RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:9

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 9.

Lördagen den 22 februari.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt föredragning bevillningsutskottets
betänkande n:o 1, angående vilkoren för försäljning af
bränvin, deraf till behandling återstod

Punkten 4.

Herr P. Waldenström, hade i en inom Andra Kammaren väckt Angående
motion, n:0 39, hemstält: _ *underhand

»att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville lingar för
snarast möjligt inleda de underhandlingar med franska regeringen, inskränsom
Riksdagen i skrifvelse den 9 maj 1894 begärde, och att Kongl. ^franske
Maj:t dervid måtte, oberoende af ordalagen i Riksdagens skrifvelse, handelssöka
att efter sig företeende omständigheter vinna så mycket som resande

möjligt i det af Riksdagen framstälda syftet.» rättighefatt

I artikel 17 af den under den 30 december 1881 afslutade handels- inom Sverige
traktat emellan Sverige och Norge samt Frankrike finnes stadgadt,
att franske handelsresande, som färdas inom de Förenade rikena j,ränvin

för franska handelshus, skola der ega att upptaga beställningar med m. m.

eller utan prof.

Uti den af motionären åberopade skrifvelsen af den 9 maj 1894
hade Riksdagen anhållit, det täcktes Kongl. Maj:t med Frankrike
inleda underhandlingar i syfte, att den enligt artikel 17 i handelstraktaten
franske handelsresande medgifna rättighet att upptaga
beställningar måtte, hvad Sverige anginge, beträffande bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker, inskränkas derhän,
att sådana beställningar icke finge upptagas hos andra än innehafvare
af bränvinsförsäljningsrättigheter, så vida icke qvantiteten
uppginge till minst 250 liter.

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 9.

1

N:0 tf.

2

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående På anförda skäl hemstälde nu utskottet, att herr Waldenströms
*underhand¥ mot''on icke m^tte för närvarande till någon Riksdagens åtgärd
lingar för föranleda.
inskrän -

kande af Häremot hade reservation anmälts af herr G. Jansson i Krakerud,
dehandelske som yr^at> att utskottet måtte hemställa om Riksdagens bifall till
resande herr Waldenströms motion på det sätt, att Riksdagen i skrifvelse
medgifna anhåller, att Kongl. Maj:t ville vid första lagtima tillfälle, som må
rättighet att kunna yppa sig, inleda de underhandlingar med franska regeringen,
inom Sverige som Riksdagen i skrifvelse den 9 maj 1894 beg;ärde, och att Kongl.
beställning ar Maj:t dervid måtte, oberoende af ordalagen i Riksdagens skrifvelse,
å bränvin söka att efter sig företeende omständigheter vinna så mycket som
m. m. möjligt i det af Riksdagen framstälda syftet.

(Forts.)

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Waldenström: Herr talman! Det har länge och med
rätta i vårt land klagats öfver de olägenheter, som vållas deraf, att
kringresande agenter utbjuda eller, såsom utskottet uttrycker sig,
»påtruga» menniskor spirituösa. Derigenom kringgås och omintetgöras
alldeles de åtgärder, som de särskilda kommunerna vidtagit
för att inskränka spirituosaförbrukningen. Ty der man åstadkommit,
att inga lcrogar eller andra bränvinsförsäljningsställen finnas i socknarna,
der komma dessa agenter och gå från hus till hus för att
utbjuda sin spirituösa.

Det har väckts motioner vid åtskilliga tillfällen om denna sak,
men då har det alltid svarats, att man icke kan beröfva svenska
handelsresande de rättigheter, som tillkomma franska handelsresande
enligt den handelstraktat, som gäller mellan Sverige—Norge å ena
sidan och Frankrike å den andra.

Vid sistlidna riksdag framlade Kongl. Maj:t en proposition om
åtskilliga ändringar i bränvinsförsäljningslagen, och bland dessa
ändringar var äfven den, att bränvinsbolagen icke skulle få skicka
ut agenter för att upptaga beställningar på landsbygden. Detta
skulle dock gälla endast bolagen såsom sådana, men icke de vinhandlande,
som af bolagen fått sig upplåtna rättigheter att handla
med spirituösa. En sådan åtgärd verkar naturligtvis icke det ringaste
i nykterhetens intresse, utan har allenast den följden, att den vinst,
som, om bolagen försålde bränvinet, skulle tillfalla det allmänna, nu
stannar i de enskilda v inhandlar nes fickor.

Emellertid skref Riksdagen år 1894 till Kongl. Maj:t en anhållan,
att Kongl. Maj:t ville inleda underhandlingar med den franska regeringen,
underhandlingar, som kunde leda derhän, att svenska folket
finge fria händer att lagstifta i detta ärende. Utrikesministern skref
till svenske ministern i Paris och frågade honom om hans mening,
och denne förklarade, efter samtal med åtskilliga framstående personer
i Paris, att det icke funnes några utsigter, att sådana underhandlingar
skulle leda till något gynsamt resultat; och dervid lät
Kongl. Maj:t bero. De af Riksdagen begärda underhandlingarna
blefvo icke inledda.

3

N:0 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Jag har med anledning deraf i min motion föreslagit, att Riks- . Angående
dagen måtte i skrifvelse hos Kong). Makt anhålla, att dessa under- Oledande rf
handlingar snarast möjligt må blifva inledda. Bevillningsutskottet i{ngnr for
är i sak alldeles ense med mig. Det heter nemligen i utskottets inskränbetäukande:
»I likhet med motionären anser utskottet, att det skulle kande af
vara synnerligen önskligt, att ändring kunde vinnas i de missförhållanden,
som uppstå derigenom, att kringresande agenter åt resande
personer, hvilka ejest icke vore i tillfälle eller hade frestelse till att medgifna
verkställa inköp af spritvaror, utbjuda sådana eller snarare påtruga rättighet att
dem desamma.» Utskottet säger vidare: »Det torde heller icke lida*”0"1 Sverige
något tvifvel om, att denna fråga genom lagstiftningens hjelp redan beställningar
skulle hafva vunnit sin lösning i den rigtning, som motionären d bränvin
åstundar, derest sådant kunnat ske, utan att derigenom svenska m. m.
medborgare fråntoges en rättighet, som enligt ingångna traktater (Forts.)
icke kan förmenas handelsresande från Frankrike och från andra
länder, som med hänsyn till sina handelsförhållanden med Sverige
äro likstälda med Frankrike.» Emellertid fortsätter utskottet: »Visserligen
kunde man föreställa sig, att franska regeringen skulle vara
villig att medgifva Sverige rätt att, oberoende af traktaten, i detta
förhållande vidtaga eu ändring, som från svensk sida måste betraktas
såsom en enkel polisåtgärd»; men, menar utskottet, så betraktas icke
saken i Frankrike. Utskottet förmenar vidare, att Kongl. Maj:t
säkerligen icke skall försumma »att vid första lägliga tillfälle, som
må kunna yppa sig, ånyo upptaga underhandlingar med Frankrike
i detta ämne», men att det icke vore lämpligt att nu skrifva till
Kongl. Maj:t derom.

Jag hade, innan min motion afgafs, förskaffat mig närmare
underrättelser om förhållandena i Tyskland. I motionen har jag
anfört, att den tyska riksregeringen år 1892 för tyska riksdagen
framlade ett förslag alldeles i samma rigtning som den svenska
Riksdagen önskat, nemligen att handelsagenter icke skulle hafva rättighet
att på de olika platserna utbjuda och sälja sina varor till andra
än dem, som på dessa platser hafva rättighet att handla med spirituösa.
Detta är innehållet i § 9 af lagförslaget, och den tyska
regeringen anför såsom motiv derför följande: »1 många delar af
riket, särskilt på landet, befordras folkets böjelse för bränvinsdrickande
på betänkligt sätt derigenom, att enskilda personer i alltmer
utsträckt omfång genom handelsresande förledas att beställa
bränvin. De förbindelser, som de dervid ikläda sig, öfverstiga ofta
deras betalningsförmåga och bringa derigenom deras ekonomiska
ställning i fara.» Den tyska riksdagen bann år 1892 icke att behandla
denna fråga, men regeringen förklarade förra året genom eu afsina
medlemmar, att regeringen ämnade ånyo framlägga samma förslag,
sedan andra »omfångsrika och trängande uppgifter», som riksdagen
hade att bisa, blifvit slutbehandlade.

Jag var i tillfälle att här i Stockholm för icke längesedan höra
ett föredrag af cn f. d. stortingsman Aarestad från Norge angående
förhållandena med spirituosahandel i detta land. lian medelade, att
stortinget år 1894 antagit eu lag, enligt hvilken resande handelsagenter
icke skulle hafva rättighet att utbjuda och sälja bränvin till

N:o 9. 4 Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående andra än dem, som sjelfva hade rättighet att handla med bränvin.
underhand^interpellerade honom offentligt vid tillfället och frågade honom,
''lingar''för om denna uppgift kunde vara rigtig, eftersom jag ju visste, att
inskrän- handelstraktaten med Frankrike gäller icke blott Sverige utan äfven
kande af Norge. Han menade, att hans uppgift vore fullkomligt rigtig, men
fynske han hade för tillfället icke den officiella handlingen i sin hand. Jag
resande ^ad honom då att sända mig denna handling, när han komme hem,

medqifna emedan detta vore för oss af allra största intresse. Och mycket

rättighet att rigtigt : jag har i dagarna fått från honom mottaga Kongl. Maj:ts proinom
Sverige position n:o 33 till Stortinget 1894. Lagförslagets 12 § lyder så: »Bebeställningar
sining paa Brsendevin i Partier eller mindre Dele maa ikke af nogen
å bränvin optages, med mindre Bestillingen gjores af Samlag eller andre til
m. m- Udsalg eller Udskjmnkning af Brmndevin berettigede». Och i

(Forts.) motiven till samma § heter det bland annat: »Hvad smidig angaar

Forbudet mod Agenters og Handelsborgeres Optagelse af Bestillinger
hos Private, antager Departementet med Komitéen, åt der ikke i de
bestaaende Handelstraktater findes noget til Hinder mod Vedtagelse
af en saadan Bestemmelse», och detta antagande grundar departementet
på en utredning, verkstäld af den komité, som hade utarbetat lagförslaget.
Denna komité bevisar utförligt, som det heter, »åt der ikke

i bestaaende Traktater er nogen Hindring mod---i vor Lovgiv ning

åt indtage Bestemmclser, hvorvid den nuvserende Adgang för
Private til Hjemforskrivning af Spirituösa tfa Udlandet gjennem
Agenter og Handelsreisende vil kunne stoppes». Lagförslaget antogs
ock af Stortinget.

Således, tyska riket, som står i samma handelsförhållande till
Frankrike som Sverige, och Norge, som är bundet af samma franska
handelstraktat som Sverige, hafva icke ansett ett sådant stadgande strida
mot bestående traktater. Ja, hvad mer är: Kongl. Maj.t i Norge har
varit af samma åsigt. Det förundrar mig då, att Kongl. Maj:t år
1895 kunde här i Sverige säga, att en sådan bestämmelse stode i
strid mot franska handelstraktaten.

Jag har sökt hans exellens utrikesministern för att få reda på,
huru det hängde ihop med allt detta. Han kunde icke rigtigt göra
reda derför, men säde, att franska ministern varit uppe hos honom
för några dagar sedan och talat om spirituosaförsäljningen i Norge,
men, efter hvad han kunde erinra sig, hade denna lagparagraf icke
blifvit nämnd. Under sådana förhållanden vet jag verkligen icke, om
det ens kan behöfvas att från svensk sida inleda några underhandlingar;
och när allt kommer omkring, torde Sverige hafva gjort sig
alldeles onödigt besvär, då Kongl. Maj:t genom befullmägtigade
ombud år 1891 lät till Frankrike framställa ett förslag i nu nämnda
rigtning.

En reservant inom bevillningsutskottet har upptagit min motion
ordagrant med undantag deraf, att då jag i min motion hemstält,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville »snarast
möjligt» inleda underhandlingar med franska regeringen, denna reservant
i stället sagt »vid första lägliga tillfälle, som må hunna yppa
sig.» Och det går alldeles på ett ut.

Om det är Riksdagens mening, att Kongl. Maj:t skall upptaga

Lördagen den 22 Februari, e. m. 5 N:o 9.

dessa underhandlingar, torde det icke vara olämpligt, att Riksdagen ,

äfven uttrycker sin vilja i en skrifvelse derom. Vid mitt samtal unde,-handmed
utrikesministern erfor jag, att nog ingå utsigter förefinnas att ungar för
detta år vinna något; men nästa år, säde lian, då det kommer i fråga inskränatt
bereda utländska handelsresande åtskilliga lättnader, torde man kande af
kunna, genom att hafva någonting att bjuda i stället, också vinna Endels-6
något från fransk sida. Han ansåg det derför alldeles icke omöjligt, resande
att underhandlingarne nästa år kunde leda till önskvärd! resultat, medgifna
Under sådana förhållanden skulle det ju vara godt, om Andra rättighet att
Kammaren ville låta Kongl. Maj:t veta, att det är Andra Kammarens m0uppfara e
önskan, att han måtte inleda sådana underhandlingar. Första Kärn- beställningar
maren har jag ju på sätt och vis fattat ett beslut i samma retning. & bränvin
Der har visserligen utskottets hemställan blifvit bifallen, men deri w- m''
ingår det uttalandet, att utskottet antager, att Kongl. Maj:t vid första (Forts.)
lägliga tillfälle skall inleda underhandlingar, på grund hvaraf utskottet
hemställer, att min motion icke må för närvarande till någon
Riksdagens åtgärd föranleda. Jag skall derför anhålla, att Andra
Kammaren ville besluta i öfverensstämmelse med den nu nämnda reservationen.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! För min del
anser jag icke den omständigheten, att Kongl. Maj:t har rådfrågat
sin beskickning i Paris, hvilka utsigter kunde förefiunas att i franska
handelstraktaten få en sådan ändring till stånd, som här blifvit
begärd, och att beskickningen på den frågan svarat nej, utgöra tillräcklig
anledning för Riksdagen att underlåta att nu skrifva till
Kongl. Maj:t, med begäran om inledande af underhandlingar, så vidt
man för öfrigt finner detta lämpligt.

Jag skulle också hafva reserverat mig mot utskottets hemställan,
om det icke varit en omständighet förknippad med detta skrifvelseförslag,
som jag skall be att få framhålla till beaktande åt Kongl.

Maj:t, för den händelse några underhandlingar skulle komma till
stånd.

Man säger visserligen uti det förslag till Riksdagens beslut, som
bär blifvit framlagdt, att Kongl. Maj:t vid dessa underhandlingar
måtte, oberoende af ordalagen i Riksdagens skrifvelse år 1894 och efter
sig företeende omständigheter, söka vinna så mycket som möjligt i det
af Piksdagen framstälda syftet. — Ja, det är ju eu mycket vidsträckt
fullmagt, som man der ger åt Kongl. Maj:t, men man får väl icke utsträcka
den så långt, att man skall begära, att Kongl. Magt anhåller om
något annat än hvad som står i Riksdagens skrifvelse Taf den 9
maj 1894. I denna skrifvelse anhåller Riksdagen, att Kongl. Magt
måtte med Frankrike inleda underhandlingar om inskränkning i franska
handelsresandes rättigheter att här upptaga beställningar derhän,
att sådana beställningar icke af dem finge upptagas hos andra än
innehafvare af bränvinsförsäljningsrättigheter.

Nu vill det synas mig, att om man begär utaf Frankrike ett
sådant medgifvande, det också skulle vara nödvändigt att tillämpa
samma inskränkning för svenska undersåtar. Man kan naturligtvis
icke begära, att Frankrike skall inskränka de rättigheter, som till -

N:0 9.

6

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående komma franska handelsresande i högre grad än den inskränkning,
underhand-som Söres gällande med afseende å svenska undersåtar. Men det
lingar för l&r iag saga> att skulle man komma med framställning att vilja förinskrän-
hindra svenska undersåtar att upptaga beställningar hos andra än
bände af innehafvare af bränvinsförsäljningsrättigheter, då skall jag åtminstone
de>} fynske sätta nijg deremot.

resande Jag V’H nemligen endast vara med om att förhindra innehafvare

medgifna af bränvinsförsäljningsrättigheter att upptaga beställningar genom
rättighet att ombud på alla andra orter än inom den kommun, der han sin förin°u
‘‘ta^6 s a 1 j n i n gs ni 11 i gh e t utöfvar. T}'' om man vill förhindra innehafvare af
bestaflnmgar bränvinsförsäljningsrättigiieter att upptaga beställningar genom ombud
ä bränvin äfven inom den kommun, der han försäljningsrättigheten utöfvar, ja,
m. m. då omöjliggör man nära nog till en stor del handeln.

(Forts.) Om vi tänka t. ex. på förhållandena bär i Stockholm, så vela

vi att det icke alls är ovanligt, att en stor del af stadens invånare
bo ute på sommarnöjen om sommaren. Ofta bänder det att dessa
sommargäster per telefon eller genom bref anmoda någon bekant
inne i staden, att hos den eller den handlanden göra beställning
på visst slags spirituösa, som sedan skickas med ångbåt eller på
annat sätt ut till landet Ett sådant tillvägagående skulle naturligtvis
vara förbjudet, för den händelse man stadgade, att innehafvare af
bränvinsförsäljningsrättighet icke får mottaga beställning genom ombud
af andra än innehafvare af sådan rättighet.

Jag har velat påpeka detta, på det den saken må tagas i betraktande,
om man vill vinna det mål, som motionären och många med
honom eftersträfva!-, och undanrödja de hinder, som förefinnas för
reglerandet af bränvinsförsäljningen.

Men jag hoppas, att man dervidlag inte träffar sådana bestämmelser,
som omöjliggöra eu loflig handel.

Herr Ivar Månsson: Efter min mening har motionären här
just träffat hufvudet på spiken.

Jag tror, att i den omständighet, som nu är i fråga, har man att
söka den kufvudsakligaste anledningen till det klander, som frarnstälts
mot vår nuvarande bränviuslagstiftning. Efter mitt sätt att se
saken och med de lagar vi hafva finnes det möjlighet för kommunerna
att ordna sin bränvinsförsäljning på sätt, som för dem är lämpligast.
Men till följd utaf den rätt, som dessa kringresande handelsagenter
hafva, är det absolut omöjligt för kommunerna ändå att sköta denna
försäljning på klokt och ändamålsenligt sätt.

Efter mitt begrepp är det högst beklagligt, att förhållanden skola
vara sådana, som de i många fall verkligen äro. Ty det är intet
ovanligt, att man på sin gård en dag får besök af flere sådana
agenter. De vända sig icke till mig allenast, utan hvad värre är,
de kommersa med mitt folk och göra upp affärer med dem, och det
går till på det viset, att det icke, åtminstone sällan, är fråga om
kontant liqvid, utan det är på kredit som sådana affärer bedrifvas,
hvarvid de göra köparne alla möjliga förespeglingar såsom att de
kunna slå sig ihop om sä och så mycket, och att varorna sedan komma
att tillsändas köparne. feä ställes eu ut som betalare, och när tiden

7

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

för liqviden är inne, hålla agenterna sig framme för att få betalning . Angående
för de sålunda försålda varorna. Mina herrar, ingen dag går förbi, ">~nd utan

att man vid våra skånska jernvägsstationer ntlemnar lådor, Hngar för''
som reqvirerats på detta sätt och komma folk tillhanda. Det är i inskränsanning
ett beklagligt förhållande, att folket icke får vara i fred; kände af
om det fick vara i fred för dessa agenter, vågar jag påstå, att det ^
skulle använda ofantligt mycket mindre qvantiteter sprit än nu sker. renande

Vi stå snart sagdt redlösa gent emot detta sakernas tillstånd, medgift
hvarför något hör göras så snart som möjligt, och det var derför rättighet att
med synnerlig glädje och tillfredsställelse jag sett denna motion såsom Vl°™ Sverige
uttryck för strälvandena i den rätta rigtningen beställningar

Nu säger man, att allt hvad bär göres strandar på de franska <| bränvin
handelstraktaterna och de franska agenterna. Men denna affär bedrif- m. m.
ves icke af franska agenter utan det är svenska agenter, våra egna (Forts.)
landsmän som användas på detta sätt. Nästan i hvarje kommun
finnes ett par sådana ombud för handelshusen i våra städer.

Jag skulle verkligen önska, för att få ett slut på detta missförhållande,
att man ville lagstifta för våra svenska agenter, ty de utländska
tror jag icke befatta sig med sådana affärer; de sälja till
återförsäljare, och handla således icke med småkunderna, åtminstone
icke med drängar, backstugusittare och statkarlar. Låt vara att
denna skrifvelse, som här är ifråga, inte länder till annat resultat än
en opinionsyttring, men en sådan tycker jag i alla tall bör komma
till stånd och då så kraftig som möjligt. Jag är öfvertygad att om
Andra Kammaren skrifver till Kongl. Maj:t, utrikesministern skall,
om det är möjligt att på den vägen komma fram, göra hvad han kan
— jag dömer af de yttranden jag hört honom fälla — för att hjelpa
oss till rätta på detta område och söka utverka rättelse i dessa förfärliga
missförhållanden.

Jag önskar derför all möjlig framgång åt de sträfvanden, som
här äro i fråga, och jag skall derför be, herr talman, att få yrka
bifall till motionärens förslag.

Herrar Ericson i Ransta och Hammarskjöld instämde häruti.

Herr Collander: Jag kan icke finna, att utskottet i sitt utlå tande

på något sätt uttalat sig i annan rigtniug än motionären.

Utskottet bär särskild! betonat, att Riksdagen bör fortfarande stå
fast vid sin år 1894 uttalade mening i den skrifvelse, som dä aflåta
till Kongl. Maj:t; och utskottet har vidare i slutet af sitt utlåtande
sagt, att utskottet, »som med visshet antager, att svenska regeringen
icke skall underlåta att vid törsta lägliga tillfälle, som må kunna
yppa sig, ånyo upptaga underhandlingar med Frankrike i detta
ämne», blott anser, att under förhandenvarande förhållanden det icke
är skäl att upprepa denna begäran. De upplysningar, som utskottet
kunnat inhemta, hafva gifvit vid handen, att det icke skulle vara
lätt att från Frankrikes sida få ett sådant medgifvande, som i motionen
önskas, utan att något vederlag erbjödes. Det är ju dock
icke otänkbart, att något sådant kan låta sig göra, och utskottet
bär också varit öfvcrlygadt om att Kongl. Maja icke skall, om något

N:0 9. 8

Lördagen den 22 Februari, e. m.

„tillfälle yppar sig, försumma att få frågan löst i den önskade rigtlVunderhand-
D''nSen- Men jag kan icke se, att man skulle kunna vinna något
lingar för mera genom att besluta i enlighet med motionärens förslag än genom
inskrän- ett bifall till hvad utskottet föreslår, och jag skall derför, herr talman,
den1 franske bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

handels- IT „ .

resande Herr Disson i börnäs: Dä denna fråga behandlades inom utskottet,

medgifna var jag en af dem, som yrkade bifall till motionen. Men då utskottets
rättighet att betänkande sedan blef affattadt i en form, som för mig var synnerm”upptaga36bgen
tilltalande, var det anledningen till, att jag icke kom att reserhestallningarvera
mig mot det slut, hvartill utskottet kommit. Jag vill dock nu
å bränvin tillkännagifva, att jag icke har det ringaste emot att gå med på det
m- m■ förslag, som motionären nu gjort, att antaga herr Janssons iKrake(Forts.
) nid reservation. Det är endast detta jag velat säga.

Herr Lundell: Jag har gjort samma erfarenhet som herr Ivar
Månsson i afseende på dessa reseagenter. Icke hafva de kommit
och bjudit ut något åt mig, ty det veta de lönar sig föga; men till
mitt folk hafva de kommit och lyckats få sälja spritvaror af usel
beskaffenhet, som de utbjudit till billigt pris. Men den saken tror
jag mycket väl kan afbjelpas, oberoende af ändringar i franska handelstraktaten.
Ty de franska handelsresandena har man icke någon
olägenhet åt på landet. Nej, det är de svenska kringresande agenterna,
som måste förbjudas att resa omkring på landsbygden; i
städerna göra de ingen skada, ty der kan man ju ändå få köpa
spritvaror. Och jag tror icke, att man skulle kunna sägas träda
svenska undersåtars rätt för nära genom att förbjuda dessa agenter
något, som skulle vara tillåtet för de franska agenterna, ty dessa
senare resa icke omkring på landsbygden och inverka således icke
något på spritförsäljningen derstädes. Om man således blott kunde
få ett förbud mot de svenska agenterna, skulle det vara något, som
jag skulle yrka bifall till.

Med herr Lundell förenade sig herr Högstedt i Hanåsa.

Herr vice talmannen Östberg: Det framgår af utskottets betänkande,
att utskottet i sak står på samma ståndpunkt som motionären,
d. v. s. att äfven utskottet önskar den af honom åsyftade
förändringen i franska handelstraktaten; och det är lika säkert, att
utskottet delar den uppfattning, som uttalats af herrar Ivar Månsson
och Lundell rörande önskvärdheten af att få en ändring i bestämmelserna
om svenska mäns bränvinsförsäljning inom landet. Men
frågan gäller här blott, om man skulle kunna vinna något verkligt resultat
genom att nu aflåta en sådan skrifvelse som den nu föreslagna till
Kongl. Maj:t. De underhandlingar, som i detta ämne äro förda i
Frankrike, kunna visserligen sägas vara af en mera konfidentiel
natur, men icke desto mindre är det nog tydligt, att det svar, som
erhållits från vederbörande i Frankrike, är lika afgörande, som om
saken blifvit bragt å bane i mera officiel form. Jag anser derför,
att det icke gerna kan komma i fråga att under alldeles oförändrade

Lördagen den 22 Februari, e. m.

omständigheter ånyo börja underbandliugar med franska regeringen
i denna sak. Deremot skulle det, — såsom herr Waldenström just
sade — kunna vara mycket antagligt, att den önskade ändringen i
traktaten kunde utverkas, för så vidt något vederlag erbjödes Frankrike
i ersättning.

Herr Waldenström omnämnde i sitt anförande, huru förhallandena
i detta afseende äro i Tyskland och Norge. Ja, det är något, som
jag icke känner till; men man skulle ju dock kunna tänka sig, att
man der gått tillväga så, som vi här i Sverige skulle kunna göra,
nemligen att antaga en lag, som förbjöde spritförsäljning genom ombud
ä annan ort än der försäljningsrätten utöfvas, och detta oberoende
af franska traktatens bestämmelser. Det skulle enligt min mening
icke vara något särdeles betänkligt uti sådana bestämmelser,
äfven om de på grund af traktaterne endast kunde tillämpas gent
emot de svenska bränvinstorsäljarne.

Enligt min tanke har utskottet således haft rätt uti sin åsigt,
att ingen framställning nu bör göras till Kongl. Maj:t om vidtagande
af sådana åtgärder, som motionen asyftar, da man väl kan förutsätta,
att ändå ingenting omedelbarligen skulle kunna vinnas. Ltskottet
har för öfrigt så tydligt uttalat sin uppfattning i saken, att man
ingalunda kan vara berättigad att saga, att Riksdagen genom att nu
undanskjuta motionen skulle visa sig på något sätt afstå (rån den
ståndpunkt, Riksdagen förut intagit i denna fråga. Såsom förhållandet
nu är, vill jag derför, oaktadt jag i sak öfverensstämmer med
motionären, yrka bifall till utskottets hemställan.

N:0 9.

Angående
inledande af
underhandlingar
för
inskränkande
af
den franske
handelsresande

medgifna
rättighet att
inom Sverige
upptaga
beställningar
å bränvin

m. m.
(Forts.)

Herr Jansson i Krakerud: Det är alldeles rigtigt, hvad som
utaf två af utskottets ledamöter uppgifvits, eller att utskottet behandlat
herr Waldenströms motion mycket välvilligt och till och med uttalat
den åsigten, att det antoge, att svenska regeringen icke skulle
underlåta att vid första lägliga tillfälle, som kunde yppa sig, ånyo
upptaga underhandlingarne i ämnet med Frankrike. Men det förhåller
sig nog i allmänhet så — åtminstone har jag gjort den erfarenheten
den tid jag varit ledamot af Andra Kammaren — att, om
man plockar aldrig så mycket blommor på en motion och ändå afslår
den, det likväl icke blifver något resultat utaf. Det synes mig derför
rigtigast, att, dä äfven utskottet uttryckt sin önskan om underhandlingarnes
återupptagande, kammaren nu bifaller min reservation,
i all synnerhet som denna reservation icke afser, att nämnda underhandlingar
skola forceras, utan endast afser eu skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, att Kongl Maj:t vid första lägliga tillfälle som
yppar sig må i ämnet inleda underhandlingar med Frankrike. Skilnadeu
mellan utskottets förslag och nämnda reservation ligger således
endast deri, om en sådan skrifvelse bör aflåtas till Kongl. Maj:t
eller icke. Blifver reservationen afslagen, har man anledning misstänka,
att Kongl. Maj:t icke går i författning om någon utredning
eller uppgörelse. Deremot om en sådan skrifvelse, som jag i reservation
föreslagit, skulle af Riksdagen antagas, är det alldeles gifvet,
att regeringen kommer att gå i författning om en dylik underhand -

N.o 9.

10

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Det är af denna anledning, som jag för min ringa del anhåller
Si» Wf«" «» ^ervatiooe».

lingar för

makron- Herr Waldenström: Gent emot hvad herr Collander yttrade,
den*franske ?kaP bedja att få påpeka en sak, som äfven bevillningsutskottet

handels- 1 Sltt betänkande framdragit, eller att finansministern den 8 mars
resande 1895, då Riksdagens skrifvelse af den 9 maj 1894 föredrogs för
Xt?ÄlLnaH KonSb Maj;ti förklarade: »Jag finner mig derför icke kunna annat
Inom Sverige''*? hemställa, att Riksdagens om inledandet af sådan underhandling
upptaga gjorda framställning icke måtte till någon Eders Kongl. Maj:ts vidare
bestämmelser åtgärd föranleda.» Och denna statsrådets hemställan godkändes af
a bränvin Kong], Maj:t. Jag förstår då icke, hvad utskottets yttrande, att utm
m- skottet antager, »att svenska regeringen icke skall underlåta att vid
törsta lägliga tillfälle, som må kunna yppa sig, ånyo upptaga underhandlingar
med Frankrike i detta ämne», kan hafva för grund, om
icke Riksdagen för Kongl. Maj:t derom uttalar någon sin önskan.
Men när utskottet verkligen önskar, att Kongl. Maj:t skall inleda de
år 1894 begärda underhandlingarna, så vore det väl lämpligt, att
Riksdagen för Kongl. Maj:t tillkännagåfve sin önskan i detta afseende.
Ty afslås helt enkelt den föreliggande motionen, så blir icke någon
sådan framställning till Kongl. Maj:t gjord. Antages deremot reservationen,
så blir den gjord. Och för min del kan jag icke förstå, att ett
bifall till utskottets betänkande kan lända till något annat resultat,
än att hela saken får förfalla, då ju utskottet kommit till det slut:
att motionen icke bör för närvarande till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

(Forts.)

Häruti instämde herr Anderson i Hasselbol.

Herr Sjöberg: För att i någon mån visa huru denna handel
bedrifves på landsbygden, skall jag be att i detta hänseende få
uppläsa en uppgift, som jag fått från en stationsinspektor i Stockaryd.
Då Stockaryd endast är en mindre station, ankommer naturligtvis dit
ej så stora spritsändningar som som till andra större jernvägsstationer,
men det oaktadt ingingo dit endast under en månad sistlidet
år följande sändningar:

från Malmö............ 5 kolly

» Hessleholm...... 17 »

» Jönköping...... 10 »

» Göteborg......... 3 »

b Norrköping ... 10 b

b Gistad ............ 5 b

» Stockholm ...... 3 b

» Tomelilla......... 5 »

» Ormaryd......... 1 »

» Ronneby......... 1 »

" Tomarp ......... 1 » ; således öfver 60 kolly.

Det är mycket vanligt att ett par personer slå sig tillsammans och
skrifva efter spritvaror. Jag anser derför, att det är nödvändigt att

Lördagen den 22 Februari, e. m.

11

något åtgöres i denna sak, och anhåller för den skull om bifall till
reservationen.

Herr vice talmannen Östberg: Jag skall be att mot herr
Waldenströms sista anförande få säga ett par ord.

Herr Waldenström utgick från det yttrande, hvarmed, då 1894
års skrifvelse i detta ämne för Kongl. Maj:t föredrogs, finansministern
slutade sin af Kongl. Maj:t godkända hemställan eller »afl Riksdagens
om inledandet af sådan underhandling gjorda framställning icke
måtte till någon Eders Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda». Detta
yttrande får man väl icke tolka på annat sätt, än att vid det tillfället
något vidare beslut i ärendet icke borde fattas. Deremot kan
man af detta yttrande icke draga den slutsatsen, att Kongl. Maj:t
icke skulle vara benägen att vid något annat tillfälle upptaga irågan.

Då herr Waldenström i sitt första anförande nämnde, att han
rörande denna fråga talat vid utrikesministern, dervid denne uttalat
möjligheten af, att underhandlingarne nästa år med hopp om framgång
skulle kunna återupptagas, så synes mig deraf framgå, att man
har skäl vänta, att regeringen, oafsedt huru vida någon skrifvelse
från Riksdagen nu kommer till stånd eller icke, ånyo upptager trågan.
Jag tycker, att detta utrikesministerns uttalande utgör ett godt stöd
för den åsigten, att det icke kan vara till något särskilt gagn, om
Riksdagen nu besluter aflåtande af en skrifvelse till Kong!. Maj:t i
ämnet.

N:o 9.

Angående
inledande af
underhandlingar
för
inskränkande
af
den franske
handelsresande

medgifna
rättighet att
inom Sverige
upptaga
beställningar
å bränvin

m m
(Forts.)

Herr Waldenström: Gent emot hvad herr vice talmannen anförde,
skall jag be att få påpeka, att finansministerns yttrande icke
innehåller, att Riksdagens framställning icke för närvarande måtte
till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda. Nej, det innehåller, att
»Riksdagens framställning icke måtte till någon Kongl. Maj:ts vidare
åtgärd föranleda». Orden kunna icke blifva tydligare, än de äro
skrifna. Om finansministern hade hemstält, att Riksdagens framställning
»för närvarande» icke måtte till någon Kongl. Maj:ts åtgärd
föranleda, då hade jag ej väckt denna motion.

För öfrig! tycker jag, att just i den omständigheten, att utrikesministern
enskildt till mig sagt, att han både utsigt att nästa ar genom
underhandling kunna vinna något, ligger eu maning till Riksdagen,
att hos Kongl. Magt gima cn anhållan derom. Ty det är ju
icke gifvet, att utrikesministern verkligen inleder sådana underhandlingar
fastän han kan tänka sig, att, om de komma till stånd, ett
godt resultat skulle kunna vinnas. Om Riksdagen nu afslår en framställning
till Kongl. Maj:t i nämnda syfte, så kan han ju anse sig
sakna skäl dertill.

Härmed var öfverläggningcn slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena framstälde herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på anslag derå och bifall till den
åt herr Jansson i Krakernd i ämnet afgifna reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen. Votering biel emellertid be

N.o 9.

12

Lördagen den 22 Februari, e. m.

ini7aiedfeaf^ård, ocb företoS8 en%t följande nu uppsatta och af kammaren god
underhand kanda voteringsproposition: g

lingar förinskränkande
af
den franske
handelsresande

medgifna
rättighet att
inom Sverige
upptaga
beställningar
^bränvin
m. m.

(Forts.)

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkt
4 af förevarande utlåtande n:o 1, röstar

Ja t

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den vid denna punkt af herr G. Jansson afgifna reservation.

Omröstningen visade 49 ja, men 132 nej; och hade kammaren
alltså fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§2.

Härefter företogs till handläggning statsutskottets utlåtande n:o
7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet.

Punkten 1.

i";. ; « . • -r * . • _ ; \ .

Lades till handlingarne.

Punkterna 2 och 3.

Biföllos.

Punkten 4.

Angående Kongl. Majrt hade föreslagit, att Riksdagen måtte bevilja till afrSwSo-lf;,
"ng åt en föreståndare för en entomologisk anstalt vid landtbruksgisk
anstalt, akademiens experimentalfält 4,000 kronor för år, till aflöning åt en
assistent vid samma anstalt 1,000 kronor för år samt för anstaltens
underhåll och drift 1,500 kronor för år, äfvensom medgifva, att föreståndarens
aflöning efter innebafvarens af beställningen väl vitsordade
tjenstgöring under eu tid af fem år, räknadt från och med året näst
efter det han blifvit antagen, finge höjas med 500 kronor och efter
ytterligare fem års enahanda tjenstgöring å nyo höjas med 500
kronor; och hemstälde utskottet:

»att Kongl. Maj:t8 förevarande framställning må på det sätt bifallas,
att Riksdagen, för inrättande af en under landtbruksstyrelsen
stäld entomologisk anstalt, beviljar till aflöning åt en föreståndare
för samma anstalt 4,000 kronor för år, deraf 2,500 kronor såsom lön
och 1,500 kronor i tjenstgöringspeuningar, till aflöning åt en assistent

13

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

vid anstalten 1,000 kronor för år samt för anstaltens underhåll och ingående
drift 1,500 kronor för år, äfvensom medgifver, att föreståndarens m ent%moi0_
aflöning efter innehafvarens af beställningen väl vitsordade tjenst - anstalt.

göring under en tid af fem år, räknadt från och med året näst efter (Forts.)
det han blifvit antagen, må höjas med 500 kronor och efter ytterligare
fem års enahanda tjenstgöring å nyo höjas med 500 kronor.»

Häremot hade i eu vid punkten fogad reservation herrar Pehr son
i Törneryd och Persson i Stallerhult yrkat: »att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning må på det sätt bifallas, att Riksdagen, för inrättande
af en under landtbruksstyrelsen stöld entomologisk anstalt,
beviljar till aflöning åt en föreståndare för samma anstalt 3,000 kronor
för år, deraf 2,000 kronor såsom lön och 1,000 kronor i tjenstgöringspenningar,
till aflöning åt en assistent vid anstalten 1,000 kronor för
år samt för anstaltens underhåll och drift 1,500 kronor för år, äfvensom
medgifver, att föreståndarens aflöning efter innehafvarens åt
beställningen väl vitsordade tjenstgöring under en tid åt fem år,
räknadt från och med året näst efter det han blifvit antagen, må
höjas med 500 kronor och efter ytterligare fem års enahanda tjenstgöring
å nyo höjas med 500 kronor»;

Efter föredragning af punkterna anförde:

Herr Pehrson i Törneryd: Jag har icke något annat att erinra
mot utskottets hemställan i denna punkt än det, att jag anser, att
den föreslagna aflöningen till föreståndaren för anstalten i fråga är
satt något högt. Som herrarne torde finna, har det skäl, som anförts
för utskottets förslag till föreståndarens aflöning, varit det, att föreståndarne
för agrikulturkemiska och växtfysiologiska anstalterna hafva
samma aflöning, som här är ifrågasatt. Mig synes, som om en dylik
grundsats vid reglerandet af lönetörhållanden ej i hvarje tall är lämplig,
ty de aflöningar, som redan äro bestämde, kunna antingen vara för
höga eller ock för låga, utan jag tror det råtta härvidlag vara att i
hvarje särskildt fall se till, att aflöningen är afpassad efter det arbete,
som fordras, och de qvalifikationer, som hos personerna i fråga
kräfvas.

Jag vågar ej säga, att jag tilltror mig kunna bestämma, hvad
som i det här fallet kan vara det rättaste och lämpligaste, men så
mycket synes mig i alla fäll vara klart, att i fråga om en anstalt så
pass ny, som denna är, vet man ännu ej mycket om, hvad godt och
nyttigt den kan komma att uträtta. Det är framtiden förbehållet att
visa, hvad nytta denna anstalt kan komma att. föra med sig; derest
dess arbete kommer att taga en praktisk rigtning, tror äfven jag för
min del på, att anstalten kan komma att blifva till stort gagn.

Emellertid synes mig det arbete, som föreståndaren kan komma
att utföra, kunna ersättas med ett mindre aflöningsbelopp, än hvad
som här är ifrågasatt. Jag har derför tillåtit mig att framhålla min
särskilda mening i den reservation, som åt herr Carl Persson och
mig i denna punkt är bifogad utskottets betänkande, och hvartill jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

N:o 0* 14

Lördagen den 22 Februari, e„ m.

andZTtm lietT ?• dpn ss o n i Uof: Ja, hvilken nytta anstalten kan komma
en entomolo- a,^ £i.ira’ äar Ju ’c^e lätt att på förhand bedöma, inen ny, såsom
gi»k''anstalt. den föregående talaren antog, är den i sjeltva verket icke, ehuru den
(Forts.) enligt det föreliggande förslaget får något större omfattning än den
hittills haft. Samme man, som jag antager och vet skulle få denna
föreståndarplats, har nemligen under en lång följd af år sysselsatt sig
med enahanda arbete, och ett helt och hållet nytt arbetsfält är det
således icke, som man här beträder.

Hvad nu beträffar aflöniugen till föreståndaren, är att märka,
att, om äfven hans aflöning i kontant är satt alldeles lika som föreståndarnes
för agrikulturkemiska stationen och växtfysiologiska anstalten
vid landtbruksakademiens experimentalfält, så skiljer den sig
deremot i det^ hänseendet, att denne föreståndare icke skulle få bostad,
hvilket de tva andra hafva, och det blir således så mycket mindre denne
föreståndare får i inkomst, som värdet af denna förmån utgör för de
två andra; och att göra större skilnad i löneförmåner mellan dessa
tre personer lär väl knappast vara fullt lämpligt och förhållandevis
rigtigt.

Jag tror derför, att det aflöningsbelopp, som af Kong!. Maj:t
blifvit föreslaget, är rätt väl afpassadt, och det äfven med hänsyn till
den fördelning i lön och tjenstgöringspenningar, som af utskottet
föreslagits.

Jag tager mig derför friheten att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit hvartdera af de båda yrkanden, som
derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 5.

Mom. a.

Bifölls.
Mom. b.

Angående 1 en inom Andra Kammaren af herr A. V. Ljungman afgifven
nedsättande motion, n:o 208, hade hemstälts, »det måtte Riksdagen besluta att,
m fisken- med Hattande af anslaget till fiskerinäringens understöd från 42,000
näringens kronor till 40,000 kronor, fastställa såsom vilkor för anslagets anunderstöd.
litande, att det allenast må användas till de ur fiskerihäusyu »praktiska
behofvens tillfredsställande».

Utskottet, som inhemta!, att, efter det ifrågavarande anslag år
1889 höjts till 42,700 kronor, det högsta belopp, hvarmed det utgått,
utgjort 27,939 kronor 70 öre, hemstälde i föreliggande moment:

att Riksdagen, med afslag i öfrigt å herr Ljungnians ifrågavarande
motion, måtte bestämma anslaget till fiskerinäringens understöd
till 35,000 kronor.

16

N.o ».

Lördagen den 22 Februari, e. n».

I a Gifven reservation hade deremot herrar Chr. Lundeberg, I.

K erfstedi, A. G. L. Billing, K. Bohnstedt, N. Fosser, I Wijk, G. af aJlaget
D. B. Torne /hjelm, E. Fränekel, friherre J. T. Gripenstedb, Th. till fiskeri.
Nyström och S. Tham, hemstält, att, med förklarande, det Riksdagen näringens
icke hade något att erinra mot Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda fram- understöd.
ställning, herr Ljungmans motion icke måtte af Riksdagen bifallas. (Forts.)

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Johansson i Hästholmen: Jag har begärt ordet för att
afgifva en protest mot statsutskottets hemställan i denna punkt.
Statsutskottet har nemligen här föreslagit den betydliga nedsättningen
af 7,000 kronor i det ordinarie anslaget till fiskerinäringens understödjande.

Doktor Ljungman har i sin motion, som nu behandlas i samband
med denna fråga, föreslagit eu mindre nedsättning, men uppenbart är,
att denna hans motion visat statsutskottet den väg, som det nu har
gått. Jag kan derför icke annat än beklaga, att denna motion framkommit,
då vi uppenbarligen eljest fått hafva denna föud orörd.

Utskottet stöder sin motivering derpå, att detta fiskerianslag
under de gångna åren ej blifvit till fullo användt. Jag ber att
deremot fä anmärka, att vårt lands läge är sadant, att våra kuster
omgifvas af stora hafssträckor, och att vi dessutom inom landet ega
stora insjöar, till följd hvaraf fiskerinäringen utgör en vigtig beståndsdel
af vårt lands näringslif. Tydligt är derför, att i den mån företagsamheten
allt mer och mer ökas, anspråken på understöd äfven komma
att i allt högre grad stegras, och att följaktligen detta anslag, som
af Riksdagen blifvit beviljadt, i eu framtid icke kommer att förslå
till fyllande af de behof, som för denna näring komma att uppstå.

I Bohuslän bildades t. ex. föregående år ett bolag, som med fiskeriredskap
och manskap utrustade eu ångare och utsände den till Island
för bedrifvande af fiske. Resultatet af detta företag var sådant, att
denna expedition återkom till Bohuslän med icke mindre än två ångbåtslaster
med fiskevaror, men naturligt är, att ett så helt och hållet nytt
företag kräfver stora omkostnader, och så var äfven fallet med detta.

Fastän utbytet Idel'' sä rikligt, hafva säkerligen de personer, som satt i
gång denna affär, ändå fått vidkännas uppoffringar af egna medel.

Man har emellertid icke låtit afskräcka sig, utan kommer till nästa
är att utsända en ny expedition, men jag tror mig veta, att man
tänkt, att dä möjligtvis få något statsunderstöd. Dylika förhållanden
kunna uppstå äfven inom andra delar åt vart land, och dä vore det
att beklaga, om Riksdagen nu skulle nedsätta detta anslag, så att
vederbörande statsråd icke skulle blifva i tillfälle att gifva det understöd,
som så väl skulle kunna komma att behöfvas.

Mina herrar! Jag anhåller derför hos kammaren, att den icke
måtte taga någon hänsyn till en motion, som afgifvits i ett ögonblick
af tillfälligt misshumör öfver, att detta anslag icke blifvit användt
såsom motionären (inskar, utan att kammaren måtte afslå utskottets
hemställan och bifalla den kongl. propositionen, till hvilken jag således
anhåller att få yrka bifall.

N:o 9. 16 Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående Herr Svanberg: Innan jag går att i sak yttra mig om den nu
afamlaqet föredragna punkten, kan jag ej undgå uttala min stora förundran
till fiskeri- deröfver, att den i sammanhang med denna punkt af statsutskottet
näringens behandlade motionen, deri föreslås, »det måtte Riksdagen besluta att,
understöd, med nedsättande af anslaget till fiskerinäringens understöd från 42,000
(Forts.) kronor till 40,000 kronor, fastställa såsom vilkor för anslagets anlitande,
att det allenast må användas till de ur fiskerihänsyn »praktiska
bebofvens tillfredsställande», utgått från en person, hvilken
sjelf för vetenskapliga ändamål, hvilkas stora betydelse för fiskerinäringen
han förut med rätta varit den förste att framhålla, af statsverket,
af anslagen på sjette hufvudtiteln, under en följd af år uppburit
icke obetydliga belopp hvilka, enligt hvad jag inhemtat, uppgå
till öfver 30,000 kronor, och hvars hos Kongl. Maj:t gjorda framställning,
daterad den 16 maj 1888 och omförmäld i statsverkspropositionen
till 1889 års Riksdag, om 4,000 kronor under hvart och ett
af åren 1888—1890 för, såsom orden lydde, »bearbetning och komplettering
samt utgifvandet i tryck af under föregående undersökningar
samladt material och inhemtad erfarenhet», torde i icke ringa grad
bidragit dertill, att 1889 års Riksdag höjde anslaget till fiskerinäringens
förkofrande från dess dåvarande belopp 17,600 kronor till det
nu utgående eller 42,000 kronor. Jag kan icke förklara den saken
på annat sätt, än att motionären nu på äldre dagar kommit till insigt
om, att dessa anslag varit åtminstone delvis bortkastade. Jag vill
dock icke tro något sådant, utan anser att alla anslag, som tilldelas
näringarne i vetenskapligt syfte, äro väl använda penningar. Såsom
exempel härpå vill jag anföra de anslag, som tilldelas jordbruket för
upprätthållande af laudtmannaskolor och öfriga anstalter för jordbruksundervisningen
o. s. v., samt — särskildt hvad fiskerinäringen beträffar—anslagen
för anställande af sådana undersökningar, som nu
pågå vid Göteborgs och Bohus läns kuster, nemligen de hydrografiska
undersökningarne, hvilka omfattas med lifligt intresse och till en del
äfven blifva internationella. Äfven i afseende på näringarne gäller
det, att teori och praxis böra följas åt, att de böra uuderstödja hvarandra
och räcka hvarandra handen. I denna del har statsutskottet
icke heller förordat motionärens framställning, nemligen i fråga om
fastställande af det viikoret, att anslaget »allenast och uteslutande
må användas till de ur fiskerihänsyn »praktiska behofveus tillfredsställande».

Men deremot har, med anledning af motionen, såsom redan
blifvit anmärkt, statsutskottet föreslagit anslagets nedsättande med
icke mindre än 7,000 kronor; och jag medgifver, att utskottet dertill
kunnat hafva skäl i det förhållande, att under fem uppräknade är —
eller från år 1890 till och med år 1894 — anslaget icke till fullo
utgått. Jag har tagit reda på, hvad som utgått äfven under år 1895,
och dervid fått den upplysningen, att anslaget under detta år utgått
med något öfver 30,000 kronor. Anledningen till, att anslaget icke
till fullo användts, anser jag dock icke egentligen hafva varit brist på
ändamål för anslagets användande, utan den torde snarare vara att söka
i de olika och vexlande meningar, som ofta gjort sig gällande, rörande
lämpligaste sättet för anslagets användande och, särskildt hvad Göte -

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m. 17

borgs- och Bohuslän beträffar, rörande administrationen af hafsfisket.
Hvem eller Indika som mest bidragit till denna oenighet och söndring
i äsigter, lemnar jag derhän; möjligen skulle representanterna från
Göteborgs- och Bohus län i det atseendet kunna lemna några upplysningar.
Framställningar i ämnet till Kongl. Maj:t och motioner
inom Riksdagen hafva ju icke felats, men de hafva tyvärr ännu icke
ledt till något resultat, kanske derför, att innehållet i desamma vant
af något brokig och skiftande art.

Som herrarne möjligen veta, har jag haft den äran att som ledamot
— till och med som ordförande i den ena — deltaga i de två
sista fiskekomitéerna, och jag har derigenom kommit i tillfälle att få
någon liten inblick i de bohuslänska fiskeförhållandena samt tillmäter
mig någon, om ock icke så synnerligt stor, sakkännedom. Resultaten
af den första komiténs - den så kallade fiskelagskomiténs — arbete
föreligger redan nu i form af en Kongl. Maj:ts proposition till denna
Riksdag och har nyligen blifvit remitterad till lagutskottet; den andra
komiténs — den så kallade hafsfiskekomiténs — arbete skall, som
jag har anledning antaga, redan vid nästa riksdag kunna blifva föremål
för behandling. Dä sålunda sjelfva lagstiftningen i ämnet, enligt
hvad jag hoppas, snart hinner att blifva slutligen ordnad, måste
administrationstrågan ock framträda och kräfva sin lösning. Och
sedan detta skett, torde mera säkerhet och jemnhet i afseende å
sättet för fiskerinäringens upphjelpande komma att ernäs.

Vid sådant förhållande hemställer jag — särskildt till representanterna
för Göteborgs och Bohus län men äfven för andra län, der
fisket är af någon synnerligare betydelse — huruvida det kan vara
klokt att nu nedsätta det till en för hela landet så vigtig näring som
fiskerinäringen utgående anslaget, helst statens tillgångar ju mycket
väl medgifva dess bibehållande. Dessutom är jag öfvertygad, att dä
detta lagstiftningsarbete, såsom jag nämnt, inom kort blir fullhordadt,
det om några år kommer att visa sig, att anslaget, om det nedsättes,
blir otillräckligt, och det är eu känd sak, att, när ett anslag en gång
blifvit nedsatt, är det ej så lätt att äter få detsamma höjd t. Trots
det, att alla ledamöter af statsutskottet från denna kammare varit
eniga i att föreslå anslagets nedsättande, vågar jag derför anhålla,
att kammaren ville bibehålla detsamma vid nu utgående belopp,
och yrkar alltså bifall till den af Första Kammarens ledamöter afgiina
reservationen.

Slutligen tillåter jag mig uttala ett litet blygsamt tvifvel, huru
vida det kan vara rigtigt, att, såsom det påstås i den vid herr Ljungmans
motion såsom bilaga fogade und erdäniga skrifvelsen från Orusts
och Tjörns fiskeriförening, det. bohuslänska sillfisket skulle kommit
att lemna »en flera millioner kronor större årlig afkastning än nu är
fallet, om från det allmännas sida vidtagits åtminstone de för ett godt
resultat mest niidiga åtgärderna» — h v il k et väl vill säga, om regeringen
hade intresserat sig för och slikt bidraga till inrättande af den
af motionären så varmt åtrådda fiskeristyrelsen.

Ja, skulle verkligen sä vara fallet, då .skulle både jag och, som
jag tror, mänga med mig, som vid de senaste riksdagarne på statsutskottets
tillrådan röstat emot denna motionärens framställning, nu
Andra Kammarms Prof. 1896. N:o 9 2

Angående
nedsättande
af anslaget
till fiskerinäringens

understöd.

(Forts.)

N:o 9.

18

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående blifva litet ångerköpta; men jag föreställer mig, att författaren till
nedsättande denna inlaga—motionären känner honom möjligen bättre än jag —
Ull0fiskeri- '' s''n ifver att plädera för saken har råkat räkna för fort och kanske
näringens med något för många nollor.
understöd.

(Forts.) Herr Ljungman: Beträffande min motion skal) jag först be att

fä redogöra för dess orsaker och syfte. När man i ett land som vårt,
der man icke hittills egnat någon större omvårdnad åt fisket, vill
göra något derför, bör man ju ställa sig till efterrättelse erfarenheten
från andra länder, der man intensivare egnat sig åt fisket, och der
fisket spelar en större roll än hos oss. Det land. som då låg oss
närmast, var naturligtvis Norge, der fisket är af ansenligt större
betydelse än hos oss och utgör en af landets hufvudnäringar, och
man hade då skäl att undersöka, hur man bar sig åt der. Der har
man handlat mycket klokt: man har anslagit särskilda belopp till
fiskeriadministrationen och särskilda belopp till vetenskapliga hafsundersökningar,
men man har icke som hos oss fört tillsammans allt
i en rund summa och låtit de olika intressena sedan kifvas om beloppet.
Det sätt, man valt i Norge, bar äfven blifvit användt i Skotland;
man har der anslagit en viss bestämd summa till vetenskapliga
hafsundersökningar och andra till fiskeriadministrationen utan
all sammanblandning. De intressestrider, som ha egt rum hos oss,
saknas derför der fullständigt. — Och man må ej inbilla sig, att
denna intressestrid hos oss är ringa, den är tvärtom ganska stark.
När helst i vårt land med hänsyn till det rika hafsfisket vid vestkusten
varit fråga om att vidtaga åtgärder till förmån för afsättningen
af fångsten eller till förmån för fiskarebefolkningen, ha alltid
emot detta skjutits fram de hydrografiska och biologiska undersökningarna
— alltid; det finnes ej ett enda fäll, der så ej har skett.
Och vårt land står ej ensamt i det fallet. Jag vill gå tillbaka till
år 1883 — till den då hållna fiskeutställningen i London, till hvilken
äfven hos oss beviljades statsanslag. Der väcktes i samband
med denna utställning fråga om att man borde förbättra de engelska
fiskarenas ställning, och det var mycket framstående folk, bland andra
hertigen af Edinburg, drottning Victorias andre son, som intresserade
sig för den saken. Men den sköts undan och i stället tog man
sig för att inrätta en anstalt för hufvudsakligen biologiska undersökningar
i Plymouth Och fiskarena ha det likadant som förut; för
dem blef intet åtgjord!.

Det är af dessa anledningar jag kommit på den tanken, att,
om vi nu här följde det goda föredömet från Norge och skilde anslagen
åt, vi skulle få det bättre stäldt, än vi nu ha det, och lika
bra som i Norge. Då jag föreslagit en nedsättning i detta anslag af

2.000 kronor, är det ju en bagatell; der står ju qvar ett anslag på

40.000 kronor, som fiskerinäringen får behålla för praktiska behof
ensamt, och anslaget blir ju i sjelfva verket således rikligare för
dessa behof än det nu utgående, som skall fördelas åt flera olika
håll; mitt förslag afser således i sjelfva verket en förhöjning och
icke en nedsättning af anslaget. Herr Johansson torde således finna,
att det ej alls är i något »misshumör» min motion blifvit väckt, utan

Lördagen den 22 Februari, e. m. 19 N:o 9.

att motionen tvärtom är ur fiskerihänsyn mycket klok. Men skulle Angående
det bli fråga om att, som han vill, understödja fiskerinäringen med Planet
premier, ja, då förslå hvarken 40,000 eller 50,000 eller ens 100,000 till fiskerikronor
mycket, ty det blir eu mycket dyr affär, om man vill främja näringens
fiskehandteriugen på det sättet. Då är det ej värdt att komma med understöd.
små belopp. (Forts.)

Hvad åter herr Svanberg yttrade, var litet märkvärdigt. Han
sade, att de undersökningar, jag utfört, varit af den art, att de egentligen
voro teoretiska. Detta är alldeles misstag; de undersökningar,
jag utförde, voro rent praktiska. Det anslag, som utgick till mig, var
väl ej heller fullt så stort, som han uppgaf. Han har hemtat sina
siffror från 1889 års proposition, men denna upptager äfven penningar,
som järf aldrig fått, t. ex. anslag till en båt å fyra- eller femtusen
kronor, som lyftades af professor Smitt i stället — han kallade
för resten hett blygsamt båten med sitt eget förnamn »Fredrik».

Dessa fiskeundersökningar inbragte mig för öfrigt icke någon
inkomst, tvärtom. De anslag, som jag fick, räckte icke till att
betacka ens de direkta kostnaderna. När undersökningarna sedan
afbrötos, hade jag åtskilliga arbeten ogjorda, och jag begärde då af
regeringen endast att få i anslag det belopp, jag hade måst tillskjuta
af egna medel — till Riksdagen kom jag aldrig in med någon begäran,
utan det är vederbörande statsråd, som i sitt anförande till statsrådsprotokollet
omnämnt saken. Detta lär således näppeligen hafva bidragit
till anslagets höjande. Jag bar emellertid för länge sedan öfvergifvit
hvarje tanke på att taga befattning med de der arbetena; det
har gått tio år sedan dess, och jag är nu alldeles icke vidare intresserad
af att ånyo göra ekonomiska uppoffringar för dylika arbeten och
utsätta mig för de dem åtföljande stora obehagen.

Hvad herr Hvauberg nämnde om fiskekomitéerna, borde han helt
och hållet ha tegat med. Han har der alls icke inhemtat någon
kunskap om förhållandena i Bohuslän, ty när komitéerna foro ut till
fiskelägena, följde herr Svanberg aldrig med. Och då jag ville, att
hafsfiskekomitén skulle skötas praktiskt, så att komitén skulle låta
eu eller ett par af sina medlemmar resa omkring till fiskelägena och
äfven till Norge, då motsatte sig herr Svanberg och herr Johansson
samt fiskeritillsyningsmannen, som äfven var med i komitén, detta
förslag; och de utgjorde majoritet, så att jag kunde mot dem ingenting
uträtta. Hade jag fått råda, sä hade man med en tredjedel af
kostnaden åstadkommit ett mångfaldigt bättre resultat.

Herr Svanberg gjorde vidare eu liten anmärkning mot bilagan
till min motion, skrifvelsen från Orusts och Tjörns fiskeriförening.

Det skulle han ej ha gjort, ty det sitter praktiskt folk der, som
förstå denna sak. Vid ett fiske, som inbringar långt mera än en
million tunnor om året, vill det verkligen ej mycket till för att genom
praktiska åtgärder drifva upp dess afkastning till några millioner
kronor. Hade man gjort allt hvad som kunnat göras för att öka
afsättningen och fä bättre betaldt för fångsten, så hade fisket helt
säkert inbringat ofantligt mycket större belopp än hvad det nu gjort.

De af herrarne, som läsa stockholmstidningen Aftonbladet, hafva deri
ej sällan sett klagomål öfver den ringa afkastningen af bohuslänska

N:o 9. 20 Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående fisket, trots dess storlek. I det fallet vill jag också gifva Aftonbladet
nedsättande rätt, att detta fiske gifver alldeles för liten afkastning i förhållande
till1 fiskeri- till fiskets kolossala beskaffenhet.

näringens Såsom jag många gånger tomt framhållit både här i kammaren
understöd, och annorstädes, är det hufvudsakligen två saker, som det ligger
(Forts.) vigt uppå, då det gäller att gynna fiskerinäringen. Det är att draga
försorg om en möjligast god afsättning af fiskfångsten, med alla de
medel, som stå till buds, samt att befrämja fiskelägenas kraftiga
utveckling och i sammanhang dermed sörja för deras befolknings
ekonomiska och sociala välbefinnande. Hade man velat gå denna
väg, såsom jag många gånger förut föreslagit, hade man enligt min
åsigt äfven vunnit ganska mycket.

Hvad vetenskapen beträffar, så unnar jag den allt möjligt godt.
Jag var den förste i vårt land, som väckte förslag om inrättande af
både en biologisk station och en hydrografisk anstalt vid vestkusten,
och såsom bekant har en biologisk station äfven der inrättats, ehuru
jag icke hade någon del i dess åstadkommande; det var professor
S. Lovén som äran dervid tillkommer. Denna anstalt har varit
vetenskapen till mycket stort gagn och den bragtes till stånd, utan
att man derför användt ett enda öre af fiskerianslaget. Meteorologiska
centralanstalten har också kommit till stånd, utan anlitande åt anslagen
till näringarnas administration. Och är det så, att man verkligen
behöfver ett anslag för oceanografiska undersökningar, bör man
enligt mitt förmenande förfara på samma sätt, nemligen hos Riksdagen
begära ett anslag för just det ändamålet och icke tillrycka sig medel
af anslag, som äro beviljade för helt andra ändamål. Jag tror sålunda,
att den väg, som användes vid inrättandet af skånska hofrätten,
icke bör följas. Denna inrättades, såsom herrarne veta, af
Kongl. Maj:t på administrativ väg, utan att Riksdagen fick tillfälle
att yttra sig i frågan. Nej, kom till Hiksdagen och begär ett särskild!
anslag för dessa vetenskapliga undersökningar, och om Hiksdagen
pröfvar dem nödiga och nyttiga, beviljas nog anslaget. Men tag
icke medel till dem från andra anslag, som äro afsedda till »fiskerinäringens
understöd.» Jag skattar vetenskapen alldeles för högt för
att önska, att den skall lefva såsom en parasit på vare sig fiskerinäringens
eller andra näringars bekostnad. Det skadar och nedsätter
för öfrigt vetenskapen, att den sammankopplas med näringarnas
administration. Jag tror, att de vetenskapsmän, som sysselsätta sig
med undersökningar i förevarande hänseende, gjort bättre i att icke
draga några förhastade slutledningar i afseende på fisket, ty jag
befarar, att hvarje praktisk man, som känner till fiskeförhållandena,
skrattar åt deras resonnement i denna del. Det hade varit klokare
af dem att blott och bart hålla sig till det fält, som de förstå, nemligen
den rent vetenskapliga sidan af saken.

Hvad nu den föreliggande frågan i sin helhet beträffar, vill jag
fästa uppmärksamheten på, att det allra förmånligaste vore ju, om
min motion bifölles, ty dä finge man hos oss ett bestämdt anslag
för ett bestämdt ändamål, alldeles såsom man har i Norge, och det af
mig föreslagna anslagsbeloppet blefve betydligt större, än hvad som
någonsin utgått till sjelfva fiskeriuäringen. Om emellertid min motion

21

N:0 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

nu icke har någon utsigt att vinna framgång i Riksdagen, hoppas jag Glättande
likväl, att uppmärksamheten blifvit fast på saken, så att regeringen ansiaget
framdeles i sin proposition om statsverkets tillstånd och behof skiljer jm fiskerimellan
de olika intressena och låter särskilda anslag beviljas för näringens
särskilda ändamål, i enlighet med hvad grundlagen bjuder. understöd.

Jag hemställer om bifall till iniu motion. (Forts.)

Herr Petersson i Runtorp: Jag begärde ordet, då jag hörde, att
representanterna för den bohuslänska fiskerinäringen började blifva
rädda för följderna af den af utskottet föreslagua nedsättuiugen åt
auslaget till fiskerinäringens understöd. Jag vill då upplysa om
att utskottet icke haft för afsigt att gå fiskerinäringen allt för
nära, utan utskottet unnar denna näring likasom alla andra näringar allt
godt. Utskottet har emellertid utgått från den åsigt, att det har
rätt och skyldighet icke blott att höja de anslag, som befinnas otillräckliga,
utan äfven att sänka sådana anslag, som befunnits allt för
höga. Utskottet fann, att under de gångna åren det nu ifrågavarande
anslaget icke behöft till fullo tagas i anspråk, och då utskottet beträffande
åtskilliga andra punkter höjt anslagsbelopp, sou) förut icke
räckt till, ansågo vi det passa i stycke att här göra en nedsättning.
Anslaget är emellertid icke satt så nätt, att det, icke kommer att
räcka till Detta var det hufvudsakliga skälet för nedsättningen, och
icke den väckta motionen, såsom herr Ljungman tycktes tro. Skulle
det likväl framdeles visa sig, att det behöfves så stora belopp, som
här uppgifvits, för understödjande af fiskerinäringen inom Göteborgs
och Bohus län, skall det säkerligen icke blifva svårt att åter få detta
anslag höjdt. Men då vi ju nyss hört, att värdet af dervarande
fiskares fångst uppgår till milliontals kronor, kommer nog en förhöjning
af anslaget icke att så snart behöfvas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Det kan

ju egentligen icke förundra någon att, dä man funnit, att ett anslag
under loppet af åtskilliga år icke blifvit till sitt fulla belopp aulitadt,
man dä anser, att detta anslag bör nedsättas till ett belopp, som
motsvarar det verkliga behofvet. Hvad nu förevarande anslag beträffar,
veta vi alla, att det år 1889 af Riksdagen höjdes från 17,000 kronor till

42,000 kronor på grund af de mänga framställningar, som då förelågo.
Men om man vill se saken rätt, skall man finna, att det kan vara
tvifvel underkastadt, huru vida landet då verkligen var beredtföratt
i ett slag fika sina ansträngningar för fiskerinäringens utveckling i
så hög grad, som anslagsförhöjningen förutsatte. Jag tror att det
visat sig, att landet verkligen icke då var fullt rustadt derför, men
jag anser på samma gång, att den stora förhöjning af anslaget, som
då skedde, varit till synnerlig nytta för vår fiskerinäring. Het har
nemligen befunnits, att under de sedan dess förflutna åren har fiskerinäringen
börjat reglera sig efter vissa bestämda normer, i stället för
att den förut famlat hit och dit, och ingen bestämdt visste, huru den
rätteligen skulle ordnas. Man kan alldeles tydligt spåra, huru det
allmänna intresset för denna näring under dessa år stigit. För hvarje

N:o 9. 22 Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående år har clet varit något hushållningssällskap, soiu förut icke åtnjutit
afamlaqet !?idraS från detta anslag, som amnält sig dertill Under hvart enda
till fiskeri- år har ett eller flera hushållningssällskap tillkommit, och redan i år
näringens har ett nytt hushållningssällskap anmält sig, nemligen Kopparbergs
understöd.. läns. På detta sätt tå vi så småningom hela vår fiskeriadministra(Forts.
) tion ordnad på ett lämpligt sätt och komma slutligen derhän, att
man kan öfverse hela denna näring på helt annat sätt än man kunde
före år 1889.

Hvad nu särskild! beträffar den af statsutskottet föreslagna nedsättningen
af anslaget, synes det mig hafva varit önskligt, att utskottet,
innan det beslutat sig för att tillstyrka nedsättningen, satt sig i
beröring med civildepartementet. Jag tror, att utskottet då skulle
hafva funnit, att den nedsättning, som nu är i fråga, är under nuvarande
förhållanden ganska olämplig. För år 1895 har nemligen af
anslaget utgått omkring 28,000 kronor, och man kan nästan vara viss
på att ungefär samma belopp för hufvudsakligen enahanda ändamål
kommer att utgå äfven i år. Men derjemte hafva anmälts åtskilliga
nya behof. Bland dessa vill jag nämna den af kammaren nyss medgifna
förhöjningen för bekostande af förste och andre fiskeriassistenternas
resor, som medför en förhöjd utgift af 1,000 kronor. Dessutom
har Kongl. Maj:t redan beviljat till Kopparbergs läns hushållningssällskap
1,000 kronor för detta år. Om jag nu frånser gamla ansökningar,
som ligga inne, om anslag till sillundersökningar m. m., hafva
ändock anspråk på bidrag från detta anslag, utöfver föregående år
bifallna, yppats till sammanlagdt omkring ungefär 17,000 kronor. Lägger
jag nu tillhopa dessa 28,000, 2,000 och 17,000 kronor, kommer jag upp
till ett belopp åt 47,000 kronor. Då alla dessa ansökningar ännu
icke äro pröfvade, kan jag nu icke säga, huruvida de belopp, som
begäras, kunna komma att utgå, men så mycket torde dock framgå
häraf, att man nu har kommit till en tidpunkt, då anslagets tagande
i anspråk till dess fulla belopp kan motses. Jag anser det derför
beklagligt, om Riksdagen nu i denna stund skulle besluta sig för en
nedsättning af anslaget, ty derigenom skulle man antagligen minska
det intresse, som under de senare åren visat sig stadt i ständig utveckling.
Det är derför jag skulle vilja hemställa till kammaren
att bestämma anslaget till samma belopp, hvartill det för i år är
uppfördt, eller 42,000 kronor.

Jag förstår mycket väl den ärade motionärens resonnement, då
han ansett sig kunna föreslå en nedsättning af anslaget från 42,000
till 40,000 kronor. Jag förstår mycket väl, att han, såsom eu af de mest
intresserade för denna näring, icke alls gjort detta i afsigt att på
något sätt skada densamma. Hans skäl härtill är naturligtvis det,
att han vill hafva skilda anslag till fiskerinäringen för dels rent
vetenskapliga och dels rent praktiska ändamål. Men äfven om det
uttryckligen föreskrifves, att så och så stort belopp endast må användas
till de ur fiskerihänsyn praktiska behofvens tillfredsställande
och så och sä stort belopp för dithörande vetenskapliga ändamål, är
likväl gränsen mellan dessa olika ändamål i många fall mycket svår
att uppdraga. Ty det finnes praktiska undersökningar i detta fäll,
hvilka måste vara baserade på ett rent vetenskapligt underlag, om

Lördagen den 22 Februari, e. m. ^ in:o

de skola hafva någon verklig praktisk nytta med sig. Detta vill jag
påstå vara fallet med de hydrografiska undersökningarna, som här ^ ansiaget
nyss blifvit omnämnda. De stora sillfiskeperioderna utgöra 50 å 70 till fiskeriår
De hydrografiska undersökningarna afse bland annat just att näringens
bringa klarhet öfver den dunkla frågan, hvart sillen, när den^ vid en understöd.
sådan periods slut öfverger vestkusten, ställer sin kosa, sa att vi t or s->
skola kunna följa honom dit han flyttar sig och der fortsätta fisket.

Såvidt jag förstår, är detta ett rent praktiskt ändamål.

Jag vill också påpeka, att rent vetenskapliga iktyologiska undersökningar
bedrifvas ju hos oss med anslag från 8:e hufvudUteln, dit
de också egentligen höra, så att på 6:e hufvudtiteln behötver man
icke något anslag för dem. Det kan, såsom jag redan framhållit,
vara svårt att i hvarje särskild! fall draga upp gränsen mellan rent
vetenskapliga och praktiska undersökningar, men har man det praktiska
ändamålet klart i sigte, tror jag dock att det skall kunna ske
utan tära att begå några afsevärda misstag härutinnan.

Herr Wijkander: Jag är ötvertygad om att det var flere än
jag, som vid riksdagens början öfverraskades af att en utaf fiskerinäringens
specielle målsmän tramstälde yrkande pa att detta anslag
skulle nedsättas; och vår öfverraskning blef nog ej mycket mindre,
då vi märkte, att statsutskottet gjort ändå större nedsättningar. Ja, jag
är till och med öfvert.ygad om att motionären sjelf blef helt obehagligt
öfverraskad häraf, äfven om han ej i denna stund vill erkänna det.

Emellertid måste jag medgifva, att det finnes rätt mycken logik
i statsutskottets resonnement. Ty om man endast täster sig vid den
statistiska utredningen och finner, att utgifterna under flera år varit
betydligt mindre än anslagets belopp, ligger det nära till hands att
taga i betraktande, huru vida icke auslaget kan nedsättas. Men på
samma gäng jag medgifver detta, skulle jag på det högsta beklaga,
om Riksdagens beslut skulle blifva i öfverensstämmelse härmed. Ty,
såsom det redan nu utförligt och sakligt framhållits från statsrådsbänken,
är det gifvet, att det nästan icke var önskligt och knappast
möjligt, att vid en så hastig höjning af anslaget, som skedde vid
1889 års riksdag, anslaget genast skulle blifva användt till hela sitt
belopp. Det är endast så småningom som dessa medel kunna tagas i
anspråk för verkligen praktiska åtgärder, så att summan blir fullt behöflig.
Hvar och en, som har något reda på förhållandena, vet, att
anspråken på detta anslag hafva vuxit med hvarje år, och att vi
säkerligen äro mycket nära den tid, då anslaget behöfver utgå till
sitt fulla belopp. Bra ledsamt skulle det derför vara, om Riksdagen
nu, då statsinkomsterna äro rikliga och öfverskottet i statskassan är
stort, och då vi samtidigt veta, att näringar och industri kämpa med
svåra förhållanden, om Riksdagen nu, säger jag, skulle minska detta
anslag, som är 1889 under mycket brydsammare förhållanden i afseende
på statskassans ställning med sådan frikostighet anvisades.

På samma gång som jag säger, att det finnes en viss logik i
statsutskottets motivering, kan jag åtminstone icke förstå logiken i
motionärens. Han säger, att han önskar en nedsättning åt detta anslag
derför, att utaf anslaget utgå eu del belopp för anställande af

N:o 9.

24

Lördagen den 22 Februari, e. m.

vetenskapliga undersökningar, hvilka, enligt hans åsigt, icke varit
af anslaget no& Politiska. Ja, jag vädjar till medlemmarne åt denna kammare,
till fiskeri- sori1 äro val förlama i praktiska värf; de veta väl, att ingenting
näringens genomgripande åstadkommes inom näringar och industri utan genom
understöd, en samverkan mellan det vetenskapliga och det praktiska. Vi hafva
(Forts.) äfven hört af motionären, att han ej ville påstå, det en sådan samverkan
icke kunde vara bra, ehuru han ej ville, att vetenskap och
praktik här skulle kifvas om detta anslag. Men, mine herrar, så vidt
jag kan se, torde^ väl ej något sådant kif förekomma, då anslaget
icke begagnats i så vidsträckt män, att det varit fråga om att de
vetenskapliga undersökningarna skulle på något sätt inkräkta på de
uti motionärens tycke vigtigare praktiska anspråken. Under sådana
förhållanden synes det mig, som sagdt, att det bör vara bra svårt
att kunna påvisa den ringaste anledning till ett kif mellan det praktiska
och det vetenskapliga.

Icke annat än jag kan se, måste herr Ljungmans yrkande här
bero på en ovilja från hans sida emot dessa vetenskapliga undersökningar,
ehuru jag måste medgifva, att en sådan ovilja från hans
sida förefaller fullkomligt oförklarlig. Motionären har ju sjelf under
rnanga ar sysselsatt sig med sådana undersökningar och upprepade
gånger inkommit till regeringen med framställningar, betonande vigten
af ett sådant samarbete mellan vetenskap och praktik. Det är först
på de sista åren, som han kommit till denna ändrade uppfattning
angående de vetenskapliga undersökningarnas betydelse i detta
afseende.

Låt då vara, att motionären sjelf anser sig hafva anledning att
med missnöje se tillbaka på det gångna arbetet! Men har han då ej
följt med de nyare undersökningarna och sett, att dessa verkligen
äro af betydelse för det praktiska? Det har dock lyckats de svenska
forskarne på detta område att under de senare åren komma till sådana
praktiska resultat, att de äfven utom vårt eget land vunnit
erkännande. Och det har visat sig, att dessa norrmän, hvilka motionären
prisar som så praktiska och som äro så förståndiga och hafva
en så god förmåga att verkligen tillvarataga sina intressen, erkänt de
praktiska^ resultaten af dessa de svenska forskarnes undersökningar,
så att på de senare åren liknande undersökningar anordnats utefter
Norges vestkust och Norges kust vid Skagerack. Särskildt hafva de
hydrografiska undersökningar, som i år ega rum på vestkusten, kommit
till stånd pa framställning från den norska regeringen, genom dess
Indredeparteinent, och på grund af den direkt praktiska betydelse,
de visat sig ega, lemnas bidrag till undersökningarna af fiskeriföreningar
på vestkusten, hvilka omfatta dem med det lifligaste intresse.
Man har kunnat påvisa ett direkt samband mellan hafsströmmarne,
mellan de olika vattenlagren och sillstimmens uppträdande;
man har påvisat, hurusom sillens inträngande i skärgården står i det
närmaste samband med uppträdandet af vattenlager af eu viss bestämd
salt halt och temperatur. Då meteorologiska och hydrografiska
förhållanden göra, att dessa vattenlager trängas tillbaka, försvinna
också sillstimmen.

25

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Att en person, som följt med dessa undersökningar, kan säga, Angående
att de äro utan någon praktisk betydelse, förefaller särskildt egen- nafanllaqet
domligt just i dessa dagar, då för en vecka sedan Bohusläns hus- till fiskerihållningssällskap
anslagit ett belopp för anskaffande af fullständig näringens
apparatutrustning för upphemtande af vattenprof på stora djup i ända- understöd.
mål att söka följa vattenlagrens rörelser. Dessa undersökningar vill (Forts.)
man anställa i det yttersta skärgårdsbandet, för att man må kunna
gifva fiskarebefolkningen upplysningar och förutsäga, när sillen är
på väg in emot skärgården, eller, när den är på väg att lemna den,
bestämma, på hvilket djup och hvar den är att finna. 1 ett sådant
ögonblick synes mig en sådan invändning, som från motionärens sida
nu gjorts, vara synnerligen egendomlig.

Mine herrar, jag har här endast velat framhålla, att det skulle
vara egendomligt, om 1896 års Riksdag under nuvarande förhållanden
ville lemna mindre bidrag till fiskerinäringen och tänka mindre högt
om det understöd, som bör lemnas åt denna näring än för sju år
sedan, då Riksdagen beviljade detta anslagsbelopp Och det vittnar
om en ganska stor sjelfmedvetenhet hos motionären att, om han
också sjelf sträfvar för fiskerinäringens bästa, vara så öfvertygad om
att hans åtgöranden äro de enda rigtiga, att han här vill uppträda
emot dessa andra, då medel, om det nuvarande anslagsbeloppet hibehålles,
finnas för båda två.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservanternas framställning.

Häruti instämde herrar Melin, Liljeholm och Ahreriberg.

Herr Bergström: Herr talman! Vid behandlingen af en del
frågor äro naturligtvis åskilliga af Riksdagens ledamöter hänvisade
till att grunda sin mening och sina rota på andras auktoritet. Hvad
särskildt den vigtiga frågan om fiskerinäringens befrämjande beträffar,
torde detta rätt ofta ha varit händelsen. Så står Riksdagen nu i
denna stund i valet mellan tvenne auktoriteter, å ena sidan statsutskottets,
som anser, att vid anslaget till fiskerinäringens befrämjande
fortfarande bör fästas det gamla vilkoret från år 1889, att
medlen i första hand böra användas till de praktiska behofvens tillgodoseende
och icke utan Riksdagens vidare hörande till fortgående
statistiska arbeten, och å andra sidan motionärens, som yrkar, att vi
bära stipulera såsom vilkor för anslagets anlitande, att det allenast
må användas till de ur fiskerihänsyn praktiska behofvens tillfredsställande.

Jag har haft anledning att söka finna skälen till detta motionärens
yrkande. Hans motion är, såsom herrarne veta, mycket kort,
men den innehåller åtskilliga värdefulla hänvisningar.

Motionären har visserligen alldeles nyss framhållit, att han visst
icke ställer sig fiendtlig mot de vetenskapliga forskningarna på detta
område. Emellertid har han i sin motion hänvisat till eu ytterligare
motivering, som han framdeles under riksdagens lopp hoppades
kunna meddela statsutskottet, i ämnet. Denna ytterligare motivering
eller åtminstone en del af densamma utgöres utaf en promemoria,
hvilken iulcmnats till statsutskottet, och hvilken promemoria på be -

N:0 26 Lördagen den 22 Februari, e. m.

nidHåtnvL Sär?n» en]igt hvad det meddelats, blifvit återgifven i en af bufvudaf
anslaget sfndeils dagliga tidningar, Stockholms Dagblad. 1 denna promemoria
till fiskeri- yttrar motionären rörande de naturvetenskapliga forskningarna på
näringens detta område följande: »Intet af verldens stora hafsfisken har dylika
understöd, forskningar att tacka för sin tillkomst eller bar af dem i någon den
^ or s.) minsta män främjats.» Detta är sålunda en uppfattning, som i ej
obetydlig mån skiljer sig från den, som den ärade motionären nyss
bar tillkäunagifvit.

Emellertid innehåller motionen äfven en annan hänvisning, nemligen
till Riksdagens skrifvelse n:o 67 vid 1889 års riksdag, och med
anledning af den hänvisningen har jag liksom en föregående talare
gått tillbaka till denna saks historia vid nämnda riksdag. Jag har
tagit del af 1889 års statsverksproposition, der jag å sjette hufvud titelu

på sid. 52 funnit meddelandet om de 4.700 kronorna till

anskaffande åt en lämplig farkost, om hvilken herr Ljungman ju
emellertid nu meddelat, att den icke egentligen får föras på hans

räkning. Men statsverkspropositionen innehåller på samma ställe

tillika det, att åt doktor A. V. Ljungman, hvilken från år 1873 hade
i uppdrag att verkställa en del vetenskapliga undersökningar, anslagits
eu arfvode, »som intill år 1880 utgick med 2,000 kronor för år,
men derefter för hvarje af åren 1880—1883 höjdes till 3,200 kronor».
Lägger man nu i bop detta, och möjligen kan man dertill också lägga
resekostnadsersättningar o. d. — ty dertill bör man vara berättigad
— så kommer man nog till er. siffra, som går löst på 30,000 kronor.
Detta var den punkt, i hvilken herr Ljungman berigtigat ett yttrande
åt en talare på göteborgsbänken. Läser man så vidare uti samma
kongl. proposition, så står der: »Dessutom hafva åt doktor Ljungman
särskild! beviljats tillhopa 5,200 kronor för studier rörande sillens
vräkning och beredning till handelsvara samt för fortsatt bearbetning,
komplettering och utgifvande i tryck af det af honom under hans
föregående undersökningar samlade material.» Utan tvifvel kommer
man således bär fullt upp till en siffra mellan 30,000 och 40,000
kronor, säkerligen närmare den senare.

Detta har jag nu anfört såsom ett bevis på, att motionären utan
tvifvel vid en annan tidpunkt varit af eu annan uppfattning rörande de
vetenskapliga forskningarnas betydelse för detta praktiska område
än den, han tillkäunagifvit uti denna promemoria till statsutskottet;
ty jag förutsätter nemligen, att, medan han sysselsatte sig med dessa
arbeten, han var öfvertygad om deras betydelse. Det kan ju tänkas
någonting annat, nemligen såsom en talare på göteborgsbänken antyda
att just herr Ljungmans sysselsättning med dessa vetenskapliga
forskningar gifvit honom den öfvertygelsen, att de icke äro af någon
betydelse för detta praktiska område. Emellertid har jag skäl att
tro, att vid tidpunkten för denna vetenskapliga verksamhet hade han
icke en sådan uppfattning. Jag har nemligen med anledning af
denna statsverksproposition i civildepartementet tagit del af en inlaga
till Konungen, som herr Ljunginan ingå!’ den 16 februari 1884, d. v. s.
efter afslutandet af de der undersökningarna. 1 denna inlaga säger
herr Ljungman, att »sedan medlet af år 1873 ha på grund af Eders
Kongl. Maj:ts nådiga bref af den 28 mars 1873 vetenskapliga under -

Lördagen den 22 Februari, e. m. 27 N:o 9.

sökningar rörande sillen och sillfisket vid Sveriges vestkust med Angående
understöd af allmänna medel utförts, i afsigt att genom dem åstad- ^

komma dels en för utarbetandet af en förbättrad lagstiftning tör till jiskerisillfiskenäringen
oumbärlig vetenskaplig utredning, dels en sådan näringens
ökad kännedom om sillen, sillfisket vid vestkusten och öfriga samman- understöd.
bang med detta egande förhållanden, af hvilka sillfiskenäringen (Forts.)
kunde skörda gagn. Dessa undersökningar, hvars utförande på förslag
af kongl. vetenskapsakademien i nåder blifvit mig anförtrodt, hafva
för ernående af det åsyftade målet måst omfatta och afse» — här
uppräknar herr l.jungman en del undersökningsområden i summa 8
punkter, af hvilka åtskilliga utan tvifvel just äro att hänföra till de
naturvetenskapliga forskningarna. Och icke nog med det, utan när
jag kommer till andra sidan, så säger herr Ljungman, att »ännu
återstår ett rikligt material och mycken förvärfvad erfarenhet, som,
efter att hafva underkastats vederbörlig bearbetning och komplettering,
bör kunna i form af tryckta monografiska uppsatser öfver särskildt
de sex sistnämnda af ofvan uppräknade föremål för den behöfliga
vetenskapliga undersökningsverksamheten lända både näringen och
den administrativa verksamheten till densammas förkofran till obestridligt
gagn.» Och derför hemställer herr Ljungman, att ett föruyadt
anslag måtte gifvas honom, och motiverar detta med något,
som påminner om hvad han yttrade för en stund sedan. Han säger nemligen,
bland annat, det, att »då icke personlig vinst utan blott intresse
för en af min hembygds hufvudnäringar, hvilken nu efter inträdandet
af en ny sillfiskeperiod, som framdeles säkerligen kommer att utveckla
sig till en på ett regelbundnare fiskeförlopp grundad storartad
betydelse, drifver mig att än någon tid fortsätta denna min
vetenskapliga verksamhet; och då statens utgifter för nämnda undersökningar
hittills varit så ringa, och detta såväl i jemförelse med de
summor, man i utlandet offrat på dylika vetenskapliga arbeten, som
i förhållande till det praktiska resultat, mina arbeten medfört eller
kunna väntas komma att medföra, så vågar jag» etc. hemställa om
ytterligare anslag för liknande ändamål. Detta var år 1884. Enligt
hvad sjelfva statsverkspropositionen år 1889 meddelar, var tydligen
herr Ljungman ännu år 1888 af samma uppfattning^ enär han då
ingick med en ny framställning om att han, som år 1885 hade
erhållit ett förnyadt anslag — han hade med anledning af eu skrifvelse
af den 7 maj 1885 fått ytterligare 4,000 kronor — måtte 1889
få ett nytt anslag.

Allt detta har jag anfört endast för att visa, att herr Ljungman
tydligen förut varit af en helt annan uppfattning än han tillkännagifvit
i den promemoria, som han ingifvit till statsutskottet vid årets
riksdag.

Nu är det ju klart, att man redan nu har skäl att taga i öfvervägande,
huruvida man bör ställa sig på den sidan, som söker att
skilja den vetenskapliga verksamheten från de praktiska åtgärderna
för fiskerinäringens befrämjande. Herr Ljungman har framhållit, att
dessa tvä grenar af verksamhet komma att kifvas. Det förefaller
mig emellertid bra egendomligt, att borr Ljungman icke redan är
1889 fäste Riksdagens uppmärksamhet på detta förhållande, dä Kongl.

N:o 9.

Angående
nedsättande
af anslaget
till fiskerinäringensi

understöd.
(Forts.)

28

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Maj.t kom in med sin framställning till Riksdagen om höjande af''
anslaget till fiskerinäringens befrämjande. Det förefaller nästan som
om herr Ljungmans egen position då föranledt honom att icke ställa
sig pa samma ståndpunkt i detta afseende som han numera gör.

Jag har i denna sista inlaga till statsutskottet fast mig vid några
andia ord i slutet, der herr Ljungman talar om vissa »naturvetenskapliga
intressen af rent personlig innebörd». Ja, det läge utan
tvifvel ganska nära till hands att misstänka, att herr Ljungman skulle
vara åt en annan uppfattning rörande dessa frågor, derest det vore
andra personer, som hade att utföra dessa vetenskapliga undersökningar.
Men då man naturligtvis icke får förutsätta något sådant,
så vore det utan tvifvel önskligt, att den ärade motionären gåfve en
fullständig framställning af de sakliga, de — om jag så får lof att säga

opersonliga skal, som föranledt honom att på det sätt, som nu
vant fallet, verka för fiskerinäringens befrämjande.

Jag talade i början af mitt anförande om att man i vissa fäll
måste stödja sig på auktoriteter, da man bestämmer sin mening och
sitt votum. Och herr Ljungmau har utan tvifvel på ett par, om icke
tre, områden en betydande auktoritet i denna kammare. Af dessa
områden är fiskerinäringens det, der jag hade förestält mig att denna
auktoritet skulle hälla sig längst, men jag befarar, att om dylika
framställningar, som hänga bra litet tillsammans med föregående
framställningar, idkeligen komma, så kommer hans auktoritet att
äfven på detta område taga en betänklig skada.

Det är endast i fråga om detta vilkor, som blifvit knutet till anslaget,
som jag för tillfället yttrat mig. Jag har deremot icke ingått
pa frågan om beloppet, för hvars sänkande åtskilliga skäl nog torde
tala. Men å andra sidan får man medgifva, att om nya framställningar
inkomma till Kong!. Maj:t, och nya behof göra sig gällande,
pa sätt herr civilministern meddelat, så finnas verkligen stora skäl
för att bibehålla anslaget vid dess hittills varande belopp, och derför
tillåter jag mig yrka bifall till reservanternas förslag i denna punkt.

Herr Svanberg: För att icke kammaren skulle tro, att jag
beträffande de herr Ljungman tilldelade anslag velat missleda densamma
med några siffror, hade jag tänkt att till en del ur statsrådsprotokollet,
som åtföljde statsverkspropositionen till 1889 års
Riksdag, uppläsa hvad departementschefen yttrat. Deri är jag dock
förekommen åt en föregående talare. Jag har adderat de af departementschefen
uppgifva siffrorna, och jag kan försäkra herrarne, att
dessa sammanlagdt uppgå till 32,000 kronor — och då är ändå kostnaden
för den »Smittska båten» icke inräknad. Om nu, såsom vi
naturligtvis måste antaga, dessa siffror i statsrådsprotokollet äro
Hgtiga, så finna herrarne, att jag haft rätt i mina uppgifter.

Att herr Ljungman vill opponera sig mot desamma, kan jag
ursäkta honom; det har förflutit många år, sedan han uppbar dessa
anslag. Men hvad jag deremot mindre gerna vill ursäkta honom —
ehuru jag ursäktar honom äfven för det — är, att han vågat för
kammaren uppgifva, att jag såsom ordförande i den nyligen afslutade
hafsfiskekomitén icke deltagit i de af komitén företagna resorna inom

29

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

skärgården. Jag ber honom då erinra sig — en af komiténs ledamöter,
herr Johansson i Bastholmen, kan ju vitsorda det — att jag satt såsom
ordförande vid dess möten både i Marstrand, Lysekil och Strömstad.
Att jag deremot icke var med på några sammanträden, som höllos
på fiskelägena, berodde på en öfverenskommelse mellan ledamöterna
om göromålens fördelning. Jag följde emellertid komitén ända från
dess utgångspunkt Göteborg till Strömstad, den nordligaste plats,
som besöktes af komitén.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag skall be att få återföra
uppmärksamheten på det af statsutskottet framlagda förslaget. Jag
vill icke inlåta mig på att blifva skiljedomare mellan de olika meningar,
som uttalats angående lämpligaste sättet att använda detta
anslag. Men då det blifvit framhållet här, att anledningen till att
anslaget icke blifvit till fullo användt skulle vara de olika meningar,
som gjort sig gällande på vestkusten om rätta sättet för anslagets
användande, så undrar jag, om man icke kunde få dessa meningar
att enas något, om man nu instämde i statsutskottets förslag.

Det har här blifvit omtaladt, huru detta anslag höjdes 1889.
Det hade då inkommit olika framställningar från skilda håll angående
fiskerianslag, och dåvarande departementschefen anförde, att
det visserligen icke då kunde bestämdt sägas, huru detta anslag
skulle användas, men att det dock vore skäl att, såsom orden folio
sig, »få eu förhöjning af anslaget med ett belopp, som bör tilltagas
så pass stort, att ett väsentligt understöd kan för framtiden beredas
fiskerinäringen». Deri ligger ju ett erkännande, att man icke hade
rigtigt klart för sig huru man skulle använda detta anslag, och att
det ändock beviljades får ju tillskrifvas i synnerhet denna kammares
benägenhet att, så fort det talas om fiske, skogar eller jordbruk,
vara med om anslag, äfven om man icke har klart för sig, huru de
skola användas. Men jag tror, att det var något obetänksamt att
den gången sätta anslaget så högt som man gjorde, och det kar
sedermera visat sig. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
nämnde, att anslaget icke blifvit för åtskilliga år användt
till sitt fulla belopp. Det är mycket sant — det har aldrig blifvit
anlitadt till sitt fulla belopp. Det höjdes år 1889, såsom herr statsrådet
och chefen för civildepartementet nämnde, från 17,600 kronor
till 42,000 kronor. Men såsom herrarne se af statsutskottets betänkande,
så är det högsta belopp, som sedan dess utgått, 27,939 kronor
70 öre. Det var 1890, således första året, som det förhöjda anslaget
var i staten uppfördt.

En föregående talare, herr Wijkander, nämnde, att anspråken
på anslaget vuxit för hvarje år. Nej, det är så litet förhållandet,
att anspråken på anslaget vuxit, att de snarare aftagit för hvarje
år, åtminstone för de år, för hvilka utredning föreligger. 1890 användes
som nyss nämndes 27,939 kronor 70 öre. 1891 hade beloppet
sjunkit till 27,529 kronor 28 öre, det var icke så stor sänkning, men
1892 sjönk det till 23,224 kronor 5 öre. Sedan var det visserligen
eu stigning 1893 till 24,653 kronor 75 öre, men 1894 sjönk det åter
till 24,424 kronor 10 öre. Jag vädjar till min ärade vän på göte -

Angående
nedsättande
af anslaget
till fiskerinäringens

understöd.

(Forts.)

N:o 9. 30 Lördagen den 22 Februari, e. m.

borgsbänkeu, om man under sådana förhållanden kan säga, att anVä
“fT* *'' <»F »r ''uxit.

till fiskeri-'' -Nu har chefen för civildepartementet anfört, att det redan var
näringens ansökningar inne för år 1896 om belopp, uppgående till 47,000 eller
understöd. 48,000 kronor. Det kan väl hända, men vi veta icke, om alla dessa
(Forts.) ansökningar äro af den art, att de böra bifallas. Man äfven om så
vore förhållandet, tror jag icke, att chefen för civildepartementet behöfver
komma i beråd om huru medel skola anskaffas. Ty om jag
ser efter huru mycket på detta anslag är reserveradt under de gångna
fem åren — jag tager endast med tiden till och med år 1894 — så
finner jag, att det går till icke mindre än 82,000 kronor. Nu invänder
kanske herr statsrådet och chefen för civildepartementet deremot,
att denna reservation ingår i den gemensamma reservation,
som kallas besparingar på anslaget till jordbruk, handel och näringar,
derför att det här ifrågavarande anslaget är ett mindre anslag,
som ingår i det större reservationsanslaget. Det är mycket
rigtigt. Men på nämnda besparing för jordbruket, handeln och näringarna
fans vid 1894 _ års slut en reservation af 169,398 kronor 38
öre, och om då fiskerianslaget får ut sin fordran på 82,000 kronor,
fins ändock en rätt stor reservation qvar på det allmänna anslaget.
Om vi således nu nedsätta anslaget till fiskerinäringens understöd
till 35,000, bör man ändock med dessa reservationer kunna under
en tid af 11 å 12 år utbetala omkring 42,000 kronor årligen. Brist
på medel finnes således icke, och hvarför skall man då hålla anslaget
högre än som i verkligheten behöfs? Jag tror icke, att
några skäl finnas härför, utan ber derför att få förorda statsutskottets
förslag.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har sagt, att
blotta höjningen af anslaget, som skedde år 1889, har ökat intresset
för fiskerinäringen i landet, utan att anslaget behöfver användas.
Om blotta höjningen af anslaget har gjort den tjensten, tycker jag,
att det icke vidare är skäl att hålla anslaget så högt. Om vi nu
skulle försöka en ny metod genom att sänka anslaget, skulle detta
kanske ytterligare höja intresset, eller åtminstone få intressena enade
angående bästa sättet att upphjelpa fiskerinäringen. Jag tror derför,
att det vore klokt att besluta i öfverensstämmelse med statsutskottets
hemställan, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Ljungman: Beträffande hvad mot mig anförts af herr
Wijkander angående min uppfattning och mina åsigter i denna fråga,
har jag endast att invända, att desamma gå i en alldeles motsatt
rigtning mot hvad han velat påbörda mig. Jag har icke klandrat
dessa undersökningar derför att de icke vore nog praktiska. Tvärtom:
de äro icke nog teoretiska. Nej, jag har redan från den första stund,
då jag började syssla med frågor rörande fisket, intagit den ställningen,
att jag ansett dessa vetenskapliga undersökningar, vare sig
man kallar dem biologiska, oceanografiska eller något annat, böra
bedrifvas skilda från åtgärderna till sjelfva fiskets främjande eller
dess administration af särskilda personer och med rent teoretiskt syfte.

31

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Såsom ett bevis härpå ber jag att få läsa upp ett par rader ur eu
af mig författad broschyr, tryckt år 1878: »Vetenskapen bör med all
samvetsgrannhet och ihärdighet odlas för sin egen skull, och den
dag, då dess satser genom sin tillämpning äfven varda till nytta,
skall säkerligen icke heller uteblifva». Detta har alltid varit min
uppfattning, och herr professor Wijkander skall icke ur någon enda
af mina talrika skrifter kunna taga fram något som helst yttrande,
som tyder på annat, allt ifrån 1874 till nu. Jag har ingen ovilja,
som han säger, mot vetenskapliga hafsundersökningar. Den oviljan
inskränker sig blott och bart till en ovilja mot sammankopplingen af
vetenskapliga hafsundersökningar och fiskeriadministrationen. Jag
vill, att hvardera verksamhetsområdet skall skötas för sig, och detta
med hänsyn så väl till vetenskapens som till näringens intresse.
Hvad vetenskapen beträffar, är först och främst att märka, att undersökningarna
blifva bättre och hastigare medföra goda resultat, när
de ledas ur rent teoretisk synpunkt, och för det andra blifva de då
mindre kostsamma. Detta är två mycket goda skäl, som hvart för
sig äro tillräckligt talande. — Hvar och en, som något känner till
vetenskapernas historia, vet att eu vetenskap i regeln bär frukter
först då den nått en viss grad af fulländning. Så förhåller det sig
t. ex. med läran om elektriciteten. Det dröjde här länge, innan
frukterna kommo, men när denna vetenskapsgren nått en viss fulländning,
visade det sig, att den medförde de allra största fördelar
för menskligheten. Så förhåller det sig med litet hvar af vetenskaperna.
Derför, om man vill hafva ett godt resultat, bör man
låta vetenskapen sköta sig sjelf utan några dylika bihänsyn, som
här äro i fråga. Då får man också de billigaste, snabbaste, säkraste
och bästa resultaten.

I fråga om hvad som från stockholmsbänken anmärktes mot den
motivering, som jag skulle meddelat statsutskottet, ber jag få nämna,
att det var min mening att kunna såväl här i kammaren som till
statsutskottet utdela i tryck den uppsats om fiskerinäringen, som jag
skrifvit i »Nationalekonomisk handbok» och som i sjelfva verket
innehåller den antydda motiveringen. Boktryckeriet har emellertid
dröjt så länge med tryckningen, att jag ej kunnat fullfölja denna
min afsigt; men om herr Bergström velat se efter i denna nationalekonomiska
handbok, skulle han der hafva funnit motiveringen och
kanske kommit till samma åsigter som jag.

Herr Svanberg anförde, att jag skulle hafva sagt, att han under
hafsfiskekomiténs arbeten icke följde med på dess resor i skärgården.
Nej, så yttrade jag icke; jag säde, att han icke följde med på resorna
till fiskelägena, och hvarken Strömstad, Lysekil eller Marstrand
äro fiskelägen, utan de äro badorter. Hade herr Svanberg följt med
ut till fiskelägena och der trädt i närmare beröring med den fiskeidkande
befolkningen, skulle hans uppfattning med all säkerhet
hafva blifvit väsentligen annorlunda, än hvad den nu är.

Hvad min motion beträffar, vill jag ännu en gång påpeka, att
den innebär i sjelfva verket en förhöjning af anslaget till fiskerinäringen
och icke en nedsättning deri, ty fiskerinäringen har natur -

Angående
nedsättande
af avslaget
till fiskerinäringens

understöd.

(Forts.)

N:o 9* 32 Lördagen den 22 Februari, e. m.

nfÄfi ligtvis ®ndast af anslag, som den får, och kan omöjligen hafva
af anslaget gagn af ansIaS> som den icke får.

till fiskeri- . Med anledning åt hvad herr Bergström nämnde om de medel,
näringens jag uppburit af staten, ehuru icke af anslaget till fiskerinäringens
understöd, understöd, för mina undersökningar, vill jag påpeka för det första,
(Forts.) att resekostnaden till största delen åtminstone ingår i arfvode!;, och
för det andra, att dessa medel, hvilkas sammanlagda belopp jag
sjelf icke känner, då jag aldrig adderat ihop dem, äfven användes
till utländska resor, till betäckande af tryckningskostnader in. m.
för utgifvande af ett stort antal skrifter. Det torde i alla händelser
icke vara ett synnerligen stort belopp, då det är fråga om en verksamhet,
som varat i ett fjerdedels århundrade. Om beloppet fördelas
på hvarje år, blir det en bra liten summa. — Vidare vill jag
fästa uppmärksamheten på att om man vill finna, huru mycket som
verkligen utbetalats, får man gå till statskontoret, ty det är långt
ifrån så, att alla anslag, som beviljas vare sig af Riksdagen eller af
Kongl. Maj:t, verkligen blifva lyftade. Om man vänder sig till statskontoret,
skall man der få höra, att det är ganska många anslag,

. som aldrig blifva utqvitterade.

Hvad frågan i öfrigt beträffar, anser jag, att det har varit min
pligt att väcka motioner med afseende å fisket för att derigenom
åstadkomma ett bättre praktiskt resultat i det syfte, som jag antydt,
d. v. s. afsättningens förbättrande och förbättrande af fiskarebefolkningens
ställning, och det är min öfvertygelse, att den debatt, vi här
ha fört, skall medföra gagn, oafsedt det beslut Riksdagen kommer
att fatta. Ty det blir väl ändå en och annan, som kommer att sätta
sig in i denna fråga något mera, än han eljest skulle hafva gjort.
Jag är äfven öfvertygad om att denna kammare ganska snart skall
få klart för sig, att det verkligen är nödvändigt att genomföra en
skilsmessa mellan anslag för så olika ändamål, som här äro i fråga.
Vill emellertid kammaren bibehålla de 42,000 kronorna, är det icke
mig emot. Jag hade verkligen hoppats, att detta skulle blifva statsutskottets
hemställan, att denna således skulle gå ut på att anslaget
skulle bibehållas vid sitt hittillsvarande belopp, men blott och bart
få användas till praktiska ändamål, och att Kongl. Maj:t skulle inkomma
med proposition om särskildt anslag för vetenskapligt syfte.
Denna hemställan har statsutskottet icke gjort, och det beklagar jag,
ty det har verkligen varit min mening. Som det nu förhåller sig,
vill jag endast uttala den förhoppning, att, hvilken utgång saken än
får, det i alla händelser må lända fiskerinäringen till gagn.

Herr John Olsson: Det är onekligen synnerligen egendomligt
för oss icke-fackmän att bevittna, att en representant för en öfvervägande
fiskeidkande befolkning kommer fram med förslag om nedsättning
i det lilla anslag, som nu utgår till understöd för den
näring, som idkas af just den befolkning, han representerar. Detta
förefaller så mycket egendomligare, när man tänker på att samme
motionär sjelf varit med om att ålägga just denna fiskeidkande befolkning
rätt dryga pålagor till förmån för andra näringsidkare.

Jag påminner mig, att samme motionär för några år tillbaka

Lördagen den 22 Februari, e. m. 33 N:o 9.

här i kammaren väckte en motion — eller kanske var det en reser- Angående
vation, fogad vid ett utskottsbetänkande — som, enligt hvad sota påvisades
af en talare i kammaren, derest den blifvit gällande lag, ^ fiskeriskulle
hafva beröfvat jag tror i det närmaste hälften af hans kom näringens
mittenter den rösträtt, som de nu ega. Jag tycker, att det är inte understöd.
riktigt vackert af herr Ljungman att behandla sina egna kommittenter (Forts.)
så der omildt. Och jag fruktar, att man kommer att slä mynt deraf
till sommaren.

Herr Svanberg: Blott ett par ord med anledning af herr Ljungmans
sista inlägg emot mig. Jag behöfver icke fästa kammarens
uppmärksamhet på, att dessa tre af mig uppgifna orter, Marstrand,

Lysekil och Strömstad, icke allenast äro badorter — och det under
sommaren — utan på samma gång just äro stora centra inom Bohuslän
för fiskerinäringen och hafsfiskebedriften. Som herr Ljungman
torde erinra sig, var det också der, och icke pa fiskelägena, vi hade
tillfälle att sammanträffa och samtala med det största antalet fiskare —
och det var hufvudsaken.

Herr Ljungman: Jag skall be att få fästa herr Svanbergs uppmärksamhet
på, att under somrarne bedrifvas på dessa badorter icke
någon fiskeriaffär, och den, som verkligen vill lära känna fiskarebefolkningen
och fiskets behof, lärer icke kunna vinna sitt mål genom
ett sommarbesök, om han vistas en eller annan dag vare sig i Marstrand,
i Strömstad eller i Lysekil.

Hvad vidare beträffar herr John Olssons yttrande derom, att jag
skulle ha velat ålägga fiskarebefolkningen eu ökad beskattning och
dylikt, tror jag, att han kunde hafva besparat sig denna uppgift, ty
jag har aldrig sökt pålägga den några ökade skatter, ej heller beröfva .
någon hans rösträtt, men väl har jag sökt fria samma befolkning från
obillig beskattning.

Då jag finner, att jag glömt bemöta flera anmärkningar och särskildt
ett yttrande af herr Wijkander, enligt hvilket jag skulle hafva
sagt, att jag ensam skulle kunna uträtta något med afseende på
fiskerinäringens upphjelpande, ber jag få upplysa derom, att detta
herr Wijkanders påstående är alldeles obefogad!. Hägra sådana anspråk
har jag aldrig haft eller någonsin uttalat. Men jag har verkligen
ansett mig böra söka genom mitt uppträdande skydda den
fiskarebefolkning, jag representerar här i kammaren, mot åtskilliga
från hvarjehanda häll rigtade angrepp, som verkligen varit af beskaffenhet
att påkalla ett skydd. Hvad jag i öfrigt kan hafva förbisett
att bemöta, torde vara af den beskaffenhet, att det icke förtjenar
bemötas, eller ock har det på grund af sin obetydlighet undgått min
uppmärksamhet.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner: l:o) på bifall till utskottets hemställan;
2:o) på utslag derå och bifall i stället till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning; och 3:o) bifall till herr Ljungmans ifrågavarande
motion; och förklarade herr talmannen svaren hafva, enligt
Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 9. 3

N:0 9.

34

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående hans uppfattning, utfallit för bifall till Kongl. Maj:ts framställning.
nedsättande Votering blef emellertid begärd, i följd hvaraf och sedan till kontratul°fiskeri-
proposition antagits bifall till utskottets hemställan, nu skedde upp
näringens sättning, justering och anslag af följande voteringsproposition:
understöd.

(Forts.) Den, som med afslag å hvad statsutskottet hemstält under utom. b.

i femte punkten af förevarande utlåtande bifaller Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit statsutskottets omförmälda
hemställan.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 45 ja, men 128
nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkterna 6—9.

BifÖllos.

Angående Punkten 10.

förvaltninjjs Mdrag

åt Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen medgifva, att Kongl. Maj:t

SJUm a™or måtte ega för år 1897 använda de till underlättande af åtgärder
för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta
belopp, i mån af behof, dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor
under enahanda vilkor, som i Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1891
(n:o 85) vore angifna, dels ock till utarbetande och offentliggörande
genom försäkringsinspektörens försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet
i riket.

I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 150, hade herr
J. A. Fjällbäck hemstält, att Riksdagen ville antaga följande förändrade
bestämmelser angående statens förvaltningsbidrag till inregistrerade
sjukkassor: Bidraget utgår med 2 kronor för hvarje medlem
till och med 50, med 1 krona för hvarje medlem derutöfver till
och med 250, med 50 öre för hvarje medlem derutöfver till och med
500 samt 25 öre för hvarje medlem derutöfver.

Under förevarande punkt hemstälde utskottet:

att Riksdagen måtte, med bifall till Kongl. Majds förevarande
framställning och med afslag å herr Fjällbäcks i ämnet Täckta motion,
medgifva, att Kongl. Maj:t må ega att för år 1897 använda de till
underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjuk -

35 N:0 9.

Lördagen den 22 Februari, e, m.

kassors bildande afsätta belopp, i måu åt'' behof, dels till förvaltnings- Angående
bidrag; åt sjukkassor under enahanda vilkor, som i Riksdagens skritvelse
den 13 maj 1891 (n:o 85) äro angifna, dels ock till utarbetande 8jukkassor
och offentliggörande genom försäkringsinspektörens försorg af års- m. m.
redogörelse för sjukkasseväsendet i riket. (Forts.)

I en vid punkten fogad reservation hade deremot herr von Frusen
yrkat:

att Riksdagen, med anledning af Kongl. Maj:s förevarande framställning
samt herr Fjällbäcks i ämnet väckta motion, måtte medgifva,
att. Kong!. Maj:t ’må för år 1897 använda det till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande
afsätta belopp i måu af behof,

dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under vilkor:

l:o) sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor;

2:o) sjukkassan skall under föregående år haft egna inkomster,
uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets
belopp;

3:o) förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det
antal afgiftspligtiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående år
städse haft,

med 1 krona för hvarje medlem till och med 50, med 50 öre för
hvarje medlem derutöfver till och med 2,60, samt med 25 öre för
hvarje medlem derutöfver; och

dels till utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens
försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.

I fråga härom anförde nu:

Herr von Friesen: Som kammaren behagade finna, har jag
vid denna punkt anmält min reservation.

Jag skall först be att få ändra ett tryckfel, som förekommer
i denna reservation, femte raden från slutet. Det står der: 2,50,
hvilket uppenbarligen skall vara 250.

Hvad sjelfva frågan beträffar, ber jag att få erinra kammaren
om vissa af de nuvarande bestämmelserna angående statsbidrag till
sjukkassor, sådana dessa bestämmelser faststäldes år 1891. För de
första 50 medlemmarne i en dylik kassa erhålles i förvaltningsbidrag
af staten 1 krona för hvar och en; för de derefter följande 200
medlemmarne erhålles 50 öre för hvar och en i bidrag af staten,
och för de derefter följande 600 erhålles 25 öre för hvar och en.
Detta gör tillsammans, när medlemsantalet uppgår till 850, 300
kronor. Men om en sjukkassa har ett större antal medlemmar än
850, erhålles icke något särskildt bidrag för det öfverskjutande antalet
medlemmar öfver de 850. Detta gör, att kassan — huru stor
den än må blifva — icke erhåller ett högre bidrag, än den erhåller,
om medlemmarnes antal är det af mig nämnda, eller 850. Nu föreslår
jag i min reservation, att denna bestämmelse borttages, så att

N:o 9. 36 Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående kassan, då medlemmarnes antal är mer än 850, skall erhålla 25
°bidragnat''öre ätven tvär och en af dessa Överskjutande medlemmar. Såsjukknssor
lcdes, huru stor kassan än må blifva, skall för det antal medlemm.
m. mar, som öfverstiger 250, ett förvaltningsbidrag af 25 öre för hvarje

(Forts.) medlem erhållas.

Jag ber vidare att få erinra om den egentliga anledningen,
hvarför Riksdagen 1891 antog denna sjukkasselag. Det var hufvudsakligen
i syfte, att sjukkassornas och deras medlemmars rättsliga
ställning skulle erhålla stöd af uttryckliga, i lag meddelade bestämmelser.
Det var således meningen, att dessa sjukkassor skulle
ställa sig under denna lag, som då 1891 stiftades. Det är många
ekonomiska intressen förbundna med dessa kassor; och det är personer,
hvilka icke egentligen äro vana att bevaka sina intressen i
dylika fall, som äro medlemmar af dessa kassor, och det är personer,
för hvilka förluster i ekonomiskt hänseende, äfven om de äro
i och för sig små, dock äro mycket betydande. Det ansågs derför
af arbetareförsäkringskomitén, sedan ock af Kongl. Maj:t och sedermera
af Riksdagen, att det skulle vara nyttigt att få en sådan sjukkasselag;
men man kunde icke tvinga kfissorna att ställa sig denna
lags föreskrifter till efterrättelse, man kunde icke tvinga kassorna
att låta registrera sig enligt lagen. Man ansåg derför, att det behöfdes
en särskild uppmuntran härtill, och denna skulle ligga i det
förvaltningsbidrag, som samtidigt vid 1891 års Riksdag beviljades
till kassorna.

Utom det att man önskade ställa i säkerhet delegarnes i kassorna
ekonomiska intressen, var det ock något annat, staten åsyftade att
vinna, nemligen att få statistiska uppgifter angående dessa kassor,
så att man på de uppgifter, som frän dem lemnades, skulle kunna
bygga en framtida arbetarelagstiftning, då denna i åtskilliga hänseenden
kan vara beroende af sådana förhållanden, som vid sjukkassorna
gifva sig till känna.

Nu är frågan den, huru vida man verkligen lyckats nå det mål,
man afsåg år 1891, nemligen att få ett betydande "antal kassor inregistrerad!.
Det har man i sjelfva verket icke gjort. Den sista redogörelse,
som föreligger i tryck, omfattar år 1893; enligt den voro
endast 344 kassor registrerade med ett medlemsantal af något öfver

41,000 personer. Det finnes utan tvifvel vida flera sjukkassor i vårt
land. Arbetareförsäkringskomitén uppgifver öfver 1,000 kassor för
år 1884, och sedan den tiden har antalet helt visst betydligt ökats.
Således kan man ej säga, att denna lagstiftning medfört det resultat,
man skulle önska, nemligen att en stor de! af kassorna skulle
låta registrera sig och sålunda komma under sjukkasselagen. Det
är visserligen sant, att antalet sådana kassor ökats från 1892 till 1893,
men från 1893 till 1894 har ökningen icke varit så särdeles stor,
och ifrån 1894 till 1895 väntar sig herr statsrådet och chefen för
kongl. civildepartementet uti sin redogörelse i denna punkt icke någon
väsentligare ökning, ty han anser, att anslaget utgått 1895 — hvarom
man ännu icke har några tillförlitliga uppgifter — med ungefär
samma belopp som 1894; och han väntar icke heller någon starkare
tillökning för år 1896.

37

N:0 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Det förefaller mig således, som skulle det vara tydligt, att om
man icke vidtager särskilda åtgärder, komma icke flera kassor att^
registrera sig. Det kommer icke vidare att gå framåt, utan man
står på den punkt, der man står, nemligen att det endast är ett
jemförelsevis ringa antal kassor, som ställa sig under sjukkasselagen,
och att det endast är öfver ett ringa antal medlemmar, man
erhåller den önskade statistiken. Det synes mig således, att motionären
har rätt deri, att något bör göras, om man vill hafva sjukkasselagen
och registreringen mera effektiva. Frågan blir då, hvad
som lämpligen bör göras.

Motionären har föreslagit, att äfven för kassor med ringare medlemsantal
anslaget från staten skulle fördubblas, och vidare att maximum
skulle borttagas, så att för hvar och en tillkommande medlem
— huru många medlemmarue än må blifva — man erhölle ett tillskott
i förvaltningsbidrag af 25 öre. Jag är ej viss om, att första
delen af hans förslag nu är af behofvet påkallad. Ty om jag ser
på redogörelserna för de registrerade kassorna, hvilka äro nästan
uteslutande små eller medelstora kassor, så visar det sig, att de få
ett, som det tyckes, tillräckligt bidrag från staten, då det ju endast
skall vara ett förvaltningsbidrag. Man finner nemligen, att för 1893
statens bidrag uppgår till 24,241 kronor 43 öre, under det förvaltningskostnaderna
för samma kassor utgjorde 26,617 kronor 18 öre.
Statens bidrag uppgår således, som det synes, till i det närmaste
lika mycket som förvaltningskostnaderna. Nu kan visserligen hända,
att i statens förvaltningsbidrag för 1893 finnas upptagna äfven bidrag
för föregående år. Derom vågar jag ej yttra mig. Den nämnda
siffran 24,241 kronor 43 öre stämmer ej med den i statsrådsprotokollet
uppgifna siffran för 1893, hvilken är 28,852 kronor 80 öre —
således 4,000 kronor högre. Detta kan ju bero på, att det är förskjutningar
från det ena året till det andra. Men i alla händelser
förefaller det mig, som om för de kassor, som äro registrerade, statens
bidrag skulle uppgå i det närmaste till samma belopp som
förvaltningskostnaderna. Jag förbiser visserligen icke, att förvaltningskostnaderna
på vissa håll kunna vara mycket små, emedan
vissa personer, såsom arbetgifvare och dylika, åtagit sig att bestrida
dem; men så vidt jag nu kan se, föreligger icke någon utredning,
som visar, att icke statens bidrag till de kassor, som låtit registrera
sig, skulle vara tillräckligt.

Men deremot förefaller det mig alldeles tydligt, att de stora
kassorna icke komma att låta registrera sig, så länge den bestämmelsen
står qvar, att de ej erhålla bidrag för det antal medlemmar,
som öfverskjuter 850. Ty de hafva besvär äfven för dessa medlemmar,
och enligt hvad sakkunniga personer uppgifvet för mig,
kan det besväret icke skattas lägre än 25 öre för hvarje medlem.
Vill man derför, att äfven på dem sjukkasselagen skall komma till
tillämpning, blir det nödvändigt att taga bort detta maximum 300
kronor. Dermed skulle helt visst icke några stora kostnader åstadkommas,
hvartill jag skall be att senare få återkomma. Men dermed
skulle man vinna, att man finge de stora kassorna och det störa
medlemsantalet äfven under sjukkasselagen, hvilket naturligtvis i

Angående
irvaltninijsbidrag
^at
sjukkassor
m. m.

(Forts.)

K.o 9.

38

Angående
förvaltnings
bidrag åt
sjukkassor
in m.
(Forts.)

Lördagen den 22 Februari, e. m.

det hela är ett större statsintresse än de små kassornas registrering.
Jag ber härvid att få fästa uppmärksamheten på, hvad herr
statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet anförde till statsrådsprotokollet
vid 1891 års riksdag, nemligen att det i detta fall
kan vara tvifvelaktigt, huru vida det är så synnerligen lämpligt att
särskildt understödja de små kassorna, emedan i en försäkringsrörelse,
som det här i sjelfva verket gäller, det är större fördel att hafva
stora kassor än att hafva små. Herr statsrådet fäste visserligen ock
uppmärksamheten derpå, att för de stora kassorna förvaltningsbidraget
vore af mindre betydelse. Det är rigtigt, att så är. Derför är det
klart, att, om man vill, att de skola komma under sjukkasselagen,
man måste understöja dem mera, än man då tänkte sig. År det
således ett intresse för staten att få under sjukkasselagen så många
sjukkassor som möjligt och så många medlemmar i sjukkassorna
som möjligt, är det också nödvändigt att höja bidraget till de större
kassorna utöfver det, som nu utgår till desamma.

Jag nämnde, att kostnaden derför icke skulle blifva stor. Om
jag tager den redogörelse för sjukkassorna, som finnes i arbetareförsäkringskomiténs
betänkande, 3:e delen, 6:e häftet, till utgångspunkt
för beräkningen, så befinnes, att antalet medlemmar, som öfverskjuter
850 inom särskilda sjukkassor, utgör tillsammans 6,348; och om
för hvar och en af dessa 6,348 medlemmar beviljades ett bidrag af
25 Öre, skulle tillökningen i kostnader blifva 1,587 kronor. Således,
som förhållandena då stälde sig, skulle efter mitt förslag, äfven om
samtliga då till arbetareförsäkringskomitén uppgillra kassor hade låtit
registrera sig, tillökningen i kostnader utgjort endast 1,587 kronor.
Jag vill ej nämna, huru obetydlig tillökningen i kostnader skulle
blifva, om icke flera kassor skulle låta registrera sig än de, som 1893
gjort detta.

Af dessa hade det endast varit två, som skulle hafva fatt något
godt af det genom mitt förslag ökade bidraget, nemligen de, som stå
under numren 27 och 113, hvilka tillsammans skulle erhålla i ökade
bidrag 534 kronor och 25 öre. Nu är det ju gifvet, att jag icke
kan hålla mig till dessa siffror, ty min mening är ju att öka anslaget,
för att flera kassor må komma att blifva registrerade. Men om
jag håller mig till den af arbetarelörsäkringskomitén utarbetade statistiken,
så får jag den nämnda bättre siffran 1,587. Nu har emellertid
såväl medlemsantalet i kassorna som äfven kassornas antal
vuxit sedan 1884, och utan tvifvel skulle mitt förslag derför innebära
en större ökning än 1,587 kronor. Men ä andra sidan kan man icke
tänka sig, att äfven med den af mig föreslagna förhöjningen samt
liga kassor skulle låta registrera sig, utan säkerligen skulle det oaktadt
åtskilliga kassor icke finna med sin fördel förenligt att anlita
statens bidrag för sin förvaltning.

Jag vågar derför icke beräkna den kostnad, som ett bifall till
min reservation skulle medföra, men så mycket är säkert, att kostnaderna
ej komme att blifva större, än hvad Riksdagen 1891 tänkt
sig. Om jag mins rätt, nämnde då herr statsrådet och chefen för
civildepartementet, att man med temlig visshet kunde antaga, åt*
kostnaden icke skulle öfverskrida 59,000 kronor under de närmaste

39

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

åren Detta var det belopp, som chefen för civildepartementet då gående
tänkte sig som ett maximum. Det är tydligt, att älven om karnma-''0^ "
ren och Riksdagen i sin helhet bitölle mitt förslag, så skulle dock sjukkassor
aldrig kostnaderna komma att uppgå till så högt belopp, som herr m. m.
statsrådet då nämnde Det särskilda utskott, som behandlade Irågan (Fort*.)
vid 1891 års riksdag, anförde, att man med temligen stor visshet
kunde antaga, att dessa kostnader icke skulle öfverskrida 73,000
kronor. Utskottet höjde nemligen bidraget öfver hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, och ansåg sig derför böra sätta siffran högre. Men ändå
ansåg utskottet, att kostnaderna icke skulle komma att öfverskrida

73,000 kronor. Dessa belopp, som man sålunda stälde i utsigt, skulle,
äfven om Riksdagen bifölle mitt förslag, med all säkerhet icke komma
att uppnås, icke det af civilministern beräknade beloppet, 59,000
kronor, och än mindre det af särskilda utskottet beräknade beloppet,

73,000 kronor.

Jag tror derför, att om Riksdagen genom att bifalla nnn reservation
ville göra ett försök att komma närmare det mål, som man
stält för sig, nemligen att få dessa sjukkassor registrerade, så skulle,
detta försök icke vara förbundet med någon fara, ty kostnaderna
kunna icke uppgå till något mera betydande belopp.

Under sådana förutsättningar ber jag att få yrka bifall till den
af mig vid betänkandet fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Andersson från Malmö, WijJcander,

Göthberg, Liljeholm, John Olsson, Gustaf Ericsson från Stockholm
och Palme.

Vidare anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Förhållandet är, att den ärade
reservanten såväl inom afdelningen som i utskottet framstält samma
förslag som här och uttalat sig för att det icke vore orimligt att gå
åtminstone ett steg i den rigtning, som motionären föreslagit. Men
man kom dock till den öfvertygelsen, att denna fråga så nyligen
varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, att man icke bör på enskild
motionärs framställning göra någon förändring i de nu gällande
bestämmelserna, utan är det några särskilda behof i denna väg, som
föreligga, så bör man vänta, till dess man får ett förslag från regeringen,
som bäst ser, hvad som är lämpligt. Det är ju möjligt, att
det verkligen är så vigtigt med denna registrering, att Kongl. Maj:t
vill hafva sjukkassorna anmälda på detta sätt, och då få vi väl i
sinom tid från Kongl. Maj:t ett förslag i denna rigtning. Men vi
tyckte inom utskottet, att det vore olämpligt att, då förslag i denna
rigtning så nyligen kommit från Kongl. Maj:t, nu på enskild motionärs
yrkande vidtaga en förändring, och derför blefvo vi öfverens om, att
bibehålla de nuvarande bestämmelserna oförändrade tills vidare. Jag
är öfvertygad om, att om någon förändring erfordras, så få vi nog
besked derom.

Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

N:o 9.

40

Lördagen den 22 Februari, e. m.

, ^eiT J°asson i H°f: Jag vill till en början erinra kammaren
bidrag åt .r0D1> b vil ket beslut denna kammare än kommer att fatta, vare
sjukkassor S}S det blir bita 11 till utskottets hemställan eller till motionen eller
m. m. till det yrkande, som fram stälts af herr von Friesen, så lärer resul(Forts.
) tåtet icke blifva annat än afslag å de framstälda förslagen om förändring,
emedan Första Kammaren redan bifallit utskottets betänkande
och denna fråga väl icke kan afgöras genom gemensam
omröstning såsom endast en bestämmelse, hvilken icke inverkar på
statsregleringen eller gäller något nytt anslag.

Jag vill redan i början nämna detta, för att man icke må allt
för mycket upptaga tiden i tanke att få något resultat vid årets
riksdag.

Sedan jag nämnt detta, vill äfven jag yttra något om hvad som
inom utskottet förekom. Det föreslogs äfven der, att man skulle så
till vida bifalla motionen, att man toge bort maximum, men när man
tog i betraktande antalet kassor och ledamöter 1884 och det antal
kassor och ledamöter, hvilka voro registrerade 1893, syntes deraf ej
framgå, att det vore något särskilt behof att taga bort denna maximibestämmelse,
emedan dessa tal, om man jemför dem med hvarandra,
alls icke visa, att det uteslutande är de större kassorna, som kär
icke ingått. Jemför man hela antalet af de 1884 uppgifna kassorna
och antalet af de 1893 inregistrerade, så finner man, att det är
ungefär Vs, som låtit registrera sig, både hvad beträffar antalet ledamöter
och antalet kassor. Proportionen är sålunda i begge fallen
lika, hvilket icke kunnat hända, derest endast de större kassorna
icke inregistrerats.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på en annan omständighet
rörande dessa kassor. Det föreligger vid denna riksdag en annan
motion, som icke hänvisats till statsutskottet, utan till lagutskottet,
hvilken motion är väckt af herr Walter och går ut på, att det minimiantal
ledamöter, som är bestämdt, för att kassan skall vara berättigad
till bidrag af statsmedel, skulle nedsättas från det nuvarande till ett
mindre antal. Om herr Walters motion skulle bifallas af .Riksdagen,
skulle det således komma att återverka på storleken af statsbidraget
till dessa kassor.

Men bortsedt härifrån, tror jag, att motionären sjelf kan nöja
sig med hvad utskottet gjort åt saken, ty det framgår tydligen af
motiveringen, att utskottet erkänner, att det icke är rätt bra stäldt,
som det är med dessa sjukkassebidrag, utan att det är önskvärdt,
att de toges i anspråk i större omfattning än nu, ehuru man ansett
sig icke böra för tillfället tillstyrka bifall till motionen på grund af
omöjligheten för afdelningen och utskottet att förskaffa sig några
korrekta upplysningar om de sjukkassor, som icke äro inregistrerade,
och såluuda icke derom velat aflåta någon skrifvelse till Kongl.
Maj:t med bestämda önskemål i saken. Utskottet ansåg dock, att,
när man lade in dessa välvilliga uttryck i motiveringen, Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet likväl skulle fästas på saken, och att Kongl.
Maj:t då icke skulle underlåta att kanske redan till kommande
Riksdag, om den verkstälda undersökningen dertill gåfve anledning,
förelägga Riksdagen ett förslag till ändring af dessa vilkor. Jag

Lördagen den 22 Februari, e. m. 41 N:o 9.

tror alltså, att resultatet af denna motivering skall kunna blifva gående

alldeles detsamma, som om kammaren såsom en demonstration

bifölle motionen eller det af herr Sixten von Friesen gjorda yrkandet, sjukkassor

I realiteten komme alltid ett dylikt beslut att blifva blott en opinions- m. m.

yttring, ty såsom jag redan nämnt, kan det nu icke blifva Riks- (Forts.)

dagens beslut, utan i båda fallen uttrycker det endast en önskan

eller opinion inom kammaren, hvilket man än tar. Jag tror derför,

att det är mest praktiskt att nöja sig med hvad utskottet föreslagit,

såsom lika väl ledande till målet, och yrkar derför bifall till utskottets

hemställan.

Herr Zetterstrand: För min del kan jag icke finna annat, än
att den föreliggande motionen är synnerligen beaktansvärd.

Till stöd för denna uppfattning vill jag åberopa det förhållande,
som eger rum inom det samhälle, jag tillhör. Vi hafva der en mängd
sjukkassor, som jag tror omkring 50, hvilka under en lång följd af
år utöfvat en gagnande verksamhet både för arbetsklassen och
, indirekt för samhället i dess helhet. Utaf alla dessa sjukkassor
finnas i närvarande stund icke mer 2 — säger två — som äro
inregistrerade. Om man nu frågar delegarne i dessa kassor om
orsaken härtill, så får man alltid det svaret, att förvaltningsbidragen
äro för små för att uppväga de kostnader och besvär, som äro förenade
med inregistreringen.

Under sådana förhållanden kan jag omöjligen finna annat, än
att, om riksdagen vill på effektivt sätt understödja sjukkasseverksamheten,
förvaltningsbidragen måste väsentligt böjas.

Nu skulle jag, för den händelse votering ifrågakommer, rösta
med motionären, derför att efter min uppfattning de siffror, till
hvilka b an kommit, synas beaktansvärda och ganska lämpliga.

Deremot skulle jag icke kunna rösta med reservanten, då det förslag,
han framlagt, afser en förbättring endast af de kassors ställning,
hvilka hafva öfver 850 medlemmar, och dessa kassor äro synnerligen
få i vårt land.

Efter de upplysningar, som vunnits, är det icke tänkbart, att
motionen för närvarande skulle kunna leda till något praktiskt
resultat, men vill jag emellertid begagna tillfället att för min enskilda
del vördsamt till protokollet uttrycka min förhoppning, att regeringen
i sammanhang med nästkommande statsreglering måtte inkomma
med förslag till förvaltningsbidragens ändamålsenliga förhöjning.

Med herr Zetterstrand förenade sig herrar Zotterman, Petri,

Persson i Rinkaby och Svensson från Stockholm.

Herr Fjällbäck. Afsigten med sjukkassornas inregistrering och
understöden till desamma bär ju, för sä vidt jag kunnat förstå,
varit att uppmuntra denna verksamhet till sjelfhjeip; jag tror också,
att meningen var att uppmuntra denna sjelfhjelpsverksamhet derhän,
att den skulle kunna sprida sig från städerna ut på landsbygden.

Nu är ju förhållandet det, att dessa sjukkassor till hufvudsaklig del

N:o 9. 42 Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående existera i städerna och på stora platser, stora industri-centra o. s. v,
bidr^at'' meQ deremot äro ganska okända ute i bygderna.
sjukkassor , Det är ju så förhållandet, att det vid sjukdomstillfalle är svårt
m. »». för de ekonomiskt svagare medlemmarne i samhället att reda sig sjelfva,
(Forts.) och nu är denna sammanslutning tillkommen för att de skola hjelpa
hvarandra vid dylika tillfällen.

Denna hjelpsamhet mot hvarandra är så pass stor, att den t. ex. här
i Stockholm uppgår till så betydliga belopp, att de bidrag, som ur
sjukkassorna utbetalas, torde uppgå till en tredjedel af hela fattigvårdskostnaden;
det föreligger inga färska siffror i saken, men jag är alldeles
viss på, att sjukkassorna utbetala öfver en half million kronor om
året ensamt här i denna kommun. Om dessa belopp icke utbetalades, så
kan man förstå, att en stor del i stället måst utgå af fattigvårdskostnaden.

Det förefaller mig underligt, att utskottet kunnat afstyrka min
hemställan, då i utskottet finnas sä många representanter för landsorten,
och då jag tror mig veta, att fattigvårdskostnaderna på
landet äro ganska höga. Det synes mig dock vara ett godt sätt
att minska fattigvårdskostnaderna genom att söka arbeta för att
sjukkasseidén äfven sprider sig till landet. Men för att detta skall
kunna ske, är icke blott nödvändigt att taga bort den låga maximibestämmelsen,
såsom reservanten föreslagit, utan äfven att understödja
de små sjukkassorna. Det är alltid svårt för dem, som
önska bilda sjukkassor, att i dessa få ett tillräckligt antal medlemmar.
Detta skulle deremot gå lättare för sig, om den som arbetar
för saken kunde påpeka, att, derest några personer förenade sig om
en sjukkassa, de skulle erhålla två kronor per medlem i statsunderstöd,
ty det der begreppet, att bidraget skulle endast vara förvaltningsbidrag,
är svårt för den stora massan att förstå, de tro den vara
ett understöd, som staten vill gifva dem för deras verksamhet. De,
som vilja bilda sådana kassor, skulle således kunna göra detta lättare,
om de kunde påpeka, att staten ville understödja medlemmarne. Men
det nuvarande understödet är för obetydligt, och erfarenheten har,

. det kan ej förnekas, tydligt visat, att vi icke kunna få sjukkassorna
att taga emot statsbidrag. Det är icke nog med, att det råder ett
allmänt misstroende mot saken — de inbilla sig, att staten skall
komma och kontrollera dem på något sätt och att kontrollen skulle
vara skadlig — utan dertill kommer ju också det, att ett så litet
belopp som 25 å 50 kronor är så obetydligt, att det icke kan spela
någon synnerlig rol för dem. De tycka, att det är förenadt med så
mycket besvär att fä bidrag, så att icke är det stora förhoppningar
om att få sjukkassorna mera allmänt inregistrerade, äfven om vi
skulle vänta många år till på den erfarenhet, som utskottet här synes
vilja påstå saknas.

Nu har en medlem af statsutskottet framhållit, att det vore
fåfängt yrka bifall till min motion, emedan detta i alla fall icke
skulle leda till något resultat, då Första Kammaren redan bifallit utskottets
betänkande. Jag böjer mig naturligtvis för detta skäl, ty
det faller af sig sjelf, att en votering är i så fall temligen resultatlös.
Men deremot ber jag att till fullo få instämma med den siste
ärade talaren och vördsamt anhålla, att herr chefen för civildeparte -

43

N:0 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

mentet måtte ba denna sak i välvillig åtanke; och för så vidt jag J**
kan förstå innebörden i statsutskottets uttalande, gar detta )U ut1 ^rag
derpå, att det väntar från regeringen ett förslag i ämnet. Under sjukkassor
förhoppning, att detta (inslag från regeringen icke allt för länge 1 åtel m. in.

vänta på sig, skall jag nöja mig med den uppmärksamhet, min motion (Forts.)
lyckats tillvinna sig, och afstär derför från att yrka bifall till densamma.

Herr Eklund från Stockholm instämde häruti.

Herr Hahn: En af statsutskottets medlemmar har sagt, att inom
utskottet man hade sig ganska litet bekant om sjukkassorna, och
detta skulle således vara skäl för utskottets utlåtande. Detta peaai
på, att man ville hafva ytterligare utredning i frågan. Jag ber då
få erinra om, att innan denna sjukkasselag antogs, hade manentemligen
vidlyftig utredning soin grund för denna lags antagande. Denna
utredning gick så till, att man skickade ut i bygderna fragetoi mulär,

Indika skulle åtecknas och återsändas, så att vi på så sätt skulle tå
upplysning om de flesta eller alla sjukkassorna i landet. Det visade
sig emellertid, att man icke fick så synnerligen många upplysningar
från sjukkassorna, och detta var hufvudsakliga skälet, hvarför man
beslöt lemna dem en inregistreringsafgift för att fä upplysningar från
dem och få en verklig statistik öfver hela landet om sjukkassornas
ställning. Det är derför, som jag tycker det vara underligt, att den
förste talaren så hänger sig fäst vid sista momentet om 25-öringen
och de 300 kronorna såsom maximibidrag. Det är helt naturligt, att,
om lians förslag bifalles, det hufvudsakligen inverkar endast på de
stora kassorna i de stora städerna, och det är alldeles för litet vunnet
med detta. Det synes mig derför mera bevändt med att vidtaga
sådana åtgärder, att det stora flertalet af kassorna blifva inregistrerade.
Förhållandet är nemligen det, att på landsbygden finnas flera sjukkassor,
än man tror; i kommunerna finnas t. ex. s. k. hundramannakassor
och en del sjukkassor med mindre antal medlemmar,
som icke låta inregistrera sig, förrän de fått sa stora bidrag, att de
finna det fördelaktigt att göra det. Rundt omkring den stad, jag
tillhör, finm s i landtkommunerna en hel mängd kassor, men af dem
hafva mycket få låtit inregistrera sig. Jag tror derför, att den åtgärd,
som motionären här föreslagit, är rätt och rigtig; men då ett yrkande
om bifall dertill nu icke kan lända till något praktiskt resultat, skall
jag för min del stanna vid att instämma i herr Zetterstrands uttalande.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Med anledning
utaf hvad som här förekommit, anser jag mig böra upplysa
kammaren om, att äfven iuom statsrådet inau haft sina tankar tästade
pa den frågan, huru vida den nyligen anordnade s. k. sjukförsäkringen
till fullo motsvarat, hvad man dermed åsyftat. Man har dervid
funnit, att den ännu icke på långt när natt, hvad man åsyftar, och
en af statsutskottets medlemmar har också här lramfört några sifiror,
som alldeles tydligt visa, att så är förhållandet. Det ansågs emellertid
ytterst tvifvelaktigt, om något med utsigt till framgång så kort tid

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående efter sjukkasselagens tillkomst kunde åtgöras i saken, då man ännu
°bidrngnat ^ade sa ^''‘Sa materiel att bygga på. Man kunde icke få in siffrorna
sjukkassor för. år 1och när man icke ens hade att uppvisa dem, ansågs
m. m. ovisst, om ett förslags framläggande kunde lända saken till båtnad.
(Forts) Men det kan jag försäkra herrarue, att regeringens uppmärksamhet
fortfarande kommer att vara fäst på denna fråga, och att, om det
materiel, man kan tå tillsammans, kan gifva någon lämplig grund
att bygga på, ingens afsigt är att stanna vid hvad som hittills är
åtgjordt, ^ utan att detta blott betraktas som den första början, och
såsom något, som man hoppas skall kunna utveckla sig till något
verkligt effektivt och nyttigt för landet.

Herr von Friesen: Jag ber att få betyga min tacksamhet för
herr statsrådet och chefens för civildepartementet nyss afgifna yttrande,
och jag gör detta så mycket hellre, som det naturligtvis med
mitt yrkande icke har afsetts, att icke frågan i sin helhet skulle tagas
under ompröfvande af regeringen. Men den punkt, på hvilken jag
satt mig fast, den anser jag vara en punkt, der frågan för närvarande
är alldeles klar, och derför har jag ansett, att Riksdagen nu kunde
göra något dervid. Säkert är, att, så länge maximibestämmelsen finnes
qvar, de störa sjukkassorna icke komma att blifva inregistrerade.
Huru det i detta fall förhåller sig med de små kassorna, det anser
jag ännu icke vara fullt utredt. Ty enligt Riksdagens bestämmelse
år 1891 skall detta bidrag från statens sida betraktas såsom förvaltningsbidrag,
och jag är icke säker på, att det, betraktadt såsom föryaltningsbidrag,
icke är för de små kassorna tillräckligt. Att det
icke är det för de stora, anser jag deremot fullt klart: det bevisas
ock deraf, att utaf alla de kassor, som äro inregistrerade, finnas endast
tvenne med ett medlemsantal af öfver 850. Det är ju gifvet,
att, när särskild ersättning icke beviljas, om medlemmarnes antal går
(ifver 850, kassör med 850 medlemmar icke komma att finna det fördelaktigt
att låta registrera sig. Men jag är, som sagdt, fullkomligt
ense med åtskilliga kammarledamöter deri, att äfven i öfriga punkter
dessa bestämmelser om statsbidrag till kassorna böra undergå revision.
I den punkt åter, som jag för min del fann fullkomligt klar,
ansåg jag mig berättigad att göra ett yrkande.

Öfverläggningen var slutad. Efter det herr talmannen till proposition
upptagit de olika yrkanden, som derunder förekommit, biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 11—34.

Biföllos.

Angående Punkten 35.
inrättande af

anstalt för O.
riket m. m.

en allmän

I eu inom Ändras Kammaren väckt motion (n:o 100) hade herr
W. Bedelius hemstält,r_att Riksdagen ville besluta:

45

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

a) att i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. . Angående
Maj:t. låta utreda frågan om inrättande af en allmän lifränteanstalt

för riket och derefter för Riksdagen framlägga sådant förslag, hvartill lifränteutredningen
kan gifva anledning; anstalt för

b) att anvisa ett anslag af 5,<300 kronor till bestridande af kost- riket m. m.

naderna för denna utredning. (Forts.)

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Re del i us: I den nu föreliggande motionen har jag hemstält,
att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda frågan om inrättande af
en allmän lifränteanstalt för riket och derefter för Riksdagen framlägga
sådant förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.

" Derom har nu utskottet yttrat, bland annat, att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t har nästlidet års Riksdag, jemte tillkännagifvande, att
Kongl. \laj:ts proposition angående försäkring för beredande af pension
vid varaktig oförmåga till arbete icke kunnat af Riksdagen bifallas,
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga frågan under förnyad
pröfning; och vid den sålunda begärda pröfningen af hithörande spörsmål
torde utan tvifvel det i förevarande motion behandlade ämne
jemväl komma under öfvervägande.

Så till vida synes min ifrågavarande motion icke utan välvilja
blifvit behandlad af utskottet, så mycket mera som utskottet säger,
att den tanke, som ligger till grund för min framställning, torde hafva
många anhängare och derför icke böra lemnas obeaktad.

Hade utskottet stannat vid detta, så tror jag icke, att jag hade
behöft besvära hvarken mig eller kammaren med att yttra ett ord, ty
dä hade jag kunnat vara förvissad om att ärendet beaktats af Kong!.
Maj:t, när han fann tjenligt tillfälle att taga frågan om arbetsförsäkring
under förnyad pröfning. Men utskottet har icke nöjt sig med
detta, utan också framstält ett par anmärkningar och sagt, att anmärkningarna
kunde hafva blifvit flera.

Detta är enligt min tanke något, som påkallar en förklaring från
min sida, så mycket mera som just de två särskilda anmärkningar,
som utskottet framstält, och hvarom jag skall be att strax fä yttra
litet mera, äro af ganska betydlig vigt för en sådan inrättning, som
jag ifrågasatt. Det är de två saker, som jag tog mig friheten under
förra riksdagen framhålla såsom den förnämsta eller åtminstone bland
de förnämsta stötesteuarne, då det gäller att få en arbetareförsäkring
eller allmän pensionsförsäkring till stånd, nemligen väntetiden och
fondbildningen.

Om dessa två saker har jag i min motion icke talat, hvarför jag
ber att fä för kammaren redogöra för skälen till detta mitt förfaringssätt.

Dä jag hade äran att sitta i det särskilda utskott, som hade att
behandla nyssnämnda kongl. proposition, så kommo jag och flera

N:o 9. 46 Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående inom utskottet jemte mig till det resultat, att vi ansägo oss icke kunna
™en allmän tillstyrka Riksdagen att bifalla propositionen i dess dåvarande skick,
lifränte- och bland de af utskottet då framlagda skälen till afstyrkande. Indika
anstalt för jag då delade, förekom just denna punkt om fondbildning såsom eu
riket m. m. af de väsentligaste omständigheterna, vi dä framhöllo. Jag tog mig
(Forts.) också. friheten att i kammaren försvara utskottets betänkande, och
jag vidrörde dervid denna sak om fondbildning, men dä befans det,
att många, icke endast inom denna kammare, utan särskilt i medkammaren,
hade en annan uppfattning än jag och pluraliteten inom
utskottet angående betydelsen af denna fondbildning. Äfven från
statsrådsbänken fick jag höra tungt vägande ord, som gingo ut på
att den fara, som jag och flera med mig sago i den stora fondbildningen,
icke skulle vara för handen, och att det sålunda icke skulle
vara fara vid att bilda fonder, äfven om de blefve ännu större äu
Kongl. Maj:t föreslagit eller den komité, hvars förslag låg till grund
för den kongl. propositionen, beräknat.

Då nu pluraliteten inom Riksdagen och sålunda hela Riksdagen
begärde en ny utredning på denna kongl. propositions grund och
således äfven med den ifrågasatta fondbildningen, så ansåg jag mig
icke vidare behöfva hålla på farhågan för fondbildning, hvarför jag
uteslutit den från min motion och icke vidrört densamma. Detsamma
gäller äfven till väsentlig de! frågan om väntetiden. Det
är ju sant, såsom här sagts, att den generation, som skulle göra
sammanskott för åstadkommande af den utaf mig ifrågasatta inrättning,
icke skulle få något gagn af denna inrättning under sin tid,
utan endast göra uppoffringar för framtiden. Det var också en invändning,
som jag gjorde förliden riksdag mot den då behandlade
kongl. propositionen, men också i den punkten blef jag motsagd
här i kammaren af framstående och af mig högt aktade män. Äfven
från statsrådsbänken gjordes anmärkningar mot mig i det hänseendet.
Men då lät jag äfven den betänkligheten falla och tänkte, att fruktar
man icke någon lång väntetid och fondbildning, då måste det låta
sig göra att få försäkringen till stånd. Detta var den slutsats, som
jag drog deraf.

Detta är nu den förklaring, som jag velat lemna till min
ifrågavarande motion och såsom förklarande orsak, hvarför jag uteslutit
dessa båda omständigheter, och hvarför jag framkommit med
motionen. Det var visserligen ej den enda orsaken, men dock den,
som i väsentlig mån bidragit dertill. Jag ville nemligen under
diskussionen hafva äfven denna tanke om eu lifränteanstalt.

Det har naturligtvis aldrig fallit mig in att vänta eller ens begära
något beslut på min framställning; man plägar i allmänhet, såsom
nyss i dag framhållits, icke besluta något på enskild motionärs
framställning, i synnerhet i eu så djupt ingripande fråga som den
nu föreliggande, hvarför jag ansett mig böra endast begära en utredning.
Jag har äfven trott, att, om Riksdagen skulle anse sig af
ganska beaktansvärda skäl icke vilja direkt besluta en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, utskottet likväl och på utskottets förslag äfven
Riksdagen kunnat uttala sig i frågan, så att man kunde med skäl
vänta sig, att denna sida af frågan, som jag velat framhålla, äfven

47

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

kornme under öfvervägande jemte den andra sidau, då frågan å nyo
förekommer till behandling. Ty det är naturligt, att eu sida af
saken är invalidförsäkring och en annan ålderdomsförsäkring, som
är detsamma som lifränta, hvilket jag kallat den.

Nu kan det ju vara så, att man anser uppoffringarna för stora
för närvarande generation, och jag har derför försökt tänka ut något
sätt eller peka på någon möjlighet att genom minskade insatser
årligen likväl komma till något resultat.

Om det skulle anses tillåtlig!, så skulle jag gerna önska göra
ett litet tillägg med anslutning till den tanke, som en framstående
läskamrat framhöll under diskussionen i detta ämne under förra
riksdagen. Han yttrade sig nemligen för det tillvägagångssätt, att
man skulle »börja sakta och vackert» och, om man såge sig i stånd
dertill, sedan utvigda anstalten, när man vunnit någon erfarenhet
och pröfvat hvad som är möjligt i tv fall.

Derför har jag pekat på den möjligheten, att man kunde taga
eu ålderdomsförsäkring vid 70 år, hvilket nämndes i den kongl. propositionen
såsom den yttersta gränsen, vid hvilken pension skulle erhållas
utan intyg om för handen varande invaliditet. Det vore icke
mycket; — det är sant — ty det är endast ett mindretal, som uppnår
den åldern. Jag tror nemligen, att det enligt den sista folkräkningen
är omkring 228,000 personer i riket, som uppnått 70 års ålder, och
det är ju ett mycket ringa antal. Men om man vill börja med så
litet, så behöfde icke afgifterna vara så stora. Jag tror icke, att
det beböfdes mer än en tredjedel af den summa, som var satt i fråga,
eller omkring 6 millioner kronor såsom årsbidrag af enskilda, staten
och kommunen. Jag tror bestämdt, att i sådant fall eu tredjedel
af nämnda summa, d. v. s. 2 millioner kronor skulle räcka till,
i synnerhet om man, såsom skäligt vore, undantoge de förmögnare,
de, som hade en viss beskattad inkomst. Om de, som voro bevillningstaxerade
för ett visst belopp, undantoges från att blifva pensionstagare,
så skulle det räcka bättre till för de andra, de mindre
bemedlade; och det är ju egentligen dem, man vill hjelpa. _

Detta är, som kammaren behagade finna, ingen egentlig kritik
af utskottets betänkande, det är mera ett försvar för mig sjelf och
en förklaring öfver mitt förfaringssätt att komma med en motion åt
detta innehåll och med så vidtgående syfte, som denna verkligen
har. Men jag skall i alla fall icke göra något yrkande, utan hoppas
endast, att saken sjelf skall befinnas vara af så stor betydelse, att,
om eller när man kommer att taga den under allvarligt öfvervägande
någon gång i framtiden, äfven den sida, som jag tagit mig friheten
att påpeka, kommer under ompröfning. Jag tror äfven, att jag kan
hemta skäl för denna förhoppning af det förhållande, som i dag egt
rum i båda kamrarne. Jag ber att få erinra, att jag under förra
riksdagen väckte en motion, som statsutskottet enhälligt afstyrktc
och Riksdagen till följd deraf förkastade, men som dock föranledt
en kongl. proposition, som af kamrarne och således af Riksdagen
nu blifvit antagen. Det kan ju hand:), att det går så äfven med
denna motion en annan gång.

Angående
nråttande af
en allmän
lifränteanstalt
för
riket m. m.

(Forts.)

N:0 9.

48

Lördagen den 22 Februari, e. m.

Angående Herr Palme: Herr talman, rniue herrar! Litet emellan föremen
allmän kommer såväl här i Riksdagen som utom Riksdagen i tal och skrift
lifränte- ^eD. mycket välmenande tanke, som ligger till grund för den ärade
anstalt för motionärens framställning, nemligen att genom en insättning för nyriket
m. m. födda barn bereda dessa individer vid viss uppnådd ålder en lifränta.
(Forts.) Jag vill icke här ingå på alla de nationalekonomiska följderna af
eD eventuel dylik åtgärd. Men jag finner mig manad att anföra
några siffror, då dock den tanke, som motionären nyss uttalat, synes
vara icke utan välvilja mottagen af utskottet, som ju också yttrar:
»Den tanke, som ligger till grund för motionärens framställning, torde
emellertid hafva många anhängare och derför icke böra lemnas obeaktad.
»

Jag skall be att få anföra blott några fä siffror, hvilka jag är
öfvertygad äro af den natur, att de skola visa för hvar och en af
denna kammare omöjligheten af en dylik pensionsanstalt. Jag har
låtit uppgöra en försäkringsteknisk grundtabell med ledning af vår
senaste offentliggjorda dödlighetsstatistik, den som behandlar befolkningens
dödlighet under årtiondet 1881 till 1890. Enligt den officiella
statistiken föddes år 1893 131,729 barn. Det är en siffra, som är
den lägsta under de sista 20 åren, så att om jag tager detta antal
och antager, att denna siffra framåt i tiden ständigt blir lika, så
räknar jag åtminstone den ärade motionären till godo. Likaledes vill
jag antaga en räntefot af 3l/2 procent, oaktadt min alldeles bestämda
öfvertygelse är, att vi icke ens under den närmaste tiden på sådana
papper, hvari en riksförsäkringsanstalt kan placera sina tillgångar,
skola kunna beräkna 3l/a procents ränta. Huru mycket behöfver
under dessa förutsättningar afsättas i vårt land, för att åt alla de
131,729 barnen bereda en lifränta af 100 kronor, som börjar utfälla,
när dessa barn blifva 55 år gamlaV Motionären antager, att det icke
beböfves mer än ett årligt bidrag af 6 millioner eller möjligen
något deröfver. 1 sjelfva verket beböfves det något öfver 116 kronor
för hvarje individ eller tillsammans 15,300,000 kronor i rundt tal.

Motionären förklarade sig nyss icke vara rädd för fondbildning,
men han säger dock i sin motion, att han önskar, att det vidtages
en åtgärd, på det fondbildningen icke må blifva onödigt stor. Det
gäller då att se efter, huru mycket dessa årliga insättningar stigit
till, när vi om 55 år hunnit fram till den tid, då de första pensionerade
börja taga emot 100 kronor hvar om året. Denna fond har
då vuxit till 21j2 milliarder, d. v. s. 2,500 millioner kronor. Huru
vi skola kunna maniera en sådan fond, förstår jag icke. Och hvilket
inflytande den skulle hafva på uäringslifvet och hela det ekonomiska
lifvet i ifrigt, derpå vill jag icke inlåta mig, men jag tror, att denna
omständighet är tillräcklig för att göra hela förslaget omöjligt.

Motionären säger i sin andra punkt, att »hvarje lagstadd tjenare
med årstjenst bör anse såsom sin rätt och pligt att af sin lön ärligen
insätta 10 kronor i 10 år för att derigenom höja sin lifränta från
100 till 200 kronor.» Dervid vill jag endast påpeka ett litet räknefel.
Om man antager, att en tjuguårig tjenare vill öka sin pension till
200 kronor, så erfordras derför en årlig inbetalning icke såsom motionären
antager af 10 kronor, utan af 30 kronor. Dröjer tjenaren,

49

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

tills han eller hon blir 45 år gammal, så behöfves icke 10 kronor, _ Angående
utan 100 kronor hvarje är, för att bereda denna höjning frän 100 inrättande af
kronor till 200 kronor.'' '' lifräntT

Jag har endast velat anföra dessa siffror för att för kammaren anstalt för
ådagalägga, att det är icke så lätt att på rak arm göra upp en om riket m. m.
än aldrig så välmenande och ädelt tänkt plan för en rikspensionering (Forts.)
åt ett helt folk.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Löfhult: Herr talman, mine herrar! Då motionären
icke yrkat bifall till motionen, skall det icke falla mig in
att göra det heller, men för den goda sakens skull skall jag bedja
att få uttala mina sympatier för densamma. Jag tror, att de djupa
lagren af befolkningen se upp till Riksdagen, till den lagstiftande
församlingen och hoppas, att något göres i den retning, att äfven
de må komma i åtnjutande af något sorts lifränta, ålderdomspensionering,
invaliditetsunderstöd eller hvad det vara månde.

Denna motion kan naturligtvis icke gå igenom sådan som den
föreligger, men det är ändå en ljusglimt, att i utskottets betänkande
säges, att Kongl. Maj:t väl lär taga frågan under ompröfning, då
Kongl. Maj:t kommer att pröfva frägan om invaliditetsförsäkring. Jag
önskar, att en sådan snart må komma till stånd. Något bör göras
åt saken. Det är endast dessa mina sympatier, jag velat uttala.

Herr Redelius: Jag ber om ursäkt för att jag besvärar kam
maren; jag tänkte icke jag skulle behöfva komma med några siffror,
men talaren på stockholmsbänken haj- nödgat mig dertill.

Det är nog mycket möjligt, att en felräkning kan vara gjord;
jag är icke så egenkär, att jag anser mig ofelbar i räkning. Men
jag tror icke precis, att det är så säkert, att räkningen skall gifva
det resultat, talaren på stockholmsbänken velat söka göra troligt.

Jag ber att få nämna, att jag fått mycket skiljaktiga uppgifter
från olika håll om den insats, som skulle vara behöflig för ett barn
under det första lefnadsåret, för att det efter fylda 55 år skulle erhålla
en lifränta af 100 kronor.

Från ett håll har jag fått mig tillsändt ett plakat, undertecknadt
af mycket framstående män i samhället och i det län jag tillhör,
med uppgift, att 43 kronor för gosse- och 48 kronor för flickebarn
skulle vara tillräckliga. Från ett annat håll, härifrån Stockholm,
har jag under detta är fått se ett plakat, utsändt i samma syfte.
Der voro siffrorna visst 103 och 124, jag mins icke säkert dessa
två sista siffror, men att de voro öfver 100, mins jag bestämdt. Det
är således mycket olika uppgifter, och hvem som uträknat det sist
nämnda plakatet, vet jag icke. Men namnen, som stodo under det
första plakatet, vägde så mycket, ty jag kände dem personligen en
del, så att jag är böjd för att gifva dem företrädet. Men i hvad fall
som helst är det tydligt, att resultatet skall bli annorlunda, om man
vill grunda det å hela stammen, hela folket, än dä man bara tar eu
och en, att tanken på lifränta icke är så omöjlig, eller förslaget
derom absurdt — det sade då icke den siste talaren på stockholmsAndra
Kammarens Prof. 1S96. N:o 9. 4

N:o 9.

50

Lördagen den 22 Februari, e. m.

— men i alla fall så omöjligt, som han velat påskina, tror
m allmän )a£Am\e’ % dä hade V1 lcke Hägra lifränteanstalter haft, och det hafva
iifränte- del åt dessa äro icke nya; jag har dristat mig säga,

anstalt för att de äro åtminstone något bepröfvade; jag dristade mig icke sä^a
riket m. m. fullt bepröfvade, tv det äro de icke.

Forts.) Dessutom beror denna fråga på en hel mängd andra faktorer.

Det är sant som talaren på stockholmsbänken nämnde, att antalet
födda barn var 131,000; jag tror, att det under det sista året var
133,000, och jag utgår ifrån den siffran. Då visar erfarenheten hittills,
i fall den lägges till grund — och vi hafva ingen annan, ty
framtiden kunna vi icke taga och lägga till grund, utan det är från
det förflutna och närvarande, den skall hemtas — att omkring 11 procent
af de lefvande födda barnen do, innan de blifvit ett år gamla. Dem
bär jag dragit ifrån och antagit, att, om man redan hunnit göra
insatser för deras räkning, man då skulle få den tillbaka, men
sedermera icke vidare återfå några insatser.

Då tror jag, att summan 120,000 under nuvarande förhållanden
är den rigtiga; och 50 kronor för hvarje gör 6 millioner. Detta
årliga tillskott med ränta på ränta efter 3 l/2 procent gör på 55 år 965
millioner och på 60 år 1,179 millioner.

Men det är gifvet, att, om med nuvarande sanitära förhållanden
nativiteten och mortaliteten förblifva i hufvudsak lika, antalet barn
i framtiden skall komma att blifva större, och således äfven antalet
qvarlefvande vid 55, 60, 65, 70 år större, än hvad det för närvarande
är. Att komma med några exakta siffror i detta fäll, är icke möjligt.
Jag ber få säga, att jag verkligen försökt att anskaffa sådana. Jag
har varit i statistiska centralbyrån och der meddelat mig med i
sådana saker mer erfarne män, än jag är, för att få svar på några
frågor; men man svarade mig der. att hvad jag frågade om icke
kunde besvaras. Jag blef sålunda hänvisad till hvad jag sjelf kunde
uträkna med tillhjelp af det statistiska materiel, som vi hafva i vårt
riksdagsbibliotek och som för öfrigt är oss meddeladt. Men icke
gilver detta materiel stöd för den meningen, att det skulle erfordras
en årsinsats af 15 millioner kronor för ifrågavarande ändamål. Jag
undrar icke pa att något hvar bäfvar tillbaka för en sådan annuitet.
Jag får bekänna, att jag bäfvar tillbaka för en annuitet af 10V2 å
12Va millioner, för hvilken många af herrarne icke bäfvade tillbaka
i fjor. Jag skulle icke heller nu vilja vara med om ett så stort årligt
tillskott. I fäll jag trodde, att det erfordrades så mycket, skulle
jag anse frågan vara så hopplös, att det aldrig mer kunde på allvar
blifva tal om denna sak. Jag anser frågan vara allt för vigtig för att
låta den fälla blott på förmodanden. Jag tror, att det är skal, att
den blir undersökt, noga undersökt, så att, i fäll det visar sig vara
omöjligt, man kan peka på vissa omständigheter och säga: det går
icke af de och de orsakerna. Detta anser jag vara af synnerlig vigt,
äfven om man icke kan få en dylik anstalt till stånd. Jag tror derför,
som sagdt, att en undersökning är nyttig, äfven om den gifver
negativt resultat. — Men vill man börja sakta, så behöfver man hvarken
15, 12, 10 eller 8 millioner. Jag tviflar sjelf på, att 6 millioner
skola behöfvas, med hänsyn till de stora inskränkningar, som här

Öl

N:o 9.

Lördagen den 22 Februari, e. m.

alldeles gifvet skola komma i fråga. De, som åtnjuta pension åt _ Angående
staten, skulle naturligtvis icke få någon lifränta, och icke heller för allmän
mögnare personer eller fastighetsegare med fastighet öfver ett visst ufräntetaxeringsvärde.
Jag tror icke, att det skulle komma i fråga, att nå- anstalt för
gon af oss, som sitta i denna kammare, eller af dem, som med oss riket m. m.
äro jemstälde, skulle komma med bland dessa pensionstagare. Jag (Forts.)
tager alldeles för gifvet. att personer i denna ställning icke skulle
göra anspråk på dessa pensioner, utan desamma skulle endast komma
mindre bemedlade till godo, och härigenom blefve naturligtvis insatsen
mindre. Jag undrar till och med, om icke den summa, som i enlighet
med föregående Riksdagars beslut blifvit afsatt för närstående ändamål
och som jemväl genom denna Riksdags beslut torde komma att
ökas — den uppgår nu till bortåt 11/2 million — skall visa sig vara
från statens sida tillräcklig för att åstadkomma något i denna väg.

Jag har räknat ut, hvad ett årligt bidrag af 6 och 8''/i millioner
skulle göra med ränta på ränta efter 55, 60, 61, 62, 65 och 70 år,
och om jag utgår från ett bidrag af 6 millioner och från en uppnådd
lefnadsålder af 70 år, kommer jag till den häpnadsväckande siffran
af 1,733 millioner kronor. Det är häpnadsväckande; men om denna
gumma kunde placeras, så att den blefve räntebärande, skulle också
de qvarlefvande få omkring tre hundra kronor om året, hvilket visar,
att så stor annuitet icke behöfs, om man håller sig blott till 70-åringarne.
Såsom jag förut visat, är för detta ändamål ett årligt tillskott
af 2 millioner och en fond af 5—600 millioner (eller i det
närmaste så stor som 1895 års förslag upptog) tillräckligt. Men det
behöfs en utredning, och något annat har jag icke begärt. — Jag
bär en hel mängd andra siffror, men jag skall icke besvära med dem
"på denna sena timme.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Utskottets i slutet af utlåtandet gjorda meddelande.

Lades till handlingarne.

§ 3.

Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 16, i
anledning af justitieombudsmannens framställning angående stämningstidernas
förkortande m. in.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr C. A. Andersson från Malmö

under 10 dagar fr. o. m. den 25 dennes,

» J. P. Jansson i Saxhyttan » 5 » » » 24 »

» C. Rydberg » 3 » > » »24 ».

och

N.o 9.

52 Lördagen den 22 Februari, e. m.

§ 5.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 1, till Konungen, angående
val af justitieombudsman och suppleant för honom;

dels ock till Riksdagens förordnanden:

n:o 2, för revisionssekreteraren m. m. A. F. Thollander att vara
Riksdagens ombudsman; samt

n:o 3, för revisionssekreteraren m. m. H. E. M. Bohman att vara
Riksdagens justitieombudsmans suppleant.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande n:o 7 a, i anledning af Kongl. Maj:ts under
riksstatens sjette hufvudtitel gjorda framställning angående höjning
af anslaget till kommerskollegium.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 7-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt-*
skildes kl. 11,14 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1896.