RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Första Kammaren. N:o 10.

Lördagen den 6 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet von Krusenstjerna aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående jernvägsanläggningar
för statens räkning.

Herr statsrådet Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till ny förordning angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst, och

2:o) angående disposition af en del till kronoparker afsätta
områden inom Kristianstads län.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne februari.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 6, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen
till sjöförsvaret;

bankoutskottets utlåtande n:o 4, med anledning af väckta
motioner om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken,
äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 20, i anledning af väckt motion angående ändring af § 19
mom. 5 och 6 i förordningen om strafflagens införande;

Första Kammarens Vrot. 1897. N:o 10.

1

N:o 10. 2

Lördagen den 6 Mars.

Anslag till
upprensning
af Kalmar
stind.

u:o 21, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 18
kap. 15 § strafflagen, och

n:o 22, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 47
§ i förordningen om landsting.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till.Riksdagens skrifvelse n:o 6, till Konungen, angåendeval
af justitieombudsman och suppleant för honom;

dels ock till Riksdagens förordnanden:

n:o.7, för revisionssekreteraren m. m. A. F. Thollander att
vara Riksdagens justitieombudsman, samt

n:o 8, för revisionssekreteraren m. m. H. E. M. Bohman att
vara Riksdagens justitieombudmans suppleant.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 18 och 1£L

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 3 och 5 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 28,.
i anledning af Kong!. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till upprensning af Kalmar sund och ombyggnad
af Väddö kanal.

Punkten I.

Friherre Klinckowström: Statsutskottets här föreliggande
betänkande är af mycket egendomlig beskaffenhet, det är, om jag
får nyttja en bild, liksom en sällsynt växt, en fyrväppling på en
grön äng, men detta icke genom den utmärkta behandling, utskottet
egnat frågan, utan genom den, lindrigast uttryckt, underlåtenhet,,
hvilken förmärkes såväl vid utredningen som i fråga om det resultat,,
hvartill utskottet kommit. Och jag skulle icke besvärat kammaren,
med något anförande, om det icke här, liksom i nästa afdelning
af betänkandet, rörde sig om så stora summor, ja, snart sagdt, om
millioner, och om icke frågan här såsom i följande afdelning vore
af beskaffenhet att för samtlige riksdagsmän tarfva en mycket mer
genomgående utredning, än utskottet ansett den vara värd att erhålla.

bå noga tiden medgifvit har jag genomläst hvad utskottets betänkande
innehåller angående den föreslagna utvidgningen och för -

Lördagen den 6 Mars.

N:o 10.

djupningen af farleden i Kalmar sund, och har jag härvid funnit,
att det hufvudsakligen är fråga om två saker. Den ena är förslaget
att fördjupa sjelfva den stora farleden mellan Kalmar och
Öland, men den andra mycket väsentliga delen af frågan rör sig
om att medelst uppmuddring och utvidgning af inloppet från stora
farleden till Kalmar stad åstadkomma för staden en bättre och
beqvämare infartsled.

Hvad nu beträffar den första delen af frågan, den som rörer
stora segelleden, finner jag hvad som i detta afseende föreslagits
vara nödvändigt, ty denna led är icke blott af vigt i kommersielt
hänseende och för den fredliga skeppsfarten, utan den är äfven en
mycket vigtig samfärdselled för militära ändamål. Att saken kostar
mycket pengar, kan icke hjelpas, och jag har i detta hänseende
icke något att anmärka.

Hvad åter angår den mindre farleden, den som för in till
Kalmar stad, finner jag, att frågan i denna del borde af utskottet
hafva behandlats och afgjorts på helt annat och mera hushållsaktigt
sätt än som skett. Härom är jag fullkomligt öfvertygad,
ehuru jag fruktar, att jag icke skall lyckas derom öfvertyga kammaren,
då jag sällan plägar här få majoritet för mina åsigter i
dylika frågor. Detta kan jag dock icke hjelpa, och det finnes en
högre domare än Första Kammarens majoritet, nemligen det svenska
folket, hvars ombud vi äro. Då vi valdes till riksdagsmän, uttalades
den allmänna meningen, att vi skulle hushålla med statens
medel, såvidt möjligt vore, och att hushållning äfven är högst
nödvändig borde statsutskottet i första hand kunnat inse. Genomgår
man statsverkspropositionen, finner man, att Kongl. Maj:t
redan der tagit i anspråk nästan alla för handen varande tillgångar
och sedermera hafva — det vet hvar och en af oss — nästan hvarje
plenidag kungliga propositioner regnat ned på oss, liksom af enskilda
motionärer ifrågasatts utgifter a''f stor vigt och till betydande
belopp. Hvarifrån skola pengar tagas till allt detta? Det kommer
att sluta dermed, att vi måste upplåna pengar för att kunna
reglera staten, hvilket dock, med de ofantliga öfverskott, som nu
finnas, vore orimligt. Det skulle vara mycket intressant om någon
af statsutskottets ledamöter ville uppgöra en kalkyl, utvisande de
ökade utgifter, som skulle blifva en följd af alla de kongl. propositionerna
och de flera enskilda motioner, som icke kunna lemnas
utan afseende. En sådan kalkyl skulle säkerligen visa, att det behöfdes
ett högst betydande antal millioner utöfver hvad som fordrats
i statsverkspropositionen, och derför är det för oss en bjudande
pligt att spara.

För att nu återkomma till sjelfva den föreliggande frågan, så
finner jag, att Kongl. Maj:t och det — kongl. statsutskottet skulle
kunnat inbespara den nya statsutgift, som föranledes af den förut
nämnda andra delen af frågan. Det är ju för staden Kalmar af
stor fördel att få inseglingsrännan från stora segelleden till staden
fördjupad, liksom att få hamnen utvidgad, så att det blir beqvämare
för fartygen att lägga till der, och medel till utgifterna härför
kunde enligt min uppfattning anskaffas genom att använda de fonder,

Anslag till
upprensning
af Kalmar
sund.

(Forts.)

Nso 10. 4

Lördagen den 6 Mars.

Anslag til1 som finnas bildade för sådana ändamål. Jag är öfvertygad om att
''af Talmur Ka!mar såsom sjö- och stapelstad erhåller en betydlig del af tolags■mnd.
afgifterna, hvilka ju tillkommit för att befrämja handeln. Vidare
(Forts.) finnes det en fond af betydlig storlek, som heter handels- och sjöfartsfonden,
och de, som följt med de fall, då medel tagits från
denna fond, veta, att derifrån ofta bestridts utgifter, som varit af
vida mindre vigt och vida mindre direkt rört handeln och sjöfarten
än den nu ifrågavarande. Slutligen anser jag, att staden Kalmar
borde hafva bidragit till en för stadens handel och sjöfart så fördelaktig
utgift som den för förbättring af rännan från stora segelleden
in till staden.

På grund af dessa anmärkningar, med hvilka herrarne kanske
tycka att jag uppehållit kammaren för länge, men som jag anser
mig hafva framstält i största korthet, ämnar jag rösta för återremiss
till utskottet af hela denna fråga, och jag anser denna vara
så vigtig, att jag får säga, att jag ämnar drifva saken till votering.

Hvad rör sjelfva det sätt, hvarpå statsutskottet behandlat detta
ärende, så öfverflödar dess betänkande med onödiga tekniska detaljer,
under det de vigtigaste saker, som det likväl icke bort
hafva kostat utskottet mycken möda att framhålla, blifvit förbigångna.
Nog borde väl till exempel utskottet, i stället för att
komma med en kläm på en och en half rad, der kunnat sätta ut
den summa, om hvilken fråga är, men icke ens detta har utskottet
orkat med, utan har utskottet helt enkelt skrifvit “att Kong],
Maj:ts förevarande framställning må vinna Riksdagens bifall".
Herrarne i statsutskottet måtte tro, att alla riksdagsmän äro så
initierade i dylika frågor, som de borde vara, men riksdagsmännen
hafva i allmänhet mycket annat att göra än att läsa statsutskottets
betänkanden, och det är derför verkligen för många ganska svårt
att följa med sådana här anslagsfrågor, ehuru jag nu visserligen
har mycket väl reda på hvad här är föreslaget och vet, att Kongl.
Maj:ts framställning går ut på att fyrahundrafem tusen kronor
måtte beviljas till det ifrågasatta ändamålet.

Jag betviflar nu, att kammaren skall bifalla ett yrkande om
återremiss, då det är jag, som framkommer med detta yrkande,
men emellertid skall jag göra det, och jag försäkrar, attjagkom™er
at?'' drifva till votering, huruvida ej statsutskottet skall en
gång till få taga i öfvervägande detta nog vidlyftigt, men illa
beredda ärende.

Jag yrkar återremiss.

Herr Tamm, Hugo: Kammaren får väl sjelf bedöma, om
den vill återremittera ärendet till utskottet, men jag ber emellertid
att få svara på ett par af de anmärkningar, som blifvit gjorda
af den föregående talaren.

Först och främst uttalades klander, att regeringen sökt göra
af med alla disponibla tillgångar och att statsutskottet lämpade
sig efter alla Kongl. Maj:ts önskningar. Jag tviflar på att den
frestelsen för Kongl. Maj:t minskas genom den siste talarens
projekter om upptagande af lån för utgifter, som nu anvisats på

Lördagen den 6 Mars.

5 N:o 10.

budgeten. Utskottet har för öfrigt blott att efter bästa förmåga
pröfva hvarje fråga, sådan den föreligger.

Vidare klagade friherre Klinckowström öfver bristande utredning
och sade, att statsutskottet skrifvit för kort. Såvidt jag
kunde finna af hans anförande, så måste dock utskottet i stället
hafva skrifvit för långt, ty han har tydligen ej förmått läsa igenom
utskottets betänkande. Det är klart uttaladt i den kongl. propositionen
och efter denna i betänkandet, att icke ett öre skall utbetalas
af allmänna medel för segelrännan in till Kalmar stad, ty
hela denna kostnad skall läggas på staden ensam. Således förfaller
helt och hållet hans långa resonnement om den saken. Det
är endast upprensningen af segelrännan genom Kalmar sund, som
skall bekostas af allmänna medel. Och jag torde icke behöfva
säga något mera i frågan, då jag i motsats mot friherre Klinckowström
antager, att alla herrarne hafva den geografiska kunskap
om Kalmar sund, att någon lång utredning icke är behöflig rörande
fördelarne af att denna farled, som förut varit praktiskt taget
stängd, blir fullt användbar. Utskottet har rätt att förutsätta, att
riksdagsmän om ej annorledes så från sina skolstudier i geografi
hafva så mycken hågkomst qvar, att den saken tydligt och klart
talar för sig sjelf, att det skall vara fördelaktigt att få segelled

upptagen genom en fullkomligt rak ränna, som, sträckande sig

tretton mil i skydd för vind och storm, erbjuder mindre faror än
öppna hafvet, bereder en lugn passage för fartygen och äfven i
strategiskt afseende är af vigt. Hvad denna sistnämnda sida af
saken beträffar, så ligger ett grund midt i farleden, och om en
fientlig flotta skulle förfölja svenska fartyg här, skulle dessa således,
vare sig de komme från norr eller från söder, löpa fara att

blifva instängda som i en säck utan möjlighet att komma undan.

Saken är, som sagdt, efter hvad jag tycker, så tydlig, att
någon vidare utredning icke torde behöfvas, och för öfrigt har jag
knappast sett någon kongl. proposition, som varit mera beredd
än den förevarande. Denna utrednings resultat synes i statsutskottets
betänkande, och det resultat, hvartill man så kommit,
är frukten af många pröfningar och undersökningar. Jag begriper
således icke hvartill en återremiss skall tjena — om icke möjligen
för att utskottet skulle sätta in anslagssumman i klämmen, men
då den står i början af betänkandet och det torde kunna förutsättas,
att Riksdagens ledamöter der hafva sett efter huru stor
summan är, ser jag intet skäl för återremiss, utan yrkar bifall till
utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde
herr talmannen i enlighet med derunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i den nu föredragna
punkten hemstält samt vidare derpå, att punkten skulle visas åter
till utskottet; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Anslag till
upprensning
af Kalmar
sund.
(Forts.)

>:o 10. 6

Lördagen den 6 Mars.

Anslag till Punkten II.

ombyggnad af

Friherre Klinckowström: Jag hade otur i den föregående
punkten och tackar för den upplysning, som herr Tamm lemnade,
men jag hoppas jag skall få revanche i denna punkt.

Hvad särskild^ Väddö kanal beträffar, har statsutskottet i
sitt betänkande intagit alla upplysningar, som vederbörande myndigheter
meddelat, och har derigenom förlängt betänkandet, hvars
innehåll kunnat sägas i mycket färre ord än som skett, men det
är blott ett exempel på ordspråket: det dunkelt tänkta är det
dunkelt sagda. Hvad denna punkt vidkommer, finner jag, vida
mindre af hvad statsutskottet anfört än af hvad myndigheterna
upplyst, att intresset att få Väddö kanal ordnad icke är af så
bjudande vigt, som statsutskottet velat göra det till, då det icke
tvekat att för kanalens utvidgande och större segelbarhet ödsla
bort en half million. Jag beklagar att statsutskottet, som har så
lätt att handtera millioner och millionens underafdelningar, icke
ansett nödigt att kosta på några få kronor för att få en kartskiss
öfver Väddö kanal. Jag har icke haft till min disposition generalstabens
störa karta, ty der förmodar jag att kanalen är utmärkt.
Deremot har jag icke på de kartor, som stått mig till buds, hvarken
kartor öfver länet eller kommunikationskartor, kunnat finna hvar
kanalen är belägen.

Läser jag igenom betänkandet, finner jag att, enligt de yttranden
som afgifvits, kanalen är egentligen af vigt för lastfartyg
och vissa kustångfartyg, men af vida mindre nytta för passagerareångbåtar
och en del smärre örlogsfartyg. Det synes mig under
sådana förhållanden vara något mycket att begära en half million
för att sätta i stånd en kanal, hvilken icke har den vigt. denna
stora summa förutsätter. Förutom en karta, som tydligt och
klart visar huru sjeifva denna kanal är belägen, något som man
väl kan gissa sig till, men som åtminstone för den stora mängden
af riksdagsmän, hvilken skall besluta i saken, är svårt att med
noggrannhet känna utan en sådan karta, så bär statsutskottet
glömt eller icke ansett värdt att upptaga ännu något annat, som
är vigtigare ändå, och det är att meddela uppgift angående de
fartyg, som årligen passerat densamma. Jag kan försäkra herr
Tamm, att jag noga genomläst betänkandet i denna punkt och
dervid strukit för med blåkrita nästan hvarje rad, men jag har
icke funnit detta vigtiga moment angifvet, som skulle visat
betydelsen af kanalen. Statsutskottet har emellertid icke brytt
sig om att lemna sådana uppgifter. Saken är, att det här är
fråga om ett rent lokalt intresse. Icke heller har utskottet
meddelat, huru inkomsterna och utgifterna för år ställa sig. Saken
är, att de årliga inkomsterna äro så obetydliga, att utskottet
måtte hafva skämts för att meddela desamma. Med ett ord sagdt.
jag finner, på grund af de anmärkningar jag nu i största hast
gjort, att kanalens vigt är så dunkelt framstäld för menige
riksdagsman af generalerna i statsutskottet, att det skulle göra
godt både för den stora massan af soldatesken och för gene -

7 N:o 10.

Lördagen den 6 Mara.

ralerna i statsutskottet att nu beslutades återremiss, hvarom jag Anslag till

,011 ombyggnad af

anhalier. Väddö kanal.

(Forts.)

Herr Tamm, Hugo: Jag får ännu en gång påpeka den
förre talarens stora förakt för sina kamraters geografiska kunskaper,
på samma gång som jag finner det underligt att han,
då han försäkrar sig ytterst noga hafva genomläst betänkandet,
icke fått reda på .att det deri står, att denna kanal utgör en
farled ända från Öregrund via Furasund till Stockholm. Dessa
orter måste väl vara honom så bekanta, att han kunnat finna
ut att kanalen ligger vid Uplands östra kust.

Hvad nu kanalen beträffar, är förhållandet att denna, som
byggdes på 1820-talet, fått derefter allt mer och mer förfalla.

Den blef i början illa upptagen och sedermera aldrig fullt färdiggjord.
Den har undan för undan försämrats och blott smärre
reparationer hafva vidtagits, så att det nu kommit derhän, att
den blifvit i det närmaste ofarbar.

Kanalens vigt och betydelse stå äfven omförmälda i betänkandet.
Det nämnes nemligen der, att dess betydelse är af tvåfaldig
art. Kanalen har att dels förmedla förbindelsen för hela
den ort, som ligger utmed densamma och som består af åtta till
nio fattiga socknar, som lifnära sig hufvudsakligen med strömmingsfiske
och der det ligger ett eller annat torp mellan klipporna,
der befolkningen bor. Dessa socknar hafva ordnat sina ekonomiska
och andra förhållanden och hafva byggt sina gårdar och stält
allt, som rör dem nära, med hänsyn till att de hafva sin enda
utfartsväg genom kanalen. Att nu icke gifva dem hjelp till
kanalens iordningställande, vore att gifva dem ett hårdt slag,
då de nemligen derigenom skulle beröfvas den utfartsväg, de
hafva rätt att påräkna, vid det förhållandet att kanalen är statens
egendom. Dels framträder också behofvet af Väddö kanal såsom
genomfartsväg för den mindre sjöfarten, särskildt pråmtrafiken,
hvilken derigenom undslipper de hårda stormar, som stryka fram
utefter Bottniska viken till stor fara för de. farkoster, som besörja
denna trafik och icke egentligen äro sjögående. Kanalen
är således af allmän vigt, och när våra förfäder under brydsamma
tider ansågo sig hafva råd att upptaga den, så vore det underligt
om vi icke skulle hålla den vid magt och göra den tillgänglig
och brukbar.

Dessa äro också de skäl, som förmått utskottet att tillstyrka
förslaget.

Vi hafva sökt att göra det så billigt som möjligt. Men skall
något göras, bör det ske så, att kanalen blir brukbar och det
icke går såsom nu, att fartygen den ena gången efter den andra
fastna och icke komma fram i den.

Jag anser dessa skäl så talande, att jag lifligt sökt att drifva
detta anslag igenom. Och jag hoppas att Första Kammaren dertill
lemnar sitt bifall.

>:o 10.

Lördagen den 6 Mars.

ÄV1? jk?”"". ™ betänkande som jag noga genom VMM

kanal. ?,c“ ®.okt./.atta mig, “ uti, har jag funnit, att hvad stats(Forts.
; utskottet för ifrågavarande kanalarbete begärt, V2 million kronor
icke pa långt när räcker till för hvad som dermed är afsedt att
utföras. Man har nemligen begärt att få kanalens djup och bredd
åt den beskaffenhet att kronans fartyg, tredje klassens pansarbåtar,
forsta klassens kanonbåtar samt första och andra klassens torpedbåtar,
kunna ga fram. Man har begärt att få den sådan, att störa
ångfartyg kunna passera densamma. Tro herrarne verkligen, att
den kostnad, som utskottet här uppgift, eller 1/.2 million kronor,
skäll racka till för att få kanalen så i ordning, som utskottet
asyftat. Jag tror det icke.

Hvad försvaret beträffar, vågar jag icke närmare gå in derpå,
emedan jag icke är fackman och icke förstår saken, men vågar jag
för egen de hysa den meningen, att för sjöförsvaret kanalen hvarken
nar nätt eller någonsin kommer att få den ringaste betydelse, och
stöder lag denna min mening på det meddelande af öfverstelöjtnant
Gederberg, som åtföljer betänkandet, hvari han bland annat'' säger
att torpedkryssare väl ytterst sällan komrne att begagna kanalen41,
tferr lamm har icke heller uti sitt anförande sett frågan från den
synpunkten utan ansett det vara ett rent lokalt intresse. Då blir
ju frågan^ den, huruvida den stora kostnaden af 1/, million för
kanalens iordningställande är för sjöfarten i allmänhet oundgängligen
Modig. Derpå finner jag ett nekande svar i det memorial,
°‘verstelöjtnant Gederberg afgifvit i saken. Han säger deri
for dem, som anlöpte städer söder om Sundsvall, ansåges kanalleden
varna något kortare än leden öfver Ålands haf, men enligt
matning a generalstabens karta vore skilnaden dock så obetydlig
att endast synnerligen svåra väderleksförhållanden skulle föranleda,
att kanalleden för dem begagnades, förutsatt att kanalens
plan väsentligt förbättrades. Hör ångare, som ej anlöpte hamnar
söder om Sundsvall, valde man helst leden öster om Gräsön förbi
Understens fyr såsom den kortaste; och om äfven en eller annan
bland dessa ångare icke skulle af sitt djupgående hindras att
passera kanalen, blefve den dock påtagligen för dessa endast en
sista nödfallsutväg — icke den led, som i regel begagnades.

„ ^eglare med sådan storlek, att de kunde täfla med stora lastpramar,
komme antagligen ej att passera kanalen, derest icke billig
bogsering genom densamma stode till buds.“

Återstår således att afgöra, om man skall anse det oundgängiigen
af behofvet påkalladt att anslå ett så stort belopp som 1/«
million kronor för att lastpråmar och mindre kustfartyg skola
kunna beqvämligen komma igenom kanalen. Jag tror icke, att
en sa stor kostnad behöfves för att iordningställa kanalen för en
sådan trafik. Jag tror, att kanalen kan sköta sig sjelf och bör
med kanalens egna medel repareras, så att den fullt kan tillfredsställa
en dylik trafik.

• Utskottet säger på sid. 26, att kanalkassans behållning 1896
utgjoide 17,JU8 kronor 82 öre, och dessutom säger utskottet längre
ned pa samma sida, att Kongl. Maj:t 1889 anvisat 54,900 kronor

Lördagen den 6 Mars.

9 >'' so 10.

å handels- och sjöfartsfonden till kanalens rätande och fördjupning. Anslag till
Då detta belopp icke utgått, bör det icke möta någon betänklighet,
säger utskottet, att anlita berörda fond. Jag tror sålunda för min a ’

ringa del, att det anslag, som statsutskottet tillstyrkt Riksdagen
att bevilja, icke är af behofvet påkalladt. Jag har sökt få reda
på af utskottets ledamöter, huru lång denna kanal är, men ingen
har kunnat upplysa mig derom. Väl äro bredden och djupet angifva,
men längden är icke angifven, och kostnaden är naturligen
beräknad sålunda: bredden + djupet X längden. Man kan omöjligen
af betänkandet finna, huru utskottet kommit till nämnda
siffra, Va million.

Jag har intet yrkande att göra.

Friherre Klinckowström: Jag ber om ursäkt att jag måste
uppträda två gånger i denna fråga, men jag har endast ett par
ord att säga, sedan min värderade vän, herr af Burén, “tagit ordet
ur munnen" på mig. Han har också utfört det bättre, än hvad
jag kunnat göra det.

När jag uppmärksamt genomläser betänkandet finner jag, att
kanalen är afsedd för pråmar och lastångfartyg, men troligen icke
kommer att begagnas af några passagerareångfartyg. Hvad dess
värde i militäriskt hänseende beträffar, är det många, som anse
detta ganska tvifvelaktigt; och att, såsom herr Burén sagt, kasta
ut 72 million kronor på detta företag, som den statsutskottsledamot,
hvilken nyss yttrat sig, sökt förgylla upp så mycket
som möjligt, betviflar jag vara riktigt. Det är en lokal fråga och
borde såsom sådan behandlas. Vi hafva ju icke blott handelsoeh
sjöfartsfonden, som är afsedd för sådana företag, utan troligtvis
andra fonder, som jag nu icke påminner mig, men som
kunna för ändamålet användas. Jag finner det onödigt kasta ut
så mycket pengar på denna ringa kanals ombyggnad, hvars värde
i allmänhet och särskildt i militärt hänseende är tvifvelaktigt.

Jag vågar derför yrka afslag på denna punkt.

Herr statsrådet von Krusenstjerna: Eu ärad talare på

blekingebänken sade, att det af statsutskottet föreslagna beloppet,

500,000 kronor, tydligen icke räckte till till fyllande af det ändamål,
som statsutskottet ifrågasatt. Utskottet skulle hafva tänkt sig,
sade han, att kanalen skulle ordnas så, att den blefve tillfredsställande
äfven för större krigsfartyg, och jemväl för större passagerareångfartyg.
För dessa ändamål ansåg han att det föreslagna
beloppet omöjligen kunde räcka.

Jag ber först få erinra, att det här icke är fråga om 500,000
utan om 000,000 kronor. Det är detta belopp företaget skulle
kosta, fastän statsutskottet genom hänvisning på andra medel
och genom utsträckning af arbetstiden till tre år tätt ned beloppet
till 500,000 kronor. Hvarken enligt Kongl. Maj:ts förslag eller
enligt statsutskottets utlåtande skulle ändamålet med företaget
blifva så vidsträckt, som talaren nämnde. Kanalen, som ursprungligen
afsåga att få ett djup af 10 fot (3 meter), blef till följd af

N:o 10. 10

Lördagen den 6 Mars.

Anslag till åtskilliga omständigheter under företagets början på 1830-talet
°Fäddö "kanal u^ör^ till detta djup. Nu är meningen att få den upptagen
(Ports.) till den ursprungliga storleken. Derigenom skulle kanalen blifva
lämplig att passera för en del kronofartyg — ingalunda för alla,
men för sådana, livilke icke ligga djupare än nära 10 fot. Vidare
skulle den blifva tillräckligt djup för att kolpråmarne från Norrland
och vissa kustångfartyg kunde passera.

Här är icke fråga om ett lokalt intresse, ty företaget påkallas
just för den genomgående trafiken mellan hufvudstaden och platser
norr om kanalen, nemligen orter i norra Roslagen, G-efle och öfriga
städer och lastageplatser i Gestrikland och Helsingland. Det
är, såsom kammarens ledamöter torde inse, ett ganska vigtigt
ändamål, som här är i fråga, ty genom kanalens ombyggnad
skulle det blifva möjligt för dessa kolpråmar, hvilka hafva svårt
att passera öppet vatten, att gå denna väg. Jag tillåter mig att,
då det vill synas som om kanalens läge icke skulle vara klart för
alla inom kammaren, här framvisa kartan öfver den trakt, der
kanalen framgår. Såsom kammarens ledamöter häraf finna, hafva
de mellan Norrland och Stockholm gående fartygen att välja
mellan utomskärsvägen, der hela Alandshaf ligger på, och denna inre
led. Kunna de i följd af sitt mindre., djupgående välja den senare,
gå de in på väg norr ifrån vid Oregrund och komma fram i
Bagghusviken, derifrån de åter gå ut till sjös. Huru en färd
med kolpråmar den yttre vägen skall vara under höst- och vårstormarne,
det öfverlemnar jag åt herrarne att bedöma. Och jag
vågar påstå, .att kanalen skall uppfylla det ändamål, som dermed
är afsedt. Äfven om kanalen icke skall kunna tillfredsställa
sådana anspråk, som gå ut på att stora passagerarefartyg skulle
kunna passera den, har den dock, jag upprepar det, sin nytta
för dessa mindre fartyg och pråmar, hvilka beredes en beqväm
väg till och från Stockholm.

Herr af Burén hänvisade till att behofvet skulle kunna fyllas
först och främst med kanalens egna medel. Dess egna tillgångar
äro, såsom synes af Kongl. Maj:ts proposition, 17,908 kronor 82 öre,
och under de senare åren hafva i medeltal inkomsterna uppgått
till 2,517 kronor och utgifterna utgjort 2,168 kronor. Från kanalkassans
medel torde alltså icke kunna påräknas något större belopp
än det af statsutskottet redan angifna. Då kanalens egna medel
ej förslogo för den reparation, som ifrågasattes på 1880-talet, anvisade
Kong]. Haj:t 1889 från handels- och sjöfartsfonden 54,900
kronor, men det visade sig omöjligt att få arbetet i den omfattning,
som ifrågasatts, utfördt för detta belopp. Vid närmare undersökning
befans det att, om man ville vinna annat än kalfmesyrer,
och om man ville vinna att kanalen komme att erhålla tillräckligt
djup och tillräcklig bredd samt att de krökningar, som, enligt hvad
planritningarna visa, nu finnas och hvilka försvåra trafiken och
hindra större fartyg att passera, blefve rätade, så kunde man icke
stanna vid ett mindre belopp än det Kongl. Maj:t föreslagit.

Jag hoppas att det här framstälda yrkandet om bifall till
statsutskottets hemställan måtte af kammaren gillas.

11 N:o 10.

Lördagen den 6 Mars.

Herr Fränekel: Då denna fråga förevar i statsutskottet, Anslag till
voro meningarna ingalunda delade derom, huruvida, ifrågavarande y-^d90gn^n^{
arbete borde utföras, utan den enda meningsskiljaktighet, som '' (Forts.)
förekom, angick frågan på hvad sätt de erforderliga medlen borde
anskaffas. Här har det emellertid blifvit ifrågasatt, huruvida arbetet
verkligen skulle vara af behofvet påkalladt.

Jag ber då först och främst att få säga, såsom jemväl påpekades
af herr civilministern, att eu blick på kartan bör visa,
att, då våra förfäder på 1820-talet beslöto anlägga Väddö kanal,
de hade goda skäl för att genom åstadkommande af denna trafikled
söka undvika den flänga och åtminstone för mindre fartyg farliga
omvägen genom Ålands haf. Här är nu fråga om att upphjelpa
det sedan länge helt och hållet försummade underhållet af
denna i statens hand befintliga farled, och jag ber då först att få
upplysa herr af Buren, som undrade, huru vida några åtgärder i
detta syfte vore behöfliga, att, om han vill göra sig det besväret
att gå ned i statsutskottet och se på de der befintliga profilritningarna
öfver kanalens nuvarande skick, han skall finna, att det
gifves ställen, der uppslamningarna äro så stora, att det knappast
finnes någon kanalsektion qvar. Det torde således vara obestridligt,
att underhållet är försummadt, och då uppstår frågan, huru
denna försummelse bör repareras. Det bör naturligtvis i första
rummet ske genom uppmuddring, men fråga är då, om denna skall
göras så, att kanalen återställes i sitt förutvarande skick, eller
på sådant sätt, att en förbättring af trafikleden samtidigt kan
komma till stånd? I fråga härom synes det mig, att man icke
bör hafva någon tvekan, då enligt det framlagda förslaget verkligen
stora och vigtiga förbättringar äro att vinna.

Det har här blifvit anmärkt, att upplysning icke föreligger
om huru stor kostnaden enligt förslaget är per meter af kanalens
längd. Såsom nyss nämndes, är här fråga dels om uppmuddring
af redan befintifcga profiler och dels om rötning af krökar i den
gamla kanalen, således om endast delvis nya arbeten, och vid sådant
förhållande är det uppenbart, att man icke kan endast efter
kanalens längd beräkna kostnaderna.

Herr af Buren framhöll vidare i sitt anförande hvad öfverstelöjtnanten
Cederberg yttrat rörande kanalens användbarhet, sedan
de föreslagna förändringarna kommit till stånd. Jag ber då att
få påpeka, att då man laser utskottets betänkande, får man icke
blott fästa sig vid öfverstelöjtnanten Cederbergs yttrande, utan
man bör äfven läsa hvad “lotskaptenen i Stockholm1- och “chelen
för flottans stab" i ämnet anfört, och af dessas yttranden framgår,
att, om kanalen försättes i så godt skick, som nu är ifrågasatt,
den skulle icke blott kunna med fördel trafikeras af handelsfartyg
af viss storlek, utan äfven medföra största nytta för örlogsflotta)!
derigenom, att kanalen skulle kunna befaras af åtskilliga af dess
fartyg. Då denna fråga förevar i statsutskottet, framhölls ock
ganska tydligt, att frågan icke gälde blott ett lokalt intresse, utan
var af största betydelse för den genomgående trafiken, som genom

N:o 10. 12

Lördagen den 6 Mars.

Anslag till kanalen sättes i stånd att undvika öppna sjön. Hvad detta beTäddPkanåfa^1''
särfkil(Jt för koltransporten till Norrland, är lätt att inse.

(Forts.) . Ja£ återkommer således till hvad jag nyss nämnde, att man
icke bör kunna tvista om att, då underhållet af denna trafikled,
ehuru i statens hand, blifvit försummadt, den bör iståndsättas och
förbättras på sådant sätt, att den sedan kan uppfylla sitt ändamål.

Hvad herr af Buren yttrade med afseende å det nuvarande
kostnadsförslaget jemfördt med det belopp, som ifrågasattes förra
gången frågan var före, har detta redan blifvit besvaradt, men
jag ber att härom få tillägga några ord. Förra gången begärdes
64,800 kronor, med hvilken summa man afsåg att åstadkomma en
enkel uppmuddring af de sedan många år hopade uppslamningarna
i kanalen, men sakkunnige funno snart, att detta skulle vara bortkastade
pengar, då så obetydligt gagn derigenom kunde ernås.
Statsutskottet har nu ansett, att detta belopp, 64,300 kronor, som
förut anvisats, skulle kunna tagas i anspråk äfven nu till fyllande
af den behöfliga summan utöfver den som borde af Riksdagen
beviljas, hvarjemte utskottet hållit före, att mau af dessa 64,300
kronor skulle kunna taga från fonden för kanalens underhåll, hvilken
senast balanserats med 17,908 kronor 82 öre, icke blott, såsom af
Kong!. Maj:t då anvisades, 9,400 kronor, utan äfven något derutöfver.
Utskottet har sålunda föreslagit, att bidraget från den
nämnda fonden skulle sättas till 15,000 kronor, och härvid utgått
från den synpunkten, att, sedan kanalen blifvit satt i fullgodt
skick, någon större underhållskostnad under de närmaste åren
icke borde kunna ifrågakomma, hvarjemte utskottet förestält sig,
att taxan å afgifterna för de fartyg, som passera kanalen, efter
ombyggnaden skulle kunna något höjas, och att inkomsten häraf
sedermera skulle lemna tillräckliga tillgångar till det löpande underhållet.
Vidare har utskottet ansett, att den kostnad af 24,000
kronor, som beräknats för sprängningar vintertid, skulle kunna
undvikas, om arbetet utfördes på tre år i stället för på två, såsom
Kongl. Maj:t föreslagit. Om man lägger i hop dessa summor,
15,000 och 24,000 kronor, så finner man, att det till fyllande af
skilnaden emellan det af Kongl. Haj:t begärda beloppet och det,
som af utskottet föreslagits, återstår 61,000 kronor, eller något mer
än hvad Kongl. Maj:t förut anvisat till utbetalning från handelsoch
sjöfartsfonden, men utskottet har hoppats att arbetet skulle
kunna, utföras så mycket billigare än förut beräknats, så att handelsock
sjöfartsfonden ändock icke skulle behöfva för ändamålet anlitas
i högre grad än förut ifrågasatts.

Jag tror således, att kostnadsbeloppet bör kunna fyllas på
det sätt utskottet föreslagit ; och som kanalen är af stor betydelse
och behofvet af förbättringsåtgärderna mer och mer framträder, i
synnerhet som trafiken å kanalen synes vara stadd i tillväxt, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr af Burén: Endast ett par ord med anledning af hvad
herr statsrådet och chefen för civildepartementet och herr Fränekel
i denna fråga yttrat.

Lördagen den 6 Mars.

13 >T:o 10.

Jag sade i mitt förra anförande, att detta var ett lokalintresse. Anslag till
Jag föranleddes dertill af hvad herr Tamm anförde, ty hans af

yttrande angaf tydligt, att det här just var fråga om ett lokal- (F°ortsa"“''
intresse. Han nämnde, att det för de trakter, som denna kanal
genomlöper, var ett behof att få denna farled, och just på grund
af detta hans anförande tog jag mig friheten säga, att det var ett
rent lokalintresse.

Herr Fränekel nämnde, att man försummat att af de fartyg,
som passerade kanalen, taga de afgifter, som man skulle och borde
taga. Att man försummat detta, deri gifver jag honom rätt, men
hvems är felet dertill? Om man icke begått denna försummelse,
hade man erhållit större inkomster för kanalen, hvilka kanske
hade varit tillräckliga icke allenast för kanalens underhåll utan
äfven för dess utvidgning.

Så nämnde han till sist, att han hoppades — han sade icke,
att han var fullt säker — att det belopp utskottet tillstyrkt skulle
vara tillräckligt. För min del är jag öfvertygad derom, att skall
kanalen byggas, såsom det är föreslaget i utskottets betänkande,
komma icke dessa 500,000 kronor att räcka till, utan erfordras
dertill säkerligen ytterligare 500,000 kronor.

Friherre von Otter: Här torde visserligen vara alldeles tillräckligt
anfördt för att tillvinna utskottets förslag kammarens bifall,
men jag vill i alla fall beröra några af de punkter, hvilka de ärade
talare, som vändt sig mot utskottet, här framhållit.

Min ärade kamrat på blekingebänken framstälde den frågan:
är detta arbete oundgängligen åt behofvet påkalladt? Det är ju
egentligen en mycket svår fråga att besvara, ty det beror på hvad
man menar med oundgängligen. Det har under en följd af år varit,
såsom det är, och derför skulle man kunna säga, att det kunde
fortsätta så ännu. Men vill man det ändamål, som med kanalen
afses, tror jag, att man måste anse behofvet oundgängligt. Jag
vill i detta afseende åberopa — hvad här förut sagts — huru våra
föregångare behandlade denna fråga. Vi veta ju alla, huru knappt
det var om penningar på 1820-talet. Icke desto mindre hade Riksens
Ständer anvisat 100,000 rdr b:co till strömrensningsfonden, som
begagnades för att åstadkomma detta arbete; och 1823 års Riksdag
fäste en sådan vigt vid denna kanal, att den i sin skrifvelse
härom yttrade, “att anslaget ej finge användas till annat än strömrensningars
befrämjande och lättade sjötransporters öppnande,
synnerligen i rikets norra provinser, äfvensom att Ständernas önskan
vore, att med ströinrensningsfondens tillgångar redan påbörjade
arbeten uti den s. k. Wäddö Oanalen emellan Ortala- och
Bagghusvikarne uti Roslagen desto hellre må företrädesvis fortsättas
och fullbordas, som derigenom inomskärs öppnas en i alla
hänseenden .säkrare och tjenligare farled för de Norra Provincerne
ända från Öregrund innanför Björkön, Wätön och Rådmansön till
Furusund och Stockholm11. När våra företrädare fäste så stor
vigt vid denna farled, må man väl fråga: skola icke vi då vara
angelägna att vidmagthålla cell förbättra densamma? Skola icke

N:o 10. U

Lördagen den 6 Mars.

Anslag till vi anse det vara oundgängligen af behofvet påballadt att icke låta
‘viiikiö ''1^ fförfalla hvad som redan på den tiden ansågs vara ett nyttigt verk?

"(Forts/)”" '' Särskilt vill jag påpeka den nytta, som en upprensning af
denna kanal skall hafva för vårt sjöförsvar. För närvarande är
möjligheten att operera från Vaxholm inskränkt till sektorn emellan
Arholma och ned till Landsort, hvarjemte vi genom Södertelje kanal
hafva en utfällsport söderhän, men norrut finnes ingen sådan
utfallsport att falla en fiende i ryggen, om icke denna kanal hålles
vid tillräckligt djup och bredd. Deremot är det icke den minsta
tara för att denna kanal skall af fienden kunna begagnas till farled,
såvida han icke på samma gång besätter hela kuststräckan,
ty det är gifvet, att hvarje fartyg, som komme dit, eljest skulle
vara ohjelpligt i fällan. Hvad beträffar herr af Burens yttrande,
att dessa 500,000 kr. jemte de medel för öfrigt, som äro för ändamålet
tillgängliga, icke skulle räcka till, är det ju en fråga, hvarmed
han egentligen borde vända sig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
För min del sätter jag sådan tillit till väg-och vattenbyggnadsstyrelsen,
att jag tager dess siffror för goda.

Att gorå denna fråga, såsom herr af Buren gjorde, till en
ren lokalfråga, tror jag vara alldeles olagligt. Här har redan
förut framhållits, att hvad som egentligen går fram genom denna
kanal är lastpråmar och timmerflottar o. s. v. norrifrån. Alla,
som känna till beskaffenheten af Ålands^ haf, veta, att ingen, som
vill taga vara på hvad han har, väljer Ålands haf för pråmar och
timmerflottar, om han kan komma genom en kanal från Öregrund
ända ner till Hådmansö — det är ju alldeles uppenbart.

Han åberopade äfven, att öfverstelöjtnant Cederberg yttrat,
att för större ångbåtar skulle denna kanal endast kunna begagnas
såsom en nödfallsväg. Ja, det är mycket rigtigt, men detta hans
yttrande gäller ångare, som ej anlöpa hamnar söder om Sundsvall.
Låt blott ett enda sådant fartyg, genom att vid oväder begagna
denna “nödfallsväg11, räddas från skeppsbrott, så har derigenom
sauverats kanske halfva värdet af hela denna kanalförbättring.
Äfven i det hänseendet tror jag således, att man kunde hafva skäl
att säga, att denna kanal, vederbörligen fördjupad, kan blifva till
stor nytta.

Jag har icke annat yrkande än på bifall.

Friherre Klinckowström: Jag har bara två ord att anföra

med anledning af hvad den siste ärade talaren yttrade.

Det förvånar mig, att en så utmärkt och framstående sjöman
som herr amiral von Otter har kunnat jemföra den nytta, som
kunde vara för militära ändamål af denna kanal på 1820-talet, med
den nytta, som för militära ändamål kan vara af samma kanal —
låt vara något djupare — nu 1897 och framdeles. Han borde
bättre än jag inse, huru flottans materiel nästan är totalt ändrad
sedan den tiden, och nyttan af denna farled för militära operationer
med den flottmateriel, som fans på 1820-talet, kan icke
jemföras med samma nytta nu med den flottmateriel, som vi nu
hoppas skola komma att sättas i skick.

Lördagen den 6 Mars.

15 Nso 10.

En af de vigtigaste frågor i detta betänkande, som jag tror, Anslag till
att statsutskottet ganska visligt öfverhoppat, ty det kan icke vara
försummelse af detta illustra utskott, det är vigten och värdet af (Forts.)
denna kanal för sjöfarten. Yi hafva icke fått veta, hvilka fartyg
och hvilka certer pråmlaster, som begagnat kanalen årligen. Har
utskottet, som naturligtvis känner till detta, kanske tyckt, att det
var för obetydligt, och derför icke brytt sig om att meddela mängden
af dem? Det skulle kanske hafva skadat hela frågan. Det
är den vigtigaste delen af frågan för att kunna bedöma, huru vigtig
och nyttig denna farled är, och när icke vår krigsmarins största
fartyg kunna begagna den utan endast de mindre certerna, är det
påtagligt, att vi, som tillhöra oppositionen, herr af Burén och jag,
måste anse, att det är ett lokalintresse det här är fråga om, och
att vi fortfarande måste så anse.

Jag yrkar fortfarande afslag å denna punkt.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med derunder framstälda yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt
vidare på afslag derå; och förklarade herr talmannen sig anse den
förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Friherre Klinchowström begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten II
af sitt utlåtande n:o 28, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—92;
Nej—14.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
3 och 5 i denna månad bordlagda utlåtanden:

N:o 10. 16

Lördagen den 6 Mara.

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrar, och

n:o 30, angående väckt motion om förhöjning af lönen åt Riksdagens
justitieombudsman m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 3 och 5 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 16, i anledning af väckt
motion om lagförändring i syfte att för utbekommande af visst
slag utaf fordran handräckning må kunna sökas omedelbart hos
utmätningsman, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 3 och 5 innevarande februari bordlagda utlåtande
n:o 17, i anledning af kamrarnes återremiss af lagutskottets utlåtande
n:o 9, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
med förslag till lag om ändring i vissa delar af förordningen angående
patent den 16 maj 1884, dels ock väckt motion om ändrad
lydelse af 25 § i samma förordning.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet i sitt utlåtande n:o 9, punkterna 1 och 2, hemstält
bifölls.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
den 2 och 3 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 1,
i anledning af verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken
och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det
dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen
af riksdags- och riksbankshus, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 2 och 3 innevarande
månad bordlagda memorial n:o 3, angående afskrifning af

17 N;o 10.

Lördagen den (5 Mars.

osäkra fordringar vid åtskilliga afdelningskontor af riksbanken,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 2 Ang. kontroll
och il i denna månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning afkittel™™"
väckt motion om vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården fs^Uning.
och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: -Tåg har icke begärt ordet
för att framställa något annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan; utan det är endast i afseende på sättet för ernåendet
af den åsyftade kontrollen, jag vill uttala en något afvikande åsigt.

Nu kan man ju mot detta mitt yttrande såga, att denna sida af
saken föreligger icke, utan att endast ett skrifvelseförslag här är i
fråga, men när Riksdagen besluter en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
är det ju antagligt, att äfven de förutsättningar och den åskådning,
som gjort sig gällande vid skrifvelsens beslutande, kommer
att öfva inflytande vid sakens vidare behandling. Då nu utskottet
uttalar sig för önskvärdheten deraf, att Konungens befallningshafvande
finge rätt att verkställa granskning af de fromma stiftelsernas
förvaltning, får jag påpeka, att nämnda myndighet redan
torde vara i besittning af denna rätt. § 31 mom. 18 af gällande
landshöfdingeinstruktion af år 1855 lyder nemligen : Landshöfdingeembetet
eger vidare “handhafva den genom särskilda författningar
och stadganden föreskrifna kontroll öfver förvaltningen och redovisningen
af kyrkors, undervisningsverks och fromma stiftelsers
tillhörigheter och inkomster". Häraf framgår, att hvad utskottet
anser såsom ett önskningsmål är redan i lag bestämdt, och jag
vet exempel på att Konungens befallningshafvande begagnat denna
rätt, ehuru jag erkänner, att i allmänhet den mesta tillsynen öfver
fromma stiftelser ofta torde inskränka sig till att omnämna dem
i 5-årsberättelserna. Och jag förstår godt omöjligheten för Kongl.

Maj:ts befallningshafvande att utan ökning af befintliga arbetskrafter
kunna utöfva en kontroll af så vidsträckt beskaffenhet.

För att en kontroll skal! blifva effektiv, måste den, med tilllämpning
af den regel, som här och der i utlandet följes, utöfva s
af personer, som åro särskild t derför utbildade och genom en fast,
i lag stadgad ställning äro fria från si doinflytelser vid sitt vigtiga
och ''grannlaga rärfs fullgörande. Huru står det nu till härmed i
Sverige? Ser man icke'' ofta vid oegentligheters begående såsom
en ursäkt anföras bristande kontroll? Äfven vid de inrättningar,
som äro underkastade statsmyndigheternas kontroll, kan man icke
neka till att denna ofta är bristfällig, beroende derpå, att till revisorer
utses personer utan nödiga qvalifikationer härför, och hvilka
mottagit uppdraget mera såsom en tillökning i deras aflöningsförmåner.
Hvad som särskildt gör kontrollen öfver fromma stifFörsfa
Kammarens Prat, 1897. N:o 10. 2

Jf:o 10. 18 Lördagen den 6 Mars.

Ang. kontroll telser så svår och tidsödande, det är, att icke blott penningmedlen

^Stiftelsers ° oc^ ^er?? befintlighet bör kontrolleras, utan äfven, huruvida dona fo,

vältning. torns vilja och bestämmelser fullgöras, det vill säga huruvida afkorta.
) komsten användes enligt donatorns syfte. Dessutom torde både
personalkännedom och kännedom om fastighetsvärdena i orten vara
behöfliga, . ty det finnes ett fel, som ofta direktionerna af fromma
stiftelser i all välmening låta komma sig till last, det nemligen att
de icke alltid tillse, att betryggande säkerhet tages hänsyn till vid
penningmedels placering. I tider med fallande räntor ligger det
nära till hands att för att vidmagthålla stiftelsens verksamhet utan
inskränkning mera fästa sig vid räntesatsen, än som med tryggheten
att igenfå det utlånade kapitalet är förenligt. Jag skulle
kunna anföra exempel härpå, men det torde icke erfordras, ty känd
sak är så god som vittnad. Jag tror en sådan lagbestämmelse
skulle helsas med glädje, som i möjligaste mån hänvisade dem,
hvilka handhafva fromma stiftelsers medel, att vid de lösa penningmedlens
placering mera allmänt vinnlägga sig om inköp af statsobligationer.
Om äfven detta sätt icke gåfve så hög ränta, ersattes
sådant genom den större säkerheten.

Då det nu efter mitt förmenande icke torde vara fullt lämpligt
att låta Konungens befallningshafvande utöfva hela denna kontrollerande
myndighet lika litet som att öfverlemna densamma till
någon nu befintlig, central myndighet, ber jag att få påpeka möjligheten
af en annan utväg. Det vore nemligen att söka hos de
respektive lansrepresentationerna, landstingen, finna den myndighet,
som hade inseendet öfver välgörenhetsinrättningar. Landstingen
innesluta i sig representanter från alla de orter, i hvilka stiftelser
finnas; genom dessa sina medlemmar kunna landstingen öfva inspektion
och kontroll - och äfven om detta ej alltid skulle anses
lämpligt, ega dock landstingen utvägar att utom sig välja personer
för detta uppdrag. . Detta är den utväg, som jag tror lämpligen
kan anlitas i Sverige. Jag har lyckats få reda på, huru det är
stäldt med denna sak i åtskilliga tyska stater samt i England, men
jag vill icke besvära kammaren med att relatera de härför gifna
specialbestämmelserna. I allmänhet kan man fälla det omdömet,
att fonderna allt mer och mer komma under statens direkta öfverinseende,
och man kan ju hafva rätt i att här föreligger ett statsintresse
af stor betydenhet.

Vissa ekonomiska intressen äro såsom vi veta af den utbredning,
_ att. staten funnit sig föranlåten att gripa in genom kontroll
och inspektion till allmänhetens betryggande—jag syftar på bankör
försäkringsinspektionerna. Då de fromma'' stiftelserna i vårt
land hafva den betydenhet, att de, taget i dess mest vidsträckta
bemärkelse, uppgå till ungefär 200 millioner kronor, och från hvilka
stiftelser år 1890 öfver 130,000 menniskor hade hjelp och understöd,
kan jag icke finna, att här föreligger en sak af underordnad
betydelse, eller, mindre förtjent af statens uppmärksamhet. Men
bär föreligger icke blott ett ekonomiskt intresse; det gäller äfven
en moralisk pligt: tryggandet af död mans rätt. Då någon lemnar
sin qvarlåtenskap till allmännyttigt ändamål, och samhället tager

19 K:o 10.

Lördagen den 6 Marg.

emot gåfvan, är samhället dermed enligt mitt förmenande pligtigt f-ng. kontroll
att i möjligaste mån söka bevara hans stiftelse, så att icke allenast
medlen bibehållas, utan äfven sa att syltet tillgodogöres. _ jörvaltning.

Jag har härmed endast velat framhålla min uppfattning af (Forts.)
frågan samt angifva sättet, huru saken bör enligt mitt förmenande
ordnas. Mot utskottets förslag har jag för min del intet att invända
och yrkar bifall till detsamma.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält; och skulle
jemlikt 68 § 3 mom. riksdagsordningen detta beslut genom utdrag
af protokollet delgifvas medkammaren.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, under sammanträdet aflemnade nådiga propositioner
till Riksdagen:

l:o) angående jernvägsanläggningar för statens räkning, och

2:o) angående disposition af en del till kronoparker afsätta
områden inom Kristianstads län.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till ny förordning angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst.

Herr talmannen yttrade, att han, efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren, finge hemställa, att Första
Kammaren ville besluta att vid det sammanträde, som komme
att hållas lördagen den 13 innevarande mars, företaga val af elektorer
och suppleanter för utseende af fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontor jemte suppleanter.

Till denna hemställan lemnade kammaren sitt bifall.

Herr Reuterswärd erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag
får till kammaren vördsamt hemställa, att antalet suppleanter för
de 24 elektorer, som skola utses att välja fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontor, måtte bestämmas till 10, då det vid flera

o 10. 20

Lördagen den 6 Mars.

tillfällen visat sig, att Första Kammarens elektorer icke varit fulltaliga.
Såsom bekant hafva suppleanterna hittills varit 6, men
jag anhåller, att kammaren ville besluta i enlighet med den af mig
gjorda hemställan.

Denna hemställan bifölls.

Justerades åtta protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning åt herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst å
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 12,45 e. m.

In lidern

A. v. Krusenstjerna.

Tisdagen den 9 Mars.

21 N:o 10.

Tisdagen den 9 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,ao e. m.

Justerades protokollet för den 2 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 5, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af 3 § 1 mom. i kougl. förordningen
angående mantalsskrifning, samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt motion om tillägg till § 15 mom. 2 i folkskolestadgan.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, den 6 innevarande månad bordlagda ärenden, nemligen
statsutskottets utlåtande n:o 6, bankoutskottets utlåtande n:o 4
och lagutskottets utlåtanden n:is 20—22.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 131, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anledning
af väckt motion om införande i llottningsstadgan af bestämmelse
att val af styrelse i flottningsföreniug skall inom viss tid anmälas
bos Konungens befallningshafvande, beslöt Första Kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Herr Leman erhöll på begäran ordet och yttrade: Då vår Ang. förslag

riksdagsordning icke medgifver, hvad som medgifves i åtskilliga tillny beviilfrämmande
länders riksdagsordningar eller motsvarande författ- rnngsjårordningar,
att nemligen en kongl. proposition eller ett utlåtande behandlas
i flera läsningar, dervid ändringsförslag kunna göras,
finnes i allmänhet för dem, som hafva några erinringar att gorå
vid en proposition, icke annat tillfälle att framställa dessa, än då,
sedan utskottets utlåtande inkommit, detta företages till behandling.
Om likväl erinringarna icke äro af den stora vigt, att de
kunna och böra föranleda till återremiss eller förkastande af
utskottsbetänkande^ så kan ju skäl vara, att dessa framställas
innan utskottet företager ärendet till behandling, så att under

N:o 10. 22

Tisdagen den 9 Mars.

Ang. försina donna utskottet må kunna pröfva de framstälda anmärkningarnes

ni^föZd halt f.1,1 Vlnebö/''d- Af sådan anledning är det, som jag nu tager
ning. mi£. inueten att mot Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående
(Forts.) bevillning af fast egendom, och af inkomst framställa några erinringar.
^ Jag skall dervid icke yttra mig om de stora teoretiska
spörsmålen: om deklaration, progressiv beskattning, aktiebeskattning
in. m. dylikt, ty dessa frågor lära nog blifva vederbörligen
behandlade inom utskottet och kamrarne, utan jag skall endast i
vissa detaljfrågor göra några praktiska erinringar, Indika jag
vågar anbefalla till välvillig uppmärksamhet hos utskottet samt
särskild! hos dess. ärade ordförande, som ju har så stor teoretisk
kunskap och praktisk erfarenhet i hithörande frågor.

Den första anmärkningen jag tillåter mig framställa är mot
8 11 mom. e. .Der står angående dem, som äro frikallade från
erläggande af inkomstbevillning, bland andra “främmande magters
härvarande beskickningar och konsulat tillhörande personer jemte
deras betjening för all annan inkomst än den, som utgöres af från
Sverige uppburen allmän eller enskild pension eller erhålles genom
bär idkad rörelse". Detta undantagsstadgande är precis lika lydande
med det, som förekommer i 1883 års bevilIningsstadga. 1
det komitébetänkande deremot, som afgafs den 2 november 1894,
föreslå komiterade, i fråga om frihet från bevillning, att ifrågavarande
personer skulle vara fria från att utgöra bevillning endast
såvida de iclie voro svenska medborgare. Skälet hvarför enligt
1897 års kongl. proposition skattebefrielse skulle tillkomma jemväl
svenska medborgare är väl detsamma, som finansministern anförde
1883, att. nemligen afsigten vore att bringa förevarande stadgande
i full öfverensstämmelse med de i den internationella rätten antagna
plägseder. Men, såsom professor Davidson i sin kommentar
till bevillningsförordningen anmärker, ostridigt är, att stadgandet
i medgifvande af skattefrihet går vida längre, än de internationella
plägsederna fordra. Sålunda äro i allmänhet främmande magters
konsuler underkastade inkomstskatt, i fall de äro landets egna
undersåtar. I motiverna till preussiska regeringens förslag till
inkomstskatt af 1883 betonas särskildt, att inga internationella
hänsyn kräfva skattebefrielse för konsulatstjenstemän, som äro
landets egna undersåtar.

hör min del antager jag, att denna åsigt är rigtig, och jag
befarar, att, om en motsatt åsigt fortfarande skall få göra sig
gällande, deraf skola vållas olägenheter för såväl stat som kommun.
Ännu hafva sådana, mig veterligen, icke försports, ty bär
omförmälda befrielsestadgande uti 1883 års bevillningsförordning
synes, märkligt nog, vara för den stora allmänheten nästan alldeles
okändt. Men kommer obligatorisk deklaration att införas
och kommer derigenom, såsom, antagligt är, slöjan att lyftas från
ej ,1''inga, hitintills okändt kapital, så synes mig för mången kapitalist
frestelsen ligga nära till hands att söka vinna frihet från
kapitalbeskattning. Då en sådan frihet kan vinnas på ett så lättvindigt
sätt, som att en kapitalstark man lyckas att blifva utnämnd
till konsul eller endast till vice konsul för en främmande stat —

Tisdagen den 9 Mars.

23 X:o 10.

till och med en obetydlig sådan, med hvilken Sverige icke står i Ang. förslag
den ringaste vare sig handels- eller annan förbindelse, — tordem. ny bevillman
ju med fog kunna befara att, sedan deklarationsskyldighet
blifvit införd, antalet af utländska konsuler i Sverige skall, till (Forts.)
föga båtnad för statens och kommunernas inkomster, blifva betydligt
ökadt. Mig synes alltså, att svenske medborgare, som äro anstäble
vid främmande magters beskickning eller konsulat, icke
borde åtnjuta skattefrihet för det kapital de ega; och jag hoppas,
att utskottet skall taga befogenheten af min förevarande anmärkning
i benäget öfvervägande.

I 12 § mom. c af den kongl. propositionen föreslås angående
beskattningsorten för bolag, att annat bolag, — än bank-, järnvägs-
och kanalbolag — skall taxeras “å den eller de orter, der
bolagets rörelse eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt
sätt eller i större omfattning drifves, men, ifall sådana
bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har sin styrelse11.

Förevarande stadgande, hvilket är ordagrant lika med det,
som förefinnes i nu gällande bevillningsförordning § 12 mom. e,
har särskilt beträffande ett visst slags bolag, nemligen försäkringsbolag
ofta blifvit olika tolkadt, i synnerhet af de lokala beskattningsnämnderna.
Såsom nemligen "kändt är, drifva de flesta försäkringsbolagen
rörelse ej endast å den ort, der bolaget har sin
styrelse, utan å en mängd andra orter i riket, så väl i städer som
på landsbygden. Detta förhållande har vållat, att de lokala beskattningsnämnderna
ofta å orter, der försäkringsbolag genom
agenturer drifver rörelse, beskattat bolaget för den inkomst bolaget
anses hafva haft genom den särskilda agenturen, och sådan beskattning
har till och med påförts utan afseende derå, att försäkringsbolaget,
äfven om det å någon eller några vissa orter kan hafva
skördat vinst, dock på sin samfälda rörelse lidit förlust. Rättelse
i sådana oegentligheter hafva visserligen vunnits efter klagomål
i högre instanser, men då det ännu i dag händer, att inländska
försäkringsbolag utsättas för lokalpatriotismen hos vissa beskattningsnämnder,
torde det ju vara skäl att i bevillningsförordningen
införa ett klart stadgande angående beskattningsorten • för försäkringsbolag.

Ett sådant klart och tydligt stadgande hafva 1894 års komiterade
föreslagit i 14 § 4 mom., der det föreskrifves, att “inländsk
försäkringsgifvare taxeras, der hufvudkontoret är beläget“.

På grund af hvad jag anfört, tillåter jag mig hemställa, att
utskottet måtte fästa tillbörligt afseende å komiterades förenämnda
förslag.

Hvad nu vidare beträffar den föreslagna sjelf deklarationen, så
synes det mig att, då denna i viss män är en nyhet uti vår
skattelagstiftning, man, då den en gång införes, bör göra föreskrifterna
härom ej endast klara och distinkta samt möjliga att
efterlefva, utan äfven så effektiva, som ske kan. Jag har emellertid
äfven i detta hänseende några erinringar att framställa, och
börjar med en, visserligen obetydlig, men som rörer mig sjelf

N:o 10. 21

Tisdagen den 9 Mars.

Ang. förslag och personel’, hvilka i egenskap af fastighetsegare stå i samma

un ny bena-ställning som jag.

nin''Jning°.r I 15 § 2 mom. föreslås, att fastighetsegare skall deklarera.

(Forts.) bland annat, “årliga hyressumman för uthyrd egendom jemte
hyresvärdet för hyresfritt upplåtna, för af egaren sjelf begagnade
samt för andra ej uthyrda lägenheter". Ja, att deklarera hyresvärdet
af lägenhet, som fastighetsegaren sjelf begagnar, det går
mycket väl för sig, om man har en större stadsfastighet, der man
t. ex. uthyrt en öfvervåning och en undervåning samt sjelf bebor
mellanvåningen. Då kan man ju ganska lätt kalkylera: den öfre
våningen inbringar så och så mycket, den undre våningen så och
så mycket, alltså bör mellanvåningens hyresvärde ligga ungefär
midt emellan hyresbeloppen för öfver- oeh undervåningarna. Men
om man t. ex. eger en villa och sjelf bebor hela fastigheten samt
alltså icke har några uthyrda lägenheter, efter hvilken grund skall
man då deklarera hyresvärdet? Månne efter räntan å köpeskillingen
eller kostnadspriset för fastigheten? Men då blifver frågan:
efter hvilken räntefot, 4, 5 eller 6 procent? Då i detta afseende
ingen allmängiltig norm finnes föreskrifven eller ens, enligt min
åsigt, kan och bör föreskrifvas, lärer i det af mig anförda fall eu
obligatorisk deklaration af hyresvärdet för lägenhet, som egaren
sjelf begagnar, vara till ringa nytta. Lämpligare torde vara att
öfverlemna bedömandet häraf åt vederbörande bevillningsberedningar
och taxeringsnämnder, hvilka genom jemförelser med hyressummorna
för lägenheter af samma beskaffenhet, som dem en
fastighetsegare sjelf begagnar, torde komma till det säkraste och
bästa resultat. Jag tror derför att man bör akta sig för att i här
omförmälda afseende framtvinga en sjelfdeklaration, hvilken för
en samvetsgrann fastighetsegare ofta kan blifva svår, ja ibland
omöjlig att lemna.

Jag öfvergår nu till en annan sida af sjelfdeklarationen. Skall
nemligen denna införas, torde den, såsom jag förut påpekat, på eu
gång böra göras så omfattande och effektiv som möjligt. 1 den
kong], propositionen är sjelfdeklaration föreskrifven: dels, med
vissa modifikationer, för fastighetsegare, dels för oktrojerande verk
och bolag samt aktiebolag, och dels för annan skattskyldig, som
under nästföregående år åtnjutit 1,000 kronors inkomst af kapital
eller enligt lag är pligtig att föra It andel sböcker.

Men härvid är att märka, att det finnes flera klasser af yrkesutöfvare,
t. ex. läkare, advokater, konsulterande ingeniörer m. fl.
dylike, hvilka kunna hafva ganska afsevärda inkomster, men hvilka,
enligt lag, icke hafva skyldighet att föra handelsböcker. Angående
sådane personers deklarationsskyldighet skulle man alltså, enligt.
deri kongl. propositionen, stå på samma ståndpunkt som förut.
Så var dock ej meningen i 1894 års komitcförslag. I detta upptages,
förutom rörelseinkomst af handel eller näring, äfven “annan
inkomst af varaktig eller tillfällig natur" och till sådan “annan"
inkomst hänföres. enligt 11 § mom. a, hvad som förrärfras genom
utöfning af vetenskap, läkare- eller sakförareverksamliet, konst eller
handaslöjd. 1 anledning häraf hafva ock komiterade i fråga om

55 X:o 10.

Tisdagen den !) Mars.

rörelseinkomst uti 17 § föreslagit, att sjelfdeklaration må. åligga, Awj förslug
förutom oktrojerande verk ock aktiebolag, hvarje annan skattskyldig■
som under föregående år uppskattats för eller åtnjutit en samman- "

lagd inkomst, icke understigande 1,500 kronor. För min del tror (Korts.)
jag, i likhet med komiterade, att man med ett slag bör göra sj eifdeklarationen
så omfattande som möjligt samt icke onödigtvis
stipulera undantag, utan fastmer såsom regel stadga, att skattskyldig,
ehvad yrke han än utöfvar, skall, der han haft rörelseinkomst,
som öfverstigit visst stadgadt belopp, vara skydig att
härom lemna uppgift till ledning vid taxeringen. Man kan häremot
visserligen invända, att icke alla yrkesutöfvare äro, enligt lag,
skyldige att föra handelsböcker; men, i bemötande af en sådan
invändning kan erinras, dels att ingalunda hvarje skattskyldig,
som åtnjutit minst 1,000 kronors inkomst af kapital, är lagligen
förpligtad föra handelsböcker, men att honom icke desto mindre
ålagts deklarationsskyldighet, och dels att i allt fall en enligt kongl.
propositionen icke deklarationspligtig skattskyldig dock kan, efter
vederbörlig anmaning, blifva skyldig att lemna uppgift å det belopp,
hvartill hans inkomst af kapital eller arbete det nästföregående
året uppgått, samt att han alltså, för att, der så påfordras,
kunna fullgöra en dylik deklarationsskyldighet, nödgas att, äfven
utan lagtvång, föra åtminstone en enkel kassabok, upptagande inkomster
och utgifter. En sådan bokföring blifver för öfrigt icke
i någon mån betungande, utan torde fastmer för mången leda till
ordning och reda.

Beträffande sjelfdeklarationen, har jag slutligen att göra eu
ytterligare erinran, åsyftande att visa, huruledes deklarationen,
sådan den är föreslagen, i vissa fall kan blifva synnerligen besvärande
för en viss klass af yrkesidkare, nemligen för köpmännen.

Enligt den kongl. propositionen har deklarationsskyldig att
uppgifva det sis/förflutna årets inkomst. För eu icke-köpman kan
det från den synpunkt, jag här skärskådar frågan, i allmänhet
vara temligen likgiltigt, om han måste uppgifva för ett år en stor
och för ett annat år eu liten eller alls ingen inkomst. För en
köpman åter, är det, särskildt med hänsyn till konkurrensfrågan,
ingalunda så likgiltigt, om han hvarje år måste uppgifva det nästförflutna
årets inkomst. Olämpligt kan det för honom, i synnerhet
om han drifver en specialaffär, vara att låta komma till konkurrenters
kännedom, att han under något visst år på sin affär skördat
en betydlig vinst; men ännu mera olämpligt och tryckande
blifver det för honom, om han nödgas till allmänhetens kännedom
deklarera, att han af sin rörelse under något år haft en ytterst
liten förtjenst eller derpå lidit förlust. Hitintills har han i sistnämnda
hänseende kunnat skydda sig derigenom, att han uppgifva,
att hans inkomst under det nästförflutna året icke öfverstigit
et,t visst belopp, och han har härvid, då hvarken stat. eller kommun
blifvit lidande på en sådan uppgift, icke varit nödgad offentliggöra
sin förlust. Införes åter obligatorisk sjelfdeklaration, sådan
den är föreslagen, blifver det icke vidare möjligt att lemna
uppgift af nyssnämnd beskaffenhet.

1''in sta Kamnutrnts Prof. 1H97. N:o 10.

‘>

N:o 10.

Ang. förslagtill
ny bevillningsförordning.

(Porla.)

2G Tisdagen den 9 Mars.

Jag tillåter mig anföra ett bland många exempel, utvisande
huru ogerna eu köpman angifver liden förlust. För åtskilliga år
sedan rådfrågade mig en köpman, som var mångmillionär, huruledes
han, som under det nästförflutna året lidit stora förluster på
sin rörelse, skulle lemna uppgift om sin taxering. Jag granskade
hans handelsböeker och fann dervid, att han, äfven med den allra
strängaste tillämpning af bevillningsfördningen, borde, med hänsyn
till de stora förluster, som han lidit, vara skattefri. Men detta
ville han icke, utan förklarade, att han, som på sitt hushållskonto
under året utgifvit 120,000 kronor, ville beskattas för detta belopp.
Han uppgaf ock samma belopp såsom inkomst och blef derför beskattad.

Ett sätt att afhjelpa nu anmärkta olägenheter synes mig vara,
om man för idkare af näring och rörelse medgåfve att, såsom stadgats
i åtskilliga andra länder, den skattskyldige, der rörelsen drifvits
i minst tre år, icke skulle vara skyldig att uppgifva det sistförfluten
årets inkomst, utan i stället skulle vara pligtig till beskattning
uppgifva medelinkomsten för de sistförfluten tre åren.
Härigenom skulle vinnas en jemnare beskattning och dessutom
skulle en köpman icke nödgas att för konkurrenter offentliggöra
vare sig den stora årsförtjensten eller den stora årsförlusten. Särskildt
skulle ett sådant förfarande vara lämpligt å sådana orter
som t. ex. i Göteborg, der tidningarne, så snart bevillningsberedningarne
afslutat sina arbeten, för tillfredsställande af allmänhetens
nyfikenhet, publicera nästan hela skattelängden.

Jag vill härefter vidröra ett förhållande, som är lokalt för
Göteborg och möjligtvis äfven för några andra större städer. 1
likhet med hvad i nu gällande bevillningsförordning stadgas, föreslås
i den kongl. propositionen, att ledamöter af bevillningsberedningar
och taxeringsnämnder skola väljas bland personer, som bo
inom vederbörande berednings- eller taxeringsdistrikt. Tillämpningen
af nämnda stadgande har medfört åtskilliga olägenheter. Göteborg
t. ex. är fördeladt i 14 beredningsdistrikt. Vissa af dessa
distrikt utgöra affärscentra, inom Indika de förnämste köpmännen
drifva sin rörelse. Nu är det ganska vanligt, att ett ganska stolt
antal köpmän icke hafva bostad, der de hafva sina affärslokaler,
utan bo i vidt skilda delar af staden. Härigenom vållas att t. ex.
köpmannen A., som är mycket förfaren i fråga om trävarurörelsen,
men som icke bor inom ett beredningsdistrikt, der de främste trävaruexportörerne
skola taxeras, icke kan väljas till ledamot i beskattningsnämnderna
just inom det distrikt, der hans sakkunskap
kunde vara i hög grad erforderlig. Särskildt i Göteborg, der utgifter
icke uttaxeras olika från olika församlingar, utan der såväl
kommunal- som kyrkoskatter äro gemensamma för hela kommunen,
hvadan inga strider mellan de särskilda församlingarna kunna förekomma,
torde det i statens eget intresse vara lämpligt att man
något lossade på bostadsbandet. Såsom det nu är stäldt, lägger
bevillningsförordningeu hinder mot att återvälja en duglig och
framstående ledamot af beskattningsmyndigheterna endast af det
skäl, att lian inom samma kommun flyttat från eu gata till eu an -

Tisdagen den 9 Mars.

27 N:o 10.

nan. Jag hemställer alltså, att man åtminstone för de större stä- Ang. förslag
derna måtte borttaga eller förmildra föreskriften derom, att ledamot
af beskattningsmyndighet ovilkorligen skall bo inom vederbörande
distrikt. Angående ordförande i bevillningsberedning före- (Korta.)
slås, att han skall väljas helst inom beredningsdistriktet; en dylik
modifikation torde väl skäligen ock kunna och höra tillämpas i
fråga, om ledamöterna i bevillningsberedning och taxeringsnämnd.

Ännu ett önskningsraål, visserligen äfven af lokal natur, men
icke utan vigt för statsändamålet, tillåter jag mig framhålla. Staden
Stockholm har sin egen pröfningsnämnd, men staden Göteborg,
som nu har större folkmängd än Stockholm hade, då det blef eget
öfverståthållareskap och dermed erhöll flera af de förmåner, som
kräfvas för ett större stadssamhälle, är i fråga om pröfningsnämnden
ännu sammankoppladt med andra mindre städer samt med
landsbygden. Detta vållar, att Göteborgs- och Bohus läns pröfningsnämnd
får ett ofantligt tungt och ojemnt arbete. Stadsborna
och i synnerhet göteborgsledamöterne hafva föga kännedom om
samt hafva svårt att bedöma landsbygdsförhållandena, och ledamöterna
från landsbygden hafva nästan ännu svårare att bedöma
de mångskiftande taxeringsförhållandena inom ett stort stadssamhälle.
Tiden är ock väl knappt tillmätt för en ingående granskning
af de många skattebesvären. Härigenom händer ofta, att
ganska vigtiga skattespörsmål blifva, till föga fromma för staten
och för den skattskyldige, efter omröstning slumpvis afgjorda. Ett
önskemål är alltså, att, om möjligt, pröfningsnämnd tillsattes icke
för hvarje län, utan (med undantag för Kalmar län) för hvarje
landstingsområde, så att stad, som icke tillhör landstingsområde,
finge sin egen pröfningsnämnd. Särskildt för Göteborg, rikets näst
största stad, vågar jag framhålla nödvändigheten af en dylik åtgärds
vidtagande.

Slutligen tillåter jag mig göra ett påpekande, som visserligen
strängt taget faller utom bevillningsförordningens råmärken, men
som dock står i ett visst sammanhang med en af de i förordningen
berörda frågor, nemligen den om restitution af för högt erlagd
bevillning. Hvar och en, som genom kammarrättens eller Kongl.

Maj:ts utslag lyckats erhålla nedsättning i utgifven bevillning,
torde hafva erfarit att lika lätt som det är att erhålla restitution
af den för högt erlagda bevillningen, lika svårt och besvärligt är
det ofta att återfå hvad man på grund af den för höga bevillningen
måst utgifva i kommunalskatt samt flera hundra andra mångskiftande
afgifter.

ensidigt vore alltså, att generel så kunde förordnas, att den,
som berättigas åter erhålla för högt erlagd bevillning dymedelst
jemväl skulle vara berättigad att kostnadsfritt återfå den kommunalskatt
och alla andra de afgifter, som han på grund af den för
högt erlagda bevillningen nödgats utgifva.

Ehuruväl jag skulle kunna hafva ännu flera erinringar att
framställa, vågar jag dock icke längre upptaga tiden dermed, utan
slutar med en vördsam anhållan, att kammaren måtte medgifva,
att mitt yttrande i frågan må öfverleinnas till bevillningsutskottet.

N:o 10.

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Korts.)

28 Tisdagen den 0 Mars.

Herr C ava 11 i: Det lider intet tvifvel, att utskottet är den
siste talaren tacksamt för de påpekningar och erinringar han gjort.
Många af dem äro synnerligt väl grundade och framhålla behof,
som böra afhjelpas. De fel, som vidlåda bevillningsförordningen.
äro hända; men jag hemställer till den ärade talaren, huruvida
han icke för frågans lösning skulle vilja göra litet mera arbete
och väcka motion i denna sak. Det förhåller sig så, att visserligen
har bevillningsutskottet rätt att i bevillningsfrågor föreslå
allt, som. det anser nyttigt och billigt, och om majoritet i utskottet
uppnås, skola dessa frågor pröfvas, men kan majoritet icke
vinnas, stanna de i utskottet, och önskemålen blifva fortfarande
önskemål. Utan att inlåta mig på, huruvida de af den ärade talaren
uppkastade frågorna om valbarhet till beskattningsnämnderna
och särskild pröfningsnämnd för Giöteborg fälla under bevillningsutskottets
motionsrätt, hyser jag den bestämda föreställningen, att
frågan om restitution icke faller under denna motionsrätt.

På derom af herr talmannen framstäf proposition beslöt kammaren,
att det af herr Leman afgifna anförande skulle öfverlemnas
till bevillningsutskottet.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst å
föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1897.