen. härens krigs beredskap.

Herr Sä ve: Det är med mycken tvekan, jag begärt ordet i (Ports.-)
denna fråga, särskilt derför, att jag ej har något yrkande att framställa.

Såsom frågan nu ligger, är utgången alldeles klar och tydlig.

Det kan ej blifva annat än afslag, och'' deri får man finna sig, huru
starka ens sympatier än kunna vara för förslaget i dess helhet.

Men jag bär tagit mig friheten begära ordet för att begagna
detta tillfälle att framhålla, hvad jag anser vara ett missförhållande i
den nuvarande härorganisationen med hänsyn till eventuel mobilisering.

Innan en så stor apparat som en mobilisering sättes i gång, torde
det väl vara tydligt, att allt, hvad som förberedelsevis han göras för
att med denna vinna det bästa möjliga resultat, också bör göras. Och
jag tviflar, att allt i detta afseende verkligen är gjordt. Jag anhåller
att få erinra om, hvad herr krigsministern sjelf framhållit i sitt anförande
till statsrådsprotokollet, och hvilket utskottet anfört på sid.

4 i utlåtandet.

»Endast», sade herr statsrådet, »genom ett verkligen utfördt mobiiiseringsförsök,
dervid gällande planer tillämpades, så långt fredsförhållandena
medgåfve, vore det i sjelfva verket möjligt att i detalj
granska hållbarheten af desamma, och här, om någonsin, kommer det
att visa sig, hvad inflytande detaljerna hade på utförbarheten af det
hela. Departementschefen anhöll att få nämna en del af dessa detaljer
och påpekade i sådant afseende, hvilket inflytande på hela mobiliseringens
gång det torde hafva, om de talrika personliga inkallelseorderna
till såväl stam- som beväringspersonal hunne uppsättas på den härför
i mobiliseringsplanerna anslagna tiden, m. m.»

Som herrarne behagade finna, beröres i det af mig nu upplästa
den ytterst vigtiga frågan om stamkompaniernas och beväringens
första mobilisering. På detta område, fruktar jag, existera förhållanden,
som ingalunda kunna anses lämpliga.

En ärad talare på gefleborgsbänken framhöll under sistlidne riksdag
vid diskussionen om fjerde hufvudtiteln delvis, hvad jag här ämnar
beröra. Han framhöll, att infanteriregementena äro fördelade i 2
bataljoner, hvarje bataljon i 4 kompanier. Regementena äro med
hänsyn till inskrifningsförhållandena delade i 2 bataljonsområden och
8 kompaniområden. Han ansåg, att detta kunde medföra en fara,
enär i händelse af mobilisering alla infanteriregementen delas i 3
bataljoner och 12 kompanier. Således, menade talaren, skulle just i
sjelfva mobiliseringsögonblicket de 8 kompaniområdena förvandlas
till tolf, likaså de 2 bataljonsområdena förvandlas till tre, i följd
hvaraf en desorganisation komme att inträda i sjelfva mobiliseringsögonblicket,
hvilken nödvändigt måste föranleda tidsutdrägt och villerFörsta
Kammarens Prof. 1897. N:o 24. 3

N:o 24. 34 Onsdagen den 28 April.

Lagförslag valla. Han föreslog till afhjelpande af detta missförhållande, att redan
vapenöfning un(^er fredstid regementenas stamtrupp och officerarne fördelades på
för utrö- ^ bataljoner och att inskrifningsområdena ordnades i öfverensstämnande
af melse härmed.

härens krig»- Då jag ej är militär, kan jag ej rätt bedöma rigtigheten af detta,
beredskap. men jag trorj att pva(j talaren anförde har göda grunder för sig.

( orts.) Hvad jag deremot tilltror mig kunna sjelf bedöma, är hvad jag

nu ber att få framhålla.

Som herrarne hafva sig bekant, äro kompaniområdena, hvilka äro
afsedda för beväringsmanskapets inregistrering och redovisning, stälda
under särskilt befäl. Hvarje kompaniområde har sin befälhafvare.
Till dessa platser utses i allmänhet officerare i aktiv tjenst. Om man
ser igenom förteckningen på dessa kompaniområdesbefälhafvare, och
en sådan förteckning återfinnes i svensk författningssamling för detta
år, befinnes det, att såsom chefer för infanteriets 188 kompaniområden
fungera ej mindre än 175 officerare i aktiv tjenst. Hvad blir
nu följden häraf i händelse af mobilisering? Hvad har kompaniområdesbefälhafvaren
att göra i det ögonblicket? Jo, att utskrifva och
utfärda personliga inkallelseorder till hela skaran af värnpligtige
samt sörja för allt annat, som dermed eger sammanhang. Nu skall
han också, om han är kompanichef, taga emot stamkompaniet. Detta
låter sig emellertid ej göra på en och samma gång utan en onödig
tidsutdrägt. Om han skall lemna befälet öfver kompaniområdet för
att öfvertaga den indelta truppen på mötesplatsen, måste han lemna
från sig bestyret med orderutskrifningarna till en ställföreträdare,
som ej är hemmastadd på detta område. Icke heller är det lämpligt,
att han för dessa orderutskrifningar fortfarande sitter fästad vid skrifbordet,
ty då måste han lemna ifrån sig stamkompaniet till en subaltern.
Huru man än betraktar saken, måste medgifvas, att här föreligger
ett missförhållande, som ovilkorligen tarfvar snar rättelse.

Jag har ansett mig höra framhålla detta så mycket mera, som
denna fråga står i nära samband med en annan, som jag tror är synnerligen
behjertansvärd.

Med hänsyn till officerscorpsens tjensteår här, är det, som bekant,
stipuleradt, att en kompanichef måste taga afsked vid 53 års ålder.
Han tillhör sedermera ej längre den aktiva armén.

Förhållandena kunna vara sådana, att en person, hvilken på detta
sätt tvingas att lemna sin militärtjenst, skulle fortfarande kunna vara
fullt användbar i den aktiva militärtjensten, fastän han gått miste om
befordran till högre militär plats, hvilket kanske berott blott derpå,
att han råkat ut för en ogynsam tur vid regementet. Han står emellertid
qvar i reserven, och det ligger ju i militäriskt afseende vigt
på, att denna reserv är den bästa möjliga. *

Nu kan med skäl frågas: hvarför ej använda denna afskedade
kompanichef, hvilken qvarstår i reserven? Hvarför icke använda honom,
om han dertill befinnes villig, såsom chef för ett kompaniområde
i stället för att till denna plats taga en kompanichef i aktiv
tjenst?

En afskedad kaptens ekonomiska ställning är i allmänhet allt
utom god, och lian har ej heller vid 53 års ålder lätt att finna någon

Onsdagen den 28 April. 35 N:o 24.

för sig passande civil anställning, och den pension, staten består ho- Lagförslag
nom, är ingalunda stor. Vore det då icke lämpligt att gifva honom angående
ett kompaniområdesbefäl med åtföljande lilla arfvode, hvarigenom Va?6rutr
han på samma gång bereddes en förbättrad ekonomisk ställning och nande af
fortfarande bundes vid armén, inom hvilken han under den förgångna härens kngstiden
tjenat och arbetat? beredskap.

Nu kan ju invändas, att ett sådant förfaringssätt blefve till för- (Ports.)
lust för de nuvarande kompanicheferna. Men denna förlust blefve
väl ej så stor; ty antingen blifva de nuvarande kompanicheferna befordrade,
och då få de rätt till högre pension, eller också blifva de
ej befordrade, men då hafva de utsigt att sjelfva efter afskedstagande!
i sin tur bereda sig denna lilla ^förtjenst.

Jag har naturligtvis icke något yrkande att göra, men jag tror,
att hvad jag nu pekat på är ett missförhållande, som tarfvar snar
rättelse, och som af detta skäl bör af kammaren uppmärksammas.

Herr Dickson: Jag vill icke yttra mig om beskaffenheten af
den arméorganisation, som vi ega, men hvad jag vill säga, är, att
hurudan än denna organisation är, måste vi försöka att använda den
på bästa möjliga sätt, och det sätt, hvarpå vi lättast kunna utröna
dess användbarhet i ett krig, är just en försöksmobilisering. Kostnaderna
för en sådan åtgärd och de besvärligheter, som dermed äro
förerade, äro emellertid så stora, att det icke är tänkbart att mobilisera
hela landets försvarskraft. Icke heller är detta något, som kan
återkomma det ena året efter det andra, utan vi måste nöja oss med
ett års mobilisering. Detta är en mycket vigtig omständighet, och
den föreslagna lagen tyckes också i det afseendet vara så affattad
som sig bör. Frågan om en dylik försöksmobilisering är emellertid
af allra största vigt. Jag kan naturligtvis icke vara inne i militära
frågor eller hafva något vitsord der vid lag, men jag vet, att vid en
mobilisering komma länsstyrelsens och landsstatens krafter att tagas
i anspråk i den vidsträcktaste grad. Jag vet, hvad dessa myndigheter
hafva att göra för de värnpligtiges inkallande samt såväl värnpligtiges
som stamanstäldes inqvartering och befordrande till mötesplatsen.
Jag vet, hvad som i sådant fall skall göras, och jag erkänner
villigt, att de gifna föreskriftena äro väl genomtänkta. Men huru
väl dessa föreskrifter än äro genomtänkta, huru väl de än må vara
skrifna, kan dock alltid missförstånd uppkomma vid tillämpningen,
och det är under alla förhållanden svårt att på förhand beräkna den
tid, som för hvarje åtgärd erfordras. Jag anser derför, att en sådan
försöksmobilisering, som föreslagits, är af den allra största vigt, och
jag dömer här vid lag efter den kännedom, jag har om svårigheterna.

Af huru stor vigt det är, att trupperna i rätta ögonblicket infinna sig
på samlingsplatsen, att de blifva väl förplägade och ordentligt transporteras
till mötesplatsen, kan man lätt tänka sig, om man besinnar,
att i fall allt detta är väl bestäldt, måste truppernas tillit och förtroende
för befälet ökas, men att om de samlas efter den föreskrifna
tiden och oordnade komma till mötesplatsen utan att der finna de
qvarter och den förplägning, som behöfves, då ingifves dem misstro,
och det blir en dålig här, som man samlat.

N:o 24.

Lagförslag
angående
vapenöfning
för utrönande
af
härens krigsberedskap.

(Forts.)

30 Onsdagen den 28 April.

Jag skulle vilja i hufvudsak yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
men då jag antager, att detta icke lönar sig i frågans nuvarande
läge, så har jag icke något yrkande att göra.

Herr Brehmer: Min mening är icke att djupare ingå på frågan
om vigten och betydelsen af den föreslagna åtgärden, och jag tror,
att diskussionen kommit något på sidan om saken. I statsrådsprotokollet
äro nemligen anförda alla de skäl, som kunna framdragas för
en försöksmobilisering, och för egen ringa del hade jag tillfälle att
förra året, då fjerde hufvudtiteln här till behandling förekom, ehuru
delvis af annat motiv än nu, framhålla betydelsen just för oss, som
hufvudsakligen med vårt försvarsväsen afse att trygga vår neutralitet,
att kunna med snabbhet, ordning och fullständighet försätta hären
från freds- till krigsfot.

Att ett sådant prof på vår nya härordnings styrka, på den försvarskraft,
som vi oundgängligen måste kunna visa, om vår neutralitet
hotas, också någon gång får komma till ett praktiskt utförande,
och detta fortast möjligt, är för mig en så vigtig sak, att jag anser,
att säkerligen icke något anslag, gällande det rörliga försvaret, varit
med större befogenhet af Kongl. Maj:t begärdt efter den nya härordningens
genomförande än detta anslag till den nu föreslagna försöksmobiliseringen.

Man skulle derför hafva kunnat vänta, att utskottet något välvilligare
behandlat denna fråga eller åtminstone något välvilligare
motiverat sitt afstyrkande. Utskottet säger visserligen i sin mycket
knappa motivering sig icke vilja förneka, »att genom en sådan mobilisering
fördelar för försvaret i viss mån skulle vinnas», men tillägger
några rader längre ned, »att en så dyrbar åtgärd som en försöksmobilisering,
i fall den skulle befinnas oundgängligen nödvändig, icke
lämpligen bör ega rum» o. s. v. Dessa ord visa, enligt mitt förmenande,
att utskottet icke till fullo beaktat vigten och betydelsen af
den föreslagna åtgärden, och då är det mycket lätt förklarligt, att
utskottet kommit till det slutskäl, som det anfört, nemligen att mobiliseringen
icke bör komma till stånd, förr än »den ökade öfningstiden
kommit alla första uppbådets åtta årsklasser till del». Detta
låter såsom ett skäl, men ett verkligt skäl är det icke annat än
under den förutsättningen, att man kan vara förvissad om, att en
eventuel fiende skall hafva den godheten vänta med att tvinga oss
att mobilisera på allvar, till dess den förhöjda öfningstiden kommit
dessa årsklasser till del.

Om nu verkligen hela första uppbådet vid en mobilisering skulle
behöfva inkallas, nyfiket icke är så säkert, och deribland befinnas
några årsklasser, som innehafva mindre öfning än de andra, så inverkar
detta dock icke hindrande, att man finge se, hvad man hufvudsakligen
med försöksmobiliseringen afser att få utrönt och pröfvadt,
nemligen densammas lugna och jemna gång, huru säkert det invecklade
maskineriet arbetar från den dag, då mobiliseringsordern utfärdas,
intill dess trupperna stå marschfärdiga, fullt utrustade och organiserade,
en tidrymd, som endast får omfatta ett fåtal dagar.

Den på mobiliseringen följande fälttjenstöfningen är visserligen

Onsdagen den 28 April. 37 N:o 24-

också en vigtig länk i frågan. Härigenom får man någon erfarenhet Lagförslag
om, huru dessa stora fältstarka bataljoner, uppgående till en styrka avenöfntiui
af 8 a 900 man och sammansatta så, som i allvarets stund blir fallet, jör
af tre fjerdedelar beväring mot endast en fjerdedel stamsoldater, nande af
skola komma att manövrera. Detta är något helt annat än de små härens krigabataljoner,
bestående till större delen af stamsoldater samt beväring, bet edskap.
direkt tagen från öfningsfältet, hvarmed vi äro vana att röra oss på (i orts.;
de hittills förekommande fälttjenstöfningarne. Om då i en dylik
fältstark bataljon finnes instuckna en del värnpligtige, som icke undergått
den nya härordningens ökade öfning, så finge man tillika se,
huru i detta afseende förhållandena skulle ställa sig, om vi nödgades
mobilisera just nu, och äfven detta kunde ju vara af intresse att veta.

Då jag icke kan finna de skäl giltiga, som utskottet anfört för
afslag, har jag för min del icke kunnat låta frågan passera utan en
gensaga, och skulle jag helst hafva yrkat bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, men då någon utsigt till framgång för detta nu icke torde
förefinnas, så har jag, herr talman, icke något yrkande att göra.

Friherre von Otter: Det kan näppeligen förvåna någon, att vid
behandlingen af detta vigtiga ärende inom denna kammare den önskan
fått sitt uttryck, att sammansatta utskottet kunnat komma till
ett annat resultat, än hvad det gjort. Då nu emellertid förhållandet
är det, att utskottet enhälligt kommit till den mening, som i betänkandet
finnes uttalad, så har jag ansett mig såsom ledamot af detta
utskott böra angifva skälet, hvarför jag dertill medverkat.

Jag ber då kammaren att i första rummet fästa sig vid det, att
grunden för hela denna fråga är antagandet af en lag, och för att
således denna fråga skulle kunna bifallas, så skulle denna lag godkännas
af båda kamrarne. Detta fann man redan från början nästan
otänkbart. Då fattade jag för min del det beslutet att hellre än att
skilja mig från majoriteten göra hvad jag kunde för att få frågan att
falla framåt, och det ansåg jag verkligen, att den gjort genom den
motivering, utskottets hemställan fått. Hvar och en, som skaffar sig
en maskin, den må vara aldrig så liten, vill naturligtvis, så snart
maskinen blifvit i ordning, begagna första tillfälle för att se, huru
den arbetar. År detta angeläget i allmänhet, så måste det vara
i ännu högre grad angeläget i fråga om ett så stort och inveckladt
maskineri som en mobilisering. Men man har ansett, att det
finnes vissa skäl — jag vill nu icke säga, i hvad mån fog finnes
för de skälen -— men det finnes i alla fall vissa skäl, som man anser
sig kunna anföra för ett uppskof med denna mobilisering. Jag vill
dervid icke uppehålla mig vid det skäl, som utskottet anfört, nemligen
att den längre öfningstiden icke kommit fler än fem af de åtta
åldersklasserna till godo. Ty detta har ju egentligen icke något inflytande
på mobiliseringen; det har inflytande på de dermed sammanhängande
öfningarne, men alls icke på sjelfva mobiliseringen. Men
det finnes andra omständigheter, som enligt mitt förmenande kunna
tala för ett uppskof. Deribland vill jag först och främst nämna den
omständigheten, att, så vidt jag har mig bekant, ännu icke under
nästkommande år alla de truppförband, som tillkommo år 1892, hafva

.n:o 24 38 Onsdagen den 28 April.

^angående 8*na respektive förläggningsorter, och hafva de också

vapenöfning ®or*j ar dock deras numerär icke fulltalig. Vidare tror jag,

för utrö- a^ c*en för verklig mobilisering uppgjorda planen är antagen först i
nande af år, och ehuru det ju är eu ganska lång tid till nästa år, så torde det
''bered^aT'' .0CK ^T. aj|a vederbörande behöfvas en något längre tid för att sätta
(Forts) ln 1 a a ^e8Sa nfa förhållanden. Slutligen vill jag också fram hålla,

att herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
sjelf har sagt, att år 1897 endast i hufvudsakliga delar den nya härordningen
skulle vara genomförd, hvilket ju ock kan vara ett skäl,
hvarför man kan dröja något år, innan denna försöksmobilisering
kommer till stånd.

jag nu ser herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
här närvarande, vill jag för min del, i likhet med en föregående
talare, för honom framhålla, att för att bereda väg för denna
sak, torde det vara nödvändigt att göra någon eftergift i de stränga
straffbestämmelser, som i lagen föreslagits. Ty man måste väl medgifva,
att när det icke är fråga om något annat än en försöksmobilisering
under fredstid, så, huru vigtig denna än är, är straffarbete
dock en allt för sträng påföljd för underlåtenhet att åtlyda påbud
°m *n^a^e^se- Om det vore möjligt att i någon mån hindra denna
straffbestämmelse, så tror jag, att saken skulle kunna lättare genomföras
än eljest.

Jag anhåller om bifall till sammansatta utskottets betänkande.

u ,?err ^örensson: Då jag å lagutskottets vägnar tagit del i behandlingen
af denna fråga, så finner lag mic manad att här säo-a
några ord. °

Utan att hafva någon insigt i militära förhållanden, inser jag
mycket väl, att en försöksmobilisering är alldeles nödvändig för att
kunna komma under fund med, huru det stora maskineriet skall komma
att fungera vid en mobilisering. Men det är under nuvarande förhållanden
icke möjligt att komma till något annat resultat än det,
hvartill utskottet kommit. Der uttalades visserligen i utskottet sympatier
för saken, men å andra sidan framhöll man den brist på öfning,
som åtminstone 2 å 3 åldersklasser skulle hafva, och jag får
för min del bekänna, att jag icke i likhet med en föregående talare
kan anse, att det är likgiltigt, om man har 42 eller 90 dagars öfningstid.
Det nar åtminstone inom utskottet framhållits såsom ett ganska
shäl. Ett annat är det, som den föregående talaren påpekade,
nemligen de stränga straffbestämmelserna. På dem har man stött
sig, och jag befarar, att det går icke så lätt att få igenom en lag
med sådana straffbestämmelser.

Jag tror också, att frågan har fallit framåt. Ty motiveringen
innebär icke, att man anser en försöksmobilisering onödig, utan att
man vill dröja dermed.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet friherre Rappe: Jag har icke varit i tillfälle

att åhöra den diskussion, som i denna kammare hittills förts, och
herrarne få derför icke begära, att jag skall kunna till besvarande

Onsdagen den 28 April. 39 N:o 24.

upptaga alla de anmärkningar, som här böla hafva blifvit gjorda. Lagförslag
Såsom1 det uppgifvits för mig, har en talare deruti, att jag i mitt ^
anförande till statsrådsprotokollet erinrat om, att vår armé består af förvirö^
stam och beväring, velat se ett klander från alla sidor mot vår här- nande af
ordning. Jag vill med anledning häraf upplysa, att min mening härens krigsingalunda
varit att antyda något sådant. Jag har endast i den fram- beredskap.
ställning, jag gjort inför Kongl. Maj:t, framhållit, att detta förhållande (Forts.)
i viss mån komplicerar möjligheten att med tillräckligt stor hastighet
sammanföra armén. Det fordras ju sålunda, att stam och före
detta stam i en viss qvantitet skola ingå i hvarje truppförband, för
att armén skall •— med nuvarande organisation — vara på lämpligaste
sätt sammansatt, då den skall gå emot fienden.

Här lär vidare hafva framhållits, att många skäl skulle tala för
ett uppskof med denna försöksmobilisering, och jag vill visst icke
förneka, att sådana skäl kunna förefinnas. Men hvad den näst föregående
talaren yttrade, eller att man utan fara skulle kunna vänta
dermed, det är en slutsats, som jag ingalunda vill skrifva under.

Tvärt om är det enligt mitt förmenande förenadt med en ganska stor
fara att icke göra denna försöksmobilisering nästa år. Och det är
just detta samt känslan af det ansvar, som jag, på den plats, jag bekläder,
har att bära, som gjort, att jag, oaktadt olägenheten af att
arméns organisation icke är fullständigt genomförd, ansett mig böra
begagna första möjliga tillfälle efter den nya arméorganisationens
genomförande för att hos Kongl. Maj:t anhålla om framställning till
Riksdagen om''1 en sådan försöksmobilisering. Hvad jag skulle vilja
påpeka, det är den utomordentliga vigten och betydelsen af en
sådan försöksmobilisering. Men innan jag kommer dit, vill jag, med
anledning deraf att de senaste talarne framhållit såsom önskningsmål,
att vissa lättnader borde göras, i fall en ny proposition rörande
denna sak skall framkomma, säga det, att jag tror, att, efter den
diskussion, som här egt rum, Kongl. Maj:t vill gå uttalade önskningarna
till mötes så mycket som möjligt. Ty stäld i valet emellan
att icke få någon försöksmobilisering alls och att få en sådan, ehuru
i viss mån icke så tillfredsställande, som man skulle hafva önskat,
lärer Kongl. Maj:t icke tveka i valet. Jag vill således säga det, att
huru ömkligt det vore, att dessa straffbestämmelser finge qvarstå
sådana, som de här förekomma — och de äro i sjelfva verket ingalunda
så farliga, som en talare här förestält sig; mer än disciplinstraff
af sträng arrest lärer väl nemligen icke kunna sättas i fråga —
så torde det dock icke vara omöjligt att i stället för dessa straffbestämmelser
införa några andra, som kunna vara lämpliga, då det
blott gäller en försöksmobilisering, eller, med andra ord, som mera
öfverensstämma med de för försummelser med hänsyn till de värn
pligtiges vanliga fredstjenstgöring gällande straffpåföljder.

Likaså vill jag beträffande tidpunkten för mobiliseringsförsöket
säga, att ehuru naturligtvis det rigtigaste är, att ingen i hela landet
vet, vid hvilken tid på året, försöksmobiliseringen skall göras — tv
det gäller ju att utröna, huru alla hjulen i det störa maskineri, som
vi bestå oss med, fungera — så kan man dock, för att tillmötesgå
de framstälda önskningarna, säga så mycket, att (len kommer att ega

N:o 24.

Onsdagen den 28 April.

LanJående9 enJ.id’. då det ar lättast för landtbrukaren att undvara sitt

vapenöfning .*■ ,Ue.t bhr lcke aldeles precis detsamma, men ett sådant medJör
utrö- gifvande lär man dock kunna göra.

''tionde af Jag öfvergår nu till det, hvarför jag egentligen begärde ordet,
l7rTd!havS''ne‘"!jFcn.att 8öka visa den stora vigten och betydelsen af en försöks(Forts)
moblll8ennff8 företagande. Innan en sådan egt rum, kunna vi icke
V '' v?j:a» huruvida den armé, om hvars organisation beslut fattades år
1892, verkligen svarar mot sitt ändamål. Då jag nyss yttrade mig i
Andra Kammaren, tog jag till utgångspunkt en liknelse, som herrarne
många gånger hört, nemligen den om en eldsvåda. Det är ju godt
och bra, om man har en brandcorps, som är förträffligt öfvad oclTförsedd
med den redskap, som är nödvändig för eldsvådans släckande,
men om det icke är säkert, att denna brandcorps kan inställa sig i så
god tid, att. den hinner släcka elden, innan denna tagit öfverhand, då
tjenar det icke till mycket att hafva en sådan corps. På samma sätt,
äfven om våra trupper få en utmärkt öfning, om truppförbanden äro
sammansatta på det bästa sätt, så att de olika vapenslagen äro rigtigt
fördelade, så är dermed icke gifvet, att de med tillräckligt liten tidsutdrägt
kunna sammanföras i det rätta ögonblicket eller att alla de
personer, som skola ingå i hvarje truppförband, komma dit i så god
tid, att man kan hinna få armén i det rätta ögonblicket samlad på
den rätta punkten.. Det är under alla förhållanden icke säkert, och
innan ett försök .blifvit gjordt, är det omöjligt att med visshet förutse,
om det verkligen kan göras eller icke.

Vi hafva nu inför våra ögon en kamp, som alla med eller mot
sm vilja måste följa med intresse. Vi se en liten nation med tapperhet
kämpa för hvad den anser vara sina heligaste intressen, och man
kan icke förneka den svagare parten sitt erkännande af dess tapperhet
och mannamod i striden. Men det oaktadt hafva vi sett, att
denna part lidit stora motgångar. Hvad beror detta på? Beror det
på fel i krigsoperationerna? Det är möjligt — man kan ännu icke
saga någonting härom med säkerhet; men hvad man redan nu kan
säga, det är, att hufvudsakliga felet och hvad som ytterst gjort, att
grekerna blifvit slagna, ligger i de operationer, som vidtagits, innan
sjelfva kriget öppnats. Utfallet af ett krig beror nemligen icke
endast af de operationer, som företagas efter krigets utbrott, då ens
handlingssätt påverkas af motståndarens handlingssätt, utan nästan i
lika hög grad af de operationer, som företagas, innan kriget utbrutit.
Hela den moderna krigshistorien visar, att just dessa förberedande
operationer hafva spelat en afgörande roll. Åro de felaktigt
behandlade, så komma följderna deraf att påverka hela kriget, och
det måste vara tydligt för hvar och en, som läst om de grekiskturkiska
krigshändelserna, att hufvudanledningen, hvarför grekerna
blifvit slagna, är, att de på ett origtigt sätt grupperat sina stridsKrafter.
Detta visar, hvilken betydelse dessa förberedande operationer
hafva.

Men de. förberedande operationerna hafva två sidor, dels den
strategiska sidan, som består deri, att man på ett ur militärisk synpunkt
rigtigt sätt vidtager sina anordningar, och dels en teknisk

Onsdagen den 28 April.

sida, som är knappast mindre vigtig, derför att på den fullständiga
beskaffenheten af denna tekniska sida beror den tid, hvaröfver man
kan förfoga för att blifva i ordning. Tiden är i detta afseende det
vigtigaste; det är kändt från alla tiders krig, men under vårt tidehvarf
är den vigtigare än någonsin. Ett lands existens kan bero
derpå, att man kommer ett ögonblick för sent.

Det är just denna sida af de förberedande krigsoperationerna,
som jag måste framhålla för kammaren, och det är just i detta afseende,
som en försöksmobilisering är så vigtig. Der är det den tekniska
sidan, som är hufvudsaken; der gäller det att få utrönt, att
allt går på det lämpligaste sätt och på den kortaste väg; och jag upprepar,
hvad som förut under diskussionen framhållits, att detta kan
icke konstateras utan ett verkligt praktiskt försök.

Innan jag slutar, vill jag påpeka ännu en sida af saken, nemligen
den moraliska. Den har också under diskussionen i någon mån antydts,
och den är af särskild vigt för oss, som haft en 80-årig fred,
en så lång fred, att ingen nu lefvande inom vårt land sett kriget
öga mot öga. Man täcke sig, att ett krig plötsligen blossar upp —
hvem kan veta, när det sker? Det är för oss omöjligt att föreställa
oss, hvilken oro, när ett krig bryter ut, och hvilka svårigheter, som
måste uppstå inom en nation, der, som sagdt, ingen varit med om
ett krigsutbrott och der man icke fått praktiskt öfva sig att med
hastighet, lugn och ordning vidtaga de åtgärder, som äro nödvändiga
för att ordna hliren. Jag fruktar, att om ett krig skulle utbryta,
blefve här eu förskräcklig oreda, och detta icke blott bland militärerna,
utan ock bland alla de andra, som hafva någonting att göja med
mobiliseringen; ty, såsom en landshöfding nyss påpekat här i kammaren,
äfven för de civila myndigheterna måste uppstå ofantliga
svårigheter, om man aldrig varit i tillfälle att praktiskt pröfva de
åtgärder, som skola vidtagas, förrän man finner, att fienden står i landet.

Och jernvägarne sedan! De fordringar, som man vid krigsutbrott
ställer på jernvägarne, äro alldeles oerhörda. Hvem borgar för, att
icke der vid lag kan finnas någon felaktighet, som gör, att alltsammans
går sönder? När man tänker på, huru stort hela detta maskineri
är och huru mycket det är, som då med ens skall utföras, så
måste man inse, att det är för oss rent utaf en skyldighet mot våra
barn, som skola skickas ut emot fienden, att redan på förhand göra
ett försök, på det att, när en gång krigstrumpeten ljuder, hvar och
en må veta, hvad han har att göra. Har ett dylikt försök blifvit utfördt,
då känner hvar och en, att han med ordning och lugn kan
utföra sina åligganden, då kommer hvar och en med säkerhet till den
plats, der han skall stå, då uppkommer en allmän tilltro till krigsledningen
i dess helhet, som gör, att allt går med lugn och utan att
oro och förskräckelse uppstå.

Det är dessa betraktelser, jag velat göra äfven i denna kammare
för att framhålla den ofantliga betydelse, som ligger i en försöksmobilisering.
Jag har icke velat eller kunnat bära det ansvaret att
icke hafva föreslagit cn sådan. Nu må kammaren säga sitt ord.
Anser kammaren, att den vill bära ansvaret, så må den göra det,
men Kongl. Maj:t och Dess rådgifvare hafva gjort sin pligt.

N:o 24.

Lagförslag
angående
vapenöfning
för utrönande
af
härens krigs
beredskap.
(Forts.)

N:o 24. 42 Onsdagen den 28 April.

Lagförslag Herr Boström, Filip: I likhet med den ärade talaren från

vapenöfning s?ac^ ber jag att På det lifligaste få betona, af hvilken ofant för

utrö-9 bg vigt icke blott för de militära myndigheterna, utan äfven för de
nande af administrativa det skall vara, att en försöksmobilisering eger rum så
härens krigs- snart som möjligt. Jag skall icke här tillåta mig att göra något
beredskap. yrkande, men då ett par tre af utskottets ledamöter sagt, att frågan
(Forts.) fallit framåt, och att af motiveringen framgår, att utskottet anser, att
en försöksmobilisering är af stor betydelse, så ber jag att få inlägga
cn bestämd gensaga mot den mellanmening, som förekommer midt i
andra stycket af utskottets motivering: »utskottet anser, att en så
dyrbar åtgärd som en försöksmobilisering, i fall den skulle befinnas
oundgängligen nödvändigt! o. s. v. Jag hemställer vördsamt till kammaren,
huru vida man om denna motivering kan säga, att utskottet
uttalat sig gynsamt för en sådan försöksmobilisering. Jag beklagar,
att ett sådant uttalande blifvit gjordt.

Herr A lin: Jag tänker säga till en del detsamma, som den

siste ärade talaren här yttrat. Jag kan förstå, att man, såsom friherre
von Otter yttrade, kan anse, att det ligger en fördel för hela
saken deri, att man, då man finner sig hafva afgörande skäl för att
antaga, att båda kamrarne icke skulle kunna ena sig om lagen, då
försöker att förena båda om en motivering, som är sådan, att förslaget
derigenom kan anses falla framåt. Men jag vill på samma
grunder som den föregående talaren sätta i fråga, huru vida detta är
förhållandet med denna motivering. Den är helt kort och lyder i
sina båda första punkter så:

»För den föreslagna försöksmobiliseringen har departementschefen
framhållit flera skäl, och utskottet vill ej förneka, att genom cn sådan
mobilisering fördelar för försvaret i viss mån skulle vinnas derigenom,
att den nuvarande härordningen blefve mera omfattande pröfvad, än
som nu under fredstid sker. Men utskottet anser, att en så dyrbar
åtgärd som en försöksmobilisering, i fall den skulle befinnas oundgängligen
nödvändig, icke lämpligen bör ega rum förr, än man kan
blifva i tillfälle draga all den nytta deraf, som i militäriskt hänseende
är möjlig »

Jag skall, såsom frågan nu ligger, inskränka mig till detta yttrande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 och 27 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 51, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af

N:o 24.

Onsdagen den 28 April.

förelag angående ordnandet af rättsförhållandena emellan kommuner Om ordnande

och enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m, a/of.ätts/0r~

r hallandena

Herr Helander: Emedan jag under en temligen lång tjenste- muner och

tid understundom äfven handlagt ärenden angående så väl expropria- enskilde vid
tion för allmänt behof som ock utläggning eller utsträckning af stads- genomföranplaner,
sä anser jag mig icke böra underlåta att yttra mig i detta
ärende. Jag skall emellertid, innan jag öfvergår till sjelfva hufvudsaken,
be att få erinra om, hvad som i den föreliggande frågan här
förut har förekommit, nemligen: att 1884 års Riksdag hos Kong!.

Maj:t begärde utarbetande och framläggande för Riksdagen af ett lagförslag
i det syfte, motionen innehåller; att Kongl. Maj:t samma år
tillsatte en komité att utarbeta ett dylikt lagförslag, hvilken komité
nästpåföljda år fullgjorde sitt uppdrag; att, samtidigt med fullgörandet,
komitén, jemväl derom anmodad, afgaf förslag till hvad i vissa
fall borde iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns; att mot
komitéförslagen åtskilliga anmärkningar i högsta domstolen framstäldes,
hvaremot desamma af öfriga hörda myndigheter hufvudsakligen
lemnades utan anmärkning; att Kongl. Maj:t likväl till afgörande af
Riksdagen år 1891 endast hänsköt det mindre förslaget — det om
tomtgränser — under förklarande, att förslaget om stadsplanelag kommit
att förfalla; att sistnämnda års Riksdag alltså endast haft att behandla
det mindre förslaget, hvilket af Första Kammaren antogs, men
af Andra Kammaren afslcgs, inom den senare under uttryckt beklagande
från ganska många talare, att det större förslaget ansetts
böra förfalla; samt att motionären nu hemstält om förnyad framställning
till Kongl. Maj:t i det syfte, motionens s. k. kläm närmare
utvisar. Nu har utskottet behandlat frågan och har dervid först och
främst ordagrant intagit motionen och sedermera för egen del sagt,
att motionärens framställning åsyftar, såsom af motiveringen framgår,
ett återupptagande af det förslag till lag angående stadsplan och
tomtindelning, som af särskildt utsedde komiterade den 24 augusti
1885 afgafs med föranledande af Riksdagens den 9 maj 1884 aflåtna
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Icke annat än jag kan förstå, måste det
ligga någon missuppfattning i detta utskottets uttalande. Jag skall
derför be alt få erinra om, hvad motionären verkligen har begärt.

Han begär, »att Riksdagen må anhålla, att Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse
med hvad Riksdagen i skrifvelse den 9 maj 1884 begärt,
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan
kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer lör eller
vid utförande af beslut om r< glering af gator, torg eller allmänna
platser i stad, köping eller ort, för hvars bebyggande stadganden
lika med de lör stad gällande anses böra på grund af befolkningens
täthet tillämpas» Detta uttalande är precis ordagrant detsamma,
som Riksdagen gjort i sin framställning af den 9 maj 1884 till Kongl.

Maj:t. Jag har tagit en afskrift af Riksdagens skrifvelse till Kongl.

Magt och funnit, att densamma innefattar, mycket tydligt och med
goda skäl, hvad Riksdagen då hos Kongl. Maj:t verkligen begärde,
hvilket icke är detsamma, som, med vida större utsträckning, inne -

N:o 24. 44 Onsdagen den 28 April.

Om ordnande hålles i komitébetänkandet, hvilket senare åter, enligt utskottets
1Mliandena men^nS för att vara motionens innehåll. Men så är i verk ,

mellan korn- hgheten icke händelsen. Hade förhållandet varit, att hvad komitén
muner och i allo har sagt och tillstyrkt skulle vara detsamma, som hvad motioenskilde
vid nären har begärt, så ville jag ingalunda vara med om vissa delar af
9de°af städs framsta^n''ngen- Men är icke föihållandet, ty motionären hnr allplaner
in. in. (^eIes tydligt uttryckt, att det är endast skrifvelsen till Kongl. Maj:t
(Forts.) och hvad deri intagits, som han åsyftar. Utskottet säger i sin hemställan,
att »för utskottet äro de skäl mot antagande af ett lagförslag
af den innebörd, nu föreliggande motion omförmäler, som här ofvan
i korthet återgifvits, fullt afgörande, och då motionären ej ens antydt
andra grunder, hvarå ett förslag i motionens syfte skulle kunna
byggas, kan utskottet alltså inskränka sig till att, under åberopande
af det ofvan anförda, hemställa, att grefve Hamiltons ifrågavarande
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda». Men är
åter mitt antagande rigtigt, derom nemligen, att motionären alldeles
icke har begärt, hvad utskottet anser honom hafva begärt, så synes
det mig alltså böra förfalla, hvad utskottet här har sagt om innebörden
i motionen.

I anseende till den långt framskridna tiden, vill jag icke längre
upptaga denna, men yrkar, att, då utskottet icke yttrat sig öfver hvad
motionären i verkligheten begärt, utan öfver något helt annat, kammaren
måtte till utskottet återförvisa ärendet till förnyad handläggning.

Herr Leman: Med den åsigt, som jag har, skulle jag mycket

väl kunnat nöja mig med en återremiss, om det icke vore så långt
lidet på riksdagen. Jag har nemligen en åsigt i detta fall, hvilken
i många afseenden strider mot utskottets, och jag skall försöka att
så kort som möjligt angifva skälen derför.

Det spörsmål, som här föreligger, innebär egentligen frågan derom,
huru man skall kunna lösa intressetvister emellan enskilde fastighetsegare
i stad och kommuner på ett sådant sätt, att icke de enskilda
intressena få ibland omöjliggöra, ibland försvåra för kommunerna
anläggandet af gator och dylikt. Det är visserligen så, att här
i Stockholm har, såsom motionären erinrat, Kongl. Maj:t och kronan,
för att få sina gardestomter försålda, ingått en öfverenskommelse
med Stockholms stad, och på detta sätt har man på frivillighetens
väg nått, hvad man eljest icke skulle hafva vunnit. I Göteborg har
äfven Kongl. Maj:t och kronan ingått på öfverenskommelse, och vi
hafva der i andra fall begagnat ett sätt, som ibland har lyckats,
nemligen det att icke bevilja medel till gatuanläggningar, för så vidt
dessa icke kräfvas af den allmänna trafikens behof, men att, der så
ej är förhållandet samt der en enskild tomtegare skulle skörda allt för
stor vinst genom gatukorsningar, icke bevilja denna gatuanläggning
utan att den enskilde tomtegaren kostnadsfritt afstår mark till
gatan eller på annat sätt bidrager till anläggningen. Detta har gått
bra åtskilliga gånger, men det liar också händt, att en skicklig tomtspekulant,
som kommit öfver en tomtkomplex, icke velat gå in härpå,
utan byggt midt i en tillämnad gata. Då har icke funnits någon -

Onsdagen den 28 April. 45 N:o 24.

ting annat att göra än att antingen låta honom bygga eller också Om ordnande
besluta att lösa marken. Mig synes, att utskottet vid behandlingen
af denna fråga antingen icke förstått eller icke velat förstå, hvad meHan kommotionären
åsyftat. Motionären har, såsom den föregående talaren maner och
yttrade, icke begärt, att Riksdagen skulle antaga komiténs förslag, enskilde vid
utan stält sig på samma ståndpunkt, som Riksdagen gjorde 1884, och
föreslagit, att man skulle förnya den anhållan, som då gjordes hoB^an^r ,,,
regeringen om att något måtte i saken åtgöras. Det är nog sant, fports t
att mycket af hvad komitén föreslagit måste bibehållas, men det är
också sant, att en del både kan och bör förändras. Det skulle kunna
tyckas, som om, när utskottet nu redogör för komiténs förslag, enklast
hade varit, att utskottet tryckt af de paragrafer, för hvilka det redogör.
Detta har icke skett, utan utskottet har i stället aftryckt dåvarande
justitierådet östergrens anförande i högsta domstolen, hvilket
innehåller ett referat af förslaget. Detta referat — det vågar jag
påstå — står i vissa delar icke i full öfverensstämmelse med komitéförslaget.
Såsom exempel vill jag anföra 8 §. Jag kan icke finna,
att i densamma förekommer ett ord om skyldighet för tomtegaren att
utan ersättning afstå mark för utvidgning af gammal gata. Utskottet
afslutar sitt utlåtande på följande sätt: »För utskottet äro de skäl mot
antagande af ett lagförslag af den innebörd, nu föreliggande motion
omförrnäler, som här ofvan i korthet återgifvits, fullt afgörande, och
då motionären ej ens antydt andra grunder, hvarå ett förslag i motionens
syfte skulle kunna byggas, kan utskottet» etc. Jag kan icke
finna, att motionären behöft antyda annan grund än den, hvarpå 1884
års skrifvelse hvilade. Att märka är ock, att så väl våra grannland,

Norge och Danmark, som Tyskland och Frankrike hafva lagar, hvilkas
syfte är att förhindra den enskilde att ställa sig uteslutande på den
gamla kejserliga romerska eganderättens grund samt att sålunda till
egen vinning ställa sitt enskilda intresse i den starkaste strid mot
kommunens gemensamma intressen.

För min del får jag yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till motionen.

Herr Nyström, Carl: Det är ty värr synnerligen mycket att

säga om detta ärende, vida mera, än som vid denna timme och vid
slutet af ett så långt plenum kan medhinnas. Motionen om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t i fråga om ordnandet af rättsförhållandena
mellan kommuner och enskilde vid genomförande af stadsplaner in. m.
ser helt enkel och oskyldig ut. Men den är icke så enkel och icke
heller så oskyldig. Motionens inledning och motivering utvisar tydligt,
att här är fråga om att upptaga det gamla från 1884 härstammande
förslaget om en stadsplanelag, och så har äfven lagutskottet
uppfattat saken. .lag kan nu icke tillåta mig att återgifva historien
om detta lagförslag, hvars upphofsman aldrig släppt sitt ursprungliga
syfte och nu fortfarande söker få upprättelse för den motgång, han
vid frågans behandling rönt. Om ock någon fullständig redogörelse
för dess tidigare öden icke är för sakens bedömande behöflig, torde
dock en eller annan återblick vara till gagn i detta afseende.

N:o 24. 46 Onsdagen den 28 April.

Om. ordnande Att frågan icke är så enkel, åskådliggöres kanske bäst genom
hållandena förevisande af denna lilla broschyr (en foliant på 329 sidor), utgörande
mellan korn- ett utlåtande från en af engelska öfverhuset tillsatt komité, och af
maner och detta häfte, utgörande ett inlägg i frågan från Londons stadsfullmägtige,
enskilde vid eller af denna bok, som innehåller en öfversigt öfver ärendets be^h
af städs- kidling i England. Jag uppvisar dessa böcker blott för att gifva
planer rn. m.eD föreställning om den grundlighet, med hvilken man i andra län(Forts.
) der gått till väga i hithörande frågor, som visat sig hafva vida större
vigt och innebörd, än hittills bos oss antagits. Saken är den, att ett
stänk kastats öfver till oss från dessa brytningar och strömningar i
de stora länderna, och det torde vara nödigt, att, innan vi fatta beslut,
åtminstone i någon mån uppmärksamma den belysning, som frågan
fått genom utlandets arbete. Härförutan torde behandlingen
blifva ytterst lam.

Innan jag med några ord går att omnämna de utländska bidragen,
måste jag emellertid upptaga ett och annat frän behandlingen
i vårt land af förslaget angående stadsplanelag, ty, såsom nämndt,
motionen afser detta förslags upptagande. Motion i saken väcktes
1884 af herr Rubenson och föranledde en skrifvelse, som hade till
påföljd tillsättande af en komité, hvilken 1885 blef färdig med sitt
arbete. Lagförslaget skulle nu granskas bland annat af högsta domstolen;
och om denna granskning har förslagets nämnda upphofsman
i många yttranden, både i tidnings- och broschyrform, låtit förstå, att
det af hans motion föranledda och af komitén formulerade förslaget
blifvit af domstolens pluralitet tillstyrkt. Då en af de dåvarande
medlemmarne af högsta domstolen är ledamot i kammaren, tillkommer
det icke mig att framhålla den mening, som af honom förfäktats.
Alen jag vill på det bestämdaste protestera mot denna i omlopp satta
myt, att domstolens majoritet skulle hafva tillstyrkt förslaget. Först
och främst kan man väl ej tala om pluralitet, der ingen votering
egt rum. De sex ledamöterna, som deltogo i ärendets slutliga behandling,
afgåfvo sina yttranden hvar för sig om de särskilda paragraferna.
Nu är att märka, att § 8 utgör hela förslagets kärnpunkt
och innehåller bestämmelsen om skyldighet för tomtegare att utan
ersättning upplåta mark till gata eller vidkännas deremot svarande
kostnad. Här är den nyhet, som framför andra väckt motstånd. Man
har icke velat finna sig i bestämmelsen, att en fastighetsegare skulle
utan ersättning afstå delar af sin fasta egendom eller i andra fall betala
för en gaturemsa, med hvars inköp han icke tagit någon befattning.

En af justitieråden, herr Glimstedt, yttrar sig om denna 8 § på
följande sätt: »Till stöd för bestämmelserna om skyldighet för tomtegare
att utan ersättning upplåta mark till gata eller vidkännas deremot
svarande kostnad åberopas förnämligast, hurusom den mark, som
i följd af gatans framdragande bildar byggnadstomt och erhåller ny
byggnadslinie derinvid, derigenom vinner en förhöjning i värde, som
fullt motsvarar och oftast vida öfverstiger värdet af den mark, hvilken
skall för tomten upplåtas till gatan. Då emellertid värdeförhöjuingen
snart åtföljes af motsvarande förhöjning i taxeringen, och tomten
genom bebyggande vinner mångdubbelt värde såsom skatteobjekt,
synes samhället redan under nuvarande förhållanden för gatumarken

N:o 24.

Onsdagen den 28 April.

vinna sådan godtgörelse af tomtegaren, att någon ytterligare godtgörelse
derför icke skäligen bör honom framför samhällets öfriga
medlemmar åläggas. Inom samhällen, der stadsplaner redan finnas
faststälda, men ännu mer eller mindre återstår i deras genomförande,
skulle ifrågavarande bestämmelser, hvarigenom samhällets skyldighet
att vidkännas kostnaden för gatumark med ens vältes öfver
på tomtegaren, föranleda en betänklig omhvälfning i bestående förhållanden
till oförskyld förlust för egare af tomter, derå de nya
bestämmelserna blefve tillämpliga.» En man, som yttrar sig på
sådant sätt, vågar man inrangera bland dem, som yttrat sig för lagen,
och 8 § är dock, såsom nämndt, den vigtigaste paragrafen i lagen.
Det har sagts och upprepats, att bland de sex ledamöterna i högsta
domstolen voro 4 för och 2 mot lagen. Bland de 4, som skulle
vara för, är herr Glimstedt, hvars yttrande kammaren nyss hört.
Bland dessa fyra är äfven justitierådet Wretman, som, beträffande
denna 8 §, yttrar, att »ifrågavarande stadganden om tomtegares
skyldighet att upplåta mark icke borde tilllämpas i de bland rikets
största städer, som af Konungen pröfvades kunna och böra med
gemensamma tillgångar sådan mark anskaffa». — Så förhåller sig
med denna historia, att majoriteten i högsta domstolen vore för
förslaget, och jag tycker, att det vore tid på, att denna uppgift
nu lades å sido.

Jag återkommer nu till de inlägg i frågan, som gjorts från engelsk
sida. Mycken omsorg och mycket arbete hafva nedlagts på lösningen
af denna stora nutidsfråga, men resultaten hafva varit öfvervägande
negativa. Ett arbete, som innehåller en öfversigt öfver ärendets
behandling i England, uppdelar ämnet i tre delar, hvilka alla
fått synnerligen barbariska namn: 1) Betterment, 2) Worsement, 3)
Recoupment. Med »betterment» menas grundsatsen, att den fastighetsegare,
hvars egendom ökats i värde på grund af en förbättring,
som utförts af kommunen, skall särskilt bidraga till kostnader af
denna förbättring. Grundsatsen, menar man, är billig nog, men tilllämpningen
stöter på svårigheter, som synas oöfverstigliga. Det är
också klart, att man i och med antagande af denna grundsats inlåtit
sig på en reform, som i väsentlig mån ombildar eganderättsförhållandena.
Det är i sjelfva verket en tillämpning af ett nytt bud, som
skulle heta: den, som gör oförvållad vinst, skall mera eller mindre fullständigt
gifva samhället särskild ersättning derför. Tillämpningen skulle
nog icke komina att stanna vid tomtregleringarna. Men samma rätt
skulle man ju säga, att hvar och eu, hvars egendom stiger i värde
vid en jernvägsanläggning, som gör vinst vid påläggningen eller
borttagandet åt en tull, ja, rent af vid en konjunkturvexling af hvad
slag som helst, skulle på grund häraf erlägga en särskild ersättning.
Det behöfver icke sägas, hvilka oöfverstigliga svårigheter häraf skulle
blifva följden. Medaljen har ock sin baksida, och engelsmännen hafva
haft mod att äfven taga denna i betraktande. Med »worsement»
mena de grundsatsen, att om en fastighet förlorar i värde på grund
af någon kommunens åtgärd, skall han hafva rätt till ersättning af
kommunen. Äfven bär skulle grundsatsen leda till tillämpningar af
oöfverskådlig räckvidd. Man behöfver blott påminna om den för -

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.
(Forts.)

N:o 24.

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

skjutning i fastigheternas värde, som blifver en följd, om de kommunala
förbättringarna och försköningarna förläggas i en stadsdel med
förbigående af en annan, att icke tala om grundsatsens tillämpning
inom andra områden af samfundslifvet.

Med den tredje termen »recoupment» menas den magt, som
skulle tilläggas en kommun att, då stora kommunala arbeten planläggas,
»taga land» utöfver hvad som är behöfligt för sjelfva anläggningen
för att sedermera, genom att uppdela det förvärfvade området
i tomter och försälja dessa, täcka den kostnad, som anläggningen
medfört. Äfven detta begrepp finnes upptaget i § 5 af förslaget till
stadsplanelag. Att införa en dylik grundsats är detsamma som att
vilja hafva en lag, som skall, snart sagdt, ålägga stadsfullmägtige att
blifva tomtspekulanter.

De i England utförda förarbetena synas icke hafva ledt till något
resultat. Anmärkningsvärdt är, att det förslag, som handlagts af Londons
stadsfullmägtige, går ut derpå, att den vinst, som en fastighetsegare
kan anses göra på grund af en kommunal förbättring, skall
taxeras och sålunda skattläggas. Detta är ju för oss icke något nytt.
Tvärtom, häri vill man gerna se frågans naturliga, lätta och rättvisa
lösning. Den, som gjort en vinst och sålunda ökat sin förmögenhet,
blir derför beskattad. Men detta är något annat än att på förhand
bestämma, att fastighetsegaren bör komma att få vinst af det kommunala
företaget, och på grund häraf tvinga honom att antingen utan
lösen afstå en del af sin fasta egendom eller erlägga en lösen.

Mycket vore att tillägga, men tiden medgifver icke det.

Jag instämmer med lagutskottet i dess afslagsyrkande.

Herr Hammarskjöld: Den siste värde talaren sysselsatte sig,
såvidt jag förstod honom, egentligen med tre saker. Den ena:
personligt anfall mot en menniska, som icke är här närvarande. Det
öryr jag mig icke om att besvara. Det kommer den anfallne förmodligen
sjelf att göra på det sätt och i den form, han finner lämpligt.
— Den andra var en framställning af ett engelskt betänkande, som
jag icke läst och hvaröfver jag derför icke kan uttala mig. Den
värde talaren upplyste om, att af detta betänkande blifvit intet eller
så godt som intet. Det är mycket möjligt, att så förhåller sig. Men
det är ock upplyst, att det icke förhåller sig så i en stor del af
Europas kontinentala stater, der de rättsprinciper, som talaren menade
icke blifvit i England godkända, hafva blifvit genomförda. »Slutligen
sysselsatte sig den värde talaren med att kriticera ett förslag, som
al en komité blifvit utarbetadt, och som nu icke föreligger till behandling.
Jag vill icke gorå mig solidarisk med allt det, som står
i detta komitéförslag. Jag kan nog också hafva betänkligheter mot
ett och annat, som der förekommer, och tror nog, att den kritik, som
detta komitéförslag varit underkastadt, bör föranleda jemkningar i
mer än ett afseende. Emellertid är det icke detta, frågan nu gäller.
Nu är fråga om, huru vida den begäran, som Riksdagen år 1884 gjorde
hos Kongl. Maj:t om vidtagande af åtgärder för att få slut på åtskilliga
missförhållanden, fortfarande förtjenar afseende i den rigtning,

Onsdagen den 28 April. 49 N:o 34.

som komitén föreslagit, ehuru med modifikationer, eller möjligen i Omordnande
någon annan rigtning. råttsför Nu

är vidare, enligt min tanke, alldeles klart, att här icke före- ''Handomligger
ett ensidigt stockholmsintresse, utan att det intresse, hvarom muner och
här är fråga, finnes i alla Sveriges städer. Innan jag blef Stockholms- enskilde vid
bo, var jag upsalabo, och vi hade der en liflig förnimmelse af behofvet genonrföranaf
lagstiftning i den rigtning, hvarom här är fråga, och af de orätt- plager „
färdigheter, som bristen på lagstiftning verkligen medförde. Städerna7 (Forts)
äro enligt gällande lag under vissa förhållanden pligtiga att skapa
gator, hvilket medför mycket stora kostnader. Af detta begagna sig
tomtjobbare och tomtspekulanter till att söka komma öfver tomter i
de trakter, der de mena sig kunna tvinga staden till att draga fram
dylika gator, och till att, sedan de väl blifvit egare till marken,
genom vissa åtgärder, såsom begäran att få bygga m. m., ställa
staden i det dilemma att antingen till öfverdrifvet pris inköpa
tomterna, möjligen under form af expropriation, som också blifver
mycket dyr och äfven med afseende å tomternas läge tills vidare är
alldeles obehöflig eller ock att låta dessa tomter blifva bebyggda på
ett sätt, som omöjliggör ett genomförande af stadsplanen i framtiden.

Vid andra tillfällen åter åstadkommes den följden, att staden tvingas
att med stora kostnader för de skattdragande vidtaga åtskilliga åtgärder,
hvilka medföra en kolossal vinst för en eller annan tomtegare. —

En af mina grannar på bänken upplyste mig nyligen om en märklig
tilldragelse från Paris. Fråga var om en tomt, som skulle delvis
användas till gata. Domstolen förklarade med ledning af den
franska lagen, att som uppenbart vore, att tomten skulle ökas oerhördt
i värde genom den gatuanläggning, som var i fråga, ålåge det
tomtegaren att afstå den remsa, som för gatuanläggningen behöfdes.

Och det visade sig, att domstolen utgått från en rigtig förutsättning,
i ty att tomten sedermera såldes för 2 millioner francs eller långt
öfver sitt förra värde. Det visade sig, att det skulle varit en formlig
orättfärdighet, om tomtegaren dertill hade kunnat tilltvinga sig af
staden en dryg betalning för att han erhöll den fördelen att få
tomtens värde höjdt i så ofantlig grad, som skedde.

Hvad man nu önskar, är dels en lagstiftning för att hindra tomtjobbarne
att klå städerna på sätt nu eget rum, dels en billighetsåtgärd,
så att, när vinsten är oskälig och uppenbar, den, som gör
vinsten, äfven i någon män får bidraga till kostnaden. — Nu säger
den omnämnde talaren, att tomtegaren kan också åsamkas förlust
genom stadens gatuanläggningar. Ja, är det så, att han lidit förlust
genom stadens åtgärd, är jag fullt ense med talaren om, att en sådan
förlust bör ersättas. Derom skola vi icke tvista. Men nu är icke
fråga om detaljerna i lagförslaget, utan endast om att förnya en af
Riksdagen en gång beslutad begäran, att något må i saken göras,
hvilket verkligen är af behofvet påkalladt. Jag får derför instämma
med de talare, som yrkat, att, med afslag ä utskottets betänkande,
motionen måtte af kammaren bifallas.

Herr Helander: Då jag förra gången yttrade mig, gjorde jag

det helt kortfattadt, med anledning af den långt framskridna tiden.

Första Kammarens Frat. 1897. N:o 24. 4

N:o 24.

Om ordnande
af rättsförhållandena

mellan kommuner
t och
enskilde vid
genomförande
af stadsplaner
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 28 April.

Sedan dess har tiden ytterligare framskridit, och jag vill ogerna
uppehålla kammaren, men måste dock, med anledning af en föregående
talares yttrande, säga, att mycket af, om icke allt, hvad han
nämnde, är något, som icke innefattas i den skrifvelse, som motionären
har velat aflåta till Kongl. Maj:t, och att jag för min del icke kan
finna, att denna skrifvelse innefattar något, som skulle kunna, på
grund af hvad nämnda representant yttrade, utgöra hinder för att
antaga densamma. För öfrigt vill jag tillägga, att, om denna representant,
liksom jag, hade varit med om åtskilliga tomtplaneanläggningar
och expropriationer i landsorten, hans rättskänsla säkerligen
skulle hindrat honom från att motsätta sig bemödandet att förekomma
sådana uppenbara orättvisor, som der framkallas genom tillämpning
af nu gällande expropriationslag, hvarom dock tiden nu icke medgifver
närmare yttrande. Sannolikt har hans åsigt i denna sak påverkats
af det förhållande, att han såsom stadsfullmägtig i Stockholm
genom inköp af tomter m. m. medverkat till det för hufvudstaden
lyckliga resultatet i stadsplanesaken, för hvilket stadens invånare till
sina fullmägtige stå i stor förbindelse.

Emedan, efter det jag förra gången yttrade mig, andra talare
förordat bifall till motionen, så skall jag, med afstående från min
begäran om återremiss, nu i deras yttrande instämma.

Herr Hasselrot: Den långt framskridna tiden gör, att jag skall

försöka fatta mig kort. Då erkänner jag först, att motionärens yrkande
innebär icke något annat än ett upprepande af Riksdagens skrifvelse
af år 1884. Men man kan icke skrifva till Kongl. Maj:t och helt
enkelt upprepa den förra skrifvelsens ordalag utan att anföra några
skäl. Och i hela motionen finnas icke anförda några andra grunder,
hvarpå det ifrågasatta förslaget skulle kunna byggas, än de, hvarå
det af motionären berörda komitéförslaget hvilar. Jag tror derför,
att lagutskottet varit i sin goda rätt, då det hufvudsakligen vändt sig
mot detta komitéförslag. Utskottet har nemligen icke haft någon
annan uppgift än att se till, huru vida det resonnement, motionären
åberopat, kunde föranleda en ny skrifvelse af den art, som Riksdagen
aflat år 1884. — Nu är väl icke så alldeles sällsynt, att Riksdagen
skifver till Kongl. Maj:t utan att göra fullt klart för sig, hurudant
resultatet skall blifva, och det är sålunda nödvändigt, att Riksdagen
förbehåller sig pröfningsrätt i saken, då frågan återkommer. I detta
fall har det visat sig, att man kommit till ett resultat, som icke
under några förhållanden bör kunna godkännas. Äfven om jag erkänner,
att ett förslag i motionens syfte skulle kunna få andra
detaljbestämmelser än de i komitdförslaget upptagna, måste dock
hufvudprinciperna vara desamma, och den gemensamma hufvudprincipen
är den, att jag såsom egare af en fast egendom är skyldig
icke blott att lemna, hvad som deraf behöfves för ett allmänt
ändamål, utan äfven att dertill betala för den fördel, som jag anses
vinna genom det allmänna ändamålets realiserande. Sant är, att en
sådan princip är införd i andra länder i Europa, men den öfverensstämmer
icke med vårt begrepp "om eganderättens helgd, och jag
tror icke, att det skall lyckas att få en sådan princip införd här i

Onsdagen den 28 April. 51 N:o 24.

landet. Visserligen hafva älven vi måst göra ingrepp i eganderätten Om ordnande
för att få fram vägar, kanaler, stadsplaner m. m., men dock så, att, afrättsförenligt
hvad hittills är stadgadt, egaren njuter full ersättning för den mellan kom
förlust, som han lider genom att nödgas afstå sin egendom. Att nu muner och
släppa denna princip och bestämma, att egaren icke blott icke skall enskilde vid
få ersättning för hvad han nödgas lemna, utan dertill skall gifva genomföranersättning
för den förmån, han antages vinna, innebär ett så stort a" stads~

ingrepp i eganderätten, att jag på inga vilkor vill gå in derpå. År
principen fattad, måste man taga konseqvensen af densamma. Det '' s-''

är icke nog med att tillämpa densamma för det fall, att en gata
dragés fram. Förhållandet är detsamma i det fall, att en jernväg
anlägges. Rättsgrunden är densamma. Tager jag den i ena fallet,
kan jag icke vägra att taga den i det andra. Och det är omöjligt
att få principen rättvist genomförd. En trädgårdsmästare har t. ex.
i en af stadens utkanter en dyrbar anläggning om många tunnland,
bebyggd med växthus. Så beslutar staden, honom ohörd, att
lägga gator öfver området. Man ramponerar hans egendom och gör
det omöjligt för honom att använda den för det ändamål, hvartill
han begagnat den. Icke nog med att han då icke skall få ersättning,
utan han skall äfven betala derför, att vederbörande anse, att han
gör så stor vinst derigenom, att han kan använda området till byggnadstomter.
Det är möjligt, att staden misstager sig, att det icke lönar
sig att bebygga området. För öfrigt kan hända, att jag är i den
ställning, att jag ej sjelf kan bygga, och att någon spekulant icke
finnes Den, som har inteckning i jorden, skall icke hans rätt också
ses till godo? Huru skall han kunna få ut sina penningar, när dessa
tomtbitar ligga der och ingen vill bebygga dem. Man säger, att
säkerheten bhfvit förbättrad derigenom, att grundvärdet ökats. Ja,
kanske blir den det om 10 å 15 år, när området blifvit bebygdt. —

En lagstiftningsprincip, som kan leda till så väsentliga olägenheter,
anser jag, att vi icke böra införa. En talare har sagt, att man i
Upsala känt ett lifligt behof af en lagstiftning sådan som den ifrågasatta.
Det förstår jag. Det skulle ju för städerna minska kostnaderna
för gator och andra allmänna anläggningar, om de finge öfverflytta
en del af bördan från sina starka skuldror på de enskilda samhällsmedlemmarne.

En annan talare sade, att en dylik lagstiftning vore högst nödig.

Det vågar jag bestrida. Vår nuvarande expropriationslag har visat
sig vara ganska tillräcklig. Stockholm har ordnat sin stadsplan på
ett utmärkt vis genom det sätt, som är det enda naturliga, eller att
staden, då den behöft, köpt och ordnat på förhand. Och det har

fått så, att staden icke förlorat något och ej heller den enskilde
lifvit lidande. En mängd städer hafva reglerats efter dem öfvergången
eldsvåda. Och visserligen har regleringen blifvit dyr för
dem — de hafva nödgats taga upp amorteringslån — men den enskilde
har icke blifvit lidande. Rätten har icke blifvit kränkt. —

En annan utväg finnes, som påpekats af herr Leman och som användts
i Göteborg. Vill icke staden köpa, så låter den den enskilde egaren,
om han icke vill lemna bidrag, bygga. Alla dessa enkla, naturliga
och med vår rättsordning öfverensstämmande utvägar finnas qvar.

N:o 34.

Onsdagen den 28 April.

Omordnande Men att kasta in lagstiftningen på den äfventyrliga stråten, att om jag
får en vinst utan att hafva begärt den, så skall jag betala för densamma,
mellan kom-^e^ *''ror jag icke öfverensstämmer med de rättsprinciper, som böra
muner och råda i vårt land. Jag yrkar bifall till lagutskottets betänkande.
enskilde vid,

genomföran- Herr Törnebladh: Jag skall försöka att fatta mig så kort som
planer *m ni jligt- Det är fullkomligt rigtigt, att eganderättens helgd bör respek(Forts)
teras, men så vidt jag har kunnat finna, har icke någon i denna
fråga velat, att egaren skulle göra någon förlust, utan endast att
egaren icke skulle göra någon oskälig vinst; och det beror på blifvande
lagstiftning att i det fallet ordna, huru för hvarje särskildt
fall skulle bestämmas. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att det
här är fråga om en skyldighet för städerna, och den är införd genom
Kong!. Maj:ts administrativa lagstiftning, som dermed har ålagt samhällena
kanske den tyngsta beskattning, som blifvit gifven. Under
hvilka förhållanden har den blifvit införd? Jo, i följd af en skrifvelse
af år 1842 tillsattes en komité, som på slutet af 1850-talet afgaf
ett ytterst moderat betänkande, icke alls innehållande några omstörtande
grundsatser för stadsregleringarna, som sedermera förekommit,
öfver detta komitébetänkande hördes stadens dåvarande myndigheter,
magistraterna och borgerskapets äldste. Sedan fick ärendet ligga i 11
år, utan att Kongl. Maj:t ens aktade nödigt att höra de stadsfullmägtige,
som under tiden blifvit tillsatta. Derpå, år 1874, promulgerades
lagen i administrativ ordning, åläggande städerna så tunga bördor,
som man förut knappast kunnat tänka sig. Då vill jag fråga:
är det underligt, att man i Riksdagen kommit fram med en begäran,
att någon rättelse i dessa förhållanden må ske genom en lag, stiftad
i vanlig ordning? År det underligt, att man önskar, att ett lagförslag,
bygdt vare sig på den sist tillsatta komiténs grundprinciper eller på
andra modifierade sådana, skall komma fram till Riksdagen? Nej, det
är icke underligt. Ty djupt hafva de ingripit i stadssamhällenas
organisation, dessa skyldigheter, som blifvit städerna ålagda genom
en administrativ förordning, nästan utan motstycke i vårt lands rättshistoria.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Nyström, Carl: Blott några få ord. Herr Hammarskjöld
började med att säga, att mitt anförande innehöll ett personligt anfall.
Det är misstag. Det innehöll blott ett omnämnande af det personliga
i denna historia. För det andra har han sagt, att jag stått och ordat
om en engelsk undersökning, som icke har med saken att skaffa.
År det sant eller icke, att motionen gäller ett återupptagande af
frågan om stadsplanelag? År det §ant eller icke, att stadsplanelagen
har sitt egentliga centrum i § 8P År det sant eller icke, att denna §
innehåller bestämmelser om ersättning för oförvållad vinst? År allt
detta sant, så äro vi inne på de principer, som jag berört. Jag anser
således, att de hafva det allra närmaste sammanhang med förevarande
sak. Och utgången af dessa principfrågors pröfning i England
pekar alldeles tydligt på, att man der icke vidare vill inlåta
sig på dylika experiment.

Onsdagen den 28 April. 53 N:o 24.

Vidare har herr Hammarskjöld och äfven herr Helander yttrat, Omordnande
att denna sak skulle vara så ytterst nödvändig för Stockholms stad. ylrjittotörJa,
redan den 29 november 1885 — det är länge sedan — förklarade mellan komförslagets
upphofsman, att, hvad Stockholm beträffade, lagen skulle muner och
komma något sent, i ty att regleringen der i hufvudsak vore genom- enskilde vid
förd. Sedan dess har regleringen gått framåt så mycket, att hvad
som i berörda hänseende, om jag frånräknar utkanterna, återstår, planetern, ni
är en småsak. Att för regleringen af den gamla staden inom broarne (Forts)
en så våldsam omhvälfning i våra lagstiftningsprinciper, som det
ifrågasatta förslaget innebär, skulle vara nödvändig, derpå tviflar jag.

— En talare har sagt, att det icke kan blifva fråga om, att någon
förlust kan skapas. Här i Stockholm finnas stora tomtområden, för
hvilkas egare, om denna lag skulle hafva varit i kraft, och dem således
ålagts att ersätta den vinst, som man för deras räkning förutsatt, en
sådan pålaga skulle hafva varit alldeles orättfärdig. Hvarför gissningsvis
taga ut den vinst, som i en framtid möjligen kan komma en
menniska till godo, i stället för att låta beskattningen ske vid taxeringen
efter den vinst, som faktiskt inträdt.

Herr Helander: Blott några få ord. De rättssaker, emot hvilka
en föregående talare anmärkt så mycket, omnämnas i ringa mån i
Riksdagens skrifvelse den 9 maj 1884, i öfverensstämmelse hvarmed,
enligt motionärens hemställan, det begärda förslaget skulle utarbetas.

Hvad yttrandena om stockholmsförhållanden beträffar, vill jag å nyo
erinra om, att vederbörande för Stockholm visserligen på ett förvånansvärdt,
nästan konstmessigt sätt kunnat reda sig med sina många
och kinkiga expropriationsfrågor, dertill de dock sannolikt genom
framställningar till och medgifvanden af Kongl. Maj:t blifvit ett godt
stycke på väg förhjelpta.

Herr Rudebeck: Af en del talares anföranden synes, som om
de hade den uppfattningen, att ett godkännande af utskottets hemställan
skulle innebära, att man ville motsätta sig hvarje förändring
i och hvarje som helst bedömande af ifrågavarande rättsförhållanden.

Jag för min del har icke alls utgått från den synpunkten, att jag vill
förneka önskvärdheten af andra och bättre lagbestämmelser härutinnan
än nu befintliga, men jag har ansett och anser, att om man
håller sig till motionen, sådan den föreligger, kan man omöjligen
komma till annan uppfattning, än att motionären tydligen och uppenbarligen
syftar på just de motiv, hvilka åberopas i det komitéförslag,
som afgafs med anledning af Riksdagens skrifvelse år 1884. Det är
icke på ett, utan på flera ställen, som motionären talar om denna
komités förslag och deri upptagna principer. Vidare säger han, att
frågans utgång förra gången »var beroende på en tillfällighet». Dermed
syftar han på den omständigheten, att dåvarande chefen för
justitiedepartementet förut såsom ledamot af högsta domstolen hade
behandlat och bedömt frågan samt dervid afstyrkt komiterades förslag,
och denna omständighet skulle vara den rena tillfällighet, som
orsakade, att frågan föll. — Sedermera betonar han, hurusom »rättmätigheten
af den i komitdförslaget intagna hufvudgrundsats, att tomt -

N:o 34.

Ongdajren den 28 April.

0*nordnande egaren bör bidraga till en gatureglerings genomförande öfver hans
hållndena mar^>} den mån kan kar fördel af densamma», blifvit af Kongl. Maj:t
mellan korn- ock Riksdagen vid två särskilda tillfällen, åren 1885 och 1892, erkända,
maner och Med hänvisning till allt detta, synes mig alldeles otvetydigt, att moenskilde
vid tionärens mening varit, att det förslag, hvars framläggande han vill
dTaf städs- &tt Riksdagen skaR hos Kongl. Maj:t begära, skall hvila på samma
planer m. m. hufvudgrunder som det förra förslaget. Såsom utskottet i sitt be(Forts.
) tänkande framhållit, har motionären icke angifvit några som helst
andra grunder för det begärda förslaget, och med den kännedom, som
motionären eger om förhållandena i fråga, hade det naturligtvis varit
för honom mycket enkelt att angifva eller åtminstone antyda några andra

frunder, om hans mening varit, att det nya förslaget skulle derå fotas.

allmänhet har Riksdagen haft för regel att icke vilja skrifva till
Kongl. Maj:t med begäran om lagförslag, utan att angifva den grund,
hvarpå det bör hvila. — Då nu utskottet icke kunde godkänna de
grunder, som föreligga för det gamla förslaget — och att den uppfattningen
är rigtig, torde, med hänsyn till hvad såväl förut som i dag
är framhållet, icke kunna med fog motsägas — samt motionären ej angifvit
några andra grunder, kan jag icke finna annat, än att utskottet
haft fullt skäl för hemställan om afslag å motionen, till hvilken hemställan
jag yrkar bifall.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlik!
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare derpå att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i ämnet
väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig finna den förra
propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Helander begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—33;
Nej—17.

Onsdagen den 28 April. 56 N:o 24.

Föredrogs särskilda utskottets under gårdagen bordlagda memo- Ana. lag för
rial n:o 2, i anledning af återremiss från Första Kammaren af vissa Sveriges
delar af den i utskottets utlåtande n:o 1 föreslagna lag för Sveriges riksbank.
riksbank.

Herr Boström, Filip: Då nu Första Kammaren återremitterat
mom. d) och sista stycket af 13 § i särskilda utskottets utlåtande n:o
1, och Andra Kammaren samtidigt godkänt utskottets förslag till samma
moment jemte paragrafens sista stycke med den förändring, att
den fond, som skulle afsättas till afbetalningslånen, från af utskottet
föreslagna 12 millioner bestämdes till 15 millioner, tager jag mig
friheten vördsamt hemställa, att kammaren ville besluta att antaga
den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen för såväl mom. d) som sista
stycket af paragrafen. Om kammaren fattar ett sådant beslut, har
jag anledning tro, att, i enlighet med den mening, som under debatten
förekom, en fixering skall kunna åstadkommas af den summa,
som må användas till beviljande af kreditiv mot eller utan borgen!

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, beslöt kammaren,
att de ifrågavarande delarne af den föreslagna lagen skulle erhålla
enahanda lydelse som första stycket mom. d) och sista stycket af 13
§ i Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet de under
sammanträdet aflemnade kongl. propositionerna.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

Herr talmannen hemstälde, att de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, måtte få nedtagas.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Kammaren åtskildes kl. 4,42 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjema.

N:o 24.

Fredagen den 30 April.

Fredagen den 30 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollen för den 22 och 23 innevarande månad.

Upplästes följande ingifna läkareintyg:

Grefve Trolle-Bonde lider af njurstenskolik och är till följd deraf
hindrad att infinna sig i Riksdagen.

Stockholm den 27 april 1897.

John Sjöqvist,

med. doktor, leg. läkare.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8, i anledning af väckt
motion om ändring af §§ 6, 7, 9, 15, 17, 18, 21, 22, 23, 24, 26, 34,
99, 101, 102, 103, 104, 105 och 106 regeringsformen samt §§ 11, 38,
43 och 69 riksdagsordningen; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 10, i anledning af väckt motion om ändring af gällande bestämmelser
angående handeln med vin och maltdrycker i stad;

n:o 11, i anledning af väckt fråga om vidtagande af åtgärder för
kontroll öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser inom
landet;

n:o 12, i anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med -begäran om utredning, huru vida ej föreskrift borde meddelas
derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må
till riket införas eller der utbjudas eller hållas till salu; och

n:o 13, i anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag
dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
n:o 46, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
det i statens tjenst använda papper m. m.;

N:o 24.

Fredagen den 30 April.

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt att efterbilda konstverk; samt

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt att återgifva fotografisk bild;

dels ock till Riksdagens skrifvelse, n:o 49, till justitieombudsmannen,
i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
anställande af kommissionär bos justitieombudsmannen.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 50, till Konungen, angående
insättande af ny justitieombudsman,

dels ock till Riksdagens förordnande, n:o 51, för revisionssekreteraren
m. m. H. E. M. Bohman att vara Riksdagens justitieombudsman.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 52, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande statens jernvägstrafik;

n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till upprensning af Kalmar sund
och ombyggnad af Väddö kanal;

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrar;

n:o 56, angående nedsättning af räntan å uteblifna inbetalningsbelopp
för lån från riksgäldskontoret till understödjande af enskilda
jernvägsanläggningar;

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i bestämmelserna rörande ett Uddevalla—Venersborg—Herrljunga
jernvägsaktiebolag beviljadt statslån; och

n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kongl. dramatiska teatern och inköp för statsverkets räkning
af fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen i Stockholm;

dels och till Riksdagens skrifvelse, n:o 57, till fullmägtige i
riksgäldskontoret angående nedsättning af räntan å uteblifna inbetalningsbelopp
för lån från riksgäldskontoret till understödjande af
enskilda jernvägsanläggningar.

Första Kammarens Prof 1897. N:o 24.

N:o 24.

Fredagen den 30 April.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
tieombudsmans efterträdare; och befunnos, efter valförrättningens
slut, hafva blifvit till valmän utsedde:

herr Cederberg .............................................................. med 78 röster,

b Ekdahl.................................................................... ® 78 b

b Falk ...................................................................... b 78 b

b Grundberg............................................................... » 78 b

b Helander.................................................................. b 78 b

friherre Klingspor, Carl,................................................ » 78 b

herr von Möller ............................................................ » 78 b

b Nisser, Martin Samuel,.......................................... » 78 b

b Nyström, Carl, ..................................................... » 78 b

b Nyström, Thomas, ....................................... b 78 b

b Pehrsson................................................................. » 78 »

b Röhss ..................................................................... b 78 b

b Sandberg ............................................................. » 78 b

b Sanne ................................................................... ® 78 »

b Schröder............................................... » 78 b

b Stephens................................... » 78 b

b Stridsberg ............................................................... » 78 »

b Säve ...................................................................... b 78 b

b Torelius .................................................................. » 78 b

b Wallin, Wilhelm, .................................................. » 78 b

b Weinberg .............................................................. » 78 »

grefve Lewenhaupt......................................................... b 77 b

herr Ljungberg ............................................................. b 77 b

b Wester.............................................. » 77 ».

fått i uppdrag att utse Riksdagens jusitieombudsmans efterträdare;
och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till suppleanter
för dessa valmän utsedde:

herr Nilsson, Jonas, ...................................................... med 61 röster,

b Björklund .............................................................. b 61 b

b Bergström ............................................................... » 61 »

b Hallgren....................................... b 60 b

b Tham, Sebastian, .................................................. » 59 b

b Berg, Gustaf B., ................................................... » 59 b,

genom särskilda lottningar bestämd.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 28 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 9

Fredagen den 30 April. 59

och 56, äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden och
memorial n:is 52—54.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2,41 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.