RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Första Kammaren. N:o 19.

Onsdagen den 7 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 31 nästlidne mars.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial n:o 44, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens nionde
bufvudtitel, samt

bevillningsutskottets betänkande n:o 12, angående vissa delar af
tullbevillningen.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran bankoutskottets
under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 8.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 3 och 6 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 40, angående
föreslagna jernvägsanläggningar för statens räkning.

Punkten 1.

Herr Lundeberg: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
bar ej kunnat instämma i utskottets förslag och ej heller i dess motivering,
åtminstone ej i alla dess delar. Utskottets motivering angitver
till en början, att sä många jernvägar under senaste tider blifvit kon Fiirata

Kammarena Prot. 1897. N:o 19. 1

Fortsättning
af norna
8tam bana!».

N:o 19.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

cessionerade, och att så många koncessionsansökningar för närvarande
åro inneliggande, att utskottet för sin del finner sig tveksamt, huruvida
det kan vara lämpligt, att jernvägsbyggandet ökas med alla de af
Kong!. Maj:t nu föreslagna jernvägarna. Men just detta att så många
jernvägar äro koncessionerade och att så många koncessionsansökningar
äro inne, synes för mig ram ett skäl för att staten bör bygga nu —
åtminstone i mellersta Sverige, på det att staten icke måtte blifva
öfverflyglad . af det enskilda jernvägsintresset, som börjar blifva eu
alltmer dominerande faktor inom vårt kommunikationsväsende.

Utskottet betonar äfven önskvärdheten af att icke för stor del
tillgängligt kapital bindes vid jernvägsanläggningar, och befarar att,
om så sker, olägenhet deraf kan uppstå. Ja, gäldc det den enskilda
spekulationen och det enskilda jernvägsbyggandet, kunde nog utskottet
hafva rätt i denna sin mening, som jag likväl fruktar skulle förklinga
ohörd i en tid, då det är svårt att till skälig ränta kunna placera
ledigt kapital, men här är det staten, som skatt bygga, och statens
ekonomiska ställning är dess bättre för närvarande ovanligt god, och
då kan ju denna maning icke vara behöflig till staten, i synnerhet då
man kan förvänta, att två af de enskilda jern vägsföretag, som äro i
fråga, skola genast som trafiken börjar kunna lemna afkomst på det
i jernvägsbyggnaden nedlagda kapitalet. — Det nedlagda kapitalet —
ja, det kan vara skäl att något litet hålla sig vid det. Det är fråga
om 30 millioner. Skulle Kongl. Maj:ts proposition gå igenom, skulle
dessa 30 millioner fördelas på 4 år, d. v. s. det skulle blifva ungefär
7 millioner om året, och det beloppet lär väl icke kunna hafva någon
betydelse för landets penningeväsende. JBifalles deremot reservanternas
förslag, så skulle 1897 utgå 1,650,000 kronor och 1898 4,650,000 kronor
.mot det att Kongl. Maj:t för samma tid föreslagit cirka 11,000,000. Nu
fruktar man, att genom användande af dessa penningar för mycket
arbetskraft skulle dragas från jordbruk och näringar. Men hvad representerar
i sjelfva verket 4,650,000 kronor? Det representerar icke större
kapital än hvad som några nya fabriker kunna kräfva för sina anläggningar,
och då det bär är staten, som skal! bygga jernvägar, och ändamålet
med dessa jernvägar endast och allenast är att framkalla och
understödja handel, näringar och industri, så kan man väl ändå icke
fordra, att staten skall träda tillbaka samtidigt som den uppmuntrar det
enskilda jernvägsbyggandet genom koncession. För öfrigt uppgifves det,
att vid eu jernvägsbyggnad ungefär hälften af den beräknade kostnaden
motsvarar arbetslöner, och den andra hälften materielen, som tages så
från in- som utlandet. Jag kan icke garantera dessa uppgifters läglighet,
men håller dem icke för osannolika, och på så sätt räknadt skulle
det belopp, som under 1898 skulle taga bort arbetskrafter från industrien,
i rundt tal uppgå till 2]- million, och det kan ju icke vara
någon afsevärd siffra.

Det kan ju sägas, att byggnadsarbetet skulle förenklas, om, såsom
utskottet antyder, den ena banan byggdes efter den andra. Man skulle
på det sättet kunna flytta befäl och materiel från den ena banan till
den andra, men huruvida det verkligen skulle hafva någon nytta, något
praktiskt utbyte, med sig, det kan man ju våga tvifla om.

Onsdagen den 7 April. 3 N:o 19.

Efter Kougl. Maj:ts förslag skulle de nu ifrågavarande byggnads- Fortsättning
företagen kräfva eu tid af 4 å 5 år. Utskottet har föreslagit, att af “ambanan
de 30 millionerna 1,300.000 skulle utgå för år 1898. Gifvetvis kan (ports.)''
man icke tänka sig utskottets mening vara, att så små årsanslag skulle
för hvarje år anvisas, men man kan åtminstone antaga det, att om
principen, den ena banan först, den andra sedan, skulle tillämpas,
det skulle kräfvas en tid af 10 till 15 år, innan de nu föreslagna
jernvägsbyggnaderna blefvo färdiga. Under denna långa byggnadstid
skulle vinnas föga afkomst och ränta, men hvad som är värre, ej
heller afsevärd utveckling och nytta för de orter, som af jernvägarna
beröras, hvadan jag håller före, att den uppoffring, som göres genom
ett samtidigt byggande, är mera skenbar än verklig.

Jag har nu berört några af utskottets motiv, som jag icke kunnat
sluta mig till. — Kommer jag så till innebörden af l:a punkten vill
jag säga, att den som i Norrlands framgång och utveckling ser en god
del af Sveriges framtid, känner sig säkerligen lifligt manad att i allt
hvad på honom beror söka medverka till befrämjande af Norrlands
framåtskridande och tryggande af dess arbete.

Med detta mål stadigt i sigte må dock icke förglömmas det nordliga
Norrlands särskilda läge, huru utsatt det i hvarje fall är att vid
kritiska förvecklingar, som kunna beröra vårt land, få taga emot första
stöten, och huru denna fara ökas alltmer i samma mån, som kommunikationerna
föras längre fram mot gränsen. Af Kongl. Maj:tApropositioner
såväl förut som i år inhemtas nogsamt, huru allvarlig och för vårt
land betydelsefull denna angelägenhet uppfattas af chefen för landtförsvarsdepartementet,
och huru han i denna sin uppfattning stödts
af regeringens samtliga medlemmar. Vi hafva äfven inhemtat t. f.
generalstabschefens uttalande i ämnet. Af alla dessa yttranden framgår
oförtydbart, att landets försvarsväsende försvagas i samma mån,
kommunikationerna dragas mera mot norr — det skulle med andra
ord uttryckt kunna betyda, att eftersom jernvägsförbindelsen bör framdragas
till gränsen, så följer deraf gifvetvis, att äfven försvaret — det
fasta försvaret — samtidigt bör förstärkas. Denna uppfattning har
också under en lång tid gjort sig gällande bland landets försvarsvänner,
som också genom sina handlingar hafva beseglat denna sin
tro. De hafva visat detta genom hvad som blifvit gjordt vid Boden.

För min del känner jag mig så innerligt öfvertygad om rigtigheten
häraf samt om vigten och nödvändigheten af att, om våra jernvägar
skola framdragas till gränsen, det icke får ske på annat vilkor,
än att Boden samtidigt befästas, att jag, huru lifligt jag än önskar
framgång i Riksdagen åt alla de föreslagna jernvägarne, likväl vid valet
mellan ett alternativ, att få de tre jernvägarna, om man släpper
Boden, och ett alternativ, ingen jernväg om Bodens befästande vidhålles,
icke tvekar att sluta mig till det senare alternativet, huru
hittert jag ock finner det vara, att jernvägsfrågan undanskjutes, jag
säger undanskjutes, ty det är blott eu tidsfråga, när både den ena
och den andra frågan skall lösas, om vi hålla fast vid båda tillsammans.

Af dessa skäl är det, som jag sluter mig till den af två leda -

No 19.

Onsdagen den 7 April.

Fortsättning möter på afdelningen afgifna reservationen. Men, herr grefve och talman,
stambanan l)Ull!<tenia i utskottets betänkande och reservanternas förslag äro upp(Forts.
) stälda på sådant sätt, att de icke korrespondera med hvarandra och
att en förvexling är möjlig eller eu missuppfattning kan föranledas
vid propositionens framställande. Reservanterna hafva derför sammanfattat
sin ursprungliga reservation på sådant sätt, att punkterna stå
i sammanhang med utskottets punkter, och anhåller jag att få uppläsa
reservanternas nya uppställning:

l:o) att Riksdagen — under förutsättning att, i anledning af
Kong!. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning, medel
anvisas eller afsättas till anläggande af en fast befästning i Boden,
samt under förbehåll att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 26 februari 1897 för den föreslagna banan från Boden till Ytter
Morjärv angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. in. iakttagas
— må, med uttalande, i anledning af herr J. M. Ekströmers
motion, att arbetets utförande måtte under behöflig kontroll verkställas
med tillämpning af entreprenadsystemet, der så med fördel för staten
kan ske, besluta anläggning af en statsbana från Boden öfver Budd by
och Niemifors till Ytter Morjärv samt till påbörjande af denna bana
för år 1898 å riksstaten utom hufvudtitlarne anvisa 1,300,000 kronor,
med rätt för Kongl. Maj:t dels att närmare förordna om de orter,
jernvägen bör genomgå, dels ock att låta af det anvisade beloppet
förskottsvis under innevarande år af tillgängliga medel utanordna
150,000 kroDor;

2:o) att Kong!. Maj:ts förslag om anläggning i sammanhang med
nyssberörda bana af landsväg från Boden till Forsbyn icke må af Riksdagen
bifallas;

3:o) att Riksdagen — under förbehåll att de i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 20 februari 1897 för den föreslagna banan från
Krylbo till Örebro angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark
m. m. iakttagas — må, med uttalande, i anledning af herr J. M. Ekströmers
motion, att arbetets utförande måtte under behöflig kontroll
verkställas med tillämpning af entreprenadsystemet, der så med fördel
för staten kan ske, besluta anläggning i enlighet med Kongl. Maj:ts
förslag af en statsbana från Krylbo till Örebro samt till påbörjande
af denna bana för år 1898 anvisa 3,000,000 kronor, med rätt för
Kongl. Maj:t dels att närmare förordna om de orter, jernvägen bör
genomgå, dels ock att låta af det anvisade beloppet förskottsvis under
innevarande år af tillgängliga medel utanordna 750,000 kronor;

4:o) att Riksdagen — under förutsättning att, för anknytning af
nedan nämnda svenska statsbana med det norska jernvägsnätet, från
norsk sida beslut fattas om anläggande af jernväg från riksgränsen vid
Svinesund till lämplig punkt å norska syd banan, samt under förbehåll
att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 26 februari 1897
för den föreslagna banan från Göteborg till Svinesund angifna vilkor
om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttagas — må, med uttalande,
i anledning af herr J. M. Ekströmers motion, att arbetets
utförande måtte under behöflig kontroll verkställas med tillämpning af
entreprenadsystemet, der så med fördel för staten kan ske, besluta

Onsdagen den 7 April. 5 N:o 19.

anläggning af en statsbana frän Göteborg öfver Kongelf, Ucklum och Fortsättning
Uddevalla till Svinesund samt till påbörjande af denna bana för år
1898 anvisa 2,000,000 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t dels att '' (ports.) ''
närmare förordna om de orter, jernvägen bör genomgå, dels ock att
låta af det anvisade beloppet förskottsvis under innevarande år af
tillgängliga medel utanordna 750,000 kronor;

5:o) att herrar O. H. Ströms, J. Johanssons och A. V. Ljungmans
föreliggande motioner må anses besvarade genom utskottets under
punkterna l:o), 3:o) och 4:o) gjorda hemställanden.

Herr grefve och talman, med stöd af hvad jag sålunda tillåtit
mig anföra får jag vördsamt yrka bifall till första punkten i det af
mig nu upplästa yrkandet.

Friherre Klinckowström: Innan jag berör den egentliga anledningen
till att jag begärt ordet, måste jag till följd af den reservation,
som den siste värde talaren framlagt till kammarens — naturligtvis
— godkännande, anmäla min förvåning öfver att det i denna reservation
skall ingå ett beslut om en sak, som ännu icke varit före i
Riksdagen och hvaröfver vi ännu icke hört statsutskottet yttra sig,
nämligen befästandet af Boden. Det är något ovanligt, att reservanter
anhålla, det kammaren ville besluta öfver en sak, som ännu icke blifvit
behandlad i utskottet, och endast på denna grund liksom af många
andra anledningar, som jag skall anföra, när jag kommer till mitt
egentliga anförande, måste jag reservera mig mot ett sådant ovanligt
företag af de tre reservanterna herrar Lundeberg, Bohnstedt och
Fränckel.

Hvad nu beträffar sjelfva frågan, som i den första punkten är
under behandling, måste jag göra kammaren uppmärksam derpå, att
statsutskottet mycket fiygtigt och på långt när icke så uttömmande,
som eu så ofantligt vigtig fråga kraft, behandlat den militära och
politiska sidan af frågan; ty det är icke eu vanlig jernvägsfråga, som
förekommer här i första punkten, utan det är en fråga, som kan
hafva de mest skickelsedigra följder för hela fäderneslandet. Man vill
i allmänhet genom eu mängd jernvägar och kommunikationer försäkra
sig om, såsom det beter både i regeringens offentliga uttalanden i
tidningar och tidskrifter och i riksdagsmäns motioner och yttranden,
att kunna tillgodogöra sig Norrlands s. k. rikliga tillgångar i malmbergen
etc., och det är visserligen ganska lofligt detta, men man borde
först och främst fråga sig i detta fall, om man icke genom att uppmuntra
denna jernvägsbyggnad och genom utiliserandet af Norrlands
rikedomar i stället gör det gemensamma fäderneslandet en stor otjenst
och möjligen odlar ett land, som vi kanske ej få behålla. Det vore
bättre synes mig att tillse, huru frågan gestaltar sig, om man betraktar
dess så väl politiska som militära situation. Väl bär, mina herrar,

Kongl. Maj:t redan år 1855, såsom kanske eu del åt herrarna påminna
sig, genom särskild traktat med I rankrike och England tillförsäkrat
sig skydd och bistånd i händelse åt angrepp af Ryssland
eller anspråk af Ryssland att tillvinna sig några af Sveriges provinser
— denna traktat återfinnes i 1855 års författningssamling n:o 105 —

N:o 19.

ForUättxiimj

af norra

ttambanan.

(Forts.)

6 Onsdagen den 7 April.

men, mina herrar, det är nu öfver fyrtio år sedan denna traktat afslutades,
och under denna tid hafva så stora politiska omhvälfningar
inträffat i Europa, att jag upprigtigt bekänner, att jag icke mycket
tror på realiserandet af denna traktat. Först och främst kan det ju
hända, att Ryssland just söker ernå sitt stora mål, hamnen vid Vesterhafvet,
när det ligger i krig med England, vid hviiket tillfälle England
betyder ingenting; och hvad Frankrike, det republikanska Frankrike
beträffar, så veta vi alla, att Frankrike och Ryssland äro i så pass
vänskapligt förhållande till hvarandra, att Frankrike säkerligen icke
kommer att skicka eu enda soldat för att rädda oss från de svårigheter,
hvaruti vi möjligtvis skulle kunna komma i förhållande till
Ryssland.

Hvad vill nu sannolikt Ryssland, mine herrar, erhålla genom ett
krig med Sverige? Den som studerat de ryska förhållandena förnär
varande, vet mycket val, att Ryssland har med otroliga kostnader
skapat sig kommunikationsmedel midt igenom hela Sibirien, och till
stor del kommer denna jernväg att gå igenom åtskilliga provinser i
Kina för att bringa den ofantliga handel, som Ost-Asien eger till sin
disposition till den europeiska marknaden genom Petersburg. Men
det är ju derjemte klart, att från Petersburg kunna icke dessa ofantliga
massor af handelsartiklar, som en sådan jernväg är afsedd att
tillföra Europa, utskickas och sjövägen fördelas på de europeiska
staterna annat än under den tid af året, då Kronstadts och Petersburgs
hamnar äro tillgängliga och icke tillslutna af is, och det tror
jag blir under ungefär halfva året. Det är ju alldeles gifvet, att den
kommersiella frågan för Ryssand med afseende på denna ofantliga
jernväg är att kunna hela året igenom skicka ut sina varor från en
isfri hamn vid Norges vestkust för att fördela dem på Europas flesta
stater. Det är den kommersiella stora anledningen för Ryssland att
vilja komma ut till Vesterhafvet. Men det finnes en militärisk anledning,
hvarför Ryssland äfven måste — jag använder med flit detta
ord — erhålla en dylik hamn vid Vesterhafvet. Det är nemligen för
att med fördel kunna uppträda i den jättestrid, som snart eller sent
— när det sker, vet ingen utom Gud Fader allena — kommer att
utkämpas med Storbritannien. Fn sådan hamn, där dess stora flotta
kan öfvervintra, en hamn, som icke tillfryser, är gifvetvis af en alldeles
ofantlig militärbetydelse för Ryssland. Det är den militära stora
anledningen, hvarför Ryssland betraktar denna hamn såsom en, om
jag så får säga integrerande, kufvudled i sitt militära system, och det
är alldeles icke någon begäran efter terräng, ty vi känna alla litet
hvar, att Ryssland har sä ofantliga terränger i alla delar af sina provinser
under sin spira, att det finnes icke något land i verlden, som
har en så samlad landterräng som Ryssland, hviiket sträcker sig från
Norska gränsen till Kina.

Nu bryr man sig icke om att fråga, och det är illa nog, hvilka
planer kan Ryssland hafva för att sätta i verket denna stora kommersiela
och militära fråga till sin fördel? Ja, mine herrar, det är
svårt att härvidlag säga någonting bestämdt; men det är sannolikt,
att Ryssland med ifver sträfva!'' efter att erhålla en större handels -

N:0 19.

Onsdagen deu 7 April.

och militärhamn vid Vesterhafvet, både för handeln synnerligen lämplig
när den stora sibiriska jernvägen vinner sin fullbordan och äfven för
militära ändamål, vid det motsedda kriget emot England. När den
stora jernvägen från Petersburg genom det inre af Finland, hvilken redan
är under arbete och afses att afslutas vid murmanska kusten och
Norra ishafvet, blifvit färdig, kommer en hamn der att inrättas, afsedd
för krigsfartyg af 2:a och 3:e klass. Denna hamn kommer att angifvas
såsom eu nödvändig följd af de stora ryska fiskeriinrättningarne
längs den murmanska kusten och Norra ishafvet; de ryska fiskeriintressena
skola komina att genom denna hamn blifva bevakade. Men
jag tror, att denna hamn har äfven ett annat och vigtigare mål, som
jag nu skall anföra.

I saminanhag med denna hamn kommer jernvägen längs Bottniska
viken mellan Uleåborg och Torneå att fullbordas. Penningar äro af
finska statsverket redan begärda och sannolikt beviljade. Efter fullbordande
af dessa två stora företag är det sannolikt, att Rysslands
planer komma att verkställas emot den stora Victoriahamneu på den
norska vestkusten. Den ryska flottan kommer att afgå från hamnen
vid murmanska kusten och intager Victoriahamnen som ryssarne befästa
provisoriskt. Också låta de en på förhand samlad armé inbryta
öfver Torneå i Norrland, den framkommer till Boden, om denna så
mycket omtalade befästning är fullbordad, hvilket måhända icke skett,
ty på det sätt, på hvilket vi hittills hafva gått tillväga i afseende å
nya fästnings-byggnader, hvarpå Karlsborg är ett lysande exempel,
torde det fordras många år innan våra fästningar blifva färdiga. Befästningen
vid Boden — jag har icke sett ritningarne, men jag föreställer
mig det -—- kommer endast att blifva eu operationsfästning för
armén, i hvilket fall denna fästning icke har att erhålla eu sammanförd
fästningsbesättning, utan troligen ett detachement på en stor
terräng. En annan rysk armé kommer att efterfölja den föregående,
passerar Boden och framtränger vidare emot norska gränsen. Mellan
Gellivare och Luossavare äro 10 mil långa obygder och der han vårt
framgångsrika motstånd egentligen ega rum. Men vi måste utrymma
denna terräng efter under af tapperhet, likasom svenska armén i Finland
1808—1S09. Oaktadt den svenska armén nästan i hvarje drabbning
slog de ryska trupperna, blef den svenska armén ändå tvungen
att retirera och lemna Finland åt sitt öde, derför att ryssarne ersatte
sina förluster med friska trupper, men svenskarne hade ingen möjlighet
att ersätta hvad de förlorat, dels genom dålig behandling och dels
genom sjukdom och förluster på bataljtälten.

För att hindra oss att skicka tillräckliga understöd till Norrland
komma ryssarne att härja och brandskatta våra kustlandskap mellan
Haparanda och Ystad, intaga Gotland, för att der ordna sina upplag
af alla slag, kanske instänga vår flotta och bränna Karlskrona station.
I den oss påtvingade freden åtnöja de sig kanske med hela Norrland
intill Luleå eif och der elfvarnes vattenförråd slutar i de norska fjällen,
med eu gränslinie fram till Bodö på Norges vestkust, hvarvid hela
det nordliga Norge kommer att tillfalla ryssarne jemte de rika fiskena
vid Lofoten. Detta förmodar jag vara i sammanhang den plan, Ryss -

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

N: o 19.

Fortsättning
(tf norra
stambanan.
(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

land uppgjort för eröfringen af den för detta land så högst vistiga
Victonahamnen vid Norges vestkust.

Med afseende å det af regeringen infordrade betänkande utaf
chefen för generalstaben, som naturligtvis bör se saken ur militär
synpunkt rigtigare än hvar och en, som icke är militäriskt uppfostrad,
skall jag_ endast påminna herrarna om hvad i detta utskottsbetänkande
på sid. 5 föreligger rörande generalstabschefens yttrande. “Norra stambanans
framdragande", säger han, “från Boden till riksgränsen vore
ingalunda önskligt ur militär synpunkt, utan innebure tvärtom en
påtaglig försämring af vårt lands nuvarande strategiska läge." Det
är märkliga ord, som jag tycker hvar och eu borde lägga på minnet.

Slutligen ber jag få nämna några ord med afseende på byggandet
af jernvägen mellan Gellivare och Ofoten. Jag är alldeles absolut
deremot, intill dess Norge samtidigt med jernvägsbyggnad mellan Kirunavaara
och Ofoten befäster Victoriahamnen emot en öfverraskning rundt om
bergen omkring hamnen och samtidigt förser inloppen med solida fästningsverk
och artilleri af största verkan. Men då regeringarne i denna
fråga icke lära fråga efter mina åsigter, så vore det klokt af vår
regering att på statens bekostnad bygga jernvägen från Luossavara
till gränsen, men icke förbinda Gellivara och Luossavaara med någon
jernväg. Skola vi med någon lycka kunna kämpa emot de oss ofantligt
öfverlägsna ryska trupper, hvilka denna väg vilja framtränga
till Norge, så är det endast genom ett guerillakrig i dessa obygder,
som sträcka sig 10 mil emellan Gellivare jernverk och malmbergen.
Der kunna vi försvara oss emot eu betydligt större och öfverlägsen
armé, som icke i sådana trakter kan till fullo utveckla sin styrka.

På grund af hvad jag nu sagt får jag vördsamt anhålla om afslag
på den föredragna första punkten och ifall det är någon i denna
kammare, som delar min åsigt, hvilket jag dock betvihar, skall jag
besvära kammaren med en votering i denna högst vigtiga fråga, på
det att man måtte veta hvar den egentliga fosterlandskärleken ligger.

Herr larum, Hugo: Det ar ett föga tacksamt värf att förbereda
dessa frågor inom Riksdagen, då regeringen på detta vis sammankopplar
olika intressen. Jag betvifiar, att frågorna härigenom erhålla
den bästa lösningen, och säkert är, att icke vinner den politiska moralen
derpå. Då endast punkten 1 är föredragen, skall jag inskränka
mig till att yttra mig om den punkt, som nu föreligger, nemligen den
norrländska banan, och jag skall derför icke nu till besvarande upptaga
den af utskottets ordförande gjorda vederläggning af utskottets
så kallade allmänna argument; det behöfvesicke heller vid denna punkt,
då förhållandet är, att samtliga ledamöter inom utskottet, åtminstone
från denna kammare, yrkat bifall till denna jernvägs anläggning.

Det, som i denna punkt skiljer utskottsledamöterna åt, är hufvudsakligen
det vilkor, som utaf 4 reservanter är bifogadt anslaget. Det
lyder nemligen så: att Riksdagen — under förutsättning att, i anledning
af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning,
medel anvisas eller afsättas till anläggande af en fast befästning i

No 19.

Onsdagen den 7 April.

Boden — må etc. Detta vilkor synes mig vara antingen betydelselöst
eller också högst olämpligt.

Hvad realitetsbetydelse har detta vilkor? Omskrifvet, innefattar
det att norrlandsjernvägens byggande skulle vara beroende på om Riksdagen
anvisar medel till denna befästnings anläggning, antag 100 kronor.
Hvad har man dermed vunnit? Har man derigenom på något sätt
fastslagit, huru denna befästning skall vara beskaflad? Har man fastslagit,
när den skall vara färdig? Står man, med andra ord, genom ett
sådant beslut eu smula närmare lösningen af denna fästningsfråga?
Mig synes detta vilkor icke hafva alls den betydelse, som man vill
tillägga detsamma. Jag kan dessutom icke finna annat än att detta
vilkor, som man här vidhängt, är både oformligt, obehöfiigt och, jag
vill tillägga, ganska olyckligt.

Såvidt jag förstår är vilkoret fullkomligt oformligt, ty man begär
i detta fall, att Riksdagen skall på en gång behandla två särskilda
kongl. propositioner. Man begär, att Riksdagen redan på förhand skall
uttala sitt beslut i en fråga, som ännu icke undergått den grundlagsenliga
behandlingen inom utskottet. Man vill, på samma gång man
fattar detta beslut, hafva fastslagit beslutet, att befästningen skall göras.

Jag finner vidare detta vilkor ganska obehöfiigt. Det är icke på
ett utan på flere ställen i den kongl. propositionen betonadt, att denna
jernvägs framdragande till riksgränsen innebär eu fara för vårt land.
Det står ingenstädes taladt om denna fästning i sammanhang med
jernvägens framdragande till den punkt, hvarom nu är fråga, nemligen till
Kalix eif, och det säger väl sunda förnuftet, att om jernvägen stannar
vid Kalix eif, så kan den möjligen för svenska trupper vara af något
gagn, men hvad gagn deri kan hafva för en fiende, kommande från
öster, det begriper jag icke, såvidt icke denna fiende kan antagas föra
med sig lokomotiv och vagnar och sålunda begagna jernvägen. Jag
kan således omöjligen se, att jernvägen, dragen till Kalix eif, har
någon den ringaste betydelse i det hänseende, som man här påpekat.

Jag nämnde vidare, att jag ansåg det i fråga varande vilkoret
olyckligt. För min del är jag öfvertygad derom, att man kanske lyckas
på detta sätt slå omkull hela den norrländska jernvägsbyggnaden och
kanske uppskjuta den tidpunkt, då vi äro i stånd att draga närmare
till oss den befolkning, som finnes deruppe och sålunda motarbeta
det finska inflytandet. Vi lemna då fria händer åt det ryska inflytandet,
som genom den proposition, hvilken nu är framlagd för de
finska ständerna, håller på att draga sig dit upp. Eu sådan eröfring
är, enligt mitt förmenande, så skadlig för de svenska intressena, att
det är detta, som varit för mig bestämmande, att gifva mitt obetingade
bifall till den kongl. propositionen. Det är ju möjligt, att man
härigenom slår omkull densamma, men säkert är, att man dermed
ingalunda har gagnat försvarsfrågan, såvidt denna beror af befästningsfrågari.
Denna och dylika militära frågor skola lösas genom på klokhet
grundade beräkningar, genom fasthållande vid dessa en gång säkert
uppgjorda kalkyler. De skola med stadig hand föras framåt; det går
icke genom nervösa ryckningar eller högtrafvande deklamationer.

Det är på dessa grunder, som jag icke kunnat följa med de tre

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

N:0 19.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

Onsdagen den 1 April.

af utskottskamra terna, som stält sig på den punkten, att detta vilkor
skulle vidkängas lör beviljande af anslag till den nu i frågavarande
jernvägsanlägguingen. Deremot kar jag nödgats skilja mig från mina
kamrater från Andra Kammaren inom utdelningen äfvensom från
utskottet derutinnan, att desse kafva fastslagit, att jernvägen skall
dragas öfver Ilasafors. Det är sant, att jernvägsstyrelsen ovederlagdt
framhållit, att denna jernvägssträcka är betydligt fördelaktigare för
trafiken; det är vidare sant, att befolkningen deruppe önskar denna
jernväg, och det är vidare mig berättadt, att trakterna, som ligga omkring
Niemifors-linien, äro jemförelsevis obebodda ock karga. Men
låt detta vara. Vid kela norrländska jernvägens framdragande kafva
vi alltid tagit i beräkning, att den skall dragas så, att den icke utgör
eller blir en fara för Sveriges land i sin kelhet. Det är derför jag
icke vågar uttala mig om Hasafors-linien såsom den linie, hvilken borde
definitift beslutas, utan jag har i motiveringen till min reservation
ansett, att denna jernvägs rigtning skall bestämmas öfver Niemifors,
men att Kong!. Maj:t måtte ånyo taga i öfvervägande huruvida de
militära vådorna beträffande Hasafors-linien äro så stora, att ej trafikskälen
kunna få göra sig gällande, ock således Kougl. Maj:t vid definitiva
beslutets fattande möjligen låta jernvägen gå öfver Hasafors.
Detta är icke en lättsinnig önskan å min sida. Vi hafva inom utskottet
käft tillgång till papper och handlingar, af hvilka framgår, att äfven
de militära myndigheterna haft delade åsigter i denna fråga. Vi hafva
från olika håll sökt höra oss för beträffande nu i frågavarande förhållanden,
och vi hafva dervid fått olika uppgift om faran af en jernvägslinie
öfver Hasafors. Under sådana förhållanden må det anses
ursäktligt om man, på samma gång man bifaller Kongl. Maj:ts proposition
i afseende på rigtningen af denna bana, äfven uttalar en önskan
om en förnyad ompröfning, huruvida icke Hasafors-linien, som i civilt
hänseende är så mycket bättre, kan användas.

På grund af hvad jag nu yttrat anhåller jag, att få yrka bifall
till utskottets förslag, blott med en liten ändring i ordalydelsen och
blir således det yrkande, hvartill jag anhåller om bifall, följande:

“att, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställningar,
Riksdagen — under förbehåll, att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 26 februari 1897 för den föreslagna banan från Boden
till Ytter Morjärv angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark
m. m. iakttagas — må, med uttalande, i anledning af herr J. M.
Ekströmers ofvanberörda motion, att arbetets utförande måtte under
behöflig kontroll verkställas med tillämpning af entreprenadsystemet,
der så med fördel för staten kan ske, besluta anläggning af en statsbana,
i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, från Boden till Ytter Morjärv
samt till påbörjande af denna bana för år 1898 å riksstaten
utom hufvud ti tlarne anvisa 1,300,000 kronor, med rätt för Kongl.
Maj:t dels att förordna om de orter, jernvägen bör genomgå, dels ock
att låta af det anvisade beloppet förskottsvis under innevarande år af
tillgängliga medel utanordna 150,000 kronor."

Derjemte yrkar jag, att detta beslut måtte af den af mig framstälda
motiveringen åtföljas.

Onsdagen den 7 April.

N:o 19.

Herr Fränekel: Redan 1892 beslöt Riksdagen att hos Kongl. Fortsättning
Maj:t göra framställning derom, att innan jernvägsarbetena i Norrland
nått fram till Boden, sädana anordningar måtte vidtagas, att vid den s (f^rt^)*’
tiden, då jernvägens framdragande till nämnda ort blifvit fullbordad
och byggnadsarbetena således komme att afslutas, icke för många af
de dervid använde arbetare måtte blifva lidande genom arbetslöshet.

Sedermera fattade Riksdagen, med anledning af en derom afbiten kongl.
proposition, beslut angående pensionering af större delen af det vid
dessa arbeten anstälda befäl och underbefäl och motiverade detta sitt
beslut dermed, att man under en längre tid framåt icke kunde tänka
sig något fortsatt jern vägsbyggande i Norrland. Redan nu 1897 står
man inför en kongl. proposition, som hemställer, att denna verksamhet
mätte återupptagas och jernvägen nu redan framdragas från Boden
till Kalix eif. Då denna proposition framstälts så kort tid efter det
Riksdagen uttalat sig om jernvägsarbetenas upphörande, kan det icke
råda något tvifvel om att densamma endast kunnat komma inför Riksdagen
i sammanhang med de förslag till försvarsåtgärder, som numera
ansågos nödvändiga och derför snarast möjligt borde påbörjas i
den landsdel, der man redan gått så långt med jernvägsbyggnaderna
och der man dessutom vid dessas utförande redan fäst största afseende
vid de militära skälen vid bestämmandet af dessa banors läge mot
kusten. För mig och hvar och en, som har någon erfarenhet om den
roll jernvägarue spela i fråga om truppers transporterande från en ort
till en annan, kunde det naturligtvis icke vara främmande att, då det
rörde jernvägens framdragande norr om Boden, hänsyn måste tagas
till frågan, huruvida och i hvad män denna jernväg kunde komma att
motverka eller gynna vårt försvar, och inom utskottets afdelning ansågs
det af alla oomtvistligt, att denna jern vägs fråga endast borde behandlas
i sammanhang med fästningsfrågan. Hvilken mägtig häfstång jernvägarne
äro i fråga om truppers transporterande blef tydligt och klart
visadt då vid utbrottet af tysk-franska kriget 1871 tyskarne lyckades
att med tillhjelp af jernvägarne föra fram till gränsen så betydande
truppmassor att fienden nära nog derigenom blef öfverrumplad. Då
man ser, huru ifrigt jernvägar nu byggas på ömse sidor om Bottniska
viken, gör sig detta förhållande kraftigt gällande. Redan i den kongl.
propositionen framhålles, huruledes enligt chefens för generalstaben
utlåtande den 30 april 1895 “stambanans framdragande till riksgränsen,
så framt deri finge en strategiskt rigtig utstakning, väl komme att
medföra hvarjehanda fördelar för försvaret af landskapet Norrbotten,
men att dessa fördelar likväl icke kunde uppväga de betydliga olägenheter
för riksförsvaret i dess helhet, som, på sätt i utlåtandet närmare
angifvits, deraf skulle följa. Då emellertid de strategiska skälen icke
kunde vara de bestämmande uti en fråga sådan som den föreliggande,
der det gälde, bland annat, att främja vårt eget lands odling och utveckling
och kanske äfven dess språkliga och nationella enhet, ansåge
t. f. chefen sig icke kunna på dessa skäl afstyrka förslaget. Såsom
en oeftergiflig fordran, från militär synpunkt sedt, för att icke norra
stambanans framdragande till riksgränsen skulle lända vårt försvarsväsen
till obotlig skada, ansåge dock t. t. chefen sig böra uppställa eu

N:o 19.

Fortsättning
af norra
stambanan.

(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

befästningsanläggning i Norrbotten." Går jag vidare till den kongl.
propositionens motivering, finner jag att ett fortsatt jernvägsbyggande
i Norrland ovilkorligen komme att medföra militära vådor. Vi, som
stält oss på den ståndpunkten, att dessa frågor böra gemensamt afgöras,
hafva dervid förutsatt, att ett obestridligt sammanhang förefinnes
mellan å ena sidan den i statsverkspropositionen gjorda framställningen
rörande en fästningsbyggnad vid Boden och å den andra
kongl. propositionen om byggande af en jernväg från Boden till Kalix
eif. I afseende å sträckningen af denna bana, torde man af handlingarna
finna, att Andra Kammarens ledamöter förorda den s. k. “Hasaforslinien",
medan Kongl. Maj:t deremot föreslår "Niemiforslinien".
Med den ståndpunkt vi inom utskottet intagit, då vi för vår del anse
jernvägens och fästningens byggande på denna punkt sä sammanknutet
att något skiljande deraf icke bolde vara möjligt; är det alldeles gifvet,
att vi måste förorda den från försvarssynpunkt förmånligaste linien,
nemligen den öfver “Niemifors"; och huru skulle det ur någon rationel
synpunkt kunna försvaras, att då den del af jernvägen som nu
påbörjas skall kosta cirka 4 millioner och densamma, innan den kommer
fram till riksgränsen, sannolikt kommer att kosta cirka 7 millioner,
man för en besparing af 373,000 kronor skulle mot krigsstyrelsens afstyrkande
anlägga eu linie öfver Husafors, som, enligt hvad de militära
myndigheterna påvisat, måste för försvaret anses absolut skadlig? Vår
ståndpunkt i afseende å sträckningen af banan är således alldeles klar,
att den bör bifallas i öfverensstämmelse med KoDgl. Majds förslag,
och de skäl som tala härför hafva allaredan från annat håll blifvit
framförda. Hasaforslinien är ju belägen endast 17 kilometer från
lämpligaste landstigningspunkten, under det Niemiforsliniens afstånd är
27 kilometer, och skihiaden gäller äfven angreppsliniens beskaffenhet
i ena och andra fallet. Denna linie går utefter Råneå eif, och för att
komma fram på andra sidan om Hasaforslinien har en fiende att passera
mycket oländig mark och han skulle med större lätthet kunna
motas vid de pass, som förekomma utefter denna linie. Nödvändigheten
åt att bestämma sig för den inre linien är för öfrigt så klart
tramlagd af de militära auktoriteterna, att jag icke betviflar, att åtminstone
denna kammare skall bifalla hvad Kongl. Maj:t i detta afseende
föreslagit; om linien mot förmodan skulle på annat sätt bestämmas
af Riksdagen, komme väl sannolikt regeringen icke att acceptera
en sålunda föreslagen linie, dä regeringen måste taga hänsyn till dess
skadliga inverkan på försvaret.

De betänkligheter, som vi från vår ståndpunkt uppstält, då vi
framhålla, att frånvaron af en jernväg bör kunna anses motsvara en
fästning, under det att jernvägens framdragande tvingar till byggandet
af en fästning, något som vi för vår del anse såsom ett axiom, har
en talare bestridt på den grund, att ingen fara skulle förefinnas, i fall
jernvägen icke komme att framdragas längre än till Kalix eif. Jag ber
att få påvisa, huru han härvid misstagit sig. Först och främst kan ej
jernvägens fortsättande norr om Boden motiveras annat än genom dess
iramtida framförande till finska gränsen, och således är det beslut vi
nu gå att fatta en förelöpare till ett efterföljande, att draga banan

Onsdagen den 7 April.

N:o 19

stambanan.

(Forts.)

ända fram till denna gräns. Att generalstabschefen icke yttrat sig Fortsättning
så, som talaren nämnde, framgår af sammanhanget uti hela hans be- norra
tänkande, som tydligen visar de stora vådor, han för sin del anser
skola uppstå genom denna jernvägsanläggning, i fall vår gräns på detta
håll icke samtidigt tryggas genom eu fästning. Jag ber att i kammarens
minne få återföra det faktum, att hvad som nu begäres för fästningsbyggandet
vid Boden endast skall utgöra en liten början till de arbeten,
som naturligtvis komma att räcka i flera år, och då jernvägen
säkerligen kommer att byggas fortare än fästningen, torde man i alla
fall böra tänka på den tid, som måste åtgå, innan denna fästning
kommer i sådant skick, att den utgör ett verkligt stöd för försvaret.

Häraf torde framgå, att beslutet om byggandet af en fästning hellre
borde hafva föregått det om jernvägen. För att klargöra, hvilken
roll jernvägarne spela i afseende på Norrlands försvar, behöfver man
endast gå tillbaka till dessa jernvägars historia i Riksdagen. Då Riksdagen
1888 fattade beslut om jernvägens byggande genom Ångermanland,
tog mau redan största hänsyn till hvad generalstabschefen då
yttrade om denna jernvägs betydelse ur försvarets synpunkt. Hvad han
i sitt utlåtande den 6 juni 1885 framhöll tager jag mig friheten att
härmed erinra om. Han yttrade: “Jernvägssträckningen genom Ångermanland
är, ur militärisk synpunkt, basen för hela den fortsatta jernvägen
till Norrbotten och Luleå—Ofotenbanan. Försvaret af vårt
gränslandskap mot Ryssland och den nordligaste delen af riket hänger
helt och hållet på ifrågavarande bansträckning. Detta förhållande gör
spörsmålet om de alternativa banrigtningarne Björna- eller Gideålinien
till eu lifsfråga för Sveriges sjelfbestånd. Den stora etapplinien, som
i fred och krig skall sammanhålla det aflägsna Norr- och Vesterbotten
med moderlandet, får icke sväfva i ständig fara att när som helst
besättas och obrukbargöras af en ringa fientlig landstigningsstyrka.

Ja, än mer, svenska staten kan och får icke bygga eu jernväg, som
vid krig endast gagnar fienden och -icke oss sjelfva. Den fiende som
beherskar häfver,, kan nemligen använda kustbanan genom Norrland
till etappväg för sig, så vidt han från sin landgräns vill genast infälla
i vårt land. Sist framstälda anmärkning emot Gideåbanan är af
den allvarsamma art, att jag anser det för min pligt uttala den meningen,
att hellre ingen jernväg bör byggas genom Ångermanland än
Gideålinien godkännas.“

Riksdagen fäste så mycket afseende vid denna framställning, att
den beslöt samma sträckning, som generalstabschefen föreslagit, och
detta i ett landskap så långt sydligt beläget som det jag nyss nämnde.

Huru mycket större roll spela ej sådana hänsyn, då man kommit så
långt upp emot norr som i nu förevarande fall! Vi hafva hört, att
finska landtdagen nu har under behandling frågan om jernvägens utsträckning
till Torneå. Man torde häraf finna att frågan är af beskaffenhet
att den måste allvarligt behandlas, ty förr eller senare kommer
jernvägen på finska sidan att utsträckas till Torneå. Dessutom vill
jag påpeka hvad som i utskottet framhållits af en mycket sakkunnig
person, att man på den ryska sidan är mycket väl utrustad med jernvägskompanier,
och efter den erfarenhet äfven jag vunnit, kunna tvenne

N:o 19.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

dylika kompanier under en dag färdigbygga 10 kilometer jernväg från
en punkt, dit jernväg redan är framdragen. Häraf torde kerrarne
finna, att hvarje närmande af den finska jernvägen till dessa trakter
är eu sak af så allvarsam art, att den måste tagas med i beräkningen.

Af hvad jag yttrat torde kammaren finna, att, med den utredning
af frågan, som i statsrådsprotokollet och för öfrigt föreligger, jag omöjligt
kan biträda något jern vägsförslag utan att beslut fattas, huru en
fästnings anläggande vid Boden äfven bör komma till stånd. Å ena
sidan är det ju alldeles gifvet, att den framgång och förkofran i materielt
och äfven andra hänseenden, man lyckats att befordra i öfre
Norrland genom jernvägsanläggningar och andra lättade förbindelser
med öfriga delar af riket, särskildt genom inköpet af Geilivarabanan,
mana att man fortgår i samma rigtning, och det skulle vara besynnerligt
om, sedan vi nu år efter år arbetat på att förstärka vårt försvar,
organiserat vår armé och bekostat dess förseende med goda vapen,
vi då skulle lemna denna landsdel alldeles o försvarad samt till och
med vidtaga åtgärder, hvarigenom denna landsändas försvar snarare
försvagas. Jag kan sålunda icke stanna vid annat, än att om den nu
föreslagna jernvägen kommer till utförande, måste på samma gång,
eller snarare tidigare, beslut fattas om det fasta försvarets inom denna
landsdel förstärkande. På dessa skäl skall jag bedja att få yrka bifall
till den af mig jemte tvenne andra ledamöter från denna kammare i
statsutskottet afgifna reservationen, som jag dock nu ber att få formulera
i enlighet med hvad herr Lundeberg föreslagit.

Herr Björlin: Då äfven jag på afdelningen inom statsutskottet
deltagit i denna frågas behandling, anhåller jag att få yttra några ord.

Strategien är en ganska egendomlig vetenskap sådan den här föreligger,
så till vida, att den hvilar till stor del på förutsättningar.
Man förutsätter t. ex., att en armé står i en viss ställning och att
en annan armé uppmarscherar emot densamma, och så kombinerar
man sedermera med förståndet till hjelp, tager hänsyn till alla möjliga
fakta, som på krigshändelserna kunna spela in, för att komma
till ett afgörande resultat. Sålunda kunna kombinationerna och hvad
som hör förståndet till vara mycket väl och sorgfälligt uträknade, men
det hela kan ändå ramla såsom ett korthus, derför att förutsättningarne
ej äro rigtiga, icke hvila på fast grund. Gamle kejsar Wilhelm
i Tyskland, som väl kände sina strategiska pappenheimare, hade också
ett sätt att qvalificera dylika arbeten; han indelade nemligen sina arbetare
— alla mycket flitiga skrifkarlar — i två afdelningar, i sådana
som arbetade “mit“ och sådana som arbetade “ohne Resultat", och
jag tager för gifvet att, huruvida arbetet skulle komma under den ena
eller den andra rubriken, egentligen berodde på uppå hvilka förutsättningar
det hvilade.

Om jag nu går att bedöma dessa tvenne jernvägslinier, den öfver
Niemifors och den öfver Hasafors — den sista går såsom vi veta närmare
sjön — så frågar jag först, under hvilka förutsättningar det
skall ske. Det säges då t. ex., att en vesthär uppmarscherat vester
om Torneä- eller Kalixelfven och en östhär på andra sidan derom.

N:0 19.

Onsdagen den 7 April.

Ja, under sådana förhållanden är det gifvet, att Niemiforslinien är Fortsättning
tryggare än Hasaforslinien, men jag får säga att detta gäller endast af rforra
teoretiskt, ty praktiskt finner jag skilnaden nästan mikroskopisk. Till ^portT)”
den förra linien är visserligen afståndet från kusten 27 och till den
senare 17 kilometer, men ingendera är en kustbana, i egentlig mening
taget, ingendera kan, efter hvad jag förvissat mig om genom officiella
handlingar, beskjutas från sjön. Det säges att för att förstöra den
inre linien fordras ett starkare detachement med ingeniörtrupper. Tro
då herrarne, att en obetydlig matrosafdelning kan förstöra en jernväg,
den må nu ligga i den inre, Niemifors-, eller i den yttre, Hasaforslinien,
och detta till den grad, att icke de etapptrupper, som alltid
böra finnas bakom vår uppmarscherade armé, utan större svårighet
skola kunna iståndsätta densamma på ganska kort tid?

Jag nämnde i början af mitt anförande, att det slut, hvartill man
komma vid lösningen af ett strategiskt problem sådant som detta, till
stor del berodde på förutsättningen. Om någon derför säger: det är gifvet,
att Niemiforslinien är tryggare än Hasaforslinien, när vår armé uppmarscherat
balcom Torneå- eller Kalixelfven, så svarar jag: det är
just denna förutsättning som är det origtiga. 1 vårt konstitutionella
land är det, så vidt jag förstår, otänkbart att förutsätta något dylikt.

Jag kan nemligen icke se framför mig en kraft, nog stark att anbefalla
en mobilisering i det rätta ögonblicket. Hos oss likasom i andra
små stater lär det, vid hotande krigsfara, uppstå vexlingar mellan hopp
och fruktan och — ett “kommer — kommer inte" — hvarunder går
förlorad mycken tid; den östra hären vinner försprång, och vi få vara
tacksamma, om vesthären hinner uppmarschera bakom Lule eif. Men
under sådana förhållanden är det ju alldeles sjelfklart, att de framför
vår front liggande jernvägslinierna — såväl den öfver Niemifors, eller
den inre, som den öfver Hasafors, eller den yttre — icke blifva oss
till någon nytta, utan i stället komma att begagnas af östhären vid
en eventuel belägring af den befästa Bodenställningen och då är frågan
den: hafva vi icke, såsom den siste talaren nyss läste upp ur t. f.
chefens för generalstaben betänkande gagnat fienden just genom den
rigtning, vi gifvit åt denna jernvägslinie, då vi dragit fram den öfver
JSiemifors? Således kan jag för mitt samvete icke anse annat än att
—• då det gäller fosterlandets försvar och icke ett infäll i fiendeland —
Hasaforslinien, militäriskt sedt, är fördelaktigare än Niemiforslinien.

Jag skulle måhända kunna sluta här, men jag vill äfven motsätta
mig det vilkor — byggande af eu fästning vid Boden — som är anknutet
vid förslaget att bevilja medel till eu jernväg bortom Lule eif.

Jag vill visserligen icke bestrida, att icke en fast punkt kan vara nödvändig
för att stödja det rörliga försvaret af öfre Norrland; jag tilllåter
mig erinra att jag var den förste, som skref i denna fråga, och
jag har nedan i pressen sett mig berömmas af denna anledning, ett
beröm som jag gladt mig öfver. Jag vill visst icke heller bestrida att
icke de uppgjorda planerna till den nya fästningsbyggnaden vid Boden
äro i fortifikatorisk mening skickligt och väl uttänkta och utarbetade.

Men, likasom nyss i fråga om jernvägsliniernas rigtning, anser jag att
det är förutsättningarna för det nu föreliggande förslaget till eu stor

No 19.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

16 Onsdagen den 7 April.

fästning vid Boden, som äro vacklande och svaga. I den kongl. propositionen
beräknas kostnaden för en fästningsanläggning vid Boden
uppgå till omkring 8,700,000 kronor. Men dertill, upplystes det i statsutskottet,
skulle komma åtskilliga kostnader, bland annat för fästningstrupper
o. s. v. Om man nu härmed sammanställer, att Stockholm
ännu icke är skyddadt från sjösidan, att Stockholm icke har något
försvar alls på landsidan, att vår i händelse af neutralitetskränkning
svagaste och ömtåligaste punkt, Gotland, ännu icke har något fast
stöd för sitt försvar, att vår förnämsta krigshamn Karlskrona icke är
skyddad åt landsidan, att Göteborgs inlopp icke är befäst, och att
Karlsborg icke under en öfverskådlig framtid kan anses blifva fullbordadt,
så kan man fråga, om planerna äro kloka och sorgfälligt
genomtänkta, då i regeln endast några få millioner hittills beviljats
på landtförsvarets extra ordinarie stat om året.

Jag nämnde nyss, att jag icke anser Stockholm, i strid med hvad
som uppgifves i årets statsverksproposition, skyddadt från sjösidan;
jag vet väl, att man kommer att svara mig från artilleristiskt håll att
afståndet från de två punkter i skärgården, hvarifrån man kan kasta
granater in i Stockholm, och hvilka jag icke anser lämpligt att nu
namngifva, är så stort, att det icke kan blifva tal om att derifrån
öppna någon artilleristrid mot batterier invid eller uti hufvudstaden,
då man ju icke kan iakttaga granaternas nedslag. Men tro herrarne
väl att, om en sådan der bomb en vacker dag skulle slå ned i ett
vindskontor på söder, det icke skulle finnas personer i mängd i hufvudstaden,
hvilkas inbillning vore starkare än deras mod, som — vid tanken
på allt dyrbart, som förvarades i rikets hufvudstad — skulle fordra,
om de dermed kunde freda sig, att lappmarkerna med der anlagda
fästningar måtte afträdas till fienden, ja, äfven — det koncessionssökande
bolaget på köpet!

Jag har äfven eu annan fråga att göra. Om, såsom det upplystes
i ett föredrag uti statsutskottet, en så stor del af armén bindes
vid försvaret deruppe i öfverstå Norrland, blefve väl något öfver till
Stockholms försvar, såsom besättning å Karlsborg, till Karlskronas och
Göteborgs försvar, livad blefve väl då öfrigt till det rörliga försvaret af
landet i dess helhet? Jag vill erinra, att 1865 års landtförsvarskomité
ansåg, att en styrka af tjugu tusen man vore erforderlig för
hufvudstadens skyddande i händelse af krigsoroligheter. I fjorårets
statsverksproposition stod Norrlandsfästningen i sista rummet, i årets
statsverksproposition i första. Hvad är anledningen till denna hastiga
omkastning?

Slutligen vill jag framställa en sista betänklighet. Om man nu
börjar med att bevilja ett litet anslag för byggandet af en fästning i
Norrbotten, kan man icke tänka sig, att snart andra vindar skola
komma att blåsa öfver politikens fält, och skola vi icke då kanske stå
inför en ny försöksanstalt för fästningsbyggnad, likadan som den vi
nu under snart åttio år haft uti Karlsborg, utan hopp att få vare sig
den gamla eller den nya någonsin fullbordade?

Jag hade hoppats att, om jag så får uttrycka mig, få se fästad
vid fästningsfrågan en “politisk fallskärm", som gjort, att den utan
att taga skada sakta sänkt sig ned till fast mark, samt att densamma

N:0 19

Onsdagen den 7 April.

sedermera blifvit emottagen med vänliga händer af en komité, som
utredt den från alla sidor, äfven från de icke minst vigtiga: den finansiella
och den politiska, och som sedermera framlagt den i fullt utredt
skick i sammanhang med frågan om rikets öfriga fästningsbyggnader.
Denna utsigt hafva emellertid de tre reservanterna, så vidt jag förstår,
nu förstört genom sitt vilkor; och jag kan nu icke förstå, hur denna
fråga skall kunna med fördel upptagas på många år.

På grund af hvad jag yttrat, får jag, herr grefve och talman —
då jag finner utredningen bristfällig och då meningarna, som uttalats
i de rapporter af generalstabsofticerare, som upplästs på afdelningen,
varit hvarandra motsägande, angående jernvägens dragning österut
från Boden — yrka afslag såväl på Kongl. Maj:ts och reservanternas som
ock på utskottets förslag, i förhoppning att hela frågan rörande såväl
jernvägens som fästningens anläggning måtte blifva bättre utredd till
ett annat år.

Herr Falk: Det är i dag första gången jag i denna kammare
deltager i en diskussion rörande jernvägsfrågor; men den stora betydelse,
frågan om utsträckning af den norra stambanan till riksgränsen
har, manar mig att uttala min mening. Jag skall dock icke länge
upptaga kammarens tid och icke inlåta mig i några detaljer. Jag
skall således lemna å sido både Niemifors och llasafors, både Korpikylä
och Haparanda; den ena eller andra luden, den ena eller andra slutpunkten
är här af försvinnande liten betydelse i jemförelse med den
stora hufvudfrågan: stambanans framdragande till riksgränsen eller
— icke.

Chefen för civildepartementet yttrar i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 26 sistlidne februari rörande denna bana följande:

aDä man under de senare åren utdragit stambanenätet norrut
genom öfre Norrland till Boden, har det hufvudsakliga skälet varit,
att man velat bereda dessa till följd af sin aflägsenhet synnerligen
ogynsamt stälda, men med rika utvecklingsmöjligheter utrustade trakter
förmånen af den mägtiga häfstång för framåtskridande, som en jernväg
alltid innebär. Samma skäl talar kraftigt för jernvägens fortsättande
genom de delar af Norrbotten, som ännu icke kommit i åtnjutande
deraf, till riksgränsen. Dertill kommer beträffande området
närmast gränsen, att befolkningen till stor del är af finskt ursprung
eller åtminstone talar finskt språk. Eu jernvägsförbindelse med det
öfriga landet torde otvifvelaktigt komma att verksamt bidraga till att
närmare förbinda denna befolkning med landets öfriga invånare samt att
i dessa trakter utbreda svenskt språk och svensk kultur och har således
äfven i detta afseende en stor betydelse.44

‘‘På dessa skäl och med åberopande jemväl af hvad utaf myndigheterna
i ärendet anförts, tvekar jag icke tillstyrka Eders Kongl. Maj:t
att hos Riksdagen väcka förslag om norra stambanans fortsättning på
andra sidan Boden emot riksgränsen.44 Man finner således häraf, att
chefen för civildepartementet för banans byggande åberopar två hufvudsakliga
skäl. Det första skälet var, att man ville bereda den del af
Norrbotten, som ännu icke kommit i åtnjutande af jernvägsförbindelse,
Första Kammarens Vrot. 1897. N:o 19. 2

Fortsättning

af norra

stambanan

(Forts.)

N:o 19. 18 Onsdagen den 7 April.

Fortsättning “den mägtiga häfstång för framåtskridande, som en jernväg alltid
af norra innebär". Härom är intet annat än godt att säga, och hvar och en
unnar utan tvifvel denna aflägsna landsbygd all den lättnad i kommunikationer,
som kan den beredas. Men jag beder få erinra, att
precis samma skäl kan åberopas för snart sagdt hvilka järnvägsanläggningar
som helst och skulle med ännu större skäl kunna åberopas
för de icke obetydliga delar af vårt land, som i afseende å kommunikationer
äro vida mer vanlottade än Norrbotten. Det andra skälet är,
att anläggandet af en jernväg skulle bidraga till att utbreda svenskt
språk och svensk kultur bland den finsktalande befolkningen i området
närmast finska gränsen. Äfven om detta är intet annat än godt att
säga. Jag tror likväl, att en föregående talare, som vidrörde denna
fråga, icke obetydligt öfverskattar betydelsen af den utbredning af
svensk kultur, som genom jernvägens anläggande skulle komma till
stånd, men för öfrigt lernnar jag mitt erkännande åt den värme, hvarmed
han förordade allt, som kan befrämja detta utbredande, hör
min del tror jag, att genom skulor och undervisningsanstalter befrämjas
utbredande af svenskt språk och svensk kultur långt mera, än genom
anläggande af en jernväg, och dessutom blir den metoden betydligt
billigare och leder ojemförligt mycket snabbare och säkrare till målet.

Det finnes emellertid andra synpunkter, än dessa, från hvilka
denna stora och vigtiga fråga torde böra betraktas, och bland dessa
i främsta rummet den militärpolitiska. Denna synpunkt har nu så
utförligt framhållits af den andre talaren i ordningen, att, efter det
uttömmande anförande han hade — ett anförande, som mera smakade
af storpolitik, än jag önskar, att det från denna plats i denna kammare
hade skett — jag skulle kunna anse mig befriad från att inlåta mig
på densamma, och jag skall ej heller göra det i vidsträcktare mån än
mitt ämne nödvändigt kräfver. I chefens för civildepartementet yttrande,
hvarest man med något skäl kunnat vänta att finna den föreslagna
jernvägens militärpolitiska betydelse berörd, är denna fråga
likväl fullkomligt förbigången, för såvidt den icke får anses inrymd uti
orden: “På dessa skäl och med åberopande jemväl åt hvad utaf myndigheterna
i ärendet anförts, tvekar jag icke''1 etc.

Låtom oss då se till, hvilka dessa myndigheter äro och hvilka
äro deras skäl! Här möter oss i främsta rummet Norrbottens läns
landsting, i hvars yttrande Kong!. Maj:ts befallningshafvande i länet
instämt. Landstinget säger: “Från strategisk synpunkt hade väl betänkligheter
uttalats mot stambanans framdragande till riksgränsen,
men dessa delades icke af alla sakkunnige, och det funnes numera
näppeligen någon stat, som af strategiska skäl afstått från jernvägsförbindelse
med äfven de mägtigaste grannar.“ Dessa betänkligheter
hade icke delats af alla sakkunnige! Jag vet icke, hvilka här egentligen
menas med “sakkunnige", men jag får säga, att itall det menas
sakkunnige militärer, torde deras antal snart vara räknadt, hvilka icke
hysa betänkligheter i detta hänseende. Vidare hette det, att det
“funnes numera näppeligen någon stat, som af strategiska skäl afstått
från jernvägsförbindelse med äfven de mägtigaste grannar". Detta
låter någonting; men jag beder få allvarligt betona, att det icke i

Onsdagen den 7 April. 19 N:0 13.

hela Europa finnes någon stat, som i afseende å belägenheten kan Fortsättning
jemföras med skandinaviska hallon, hvilken gränsar intill verldens a-'' ”omt
mägtigaste militärstat och genom sitt till största delen hafomflutna
läge blilvit af naturen sjelf omgärdad med en försvarslinie af alldeles
oskattbart värde. Är det nu från militärpolitisk synpunkt och i strategiskt
hänseende klokt att å den smala landgränsen öppna en inkörsport
och bana en militärväg, som måste göra skyddet af Östersjöns
väldiga vattenbälte i väsentlig mån illusoriskt? Svaret bör vara lätt att
finna, hör öfrigt är jemförelsen mellan oss och kontinentens stater
fullkomligt oberättigad och vilseledande, vare sig man jemför oss med
de stora och sins emellan temligen jemnstarka militärstaterna eller
med de mindre staterna, som — hvad en del af dem angår — lefva
under skyddet af eu garanterad neutralitet och för sin existens nödvändigt
behöfva jernvägskommunikationer med de större staterna; men
vi behöfva icke den kommunikationsled, som här är i fråga.

Jag beder nu att få öfvergå till en annan myndighet — denna
gång eu militär myndighet — nemligen t. f. chefen för generalstaben.

Uti sitt den 30 april 1895 afgifua utlåtande -— sid. 5 i den kong!,
propositionen — anför t. f. chefen för generalstaben, “att stambanans
framdragande till riksgränsen, så framt den finge en strategiskt rigtig
utstakning, väl komme att medföra hvarjehanda fördelar för försvaret
åt landskapet Norrbotten, men att dessa fördelar likväl icke kunde
uppväga de betydliga olägenheter för riksförsvaret i dess helhet, som,
på sätt i utlåtandet närmare angifvits, deraf skulle följa. Då emellertid
de strategiska skälen icke kunde vara de bestämmande uti en
fråga sådan som den föreliggande, der det gälde, bland annat, att
främja vårt eget lands odling och utveckling och kanske äfven dess
språkliga och nationella enhet, ansåge t. f. chefen sig icke kunna på
dessa skäl afstyrka förslaget. Såsom en oeftergiflig fordran, från militär
synpunkt sedt, för att icke norra stambanans framdragande till riksgränsen
skulle lända vårt försvarsväsen till obotlig skada, ansåge dock
t. f. chefen sig böra uppställa en befästningsanläggning i Norrbotten."

Äfven detta utlåtande är åberopadt i chefens för civildepartementet
ofvan omförmälda anförande till statsrådsprotokollet den 26 februari
1897. Längre fram på sid. 9 förekommer en sammanfattning af hvad
t. f. chefen för generalstaben yttrat, lydande sålunda: “att norra stambanans
framdragande från Boden intill riksgränsen ingalunda vore
önskligt ur militär synpunkt, utan tvärtom innebure en påtaglig försämring
af vårt lands nuvarande strategiska läge;" — Här står
“strategiska" läge, men borde väl vara vårt lands mil i''tärpolitiska
ställning; ty jag tror knappt, att man om ett helt land kan använda
ordet strategiskt läg;e, i detta ords egentliga betydelse, men väl kan
man tala om dess militärpolitiska ställning. — Vidare säges: “att, då
norra stambanans fullbordande ur alla öfriga synpunkter måste betraktas
såsom särdeles magtpåliggande, de militära motskälen finge
stå tillbaka;" jag beder att få understryka dessa ord: de militära
motskälen finge stå tillbalca. Jag skall ett ögonblick stanna vid detta
yttrande. T. f. chefen för generalstaben konstaterar, att stambanans
framdragande till riksgränsen ingalunda är önskligt ur militär syn -

No 19.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts)

Onsdagen den 7 April.

punkt, utan medför en påtaglig försämring af vårt lands nuvarande
“strategiska läge"; men tillägger, att då banans fullbordande ur öfriga
synpunkter är magtpåliggande, de militära motskälen finge stå tillbaka.
Hvilka äro då dessa andra synpunkter? Vi hafva nyss hört dem.
De åberopades i civilministerns anförande till statsrådsprotokollet och
utgjordes af eu önskan att åt den del af Norrbotten, för hvilken jernvägsanläggningen
närmast är afsedd, kunna bereda lättade kommunikationer
och eu önskan att befordra den svenska kulturen inom denna
landsdel. Nu väger t. f. chefen för generalstaben mot hvarandra de skäl,
som anförts för och mot jernvägen. 1 ena vågskålen lägger han de från
militär synpunkt högst betänkliga vådor, som jernvägens framdragande
till riksgränsen medför och i andra vågskålen lägger han dessa nyssnämnda
“öfriga synpunkter“ och finner då de skäl, som lagts i den senare
vågskålen så tungt vägande, att denna sänkes mot jorden, under det den
andra vågskålen med de militära skälen fjäderlätt stiger mot höjden.
Detta yttrande å embetets vägnar af eu militär myndighet, som af
Kongl. Maj:t fått det ansvarsfulla uppdraget att afgifva utlåtande i eu
utomordentligt vigtig militär angelägenhet, är egnadt att ådraga sig en
synnerlig uppmärksamhet och eu uppmärksamhet, som för den, hvilken
underskrift detsamma, näppeligen kan blifva af smickrande art. Jag
känner mig uppfordrad begagna detta tillfälle att på det kraftigaste
protestera mot nämnda yttrande. Och jag begagnar äfven tillfället
att konstatera, att t. f. chefens för generalstaben subjektiva åsigt
rörande den relativa vigten af de skäl han aufört för eller mot banans
byggande på intet sätt kunna rubba eller försvaga hans på fullt giltiga
och objektiva grunder fotade uttalande, att banan är för “riksförsvaret
i dess helhet“ mycket betänklig. Emellertid, för att stambanans
fortsättning till finska gränsen “icke skall lända vårt försvarsväsen
till obotlig skada11, säger generalstabscheten, att en befästning
måste anläggas i Norrbotten. Således: för att något så när — jag
citerar alltjemt — “för att något så när uppväga de militära vådorna
af banans framdragande till riksgränsen" är en befästning nödvändig.
Ja, det kan nog hända, det. Sådana uttalanden har man äfven hört
från många andra håll och äfven i den reservation, som tre ledamöter
af denna kammare i statsutskottet afgifvit, en reservation, uti hvilken
en fjerde ledamot äfven instämt. Men jag undrar, om man icke
mellan raderna i dylika uttalanden kan läsa t. f. generalstabschefens
senast citerade yttranden i omvänd ordning, och om desamma då icke
skulle komma att lyda ungefär så: för att motivera en beiästningsanläggning
i Norrbotten — eventuelt vid Boden — äro de militära
vådor, som måste följa af jernvägens utsträckande till riksgräusen eu
nödvändig bundsförvandt.

För fullständighetens skull torde jag böra åberopa ett yttrande
äfven af eu annan myndighet, nemligen jernvägsstyrelsen. Denna myndighet
säger: "I detta afseende" — i fråga om norrländska banans
fortsättning från Boden — “hade framhållits, hurusom en jernväg,
sådan som den nu ifrågavarande, vore egnad att såväl främja statens
intressen som ock bidraga till utvecklingen inom den vidsträckta landsdel,
som deraf komme att röna inflytande; att banans strategiska be -

Onsdagen den 7 April. 21

lydelse vore afsevärd, då derigenom möjliggjordes ett hastigt framförande
af trupper och förnödenheter i händelse af fiendtligt angrepp;
samt att från politisk synpunkt det vore af högsta intresse, att banan
komme till stånd såsom egnad att närmare sammansluta aflägsna delar
af Norrland med det öfriga Sverige." Efter hvad jag haft äran anföra,
torde kammaren finna, att detta uttalande icke påkallar något
som helst bemötande från min sida.

Jag hade så när glömt statsutskottet. — Äfven utskottet har ju
lemnat utlåtande i frågan, ett utlåtande, som upptager nära nog 5
hela rader i betänkandet. Det låter så här: “Den stora nationella
betydelsen af stambanans framdragande längre upp i Norrbotten har
blifvit så kraftigt framhållen, att utskottet icke torde behöfva ytterligare
upprepa hvad i sådant hänseende blifvit af samtliga myndigheter
i olika ordalag uttaladt och dessutom är allmänt erkändt." Den
stora nationella betydelsen! Här har med ovedersägliga skäl ådagalagts
den stora fara, som från försvarssynpunkt denna jernväg måste
framkalla. Har då försvarsfrågan icke längre någon nationel betydelse?
Är det verkligen slut med dess nationella betydelse, upphör den i
samma stund den kommer i kollision med ekonomiska eller, låt vara,
“kulturella" och ideella intressen? Jag tror, att man på den frågan
måste svara ett absolut nej.

Jag skall nu afstå från att djupare ingå på denna fråga, ehuruväl
det från många synpunkter kunde vara ganska frestande att så
göra. Jag har hittills hållit mig uteslutande till officiella dokument,
uteslutande till myndigheternas uttalanden i ämnet. Skulle jag sträcka
mitt anförande öfver denna gräns, kunde jag blifva frestad att servera
herrarne ett militärt anförande eller ett föredrag, såsom det heter, och
jag förmodar, herrarne hafva haft mer än nog af den sorten. Det
sagda må således vara nog. Hvar och en af kammarens ledamöter
dnser i alla fall väl, hvilken ståndpunkt jag för min del måste intaga
i denna fråga.

Men ännu ett par ord. De stora och vigtiga militära inkast, som
hafva blifvit framförda mot denna banas framdragande till riksgränsen,
äro efter mitt förmenande utaf den beskaffenhet, att hvar och en, som
tagit del af dem, måste stanna inför dem och betänka hvad statens
väl kräfver. Ingen af de myndigheter, som yttrat sig i frågan, har
kunnat bestrida de “betydliga olägenheter för riksförsvaret i dess helhet,
som af banans byggande härflyta. Ingen har heller, såvidt jag
vet, ens försökt gendrifva dessa inkast. Men ändå, ändå skall banan
byggas. Finnes det väl någon af eder, mine herrar, som kan i denna
stund förutsäga eller öfverblicka arten eller omfattningen af de förvecklingar,
hvartill denna banas byggande och de planer, som dermed
stå i sammanhang, kunna komma att gifva ett måhända välkommet
uppslag? Jag tror det icke. Dessa förvecklingar kunna måhända blifva
ödesdigra nog. Men ändå vill man bygga banan.

Det är för mig långt ifrån angenämt att nu hafva måst uppträda
i denna fråga i strid icke blott med den mening, som omfattas af regeringen,
utan äfven med statsutskottets ledamöter, och i strid, såsom
jag befarar, med många af denna kammares ledamöter, hvilka jag i

N o IS

Fortsättning

af norra

stambanevn.

(Forts.)

N:0 19

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

andra frågor haft den glädjen att räkna såsom mina meningsfränder.
Men är detta oangenämt, så är det så mycket angenämare att veta
sig hafva följt sitt samvetes röst och pligtens bud. Med min uppfattning
af den stora militär-politiska betydelse denna bana eger och
lifligt ötvertygad, att deu tid kan komma — förr eller senare — då
genom densamma förderfvet bryter in öfver fäderneslandet, finner jag
mig manad att uttala eu varning mot den väg. man står i begrepp
att beträda. Må vara, att denna varning här ohörd och opåaktad
förklingar, — derpå är jag beredd — men den blir dock bevarad i
dagens protokoll. Och inför svenska folket, hvars vigtigaste intressen
det kan komma att gälla, inför militära meningsfränder, och, jag kan
tillägga, inför den provins, hvars talan jag har äran föra, står jag åtminstone
ansvarsfri, då jag nu, herr grefve och talman, på grund af
de vådor ur försvarets synpunkt, som med denna bana äro förenade,
yrkar afslag på den föredragna punkten, tilläggande: dixi et salvavi
animam ramm.

Herr statsrådet friherre Rappe: Det är med stor smärta och
förvåning jag åhört den diskussion, som här egt rum rörande förevarande
vigtiga fråga. I denna kammare väntade jag mig, framför
allt när det gälde fosterlandets intressen och vårt lands försvar, att
eu enig opinion skulle uttala sig. Jag har vidare hört, under benämningen
strategi, besynnerliga åsigter uttalas, som jag sannerligen icke
väntat att här tå höra. Men, mine herrar, låtorn oss gå igenom ämnet
och tillse, hvad vårt lands försvar i sjelfva verket kräfver. Jag
skall dervid försöka uttala mig på ett sådant sätt, att äfven de, som
allra minst sysselsatt sig med militära saker, skola väl kunna se,
hvar sanningen, den rätta uppfattningen, ligger.

Sverige har, för att skaffa sig ett bättre försvar, åtagit sig stora
bördor genom den förbättrade härordning, som 1892 antogs. Jag än
förvissad om, att ingen af dem, som då afgåfvo sin röst till förmån
för detta förslag, gjorde det utan under liflig förhoppning, att genom
denna förbättrade härordning skulle landet vara i stånd att värna sig
mot sina mägtiga grannar. Väl hördes äfven från denna kammare
röster, att dessa grannar egde till sitt förfogande försvarskrafter, som
mångdubbelt öfverstego våra, och att det under sådana förhållanden
icke lönade sig, att vi fortfarande sökte kämpa för vårt oberoende;
men det var röster i öknen, och med stor majoritet stanuade kammaren
vid beslutet om en organisation, som kan anses motsvara sitt
ändamål.

Här har af föregående talare hänvisats till vårt lands militärgeografiska
läge och äfven, ganska rigtigt, framhållits, att just detta
militär-geografiska läge hitintills satt oss i stånd att, vid bestämmandet
af våra stridskrafters storlek, mäta dessa icke med dem, som absolut
taget kunna uppställas af våra grannar, utan med dem, hvilka
dessa grannar förmå att sjöledes öfverföra till våra kuster. Sedan
Finland gått oss förlustigt, har det, tack vare Carl Johans visa politik,
verkligen varit möjligt för oss att bestämma våra stridskrafter med
fäst afseende på dem, som en motståndare kunde föra öfver sjön.

N:o 19.

Onsdagen den 7 April.

Hvad som gör det möjligt för England att vara en stormast, är just den
omständigheten, att England, vid sidan åt sin flotta, icke behöfver
hafva större landttrupper, än som erfordras för att möta de stridskrafter
en fiende kan föra öfver sjön. Så ungefär har det hitintills
varit äfven för oss. Och det har med öfvertygelse påpekats af en
föregående talare, att så böra vi fortfarande ställa för oss; på denna
basis bör vårt försvar alltjemt vara grundadt.

Vårt sista finska krig gaf oss visserligen exempel på, huru vi
äfven landvägen kunde blifva attackerade. Men det skedde då med
jemförelsevis små stridskrafter, och en fiende har icke till denna stund
kunnat antagas komma landvägen in i vårt land med några betydande
trupper, just derför att dessa trupprörelser måste ske i en vägfattig
trakt, der det saknades medel att uppehålla armén, och der de trängkolonner,
som fienden måste föra med sig för att underhålla armen,
skulle blifva så betydliga, att arméns storlek derigenom måste blifva
begränsad. Våra iörsvarsplaner hafva också hittills kunnat gå ut på
att hafva stridskrafterna samlade i vigtigare delar af landet, för att
derifrån kunna rigtas mot den anfailspunkt fienden valt, då han en
gång verkstälde sin landstigning; och tack vare den omständigheten,
att fienden icke kunnat tänkas sjöledes komma med större stridskrafter,
hafva vi haft utsigt att kunna kasta honom öfver ända och värna oss.
De stridskrafter, hvarmed man kunde befara, att en fiende skulle gå
omkring Bottniska viken, voro, såsom förut framhållits, alltför obetydliga,
för att man skulle behöfva fästa synnerlig uppmärksamhet vid
dem. Besegrade man väl den landsatta fiendtliga hufvudarmen, skulle
det nog gå att komma till rätta med öfriga fiendtliga afdelningar.
Sådana°hafva våra försvarsplaner hittills varit.

Nu säges, att genom att anlägga denna jernväg skulle allt förändras,
och den siste talaren sökte på det allra kraftigaste afstyrka
derifrån, emedan just genom denna jernvägs tillkomst ett möjligt hutvudanfall
mot vårt land, i stället för att det hittills tänktes komma öfver
sjön hädanefter skulle kunna väntas öfver land. Detta är också den
förändring, som kommer att inträffa. I och med detsamma vi få en
jernväg, som öfver fastlandet blir en förbindelseled med en möjlig
fiende, riskera vi att sannolikheten blir större, att hutvudanfallet kommer
öfver land. Sker så, måste vår hufvudstyrka hädanefter vara
samlad i norra delarne af riket, hvaremot vi, genom eu utvidgad
flotta, måste söka trygga oss mot det hädanefter mindre sannolika
hutvudanfallet från sjösidan.

Men hvad är då felet i den förre talarens resonnementf Jo, det
ligger deri, att det skulle bero på oss, och endast pa oss, att bestämma,
huruvida en jernväg skulle finnas, hvarigenom vi komme i förbindelse
med grannlandet. Skulle detta bero på oss, och jag tilllogar ■
skulle frågan icke behöfva ses från mer än en enda synpunkt, den
rent militära, ja hvilken militär skulle icke då ställa sig på hans sida
och säga, att vi i det längsta måste förekomma, att eu jernväg komme
till stånd, som på ett sådant sätt förändrade vårt militär-politiska läge.
Men det är icke i vår band detta ligger, ty vi kunna ej kommendera
öfver samtliga de 110 mil, som lör närvarande ligga emellan giann -

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

N:0 19.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

landets jernväg och vår egen jernvägs slutpunkt, och bestämma, att det
fortfarande skall förblifva på det sättet, som det nu är. Vi må tala och
göra hvad som helst, så kommer jernvägen på andra sidan Bottenhafvet
att fullbordas, och huru gestalta förhållandena sig då? Den
frågan vill jag ställa till herrar strateger och andra ledamöter af
denna kammare! Huru skulle det arta sig, om man på den andra
sidan kunde uppmarschera med sina stridskrafter, men vi voro förhindrade
att föra några trupper emot dessa, derför att vi saknade
jernväg? Det är detta sakförhållande, som bör med all magt betonas.
Situationen vore icke längre sådan, som den varit förut eller sådan
den är för närvarande i och med detsamma jernvägen på andra sidan
utförts.

Med eller mot vår vilja dragas vi derhän, att vi å vår sida måste
bygga en jernväg, så väl af många andra vigtiga skäl, som för att vi
fortfarande må kunna värna vårt gränsland. Det är sant, att på detta
sätt och hädanefter blir det militär-politiska läget för vårt land i dess
helhet försämradt. Vi måste derför vidtaga särskilda åtgärder, om
yi önska att jemvigt fortfarande måtte råda. Det är derför man så
öfvertygande velat framhålla nödvändigheten af att, om vi skola vinna
denna jemvigt, vi böra åstadkomma ett fast försvar i den öfre delen
af vårt land. Jag vet icke om det var just så välvilligt sagdt, att det
vore för att få nöjet att bygga en fästning högt uppe i Norrland, som
man framkommit med förslaget att draga fram den jernväg, hvarom nu
är fråga. Det var väl ett förhastadt ord! Då vi med bästa vilja icke
kunna förekomma, att vårt militär-politiska läge blir sämre genom att
en eller flera jernväg*»- dragas fram till riksgränsen på dess andra
sida, så måste vi se till, hvad som är att göra för att råda bot mot
denna olägenhet.

Det är väl icke någon i denna kammare, som icke har den åsigten,
att vi måste göra hvad vi kunna för att värna den öfre delen af vårt
land lika väl som dess öfriga delar, så mycket mera som en förlust
af denna del måste draga med sig oöfverskådliga följder med afseende
på möjligheten att försvara de öfriga och att sålunda kunna existera
såsom en sjelfständig stat. Om en jernväg kommer till på andra sidan
gränsen äro vi således tvungna att, ur militär synpunkt och för att
icke vårt försvar och vårt militär-politiska läge skall blifva sämre,
bygga eu fästning der uppe.

Här har upprullats en tafla öfver så mycket annat, som skulle
göras först. Man skulle befästa Stockholm, Göteborg och Karlskrona.
Ja, det är nog sant att det vore mycket förmånligt, om man kunde
ställa allt detta i ordning, och vare det långt ifrån mig att icke i sinom
tid med ifver söka bringa saken derhän. Men förhållandena hafva,
såsom sagdt, numera ändrat sig. Hufvudanfallet emot vårt land kan
nu mera med största sannolikhet beräknas rigtas mot rikets nordliga
delar, medan det åter är mindre sannolikhet för, att man attackerar
de öfriga delarne. Det ligger dessutom icke i vår hand att draga ut
på tiden då detta sker. Det kan icke hjelpas, att, fastän vi icke hafva
alla befästningar i mellersta och södra Sverige i ordning, vi måste
gripa oss au med att ordna förhållandena i norr och ställa så till i

N:0 19.

Onsdagen den 7 April.

de norra delarne, att vi der icke stå värnlösa. Jag skulle vilja ställa
eu fråga till de militärer, som säga sig icke förstå bekofvet af en fästning
i Norrland, eller än bättre gifva dem det uppdraget att föra fram
svenska trupper i Norrland, om en invasionshär der hotade att infalla.
Huru skulle de föra fram dessa trupper utan att hafva eu befäst
punkt att stödja sig på? Det har här talats om olika slag åt strategi,
men jag hyser ej ringaste fruktan, att icke hvarje kunnig militär inom
— eller utom — vårt land skall uttala den åsigt, att det icke finnes
något annat medel, hvarigenom vårt gränslandskap kan försvaras, än
genom att bygga en befästad plats deruppe. Talet om att det skulle
icke vara så noga betänkt med afseende å kostnaderna för försvaret i
norr får stå för talarens egen räkning. Han ville låta påskina, att
derför att ett något större belopp blifvit i frågasatt i år, än förra
året, så skulle man icke så noga betänkt saken, och dessutom tillkomma
ju, såsom han sade, fästningstrupperna. Jag vill till den ärade talarens
uppmuntran, såvida han icke vet det förut, säga, att då i statsrådsprotokollet
den 2 januari 1896 första gången fråga om befästningar
i Norrland, framstäldes, omtalas der, att dessutom tillkomma Jcostnaderna
för befästningstrupperna. — Det är således ingenting nytt,
utan hvad hvar och en visste förut. Jag tror icke, att den, som verkligen
vill taga reda på förhållandena, skall kunna säga, att frågan
icke blifvit med omsorg undersökt, innan den framlades för Riksdagen.

Med hvad jag nu yttrat anser jag mig i hufvudsak hafva bemött
anmärkningarne emot fästningens behöflighet och äfven emot den vigtigaste
delen af frågan om jernvägen, att den bör komma till stånd.
Jag öfvergår derför nu att yttra några ord om jernvägens sträckning.

Det är verkligen, så vidt jag förstår, besynnerliga skäl, som framkommit
för att militäriskt försvara Hasaforslinien. Det har antydts,
att det skulle vara af ringa betydelse, om jernvägen finge denna sträckning
eller kornme att gå några kilometer längre emot norr. Afståndet
från den farliga landstigningspunkten vid Strömsund till Hasafors
är 17 kilometer, en väglängd, som eu truppstyrka tillryggalägger
på 4 timmar. En mil längre in skulle Niemiforslinien ligga, och den
väglängden synes kanske för en ytlig betraktare ej så betydlig, att
den borde taga i anspråk något afsevärdt längre tidsmått. Men, jag
vänder mig nu till herrar militärer, har man marscherat 4 timmar,
lär man allt, innan man fortsätter, behöfva någon, t. ex. en timmes,
hvila, och då man dessutom betänker terrängens beskaffenhet — vägen
går emellan ett högt berg och elfven — och svårigheten att der komma
fram, finner man att för sjelfva tillryggaläggandet af denna väg neg
erfordras 2 \ timmar till. 7 \ timmar är den kortaste tid, på hvilken
någon styrka kan utföra en marsch fram till Niemifors. Man har således
eu skilnad emellan 4 timmar och 7 | timmar, hvilket är eu ganska
afsevärd skilnad, derest vår armé vill skicka undsättningstrupper.
Om undsättningstrupperna hafva 7 eller 8 timmar på sig, så lära de
nog få än längre tid till sitt förfogande, ty mellan llasafors och Niemifors
finnes ett vigtigt pass, der en ringa styrka kan fördröja fiendens
vidare framryckning. Någon dylik fördel erbjuder sig ej söder om

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forte.)

N:o 18. 26 Onsdagen den 7 April.

Fortsättning Hasafors. Och skulle fienden verkligen göra en landstigning och kapa
stamTanan. utaf den Jernvä8’ som vi hafva deruppe, då skulle vår armé, som en(Korta.
) ’ däst förmedelst denna jernväg kan existera, nödgas genast gå tillbaka,
och det hela blefve, fruktar jag, något motsvarande kaputilationen vid
Kalix, den som egde rum senast svenska trupper voro uppbådade här
uppe.

Lägger man jernvägen så, att den kan med största möjliga trygghet
begagnas af de egna trupperna, så har man, oaktadt de olägenheter
som blifvit framstälda, dock vunnit den stora fördelen, att man
sjelf drager all den nytta af densamma, som är möjlig.

Den talare, som yttrade sig näst före den siste, ville göra troligt,
att svenska armén omöjligen skulle kunna föras fram öster om Lule
eif. Emot detta hans yttrande ber jag få sätta det, att skola vi
tänka på ett försvar, äro vi förpligtade att så ordna våra försvarsförhållanden,
att vi förmå värna äfven de delar af vårt land, om hvilka
den blifvande striden kommer att stå. Vi måste söka rycka fram minst
till Kalix eif. Om vi nu också faktiskt icke skulle lyckas komma fram
dit, utan nödgas stanna vid Lule eif, skall jernvägen derför läggas så
oförmånligt för oss som möjligt? Att vilja utstaka jernvägen med hänsyn
till de förhållanden, som komma att inträda, derest olyckan vill,
att fienden får densamma i sina händer, är ett resonnement, som, vid
allvarligare eftertanke, icke håller streck, och jag hemställer till den
ärade talaren, om det resonnementet var allvarligt menadt?

Jag tror, att alla sakkunniga militärer måste uttala sig till förmån
för Niemiforslinien. Väljes den andra sträckningen, är frågan
säkerligen ännu ej mogen för afgörande. Bättre, vida bättre lärer då
vara att vänta med jernvägen. Den närvarande regeringen — det
tror jag mig kunna uttala — torde icke vara sinnad att acceptera
någon annan sträckning än Niemiforslinien.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Då jag vågat begära ordet
i denna fråga, skall jag bedja att få behandla den från den sida, som
närmast föreligger i utskottets betänkande och sorgfälligt undvika hela
det stor-politiska och strategiska område, hvarpå åtskilliga föregående
talare tyckas hafva kommit in.

Då jag står såsom reservant i denna punkt, men icke kunnat
följa den reservation, som här blifvit debatterad och omhandlad, ber
jag få nämna, att skälet, hvarför jag icke kunnat följa denna reservation,
har varit af formel art, nemligen så, att jag anser, att befästningsvilkoret
icke borde hafva med jernvägssaken att göra, då Kongl.
Maj:t icke fästat detta vilkor vid sin proposition och då befästningsfrågan
för öfrigt ligger under Riksdagens behandling på grund af en
annan Kongl. Maj:ts proposition. Erfarenheten har för öfrigt gifvit
vid handen, huru svårt det är att få fram frågor, då man sammankopplat
dem med hvarandra, särskildt då försvars- och ekonomiska
frågor sammanföras.

Om jag således icke kunnat följa reservanterna, ber jag dock få
uttala, att jag icke anser, att de på något sätt förtjent det klander,
som under debatten kommit dem till del. Reservanterna hafva ju en -

N:o 19

Onsdagen den 7 April.

däst sökt föra fram försvarsfrågan och detta är en fråga, som under
hela norra stambaneanläggaingen spelat in. Det finnes icke en kilometer
på den norra stambanan, som icke blifvit anlagd och fått sitt
läge med särskild hänsyn till försvaret. För min del vill jag inlägga
eu gensaga emot hvad herr Björlin nämnde, då han ville påstå, att
reservanterna förstört utsigterna för fästningens kommande till stånd.
Det tror jag icke. En sak, hvars vigt alla inser, blir icke förstörd på
att blifva omnämnd och debatterad inom Första Kammaren. Men
hvad jag skulle vilja betvifla, det är lämpligheten åt den fallskärm,
med hvilken herr Björlin ville, att fästningsförslaget skulle förses i år,
och tack vare hvilken fallskärm det så småningom skulle sänka sig
ned och mottagas af välvilliga händer. Jag fruktar, att denna fallskärm,
styrd på det sätt han antydt, kan föra hela vår befästningsplan
i en fallgrop. Om jag således skiljer mig från reservanterna i denna
punkt, så ber jag att få stå dem nära i fråga om det ötriga.

Jag kan icke dela utskottets uppfattning, som talarom hvilka betänkligheter,
som skulle vara en följd af det stora antal jernvägskoncessiouer,
som f. n. ligga inne hos Kongl. Maj-.t. Jag bär den åsigt:
ju mera kommunikationer dess bättre. Genom kommunikationer föres
odling till orterna, man befrämjar deras välmåga och gifver dem bärkraft
att stå emot de eventuella kriser, som utskottet omnämnt. På
samma gång enskilda jernvägsföretag uppblomstra, anser jag emellertid,
att staten bör hålla jemna steg med dem. Icke så, att för hvarje
kilometer enskild jernväg, som bygges, skall staten bygga en, utan
staten skall anlägga och i sin hand hålla de vigtiga samtärdselpulsådrorna.
Ty lika olämpligt som det vore, ifall staten skulle hafva
hvarje bana i sin hand, lika olyckligt vore det, om vårt jernvägsnät
skulle falla i händerna på enskilda bolag.

Man har vidare framhållit den forcerade jernvägsplan, som här
är utlagd, men följer man reservationen med det deri reducerade beloppet,
så kommer man till det slutresultat i afseende å detta belopp,
att, då Kongl. Maj:t har rätt, att redan i år få utanordna eu viss
del af detsamma, det sammanlagda beloppet, för hvilket banor skall
utföras på tre ställen i Sverige, icke blir nämnvärdt större än den
summa, för hvilken under ett antal föregående år jernvägsbyggnader
utförts ensamt i Norrland.

Jag har endast velat klargöra min ståndpunkt i detta afseende
och då diskussionen närmast rör sig om den törsta punkten, skall jag
begränsa mitt yttrande dertill. Likvisst beder jag få nämna, att för
min del skulle jag vilja vara med om att få alla tre banorna till stånd;
och beträffande särskildt de två, nemligen den i Norrland och den
mellan Krylbo och Örebro, tror jag mig våga nämna, att samtliga kamrater
från Bohuslän i båda kamrarne komma att gifva sina röster för
dessa företag, och detta i enlighet med våra traditioner. Vi från Bohuslän
hafva i många år, så länge som kommunikationsfrågorna stått
på dagordningen, troget med våra röster bidragit till kommunikationer
i så godt som alla delar af vårt land, utom lins oss sjelfva. Under
det jernvägsniitet vuxit ut öfverallt, har Bohuslän kommit att stå

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

No 19.

Onsdagen den 7 April.

Fortsättning så långt tillbaka i detta hänseende, att det är härvidlag närmast jemaf
norra förligt med Herjeådalen.

itambanan.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr vice talmannen: Då för tre år sedan den norra stam banans

framdragande till Boden firades med en mer än vanligt högtidlig
invigning, hvartill Riksdagen genom delegerade var inbjuden att
deltaga, förestälde jag mig, och säkerligen flera än jag, att dermed
vore stambanebyggandet och specielt norra stambanans byggande för
den närmaste framtiden afslutadt. Jag finner emellertid, att så icke
är förhållandet. Den norra stambanan har återkommit, men denna
gång icke ensam; den har fått två adjutanter nemligen: Krylbo—Örebro
och den med en mycket espressiv benämning så kallade “längdbanan-''.

Då det är fråga om en fortsättning af norra stambanan torde
det vara skäl, att gorå en tillbakablick på det ekonomiska resultatet
af den hittills utförda stambanebyggnaden i Norrland och specielt i
det öfre Norrland. Då jag under denna riksdag har varit mycket
tystlåten, torde det ursäktas mig om jag för en stund tager kammarens
tid om ock icke dess uppmärksamhet i anspråk.

Enligt den senast utgifna jern vägsstatistiken utgöra statsbanorna
i Sverige 3,269 kilometer, af livilka på Norrland falla icke mindre än
1,635 km eller 50 proc., under det att Norrlands folkmängd uppgår till
icke fullt 16 proc. af rikets hela folkmängd. Man kan då icke säga,
att Norrland, i fråga om jernvägar, har blifvit styfmoderligt behandladt,
då dertill kommer, att denna del af landet i industrielt eller — för
att begagna ett nytt, af statsutskottet användt ord, — “kulturelt"
hänseende är det minst framstående. Huru har då det ekonomiska
resultatet varit åt banorna i öfre Norrland? Sträckan Yännäs—Boden
har i medeltal under åren 1893—1895 lemnat en inkomst af — 0,57
proc. Sträckan Vännäs—Långsele har under 1891 — 95 lemnat en brist
på 1,14 proc. och sträckan Mellansele—Örnsköldsvik en brist på0,4i
proc. Sträckan Bräcke—Sollefteå har åren 1886—90 visat eu brist
af 0,oi proc. Under det sista qvinqvenniet har denna brist ökats till
0,8 6 proc. Ser man nu på nettoinkomsten per bankilometer — då
jag använder uttrycket “nettoinkomst" ber jag herrarne icke tro, att
jag ironiserar, ty jag använder samma uttryck, som användes i jernvägsstatistiken
— så lemnade banan Vännäs—Boden åren 1893—95
en nettoinkomst af — 253 kronor per bankilometer och banan VännäsLångsele
under åren 1891 — 1895 eu inkomst af—712 kronor per bankilometer
och bandelen Bräcke—Sollefteå under samma tid en nettoinkomst
af — 672 kronor per bankilometer och banan Mellansel—Örnsköldsvik
en nettoinkomst af — 262 kronor per bankilometer. Beräknar man
hvad denna brist å de olika linierna utgör för hela bansträckningen, kommer
man till en brist i medeltal årligen af sammanlagdt 327,881 kronor.
Hvad har nu anläggningskostnaden varit för dessa banor? Jag har efter
jernvägsstyrelsens statistik uttagit denna, och med inräknande af kostnaden
för den rörliga materielen uppgår sammanlagda kostnaden för

Onsdagen den 7 April. 29

sträckan Vännäs—Boden, Långsele—Vännäs, Mellansel—Örnsköldsvik
samt Bräcke—Solletteå till 30,633,278 kronor. Det är sant, att en
del af dessa banor har anlagts icke med upplånta medel, utan med
uppkomna öfverskott, men jag tror, att man är fullt berättigad, att, då
staten fortfarande gör upplåningar, beräkna den ränta staten får betala
för dessa lån. Beräknar man denna ränta efter 3 | proc., så uppkommer
en årlig utgift för staten af 1,072,155 kronor. Lägges dertill
den årliga brist, som trafiken förorsakat, så får man en summa af
1,400,036 kronor. Jag tror att om hälften, ja, fjerdedelen af denna
summa årligen användts på afdikningar i Norrland, på skogsskötselns befrämjande
m. m., så skulle ett bättre ekonomiskt resultat åstadkommits.

Man skall här invända: hvad som förloras har man igen i ökad
trafik på bansträckorna i nedre Norrland. Huru förhåller det sig
dermed? Jag skall börja vid riksgränsen. Storlien—Östersund lemnade
åren 1881—85 en behållning af 0,36 proc. Under följande 5-årsperioden steg denna till 0,76 proc. och under de sista åren, d. v. s.
från 1891 —1895, har den fallit till 0,66 proc. Banan ÖstersundTorpshammar
lemnade åren 1878—1880 en behållning af 1,09 proc.,
som under de följande åren steg till 1,3 9 proc. men under 5-årsperioden
1886—1890 sjönk till 0,30 proc. och under de sista 5 åren har
den fallit till 0,0 8 proc. Sträckan Torpshammar—Sundsvall skulle
man tro lemnat ett bättre resultat. Den gaf åren 1886—90 1,67 proc.,
men under sista 5-årsperioden, 1891 —1895, 0,70 proc. Sträckan
Ange—Bollnäs lemnade under åren 1881 —1885 en behållning af 0,82
proc., som föll under de följande 5 åren till 0,62 proc. och under den
sista 5-årsperioden har behållningen för denna bana gått ned till 0,12
proc. Till och med sträckan Bollnäs—Storvik, som under 5-årsperioden
1881—85 lemnade eu behållning af 1,88 proc. har sedermera
under de två följande 5-årsperioderna nedgått till 0,8 3 proc.

Jag frågar då: är icke detta ett briljant resultat? Öch det kallar
man då, att skuldsätta sig för “produktiva ändamål*. Ser man nu
på afkomsten af hela bannätet, så utgjorde denna under 5-årsperioden
1871 — 1875, d. v. s. för 20 år sedan, 4,22 proc.; under åren
1881—1885 har den nedgått till 3,68 proc. och under de sista 5 åren
har den minskats till 2,6 6 proc., och detta under det jernvägarne i
mellersta och södra Sverige oupphörligen ökat sin afkomst. Det är
de norrländska jervägarne, som trycka och nedtrycka afkomsten af
det hela, men det är, som sagdt, för produktiva ändamål.

När för 11 år sedan fråga förevar att utsträcka jern vägen öfver
Ångermanelfven uttalade jag mina betänkligheter deremot. Jag sade
då, att Ångermanelfven, skulle i finansielt hänseende komma att göra
skäl för sitt namn. Det har verkligen inträffat. Att resultatet skulle
blifva dåligt, det visste jag, men att det skulle blifva så rasande, det
trodde jag icke.

Men, säger man, och det har också departementschefen anfört till
statsrådsprotokollet, jernvägarne äro en inägtig häfstång till landets
framåtskridande och utveckling. Det är fullkomligt sant. Men all
sund utveckling måste ske gradvis, den sker icke stötvis, och när man
tillämpar en abstrakt sats på konkreta frågor måste man ovilkorligen

N:o 19.

Fortsättning
af norra
stambanan.
(Forts.)

N:o 19. 30 Onsdagen den 7 April.

Fortsättning taga hänsyn till förefintliga förhållanden. Från det yrke jag utöfvar
af norra skall jag taga ett exempel. Användande af ångkraften är en mägtig

stambanan, häfstång till jordbrukets utveckling. Men om en landtbrukare, som
( or s'' producerar t. ex. 50 ä 100 tunnor säd, lägger sig till med ett dyrt
ångtröskverk, för hvilket han saknar annan användning än att afverka
denna säd, så tillämpar han den i sig sjelf rigtiga satsen på ett bakvändt
sätt, och om en jordbrukare anskaffar en ångplog utan att förut
hafva stenbrutit och sammanlagt fälten i större regelbundna egofigurer,
så tillämpar också han den i sig sjelf rigtiga satsen på ett bakvändt
sätt. Och jag kan icke neka till, att jag tycker, att staten,
beträffande jernvägarne i Öfre Norrland, gjort sig skyldig till ett sådant
misstag.

Skall nu den föreslagna jernvägen från Boden till riksgränsen
lemna ett bättre resultat? Jag hänvisar i det fallet till hvad jernvägsstyrelsen
säger. Det är ifrågasatt Denne sträckningar, en rnidtellinie,
en nordligare och en sydligare, men dessa gå dock icke på längre
afstånd från hvarandra än 15—20 km, så att midtelliniens norra banrayon
sammanfaller med den norra sträckningens södra banrayon och
midtelliniens södra banrayon sammanfaller med den sydliga liniens
norra banrayon. Hvad säger nu jernvägsstyrelsen om den norra linien?
Den “kommer att genomgå ytterst glest befolkade och för någon större
utveckling iöga lämpliga trakter". Om den södra linien säger jernvägsstyreisen:
“visserligen skulle en dylik linie komma att genomgå
länets mest befolkade trakter, men det oaktadt torde ej någon väsentlig
trafik vara att för densamma påräkna, ty största folkmängden vore
bosatt vid de utefter kusten befintliga sågverken, hvilka sjelfva försåge
sin personal med hvad för dess behof erfordrades, och komme med all
sannolikhet denna befolknings förnödenheter att framdeles likasom nu
till största delen anskaffas sjöledes. För den öfriga kustbefolkningen,
hvilken hufvudsakligen lefde af afkastningen från fisket, utgjorde sågverken
de enda afsättuings-orterna." Någon väsentlig timmertransport
kan icke heller ifrågasättas. Den största flottning på Kalix eif har
icke uppgått till mer än 500.000 timmer om året, och en stor de! af
timmerbehofvet fy lies sjövägen från Finland. Så tillägger jernvägsstyrelsen
om den s. k. midtellinien: “en jernväg anlagd i denna rigtning
kunde visserligen ej påräkna någon afsevärdt större trafik än den
å eu kustbana möjligen uppstående"

Men jag frågar: fius det icke folk, icke varor och icke heller
timmer att transportera, hvad i all verlden skall då jernvägen transportera?
Men jernvägsstyrelsen tillägger det, att denna midtellinie skulle
"medföra större fördel för länet i dess helhet än någon af de andra
föreslagna liuiesträckningarna, ity att befolkningen såväl norr som söder
om jernvägen i sådant fall kunde draga afsevärd nytta af densamma."
Ja, det är verkligen ett egendomligt skäl; ty huru man än anlägger
en jernväg, föreställer jag mig, att befolkningen såväl på den ena
som på andra sidan om densamma skall kunna draga nytta deraf,
men att anföra detta såsom skäl för denna linies företräde kan jag
icke riktigt fatta. Den finansiella sidan af saken skulle således för
mig vara alldeles tillräcklig att yrka afslag, men dertill kommer nu

N:0 19.

Onsdagen den 7 April.

äfven det för mig förnämsta skälet — det militärpolitisJca. Då jag
började deltaga i det offentliga lifvet — och det var just icke i går
precis — hörde jag såsom ett axiom framställas, att vilkoret för Sveriges
och den Skandinaviska halföns sjelfständighet vore dess halfinsulära
läge, och att man derför på inga vilkor finge vidtaga några åtgärder,
som kunde underlätta dess anfallande norrifrån. Jag tror, att denna
uppfattning fortfarande har sin giltighet, men jag skall icke tillåta
mig att i detta fall lita endast på mitt eget omdöme, utan jag ber
att få åberopa hvad förut blifvit anfördt, nemligen hvad chefen för
generalstaben i detta fall säger. Konklusionen af hans anförande är
det, “att norra stambanans framdragande från Boden intill riksgränsen
ingalunda vore önskligt ur militär synpunkt, utan tvärtom innebure
en påtaglig försämring af vårt lands nuvarande strategiska läge". Nu
har visserligen chefen för landtförsvarsdepartementet uttalat en annan
åsigt, men om han och chefen för generalstaben hafva olika åsigter i
frågan, och den senares åsigt sammanfaller med den, som jag alltid
under hela min riksdagsmannabana hört uttalas, kan jag icke hjelpa,
att jag fäster mera afseende vid den. Men sedan chefen för generalstaben
intagit denna position, försvarar han den icke, och det är beklagligt.
Han öfvergifver den ganska snart och det “för främjandet
af vårt eget lands odling och utveckling och kanske äfven dess språkliga
och nationella enhet". Här äro vi inne på den ekonomiska frågan,
och jag förmodar, att han dermed bland annat afser det uttalande,
som Norrbottens landsting gjort om “de ofantliga vidder af odlingsbar,
men ännu obrukad jord samt af myrmarker, som skulle kunna göras
fruktbärandeJa, sådana marker fins det öfver allt i vårt land,
och man behöfver visst icke uppsöka norra polcirkeln för att påträffa
sådana. Om man tagit kännedom om de yttranden, som med anledning
af Riksdagens skrifvelse år 1868 afgåfvos af hushållningssällskap,
landsting och Konungens befallningshafvande, skall man erfara, hviska
ofantliga sådana marker det fins öfver allt i vårt land: i IJpland,
Småland, Vermland, Vestergötland, på Gotland och på Öland — öfverallt
fins sådana marker. Jag tror derför icke, att det här ekonomiska
skälet har så stor betydelse. Hvad vidare beträffar Norrbottens rikedomar
och de “slumrande millioner", hvarom så mycket talats, erkänner
jag, att rikedomen på jernmalm visat sig vara mycket stor,
men hvad angår de slumrande millionerna för öfrigt har jag åtminstone
icke fått någon annan uppfattning än den, att de spela ungefär samma
roll som prinsen af Granada i operan Robert af Normandie — man
hör mycket talas om honom, men får aldrig se honom. Hvad åter
beträffar språkfrågan, som framhållits såsom mycket vigtig, har jag
försökt att skaffa mig upplysningar om, hvilken betydelse den har.
Jag har dervid inhemtat upplysningar från Konungens befallningshafvandes
i Norrbottens län femårsberättelser. Der ser man, att den
finsktalande befolkningen i Norrbotten utgjorde det sista år, för hvilket
uppgift finnes, eller år 1890 21,175 personer, och tillökningen, hvarom
så mycket talas, har från 1880 till 1890, d. v. s. under 10 år, varit
2,570 personer, inberäknadt qvinnor och barn, eller 257 personer om
året. Jag tycker, att det i alla fall icke är så farligt. Jag både

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

N:0 19.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

Onsdagen den 7 April.

förestält mig, att det här möjligen vore fråga om eu undertryckt
qvantitativt och qvalitativt stark nationalitet, som kände behofvet af
luft och frihet och att man möjligen kunde befara, att här skulle
skapas motstycke till Schleswig-Holstein. Men när jag ser af siffrorna,
att frågan icke har större dimensioner, tycker jag, att farhågorna
här äro mycket öfverdrifna. Särskild! vill jag tillägga, att, med hänsyn
till de orsaker som framkallat denna tillväxt, farhågorna blifva
ännu mindre. För att icke kunna förebrås att framkomma med något
af egen uppfinning, skall jag uppläsa hvad Konungens befallningshafvande
yttrar: “Ehuru det är föreskrifvet, att befolkningen vid mantalsskrifningsförrättningarne
skall redovisas efter härkomsten, fästes
icke alltid afseende vid denna utan fäst hellre på språket. Härigenom
bär den lappska nationaliteten kommit att till någon del uppgå i den

finska och äfven, ehuru i mindre mån, i den svenska. “------

“Denna lappska befolkning har dock under de sista decennierna så
vunnits af finska språket, att större delen af de bofaste bland dem
börjat öfvergå till begagnandet af detta språk, hvilket nästan alla
redan förstå, på samma sätt som lapparna i Torneå lappmark hålla
på att förgäta sitt modersmål samt mer och mer använda finskan,
som utbredt sig från Muonio gränsfiod öfver Torneå, Gellivara och Luleå
lappmarker intill Stora Lule eif." Det är således de bofasta lapparne,
hvilka, sedan de öfvergifvit sitt nomadiserande lefnadssätt, och då naturligtvis
hellre välja det med lappska språket beslägtade finska än det
svenska, som till icke oväsentlig del tillföra den finsktalande befolkningen
dess tillväxt. Och det var, tror jag, landshöfding Widmark,
som yttrade, att enda möjligheten att motarbeta detta öfverflyglingsbegär
hos finskan är att inrätta skolor. Deri har han, efter min
åsigt, fullkomligt rätt. Jag tror icke, att jern vägar i det fallet spela
någon vigtig roll. Härutinnan styrkes jag ytterligare af hvad landstinget
säger i sin skrifvelse, som finnes åberopad i anförandet till statsrådsprotokollet.
Sedan landstinget först talat om sannolikheten för
den finska jernvägens utsträckning till Torne elfdal, säger det: “Uppenbart
vore att, derest så skedde, men deremot å svenska sidan norra
stambanan icke sträckte sig längre än till Lule elfdal, handel och
rörelse inom öfre delen af Norrbottens län skulle vända sig åt det
håll, der afsättning och affärsförbindelser underlättades genom beqväma
och billiga kommunikationsmedel.* Sedan tillägger det: Den lättade
samfärdseln åt öster skulle så mycket snarare draga rörelsen dit,
som den finsktalande befolkningen i Sverige kände sig i språkligt afseende
mera hemmastadd i Finland än i eget land. “ Om nu språket,
hvilket jag icke alls vill bestrida, utöfvar en sådan dragningskraft, är
det då icke naturligt, att, om den “lättade samfärdseln åt öster14,
hvarom just nu är frågan, kommer till stånd, språkförvandtskapen
skall draga den finsktalande befolkningen mer och mer öfver åt Finland
i stället för åt Sverige, i fall nemligen den här af landstinget
uttalade uppfattningen är rigtig? Emellertid har generalstabschefen
låtit de strategiska skälen falla för de ekonomiska och de språkliga,
men han uppställer såsom en oeftergiflig fordran, om icke vårt försvar
skall lida “obotlig skada1'', anläggandet af en fästning och i samman -

Onsdagen den 7 April. 33

hang dermed anläggandet af en ny landsväg. Beträffande kostnaderna
för anläggandet af en fästning sade departementschefen i fjol — jag
anför hans egna ord till statsrådsprotokollet — att kostnaderna icke
torde behöfva väsentligt öfverstiga 7,000,000 kronor1. 1 hans anförande
i är hafva kostnaderna stigit till 8.700,000 kronor, och det är mig
sagdt, alt inom statsutskottet skulle framhållits, att kostnaderna skulle
blifva ändå större. Jag har naturligtvis icke trott, att man i anläggningskostnaderna
för en fästning inräknar underhåll af en garnison, utan ait
dessa siffror angifva hvad sjelfva anläggningen af fästuingen skulle kosta.
Hvad fortsättningen af jernvägen ända till riksgränsen skall komma att
kosta, vet jag icke, men då den nu föreslagna delen kostar öfver 4,300,000
kronor, antager jag, att den i sin helhet kommer att med rörlig materiel
gå till åtminstone 9,000,000 kronor och att fästningen äfven kommer
att gå till minst 9,000,000 kronor. För anskaffande af medel till jernvägen
möta inga svårigheter, den saken är mycket lätt, ty vi låna ju
utan betänksamhet för “produktiva ändamål"; men då uppfattningen
inom .Riksdagen är så mycket emot att använda lånemedel för stärkandet
af vårt fasta försvar, skulle väl fästningsbyggandet ombesörjas
med skattemedel, och då skola vi deruppe få ett nytt Karlsborg. Och
om det vore nog med fästningen; men naturligtvis, om man har eu
fästning, måste denna hafva en besättning, och derigenom måste öfre
Norrlands redan förut alltför svaga stridskrafter ytterligare splittras.
Dertill kommer anläggandet af landsvägen. Jag är fullt öfvertygad
om dess behöflighet i sammanhang med jernvägen, men man behöfver
icke vara generalstabsofficer, man behöfver icke hafva några särskilda
militärtekniska insigter, man behöfver blott använda det sunda förstånd,
som Vår Herre nedlagt i hvarje normalt konstruerad hjerna,
för att inse, att försvaret af två vägar är svårare än försvaret af en
väg, i synnerhet om den anfallande är numerärt öfverlägsen. Om den
karta, som är bifogad den kongl. propositionen, är rigtig, hvilket jag
antager att den är, hus för närvarande från riksgränsen till Luleå
blott en landsväg, som följer utmed kusten och hvilken på flera ställen
i ingående vikar skall kunna försvaras af våra kanonbåtar. Men det
är naturligt, att om det anlägges ytterligare en landsväg inne i landet,
har den anfallande fienden full frihet att för sin inmarsch välja hvilken
af dessa vägar han behagar, och möter han för starkt motstånd på
den ena vägen, fins det i elfdalarne tvärvägar, som underlätta hans
användande af den andra.

Under min mer än 30-åriga riksdagsmannbana är det två kongl.
propositioner, som gjort mig djupt bekymmer. Den ena var 1883 års
förslag att utbyta'' vår gamla krigsförfattning mot en viirfvad stam,
och jag tror, att den erfarenhet man har af en värfvad stam både
före och efter denna tid visat, att dessa farhågor icke voro ogrundade.
Det förslaget hade vunnit understöd af den dåvarande chefen för
generalstaben. Det föll i Första Kammaren, och jag tror, att det
var eu lycka, att så skedde. Den andra kongl. propositionen, som
ingifvit mig bekymmer, är den föreliggande, om öppnandet åt nya inmarschvägar
vid vår norra gräns, men för mina farhågor i detta fall
är jag nog lycklig att kunna åberopa ett uttalande åt den nuvarande

Forsta Kammarens Prol. 1807. N:o 10. 3

N:o 19

Fortsättning

af norna

stambanan.

(Forte.)

No 19.

Onsdagen den 7 April.

FZfZ™g Cbefen fÖr generalstaben- Jag tviflan icke alls på att dessa betänkstambanan.
b8b®ter skola åt kammaren underkännas, men det hindrar mig icke
(Forts.) att fullgöra hvad som för mig framstår såsom en bjudande pligt. Då
jag anser, att det hela är för mer än delen, då jag anser, att fosterlandet
är förmer än länet, så, herr grefve och talman, yrkar jag afslag
såväl på den kongl. propositionen som på statsutskottets föreliggande
betänkande.

Herr statsrådet friherre Rappe: Jag har blifvit uppkallad af den
siste talarens yttrande. Han tycktes vilja påstå, att det skulle finnas
någon olikhet mellan mitt uttalande och chefens för generalstaben.
Jag hemställer till herrarne, som hörde mitt yttrande, om så verkligen
var förhållandet. Chefen för generalstaben har, likasom äfven jag
gjort, uttalat sig om önskvärdheten, ur rent militär synpunkt, deraf,
att icke någon förbindelse mätte ega rum mellan vårt land och vårt
grannland förmedelst jernväg. Men hvad jag tillät mig att tillägga,
var, att det ej beror på oss, huruvida denna förbindelse skall komma
till stånd eller icke, och jag föreställer mig, att jag uttalade det så
tydligt, att ingen kunde missförstå det. Med andra ord, min mening
är, att vi till följd af jernvägens tillkomst på andra sidan ej kunna
undvika eu sådan förbindelse.

Afståndet mellan den nuvarande slutpunkten för vår jernväg och
den finska, derest den föres fram till Torne eif, är endast 140 kilometer.
Hvarje armé har numera jernvägstrupper, och två kompanier
dylika trupper anses bygga 10 kilometer jernväg (af Décauvilles system)
om dagen uti jemn terräng, såsom den hvarom här är fråga. Inför
dessa uppgifter torde herrarne finna, att huru mycket vi än° vilja likt
strutsen stoppa vårt hufvud i busken, hjelper det icke. Situationen
blir med eller mot vår vilja sådan, att vi måste vidtaga särskilda åtgärder.
Detta med afseende på den saken.

Sedermera har det talats om kostnaderna för befästningen, hurusom
de stigit från 7 till 8^ millioner. Jag vill förklara, huru detta
kommit till. Innan den kongl. propositionen framlades, underkastades
förslaget förnyad granskning af en komité, sammansatt från generalstaben,
artilleriet och fortifikationen. Artilleriofficerarne voro då af
den åsigten, att, på grund af den ökade kraft artilleriet på sista tiden
fått, vissa bestyckniugar borde utbytas mot kraftigare dylika. Det är
detta, som orsakat den ökade kostnaden. Och denna förbättring behöfver
val icke tyda på vankelmod eller på att sjelfva ärendet ej blifvit
väl utredt och betänkt.

Slutligen har det uttalats tvifvel om landsvägens behöflighet, och
den siste talaren har till och med framhållit, att det egentligen vore
till vår skada, om en landsväg komme till stånd i sammanhang med
jernvägen. Men jernvägen skall ju tjenstgöra såsom förbindelseled för
transporter af trupper och förnödenheter till gränsen, och det kan inträffa
att någon skada uppstår. Huru skall man då gå till väga, om
jernvägen stoppar? Det finnes, såsom sagdt, förnödenheter och förråd,
som skola gå fram och tillbaka ideligen. Fins då ingen annan möjlighet
att transportera dem, huru skall man då förfara? Nej, så snart

N:o 19.

Onsdagen den 7 April.

man talar om en jernväg och tänker sig den som eu operations- eller
förbindelselinie, måste också finnas en landsväg. För öfrigt, om det
också skulle vara en förmån för en fiende att få flere vägar, vill jag
betona, att den förmånen är lika stor för oss, ty derigenom främjas
uppenbarligen våra egna operationer. Man talar vidare om att svenska
kanonbåtar skulle kunna beskjuta strandvägen, men jag fruktår,
eller rättare jag är viss derom, att det är endast i drömmen som vi
skola kunna komma derhän, att vår flotta blir så utvecklad, att den
kan undvara en särskild styrka, som skulle skickas upp till Norrbottens
skärgård.

Slutligen synes mig den föregående talaren i sitt anförande hafva
allt för mycket förringat betydelsen af jernvägen för de fredliga förhållandena.
Jag tänker dock, att representanterna från Norrland nog
komma att framhålla denna betydelse. Det är en sak af ofantligt stor
vigt, att man binder i hop landet för att dymedelst lå en kraftig enhet,
som en gång i farans stund kan såsom sådan uppträda mot en
fiende. Hvarför skall man lemna gränstrakterna åt sitt öde? Dessa
borde framför andra förbindas med moderlandet, och jernvägen spelar
äfven en stor roll derutinnan, att den förbinder olika landsdelar.

Friherre Gripenstedt: De talare, som motsatt sig den norrländska
jernvägen antingen genom ett direkt afstyrkande eller genom
ett tillstyrkande endast under vilkor af ett samtidigt befästande af
Boden, hafva hufvudsakligen framhållit de militära vådorna af denna
banas framdragande. Men jag undrar, om det ej också vore skäl att
tänka äfven på de politiska vådorna, om norra stambanan ej fortsattes.
Om den finska banan framdrages till Torne eif och den svenska icke
möter, lider väl knappt något tvifvel om att vår gränsbefolkning med
eller mot sin vilja kommer att förfinskas. Må vara att man, såsom
en talare yttrade, kan införa skolor för att befordra svenska språket,
men äfven de kommersiella intressena spela en roll, och om dessa
dragas öfver åt Finland, vore det enligt min åsigt högst olyckligt.
Jag anser derför, att en bana från vår sida till den finska gränsen är
nödvändig för att befordra såväl de kommersiella intressena som svenska
språkets utbredning. Den åsigt, som af en del talare uttalats, att
det vore fördelaktigare, att vår gränsprovins vore nära nog öde, kan
jag icke dela. Det kan visserligen vara en konseqvens, om man håller
på centralförsvarsidén, att ödelägga eget land för att hindra eu fiendes
framträngande i det inre. Men det är eu ruskig konseqvens, och dessutom
tror jag ej, att eu sådan taktik, om den ock torr kunnat med
fördel tillämpas i Ryssland och dylika vidsträckta land, skulle för
Sverige leda till målet, allra minst i nuvarande tid med dess utvecklade
kommunikatiousväsen och resurser i den vägen. Statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet har nyss framhållit, huru på kort tid
banor kunna provisoriskt anläggas, der de saknas. Jag kan derför ej
inse, att det i försvarshänseende är så farligt, om den föreslagna banan
blir byggd. Deremot påstår jag, att det ur försvarshänsyn likasom ur
politisk kan vara af vigt att vid gränsen hafva eu svensktalande och
svensksinnad befolkning.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

N:0 19.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

36 Onsdagen den 7 April.

Att försvåra en fiendes framträngande på annat sätt genom en
befästning vid Boden har jag intet att invända emot, men vill icke
gorå fästningen till ett vilkor för banans anläggning. Fästningen har
sin stora betydelse, men jag öfverskattar den icke, ty Norrbotten är
ej den enda anfallsvägen, hvarpå en fiende kan komma fram. Vi kunna
icke gorå Östersjön och Bottniska viken otrafikabla, lika litet som
Vesterhafvet. Jag har som sagdt ingenting emot befästningen och
skall för min del gerna, då denna fråga förekommer för sig, med min
röst bidraga till anslag dertill, men att sammankoppla den med jernvägsanläggningen
finner jag icke i något hänseende lämpligt.

Hvad beträffar frågan om de olika linierna — Hasafors eller
Niemifors — kan jag icke neka till, att Hasaforslinien synes mig rigtigast.
Banans uppgift är hufvudsakligast kulturel, och då eger Hasaforslinien
ett gifvet företräde, hvilket ej heller någon bestridt. Nu
kan emellertid sägas, att banan äfven har ett militärt intresse, och då
kan Niemiforslinien måhända vara nödvändig, ehuru jag ej blifvit
öfvertygad derom. Jag vill icke inlåta mig i någon dispyt med militära
auktoriteter i denna fråga, och jag tror en så detaljerad diskussion
som här redan förekommit måhända ej varit rigtigt nyttig. Jag
biträder den reservation, som jag i likhet med herr Tamm och flere
undertecknat, deri det hemställes att åt Kongl. Maj:t sjelf bestämma
linien. Dock hafva vi uttalat, att om Kongl. Maj:t skulle kunna välja
Hasaforslinien, har den sina företräden.

Herr von Ehrenheim: Jag har begärt ordet för att motsätta
mig bifall till det i herr Lundebergs m. fl. reservation framstälda vilkor
för bifall till Kongl. Maj:ts proposition, eller att medel skola anvisas
till anläggande af en fast befästning i Boden. Jag anser det i
allmänhet vara synnerligen betänkligt att uppoffra och åsidosätta fredens
intressen för krigets eventualiteter och att, när det skall ske, skall det
ske till följd af eu bjudande nödvändighet, hvilken i förevarande fall
alls icke blifvit ådagalagd. I främsta rummet åberopar jag deremot,
att ett sådant vilkor icke förekommer i Kongl. Maj:ts proposition. För
min enskilda del går jag ännu längre och instämmer med chefen för
civildepartementet i hans yttrande, att en jernvägsförbindelse med det
öfriga landet otvifvelaktigt kommer att verksamt bidraga till att närmare
förbinda befolkningen i det nordligaste Sverige med landets öfriga
invånare samt att i dessa trakter utbreda svenskt språk och svensk
kultur och således i detta afseende har en stor betydelse. Det har
en stor betydelse i politiskt afseende och får derigenom äfven en betydelse
i militäriskt afseende. För öfrigt synes det mig synnerligen
olämpligt att sammanbinda en sådan fråga som befästningen vid Boden
med jernvägsfrågan. Befästningen bör stå eller falla på sina egna förtjenster,
och erfarenheten har särskildt under de senare åren ådagalagt,
att om representationen blir öfvertygad om nödvändigheten af åtgärder
för försvaret, drager den sig icke för betydliga uppoffringar för att
åstadkomma dem. Det kan således icke vara lämpligt att för denna
fråga. söka vinna röster från dem, hvilka icke vilja uppoffra den vigtiga
jernvägens fortsättning i det norra Sverige. Hvad åter beträffar

N:0 1.9

Onsdagen den 7 April.

de två olika rigtningarna, så synes det mig, som om skilnaden dem Fortsättning

emellan icke vore så stor, att det kan vara skäl att för den skull

sätta hela frågan på spel. Om man också anser den yttre vägen vara (Forts)''

i visst afseende fördelaktigare, är hutvudsaken, att jernvägen kommer

till stånd. Jag förenar mig således på dessa skäl i det yrkande, som

herr Tamm, Hugo, framstält, och anhåller om proposition derpå.

Herr Philipson: Det kan icke falla mig in att, efter den långa
och sakrika utredning, som detta ärende lått röna törst i utskottet
och sedan i kammaren, komma med några nya utläggningar, några
nya utredningar; långt derifrån! Jag har begärt ordet endast för
att få till protokollet antecknadt, att jag för min del biträder de tre
reservanternas till utskottets betänkande, herrar Lundeberg, Bohnstedt
och Fränekel, yrkande i punkten bo. Jag har nemligen efter moget
begrundande och efter att mycket noga hafva åhört den förda diskussionen
icke kunnat finna med mitt samvete förenligt att vilja i den
nu föreliggande frågan afgifva min röst på annat sätt, och skälen dertill
äro lika lätt angifna som funna. Såsom kammaren mycket väl
erinrar sig, inlemnades vid 1895 och 1896 års riksdagar till Första
Kammaren eu motion, underskrifven af åtskilliga ledamöter — och jag
får upprigtigt säga, att jag räknar mig till heder att äfven hafva tätt
underskrifva denna motion — innefattande förslag om upptagande af
ett lån å cirka 60 millioner kronor, att under tio års tid användas
till fäderneslandets försvar, till ytterst välbehöfiigt förstärkande af dess
inånga brister i det afseendet. Ty värr afslogos dessa motioner. Ku
föreligger en kongl. proposition angående jernvägsbyggnader, gående
löst på icke mindre än cirka 30 millioner kronor, att älven till största
delen tagas af lånemedel och att användas på en tidrymd åt blott
fyra år, hvilka 30 millioner kronor— i motsats mot hvad som anfördes
mot oss, hvilka afgifvit försvarsmotionerna— förutsättas vara afsedda till
främjande af produktiva ändamål. Må det likväl tillåtas mig i parentes
uttala min undran, huru stor den produkt under många år kan blifva,
som kan alstras af de ibland de 30 inräknade 4 millioner, som skulle
användas till fortsättning af den norrländska banan; jag tror, att herr
vice talmannen i sitt anförande med siffror tydligen visat, att den
skulle blifva ringa eller ingen. Men det oaktadt må jag säga, att
med den utveckling och det framåtgående, som för närvarande eger
rum i Norrland, skulle jag för min del med nöje se, om eu fortsättning
af den norrländska banan nu skulle kunna komma till stånd, och
detta naturligtvis i den retning, som af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen.

Men till detta förslag kan jag, för hvilken landets försvar är hufvudsak,
och som anser, att härtill medel först böra upplånas och användas
och att fortsatt jernväggsbyggande är vida mindre angeläget, icke gifva
min röst, med mindre trygghet förefinnes, att åtminstone samtidigt
med banbyggnaden befästningar i Norrland åstadkommas. Och då de
tre af mig omnämnda reservanterna genom sitt yrkande gjort dylika
befästningars påbörjande till vilkor för Riksdagens beslut angående
jernvägeus fortsättande, ber jag att få instämma med dem. Hot äi
godt och bra, att vi öka och vidga våra materiella tillgodohatvanden,

N:o 19

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

38 Onsdagen den 7 April.

synnerligast i Norrland, men jag tvifiar på, att det är rätt, att detta
sker med åsidosättande af den trygghet, som befästningarna der i, låt
vara, äfven ringa mån skulle gifva. För min del säger jag: bättre
skydda hvad vi ega genom att skaffa ett fast och säkert läs för detsamma
än att fortsätta jernvägsbyggandet på ett sätt, som måhända
ytterligare ökar risken af det ringa försvar, vi hafva. Jag ber att få
yrka bifall till det af reservanterna sist framstälda förslaget.

Friherre von Otter: Två ärade talare, förutom herr Tamm sjelf,
hafva redan före mig förordat den af honom inom utskottet afgifna
reservationen, och således skulle för mig vara öfverflödigt att vidare
här orda; men då jag hade begärt ordet, innan nämnde två talare
hade yttrat sig, skall jag i alla fall be att få anföra några ord. —
Den, som först hade ordet, statsutskottets ärade ordförande, yttrade
— sedan han hade framhållit, att han gerna önskade se alla de tre
föreliggande jernvägsförslagen genomförda — att han likväl hellre vide
se dem alla falla, än att de skulle bifallas utan vilkoret om Bodens
befästande. Jag tror, att han vid det tillfället stälde sig mer militäriskt,
såg saken ur mer militärisk synpunkt än sjelfva militärmyndigheterna.
Ty t. f. chefen för generalstaben har ju uttryckligen betonat,
att han icke har någon egentlig betänklighet mot att låta jernvägen
framföras till Kalix eif utan att samtidigt dermed ifrågavarande befästning
påbörjas. Han har uttryckligen betonat, att han icke vill se
banan framförd till riksgränsen utan i sammanhang med vidtagande
af försvarsåtgärder. Men mot det nu föreliggande förslaget torde
man, om man dömer rätt, icke kunna anföra honom såsom motståndare.
Jag tror derför för min del, att det vore mycket farligt, om alla de,
som vilja Norrlands väl, skulle motsätta sig det föreliggande förslaget
endast derför, att icke frågan om Bodens befästande vore med.

Mot de talare, som yrkat afslag, skulle jag vilja säga, att de
hysa en fruktan för Norrbottens eröfring genom krig, hvilken i sina
konseqvenser skulle förleda oss att underlåta att göra hvad vi kunna
för att motverka samma lands eröfring på kulturutvecklingens väg.
Ty, såsom redan förut framhållits, det är ett nödvändigt vilkor för
Norrbottens utveckling, att åt detsamma blifva gifna alla de förmåner,
som äro nödvändiga för denna utveckling, och dit hör — derom
äro vi alla ense — en jernväg från Boden åt öster för att icke med
jernvägens framdragning till riksgränsen från andra sidan kulturen
skulle komma derifrån.

Herr vice talmannen uppgaf i sitt anförande, på tal om de finansiella
resultaten af jernvägsbyggnaderna i Norrland, att en jordbrukare, som
hade omkring 150 tunnland att bruka, skulle säkerligen gå under,
om han lade sig till med en ångplog. Jag hemställer till honom: om
denne jordbrukare förutom sina 150 tunnland åker hade 150 tunnland
ouppodlad mark, som genom användning af denna ångplog kunde
komma under kultur, vore det då icke rigtigt, att han skaffade sig
eu dylik? Jag anser, att utsträckningen af jernvägen till Kalix eif
vore ett steg för att åt Norrbotten bereda den kulturutveckling, som

Onsdagen den 7 April. 39 N;0 19

jag är öfvertygad om att alla önska. — På dessa grunder ber jag

att få instämma i herr Tamms yrkande. ulmZnan.

(Forts.)

Herr Wieselgren: Det är icke min mening att med de få ord,
jag ämnar säga, ingå i något bedömande af de i denna fråga åberopade
militärpolitiska skälen. Jag är icke sakkunnig i det afseendet. Men
derjemte finnas andra skäl, redan åt åtskilliga talare betonade, som
jag vill kalla civilpolitiska-, och jag tror dem vara så kraftiga och
starka, att om man ock kan — såsom här skett i dag — grunda ett
afslagsyrkande på sagda militärpolitiska skal, är detta alldeles omöjligt,
så vidt man rör sig med de civilpolitiska.

När jag för tio år sedan första gången besökte Haparanda och
gränslandet upp efter Torne elfdal, fann jag mig till min störa öfverraskning
i ett fullkomligt främmande land. Man förstod icke det
tungomål, jag talade. Utseendet på folket, dess sedvänjor, allting annat
i den vägen visade så stor skiljaktighet mot hvad jag var van vid
här nere, att jag måste fråga mig, huruvida man verkligen kunde kalla
detta ett svenskt land, der ingenting egentligen talade om Sverige.

Förra året var jag åter der uppe. Hvilken förändring hade icke under
de gångna åren der försiggått! Jag kunde fara utan tolk från Haparanda
till Matarengi — det hade förut varit omöjligt — man förstod
mig äfven långt uppåt Pajala-trakten — visserligen blott undantagsvis
och inom det uppväxande shigtet, men det är dock det, som representerar
framtiden. I sjelfva Haparanda fann jag en helt annan stämning
än förra gången. Man sade mig, att numera talades svenska nästan
öfverallt i staden. Eu förening för svensk nationel verksamhet hade
bildats. Och jag hade icke vistats der många timmar, innan jag verkligen
fann, att förhållandena voro mycket ändrade mot hvad de varit
förut. Hvad var det, som hade gjort detta? Jo, mine herrar, den
jernbana, som närmade sig Haparanda, ehuru den ännu slutar vid
Boden. Denna var det, som främst hade utfört detta — jag får säga
underverk. Förhoppningarna der uppe att få jernvägen fortsatt till
Haparanda, upp till gränsen, voro ofantligt billiga och starka; man
talade knappast — åtminstone med mig — om annat än detta, och
man sökte att bevisa för mig, i min egenskap af riksdagsman, hvad
som, derest förhoppningarna skulle stranda, stode på spel, och att
detta vore af den beskaffenhet, att det verkligen var uppmärksamhet
värdt. Ty, såsom redan förut från statsrådsbänken i dag blifvit påpekadt:
det står väl i vår magt att besluta, om banan från svenska
hållet skall fortsättas till Haparanda, till gränsen eller icke, men det
står icke i vår magt att hindra, att på finska sidan banan bygges fram
till Torneå och dermed också till Haparanda — det är, såsom herrarne
veta, blott eu bro, som skiljer dessa båda städer. Hvad skulle emellertid
följden blifva, om den finska banan byggdes fram till gränsen, men
icke också den svenska? Jo, helt enkelt den, att de tusen små trådar,
som den dagliga affärsförbindelsen spinner mellan en ort och en annan,
blifva spunna mellan de svenska gränsorterna och de finska städerna.

Dermed komma åter de finska intressena att rigtas in öfver gränsen,
dermed väckes åter den gamla finska nationalitetskänslan i vår svenska

fi:0 19

Onsdagen den 7 April.

F°<Tnorra ''J S^sbygd till nytt lif, dermed tillbakatränges den uppväxande svenska

stambanan. natl0riahtetskänslan. Och, mine herrar, det är farligt att förlora dessa
(Forts.) mag ter, som eljest kunde stå på vår sida. Ty, hvartill tjenar det,

att vi gå så militärstrategiskt som helst till väga, om vi hafva förlorat
de lefvande krafterna såsom bundsföwandter? Dessa förhållanden
äro för mig så bestämmande, att jag aldrig skulle kunna lemna min
löst för ett afslag. Och jag ber att åter och om igen få betona, att
det kraftigaste och bästa värn för oss der uppe i gränsbygden är, att
vi låta dess befolkning känna sig såsom våra landsmän, såsom förenade
med oss i val och ve, i nöd och lust. På denna grund ber jag att
få ansluta mig till den af herr Tamm med flere afgifna reservationen.

Herr Forssell: Jag har med mycken uppmärksamhet åhört det
anförande, som för en stund sedan afgafs från vice talmansplatsen,
och jag instämmer fullkomligt med den värde talaren deruti, att liksom
hela den norrländska kustbanan bringar förlust, snarare än vinst så
kommer också dess fortsättning att vara för staten ur ekonomisk synpunkt
förlustbringande. Knappast tänkbart är, att den trafik, som
der kan utbildas, skall kunna betäcka ens driftkostnaderna, så att
hvad som göres för denna bana måste betraktas såsom eu ren finansiel
uppoffring från statsverkets sida. Men jag kan för min del icke se
saken ensamt ur denna synpunkt. Jag anser, att staten, som för
närvarande har råd till en sådan uppoffring, äfven har förpligtelse att
besluta sig för densamma, derför att ifrågavarande bansträcka uppfyllei
icke blott ett oafvisligt ortsbehof, som icke af någon annan än
staten kan uppfyllas, utan äfven ett stort statsbehof. Man må tvista
huru mycket som helst om, huruvida jernvägar till en gränsprovins
i krigstid äio egnade att mer skydda än blottställa samma gränsprovius
men alldeles otvifvelaktigt synes mig, att en jernväg inom ett gränsland,
i synnerhet en sådan gränsprovins som Norrland, är ett oafvisligt
vilkor för provinsens bibehållande åt och förenande med riket under
fredliga tider. Det är också med hänsyn till denna jernvägs stora
nationella betydelse, stora betydelse för svenska staten, som jag utan

tvekan lemnar min röst åt den nya bansträckan och naturligtvis _

efter den förklaring, som i dag afgifvits från statsrådsbänkeu — åt
den af Kongl. Maj:t föreslagna linien.

Hvad beträffar förhållandet mellan jernvägen och befästningen,
har visserligen äfven jag, i likhet med reservanterna, hyst någon tvekan,
huruvida man borde gå vidare med jernvägen, innan en befästning
bhtvit vederbörligen betryggad. Sambandet mellan jernvägen och befästningen
har redan blifvit af de militära myndigheterna så starkt
framhållet, att det numera synes vara en både militärisk och politisk
nödvändighet att på denna punkt icke längre blott markera vår svaghet,
utan äfven utveckla hela vår styrka och i verkligheten utföra,
hvad de militära myndigheterna hafva förklarat vara ett nödvändigt
vilkor för rikets och provinsens försvar. Men äfven i detta stycke
har för mig all tvekan försvunnit efter det föredrag, som nyss hållits
från ministerbänken. Jag åhörde det med uppmärksamhet, och ehuru jag
horde herr statsrådet betona fästningens nödvändighet lika starkt som

Onsdagen den 7 April. dl

förut, fann jag dock icke ett enda ord, som antydde, att regeringen
ansåg befästningens betryggande vara en nödvändig förutsättning just
för den linie, hvarom nu är fråga. Vid sådant förhållande anser jag,
att åtminstone vi civilister kunna taga denna fråga ganska lugnt.
Det är alldeles icke på oss, ansvaret hvilar, utan på Kongl. Maj:ts
regering. Vi kunna vara fullt förvissade, att, i fall det icke skulle
befinnas vara möjligt att få en fullt betryggande befästning anlagd
vid Boden, och, i fall det fortfarande, såsom nu, skulle af Kongl. Maj:ts
regering anses vara nödvändigt att hafva en sådan befästning färdig,
innan linien vidare framdrages ända till gränsen — vi kunna vara
förvissade om, säger jag, att i sådant fall icke någon proposition
kommer från Kongl. Maj:ts regering om jernvägeus framdragande till
gränsen, och vi kunna väl likaså vara förvissade, att utan kongl. proposition
varder jernvägen icke byggd. Vid sådant förhållande anser
jag reservanternas vilkor öfverflödigt. Jag fäster ock uppmärksamheten
derpå, att ett sådant i Första Kammarens beslut intaget vilkor skall
komma att verka till ingenting annat än hela förslagets förkastande,
emedan efter den praxis, som i fråga om gemensamma omröstningar
är vedertagen och som införts af Första Kammaren sjelf, varder det
genom vidfogande af detta vilkor omöjligt att få eu gemensam omröstning
till stånd. — Med anledning af hvad jag nu anfört ber jag att få
yrka bifall till herr Tamms reservation.

Herr Unger: Jag ansluter mig till den åsigt, att denna bana
nu bör byggas, och gör det på skäl, som af föregående talare äro i
det atseendet anförda, hvilka skäl jag icke skall upprepa. 1 afseende
å frågan, huruvida detta beslut bör fattas under den förutsättning,
som de tre reservanterna, med utskottets ordförande främst, hafva
påyrkat, vill jag säga, att jag ansluter mig närmast till hvad herr
von Ehrenheim i det hänseendet yttrat. Dertill vill jag lägga, att så,
som berörda vilkor nu är formuleradt, lärer det väl befinnas vara
alldeles oantagligt. Det säges: “under förutsättning, att, i anledning
af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning, medel
anvisas eller afsättas till anläggande af en fast befästning i Boden. “
Kongl. Maj:t har icke gjort någon annan framställning, än att till
påbörjande af befästningarna vid Boden skulle för 1898 anvisas
500,000 kronor. Såsom vilkoret nu är formuleradt, kan man antingen
fatta det så, som om vilkoret vore uppfyldt, blott något beviljades,
eller ock så, att alla medel, som erfordrades för befästningen, skulle
på en gång beviljas. Huru som helst — lärer vilkoret vara oantagligt
i den form, hvari det nu är affattadt. Och äfven om det vore affattadt
i annan form, eller så, att det skulle anvisas på extra stat för nästa
år 500,000 kronor till fästningens påbörjande, skulle jag ändå icke gå
in derpå, emedan jag anser det oformligt och politiskt oklokt. Det
skulle nemligen förstöra dels utsigterna att få jernvägen till stånd och
dels utsigterna att få anslag till befästningen, ty jag tror, att skall
man taga fram anslaget till befästningen med tumskruf, går det sämre,
än om hvar sak får gälla för sig, hvad den kan. Jag kan icke förstå,
hvarför, då reservanterna voro af den åsigt, att frågan om anslag till

N:0 19.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

N:o 19. 42 Onsdagen den 7 April.

Fortsättning Norrlands fasta försvar borde gå före frågan om anslag till jernvägen,
stambanan arbetet inom utskottet icke ordnats så, att frågan om anslag till be(Forts.
) fästningarna blifvit, vid bestämmande af utskottets arbetsordning, satt

före jernvägsfrågan. Jag känner icke närmare till den inre statsutskottspoiitiken,
men jag anser icke, att det skulle hafva varit omöjligt att
få arbetet så ordnadt.

Jag ansluter mig till herr Tamms reservation. För min del skulle
jag dock helst hafva velat ansluta mig till utskottets förslag att draga
banan öfver Hasafors — jag kan nemligen icke förstå, beroende detta
väl på att jag icke är förfaren i militära ting — hvarför det skulle
vara farligare att draga banan öfver Hasafors, som är beläget 21 kilometer
från närmaste hamn, än öfver Ytter Morjärv, der den alltid
skall fram och som ligger 19 kilometer från hamnen vid Töre — men
då utskottets förslag icke tyckes hafva någon utsigt till framgång, vill
jag gå med på herr Tamms reservation.

Herr vice talmannen: Jag har begärt ordet med anledning af ett
yttrande utaf herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet.
Han förmenade, att jag skulle hafva motsatt mig anläggande af landsväg
utmed jernvägen. Det har jag icke gjort, tvärtom uttalade jag,
att den vore en nödvändig konseqvens af jernvägen. Jag sade blott,
att försvaret af två vägar är svårare än försvaret af en, men mot
landsvägen såsom ett appendix till jernvägen har jag visst icke haft
något att erinra.

Ordföranden på första utgiftsafdelningen vände sig mot min jemförelse
om anskaffande af ångplog och ångtröskverk vid ett jordbruk
med blott 50 å 100 tunnors afkastning och sade, att om egaren dertill
hade 150 tunnland odlingsbar jord, så kunde det vara skäl för honom
att använda ångkraft. Om den ärade talaren vill något höja sitt anbud
beträffande arealen, så skulle jag kunna med honom instämma
men under alla förhållanden skulle jag tillråda egaren att först verkställa
odlingen och derigenom höja produktionen och sedan anskaffa
de för ångkraft afsedda dyrbarare verken. Deri ligger skilnaden i vår
uppfattning.

Herr Tamm, Hugo: Jag vill endast meddela, att voteringen i
Andra Kammaren har utfallit med 103 löster för Hasaforslinien mot
94 för den ståndpunkt, på hvilken jag stält mig.

Jag hemställer vördsamt till kammaren, om det efter den förklaring,
som afgafs af chefen för landtförsvarsdepartementet å regeringens
vägnar, kan vara skäl, att kammaren ställer sig på ståndpunkten
af vårt afslag eller, hvad som är lika med afslag, de tre reservanternas
förslag för att sålunda frambringa en votering, der man kommer
att votera emellan eu linie, som regeringen förklarat sig icke kunna
acceptera, och rent afslag.

Jag anhåller fortfarande om bifall till min reservation.

Herr Sandberg: Då jag anser, att det mandat, jag innehar, förbjuder
mig att under tystnad låta beslut fattas i eu så vigtig fråga

N:o 19.

Onsdagen den 7 April.

som denna, torde herrarne välvilligt ursäkta mig, att jag begärt ordet,
ehuru mina åsigter om saken stå i strid med dem, som hysas af pluraliteten
inom denna kammare.

Vårt land härjas af två mycket farliga sjukdomar, rustnings febern
och jernvägsfcbern, af hvilka hvar och en för sig är nog kraftig att
kunna ruinera hela vårt folk. Om deu förra är nu här icke frågan.
Den senare, jernvägsfebern, fick insteg i vårt land för omkring 50 år
sedan och har sedan dess icke upphört att här förefiunas, ehuru den
på olika tider uppträdt med större och mindre häftighet; men så våldsamt
som nu har den, så vidt jag kan minnas, aldrig rasat. I så
godt som alla landsändar framkomma oupphörligt förslag om byggande
af nya jernvägar, nästan alltid åtföljda af blomstermålningar om den
stora trafik, dessa, jern vägar hade att påräkna, och det utomordentliga
gagn, de skulle medföra för de orter, som af dem komme att genomlöpas.
Erfarenheten har emellertid visat, att pålitligheten af dylika
blomstermålningar i många, ja, i de flesta fall är mycket tvifvelaktig.
Äfven i min fattiga hembygd, Småland, korsa jernvägsplanerna hvarandra,
hufvudsakligen åsyftande att ytterligare påskynda och lätta den
redan under många år derstädes ohejdadt pågående skogssköflingen.
Man har ofta plägat kalla Småland ett Norrland midt i Göta rike.
Snart blir det nog rigtigare att kalla detta landskap en ödemark.
För öfrigt är det väl icke så alldeles säkert, att icke till och med det
så mycket beprisade framtidslandet Norrland genom den oförnuftiga
skogssköflingen inom en icke aflägsen framtid äfven blir förvandladt till
en ödemark. Huru skiftande och olika dessa jernvägsförslag än äro,
äro de dock alla lika i det hänseendet, att de skola uteslutande eller
hufvudsakligen verkställas med lånta medel. Först upptagas inom eller
utom landet så stora lån, som kunna erhållas emot inteckning i den
blifvande jernvägen. De kommuner, som tecknat aktier, upptaga lån
för att betala sin aktieteckning, hvilket äfven ofta nog torde vara
fallet med enskilda aktietecknare. Jag har en djup misstro mot alla
företag, som grunda sig på lån. Om de än undantagsvis kunna lyckas,
så misslyckas de dock i de flesta fäll. Vi hafva redan hunnit fram
till eller åtminstone närmat oss det föga eftersträfvansvärda målet att
i förhållande till folkmängd och tillgångar hafva det största antal
kilometer jernvägar, men också den största statsskulden. Vore det
Icke skäl, att vi nu stannade och betänkte oss, särdeles som det länge
sagts: “nu är det slut med stambanebyggandet genom Norrland“?
För min del anser jag, att Riksdagen skulle handla både klokast och
rättast, om den, då nu statens inkomster flöda så rikligt, använde
dessa öfverskottsmillioner dels till att hjelpa oss upp ur den skuldsättningsafgrund,
hvari vi nedsjunkit, och dels till att lemna så stora
anslag som möjligt till arbetareförsäkringen för att derigenom på det
kraftigaste sätt motverka vår farligaste fiende, socialismen.

Angående den nu föreslagna jernvägen har det visats af flere
talare, att den snarare är skadlig än ivärtom. Att förbättrade kommunikationer,
siirskildt genom jernvägar, verksamt kunna bidraga till
kulturen är visserligen oant, men såsom alltid i dylika fall har deras
betydelse blifvit mycket öfverskattad. Det har också blifvit sagdt —

Fortsättning
af norra
stambanan.

(Forts.)

N:o 19.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Fotts.)

44 Onsdagen den 7 April.

och deri instämmer jag — att undervisning i skolorna i svenska
språket verkar långt mer än alla jernvägar.

Det finnes väl ingen, som nu i slutet af nittonde seklet kan tro,
att den nu föreslagna jernvägen skulle kunna gifva så mycken inkomst,
att den ens betäckte driftkostnaderna. Det blir en ny uppoffring
för svenska staten att dels erlägga räntan på anläggnings kapitalet,

dels betala en betydlig del af drift- och underhållskostnaderna.

På de skål, jag nu anfört, förenar jag mig med dem, som yrkat

afslag, och det torde ursäktas mig, att jag kommer att begära vote ring:

jag vet nemligen icke någon annan utväg för att fä reda på,
om icke äfven i denna kammare, för hvars pluralitet sparsamhet synes
vara ett fäst ofattligt begrepp, finnes en och annan, som i likhet med
mig bäfvar tillbaka för fortsättandet af den vådliga färden utför skuldsättningens
sluttande plan, hvilken för staten lika som för den enskilda
personen ovilkorligen slutar med ruin.

Herr Cederberg: Säkerligen bereder jag den siste ärade talaren

en glad öfverraskning, då han finner, att han icke är den siste i debatten.
Jag anade på förhand, hvad han skulle komma med, och jag
kan nästan säga, att jag på förhand kunde hafva skrifvit ett bemötande
deraf. Emellertid anser jag mig böra gendrifva hans anförande
i några få ord.

Han yttrade exempelvis, att vi nu alltmera började att lida af
hvad han kallade jernvägsfeber. Enligt mitt förmenande har statsutskottet
sökt att så mycket som möjligt motarbeta denna feber, så
mycket som möjligt är från statens sida.

Han yttrade äfven, att de norrländska banorna skulle hafva medfört
förluster, och det skulle äfven den nu föreslagna komma att göra,
och han anslöt sig derigenom till den åsigt, som uttalats af herr vice
talmannen. Jag ber då dessa två herrar tänka på en sak, när de
skola bedöma dessa frågor. När jernvägarne först började byggas i
detta land, huru högt stod då räntan på de lån, som upptogos för
jernvägsbyggnaderna, och huru förhåller sig denna räntefot till den
afkastning, som de då i södra Sverige byggda jernvägarne lemnade,
när de voro nya? Skilnaden mellan jernvägarnes afkastning och räntan
på lånen var då väsentligen större än skilnaden mellan den nu gällande
räntan och den afkastning, som de norrländska banorna gifva.

Mot herr vice talmannen vill jag erinra, att han glömde naturligtvis
att i sin jemförelse omtala Gellivara-banan, som, efter hvad
jag tror mig veta, visat ett helt annat resultat än de öfriga banorna
i Norrland.

Den siste talaren yttrade också, att språkfrågan betyder så litet
i denna sak, derför att skolorna skulle göra väsentligen mera i detta
afseende. Jag ber att få förklara, att den ärade talaren far alldeles
vilse. Den, som vistats uppe i Finnmarken, vet väl, att det är sällan,
man får höra ett svenskt ord, när man kommer på sidan om de af
svensktalande vanligast begagnade vägarna, invid hvilka svenskan något
kan få höras, och att när man icke hör finska, det ofta händer, att

Onsdagen den 7 April.

N:0 19.

det är norska, som finnarne rådbråka. Hvar hafva de lärt sig den?
Jo, under det arbete, med hvilket de under vissa tider syssla vid de
norska fiskerierna. Numera, sedan Gellivara-banau kommit till, har
svenskan börjat utbreda sig något mera der uppe, än norskan förut
gjorde genom arbetet i Norge. Detta visar, att det fordras något
annat och något mera än blott skolor för att lösa språkfrågan.

För öfrigt, hvad sjelfva banan beträffar, har jag icke något att
tillägga till det, som anförts af dem, hvilka yttrat sig till förmån för
densamma. Jag anhåller att få ansluta mig till herr Tamms yrkande.

Herr Lundeberg: En del af de ärade talare, som hafva upp trädt

mot reservationen, hafva dervid såsom nästan det kraftigaste
skälet anfört t. f. generalstabschefens uttalande, att icke något kunde
behöfva vidgöras åt fästningsfrågan förr, än när banan skulle dragas
från Kalix och fram till gränsen. Den, som har varit något med
i Riksdagen, vet likväl, att hafva vi en gång banan vid Kalix,
så är det icke en fråga på många år, innan vi hafva den framme vid
gränsen; men han vet äfven att vi hafva mycket svårt att få fram
några befästningar; det lärer oss allt erfarenheten från vårt riksdagsarbete.
Nu har det visserligen påståtts och äfven af herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet anförts, att regeringen anser
det vara ett nödvändigt samband mellan banans framförande och befästningarnas
åstadkommande. Men detta har dock icke blifvit frarnstäldt
på ett så bindande sätt, att vi kunna vara förvissade om, att
regeringen såsom vilkor för banans framdragande sätter bifall till befästningarna
vid Boden. Under sådana förhållanden, och då vi, som
stält oss på reservationens ståndpunkt, anse, att försvaret är det första
och kommunikationernas framdragande till gränsen det andra, så finnes
det för oss icke någon möjlighet att frångå den ståndpunkt, vi i vår
reservation intagit.

Friherre von Krsemer: Mine herrar! Jernet leder icke blott

elektricitet, utan det leder äfven patriotism! Herrarne torde lätt förstå
den antydan, jag i dessa ord velat göra. För mig ställer sig frågan,
om den föreslagna jernvägen kommer att i jernvägsstyrelsens rapporter
lemna ett plus eller ett minus, såsom eu mindre vigtig sak. Hufvudsaken
är, att hvad som på denna jernväg skall föras dit upp är svenska
sympatier och anslutning till det svenska fosterlandet. Att denna
jernvägsförbiudelse icke blott dit den nu föreslagits, utan ända till
riksgränsen, enligt mitt förmenande ovilkorligen skall bidraga till att
föra Sverige fram till Sveriges gräns, derom är jag lifligt öfvertygad,
och det anser jag vara mycket vigtigare äfven ur försvarssynpunkt än
allt, hvad man talar om befästningar och dylikt. Den åsigt, som framkastats,
att en ödemark skulle vara det bästa försvaret för ett land,
förefaller mig temligeu urmodig. Det är den gamla Napoleon-Moskwahistorien!
Enligt min mening äro menniskorna, befolkningen det hufvudsakliga
värnet för ett land. Man talar ju om, att vi hafva så litet
trupper der uppe; nå väl, om vi få en talrikare befolkning der, kunna

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

No 19

Onsdagen den 7 April.

Fortsättning

af norra

stambanan.

(Forts.)

vi sätta upp ett regemente till. Det vore ju ett ganska kraftigt tillägg
till försvaret!

Man har äfven gjort sig mycket besvär med att bevisa, att de
norrländska banorna gifva mycket liten afkastning, ja, att somliga af
dem till och med gå med förlust. Man tyckes numera hafva glömt
den jemförelse, som, då jag förra gången hade äran tillhöra denna
kammare, alltid, när det var frågan om icke direkt renderande jernvägar,
plägade anföras, nemligen frågan: “huru många af våra landsvägar
är det, som gifva behållning?" Icke dess mindre måste man
hafva dem! Jernvägarne äro en förbättrad form af landsvägarne, och
de tränga sig fram med nödvändighetens kraft. Dessutom är det alls
icke säkert, att icke denna bana — om den också icke lönar sig, när
den icke går längre än till Kalix eif — dock kan få en mycket utvidgad
trafik och lemna vackra resultat, när den anknyter sig till det
stora systemet på östra sidan om gränsen.

Men, som sagdt, för mig är hufvudsaken, att, innan denna språkfråga,
som är så många lands plåga, kan äfven hos oss växa upp och
nyttjas emot oss, vi böra, icke på tvångets, men på den fredliga utvecklingens
och kommunikationernas väg, föra Sverige fram till Sveriges
gräns.

Man säger, att det är förgäfves: finnarne äro mera skapade för
det arktiska klimatet och komma derför att ligga öfver i kampen för
tillvaron. Det är ju möjligt, att så kan vara förhållandet med den
finska folkstammen, men icke kan det bero på språket, utan får folket
lära sig att tala svenska, så blir nog det språket lika passande för
klimatet som finskan!

Hvad åter beträffar frågan om befästningarne vid Boden, så synes
det mig, som om det vore för tidigt att redan nu börja diskutera den
saken. Den är ju ännu icke ens behandlad i utskottet och föreligger
icke heller nu till afgörande. Dessutom synes det mig, att man i
denna fråga begått ett stort uraktlåteuhetsfel mot Riksdagen. Man
har nemligen icke framlagt någon ordentlig situationsplan öfver Boden.
Förut har jag hört talas om, att fästningen skulle ligga på en framskjuten
höjd mot Lule eif och beherska trakten rundt om. Men nu har
jag läst i tidningarna om major Melanders föredrag och deraf inhemtat,''
att omkring Boden skulle befinna sig en krets af höjder, lämpliga
för anläggande af mindre befästningar och att sålunda bilda ett befästadt
läger. Men om så är, hvem garanterar, att det icke finnes
ytterligare höjder längre bort, från hvilka i framtiden, när skottvidderna
ökats, de omtalade, nu till befästande afsedda höjderna i sin ordning
kunna beskjutas, så att vi måhända få en ny upplaga af den sorgliga
Karlsborgs-historien? Första vilkoret för att vi med någon sakkännedom
skola kunna behandla denna fråga är, att den först skall passera
utskottet, der antagligen alla nödiga upplysningar inhemtas, och sedan
att regeringen är nog nådig att framlägga en fullständig situationsplan
öfver trakten der omkring. Dessförinnan kunna kamrarne icke döma
med någon i sak grundad öfvertygelse i denna fråga.

Jag skjuter för öfrigt denna fråga för ögonblicket alldeles å sido;

N:o 19.

Onsdagen den 7 April.

för mig framstår, som sagdt, såsom hufvudsaken att närmare till oss
knyta dessa delar af vårt land.

Jag skulle derför helst helt enkelt röstat för bifall till utskottets
betänkande; ty frågan om Hasafors- eller Niemiforslinien förefaller
mig såsom en ren obetydlighet mot att få banan fram. Men det kan
ju ligga någonting riktigt uti att låta Kongl. Maj:t ännu en gång tänka
på detaljerna och att i enlighet med herr Tamms förslag öfverlemna
åt Kongl. Maj:t att bestämma hvilka orter banan skall genomlöpa.

Jag skall derför instämma, i herr Tamms yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats: l:o) af herr Lundeberg, att
Riksdagen — under förutsättning att, i anledning af Kongl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning, medel anvisas eller afsättas
till anläggande af en fast befästning i Boden, samt under förbehåll
att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 26 februari 1897
för den föreslagna banan från Boden till Ytter Morjärv angifna vilkor
om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttagas — må, med uttalande,
i anledning af herr J. M. Ekströmers motion, att arbetets
utförande måtte under behöflig kontroll verkställas med tillämpning
af entreprenadsystemet, der så med fördel för staten kan ske, besluta
anläggning af en statsbana från Boden öfver Buddby och Niemifors
till Ytter Morjärv, samt till påbörjande af denna bana för år 1898 å
riksstaten utom bufvudtitlarne anvisa 1,300,000 kronor med rätt för
Kongl. Maj: t dels att närmare förordna om de orter, jern vägen bör
genomgå, dels ock att låta af det anvisade beloppet förskottsvis under
innevarande år af tillgängliga medel utanordna 150,000 kronor; 2:o) af
herr Tamm, Hugo, att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, att dels orden “statsbana från Boden öfver Hasafors “utbyttes
mot orden “statsbana i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag från
Boden11, dels ock ordet “närmare11 uteslöts, samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle afslås.

Sedermera gjordes proposition på bifall till utskottets hemställan,
samt derefter propositioner i enlighet med nyssnämnda yrkanden; och
förklarade herr talmannen sig anse propositionen på bifall till herr
Tamms yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen hemstälde,
huruvida kammaren ville till kontraproposition dervid antaga bifall till
herr Lundebergs förslag eller afslag; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå afgifna svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition antaga bifall till herr
Lundebergs yrkande.

Votering begärdes emellertid jemväl om kontrapropositionens innehåll,
i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition i denna votering
antagits afslag å utskottets hemställan, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Fortsättning
af norra
stambanan.

(Korts.)

Den, som vill, att i hufvudvoteringen öfver punkten 1 i statsutskottets
utlåtande n:o 40 kontrapropositionen skall innehålla bi -

No 19.

Onsdagen den 7 April.

Fortsättning
af nor7''a
stambanan.
(Forts.)

Anläggning af
en statsbana
frän Krylbo
till Örebro.

fall till herr Lundebergs under öfverläggningen framstälda yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering antagits
afslag å utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—51;

Nej—69.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs för hufvudvoteringen
en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller herr Hugo Tamms yrkande i afseende å punkten
1 i statsutskottets utlåtande n:o 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anställa omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—66;
Nej—51.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Herr Bohnstedt: Då jag reserverat mig mot utskottets beslut
i denna del, må det tillåtas mig att i frågan yttra några ord.

Den jernväg, hvarom här är fråga, har tvenne vigtiga ändamål.

N:o 19.

Onsdagen den 7 April.

Det första och vigtigaste af dessa ändamål är att blifva en föreningslänk
mellan norra Sverige å ena och södra och mellersta Sverige å
andra sidan, hvarigenom den väg, som posten till Norrland nu har
att tillryggalägga, skulle komma att minskas med öfver 200 kilometer
och hvarigenom godstrafiken till och från Norrland komme att få 44
kilometer kortare väg, än med nuvarande samtrafik kan ske. Det
andra är att blifva en lokalbana af stor betydelse för den på bruksdrift
rika ort, banan genomgår. Vid en blick på kartan finner man,
att det fattas en bit i den stora pulsådern af statsjernvägar mellan
norra och södra Sverige och att den nu förevarande frågan just har
till ändamål att i statsbanenätet infoga denna bit. Jag är ock förvissad
om att alla måste inse nödvändigheten af att statsbanenätet
på detta sätt kompletteras. Såsom herrarne se af utskottets betänkande
sid. 17, har också redan 1858 års jernvägskomité uttalat sig
för byggandet af den ifrågavarande banan.

På sista tiden har visserligen både talats och skrifvits rätt mycket
mot förslaget om banans anläggning, men för min del anser jag, att
det hufvudsakligen är blott enskilda intressen, som på detta sätt yttrat
sig, och dessa enskilda intressen anser jag vara enskilda jernvägsintressen
samt spekulationsintressen, liksom man sökt i frågan inblanda
ett särskildt Stockholmsintresse, hvilket dock, efter hvad jag
tror, har deri rätt liten betydelse. Saken är i bottnen den, att denna
bana ar en god affär, till och med en synnerligen god affär, som
dessa enskilda intressen icke gerna vilja unna staten. Utskottet uppger
sjelf sid. 40, att det från sakkunnig person inliemtat, att de enskilda
jernvägar, som nu ombesörja den trafik, hvaraf den nya statsbanan
skulle upptaga en del, skulle förlora ungefär 400,000 kronor om året,
i fall denna statsbana komme till stånd. Redan detta är ju ett bevis
för att banan är en god affär, ty dessa 400,000 kronor motsvara ju
fyra procent å det kostnadsbelopp, hvarom här är fråga, men dessutom
tillkommer hela person- och posttrafiken äfvensom den lokaltrafik,
banan kommer att skapa. Lägger man tillsammans allt detta,
finner man, att affären måste betraktas såsom rent af afundsvärd.

På samma sid. 40 framhåller utskottet också, att man vid anläggandet
af nya jernvägar icke bör förfara så, att dessa nödvändigtvis
måste komma att från redan existerande banor draga till sig en
afsevärd del af deras trafik. Ja, detta är nog mycket rätt, men jag
tror, att man äfven har rätt att se på statens intresse och till och
med har skyldighet att se till, att statsbanornas trafik utvecklas så,
att dess jernvägar blifva af största möjliga gagn och att de enskilda
trafikanterna få betala så billiga frakter, som endast kunna erhållas,
om deras varor kunna fraktas utefter en enda bana i statens hand.
Nu behöfver man, som bekant, vid försändelse af gods från södra till
norra Sverige anlita fyra olika banor. Staten har vid jernvägsanläggningar
rätt att so på sitt eget intresse, så snart staten icke går
så långt, att den hotar redan befintliga enskilda jernvägars existens,
och att byggandet af den ifrågavarande banan icke kan innebära ett
sådant hot, ber jag att få bevisa.

De enskilda jernvägar, som beröras af den nya banan, äro trafilc Klinta

Kammarens Vint, ISO7, N;o 10 4

Anläggning af
cn statsbana
från Krylbo
till Örebro.
(Forts.)

N:0 19. 50 Onsdagen den 7 April.

Anläggning af bolagets jernvägar, Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernväg och
frän^Kryilo Sala—Tillberga jernväg. Huru stå nu för närvarande dessa jernört/
Örebro, vägars affärer? Jo, hvad först angår trafikbolaget, så betalas dess
(FortsJ aktier på 1,000 kronor med 1,700 kronor, hvilket visar, att bolagets

affär är mycket god och kan reda sig, äfven om det beröfvas den
trafik, hvarom fråga nu är. Stockolm—Vesterås—Bergslagens jernvägstrafikaktiebolags
aktier hafva nu uppgått till 350 procent, och detta
trafikaktiebolag har inköpt alla det gamla jernvägsbolagets aktier
till pari, detta till på köpet vid en tidpunkt, då fråga var väckt om
anläggning af Örebro—Krylbobanan. Sala—Tillberga-jernvägens aktier
stå vid cirka 200 procent. Allt detta visar tydligt, att, om statsbanan
kommer till stånd, den icke kan lmdera dessa enskilda jernvägars trafik
eller existens.

Bet är således enligt min tanke ett statsintresse, som det här
gäller, och det ett ganska stort statsintresse, och saken bör ses från
denna synpunkt.

Hvad nu banans rigtning beträffar, så finna herrarne af den vid
betänkandet fogade reservation, som jag biträdt, att jag jemte ett
par andra ledamöter i utskottet från Första Kammaren förordat den
så kallade vestra linien för en del af banans sträckning. Kongl. Maj:ts
förslag innefattade två alternativa linier, den vestra och den östra,
men jag håller ovilkorligen på den vestra linien af det skäl, att den
kommer att lemna större trafik än den östra, till följd af att de
största och flesta bruken äro belägna invid den vestra linien. Vid
denna senare linie ligga åtminstone fyra—fem bruk, deribland de
stora Fagerstaverken, mot endast två vid den östra, och dessa två.
af hvilka Ferna är det enda af någon betydelse, hafva ringa produktion
i jemförelse med bruken vid den vestra linien. Fn hvar, som något
känner till bruksförhållandena, vet också, hvilken betydande trafik de
stora jernindustrierna kunna skapa, och måste inse de stora fördelar,
den vestra linien erbjuder.

Jag vill nu ej vid denna sena timme längre upptaga kammarens
tid, ehuru åtskilligt kunde vara att tillägga, utan får jag på grund
af hvad jag anfört yrka afslag på utskottets förslag i denna punkt
och bifall till den reservation, herr Lundeberg, herr Fränekel och jag
deremot afgifvit.

Herr Svedelius: Enligt min uppfattning äro de skäl, utskottet
anfört såsom stöd för det resultat, hvartill utskottet kommit, ganska
svaga och äfven temligen egendomliga. Jag skall nu tillåta mig att
upptaga de vigtigaste af dem till bemötande.

Till eu början framhåller utskottet det betänkliga i att på en
gång så omfattande jernvägsbyggnader skulle komma under utförande
som dels alla de enskilda jernvägar, för hvilka koncession antingen
beviljats eller för närvarande vore under pröfning, och dels dessa nu
föreslagna statsbanor. Jag instämmer gerna med utskottet deri, att,
om alla dessa banor under den närmaste framtiden skulle samtidigt
och på en gång vara under arbete, detta vore väl mycket, men att,
såsom utskottet gjort, härifrån låta föra sig så långt i slutledning, att

Onsdagen den 7 April.

N:o 19.

inga nya statsbanor alls borde byggas i mellersta eller södra Sverige,
det synes mig verkligen vara att drifva betänkligheten allt för långt.

Utskottet framhåller vidare, att nu ifrågavarande jernväg jemte
luden Göteborg—Svinesund skulle komma att konkurrera med andra
banor, i det att utskottet, efter att hafva omnämnt, att “enligt utskottets
tanke bestämda skäl tala deremot, att dessa linier nu beslutas “, vidare
yttrar:

“Innan utskottet angifver sin ståndpunkt i detta hänseende,
vill utskottet förutskicka den erinran, att dessa jernvägars beräknade
rentabilitet till icke obetydlig grad beror derpå, att de nödvändigtvis
måste komma att från redan existerande banor draga till sig en afsevärd
del af deras trafik"; hvarefter utskottet lemnar några sifferuppgifter
i sådant hänseende.

Jag ber då att få uttala, att jag vill vara den förste att hålla
på de rättigheter, som enskilda jernvägar tillförsäkrats genom sina
koncessioner, men jag vill tillika hafva fastslaget, att dessa rättigheter
icke böra få sträcka sig längre, än koncessionerna bestämma, och ännu
mindre längre, än grundlagens tydliga bud medgifver. 60 § regeringsformen
stadgar ovilkorligen, att “inga monopolier må till vinning vare
sig för Konungen och kronan eller för enskilda personer och korporationer
fastställas". Och skulle koncessionen för en jernväg genom
vissa orter kunna innebära, att andra orter, ehuru jemväl i behof af
jernvägsförbindelser, till följd af denna koncession skulle vara beröfvade
jernvägars välsignelse, derför att de icke lyckats så fort som
de förra orterna skaffa sig koncession, och den nya jernvägen skulle
komma att leda någon trafik från den redan befintliga, så vore detta
allt för hårdt, och någon sådan orättvisa torde icke kunna få fastslås
såsom grundsats i fråga vare sig om statens eller om enskilda jernvägar.

En helt annan sak är, om hufvudsakliga syftet med den nya
jernvägen skulle befinnas vara att rycka trafik från en förut befintlig
och derpå hafva sin egentliga vinning; i sådant fäll bör koncession
nekas och således icke heller någon statsbana byggas. Men ett dylikt
fall föreligger icke här. En hastig blick på kartan är tillräcklig att
visa, att den föreslagna jernvägen kommer att genomgå en trakt, som
för närvarande i jemförelse med andra orter är i verklig brist på
kommunikationer, och att då förmena trakten denna jernvägsanläggning
endast derför, att trafik till densamma äfven komme att ledas från
andra jernvägar, synes mig hvarken billigt eller rättvist.

Jag vill dessutom påpeka, att om en sådan åsigt som den jag nu bemött
skulle få göra sig gällande, vore det så godt först som sist besluta,
att inga jernvägar skola vidare få byggas i mellersta och södra Sverige,
ty der torde knappast kunna uppletas någon ort, der icke eu nyjernvägslinie
skulle komma att på något sätt konkurrera med förut befintliga
linier. Jag förmodar dock, att Riksdagen icke vill drifva hänsynen
till för öfrigt berättigade jernvägsintressen sA långt.

Dessutom är det min öfvertygelse, att en jernvägslinie, äfven om
den skulle komma att beröfva andra linier någon trafik, i stället, såvidt
den är berättigad af andra hänsyn, kommer att tillföra dessa li -

A nläggning af
en statsbana
från Krylbo
till Örebro.

(Forts.)

N:0 19,

Anläggning a
en statsbana
från Krylbo
till Örebro.

(Forts.)

Onsdagen don 7 April.

'' nier ny trafik af annan beskaffenhet, och så skall säkerligen äfven här
blifva förhållandet.

Den rikedom på naturkrafter och resurser, som förefinnes i de
bygder, som beröras af den föreslagna statsjernvägen, skall otvifvelaktigt
skapa _ företag, som jemväl erfordra näring från annat håll, och
de nu befintliga jernvägarne, som skulle komma i konkurrens med
statsbanan, skola säkerligen härvid verka såsom ett slags sugrör för
att skaffa näringsmedel till de nya industrierna i denna del af Bergslagen,
hvilka industrier således i sin ordning komma att vara till gagn
för de redan varande jernvägarne. Ett stöd för denna uppfattning
har jag deri, att man nästan öfverallt har erfarenhet af att enskilda
jernvägar, som för några år sedan visat dåliga ekonomiska resultat och
haft rätt svårt att reda sig, numera, sedan nya linier i granskapet
blifvit utförda och trafikerade, af den sålunda uppkomna konkurrensen
haft blott gagn och erhållit nytt lif, så att de blomstrat upp och
lemna en afkastning, som måste anses rent af häpnadsväckande,
om man jemför den med deras afkastning på den tid, då de icke voro
utsatta för konkurrens med de nya jernvägarne.

Jag ber att få med ett litet exempel belysa, huru jag uppfattar
denna sak. Som bekant, har koncession nyligen beviljats för en enskild
jernväg från Örebro till Svartå, hvilken kommer att ligga i närheten
af den nu ifrågavarande statsbanan. Det kunde synas uppenbart,
att denna enskilda jernväg skulle komma att konkurrera med
statsbanan, men med öppen blick för sakens verkliga innebörd har
jernvägsstyrelsen tillstyrkt och Kongl. Maj:t ej heller tvekat att beviljaklen
begärda koncessionen. Såväl jernvägsstyrelsen som Kongl. Maj:t
hafva insett, att just genom denna enskilda bana ny trafik skulle skapas
för statsbanan, hvilken komma att mer äa väl fylla den trafik, som
kunde beröfvas densamma genom den enskilda jern vägen. — Då jag
talar om linien Örebro—Svartå, vill jag påpeka, att otvifvelaktigt kommer
äfven från denna ny trafik att tillföras såväl den nu föreslagna
som de äldre banorna i närheten, särskiklt till följd af de rikliga kalktillgångar,
som tack vare denna bana kunna i stor omfattning komma
Bergslagen till godo.

Den föregående talaren har i öfrigt redan påpekat, att de till
Örebro—Krylbo-banan angränsande enskilda jernvägarnes ekonomiska
förhållanden icke äro i det skick, att man på grund deraf kan behöfva
anse nödvändigt, att deXsärskildt gynnas genom vägran att medgifva
anläggning af den nu ifrågavarande jernvägen.

Ytterligare säger utskottet: “Att en linie Krylbo—Örebro kommer
att minska trafiken på andra äldre statsbanedelar torde knappt behöfva
erinras." Hvad utskottet ^dermed menar, har jag svårt att förstå. Möjligen
innebär utskottets yttrande eu hänsyftning på den 33 kilometer
långa bandelen Sala—Krylbo, som ingår i den komplex, som bildas
af Stockholm—Vesterås—Bergslagen och Köping—Hult-jernvägarne.
Eller menar utskottet, att den skulle komma att minska trafiken öfver
Stockholm? I sådant fall vill jag fästa uppmärksamheten på, att gods
för närvarande icke går den vägen; gods till Krylbo och der ofvanför
söder ifrån går öfver Tillberga och Sala. Således reduceras frågan till

Onsdagen den 7 April.

N:0 19.

post- och passageraretrafiken. Men kan det vara utskottets mening Anläggning af
att uttala, att passagerare ovilkorligen skola tvingas att, för att bereda ™
do nuvarande statsbanelinierna ekonomisk vinning, taga den längre vägen iai örllro.
öfver Stockholm och att den nya statsbanan af sådan anledning icke (Forts.)

skall byggas? En sådan åsigt har åtminstone icke förr gjort sig gällande
inom Riksdagen och ej heller inom utskottet, då detta tagit befattning
med förslag rörande andra stambanelinier. I annat fall skulle till
exempel icke linien Falköping—Nässjö blifvit byggd, icke Hallsberg—

Motala—Mjölby-banan blifvit inlöst, icke Vestkustbanan blifvit understödd
och derefter inlöst; utan man skulle sagt, att det vore bättre
att låta passagerarne till exempel från Vestergötland till Skåne resa
öfver Hallsberg och Katrineholm för att gifva statsbanorna större inkomst.

Jag tror icke, att uppfattningen i allmänhet kan vara sådan, att
utskottet skulle få många, som hölle med det i en sådan mening.

Enligt min åsigt bör väl jernvägarnes syfte vara att åstadkomma eu
beqväm och lätt''samfärdsel mellan olika delar af landet. Och dervid
bör hvad statens banor beträffar endast tillses, att staten erhåller full
ersättning direkt eller indirekt för hvad den nedlagt å banan, och
hvad privata banor vidkommer, att dessa få skälig afkastning på det
enskilda kapital, de nedlagt till den allmänna samfärdselns båtnad.

Jag ber då att få påpeka, huru dessa syften kunna tillfredställas
med den bana, som nu är i fråga, och dervid först nämna, att, hvad
den rent lokala trafiken vidkommer, jag icke villjupptaga kammarens
tid med att närmare relatera denna, då det redan af propositionen och
de i öfrigt föreliggande handlingarna är temligen klart, hvilka betydliga
qvantiteter, som här skulle framföras, vare sig man väder den ena
eller andra linien. Men jag vill påpeka, hvilken vinst banan skulle,
utom i fråga om lokaltrafiken, medföra för genomgående gods. Jag
har här eu tabell, utvisande huru trafikkostnaderna skulle ställa sig
för en del artiklar. Jag skall emellertid endast anföra några få siffror.

Spannmål mellan Göteborg och Krylbo kostar nu per ton 13,60 öfver
Köping och Tillberga mot kr. 11,90 nya linien, stenkol och gödningsämnen
resp. 8,90 mot 7,20, smör resp. 20,so mot 18,50, tackjern och
trävaror resp. 9,90 mot 8,20. Mellan Nässjö och Krylbo kostar spanmål
kr. 12,60 öfver Köping och Tillberga mot kr. 10,90 den nya linien,
träkol resp. kr. 9,oo mot 8,40, smör resp. 19 mot 10,90 o. s. v.

Jag har här ganska många sådana siffror, men jag skall inskränka
mig till de anförda för att med denna antydan visa, att för all trafik
mellan norra och södra Sverige en afsevärd besparing uppkomme,
om den ifrågavarande nya banan anlitades. Samma är förhållandet
med resande, och jag har här äfven sifferuppgifter derom, men vill
icke trötta kammaren med uppläsande af flera siffror, och det är ju
uppenbart, att prisen blifva afsevärdt lägre utefter den nya kortare
banan äfven i detta afseende. Förutom dessa fördelar är det ju tydligt,
att statens jernvägstrafik skulle 4ijväseutlig grad underlättas genom
den större beqvämlighet, hvarmed tågen kunde anordnas i Stockholm
för att vinna anslutning med tåg från olika delar af riket, och det
är tydligt, att det för jernvägsförvaltningen är mycket bcqvämare, om
den kan ordna täganslutningarna, med hänsyn till resande och post,

N:o 19. 54 Onsdagen den 7 April.

Anläggning af efter två linier i stället för efter en. Vidare är det för statens jernfrän
Krylbo Vi*''Sar en st°r fördel att kunna på den nya banan lättare öfverflytta
''till Örebro. siö vagnpark, då det uppstår brist på ett, men öfverflöd på ett annat
(Forts.) båll. Från synpunkten af trafikens beqvämare och billigare skötsel är
detta synnerligen beaktansvärdt.

Jag ber nu få nämna några ord om hvilken af de tre linier, som
ifrågasatts, här bör väljas. Skulle jag följa mitt personliga tycke eller
afgifva mitt votum med afseende å det intresse, som särskilt berör
Örebro län, skulle jag icke tveka att ställa mig på herr Johan Johanssons
motions ståndpunkt, men huru starka mina sympatier derför än
äro och ehuru den af honom förordade linien är af stor fördel för
bergslagen, särskildt för forsling af norrlandskol, så kan jag dock icke
ställa mig på den ståndpunkten, då jag här är pligtig att icke tala i
lokalt intresse, utan har att se saken i stort och ur allmän synpunkt.
Det är mig då klart, att när frågan ses ur stambane-synpunkt, det
icke kan vara lämpligt att den stora genomgående trafiken mellan norr
och söder dragés i en krok af 28 kilometer för att tillgodose en orts
lokala fördelar, och jag måste derför ställa mig obetingadt på deras
sida, som önska den vestra linien. Redan af de föreliggande handlingarna
framgå siffror, som för mig äro tillfyllest talande för denna linie.
Jag vill dock icke upptaga tiden med att upprepa de i de föreliggande
handlingarne anförda skälen härför, helst herrarne torde känna
dem tillräckligt. Men såsom ett ytterligare skäl för den vestra linien
vill jag. framhålla, att den är lämpligare för åstadkommande af förbindelse
till bergslagen än den östra, hvilken skulle medföra större svårighet
i detta afseende. Det är visserligen sant att den vestra linien
är fem kilometer längre, och jag betonade nyss, att det icke vore välbetänkt
att draga en stor genomgående trafik en stor krokväg, men
en afkrok af 5 kilometer synes mig vara alltför ringa för att utgöra
en afsevärd invändning mot denna linie i jemförelse med de större
fördelar i öfrigt i lokalt hänseende, som den medför.

Utskottet yttrar vidare angående Fagerstalinien, att det vore tvifvel
underkastadt, om trafiken från Fagerstaverken komme att gå på den
vestra linien, om linien Vestanfors—Engelsberg kommer till stånd. Men
jag är för min del öfvertygad, att detta icke i och för sig kan inverka
på försändelsen af Fagerstagodset, ty detta måste i regeln söka sin
väg till Göteborg, hvadan det är gifvet, att den vestra linien blir den
genaste för detta gods. Utskottet tillägger härefter: “Bygges åter
jernväg mellan Ramnäs och Kolbäck, torde behofvet af banan Krylbo
— Örebro kunna starkt ifrågasättas, emedan i slikt fall möjlighet öppnas
att på ett enklare sätt än genom anläggandet af sistnämnda bana
förbinda de norrländska jernvägarne med mellersta och södra Sveriges
bansystem."

Här är åter en antydan, som jag måste erkänna att jag icke
förstår. Menar utskottet att genom byggandet af linien Ramnäs—
Kolbäck trafiken skulle från norra till södra Sverige kunna dragas
öfver Kärrgrufvan—Ramnäs—Kolbäck lättare än nu sker öfver
Sala—Tillberga—Kolbäck? Våglängden är från Krylbo till Sala 33
kilometer, från Sala till Tillberga 28 kilometer och från Tillberga till

N:0 19.

Onsdagen den 7 April.

Kolbäck 29 kilometer, tillsammans 90 kilometer, medan beträdande Anläggning af
den andra linien öfver Kärrgrufvan afstånden äro från Krylbo till statsbana
Kärrgrufvan 19 kilometer, från Kärrgrufvan till Ramnäs 40 kilometer, till Örebro
och derifrån till Kolbäck blir det antagligen 26 eller kanske 28 kilo- (Forts.)
meter, ty raka vägen mellan dessa platser är 25 kilometer, alltså tillhopa
85 ä 87 kilometer. Det är således blott en vägskilnad mellan
dessa linier af 3—5 kilometer, men i senare fallet skulle trafiken
dragas öfver den ytterst dåliga trafikleden Krylbo—Kärrgrufvan med
lutningar af 1 på 60. Det bör således icke kunna ifrågakomma, att
eu bana Ramnäs—Kolbäck skulle medföra någon ändring i de förhållanden,
som här äro i fråga, och i den rigtning utskottet antydt.

Utskottet säger vidare, att utskottet förmenar dessa jernvägar ega
så stor lokal betydelse, att för deras byggande såsom statsbanor med
fog kan uppställas kraf på större bidrag än dem, hvilka den kougl.
propositionen innehåller och som äro desamma som de, hvilka uttagits
vid stambanans framdragande genom öfre Norrland och enligt Kongl.

Maj:ts förslag jemväl skola gälla statsbanans fortsättande på andra
sidan Ifoden. Utskottet kan ej bortse derifrån att på de orter, Krylbo
—Örebro och Göteborg—Svinesunds jernvägar skola genomlöpa, böra
kunna ställas andra fordringar på bidrag, än då fråga är om öfre
Norrland, ej minst med hänsyn till nämnda jernvägars lokala betydelse.

Jag ber att få taga fasta på att dessa jernvägar anses ega så stor
Uttal betydelse, att det är skäl enligt utskottets mening att för deras
byggande lemna större statsbidrag än Kongl. Maj:t ifrågasatt. Då
man härvid besinnar, att alla våra gamla stambanor, den södra, den
vestra, den östra och den nordvestra, tillkommit utan bidrag från
orterna, skulle man ju häraf kunna draga den slutsatsen, att denna
banan skulle vara af ännu större betydelse än de öfriga enligt utskottets
mening, men detta oaktadt kommer utskottet till det resultat, att det
stryker hela denna jernväg. Detta synes mig icke vara rätt konseqvent.

Jag ber slutligen få påpeka att, om Riksdagen nu skulle besluta,
att icke statsbana bör anläggas mellan Örebro och Krylbo, det synes
mig omöjligt att med den jernvägspolitik, som hittills följts i vårt land,
förvägra koncession åt enskilde på samma bana, derest framställning
göres om anläggande af eu sådan. Följden skulle deraf blifva, att
denna raka, centrala jernväg, som med fog kan kallas Sveriges centralbana,
.skulle på en sträcka af omkring 13 mil egas af enskilde, under
det de stora sträckorna norr och söder derom skulle egas af staten.

Detta kan hvarken vara välbetänkt eller vara lyckligt för staten, i
synnerhet som denna mellersta del omgifves af privata banor på alla
håll och der således blir en komplex af enskilda banor, som skulle
afklippa statsjernvägarnes linie i norr och söder. Man kan invända
häremot, att staten ju eger inlösningsrätt äfven i afseende å en dylik
bana, men jag hyser den uppfattningen, att det är rigtigare och klokare
af staten att från första stund hellre sjelf anlägga banan än sedan
inlösa den af enskilde anlagda jernvägen. Derigenom kan staten få
den byggd i öfverensstämmelse med statsbanornas byggnadssätt för
(ifrigt och få den i allo ordnad på det sätt, som är för staten bäst, i
enlighet med statsbanenätet och statens intressen.

På grund af hvad jag anfört anhåller jag om bifall till reservationen.

N:o 19. 56 Onsdagen den 7 April.

Anläggning af Herr Wijk: Jag märker väl, att det går en oro genom kammaren,
fräTxrylbo ^ t^en långt framskriden, men jag skall, min vana trogen, blifva
till Örebro. kort. Då jag ser förslaget i sin helhet, har jag icke kunnat biträda
(Forts.) hvarken Kongl. Maj:ts, utskottets, eller reservanternas förslag. Kongl.

Maj:ts förslag, derför att det afser att bygga tre jernvägar samtidigt.
Det synes mig oklokt, och då härtill skulle för år 1898 anslås 11
millioner kronor, skall detta forcerade jernvägsbyggande ovilkorligen
draga för stor arbetskraft från jordbruk och andra näringar, hvilka
häraf skola blifva lidande. Hvad angår utskottets förslag, synes mig
utskottet gå för långt i försigtighet. Jag är nemligen af den uppfattningen,
att alla dessa tre banor böra byggas af staten. Men då
utskottet härtill vill anslå endast 1,300,000 för 1898, då sammanlagda
kostnaderna för banorna äro 30 millioner, kan med skäl frågas, huru
länge det skalig dröja innan banorna blifva färdiga. Reservanterna
vilja åter liksom Kongl. Maj:t bygga alla tre banorna på en gång,
men begå, synes mig, det felet, att sänka anslaget för Krylbobanan
från 5,150,000 kronor till 3,000,000 .och för Bohusbanan från 4,500,000
kronor till 2,000,000. Hvart skall detta leda? Jo, naturligtvis
att byggnadstiden blifver mycket förlängd. Jag undrar, om en enskild
man, som skulle bygga banorna, skulle arbeta på tre på en gång på
sätt här ifrågasatts. Byggnadskapitalen blifva ju på så vis liggande
räntelösa i en onödigt lång tid. Det är då klokare att koncentrera
arbetet på en bana och bygga den färdig först och sedan öfvergå till
den andra. Det är på den ståndpunkten jag har stält mig. Utskottet
har mot Krylbobanan gjort åtskilliga inlägg. Så skulle den icke vara
tillräckligt undersökt. Men det är ganska vanligt, att då man icke
vill en sak, det skylies på, att den icke är tillräckligt utredd. Den
är dock undersökt af statens myndigheter, och jag vet icke, hvilka som
skulle göra det bättre. Jag har fått broschyrer både för östra och
vestra linien, men jag föreställer mig, att dessa äro skrifna af personer,
som hafva intresse af saken på ena eller andra hållet. Jag har då
blott att hålla mig till statens myndigheter, hvilka, derom är jag
öfvertygad, sett saken från opartisk synpunkt. De öfriga invändningar,
utskottet gjort mot Krylbo—Örebrobanan, hafva blifvit besvarade af
föregående talare, och jag skall icke upprepa hvad deremot kan utföras.
På de skäl, jag i korthet andragit, yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts
förslag i denna punkt.

Herr Unger: Den förste ärade talaren behagade yttra, att om
han skulle följa sitt tycke och tänka särskildt på Örebro län, så
skulle han förorda den vestligaste linien genom Ramsbergs, Lindes
och Nora bergslager, men att han hellre ville se frågan ur allmän,
än ur lokal synpunkt. Jag vill icke vara lokalpatriot och anser mig
icke heller vara det, då jag bestämdt förordar den af herr Johan
Johansson föreslagna skrifvelsen. Jag drifver ingen industriel rörelse
i någon af de ifrågavarande bergslagerna och har ej några andra än
allmänna intressen i saken. Jag vill derför vara befriad från misstanken
att tala ur lokalpatriotisk synpunkt. Men jag är öfvertygad
om, att det skulle leda till stora fördelar för staten att välja den väg,

No 19.

Onsdagen den 7 April.

som herr Johan Johansson vill hafva ytterligare undersökt, i stället A''^n^naJ
för den nu ifrågasatta. Enligt uppgifter, som af vederbörande industri- frän Krylbo
idkare och andra eventuella trafikanter meddelats, skulle den limen tm örebro.
lemna en trafik af 270,000 ton och sålunda 160,000 ton mer än den (Forts.)
af Kong], Majrt föreslagna vestra linien. En så afsevärd trafik uppväger
mer än väl, att denna väg är emellan 20 a 30 kilometer längre
och ett par millioner kronor dyrare. Man svarar, att dessa beräkningar
icke äro tillförlitliga. Jo, lika väl som jern vägsstyrelsens! Jernvägsstyrelsen
säger, att den har sina beräkningar från industriidkarne, och
så är förhållandet äfven med dessa, och trafiken beräknad i kilometerton
har icke jernvägsstyrelsen beräknat och icke heller vi.

Det säges vidare, att frakterna blifva dyrare på denna längre väg.

Jag vill då erinra om att då trafiken blir så mycket större, kan man,
om man så finner skäl, sätta ned frakterna, så att de ej blifva större
än på de andra linierna mellan norra och södra orterna, och ändock
skulle den vestligaste linien lemna större afkomst än någon af de
öfriga ifrågakomma.

Man säger, att posttågen kunna ordnas så väl öfver den kortare
linien. Det är öfverflödigt att tänka härpå, då man har telegraf och
telefon, ty det spelar ingen roll, om posten kommer fram till de norrländska
atfårsorterna en timme förr eller senare. Det är naturligtvis
vigtigare att få en bana, som bär sig, och sjelfva jernvägsstyrelsen,
som eljest hållit så styft på genaste vägen, har dock måst afvika
derifrån mest för den obetydliga trafikskiluad, som må förefinnas
emellan Ferna- och Vestanforslinierna. Med hänvisning till de i herr
Johan Johanssons motion åberopade handlingar tror jag tillräckliga
skäl vara anförda, och flere kunde, om tiden derför, vore lämplig,
anföras för bifall till herr Johan Johanssons hemställan, att, med
a (''slag å Kongl. Maj:ts proposition, aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t
om undersökning af en stambanelinie genom Ramsbergs, Lindes och
Nora bergslager, och jag förmenar, att den, som vill en stambaneförbindelse
mellan Krylbo och Örebro, hellre borde taga Johan Johanssons
omförmälda förslag, än hvad som väl eljest blir resultatet, rent
afslag; ty om saken afslås, är det icke att vänta, att regeringen snart
skall komma åter med förslag i ämnet, men tager man Johan Johanssons
förslag, så har man att vänta erforderlig utredning och förslag
på grund deraf. På dessa skäl, yrkar jag, herr grefve och talman,
bifall till herr Johan Johanssons motion.

Som tiden var temligen långt framskriden och ytterligare flere af
kammarens ledamöter begärt ordet i förevarande fråga, blef på framställning
af herr talmannen den fortsatta behandlingen af det föreliggande
utlåtandet uppskjutet till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 3,5 8 e. m.

Första Kammarens Frat. 1897. N:o 19.

In fidem

A. v. Kruscnstjcrna.