RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1897:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Första Kammaren. N:o 16.

Lördagen den 27 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet TFersäll aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

L:o) angående förbättring af hamnen vid Stora Rör å Öland;

2:o) angående försäljning till Fridafors fabriks aktiebolag af ett
område af förra häradsböfdingebostället 1 mantal Karsahult n:o 1 i
Kronobergs län;

3:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
förre arrendatorn Erik Gustaf Lindberg;

4:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
Karl Oskar Hedblad;

5:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
drängen Karl Gustaf Karlström;

6:o) angående anslag till verkställande af undersökning för anläggning
af jernväg från Gellivare till norska gränsen; och

7:o) med förslag till förändrade bestämmelser angående förvaltningsbidrag
till sjukkassor.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion
om ändring af § 60 regeringsformen; samt
statsutskottets utlåtanden:

n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
Första Kammarens Prot. 1897. N:o 16. 1

N:0 16.

2 Lördagen den 27 Mars.

nionde hufvudtitel, omfattande anslaget till pensions- och indragningsstaterna; n:o

37, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895; och
n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om öfverlåtande
å Karlskrona stad af kronans vattenledning derstädes jemte
dertill hörande vattenfall, fastighet och byggnader m. m.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 36.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 23 och
24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § 75 riksdagsordningen, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets
den 23 och 24 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
med afseende å delning af Hernösands stift, dels ock Kongl.
Majrts proposition n:o 21 med förslag till lag om ändrad lydelse af
§§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november
1863, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Herr statsrådet Annerstedt aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående godkännande af ett med Malmö stad
ingånget aftal m. m.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 23 och 24 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till checklag, till lag angående ändrad lydelse af 12 §
utsökningslagen och till lag angående ändrad lydelse af 10 § 4 mom.
i förordningen om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den 10 augusti 1877.

Herr Hasselrot: Jag tillåter mig föreslå, att detta betänkande
på det sätt föredrages, att hvarje lagförslag behandlas för sig och det
första paragrafvis samt att utskottets hemställan företages sist.

Hvad herr Hasselrot sålunda föreslagit antogs.

Lördagen den 27 Mars.

No 16.

Förslag till
checklag.

1 §■

Herr Lem an: Då jag i mer än tjugufem år såväl teoretiskt som
praktiskt sysselsatt mig med ckeckfrågan, så är det klart, att jag för
denna fråga hyser stort intresse, och då jag till följd af den erfarenhet,
jag kunnat vinna i ämnet, deri kommit till åsigter, som väsentligen
skilja sig från dem, som fått sitt uttryck i Kongl. Maj:ts proposition,
anhåller jag att i förevarande fråga, som egentligen är mera en
affärsfråga än en juridisk fråga, få några ögonblick taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk.

Till en början ber jag då att få påpeka, att om man för närvarande
skulle fråga någon, som har med checks att göra, hvad en
check är enligt svensk praxis, så skulle svaret säkerligen komma att
lyda: eu check är en vid uppvisandet betalbar anvisning på mede),
innestående hos någon hank. Och hvad är då ändamålet med en
check? Jo, att vara ett betalningsmedel. Dertill begagnas checken
också ganska allmänt. Som bekant är, har särskildt i England checken
vunnit mycket anseende, och det finnes till och med ett engelskt ordspråk,
som säger, att det är checkboken, som karakteriserar gentlemannen.

Checkens ändamål är, som nämndt är, att, såsom betalningsmedel,
ur den allmänna rörelsen uttränga det klingande myntet och banksedlarne.
Här i Sverige hafva vi allt sedan 1600-talet haft checks —
dock under ett annat namn; de gamla bankoassignationerna, som drogos
på innestående medel hos Rikets Ständers bank, de voro intet annat
än checks. Bruket af dylika assignationer florerade ända till början
af detta århundrade, då användningen deraf upphörde till följd af
missbruk, bedrifna genom öfverassignering. Efter några decennier
kom checksystemet, sådant det för närvarande är, åter till heders hufvudsakligen
genom framlidne bankdirektören A. O. Wallenbergs försorg.
Det var nemligen han, som med adopterande af det skottska banksystemet
hos oss införde checks. Detta system består hufvudsakligen
deri, att bankerna, som på upp- och afskrifnings- eller depositionsräkning
uppsamla medel från allmänheten och göra dessa räntebärande,
låta räkningshafvarena draga vid uppvisandet betalbara anvisningar
på sina bankmedel. I sammanhang med införandet af detta system
tillkom äfven en för Sverige egendomlig institution, nemligen postremissvexeln.

Sedan nu checkrörelsen hittills fått lefva här i landet utan att
störas af lagens hämmande band, har emellertid framlagts en lag, som
enligt min mening skulle komma att inskränka många af de goda
verkningar, checkväsendet haft i Sverige.

På sätt, jag nyss yttrade, har checken egentligen hitkommit från
England och Skottland. Det kunde derför hafva tyckts lämpligt, att,
när förslag till en checklag skulle framläggas, man sökte att begagna

Punkten 1.

Kongl. Maj:ts förslag till checklag.

N-.o 16

Lördagen den 27 Mars.

Förslag till det engelska systemet för att ordna och sätta i form, hvad vi nu hafva.
checklag. Men man jjar jcjje gjort på detta sätt, utan i stället, såsorfi i så
(‘orts.) många andra fall, gått till den ständiga urkällan, den schweiziska
obligationsrätten och äfven till lagarne i Nederländerna och Österrike.

Nu frågas först: föreligger här någon nödvändighet för oss att
lagstifta om checks? Jag för min del är fullkomligt förvissad om, att
det icke skulle hafva kunnat falla eu enda riksdagsman in att väcka
motion om en checklag; ty vi hafva det på det hela taget synnerligen
väl stäldt med våra checks. Man bär anmärkt en brist, beroende
på tolkning af stadgandet i 10 § 4 mom. i promulgationslagen
till utsökningslagen, der det säges, att, om någon fått invisning å viss
man och ej får betalning af honom, invisningstagaren har rätt till

återgångstalan mot utställaren. Man har härvid anmärkt, att äfven
om det är tydligt, att invisningsmottagaren har regress till utställaren,
så kan det deremot vara ganska tvistig!, huruvida mottagaren äfven
har regress till öfverlåtare. Enligt min åsigt finnes redan nu en sådan
regressrätt, men jag erkänner gerna, att, iagstadgandet kan lemna rum
för olika tolkningar. Härmed må emellertid förhålla sig huru som
helst; hvad som är säkert, är, att i praktiken inga olägenheter visat
sig. Vi hafva nu i mellan trettio och fyrtio år haft checks, och man
har, mig veterligen, ännu aldrig sett exempel på en rättegång mot

öfverlåtare af en check. Vid senaste juristmöte, deri jag deltog,

frågade jag en mängd domare, om hos dem förekommit någon sådan

rättegång, men de svarade alla nej. Ingen af dem hade kännedom
om en sådan rättegång. — Hvad visar nu detta? Jo, att vårt checksystem
arbetar utmärkt väl som det är.

Då kan vidare frågas, hvad skälet är till att detta lagförslag
kommit fram. Jo, det är i sjelfva verket att söka deri, att man i
Danmark och Norge, der man saknar en allmän regel om regressrätt
till utställare och öfverlåtare, laborerar med ännu eu väsentlig brist,
nemligen den, att i dessa länder icke, såsom hos oss, finnes ett utbildadt
postremissvexelsystem. Detta gör, att, om till exempel en
person i Odense har att skicka en liqvid till Köpenhamn, han icke
kan gå till närmaste bank och köpa en postremissvexel, utan han
måste antingen sända reda penningar eller draga en check på en bank
i Köpenhamn. Derför har man i Danmark och Norge haft behof att
ordna checkförhållandet, och derför hafva dessa länder inbjudit Sverige
att deltaga i förhandlingarna om lagförslaget, under förmenande, att,
liksom de tre nordiska rikena hafva gemensam vexellag, de också borde
hafva gemensam checklag. Sedan svenska regeringen accepterat den
sålunda gjorda inbjudningen, tillsattes en komité af ledamöter från
alla tre länderna för att behandla frågan. Och det är nu det af denna
komité uppgjorda lagförslaget, som här föreligger.

Härvid torde likväl kunna ifrågasättas, huruvida man icke här i
Sverige skulle kunna tills vidare vänta med en checklag? Jag vill
erinra om, att, sedan vexelinstitutet uppkommit, vexlar i många tiotal
år funnos, innan lagstiftningen ingrep på detta område, och detsamma
skulle väl också kunna ega rum i fråga om checken. Ja, vi borde
kunna vänta ännu en tid med en lag på detta område, och detta i

H:o 16

Lördagen den 27 Mars.

synnerhet för att få tillfälle att se, huru lagen kommer att verka i
Danmark och Norge.

Jag vågar alltså påstå, att något verkligt behof af en checklag
ännu icke yppats i Sverige.

Men om ändock en sådan lag skall stiftas, hvarför då icke afpassa
den efter det pulserande affärslifvet, utan i stället göra lagen
så, att den kommer att lägga tvångströja på detta affärsiif och föreskrifva,
att det skall rätta sig efter lagen?

Det är således min enskilda åsigt, att lagen icke är nödig, men
det är också min åsigt, att lagen, såsom den är formulerad, icke är
nyttig.

Genom bestämmelserna i den föredragna § 1 har man gjort checken
till en formalhandling. Man har bestämt, att hvilken vid uppvisandet
betalbar anvisning som helst, som innehåller benämningen “check",
skall, om den för öfrigt innehåller hvad i l:a paragrafen af lagförslaget
stadgas, falla under checklagen. Men härvid tillåter jag mig
erinra om min först framstälda fråga, hvad en check är. Jag har
påstått, att man nu dermed förstår en å vista-anvisning på medel,
innestående hos en bankinrältning. Den engelska lagen har] äfven
karakteriserat checken så, att den bör vara dragen mot ett tillgodohafvande
hos en bankinrättning. Vill man nu hafva en detaljerad
checklag, så synes det mig dock vara nödigt, att man åtminstone
icke utfärdar en lag med sådana bestämmelser, att den gifver sanktion
åt missbruket att draga checks å obefintliga tillgodohafvanden eller
å hvilken person som helst. Om banklagen går igenom och postremissvexelrörelsen
på grund deraf minskas, hvaraf följden blir, att behofvet
af checks ökas, skulle det, om nu föreliggande lagförslag antages, lätt
kunna hända, att rörelsen blefve öfverlupen af de mest besynnerliga
checks. Hvad lagen i stället borde sanktionera, det är, hvad som
hittills varit brukligt i Sverige, att nemligen check skall vara en å vistaanvisning,
som är utstäld mot ett tillgodohafvande hos en bankinrättning.
Detta har emellertid icke skett, och det är, enligt min tanke, ett
grundfel hos lagen.

Jag skall för min del icke längre upptaga kammarens tid, då jag förstår,
att många andra ledamöter i kammaren vilja yttra sig i frågan. —
Jag har varit mycket tveksam om, hvilket yrkande jag skulle framställa,
och tänkte först att begära återremiss af lagen till utskottet;
men då jag kommit till den slutsats, att lagen för närvarande icke
är nödig samt i allt fall i den form, den nu föreligger, icke är nyttig,
utan tvärtom skadlig, återstår för mig intet annat än att yrka afslag.

Herr statsrådet Annerstedt: Vid bedömandet af ett lagförslag,
sådant som det nu för Riksdagens pröfning framlagda, torde man
böra fästa uppmärsamheten dervid, att lagen utgör en del af handelslagstiftningen
och en sådan del af detta lagstiftningsområde i fråga,
om hvilken det företrädesvis är lämpligt, att man så småningom kommer
derhän, att lika lagar gälla i de tre nordiska länderna. Samma skäl,
som tala för att vexellagen bör vara gemensam för dessa tre länder
— och att döma af uttalanden från andra länder, torde utsigt före -

Förslag t ill
checklag.
(Forts.)

N:o S6.

Lördagen den 27 Mars.

Förslag till
checklag.
(Forts.)

finnas för att i en framtid, förr eller senare, dess bestämmelser skola
komma att ganska nära sammanfalla med dem, som torde komma att
göra sig gällande inom kontinentens stater — samma skäl tala ock
för att, då fråga uppstått om att ordna checkförkållandena, detta bör
ske så, att öfverenskommelse i ämnet åvägabringas emellan de tre
nordiska länderna.

Det är nu; visserligen sant, att den yttre anledningen till denna
lagstiftning väckts i Danmark, och att dervid framhållits, att det just
vore affärsförhållandena i detta land, som nödvändiggjorde, att man
skred till ordnande genom lagstiftning af check väsendet, hvarför ock
ett särskildt danskt förslag uppgjordes i enlighet med de grunder,
som der ansågos lämpliga för affärsrörelsens allmänna behof. Derefter
inkom från Danmark till de svenska och norska regeringarne en framställning,
huruvida dessa icke skulle vara villiga att deltaga i ett
gemensamt arbete för åstadkommande af eu för de tre länderna lika
lagstiftning i ämnet. På de grunder, jag nyss nämnde, fann äfven
den svenska regeringen liksom den norska öfvervägande skäl tala för
denna framställning.

Den svenska regeringen utsåg två personer, hvilka valdes inom
affärsverlden och särskildt voro erfarna och kunniga inom hithörande
lagstiftningsområde. Dessa personer sammanträdde med fyra andra
komiterade från Danmark och Norge — två från hvardera landet —
utsedda inom sådana kretsar, som ansågos väl känna handelns och
rörelsens behof och de fordringar, man med hänsyn till dessa behof
med rätta kan ställa på lagstiftningen. Resultatet af dessa sex juristers
och affärsmäns gemensamma öfverläggningar blef det förslag till checklag,
som förelagts Riksdagen, sedan deri vidtagits de jemkningar,
hvartill förslagets granskning i högsta domstolen föranledde.

Nu har den föregående talaren förklarat, att det enligt hans
åsigt vore ett bestämdt fel hos lagen, att den icke inskränkts till att
gälla endast sådana anvisningar, som stäldes på banker — jag förmodar
dock, att han äfven vill medgifva, att checks skola få utställas
på bankirer. Mot ett sådant betraktelsesätt hafva komiterade, som
jag tror med rätta, framhållit, att en sådan inskränkning skulle på
vissa orter lägga obehörigt tvång på rörelsen, och det kan ej annat
än förvåna, att den föregående talaren, som mot lagförslaget anmärkte,
att den nya lagen skulle lägga ett tvång på den allmänna rörelsen,
dock såsom en särskild anmärkning framhöll, att den icke innehölle
detta ytterligare tvång på rörelsen.

Det är ju gifvet, att användningen af checks såsom betalningsmedel
förutsätter, att den person, som mottager eu check i stället för reda
penningar, först pröfvar och ser till, hvem det är, som utgifvit checken.
Det är egentligen i förtroende till utställaren, som han mottager ett
sådant papper; han litar på att den, som skall lemna betalningen,
på det ställe, hvarest denna anvisats att ega rum, verkligen har tillgångar,
så att liqvid följer på utsatt dag. Har han deremot någon misstanke
i detta afseende, lärer resultatet häraf blifva, att han vägrar mottaga
den check, som erbjudes. Huru den frihet, lagen i det anmärkta afseendet
medgifver, skulle kunna misskreditera hela checkinstitutionen,

N:o 16.

Lördagen den 27 Mars.

kan jag omöjligen förstå. Äfven med det anmärkta stadgandet antager
jag förhållandet blifva, att det är de goda och säkra checks, som
mottagas, men att de dåliga och osäkra tillbakavisas.

Lagförslagets bestämmelser äro affattade så, att man eger absolut
säkerhet — hvilken äfven efter den föregående talarens uppfattning
för närvarande icke finnes — i fråga om regresstalan mot utställare och
öfverlåtare. Denna regress-säkerhet är i vår nuvarande lagstiftning
mycket ofullständigt angifven, men i förslaget är rättsförhållandet
mot utställare och öfverlåtare i tydliga och bestämda ordalag regleradt.
(xenom checklagstiftningens ordnande i enlighet med detta förslag vunnes
således i detta afseende en bestämd fördel framför de nuvarande
förhållandena.

Jag tror också, att en annan omständighet kan härvidlag åberopas
till bevis om lagens behöflighet. Hvarför hafva så många bankinrättningar
infört solavexel-formen för anvisningar, om icke just derför,
att anvisningsformen i och för sig för närvarande inom lagskipningen
kan vara föremål för olika meningar, i det att man i fråga om anvisningar
saknar de klara bestämmelser, som finnas beträffande vexlar.

Under sådana förhållanden och då denna lagstiftning är ett nödvändigt
komplement till vexellagen — bestämmelserna i checklagen
äro blotta modifikationer af bestämmelserna i vexellagen — synes mig
alla skäl tala för att den svenska Riksdagen, på samma sätt som den
förut, i syfte att åstadkomma likformighet mellan de tre nordiska
ländernas vexellagstiftniug, medgifvit att utbyta vår utmärkta vexellag
af år 1851 mot en för dessa länder gemensam vexellag, nu bör
genom att antaga den föreliggande lagen åstadkomma enhet mellan
Danmarks, Sveriges och Norges lagstiftningar angående checks. Särskilt
äro våra affärsförbindelser vid Sundet sådana, att det måste
vara en bestämd fördel, att lagen just nu antages. Skulle Danmark
nu antaga en lag, i allt hufvudsakligt lika lydande med det föreliggande
förslagen skall ovilkorligen olägenhet uppstå för oss, om vi på vår
sida om Sundet sakna lagstiftning i ämnet.

På nu angifna skäl får jag yrka, att kammaren måtte lemna sitt
godkännande till den föredragna paragrafen.

Herr Philip son: Den förste ärade talaren började sitt an förande

med att säga, det frågan om en checklag är egentligen mera
en affarsfråga än en juridisk fråga, och deri gifver jag honom fullkomligt
rätt. Detta är också anledningen, hvarför jag dristat mig begära
ordet i den föreliggande frågan, ty jag kan naturligen icke se den
annat än ur ren affärssynpunkt. Sedd från denna synpunkt, ter den
sig dock för mig fullkomligt klar, och i motsats till den förste talaren,
som förundrade sig öfver att regeringen för Riksdagen framlagt detta
förslag, hvarmed ingen enskild motionär skulle hafva framkommit, ber
jag fä uttala ett tack till regeringen för att den efter komiterades
utredning gjort denna framställning. Jag anser nemligen förslaget i
sin stora helhet vara rigtigt och tror, att detsamma, om det varder
antaget, kan lända till fördel för affärs- och bankverlden. Man skulle
komma från ett utanordningssystem, som nu visserligen genom coutume

Förslag till
checklag.
(Forts.)

N:o 16.

Förslag till
checklag.

(Fort?.)

Lördagen den 27 Mars.

eller vana varit, om jag så må säga, något lättvindigt ordnadt, till ett
tillstånd, der man kommer att begagna ett liqvidationsmedel, hvars
betydelse och innebörd blir klar, och å hvilket regressrätten genom lag
blifver till fullo reglerad. Jag anser för min del detta af mig senare
påpekade förhållande vara till den största nytta. Det har mot lagens
behöflighet anförts, att i vårt land, der postremissrörelsen är så stor,
obehöfligt vore att införa en lag om checker, och det tyckes, liksom
om man dermed menade, att om man blott hade och begagnade postremissvexlar,
så voro alla behof af ett checksystem tillfredsstälda, men
man tyckes då icke hafva tänkt på de liqvider, hvilka i de stora
affärscentra dagligen i stor utsträckning förekomma och hvilka kanske
uppgå till lika stort belopp som det, hvartill samfäldt postremissvexlarne
från landsorten, när de komma hit, uppgå. Nu är det väl
sant, att anordningar på några banker — måhända just sådana banker,
hvilka ansett det rigtigt att klargöra för sina kunder, det anvisningar
icke äro vexlar, och att således regressrätten för anvisningar icke är
densamma som för vexlar — blifva utstälda i solavexel^ form, just
på den grund, att — genom öfvertagandet af dylika anordningar af
personer, hvilka, utan att besinna risken, derpå tecknat sitt endossement
— eventuelt uppkommande obehag och krångel måtte minskas
eller undvikas, — men flera banker begagna dock allt fortfarande anvisningsformen
för sina kunder. Visserligen kan ju icke förnekas, att i
vårt land anvisningar vid liqvider redan nu mycket användas, men de
användas dock icke på långt när i den stora utsträckning, som borde
ega rum. Jag tror, att hvar och en lätteligen kan iakttaga, hurusom
för bank- och affärsrörelsens behof sedelpackor dagligen vid tiotiden
på morgonen bäras från riksbanken till andra banker i Stockholm
för att kanske vid tre å fyratiden vända åter till riksbanken. Jag
ber att få lemna en liten illustration till, huru det nu tillgår, hvilket
jag händelsevis häromdagen erfor. Eu liqvid af en million kronor
skulle i början af januari här för ett egendomsköp verkställas. Penningar
till liqviden skulle i en härvarande bankinrättning erhållas.
Denna bank, som hade tillgodohafvande i riksbanken, visste förut, att
denna million samma dag skulle utbetalas. Man eftersänder då på morgonen
från riksbanken en million i tusenkronesedlar. Naturligtvis måste
dessa räknas både der de utlemnades och der de emottogos. Litet senare
ankommo till banken de, hvilka hade att liqvidera köpet och
lyftade beloppet naturligtvis efter åtskillig sedelräkning. Så gingo
liqvidatorerne med beloppet till säljarne, som naturligtvis å nyo räknade
sedlarne, och ändtligen insattes 300,000 kronor i hvardera af
tre olika banker och 100,000 kronor i en fjerde bank, allt med ty åtföljande
sedelräkning. Nu frågar jag, hade icke hela denna transaktion
kunnat med lätthet arrangeras medelst checker? Om lagen antages,
får checken nemligen ett värde och en användning, som anvisningen
nu icke eger, derigenom att den regressrätt, hvars tillvaro nu icke är
klar, blefve fullt konstaterad. Det af mig nu anförda exemplet är
blott ett bland många, ty vi veta, att dagligdags enskilda personer,
som hafva en betydlig eller obetydlig skuld att betala, först gå med
sin anvisning till sin bank och lyfta sedlar eller mynt för att derefter

N:o 16.

Lördagen den 27 Mars.

med dessa betala beloppet kontant i stallet för att lemna en anvisning,
*der de skalle betala skulden. Jag tror, att ingen kan påstå, att den
sedelspridning, som riksbanken kan erhålla på sådant sätt, kan vara
till någon nytta, vare sig för riksbanken eller allmänheten.

Nu har den första talaren anmärkt, att denna lag jemväl innefattar
den bestämmelsen, att checker skola få dragas icke blott på
banker och bankirer, utan äfven på enskilda personer, men han glömde
att erinra om, att ingen vore eller blir skyldig mottaga checker såsom
betalningsmedel eller såsom motsvarande sedlar eller guld. Checkens
värde beror på det förtroende, jag har för den, som skrifvit på checken,
såsom trassent — d. v. s. den, som utfärdat densamma. Har jag icke
något sådant förtroende, har jag ju fullaste frihet att svara: “Nej,
tack! Jag vill hafva betalning i sedlar eller guld."

Den förste talaren har äfven anmärkt att man borde vänta och
låta Norge och Danmark först antaga lagen. Man kunde då få se,
hvilken verkan lagen der har. Jag kan dock icke finna, att det är
skäl lyssna till denna anmärkning, ty jag är öfvertygad om, att checklagen
varder nyttig för affärs- och bankförhållandena i vårt land.
Hvarför då låta de andra länderna föregå oss? Herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet har alltså mycket rigtigt påvisat att
mer än en olägenhet skulle uppstå deraf, att checklagen infördes i
Norge och Danmark utan att hos oss samtidigt införas.

På de skäl, jag anfört, anhåller jag om bifall till den föredragna
paragrafen.

Herr Rett ig: Föreliggande lagförslag synes mig utgöra ett sådant
förslag, som gerna kunde hafva fått hvila ännu ett år, hvarunder man
fått betänka sig derpå. Jag är naturligtvis icke i princip mot att
antaga en för landet gagnelig checklag, men jag vill icke vara med
om en sådan lag, som man sedan kommer att ångra. Man säger, att
lagförslaget egentligen icke innebär annat, än hvad vi redan hafva i
upp- och afskrifnings- samt kassakreditivanvisningar och att det för
fiffigt är alldeles oskyldigt. Men drager man ut de praktiska konseqvenserna
af lagen, skall man finna, att den icke är så oskyldig, som
man tror. Här är ju icke fråga om att stifta en checklag för de
större affärsplatserna, för Stockholm och Göteborg, utan det gäller en
lagstiftning, som skall tillämpas för hela landet. Väl skulle mången,
som icke vet, att han nu kan begagna sig af sina upp- och afskrifnings-
eller kassakreditivblanketter såsom checker, finna lagen vara
beqväm för sig, men säkert skall den finnas ganska obehaglig för
den, som får taga emot hans checker såsom liqvid. Det har sagts,
att platschecker hafva större betydelse än distanschecker, och det vill
jag ej heller förneka, men det exempel, som herr Philipson anförde
angående en liqvid i Stockholm på eu million, visade blott, att de personer,
han nämnde, voro i högsta grad opraktiska, då de icke, i stället
för att förfara som de gjorde, begagnade sig af anvisningar. Den,
som hade att göra liqviden, kunde ju hafva gifvit åt hvar och en af
dem, till hvilka liqviden skulle ske, sin anvisning. De hade då fått
penningar derpå och man både sluppit gå kring staden medsedlarne.

Förslag till
checklag.
(Forts.)

N:o 16.

Förslag till
checklag.
(Foits.)

Lördagen den 27 Mars.

Hvad beträffar påståendet, att lagen skulle vara så oskyldig, vill
jag lemna exempel på, att den icke är det. Vi antaga, att det tinnes *
en landthandlande i Norrland, som bar en skuld att betala i Malmö
och som har sin bankräkning i Luleå. Han drager då eu check på
denna sin räkning för att liqvidera skulden i Malmö. Emellertid har
han icke något på sin räkning, utan tänker, att innan checken skall
infrias åt banken i Luleå, så skall det erforderliga beloppet kunna anskaffas.
Detta lyckas honom naturligtvis icke, hvarför checken naturligtvis
refuseras. Ett sådant tillvägagående kan tillämpas på flera
håll, och i och med detsamma är förtroendet förstördt. Man har då
blott genom lagen lyckats gifva folk en fingervisning att ingå på en
orätt väg. Lagstiftningen i ämnet bör för den skull vara sträng och
stadga ansvarspåföljd för den, som drager öfver beloppet af sin
räkning.

Genom checksystemet skulle dessutom en utgift komma att drabba
affärsrörelsen, ty man kan ej föreställa sig, att bankerna skola emottaga
och för intet låta inkassera dessa anvisningar? Nej, säkert icke!
De komma att taga afgift för hvarje check. För postremissvexlar
göra bankerna icke detta, men kommer man med sådana anvisningar,
som här är i fråga, får man ovilkorligen betala afgift, och kommer
alltså checklagstiftningen att lägga en utgift på handelsrörelsen.

Hvad sjelfva lagen, sådan den nu föreligger, beträffar, anser jag,
att det finnes så många brister i densamma, att jag icke kan biträda
förslaget. Så till exempel står det icke i 1 § tydligt utsatt,
att å check utställningsorten skall angifvas. Man har, såsom det
synes af Kongl. Maj:ts förslag, förestält sig, att man blott behöfde
skrifva datum å checkeD, men icke orten. Om något sådant blefve
tillåtet, skulle deraf vållas stora oegentligheter. En platscheck skulle
förfalla efter tre, en distanscheck efter tio dagar. Har nu en person
fått en platscheck, derå utställaren glömt att skrifva utställningsorten,
kan han skrifva dit t. ex. Upsala, och han har då en tid af tio dagar
i stället för tre. Ovilkorligen måste det vara bestämdt, att utställningsorten
skall finnas utsatt.

Dessutom finner jag det betänkligt, att man skulle få skrifva
hela checken. Det finnes icke något land, så vidt jag vet, der det
tillätes att utgifva skriftliga checker. Det måste ovilkorligen bestämmas,
att dertill skola användas tryckta blanketter. I England finnas
exempelvis tre olika blanketter för checker. Dessa blanketter hafva
olika utseende allt efter det ändamål, hvartill de skola användas. Om
en köpman exempelvis har en vexel förfallen och den är gjord betalbar
i den bank, der han har sin checkräkning, så använder han en
checkblankett med t. ex. blå färg. Skall betalning medelst check
verkställas i annan bank, så användes en blankett med t. ex. röd färg,
och drager man helt enkelt på sin check räkning för att uttaga
pengar för sitt eget behof, så begagnas t. ex. hvit blankett. Det är
da alltid klart, att checken utgått från den bank, der jag har min
räkning, och detta ingifver förtroende. Skall man nu få skrifva
checker på hvad papper som helst, får man se, huru landthandlande
t. ex. skrifva sina anvisningar på långa pappersark. Det måste der -

11 N:o 16.

Lördagen den 27 Mars.

för vara bestämdt, att den bank, der en person har sin checkräkning,
skall tillhandahålla blanketter dertill i nummerföljd.

Hvad nu vidare angår den omständigheten, att jag skulle få draga
checker på hvem som helst, så vill jag bestämdt opponera mig mot
eu sådan rätt. Skall check få finnas, måste den inskränkas till att
dragas å viss bankinrättuing, och helst skulle jag vilja, att i detta
hänseende bestämdes ett af Kongl. Maj it oktrojeradt eller i öfverensstämmelse
med bankbolagslagen bildadt bankinstitut, eller också en
bankir, som uppfyller vissa bestämmelser, hvilka äro egnade att ingifva
förtroende. Ty skall man få trassera checken på hvem som helst, så
kommer det att leda till trassel och obehag.

Hvad slutligen vidkommer det skäl, som herr justitieministern
anförde, att, om Norge och Danmark antaga checklagen, det vore
lyckligt, om äfven vi antogo den, så vet jag icke, om jag vill biträda
detta skäl. Vi böra icke tillgripa en lag endast derför, att andra länder
hafva en sådan lag. I sådant fall få vi så mycket svårare att ändra
vår lag, om vi deruti finna några brister. Man bör för öfrigt vara
mycket försigtig med antagande af nya lagar, som ingripa i vår praktiska
verksamhet. Vi hafva för öfrigt senast ett exempel på vigten häraf
genom erfarenheter från våra bolagslagar. Jag tror, vi skulle hafva
önskat, att dermed anstått ännu något år.

Det vore ännu mycket att säga härom, men jag skall inskränka
mig till hvad jag nu anfört. På grund deraf ber jag att få yrka
afslag å det föreliggande lagförslaget.

Herr Hasselrot: På sätt förut under diskussionen påpekats, lärer
väl kunna medgifvas af dem, som äro vänner af förslaget, att behöfiigheten
af detsamma icke är synnerligen stor i vårt land, så länge vi
hafva postremissvexlar och dessa användas i ett omfång, som gör behofvet
af checker mindre känbart hos oss, än i andra länder, dei
postremissrörelsen icke finnes. Jag tillåter mig dock påpeka, att icke
få fall finnas, der checker äro mer användbara än postremissvexlar.
Öfver allt, der affärsföretag finnas, men ej några baukinrättningar,
måste affärsmannen först skicka bud eller skrifva till den plats, der
bank finnes, för att få en vexel och sedan med den göra sin liqvid.
Det måste vara för honom en bestämd fördel att kunna göra sin liqvid
direkt genom anvisning på sitt tillgodohafvande i banken, och meningen
med lagen är ju icke någon annan än att gifva en sådan anvisning,
hvarmed enskilde betala sina skulder, större säkerhet, än den för närvarande
har. Allt, hvad här invändts mot checklagen, gäller ju i
sjelfva verket den nuvarande lagstiftningen. Det finnes ingenting, som
förbjuder en person att redan nu använda detta anvisningssystem för att
betala sina skulder. Hvarför är det då icke användt så mycket, som
det borde vara? Jo, derför, att man icke har fullt förtroende för anvisningen,
och detta derför, att man icke har beqväm legress mot
utgifvaren. Om jag nu tagel- en invisning såsom liqvid af eu person
och det visar sig, att denne icke har något motsvarande tillgodohafvande,
så har jag icke någon annan utväg än att lagsöka eller stämma den
personen för att få ut min fordran. Deremot, om checklagen kommet

Förslag till
checklag.
(Forts.)

N:0 16. 12

Lördagen den 27 Mars.

F7hec7iaoiU ti!1 «StåDd’ Så fär jag genom en enkel Proteståtgärd och med mindre
(Forts) °mgällg samma återgångstalan mot utgitvaren af checken som nu mot
den, som utstält en vexel. Just på grund häraf hafva många banker
tor sina anvisningar begagnat vexelns form, hvilket emellertid torde
vara mindre riktigt. Hvarken i utlandet eller af våra större bankmrättningar
användes vexelns form för dessa anvisningar. Jag har
genom tillmötesgående af en ledamot i kammaren fått låna flera
blanketter till anvisningar, dels från Skandinaviska kreditaktiebolaget
dels lian franska, tyska, engelska och belgiska banker. Ingen af dessa
har vexelns form, och det är icke heller den rätta formen. Vexeln
betecknar en affär, men här är icke fråga om någon affär. Då förefinnes
emellertid den olägenheten, att man icke för anvisningar har lätt
och beqväm regressrätt och återgångstalan mot utgitvaren. Att vinna
detta är hufvudändamålet med lagen.

Nu har här emellertid blifvit sagdt, att denna lag skulle komma
att lägga en tvångströja på affärslifvet; men detta är endast ett löst
påstående, och det har icke blifvit på något sätt visadt, i hvilket afseende,
lagen skulle komma att verka på sådant sätt. Den medför
icke annat tvång, än affärslifvet redan är utsatt för. Meningen är
blott att gifva större säkerhet åt ifrågavarande papper.

Den siste talaren anmärkte, att det skulle vara nyttigt att begagna
olika färger för olika slags checks, samt stadga, att de skulle vara
tryckta och löpa i nummerföljd. Jag vill icke bestrida, att allt detta
i viss mån skulle kunna verka till reda och ordning, men sådant torde
lämpligen höra öfverlemnas åt den enskildes omtänksamhet och ej
föranleda till uttryckliga lagbestämmelser.

Såvidt jag förstår, har checken sitt egentliga värde i det förtroende,
man hyser för den person, som utstält densamma. Det betyder icke
något alls, att den är utfärdad å en bankinrättning, som åtnjuter det
allra största förtroende. Har den person, som utstält checken, icke
förtroende, så hjelper det icke alls, att den är anvisad på Stockholms
enskilda bank eller någon annan stor bank. Det enda, som ger checker
värde, är att utgifvaren hos banken verkligen har ett tillgodohafvande
eller i motsatt fall sjelf är i stånd att inlösa dem.

Jag kan icke heller se, hvarför man icke skulle få draga en
check pa hvilken enskild person som helst. Jag föreställer mig t. ex.
att en affärsman i Göteborg har affärer med två personer i Stockholm
och har fordran hos den ene och skuld till den andre. Finnes nu
någon rimlig anledning, hvarför icke denne affärsman skulle få draga
en check å sin gäldenär att betalas till hans fordringsegare? Denna
check borde väl mottagas af fordringsegaren, under förutsättning att
han bär förtroende för den, af hvilken checken är utfärdad.

Risken med en check består deri, att, om, mot förmodan, penningar
icke skulle finnas hos den, å hvilken checken är dragen, mottagaren
måste anstäila lagsökning eller rättegång för att få ut beloppet. Enligt
den föreliggande lagen har han emellertid sin återgångstalan klar mot
såval utställare som öfverlåtare.

Herr Rettig anmärkte såsom en sannolik följd af lagen, att användandet
af checks skulle få en stor omfattning, och framhöll, att

N:0 6.

Lördagen den 27 Mars.

småhandlande, särskilde landthandlande, skulle komina att begagna
checks för sina liqvider. Jag antager också såsom möjligt, att så kan
blifva förhållandet, men deraf följer också en skyldighet för en hvar,
som mottager checks, att egna dem stor uppmärksamhet. Förhållandet
är här alldeles detsamma som med vexlar. En landthandlande, som
har skuld till en grosshandlare, skickar nu vanligen sin accept såsom
betalning, och grosshandlaren får se till, om acceptanten är säker. Han
får förfara på samma sätt med checken, se till, om den är säker.
Han tager lika litet en osäker check som en osäker accept, men han
kan hädanefter lika gerna taga en god och säker check som en god
och säker accept.

Såvidt jag förstår, måste det vara till fördel för affärsbref och
icke störande för detsamma att gifva checken den styrka och säkerhet,
som lagen är egnad att förskaffa den. Dertill kommer det förhållande,
som påpekades af herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
att, då vår vexellag är lika med den i Danmark och Norge, det äfven
vore en fördel att inom ett dermed så nära stående lagstiftningsområde
som det förevarande erhålla lika lagar för de tre nordiska länderna.
Att vänta med lagens antagande kan jag icke heller se skola medföra
något gagn.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig att yrka bifall
till den föredragna paragrafen.

Herr För ne blad h: Jag erkänner, mycket gerna, att det finnes
åtskilliga anledningar att införa den högre form af betalningsmedel, som
kallas för check; en sådan anledning skulle bland annat ligga deri,
att, om de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt komme att indragas,
hvilket ännu icke är säkert, möjligheten för allmänheten att lätt åstadkomma
liqvider skulle blifva större genom checkens införande, då kanske
sedlarne vore mindre spridda. Härmed må vara huru som helst; vi
veta ännu icke, huru det kommer att gå. Eu annan mycket beaktansvärd
omständighet är den, att genom checklagen en början till reglering
af anvisningssystemet skulle ske. Men att hela teorien om anvisningar
och detta systems tillämpning icke derigenom blefve etablerad och faststäld,
det tror jag mig med så mycket större skäl kunna påstå, som ett
yttrande af en mycket framstående jurist vid nordiska juristmötet förliden
höst synts mig gå ungefärligen i samma retning, och detta
yttrande fäldes vid diskussionen om checklagen. Men, säger man, det
är af vigt, att man reglerar de förhållanden, som redan nu förefinnas,
då nu hvilken som helst är berättigad att utställa invisningar, dock
utan de stränga former, som skulle tillhöra checken eller sigtinvisning,
hvarpå i korthet sagdt vexelförfarandet tillämpats. År nu detta utställande
af invisningar vanligt eller icke? För min del tror jag, att
det icke är synnerligen vanligt. Man har sagt, att detta beror derpå,
att invisningen är en lägre form af betalningsmedel, som icke gifver
tillräckliga garantier. Jag vet dock ej, om detta är anledningen, hvarför
man så litet begagnar sig af invisningar. Jag misstänker tillvaron
af en annan anledning, och den är, att invisningen skulle vara dragen
på ett verkligt tillgodohafvande, och detta tillgodohafvande är åtminstone

Förslag till
ckecklag.

(Forts.)

N;0 16.

Förslag till
checklag.
(Forts.)

Lördagen den 27 Mars.

hos enskilda personer icke alltid så utbredt. Deremot finner man, att
bankerna, begagna sig af icke blott vexlar, utan äfven in visningar,’och
sådant finnes föreskrifvet särskild! i riksbankens reglemente; det är
möjligt för den, som vill uttaga penningar, att dervid använda invisningar.

Om nu ett nytt system, eu ny lag skall införas och vinna en allmännare
tillämpning, är det ju påtagligt, såsom också blifvit anmärkt,
att förtroendet är den vigtigaste faktorn. Men huru skall förtroende
till den nya formen af betalningsmedel bäst åstadkommas — jag
talar nu icke om förtroendet till den checkgifvandes ärlighet, hvilket
ju alltid måste finnas —? Naturligtvis genom att begränsa dess användning
till sådana fall, för hvilka den egentligen borde vara afsedd
och hvartill den i vissa länder med högre utvecklad banklagstiftning
än hos oss äfven användes, såsom i England. Men, säger man, det
är föga skilnad, om man drager en check på en enskild, hederlig
man och om man drager den på en bank eller bankir. Jo, mine
herrar, det är verkligen eu skilnad, och blankettboken spelar en icke
sä liten roll. Redan innehafvet af en checkblankettbok från en välkänd
. bank eller bankir gifver en viss presumtion om innehafvarens
ställning till banken och i det allmänna lifvet. Jag medgifver gerna,
att det kan förekomma fall, då man hastigt och lustigt kan komma
i besittning af en sådan bok, men i regeln är innehafvet deraf ett
tecken till att personen i fråga har affärer med banken och der har
ett tillgodohafvande. Detta utgör således eu anledning till mindre
farhåga för den, som tager emot invisningen. Ytterst litar han på
utställarens ärlighet, och detta är ju fullkomligt rigtigt, men äfven
denna tillit skulle, om man medgåfve utställandet af checker på hvem
som helst, kunna föranleda missbruk. Jag skulle mycket väl kunna
förstå, om checklagen utginge från ett trängre användande af checker
och sedan, när förtroendet till den nya liqvidationsformen rotfast sig,
ville göra användningen allmännare, nemligen såsom här är föreslaget,
men har något svårare att fatta motsatsen. Man säger, att denna
angelägenhet har en afgörande betydelse för banklagstiftningen, och
att det är af vigt, att de tre nordiska länderna samfäldt fatta ett
beslut, hvarigenom åt penningomsättningen bereddes den största möjliga
lättnad. Jag tillåter mig då först anmärka, att hvad större summor
beträffar, finnes genom öfverenskommelser mellan de tre stora centralbankerna
tillfälle beredt till utbyte och lätta penningtransaktioner.
Dessa öfverenskommelser hafva varit gällande redan 10 å 12 år och
hafva visat sig bära ganska god frukt. Hvad mindre summor beträffar,
så medgifver jag, att det icke är samma förhållande, men det finnes andra
former för liqviderande, och det är måhända med afseende på att dessa
ej äro så utvecklade i Danmark och Norge som dessa länder hafva
behof af en större och vidsträcktare tillämpning af en checklag. Om man
åter anser den äfven böra införas i Sverige, glömmer man betydelsen
af den här så mycket använda postremissvexeln. Det är visserligen
sant, att hvad jag nu sagt gäller hufvudsakligen distauschecken, men
mindre platschecken, och hvad den förra angår, kan man visserligen
icke, om check skall ställas på bank eller bankir, draga på brukskontoren,
såsom anmärkts, men denna olägenhet kan afhjeipas genom

N:o 16.

Lördagen den 27 Mars.

användandet af vanliga invisningar, hvilket ej medför fara för den, som
drager invisningen, i det fall, att trassaten är solid, och i annat fall
lärer han svårligen begagna sig af denna utväg. Hvad platschecker
angår, hafva de sin största betydelse, om de ställas på bank eller
bankir, nemligen på något tillgodohafvande hos en sådan, och särskilt
emedan man just derigenom förekommer de omflyttningar af sedlar,
som en föregående talare så lifligt skildrade. Men utom det, att utställandet
af checker på banker och bankirer skulle förekomma onödiga
transporter af sedlar, skulle det så småningom förbereda ett clearingförfarande,
till hvilket vi förr eller senare i alla fäll skola komma.
Jag tillåter mig att i afseende på de sedelpackor, som, enligt hvad här
sagts, om morgonen bäras bort och om middagen tillbaka, anmärka,
att man ofta kommer för att göra ett utbyte af riksbankens och
enskilda bankers sedlar, hvilket är en annan sak. — Summan af
hvad jag sagt är, att jag är intresserad för införandet af ett checksystem,
men helst skulle se, att det skedde på sådant sätt, att check
finge dragas blott på bank eller bankir, hvarigenom den finge sin
rätta betydelse i allmänhetens uppfattning och blefve ett medel att
inleda ett clearing-förfarande af natur att kunna minska sedelutbytet
och osäkerheten härvid. — Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Olsson: Då jag hörde talaren på norrköpingsbänken yttra
sig i denna fråga, fann jag, att han i likhet med mig vill se denna
angelägenhet ur rent praktisk synpunkt. Jag förmodar, att med afseende
på allmänna lagens ställning till denna fråga saken är så noga
undersökt och pröfvad, att derom icke finnes något mer att säga.
Med talaren på norrköpingsbänken ber jag till alla delar få instämma.
Med den bästa vilja kan jag icke finna, att de olägenheter, man här
framstält såsom följden af en checklag, behöfva i något hänseende
hindra lagens antagande. Det må väl gerna medgifvas, att snart sagdt
hvarje lag, som antages, kan förutsättas medföra en del öfvergående
olägenheter, men jag tror, att de, som här skulle uppstå, äro så obetydliga
i förhållande till fördelarne, att de icke böra hindra lagens
antagande. Man har här framstält den farhågan, att den föreslagna
lagen skulle, om jag så får säga, uppfostra ett slags vingleri bland
t. ex. lägre tjenstemän och landthandlande och på detta sätt skada
den allmänna rörelsen i stället för att gagna densamma. Man kan
säga så, men bör dervid erinra sig, att äfven de förhållanden, som för
närvarande råda, kunna gifva anledning till dylika påståenden, ty
ingen lärer bestrida, att den, som vill försöka att lefva på vingleri,
icke saknar utvägar redan nu och kanske ibland lyckas ganska väl;
denna omständighet tror jag således att man icke bör fästa sig vid.
Ty jag föreställer mig, att om icke förtroende finnes mellan den firma,
den person eller det konsortium, som utställer checken, och den, som
mottager densamma, blir naturligtvis följden densamma som nu, i fall
någon vid utfärdandet af en anvisning icke vill godkänna densamma.
Om deremot förtroende är för handen, är detta eu afgörande regulator
icke blott för denna del af affärslifvet, utan äfven, så vidt jag förstår,
för affärslifvet i allmänhet; tager man bort förtroendet från aflärs -

Förslag till
checklag.
(Forts.)

N:o !6.

Förslag till
checklag.
(Korta.)

Lördagen den 27 Mars.

lifvet, hvad står då qvar? På samma sätt förhåller det sig utan tvifvel
med ifrågavarande anordning. Har man nu förtroende för den, som
utfärdar anvisningen, låt vara på en bank, såsom den siste talaren
sade, och låt vara, att man fått en blankettbok från bank samt att
eu dylik blankett gifver anvisningen eu viss auktoritet — hvad mer?
Man står der i allt fall utan det skydd, som vexellagen lemnar åt
vexeln och som nu ifrågavarande lag enligt min åsigt borde lemna
åt checken. Skulle det icke då under alla omständigheter vara en
fördel att få saken i sin helhet på sådant sätt ordnad, som den delvis
redan är, så att ställningen affärsmännen emellan blefve tryggare och
säkrare i händelse af olycksfall. Den förste ärade talaren sade, att
man borde uppskjuta antagandet af denna lag. Detta är det skäl,
som vanligen an föres, då man icke vill hafva en lag. Finner man
deremot den nu föreslagna lagen fördelaktig, tror jag det icke vara
skäl att uppskjuta dess antagande, allra helst som detta står i närmaste
sammanhang med förhållandena i de tvenne andra skandinaviska länderna.
Jag ber härvid få fästa uppmärksamheten på ett förhållande,
som ofta känts såsom en stor olägenhet och hvilket medför stora
svårigheter, och detta rör affärslifvet inom södra Sverige, hvilket
mycket nära sammanhänger med det danska. Samfärdseln är så stor
i alla rigtningar, att man länge känt och fortfarande känner ett starkt
behof af ett närmande på lagstiftningens område. Det är t. ex. högst
beklagligt, att icke Danmark antagit metersystemet. Om äfven, såsom
man häraf finner, i andra frågor, som för affärslifvet ligga nära till
hands, det vore önskvärdt, att en fullständigare sammanslutning egde
rum, så tror jag för min del, det vore till stor skada, om icke en
sammangjutning i nu förevarande hänseende komme till stånd, om
icke Riksdagen antoge den lag, som nu föreligger. Från affärslifvets
synpunkt är den utmärkt, derom tviflan jag icke, och öfvertygad, att
de fördelar, som skulle uppstå, och de lättnader, som för affärslifvet
skulle beredas, äro större, än man för närvarande kan uppskatta, anhåller
jag att få yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Hammarskjöld: Jag instämmer med den förste ärade
talaren, som i dag yttrade sig i detta ämne, uti ett: det omedelbara
intrycket af nu föreliggande lagförslag är, att det icke behöfves. Det
var den tanke, jag hade, då jag först fick befattning med detsamma.
Såsom här af andra talare redan blifvit utredt, förekommer redan nu
i icke så. ringa utsträckning systemet af invisningar på bank eller
bankir. An anlitas formen af invisningar och än formen af vexlar.
Det föreföll mig, som om de medel, lagstiftningen erbjöd för verkställande
och tryggande af liqvider under dessa former, skulle vara fullkomligt
tillräckliga för att affärslifvet skulle göra sig till godo, hvad
man i andra länder velat vinna genom en särskild checklagstiftning.
Jfg började således med föga intresse, snarare med motvilja mot det
föreliggande förslaget, men jag vände mig då till affärsmän, och, så
vidt jag kunnat förnimma, är den öfvervägande uppfattningen bland
desse, att den ifrågavarande lagen är önskvärd. Man framhöll i sådant
afseende, dels att den svenska lagstiftningen angående invisningar

N:o 16.

Lördagen den 27 Mars.

är synnerligt ofullständig och oklar, så att man är ganska osäker,
hvilka rättigheter med invisningar äro förenade, och dels att vexelformen
i vissa hänseenden icke är lämplig för de ändamål, hvartill
checken skall tjena. Det framhölls vidare, att just det vacklande
mellan invisnings- och vexelsystemer, som nu eger rum, har fört med
sig och bragt fram en brokig mångfald af uppställningar och formulär
för de små blankettböcker, som för det mesta begagnas, hvilket hos
allmänheten motverkat förtroendet till hela institutet. Detta hoppas
man nu kunna öfvervinna genom en öfvergång till ett checksystem,
grundadt på en lag. Det framhölls vidare, att lagstadgade regler för
checken vore önskvärda, såsom redan af en annan talare blifvit anmärkt,
särskildt i händelse våra enskilda bankers sedelutgifningsrätt
skulle försvinna. Jag kan icke neka till att, då jag sjelf såsom icke
varande affärsman högst obetydligt står i förbindelse med affärsverlden,
dessa skäl, framhållna af alla affärsmän jag kommit i samspråk med
och hvilkas omdöme jag fått höra, på mig gjorde ett ganska starkt
intryck, och det föreföll mig, att då sålunda alla inom de kretsar,
som hufvudsakligen hade dermed att göra, önskade saken, det vore
min skyldighet att, äfven om jag såsom jurist ansåg dem kunna reda
sig utan en ny lag, låta mitt privata omdöme vika för deras, som
hade sakkunskap, affärsinsigt och affärsintresse. Af dessa skäl har
jag bestämt mig för att rösta för den nu föreslagna lagen. Om hittills
checken relativt mindre användts hos oss än i åtskilliga andra länder,
är det min uppfattning och tro, att detta beror på den utsträckta
användningen af sedlar och pappersmynt, hvilken hos oss är långt
betydligare än i andra länder. Om denna något finge jemka på sig
för ett ordnadt invisningssystem, tror jag det från affärssynpunkt
skulle vara i det hela gagneligt.

Nu har man mot den första paragrafen framstäf åtskilliga anmärkningar.
Jag ber dock att först få erinra om hvad här är sagdt
om vinglerier. I det afseendet är jag fullkomligt ense med den siste
talaren. Det går lika förträffligt att skicka en vexel som en check, och
faran att blifva öfverlupen af osäkra vexlar är lika stor som faran att blifva
öfverlupen med osäkra checkar. Den magt, jag har att neka mottaga
betalning genom vexel är icke större än den magt jag skulle få att neka
mottaga betalning genom check. Checklagen har icke för afsigt att säga,
att hvar och en har rättighet att betala genom en check, vare sig den
som har att emottaga betalningen, vill mottaga checken eller icke, utan
den bereder allenast möjlighet att, såvida kontrahenterna äro derom
ense, begagna detta betalningsmedel. Och vidare är det så, att har man
fått betalning med en check, och checken icke honoreras, så är den rätt,
man har att i återgångsväg få betalning för den, fullkomligt lika god
som den rätt till betalning man hade innan man mottog checken.

Jag kommer nu till de anmärkningar, talare gjort mot paragafens
innehåll. Det har sagts, att det ej finnes någonting nämdt. om utställelseorten.
Det måtte vara ett förbiseende af den ärade talaren, ty i
10 § står det: “Är utställelseort ej utsatt, anses checken vara utstäld
å betalningsorten;" således antingen är utställelseorten utsatt eller
också icke, men i senare fallet är betalningsorten enligt lagen ansedd
Första Kammarens Prol. 1897. N:o 10. 2

Förslag till
checklag.
(Forts.)

No 16.

Förslag till
checklag.
(Forts.)

Lördagen den 27 Mars.

såsom utställel seort, och betalningsort skall enligt checklagen alltid vara
utsatt. Således gifver lagen icke anledning till någon tvekan om hvad
som är utställelseort.

Vidare har klagats öfver att det icke finnes föreskrifvet i lagen,
att checkarne skola vara tryckta. Jag vet icke, om den ärade talaren
också menade, att det skulle vara föreskrifvet, att de skulle vara röda,
blå eller gula. Jag tror icke, att någon checklag innehåller bestämmelser
om sådant, utan dylikt låter man bero af affärsvauor och hvad
ur affärssynpunkt kan anses lämpligt. Det skulle mycket förvåna mig,
om man i England, som brukar vara kändt för rätt mycken praktiskhet,
ingått på dylika specialiteter.

Men i detta afseende kan jag icke underlåta att påpeka den motsats,
som är rådande mellan de två talare, som särskilt yttrat sig
mot denna paragraf. Den ene beklagar, att lagen skulle pressa in
checkväsendet i en tvångströja genom stipulerande af för många bestämmelser.
Den andre tycker deremot, att det är alldeles för litet
bestämmelser; han skulle till och med vilja hafva bestämmelser om
hvilken färg checkarne skulle hafva. De båda motståndarne äro således
icke ense i sin uppfattning om huru stor tvångströja lagen bör
innehålla.

Vidare har det talats om, att det borde förbjudas att utställa
checkar på annat än banker eller bankirer. Jag erkänner, att det
kan sägas ganska mycket till förmån för en sådan bestämmelse, och
jag tror för min del, att checkar icke komma att i stort sedt användas
annat än utstälda på banker eller bankirer. Det argument, som
af dem, hvilka utarbetat lagen, blifvit anfördt för rättigheten att utställa
checken på hvem som helst, har för mig icke stor betydelse.
Deras skäl är det, att i en aflägsen landsort t. ex. ett brukskontor
kan tillåta sina underhafvande, sina kolleverantörer, att hafva löpande
räkning, och då skulle dessa kunna utställa checkar på kontoret. Jag
instämmer med den talare, som sade att för sådana undantagsfall
kunna vi reda oss med betalningssystemet sådant som vi nu hafva det.

Men det finnes ett annat skål, som gör, att jag icke finner mig
rigtigt sympatisk mot de inskränkande bestämmelserna i nämnda afseende.
Hvarje förbud förutsätter någon påföljd, om förbudet öfverträdes.
Om vi nu stadga, att checkar icke få utställas på andra än banker
och bankirer, hvad skulle följden blifva, om någon öfverträdde
detta förbud? Yi kunna väl icke gerna tänka oss böter eller fängelse
för den, som öfverträder det, utan följden skulle väl icke blifva någon
annan än att ett sådant papper icke erkändes vara eu check, emedan
trassaten icke vore bank eller bankir. Då skulle man på det sättet möjligen
få två slags papper, båda med namnet check, båda i allo lika
utom deri, att trassaten i ena fallet vore bank eller bankir och i andra
fallet icke någotdera af detta, och papperen skulle föra med sig
olika juridiska följder. Sådant synes mig höra föranleda en viss osäkerhet
i uppfattningen om checkens betydelse. Det synes mig, som
om det skulle blifva mera reda och ordning, om den handling, som
kallas check och för öfrigt innehåller de uppgifter som i eu check
skola finnas, alltid bedömdes på samma sätt. Sedan finge hvar och en,

Lördagen den 27 Mars.

N:o 16.

såsom den siste talaren så utmärkt väl utvecklade, afgöra, huruvida han
ville taga emot checken eller ej. Jag har för min del den öfvertygelsen,
att checken icke komme att användas annat än utstäld på bank
eller bankir.

Jag slutar med hvad jag började, att jag för min del icke är
mycket angelägen om denna checklag. Jag skulle icke anse det såsom
någon riksolycka, om vi icke få någon checklag, men af aktning och
förtroende till de många affärsman, som jag har hört vara angelägna
och intresserade för lagens antagande, anser jag det för min pligt att
rösta för densamma, och af de skäl, jag anfört, kommer jag att rösta
för 1 § i den formulering den för närvarande har.

Herr Rettig: Den kritik, som den föregående talaren rigtat mot

de anmärkningar, hvilka af mig blifvit framställda, ber jag att få
bemöta.

Han yttrade, att min uppfattning om att lagen saknade föreskrift
rörande utsättande å check af utställelseorten var origtig, och att 10 § fullkomligt
tydligt förklarar den saken. Enligt min mening förutsätter emellertid
just 10 §, att man icke behöfver utsätta utställelseorten. Saken
kan gå så till, att, innan en check blir betald, den af annan person
förändras. Någon, som bor till exempel i Stockholm, utfärdar checken,
men glömmer att angifva orten för utställandet. Så gifver han den
till en annan person, och denne underlåter att inom tre dagar presentera
den för inlösen. Då daterar han den till exempel Upsala, och
åtnjuter derigenom 10 dagars betalningstid. Naturligen eger en person,
som har sin checkräkning på en ort, datera sina checkar på en
annan, om han t. ex. under resor der betinner sig, men hvad som bestämdt
måste förekommas, är, att annan än checkutställaren sjelf
får utsätta utställningsorten.

Hvad beträffar herr justitierådets anmärkning i afseende å hvad jag
anförde rörande bruket i främmande länder att för checker för olika ändamål
begagna blanketter i olika färger, så är det ett faktum, att detta är det
antagna bruket i England, ehuru jag icke bestämdt vet om den engelska
lagen innehåller ett uttryckligt stadgande härom. Deremot är det, hvad
Tyskland beträffar, absolut föreskrifvet i reglementet iör tyska riksbanken
att banken skall lemna checkinnehafvaren blanketter, hvilka
äro både till färg och till form noggrant bestämda. Detta stadgande
är ovilkorligt, och ingen får der begagna skriftliga checkar.

Hvad sjelfva saken beträffar, har jag ju icke yrkat afslag i princip,
utan framhållit såsom min åsigt, att man icke borde utan betänkande
antaga en lag, som man sedan kanske Unge ångra. Jag anser att
man gerna kan bida litet dermed, då icke någon brådska är för handen.
Lagförslaget föreligger nu i Danmark och Norge. Låt det då först
antagas i dessa länder och låtom oss vänta till nästa år. Ty hvarlör
skola vi taga det före Danmark och Norge, då det ju är dessa länder,
som egentligen äro i behof af denna lagstiftning.

Man har också tänkt, att checklagen skulle blifva till en god
hjelp, i fall riksbanken skulle komma att öfvertaga all sedelutgitningsrätt.
Men en lag i sådant syfte är ännu icke af Riksdagen antagen,

Förslag till
checklag.
(Forts.)

No 16.

Lördagen den 27 Mars.

Förslag till
ehecklag.
(Forts.)

och man känner ännu icke huru det dermed kommer att gå. Jag ser häri
ytterligare ett skäl för ett uppskof med införande af checklagstiftningen.
På dessa grunder yrkar jag fortfarande afslag.

Herr Le man: Jag har blott några få kortfattade anmärkningar

att göra.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet äfvensom lagutskottets
ordförande betonade, att den hufvudsakliga fördelen af antagandet
af denna checklag skulle ligga deri, att man finge säkra regler
i fråga om återgångstalan. Af hvad jag yttrat förut framgår, att
jag erkänner, att detta är eu obestridlig fördel, men frågan är, om
icke denna fördel kan vinnas på ojemförligt lättare sätt än genom
denna lag. Den skulle ju kunna ernås genom en ganska liten omredigering
af 10 § 4 mom. i förordningen om nya utsökningslagens införande.
Då vunne man hvad man eftersträfvade, utan att samtidigt
förlora det goda, som vi nu hafva. Talaren på stockholmsbänken yttrade,
att han från början varit tveksam, men så hade han talat vid
åtskilliga affärsmän, och dessa hade så att säga omvändt honom till
en annan mening. Det hade varit en stor lycka för saken, om affärsmännen
blifvit äfven af andra än honom hörda i denna fråga. Jag
påpekar, hurusom i högsta domstolen redan vid behandlingen af första
paragrafen justitierådet Ciaeson yttrade: “Då några yttranden öfver

detta lagförslag icke infordrats från myndigheter eller personer, som
äro förtrogna med förhållandena inom den svenska affärsverlden, och
sådana yttranden alltså icke föreligga, saknar jag, för min del, tillförlitlig
ledning för mitt omdöme angående åtskilliga i lagförslaget förekommande
hufvudsakligen praktiska frågor.41 Om det i någon fråga
varit skäl att höra handels- och sjöfartsnämnder eller affärsmännen,
så hade det naturligtvis varit i denna. Då hade man fått veta hvad
handelsverlden ville, då hade man fått något skriftligt att hålla sig
till och icke behöft lita till hörsagor. Nu kan den ene säga så, den
andre så, och jag tror icke att det är synnerligen mycket att bygga på.
Det är också ett af skälen hvarför jag önskar, att saken måtte uppskjutas,
på det att affärsverlden må komma i tillfälle att yttra sig om
den tillämuade lagen.

Talaren på stockholmsbänken yttrade vidare, att, om man skulle
inskränka dragande af checkar endast på banker och bankirer, hvad
blefve påföljden? Något förbud, sade han alldeles rigtigt, kan icke
uppställas. Strafflagen kan icke tillämpas här. Då skulle man få två
sorters checkar: den ena med sträng rättsverkan, den andra utan. Men
jag hemställer, om vi icke skulle få tiotals olika sorter checkar, om denna
lag blefve antagen. Det föreskrifves i 1 §, att check skall innehålla
benämningen check, men der stadgas ock åtskilligt annat, såsom vilkor
lör att handlingen skall falla under checklagen. Om nu en anvisning
benämnes check, men icke innehåller allt öfrig!, som enligt lagen erfordras
för att den skall såsom check anses, så förlorar den i allt fall
icke sin karakter af anvisning, men den blifver icke någon check. Man
kan alltså, om lagförslaget antages, få en mängd olika slag af checkar,
hvilka icke fälla under checklagen.

N:o 16

Lördagen den 27 Mars.

Slutligen ber jag att få påpeka, hvad äfven den näst siste talaren
erinrat, att här så mycket betonats — särskilt åt en talare på stockholmsbänken
— fördelen att ansluta sig till Norge och Danmark.
Detta har jag för min del ingenting emot, men hvad bär man för
säkerhet, att lagen kommer att antagas i nämnda länder? Ännu har
den icke kommit från utskottet i Danmark, och i Norge behandlas den
i dessa dagar af Odelstinget. Hvad den kommer att få för öde, vet man
icke. Nu skulle det egendomliga kunna hända, att då, såsom lagutskottet
sjelft yttrar, behofvet af en dylik lag inom vårt land åtminstone ännu ej
gjort sig synnerligen gällande, vi antaga den — vi, som minst behöfva
den — men de andra länderna antaga den icke. Är det då icke skäl,
då meningarna ännu äro skiljaktiga om behofvet och nyttan af denna
lag samt Danmark och Norge ännu icke antagit den, att enär i lagen
icke finnes förbehåll, att den icke skall gälla, om den icke antages af
alla de tre länderna, låta den hvila till ett annat år, för att, sedan affärsverlden
blifvit hörd i saken, och man fått se hurudant dess öde blifva
i Danmark och Norge, återkomma till frågan, helst i en något
ändrad form?

På dessa grunder, och då jag icke blifvit öfvertygad af de motskäl,
som anförts mot den åsigt, som af mig blifvit uttalad, yrkar jag
fortfarande afslag.

Herr Hammarskjöld: Jag ber om ursäkt att jag besvärar kammaren
ännu en gång. j»

Det var en talare här, som yttrade i fråga om utsättande af utställningsort,
att någon annan än utställaren skulle kunna- företaga sig
att utsätta sådan och derigenom ändra tiden, inom hvilken checken
borde förevisas till betalning. Ja, naturligtvis kan han gorå det, om
han vill begå förfalskning och utsätta sig för straff derför, men jag
resonerar icke under förutsättning af förfalskningar, utan under förutsättning
att det går hederligt till.

Hvad beträffar blankettböcker, som skulle vara föreskrifna af den
tyska riksbanken, så finnes intet hinder för hvilken bank som helst
att föreskrifva sådana för checkar, som utställas på dem. Jag antager,
att alla våra bankinrättningar snart skulle ena sig derom. Denna lag lägger
icke något hinder i vägen för att använda blankettböcker och göra
dem obligatoriska.

Hvad vidare den siste talaren anmärkte, att det i alla händelser
kan blifva papper, som benämnas checkar, men ändå alls icke bedömas
efter denna lag, vill jag icke neka sanningen af det, men det är
dock någon skilnad mellan det fall, att man glömmer sätta ut alla de
saker, som uttryckligen finnas föreskrifna i lagen och som skola stå i
checken, och det förhållandet att papperet icke erkännes vara en check,
derför att den person, på hvilken papperet är utstäldt, icke skulle
vara en bank eller bankir. Om trassaten är en bank, är väl kontroll
möjlig, men är trassaten en bankir, fordras dertill en personalkännedom,
som icke alla hafva. Det synes icke på sjelfva papperet, om
trassaten är bankir eller icke. Här skulle således kunna löpa papper
omkring, på hvilka man icke skulle kunna so, huruvida de verkligen

Förslag till
checklag.
(Forts.)

N:0 16.

Förslag till
checklag.
(Forts.)

Lördagen den 27 Mars.

uppfylde lagens fordringar eller icke. Detta anser jag för min del
olämpligt och derför kan jag icke vara med om det tillägg, som i den
vägen blifvit föreslaget.

Herr statsrådet An ner sted t: Då en talare framkastat den frågan:
“hvad skall ske, om Danmark och Norge icke taga den ifrågasatta
lagen'''', så vill jag derpå svara, att för det första äro förutsättningarne
för att ett sådant förhållande skulle inträda, åtminstone hvad beträffar
Danmark, mycket små. Frågan har der blifvit behandlad vida längre
än i Sverige, och af allt att döma är man inom affärsverlden der
belåten med den lydelse, som första paragrafen erhållit. Men om mot
förmodan Danmark icke skulle antaga lagen, blefve följden den, att
vi sjelfva fått en lag, om hvilken det med största sannolikhet
skulle kunna sägas, att det komme att gå på samma sätt som med
sjölagen, hvilken, sedan Sverige först antagit den, antogs andra året
af Danmark och tredje året af Norge.

Det lagförslag, som nu föreligger, innebär i sig icke det ringaste
hinder, på sätt en föregående talare redan antydt, för den utveckling,
som en talare på stockholmsbänken framhållit såsom önsklig, att checkar
måtte komma att dragas på banker eller bankirer med användande
af blanketter. För att utvecklingen skall komma att gå i den rigtningen
torde endast och allenast behöfvas, att bankerna föreskrifva att
de icke infria andra än sådana, hvilka äro dragna med användande af
deras egna blankettböcker, som öfverlemnats till deras kunder, och
sedan detta eu gång etablerats, kommer allmänheten mycket snart att
lära sig att icke godkänna såsom betalning andra checkar än dem,
som äro utfärdade på blanketter och dragna på en bank.

Då således några olägenheter af lagens antagande icke synas mig
kunna ifrågakomma, upprepar jag vördsamt min hemställan, att Första
Kammaren ville godkänna ifrågavarande paragraf.

Herr Ljungberg: Det lider intet tvifvel, att icke mycket godt
blifvit sagdt och kan sägas till förmån för denna lag, men hvilket lagförslag
är det, för hvilket man icke kan finna något godt skäl? Jag
tror emellertid, att så vigtiga skäl af herrar Leman och Rettig framlagts
mot denna lag, att jag för min del icke finner någon anledning
att sluta mig till den sida, som yrkat bifall. Hvad som särskildt förefaller
mig olämpligt är det i sjelfva rubriken förekommande ordet
checklag. Jag tror icke, att någon kan i något svenskt lexikon finna
detta ord, och det synes mig vara en missaktning mot den svenska
nationen att stifta en lag, som man gifver utländskt namn. Den stora
mängden vet alls icke, hvad check vill säga, och inser ingalunda nödvändigheten
eller nyttan af detta främmande ord. Det kunde mycket
väl hafva hetat “lag om anvisningar“ med tillägg om man så vill,
af orden: “eller s. k. check“, men att säga checklag, af hvilket ord
nio tiondedelar af nationen icke förstår betydelsen, anser jag icke rätt
och jag upprepar, att det visar missaktning för vår egen nation, som
kan fordra att åtminstone i sina lagar få se sitt eget språk användt.
Jag yrkar derför liksom flere föregående talare afslag å denna lag,

N:0 16.

Lördagen den 27 Mars.

då jag icke hört någon yrka återremiss, i kvilket yrkande jag annars
kunnat förena mig.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i afseende
på förevarande paragraf yrkats, dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att paragrafen skulle afslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande af paragrafen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § i Kongl. Maj:ts förslag till checklag,
röstar

Jä j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås paragrafen.

Omröstningen företogs, och vid dess jälut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—52;

Nej—66.

Herr Hasselrot: Till följd af den utgång, som voteringen beträffande
första paragrafen fått, tillåter jag mig hemställa, att de återstående
paragraferna icke måtte uppläsas, utan endast deras nummer
uppropas.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Öfriga delar af lagförslaget.

Afslogos.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget.

Punkten 2.

Herr Ilasselrot: Efter den utgång, som det framlagda förslaget
angående checklagen här fått, tillåter jag mig att yrka afslag på det
nu föreliggande lagförslaget.

Förslag till
checklag.
(Forts.)

24 Lördagen den 27 Mara.

Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren hvad utskottet
i denna punkt hemstält.

Punkten 3.

Herr Hasselrot: Jag tillåter mig att yrka afslag jemväl på detta
lagförslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, blef utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan af kammaren afslagen.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 20 och 23 innevarande
mars bordlagda betänkande n:o 9, angående vilkoren för försäljning
af bränvin. J ö

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Herr Wijk: Jag skall be att få instämma i utskottets förslag och
meäten m. ». det resultat, hvartill utskottet kommit i afseende å motionerna. Jag är
alldeles förvissad om att, likasom dessa motioner framkommit år efter
år, de allt fortfarande komma att framläggas och kanske i än skarpare
form. Det skulle kunna hända, att det blir eu så stark strömning i
detta afseende, att Riksdagen till slut kommer att fatta ett beslut,
som kan träffa städerna ganska hårdt. Det synes mig derför vara
skäl, att man ginge i den rigtning, som herr Collanders reservation
antyder. Det förefaller mig i alla afseenden vara det klokaste, då
man endast ifrån regeringen kan erhålla en allsidig utredning i frågan.
Jag ber att få yrka bifall till herr Collanders reservation.

Friherre Klingspor: Då herr Wijk gjort ett yrkande på bifall
till reservationen, anser jag mig befogad att nu upptaga denna sak.
såsom vi finna, afse de båda motioner, som förekomma i andra och
tredje punkten af betänkandet, en indragning till statsverket afbränvinsförsäljnmgsmedlen.
Med afseende derå, att dessa motioner sålunda
afsågo medlens utdragning, trodde jag mig icke om — och såvidt jag
v®4> “ke några andra keller inom utskottet — att kunna begära eller
söka få fram något förslag, som afsåge en annan fördelning af ifrågavarande
medel. Då emellertid, såsom herr Wijk mycket rigtigt säger,
gång efter gång påyrkats en jemnare fördelning af dessa bränvinsmedel
an den, som nu eger rum, på det att landsbygden måtte i detta
afseende blifva mera jemnstäld med städerna, skulle jag, med fullt
erkännande af det berättigade uti att städerna få eu så stor andel
åt dessa medel, som motsvarar behofvet för dem, ur den synpunkten,

N:o 16.

Om ändrad
fördelning af
bränvinsJörsäljnings -

N:0 16.

Lördagen den 27 Mars.

att en utredning kan vara mycket nyttig, kunna instämma med honom;
men då jag tror, att formen för reservationen äfvensom i viss mån
innehållet af densamma icke så bestämdt pekar deråt, ber jag att få
hemställa, att kammaren ville besluta, att Riksdagen ville i skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla om eu utredning rörande de förhållanden,
som inverka på fördelningen af bränvinsförsäljningsmedlen, samt till
Riksdagen göra den framställning, hvartill förhållandena föranleda,

Herr Wieselgren: Jag skall anhålla, att den tredje punkten i
utskottets betänkande måtte föredragas tillsammans med den föregående.

Denna hemställan bifölls.

Sedan i följd häraf jemväl punkten 3 blifvit uppläst, anförde:

Herr Wieselgren: Jag har begärt, att den senare punkten,
nemligen n:o 3, skulle få föredragas i sammanhang med den föregående,
derför att det finnes ett samband dem emellan; och då jag ber att
få yttra några ord rörande de föreliggande motionerna, tillåter jag mig
att behandla den tredje punkten först.

Icke mindre än 47 ledamöter af Andra Kammaren hafva motionerat
om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande successiv indragning till
statsverket af bränvinsförsäljningsmedlen. Kär dessa förslag för något
mer än 20 år sedan först framstäldes och ventilerades i den offentliga
diskussionen, var det två starka intressen, som uppburo dem. Det
ena intresset var det statsfiskaliska, framkalladt af behofvet att öka
statens inkomster vid en tid, då man ansåg detta vara nödvändigt för
att kunna verkställa det då mycket länge omtalade önskemålet: grundskatternas
afskrifning. Det andra intresset var det bränvins-ekonomiska,
som uppstälde såsom ett hufvudönskemål för sig att omstörta
bolagssystemet i den svenska bränvins-försäljningslagen. Dessa två
intressen förenade sig för att åstadkomma hvad som på den tiden
kallades för “bränvinsafgifternas sammanslagning11. — Det gick emellertid
icke så, att dessa önskemål på den anvisade vägen vunno framgång.
I den opinion, som då förherskade i landet, fanns icke tillräckligt
stöd för åstadkommande af den önskade åtgärden, och inom regeringen
accepterades den icke heller. Det har varit en liten flock inom
den svenska Riksdagen förbehållet att nu åter uppväcka ifrån det döda
detta, som man då trodde, för alltid graflagda förslag. — Det är
nykterhet svännernas fraktion inom Andra Kammaren, som nu burit
fram detsamma. Det må redan förefalla underligt, att en dock nykterhetsvänner
bära fram ett förslag af denna beskaffenhet, då man naturligtvis
måste göra sig den frågan: hvilket af de båda nämnda intressena
företrädas af dessa motionärer? De kunna icke företräda det statsfiskaliska
intresset, ty, såsom vi alla veta, har staten öfverflöd på tillgångar
och staten behöfver icke öka dessa tillgångar genom att indraga
bränvinsförsäljningsafgifterna till statsverket. Då återstår endast det
andra intresset det, som framdref bränvinsindustriens män. Men skulle
verkligen nykterhetsrepresentanterna i Riksdagen, de, som särskilt
önska att så betraktas, kunna hafva skäl att göra gemensam sak med
förslagsställare af denna kaliber? Så underligt det låter, torde detta

Om ändrad
fördelning af
bränvinsförsäljningsmedlen
ra. m.

(Forts.)

''■ o 16. 26 Lördagen den 27 Mars.

Om ändrad vara förhållandet. Det är synbarligen det af dem omfattade skälet,
"Iränvins- s°ra förmått nykterhetsvännema inom Andra Kammaren att framlägga
försäljnings- förelaget önskemålet att dermed vinna samma syfte, som förut bevekt
medlen m. m. dem att framlägga förslag om införande af det s. b. lokala vetot. I
(Forts.; begge fallen gäller det bolagssystemets vara eller icke vara och i begge
fallen har nykterhetsgruppen haft för afsigt att störta detta system,
d. v. s. alldeles samma syftemål, som bränvinsindustriens män i slutet
af 1870- och början af 1880-talet.

Nu ha dock sedan den tiden vigtiga erfarenheter vunnits. I vårt
broderland Norge, der man med vanlig käckhet hastigt nog gått från
ord till handling, har man åstadkommit eu lokal-vetolag, hvarigenom
det blifvit möjligt för en hel mängd norska stadskommuner att rösta
omkull dervarande bränvinsförsäljningsbolag. Men har väl resultatet
blifvit det afsedda? Nej, det har det icke blifvit. Ifrån håll, hvars
nykterhetsvänlighet icke kan betviflas, har jag erhållit upplysning om,
att detta tillvägagående visat sig vara ett stort missgrepp. Nykterheten
har icke vunnit, utan tvärtom i hög grad förlorat på den ordnade
bränvinshandelns undertryckande till förmån för smyghandeln och
handeln med spritdrycker på olika slags omvägar. Detta har blifvit
eu konstaterad följd af anloppen emot bolagssystemet i Norge. Det
svenska nykterhetsnitet borde deraf draga den lärdom, att det icke
vidare bör fullfölja små angrepp emot vårt bergssystem, det kan
synbarligen icke på den väg, det anträdt, åstadkomma något bättre.

Man svarar mig måhända: hellre hvad som helst, än att kommunerna
skola vinna på bränvinshandeln. Ja, deona kommunernas “vinst11
är just bolagssystemets svaga punkt. Jag erkänner det gerna. Men
då återstår att tillse, om förhållandena blifva annorlunda och bättre,
i fall motionärerna vinna sin önskan, i fall de genom försälj ningsafgifternas
indragande till statsverket omöjliggöra bolagssystemets upprätthållande.
Blir det verkligen då något bättre? Jag tror det icke.
Uppställer jag till besvarande den frågan, om nykterheten verkligen
skulle vinna på eu förändring i det syftet att de inkomster, som nu
tillföras det allmänna, såsom före bolagssystemets tillkomst skedde,
stannade på enskilda händer — så vågar jag dertill svara ett bestämdt
nej. Nykterheten i och för sig står i sjelfva verket alldeles utanför
frågan om hvar dessa penningar hamna; men skall man med hänsyn
till yttre inflytelser anse något af de båda alternativen vara för nykterheten
förmånligt, så måste det naturligtvis vara vida förmånligare,
att penningarne stanna i de allmänna kassorna än i de privata.

Vi hafva emellertid i öster ett grannland, som visar oss exempel
på verkningarne af den metod, som enligt motionärernas mening skulle
vara så välsignelsebringande för nykterheten i landet. Ty från förhållandena
i Ryssland kunna vi härvidlag hemta erfarenhet, likasom
vi i det föregående haft att taga erfarenhet från Norge. I Ryssland
är det verkligen så, att bränvinsförsäljningsafgifterna ingå ensamt till
statsverket. Den kalla, jag i detta stycke begagnat, upplyser emellertid
om, att alla sedlighetsvänner i Ryssland hafva sedan långa tider tillbaka
beklagat detta förhållande på grund af den tvedrägt det åstadkommit
inom den xyska förvaltningen, en tvedrägt, som åvägabragts

N:o 16

Lördagen den 27 Mars.

af regeringens delade intressen: å ena sidan omsorgen om kommunernas
sedliga bästa och å den andra hänsyn till statens ekonomiska
eller åskaliska intresse, men det anmärkes att kommunernas väl
vanligtvis fått stå tillbaka.

Nu ber jag särskildt få fästa uppmärksamheten derå, att det af
motionärerna afsedda slutresultatet med den väg de beträdt ju skulle
vara att förhindra kommunerna att draga någon vinst af bränvinsförsäljningen.
Då frågas: huru förhåller sig härmed i Ryssland? Har
det verkligen der gått så? Nej, det har det icke. De kommuner, som
der hafva rättighet att vägra bräuvinsförsäljning inom sina områden,
hafva ock understundom så gjort. Nå väl, för att vinna deras bifall
hafva vederbörande bränvinsintressenter då icke haft annat att gorå,
än att, för undvikande af besvärligare utvägar, bjuda dem betalning
för att de skola medgifva dem den Önskade bränvinsförsäljningsrätten,
och på detta sätt har skett, att dessa ryska kommuner kunnat skörda
otroligt stora sutnmor på sin medgörlighet i att bifalla bränvinsförsaliningen.
För att kunna helt afklippa denna möjlighet här hos oss,
sedan motionärernes förslag blifvit lag, måste vi således gå än längre;
vi här i Sverige måste förbjuda kommunerna att vägra försäljningen,
eller, med ett ord, upphäfva all rätt för städerna att besluta i fråga
om bränvinsförsäljningen. Det blir då slutresultatet åt den metod,
som nykterhetsmotionärerna i Andra Kammaren velat förorda. Jag
frågar: är det verkligen rimligt att ifrån nykterhetsvänlig synpunkt
eftersträfva detta resultat. Nej, det är så mycket orimligare, som det just
är raka motsatsen till det, som herrar motionärer säga sig åsyfta. Ty
de förutsätta, att kommunerna just skola hafva denna beslutanderätt;
och de åsyfta blott att kommunerna skola utöfva den mera än hittills
i ett nykterhetsvänligt syfte.

Således, *mine herrar, ehuru 47 namn stå att läsa under denna
motion, må ju tillåtas mig säga, att den ändå icke tillvunnit sig de
47 ärade representanternas närmare begrundande. Ty hade de begrundat
den, skulle väl sannolikt allra största antalet åt dessa 47
nykterhetsväuner underlåtit att skrifva sina namn under eu så fiiga
nykterhetsvänlig motion.

Hvad nu beträffar den andra punkten, den om en annan fördelning
af bränvinsförsäljningsmedlen, så är det ju alldeles påtagligt, att
härom kan tvistas i det oändliga; det har redan länge tvistats derom,
och, som den föregående talaren anmärkte, den tvisten torde fortfarande
komma att fortgå. Derför har nu eu reservant, herr Collander,
föreslagit, att vi skulle hos Kongl. Maj:t begära en utredning af dessa
förhållanden. Jag vet sannerligen icke rätt, hvaruti denna utredning
egentligen skall bestå; om vi skola åt Kongl. Maj:t uppdraga att
utreda, vid hvilken punkt landsbygds-kommunernas önskan att få yttermera
af dessa inkomster skulle upphöra, i följd hvaraf en fortfarande
fred mellan landsbygdens och städernas kraf skulle bringas till stånd.
Ja, det vore ett mycket vackert önskemål; men jag tror sannerligen,
att det icke är möjligt för Kongl. Muj:t att åstadkomma den utredningen,
ty det är väl icke ens antagligt, att, om medlen delades lika
mellan stad och land, det ändå skulle upphöra att tvistas från de

Om ändrad
fördelning af
bränvinsförsäljningsmedlen
m m
(Forts )

N:o 16. 28 Lördagen den 27 Mars.

Om ändrad olika intressenas synpunkt. Här om året föll mig under ögonen en
fördelning af engelsk tidskrift, som berörde våra bränvinsförhållanden och der man
försäljnin g ^atle fattat våra lagbestämmelser i detta stycke så, att bränvinsmedleu
medlen utdelades efter folkmängden, så att städernas anpart berodde af stä(Forts.
) ’ dernas folkmängd i förhållande till hela landets folkmängd, och att
således fördelningen skedde per hufvud. Det är också en tänkbar delningsgrund;
och om man nästa år åstadkomme en fördelning, i följd
hvaraf städerna fingo hälften och landsbygden hälften, är jag öfvertygad
att, när så praktiserats ett par tre år, skulle alltid någon hitta
på att säga: hvad är dock detta för obillighet? Det bor ju många
fler millioner på landsbygden än i städerna — bör icke då fördelningen
göras per hufvud; och så stå vi der igen och finge utreda saken på nytt.

Jag tror, mine herrar, att detta ömkliga gräl är ett slags syndastraff
för det lagstiftningen icke upptagit det ursprungliga göteborgssystemets
hufvudsakliga grundtanke, att nemligen vinsten på bolagsrörelsen
skulle användas för den arbetande klassens bästa. Min öfvertygelse
har alltid varit, att bränvinsmedlens användning borde från
början iagbestämts och så, att de anvisats för främjande af filantropiska
syften. Dermed skulle den oändligt långa raden af strider mellan
olika ekonomiska intressen å land och i stad hafva varit förekommen.
Hade man bestämt, att dessa medel skulle användas företrädesvis till
den bränvinsförbrukande klassens bästa, till fördel för dessa olyckliga
bränvinskonsumenters ännu olyckligare hustrur och barn, hade bostadsförhållandena
tagits i betraktande, så att man låtit dessa medel användas
för att bereda bostäder åt den dagaflönade klassen och vidare
användas till förbättrande af fattig- och sjukvården, ja, då hade det
icke någonsin kommit i fråga, att man, på sätt som nu skett, årtionde
efter årtionde, tvistat om dessa medels fördelning och_ derigenom —
jag ber om ursäkt, men sanningen måste fram — komprometterat både
sig sjelf och saken.

Nu vill jag lemna derhän, huruvida det är möjligt att, under nu
rådande förhållanden, få någon sådan ändring i detta hänseende till
stånd.

Jag tror det knappast; ty städernas ekonomi är nu en gång anordnad
på befintligheten och det fria användandet af dessa inkomster,
som ju också användas på många olika sätt. Jag tror heller icke,
att städernas ekonomiska förhållanden medgifva någon ytterligare rubbning
i den fördelning, som blifvit genom 1885 års lag bestämd.

Deremot vill jag be att få lägga herrarne på hjertat, huruvida
man icke i framtiden skulle kunna råda bot på de fel, som i detta
stycke redan begåtts, derigenom att, när den stunden kommer, då vi
få en ölbeskattning till stånd, och då vi antagligen måste komma att
ordna försälj ningsafgift för äfven den alkoholhaltiga dryck som heter
Öl, vi då må taga den af mig nu påpekade synpunkten i betraktande
och således med afseende å inkomsterna af en blifvande ölaccis tillvägagå
på ett mera rationelt sätt, än vi gjort i fråga om bränvinsmedlen.
Jag ber att få erinra herrarne om att ölaccisen icke är någon
i vårt land ny beskattningsform; ty den första bestämmelsen om
ölbeskattning i Sverige utfärdades redan af Johan III 1572 och räckte

Lördagen den 27 Mars.

N:o 16

under vexlande lagar mera än ett par århundraden. Det är först i om ändrad
våra dagar ölaccisen blifvit afskrifven, kanske icke utan påverkan af fördelning af
den opinion, som då ansåg, att ölet vore det bästa surrogat för brän- brä™i™''
vin och att man genom att gynna ölet skulle undantränga bränvinet,
bvilket visserligen också har skett — ehuru med helt annan följd än (Forts.)
den då förväntade. Då likväl, såsom sakerna nu gestaltat sig, den
gamla svenska lagstiftningens uppfattning af ölet såsom rusdryck icke
längre torde kunna undanskjutas, må vi ju bereda oss på att ej blott
upptaga denna fråga på dagordningen, utan att tänka oss dess ändamålsenliga
behandling. Allt för länge hafva vi ju hört starka klagomål
från alla delar af landet öfver det sätt, hvarpå man nu anlitar ölet
som ett “surrogat för bränvinet" i en helt annan mening än man på
1830—40-talen drömde om.

På grund af hvad jag yttrat ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag i båda de nu föredragna punkterna.

Herr Wijk: Den siste talaren framstälde den frågan, hvad en

utredning egentligen skulle afse. Ja, det framgår af den ena motionen;
der får man det klart för sig. I denna motion framhålles, att
från städerna skulle tagas en del af hvad de nu hafva. Man hör rätt
ofta från landet, att den andel städerna hafva i bränvinsmedlen är
alldeles för stor. Det är just detta utredningen skulle lemna upplysning
om, samt huruvida såväl de omkostnader städerna hafva för sitt
rättsväsende m. m. som ock de stora utgifter de fått ikläda sig för kommunikationsväsendets
ordnande inom landet verkligen ersättas af hvad
de nu hafva i bränvinsmedel. Om en utredning i dessa hänseenden
kom me från Kongl. Maj:t, samt en derpå grundad framställning vunne
Riksdagens bifall, torde detta blifva för städerna förmånligt, ty man
kunde då hysa förhoppning om, att de nya bestämmelserna skulle
komma att blifva beståndande längre tid, och städerna härigenom med
större trygghet kunna bygga sin ekonomi. Detta är skälet, hvarför
jag för min del tillstyrker en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Men då friherre
Klingspors förslag till skrifvelse ännu bättre och klarare än herr
Collanders reservation framhåller just hvad jag åsyftat, skall jag bedja
att få återtaga mitt yrkande på bifall till den nämnda reservationen
och ansluta mig till friherre Klingspors förslag.

Herr Philipson: Herr vice talman, mine herrar! Såsom leda mot

af bevillningsutskottet, hvilken deltagit i detta ärendes behandling,
har jag tillåtit mig begära ordet för att något litet precisera den ställning,
majoriteten inom utskottet intagit. Jag hoppas kunna göra detta
på ganska kort tid, så mycket mera som den näst föregående talaren
uti ett långt och sakrikt anförande motiverade en hel del af de
åsigter, hvilka gjorde sig gällande vid frågans behandling inom bevillningsutskottet.
Som kammaren helt säkert genom läsning af betänkandet
och dess motivering funnit, har bevillningsutskottet sysselsatt
sig mest och nästan uteslutande med beaktaude af det mål, hvithet
motionärerna tydligen sökt genom sina motioner uppnå, nemligen
eu förökad sedlighet och nykterhet; och man kan helt visst, då man

ko 16. 30 Lördagen den 27 Mars.

Om ändrad laser sjelfva motionerna, spåra detta liksom en röd tråd genomgående
fmdeimng af motiven för de deruti framlagda förslagen. Dessa hafva uteslutande
försäljnings- ^ va?kra syfte, som många af motionärerna gjort till sin lifs medlen

m. m. uppgift» nemligen förbättring af sedligheten och nykterheten. Och ut!
Korts.) skottet har just derför inlåtit sig nästan uteslutande på motionernas
innebörd och syfte och sålunda mindre på den statsekonomiska del,
som deruti äfven finnes inblandad. Ehuru majoriteten inom utskottet
i betänkandet lemnat dessa motionärer det högsta vitsord och ett väl
förtjent vitsord om nit för befrämjande af sedlighet och nykterhet, har
dock majoriteten inom utskottet icke kunnat finna, att det mål,
desamma satt sig före att vinna, vinnes eller befrämjas genom de förslag
de afgilvit, utan tvärtom att dessa, antagna och genomförda, i stället för
att öka nykterheten i vårt land, snarare skulle föranleda dess minskning.
Och jag behöfver endast för herrarne uppläsa slutstrofen i bevillningsutskottets
motivering, för att kammaren skall finna den genomgående
tanke, som vid behandlingen af denna fråga, sedd från denna
synpunkt, varit inom utskottet rådande. Utskottet säger nemligen:
“Det med afseende på nykterhetens befrämjande tillfredsställande resultat,
som genom kommunernas medverkan vid bränvinshandelns ordnande
redan vunnits, gör det till eu angelägenhet af stor vigt att endast
med varsam hand vidtaga ändringar i nu gällande gruuder för
ordnandet af denna handel. Att frångå dessa grunder i den stora utsträckning,
som motionärerna åsyfta, kan således icke vara tillrådligt,
emedan man då skulle äfventyra det sedliga syfte, som det varit nu
gällande bränvinslagstiftnings uppgift att främja och som den under
tiden för sin tillvaro äfven främjat på ett sätt, som tillvunnit den vårt
folks förtroende och för andra folk framstått såsom ett mönster, värdt
att följa." Det är på grund af denna öfvertygelse som bevillningsutskottet
hemstält, att Riksdagen måtte afslå de föreliggande motionerna
och sålunda bifalla punkterna 2 och 3.

Men nu har här under diskussionen från två ärade ledamöter
på skaraborgsbänken framstälts yrkande om bifall till herr Collanders
reservation i så måtto, att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till
Kong). Maj:t med begäran om en allsidig utredning, samt att Kongl. Maj:t
derefter skulle till Riksdagen inkomma med den framställning, hvartill
Kongl. Maj:t på grund af en sådan utredning kunde finna skäl. Och min
ärade vän herr Ivar Wijk anförde såsom motiv för detta sitt yrkande, att
han för sin del ansåg, att den nu gällande förordningen angående bränvinsförsäljningsafgifternas
och bränvinsvinstmedlens fördelning mellan stadskommuner
och landtkommuner icke kunde anses vara rättvis eller billig.
Han önskade sålunda en utredning idet syfte, att vid bränvinsmedlens fördelning
mera rättvisa och billighet efter hans förmenande måtte blifva
åstadkommen. Men jag vågar hemställa till kammaren, huruvida en sådan
utredning och hvilken utredning som helst kan lända derhän, att fullständig
rättvisa i detta hänseende mellan stad och land kan komma
att skipas. Jag för min enskilda del vågar tvifla derpå, och jag har
grundad anledning till sådant tvifvel icke allenast derför, att svårigheten
att finna rättvisa i allmänhet är orimligt stor, utan äfven derför, att
i detta speciella fall den nog är omöjlig att finna. Förhållandena i

Lördagen den 27 Mars. 31 N:0 16.

de särskilda städerna, i de särskilda orterna i vårt långa, vidsträckta Om ändrad
land äro ofantligt olika, liksom äfven i förhållandena mellan städer och fördelning af
orter i olika delar af landet betydlig skilnad förefinnes. Förhållanden,
som kunna vara afpassade och gälla såsom lämpliga för Falsterbo
och Skanör, kunna vara högst orättvisa för exempelvis Göteborg, (Forts.)
Stockholm, Malmö, Norrköping och åtskilliga andra större städer. Och
huru skulle en generell utredning kunna utvisa, att städerna rättvisligen
böra hafva så eller så stor del af bränvinsförsäljningsafgifterna, af
vinstmedlen, och landsbygden den eller den delen? Enligt min enskilda
mening, och huru högt jag än ställer förmågorna i vårt land, betviflar
jag, att några sådana finnas, som fullt rättvist skola kunna utreda
denna fråga. Och öfvergå vi sedan till talet om billigheten, så frågar
jag, om icke billigheten fordrar, att den nu bestående fördelningsgrunden
varder alltjemt beståndande. Ty ingen skall kunna våga påstå,
att det vore billigt, att de städer, som för nykterhetens befrämjande,
jag betonar det ordet — icke för slem vinning utan för nykterhetens
befrämjande — inrättat bolag, som skötas icke för aktieegarne eller
aktieegarnes vinst, icke till styrelsernas belönande eller hugnande med
höga arfvoden, utan mera som en kommunens angelägenhet, att det
vore billigt säger jag, att dessa kommuner drabbades af en ogynsammare
fördelning än den nu gällande. Det är väl kanske icke för alla
kammarens ledamöter bekant, huru med dessa institutioner i städerna
mångahanda icke allenast bestyr, utan äfven omkostnader äro förknippade.
Man tror, då man kommer till en stad och ser, huru allt är
väl bestäldt, att allt detta går så lätt att åstadkomma. Man tror att
der finnas rikliga tillgångar för åstadkommande åt både det ena och
det andra, som landsbygden saknar, men man glömmer, hvilka omkostnader,
omsorger och bidrag detta kraft. För min del kan jag icke
finna, att billigheten på något sätt skulle fordra en förändring. Och
jag beder herrarne besinna, att genom dessa bränvinsmedels fördelning
i den proportion, som nu sker för städerna, åstadkomma städerna bra
mycket godt, af hvilket äfven landsbygdens invånare draga fördel.

Jag skall i detta afseende bedja att bland de talrika få påpeka endast
ett förhållande, som man så lätt glömmer. Vi hafva i städerna elementarläroverk,
till hvilka landsbygdens befolkning tager sin tillflykt,
då den vill gifva sina söner tillfälle att studera. Exempelvis vill jag
nämna, att i min hemort hafva vi ett elementarläroverk, som ursprungligen
kostat bortemot 400,OoO kr., och redan nu föreligger nödvändiga
förslag att det måtte tillbyggas för bortemot 150,000 kr. Elevantalet
har nemligen der ökats så, att det för närvarande utgör öfver 400,
deraf 300 från staden och 113 från orten. ,

Om jag för min del kunde tro, att en utredning sådan som de
herrar föreslagit, hvilka yrka en skrifvelse derom till Kongl. Maj:t,
skulle leda till ett bättre förhållande än det nuvarande, skulle jag icke
hafva något att deremot invända. Men då jag omöjligt kan fatta, huru
en sådan utredning skulle kunna medföra någon rättvisare och billigare
fördelning af ifrågavarande medel, anhåller jag, herr vice talman,
om bifall till utskottets förslag i punkterna 2 och 3 och afslag å deras
yrkande.

No 16.

Om ändrad
fördelning aj
bränvinsförsäljningsmealen
m. m
(Forts.)

32 Lördagen den 27 Mars.

Herr von Ehrenheim: Hen fråga, som nu föreligger för kammaren,
tillhör det ömtåligaste inom lagstiftningens område, och för
min del kan jag icke annat än på det lifiigaste afstyrka, att en re.
form i denna fråga sättes i gång genom en så i sig sjelf intetsägande
skrifvelse, som den hvilken här blifvit föreslagen. Man söker genom
de obestämda uttrycken “utredning och derpå grundadt förslag från
Kongl. Maj:t“ förmå åtskilliga, som säkerligen icke hunnit sätta sig in
i frågan, att gå in på ett bifall till en skrifvelse. Men innan man det
gör, bör man erinra sig, att skrifveisen är föranledd af och grundar
sig ytterst på motionerna, och motionerna äro icke otydliga. Den ene
motionären säger, att syftet skall vara, “att de utgifter, som inflyta
för rättigheterna till minuthandel med eller utskänkning af bränvin,
äfvensom all nettovinst på rörelsen successivt under viss begränsad
tid indragas till statsverket“. Den andre motionären yrkar ungefär
detsamma, endast att saken bör ske med en viss varsamhet. Men
mine herrar, för min del anser jag, att det syfte, som i motionerna
framställes, alldeles icke bör eftersträfvas. Det synes mig vara redan
i hög grad orimligt och obilligt att, då städerna grundat hela sin hushållning,
och en hushållning som i de flesta fall är ganska vacker och
väl ordnad, till en stor del på bränvinsutskänkningsmedlen, vilja draga
från dem största delen af sjelfva skatten eller kanske det hela. Men
att fortsätta detta ända derhän, att man skulle taga äfven vinsten
från städerna och låta den gå in till statsverket såsom eu gemensam
statsinkomst, detta är icke endast obilligt, utan i högsta grad oklokt;
ty vinsten beror på administrationen, och att föreställa sig, att denna
skall blifva så omtänksam och inbringande, som den för närvarande
är, om städerna icke längre hafva något intresse af att sköta den
väl, är att föga känna den menskliga naturen. För min del anhåller
jag således om bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson: Om man kan säga om någon fråga, att den är
utsliten, så gäller det särskilt denna. Den har, såsom en föregående
talare yttrade, varit före nästan vid alla riksdagar och den kommer
allt jemt tillbaka. Och det märkliga är, att vid detta ständiga återkommande
ungefär detsamma auföres den ena gången efter den andra.
Man synes hafva förhoppning att, oaktadt erfarenheten — hvilketman
icke kan förneka — visat, att bolagsinstitutionen är ovilkorligen fördelaktig
både för nykterheten och för den ekonomiska sidan, nemligen
inkomsten, ändå kunna rifva upp denna bolagsinstitution, uti hvilken
man vill se skada både för nykterheten och för landsbygdens ekonomi.

Jag skulle icke hafva begärt ordet vid detta tillfälle, då jag tagit
mig friheten vid förra riksdagen yttra mig i samma sak, men jag
har föranledts dertill af eu vid betänkandet fogad reservation, der det
märkvärdigt nog göres gällande, att om bränvinsmedlen indroges till
staten eller på annat sätt fördelades, så att icke stadskommunerna,
som hade bildat bolagen, finge någon .inkomst deraf, så skulle detta
befordra nykterheten och naturligtvis också medföra större inkomst
för staten eller för landtkommunerna. Men, mine herrar, låtom oss
alldeles opartiskt närmare tänka på denna grundsats, att bolagsinstitu -

Lördagen den 27 Mars.

N:o 16.

tionen skulle upphöra. Hvarje attack mot städernas inkomster kommer
sannolikt, i fall den lyckas, att sluta med en indragning af bränvinsrnedleu,
och man har förut i dag sagt, att detta är den svaga punkten.
Het må så vara. Men hvarje sådan attack, som bidrager till att föra
det målet närmare, att bolagsinstitutionen skulle upphöra, är efter
min liflig,!, öfvertygelse äfven den allra starkaste attack på nykterheten.
Under de olika perioderna af bränvinsfrågans behandling i Sverige har,
derom är jag öfvertygad, hittills ingenting bidragit så mycket till nykterhetens
befrämjande som häfdandet af de gamla erkända grundsatserna:
bränvinets fördyrande och försvårandet af åtkomsten dertill. Och jag
vågar tro, att hvar och en, som känner till denna fråga aldrig så litet,
bör kunna inse och förstå, att det är just detta mål, som vunnits
genom bolagsinstitutionen.

Nu säges här i en reservation, att om bolagsinstitutionen komme
att upphöra, skulle det gå i städerna som det har gått på landsbygden:
man skulle förbjuda försäljning af bränvin och således befordra
nykterheten — men då talas naturligtvis icke om någon inkomst. Jag
beder då att få säga, hvad hvar och en utan tvifvel lätt inser, att
skilnaden mellan stad och land är så stor och så betydlig, att i detta
hänseende ingen jemförelse kan göras. Ställningen i städerna är sådan,
att jag förmodar, att ett förbud för bränvinsförsäljning svårligen der
kan låta sig utföra. Skulle detta kunna ske och städerna dermed befrias
från alla de olyckor, som superiet och bränvinsrörelsen åtminstone
indirekt medföra och i sedligt hänseende vålla, skulle jag för
min del gerna vara med om ett sådant förhud. Men detta lärer ej
kunna beräknas komma att inträffa. Antagom emellertid, att bolagsinstitutionen
blefve upphäfd eller omöjliggjord, då uppstår den frågan:
huru skall försäljningen af bränvin derefter ordnas i städerna? Detta
har jag icke fått klart för mig. Men på goda skäl torde kunna förutsättas,
att bränvinsförsälj ningen eller bränvinsrörelsen och superiet i
städerna skulle på ett helt annat sätt utveckla sig och frodas, än som
kan ske under bolagsinstitutionen. Jag är således fullt öfvertygad, att
just de, som arbeta för bolagsinstitutionens upphörande, antingen direkt
eller indirekt arbeta för att befrämja dryckenskapen. Om nu
detta vore sant, skulle ju de, som önska nykterhet och sedlighet, när
det gäller såväl städernas som landskommunernas förhållanden och befolkning,
redan deruti hafva en vigtig anledning att vara försigtiga i
detta hänseende. Men härvid kommer ock den ekonomiska delen af
frågan i betraktande. Om bränvinsrörelsen i städerna skulle bedrifvas
i den rigtning, jag fruktar, och som jag tog mig friheten antyda, hvad
skulle då följden blifva? Kan man föreställa sig, att denna rörelse då
skulle medföra större inkomst för staten eller landskommunerna? Jag
tviflar storligen derpå! Ty hvad är det, som gör, att städerna hafva sä
stor inkomst af bränvinsrörelsen? Jo, det är, såsom statistiken visar,
icke bränvinsförsäljningens storlek, utan det är bränvinets fördyrande!
Men i samma mån bränvinet blir billigare och lättare åtkomligt, ökas
superiet, och följden blir derigenom också, att icke den afkastning kan
erhållas, som nu genom bolagsinstitutionen kan åstadkommas, med det
sätt, hvarpå jag vågar hoppas denna rörelse skötes i nästan alla de

Första Kammarens IYot. 1897. N:o 16. 3

Om ändrad

fördelning af

bränvins Jörsäljnings medlcn

m. in.

(Forts)

M:0 16.

Lördagen den 27 Mars.

Om ändrad städei’, der bolag finnas. Sålunda skulle det, mine lieri''ar, mycket val
^''bränvin* ^ kunna inträffa, att, i fall bolagsinstitutionen toges bort, superiet ökades,
försäljnings ty man finge bränvin lättare och för billigare pris; och på det sättet
■medlen m. m. skulle den inkomst, som nu under bolagsinstitutionen uppkommer för
(Forts.) städerna genom bränvinsrörelsen, i alla fall icke blifva större, men
kanske mindre.

Men här är också en annan sak att taga i öfvervägande, och
det är, såsom så ofta upprepats, det ömsesidiga förhållande mellan
land och stad, hvilket finnes och måste finnas och hvarefter landet
och framför allt Riksdagen mer och mer bör sträfva. Huru mycket
man än vill försöka att skilja städernas intressen från landsbygdens
och landsbygdens intressen från städernas, kommer det att allt mer
visa sig, att ju mera dessa intressen äro lika uppfattade, lika tilllämpade
och ställas i ett lika förhållande till hvarandra, desto lyckligare
är det för det allmänna och desto lyckligare för landet. Jag
är fullt öfvertygad derom, att de olika landsorterna, de olika landskommunerna
icke skulle vinna på, om den eller den staden, de eller
de städerna, med hvilken eller hvilka de hade sin förbindelse, utmattades
och försvagades i sin utveckling, ty det skulle förr eller senai''e
komma att lända landsbygden till stor skada och förlust. Detta i det
rent ekonomiska. Men äfven ur sedlig synpunkt finnes härvid en sak
att fästa sig vid. Jag har en gång suttit i en s. k. bränvinskomité,
och der upplystes alldeles faktiskt, att vissa landskommuner i närheten
af städer hade emottagit icke obetydliga belopp för att tillåta bränvinsrörelse
inom sitt område. Jag hoppas, att intresset för nykterhet
ock sedlighet, den allmänna upplysningen och den allmänna rättskänslan
numera icke skulle tillåta ett sådan steg uti någon landskommun, men
omöjligt är det icke. Och jag tror, att äfven denna sida af saken bör
vid en förändring tagas i öfvervägande, så att man icke kommer att
i mera än ett hänseende ångra sig.

Jag har endast velat säga detta vid sidan om de åsigtei-, som äro
uttalade i denna reservation och som gå ut på att förfäkta den grundsatsen,
att, om städernas inkomster af bränvinsmedlen upphörde och
bolagsinstitutionen således mer eller mindre omöjliggjordes — hvarigenom
svårighet skulle uppstå att sköta bränvinsrörelsen på ett sådant sätt,
som är nödvändigt för nykterheten — detta skulle befordra nykterheten
och medföra större inkomster för staten — jag har, säger jag,
endast vid sidan om dessa gnmdsatser velat uttala min motsatta åsigt.
Och jag tror, att, om man fäster afseende vid den allmänna ställningen,
det vore klokast att bifalla utskottets förslag. Nu har en ärad talare
föreslagit, först att man skulle antaga herr Collanders reservation, och
sedan har samme talare slutit sig till friherre Klingspors förslag om
en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Men jag beder få erinra, hvad som
förut är antydt, att motiveringen för dessa olika förslag i bevillningsutskottets
betänkande är mycket olika, så att jag fruktar, att en tilllämpning
på herr Collanders reservation eller en fortsättning, om jag
så får säga, af herr Collanders reservation icke gerna lämpar sig med
det förslag till skrifvelse, som här framlagts. Äfven af detta skäl
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 27 Mars.

N:o 16.

Herr Dickson: Bevillningsutskottet tyckes mig kafva på ett förtjenstfullt
sätt framhållit tvenne synpunkter i denna fråga. Först och
främst har utskottet framhållit, att bränvinsafgiften är en indirekt kommunalskatt,
som naturligtvis bör tillfalla den kommun, der skatten erlägges,
d. v. s. i vissa fall städerna. Men då en del af försäljningen
sker till landsbygdens befolkning, är det billigt, att äfven landsbygden
får uppbära en del af afgiften. Så är ju också förhållandet. Städerna
afstå en ganska betydlig andel. Utom den de!, som tillfaller
landskommunerna, få landsting och hushållningssällskap hvar sina andelar.
Hushållningssällskapen äro inrättningar, som ju handhafva för
det mesta landsbygdens angelägenheter. Anslagen till hushållningssällskapen
komma således landsbygden i väsentlig grad till godo. Om
vi se på landstingens sammansättning, så ingå städer till relativt ganska
ringa grad i landstingsområdena, och de anslag, som tillfalla landstingen,
äro också något, som indirekt kommer landskommunerna till
godo, derigenom att behofvet af landstingsskatt sålunda minskas. Härmed
har jag velat framhålla, hurusom eu ganska väsentlig del af bränvinsmedlen
redan nu af städerna afstås till landsbygden.

Bevillningsutskottet har vidare framhållit, att den på försäljningen
uppkommande aifärsvinsten i hvarje fall borde tillfalla städerna, ehuru
den nu går till fördelning. Rigtigheten af utskottets uppfattning tyckes
mig vara gifven. Det kan ju i eu stad inträffa, att staden har någon
inkomst af t. ex sitt gasverk och sin vattenledning, men det kan väl
ingen sätta i fråga, att denna vinst skulle fördelas på andra kommuner.
Det rätta med afseende på bolagen vore naturligtvis, att de erlade
försäljuingsafgift för den bränvinsqvantitet, som blifvit försåld,
och att vinsten skulle tillfalla kommunen ensam.

Om man ser på det sätt, på hvilket denna fördelning egt rum, så var
det på 1850-talet-, då denna afgift infördes, så, att-|- gick till landstingen,
£ till hushållningssällskapen och till städerna eller på landet till landskommunerna.
År 1873 vidtogs en förändring härutinnan. Då hade bränvinsbolagen
kommit till stånd och då stadgades, att dessa bolag skulle
till fördelning afstå hela sin vinst. År 1885 vidtogs en annan fördelning,
nemligen den, som nu är gällande. Nu tillfaller landstinget
t2t, länets hushållningssällskap staden T4T och T3T insättas i statskontoret,
hvilket verkställer fördelningen pa landsbygd, hushållningssällskap
och landsting. Här äro dessutom vissa modifikationer. Så
t. ex. får en stad ^ mera, om bränvinshandeln är ölverlåten åt ett
bolag, och liknande förhållande eger rum, om staden icke deltager i
landsting. Staden får då den del, som skulle gå till landstinget. I
Stockholm, der icke något hushållningssällskap finnes, får staden den
del, som skulle gått till hushållningssällskapet.

Då man vidare ser på huru fördelningen slagit ut, och jag fäster
mig vid 1893—94 års statistik, så finner jag, att till hushållningssällskap
och landsting utbetalades 3,331,000 kronor och till städerna
omkring 4,600,000 kronor Detta tyckes mig visa, att eu ganska betydlig
del af bräuvinsmedlen redan kommit landsbygden till godo, och
jag tror, att hvad städerna hafva i behåll icke kan betecknas såsom
varande obilligt. Samtidigt med handhafvande af bränvinsförsäljningen

Om ändrad

fördelning af

bränvin^-

försäljnings medlen

m. m.

(Forts.)

N: o 16.

Lördagen den 27 Mars.

Om ändrad
fördelning af
bränvinsförsäljningsmedlen
in. in
(Korts.)

måste städerna vidtaga en mängd åtgärder för ordningens upprätthållande.
Dit hör polisbevakning och belysning på gatorna, så att
druckna och oregerliga personer kunna efterhållas. Genom dessa åtgärder
hålles god ordning i städerna och man undviker de öfverdrifter,
som försäljning af spritdrycker eljest kunde medföra.

Då kammaren för några dagar sedan debatterade frågan om kostnaden
för underhäll af landstingshus och häradshäkte, erinrade lagutskottets
ordförande om att det icke vore lämpligt, att, då man både
träffat en öfverenskommelse och börjat efterlefva denna, man skulle
temligen snart rubba densamma och söka få till stånd en annan.
Samma grundsats tyckes mig lämpligen kunna gälla äfven i detta fall,
och ber jag derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Grefve Hamilton: Jag håller icke för otroligt, att för en del år
tillbaka, då städerna ensamt utgjorde landets affärscentra och äfven
nära nog ensamt fingo sörja för dess utveckling, det var nödvändigt,
att städerna fingo till lindring i sina kommunala utskylder större andel
i bränvinsförsäijningsmedlen än landsbygden. Men tiderna hafva förändrats.
Våra dagar ställa stora anspråk på landsbygden med hänsyn
till kommunikationernas förbättring, skolväsendets ordnande m. m.,
och det lider intet tvifvel, att icke landsbygden i närvarande ögonblick
särskilt behöfver stödjas. Jag vill icke trötta kammaren med
de siffror, hvilka jag här har i min hand, i synnerhet som under debatten
förra året påvisades tydligt och klart, huru ojemnt och för
landsbygden ofördelaktigt grunderna för bränvinsmedlens fördelning
verka, och hurusom det vore nödvändigt, att mera rättvisa i detta afseende
skipades. Jag hade tänkt mig, att städerna, nemligen de hvilka
i nykterhetens intresse bibehållit bränvinsbolagen, skulle få några privilegierade
anparter af dessa medel, och att de öfriga, sedan hushållningssällskapen
och landstingen fått belopp, motsvarande sina nuvarande
andelar, skulle fördelas lika mellan städerna och landet i förhållande
till invånareantalet.

Med dessa åsigter skulle jag således kunna biträda friherre Klingspors
förslag. Men jag skulle vilja gå ännu ett steg längre för att
lösa en annan fråga, som står i nära samband med denna; jag syftar
här på städernas tolagsmedels indragning till staten, i sammanhang
hvarmed helt naturligt hänger statens öfvertagande af städernas jurisdiktion.
Detta senare förefaller mig skulle vara eu stor förmån för
städerna, ty man måste erkänna, att sättet för domareembetenas tillsättande
i städerna är minst sagdt oegentligt. Vi veta ju, huru detta
tillgår. När borgmästare skall väljas, uppsätter staden tre på förslag,
af hvilka en är den önskade kandidaten, de andra båda underordnade
personer, i följd hvaraf Kongl. Maj:t vid sitt val är temligen inskränkt.
Af den sålunda utsedda borgmästaren och de af städerna utsedda rådmännen,
hvilka hafva staden att tacka för sin ställning och hvilka
äro af densamma beroende i afseende på möjliga lönetillskott och pensioner,
af dessa fordrar man, att de skola med oveld utöfva sina domareembeten.
Ingalunda vill jag rigta något klander mot städernas
aktade domarecorps, men jag föreställer mig, att för dem och för sam -

N:0 16.

Lördagen den 27 Mars.

hällena sjelfva det vore bättre, att de, hvilka utöfva domaremagten och
äfvenledes hafva att fastställa eller förkasta stadsfullmägtiges beslut,
icke stode i någon beroende ställning till samhället, utan i likhet med
landets öfriga domare tillsattes af staten. Ty värr är jag icke i tillfälle
att nu framställa yrkande härom, och derför har jag ej heller
något förslag att göra.

Friherre Klingspor: Jag instämmer med herr von Ehrenheim,
såsom jag också förut antydt, deri, att mitt förslag och den motivering,
som kunde skrifvas för detsamma, icke står i så nära sammanhang
med motionerna och alldeles icke af utskottet behandlats. Det
är herr Collanders reservation, som varit grunden för mitt förslag.

Jag afser således med detta mera en opinionsyttring, och jag
antager, att denna fråga kommer åter vid en annan riksdag iklädd
motionsform. Emellertid torde det icke vara ur vägen, att jag i någon
mån med siffror belyser frågan, hvilka siffror kunna vara lämpliga att
ställas emot hvad herr Philipson .yttrade.

Vi veta, att bränvinsförsäljningsmedlen i sin helhet utgöra omkring
8 millioner kronor. Enligt 1894 års statistik fördelades dessa
sålunda, att städerna fingo 4,6 millioner, under det att landsting, hushållningssällskap
och landsbygdens kommuner fingo tillsammans 8,4
millioner kronor. Beräknadt efter invånarantalet, blir det ungefär 80
öre för hvarje medlem af landskommun mot 5 å 6 kronor för hvarje
invånare i en stad, således 6 å 7 gånger så mycket för den senare
som för den förre, en verkligen ganska betydlig skilnad.

Herr Philipson ordade om de många institutioner i städerna, som
med dessa medel uppehållas. Jag påstår, att äfven på landsbygden
finnas stora institutioner, särskilt lasarett, sjukhus och i viss mån
äfven skolanstalter, för hvilka samma medel afses, hvarför jag tror att
man kan säga, att landsbygden i detta afseende kan hafva samma anspråk
som städerna. Då man nu gör en jemförelse mellan de stora
belopp, hvilka städerna få tillgodonjuta, och landsbygdens anpart uti
bränvinsförsäljningsmedlen — (i den kommun, der jag bor, erhålles t. ex.
16 öre per man eller 166 kronor i sin helhet, och detta räcker hvarken
till stora eller små institutioner) — torde väl finnas tillräcklig anledning
för önskan af en utjemning och en rättvisare fördelning städerna
och landsbygden emellan i detta afseende.

Häri ligger dock icke ett sådant anlopp, som motionärernas, eller
en begäran, att dessa medel skulle öfverföras från kommunen till staten.
Detta förslag innebär icke den minsta önskan i detta fäll, utan
vi anse, att det skulle hufvudsakligen förblifva såsom nu, ehuru fördelningen
skulle ske efter andra grunder. Äfven vi finna, att bolagsinstitutionen
och sättet att drifva saken affärsmessigt är nyttigt och bra.

Jag har endast velat framhålla de siffror, jag nyss anfört, för att
visa, att det nog finnes fog för en sådan framställning, som den jag
här tagit mig friheten göra.

öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande nu förevarande punkterna 2 och 3

Om ändrad
fördelning af
bränvinsförsäljningsmedlen
m. m.

(Forts.)

No 16.

Om ändrad

fördelning af

bränvins försäfjnings medlen

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 27 Mars.

yrkats, dels att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af
friherre Klingspor, att Riksdagen ville i skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla om en utredning rörande de förhållanden, som inverka på
fördelningen af bränvinsförsäljningsmedlen, samt till Riksdagen göra
den framställning, hvartill förhållandena föranleda.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till hvad utskottet i de föreliggande
punkterna hemstält vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 19 och 20
i denna månad bordlagda betänkande n:o 8, i anledning af väckta
motioner dels angående upphörande af tullen å majs, dels ock angående
förbud mot användande af majs för tillverkning af bränvin,
biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 24 och 26 i denna
månad bordlagda memorial n:o 34, angående anslaget till justitiedepartementets
afdelning af Kongl. Majrts kansli under riksstatens
andra hufvudtitel, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets
den 24 och 26 innevarande månad bordlagda memorial n:o 6, i anledning
af återremiss i viss del af utskottets utlåtande n:o 4 i anledning
af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar dels
med förslag till förordning angående skyddskoppympningeu i riket,
dels ock om höjning af anslag dertill, biföll kammaren hvad utskottet
i detta memorial hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 24 och 26
i denna månad bordlagda betänkande n:o 10, i anledning af väckt
motion om tullfrihet för emballage i visst fall, biföll kammaren hvad
utskottet i detta betänkande hemstält.

N:o 16.

Lördagen den 27 Mars.

Föredrogs å nyo sammansatta bevillnings- och lagutskottets den Om skärpta
24 och 26 innevarande mars bordlagda betänkande n:o 1, i anledning /&v

af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ut- fö™eeUermnt
arbetande af förslag till ändring i kongl. förordningen angående för- bränvinssäljning
af bränvin m. m. i syfte att erhålla strängare strafibestäm- försäljningsmelser
vid återfall i förseelse mot förordningen. forordningen.

Herr Unger: Motionären föreslår: ‘''att Riksdagen måtte i skrif velse

till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
förslag till ändring i kongl. förordningen angående försäljning af bränvin
m. m. den 24 maj 1895 derhän, att dels strängare straffbestämmelser
meddelades i fråga om återfall i förseelser mot förordningen,
med urbota bestraffning om möjligt redan vid andra resan dylik förseelse,
och dels att enahanda strafförhöjning, som för återfall är stadgad,
må, der omständigheterna dertill föranleda, kunna tillämpas jemväl
å fortsatta förseelser mot förordningen/''

Nu får jag till en början gifva till känna, att jag delar sammansatta
utskottets mening i afseende på sista delen af punkten, der
motionären föreslår, att “enahanda strafförhöjning, som för återfall är
stadgad1'', skulle tillämpas jemväl å “fortsatta förseelser" mot förordningen,
hvilket är alldeles principvidrigt och till följd deraf äfven af
utskottet med rätta lemnats utan afseende. Vidare föreslår motionären,
att redan vid andra _ resan oloflig bränvinsförsäljning borde stadgas
urbota bestraffning. Äfven härutinnan delar jag utskottets åsigt, nemligen
att det är icke alls säkert eller får tagas för gifvet, att urbota
bestraffning, som här skulle vara fängelsestraff, är för en lönkrögare
strängare straff än böter. Min öfvertygelse är, likasom utskottets, att
fängelsestraffet i de flesta fall är för lönkrögare och folk i likartad
ställning ett mildare straff än böter; ty att mista sina penningar
kännes för dem, hvilka hafva litet deraf, såsom ett vida större straff
än en eller ett par månaders fängelse, i all synnerhet så som fängelsestraffet
i våra dagar tillämpas. Fängelserna äro verkligen så komfortabla,
att de hafva föga motbjudande för dylikt folk, och de beklaga
sig i allmänhet icke, då de dömas till fängelse. De få läsa tidningar,
idka sitt handtverk, få god mat och mat i rättan tid, och
dermed känna de sig ganska belåtna; deremot — att mista sina penningar
och lida nöd och kämpa hårdare kamp än förut för sin tillvaro,
det finna de nog vara ett värre straff. I detta afseende delar
jag alltså fullkomligt utskottets åsigt.

Men när utskottet uttalar den meningen, att det vore önskligt,
att vi finge en särskild lagstiftning med strängare straff för dem, som
af vinstbegär yrhesmessigt bedrifva lönkrögeri, då kan jag icke vara
med utskottet längre, ty att i olika kategorier särskilja vanlig oloflig
bränvinsförsäljning och yrkesmessig sådan försäljning, skulle, derest vi
sloge in på den vägen, föranleda till ännu större långsamhet vid bränvinsmålens
afgörande, än hvad nu är förhållandet. Ty man finge, om
utskottets åsigt gjordes gällande, icke nöja sig med att få konstaterad
endast oloflig bränvinsförsäljning, utan man måste också hafva konstateradt,
att försäljningen bedrifvits yrkesmessigt. Man måste då höra

N:o 16. 40 Lördagen den 27 Mars.

Om skärpa en mängd vittnen, hvilket naturligtvis skulle förlänga processen, och
‘meker för ^ s^u/le OI"tast blifva en svår, för att icke säga omöjlig, sak att afförseeiser
mot fjaaa'' först och främst om förseelsen vore begången af vinstbegär, och
bränvins- för det andra om försäljningen skett yrkesmessigt. Derför kan jag

försäljnings- icke vara med om en dylik distinktion eller om en skrifvelse i sådant
Joror ningen. Syfte gong[_ Maj:t, i all synnerhet som jag ej finner nu gällande
straffbestämmelser vara för låga; 30 å 60, 60 å 120, 120 k 240
kronors böter äro icke låga straff för dem, hvilka i allmänhet icke
kunna, utan mycket känbara försakelser, åstadkomma penningar till
böternas betalande. Dessutom få de bötfälde ju också betala utskänkningsafgift.
Utskottet säger, att straffen icke höjts under de
senare åren, men försäljningsafgiften har dock höjts så, att då den
förut varit 40 kronor, så är den nu på landsbygden 56,25 kronor, i
städerna dubbla den summan.

Utom alla dessa skäl för afslag på skrifvelseförslaget har jag att
anföra, dels att man icke bör besvära Kongl. Maj:t med alltför många
skrifvelser i småsaker, och dels, hufvudsakligen, att denna fråga, på
sätt utskottet sjelf upplyser, redan är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
Konungens befallningshafvande i Jemtlauds län har nemligen
gjort framställning om vidtagande af åtgärder i detta syfte, om också
icke alldeles i samma riktning, som i herr Kronlunds omogna förslag
angifves, ty det måste väl anses vara väl omoget att föreslå, att samma
strafförhöjning, som är stadgad för återfall, skulle tillämpas jemväl å
fortsatta förseelser mot förordningen. Då denna fråga emellertid i
hufvudsak är på Kongl. Majits pröfning beroende, synes det mig icke
lämpligt att på grund af enskild motionärs framställning aflåta skrifvelse
till Kongl. Maj:t.

Med anledning häraf yrkar jag afslag på den af utskottet gjorda
framställningen om aflåtande nu af någon som helst skrifvelse i detta
ämne.

Herr S ve de Hus: Den föregående talaren har på hufvudsakligen

två skäl yrkat afslag på utskottets föreliggande hemställan. Jag skall
tillåta mig att försöka, så godt det i min förmåga står, upptaga dessa
hans skäl till bemötande.

Jag vill då börja med det sista skälet, eller att frågan redan
vore föremål för Kongl. Maj:ts pröfning. Detta är fullkomligt öfverensstämmande
med verkliga förhållandet, och utskottet har, på sätt kammaren
behagade finna af betänkandet, låtit sig angeläget vara att icke
blott taga del af länsstyrelsens i Jemtlands län underdåniga skrifvelse
i ämnet, utan äfven af de yttranden, hvilka med anledning deraf blifvit
af samtliga Konungens befallningshafvande i riket — med undantag af
en enda — i ämnet afgifna. Men långt ifrån att detta skulle för
utskottet vara en anledning emot den ifrågasatta skrifvelsen, har
utskottet tvärt om trott sig finna, att då frågan af de flesta Konungens
befallningshafvande tillmätts en icke obetydlig vigt — äfven inom
sådana län, der det uttryckligen betonats, att inom det ifrågavarande
länsområdet icke synnerligen ofta eller icke alls några mera afsevärda
öfverträdelser förekomma — och då dessa befallningshafvande derför

Lördagen den 27 Mars. 41 N:o 16.

ansett något böra göras åt saken och att skärpta straffbestämmelser Om skärpta
måtte på ett eller annat sätt i lagen intagas, då detta, säger jag, st2fs„j™''
uttalats från Konungens befallningshafvande i rikets olika trakter, har förseelser mot
man inom utskottet ansett, att det skulle utgöra ett ytterligare stöd bränvin*-för Kongl. Maj:t, om äfven Riksdagen, å sin sida, funne frågan vara försäljnings.
af den betydelse och den innebörd, att Riksdagen ansåge sig böra (FortsT”''
särskildt tillstyrka Kongl. Maj:t att vid densamma fästa behörigt afseende.
Jag kan derför för min del icke finna, att det ligger någonting
oegentligt eller olämpligt uti att äfven Riksdagen i denna fråga
uttalar sin mening. Ett afstyrkande af deu föreslagna skrifvelsen
skulle tvärtom möjligen kunna tydas derhän, att Riksdagen för sin
del icke ansåge frågan vara af den vigt, att Riksdagen derom ville
yttra sin mening.

Hvad beträffar den andra anmärkningen, hvilken af deu föregående
talaren framstäldes mot förslaget, så var den rigtad mot att
utskottet velat betona önskvärdheten af att i lagstiftningen skildes
emellan olika slag af oloflig bränvinsförsäljning i syfte att genom
skärpta straffbestämmelser verksammare än hittills förhindra sådan
oloflig bränvinshandel, som, framkallad af vinstbegär, bedrefves vrkesmessigt
i form af lönkrögeri. Inom utskottet har enhälligt uttalats
den mening, att det vore synnerligen önskvärdt att skärpa straffet för
den senare arten af förseelser. Ty om t. ex. en person blifver af en
bekant ombedd att, till följd deraf att denne är i tillfällig brist på
bränvin, låta honom få köpa ett par buteljer, och den ombedde obetänksamt
medgifver detta, eller, för att taga ett annat exempel, som
kommit till min kännedom, om eu person vänder sig till ep annan,
hvilken han vet innehafva bränvin, och säger, att han för sjukdomsfall,
såsom för att badda på ett sjukt ben, behöfver litet bränvin och
beder att få köpa ett qvarter, och detta medgifves, så begås i båda
dessa nu omnämnda fall förseelser mot författningen, för hvilka lagen
redan nu stadgar straff, och ehuru det ju då är rigtigt, att i dessa
fall straff skall följa, enär förseelse skett, så måste man väl erkänna,
att det är eu ofantlig skilnad emellan dessa personers brottslighet
och den persons, hvilken afsigtligt med tanke på att förtjena penningar
säljer bränvin, vare sig detta nu sker mera tillfälligtvis eller i den
form, hvarom nu särskildt är fråga, nemligen så, att det sker yrkesmessigt,
d. v. s. att personen rent af gjort till sin uppgift att bidraga
till sitt uppehälle genom att på olofligt sätt försälja bränvin. Såsom
författningen nu är affattad, finnes icke någon, bestämd skilnad uppdragen
i lagen i afseende på straffbarheten för dessa olika förseelser.

Det må val vara rigtigt, hvad den föregående ärade talaren nämnde
derom, att det kan vara ganska svårt att göra en sådan distinktion i
hvarje särskildt fall och bedöma, när den olofliga försäljningen skett
yrkesmessigt eller icke; men inom utskottet har man åtminstone tänkt
sig, att författningen skulle komma att atiattas så, att den nuvarande
lindrigare straffbestämmelsen fortfarande skulle gälla för dessa små
förseelser, som jag nyss exempelvis omnämnde, men att för de öfriga,
för dem som man ansett skola tillhöra den yrkesmessigt bedrifna
olaga försäljningen, skulle betydligt skärpta straffbestämmelser, på sätt

No 16.

Om skärpta
straffbestämmelser
för
förseelser mot
bränvin*-försäljnivgsförordningen.

(Forts.)

Lördagen den 27 Mars.

utskottet i sin motivering antydt, i form af höga böter åsättas, och
man har förestält sig, att med ett vidsträckt latitudsystem det skulle
lemnas åt domaren att för hvarje fall pröfva, huruvida försäljningen
är att hänföra till yrkesmessig eller mera tillfällig, och derefter lämpa
straffet.

Jag tror derför, att utskottet haft goda skäl för sin hemställan
om en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t i frågan, och det förefaller
mig, som om de skäl, hvilka den föregående talaren anfört mot
förslaget, icke vore af den betydelse, att jag för min del åtminstone
kunnat blifva öfvertygad om olämpligheten af det framstälda förslaget.

På grund häraf yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Unger: Att det kan vara olika och skiftande fall, det ena
mera straffbart än det andra, medgifves visst, och derför fins det
också en latitud från 30-60, från 60—120, från 120 till 240 kronor,
men att göra särskilda straffkategorier skulle förutsätta eu sådan svår
bevisning, att då skulle den öfverklagade långsamheten vid domstolarne,
som ju ändå skall vara hufvudskälet för lagändringen, ännu
ytterligare ökas, om man skulle behöfva hafva en sådan fullständig
bevisning, att man först bevisade vinstbegäret och sedan yrkesmessigheten.
Hvad för öfrigt beträffar långsamheten vid domstolarue, så
förvånar det mig, att motionären icke känt till något korrektiv deremot.
Det är dock en ganska vanlig kutym vid våra underdomstolar,
att när ett brott börjar blifva mera allmänt inom en ort, handlägger
man mål om sådana brott snabbare, man uppskjuter dem ej från ting
till ting, utan till nästa sammanträde eller till domslösensdagen. Det
kan ju också ske med bränvinsmålen, och jag förmodar, att det också
sker i Norrland. I allt tall skulle bevisningen mycket försvåras och
rättegången oskäligt fördröjas genom ett särskiljande till olika brott
af de yrkesmessiga och de icke yrkesmessiga.

Hvad beträffar den omständigheten att frågan är beroende på
Kongl. Maj:ts pröfning, anser herr Svedelius densamma icke innefatta
skäl emot aflåtande af underdånig skrifvelse på grund af enskild
motionärs förslag. Jag kan icke dela denna åsigt. Det är en temligen
allmän och, som jag finner, god sed dels att icke väcka motion
i ämnen, som redan äro beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, dels ock
att, om sådan väckes, afslå densamma.

För ötrigt innehåller den föreslagna skrifvelsen — utom de anmärkningar
jag förut framstäf mot densamma — att Kongl. Maj:t
skulle till Riksdagen inkomma med det ändringsförslag, som Kongl.
Maj:t i angifvet syfte kunde finna anledning låta utarbeta.

Jag vet icke, om Riksdagen kan begära af Kongl. Maj:t framläggande
till Riksdagen af författningsförslag i ämnen, som torde falla
inom gränsen för Kongl. Maj:ts särskilda lagstiftningsområde. Detta
är ett ytterligare skäl, hvarför jag måste vidhålla mitt yrkande om
afslag.

Herr Ha sselrot: Jag ber att särskildt få fästa kammarens uppmärksamhet
på det sista skål, som herr Unger påpekade. Det synes

N;o 16.

Lördagen den 27 Mars.

mig nemligen icke vara lämpligt, att Riksdagen i en författning af Om skärpta
den beskaffenhet som den nu ifrågavarande begär annat, än att Kongl.

Maj:t måtte låta utarbeta förslag till den ändring, som Riksdagen kan förseelser mot
önska. Något bestämdt anspråk på att Kongl. Maj:t måtte för Riks- bränvinsdagen
framlägga ändringsförslaget synes mig deremot icke böra fram- jömUjningsställas.
Dels på denna grund, dels ock derför, att jag för öfrigt
hufvudsak delar herr Ungers åsigter, yrkar jag afslag på utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
förevarande betänkande hemstält samt vidare på utslag derå; och iörklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 och 26 innevarande månad Färsing till
bordlagda utlåtande n:o 32, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition !ajf;jrmvf?a
med förslag till lag om skydd lör vissa mönster och modeller. mönster och

„ modeller.

Herr statsrådet Ann ers t ed t: Då Riksdagen förut antagit lagen
om litterär eganderätt, lagen om skydd för konstverk och lagen om
märkesskydd, men icke bifallit framstäldt förslag till lag om skydd
för mönster och modeller, har anledningen, efter hvad föregående behandling
tydligt utmärkt, uteslutande varit den, att Riksdagen antagit,
att utöfvarne af de näringar, som varit i fråga, sjelfva icke önskat ett
sådant skydd. Att så varit förhållandet,'' bestyrkes också af nu föredragna
utskottsbetänkande, i hvilket såsom skäl för dess afstyrkande
hufvudsakligen åberopats, att mot skyddets införande talar den omständigheten,
att bland industriidkarne sjelfva olika åsigter om skyddets
gagnelighet gjort sig gällande Då nu Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag uteslutande skulle ega tillämpning på utöfvarne af metallindustrien,
har genom denna inskränkning, på sätt jag skall taga mig friheten
ådagalägga, lagutskottets sist åberopade skäl förlorat all giltighet.
Det förhåller sig nemligen så, att bland utöfvarne af metallindustrien
alldeles icke finnas olika åsigter om skyddets gagnelighet för detta
yrke. Lät vara, att detta sakförhållande förefinnes, om jag talar om
industrien i sin helhet, att utöfvarne af t. ex. väfverinäriugen och
dermed jemförlig industriel verksamhet anse, att mönsterskydd för
dem skulle medföra öfvervägande skada, så är förhållandet i fråga om
metallindustriens utöfvare det, att redan 1880 Eskilstuna metallindustriidkare
petitionerade om införande af mönsterskydd för denna näring;
att sedermera 1891 ingafs en petition af 300 personer från vidt skilda
samhällsklasser med hemställan om skydd för mönster och modeller;
att tekniska föreningen i Eskilstuna enhälligt begärt mönsterskydd för
sin näring, samt att metallindustriidkarne, samlade år 1895 i Stockholm
— der konirno tillstädes utöfvarne af denna näring af alla klasser,
således icke blott de större, utan äfven de smärre industriidkarne —
äfven samstämmigt uttalade sig för att erhålla mönsterskydd. Slutligen
har den framstälda begäran om skydd för metallindustrien blifvit

No 16.

Lördagen den 27 Mars.

Förslag till j särskilda utlåtanden obetingadt tillstyrkt af Stockholms handtverkslagom
skydd förening, Stockholms arbetareförening, tekniska föreningarna i JönJiöLierZch
köping, Karlshamn, Ronneby m. fl.
modeller. Alla dessa föreningar hafva uttalat sig för skydd för mönster och

(Forts.) modeller. Under sådana förhållanden torde det" icke vara rätt att

påstå, att mönsterskyddet uteslutande skulle tjena till nytta och fördel
för de stora fabrikerna. Det är tvärtom så, som kommerskollegium
i sitt i ärendet angifna utlåtande framhållit, att för den stora metallindustrien
spelar med få undantag mönsterskyddet icke någon rol,
utan det är för den mindre industrien — denna industri utöfvad likaväl
af den mindre industriidkaren som af den större fabriksidkaren —
som skyddet spelar en särskild rol. Det är för Eskilstuna industri
särskildt, som skyddet är af vigt och blifvit ifrigt begärdt. Det är
således metallindustriens egen begäran att erhålla detta skydd, och
under sådana förhållanden synes mig Riksdagen icke handla rätt. om
den förvägrar denna industri det skydd, som den sjelf begär. De
olägenheter, som lagutskottet uppgifver såsom ovilkorligen förknippade
med mönster- och modellskyddet, äro icke heller, enligt den verkstälda
utredningen, förenade med detta skydd. Det har framhållits,
att om vi införa skydd för mönster och modeller i vårt land, skulle
vi på grund af konventioner med främmande magter vara tvungna att
meddela detta äfven åt främmande mönster och modeller. Men i
denna fråga har kommerskollegium rigtigt framhållit, att erfarenheten
från smärre främmande stater ådagalagt, att de mönsterritare och
industriidkare, som hafva skydd för sina mönster och modeller i de
största industriländerna, i ytterst ringa omfattning anse det nödvändigt
att underkasta sig den omgång och de utgifter, som förvärfvandet
af skydd i främmande mindre stater medför; men att tvärtom mönsterritarne
i smärre stater i mycket större proportion begagna sig af den
fördel, som ligger deri, att, sedan de fått skydd i sitt hemland, äfven
förvärfva sig skydd i de stora industriländerna. Lägger man dertill,
att, såsom lagförslaget innehåller, skyddet icke skulle införas för någon
lång tid, utan är begränsadt inom måttligt omfång, torde den påpekade
olägenheten i förhållandet till utlandet icke förefinnas. Icke
heller är det påståendet rigtigt, att genom införandet af mönsterskydd
allmänheten skulle blifva lidande, då varan derigenom nödvändigt
måste fördyras. Konkurrensen inom metallindustrien är i vårt land
redan så stor, att om vi hafva skydd eller icke, är det i alla händelser
konkurrensen, som bestämmer tillverknings- och försäljningspriset
för varan. Herrarue torde för öfrig t icke höra glömma, att metallindustrien
i vårt land redan vuunit den utveckling, att den icke kan
vara hänvisad uteslutande till den inhemska marknaden, utan måste
söka afsättning för sina produkter äfven utom rikets gränser.

Under sådana förhållanden synes mig det ifrågasatta mönsterskyddet
för den näringsgren, som nu är i fråga, vara väl förtjent af
ett bifall, och för att ett sådant må framdeles kunna af denna kammare
lemnas, torde det lämpligaste vara, att 1 § blifver till lagutskottet
återremitterad, för att utskottet må blifva i tillfälle att egna den Kong!,
propositionen den närmare granskning, som det icke ansett sig behöfva

N:0 16.

Lördagen den 27 Mars.

verkställa, då utskottsmajoriteten helt och hållet afstyrkt Kongl. Maj:ts Förslag till
förslag. Jag får derför vördsamt yrka återremiss. a9j™vista

mönster och

Herr Boström, Filip: Den, som med uppmärksamhet genomläst modeller.
lagutskottets föreliggande betänkande, måste göra sig den frågan: (forts.)

hvilka nya skäl har lagutskottet nu i år kunnat få för att afslå eu
framställning i detta syfte mot de skäl, som gjort, att det vid två föregående
riksdagar, så nära som 1891—1894, tillstyrkt ett sådant skydd
för metallindustrien? Det har nu, såsom herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet utförligt genomgått, visat sig, att alla metallindustriidkare
enstämmigt uttalat sig för, att ett sådaut skydd måtte
komma dem till godo. Så var förhållandet vid 1895 års stora industriidkaremöte
i Stockholm, der utan reservation antogs en framställning
om att sådant skydd måtte åstadkommas, och eu petition äfven inlemnades
till Kongl. Maj:t, deri de uttalade sina önskningar och förhoppningar
i samma rigtning. Det har här omtalats, att vid 1891
års riksdag en motion i samma syfte väckts inom Andra Kammaren.

Jag skall be att härtill få göra det tillägg, att äfven samma år väcktes
af herr Stridsberg i denna kammare eu motion i enahanda rigtning.

Nu har emellertid utskottet, som förut vid två riksdagar tillstyrkt,
vid denna riksdag afstyrkt samma förslag. Herr justitieministern har
nyss genomgått alla de skäl, hvaraf utskottet här begagnat sig, och
jag skall icke upprepa de motskäl, som skulle kunna anföras. Men
här står taladt om, att det är de små industriidkarne, som skulle bli
lidande. Jag vill då nämna, att i Eskilstuna, der en sådan stor rörelse
bedrifves i dessa hänseenden, det är just de små, som enstämmigt yrka
på, att ett skydd måtte komma dem till godo. De betala för sin del
mycket gerna den afgift, som kan behöfvas för att få tillgodonjuta en
modell från utlandet, och denna afgift anse de försvinnande liten i
jemförelse med den vinst, de hafva på den större afsättning, de finge
genom att begagna sig af en sådan. Jag har äfven hört uppgifvas,
att modellörer och mönsterritare, som genomgått undervisningskurser
vid våra tekniska skolor, här i landet just till följd deraf, att något
skydd icke lins för deras arbeten, varit nödsakade att gå ut till utlandet
och der arbeta för att derigenom blifva betryggade i sitt arbete.

Så var äfven förhållandet, då denna lagstiftning tillkom i Tyskland.

I början, innan den kommit till stånd, hade en hel del af dessa arbetare
måst begifva sig till Frankrike för att der arbeta, men så snart
denna skyddslag införts i Tyskland, kommo de tillbaka.

Kammaren har i dag, sannolikt på det skäl, att frågan ännu icke
var afgjord i Danmark och Norge, afslagit införandet af en checklag.

I nu förevarande fall har emellertid förhållandet varit ett helt annat,

I England, Frankrike, Tyskland, Nordamerika m. fi. stater har en lag,
sådan som den föreliggande, för länge sedan varit antagen, och, så vidt
jag hört, har man icke haft annat än god erfarendet deraf. Under
sådana förhållanden tror jag för min del, att de skäl, som af utskottet
här blifvit framstälda, icke äro af någon synnerlig betydenhet; och
hvad det beträffar, att varan skulle fördyras för den konsumerande
allmänheten, vägar jag hemställa till kammaren: kan man tänka sig,

No 16.

46 Lördagen den 27 Mars.

Förslag till att detta kommer att i någon afsevärd grad ega ruin, då den afgift.
la9fö™vilZM som ska11 betalas för skyddet, skall fördelas på eu så stor omsättning’

mönster och liär är i lråga? dag tior icke, att den kommer att spela någon

modeller, rol. På dessa och de af herr justitieministern anförda skäl yrkar jag
(Forts.) återremiss på lagutskottets hemställan.

Herr Öländer: Det har varit en vansklig uppgift för utskottet
att i denna fråga afgilva något på verklig sakkännedom grundadt utlåtande.
Utskottet saknar nemligen inom sig fackmän på det ifrågavarande
området och har måst bestämma sitt omdöme i frågan af de
upplysningar, det af utomstående sakkunniga kunnat erhålla. Dessa
upplysningar hafva varit sådana, att jag fått eu helt annan uppfattning
af saken, än som uttalats af herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
och den siste talaren. De hafva, med ett ord sagdt,
vant mycket olika och skiftande. Somliga hafva förklarat, att det
ifrågasatta skyddet är af sådan vigt, att det utgör eu lifsfråga för
deras industri, andra hafva varit af alldeles motsatt mening och förklarat,
att deras näringsfång skulle helt och hållet tillintetgöras genom
den föreslagna lagen. Andra åter hafva ansett den tid, under hvilken
det ifrågasatta skyddet skulle fortfara — eller fem år — vara alldeles
för kort samt lagen till följd deraf betydelselös. Och andra slutligen
hafva stält sig helt och hållet likgiltiga för frågan. Kommerskollegium
har visserligen inkommit med utlåtande, men nämnda myndighet hade
först från Konungens befallningshafvande i alla län infordrat deras
yttranden med föreläggande för dem att i sin ordning infordra yttranden
från metallindustriidkarne inom de olika länen. I tjugu län hafva
Kongl. Maj:ts befallningshafvande emellertid icke kunnat afgifva utlåtande,
emedan industriidkarne inom dessa län icke aflemnat några
yttranden — hvilket åter visar, att de icke ansett frågan ega någon
synnerligen stor vigt. Hvad än af de erhållna upplysningarna kunnat
inhemtas, säkert är, att de åtminstone icke utvisa, att någon enighet
i fråga om önskvärdheten af denna lag förefinnes. Det är visserligen
sant, att, när man erkänner den immateriella eganderätten, denna
också i princip bör omfatta uppfinningar af den art, hvarom här är
lråga. Men då vi hittills varit i saknad af all lagstiftning i nu ifrågavarande
afseende och vi icke veta, huru en dylik lag skulle komma
att verka på förhållanden, som utvecklat sig under den frihet, som
hittills åtnjutits, tror jag, att man bör vara i hög grad försigtig för
att icke genom en alltför hastig och våldsam rubbning af det bestående
möjligen förorsaka mera skada än gagn. Hittills hafva de mindre
industriidkarne, som icke hafva råd att hålla sig med mönsterritare,
från utlandet hemtat de för deras fabrikation erforderliga mönstren
och modellerna. Denna rätt skulle nu beröfvas dem, ty det är klart,
meningen är, att den föreslagna lagen skall efter ömsesidig öfverenskommelse
äfven gälla utländingar, som här inregistrera sina mönster.
På samma gång således som de svenska industriidkarne betagas möjligheten
att tillgodogöra sig främmande länders mönster, komma utländingarna
så småningom att blifva herrar på den svenska marknaden,
och om nu också storindustrien härstädes inregistrerar sina mönster,

Eko 16.

Lördagen den 27 Mars.

blifva de små industriidkarne helt och hållet tillintetgjorda. De kunna
icke hemta några mönster från Sverige, ty de äro inregistrerade härstädes,
icke heller från utlandet, ty förhållandet med dem är enahanda,
och de hafva icke råd att hålla sig med mönsterritare. Följden blir,
att de blifva uteslutande hänvisade till sig sjelfva och sin egen uppfinningsförmåga.
Nu kan visserligen sägas, att detta icke är mer än
rätt, och att den, som uppfinner ett mönster, också bör vara egare af
detsamma åtminstone under någon viss kortare tid. Men jag tror dock,
att detta skulle i nuvarande stund blifva en alltför hastig och våldsam
förändring; och jag fruktar, att den skall kunna medföra mera skada
för de små, än hvad som kan uppvägas af nyttan för de stora. Dessutom
fins det många andra omständigheter, som göra nyttan af lagen
tvifvelaktig. Det är nemligen mycket svårt att afgöra, huruvida ett
mönster, som icke är helt och hållet likt ett annat, men i många detaljer
liknar detsamma, kan sägas göra något intrång på egarens till
det andra mönstret rätt och således är underkastadt denna lag. Säkerligen
skola många tvister och rättegångar samt mycket trassel häraf
blifva en följd. Jag tror icke heller, att hos oss konstfärdigheten och
smaken äro så utvecklade, att vi helt och hållet kunna undvika att i
detta hänseende hemta ingifvelser från utlandet och från dess större
formrikedom och skönhetssinne. Nu tillkommer dessutom, att Första
Kammaren två gånger förut, nemligen åren 1891 och 1894, afslagit
förslag till skrifvelse i ämnet till Kong!. Maj:t samt således derigenom
uttalat sig ogillande i fråga om införandet af hvarje lagstadgande till
skydd för mönster och modeller. Det kan väl då icke vara annat än
konseqvent af kammaren att nu afslå en lag, som tillkommit i strid
mot dess sålunda uttalade önskan. På dessa grunder vågar jag hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Annerstedt: Den siste talaren synes mig hafva
i sitt anförande förbisett, att då han talade om olika meningar och
bristande intresse i frågan om mönsterskydd, har han framför allt läst
sig vid de uttalanden i ämnet, som afgifvits i anledning af kommerskollegii
remiss på svenska slöjdföreningens underdåniga framställning
om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag till förordning
angående skydd för mönster och modeller inom alla industrigrenar.
Det är ganska naturligt — hvad äfven erfarenheten utvisar
— att det i vårt land fins hela klasser af industriidkare, som anse,
att mönsterskydd skulle för dem medföra stora och betänkliga svårigheter.
Men i de handlingar, som stå till buds, har icke kunnat uppletas
någon — åtminstone har jag ej funnit någon — enda rnetallindustriidkare,
som kommit med ett sådant påstående. Desse äro alla
eniga om behöfiigheten af mönsterskydd. Till ytterligare bevis derpå
kan jag nämna, att under den sista sommaren, innan denna proposition
remitterades till högsta domstolen, sammankallades åtskilliga utötvare
af metallindustrien för att man under hand skulle få höra, om inom
denna näringsgren fans någon opposition mot den ifrågasatta kongl.
propositionen. Alla idkarne af denna näringsgren, med hvilka man
samtalade, yttrade enstämmigt, att de för sin näring ansågo det ifråga -

Förslag till
lag om skydd
för vissa
mönster och
modeller.
(Forts.)

N:o 16. 48 Lördagen den 27 Mars.

Förslag till sutta förslaget lämpligt och nyttigt. Under sådana förhållanden ar
agjö^vissa^''1 ^et" nu åberopa uttalanden mot ett förslag om införande

mönster och allmänt möusterskydd i landet. Hvad beträffar likgiltigheten från
modeller, vissa Kongl. Maj:ts befallningshafvande, är det ju uppenbart, att i de
(Forts.) län, der någon metallindustri egentligen icke förefinnes, kan man icke
fordra att få uttalanden om nyttan och nödvändigheten af den ifrågasatta
lagen, men i sådana län, der metallindustrien står högt, kan man
inhemta, att äfven der likasom i Södermanlands län uttalats önskningar
om införandet af den ifrågasatta lagstiftningen rörande uteslutande
denna näringsgren.

Herr Åkerman: Det är med glädje, jag af utskottets betänkande
inhemtat, att detsamma äfven i år gillar sjelfva principen i det föreliggande
lagförslaget, men beklagligtvis är det icke längre än så, som
jag kan dela utskottets åsigter i denna fråga, då nemligen detsamma,
trots sin ideella ståndpunkt, vill motsätta sig den föreslagna lagen.
Helst skulle jag hafva sett, att lagen fått större omfång så väl beträffande
de industrigrenar, den omfattar, som ock med hänsyn dertill,
att den enligt min åsigt icke bort inskränkas till prydnadsmönster, utan
äfven bort omfatta s. k. nyttighetsmönster. Emellertid kommer mitt
yrkande detta oaktadt ingalunda att gå ut på att åt detta lagförslag
nu gifva en större utsträckning, då det dess värre i alla fall tyckes
blifva svårt nog att få lagen igenom med det inskränkta omfång, som
den i förslaget fått.

De två förste talarne hafva redan framhållit, hurusom inom metallindustrien
alla de, som officielt yttrat sig i saken, lifligt tillstyrkt och
förordat, att en sådan lag måtte komma till stånd; och när, såsom
den siste talaren sade, af de till utskottet inkallade flere små metallindustriidkare
motsatt sig denna lag, så gissar jag, att det berott på
samma missuppfattning af dess innebörd, som oupphörligen, när denna
fråga framkommit, gjort sig gällande, nemligen att, när denna lag
kommit till. stånd, man icke vidare skulle få efterhärma några mönster
— ja, jag vet, att det till och med finnes de, som inbilla sig, att från
och med det denna lag trädt i kraft ingen här i landet skulle få
eftergöra och tillverka några af de gamla förmer, som redan äro i
bruk. Detta innebär ju emellertid lagen icke alls, utan den föreskrifver
endast, att den, som, efter det lagen fått gällande kraft, kär
i landet inregistrerat ett för metallindustrien afsedt mönster, hvilket
naturligtvis måste vara nytt, under fem år får skydd för detsamma,
men dermed punkt. Särskildt råder det eu stor missuppfattning om
registreringens betydelse med hänsyn till användandet af utländska
mönster. På samma sätt som i fråga om svenska mönster har jag
funnit mången tro, att man, om detta lagförslag går igenom, för framtiden
icke skulle få använda några utländska mönster. Men detta är
ju så långt ifrån händelsen, att de enda utländska mönster, som en
utöfvare af metallindustri här i landet icke olofvandes får eftergöra,
äro de nya utländska mönster, som efter denna lags trädande i kraft
kunna komma att i Sverige registreras, och dessa blifva säkerligen ej

Lördagen den 27 Mars.

N:o 16.

många, ty erfarenheten har tydligen ådagalagt, att de små staterna Förslag till
mycket litet betungas af inregistreringar från de stora. När denna la9fJ>rmv/J^dd
fråga förevar vid 1894 års riksdag, tog jag mig friheten att endast på mSnster och
grund af sannolikhetsskäl framhålla, hurusom enligt mitt förmenande modeller.
de små staterna alls icke skulle blifva så betungade, som af andra ta- (Forts.)

lare då antogs. Jag hade emellertid vid det tillfället icke några siffror
att stödja min förmodan på; men nu är jag i tillfälle att med några
sifferexempel visa, hurusom denna min uppfattning var alldeles rigtig
och att till och med en större skilnad förefinnes mellan ds små och
stora staternas begär att registrera hos hvarandra, än hvad jag då
anade. Det var år 1888, som mönsterskydd i Schweiz infördes. Dessförinnan
hade man ihärdigt motsatt sig sådant skydds införande, och
detta af alldeles samma skäl, som här år efter år framhållits, i det
att man ansåg, att den schweiziska industrien skulle blifva nästan
qväfd af de stora grannländerna Frankrike och Tyskland, hvilka man
fruktade skulle med sina mönster öfversvämma det lilla Schweiz. Huru
har emellertid erfarenheten besannat dessa farhågor? Jo, om en jemförelse
göres mellan inregistreringarna i Schweiz och Frankrike, som
är det land, hvari mönsterskydd först antogs, så registrerades år 1893
i Schweiz 8,670 mönster och modeller, och af dessa voro endast 51
franska. År 1894 registrerades i Schweiz 25,765 mönster och modeller,
och af dem voro blott 12 franska. Se vi deremot på förhållandena
i Frankrike, så har jag visserligen inga siffror för 1893, men år
1894 belöpte sig antalet af de i Frankrike registrerade mönster och
modeller till 50,682, och deraf härstammade ej mindre än 2,532 från
det lilla Schweiz, hvilket ju visar en alldeles kolossal skilnad. Att jag
år 1894 utan kännedom om dessa eller motsvarande andra fakta vågade
uttala den uppfattning, att vid internationel öfverenskommelse
om mönsterskydd små stater skulle registrera mera i stora än tvärt
om, berodde på den åsigten, att ett stort land icke kan hafva så stor
vinst genom att underkasta sig besväret af inregistrering i ett litet
land med ringa afsättning som ett litet land kan genom inregistrering
påräkna i länder med stor förbrukning. Nu kan man häremot säga,
att detta kan gälla för ett sådant litet land, som kan afsätta mycket
af sina industrialster i det stora landet, men icke för andra. Men då
svarar jag, att om ock det lilla landets industriidkare icke hafva något
intresse af registrering i de stora länderna, så kunna dock det lilla
landets mönsterritare hafva det, för att såmedelst blifva i tillfälle att
åt dervarande industriidkare afyttra rätten att få producera tillverkningar
efter det och det mönstret. Här i landet kommer det nog i
allmänhet att tillgå så, att mönsterritaren öfverlåter sin rätt för Sverige
på någon svensk industriidkare, men om denne icke har afsättning
i något stort främmande land, bör han väl icke kunna hafva
något emot att mönsterritaren för egen räkning der inregistrerar sitt
mönster och på sådant sätt skaffar sig eu förtjenst.

Nu eger hos oss det egendomliga förhållandet rum, att vi kosta
på undervisningsanstalter för att få vår konstslöjd upphjelpt och bilda
mönsterritare, men förmena dessa att af sitt arbete draga behörig

Första Kammarens Prat. 1S97. N:o JO.

N:o 16. 50 Lördagen den 27 Mars.

Förslag till fördel. Följden häraf bör ju helt naturligt blifva, att större förmågor
lag om skydd känua s}g föga lockade att egna sig åt mönsterritarekallet, då de icke
mthistcToeh & n&g°n rätt till produkten af sitt eget arbete, utan efter lärotidens

modeller, afsilande se sig tvungna att söka anställning hos enskilde industri (Forts.

) idkare. Helt annan blefve mönsterritarens ställning, om han visste

sig hafva rätt att få behålla produkten af sitt arbete. Jag finner det

vara en orättvisa, att icke äfven eganderätten till en sådan arbetsprodukt,
som här är fråga om, kan genom lag tillförsäkras mönsterritaren,
så att han kan afyttra den till andra, utan att hvem som helst
skall kunna tillgodogöra sig hans arbete och derigenom stänga hans
utvägar att komma någon vart i den rigtning, som han slagit in på.

När jag icke kan finna, att industrien härpå skulle lida, utan det
tvärtom visat sig i alla länder, som efter hand infört mönsterskydd,
att industriidkarnes intressen gå i samma rigtning som mönsterritarnes,
så ber jag, herr grefve och talman, att få instämma i yrkandet
om återremiss.

Herr Almgren, Oscar: Den förda diskussionen har icke kunnat
nibba den öfvertygelse, som jag hyser i denna fråga och som jag uttalat
redan vid 1891 och 1894 årens riksdagar, nemligen att det icke
förefinnes något verkligt behof i vårt land af en sådan lag som den
nu föreslagna eller att densamma skulle vara till nytta för vår industri.
Jag tror nemligen, såväl att industriidkarne öfverdrifva olägenheterna
af det nuvarande tillståndet som att mönsterritarne hysa alldeles
för öfverdrifna förhoppningar om de fördelar, som en sådan lag
skulle medföra, Hvilka äro då de olägenheter, hvaraf industriidkarne
för närvarande lida? Det skulle väl vara efterapningar af deras tillverkningar.
Jag har frågat flera personer, som intresserat sig för denna
sak: “Säg mig några exempel på efterapning inom metallindustrien!“
“Ja, det skall Ni visst få höra“, blef svaret, “för några år sedan hade
Bolinders gjort en utmärkt vacker ritning till en trädgårdsmöbel, som
vann stor spridning hos allmänheten, men det dröjde icke länge, förrän
ett annat gjuteri gjorde efter densamma; det är ju förskräckligt!"
Frågade jag en annan eller eu tredje, fick jag alltid samma exempel
till svar. Detta gjorde mig misstänksam. Förekomma då verkligen
efterapningar så ofta? Jag tror icke, att så är.

Här har sagts, att inom Eskilstunaindustrien skulle råda en enhällig
önskan om att få mönsterskydd infördt. Jag undrar, om icke
denna önskan egentligen är en reminiscens från de förhållanden, som
egde rum för längre tid sedan, men för hvilka man redan rådt bot,
nemligen det missförhållandet att tyska fabrikanter eftergjorde Eskilstunasaxar
och -knifvar och försågo dem med märket “Eskilstuna".
Detta har afskafläts genom det tillägg till varumärkeslagen, som innehålles
i förordningen om origtig ursprungsbeteckning, och något sådant
kan för närvarande icke ega rum.

Nu frågas: Skulle icke olägenheter, fullt motsvarande, om icke
större, uppstå för industriidkarne, i fall en mönsterlag sådan som den
föreslagna infördes? Jo, enligt mitt förmenande skulle olägenheterna
blifva lika stora, om icke större. Den största olägenheten anser jag

Lördagen den 27 Mars.

N:0 16.

vara den osäkerhet, hvari en industriidkare skulle blifva försatt, derigenom
att han aldrig kunde veta, då han släppte ut ett nytt mönster
i marknaden, huruvida han skulle blifva lagbrytare eller icke. Jo,
säger man, det kan han visst: han kan gå till registreringsmyndigheten
och se efter, om mönstret eller ett liknande förut blifvit inregistreradt.
Ja, det kan man säga första eller andra året efter lagens
trädande i kraft, men icke när 10,000-tals mönster blifvit inregistrerade:
huru skall då något sådant vara möjligt? Och ännu större blir
osäkerheten derigenom, att lagen skulle göras internationel. På grund
af 20 § får en tysk industriidkare, som i Tyskland den 1 maj inregistrerat
ett mönster, företrädesrätt till detta mönster i Sverige från
den 1 maj, äfven om han icke förr än den 1 augusti har fullgjort
sin registreringsskyldighet här i vårt register. Alltså, den svenske
industriidkaren, som kommer upp till registreringsverket, finner icke
detta mönster registreradt, tror sig vara säker, börjar tillverkningen
och försäljer deraf till den 1 augusti, då han får en stämning från
den tyske fabrikanten, som säger: “var god och upphör med tillverkningen;
jag har registrerat mitt märket “Nej“, svarar den svenske
industriidkaren, “det var icke inregistreradt i juni." “Det var inregistreradt
i Tyskland den 1 maj“, svarar tysken, “och på grund af lagen
har jag rätt att räkna mig denna registrering till godo från den dagen,
ehuru registreringen i Sverige ej skedde förrän den 1 augusti —
Såsom herrarna se, medför lagen trassel och osäkerhet.

Nu skulle jag likväl gerna vara med om lagen, i fall jag kunde
vara säker om att den verkligen kunde vara till nytta för mönsterritarne;
men jag är tveksam derom. Deras fördel skulle ligga deri,
att de finge ökadt arbete med flera mönster än förut. Men min egen
erfarenhet säger mig, att det skulle icke blifva fallet. Mina mönster
på silkessjaletter hafva flera gånger varit utsatta för efterapning.
Detta har skett, när efterfrågan efter ett visst mönster varit så pass
liflig, att en köpare fått vänta längre, än för honom varit lägligt. Då
har han vändt sig till en annan fabrikant och frågat, om denne icke
kunde göra honom ett sådant mönster, som han ville hafva. Fabrikanten
har slutligen gjort detta mönster, men skadan har icke varit
så stor för mig; ty då har redan detta mönster tjent ut sin bästa tid
och jag har låtit rita något nytt mönster, hvarom jag varit öfvertygad,
att det skulle blifva ännu mera begärligt än det gamla, och på
sådant sätt ha mönsterritarne fått mera sysselsättning, än om det gamla
mönstret bibehållits. Man är visserligen utsatt för konkurrens; men
den har i detta såsom i många andra fäll visat sig nyttig och äfven
mönsterritarne hafva haft nytta deraf.

Här har vidare blifvit sagdt, af den siste talaren, att mönsterritarne
skulle hafva så stora fördelar af denna lag, derigenom att de
kunde sjelfva få sina mönster inregistrerade och att de deraf kunde
draga vinst i utlandet. Det är en fullkomlig missuppfattning. Det hör
nemligen till de största sällsyntheter, att en mönsterritare sjelf inregistrerar
ett mönster; det är fabrikanten, som gör det. Det har redan
inom 1878 års komité uttalats, att så skulle blifva fallet, och erfarenheten
i utlandet har bekräftat rigtigheten af detta uttalande.

Förslag till lag
om skydd för
vissa mönster
och modeller.
(Forts.)

N:0 16

Lördagen den 27 Mars.

Förslag till lag
om skydd för
vissa mönster
och modeller.
(Forts.)

Man har talat om fördelarne för ett litet land af att hafva rätt
att inregistrera mönster i de större länderna och sagt, att det icke
skulle ligga någon fara i att öppna sitt land för inregistrering från
de större länderna: dessa skulle nemligen, efter hvad erfarenheten
visade, i mycket ringa grad begagna sig deraf. Ja, jag vill för min
del säga, att det bör man icke allt för mycket lita på, särskildt här
i Sverige. Vi hafva nu inträdt i ett alldeles särskildt utvecklingsstadium;
genom tullarne har införseln af en hel mängd, särskildt tyska,
varor blifvit försvårad. Tro herrarne, att icke tyskarne skulle begagna
sig af denna nya lag — såsom en kärkommen anledning att försvåra
tillverkningen inom Sverige af konkurrerande artiklar, derigenom att
de en massa skulle inregistrera sina mönster och sålunda tvinga svenskarne
att hufvudsakligast använda deras fabrikat? Jag tror, att de
skulle komma att begagna sig af denna utväg, och gent emot de siffror,
som anfördes angående förhållandena emellan Schweiz och Frankrike,
ber jag att få lemna en förklaring deröfver, som jag tror vara rigtig
och som synes mig ganska plausibel; jag säger detta på grund af egen
erfarenhet af förhållandena i Schweiz, ehuru jag icke har tillgång till
några officiella siffror. Jag tror för min del, att eu stor del af registreringarna
i Frankrike från schweizisk sida göres af bandfabrikanter
i Basel. De låta inregistrera sina mönster i Frankrike, derför att de
hafva en mycket stor marknad för sina tillverkningar i Paris, der
Basel konkurrerar med S:t Etienne. Hade nu de schweiziske fabrikanterna
icke registrerat sina mönster, skulle de lätteligen blifva utsatta
för åtgärder från Etiennefabrikanternas sida, och de tvingas
sålunda till denna registrering. Dessa mönster utgöra en otrolig mångfald,
och detta förklarar, enligt mitt förmenande, den stora siffra, som
af den siste ärade talaren angafs.

Här har slutligen talats om principer. Det har förklarats, att
vi borde anse oss vara moraliskt skyldiga att tillämpa en sådan
lag som den ifrågasatta. Jag tror dock, att moralen härvidlag kan ses
från två sidor. Vi sätta en fabriksidkare eller dessinatör i stånd att
genom patentbyrån registrera och legalisera såsom eganderätt hvad
som i sjelfva verket endast är ett lån eller kanske — ja, jag vill icke
begagna ett starkare uttryck, jag ber endast att få anföra ett exempel
för att något förklara min mening. En mönsterritare ute på studieresa
får t. ex. på museet i Ntirnberg se en ljusstake af egendomlig
form, han tager en eskiss af ljusstaken och vid herpkomsten går han
till en fabrikant och frågar, om denne icke skulle vilja köpa ritningen
till ljusstaken, utan att säga annat, än att det är hans egen idé och
mönster. Fabrikanten köper mönstret, går till registreringsbyrån, patent -registratorn har aldrig sett en sådan ljusstake, medgifver registreringen:
och fabrikanten blir således egare till detta mönster. Men huru är
det nu med moralen i detta fall? Har han verkligen en så stor moralisk
rätt till detta mönster? Och tro herrarne icke, att nio tiondedelar
af de registrerade mönstren basera sig på just en sådan uppfinnareverksamhet?
Det allra mesta är lån och sammansättningar, och jag
tror, att det är att gå för långt att tillerkänna “uppfinnarne“ af dessa
mönster samma rätt som författaren af en bok eller dylikt. Mönster

Lördagen den 27 Mars. 53 N:o 16.

hafva ju funnits i alla lider: stenålderns och bronsålderns folk hade Förslag till lag
redan mönster, och under de årtusenden, som gått, har antalet deraf om sky^fh^r
i oändlighet ökats. Hvad är nytt? Hvem kan säga, hvad som är nytt? och r/wdeller.
Men detta skall nu registratorn i patentbyrån göra. Hurudan blir denna (Forts.)
registrering? Ja, det blir väl i Sverige inom en kort tid såsom det
är i Tyskland: en registrering utan pröfning, en registrering af likt
och olikt, och sedan när en fabrikant finner sig vara utsatt för efterapning
från en annans sida, då går man till registreringsverket och
der öppnar man det understundom slutna, förseglade mönstret, som der
blifvit inlemnadt; då blir slutligen saken afgjord genom rättegång.

Men dessa förhållanden hafva visat sig medföra mycket trassel; och
jag tror, att det är att gå för långt, om man säger, att vare sig
Schweiz eller Tyskland äro så öfverdrifvet belåtna med mönsterlagen.

Från många intresserade har jag hört motsatsen, nemligen att denna
lag medfört kostnader och mycket besvär samt att den motsvarande
nyttan är mycket liten.

Slutligen är det äfven en annan sak, som jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, och det är, att i denna lag fattas en paragraf,
som finnes i den tyska. I Tyskland är det nemligen så, att sådana
frågor, som om ett mönster är nytt, om efterapning egt rum och dylikt,
skola afgöras af sakkunniga. Här finnes icke något motsvarande. Vi
hafva varit på väg att medelbart skaffa oss eu liknande bestämmelse,
nemligen genom den afsiagna lagen om bevisning inför rätta; men så
länge vi icke hafva något motsvarande i vår lagstiftning, tror jag, att
det skall blifva att sätta våra domares omdömesförmåga på ett ganska
hårdt och svårt prof att tvinga dem att i särskilda fall säga, om mönstret
är nytt, om det är tillräckligt likt ett annat för att vara straffbart
och dylikt.

På grund af hvad jag anfört yrkar jag afslag å 1 § samt bifall
till lagutskottets hemställan.

Herr Fränekel: Om man ser på det statsrådsprotokoll, som åtföljer
den kongl. propositionen, skulle man snarare hafva trott, att det
statsråd, som föredragit detta ärende, skulle på grund af de motiv,
som förekomma i detta protokoll, hafva afstyrkt Kongl. Maj:t från att
framlägga en så beskaffad lag som den förevarande. I detta protokoll
förekommer nemligen dels, “att dessa idkare af metallindustrien synas
anse ett mönsterskydd vara af behofvet påkalladt", och dels, att, då
man ansett sig böra föreslå eu lagstiftning, som icke berör mönsterskydd
i allmänhet, utan endast metallindustrien, så har man såsom
skäl derför anfört, att man borde “afbida den till äfventyrs ej aflägsna
framtid, då öfvertygelsen om ett sådant skydds gagnelighet hunnit
fullständigare genomtränga dessa industriers idkare1''. Herrarne torde
häraf finna, att man har således ryggat tillbaka från att nu föreslå ett
mönsterskydd i vidsträcktare mening, än som blifvit förordadt af några
inetallindustriidkare. Man har således icke nu såsom vid föregående
tillfällen tänkt sig ett mönsterskydd i hela sin utsträckning, utan man
har velat inskränka sig till metallindustrien. Endast i detta enda skäl
finner jag en anledning att afslå det föreliggande förslaget. Om

N:o 16.

Lördagen den 27 Mars.

Förslag till lag mönsterskydd såsom sådant är berättigad! och om det såsom sådant
°vissa Vmönsirr kan 8agna vår industri, bör det gälla alla industrier. Men man har
och modeller. från alla de öfriga industrierna fått så goda skäl att icke föreslå ett
(Forts.) sådant skydd, att man nu endast ansett sig böra taga fasta på dem,
som icke gjort några invändningar.

Hvarje gång, då denna fråga vid föregående tillfällen varit föremål
för kammarens öfverläggningar, har det framhållits, att man hade
att noga väga de små intressena mot de stora, att man hade att väga
mönsterritarnes intressen mot industriidkarnes behof. Då gälde det,
såsom herrarne torde påminna sig, att införa mönsterskyddet i hela
dess vidd; nu gäller det endast mönsterskydd för metallindustrien. Om
man sålunda nu ser efter, hvilka dessa små intressen äro, som skola
vägas mot de stora, torde herrarne lätt finna, att antalet mönsterritare
bör inskränkas till mönsterritarne för metallindustrien; och då äro de
intressen, som nu skola öfvervägas, ännu mindre. Nu har från kommerskollegium
framhållits, och, såsom här redan omnämnts, är det de
små länderna, som skulle draga fördel af att få sina mönster registrerade
i de större. Af den näst föregående talaren har redan framhållits,
att så inträffar endast i exceptionella fall, och att man måste
förutsätta, att det intrång, som här skulle komma att göras från de
större länderna, blefve ganska känbart för den industri hos oss, för
hvilken mönsterskyddet nu skulle införas. Äfven har redan framhållits,
att den lagliga rätten af ett mönsterskydd ännu kan vara mycket omtvistad.
Då, såsom jag vid ett föregående tillfälle yttrat, man till och
med ännu befinner sig på den ståndpunkten, att man är tveksam, huruvida
patentskyddet såsom sådant är berättigad!, har man ännu mera
skäl att vara tveksam om, huruvida mönsterskyddet är berättigadt eller ej.

Hvart den lag, som nu är föreslagen, sannolikt kommer att leda,
derom har den ärade generaldirektören i kommerskoilegium nyss sjelf
upplyst oss. Han framhöll nemligen, att det enligt hans uppfattning
varit lyckligt, om denna lag fått ett större omfång, än hvad nu skulle
blifva fallet. Han ansåg, att den endast var en förelöpare till
förslag om mönsterskydd, som äfven skulle gälla textilindustrien och
åtskilliga andra industrier. De vådor, som eu sådan lag skulle medföra,
med våra små förhållanden, våra små medel att åstadkomma
nya modeller och mönster, har redan den föregående talaren på fullt
bevisande sätt framhållit, och jag skall således icke upprepa dem.

Vidare har framhållits, att det vore en orättvisa mot mönsterritarne
att icke införa ett så beskaffad! mönsterskydd som det föreslagna.
Äfven detta har blifvit bemött. Jag vill endast tillägga, att mig veterligen
torde icke någon metallindustriidkare låta ett mönster, som
han ämnar begagna, inregistreras af mönsterritaren sjelf. Vidare har
sagts, att alla de myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, tillstyrkt
införandet af det föreslagna mönsterskyddet för metallindustrien. Såvidt
jag har mig bekant, har åtminstone Stockholms fabriksförenings
fullmägtige icke ansett sig kunna tillstyrka denna sak, förr än utredning
i frågan förebragts, och denna utredning synes mig icke böra
komma från möten, der besluten ofta allt för lätt fattas utan tillräckligt
föregående granskning, utan från officiella myndigheter, som bestå

55 N:0 16.

Lördagen den 27 Mars.

af verkliga fabrikanter, verkliga tillverkare. Jag tror att, om man ^‘[Zdd
fäste dessa mötesdeltagares uppmärksamhet på de vådor, den risk, de ymtin^r
kostnader och det trassel, som en lag, sådan som denna, skulle utan och modeller.
nytta för tillverkarne medföra, skulle man snarare få ett afstyrkande (Forts.)
än ett tillstyrkande svar.

Här har redan blifvit framhållet, att frågorna skola först afgöras
af registreringsbyrån och sedan dragas inför domstols pröfning. Den,
som läser yttrandena af ledamöterna i högsta domstolen rörande detta
lagförslag, torde redan deraf finna, huruledes dessa ledamöter framhållit
de vådor, som skola uppstå, då man skall fälla en person för
olagligt begagnande af ett mönster, innan man ännu kan vara, om jag
så får uttrycka mig, öfverbevisad om att personen i fråga derom haft
tillräcklig vetskap.

Det synes mig således, att man drifvit fram förslaget från ett håll,
der frågan är icke uteslutande att gagna industrien, utan, om jag så
får uttrycka mig — om att komplettera den registrering, som redan är
hos oss drifven alltför långt. Och om jag skall se saken endast från
metallindustriens synpunkt, tror jag nu, liksom vid alla de tillfällen,
då denna fråga förut varit före, att den skulle lända till mer skada
än gagn. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att en återremiss, sådan
som blifvit föreslagen, afser ett antagande af lagen i någon form. Jag
har icke velat inlåta mig i någon kritik af lagen, utan endast velat
framhålla, att den icke kan vara till nytta. Jag får derför yrka bifall
till utskottets afstyrkande förslag.

Häri instämde herr Ekströmer.

Herr Hasselrot: Såsom kammaren torde finna, har jag reserverat
mig mot utskottets utlåtande i det föredragna betänkandet; och
skall derför tillåta mig att yttra några ord. Det är nog så, som den
ledamot af lagutskottet, hvilken yttrade sig till försvar för utskottets
betänkande, nämnde, att man icke kan lägga samma princip till grund
för den immateriella eganderätten som för den materiella. Om jag fattade
honom rätt, yttrade han, att vi icke skulle hafva någon lagstiftning
angående den immateriella eganderätten. Yi hafva dock en sådan, såsom
herr justitieministern nämnde, hvad angår den litterära och den
konstnärliga eganderätten. Och hvad nu särskildt den industriella eganderätten
angår, har man på senare tider sökt att skydda den dels genom
patentlagstiftningen, som mer och mer utvecklats, och dels på
sista tiden genom varumärkeslagen. Ett fortsatt steg i samma rigtning
afses med det förslag, som Kongl. Maj:t nu förelagt Kiksdagen, och
detta steg är, så vidt jag förstår, ett försigtigt steg och ett steg i rätt rigtning.
Naturligt är, att de personer, som frukta ett vidsträckt effektivt
skydd för mönster och modeller, motsätta sig detta förslag såsom
en förelöpare till annat, som komma skall. Jag tror dock att man gör
rätt, om man i denna fråga liksom i andra fäster sig endast vid hvad
som är föreslaget. Det är ett farligt tal, det talet om det lutande
planet. Ty om man fruktar hvad som möjligen skall komma hädanefter,
kommer man aldrig någon vart på reformernas bana. Där det
föreslagna steget i rätt rigtning och icke längre, än att man kan taga

N:0 16. 56

Lördagen den 27 Mars.

vissa mönster
och modeller

(Forts.)

det’ bör man taga det> Sedermera kan man ju motsätta sig de föri
mönster s''aS som derefter kunna komma att framläggas.

Nu är min uppfattning den, att då man medgifvit skydd för industrien,
särskildt i fråga om industriella alster och tillverkningsrätt,
har man satt konstindustrien i en särskildt ogynsam ställning. För
konstindustriidkare finnes nemligen icke något skydd. Och jag kan icke
tro annat, än att denna brist skall utöfva en förlamande inverkan på
dessa industriidkare. De kunna icke hafva intresse af att söka nå
större utveckling, då de veta, att hvem som helst kan saklöst beröfva
dem frukten af deras arbete. Det premium, som ligger i erkännandet
af att hvad jag på detta område sjelf förskaffat mig blir min egendom,
skulle, enligt min tanke, innebära en kraftig sporre till utveckling!
Och det är icke blott till mitt förstånd, jag vädjar, utan äfven till erfarenheten
från alla de länder, som infört ett dylikt skydd. Det torde
nemligen icke kunna nekas, att i den mån ett dylikt skydd införts,
har konstindustrien tagit en utveckling, hvarom man förut icke haft en
aning.

Talaren på stockholmsbänken har framhållit så många olägenheter,
som skulle vara förenade med ett steg sådant som det ifråsatta.
Han talade om, att när man ämnade använda ett mönster, måste man
först. gå till mönsterbyrån för att se efter, om icke der fans ett dylikt
inregistreradt; och man kunde icke ens vara säker för, att det
icke förut blifvit registreradt i utlandet. Jag tillåter mig emellertid
fästa uppmärksamheten på, att man icke kommer att fällas till ansvar
för användningen af annat mönster än det, man vet vara registreradt.
Högsta domstolen fäste också uppmärksamheten på, att lagförslaget
med detta stadgande icke skulle blifva effektivt, då det i allra flesta
fall skulle blifva omöjligt att styrka, att en person haft vetskap om
registeringen.. Detta är möjligen en brist i lagen från vår synpunkt,
men alldeles icke från deras synpunkt, som vilja, att fullkomlig frihet
bör råda uti ifrågavarande afseende. Enligt den föreslagna lagen kan
jag icke försäkra mig om att få behålla ett mönster, med mindre jaf
går till konkurrenterna och omtalar, att jag har låtit registrera detsamma.
Kan det deremot icke visas, att personen haft vetskap om
registiei ingen, blir han strafiri. — Vidare talades om de olägenheter
som skulle inträffa med afseende å vårt förhållande till Tyskland. Hvad
vore enklare och naturligare, än att den tyske industriidkaren kastade
in på vår marknad en mängd af sina mönster och hindrade oss att
vid vår tillverkning begagna oss af desamma? Jag får fästa uppmärksamheten
på, att något sådant icke låter sig göra. Man får nemligen
icke registrera andra än nya mönster; och den uttalade farhågan är
således icke befogad.

Här talades om, att efterapning icke i nämnvärd mån har egt
rum, och då eu af de värde talarne på stockholmsbänken gjort försök
att få reda på, om någon efterapning verkligen förekommit, fick
han ständigt till svar, att endast en trädgård smöbel från Bolinders verkstad
varit föremål härför. Jag har fått helt andra uppgifter. För
uPP8^veN en af vårt lands främsta industriella verkstäder
hade efter mycket besvär medelst användande af såväl egna ritningar

Lördagen den 27 Mars.

57 N:o 16.

som sådana, anskaffade genom till andra länder utskickade personer,
utarbetat en synnerligen vacker katalog öfver sina alster. Sex veckor derefter
utgaf en annan firma ett aftryck af samma katalog med alla dess
ritningar och bemägtigade sig dermed utan vidare hela resultatet af
den förstnämda firmans arbete.

Nu är ju frågan om mönsterritares rätt relativt liten, derför att
de utgöra ett fåtal. Men det må väl sägas, att då vi lemna så stora
anslag, som sker, till de tekniska läroverken och måste erkänna, att de
personer, som genomgå dessa, visat sig göra heder åt desamma, böra
vi också, så vidt icke andra intressen deraf skadas, lemna bemälda personer
det skydd för sitt arbete, som kan vara lämpligt. Det erkände
också talaren på stockholmsbänken, men han sade ändock, att för mönsterritarne
är bättre, om skyddet icke finnes, och åberopade såsom
stöd härför, att då det mönster, som den hos honom anstälda mönsterritaren
uppgjort, begagnades af annan fabrikant, fick mönsterritaren
i uppdrag att rita ett nytt mönster, och på det sättet fick han
mer arbete, då ett mönster efterapades, än eljest skulle vara fallet.
Detta kan vara rigtigt, hvad angår sådana mönsterritare, som äro anstälda
hos eu fabrikant. Men det är endast ett ringa fåtal fabrikanter,
för hvilka det under nuvarande förhållande kan löna sig att hafva
mönsterritare anstälda hos sig, och alla de mönsterritare, som ej kunna
få dylik anställning, blifva utan till följd af nu gällande bestämmelser.
— Vidare nämnde talaren på stockholmsbänken, att om lagen skulle
antagas, borde en särskild paragraf om sakkunnige finnas i lagen. Jag
erkänner, att eu fördel vore, om en sådan paragraf funnes, icke i denna
lag, men i lagen om bevisning inför rätta. Men för öfrigt torde icke
någon domstol i vårt land taga sig för att på egen hand pröfva en
sak af den beskaffenhet, som bär afses. Ty äfven om parten är så
föga intresserad af sin rätt, att han icke åberopar sakkunnige, lärer
domstolen proprio mota vara oförhindrad att i det fallet förskaffa sig
ett stöd för sitt omdöme.

Slutligen har från många håll påpekats, att man i detta fall skulle
genom afslag å lagen vilja skydda de mindre industriidkarne. Detta
är redan bemött, och i afseende härå tillåter jag mig särskilt påpeka,
att här icke är fråga om skydd för vanliga smeder och andra lägre
yrkesidkare, icke om nyttighets-, utan om konstindustriella mönster, och
att frågan således gäller skydd för personer, som sjelfva utöfva sin
industri samt tillika vilja och kunna i sammanhang dermed sjelfva gorå
sina mönster. För dessa små industriikare måste det vara behörigt
att få skydd för äfven det immateriella arbetet och icke endast för det
materiella arbete, som de nedlägga på sjelfva tillverkningen.

Här har af en talare från lagutskottet sagts, att om dessa små
industriidkare skulle förbjudas att använda svenska och utländska mönster,
skulle den mindre industrien blifva så godt som krossad. Finnes
det då icke någon mindre industri i de länder, der mönsterskydd införts?
Har icke tvärtom de mindre industriidkarne fått styrka genom
rättigheten att skydda sig mot den öfverväldigande magten hos de
större? Och erfarenheten har visat — hvithet, så vidt jag förstår, är
helt naturligt — att den mycket omtalade faran för att eu stor re jFörsta

Kammarens Prat, 1897. .V;o 16. 5

Förslag till lag
om skydd för
vissa mönster
och modeller.
(Forts.)

N:o 16. 58 Lördagen den 27 Mars.

Förslag iiU lag gistrering af mönster från utlandet skulle ega rum är obefogad. Det
lusa mönster nem''if?en icke troligt, att de större staterna i någon nämnvärd mån
och modeller, skola vilja underkasta sig de kostnader och det besvär, som äro fortforts.
) enade med en dylik registrering. I ett land sådant som Schweiz, som

dock ligger så nära Tyskland och .Frankrike, hafva icke nämnvärdt
många utländska mönster blifvit registrerade. Och säkerligen blir
förhållandet likartadt här i Sverige. — Jag tror således, att det föreliggande
förslaget är i princip rigtigt, icke går längre, än för närvarande
kan anses vara fullt lämpligt och af förhållandena betingadt; och får
jag derför instämma med dem, som yrkat återremiss.

Herr Lundström: Sedan jag begärde ordet, hafva de båda talarne
på stockholmsbänken så uttömmande behandlat frågan och vederlagt
hvad som uttalats mot lagutskottets förslag, att jag nu endast

ber att helt och hållet få instämma med dem. Hvad lagutskottets

ärade ordförande sedermera yttrat har icke kunnat ändra min åsigt
om olägenheterna af att för närvarande stifta en sådan lag som den
föreslagna. Jag vill endast bemöta en sak, som af en utaf kammarens
ledamöter blifvit framhållen, nemligen den, att denna skyddslag skulle
vara till stor fördel äfven för de mindre industriidkarne, i hvilket afseende
anfördes, att särskildt Eskilstuna industriidkare alla skulle hafva
ifrat för densamma. Det är ju mycket rigtigt, men jag tror, att för
dem, för en industri så utvecklad som den i Eskilstuna, torde det
ifrågasatta mönsterskyddet icke betyda så mycket. Emellertid kan jag
icke frångå den tanken, att på de mindre industriidkarne, för öfrigt
på handtverkarne öfver hufvud i städerna och ännu mer i landsorten,
måste denna lag utöfva en förlamande inverkan. Jag kan icke föreställa
mig annat, än att deras tillverkning måste försvåras och fördyras,
om en sådan lag blefve införd. De måste då antingen använda
gamla förlegade mönster eller också för kanske ganska stora kostnader
skaffa sig nya mönster från utlandet. Och dessutom måste de — såsom
redan förut blifvit påpekadt — hafva en kommissionär här i Stockholm
för att se till, om icke de mönster, som de förskaffat sig, redan
äro skyddade och registrerade. Det är visserligen rätt — såsom ordföranden
i lagutskottet sade — att den, som använder ett registreradt
mönster, men icke vet, att det är registreradt, icke är straffbar. Men
jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att om en industriidkare
vill använda ett nytt mönster, måste han förskaffa sig åtskilliga apparater,
verktyg och redskap. Dessa åtminstone måste han helt och
hållet uppoffra. Och för en mindre industriidkare tror jag, att äfven
kostnaden härför skulle blifva ganska känbar.

Då jag är öfvertygad om, att vi fortfarande behöfva utländska
mönster; då dessa icke skulle utan särskilda kostnader kunna anskaffas,
hvilket blefve betungande för de mindre industriidkarne och handtverkarne;
då skäl icke kan vara att försvåra deras redan nu temligen
tryckta ställning; och då jag dessutom anser, att detta är en skyddslag
för de utländska industriidkarne mot de svenska, och jag alltid
bar arbetat för skydd åt svenska och icke åt utländska industriidkare

Lördagen den 27 Mars.

N:0 16.

— ber jag att på dessa och förut anförda skäl få tillstyrka bifall till
lagutskottets förslag.

Herr Wieselgren: Den siste värde talaren afslutade sitt anförande
dermed, att han fiirklarade sig anse föreliggande lagförslag afse skydd
för den utländska industrien mot den svens ka; men då han icke ville
arbeta för annan skyddslagstiftning än den, som skyddade Sverige mot
utlandet, ville han icke vara med om detta lagförslag. Jag måste
inlägga en protest mot denna hans uppfattning. Här gäller icke frågan
sagda skydd — hufvudsaken, sådan den framgått ur diskussionen,
kan enklast preciseras med orden: är det klokt att göra rätt? Derom
gäller striden. Är det klokt att tillerkänna en immateriel eganderätt
åt mönsterritare eller är det icke klokt? Jag har en gång förut, då
denna fråga behandlades i kammaren, påpekat, att det visserligen är
en liten skara, hvars rätt här är i fråga. Men att förklara dessa få
rättslösa på den grund, att åtskilliga utländingar skulle kunna få någon
fördel af en lagstiftning, hvarigenom vi visade oss hafva följt med den
allmänna rättsutvecklingen — deremot måste jag protestera. Som sagdt:
lagförslaget åsyftar att vinna erkännande för ett litet antal svenska
mäns rätt; och kammaren skall genom sitt blifvande beslut visa, huruvida
kammaren vill gifva detta erkännande eller icke.

Herr Lundström: Med anledning af den siste talarens yttrande
vill jag be att få säga några ord. Vore jag öfvertygad, att man,
genom att ej antaga detta lagförslag, på något vis ginge på sidan om
rätten och rättvisan, skulle jag gerna biträda förslaget. Men jag kan
ej inse det. Redan förut har blifvit påpekadt, att mönsterritaren är
vid utförandet af sitt arbete beroende af eu hel mängd mönster och
modeller, som han sett förut, och som han möjligen sedan sammanställer
i annan ordning. Den eganderätt, som kan tillerkännas honom,
är således ganska liten och kan icke jemföras med den eganderätt,
som t. ex. måste tillkomma en uppfinnare. Denna är något helt annat.
Uppfinnaren har fått vidkännas betydligt större uppoffringar. Jag tror
dessutom, att det allmänt har erkänts, att ett dylikt skydd icke bör
införas, förrän det visat sig, att industriidkarne allmänt önska detsamma.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att utlåtandet skulle visas
åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på återremiss vara med
öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o 32,
röstar

Ja;

Förslag till
lag om skydd
för vissa
mönster och
modeller.
(Forts.)

N:0 16.

Lördagen den 27 Mars.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—46;

Nej—39.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aiiemnade kongl. propositionerna.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Benedicks under
fjorton dagar från innevarande dag.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst å föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 4,05 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Tisdagen den 30 Mars.

N-.O 16.

Tisdagen den 30 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 23 i denna månad.

Upplästes ett ingifvet läkareintyg af följande lydelse:

Att brukspatron N. Fosser för närvarande är af sjukdom hindrad
afresa till Stockholm, intygas härmed på heder och samvete.
Linköping 29/3 1 89 7.

H. Nordenström.
l:ste provincialläkare.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 17, till Konungen, angående stämpelafgiften.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 203, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, med anledning af väckt motion
angående inskränkning af vin- och ölutskänkningen vid vapenöfningsmöten,
beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga
utskott n:o 1.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 204, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring af landshöfdingeinstruktionen
i fråga om länsmans till- och afsättande, beslöt Första
Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Första Kammarens Prat. 1897. K:o 16.

N:0 16.

Tisdagen den 30 Mars!

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 27 innevarande månad bordlagda ärenden, nemligen
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4 samt statsutskottets utlåtanden
nås 10, 37 och 38.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde; hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,4 o e. m.

In Mera

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Marcus'' Boktryckeri-Aktiebolag, 1897.