RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1897:13
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1897. Första Kammaren. N:o 13.
Onsdagen den 17 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående försäljning af kongl. dramatiska teatern
och inköp för statsverkets räkning af fastigheten n:o 41 i qvarteret
Blasieholmen i Stockholm.
Justerades protokollet för den 10 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
n:o 32, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga
rörande riksstatens fjerde hufvudtitel; och
n:o 33, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens sjunde hufvudtitel; samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt fråga om införande i flottningsstadgan af bestämmelse,
att val af styrelse i flottningsförening skall inom viss tid anmälas
hos Konungens befallningshafvande.
Herr talmannen tillkännagaf, att, sedan friherre A. Alströmer,
som den 12 innevarande månad blifvit utnämnd till kansliråd och byråchef
i kongl. civildepartementet, på gjord ansökning entledigats från
sin befattning såsom förste notarie i kammarens kansli, till innehafFörsta
Kammarens Prof. 1897. N:o 13. 1
N:o 13. 2
Förslag till
förordning
ang. skyddsl''ogjiytnp
ningen
i riket.
Onsdagen den 17 Mars.
vare af denna befattning blifvit utsedd notarien vice häradshöfdingen
J. F. Hammarberg, samt att till notarie i kansliet efter den sistnämnde
antagits vice häradshöfdingen C. F. Yougt.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 5 och lagutskottets
samma dag bordlagda utlåtande n:o 30.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets
den 13 och 16 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning
af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående
lönereglering för lärare vid småskolor m. m., biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Herr statsrådet friherre Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående tilläggspensioner åt viss personal
vid varfvade arméns disciplinkompani efter kompaniets upplösning.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
stats- och lagutskottets den 13 och 16 innevarande månad bordlagda
utlåtande n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen
gjorda framställningar dels med förslag till förordning angående skyddskoppympningen
i riket, dels ock om höjning af anslag dertill.
Punkten 1.
Herr statsrådet friherre Åkerhielm: Då det sammansatta
stats- och lagutskottet enhälligt afstyrkt Kongl. Maj:ts proposition i
föreliggande fråga, antager jag, att det finnes föga utsigt för att densamma
skall vinna Riksdagens bifall. Jag kan dock ej underlåta
att uttala, att det synes mig, som om utskottet allt för mycket underskattat
behofvet af åtgärder i det syfte, som af Kongl. Maj:t föreslagits.
Medicinalstyrelsen har, understödd af så godt som alla rikets
förste provinsialläkare och förste stadsläkare, kraftigt framhållit, att
nuvarande bestämmelser för skyddskoppympningen, hvilka återfinnas
uti det snart ett hälft sekel gamla reglementet af den 29 september
1853, icke äro tillfyllestgörande för att bereda effektivt skydd mot
koppsmitta. Såsom brister i de nu gällande bestämmelserna har anmärkts,
att kontrollen öfver ympningens behöriga handhafvande ej
är tillfredsställande, hvilket åter har till följd att, trots den obligatoriska
vaccinationen, ett stort antal personer ej blifva vaccinerade;
att ehuru ympningen anses bereda endast ett temporärt skydd, någon
3 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
obligatorisk revacoination ej är föreskrifven för andra än dem, som
antagas till krigstjenst; att det icke är tillbörligt sörjdt för att de,
som verkställa ympningen, alltid innehafva derför erforderlig kompetens,
och slutligen att, ehuru man numera allmänt erkänner den animala
vaccinens företräde framför den humaniserade såsom varande ett
mindre farligt ympningsämne, staten det oaktadt ej vidtagit några
anstalter för att bereda tillgång till sådan vaccin, utan är härutinnan
beroende af de anstalter, som vidtagits af Stockholms kommun, likasom
det icke heller är tillräckligt sörjdt för att, då ympningsämne tages
från vaccinerade personer, detta sker med den omsorg och försigtighet,
att icke med vaccinen sjukdomar eller sjukdomsanlag kunna
öfverföras.
Trots detta så godt som enhälligt gjorda uttalande från dem,
som torde få betraktas såsom sakkunnige i frågan, förmenar emellertid
utskottet, att nuvarande anordningar kunna anses på det hela taget
tillfredsställande och att ingen egentlig anledning föreligger att vidtaga
några ändringar i det bestående. Utskottet har dervid stödt sig på
statistiken, som visar att, då smittkopporna förr anstälde stora härjningar
i vårt land, det numera är ett fåtal personer, som do af denna
sjukdom. Detta är sant; förr dogo många i denna sjukdom, nu jemförelsevis
få. Men detta synes mig ej utgöra anledning, hvarför man
icke skulle kunna vidtaga åtgärder för att ännu ytterligare förbättra
förhållandet.
Vidare har utskottet gjort en jemförelse med förhållandena i
främmande land, dervid åberopande sig på en tabell öfver det anfall
dödsfall i smittkoppor, som under åren 1889—1893 förekommo i
Sverige och åtskilliga andra länder. Af denna tabell finner utskottet,
att antalet dödsfall af smittkoppor i vårt land, i förhållande till hela
invånareantalet, varit mindre än i de flesta andra länder, ja, i alla
utom Skottland och Irland, och äfven mindre än relativa antalet
dödsfall i sådana länder, hvarest obligatorisk revacoination är införd,
af hvilket senare förhållande utskottet drager den slutsatsen, att den
obligatoriska revaccinationen ej har den betydelse, som de medicinska
auktoriteterna velat tillerkänna densamma.
I afseende på denna tabell vill jag dock fästa uppmärksamheten
på att, då det gäller en epidemisk sjukdom af den beskaffenhet som
smittkopporna, man väl ej kan draga några synnerligen bevisande
slutsatser af förhållandena under en så kort tid som en femårsperiod.
Detta tror jag skall falla genast i ögonen, om man särskildt fäster
sig vid de siffror i denna tabell, som röra Sverige. Om man t. ex.
blott gör den lilla ändringen att utbyta året 1889 mot det ar, som
följer närmast efter femårsperioden, nemligen 1894, och således tager
femårsperioden 1890—1894 i stället för 1889—1893, visar det sig,
att siffrorna för Sverige redan ställa sig betydligt mindre fördelaktigt.
I stället för en mortalitetssiffra af 1.5 på en million invånare,
får man då fram siffran 2.2; och ännu ogynsammare ställer det sig, om
man, i stället för att utgå från de exceptionelt fördelaktiga förhållanden,
Förslag till
förordning
ang. skyddskoppympningen
i riket.
(Forts.)
N:o 13.
Förslag till
förordning
ang. skyddtkoppympningen
i riket.
(Forts.)
4 Onsdagen den 17 Mars.
som rådde i vårt land under senare delen af 1880-talet och början
af 1890-talet, går tillbaka till början af 1880-talet.
Det synes mig som, derest man vill hemta upplysningar ur
statistiken, det då finnes i den kongl. propositionen en uppgift, som
på ett ganska upplysande sätt ådagalägger betydelsen af den obligatoriska
re vaccinationen. Under 1870—1871 års krig mellan Tyskland
och Frankrike härjade smittkopporna i de båda krigförande arméerna,
men under det att bland de franska soldaterna, bviika ej voro revaccinerade,
antalet dödsfall uppgick till 25,400, var antalet dödsfall
bland de revaccinerade tyska soldaterna endast omkring 300.
Det må nu vara huru som helst med de bevis, man tror sig
kunna hemta från statistiken — så mycket kan dock sägas, att det
vore önskligt, om förbättringar kunde åstadkommas i de nuvarande
förhållandena, äfven om dessa äro vida förmånligare än i
en föregående tid och relativt förmånliga i jemförelse med främmande
länders. De statistiska siffrorna synas mig icke i och för sig utgöra
tillräcklig anledning att icke vidtaga de förbättringar, bviika äro
möjliga, eller till att nu slå oss till ro, till dess möjligen en svårare
koppepidemi, sådan som den, hvilken härjade 1874, kommer för att
väcka oss ur sömnen.
Utskottet anser, att det, som skulle stå att vinna utöfver de
resultat, man genom nu gällande bestämmelser redan uppnått, i allt
fall är så litet, att de stora svårigheter och olägenheter, som genom
de föreslagna stadgandena skulle beredas allmänheten, vida öfverväga
fördelarne. Jag förmodar, att utskottet här i främsta rummet åsyftar
den obligatoriska revaccinationen, som enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle företagas å hvarje barn, senast när det uppnår tolf års ålder.
Jag kan för min del ej finna, att deruti skulle ligga en så stor tunga
för allmänheten, och af de öfriga föreslagna nya bestämmelserna, bviika
äro af beskaffenhet att mera direkt träffa allmänheten, tror jag ej
några andra vara af någon särskild betydelse än den, att, då ympningen
ej första gången slår an, den skall inom viss tid förnyas, äfvensom
att kommunal- och helsovårdsmyndigheter skola eg a att affordra
målsmän och andra intyg, att vaccination blifvit behörigen verkstäld.
ålen icke heller dessa stadganden synes mig vara egnade att framskaffa
några större olägenheter för allmänheten.
Utskottet bar äfven fäst sig vid straffbestämmelserna i det kongl.
förslaget, bviika utskottet rubricerar såsom stränga. Jag tillåter mig
då erinra, att dessa, i jemförelse med de i nuvarande reglemente
stipulerade, icke kunna sägas vara i någon synnerlig grad skärpta.
Latituden bar gjorts något större. Minimum, som i den gamla författningen
är 1 krona 50 öre å 2 kr., i ett fall 5 kr., är i det nya
reglementet satt till 2 kr. Maximum i det gamla är 5, 10 och i
ett fall 15 kr. — i det nya 20 kr. För öfrigt är sjelfva proceduren,
när det gäller att belägga någon med böter, mycket mild; tv enligt
förslaget blir ingen skyldig till straff omedelbart, utan om någon
begått försummelse i fråga om vaccination, får han först en anmaning
5 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
att fullgöra sin skyldighet, och först sedan han det oaktadt uraktlåter
sin pligt, dömes han till böter, hvilka böter kunna variera mellan
2 till 20 kronor. Myndigheterna ega jemväl förelägga viten, dock
ej högre än sammanlagdt 20 kr. I öfrigt torde någon skärpning i
straffbestämmelser icke förekomma; men väl hafva en del nya straffbestämmelser
tillkommit såsom en naturlig följd af att skyldigheter
pålagts personer, som förut ej haft några åligganden med afseende å
vaccinationen. Derjemte har tillkommit en ny bestämmelse, att den,
som utför vaccination utan att vara dertill behörig och som enligt
nu gällande författning är strafflös, skall ådömas böter, hvilka kunna
uppgå ända till 100 kronor, en bestämmelse, som väl torde få erkännas
vara synnerligen väl af behofvet påkallad.
Jag kan för min del ej annat än beklaga det resultat, hvartill
utskottet kommit, men anser mig för närvarande ej böra framställa
något yrkande.
Herr Almén: Då utskottet enhälligt utan reservation afstyrkt
bifall till Kongl. Maj:ts föreliggande proposition, torde föga utsigt förefinnas
att få densamma af Riksdagen antagen, oaktadt vida bättre
skäl enligt mitt förmenande kunna anföras för bifall än för afslag.
Söker man efter skälen till utskottets afstyrkande utlåtande,
kunna de sammanfattas derhän, att vaccinationen i vårt land är så
väl ordnad, att några förändringar ej erfordras.
Det är nu snart 100 år sedan vaccinationen infördes i vårt land,
hvilket skedde först efter det att smittkopporna anstalt stora härjningar,
och då efter framsynte läkares förslag och medverkan af nitiska
myndigheter. Förhållandena hafva sedan och till följd häraf väsentligt
ändrat sig. Äfven om de härjningar smittkopporna under de
senaste 20 åren anstalt, varit af jemförelsevis ringa betydenhet, får
man dock icke, såsom utskottet gjort, häraf draga den slutsats, att
allting är så väl bestäldt, att ej något behöfver göras. Det är numera
af erfarenheten fullt bekräftadt, att den första vaccinationen i barnaåldern
skyddar blott för en viss tid, omkring 10 år. Vill man hafva
ett säkert skydd i fråga om koppepidemier, får man liksom i andra
länder tillgripa obligatorisk re vaccination. Eu sådan ^vaccination har
länge i vårt land förekommit såsom frivillig, när fara för smitta uppstått.
Endast för värnpligtige har denna revaccination varit obligatorisk,
utan tvifvel af fruktan för en koppepidemis utbrytande inom
samlad trupp, samt för faran af smittas spridande vid de värupligtiges
återvändande till sina hemorter. Då dylik fara vid flera tillfällen i
vårt land inträffat, hafva landtkommunerna genast varit framme med
skrivelser, hvaruti begäres kraftigt ingripande från myndigheterna,
ofta åtföljdt af klander för att preventiva åtgärder icke vidtagits i
god tid.
Att smittkopporna, äfven med den nu föreskrifna vaccinationen,
kunna uppträda epidemiskt och förorsaka stora förluster, särskildt
inom samhällen, der vaccinationen bedrifves utan nödig kontroll, derpå
Förslag till
förordning
ang. skyddskoppympningen
i riket.
(Forts.)
N:o 13. 6
Förslag till
förordning
ang. skyddskoppympning
gen i riket.
(Forts.)
Onsdagen den 17 Mars.
har erfarenheten äfven under de senaste 20 åren lemnat många bevis.
Jag vill erinra om den epidemi, som för icke så många år sedan
uppstod i Göteborg, der vaccinationen mycket försummats, och hvarest
sjukdomen också fick en mycket stor spridning. Det föll sig mycket
svårt att bekämpa sjukdomen, och det åtgick lång tid derför. Att
dålig kontroll öfver vaccinationens handhafvande var förnämsta orsaken
till epidemien torde ej kunna förnekas.
Då nu ej något bättre medel mot smittkoppor gifves än vaccination
med derpå följande revaccination, som i andra länder visat så gynsamma
resultat, skulle man kunnat förvänta att utskottet tillstyrkt
Kongl Maj:ts förslag och förordat bifall dertill. Utkottet förnekar ej,
att säkerheten mot tillfälliga koppepidemier kunde blifva större,
derest kraftigare åtgärder vidtoges beträffande vaccinationens utöfvande
och kontrollen deröfver. Men utskottet säger, att bedömandet af
reformen bör grunda sig icke blott på granskning af de eventuella
fördelar, som genom förändringen skulle kunna vinnas, utan äfven på
de olägenheter och svårigheter, som deraf föranledas, hvilka sistnämnda
utskottet för sin del anser vara vida öfvervägande. Jag har
förgäfves bemödat mig att uppleta några skäl för ett dylikt antagande
jag har ej funnit dem. Jag beklagar detta och förmodar, att det
härleder sig deraf, att utskottet haft svårt leta upp några skäl till
sitt antagande. Skulle möjligen med dessa olägenheter och svårigheter
af ses, att presterskapet skulle få en ökad tunga utöfver den
dem nu åliggande att upprätta förteckningar öfver vaccinationspligtige
och vaccinerade, synes mig denna tunga icke förtjena något större afseende,
ty dertill är den alltför obetydlig. Presterskapet har varit och är
fortfarande skyldigt att uppgöra förteckningar öfver vaccinationspligtige.
Om då på samma gång skulle föras anteckningar öfver alla dem, som
äro revaccinationspligtige, blefve denna ökning i presterskapets göromål
ej betydlig.
Om utskottet haft någon välvilja för detta, enligt min mening,
nyttiga förslag, kunde utskottet lätteligen hafva tänkt sig en annan
utväg att åstadkomma dessa förteckningar, nemligen att uppdraga dessa
göromål åt vaccinatörer och skolföreståndare i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad medicinalstyrelsen föreslagit.
Då jag icke kunnat finna några nämnvärda olägenheter af det
nya förslaget och icke heller att straffbestämmelserna skulle, på sätt
utskottet förmenar, vara så beskaffade, att de skulle kunna verka
misstroende för vaccinationen i dess helhet, eller att, såsom utskottet
säger, förtroendet för skyddskoppympningen skulle kunna derigenom
rubbas, så kan jag ej annat än beklaga ett dylikt uttalande. Min
öfvertygelse är, att detta förtroende ingalunda skulle rubbas genom
vidtagande af de mindre förändringar, som nu föreslås. Tvärtom
skulle med mera fog kunna sägas, att förtroendet för vaccinationen
härigenom komme att ökas.
Det kunde vara ''skal att till bemötande upptaga den frågan,
huruvida det nuvarande vaccinationssystemet är så fullkomligt, att
7 N:0 13.
Onsdagen den 17 Mara.
ingenting behof ver dervid åtgöras; men då den föregående ärade
talaren på ett utmärkt sätt just framhållit bristerna i detsamma, äfvensom
att dessa brister böra och kunna borttagas, så vill jag ej inlåta
mig på några detaljer i detta hänseende. Jag upprepar, att vaccinationen
enbart medför icke tillräckligt skydd, den bör hos oss,^ likasom
i andra länder, åtföljas af revaccination. Derför bör också den
gamla nu gällande förordningen i allmänhetens eget välförstådda intresse
ersättas med en nypa
dessa skäl tillåter jag mig yrka återremiss och hoppas att fa
tillfälle vidare yttra mig, då andra punkten kommer före, hvilken
punkt blifvit på ett ännu lättvindigare sätt af utskottet behandlad.
Jag tillåter mig yrka återremiss. •
Herr JBilling: Jag finner det icke blott naturligt utan också
mycket lofvärdt, att medicinalstyrelsen har framlagt det förslag, vi
nu hafva under behandling, och lika naturligt finner jag, att den
senaste talaren ansett sig hafva haft skäl att yrka återremiss.
Emellertid skall jag anhålla att få yrka bifall till utskottets
förslag, och skall för detta mitt yrkande nu gå att anföra några skäl.
Utskottet har ej på något sätt med ett enda ord antydt misstroende
mot vaccinationens nytta, utan tvärtom har man inom utskottet
varit alldeles ense derom, att den obligatoriska vaccinationens införande
varit en mycket stor välgerning för vårt folk. Om den saken
behöfver derför icke här någonting vidare yttras.
De två senaste ärade talarne hafva anfört, att nu gällande bestämmelser
om vaccination lida af åtskilliga brister och att följaktligen
åtskilliga förändringar och förbättringar i dem äro önskvärda.
Utskottet har icke heller förnekat detta, och jag vill visst ej heller
bestrida det nu; särskildt vill jag ej bestrida, att förbättringar äro
behöfliga i fråga om skärpta bestämmelser rörande kontrollen öfver
vaccinationens utförande samt framför allt -—- och detta har utskottet
ej blott under tystnad medgifvit utan uttryckligen framhållit
såsom sin mening — i fråga om sjelfva den lymfa, som vid vaccinationen
användes. Utskottet har vidare framhållit, att staten borde
så inrätta sig, att alla, som skola vaccineras, kunna blifva vaccinerade
med animal vaccin, så att man komme från användningen af huma
niserad
vaccin. .
Om alltså regeringen hade framlagt förslag till dylika partiella
förändringar i nuvarande ordning, hade otvifvelaktigt ett sadant förslag
blifvit af utskottet emottaget på ett annat sätt. Nu deremot
har utskottet med en sällspord enighet kommit öfverens om att afslå
det framlagda förslaget. Om det lans någon inom utskottet, hvilken
visade tendens till ett mildare förfarande mot förslaget, fördes lian
snart från detta syfte af den mycket bestämda och mycket i fluga
opposition, som detta laglörslag rönte hos samtliga representanterna
från landsbygden. Det rådde eu sådan ovilja mot detta förslag, att
Förslag till
förordning
ang. skyddskoppynipningen
i riket.
(Forts.l
N:0 13. 8
Förslag till
förordning
ang. skyddskoppympningen
i riket.
(Forts.)
Onsdagen den 17 Mars.
det verkligen icke tjenade till någonting att spilla många, ord derpå.
De hufvudsakliga skälen deremot voro två.
I förbigående vill jag emellertid med ett par ord bemöta ett
yttrande af den nästföregående talaren. Han syntes vilja antyda, att
ett af hufvudskälen för utskottets afstyrkande skulle ligga i den ökning
af göromålen, som genom förslagets antagande skulle tillskyndas
det svenska presterskapet. För ett dylikt antagande bär han''dock
icke den ringaste anledning i utskottets utlåtande, ty der finnes ej
yttradt ett ord i den rigtningen. Jag förmodar, att han fick anledning
eller hemtade anledning till detta antagande af det namn, som finnes
undertecknadt utskottets betänkande. Ty något annat skäl har han verkligen
icke misstänka, att under afslagsyrkandet ligger något prestmtresse
eller omsorg för presterlig beqvämlighet. Jag vill dock derför
icke bestrida, att kanske äfven medicinalstyrelsen likasom åtskilliga andra
med en stor frikostighet lägger på det svenska presterskapet göromål
åt allehanda slag. Jag vill, som sagdt, ej bestrida detta. Men jag
kan försäkra den siste talaren, att det var ingalunda någon hänsyn
till presterskapets arbete, som i ringaste mån åstadkom förkastandet
af detta lagförslag, ty de representanter från Andra Kammaren, hvilka
med den största ifver yrkade afslag på detta förslag, hafva sannerligen
icke gjort sig kände för någon särskild ömsinthet i fråga om
vårt presterskap.
Xej, här funnos helt andra grunder, och först och främst den,
att genom det ifrågavarande förslaget skulle införas obligatorisk
revaccination. Detta möttes med ett kraftigt nej, utan den ringaste
stamning på målet. Och hvarför vill man nu ej vara med derom?
Jo derför, kan jag svara helt enkelt, att man ännu ej anser det vara
nödigt. Om man hade trott det vara nödvändigt, då hade man äfven
fått böja sig under denna föreskrift, men man kunde ej af den kongl.
propositionen öfvertygas om att revaccinationen vore nödvändig. De
tabeller, som åtföljde det kongl. förslaget, visa, att uuder de fem sista
aren hafva dödsfallen i smittkoppor utgjort 1,5 på en million invånare.
Framgår nu häraf, att revaccination är nödvändig? Exempel från
utlandet bevisa ej heller något, ty det anförda exemplet från fransktyska
kriget angående den större dödligheten bland de franska i
jemförelse med de tyska trupperna är icke något argument för oss,
då äfven bland oss revaccination för dem, som till krigstjenst antagas,
är föreskrifven.
Vi hafva derför icke kunnat inse, att nödvändigheten af revaccination
vore bevisad, men deremot är det alldeles tydligt, att införande
af allmän obligatorisk revaccination skulle för hela det svenska folket
kännas såsom ett svårt tvång. Detta var det ena skälet till oppositionen
inom utskottet. Det andra skälet var, att, förutom det moraliska
tvånget, hotade man äfven vårt folk med höga böter och viten,
så att, såsom det inom utskottet yttrades, hela den svenska allmänheten
stäldes under polisbevakning.
Nu vill jag visst ej förneka, att det kan inträffa, att framdeles
9 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
det blir nödvändigt att införa obligatorisk re vaccination. Jag tror icke Förslag ull
heller, att utskottet vill bestrida detta såsom en möjlighet. Men hvad ^ng! sk''y idsjag
vill påstå det är, att tiden eller allmänheten ännu ej är mogen loppympmnhärför.
Det finnes ingen fast öfvertygelse hos vår allmänhet om att omit riket.
ett sådant tvång nu vore af behof vet påkalladt, och derför tror jag ej or 8''
heller, att man nu bör söka införa denna obligatoriska ^vaccination,
och jag vill lägga till, att jagtrop att införandet af sådan skulle kunna
medföra skada i stället för gagn, derför att den ovilja, som införandet
af obligatorisk revaccination otvifvelaktigt skulle framkalla, lätteligen
skulle kunna falla tillbaka på den nuvarande vaccinationen eller
förminska lusten att ställa sig nu gällande bestämmelser till efterrättelse.
Allt mera och mera blir vår svenska allmänhet öfvertvgad
om gagnet af barnens vaccinering, allt färre och färre blifva
de, hvilka på något sätt söka undandraga sig denna vaccinationspligt.
Då alltså förtroendet till denna vaccination är stadt i ständig
tillväxt, tror jag, att det vore riskabelt att störa detta förtroendes
tillväxt genom att hos allmänheten inkasta det frö till mycken ovilja,
som införandet af obligatorisk revaccination skulle medföra.
Öfvertygad som jag är ej blott derom, att en återremiss af detta
förslag till''ingenting skulle tjena, utan också derom, att antagandet af
den föreslagna förordningen hvarken är nödig eller skulle kunna vara
till något gagn, alldenstund den skulle mötas af stark motvilja, anhåller
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Nyström, Carl: Nog kunna vi alla förstå utskottets svårigheter,
som så väl framhållits af herr Billing, och kändt är, hvilket
kompakt motstånd från medlemmarne i Andra Kammaren sättes mot
hygieniska reformer i allmänhet. Man kan förstå, att i detta fall de
gent emot alla önskningsmål, som —■ om ock väl understödda —
framkomma, sätta ett absolut: nej, vi vilja icke veta af den obligatoriska
revaccinationen! Äfvenledes kan man ej annat än gifva herr
Billing rätt i hans reflexion, att man skall väl vårda den växande
benägenheten att använda vaccinen enligt de gamla föreskrifterna, ty
den är mycket värd. Stigandet af förtroendet dervidlag och den
ökade tillämpningen af föreskrifterna enligt den gamla ordningen måste,
som sagdt, noggrant omvårdas, och man bör se till, att icke denna
vackra utveckling störes genom något missnöje, som skulle kunna uppstå
på grund af den obligatoriska revaccinationen. Dermed är
allt sagdt, som kan och bör sägas till förmån för utskottet. Men
oaktadt allt detta, och det är ju onekligen ganska mycket, blir det
dock nödvändigt att reservera sig i viss man mot utskottets slutresultat.
Faktum är, att vi alla hafva vant oss att betrakta smittkopporna som
en bagatell; det är, som funnes de icke längre. Man vet, att det var
en förfärlig pest förr i tiden; men nu tror man, att det hela är af
ringa betydelse. Men så är det ingalunda. Yi behöfva ej gå till
utlandet för att finna, att man icke kan riktigt lita på den kufvade
fienden, att den ej mera skall visa sig hafva uågot af sin gamla kraft,
N:o 13. 10
Förslag till
förordning
ang. skyddskoppympning
gen i riket.
(Forts.)
Onsdagen den 17 Mars.
och att den icke kan komma till nya anfall. Ingen menniska kan,
. särskild! med tanke på de senare årens erfarenhet från Sverige, förneka
■ möjligheten, att ej ett, tu, tre kan uppkomma en epidemi, som skall visa
sig hafva kraft att återremittera detta ärende till utskottet med ett
visst eftertryck. Om det icke sker nu, skall det i alla fall ske då.
Denna möjligheto kan icke förnekas. Åtskilligt, som anfördes af
herr statsrådet Akerhielm och af herr Almén, visar, att herrarne
måtte taga för godt den försäkran, att man måste vara på sin vakt.
Om det då kommer en sådan olycka, kan det val hända, att man
rigtar vissa förebråelser mot Riksdagen, som ej i tid gjort allt för
att förekomma en sådan. Och då kan det kännas godt för den, som
haft ansvaret, att hafva gjort sig urarfva i denna utskottets förmögenhet.
Och det är väl meningen med hvad man nu yrkat om återremiss.
Det är för öfrigt föga att lägga till de utmärkta framställningar,
som kommit från statsrådsbänken och herr Almén — från deras sida,
som vilja försvara regeringens åtgärd och icke kunna, med allt erkännande
af utskottets svårigheter, fullt godkänna det slut, till hvilket
utskottet kommit. Men, herr talman, eftersom jag har ordet, tillåter
jag mig bifoga några ord om den senare delen af utskottets motivering,
der det talas om den motsedda nya anstalten för beredande af
animal vaccin. Man behöfver icke diskutera eller vidare utlägga
önskvärdheten och nödvändigheten af animal vaccins anskaffande.
Det är ej att resonnera om, ty när staten påbjuder vaccinering, så
är det minsta den kan göra att se till, att vaccinen är ofarlig. Utskottet
har också synnerligen välvilligt omtalat denna sak och slutar
med att säga, att det visserligen icke ansett sig böra framställa förslag,
men är förvissadt derom, att Kong! Maj:t ej lärer underlåta att i
detta afseende till Riksdagen göra de framställningar, som kunna vara
erforderliga. Bättre betyg kan man icke få, och utsigterna för denna
anstalt böra således vara synnerligen goda. Det har emellertid tillkommit
något, som skulle kunna motivera äfven i denna punkten
en återremiss. Det är tydligt, framför allt sedan vissa erfarenheter
på det medicinska området tillkommit, att anstalten bör innefatta
vida mera än den animala vaccinen. Det har nemligen upptäckts en
del inympningssämnen, hvilkas fabrikation är af största vigt. Läkaresällskapet
har undersökt detta och kommit till resultat, som äro herrarne
väl bekanta, i afseende på den stora betydelse, som antidifteriserum
har. Vi hafva i dag en fråga, som visar tuberkulinets betydelse.
Det har tillkommit ytterligare en mängd ämnen med mycket
konstiga namn, som jag ej vill trötta kammaren med, hvilka visa,
att tiden är kommen för en anstalt ej blott för animal vaccin utan
äfven för en annan fabrikation af alla dessa ämnen, både de redan
kända och de många, som i framtiden antagligen tillkomma — bland
dem animal vaccin, difteriserum, tuberkulin m. m. Detta är en sida
af saken. En annan är den, att anstalten skulle öfvertaga alla de
bakteriologiska undersökningar, som äro nödvändiga, särskild! i afseende
på skydd mot import från utlandet af smittosamma sjukdomar,
11 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
och en betydlig del af de rättsmediciniska undersökningarna. Således
eu anstalt i dubbelt syfte: tillverkning och undersökning. Och det ang. skydds
är, herr talman, blott för att påminna om att detta problem om eu koppympnin
statsanslag fått en vigtig utvidgning, hvilken tål att tänka på, och genJ0^‘
hvilken, om den är välgrundad, kanske skulle vid en återremiss redan
nu blifva föremål för ett omnämnande från utskottets sida, som jag här
vidrört denna fråga. Jag tager för gifvet, att Kongl. Maj:t efter detta
utskottets tillstyrkande kommer med ett förslag om eu anstalt i en
sådan fullständigare form, som skulle för vårt land blifva af oberäkneligt
gagn.
Tills vidare förenar jag mig om yrkandet på återremiss.
Herr AVsern: Alan kan af den förda diskussionen icke komma
till annan slutsats än den, att det är bristen på öfvertygelse om
revaccinationens nytta, som gifvit anledning till utskottets afstyrkande.
Då nu detta förslag faller, om ej här så i Andra Kammaren, gifver
det mig anledning anhålla, att, när statistiken fortsättes öfver antalet
dödsfall på grund af smittkoppor, läkarne måtte åläggas uppgifva,
hvilket antal dödsfall träffa personer, som ej blifvit vaccinerade,
hvilket dem, som, vaccinerade, ej blifvit revaccinerade, och hvilket
dem, som äro både vaccinerade och revaccinerade. Visar det sig då,
att dödsfallen företrädesvis träffa dem, som ej blifvit revaccinerade,
torde detta betydligt inverka på den allmänna öfvertygelsen om
revaccinationens nytta.
Herr Almén: Herr Billing uttalade den förmodan, att jag antog
det de af utskottet befarade olägenheterna skulle bestå i ökadt arbete
för presterskapet, på den grund, att han hade undertecknat betänkandet.
I det afseendet kan jag meddela, att det ej var af den anledningen
jag fick en sådan tanke. Då i betänkandet ordas om stora
olägenheter och svårigheter, och då jag ej visste, hvari dessa skulle
bestå, trodde jag, att dermed åsyftades ökadt arbete för presterskapet,
som enligt min åsigt — och den är mångårig — redan öfver all
höfva är betungadt af verldsliga bestyr.
Hufvudskälet för afstyrkandet skulle enligt hans anförande vara
allmänhetens stora obenägenhet för revaccination. Att en sådan fins,
vågar jag ej betvifla, i synnerhet då han uppgaf det och allmogen
haft många representanter i utskottet. Men jag betviflar, att denna
ovilja är så stor, och jag stödjer detta mitt antagande derpå, att när
fara uppstår för en smittkoppsepidemi, kommer reqvisition på reqvisition
efter animalisk vaccin för att användas till revaccination. Detta
visar att denna revaccination inträngt i det allmänna medvetandet.
Men, säger man, folket vill ändå icke hafva obligatorisk revaccination.
Ja, friheten älskar man, men man tänker icke på följderna. Dessa
kunna blifva sorgliga, derest vi få en verklig koppepidemi; man skall
ej tro, att den ej kan återkomma, derför att nu tjugu år gått utan
någon sådan. Deit är nemligen med dessa smittämnen sa, att om de
N:o 13.
Förslag till
förordning
ang. skyddskoppympning
gen i riket.
(Forts.)
12 Onsdagen den 17 Mars.
en tid få ohejdadt frodas och blomstra, så tilltager deras virulens
eller smittande förmåga med hastighet och faran blir stor. Man bör
icke vänta på olyckan, utan vidtaga åtgärder till dess förekommande.
Hvad utskottets behandling af hufvudfrågan beträffar, beklagar
■jalJ a^ ej utskottet sagt rent ut, att det ej tycker om revaccination.
I sa fall kunde utskottet hafva tillfogat en önskan, att Kongl. Mai:t
ville omarbeta det nuvarande reglementet, förbättra detsamma och
införa en duglig kontroll rörande den första vaccinationen. Så som
utskottet nu yttrat sig, söker man förgäfves efter något sådant. Visserligen
fins der en häntydan på en vaccinationsanstalt, men icke på
någon förändring af nuvarande förhållanden. Kongl. Maj:t bar i detta
betänkande icke fått någon anledning att återkomma med denna fråga,
förrän lång tid förflutit eller en svår epidemi utbrutit.
.lag bär önskat en återremiss för att möjligen få ett uttalande i
den rigtningen, äfven om bos allmogen skulle råda stor obenägenhet
mot obligatorisk revaccination.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock att punkten skulle visas åter till
utskottet.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet hemstält
i punkten 1 af sitt utlåtande n:o 3, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
^Tej;
Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.
Omröstningen företogs, och vid deras slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—59;
Nej—40.
Onsdagen den 17 Mars.
13 N:o 13.
Punkten 2. 0m anslag
till vaccina
a
* ttOUCTlS
Herr statsrådet, friherre Akerhielm: Herr grefve och talman! befrämjande.
Här jag nyss yttrade mig, hade jag ingen anledning att beröra frågan
om det anslag, som Kongl. Maj:t begärt, då denna fråga först förekommer
under den nu föredragna punkten.
"Utskottet har i sin motivering till punkten l:o) till fullo erkänt
hehofvet af en statsanstalt för beredande af animal vaccin, men utskottet
afslutar sin motivering med det uttalandet, att utskottet icke
funnit sig böra framställa något bestämdt förslag i ämnet, men är
»förvissadt derom, att Kongl. Maj:t ej lärer underlåta att i detta
afseende till Riksdagen göra de framställningar, som kunna vara
erforderliga». Nu är förhållandet, att Kongl. Maj:t just bar gjort en
sådan framställning till Riksdagen, för hvilken redogöres under andra
punkten af utskottets betänkande. Kongl. Maj:t bar föreslagit, att
»anslaget till vaccinationens befrämjande må med titelns ändring till
»anslag för skyddskoppympningen» böjas med 2,800 kronor, eller
från 7,700 kronor till 10,500 kronor, och såsom reservationsanslag i
riksstaten uppföras;» och detta bar skett just för att kunna upprätta
en statsanstalt för beredande af animal vaccin. Kostnaderna för
denna anstalt bar Kongl. Maj:t, såsom utskottet äfven omförmält,
beräknat, förutom organisationskostnader, som man ansett sig kunna
taga från befintliga besparingar, till 6,500 kronor årligen. Sedermera
bar Kongl. Maj: t £jort en beräkning af kostnaderna för skyddskoppympningen
i dess helhet, hvaruti ingår denna post å 6,500 kronor,
och bar man då kommit till ett anslagsbebof på det hela af 10,500
kronor.
Het synes mig, som om just den framställning, hvilken utskottet
ansett sig behöfva, sålunda förelåge i Kongl. Maj:ts proposition.
Det är ju möjligt, att såsom en följd af det beslut, kammaren
fattat i första punkten, någon förändring i användningen af det begärda
anslaget kan erfordras. Men så mycket torde man med visshet
kunna säga, att 10,500 kronor icke äro för mycket för att upprätta
denna anstalt och derjemte täcka de öfriga årliga behof, som äro
afsedda att fyllas af anslaget.
Jag kan icke finna, att utskottet anfört något motiv för sitt afstyrkande
i denna punkt, och det vore mycket önskligt, om Kongl.
Maj:ts proposition åtminstone i denna de! vunne Riksdagens bifall.
Herr Almén: Herr grefve och talman! Utskottet synes hafva
ganska stort förtroende för animal vaccin. Utskottet yttrar nemligen,
att då staten påbjuder vaccination, bör det vara för staten ytterst
magtpåliggande att tillse, att åt allmänheten tillhandahållas absolut
ofarlig vaccin, och att Kongl. Maj:ts förslag om upprättande af en
anstalt för beredande af dylik synes utskottet bekjertansvärdt. Med
sådana åsigter skulle man hafva väntat, att utskottet tillstyrkt bifall
till Kongl. Maj:ts förslag, isynnerhet då de erforderliga uppoffrin
-
N:o 13. 14 Onsdagen den 17 Mars.
Om anslag gärna för detta vackra ändamål äro så ytterst obetydliga, uppgående
tdltionenT för <len förs*a organisationen till 2,575''kronor och för det framtida
befrämjande, underhållet till en förböjning i det hittills varande årliga anslaget
(Forts.) med endast 2,800 kronor. Sedan .Riksdagen numera fått en viss vana
att handskas med anslag uppgående till derå millioner, borde den icke
vara rädd för detta lilla anslag på 2,800 kronor. Så tyckes emellertid
hafva varit förhållandet, eftersom utskottet å sista sidan af sitt betänkande
hemställer, »att Kongl. Maj:ts förevarande framställning om
höjning af ifrågavarande anslag och ändring af dess titel ej må af
Riksdagen bifallas».
Då emellertid animal vaccin, till följd af det ständigt växande
förtroendet derför, för framtiden icke torde kunna anskaffas i tillräcklig
mängd, så synes häraf med nödvändighet framgå pligten för staten
att inrätta en anstalt, der bepröfvad sådan animal vaccin kan tillhandahållas
allmänheten i tillräcklig myckenhet. Då vidare upprättandet
af en sådan anstalt krafvel- en ytterst ringa utgift och likartade
anstalter finnas, snart sagdt, i alla Europas öfriga länder och
der tillvunnit sig stort förtroende, så synes det mig ofattligt, huru
utskottet kunnat komma till ett afstyrkande af detta förslag. Då
förslag väckas om vidtagande af åtgärder för bekämpande af smittosamma
sjukdomar och hindrande af deras utbredning bland menniskor,
så blifva dessa framställningar vanligtvis afslagna, äfven om det gäller
helt små anslag; och såsom skäl för afslaget åberopas, att allt är väl
bestäldt och att något behof af förändring icke förefinnes. Då åter
faran hotar, så låter det helt annorlunda: då skriker man på bristande
förutseende hos myndigheterna — derpå hade vi ett färskt exempel,
då det gälde skydd mot koleran. Jemför man härmed den beredvillighet,
som alltid visar sig — och detta äfven om det är fråga
om stora anslag —, då det gäller motarbetandet af sjukdomar hos
kreaturen, så kan man icke undgå att förvånas öfver det olika sätt,
hvarpå dessa frågor behandlas. Det vill synas — jag säger icke, att
så är —, som om det förefunnes ett relativt större intresse för
djurens välbefinnande, det må nu gälla revaccination eller försök med
insprutning af tuberkulin eller andra enligt min mening välbetänkta
liknande åtgärder, än för skyddande af menniskors helsa och lif. Det
är onekligen en märklig skilnad, som i detta hänseende gör sig
gällande.
Då nu en anstalt för beredande af animal vaccin icke blott är
af behofvet påkallad för revaccination, utan äfven är och under flera
år varit behöflig för anskaffande af animal vaccin äfven under nuvarande
lagstiftning, och då denna anstalt kan komma till stånd för
en så ytterst ringa kostnad, kan jag icke fatta annat än att tiden nu
är inne att anordna en dylik anstalt och att Riksdagen bör anslå det
lilla belopp, som för sådant ändamål erfordras.
Med den kännedom jag har om utskottets ordförande och andra
dess ledamöter, är jag viss om att denna obetydliga utgift icke spelat
någon roll vid bestämmandet af utskottets beslut, utan att dertill
15 N:0 13.
Onsdagen den 17 Mars.
funnits något annat skäl, nemligen den uppfattningen, att användningen
af de medel, som skulle ställas till Kongl. Maj:ts disposition,
icke skulle vara fullt öfverensstämmande med den nu gällande lagstiftningen
om vaccination. Jag tror, såsom jag förut sagt, att denna
anstalt är lika behöflig, äfven om Riksdagen afslår Kongl. Maj:ts förslag
till förordning om re vaccination. Ty det sätt, hvarpå animal
vaccin hittills anskaffats, är icke i längden hållbart. Det är derför
af vigt, att en dylik anstalt kommer till stånd. Ett bifall till Ivongl.
Maj:ts förslag, hvarigenom dessa medel stäldes till Kongl. Maj:ts disposition
för ändamålet, skulle lända till fromma för landet, man må
hafva hvilka åsigter som helst om revaccinationen. Detta har äfven
utskottet erkänt, och vid sådant förhållande borde utskottet, enligt mitt
förmenande, hafva tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts proposition, hvilket
jag helst skulle vilja yrka. Men för att icke några formella hinder
må möta för anslagets beviljande, ber jag att få yrka återremiss.
Herr Billin g: Herr grefve och talman! Mine herrar! Den siste
talaren var litet sträng mot utskottet, men utskottet blir nog icke
förskräckt däröfver. Han ville till och med gifva oss i utskottet en
liten bestraffning för att vi skulle hafva mera intresse för djur än
för menniskor. Men jag må säga, att om vi det haft, har det åtminstone
icke haft något inflytande på vår behandling af denna fråga.
Det är ju alldeles tydligt — och det framgår också fullt klart af utskottets
motivering —, att utskottet icke haft någon motvilja mot en
inrättning af det slag, som här i den kongl. propositionen omtalas.
Tvärt om har ju utskottet med all bestämdhet framhållit den meningen,
att man bör vidtaga anordningar för att kunna förse hela landet
med animal vaccin. Det framgår också af utskottets framställning
fullt tydligt, att utskottet icke har afstyrkt bifall till den kongl. propositionen
på grund af den siffra, som här förekommer, således icke
på grund af att utskottet ansett, att en utgiftsstat å 10,500 kronor
för en sådan inrättning skulle vara för hög. Deremot ligger det ju
nära till hands — tycker jag •—■ för en hvar att se, hvad skälet till
utskottets afstyrkande varit, och jag kunde verkligen icke förstå den
siste talaren, då han mer än en gång upprepade, att det var ofattligt.
Jag är fullt förvissad, att det är fattbart både för honom och för alla
kammarens, ledamöter, hvad orsaken är till utskottets afstyrkande.
Det är ju helt enkelt, att, då utskottet afstyrkt den lag, som här
förekommer i första punkten, utskottet ansett såsom en konseqvens
deraf att också afstyrka det förslag om anslag, som. var baseradt på
denna lag. Nu har den siste talaren sagt, att hvad här föreslagits är
behöflig!, äfven om man icke antager lagen. Ja, det tror jag också,
att denna summa är behöflig; men talaren lår väl medgifva, att utskottet
hade all möjlig anledning att hemställa om afslag å denna
punkt, då uppenbarligen den på sidan 29 i betänkandet upptagna
utgiftsstat är formulerad enligt den föreslagna lagen. Första posten
t. ex. deruti upptager arfvode åt 24 förste provinsialläkare med 2,400
Om andag
till vaccinationens
befrämjande.
(Forts.)
N:o 13. 16 Onsdagen den 17 Mars.
Om anslag kronor. Motsvarande denna finnes icke någon post på den gamla
U filmens “ utgiftsstaten. Att förste provinsialläkarne skulle hafva detta arfvode
befrämjande, beror på bestämmelser i den lag, som kammaren nyss för sin del afkorta.
slagit. Utskottet ansåg sig verkligen icke i stånd till att kunna förändra
denna utgiftsstat efter de nuvarande bestämmelserna. Hade det
blott begärts 10,500 kronor för att befordra vaccinationsväsendet, så
är jag förvissad om, att utskottet icke afstyrkt ett så litet anslag för
detta ändamål. Men då det nu förelåg en utgiftsstat, som hade sin
grund i det förkastade lagförslaget, så kunde utskottet, af formella
grunder, icke tillstyrka denna utgiftsstat.
Nu har här yrkats återremiss; men för mig står det klart, att en
återremiss icke är behöflig för att visa Riksdagens intresse för denna
sak eller framkalla utskottets intresse för densamma; ty det har utskottet
haft tillräcklig anledning att visa, utan att Riksdagen behöfver
återremittera ärendet. Men kommer det tillbaka till utskottet, så tror
jag, att utskottet kommer att befinna sig i ett svårt läge. Ty när
här föreligger en utgiftsstat, som upptager arfvoden t. ex. åt 24 förste
provinsialläkare, men i nuvarande bestämmelser icke upptagas arfvoden
åt dessa provinsialläkare, huru skall då utskottet kunna föreslå godkännande
af denna utgiftsstat? Det förekommer mig, som om det vore omöjligt
att göra detta, fastän vi icke hafva något emot slutsumman. Om från
regeringen nu förelåge ett förslag om en utgiftsstat å 10,500 kronor,
men med klart angifvande för utskottet, hvartill de skulle användas,
oberoende af den nu förkastade lagen, så är jag viss om, att utskottet
skulle tillstyrka bifall till ett sådant anslag; nu tror jag, att
utskottet bar svårt för att göra det.
Slutligen vill jag tillägga ett skäl, som torde hafva inverkat på
en och annan — och jag kan räkna mig till dem —, ett skäl som är
underförstådt; och det är det, som af herr Nyström anfördes, då han
talade om huru som det finnes önskningar om och behof af en anstalt
af en art, som i någon mån liknar den här ifrågasatta, nemligen för
att bereda allehanda medel till förekommande af sjukdomar. För min
enskilda del har jag den tanken —- men det har jag ej velat ha sagdt
å utskottets vägnar — att det vore möjligt, att med en anstalt för
beredande af vaccin kunde förenas åtskilligt annat, såsom anordning
för beredande af tuberkulin, serum med mera, som jag icke kan närmare
angifva. Det har förekommit mig, som om en framställning i
detta syfte från regeringen till eu följande riksdag skulle hafva ett
godt stöd i kombinationen med den ifrågasatta vaccinanstalten, som ju
har sympatier inom Riksdagen.
Vill nu kammaren återremittera frågan till utskottet, så har jag
naturligtvis icke något att invända deremot; men jag tror, att kammaren
dermed sätter utskottet i förlägenhet; ty — jag upprepar det
— det är svårt att tillstyrka en utgiftsstat med utgiftsposter, som icke
hafva sin grund i nu gällande bestämmelser utan i ett lagförslag, som
kammaren förkastat. Här är blott fråga om ett års uppskof och der
-
t
Onsdagen den 17 Mars.
17 N:0 13.
för synes det mig, som om kammaren med godt mod kunde bifalla anslag
•denna utskottets hemställan, hvartill jag yrkar bifall. ^Uonen»1
befrämjande.
Herr von Friesen: Herr grefve och talman, mine herrar! Då (Ports.)
medicinalstyrelsens chef för en stund sedan försvarade sitt afstyrkande
af den första punkten i utskottets betänkande, så anförde han
såsom ett bevis för sympatierna för revaccinationen, att det oupphörligen
inkomme reqvisitioner af animal vaccin till medicinalstyrelsen
från många håll, men att de icke kunde effektueras, och
det vore ett bevis på, att starka sympatier för revaccinationen funnes
i landet. Jag får säga, att jag anser detta vara ett svagt skäl för
att nu införa en så drakoniskr evaccinationslag som den nyss afslagna.
Ty när det icke finnes tillräcklig vaccin af bästa slag att tillgå för
det revaccinationsbehof, som redan nu delvis frivilligt visat sig, är
det då skäl att stifta en lag, som inför tvång i detta afseende? Bör
man icke först tillse, att det finnes tillräckligt material, innan man
inför tvång att använda sådant? Så resonnerar nog litet hvar. Men
samma yttrande af medicinalstyrelsens chef utgjorde åtminstone för
mig ett skäl att i denna andra punkt vara med om allt, som kan
leda till ett bifall af Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt, således
äfven återremiss. Ty är det redan nu sådan brist på animal vaccin,
som medicinalstyrelsens chef omnämnde, så är det ju allt skäl att
söka afhjelpa denna brist. Det är ju gifvet, att äfven om man förkastar
lagen om tvångsrevaccination, så behöfves det animal vaccin för
det behof, som redan nu förefinnes. Då är det, enligt min uppfattning,
ju allt skäl att sörja för detta behof, äfven sedan man förkastat
lagen.
Visserligen har den siste talaren framhållit de formella svårigheterna
här vid lag och det kinkiga läge, hvari utskottet skulle befinna
sig, om Riksdagen beviljade anslaget till en anstalt för anskaffande
af animal vaccin, då lagen om revaccination är förkastad. Men
jag tilltror dock utskottet att kunna reda sig ur denna svårighet, och
jag anser det högst önskligt, att denna anstalt för beredande af animal
vaccin kommer till stånd. Om så skedde, så skulle man få se,
att revaccinationsbehofvet gjorde sig gällande hos allmänheten utan
införande af något starkare tvång, på den enda naturliga vägen, nemligen
frivillighetens, och att allmänheten, då dess behof af vaccin
tillgodoses, skall inse nyttan af revaccinationen liksom förut af vaccinationen.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få instämma med
dem, som yrkat punktens återremitterande till utskottet.
Herr Almén: Hvad beträffar den siste talarens påstående, att
det skulle vara inkonseqvent af mig att yrka på revaccination, då
inga anstalter funnos, hvarest god lymfa kunde beredas, får jag fästa
hans uppmärksamhet derpå, att jag sade, att vi icke haft tillfälle att
skaffa sådan i tillräcklig myckenhet för det växande behofvet. Derest
Första Kanin:arens Prof. 1897. N:o 13. 2
N:o 13. 18
Om anslag
till vaccinationens
befrämjande.
(Forts.)
Onsdagen den 17 Mars.
lagen hade blifvit antagen, borde anstalten hafva kunnat sättas i gång
på ett hälft år. Kongl. Maj:t visste nog bestämma rätta tiden för
lagens tillämpning och anstaltens ordnande. För att icke missförstånd
må uppstå beträffande beliofvet af animal vaccin, vill jag nämna, att
sådan funnits i temligen stor mängd att tillgå genom medicinalstyrelsens
försorg, enär Stockholms heisovårdsnämnd, som visat berömvärd vakenhet
beträffande sanitära förbättringar, och hvars sträfvanden villigt
understödjas af kommunen, följt med sin tid och inrättat en anstalt
för beredning af animal vaccin och beredvilligt låtit medicinalstyrelsen
derifrån köpa vaccin, att användas vid revaccination af värnpligtige
samt dessutom vid vaccination och revaccination på många orter i
vårt land. Således föreligger, enligt min uppfattning, icke någon
motsägelse deri, att man förordat obligatorisk revaccination, ehuru
anstalten icke var i ordning.
Beträffande åter den af herr Billing framhållna omöjligheten
eller, rättare sagdt, svårigheten för utskottet att reda sig i dessa förhållanden
och att man, då lagen förkastats, icke kunde göra något
åt anstalten, får jag fästa hans uppmärksamhet derpå, att Kongl.
Maj:t framlagt två propositioner, den ena om lagen och den andra
om anstalten. De stå visserligen i samma handling och hafva förmodligen
kommit till Riksdagen på en gång, men de hafva litet eller
intet gemensamt med hvarandra. Herr Billings uppgift, att anstalten
tillkommit endast för re vaccinationen, vågar jag påstå bero på bristande
kännedom om dessa förhållanden. Såsom jag nämnde i mitt
förra yttrande, har den animala lymfan under nuvarande förhållanden
fått en så allmän användning, att svårighet stundom möter för Stockholms
stad att med bästa vilja bereda dylik lymfa för statens behof.
Då är det ju en pligt för staten — såsom äfven utskottet erkänt —
att bevilja medel, hvarigenom en sådan anstalt må komma till stånd.
Men — sade utskottets ordförande — vi kunde enligt vår tanke icke
föreslå beviljandet af penningar till anstalten, då vi afstyrkt lagen.
Detta beror på, att han förutsatt, att sambandet är sådant, att faller
det ena, faller det andra. Men nu är sambandet icke så innerligt.
Jag tror derför — med kännedom om utskottets och särskildt dess
ordförandes förmåga — att utskottet icke får den minsta svårighet
att reda sig. Hvad är det Kongl. Maj:t begär? Ingalunda en fastställelse
af den uppgjorda staten i dess detaljer, utan helt enkelt ett
anslag af 10,500 kronor för ordnande af ifrågavarande anstalt. Mig
synes, att man borde hysa så stort förtroende till Kongl. Maj:t, att
man läte Kongl. Maj:t ordna anstalten på bästa sätt. Risken vore
icke synnerligen stor. Riksdagen har icke haft någon röst vid bestämmande
af den nu gällande staten. Således gäller det endast att
bevilja i ena fallet 7,700 kronor och i det andra 10,500 kronor.
Har det gått väl att låta Kongl. Maj:t ordna med det förra anslaget,
borde det kunna gå väl äfven med det nu föreslagna.
Hvad slutligen beträffar det underförstådda motiv för afslag,
som herr Billing haft, så är glädjande höra, att detsamma finnes.
19 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
Men då derom icke ordas något i handlingarna, har jag icke haft
anledning att beröra detsamma. Jag frågar för öfrigt en hvar: hvilket
hinder skulle väl förefinnas att vid denna riksdag bevilja 10,500
kronor för denna anstalt? Skulle Kongl. Maj:t vara färdig att till
nästa Riksdag komma med nytt förslag om en större anstalt, så bör
detta icke vara något hinder för att redan nu bevilja 10,500 kronor.
Någon anledning att uppskjuta saken har man icke derför, att man
väntar en större anstalt, i hvilken den nu ifrågasatta skulle ingå såsom
en del. Jag yrkar fortfarande återremiss. Lifligt öfvertygad, att
Riksdagen hyser ett lefvande intresse för denna sak och inser den
magtpåliggande skyldigheten för staten att tillhandahålla animal vaccin,
äfven om förordning om revaccination icke kommit till stånd,
har jag goda skäl för detta mitt yrkande och hoppas, att utskottet
utan svårighet skall reda sig.
Herr Nyström, Carl: Jag har helt och hållet blifvit förekom
men
af föregående talare, särskild! herr von Frisen. Eljest var det
min mening att säga, att jag har den lifliga öfvertygelsen, att utskottet
har både vilja, förmåga och pligt att i detta fall separera, att taga
hvar för sig frågan om den obligatoriska revaccinationen, som är
omtvistad — med mera eller mindre skäl — och å andra sidan frågan
om anskaffning af tillräckligt förråd af animal vaccin, hvilken
fråga icke är omtvistad.
Grefve Hamilton: Oaktadt jag i föregående punkt röstat med
utskottet, af den anledning, att jag ansåg lagen vara icke af behofvet
påkallad och sådan, att den skulle tillföra särskildt landtbefolkningeu
icke ringa besvär och obehag samt derför mötas med ovilja, kommer
jag likväl att i denna punkt rösta för återremiss. Jag gör det af
det enkla skäl, att staten fordrar, att befolkningen skall låta vaccinera
sig och att en stor del af befolkningen hyser motvilja för vaccinationen
derför, att den fruktar för att den humaniserade vaccinen
skall öfverföra smitta från den ena till den andra, hvilken fruktan
kanhända icke torde vara utan skäl. När nu staten fordrar vaccination,
är det också statens pligt att tillhandahålla sådan vaccin, som
icke kan vara till skada. Det torde äfven vara ett annat skäl att
rösta för ett anslag till den ifrågasatta anstalten, nemligen det, att
det icke är endast koppepidemier, vi hafva att frukta, utan äfven
andra sjukdomar, som genom ympning kunna förhindras. Jag ber
derför att få yrka, äfven jag, återremiss.
Herr Billing: I insen, mina herrar, alla mycket väl, att då
jag yrkat bifall till utskottets förslag och således icke kunnat förorda
en återremiss, har anledningen icke varit något slags motvilja i
sak mot det, man vill vinna genom en återremiss, utan endast formella
betänkligheter. Emellertid har nu här mer än eu gång sagts,
Om anslag
till vaccinationens
befrämjande.
(Forts.)
N:o 13. 20
Om anslag
till vacccinationens
befrämjande.
(Forts.)
Onsdagen den 17 Mars.
att utskottet icke haft skäl till att kombinera frågan om anslaget
med frågan om lagen. För att försvara utskottets honnör och äfven
i viss mån min egen honnör, vill jag fästa chefens för medicinalstyrelsen
uppmärksamhet derpå, att i medicinastyrelsens framställning
står: »Från och med det år, då en på de af medicinalstyrelsen föreslagna
grunder hvilande författning angående skyddskoppympning^!
kommer att träda i kraft, anser medicinalstyrelsen böra lända till efterrättelse»
denna utgiftsstat på 10,500 kronor. Styrelsen har uttryckligen
sjelf sagt, att denna utgiftsstat, som slutar på 10,500 kronor, skulle vara
passande och gifven i och med antagande af den nu förkastade författningen.
Hafva vi då icke i medicinalstyrelsens egen skrifvelse haft ett
alldeles direkt inbjudande, nästan ett tvingande inbjudande att tillsammans
med förkastandet af lagen också afslå denna kongl. proposition?
Vidare hafva vi ett stöd också i Kongl. Maj:ts egen proposition.
Tv der säges, att medicinalstyrelsen har uppgjort förslag
till en författning; detta förslag har icke kunnat godkännas i sin
helhet, utan detaljförändringar hafva gjorts, men — säger statsrådet
— »dessa förändringar föranleda icke någon ändring i afseende å
det anslagsbelopp, som medicinalstyrelsen ansett erforderligt för vaccinationen,
sedan nya bestämmelser derom trädt i kraft». Äfven
regeringen har sagt, att denna utgiftsstat skulle hafva sin tillämpning,
sedan nya bestämmelser trädt i kraft. Jag påstår — herrarne
må säga hvad som helst — att utskottet omöjligt kunnat göra annat
än att afstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition, då det hade medicinalstyrelsens
och regeringens uttryckliga uttalande om att denna
summa, 10,500 kr., tillkommit icke annorlunda än i sammanhang
med den föreslagna, förändrade förordningen.
Vill nu kammaren åtterremittera ärendet, så — naturligtvis
skola vi göra hvad vi kunna, men — jag upprepar det —- huru
skola vi kunna motivera denna summa, 10,500 kr., då vi icke hafva
lagen, dess förutsättning? Och denna utgiftsstat kan utskottet omöjligen
tillstyrka, sedan lagförslagit har fallit. Ty denna utgiftsstat är
formad efter det nya förslaget. Det förekommer mig, som om det
vore till den grad oegentligt att återremittera detta betänkande, att,
ehuru jag i alla delar instämmer med dem, som önska, att höjning
skall ske, jag dock vidhåller yrkandet om bifall till utskottets förslag.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
i enlighet med derunder förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i den föreliggande punkten
hemstält samt vidare derpå att punkten skulle visas åter till utskottet,
och förklarade sig finna den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
21 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mara.
Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet hemstält
i punkten 2 af sitt utlåtande n:o 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.
Vid. slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 40;
Nej — 60.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 13 och 16 innevarande
mars bordlagda utlåtande n:o 29, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af 11 § 2 mom. i
förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 10 och 12 i denna månad Om ändring
bordlagda utlåtande n:o 24, i anledning af väckt motion angående f^l^enkom
ändrade grunder för den kommunala beskattningen. Jmnnala be
skattningen.
Herr Leman: Vigten af den föreliggande frågan manar mig
att taga till ordet, för att åtminstone en, om ock föga inflytelserik,
röst må yttra sig till förmån för motionens syfte. Denna fråga ligger
utom den sedvanliga juridikens råmärken. Den är mera en fråga af
social natur. Min öfvertygelse är, att — såsom förhållandena ändrat
sig, sedan kommunallagarne skrefvos — de män, som författade det
komitébetänkandet, hvarpå kommunallagarne grundats, skulle, om de
fått vara med nu, hafva varit de första att förorda, att det samband,
som finnes mellan kommunalskatten och statsskatten, bör upphäfvas.
Det är Eder, mine herrar, mer än väl bekant, att från statens synpunkt
detta upphäfvande länge varit ett önskningsmål. 1894 års
bevillningskomité har ock yttrat, att man hvarken kan få en ordentlig
mantalsskrifningslag eller en lämplig bevillningsförordning förr, än
man i fråga om beskattningen löser bandet mellan stat och kommun.
Ser man åter saken från kommunens synpunkt, finner man äfven
dervid åtskilliga olägenheter af sammankopplingen. Icke längre sedan
än i lördags förelåg här en kongl. proposition — beträffande det
N:o 13. 22
Onsdagen den 17 Mars.
0m''kunderna nya P0^1118^ ~ deri yttrades, dels att några af de hus, som föreffrTenTom-
?log°® till inköpande, för närvarande icke behöfdes för ändamålet,
munala be- i följd hvaraf dessa hus en tid bortåt kunde uthyras, och dels att
skattningen. man kunde få desto mer i hyresinkomst, derför att hyresgästen skulle
c or s,) befrias från utgörande af fastighetsskuld till stat och kommun samt
att egaren, kronan, icke är skyldig betala kommunalskatt och kronoskatt.
Hvad vill detta säga, om icke att Stockholms stad går miste
om kommunalskatten för husen? Om det t. ex. skulle hända, att,
såsom ifrågasatt är, staten inköper en del af Köping—Hult jernvägen,
tror jag icke, att Örebro stad i detta hänseende skulle vara att gratulera,
ty staden har nu haft åtskillig inkomst på kommunalutskylderna
för jernvägen, hvilken inkomst skulle försvinna i den mån, kronan
blefve egare till jernvägen. Orättvisan ligger deri, att då kronan
är innehafvare af fastighet, i hvilken industriel verksamhet bedrifves
eller hvilken inbringar kronan hyresinkomst, behöfver den derför icke
betala kommunalskatt, medan å andra sidan kommunen får betala bevillning
för alla sådana fastigheter, för hvilka kommunen uppbär direkt
inkomst. Ser man vidare på, huru det förhåller sig inom kommunerna,
märker man, huru många orimliga förhållanden uppstå. Personer
t. ex., som hafva sin inkomst af aktier, kanske i bolag, som
icke beskattas i den kommun, der personerna i fråga bo, gå fullkomligt
fria från all kommunalskatt, om de icke derjemte hafva
inkomst af rörelse eller af annan kapitalinkomst. Dessutom, om en
person är mantalsskrifven på en ort, men länge vistats på en annan
ort, kan denna sistnämnda icke få någon del af skatten. I Danmark
är lagen annorlunda. Om t. ex. en rik godsegare från Pyen för
någon tid flyttar in till Köpenhamn, skall, sedan han vistats der fyra
månader, en tredjedel af hans kommunalskatt gå till stadens kassa.
Flyttar åter en köpenhamnare utom staden och vistas der minst fyra
månader, skall en tredjedel af kommunalskatten betalas till den kommun,
dit han flyttar. Detta gör, att de slitningar, som förekomma
mellan kommunerna i Sverige, till stor del äro okända i Danmark.
Dessutom hägrar, för mig åtminstone, såsom ett framtidsmål, att fattigvården
bör kunna omordnas, så, att den öfverflyttas till landstingsområdet.
Derigenom skulle otaliga tvister om hemortsrätt undvikas och, såsom
jag tror, åtskilliga andra fördelar vinnas.
Lagutskottet har nu för sin del icke sagt, att icke goda skäl
tala för att en ändring må ske, men utskottet yttrar, att motionären
icke angifvit några grunder för den af honom ifrågasatta, särskilda
kommunalskattelagen samt att utskottet funne det svårt att anvisa
lämpliga sådana. För min del tror jag, att, om man anser en sak
vara rätt, man icke bör vika för, att den är svår att genomföra.
Man torde i allmänhet ej böra ställa allt för stora fordringar på
enskilda motionärer, och allra minst torde man i en fråga af så genomgripande
beskaffenhet som den nu förevarande böra kräfva, att motionären
skall framlägga så detaljerade grunder, att man derpå skulle
kunna bygga ett lagförslag. Jag tror, att man icke bör gå alltför
23 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
hårdhändt till väga mot enskilda motionärers framställningar, om man
erkänner det befogade i deras syfte; ty eljest kan man komma att /Sr den kom.
göra en allt för stor inskränkning i eu af Riksdagens dyrbaraste rättig- murkla beböter,
nemligen dess initiativrätt, hvilken enligt min uppfattning i
många fall kan vara ett godt stöd för regeringen, som dymedelst
kan få kännedom om Riksdagens åsigter och önskningar. — Da, ]ag
för min del icke tror, att en återremiss skulle gagna, skall jag i
denna vigtiga sak — hvilken väl i hvarje fall kommer att kräfva många
års utredning och hvarom derför vore bättre att besluta nu, då tiderna
i fråga om "beskattningen äro lugna, än i framtiden, då ändrade förhållanden
kunna inträda — hemställa, att kammaren, med af slag a
utskottets hemställan, måtte i enlighet med reservanten herr Ohlssons
förslag besluta, »att Riksdagen med föranledande af herr Ljungmans
ifrågavarande motion måtte i skrifvelse till Kongl Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
“till särskild, på bevillningsförordningen icke hvilande kommunalskattelag».
Herr Nyström, Carl: Detta lagutskottets utlåtande med dertill
hörande ganska beaktansvärda reservation af landskamreraren Ohlsson
från Yexiö berör, såsom af alla kändt är, en utomordentligt stor, en
utomordentligt vigtig och, framför allt, en utomordentligt svårlöst
fråga. Precis samma utomordentligt stora, vigtiga och svårlösta fråga
förekommer i den kongl. propositionen om ny bevillningsförordning.
Det är absolut samma sak, som är upptagen i den kongl. propositionen,
och som antagligen, då denna förekommer till behandling, blir
föremål för debatt. Om nu denna fråga i dag företages till afgörande
i kammaren, skulle det således kunna inträffa, att vi finge två debatter
om samma sak, en principdebatt i dag, hvilken antagligen
skulle vara ganska litet välkommen, och en annan debatt, när fragan
åter förekommer i samband med förslaget till ny bevillningsföroidning.
Detta tyckes mig icke vara lämpligt, hvaremot den blifvande debatten
synes lämpligen kunna förläggas till det tillfälle, då det större
ärendet förekommer och den mest uttömmande undersökningen åt
frågan föreligger.
I anledning häraf och med det önskningsmal, att tragan matte
utdebatteras först då förslaget till ny bevillningsförordning förekommer,
skall jag anhålla att få yrka återremiss, och jag ber att härvid ia
särskildt fästa uppmärksamheten derpå, att, om frågan skulle i dag
afgöras, detta afgörande skulle, huru det än utfaller, kunna i viss man
binda undersökningen och diskussionen, kanske äfven beslutet, när
bevillningsförordningen sedermera förekommer.
Jag ber att få ännu en gång upprepa, att det är på den grund,
att det måste anses principielt rigtigt, att det i denna fråga blifver
blott en debatt och att denna förlägges till det tillfälle, då det större
ärendet förekommer, som jag, i syfte att detta lagutskottets betän
-
N:o 13. 24
Onsdagen den 17 Mars.
grunderna,1 företagas till afgörande efter nämnda tillfälle, nu yrkar,
för den kom- arendet matte till utskottet återremitteras.
munala be
(Fortgå*”''
- , -Herr Rudebeck: I likhet med såväl den förste som den andra
talaren laser jag fullkomligt betydelsen af den fråga, som bär föreligger,
liksom af hvad utskottet anfört framgår, att inom utskottet
icke heller funnits någon, som ifrågasatt frågans betydelse. En hvar,
som under längre tid varit bosatt på landet och blifvit förtrogen med
de kommunala förhållandena derstädes, vet väl, hvilken tunga, som
ligger i den kommunala beskattningen. Således kan ingen med kännec
ojrjrl j härom motsätta sig en åtgärd, som kan vara egnad att bringa
rättelse i dessa missförhållanden. Derutinnan har, såsom nämndt är,
icke meningsskiljaktighet förefunnits inom utskottet. Men utskottet
hai ansett, såsom blifvit framhållet i dess utlåtande och väl icke kan
]äfvas, att motionären icke angifvit några synpunkter, hvarpå utskottet
skulle kunnat hänvisa, om utskottet föreslagit en skrifvelse till Kongl.
Maj.t. Utskottet har heller icke sjelft kunnat uppställa några grunder
för en särskild kommunalskattelag, och derför har utskottet icke ansett
sig hora hemställa till Riksdagen om aflåtande af en skrifvelse i
ämnet. Utskottet har så mycket mindre haft skäl härtill, som af
kongl. propositionen till denna Riksdag angående ändring i bevillnmgsförordningen
man finner, hurusom frågan om kommunalskattens
frigörande från sambandet med bevillningen varit i viss mån
under ompröfning, men dervid visat sig hafva en räckvidd, som
icke är lätt att öfverskåda. Äfven af detta skäl har utskottet icke
djerfts att anvisa de grunder, på hvilka en ny lagstiftning i ämnet
borde byggas. Med den uppfattning, som allmänt brukar göra
gällande, nar Riksdagen begär ny lag, Riksdagen bör, i någon
mån åtminstone, anvisa de synpunkter, från hvilka Riksdagen utgått,
syntes det utskottet uppenbart, att dess hemställan till Riksdagen ej
borde blifva annan än den, att motionen icke borde till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Hvad^ beträffar den siste talarens yrkande om återremiss, ber jag
först att få ännu eu gång uppmärksamma, att, då jag motsätter mig
detta yrkande, det icke sker derför, att jag ogillar frågan eller bar
bristande intresse för densamma, utan derför att jag vågar inlägga
en gensaga mot påståendet, att ett sådant tillvägagående vore fullt
rigtlgt. När en återremiss beslutas, bör man väl angifva några synpunkter,
till hvilka utskottet har att taga hänsyn vid frågans förnyade
behandling, men här har man velat finna anledning till återremiss
i en annan fråga, hvilken dock, sådan den föreligger, icke
med denna bär något sammanhang. Kongl. Majrts proposition angående
ändring i bevillningsförordningen innehåller hufvudsakligen förslag om
införande af sjelfdeklaration, men upptager icke alls några bestämmelser
i det syfte, hvarom i motionen är fråga, så mycket mindre
som i den kongl. propositionen särskilt framhållas svårigheterna att
upptaga detta ämne. Således är det, sådan den kongl. propositionen
25 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
föreligger, icke något samband mellan denna och förevarande motion. Om ändring i
Att nu antaga, att, under öfverläggningen i bevillningsutskottet i frå- jH^en^omgan
om sjelf deklaration och öfriga föreslagna ändringar i bevillnings- munala Seförordningen,
möjligen uppkommer en diskussion, som kan tjena skattningen.
lagutskottet till ledning i förevarande fråga, och att på denna lösa (Forts-)
grund besluta återremiss kan jag icke finna rigtigt. Antåg, att vid
bevillningsfrågans handläggning i bevillningsutskottet någon sådan
diskussion icke förekommer — och jag vill ytterligare betona, att den
kongl. propositionen ingalunda måste föranleda till en sådan öfverläggning
— då finnes heller icke något skäl, för att lagutskottet företager
frågan till förnyad behandling. Är det åter så, att under bevillningsutskottets
behandling af den kongl. propositionen denna separatfråga
kommer på tal, så tjenar ju en sådan diskussion till ledning
vid framdeles blifvande förslag i ämnet, men kan icke vara lagligt
skäl att nu besluta detta ärendes återremitterande. Och om, när lagutskottet
för andra gången toge frågan under ompröfning, icke något
förekommit inom bevillningsutskottet, som vore egnadt att belysa denna
fråga, hvad är då vunnet med återremissen? Det har, så vidt jag
förstår, alltid, då fråga väckts om återremiss, ansetts böra vara framhållet,
ur hvilken synpunkt utskottet skulle taga frågan under förnyad
pröfning, men här skulle man hänvisa utskottet till något alldeles
ovisst, en diskussion i ett annat ärende, hvilken diskussion man tänker
sig möjligen kunna framkomma. Och jag ber att ännu en gång få
betona, att den åberopade kongl. propositionen icke kan sägas med
förevarande fråga hafva sådant sammanhang, att de böra samtidigt
behandlas.
På dessa skäl får jag motsätta mig förslaget om återremiss och
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr von Stapelmohr: Det är med viss tillfredsställelse jag
funnit, att utskottet, i likhet med den siste talaren, lemnat motionens
syfte sitt erkännande och medgifvit, att motionen haft fullt fog för
sig. De skäl, som varit bestämmande för utskottets afslagsyrkande,
äro af mera formel natur och bestå hufvudsakligen deri, att motionären
icke angifvit och utskottet icke kunnat anvisa det sätt, hvarpå
den ifrågasatta ändringen skulle ske. Men om förhållandet med den
kommunala beskattningen är sådant, att det gör en omdaning af
grunderna för denna beskattning till ett önskningsmål, så synes mig
den omständigheten, att motionären icke tilltrott sig och utskottet
icke ansett sig kunna angifva den rigtning, i hvilken ändringen skall
gå, icke böra stå hindrande i vägen för ett allvarligt försök till
önskningsmålets förverkligande. Snarare synes det vara fördelaktigt,
att Riksdagen icke genom några på förhand gjorda uttalanden lägger
för stränga band på en blifvande utredning, utan låter denna utredning
fortgå fritt och med allsidig hänsyn till alla omständigheter, som
kunna och böra hafva inflytande på frågans förande framåt.
Den af den siste talaren påpekade omständigheten, att Kongl.
N:o 13. 2G
. Onsdagen den 17 Mars.
^^rurncLerna * Riksdagen aflåtit proposition om ändring i bevillningslag
för
den™(m- syftningen, synes mig också ställa nu föreliggande fråga i en ny dager
munala be- och i sig innebära en kraftig maning att vidtaga ändring jemväl i afseskattningen.
ende å den kommunala beskattningen eller åtminstone att något lossa
or på de band, som förena denna beskattning med allmänna bevillningen.
Denna kongl. proposition är föranledd af Riksdagens skrifvelse
år 1892 till Konungen med begäran om en revision af bevillningsförordningens
bestämmelser i syfte såväl att i allmänhet öka sagda
bestämmelsers effektivitet som ock att åvägabringa en mera likformigtillämpning
af förordningen samt särskildt med beskattning på ett
verksammare sätt, än för närvarande egde rum, träffa vissa inkomstarter.
Den komité, som haft i uppdrag att behandla denna fråga, har
visserligen framkommit med förslag om åtskilliga nyheter i afseende
å beskattningen, men af dessa har i den kongl. propositionen upptagits
endast en, nemligen förslaget om sjelfdeklaration, hvaremot de öfriga
nyheterna fått förfalla.
Om man genomläser motiven till det kongl. förslaget till ny
bevillningsförordning, finner man, att detta förhållande till öfvervägande
grad beror deraf, att grunderna för bevillningen till staten
äro i så hög grad sammankopplade med den kommunala beskattningen
och äfven tränga inom området för andra lagstiftningsgrenar, såsom
presterskapets aflöning, skjutsväsendet och vägunderhållet m. m., äfvensom
beröra den politiska och kommunala rösträtten, att en ändring
i bevillningen icke kan ske utan vidtgående rubbningar inom alla
samhällsområden.
Men har Riksdagen haft allvar med den nyssnämnda skrifvelsen
af år 1892, synes mig Riksdagen icke böra låta sig nöja med så
ringa resultat som det, hvartill Kongl. Maj:t i det framlagda förslaget
kommit, utan bör Riksdagen söka fullfölja sina i skrifvelsen nedlagda
tankar och för sådant ändamål först söka undanrödja de svåraste
stötestenarne för beskattningens ordnande i den afsedda rigtningen.
Det är allmänt erkändt, att den nuvarande bevillningsförordningens
bestämmelser icke medföra nödig jemnhet i afseende på skattebördornas
fördelning vare sig mellan olika skattegrupper eller inom
de särskilda grupperna eller taga tillbörlig hänsyn till skatteförmågan
hos olika personer, och att dessa brister äro verkligen mycket känbar.
Gifvet är då också, att dessa brister skola med än större
styrka göra sig gällande inom den kommunala beskattningen, som
hvilar på den direkta skatten till staten och i de flesta fall till
beloppet många gånger öfverskjuter denna. Det bör derför vara
angeläget för Riksdagen att vidtaga en reform med afseende såväl å
beskattningen till staten som å den kommunala beskattningen, så att
större garanti måtte erhållas för skattebördornas rättvisa och jemna
fördelning. Ku har motionären genom sitt förslag gifvit ett uppslag
till kommunala skattefrågans lösning, hvarigenom ett af hindren för
reformen af beskattningen till staten skulle undanrödjas, hvarför jag
är af den mening, att motionen bort inom utskottet hafva erhållit ett
bättre öde, än utskottet beskärt densamma.
27 No 13.
Onsdagen den 17 Mars.
Med de åsigter, jag har i frågan, skulle det för mig ligga närmast 0*«»**V
till hands att instämma med reservanten, men då jag hyser vissa fg^den™™
tvifvelsmål, huruvida den af honom föreslagna formuleringen i alla munala beafseenden
är tillfredsställande, så ber jag att få förena mig med herr skattningen.
Nyström i hans yrkande om återremiss.
Herr Svedelius: Såväl de föregående talarnes yttranden som
utskottets egen motivering synas mig gifva vid handen, att kammaren
svårligen torde kunna, åtminstone i frågans nuvarande skick, bifalla
hvad utskottet hemstält. Det förefaller mig, som om man här endast
skulle hafva att välja på antingen att på grund af skäl, som här
från flera håll blifvit anförda, bifalla reservantens yrkande eller —
— hvad som synes mig rigtigare — att i enlighet med herr Nyströms
yrkande besluta återremiss af frågan. Utskottet bär framhållit, att
hvarken motionären eller utskottet har kunnat föreslå några grunder,
hvarpå ett särskiljande af den kommunala beskattningen från allmänna
bevillningen skulle kunna baseras, men detta torde icke i och
för sig kunna anses till fyllest, ty fastän motionären icke angifvit sådana
grunder och utskottet icke heller kunnat angifva dem, är det ju
möjligt, att erforderliga anvisningar kunna från annat håll framkomma.
För min del ber jag derför att få instämma i yrkandet på
återremiss. Ehuru det är sant, att Kongl. Maj:ts proposition om
förändrad bevillningsförordning icke innehåller definitivt förslag^ till
någon annan nyhet än sjelf deklaration, så har dock herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet
så omständligt berört, jemte mycket annat, den vigtiga
fråga, som motionären här har upptagit, att utan allt tvifvel denna
fråga åtminstone inom bevillningsutskottet kommer under mycket
allvarlig debatt, och mycket ovisst torde vara, huruvida icke utskottets
uppfattning af frågan skall komma att gifva sig luft antingen i något
bestämdt förslag eller, hvilket jag anser troligare, i ett uttalande i
motiveringen. Men om kammaren nu skulle fatta beslut i enlighet
med lagutskottets förslag, skulle det kunna hända, att kammaren på
sätt och vis finner sina händer bundna, för den händelse att sedermera
från bevillningsutskottet skulle framkomma någon antydan, hvarpå
kammaren eljest skulle vilja grunda ett beslut i motsatt rigtning
mot hvad lagutskottet här '' föreslagit. Det är af denna anledning,
som det synes mig vara lämpligt, om, såsom herr Nyström föreslagit,
kammaren nu beslutar återremittera frågan och densamme derefter
upptages till behandling här, först sedan beslut fattats i anledning af
bevillningsutskottets blifvande utlåtande.
Jag ber derför få yrka återremiss.
Herr Nyström, Carl: Skälen till mitt yrkande om återremiss
voro, dels att jag icke ansåg det lämpligt, att samma ärende komme
under debatt två gånger, och dels att ett afgörande i dag skulle kunna
komma att binda händerna på oss, då bevilluingsfrågan förekommer.
N:0 13. 28
Onsdagen den 17 Mars.
^u.. haJ mot detta resonnement, som enligt mitt förmenande
för den kom- utgör fullgiltig! skäl för återremiss eller rättare ett uppskjutande af
munala be- fragans behandling, anmärkt, att det icke skulle vara samma sak,
-''*a(Fortfr l0”, före%ger 1 dag och som förekommer, då vi hafva att behandla
’ förslaget till en ny bevillningsförordning. Men visst är det samma
sak. Icke är det väl härför nödigt, att klämmarne äro af samma
innehåll, utan det är väl tillräckligt, att båda förslagen beröra samma
fråga på ett sätt, som torde påkalla debatt, då förslagen behandlas;
då stå vi ju inför den oegentligheten, att debatt eger rum två gånger
om samma sak.
Men vidare har man frågat: hvad skall utgöra ändamålet med
en återremiss? Jo, det är uppenbar, tätt antingen kommer under
den stora debatt, som är att förutse, när den vigtiga kongl. propositionen
om ny bevillningsförordning förekommer, någon inspirerad
man att ^ hitta på några utvägar att nå det nu åsyftade målet, och
man erhåller då ett svar på utskottets invändningar och anvisning
om det sätt, hvarpå den af motionären framlagda frågan kan lösas,
eller också finner ingen några utvägar, och någon anvisning till frågans
lösning gifves icke. I det förra fallet får lagutskottet anledning att
skrifva om sitt betänkande, så att utskottet antingen fattar ett beslut
i saken eller föreslår en skrifvelse till Kongl. Maj:t, men i det senare
säger utskottet, att det har förnyad anledning vidhålla sin förra
hemställan, derför att något praktiskt uppslag till frågans lösning
icke heller dåmera framkommit, då ett sådant icke erhållits under
debatten. I hvarje fall har utskottet således möjligheter till ett nytt
utlåtande och, ur denna synpunkt sedd, innebär följaktligen en återremiss
icke blott ett uppskjutande af frågan, utan äfven en anledning
för utskottet att taga densamma under förnyadt öfvervägande.
Herr Wrnrn: För min del kan jag icke finna, att lagutskottet
har på ett tillfredsställande sätt besvarat motionärens framställning.
Motionären har framhållit det önskvärda deri, att den kommunala
beskattningen och allmänna bevillningen måtte särskiljas. Utskottet
erkänner också detta såsom önskvärd! men anser, att motionären
hade bort angifva »några grunder för den af honom ifrågasatta särskilda
kommunalskattelagen, och som utskottet icke heller varit i
stånd att anvisa några lämpliga sådana grunder, hemställer utskottet,
att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Men om det^ verkligen är sant, såsom här är sagdt, att en ändring
behöfves, så förefaller det mig, som om det icke vore nödvändigt,
att Riksdagen angifver efter hvilka grunder förändringen bör
genomföras, då Riksdagen mycket väl vet, att anledningarna till skilsmessa
mellan^ de olika beskattningarna äro så stora och allmänt
kända, att något tvifvelsmål om ändamålsenligheten af en sådan
skilsmessa icke kan förefinnas. Utskottet tyckes nu taga saken från
en annan synpunkt och anse, att dylika grunder böra af Riksdagen
framläggas, om frågan der skall kunna komma fram, men då fram
-
29 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
ställer sig spörsmålet: hvem skall taga initiativ i frågan? på hvad Om ändring
sätt skall man någonsin kunna få den å bane. Utskottet bär icke fg^denTom
tillstyrkt någon åtgärd, derför att utskottet icke varit i tillfälle att munala beangifva
några tillräckliga grunder, och hänvisar således respektive skattningen.
motionärer till att framlägga dylika grunder. Jag har nog också vid Forts.)
många tillfällen ifrigt yrkat på, att, då motionärer komma med sina
förslag, de också måtte utarbeta desamma, men man måste härvid
fästa afseende vid hvad saken rörer. Man måste taga i betraktande,
huru det öfver hufvud skall vara möjligt för en enskild motionär att
åstadkomma en utredning, som icke är möjlig för lagutskottet. Och går
jag till mig sjelf, får jag tillstå, att jag nog ibland djerfts komma
med rätt omfattande motioner, men äfven om jag skulle anse mig
klyftigare än jag är, skulle jag icke anse mig vuxen att framlägga
ett utarbetadt godt förslag till ny kommunalskattelag, och jag tror,
att detta är för svårt för hvilken motionär som helst.
Men vi hafva här i Sverige ett särskildt sätt att gå till väga
för utredande af ärenden, hvilket sätt saknas i de flesta andra länder,
kanske i alla, nemligen att för ändamålet tillsätta en komité af sakkunnige.
För min del kan jag icke här se annan utväg, och denna
är äfven hvad motionären föreslagit och reservanten åsyftat. På det
sättet skulle man ju kunna få saken utredd. Jag hade derför också
tänkt yrka på bifall till reservationen, men jag har heller ingenting
emot en återremiss för detta måls vinnande, och får jag derför sluta
mig till dem, som yrkat, att frågan måtte återremitteras till lagutskottet.
Herr Hasselrot: Jag skall icke motsätta mig återremiss, men
jag vill framhålla, att det utlåtande, utskottet kommer att afgifva
efter en återremiss, antagligen icke kommer att skilja sig från det
nu föreliggande. Det synes mig nemligen vara all sannolikhet för,
att några grunder för skiljandet af den kommunala beskattningen
från den allmänna hevillningen icke kunna förväntas blifva angifna
vid diskussionen om den kongl. propositionen med förslag till ny
bevillningsförordning.
Mot lagutskottets afstyrkande utlåtande har man sagt, att det
skulle vara att fråntaga Riksdagen dess rätt till initiativ, om man
icke fäste afseende vid ett af en enskild motionär framstäldt förslag,
och det har yttrats af den siste talaren, att man härutinnan icke
borde fordra mer, än att en förefintlig brist påpekades för att Riksdagen
skulle skrifva och begära en utredning. Det har dock inom Riksdagen
varit en genomgående grundsats, att man icke skrifvit till
Kongl. Maj:t och sagt helt enkelt: »här finnes en brist, var så god
och afhjelp den», utan man bär städse fordrat, att det skulle af motionären
eller utskottet vara angifvet ett sätt, hvarpå bristen skulle
kunna undanrödjas, så att man icke kastat på Kongl. Maj:t omsorgen
om att utreda en fråga utan ens en antydan om sättet för
dess lösande. Nu är emellertid förhållandet, att hvarken Kongl.
N:o 13.
Om ändring t
grunderna
för den kommunala
beskattningen.
(Forts.)
SO Onsdagen den 17 Mars.
’■ Maj:t eller de särskilda komiterade, som förehaft frågan om ändring
i bevillningsförordningen, kunnat föreslå något sätt, hvarpå en skilsmessa
emellan den allmänna bevillningen och den kommunala beskattningen
skulle kunna ske. Om man läser Kongl. Maj:ts proposition om
sjelfdeklarationen och de komitébetänkanden, som föregått densamma,
så framgår deraf med all önskvärd tydlighet, att en mängd ändringsförslag
strandat på grund af sambandet mellan kommunalskatt och
bevillning. Kan man då tänka sig, att, om också komiterades egentliga
uppgift endast varit att ordna beskattningen till staten, en fråga,
som ligger så nära denna och utgör ett hinder för ett sådant ordnande,
icke skulle hafva af komiterade upptagits och åtminstone någon
antydan angifvits, huru berörda hinder skulle kunna undanrödjas,
om något lämpligt sätt härför kunnat påvisas. Enskildt har jag också
hört sägas af komitéledamöter, att det varit komiterades högsta sträfvan
att finna på något sätt, hvarpå den eftersträfvade skilsmessan skulle
kunna vinnas. Det är således icke så som reservanten säger, att
Kongl. Maj:t icke lärer sakna vägledning att bedöma »vare sig den
hufvudrigtning, i hvilken ett dylikt förslag bör gå, eller de särskilda
skatteprinciper och detaljbestämmelser, som för slik lagstiftning i
vårt land må finnas mest ändamålsenliga.» Enligt mitt förmenande
saknar Kongl. Maj:t denna vägledning åtminstone för närvarande.
Kan emellertid en sådan vägledning gifvas af bevillningsutskottet
eller under diskussionen om den kongl. propositionen, skall naturligtvis
lagutskottet i händelse af återremiss begagna sig deraf och kan
föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t i saken, men att, såsom ett
par talare föreslagit, endast säga, att här vore en brist, som man
önskade, att Kongl. Maj:t måtte afhjelpa, det kan ju icke vara rigtigt.
Jag skall icke nu upptaga tiden med att närmare redogöra
för, huru saken är ordnad i andra länder. Der använda sätt lämpa
sig nemligen ej hos oss. Sålunda hafva vi icke några realskatter
att öfverlemna till kommunernas förfogande. Yi vilja ej heller medgifva
kommunerna rätt att upptaga indirekta eller konsumtionsskatter.
Jag erinrar jemväl om, att, då i fjol väcktes förslag att låta kommunerna
upptaga hyresskatt, detta möttes med ett bleklagdt nej.
Jag tviflar sålunda, som sagdt, på, att någon lämplig utväg skall
kunna anvisas, men om så vore, skulle det vara synnerligen lyckligt,
och jag vill på denna grund icke motsätta mig yrkandet om återremiss.
Herr Öländer: Det förefaller mig, som om de herrar, som här
yrkat återremiss, icke följt vanlig praxis, utan velat, att kammaren
skall frångå den utan tvifvel rätteligen antagna sedvänjan vid återremisser.
Kär en fråga efter återremiss återkommer till utskottet,
måste man undersöka, i hvilken rigtning diskussionen förts och efter
de uttalanden, den innehållit, bilda sig en föreställning om Riksdagens
mening för att på grund deraf göra ett nytt förslag. Här har, så
vidt jag hört, ingen enda af de föregående talarne angifvit någon
31 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
grund, hvarpå man skulle bygga den föreslagna skrifvelseu till Kongl. Om ändring i
Maj:t. Det är nemligen icke vanligt eller rigtigt, att man skrifver ^^denkomtill
Kongl. Maj:t och säger, att här finnes behof af en lag i ett visst mana''a, beämne,
samt anhåller, att Kongl. Maj:t måtte utarbeta och framlägga skattningen.
en sådan lag, utan att Riksdagen anger grunderna derför eller i ( 01 shvilken
rigtning, lagen bör gå. Men nu vill man först afvakta, hvad
Kongl. Maj:t på grund af skrifvelsen föreslår, och först derefter yttra
sig, om man anser förslaget antagligt eller ej. Då kan det också
lätt hända, att Riksdagen icke gillar de grunder, hvarpå Kongl.
Maj:t byggt den begärda lagen. Men detta kan icke vara syftet
med en skrifvelse till Kongl. Maj:t. De talare, som yrkat återremiss,
hafva icke gjort annat än hänvisat till Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till ny bevillningsförordning, i hvilken Kongl.
Maj:t likväl icke gifvit någon antydan om, huru sambandet mellan
den kommunala beskattningen och bevillningen skall kunna upphäfvas.
Man vill i stället, att vi i utskottet skola vänta med frågans
afgörande, till dess den kongl. propositionen om bevillningsförordningen
blifvit afgjord och derpå af den diskussion, som då föres,
erhålla uppslag till sättet för lösningen af den nu föreliggande frågan.
Detta är icke det vanliga och rätta tillvägagåendet. Det hade
varit rättare att låta detta betänkande uppskjutas, till dess diskussionen
om bevillningsförordningen förevarit, och derefter, om man så
velat, återremittera frågan till utskottet, men som förhållandet nu
är, kan jag icke vara med om återremiss, utan yrkar bifall till lagutskottets
hemställan.
Herr Blomberg: För att helt enkelt klarera min ståndpunkt i
denna fråga ber jag att få uttala, att jag anser det förslag, som ligger
i motionen, af så stor betydelse, att det icke gerna kan gå för
sig, att kammaren afvisar den vigtiga tanke, som förslaget innebär, på
ett så lättvindigt sätt, som lagutskottet förordar.
Man säger, att det icke skulle gå för sig att till Kongl. Maj:t
aflåta en skrifvelse i den föreliggande frågan utan att angifva den
grundtanke, hvarpå skrifvelsen skulle basera sig. Detta är rigtigt.
Men det förslag, reservationen med anslutning till motionen innehåller,
betonar just den enda grundtanken i en sådan skrifvelse, som
lämpligen kan af Riksdagen uttalas, nemligen att det samband, som
under mer än trettio år egt rum mellan bevillningsförordningen och
den kommunala skattelagstiftningen, bör upplösas och den kommunala
beskattningen byggas på en egen, sjelfständigare och fastare grund.
Det är detta, mau bör och kan skrifva om, och något annat kan
lämpligen icke heller den ifrågavarande skrifvelsen innehålla. Någon
vägledning, huru den kommunala beskattningen skall sedermera ordnas,
kan kammaren lika litet som motionären eller utskottet vara rustad
att lemna. Den vägledningen kommer först fram genom den utredning,
hvarom Kongl. Maj:t må föranstalta; och för utarbetande af
den utredningen kräfves lång tid och noggrant studium af främmande
N.o 13. 32
Onsdagen den 17 Mars.
^"runderna * s^ers lagstiftningär samt af våra kommuners resurser och behof. Att
för derutom- Pil nag°t sätt nu framkasta några tankar om det invecklade ärendets
munala be- lämpliga ordnande, för att söka gifva Kongl. Maj:t eller en eventuel
skattnirigen. komité en anvisning, skulle enligt mitt förmenande vara ett stort
or '' missgrepp från Riksdagens sida. Det synes mig derför, som vi skulle
kunna utan vidare — utan återremiss — besluta i enlighet med reservationen.
Ty oberoende af spörsmålet om bevillningsförordningens
omgestaltande, ligger enligt mitt förmenande denna fråga klar. Man
må göra hvilka förbättringar eller ändringar i bevillningsförordningen
som helst, så är den dock en olämplig grund för den kommunala
beskattningen och rösträtten och den derpå grundade politiska valrätten.
Jag vill hafva bort denna vacklande grund, som i många fall
ej eger säkrare underbyggnad än en gemensam votering. Och derför
önskar jag en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl.
Maj:t ville taga frågan i öfvervägande och låta föranstalta utredning
deraf i syfte att upplösa sambandet mellan den kommunala beskattningen
och bevillningsförordningen. Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Dahlberg: Jag har begärt ordet för att säga, att, enligt
mitt förmenande, motionären icke varit utan skäl för sin åsigt. I
Norrland är sammanblandningen mellan skatter till staten och till
kommunen sådan, att den föranleder för åtskilliga skattdragande, särskilt
löntagare, alldeles oerhördt stora utgifter. Jag har icke beredt
mig på att yttra mig i frågan och kan derför icke nu styrka mina
uppgifter, men för att visa, huru hög den kommunala beskattningen
kan ställa sig, vill jag anföra, att det i en socken inom länet finnes
en person, som skattar till staten för en inkomst af omkring 3,500
kronor och som får i kommunalskatter erlägga mellan 400 och 500
kronor, en följd af sammankopplingen mellan skatter till stat och
kommun. Jag har också erfarit, att arbetare, som hafva eu inkomst
af 6, 7 å 800 kronor, fått i kommunalskatter erlägga 70 å 80 kronor.
Jag kan icke inse annat, än att detta är missförhållanden och
att alltså motionären icke saknat skal för sin åsigt, men har icke
annat yrkande att framställa än om återremiss.
Herr Cavalli: Jag får bekänna, att jag icke förstår den tankegång,
som fått sitt uttryck i det förslaget, som framstälts af herr
Nyström. Han säger, att den nu föreliggande frågan borde icke behandlas
nu, utan först i sammanhang med den kongl. propositionen
med förslag till bevillningsförordning, och han anförde såsom skäl, att
ämnet i det föreliggande utlåtandet och i den kongl. propositionen
vore absolut samma sak, hvarför det uttalande, som nu gjordes, skulle
i viss mån binda beslutet i afseende å bevillningsförordningen. Men
nu förhåller det sig så, att Kongl. Maj:t efter långvariga utredningar
pröfvat åtskilliga förslag till ändringar i bevillningsförordningen och
funnit dessa icke för närvarande böra göras till föremål för pröfning
Onsdagen den 17 Mars.
33 N:o 13.
af Riksdagen. Kongl. Maj:t har derför framlagt den gamla bevillningsförordningen
utan andra ändringar i hufvudsak än införande
af den s. k. obligatoriska sjelfdeklarationen. Jag tror mig kunna
vädja till herrarne, om icke frågan om den kommunala beskattningens
skiljande från statsbeskattningen kan pröfvas och afgöras oberoende
af, om denna kongl. proposition angående bevillningsförordningen afslås
eller bifalles eller modifieras. Jag tror detta helt säkert. Det
är detta, jemte det nya sättet att få ärenden uppskjutna, till dess ett
annat ärende blifvit af ett annat utskott behandladt och sedermera
afgjorts, som icke synes mig lämpligt. Härtill kommer nu, att bevillningsutskottets
utlåtande angående bevillningsförordningen icke
torde vara att i den närmaste tiden förvänta. När det förekommer,
blir det helt säkert derom olika meningar. Man kan då tänka sig en
återremiss, och i hvarje fall är säkerligen Riksdagens sista timme snart
inne, när bevillningsutskottets skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet är
färdig. På grund af hvad jag nu anfört, motsätter jag mig yrkandet
om återremiss.
Herr Wieselgren: Jag tror, att den andre talaren i går bort
föreslå kammaren, att denna fråga bestämts att förekomma i det
plenum, som inträffade näst efter det, då bevillningsförordningen förekommit
till behandling i kammaren. Det både varit det rigtiga och
formenliga tillvägagåendet; men ban bar försummat detta och försöker
nu råda bot för sin försummelse genom att yrka återremiss. I
grunden vill ban dock ingen återremiss. Han vill endast få behandlingen
af denna fråga uppskjuten, och det är detta, som gör, att hans
ställning icke är så stark, som den väl eljest skulle vara. Nu vill
han, att frågan, såsom ock under den föregående diskussionen öfver
hufvud taget skett, skall betraktas endast ur ''formel synpunkt. Men
jag ser dock intet hinder för oss att skärskåda den äfven med afseende
å dess innehåll. Jag anser således den senaste talaren hafva
rätt. Det finnes ingen anledning för kammaren att uppskjuta frågan
ens under formen af en återremiss. Det finnes ingen anledning, hvarför
kammaren icke skulle kunna företaga frågan nu, icke skulle böra
bestämma sin mening nu likaväl som längre fram.
Jag vill icke upprepa de skäl, som den föregående talaren anförde.
De voro fullt grundade, och jag instämmer i hans yrkande,
att kammaren utan återremiss skall besluta i frågan. Och det beslut
i sak, som jag anser vara det klokaste, innefattas i den vid betänkandet
fogade reservationen, till hvilken jag yrkar bifall.
Herr Nyström, Carl: Hvad som under debatten förekommit
nödgar mig att ännu en gång begära ordet. Herr Cavalli bar liksom
herr Rudebeck fäst sig vid den omständighet, att denna omtvistade,
svåra och invecklade fråga icke står uttryckligen omförmäld i klämmen
i den kongl. propositionen, men det står så mycket vidlyftigare
derom i motiveringen och utredningen, och det lärer icke behöfva
Första Kammarens Prof. 1897. N:o 1.1. 3
Om ändring i
grunderna
för den kommunala
beskattningen.
(Forts.)
N:0 13. 34
Om ändring
grunderna
för den kommunala
beskattningen.
(Forts.)
Onsdagen den 17 Mars.
; styrkas, att ett uttalande, sådant som detta, i motiveringen kan precis
lika väl som klämmen gifva anledning till debatt. Jag vågar derför
säga, att den blifvande debatten kan gifva vigtiga anvisningar om
den rigtning, hvari frågan bör lösas. Jag har derför yrkat återremiss
och vill nu icke inlåta mig på realdebatten. Mot herr Wieselgren
vill jag säga, att det väl är ett uppskof, om man så vill, som jag
påyrkar, men det är icke blott detta, som åsyftas, ty min tanke är,
att lagutskottet af hvad som förekommer vid debatten om bevillningsförordningen
skall få anledning att antingen vidhålla sin åsigt, eftersom
det icke funnit, att någon framkommit med botemedlet, eller ock,
om något botemedel blifvit angifvet, modifiera sitt utlåtande och säga,
att anledning dåmera funnes att skrifva till Kongl. Maj:t. Afsigten
är att få ett nytt utlåtande af lagutskottet; och derför är yrkandet
om återremiss berättigadt.
Herr Blomberg: Då jag i mitt förra yttrande yrkade bifall till
herr Ohlsons reservation, förbisåg jag en omständighet, nemligen att
deri utan vidare äskats utarbetandet af en ny kommunalskattelag,
löst från förbindelsen med bevillningsförordningen, alltså utan att
särskildt betonats, att en utredning borde först ega rum, huruvida
den ifrågasatta skattereformen hos oss vore möjlig och lämplig. Jag
anhåller derför att få ändra mitt yrkande till en hemställan, att kammaren
måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen
må kunna byggas å annan grund än den allmänna bevillningen
och, derest detta finnes möjligt, för Riksdagen framlägga förslag
till särskild kommunal skattelag.
Herr Wieselgren: Jag ber att få instämma i i den siste ärade
talarens yrkande.
Herr Leman: Jag får också anhålla att få återtaga mitt yrkande
och instämma i herr Blombergs förslag.
Herr von Stapelmohr: Jag skall jemväl be att få återtaga
mitt yrkande om återremiss och ansluta mig till herr Blombergs
förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats: l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Blomberg, att Riksdagen ville
besluta att i skrifvelse till Konungen anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen må kunna
byggas å annan grund än den allmänna bevillningen och, derest detta
finnes möjligt, för Riksdagen framlägga förslag till särskild kommunal
skattelag; samt 3:o) att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.
35 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Friherre AJcerhielm, Gustaf \ begärde votering, i anledning hvaraf
herr talmannen hemstälde, huruvida kammaren ville till kontraproposition
dervid antaga bifall till herr Blombergs förslag eller återremiss,
och förklarade herr talmannen sig anse de härå afgifna svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr Blombergs yrkande.
Då herr Philipson nu begärde votering om kontrapropositionens
innehåll, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående lagutskottets
utlåtande n:o 24 antager bifall till herr Blombergs yrkande
i ämnet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering antagits
återremiss.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 68;
Nej — 27.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs för hufvudvoteringen
en omröstningsproposition af följande lydelse :
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 24, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej,bifalles herr Blombergs yrkande, att Riksdagen ville
besluta att i skrifvelse till Konungen anhålla, att Kongl. Maj :t täcktes
låta utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen må kunna
N:o 13. 36
Om ändring *
tingshvsby ggnadsshyldigheten
m. m.
Onsdagen den 17 Mars.
byggas å annan grund än den allmänna bevillningen och, derest detta
finnes möjligt, för Riksdagen framlägga förslag till särskild kommunal
skattelag.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 46;
Nej — 50.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 10 och 12 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 25, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af lagen angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad
och underhåll af tingshus och häradsfängelse.
Herr Wester: Denna fråga har redan under ståndsriksdagarne
många gånger varit föremål för behandling, och den har sedan dess
nästan årligen återkommit till Riksdagen med allt större förutsättningar,
med allt större berättigande. Yäl vann frågan en partiel lösning
vid riksdagen 1884, då det bestämdes, att i kostnaden för uppförande
och underhåll af tingshus och häradsfängelse skulle fastigheterna
deltaga med hela deras åsätta fyrktal, under det annan inkomst
skulle skatta med en fjerdedel af sitt fyrktal. Då kan man
fråga: hvilka större förutsättningar har denna fråga nu än förr? Jo,
det heror på de ändrade tidsförhållandena, på den utveckling, industrier
och näringar tagit i vårt land, då numera en betydligt större
folkmängd eger sin sysselsättning, och denna folkmängd behöfver
äfven använda domstolarne, och till sist de större anspråk, som i vår
tid måste ställas på dessa byggnader. Byggningabalken stadgar, att
tingshus skall bestå af ett större rum och två små kamrar, men icke tillfredsställer
detta nutidens behof och anspråk. Jag har sjelf i min
egen hembygd deltagit i byggande af tingshus, och detta innehåller
tillsammans 10 rum, deribland en större tingssal. Men icke byggdes
detta tingshus, derför att jordbrukarnes antal ökats eller derför att
anspråken väsentligen ökats, utan på grund af den ökade befolkning,
som industrierna inom orten både upptagit. Nu säger utskottet,
att detta blir en orättvisa i vår rörliga tid, då många inkomsttagare
flytta från ett härad till ett annat och på den grund kunna få deltaga
i kostnaderna för dylika byggnader inom olika tingslag. Detta
är icke öfverensstämmande med verkligheten. Kostnaden för byggande
af här ifrågavarande hus fördelas i allmänhet på 15 å 20 år, och
derigenom blir kostnaden kanske ofta mindre för den, som flyttar, än
för den, som hela tiden bor qvar, men den ekonomiska sidan af saken
är jemförelsevis liten. Frågan har en annan sida, nemligen den rätts
-
37 N:0 13.
Onsdagen den 17 Mars.
liga. Utskottet säger derom, att det icke med bestämdhet vill påstå, Om ändring i
att just denna fördelningsgrund är den principielt rätta, men oaktadt nadsikyldigutskottet
icke vill påstå, att principen är riktig, finner utskottet lik- heten m. m.
väl skäligt att tillstyrka kammaren att bibehålla deDna princip. (Forts.)
Konklusionerna häraf göra sig sjelfva.
Vidare säger utskottet i slutet af betänkandet, att nya lagberedningen
föreslagit, att hela denna byggnadsskyldighet skulle öfverflyttas
på staten. Detta skäl har utskottet många gånger användt vid denna
fråga, men det är icke något skäl. Om så skulle komma att ske —
hvilket är tvifvelaktigt — kommer det att dröja långt in i framtiden,
hvarför det icke borde utgöra något hinder för den nu föreslagna ,
reformens genomförande. Sålunda, från billighetens och rättvisans
synpunkt anser jag numera, att motionen borde kunna antagas äfven
af Första Kammaren.
Men jag vill härtill lägga ännu ett skäl. Vi hafva särskild! i år
inom statsutskottet sett, huru ett enigt samarbete mellan kamrarnes
ledamöter kan leda frågor till ett godt resultat — till en lycklig lösning.
Det finnes äfven andra områden än inom statsutskottet, der
ett sådant samarbete kan främja frågors lösning. Den förevarande
frågan är en jemförelsevis ganska liten fråga, men den eger betydelse
från den synpunkten, att den många år utgjort ett tvistefrö mellan
båda kamrarne. Andra Kammaren har år efter år antagit detta förslag,
och Första Kammaren har lika ofta afslagit detsamma. Då man
nu måste erkänna, att förändrade förhållanden dock göra, att det är
rättvist, att motionen antages, kan jag icke annat än, herr grefve och
talman, bedja att få yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Hasselrot: Jag kan instämma med den förste ärade talaren
derutinnan, att det sista skälet, utskottet anfört, nemligen att vid
vårt rättegångsväsens ombildning ifrågavarande byggnadsskyldighet
skulle öfverflyttas på staten, mycket gerna kunnat utgå ur betänkandet.
Det har fått följa med endast af gammal vana. För min del
hoppas jag, att den tid skall vara mycket aflägsen, då en sådan omorganisation
af domstolarne på landet kommer till stånd.
Hvad åter sjelfva saken beträffar, yrkar jag bifall till utskottets
betänkande, ty det måste väl, såsom utskottet säger, vara gifvet, att
egare eller innehafvare af fastigheter hafva större och mera stadigvarande
intresse af dessa byggnader än de, som blott hafva inkomst
af kapital och arbete, och att något större procentbidrag lägges på
fastighet än på den lösa förmögenheten, synes således billigt. Att
lagutskottet icke kunnat säga, att den nu stadgade fjerdedelen är den
principielt rätta proportionen, ligger i sakens natur, men bestämmelsen
härom är tillkommen just genom ett sådant tillmötesgående begge
kamrarne emellan, som den förste talaren påpekade såsom önskligt.
Denna bestämmelse liar nemligen tillkommit efter arslånga strider
mellan olika uppfattningar inom de båda kamrarne. Nu vet jag för
min del ingenting, som motverkar sådana överenskommelser så myc
-
N:o 13. 38
Om ändring
tingshusbygg
nadsskyldtgheten
m. m.
(Forts.)
♦
Om ändring i
förordningen
ang. mantalsskrifning.
Onsdagen den 17 Mars.
* ket, som att, när en öfverenskommelse en gång är träffad, man kort
derefter kommer med yrkande om ändring. Blir det en vana, att
den part, som fått delvis rätt, kan fortgå på den banan och pressa
fram sina önskningar, blir benägenheten att komma öfverens med
hvarandra i andra frågor synnerligen sval. Jag tror således, att, från
synpunkten af tillmötesgående och samverkan i andra frågor, det är af
vigt, att i denna lilla fråga hålla på den en gång träffade öfverenskommelsen
mellan kamrarne. Dertill kommer, att skall en ändring
ske i den kommunala byggnads- och underhållsskyldigheten, bör den
gå längre, än nu är ifrågasatt, så att den omfattar alla frågor af samma
art, såsom byggnad af prestgård, kyrka, sockenstuga o. s. v., och icke
endast byggande af tingshus, hvilket onus i nämnvärd mån förekommer
kanske blott en gång på seklet i olika orter. Jag tillåter
mig alltså att yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande föreliggande utlåtande yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock afslag å samma hemställan samt bifall till den
i ämnet väckta motionen.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall utskottets hemställan Vara med
öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 10 och 12 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 26, i anledning af väckt motion
angående ändrad lydelse af 13 § i kongl. förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober
1873, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 9 och 10 i denna månad
bordlagda betänkande n:o 5, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 3 § 1 mom. i kongl. förordningen angående mantalsskrifning.
Herr Cavalli: I den vid nu föredragna betänkande fogade reservationen
har jag fullständigt angifvit de skäl, hvilka förmått mig
att inom utskottet yrka, att herr Kardelis motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda och således icke heller till det skrifvelseförslag,
som utskottet framlagt. Då frågan om aflåtande af en
skrifvelse fallit till följd af Andra Kammarens afslag å utskottets
hemställan, skall jag endast yttra mig i största korthet.
Herr Kardell har i sin motion omförmält bestämmelsen i första
momentet af mantalsskrifningsförordningens tredje paragraf, der det
Onsdagen den 17 Mars.
39
N:o 13.
skrifning.
(Forts.)
stadgas: »En hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt» Då det
emellertid naturligtvis finnes åtskilliga personer, som under olika delar an^ mantait.
af samma år äro bosatta å olika ställen, och på bvilka den generella
regeln icke kan tillämpas, så kräfves det supplerande bestämmelser
rörande sådana personers mantalsskrifningsort. Sådana meddelas också
i paragrafens andra moment, men motionären har af bristande insigt
i sistberörda bestämmelser läst dem så, att de skulle innefatta undantag
från bufvudregeln, i stället för hvad de äro, nemligen förklarande
bestämmelser, och derigenom har han kommit till de slutsatser,^som
han dragit. Det är klart, att om man uppför en byggnad pa sa los
grund, rasar hela byggnaden. . , , ,. . ,
Dermed lemnar jag motionären och öfvergar till utskottets utlåtande.
Utskottet bär såsom hufvudskål anfört, att ordet bosatt icke
är no<r tydligt och att det kräfver eu definition, och i den vägen
lemnat° vissa antydningar. Då jag bar grundad anledning antaga, att
en annan ledamot af utskottet derom kommer att yttra sig, lemnar
lag den frågan å sido. . , LL , ,.
Utskottet anför vidare, att erfarenheten visat, att de myndigheter,
bvilka det tillkommer att afgöra dylika frågor, väsentligen olika
uppfattat och tillämpat ifrågavarande stadgande. Det förhåller sig
visserligen så, att de myndigheter, som i första och i andra instansen
haft att tillämpa detta stadgande, i något fall stannat i olika
beslut; men vill Riksdagen reformera alla de lagstadganden, der domstolar
i olika instanser icke kommit alldeles öfverens, tror jag icke,
att man kan inskränka reformerna till tredje paragrafen i mantalsskrifningsförordningen.
Det kräfdes nog då en hel ny lagberedning.
Om det sålunda är sant, att vissa myndigheter i första och andra instansen
olika tillämpat dessa bestämmelser, har deremot den högsta
myndigheten, Kongl. Maj:t i statsrådet, fullt konseqvent tillämpat
desamma, så konseqvent till och med, att, om man granskar de af motionären
uppgifna fallen, det visar sig, att den högsta dömande myndigheten
utan något vacklande i hvarje fall tillämpat desamma; och
och då man talar om prejudikat, gäller ju detta prejudikat i sista
och högsta instansen.
Det är icke längre sedan än 1894 års riksdag, da nu gällande
mantalsskrifningsförordning antogs enligt då framlagdt kongl. förslag,
som var föranledt af en skrifvelse från 1871 års Riksdag. Vibehöfde
således tre och tjugu år från den af Riksdagen uttalade önskan om
en ny mantalsskrifningsförordning till att få den färdig. Skola vi nu,
då denna förordning icke ens tillämpats i tre år, vara färdiga att
rubba den och rubba just kardinalpunkten i den, ty, mine herrar, vi
vilja väl hålla på, att'' man skall mantalsskrifvas, der man är bosatt,
låt vara, att en persons verksamhet delvis faller inom annat område.
Jag vågar hysa den förhoppningen, att kammaren med bifall till
det i reservationen framstälda yrkande afslår såväl motionen som utskottets
hemställan.
N:o 13. 40
Onsdagen den 17 Mars.
... Herr Svedelius: Då Andra Kammaren redan afslagit bevillang.
mantals- vuimngsutskottets nu ifrågavarande hemställan, kunde det ju tyckas
skafning, icke vara synnerligen mycket skäl att tala om saken, alldenstund det
“k« kan vara af naSon afsevärd betydelse, huru denna kammare beslutar,
men jag anser mig dock böra med några ord betona den anedmng
utskottet haft till den gjorda framställningen. Utskottet har
uttryckligen framhållit, att utskottet till fullo inser de stora svårigheter,
som äro förknippade med ett förtydligande af den ifrågavarande
paragrafen, men utskottet har dock ansett sig böra det oaktadt föresia
en skrifvelse hli Kongl. Maj:t för att söka få till stånd en tillfredsställande
ändring i förhållandena. Särskilt har utskottet betonat
önskvärdheten af att få en definition på hvad som menas med
ordet bosatt . Det förekommer, såsom bekant, fall, då en person har
bostad pa tva särskilda håll. Exempel i det hänseendet finnes i motionen
framlagdt: En person är bosatt på Djursholm, men har äfven
bostad eller hyr ram i Stockholm. Det kan ju vara vanskligt att
åtgöra, huruvida han är bosatt, der han arbetar om dagen eller der
han tillbringar nätterna. Det är ju gifvet, att, om personen har familj,
man kan genom att bedöma familjens boningsort få en tillfvllestgöraude
vägledning, men i många fall kan det vara ganska vanskligt
att bestämma, hvar den rätta bostaden skall anses vara. Reservanten
ar myc et ngtigt framhållit, att motionären begått ett misstag, då
an talar om att det efter första raden i paragrafen följande stycket
s lille handla om undantag från regeln. Derom är jag fullkomligt
reservanten. Deremot har reservanten försökt göra några
definitioner pa ordet bosatt, och det synes mig just derpå, att saken
ar temligen otydlig. Han säger der: »det andra stycket af samma
moment innehaller icke, såsom motionären synes hafva förestält sig,
undantag från hufvudregeln, utan förklarande bestämmelser, tillämpliga
endast för sådant fall, att någon uppehåller sig under samma år
inom mer än ett mantalsskrifningsdistrikt och det på grand häraf
icke utan vidare kan sägas, hvar han är bosatt. Första delen af andra
stycket utgör en förklaring om hvad som här bör förstås med
ordet bosatt.» Går jag till detta ställe, lyder det sålunda: »Uppea
ler sig någon under olika delar af året inom särskilda mantalsskriiningsdistrikt,
betraktas han såsom bosatt i det distrikt, der han
vistas under sådana förhållanden, att han med afseende å tjenst,
verksamhet eller andra^ omständigheter bör anses derstädes hafva sitt
egentliga hemvist.» Ku har likväl i det exempel, som motionären
ramlagt, en banktjensteman af alla tre instanserna — och det kan
icke mila mig in att uttala något klander öfver det beslut, hvari
de kommit - ansetts vara bosatt vid Djursholm, oaktadt han
har hela sin verksamhet i Stockholm. Detta står alldeles i strid med
den tolkning, som reservanten gjort, eller det visar åtminstone, att
denna tolkning icke är tillräcklig, utan att det finnes tvifvelaktiga
tall der en dylik förklaring icke är tillämplig eller icke håller
streck.
41 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
Vidare säger han längre ned i sin reservation: »För denna i Om ändring i
förordningen omtalade frihet att välja mantalsskrifningsort måste så- ''a°ng_rmanfais.
som oeftergifliga vilkor förutsättas för det första, att den person, skrifning.
hvarom fråga är, uppehåller sig inom mer än ett mantalsskrifnmgs- (Forts.)
distrikt under sådana förhållanden, att med ledning af ofvan angifna
definition icke kan bestämdt afgöras, hvar han lagligen skall anses
bosatt, samt för det andra, att han inom hvart och ett af dessa distrikt
antingen eger fast egendom eller idkar rörelse.» Huru litet äfven
denna definition är uttömmande eller fullt tillfredsställande, framgår
af ett exempel, som jag tillåter mig omnämna, ehuru det visserligen
icke finnes i motionen, men som jag dock känner till. En person
eger eu egendom på landet, men vistas der endast kortare tid. Egendomen
är utarrenderad, och egaren tillbringar största delen af året
i hyrd våning i Stockholm. På den grund yrkas också, att han skall
låta mantalsskrifva sig i Stockholm, men öfverståthållareembetet resolverade,
att den ifrågavarande landtegendomen skulle vara hans
rätta mantalsskrifningsort på grund deraf, att han utöfvade ett Riksdagens
uppdrag i Stockholm — detta på grund af det särskilda momentet
härom i författningen. Derpå förklarade kammarrätten, att
ehuru visserligen så vore förhållandet, borde dock, då personen i
fråga dessutom hade åtskilliga andra uppdrag, han på denna grund
mantalsskrifvas i Stockholm. Kongl. Maj:t åter resolverade, att då
den omständigheten, att klaganden vore bosatt i Stockholm, icke vid
det förhållande, att han erhållit ett Riksdagens uppdrag, borde mot
stadgandet i tredje § sjette mom. i kongl. förordningen den 6 augusti
1894 föranleda dertill, att klaganden skulle af sådan anledning mantalsskrifvas
i Stockholm, samt hvad i målet i öfrigt förekommit angående
klagandens verksamhet i Stockholm ej heller vore af beskaffenhet,
att klaganden på grund deraf vore skyldig låta sig i Stockholm
föras i mantal, fann Kongl. Majit godt att upphäfva kammarrättens
och fastställa öfverståthållareembetets utslag. Här ser man,
enligt senare delen af detta utslag, ett fall, der valfrihet medgafs —
och jag tillåter mig lika litet der göra någon anmärkning mot tolkningen
af författningen — ehuru personen i fråga icke hade det af
reservanten omnämnda oeftergifliga vilkoret att inom hvart och ett af
de båda mantalsskrifningsdistrikten antingen ega fastighet eller idka
rörelse. Jag har velat nämna detta för att visa, huru befogadt det
varit för utskottet att söka iramhålla önskvärdheten af en tydlig definition
på ordet bosatt.
Vidare har utskottet framhållit såsom ett önskningsmål, att den
kommunala beskattningen måtte kunna skiljas från bevillningsbeskattningen,
på det kommunerna måtte komma i åtnjutande af dem rätteligen
tillkommande skattebidrag. Att detta sistnämnda också af lagstiftarne
funnits hafva fog för sig, framgår af nu gällande bevillningsförordning,
hvilken visserligen såsom regel säger, att eu person skall
vara skattskrifven, der han är mantalsskrifven, men som dock gör
det undantag derifrån, att »handlande, fabriksegare samt annan yrkes
-
N:o 13. 42
Onsdagen den 17 Mars.
°fö''rordning,! ^ nämiosidkare taxeras för inkomst af rörelsen eller yrket å den
ang. vi antal»- e^er orter, der rörelse eller yrke eller någon hufvudsaklig gren
skrifning, deraf på mera sjelfständigt sätt eller i afsevärd omfattning idkas.»
(Forts.) Men härigenom inträffar det, såsom det synes, egendomliga förhållan
det,
att en handlande eller handtverkare, som — för att begagna ett
motsvarande exempel — bor vid Djursholm och utöfvar sin verksamhet
i Stockholm, skall betala sina skatter i Stockholm, då deremot
den förutnämnde bankdirektören under alldeles samma förhållanden
skall såväl mantals- som skaf /skri fvas på landet. Det synes
nog egendomligt, att vissa befattningar på detta olika sätt behandlas.
Visserligen föreligger denna beskattningsfråga icke alldeles direkt i
motionen, men det är utan allt tvifvel berättigadt att taga den i betraktande
vid bestämmande af, hvar rätt mantalsskrifningsort skall
anses vara. För öfrigt har utskottet, såsom sagdt, icke varit blindt
för svårigheterna att få en förändring i bestämmelserna till stånd,
men utskottet har också tänkt sig, att, då ovedersägligen olika tolkningar
skett och ganska säkert sådana olika tolkningar i ännu vidsträcktare
grad komma att ske, önskligt vore, om Kongl. Maj:t toge
i öfvervägande möjligheten att få tydliga bestämmelser. Skulle detta
icke låta sig göra, har icke något värre händt, än att man fortfarande
finge söka hjelpa sig fram, så godt man kunde, med den gällande författningen
med stöd af prejudikat.
Jag vill sluta med hvad jag började, att jag inser, att det har
föga betydelse, hvad beslut kammaren fattar, men då jag icke kan se
annat, än att utskottet haft skäl för sitt yrkande, ber ''jag att få vrka
bifall till utskottets förslag.
Grefve Wachtmeister, Hans: Vid genomläsning af utskottets
betänkande finner man, att det icke endast är ett förtydligande af
ifrågavarande stadgande, utan fastmer en förändring, och det en ganska
genomgripande förändring, som utskottet åsyftar. Hittills har hufvudregeln
varit den, att en hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt,
och det måste medgifvas, att ganska vigtiga skäl tala för en sådan
regel. Staten behöfver för sina ändamål en fullständig bokföring af
sina medborgare, och hvad är då naturligare och ändamålsenligare, än
att hvar och en bokföres eller skrifves, der han är bosatt. Nu säger
utskottet, att det vill bibehålla denna regel, men tillika gifva en definition
af ordet bosatt, och vill då definiera det så, att mantalsskrifningsorten
i regeln blir, der eu person bedrifver sin hufvudsakliga
verksamhet. Detta torde väl få anses vara en ganska egendomlig
definition af ordet bosatt. Fn person är väl bosatt, der han har sin
bostad och familj, icke der han arbetar om dagarne. Då kan man
fråga, huru utskottet kommit till ett sådant resultat, och derpå svarar
utskottet: »det torde ej vara annat än med rättvisa öfverensstämmande,
att den kommun, inom hvilken en person drifver sin verksamhet
och af hvars allmänna inrättningar han drager fördel, äfven
får af honom uppbära direkta skattebidrag.» Det är således hänsyn
43 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
till de kommunala utskylderna, som för utskottet varit bestämmande,
Hvilken, så att säga, förryckande rol, de kommunala utskylderna kunna J"™r„™ntah
spela, känner hvar och en, som tagit befattning med bevillningslag- skrifning.
stiftningen, och kammaren har äfven erkänt detta, då kammaren nyss (Forts.)
beslöt eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med hemställan, att utredning
måtte ega rum i fråga om upplösning af sambandet mellan bevillningen
och den kommunala beskattningen. Jag hemställer då, om det
är skäl att låta hänsynen till kommunalutskylderna spela in äfven i
frågan om mantalsskrifningsortens bestämmande på ett helt annat och
mera ingripande sätt än hittills. Jag tror, att sådant leder till konseqvenser,
som man finge ångra. Man kommer in i en cirkelgång, då
man föreskrifver, att bevillning och kommunala utskylder i vissa fall
skola utgöras, der en person är mantalsskrifven, men tillika till mantalsskrifningsort
bestämmer den ort, der det anses lämpligt, att personen
betalar skatt.
Nu är det visserligen icke min mening att påstå, att frågan om
kommunernas rätt att af sina medlemmar uppbära skattebidrag, trots
dess stundom invecklade beskaffenhet, skulle vara af underordnad
betydelse; tvärtom, det är en fråga af mycken vigt, lika vigtig som
trots någon annan. Men jag her, att man här ville låta detta vara
detta, låta »mantalsskrifningsorten vara den från mantalsskrifningens
synpunkt lämpligaste samt låta hvar och en i den kommun, der detta
ur kommunalbeskattningens synpunkt är rättvisast, betala sina kommunalutskylder.
Man behöfver verkligen icke sammanblanda dessa
båda saker. Frågan löses lättast, om sambandet mellan de kommunala
utskylderna och den allmänna bevillningen upphäfves; men äfven
utan eu sådan reform finnes det ett sätt att låta kommunerna komma
i åtnjutande af den rätt, som kan vara skälig. Om man t. ex. anser
orättvist, att en person, som bor i en kommun, men utöfvar sin verksamhet
i eu annan, icke bidrager till utskylderna i den senare, har
man den möjligheten att ändra bevillningsförordningen på det sätt,
att han får betala bevillning och följaktligen äfven kommunala utskylder
i den kommun, der han har sin verksamhet. Ett sådant sätt
att gå till väga, om hvars lämplighet och rättvisa ur skattesynpunkt
jag dock icke nu vill yttra mig, skulle stå i full harmoni med hvad
i andra likartade fall förut gjorts. Något behof att för detta ändamål
ändra mantalsskrifningsförordningen tror jag deremot icke förefinnes.
Jag förenar mig i yrkandet om utslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
betänkande hemstält samt vidare på afslag dera; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
N:o 13. 44
Onsdagen den 17 Mars.
°li dunder Föredrogos dels Första Kammarens tillfälliga utskotts den 9 och
visningstiden ^ } donna månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af väckt
i folksko- motion om tillägg till § 15 mom. 2 i folkskolestadgan, dels ock ett
loma. från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag, n:o 153, med
delgifoing af sistnämnda kammares beslut i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om tiden för den dagliga
undervisningen i folkskolorna.
Herr Pettersson, Carl: Då jag icke kan biträda det slut.
hvartill Första Kammarens första tillfälliga utskott i den föreliggande
frågan kommit, skall jag bedja få framställa några skäl dertill.
• _ Till eu början vill jag erkänna, att ett af de skäl, som föranledt
motionären till hans framställning, nemligen att barnen skulle få mer
öfning i hemarbeten, biträder äfven jag, men jag tror, att syftemålet
kan vinnas på annat sätt, än motionären och utskottet föreställa sig.
Hufvudskälet, hvarför jag icke kan vara med om utskottets betänkande,
är den öfveransträngning, som skulle uppkomma i skolorna,
då läsetiden ordnades så, att det icke blefve det 1 å 2 timmars afbrott,
som nu är vanligt, utan blott ett uppehåll af Vä timme under
de 4 å 5 timmar, hvarunder läsningen vanligen pågår i småskolorna.
I folkskolorna är läsetiden ofta 6 timmar, om dagen* och i småskolorna
5; men i motionärens hemort ser det ut att vara blott 4.
Äfven ser det ut, som om i samma trakt denna korta undervisningstid
reducerades till bvarannandagsundervisning, hvilket skulle göra
en läsetid af 12 timmar i veckan; men detta är förmodligen en
missuppfattning å min sida. Skulle förhållandet vara sådant, som
jag antager, vore det mycket beklagligt. I småskolan inhemtas nemligen
de kunskaper, på hvilka undervisningen i folkskolan bygges.
Det är hufvudsakligen innanläsning och biblisk historia, som der
läras, och härför behöfves verkligen 8 månaders undervisning om
året. Om jag förstått motionären rätt, skulle denna tid äfven i
småskolorna inskränkas till 4 månader på det sätt, att läsningen egde
rum blott hvar annan dag, men denna tid är alldeles för liten för
meddelandet af kunskaper, tillräckliga att derpå bygga undervisningen
i folkskolan. Det är möjligt, att jag misstager mig i denna min
uppfattning af motionärens mening, och jag erhåller säkerligen i sådant
fall upplysning härom under diskussionens lopp, men så gestaltar sig
saken för mig nu, sedan jag läst motionen.
Medan jag är inne på småskolans område, om hvilket jag icke
saknar kännedom, då jag dels är skolrådsordförande och dels varit
folkskoleinspektör, vill jag såsom min erfarenhet framhålla, att undervisningen
här redan nu ganska snart uttröttar lärarinnorna, så att de
blifva sjukliga och, sedan de någon tid tjenstgjort, måste upphöra
med undervisningen samt egna sig åt annan verksamhet. Skulle läsetiden
nu ordnas så, att de icke finge den nu vanliga ledigheten mellan
undervisningstimmarne, befarar jag, att omsättningen blefve ändå
större. Besynnerligt nog har utskottet, såsom af betänkandet framgår,
45 N:0 13.
Onsdagen den 17 Mars.
haft kännedom om hvad pedagoger och erfarne män invändt emot
en sådan undervisningstid. Det vittnar om ärlighet från utskottets
sida, att det erkänner detta, men det borde då, så vidt jag kan finna,
äfven hafva tänkt litet mera på saken. På sid. 5 omnämner utskottet,
att man emot förslaget haft mycket att invända, och anför
slutligen: »Fem timmars undervisning utan annat afbrott än kortare
raster vore alldeles för ansträngande ej mindre för läraren, hvilken
deraf uttröttades, än äfven för barnen, hvilka kroppsligen och andligen
uttröttades, icke med behörig uppmärksamhet kunde följa undervisningen
och för lång tid lemnades utan annan föda än möjligenen
smörgås.» I sammanhang dermed nämner utskottet tillika, att en af
Kongl. Maj:t tillsatt komité för ordnande af undervisningen i vissa
städer föreslagit, »att efter tre, högst fyra lärotimmar, i hvilket sistnämnda
fall minst en timme skulle användas till undervisning i slöjd
eller gymnastik, skulle lemnas en längre ledighet af minst en timme».
Så säga nu erfarna pedagoger, men ehuru utskottet framdrager deras
yttranden, har det icke tagit dem under vidare öfvervägande, utan
kommit till ett helt annat resultat. Om jag nu skulle göra en tilllämpning
på förhållandena inom kamrarne af den ordning, utskottet
anser kunna följas i skolorna, sa finge vi tänka oss arbetstiden utsträckt
till 6 timmar hvarje dag från riksdagens början till dess slut.
Yi kunna vidare tänka oss talmannen såsom magister i skolan med
åliggande att förhöra oss rörande kongl. propositioner, de under riksdagen
väckta motionerna, omkring 50 här och 150 i Andra Kammaren,
samt rörande utskottsbetänkanden och mera dylikt. Han
skulle tillika hafva att afgifva förklaringar rörande ekonomiska, och
statssaker, grundlagar och andra lagar, hvarvid vi skulle sitta såsom
åhörare. Denna verksamhet skulle börja klockan 11 och med Va
timmes uppehåll pågå i 6 timmar, således till klockan Va 6. Jag
föreställer mig, att man icke skulle vara belåten härmed, utan att
det snart skulle väckas motion om förändring i tiden. Antaget då,
att man med 5 timmars arbetstid började klockan 9 och höll i till
12, så föreställer jag mig, att man icke vore belåten med blott en
timmes uppehåll. Finge, vi icke två timmar, tror jag vi skulle klaga
på öfveransträngning. Äro vi icke redan nu öfveransträngda, om
sammanträdet håller i till klockan 4 eller 5? Kusar icke då en
stor del af kammarens ledamöter på dörren, vare sig derför, att de
äro hungriga, eller af någon annan orsak? Nu går det i allmänhet
mycket väl för sig, ty först och främst hafva vi icke den undervisning,
jag talat om, men i vanliga fall är uppmärksamheten i allmänhet
icke stor; man åhör diskussionerna under gemytligt samspråk, går
stundtals ut i korridoren, i sammanhindningsbanan eller i läsrummet,
och på detta sätt befria vi oss från vådan af öfveransträngning. Men
sådana friheter får man icke taga sig i en skola.
Utskottet synes icke utan betänkligheter hafva framkommit med
sin kläm, ty motiveringen är stöld på skrufvar. På sid. 9 säger detsamma:
»utskottet föreställer sig, att denna byordning icke skall
Om den dagliga
undervisningstiden
i folkskolorna.
(Forts.)
N:o 13. 46
Onsdagen den 17 Mars.
°h dunder-'' V?rka skadlig^ Pa barnen eller på lärarne. Men erfarne pedagoger
vigning suden Pas^a motsatsen, såsom utskottet sjelf sagt. »Det synes utskottet»;
i jolksko- — således icke något bestämdt påstående af utskottet. Vidare
(Forts ) säger det: »utskottet är dock tveksamt, huruvida förmiddagsläsningen,
som med framgång torde kunna genomföras i de skolor, der läsningen
pågår fem eller sex dagar i veckan, må kunna, utan att läro
kursen
obehörigen afknappas, tillämpas i de fall, der skolgången är
inskränkt till tre dagar i veckan.» Således är utskottet icke rigtigt
säkert på sin sak, och jag undrar icke derpå.
Såsom det torde vara bekant, hafva motioner, sådana som den
föreliggande, framburits förr i Riksdagen, nemligen 1889 och 1890,
och vid båda dessa tillfällen afslogos de af Första Kammaren. Ku
höra vi, att en dylik motion framkommit i Andra Kammaren och
der bifallits. Detta kan dock väl icke utgöra något skäl, att Första
Kammaren bifaller baron Klingspors hemställan.
Jag sade i början af mitt anförande, att motionärens hufvudsyftemål,
att barnen måtte få lära sig biträda vid arbetet i hemmen,
är alldeles rigtigt; men månne det icke kan vinnas på annat sätt än
genom en sådan läsordning, som här är föreslagen? Jo, det finnes
en utväg, hvarvid folkskolestadgan icke behöfver ändras och folkskoleinspektörens
tillåtelse begäras. Denna anordning är redan vidtagen i
åtskilliga skolor, och jag känner framstående män, som sagt, att den
vore ett ideal för folkskolan. Småskolekursen kan dock på inga
vilkor förkortas. Barnen böra gå der icke hvarannan utan hvarje
dag för att erhålla den färdighet i innanläsning, som utgör grunden
för tillegnande af allt bokligt vetande. Sedan barnen kommit in i
folkskolan, kunna de ^ fördelas på klasser, hvilka lära på olika tidelag
året. Det är 8 månader som läsningen skall pågå; man kan då
låta den lägre och den högre afdelningen hvardera läsa under 4 månader,
den högre under vintertiden och den lägre, de som nyligen
gått ut från småskolan, under våren och sommaren. Dermed vinnes,
att den^ högre afdelningen, som genomgått sina kurser under den
mörka årstiden, har hela tiden från mars till början af november
ledig, hvarunder dessa barn kunna sysselsätta sig med då förekommande
jordbruksarbeten. Då behöfver icke, såsom nu ofta är händelsen,
när barnen läsa 8 manader af aret, förfallolös bortovaro från
skolan inträffa, då föräldrar eller husbondefolk begära, att de skola
biträda vid arbeten, hvaruti de i mån af sina krafter kunna deltaga.
Om läsning i skolorna pågår hvarannan dag, såsom motionären antyder
förhållandet vara i Vestergötland, så kunde detta till största
fördel för alla intresserade ändras så, att barnen få ledigt under hela
8 månader, utan att en enda läsdag derför behöfver försummas. I
sjelfva verket torde hvarje barn ej få mycket mer än 4 månaders
undervisningstid, äfven om det bevistar folkskolan 8 månader om
året. Ty det är ju icke mer än en afdelning af de närvarande lärjungarne,
som får åtnjuta lärarens omedelbara undervisning; den
andra är sysselsatt med s. k. tysta öfningar, hvilket jag för min del
47 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
ej kan anse för annat än en föga vinstgifvande nödfallsutväg. Den
andra indelningen af folkskolan, då de äldre och yngre barnen läsa
hvar för sig, har medfört goda resultat, af hvilka de minsta icke äro,
att skolkning sällan förekommer och att de mera vuxna barnen äro
oförhindrade att deltaga i hemmens arbete.
Efter denna digression återvänder jag till mitt egentliga ämne
och anhåller, herr grefve och talman, att på anförda grunder få yrka
afslag å utskottets föreliggande betänkande.
Herr So rensson: Den afgifna motionen liksom också det slut,
hvartill utskottet kommit, afse att utgöra en förbättring af folkskolestadgan
i vissa hänseenden. Jag tviflar på, att denna förändring är
nödig och tviflar ännu mer på att den är nyttig. Tack vare de rika
anslag, som beviljats både af Riksdagen och de kommunala myndigheterna
är vårt folkskoleväsen stadt i en stark och god utveckling, men
jag befarar, att ett bifall motionärens framställning skulle hämma
och förrycka denna utveckling i betänklig grad. Jag stöder denna
min förmodan dels på en långvarig erfarenhet såsom skolrådsordförande,
dels på den erfarenhet, jag vunnit under många år genom enskild
och offentlig undervisning och dels på den komités åsigter, hvars
uttalanden af utskottet anföras. Jag vågar tro, att äfven regeringen
har samma uppfattning af frågan, då det upplyses, att regeringen
aldrig de senare åren medgifvit läsetidens vid folkskolorna inskränkande
på det sätt, att undervisningen finge fortgå under 5 timmar
å rad. Det är min fulla öfvertygelse, att folkskoleundervisningen
skulle lida ganska betydligt, om detta förslag ginge igenom och
blefve allmänt tillämpadt. Motionären säger, att det vore lyckligast,
om en sådan anordning af undervisningen kunde göras, att hvaran
nandagsläsning vore regel samt läsetiden 5 timmar med vanlig 10
minuters rast mellan hvarje timme samt klockan 11 förmiddagen ett
något längre uppehåll. Derigenom skulle man vinna nio halfva dadar
i veckan, hvarunder de kunde få sysselsättning i hemmen, och
endast 3 halfva dagar behöfva egnas åt undervisning i skolan. Enligt
det förslag, som motionären sålunda framstält, nemligen 5 timmars
undervisning, med 10 minuters uppehåll mellan de första timmarne
samt en half timme mellan de två sista, skulle 60 minuter
afgå från läsetiden, som sålunda endast blefve 4 timmar om dagen
och med läsning hvar annan dag 12 timmar i veckan. Jag
undrar, om det är möjligt att bibringa barnen en grundlig undervisning
genom ett sådant arbete. Jag föreställer mig, att detta skulle
vara att gå tillbaka i ganska betänklig grad i stället för att gå
framåt. Jag vågar till och med säga, att en sådan anordning skulle,
i stället för att motverka, bidraga till det vagabondlif, som motionären
säger vara rådande på många ställen, såsom en följd af den närvarande
anordningen, och som han vill motverka. Men jag försäkrar,
att många föräldrar finnas, som säga: »vi äro lyckliga, så länge
barnen äro i skolan, men vi veta icke hvad vi skola göra al dem,
Om den dagliga
underv
isning stiden
i folkskolorna.
(Forts.)
N:o 13. 48
Onsdagen den 17 Marg.
°li''a ‘under'' ^ komma hem.» Visserligen kunna de i många fall användas
rUnhignidtn utföra hvarjehanda i landtbruket förekommande mindre arbeten,
i folksko- men en stor mängd barn få icke någon sysselsättning alls, då de äro
hemma, utan det blir ett kringdrifvande vagabondlif. Den anordor
s’'' ning, som den föregående talaren antydde, bar äfven i den trakt, dit
jag har min verksamhet förlagd, i någon mån blifvit använd. Barnen
gå der flitigt i skolan från den 1 november till den 20 april,
derefter lemnas de större barnen ledighet att komma ut och tjena.
Derigenom gå de visserligen icke förlustige den öfning i arbetet,
som äfven jag för min del anser nödvändig för dem. På detta sätt
åstadkommes dessutom en ganska god hjelp för föräldrarne. En arbetare
eller statdräng, som kan få 2 å 3 barn ut att tjena, slipper
först och främst att under tiden föda dem och vidare kunna barnen
efter slutad tjenst medföra hem en ersättning af 20 å 25 kronor för sitt
sommararbete, och detta är utan tvifvel en ganska god tillökning i
familjens inkomster.
Visserligen säger utskottet, att domkapitlen och folkskoleinspektörerna
skola genom sin rätt att pröfva och afslå framställningar i
fråga om läsetiden förekomma, att missbruk i detta hänseende eger
rum. Men jag föreställer mig, att domkapitlen skulle hafva mycket
svårt att säga nej, i fall af någon kyrkostämma enhälligt en sådan
anordning af läsetiden antoges, som den utskottet bär föreslagit. Jag
kan tänka mig, att under nuvarande förhållanden en enda person
bar afgörande beslutanderätt på kyrkostämman och således helt och
hållet bestämmer om denna sak; domkapitlet får då anföra mycket
giltiga skäl för ett afslag i detta hänseende.
Det är visserligen åtskilligt, som talar för utskottets åsigt och
det slut, hvartill det kommit. Jag erkänner villigt, att det är betydligt
bättre och mera tillgodoseende undervisningen än det förslag,
motionären framställer, så vida ej skolgången inskränkes till hvarannandagsläsning,
ty då är jag i hög grad betänksam och skulle
helst vilja yrka afslag. Men i förhoppning att domkapitlen i sådant
hänseende skola hindra, att missbruk eger rum, och se till, att skolkurserna
upprätthållas, vill jag icke göra något yrkande derpå. Jag
vill blott vid detta tillfälle hafva uttalat mina farhågor för de följder,
som ett bifall till utskottets förslag kunna medföra. Jag har
intet yrkande.
Herr Rodhe: Jag undrar alldeles icke på, om många ställa sig
tveksamma att skänka sitt bifall till denna motion. Jag har sjelf
hyst stor tvekan, och jag föreställer mig också, att, i fall motionen
bifalles och det blir i lag medgifvet, att i folkskolorna förlägga all
läsning till förmiddagarne, tillåtelse härtill i sjelfva verket icke
kommer att meddelas åt så synnerligt många skolor, eftersom denna
anordning icke passar för flertalet; särskildt der man infört hvarannandagsläsning,
och detta har skett i ett mycket betydligt antal
skolor, fruktar jag, att denna anordning på de flesta ställen skall
49 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
befinnas vara mindre lämplig. Icke för ty bar jag inom utskottet O™ ^underskänkt
min röst för bifall till motionen. Jag har gjort detta framför ^mingsUden
allt derför, att jag anser det vara klokt, att man, så vidt det kan ske i fvlksloutan
men för skolan, lemnar så stor frihet som möjligt med afseende a ^ortå)
de särskilda anordningarna af skolornas verksamhet. Man bör verkligen
akta sig för att göra skolan impopulär i våra dagar, då folket
drager så tunga bördor för skolväsendet och man ofta klagar, kanske
icke alldeles utan skäl, öfver ett folkskoletyranni. En klagan, som
också icke sällan höjes, är, att skolan, trots alla de offer som bragts åt
den, framvisar så ringa resultat. Tror man nu, att bättre resultat
skulle kunna vinnas genom en anordning, sådan som den föreslagna,
vore det då icke skäl att lemna tillåtelse till ett försök med en sådan
anordning? Hvad som särskild! gör denna anordning tilltalande
för mig är, att derigenom blefve det möjligt, att barnen koinme att
vistas mera i hemmet, att de koinme att mera deltaga i hemmets
arbete, längre tid förblefve under hemmets inflytande, hvithet måste
anses såsom en mycket stor fördel och vara af mycket stor betydelse,
derest icke abnorma förhållanden råda der, sådana som den föregående
talaren häntydde på.
Man har mot förslaget hufvudsakligen invändt, att det skulle
föranleda öfveransträngning både af barn, lärare och lärarinnor. Men
huru vet man egentligen detta ? Är det icke i sjelfva verket blott
på hypoteser eller teoretiska grunder man stöder sitt påstående härom?
Försigtigtvis begagnade också den förste talaren orden: »helt säkert»
skulle öfveransträngning blifva en följd. Jag tror icke, att det duger
här vid lag att stödja sig på teoretiska grunder, utan det är erfarenheten,
som ensam kan gifva det afgörande utslaget. Må då tillfälle
blifva oss beredt till att samla en rikare erfarenhet, än den vi redan
vunnit.
Jag sade en rikare erfarenhet, ty vi sakna dock icke alldeles
erfarenhet. Jag har i min hand en skrifvelse från en inspektör,
som på följande sätt sammanfattat de erfarenheter han gjort efter
iakttagelser rörande en anordning, sådan som den föreslagna. Han
säger, »att hvarken barn, lärare eller lärarinnor i någon mån varit
öfveransträngda, utan tvärtom de förra varit lifligare och uppmärksammare
än i de skolor, der det lästs som vanligt från klockan 9
förmiddagen till klockan 4 eftermiddagen; att skolgången i allmänhet
varit så utmärkt god, att intet barn till och med på flera år varit
frånvarande utan giltigt förfall; att barnen i kunskaper varit icke
blott jemförliga med, utan snarare stått framom dem i andra trakter,
dor alla barnen dagligen från klockan 8 förmiddagen—4 eftermiddagen
fått bevista skolan; att slöjdundervisningen kunnat vida ändamålsenligare
anordnas; och slutligen, att skolrådsordförandena, skolrådsmedlemmarne,
föräldrarne, lärarne och barnen varit synnerligen belåtna
med anordningen.» Om nu en erfarenhet, gjord på ett inskränkt
område, talar på detta sätt, på ett sätt, som alldeles veder
Fönta
Kammarens Prat. 181)7. N:o Vi. 4
N:o 13. 50 Onsdagen den 17 Mars.
°u a under9'' liigger (let uyssnämnda påståendet, är det då icke skäl, jag uppv
is ni ngt t ide n rePar det, att gorå ett försök med anordningen på flera ställen, så
i folksko- att man kunde vinna en rikare erfarenhet? Då nu dertill kommer,
7or»«. att man i den omständigheten, att inspektören och domkapitlet skola
(rortsj pröfva reglementet, torde hafva en fullkomlig garanti för att denna
anordning icke införes, der den ej passar, synas mig alla skäl tala
för bitall till förslaget; och beder jag derför att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Dickson: Då den föregående talaren med sin erfarenhet
inom folkskoleväsendets område kunde frambringa, såsom mig synes,
öfvertygande skäl för rigtigheten af utskottets framställning, ser jag
mig i tillfälle att kunna fatta mig kort.
.Tåg vill då först påpeka, att om utskottet i sina uttryck har
yttrat sig med en viss hofsamhet, är detta icke något bevis på tvekan,
endast ett vanligt hyggligt sätt att uppträda.
Hvad nu angår sjelfva saken, är det ju bekant, att vårt land är
ett långsträckt land och att det således finnes mycket olika förhållanden
och behof, och utskottets hemställan afser just att tillgodogöra
de olika behof, som kunna finnas på olika ställen. Det är ingalunda
meningen, att förmiddagsläsningen skall blifva obligatorisk,
ej heller att hvarannandagsläsningen skall blifva obligatorisk, utan
meningen är endast att möjligen kunna införa ett visst arbetssätt,
der det af folkskoleinspektören, domkapitlet och församlingen anses
kunna ske med fördel.
Jag måste instämma med den föregående talaren deri, att hela
talet om öfveransträngning är en hypotes, som icke är bevisad. Yi
hafva en erfarenhet i detta fall från Stockholm, der detta försök skett
med fördel. Det är ju kändt, att i Stockholm har under 30 år praktiserats
förmiddagsläsning med endast Va timmes uppehåll. Man ser
bland annat, att folkskoleinspektören C. G. Bergman reserverat sig
emot det komitébetänkande, som utskottet har åberopat och som den
förste talaren fäste sig så mycket vid.
Jag kan icke finna, att detta komitébetänkande är så synnerligen
bindande i afseende å skälen. Det framställer först den satsen, att
intellektuelt arbete i mera än tre timmar icke skulle vara bra. Erfarenheten
har visserligen visat, att det går bra, men deremot ställa
komiterade upp, att det är outredt om icke denna läsning alstrar den
klenhet hos det uppväxande slägtet, hvaröfver man så ofta klagar.
Om det vore så, att man klagade öfver klenhet hos den uppväxande
ungdomen just i de skolor, der man idkar förmiddagsläsning, då vore
det någon logik, men ifrån dessa skolor föreligger en god erfarenhet.
Om det således i andra skolor, der man läser både för- och eftermiddag,
klagas öfver klenhet hos den uppväxande ungdomen, så har
det med denna sak ingenting att göra. På sid. 7 i utskottets
betänkande talas om, att förmiddagsläsningen skulle föranleda dertill,
att läraren måste mycket flera gånger gå igenom samma sak, för att
51 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
den nödtorftigt måtte fattas åtminstone af flertalet barn. Men detta
är väl en erfarenhet, som man gör i alla skolor, att vissa barn äro J^ingttidén
mindre intresserade, och det tror jag icke har något sammanhang j folkskomed
förmiddagsläsningen. — Det framhålles vidare i komitébetänkandet,
att den åsigten mer än en gång uttalats, att ej heller läraren ( orts,)
förmår handhafva, med tillbörlig kraft, undervisningen under 5 timmar.
Härför lemnas icke någon bevisning alls. Det är endast ett
påstående. Hvad som derefter säges är endast, att lärarne skulle
vara jäfviga i denna fråga.
Jag kan således icke finna annat, än att det här förefinnes goda
skäl att medgifva hvad som i många år tillämpats i Stockholm och
äfven på andra ställen.
Hvad åter angår det förhållande inom Första Kammaren, att
man der icke skulle tycka om att läsa i ett sträck, så tror jag, att
Första Kammaren är ganska belåten med att kunna inskränka sig
till endast förmiddagsläsning. Jag har aldrig funnit, att aftonplena
— eller vår eftermiddagsläsning — varit af kammaren omhuldad.
Jag her att få yrka bifall till lagutskottets betänkande.
Friherre Klingspor: Såsom motionär i ämnet är det min
första pligt att framföra mitt vördsamma tack till det tillfälliga
utskott, som behandlat min motion och visat densamma en sådan
välvilja. Att motionen icke kommit fram onödigtvis, derpå har jag
bevis i de erkännanden, jag fått från ganska många håll, såsom i
skrivelser och protollsutdrag från församlingar att de varit tacksamma,
att denna fråga kommit fram, då förhållandena gjort det bjudande
för församlingarna att försöka på detta sätt få frihet att kunna ordna
läsningen efter omständigheterna. Då herrar Undbe och Dickson så
fullständigt upptagit denna fråga, vill jag endast för några få fall taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk.
Den förste ärade talaren yttrade sig om småskolorna och deras
arbeten. Jag tror, att han vet lika väl som vi alla andra, att ordnandet
af undervisningen och tiden för densamma ställer sig mycket
olika på olika trakter af vårt land. Jag vill i detta fall nämna,
att, i vår trakt, undervisningen i småskolorna fortgår under vissa
tider af året dagligen och under vissa tider hvarannan dag. Detta
beror allra mest på vägar och väglag, icke så mycket på sjelfva undervisningens
anordning. — För de barn, som tillhöra småskolan, är
det alldeles för ansträngande att hvarje dag gå dessa långa vägar
fram och åter, helst vägen är dålig och vädret icke är det bästa.
För dessa små barn om sju, åtta år behöfva afstånden icke vara så
långa för att blifva för dem ansträngande. Det är detta, som för
kyrkorådet varit det hufvudsakligen bestämmande i fråga om ordnandet
af undervisningen hvarje dag eller blott hvarannan dag. Jag
ber få nämna, att man på min ort, der undervisningen fortgår hvarje
dag, ordnat det så, att man läser 3 timmar i stöten och dublicerar
klasserna för att kunna bättre hinna med de föreskrifna kurserna.
N:o 13. 52
Onsdagen den 17 Mars.
°iZa''under- JaS, Vl11 pfl ®amma gang säg» den ärade talaren, att det har icke
visning stiden vl„ „ S1g Pa var or^ den tid, som sålunda lemnats åt småskolan,
i folksko- pa något sätt varit för knapp, för att ej barnen inom den ålder, som
tFoTtti folkskolestadgan bjuder, skulle kunna komma in i folkskolan Den
1 ■> betänkligheten tror jag således är fullkomligt onödig.
Det har vidare hänvisats till detta flera gånger omnämnda komitéuttalande,
utan att man fäst tillräcklig uppmärksamhet vid hvad som
framhållits af en af komitéledamöterna, folkskoleinspektören Bergman,
som väl får anses som en auktoritet i detta fall. Hans uppfattning
sammanstämmer med de åsigter, som jag i min motion uttalat. Emot
det, som man nämnt i fråga om öfveransträngningen, skall jag be att
få åberopa ännu en auktoritet, som jag har till mitt förfogande och
som jag skall be att här få citera för kammaren, nemligen professorn
i hygien vid karolinska institutet. Af hans uttalanden torde framgå,
att såväl komitén som åtskilliga myndigheter stå på eu antiqverad
ståndpunkt i detta hänseende och att erfarenheten härvidlag gått betydligt
framåt. Förhållandet är, att denna anordning af undervisningen,
den så kallade
i åtskilliga delar af landet. Professor Almquist säger nu rörande
den förmenta öfveransträngningen vid den odelade undervisningen:
»I folkskolorna är arbetet under skoltiden ej ens så ansträngande,
att barnens krafter fullt tagas i anspråk». Jag ställer mig fullkomligt
på, samma ståndpunkt. — Vidare har såväl han som äfven tyska
auktoriteter framhållit, att krafttillgången hos barnen är stadd i ökning
t. o. m. 5:e timmen, så att ingen kraftnedsättning under den
tiden visat sig. Det är den allra nyaste uppfattningen på detta
område.
Professor Almquist säger vidare i sin Allmänna helsovårdslära,
der det talas om fördelarne af den odelade undervisningen: »fördelar
vid den odelade undervisningen äro kort skoltid och lång tid för hemmet
och egna sysselsättningar». Det är detsamma, som herr Bodhe
nyss betonade vigten och betydelsen utaf. Vidare säger professor
Almquist: »I folkskolor i städer och orter, der skolvägen är kort, har
den odelade undervisningen mycket för sig.» Efter detta kommer en
mening af innehåll, att han anser denna undervisning lätt föra till
dublicering i samma skolrum. Om detta skall begagnas 5 timmar,
från kl. S till kl. 1, och vidare 5 timmar från kl. 1 eller 2 till kl. 7,
så blir skolan upptagen hela dagen, och då skulle icke tillbörlig ventilering
åstadkommas och renhållningen försvåras. I detta hänseende
vill jag säga, att man hos oss icke haft en tanke på, att ett sådant
missförhållande skulle få ega rum. Der denna odelade undervisning
tillämpas, tror jag icke, att detta kan på något sätt komma i fråga
för folkskolan. Denna sak existerar således icke. Dessutom bordet
blifva mycket lätt att tillse, att luftvexling och renhållning och dylikt
blifva goda.
Vidare framhåller professor Almquist på slutet af sidan 570, att
om hela läsningen förlägges till förmiddagen och ej börjar före kl. 9,
53 N:o 13.
Onsdagen den 17 Mars.
så kunna barnen knappast hinna hem till middagen och få litet varm
mat, då skoltiden är slut, hvarigenom de största fördelarne af den
odelade undervisningen skulle gå förlorade. I vår trakt är middagstiden
i hemmen vanligen mellan kl. 12 och 2. Om då läsningen i
skolan fortgår mellan kl. 8—1, så hinna barnen hem före kl. 2, medan
spisen ännu är varm. Detta framhåller professor Almquist som
en ytterst vigtig omständighet, och jag ber få betona, att detta är
också ur min synpunkt den vigtigaste omständigheten. På vår trakt
kan man icke tänka sig denna 5-timmars undervisning tillämpad
utan i förening med en sådan anordning och tidsindelning. Den är,
ur praktisk och ekonomisk synpunkt, för barn och föräldrar fördelaktigast,
och skolan blir då icke så betungande. I ganska många
skolor, som jag har reda på i Vestergötland, har man funnit så stora
fördelar af denna anordning, att man der med lifligt beklagande och
oro hört, att det varit fråga om, att de skulle tvingas till en förändring
i detta hänseende. Jag tror således, att med detta ställande af
komiténs uttalande i den dager, som det egentligen bör hafva, man
betydligt försvagar den betydelse, som en del talare velat gifva detsamma.
Vidare talade herr Pettersson om fördelen af att fördela skolan
på två afdelningar, som läste 4 månader af året hvardera. Med den
uppfattning deraf, som man har i mellersta Sverige, tror jag, att detta
skulle anses som en försämring. Jag anser som en fördel, att barnen
bibehålla den kunskap, de fått i skolan, och att den följer med dem
så länge som möjligt. Skulle man tänka sig, att de ginge i skolan
endast 4 månader och sedan vore utan all undervisning 8 månader
af året en suite, skulle de helt säkert glömma mycket till nästa termin,
hvithet väl icke vore någon fördel.
Herr Sörensson pointerade, att utskottet hade framhållit, att det
vore tveksamt, huruvida med enbart förmiddagsläsning skulle kunna
medhinnas de erforderliga lärokurserna, der skolgången vore inskränkt
till hvarannan dag.
I anledning häraf vill jag först säga, att kanske i Skåne, der,
såsom han meddelade, undervisningen plägar pågå från oktober till
april, och barnen sedan under sommaren få taga tjenst, en sådan
anordning, som han förordar, kan vara bra, men vi hafva det icke så.
Hos oss börjar vårterminen icke förr än omkring den 1 mars och
fortgår till frampå sommaren. Antagligen är anledningen dertill den,
att uppåt landet äro vägarne betydligt sämre, och ur den synpunkten
har man anordnat skolgången på detta sätt. Men derför kunna barnen
i dessa trakter icke taga tjenst under sommaren på samma sätt
som i Skåne. Jag ber dock få nämna till herr Sörensson en sak,
som kanske för honom kan vara af intresse. Vid denna hvarannandagsläsning,
som upptager barnens tid så föga, att de hafva ledigt
3 hela och 3 halfva dagar i veckan, förekommer icke sällan, att i synnerhet
flickor taga tjenst under skoltiden som barnflickor. Den korta
tid de äro upptagna i skolan hindrar icke detta. Derför har folkskolan
blifvit populär, och inspektören förklarar, att skolgången är jemn och bra.
Om den dagliga
undervisningstiden
i folkslio''
loma.
(Forts.)
N:o 13. 54
Onsdagen den 17 Mars.
liga under- den betänkligheten, att man icke skulle kunna medhinna
risningstiden kuiserna vid hvaranuandagsläsningen, vill jag säga, att om några barn
i f olksho- icke hinna det, så anse föräldrarne det ofta ej såsom någon större
(Forte) °jägeubet. De anse skolan icke såsom någon tunga hvarken för dem
eller barnen. Antingen barnen nu hinna med kursen eller icke,
tycka föräldrarne ofta, att det är godt att hafva dem qvar i skolan
ett eller^ annat år. Det har också visat sig, att de stundom göra
detta. Genom denna hvarannandags läsning har man flerstädes bättre
utrymme i skolan, och barnen få gå i skolan vid den ålder, då de
äro mest mottagliga för undervisning och denna kan göras bäst fruktbärande,
hvarjemte mellantiden till nattvardsundervisuingens påbörjande
icke blir så lång. Dessutom finnes hos oss i regeln fortsättnmgsskolan,
som förbinder den undervisning barnen fått i folkskolan
med nattvardsläsningen.
Jag tror sålunda, att kerrarne böra känna med sig, att man
måste medgifva församlingarije något, som redan på många håll med
fördel praktiserats och som fått så varma förespråkare, att det icke
torde kunna förefinnas några betänkligheter deremot.
Andra Kammaren har tvenne gånger efter votering antagit detta
förslag, och nu har det der antagits utan att ett enda ord fäldes och
utan votering, hvilket visar, att denna tanke trängt sig djupt in hos
representanterna i Riksdagens Andra Kammare. Någon anledning
till afslag här i denna kammare torde således icke förefinnas.
Jag ber att få instämma med herr Dickson och yrkar bifall till
utskottets förslag.
Herr Pettersson, Carl: Det har här åberopats hvad folkskoleinspektör
Bergman yttrat i saken. Hans mening är något skiljaktig
från de öfriga herrar komiterades, som skulle afgifva förslag till
ordnande af undervisningen i vissa städer. Han menar tro på, att
det icke skulle vara så farligt att hafva en sådan undervisning i
sträck. Men vi skola observera hvad han säger på sid. 8. Det heter
der: »då s. k. förmiddagsläsning användes, får denna icke utsträckas
i folkskolan utöfver fyra och en half timmar samt i småskolan icke
utöfver tre och en half timme dagligen.» Är det dit man nu vill
komma äfven på landsbygden? Nu heter det, att i småskolan
skall, läsas 4 timmar, ehuru herr Bergman föreslagit högst 37ä timmar,
och i folkskolan 5 timmar, ehuru herr Bergman der förslagit högst 4Va
timmar? Det skall väl gå derhän, att, sedan detta förslag gått igenom,
vi gå så småningom utföre och förminska mer och mer den dagliga undervisningstiden
för barnen. I Stockholm och kanske i andra städer
hafva de det på det viset, men hvad är det att tala om vägen från
hemmen till skolorna här i Stockholm emot den väg, som barnen
få tillryggalägga på landet, der de få gå långa vägar, så att de äro
trötta, då de komma till skolan, och trötta, då de komma derifrån, och
derför behöfva längre uppehåll än en Vä timme.
Onsdagen den 17 Mars.
55 N:o 13.
En föregående talare menade, att någon erfarenhet icke föreligger
beträffande den öfveransträngning, hvarför jag varnat, men på
den sida, han försvarade, der var erfarenheten synnerligen stor, och
han kunde icke nog berömma de rådande förhållandena. De pedagoger
och skolrådsordförande, som framlagt sina erfarenheter i denna sak,
måtte väl dock ega någon auktoritet i sådana frågor, som den föreliggande.
Och det torde vara skäl att något lyssna till dem, innan
man kastar sig in på en bana, som kan blifva förderflig i mer än ett
hänseende.
När man vet, att vårt folkskoleväsende gått så framåt, som det
gjort under den senaste tiden, att Sverige intager en af de högsta,
för att icke säga den högsta platsen i detta hänseende i hela verlden,
och då jag befarar, att hvad här föreslagits skulle lända till försämring,
så kan jag icke gifva min röst för förslaget. Jag vidhåller
min mening, att, i fall Första Kammaren bifaller detta utskottets utlåtande,
det spelas ett högt spel icke allenast om lärares och barns
krafter, utan äfven om vårt folkskoleväsendes framgång.
Grefve Hamilton: Jag begärde ordet för att inlägga en gensaga
emot ett yttrande af friherre Klingspor, hvarigenom han uttalade
sig för så kallad hvarannandagsläsning. Denna läsning anser
jag vara högst olämplig, nedsättande för folkskoleundervisningen och
antagligen uteslutande tillkommen på grund af sparsamhetsskäl. Jag
är en varm anhängare af folkskoleundervisningen, icke endast derför,
att jag i denna undervisning ser en borgen för att socialismen icke
skall vinna vidare intrång, ty upplysningen är bästa vapnet emot
dessa samhällsvådliga läror, utan äfven derför, att vår folkskola utgör
vår nationalstoltket. Åtminstone klappar mitt svenska hjerta varmt,
då jag vid studerandet af den europeiska statistiken finner, att vårt
lilla obetydliga och jemförelsevis fattiga land likväl i ett afseende
står främst bland de europeiska staterna, nemligen beträffande vårt
folks läs- och skrifkunnighet.
Hvad nu beträffar, huru vida förmiddagsläsningen skulle vara
till gagn eller icke för folkskolan, är det ju möjligt, att så kan vara
förhållandet, derför att denna underlättar för barnen möjligheten att
komma till skolan. Jag skulle på denna grund icke hafva någonting
emot förmiddagsläsningen, men jag är emot utskottets medgifvande,
att förmiddagsläsningen äfven får tillämpas vid de skolor, der undervisningen
sker blott hvarannan dag.
Herr Undbe: Blott ett par ord. Det har af några talare påståtts
vara en fördel, att hvarannandagsläsning skulle ega rum, af
en annan har framhållits, att afdelningsläsningen skulle vara den
bästa. Jag ber då få fästa uppmärksamheten på, att den fråga, som
här föreligger, berör alldeles icke de frågor, som sålunda biff vit
bragta på tal. Förmiddagsläsningen lian tillämpas både på hvarannandagsläsning
och afdelningsläsning. Dessa frågor stå alldeles
Om den dagliga
undervisningstiden
i folkskolorna.
(Forts.)
N:o 13. 56
Om den dagliga
undervisningstiden
i folkskolorua.
(Forts.)
Onsdagen den 17 Mars.
icke med hvarandra i det samband, som man synes ha velat göra
troligt.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande ärende yrkats: l:o) att kammaren skulle bifalla
hvad utskottet i berörda utlåtande hemstält och biträda Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut; samt 2:o) att kammaren skulle
afslå samma hemställan och vägra biträda Andra Kammarens ifrågavarande
beslut.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
det under l:o) här ofvan omförmälda yrkandet vara med öfvervägande
ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:o 2 och biträder Andra Kammarens i ämnet
fattade beslut, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och vägrar
biträda Andra Kammarens genom dess protokollsutdrag n:o 153 delgifna
beslut.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 41;
Nej — 15.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse!'':
n:o 11, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående riksgälds -
Onsdagen den 17 Mars. 57 N:o 13.
kontorets förvaltning under den tid, som förflutit sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor; och
n:o 14, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående postverket.
Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelser:
n:o 12, till fullmägtige i riksbanken, i anledning af verkstad
granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade uppdrag
i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och
riksbankshus; samt
n:o 13, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i samma ämne.
Justerades åtta protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde. *
Kammaren åtskildes kl. 3,46 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Första Kammarens Prof. 1S97. N:o 13.
ö
N:o 13. 58
Fredagen den 19 Mars.
Fredagen den 19 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 12 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande n:o 8,
i anledning af väckta motioner dels angående upphörande af tullen
å majs, dels ock angående förbud mot användande af majs för tillverkning
af bränvin.
Föredrogos statsutskottets nedannämnda, den 17 i denna månad
bordlagda memorial: *
n:o 32, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga
rörande riksstatens fjerde hufvudtitel.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes, och utskottets
i slutet af memorialet gjorda anmälan lades till handlingarna.
n:o 33, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens sjunde hufvudtitel.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts den 17 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 3.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.
59 N:o 13.
Fredagen den 19 Mars.
På framställning af herr talmannen beslöts,
utskottets under dagen bordlagda betänkande n:o 8
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,43 e. m.
att bevillningsskulle
uppföras
In fidem
A. v. Krusenstjerna.