RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1896:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 41.

Onsdagen den 6 maj.

Kl. 11 f. m.

. § I Justerades

protokollet för den 29 nästlidne april.

§ 2.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 50, till Konungen, i anledning af Kong! Maj:ts
proposition angående ändring i gällande bestämmelser i fråga om beskattning
af hvitbetssockertillverkningen i riket.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången sammansatta bevillnings-
och lagutskottets utlåtanden n:is 1 och 2.

§4-

Till kammarens afgörande förelåg till en början statsutskottets Omanviaande
memorial n:o 67, om anvisande af de i regeringsformens 63 § före- af de i rege~
skrifna kreditivsummor. ringsformens

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet hänvisad skrifta kredimotion
(n:o 140) hade herrar C. F. Petersson i Dänningelanda, J. P. tivsummor.
Nilsson i Käggla och A. G. Jönsson i Mårarp föreslagit,

»a) att den i regeringsformens 63 § först omförmälda kreditivsumma
under tiden intill nästa riksdag bestämmes till 2,500,000 kronor;
och

b) att den andra af de i regeringsformens 63 § omförmäida kreditivsummor,
eller det så kallade stora kreditivet, vid innevarande riksdag
bestämmes till 5,000,000 kronor.»

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 41.

No 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Om anvisande
af de i regeringsformens

63 § föreskrifna
kreditivsummor.

(Forts.)

Utskottet hemstälde emellertid till en början:

att Riksdagen, med afslag å herr C. F. Peterssons m. fl. ofvan
omförmälda motion, måtte besluta,

att den i regeringsformens 63 § först omförmälda kreditivsumma
skall under tiden intill nästa riksdag utgöra sju millioner femhundratusen
kronor;

äfvensom att den andra af de i regeringsformens 63 § omnämnda
kreditivsummor skall under tiden intill nästa riksdag utgöra sju millioner
femhundratusen kronor.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts af
herrar O. Jonsson i Hof, H. Andersson i Nöbbelöf, S. G. von Friesen,
Lasse Jönsson, K. A. Kihlberg, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson i
Stallerhult, O. Friction i Bjersby, I. Månsson, P. G. Näslund och
N. Petersson i Runtorp, hvilka hemstält,

att Riksdagen, med afslag å herr C. F. Peterssons m. fl. ofvan
omförmälda motion måtte besluta,

att den i regeringsformens 63 § först omförmälda kreditivsumma
under tiden intill nästa riksdag skall utgöra fyra millioner femhundratusen
kronor, och

att den andra af de i regeringsformens 63 § omförmälda kreditivsummor
skall under tiden intill nästa riksdag utgöra sex millioner
femhundratusen kronor;

samt af herr Danielson.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Petersson i Dänningelanda. Herr talman, mine herrar!
Jag har väckt denna motion just för att draga frågan under riksdagens
förnyade ompröfning.

Bortsedt från hvilka åsigter man må ha i sj elfva sakfrågan, hör
man klander uttalas både i tidningspressen och bland allmänheten deröfver,
att stora och vigtiga frågor företagas till behandling i riksdagens
så att säga elfte timme. Det skedde i fjol med denna kreditivfråga.
Beslutet blef, som herrarne väl veta, ett annat, än hvad Andra Kammaren
hade tänkt sig. Frågan afgjordes genom gemensam votering
den 17 maj, då en stor del af kammarens ledamöter redan voro hemresta.
Utgången blef också derefter, den blef en öfverraskning, för att
icke säga en öfverrumpling. Under sådana förhållanden är det icke
att undra på, att en fråga sådan som denna ytterligare dragés under
Riksdagens pröfning. Det har varit syftemålet med min motion,^att
Riksdagen skulle bli i tillfälle att i lugn och ro behandla denna fråga,
så att den kunde komma att afgöras tidigare än i riksdagens sista
timma.

Onsdagen den 6 Maj. 3 }f:o 44.

Sa har nu skett; statsutskottet bar behandlat frågan, så att kam- Om anvisande
maren kan besluta i densamma, medan Riksdagen nu är samlad något af. de i re3e~
så när talrikt åtminstone. ringsformens

Nu “har statsutskottet afstyrkt motionen — och det var att vänta skrifta kredi—
hvaremot andra kammarens reservanter stält sig på det samman- tivsummor.
jemkningsförslag, som i fjol åstadkoms. Detta antar jag de gjort med (Forts.)
hänsyn dertill, att detta sämmanjemkningsförslag skulle ha större utsigt
att gå igenom i en gemensam votering, än om man stält sig på samma
ståndpunkt som i fjol. Kanhända ha de rätt i detta fall, och för min
del skall jag vara med om hvilket förslag än vinner kammarens tillslutning,
blott det har de största utsigterna att kunna gå igenom i en
gemensam votering.

Lyckligt hade varit, om Första Kammaren gått in på Andra
Kammarens asigter i detta fall, ty då hade, tror jag, frågan afgjorts på
ett sätt, som väckt den allmännaste tillfredsställelsen.

Jag skall icke upptaga kammarens tid, och för öfrigt antar jag,
att flera här i kammaren komma att yttra sig i denna fråga. Jag skall
för närvarande inskränka mig till att endast yrka bifall till motionen.

Herr Pehr son i Törneryd: Herr talman! Som kammaren har
sig bekant, höjdes dessa kreditivsummor af 1892 års Riksdag, nemligen
det lilla kreditivet från 1.500,000 till 2,500,000 och det stora från
3,000,000 till 5,000,000. Riksdagarne åren 1893 och 94 bestämde
äfven dessa kreditiv till sistnämnda belopp. I fjol, således 1895, föreslog
statsutskottet ingen ändring härutinnan, men Första Kammarens
ledamöter inom utskottet reserverade sig mot detta utskottets beslut,
och på grund af denna reservation beslöt Första Kammaren att höja
dessa kreditivsummor till hvad de för närvarande äro, nemligen 7,500,000
kronor hvardera. Andra Kammaren deremot beslöt för sin del, att dessa
kreditivsummor skulle bibehållas vid sina under åren 1892, 93, 94
bestämda belopp, och detta beslut fattades med icke obetydlig majoritet.
Frågan återgick i denna form till statsutskottet, och statsutskottet
försökte med anledning af kamrarnes olika beslut att sammanjemka desamma.
Denna sammanjemkning gick då ut på hvad de 11 reservanterna
i utskottet nu föreslagit, nemligen att det lilla kreditivet måtte
bestämmas till 4,500,000 kronor, det större kreditivet till 6,500,000
kronor.

Det är sant, att det kanske varit angenämast, om man sluppit
ifrån att röra vid denna fråga i år. Men ett förslag är nu väckt om
nedsättning åt kreditivbeloppen, och på grund häraf, om icke af någon
annan anledning, måste utskottet och Riksdagen närmare yttra sig i
ämnet.

Utskottet har dervidlag haft att bland annat ta i betraktande så
väl den ena kammarens som den andras i fjol uttalade mening.

I öfverensstämmelse med kamrarnes uttalanden i fjol kan utskottet
naturligtvis icke från sin synpunkt betrakta frågan så, att den endast
tar hänsyn till den uppfattning, som gjort sig gällande inom blott den

X:o 41. 4 Onsdagen den 6 Mai.

Om anvisande ena kammaren. Med afseende derå ha de 11 reservanterna tillåtit sig
af de i rege- föreslå, att Riksdagen denna gång skulle bestämma kreditivsummorna i
rl63%°rfdre-S fråga, det s- k'' lilla kreditivet tdl 4,500,000 kronor och det stora till
skrifna kredi- 6,500,000 kronor; gående ut bland annat derifrån, att deri skulle ligga
tivsummor. en lämplig samman]emkning mellan de olika meningar, som gjort sig
(Forts.) gällande inom båda kamrarne. Detta förslag innebär icke ett absolut
fasthållande vid Andra Kammarens mening, men ej heller ett tillmötesgående
helt och hållet mot Första Kammarens mening, ty det blir en
lika stor eftergift äfven för den, om man nu besluter anta detta samman
j emkningsförslag.

Det synes vara så mycket lämpligare, att denna kammare nu antar
detsamma,''som vi derigenom ha gjort eftergifter å ömse sidor, och
eftergiften för Första Kammaren är icke större, än att den bör kunna
i likhet med i fjol godkänna förslaget. Tv förhållandet var, som herrarne
torde erinra sig, att icke allenast statsutskottet då föreslog detta
sammanjemkningsförslag mellan kamrarnes olika meningar, utan Första
Kammaren godkände detta sammanjemkningsförslag, under det att det
underkändes i denna kammare. Jag skulle för öfrigt vilja säga till
alla dem, som önska, att dessa kreditivbelopp måtte sättas något lägre,
än de för närvarande äro, att det är större sannolikhet för att få en
nedsättning i hvad som nu är, genom att antaga detta sammanjemkningsförslag,
än om man ställer sig på Andra Kammarens beslut från i
fjol. Det är särskilt af sådan anledning, herr talman, jag ber att få
yrka bifall till de 11 reservanternas förslag.

Herr friherre Lagerbring: Herr talman, mine herrar! Det är
naturligtvis omöjligt att gifva objektiva och bindande skäl för kreditivens
bestämmande vare sig till 7 1/2 eller 4 1/2 millioner, utan vid
bestämmandet af dessa summor måste godtycket alltid i viss mån göra
sig gällande.

Skulle det derför i dag vara fråga om att för första gången bestämma
dessa kreditivsummor, skulle jag för min del kunna vara med
om lika väl 71/2 millioner som 41/, millioner eller en ännu lägre
summa. Ku deremot måste jag anse, att föregående Riksdags beslut är
af ganska stor betydelse i denna fråga.

Och att summan förra året blef så hög som 7 1/„ millioner, deri
är denna kammares majoritet icke utan skuld, tv både det sammanjemkningsförslag,
som då förelåg och som föll pa den obetydliga majoriteten
af 15 röster, här gått igenom, hade kreditivsummorna varit
lust desamma, som denna kammares flesta statsutskottsledamöter nu
föreslå. Deraf kan ses, att ett alltför energiskt motstånd icke alltid är
så klokt, icke alltid länder till önskadt resultat.

Att nu göra en nedsättning anser jag, såsom jag nyss antydde,
icke vara lyckligt, ty dessa kreditivsummor böra icke alltför ofta ändras,
och framför allt bör man akta sig för att låta dem bli något slags
barometer för den politiska stämningen inom Riksdagen. Kreditivfrågor
äro inga stämningsfrågor, de äro och böra vara torra affärs- och penningfrågor.

Onsdagen den 6 Maj.

>'':o 41

Jag vill för öfrigt fråga herrarne, om någon enda olägenhet har Om anvisande
uppstått af kreditivens höjande förra året, om ett enda öre af dem "L de i regeblifvit
uttaget? Svaret på dessa frågor måste bli nej. Men, sägerrtgf ^
man, Kongl. Maj:t får genom dessa kreditiv medel att bygga fästningar, skräna kredimagasin,
köpa vapen och dylikt utan Riksdagens hörande, och detta tivsummor.
är något, vi böra akta oss för. Ja, mine herrar, det skälet är använd- (Forts.)
bart emot alla kreditivs beviljande, men såsom skäl emot den ena eller
andra summan duger det enligt mitt förmenande alldeles icke. Eller
vore det verkligen, anse herrarne, ett mindre öfvergrepp af Kongl. Maj:t
att af ett kreditiv på 4 1/2 millioner taga 31/2 millioner för sådana
ändamål än att af ett kreditiv på 7 y2 millioner taga 1 V, million ?
Öfvergreppet ligger väl ej i summans storlek, som tages, utan deruti,
åt en summa verkligen användes, utan att Riksdagen dertill gifvit sitt
samtycke.

Jag tror för öfrigt, att herrarne icke behöfva befara ett sådant
öfvergrepp. Jag är för min del öfvertygad om att Kongl. Maj:t icke
utan tvingande skäl skall tillgripa dessa kreditiv, vare sig de bestämmas
till 4 7, eller 7 y, millioner. Och hvad beträffar den krigsfruktan,
som på ett och annat håll tyckes göra sig gällande, tror jag mig kunna
försäkra, att man i våra dagar icke böljar något krig eller några krigsrustningar
hvarken med 41/, eller 7 1/2 millioner, ja, icke ens med 4ys
gånger 7 1/2 millioner kronor.

Då jag således är af den uppfattningen, att summornas storlek i
och för sig icke är så synnerligen betydelsefull, men att deremot ett
nedsättande i år af de summor, som förra Riksdagen beslutade med
rätt stor majoritet, skulle vara af mycket stor betydelse, ber jag för
min del att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herrar Odhner och Lilliehöök instämde häruti.

Herr D anielson yttrade: Då jag inom utskottet antecknat mig såsom
reservant utan att angifva min uppfattning i frågan, kunna herrarne
kanske hafva anspråk på, att jag här tillkännagifver min åsigt.

Den hufvudsakliga orsaken till, att jag ej kunnat vara med om
utskottets utlåtande och ej heller reservanternas förslag, har varit, att
Andra Kammaren i fjol vid tre särskilda tillfällen uttalade, att den icke
kunde gå med på denna höjning af kreditiven, och såsom representant
från Andra Kammaren i utskottet ansåg jag, att man borde taga hänsyn
till hvad Andra Kammaren i detta fall uttalat.

Nu hafva de öfriga reservanterna uteslutande tagit hänsyn till Första
Kammarens beslut i frågan förra året, då frågan om sammanjemkning
mellan kamrarnes skiljaktiga beslut förelåg. Jag anser, att det är tvifvelaktigt,
om en sådan uppfattning är rigtig, att just denna kammare
nu skall uppgifva sin åsigt och sluta sig till Första Kammarens beslut.

Af denna anledning har jag särskildt reserverat mig, för att meddela
kammaren, att jag anser, att man i utskottet bort hålla på Andra Kammarens
beslut i fjol. Kammaren beslöt, som herrarne veta, den 13

X:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Om anvisande maj med ej mindre än 155 röster mot 57 att bibehålla kreditiven vid
af de i rege- lägre beloppen. Det kom då till en s. k. sammanjemkning, men
63 § före- kammaren vidhöll äfven då sin uppfattning, ehuru endast med 20 röskrifna
kredi- sters öfvervigt; och vid den gemensamma voteringen om såväl det lilla
tivsummor. SOm det störa kreditivet, stod kammaren qvar på sin gamla ståndpunkt.

(Forts.) Då kammaren således 3 särskilda gånger bar fattat enahanda beslut,
tycker jag verkligen, att man ej inom utskottet bort gå ifrån denna
kammarens uppfattning och sluta sig till Första Kammarens åsigt, utan
det blir ett steg, som kammaren sjelf bör pröfva och, om den så finner
lämpligt, besluta sig för.

För öfrigt tror jag, att ingenting tillkommit, som kan göra ett sådant
högre belopp berättigadt. Den åsigten uttalade jag i fjol, och den
åsigten har jag fortfarande. Jag är öfvertygad om, att så länge kreditivsummorna
äro så höga, i synnerhet det s. k. lilla kreditivet eller
den första summan, råder det verkligen i landet litet oro öfver, hvad
som egentligen är å färde, och denna oro tycker jag ej att vi böra
nära eller hålla uppe, utan vi böra, enligt min åsigt, i detta afseende
fatta ett beslut, som kan gifva landet lugn och tillfredsställelse. Ty
säga hvad man säga vill, nog kan Kongl. Maj:t med 7 1/2 millioner
uträtta bra mycket mera än med 2 1/.2 millioner kronor och, Riksdagen
ohörd, vidtaga sådana åtgärder, som föranleda ytterligare andra, från
hviika Riksdagen icke kan draga sig tillbaka. Deri ligger skilnaden
mellan om det högre eller det lägre beloppet beviljas. Ty om den
första summan bestämmes till 7 x/2 miliioner — man kan nu ej längre
tala om det lilla och det stora kreditivet, då båda äro lika stora —
och användes, utan att Riksdagen på något sätt får göra sin mening
gällande, så är detta verkligen ett icke obetydligt belopp, det är, vill
jag säga, ett aktningsvärdt belopp, med hvilket rätt väsentligt kan uträttas.
Att på det sättet, utom allt hvad Riksdagen årligen pröfvar
nödigt för försvarsändamål, låta en så stor summa stå till Kongl. Maj:ts
disposition, det tycker jag ej är så alldeles välbetänkt. Yi hafva icke
rättighet att så kasta bort Riksdagens inflytande på sådana vigtiga händelser.
som här kunna komma ifråga. Jag tror, svenska folket har rätt
att fordra, att den svenska Riksdagen i detta fall följer med och ser
till, att ingenting obetänksamt förekommer.

Nu kan det väl invändas: ja, men vi hafva ju en regering, till
hvilken vi sätta fullt förtroende. Ja, mine herrar, det är nog sant,
det erkänner jag villigt. Men regeringarna vexla och åsigterna vexla,
och vi veta icke, huru det ena med det andra kan komma att utveckla
sig.

Det är under dessa förhållanden och med denna uppfattning, som
jag reserverat mig; jag har ansett, att jag såsom Andra Kammarens
representant inom utskottet bort fasthålla vid den uppfattning, Andra
Kammaren i fjol uttalade i denna fråga. Att frångå denna uppfattning,
det är en sak, som kammaren sjelf bör få afgöra. Jag önskar visserligen
icke, att så skall ske, men om det sker, får jag liksom många
andra böja mig. Emellertid vill jag i det längsta hoppas, att kammaren

Onsdagen den 6 Maj.

>:o 41.

bibehåller sin åsigt från i fjol, ty äfven om vi vid en gemensam votering Omanv/sand*
stanna i minoritet, tror jag, att denna minoritet skall blifva mycket god a( de*_re9e~
att hafva och icke vara utan inflytande på sjelfva saken. rU63§före Då

motionären redan yrkat bifall till sin motion, skall jag tillåta skrifta kredimig
att förena mig uti detta hans yrkande. tivsummor.

(Forts.)

I detta yttrande instämde herrar Hedin, Wavrinsky, Ekman,
Hammarlund, Johansson från Stockholm, Höjer, John Olsson, Mankell,

Avlin, Ericsson i AVäsby, Anderson i Tenhult och Larsson i Berga.

Vidare anförde:

Herr Lasse Jönsson: Beträffande hvad herr Danielson yttrade

derom, att vi böra kämpa för och vidhålla den åsigt i denna fråga,
som alltid varit Andra Kammarens, tycker jag dock, att han borde inse,
att vi vid föregående riksdag begingo ett misstag. Tv om vi då hade
tagit det sammanjemkningsförslag, som Borsta Kammaren gick in på
att taga, hade det varit en afgjord sak, att kreditivsummornas belopp
icke blifvit högre, än de 11 reservanterna nu i år föreslå. Men genom
vår envishet att icke taga sammanjemkningsförslaget drefvo vi då upp
summorna till den storlek, de nu hafva. I år föreligger precis samma
förhållande. Taga vi motionärernas förslag, så är det alldeles detsamma
som att rösta för bibehållandet af summorna sådana de nu äro, eller
71/2 millioner kronor hvardera. Att följden kommer att blifva denna,
är alldeles solklart, och ingen behöfver tvifla derpå. I fjol kunde man
ju hafva någon förhoppning om, att de af Andra Kammaren beslutade
lägre beloppen skulle kunna gå i den gemensamma voteringen; men
i år är det väl omöjligt att tänka sig, att vi skulle kunna lyckas få
Riksdagen att taga ett så stort steg tillbaka som till de belopp,
motionärerna föreslagit. Om vi derför vilja vinna något, är det alldeles
klart, att vi måste taga de 11 reservanternas förslag. Då kunna vi
åtminstone hafva någon förhoppning att vinna något; men om vi taga
motionärernas förslag, är det, som sagdt, rakt detsamma som att rösta
för bibehållandet af de högre beloppen. Jag vill för närvarande icke
framhålla några andra synpunkter utan vill endast yrka bifall till det
förslag, som afgifvits af de 11 reservanterna från denna kammare.

Herr Bergendahl: Med anledning af talarens på ölandsbänken

yttrande ber jag att få säga några ord. Han talade om den oro, som
skulle kunna uppstå i landet, om äfven Andra Kammaren skulle gå
med på de högre beloppen. Jag kan icke förstå ett sådant påstående.

För min del tror jag tvärtom, att — i fall Riksdagen det ena året efter
det andra återkommer och tummar på dessa kreditivsummor, och
diskussioner i sammanhang dermed komma att ega rum i denna kammare
— landet snarare kan komma i orostillstånd, genom att misstyda de
bevekolsegrunder, som kunna leda den ena eller den andra af kammarens
ledamöter att vara med om det ena eller andra beloppet. För min del

>’;0 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Om anvisande var jag förra året icke med om att bevilja de höga kreditivsummor,
af de i rege- g0m Riksdagen då beslöt. Men då de nu en gång blifvit beviljade,
r™å§fdre- anser jag mig böra lojalt finna mig i detta förhållande och tycker
skrifta bredt-icke, att man nu bör göra någon ändring. Jag har icke heller under
tivsummor. diskussionen hört någon säga, att dessa kreditivsummor äro för högt
(Forts.) tilltagna, och hyser jag den åsigten, att — hvad det lilla kredicivet
beträffar — 7 Vo millioner kronor äro för neutralitetens upprätthållande vida
mera betryggande än ett belopp af 4J/2 millioner. Ty om fara skulle
uppstå för fredens bevarande i Europa, så är det ju gifvet, att hela
denna summa kan komma att behöfvas för att sätta oss i sådant
försvarstillstånd, att vi kunna hålla oss oberoende af tvistigheter andra
magter emellan. Af den promemoria, som var bifogad statsutskottets
utlåtande sistlidna år i denna fråga, och som var ingifven af dåvarande
t. f. chefen för generalstaben, framgår, att den s. k. lilla kreditivsumman
är afsedd att användas för att sätta våra fästningar i
försvarstillstånd, för att utrusta flottan och mobilisera armén. Men
kunna väl 71/2 millioner kronor anses vara en för stor summa, då det
gäller att åstadkomma detta. Vid förra riksdagen anfördes såsom skäl
för att icke bevilja det högre beloppet, att regeringen skulle kunna
begagna sig af detsamma för att utföra arbeten å Oscar-Fredriksborgs
fästning, och att man icke borde gifva regeringen en sådan möjlighet,
då man icke velat gifva anslag för detta ändamål. Det skälet kan icke
gälla i år, då ju Riksdagen redan beviljat medel för denna fästnings
sättande i försvarstillstånd. Tv skulle förhållandena gestalta sig så, att
regeringen innan nästa riksdag blefve nödsakad att härför tillgripa det
lilla kreditivet, så är det en utgift, som Riksdagen i alla fall påtagit
sig fastän den möjligen kan komma något år tidigare. Hvad sedan
beträffar arméns mobilisering, är det ju också klart, att efter härens
omorganisation en större summa är behöflig för dess mobilisering än
förut. För min del tycker jag också, att Riksdagen bör gerna se, att
Kongl. Majrt har ett så stort belopp disponibelt för att upprätthålla vår
neutralitet, att han icke behöfver sammankalla Riksdagen i otid. Ty
det är ju klart — hvilket också här framhållits, om icke nu, så vid
föregående tillfällen — att ett sammankallande af Riksdagen för ett
sådant ändamål skulle åstadkomma sådan oro och framkalla sådana
uttydningar, att derigenom just för vårt land skulle kunna Uppstå ganska
vanskliga förhållanden. Då vi för öfrigt veta, att Kongl. Maj:t, innan
han får tillgripa det lilla kreditivet, måste höra hela sitt statsråd, anser
jag, att — hvilken regering vi än må hafva —vi ega tillräcklig garanti,
för att detta kreditiv icke kommer att begagnas annat än då nöden så
fordrar. Det är ju icke någon summa, som skall utbetalas annat än i
nödfall, det här är fråga om; och med den erfarenhet, vi hafva, att
sedan åren 70 till 71 lilla kreditivet icke tillgripits, tror jag, att vi kunna
vara lugna för, att det icke skall användas i onödan. Huru jag således
än ser saken, herr talman, kan jag icke finna något annat, än att
Riksdagen bör vidhålla det beslut, som den vid föregående riksdag
fattade, hvadan jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

>'':o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Herr friherre von Schwerin: Jag skall be att med ett par orå Om anvisande

fa tillkännagifva min ståndpunkt i denna fråga. Jag anser för min del, ^inqsforrMnl
att — hvilken åsigt man än föregående år kan hafva hyst om det ena § pire_
eller det andra beloppets lämplighet — nu ingenting är att göra, dhskrifnakrcdisaken
en gång blifvit afgjord i fjol. Skulle det blifva krig, hvilketjag
hoppas icke måtte inträffa, då få vi nog betala ut detta belopp och
mera dertill; blir det åter icke krig, då är det ju temligen likgiltigt,
kvilka summor det står i de förseglade anordningarne. Jag tycker, att
den saken är så enkel, att det icke alls är värd t att här uppröra en
diskussion om densamma. När beloppen nu en gång äro faststälda,
anser jag att vi icke böra ändra dem, hvilken åsigt man än må hafva
hyst förut, och jag vill derför, herr talman, rösta för de ifrågavarande
krediti vsummornas bibehållande vid deras nuvarande belopp.

tivsummor.

(Forts.)

Häruti instämde herrar Swirtling, Eklund från Norrköping,
Wellander, Boethius och Larsson från Upsala.

Herr Danielson yttrade: Jag har begärt ordet med anledning

af min ärade vän herr Lasse Jönssons yttrande, då han sade, att, om
kammaren vid sammanjemkningsförslagets behandling i fjol icke handlat
så halsstarrigt som den gjorde, resultatet skulle blifvit ett annat. Ja,
det må så vara. Men som jag har här i min hand protokollet för detta
tillfälle, skall jag be att få läsa upp, hvad herr Lasse Jönsson då anförde.
Han sade: »Jag skall be att få i korthet nämna, att jag vidhåller det

yrkande, jag gjorde i måndags. Det enda, i hvilket jag vill erkänna,
att herr Anders Persson och herr Ljungman kunna hafva rätt, kan
möjligen vara det, att vi begingo ett misstag i måndags, då vi anstälde
votering om ett större belopp än det af statsutskottet föreslagna. Det
kan jag medgifva vara ett misstag, men hvad de derefter anförde för
detta sammanjemkningsförslag kan jag icke betrakta annat än som en
misslyckad advokatyr». Herr Lasse Jönsson var ju således också med
om denna halsstarrighet, och derför tycker jag icke, att han har något
skäl att nu beklaga sig. Por min del kan jag icke på det sättet ändra
åsigt, utan jag måste stå qvar på samma ståndpunkt som i fjol.

Herr Elowson: I statsutskottets föreliggande memorial, om

anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor,
anknyter utskottet sin motivering till de förhandlingar, som förlidet år
egde rum angående dessa samma kreditivsummor. Uti denna motivering
säger utskottet, att den i fjol företagna förhöjningen icke föranleddes af
tillfälliga förhållanden. Förhöjningen måste således hafva berott derpå,
att det fans en välgrundad mening för densamma. Då lyster mig att
veta, om ifrågavarande mening är den, som i fjol uttalades af Första
Kammaren den 13 maj, då Första Kammaren beslöt att höja kreditivbeloppen
till 15,000,000, eller om det är den mening, som Första
Kammaren utan diskussion två dagar derefter, den 15:de maj, omfattade,

K:o 41. 10 Onsdagen den 6 Maj.

Om anvisande få samma Första Kammare bestämde kreditivsummorna till 11,000,000
ringsformens kronor;. Det synes mig, som om det häri läge en motsägelse.

63 § före- Gör jag mig vidare reda för det sätt, hvarpå förhöjningen i fjol
skrifna kredi- tillkom, så finner jag, att ursprunget dertill var en af statsutskottets
tivsummor. ledamöter från Första Kammaren afgifven reservation, hvilken reservation
(Forts.) sedan upphöjdes till rang, heder och värdighet af en till Riksdagen i
grundlagsenlig ordning framburen framställning. Jag uttalade då min
åsigt angående ett sådant förfaringssätts grundlagsenlighet, och jag
vidhåller fortfarande den åsigten. Väl hafva många underbara händelser
timat under år 1895, och det årets historia blifver nog en gång skrifven.
Jag fäster mig nu särskildt vid två omständigheter. Den ena var det
beslut af regeringen, hvarigenom Gillingeleden öppnades. Det var i
november det beslöts att öppna en maritim Gillingeled. Men derjemte
inträffade, att här i Riksdagen öppnades i maj månad förlidet år en
annan Gillingeled, en konstitutionel Gillingeled, genom hvilken en
lustjakt seglade in, som förde ombord de fördubblade kreditiven. Jag
finner det icke synnerligen ändamålsenligt och rätt att gå till väga på
ett sådant sätt. Det förekommer i verldshistorien rätt ofta händelser,
som vittna om, att de magthafvande icke respekterat rätten, utom då
den varit till deras fördel. I afseende på grundlagsenligheten af denna
frågas behandlingssätt i fjol, vidhåller jag, såsom sagdt, min tillkännagifna
åsigt derom. Jag tror, att ärendets behandling då gick mot eller
åtminstone på sidan af grundlagen. I år föreligger frågan på ett annat
sätt. Den har nemligen i år framkommit fullständigt grundlagsenligt.

Om jag tager i betraktande behofvet af dessa kreditiv, som böra
anslås för oförsedda händelser, så tillåter jag mig, för att lättare särskilja
dem att kalla det första för neutralitetskreditivet och det senare, som
icke får lyftas, förrän det är fråga om krig och sedan Riksdagen blifvit
sammankallad, för krigskreditivet. Man har för dessa kreditivsummors
bibehållande vid de högre beloppen anfört, att krigsmaterielen nu är
dyrare än förr. Detta medgifver jag villigt. Ku ha de elfva reservanterna
från denna kammare föreslagit att bestämma neutralitetskreditivet
eller det så kallade lilla kreditivet till 4,500,000 kronor.
Detta belopp synes mig vara en ganska afsevärd summa äfven i
betraktande af nuvarande dyra pris på krigsmateriel.

Denna fråga har enligt min tanke äfven en ganska stor poliktisk
betydelse. Den har förorsakat en tvist mellan Riksdagens kamrar; men
jag skyndar mig att tillägga, att regeringen står utom denna tvist.
Regeringen har icke gjort någon framställning till Riksdagen om förhöjning
af kreditivsummorna, ehuru det måhända varit önskvärdt, att
den i fjol hade gjort det, och regeringen står således utom denna sak.
Enligt min tanke utgör frågan om kreditivens belopp en tvist mellan
Första och Andra Kammaren, och jag anser det vara olyckligt, om
denna tvist kommer att fortfara längre. Man har uttalat den
meningen, att, då kreditivsummorna i fjol hvardera bestämdes till
7,500,000 kronor, det nu vore nödvändigt att bibehålla dem vid samma
belopp. Jag skall be att få uttala en motsatt mening. Jag är innerligt

Onsdagen den 6 Maj.

No 41.

öfvertvgad om, att kreditivbeloppens bestämmande till 15,000,000 kronor Om anvisande
är detsamma som att göra denna fråga till en stridsfråga. Om dena^ deJ re9*~
meningen äfven i år skulle segra i en gemensam omröstning, då är jag ^
öfvertygad om, att det vid den kommande riksdagen blifver split och skrifta kredistrid
mellan kamrarne. Bestämmer kammaren sig åter för det samman- tivmmmor.
jemkningsförslag, som vid förlidet års riksdag förelåg och då accepterades (Forts.)
af Första Kammaren, tror jag, att det kan vara möjligt att åstadkomma
fred i denna fråga. För den fredens skull är jag villig att förena mig
med de elfva statsutskottsreservanterna, som hemstält om, att kreditivsummorna
bestämmas till ett belopp af tillhopa 11,000,000 kronor.

Jag anhåller derför, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till den reservation, som är afgifven utaf elfva ledamöter
i statsutskottet från denna kammare.

Med herr Elowson förenade sig herrar Zetterstrand, Themptander,

Zotterman, Persson från Arboga, Andersson i Hasselbol, Jansson i
Djursätra, Norberg, Nordin i Hammerdal, Bromée och Henricson i
Karlslund.

Herr Jönsson i Mårarp: Då ingen utsigt förefinnes att få den i
denna fråga väckta motionen antagen af Riksdagen, och då de elfva
reservanterna dock föreslå en nedsättning af de nuvarande kreditivsummornas
belopp, så anhåller jag att få förena mig om deras förslag.

Herr Ivar Månsson: Det har sagts, att, då dessa kreditiv summor

en gång blifvit af Riksdagen till sina belopp bestämda, man
icke borde ändra dessa belopp. Jag ber att häremot få anmärka, att
det beslut, hvarigenom beloppen bestämdes, tillkommit genom gemensam
votering, och att denna kammare sträfvat efter att få beloppen satta
något lägre än de nu äro. Jag beklagar, att denna kammare i fjol
icke ville taga det sammanjemkningsförslag, som Första Kammaren då
var med om i denna fråga. Nu ha emellertid 11 reservanter mot
statsutskottets föreliggande memorial hemstält, att berörda sammanjemkningsförslag
måtte antagas. Jag anser de belopp, hvartill reservanterna
föreslå att kreditivsummorna skola bestämmas, vara en säker
grund att stå på, och ingen bör väl heller kunna förneka, att icke
dessa summor äro betydligt högre än de, som af 1892 års Riksdag bestämdes.
Jag tror derför, att, om man antager reservanternas förslag,
man i detta fall gjort allt, hvad man bör göra. Reservanternas summor
äro så tilltagna, att de böra kunna blifva beståndande för framtiden,
så att man slipper från denna obehagliga strid om kreditivsummornas
storlek. Jag ber att få säga, att, om man håller på de mindre beloppen
21/2 och 5 millioner, detta endast kommer att leda till samma slut
som förra året. Jag hemställer, om det kan vara klokt att, endast
derför att man vill hålla på sin mening, rent af tvinga fram de högre
beloppen i en gemensam votering. Jag kan förstå ett sådant tillväga -

N:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Om anvisande gående af yngre riksdagsmän, men ej af gamla bepröfvade, som känna
af de i ret/B- Tgj förhållandena här.

rt63S§före-S Då det synes mig vara klokt att komma till sådana siffror, som
skrifna lcredi- kunna blifva bestående, anhåller jag om bifall till reservanternas förslag.

tivsummor.

(Forts.)

Herr Larsson i Mörtlösa instämde häruti.

Herr Olsson i Sörnäs: Med afseende å denna frågas läge förra
året anser jag det vara vanskligt att gå med på herr Danielsons förslag.
Jag är öfvertygad, att, om kammaren nu bestämmer sig för de gamla
summorna 21/2 och 5 millioner, kammaren i år kommer att lida samma
nederlag i denna fråga som i fjol. Om vi nu i stället bestämma oss
för att taga de elfva reservanternas förslag, så är det åtminstone någon
utsigt för, att vi kunna erhålla några röster från Första Kammaren.
Af hänsyn härtill skall jag, ehuru jag hellre skulle se herr Danielsons
förslag blifva Riksdagens beslut, anhålla att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Hedin: Det enda, som betyder något i denna, fråga är,

huruvida Andra Kammaren skall vidhålla eller frångå sin i fjol intagna
ståndpunkt. Huruvida, sedan kammaren frångått denna ståndpunkt,
kreditivsummorna sättas till 15, 12 eller 13 millioner, är absolut
likgiltigt.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: Do) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) afslag derå och bifall till herr O. Jonssons
m. fl. reservation i denna del; och 3:o) bifall till den i ämnet väckta
motionen. Herr talmannen gaf propositioner å hvart och ett af dessa
yrkanden och förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för bifall till utskottets hemställan. Yotering blef dock
begärd. Med anledning häraf upptog herr talmannen, för bestämmande
af kontrapropositionen, å nyo de öfriga yrkandena, af hvilka det, som
afsåg bifall till förenämnda reservation, nu förklarades hafva flertalets
mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen äskades
votering; hvarför nu först uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående statsutskottets
hemställan i förevarande memorial n:o 67 beträffande beloppen
af de i 63 § regeringsformen omförmälda krediti vsummor antager
yrkandet om bifall till den af herr O. Jonsson m. fl. i denna del afgifna,
utskottets betänkande vidfogade reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

N:0 41

Onsdagen den 6 Maj.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till den af herr C. E. Petersson m. fl. i
ämnet afgifna motion.

I denna första votering röstade 147 ledamöter ja och 75 nej; och
erhöll i följd häraf propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet i förevarande memorial n:o 67
hemstält beträffande beloppen af de i 63 § regeringsformen omförmälda
kreditivsummor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets nämnda hemställan
bifallit den af herr O. Jonsson m. fl. i denna del afgifna, utskottets
betänkande vidfogade reservation.

Hufvudvoteringen utföll med 65 ja mot 157 nej; hvadan kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Beträffande vidare utskottets hemställan om införande i riksgäldskontorets
reglemente af bestämmelser i hithörande delar, afslog kammaren
nämnda hemställan och biföll reservanternas förslag jemväl i denna del.

Efter föredragning slutligen af utskottets hemställan i hvad den
afsåg den förseglade anordning, som till följd af ofvan åberopade paragraf
i regeringsformen bör för det i paragrafen sist omnämnda kreditivet
tillställas fullmägtige i riksgäldskontoret, begärdes ordet af

Herr von Eriesen, som yttrade: Herr talman, mine herrar!

Jag tager mig friheten att med anledning af det beslut, som kammaren
har fattat rörande de två första momenten af statsutskottets memorial
n:o 67, äfven med afseende på de följande momenten, yrka bifall till
den af herr Olof Jonsson m. fl. afgifna, vid memorialet fogade
reservation.

Med bifall till detta yrkande afslog kammaren utskottets hemställan
och godkände reservationen äfven i förevarande del.

§ 5.

I ordningen förekom dernäst statsutskottets utlåtande n:o 56,
angående dels Kongl. Maj:ts proposition om anvisande af medel för

Om anvisande
af medel
för kompletteringsarbeten

å Vestkustbanan.

No 41.

Om anvisande
af medel
får lcomplette
ringsarbeten
å Vestkustbanan.

(Forts.)

Onsdagen den 6 Maj.

- kompletteringsarbeten å Vestkustbanan, dels en i anledning deraf inom
Riksdagen gjord framställning.

Med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts ifrågavarande hemställan hemstälde
utskottet under mom. a):

»att Riksdagen måtte, till bestridande af kostnader för kompletteringsarbeten
å vestkustbanan, bevilja ett belopp af 1,350,000 kronor.»

I en vid utlåtandet fogad reservation hemstälde deremot herrar

O. Jonsson i Hof, II. Andersson i Nöbbelöf, A. P. Danielson, Lasse
Jönsson, C. Perssoti i Ställhult, O. Erickson i Bjersby, I. Månsson,

P. G. Näslund, N. Petersson i Runtorp och C. A. Andersson från
Malmö:

»att Riksdagen må på det sätt bifalla ifrågavarande proposition,
att till bestridande af kostnader för kompletteringsarbeten å vestkustbanan
beviljas ett belopp af 1,270,000 kronor.»

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Ivar Månsson: Herr grefve och talman! Mina herrar!

Såsom kammaren torde ha observerat, är det många bland statsutskottets
medlemmar från denna kammare, som ha reserverat sig mot beviljande
af en del af det här ifrågavarande beloppet. Hvad innehållet af
reservationen beträffar, torde kammaren äfven ha funnit, att den gäller
en del banvaktsstugor på Vestkustbanan. Kongl. Maj:t har begärt, att
det skulle uppföras 57 nya banvaktsstugor, men reservanterna ha föreslagit,
att medel blott skulle beviljas för uppförande af 39 stycken.

Först och främst ber jag med anledning häraf att få säga, att för
mig, som bor i granskapet af den ifrågavarande banan, har det varit
och är synnerligen motbjudande, om jag så får säga, att finna, att man,
blott derför att banan nu kommit öfver i statens hand, skall behöfva
nedlägga så stora kostnader i det här ifrågavarande afseendet. Ty jag
tror, att man kan säga, att vid denna bana det varit så utmärkt stäldt
och rådt ett så godt förhållande både med afseende på bevakningens
skötsel och folkets ställning gent emot de öfverordnade, att enligt min
tanke intet öfrigt varit i det fallet att önska.

När så är, förefaller det mig, såsom jag nyss sade, egendomligt
att finna, att — blott för det att banan öfvergått i statens ego —
man skall behöfva nedlägga så stora kostnader som 256,000 kronor på
det här ifrågavarande ändamålet, nemligen uppförande af nya banvaktsstugor.

Kongl. Maj:t motiverar denna sin framställning med att säga, att
Kongl. Maj:t ville gå jernvägskomiténs önskningar till mötes genom
att föreslå antalet banvakter till 4 på milen, således i öfverensstämmelse
med hvad komitén föreslagit beträffande statsbanorna. Men deremot
vill jag erinra, att, för så vidt jag tror mig veta, det förut vid Vestkust -

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 41.

banan funnits 3 banvakter på milen, och att om man nu vill öka Om anvisandetta
antal till 4, skulle ökningen i antalet banvakter icke uppgå till rf med‘’1

57, utan till 38 eller så omkring. Ty banan har en längd af 378 eller rinjsarbelen

låt oss säga 380 kilometer, d. v. s. ungefär 38 mil, och om nu förra <j Vestkast antalet

af 3 banvakter på milen skulle ökas till 4, d. v. s. med 1 på banan.

milen, skulle detta medföra en ökning i banvakternas antal af 38 stycken. (Forts.)
För så vidt komiténs förslag och de uttalanden, som af densamma

gjordes, äro rigtiga, skulle jag också hafva rätt i denna min upp fattning.

När frågan om dessa kompletteringsarbeten förevar inom
komitén, förelågo härom två olika förslag. Det ena förslaget^ som inom
komitén benämndes förslaget a) och uppgjordes strax i början af

komiténs arbeten, upptog, såsom jag vill minnas, sex banvakter å milen
i likhet med hvad förhållandet är vid statsbanorna. Jern vägsstyr elsen
nödgades emellertid i detta, liksom i många andra fall, frångå sin

ursprungliga uppfattning samt afgifva ett nytt förslag för utförandet af
ifrågavarande kompletteringsarbeten, och detta förslag, som uppgjordes
af personer, utskickade från jern vägsstyr elsen, kallas under komiténs
senare arbeten för förslaget b). Det har, oaktadt jag gjort försök dertill,
varit omöjligt för mig att få reda på detta förslag b), men jag har
angående förslagets innehåll fått upplysningar af komiténs sekreterare
med ledning af utaf honom förda anteckningar, och af dessa inhemtas,
att »i förslaget b) inskränkningar gjorts med afseende på mötesspår,
stationslokaler och vaktstugor, hvilka sistnämnda bibehållits vid tre
per milen». Vidare har komitén i sitt utlåtande angående ifrågavarande
kompletteringsarbeten sagt, att antalet vaktstugor skulle bibehållas
vid det nuvarande, eller tre på milen. Så vidt jag kan se, är
det således faktiskt, att det funnits och fortfarande tinnes tre vaktstugor
på milen. Med en tillökning af en vaktstuga per mil skulle,
såsom jag nyss nämnde, erfordras 38 nya sådana. Vi reservanter ha
emellertid föreslagit ytterligare en, eller 39 nya vaktstugor. Vi hafva
dervid utgått från en annan synpunkt. Så vidt de uppgifter jag
erhållit äro rigtiga, finnas för närvarande vid banan 122 ordinarie
banvakter, och vill man hafva en stuga för hvarje ordinarie banvakt,
fordras 39 nya banvaktsstugor. Stugornas antal är nemligen för närvarande
83, och 39 dertill gör 122. Man står således, enligt min
uppfattning, om detta beviljas, på den fasta grunden, att det blir dels
4 banvakter på milen, och dels en banvaktsstuga för hvarje ordinarie
banvakt. Oaktadt Kong!. Maj:t sagt sig vilja stanna vid 4 på banmilen,
ser det likväl nästan ut, som om det vore fråga om något annat, då
man vill hafva flera banvaktsstugor, än reservanterna föreslå.

Starka klagomål hafva af banvakterna uttalats öfver denna åtgärd
att inskränka deras antal till 4 på milen. Jag skall i detta sammanhang
be att få säga, att jag tror, att banvakterna hafva föga skäl att
klaga i detta fall. Det kan visserligen synas, som om de skulle få
mera att göra, då deras antal inskränkes, och således den vägsträcka
förlänges, de skola hafva att bevaka. Så är emellertid ingalunda förhållandet.
Ty äfven om deras beväringsskyldighet utsträckes till

K:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Om anvisan- en längre vägsträcka, komma deras åligganden icke derför att ökas, tv
f-e. ''tf m<jdf då de nu gå linien 6 gånger, skola de efter förändringen gå den endast
ringsarbeten ^ gånger om dygnet. Förut kafva de gått linien 4 gånger om dagen
d Vestkust- och 2 på natten, och nu skulle de gå den 3 gånger om dagen ock eu
banan. på natten. Det synes mig då vara ganska lätt uträknadt, att ban (Forts.

) vaktarne enligt jernvägskomiténs förslag icke få mera att göra än förut,

så att jag anser, att de i detta fall klaga alldeles utan skål. Jag kar
velat säga detta här, för att ingen kär i kammaren skall få den föreställningen,
att vi velat föröka banvakternas arbete.

Då efter reservanternas förslag banvakterna skulle blifva 4 på
milen eller samma antal, som jern vägsstyrelsen synes vilja genomföra,
anser jag ock mina medreservanter, att det är tillräckligt, om vi nu
anslå en sådan summa, att det kan blifva 4 på milen. Behöfver man
sedan förhyra bostäder för de extra banvakterna, skall detta ej möta
den ringaste svårighet, då det i de bygder, som jern vägen genomlöper,
tinnes godt om bostäder.

Då, såsom jag nämnde i början af mitt anförande, inga klagomål
på minsta vis försports, vare sig från personalen eller de öfverordnade
tjenstemännen vid banan, öfver de förutvarande förhållandena, synes
det mig besynnerligt, att, då banan öfvergår i statens kand, det skall
erfordras en så stor summa som 256,000 kronor för uppförande af
banvaktsstugor. Antag för öfrigt, att det i framtiden visar sig lämpligt
att ytterligare inskränka banvakternas antal, huru många banvaktsstugor
skola icke då blifva öfverflödiga vid statens jernvägar? Genom
att nu besluta att bygga flera banvaktsstugor, än som är alldeles nödvändigt
vid Vestkustbanan, skulle antalet af öfverflödiga sådana stugor
ytterligare ökas.

Af dessa skäl anser jag, att vi mycket väl kunna nöja oss med
att för tillfället bevilja den summa, som reservanterna föreslagit, då
man derigenom inbesparar en summa af 80,000 kronor. Herr talman!
Jag anhåller om bifall till reservationen.

Chefen för civildepartemantet, herr statsrådet Groll: Reser vanternas

tankegång synes vara den, att som det endast finnes 122
ordinarie banvakter vid Vestkustbanan och då det finnes 83 banvaktsstugor,
så skulle det ej behöfvas mer än ytterligare 39 banvaktsstugor
för att fylla, hvad de återstående ordinarie banvakterna kunna behöfva.
Men jag tror icke, att man får räkna på det sättet; utan man måste
se till, huru många banvakter vare sig ordinarie eller icke ordinarie,
som ständigt behöfvas vid banan, ty alla dessa banvakter måste ju
vara försedda med bostäder. Räknar man på sådant sätt, befinnes
det, att det antal banvaktsstugor, som här är af Kong!. Maj:t ifrågasatt,
icke på långt när motsvarar det antal bostäder åt banvakter,
som vid öfriga statsbanelinier förekommer. Före år 1889 utgjorde
banvakternas antal vid statsbanelinierna i södra och mellersta Sverige
6 å 8 per mil, men sedermera har genom jernvägsstyrelsens försorg
ett betydligt antal indragits. Så hafva från och med år 1889 och

Onsdagen den 6 Maj. 17 N:o 41.

till 1894 års slut indragits icke mindre än 164 banvaktsplatser, och Om anvisanderefter
hafva ytterligare indragningar skett. Jernvägsstyrelsen har fornpUtfebeslutit,
att på de gamla linierna i mån af afgång indraga samman- ringsarbeten
lagdt 270 banvaktsbefattningar. å Vestkust Ett

spörsmål i nästan alla länder för närvarande är frågan om banan.

huru banbevakningen på lämpligaste sätt skall ordnas; och äfven den (Forts.)

af Kongl. Maj:t tillsatta jernvägskomitén, som nu afgifvit sitt utlåtande,
har noga undersökt denna fråga och dervid kommit till det resultat,
att ordinarie banvakternas antal så småningom bör kunna nedsättas
derhän, att de komma att utgöra 3 för hvarje mil på linier, der
nattåg icke ständigt gå fram, och på linier, der ständig nattbevakning
beböfves, 4 för hvarje mil. Längre har komitén icke ansett, att man
under några förhållanden för närvarande kan eller lämpligen bör gå.

Nu förhåller det sig så, att på 303 kilometer af Vestkustbanan
framgå nattåg året om. Så var icke förhållandet före 1895 års
höst, men då anordnades nattåg på hela linien mellan Göteborg och
Malmö. För dessa 303 kilometer skulle sålunda enligt jernvägskomiténs
beräkning behöfvas minst 120 banvakter. Derjemte finnas sträckor
om sammanlagdt 71 kilometer af dessa banor, der nattåg icke
gå fram, och för dessa sträckor behöfvas sålunda icke flera än 22
banvakter. För hela Vestkustbanan erfordras sålunda ett antal af 142
banvakter. Dessutom behöfvas till vexlare, brovakter, grindvakter och
dylikt 7 personer, så att hela antalet af banbevakningspersonalen
skulle uppgå till 149. Alla dessa behöfva bostäder. Det finnes nu
83 banvaktsstugor, och Kongl. Maj:t har begärt ytterligare 57. Äfven
om medel för dessas uppförande nu af Riksdagen beviljas, skulle dessa
dock icke fullt räcka till för alla de banvakter, jernvägskomitén anser
vara erforderliga, men vid Vestkustbanan har jernvägsstyrelsen dessutom
sökt göra ytterligare inskränkningar i banbevakningen. Huruvida
dessa inskränkningar verkligen kunna fullfölj as och fortfara, få
de försök, som nu pågå, lemna erfarenhet om.

Det synes mig vara alldeles tydligt, att Kongl. Maj:t icke ens
begärt det antal, som han med komiténs betänkande i banden kunnat
göra, utan inskränkt sig till det minsta möjliga, och jag hoppas derför,
att kammaren måtte finna lämpligt att bifalla, hvad Kongl. Maj:t
har föreslagit.

Herr Darin: Herr talman! Då Kongl. Maj:t vid de tvenne senaste
riksdagarne framlade förslag om förvärfvande åt staten af de enskilda
jernvägar, som nu ingå i den så kallade Vestkustbanan, ansåg jag
detta förslag innebära ett så vigtigt statsintresse, att det på allt sätt
borde främjas. Det var derför med den största tillfredsställelse jag
såg, att Riksdagen förlidet år biföll detta Kongl. Maj:ts förslag.

Emellertid hafva trafikförhållandena der nere i Skåne utvecklat
sig på ett sätt, som på flera håll framkallat en med en viss oro blandad
undran. Ehuru två statsbanor och 5 enskilda banor utmynna i
Malmö, och ehuru ångfiirjeförbindelse sedan den 5 sistlidne oktober
Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 41. 2

N:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Om anvisande
af medel
för kompletteringsarbeten

å Vestkustbanan.

(Forts.)

kommit till stånd emellan nämnda ort och Danmarks hufvudstad, en
förbindelse, som visserligen icke åvägabragts tidigare, utan fastmera
åtskilligt senare än beräknadt var, så fortfar trafiken öfver Sundet att
ledas på ett sätt, hvarigenom de danska jernvägarnes och den danska
handelns intressen synas vara vida bättre tillgodosedda än de svenska.
Det skulle derför säkerligen vara mycket angenämt för många, om
herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet vore i tillfälle
och annars vore benägen att lemna upplysningar, hvarigenom nyss
nämnda undran skulle kunna häfvas.

Herr talman! Hvad jag nu haft äran anföra föranleder tydligen
ej till något yrkande beträffandet det nu begärda anslaget.

Herr Kihlberg: Då jag biträdt utskottets förslag uti föreliggande
fråga, skall jag be att få yrka bifall till detsamma, och jag skall
äfven med några ord gifva skäl för min uppfattning af frågan.

Jag har icke ansett, att reservanternas afprutningsförslag i afseende
på banvaktsstugornas antal innebär någon besparing för staten.
Reservanterna hafva i sin reservation endast angifvit det skälet för
sin hemställan, att, då ett antal af blott 122 ordinarie banvakter
förefunnes vid Vestkustbanan, det ej vore behöfligt att nu anskaffa det
af Kongl. Maj:t begärda antalet banvaktsstugor, eller 57. Det skälet
har icke gjort något intryck på mig. Ty då banvakter i alla fall
behöfvas till minst hela antalet af de föreslagna banvaktsstugorna,
kan det vara likgiltigt, om dessa banvakter äro ordinarie eller extra
ordinarie; i hvilket fall som helst behöfva de ju hafva bostäder. Och
då nu icke bostäder finnas för alla, är det ju endast en tidsfråga,
när sådana måste anskaffas.

När Riksdagen beslöt att inköpa Vestkustbanan, omnämndes det
ju, att kompletteringsarbeten i ganska stor omfattning derstädes voro
behöfliga, och litet hvar visste äfven, att så var förhållandet. Det
är endast en konseqvens af det då fattade beslutet, att Kongl. Maj:t
nu kommit in med förslag angående dessa kompletteringsarbetens
utförande, och häri ingå äfven dessa banvaktsstugor. Dessa äro ju,
det kan ej nekas, nödvändiga för en fullt säker och ändamålsenlig
skötsel af statens jernvägstrafik.

Nu har visserligen jernvägskomitén sagt, att ett så stort antal
banvaktsstugor, som hittills funnits vid statens jernvägar, icke skulle
vara behöfligt, utan föreslagit en nedsättning af antalet från 6 till 4
per nymil. Kongl. Maj:t har emellertid icke begärt något annat; han
föreslår här endast, att 4 banvaktsstugor skulle anskaffas per banmil.
Om vi nu motsätta oss detta förslag och sålunda inskränka antalet
af banvaktsstugor, som skola byggas, från 57 till 39, d. v. s.
göra en afprutning på 18, har detta till följd, att staten fortfarande
måste betala hyresersättning åt de banvakter, som icke åtnjuta förmånen
af fri bostad.

Såsom det framgår af Kongl. Maj:ts proposition, är också en
annan olägenhet förenad med att nu uppskjuta byggandet af alla

Onsdagen den 6 Maj.

>T:o 41.

dessa banvaktsstugor, nemligen den, att, då inskränkningar komma att Om anvisangöras
beträffande banvakterna å statsbanorna i öfrigt, man icke är i * a.J me^
tillfälle att till Vestkustbanan kunna öfverflytta ledigblifvande banvakter, °ringsarbeten
när dessa icke kunna komma i åtnjutande af fri bostad. Man måste å Vestkustockså
komma i håg, att en banvakt måste i följd af sin tjenstgöring banan.

bo i närheten af banlinien, ty skall han söka sig bostad på ett ställe, (Forte.)

som är långt aflägset från hans tjenstgöringsplats, förbrukas ju onödigtvis
både tid och kraft för honom under gåendet mellan banan och
bostaden. Bor han deremot i närheten af eller alldeles invid banan, så
förstöres icke för honom i onödan hvarken tid eller kraft i nämnda
hänseende. Dessutom är det väl äfven en vigtig sak, att vederbörande
befäl är i tillfälle att lätt kunna träffa banvakten och meddela sig
med honom, när någon hastig order behöfver utfärdas, och detta är
naturligtvis mycket lättare, om banvakten bor invid linien, än om han
har sin bostad i en by på långt afstånd derifrån.

Den förste talaren nämnde, att det vore möjligt att ytterligare
inskränka banvakternas antal, och att det framdeles troligen skulle
visa sig, att 4 banvakter per mil, som här är afsedt, vore för mycket,
så att antalet kunde minskas till 3 banvakter per mil. Ja, den tiden
kan möjligtvis komma, men nog förefaller den att vara bra aflägsen.
Jernvägskomitén har föreslagit en inskränkning från 6 till 4 banvakter
per nymil, och denna reduktion torde för närvarande vara fullt tillräcklig.
Jag tror nemligen icke, att allmänheten skulle känna sig
fullt trygg, om detta senare antal ytterligare inskränktes, så att det
blefve endast hälften så stort, som det förut varit. Allmänhetens
säkerhet är ju äfven beroende på att dessa banvakter fullgöra sitt
arbete på ett fullt tillfredsställande och korrekt sätt. Men om man
nu har den åsigten, att banvakternas antal framdeles komme att
blifva endast 3 på milen, synes det mig som om man, i stället för att
vilja afpruta 18 vaktstugor, hellre borde yrka rent afslag på Kongl.

Maj:ts förslag i hvad det rörer byggande af flera banvaktsstugor.

Man kan nemligen icke på lämpligt sätt placera dessa 39 vaktstugor
lika lätt, som man skulle kunna placera de ifrågavarande 57, om man
verkligen vill hafva 4 stugor per banmil. Reservanterna borde derför
sagt, att den frågan ännu icke vore fullt utredd, huruvida det borde
vara 3 eller 4 banvaktsstugor på banmilen, och på grund deraf, såsom
sagdt, yrkat afslag på Kongl. Maj:ts framställning i denna del. Om
de så gjort, hade jag kunnat förstå deras motiv, men då de nu vilja
bevilja medel till 39 stugor och anse, att dessa kunna placeras efter
planen: 4 vaktstugor på milen, kan jag icke förstå hvad de åsyfta,
eller att deras yrkande håller streck.

Huru jag än ser saken, kan jag sålunda icke anse, att det nu
finnes tillräckliga skäl för att göra en sådan afprutning, som reservanterna
här velat göra, utan jag tycker tvärtom, att goda skäl tala för
bifall till Kongl. Maj:ts förslag i förevarande hänseende, och jagskall
derför nu också anhålla om bifall till utskottets förslag i denna
punkt.

X:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Om anvisande
af medel
för kompletteringsarbeten

å Vestkustbanan.

(Forts.)

Herr Larsson från Upsala förklarade sig instämma med herr
Kihlberg.

Herr Petersson i Runtorp yttrade: Den här afgifnareservationen
har tillkommit af den anledning, som en föregående talare, herr Ivar
Månsson, nämnde. Han hor för öfrigt i närheten af denna jernväg,
och han har funnit, att trafiken der ombesörjts mycket väl med den
banvaktspersonal, som nu finnes. Reservanterna ansågo då, att det
under sådana förhållanden kunde vara onödigt att kosta på så mycket,
som Kongl. Maj:t här begärt, till nya banvaktsstugor, och detta i
synnerhet som man vet, att jernvägsstyrelsen bygger de der husen
vida dyrare, än jag åtminstone anser vara behöfligt. Vi hafva nog
litet hvar sett, hurudana dessa banvaktsstugor äro, och jernvägsstyrelsen
beräknar dock kostnaden för ett sådant hus till 4,000 kronor.
Det är icke större, än att 4 man kunna lyfta upp det och bära
bort det hvart man vill, men lika fullt skall det kosta 4,000 kronor,
vare sig det uppföres på ett ställe eller ett annat. Jag har redan
länge haft min uppmärksamhet fästad på denna sak och tyckt, att
man i detta fall slösat bort penningar för staten. Dessa hus borde
väl icke kosta lika mycket, vare sig de byggas på ett berg eller på
en lerbotten, men detta göra de. Jag har ansett och tycker fortfarande,
att dessa hus kosta staten mer än dubbelt af hvad de äro
värda. Man kan öfver allt i skogstrakter bygga trähus, som äro
mycket större än dessa vaktstuga’, för mycket mindre än 4,000 kronor,
och på landet kan man, såsom vi litet hvar veta, bygga stora boningshus
för 4,000 kronor, och då skola dessa små knattar kosta lika mycket.

Det är jemväl på denna grund som jag reserverat mig mot
utskottets förslag, och jag yrkar derför nu också bifall till reservationen.

Herr Melin: Med allt erkännande af den sparsamhetsanda, som

gör sig gällande hos reservanterna, tviflar jag likväl på att det är
en klok hushållning, som här vill göra sig gällande. Jag tror
nemligen, att man, beträffande en så starkt trafikerad jernväg som
denna, i första rummet bör se till godo säkerhetens fordringar. Detta
är desto angelägnare, som det ju är förhoppning, att till denna bana
trafiken söderut skall ökas, när snar ny förbindelseled till kontinenten
öfver Trelleborg blir färdig. Det går då icke an att sköta denna
bana uteslutande ur sparsamhetens synpunkt, utan man måste framför
allt tillse, att trafiken i alla hänseenden tillgodoses. Det lider icke
heller något tvifvel, att icke trafiken på denna bana skall snart nog
komma att ytterligare ökas genom nya banor norrifrån.

Förbindelsen mellan Sverige och Danmark har med afseende å
svenska intressen, såsom talaren på malmöbänken nyss nämnde, hittills
varit mycket illa tillgodosedd från statens_ sida, och jag hoppas, att
regeringen och jernvägsstyrelsen skola noga tillse, att en bättre sakernas
ordning i detta fall snart kommer till stånd. Under sådana förhållanden

N:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

hemställer jag till kammaren, om det nu kan vara skäl i att följa Om anvisav
reservanterna, endast derför, att man nu kan spara 80,000 kronor. * kom£e
Derigenom sätter man dessutom hela banvaktscorpsen i en sämre rin9sar^ien
ställning, än som är förenligt med billighetens fordringar och till fara ä Vestkustför
jernvägens drift. banan.

Jag tillåter mig sålunda, herr talman, att yrka bifall till utskottets (Forts.)
förslag.

Med herr Mehn förenade sig herrar Barm och Alsterlund.

Herr Ivar Månsson: Med anledning af den siste talarens

yttrande ber jag få säga, att det väl är allmänt bekant, att Vestkustbanan
åtminstone under de senare åren har skötts på sådant sätt,
att den rent af betraktats såsom en mönsterbana icke blott för alla
privatbanor, utan äfven för statsbanorna. Det kan nog hända, att
trafiken på denna bana kommer att växa, men svårligen lärer banan
ändock i alla afseenden komma att hädanefter skötas bättre än hittills.

Då banan hittills kunnat skötas såsom en mönsterbana med den nuvarande
banbevakningen af 3 banvakter per mil, kunde det väl gå
lika bra för sig hädanefter, om det blir 4 banvakter på milen. Det
är just detta, vi reservanter vilja. Man säger bär,'' att det nu finnes
3 banvakter på milen och att det behöfves 4. Ja, det är just detta,
reservanterna vilja medgifva, och då är det ju skäl i antaga reservationen.
Jag tror, att jernvägsstyrelsen vid beräkningen af de nu
befintliga banvaktstugornas antal uteglömt några stugor eller tagit
upp dem såsom andra hus och derför kommit till ett mindre antal
för nuvarande b an vaktsstugor na vid denna bana, än det verkligen är.

Så vidt jernvägskomitén i två af sina utlåtanden skrifvit rätt, så har
det funnits 3 banvaktsstugor på milen vid Vestkustbanan, och om
reservanternas förslag antages, blir det 4 banvakter per mil, eller just
hvad Kongl. Maj:t begärt och komitén föreslagit. Under sådana förhållanden
synes mig icke lämpligt att tillsätta flera banvakter eller
uppföra bostäder åt extra banvakter. Man finge då flera än 4 banvakter
på milen.

Jag tror sålunda, att man bör åtminstone i afvaktan på utredning,
huruvida det icke är nog, om det ordnas på det sätt, som reservanterna
åsyfta, att nöja sig med dessas förslag, till hvilket jag ännu en gång
yrkar bifall.

Herr Ekenman: Det är nog sant, att Vestkustbanan varit

mycket väl skött; men jag tror icke heller det kan förnekas, att banvaktspersonalen
der nere har en ganska ansträngande sysselsättning.

Det är ju äfven gifvet, att i och med trafikens ökande, ökas också
krafven på ett bättre tillgodoseende af trafikanternas intressen, och
det ligger i trafikanternas intresse, att banbevakningen är tillräcklig,
hålles ordentligt och väl tillgodoses. Befälet kan icke heller hafva

N:o 41.

Om anvisande
af medel
för kompletteringsarbeten

d Vestkustbanan.

(Forts.)

Onsdagen den 6 Maj.

banvaktarne fullständigt i sin hand, om icke staten bereder dem fasta
bostäder.

Jag ber dessutom få säga, att det förvånar mig något, att man

velat välja det sättet att spara, att det skall ske på de lägst aflönades

bekostnad, hvilka redan förut befinna sig i en svår och bekymmersam
ställning. För dem är det af stor betydenhet att få bostäder, och

äfven ur trafikens synpunkt äro de behöfliga, såsom här redan blifvit
påpekadt.

Jag ber sålunda att på dessa skäl få yrka bifall till statsutskottets
förslag, sådant det föreligger.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall till den omförmälda

reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, skedde
nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. a af förevarande
utlåtande'' n:o 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å statsutskottets hemställan
bifallit den af herr O. Jonsson med flera afgifna, utskottets betänkande
vidfogade reservation.

Omröstningen visade 87 ja men 114 nej; och hade kammaren
alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit reservationen.

Mom. C.

Bifölls.

Den af utskottet gjorda slutanmälan lades till handlingarne.

§ 6.

Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 58, angående beräkningen
af statsverkets ordinarie inkomster.

Punkten 1.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 41.

Punkten 2.

Utskottets i denna punkt gjorda anmälan lades till handligarne.

§ 7.

Skedde föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 64, i anledning Angående
af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af ett räntefritt lån Itt räntefritt
för uppförande af ny läroverksbyggnad i Östersund. lön för upp förande

af ny

Med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning
bemstälde utskottet i detta utlåtande: Östersund.

att Riksdagen måtte, för uppförande af ny byggnad för allmänna
läroverket i Östersund, bevilja ett räntefritt lån af 15,000 kronor, med
skyldighet för läroverket att af dess byggnadsfond i vederbörlig ordning
återbetala samma lån med 500 kronor årligen under 30 år.

Häremot hade reservation afgifvits af herrar O. Jonsson \ Hof,

H. Andersson i Nöbbelöf, A. P. IJanielson, Lasse Jönsson, K. A. Kihlberg,

P. Pehrson i Törneryd, C. Persson i Ställhult, O. Erickson i Bjersby,

I. Månsson, P. G. Näslund, N. Petersson i Runtorp och C. A. Andersson
från Malmö, hvilka hemstält, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
icke måtte af Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde nu:

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman, mine herrar! Jag

skall be att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
reservationen, som är bifogad betänkandet. Det är visserligen en
obetydlig summa, som här begäres såsom lån, men det gäller en
princip, som kan komma att kosta staten icke så obetydligt. Vi hafva,
såsom omnämnes i reservationen och såsom herrarne kanske känna till,
icke någonsin under det nya riksdagsskicket beviljat något anslag till
skolhusbyggnader i städerna. Då det i allmänhet förhåller sig så, att
landsbygden sjelf får betala sina skolhus, så har man tyckt, att städerna
också böra göra detsamma, och vi hafva derför nu icke för ett så
obetydligt belopp velat slå in på en ny bana och lemna ett prejudikat.

Detta är skälet, och jag yrkar derför bifall till reservationen.

Herr Kardell: Det är visserligen en god sak att hafva principer,

men förhållanden kunna dock inträda, då principerna böra maka åt
sig för omständigheternas tvång eller för billighetens kraf. Ett sådant
förhållande synes mig nu föreligga. Det är bekant, att det fins två
allmänna läroverk i vårt land, hvilka länge laborerat med synnerligen
dåliga, ja, rent af usla läroverkslokaler. Det ena är nya elementarskolan
här i Stockholm, och den har numera, såsom kändt är, tack vare denna

N:o 41.

Onsdagen den G Maj.

Angående Riksdags frikostighet, säker utsigt att i en icke alltför aflägsen framtid
^tTräntefritt ^ in%tta ien ny tidsenlig lokal. Hvad åter Östersunds läroverk beträffar,
lån för upp- sa förestå, om icke denna kongl. proposition bifalles, högst bekymmerförande
af ny samma omständigheter för det läroverket. Jag är för öfrigt viss, att icke
läroverks-, något prejudikat skall skapas genom bifall till propositionen, ty ifråga om
Östersund Östersund råda mycket egendomliga förhållanden. Det är ett jemförelsevis
'' svagt samhälle, som vuxit upp med en snabbhet, som påminner om rent
^ '' af amerikanska förhållanden. Befolkningen har på två mansåldrar ökats

från några hundra till 6,000 å 7,000 menniskor. Det är under sådana
förhållanden naturligt, att under denna tid måst i Östersund verkställas
en mängd dyrbara arbeten, för hvilkas utförande man i andra samhällen,
hvilkas utveckling gått långsammare, har användt till och med århundraden.
Jag vill naturligtvis icke trötta kammaren med att i
detalj redogöra för stadens utveckling under denna tid. Jag skall
blott med några ord påpeka, att den haft ganska dryga utgifter äfven
för undervisningsväsendet. Så t. ex. har der under de sista tretton
åren uppförts två stora och tidsenliga folkskolehus, och der har
äfven under sista tiden uppbyggts ett ganska dyrbart stenhus till lokal
för ett läroverk för qvinlig ungdom.

Hvad nu det ifrågavarande läroverkshuset beträffar, så har staden
inköpt de tomter, som behöfvas för detsamma och dessutom anslagit
10,000 kronor. Landstinget och sparbanken hafva lemnat bidrag och
dessutom hafva rätt betydliga summor insamlats både i Östersund och
på andra ställen, så att man fått ihop 75,000 kronor, i h vilket belopp
då ingår läroverkets byggnadsfond äfvensom bidrag från stiftets
allmänna byggnadskassa. Men detta räcker icke ens till för hufvudbyggnaden,
ty blott för den behöfs det en summa af 90,000 kronor,
och det finnes väl knappast någon möjlighet att anskaffa de felande
medlen der uppe. För byggnadsfonden, som skulle upplåna medel, om
sådana måste upplånas, skulle det blifva ytterst svårt att betala ränta
ens å här ifrågavarande 15,000 kr.

I Östersund har man icke heller de inkomster från det allmänna,
som i de flesta andra städer, hvilka befinna sig i ungefär samma
ställning som Östersund. Staden har visserligen sin andel af inkomsten
af länets enda bränvinshandel, men ehuru staten i Östersund har en
icke obetydlig tulluppbörd, så har dock denna stad för denna uppbörd
icke någon tolagsersättning. Det är, såsom bekant, eljest förhållandet
med de flesta städer, der tulluppbörd förekommer, att de få uppbära
fem procent af uppbörden mot förpligtelse att tillhandahålla åt staten
tullhusbyggnader och dylikt. Östersund har för egna medel uppfört
en ganska dyrbar tullhusbyggnad, som i värde uppgår till flera gånger
den summa, som nu är i fråga. Men om Östersund nu skulle framställa
begäran om att i likhet med de flesta andra städer, der tulluppbörd
förekommer, erhålla tolagsersättning, så föreställer jag mig,
att principerna skulle få vika just hos de herrar, som nu såsom
ledamöter i statsutskottet reserverat sig mot Kongl. Maj:ts framställning.
De skulle säkerligen icke då säga: »Det är alldeles rigtigt. Iprincip

Onsdagen den 6 ^Iaj.

N:o 41

få städerna i tolagsersättning fem procent af tullmedlen, och alltså Angående
måste vi såsom principstarka karlar medgifva äfven Östersund fem o/

procent af dessa medel». Nej, svaret blefve nog, att då förelåge f6r upp_
särskilda omständigheter för att denna stad icke skulle kunna få någon förande af ny
tolagsersättning. Detsamma blefve troligen svaret, äfven om vi skulle läroverksbegära
ersättning allenast för den tullhusbyggnad, som vi der uppfört, ^^fsterlund\
och hvilken, såsom jag nyss sade, är ganska dyrbar. (Forts!

Jag vill å andra sidan nu uttala den ödmjuka förhoppning, att r 8‘
denna kammare måtte finna, att äfven i detta fall, hvarom nu är fråga,
principerna böra vika, enär här föreligga säregna omständigheter, som
tala för bifall till Kongl. Maj:ts proposition, till hvilken jag således
anhåller att få yrka bifall.

Herr Arhusiander förenade sig med herr Kardell.

Herr Holmgren: Då statsverket får vidkännas så betydliga

kostnader för de högre allmänna läroverken, så anser jag, att man bör
vidhålla den princip, som gjort sig gällande, eller att staten icke bör
ikläda sig kostnaderna för uppförande af dessa läroverkshus. Här är
visserligen icke fråga om något direkt anslag och icke heller är
beloppet så synnerligen stort, men det är ej sjelfva beloppet, jag är
emot, utan egentligen principen. Har man en gång slagit in på den
vägen att bevilja räntefria lån för städernas läroverkshus, så dröjer
det icke länge, förr än det kommer rätt många ansökningar i samma
syfte. Och det kommer icke att saknas skäl för sådana framställningar.

Ty litet hvar af kommunerna skulle nog kunna uppvisa, att deras utgifter
äro dryga och betungande.

Deremot tyckes mig det skäl, som den föregående talaren anförde,
nemligen stadens snabba tillväxt, snarare tala för att kommunen borde
vara i stånd att bära de ökade utgifter, som tillväxten förorsakat och
icke för motsatsen.

Då jag således icke finner skäl att gifva sig in på en stråt, som
skulle hafva i släptåg utgifter af betydande omfång, så ber jag att i
likhet med reservanterna få yrka afslag å såväl Kongl. Maj :ts proposition
som utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill järn:

Herr grefve och talman! Mine herrar! Jag åter skall på det lifligaste
anhålla, att kammaren ville bifalla utskottets hemställan.

Det är visserligen en princip, som Riksdagen följt under den
senaste tiden, att icke bevilja några särskilda anslag och understöd
till läroverksbyggnader; och städerna hafva nog ensamma fått kännas
vid mycket dryga utgifter för sådana ändamål. Det är icke heller nu
ifrågasatt från något håll, att Riksdagen skulle lemna en dylik princip.

Men å andra sidan bör väl Riksdagen bibehålla så mycken frihet i
sina beslut, att den får pröfva den särskilda beskafienheten af ett
enskildt fall.

S:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Angående De skål, som af reservanterna anförts för afslag å Kongl. Maj:ts

beviljande of framställning, synas mig nästan tala för ett motsatt beslut. Det
fån T<f&r upp- begärdes af Kongl. Maj:t vid 1891 års riksdag ett direkt anslag af
förande af ny 100,000 kronor för detta ändamål. Jag vågar påstå, att det finnes
läroverks- ganska goda skäl för denna Kongl. Maj:ts proposition. Ty det kan
byggnad i dock hända, att en stad, som icke är så synnerligen stor — såsom
*e™n ■ förhållandet är med Östersund — får svårt att lemna de stora utgifter,
^ or s'''' som erfordras för en ny läroverksbyggnad utan att erhålla någon
hjelp eller något understöd. Dessa 100,000 kronor voro afsedda att
ersätta ungefär hälften af de beräknade kostnaderna för ett fullständigt
läroverkshus. När Riksdagen afslog denna Kongl. Maj:ts framställning
och Östersund sålunda icke kunde påräkna detta bidrag till uppförande
af ett fullt ändamålsenligt skolhus, sökte man reda sig ur svårigheterna
genom att omarbeta ritningarna och nedtrycka kostnaderna till det
minsta möjliga. Man kom derigenom till en siffra af 135,000 kronor.
Vid 1892 års riksdag framstäldes i samband dermed af enskilda
motionärer begäran om ett understöd från Riksdagens sida af 50,000
kronor. Äfven detta afslogs. Nu har läroverkskollegiet och domkapitlet
på grund häraf nödgats vidtaga den i och för sig mycket
olämpliga åtgärden att ordna saken så, att läroverkets lokaler skulle
komma att ligga på två olika ställen. Man skulle uppföra blott
sjelfva hufvudbyggnaden och derjemte fortfarande begagna det gamla
skolhuset, som är beläget på icke så litet afstånd derifrån, för
återstående ändamål. Staden, orten och läroverket sjelft hafva ansträngt
sig till det allra yttersta. Kostnaderna för det nu ifrågasatta
skolhuset äro beräknade till omkring 91,000 kronor. Man har åstadkommit
75,000 kronor, sedan man anlitat alla möjliga utvägar. När
nu med så ringa hjelp från Riksdagens sida som ett räntefritt lån
på 15,000 kronor åtminstone den nu afsedda nybyggnaden kan
åvägabringas, så frågar jag, om icke både klokhets- och billighetsskäl
bjuda Riksdagen att räcka en hjelpsam hand, för att det vigtiga
ändamålet må uppnås. Ty Östersund är stadt i en mycket stark
utveckling, de nuvarande läroverkslokalerna äro under all kritik,
och läroverket måste vara beredt på att inom 8 eller 10 år få emottaga
ett icke obetydligt större antal lärjungar, än nu förekommer vid
detsamma. Det synes mig sålunda, som om den uppoffring, som af
Riksdagen påräknas, är synnerligen liten i förhållande till det goda
ändamål, som dermed kan vinnas. Det är icke, såsom här påståtts,
en obetydlig hjelp för staden, utan en synnerligen värdefull, på grund
af de för handen varande förhållandena.

Jag anhåller derför, att kammaren benäget måtte bifalla Kongl.
Maj:ts proposition och icke genom att ställa sig på uteslutande
sparsamhetsståndpunkt förhindra, hvad som efter mitt förmenande
måste inom den allra närmaste framtiden ordnas för att icke verkliga
olägenheter och svårigheter skola uppstå.

Onsdagen den 6 Maj.

>Oo 41.

Herr Jonsson i Hof: Jag erkänner, att vid en jemförelse mellan Angående
detta förslag och hvad som förut begärts för samma ändamål sagda frtefritt

förslag har starka skäl för sig.
skall återigen börja på att

Men hufvudsaken är väl, huruvida
införa den principen att

man

understöd vare sig genom anslag eller lån medverka till upprättandet
af läroverksbyggnader i städerna. För att den hittills följda principen
nu skulle brytas, förefaller det mig att det bör vara mycket starka
skäl anförda för nödvändigheten att så göra. Hvad som här anförts
i saken, synes mig icke alls vara sådana skäl. Det har gjorts ansträngningar
i afseende å anskaffandet af medel för ändamålet, men
hufvudsakligen på privat väg. Deremot tror jag icke, att man kan
säga, att några ansträngningar i den vägen hafva gjorts vare sig af
Östersunds stad såsom stadssamhälle betraktadt eller af landstinget.
Om jag är rätt underrättad, tror jag, att dessa båda korporationer
icke hafva för ändamålet anslagit mera än 20,000 å 30,000 kronor
tillsammans. Vill jag då tänka mig, huru de ekonomiska förhållandena
ställa sig för Östersunds stad och landstinget och jemföra dem med
hvad t. ex. en landskommun för sina egna skolhusbyggnader får vidkännas,
så kommer jag ovilkorligen till det resultatet, att det bör
vara en mycket lätt sak för Östersunds stad och landstinget att fylla
den brist, som här uppstått. Jag vågar säga, att den kommun, jag
tillhör, har fått lägga ut mycket mera pengar för sina skolhusbyggnader
än hvad Östersunds stad i detta fall till och med jemte landstinget
sammanlagdt offrat för ändamålet. Och det kan väl icke vara
rim och reson uti att, derför att det är en stad och ett allmänt
läroverk frågan gäller, man då skall slå in på denna väg, att afhjelpa
en mindre betydande brist i det anslag, som erfordras, genom statens
försorg i den ena eller andra riktningen. Ty om man vill utgå ifrån
att Östersunds stad har höga kommunalutskylder eller dylikt, skall
man kunna framvisa exempel på att landskommuner hafva ofantligt
mycket högre utskylder och fått offra lika mycket på sina enskilda
skolhusbyggnader.

Hvad nu beträffar frågan om tolagen, som herr Kardell omnämnde,
och dess betydelse i detta fall, så får jag säga, att den frågan nu
icke föreligger. Men jag föreställer mig, att om ock detta lån skulle
beviljas, lär nog Östersund lika väl hafva sina anspråk qvar att få
tolagsersättning och kan få sådan lika lätt eller lika litet i båda
fallen. Huru jag än ser saken, tror jag att kammaren bör för principens
skull icke förleda sig att för ett lån af denna ringa beskaffenhet
frångå något, som man alldeles bestämdt fasthållit under hela det
nya statsskicket. Det är grunden, hvarför jag reserverat mig och
hvarför jag äfven instämmer i det yrkande, som den första talaren gjort.

ett räntefritt
lån för uppform
af förande a f ny
lär overks -byggnad i
Östersund.
(Forts.)

Herr Kardell: Jag ber att få säga ett par ord med anledning
af hvad som yttrades af den näst föregående talaren äfvensom af herr
Holmgren.

Herr Holmgren nämnde, att han hört mig framhålla som ett

Nio 41. 28 Onsdagen den 6 Maj.

Angående hufvudskål staden Östersunds snabba utveckling under den sista tiden.
étt1 ränt ef ritt ^en ^e^.a ar för mig icke bufvudskälet, utan deri omständigheten, att
lån för upp- staden Östersund icke har någon tolagsersättning. Den tullinkomst,
förande af ny som staten har i Östersund, är icke ringa. Jag tror, att tolags läroverks-

ersättningen, om sådan skulle medgifvas Östersund, skulle uppgå till

(isterböld ^''ern*:on a tjugu tusen kronor om året, d. v. s. för hvarje år allra

(Forts) ndnst till det belopp, hvilket det här är fråga om att staten skulle

t lemna till staden Östersund såsom räntefritt lån.

Här har talats om, att landsbygden har så stora utgifter för sina
folkskolebyggnader. Ja, det är för folkskolebyggnader. Äfven staden
Östersund har liksom samtliga andra församlingar i Jemtland haft
stora utgifter för sådana. För ett par år sedan tick man färdig en
folkskolebyggnad, en stenhusbyggnad, som kostade 60- å 70,000
kronor, om jag icke misstager mig. En annan folkskolebyggnad uppfördes
för några år tillbaka; äfven den uppgick till ungefär det beloppet.

Herr Olof Jonsson i Hof talade om att landstinget borde tillskjuta
bidrag. Det har ock landstinget gjort. Jag vill meddela, att bidraget
utgör, om jag ej misstager mig, 15,000 kronor. Men med Jemtlands
läns landsting är det ett alldeles särskildt förhållande. Till följd af
jernvägsbidraget är utdebiteringen för landstingets räkning mycket
stor i vår provins. Ja, den är större till och med än i något annat
län i hela Sverige. Den uppgår nemligen till icke mindre än 1 krona
50 öre på bevillningskrona. Och det är väl en utomordentligt stor
landstingsskatt. Att således fordra, att detta mycket betungade landsting
ytterligare skall underkasta sig sådana dryga utgifter som den
här ifrågavarande, är väl allt för mycket begärt.

Herr Olof Jonsson nämnde, att frågan om tolagsersättningen icke
föreligger nu, och att den är en helt annan fråga. Ja, det må så
vara. Men naturligtvis kan man sammanställa den med denna sak.
Han sade, att, om Östersunds stad kommer med begäran derom,
den skall behandlas rättvist; den skall få lika mycket eller lika litet
som det fåtal andra kommuner, som i det afseendet befinna sig i
samma ställning som Östersund. Det är nemligen här fråga om ett
fåtal, såsom Skellefteå och några andra. Ja, nog är jag för min del
öfvertygad, att den skall få lika litet som dessa andra kommuner,
d. v. s. den skulle nog få ingenting alls, trots principerna. Då få nog
principerna sitta emellan, dessa principer, på hvilka man nu håller
så styft.

Herr Pehr son i Törneryd: Af de skäl, som blifvit anförda af
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet och herr
Kardell, synes framgå, att det skulle vara flera, enligt deras förmenande
bevekande omständigheter, som skulle påkalla, att Riksdagen i detta
fall skulle lemna understöd.

I anledning häraf tillåter jag mig att i allra största korthet
framhålla, huru förhållandena gestalta sig ute på landsbygden. Der

>’:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

äro kommuner, som behöfva upptaga lån för kyrkobyggnader, som Angående
behöfva skuldsätta sig för fattiggårds anskaffande, som behöfva skuld- beviljande af
sätta sig för skolbusbyggnader. Folkskoleinspektörerna hafva att tillse, Jf"ruppatt
folkskolorna skötas på bästa sätt. Detta förorsakar, att de många förande af ny
gånger äro nödgade att ålägga kommunerna mycket dryga kostnader läroverksför
uppförande af det ena nya skolhuset efter det andra. Icke är det byggnad t
värdt, att en enda landtkommun kommer till Riksdagen och begär, 0ste''''sunciatt
Riksdagen skall understödja densamma, den må vara i huru stort (Forts-)
behof af understöd som helst. Litet böra väl ock städerna tänka på
den enormt stora fördel, som tillkommer dem genom den fria undervisningen.
Ty, säga hvad man vill, är det egentligen stadsinvånarne,
som hafva den största fördelen af den fria undervisningen vid de
allmänna läroverken. För min del kan jag icke se annat än en obillighet
i en begäran sådan som den föreliggande. Och det är derför jag ber
att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd och företogs
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 64, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

\inner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen visade 69 ja, men 125 nej; och hade sålunda
kammarens beslut utfallit i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 8.

Efter föredragning, hvart för sig, af statsutskottets utlåtanden:

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsanslag
för reparation af kapell i Muonionalusta kapellag m. m.; och

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:t proposition angående anslag
till beredande åt lappar inom Jukkasjärvi och Enontekis socknar af

N:o 41.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten.

30 Onsdagen den 6 Maj.

Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet,

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.

§ 9.

Slutligen företogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af §§ 14, 17 och 25 riksdagsordningen, äfvensom inom Riksdagen
väckta motioner i samma ämne.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarne
hänvisat Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition, n:o 41, deruti
Kongl. Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt
följande

Förslag

till ändrad lydelse af §§ 14, 17 och 25 riksdagsordningen.

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, enhvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst ett tusen riksdaler,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde ej understigande tre tusen riksdaler, eller sedan
minst fem år tillbaka arrenderar sådan jordbruksfastighet, eller ock
under två år näst före det år, valet eger rum, uppskattats till en
inkomst af minst sexhundra riksdaler samt under hvartdera af nämnda
två år till stat och kommun erlagt förfallna utskylder efter en inkomstbevillning
af minst en riksdaler femtio öre.

§ 17-

1. Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval tillkommer hvarje
röstande en röst.

2. Den, som vid elektorsval eller vid riksdagsmannaval, der
allenast en riksdagsman skall väljas, erhållit de flestes röster, vare
lagligen vald, och skilje lotten emellan dem, som erhållit lika röstetal.

3. Der vid riksdagsmannaval flere riksdagsmän skola väljas,
iakttages vid valet:

att, sedan aflemnandet af valsedlar afslutats, alla valsedlarne
upptagas och oöppnade räknas, hvarefter det erhållna antalet delas
med antalet af riksdagsmän, som skola väljas, och det sålunda uppkomna
qvottal, med utelemnande af bråk, lägges till grund för röstberäkningen
;

att valsedlarna derpå, hvar efter annan, öppnas, förses med löpande
nummer, allt efter som de öppnas, och fördelas efter det å hvarje val -

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 41.

sedel först förekommande namn, intill dess någon finnes vara först
upptagen å så stort antal valsedlar, som motsvarar qvottalet, då lian
förklaras vald;

att öppnandet af valsedlarne derefter fortsattes i enahanda ordning,
men med iakttagande deraf, att, der den å valsedel först upptagne
finnes vara redan förklarad vald, hans namn öfverkorsas och
närmast följande namn å person, som icke redan är vald, räknas
såsom det första å valsedeln;

att, der föreskrifvet antal riksdagsmän ej, sedan alla valsedlarne
öppnats, är valdt, de, som, med frånräknande af redan valde, funnits
vara först upptagne å största antalet valsedlar, skola, så framt detta
antal tillika öfverskjuter hälften af qvottalet, förklaras valde; samt

att, om ändock ej samtlige riksdagsmän för valkretsen blifvit utsedde,
antalet fylles af dem, som, oberäknadt de redan valde, vid
förnyadt genomgående finnas vara upptagne å de flesta afgifna valsedlar,
utan afseende å den ordning, hvari namnen förekomma.

Äro i något fall rösterna lika, skilje lotten.

4. Vid elektors- och riksdagsmannaval skola till efterrättelse
tjena de för kommunerna gällande röstlängder.

Då sådant val förestår, läte å landet kommunalstämmans ordförande
och i stad magistraten eller, der sådan ej finnes, stadsstyrelsen
hålla röstlängden, försedd med anteckning om dem, Indika enligt § 14
rösträtt tillkommer, för granskning tillgänglig å lämpligt ställe under
minst åtta dagar; och varde underrättelse härom i kyrkorna kungjord,
så ock i stad, der så ske kan, i der utkommande tidning införd.

Anmärkning mot röstlängd skall, för att komma under pröfning,
å landet framställas vid valförrättningens början och i stad skriftligen
till magistraten eller stadsstyrelsen ingifvas sist å tredje dagen före
den, då valet skall ega rum.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten.
(Forts.)

§ 25.

1. Riksdagsmannaval skall med slutna sedlar förrättas.

2. Vid val, hvarom i § 17 mom. 3 sägs, skall valsedel, för att
såsom giltig antagas, lyda å högst så många personer, som skola
väljas. Finnes valsedel upptaga namn å person, som ej är valbar,
eller är det tvetydigt, hvilken person med något namn afses, skall
sådant namn ej tagas i beräkning.

Befinnes eljest vid riksdagsmannaval valsedel lyda å person, som
ej är valbar, eller på flera eller färre, än som vid valtillfället böra
väljas, eller innefattar valsedel någon tvetydighet i anseende till den
person, som afses, skall samma sedel anses ogild.

3. Aro valsedlar till större antal än hälften ogilda och finnes
det inverka på valets utgång, varde nytt val anstäldt.

I sammanhang med den kongl. propositionen hade utskottet till
behandling förehaft följande inom Andra Kammaren väckta och till

N:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten.
(Forts.)

utskottet hänvisade motioner, jemväl åsyftande förändrade bestämmelser
i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra
Kammaren, nemligen n:o 234 af herrar J. Bromée och E. Eriksson i
Qväcklingen, n:o 236 af herr L. Eriksson i Bäck, n:o 238 af herrar

J. Mankell och I). Bergström samt n:o 239 af herr T). Persson i
Tällberg. I dessa motioner hemstäldes:

af herrar Bromée och Eriksson i Qväcklingen:

l:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 14 § riksdagsordningen
skall erhålla följande förändrade lydelse:

»Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra kronor,
eller eger på annans mark belägen byggnad till samma taxeringsvärde,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar eller minst fem år
före valet arrenderat och fortfarande arrenderar jordbruksfastighet
till ett taxeringsvärde af minst tre tusen kronor, eller ock erlägger
till staten bevillning för en till minst fem hundra kronor uppskattad
årlig inkomst»;

2:o) att Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af 17 § riksdagsordningen
ej må vinna Riksdagens bifall;

af herr Persson:

l:o) att Riksdagen för sin del måtte antaga till hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling följande förslag till ändrad lydelse af
§ 14 i riksdagsordningen:

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man; dock medför
ej eganderätt till jordbruksfastighet valrätt för annan än den,
som fastigheten sjelf begagnar;

2:o) att Kongl. Maj:ts nådiga proposition, n:o 41, ej må vinna
Riksdagens bifall;

af herrar Mankell och Bergström:

att Riksdagen för sin del måtte antaga till hvilande för grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af §§ 14 och 17
riksdagsordningen:

Nuvarande lydelse:

§ 14.

Föreslagen lydelse:

Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han bosatt är, en

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 41.

hvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man,
hvilken antingen egen eller med
stadgad åborätt innehafver fast
egendom på landet eller i stad
till ett taxeringsvärde af minst ett
tusen riksdaler, eller för lifstid
eller för minst fem år arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde,
ej understigande sex tusen
riksdaler, eller ock erlägger till
staten bevillning för en till minst
åtta hundra riksdaler uppskattad
årlig inkomst.

hvar svensk medborgare, från och Angående
med början af kalenderåret efter , ä”drade
det han fylt tjuguett ar, så länge { fråga om
han uppfyller de i § 26 stadgade den politiska
vilkor för valbarhet. rosträtten.

(Forts.''''

§ 17 mom. 2.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de för kommunerna
gällande röstlängder, som böra
innehålla anteckning om dem,
Indika enligt § 14 valrätt tillkommer.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de röstlängder öfver
valberättigade vid riksdagsmannaval
till Andra Kammaren, som å
landet af kommunalnämnden och
i stad af magistraten eller, der
sådan ej finnes, stadsstyrelsen böra
upprättas;

samt af herr Eriksson i Bäck:

att Riksdagen ville till grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse af nedanstående delar af riksdagsordningen:

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, hvarje
svensk medborgare, som uppfyller de i § 26 stadgade vilkor för val
barhet, från och med början af kalenderåret efter det han fylt tjuguett
år.

§ 17 mom. 1.

Vid såväl elektors- som riksdagsmannaval tillkommer hvar je röstande
en röst. Två röster tillkommer en hvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man. Tre röster tillkomma en hvar, som
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst ett tusen riksdaler,
eller eger på annans mark belägen byggnad till nämnda taxeringsvärde,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande sex tusen riksdaler, eller ock
Andra Kammarens Prof. 1896. A:o 41. 3

N:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Angående erlägger bevillning för en till minst åttahundra riksdaler uppskattad
bestämmelser ^*8 inkomst. Fyra röster tillkomma en hvar, som eger fastighet till
i fråga om taxeringsvärde, ej understigande åttiotusen riksdaler, eller ock erlägger
den politiska bevillning för minst fyra tusen riksdalers årlig inkomst.
rösträtten.

(Forts-) Mom. 2.

Den, som dervid erhållit de flesta rösterna, vare lagligen vald,
och skilje lotten emellan dem, som erhållit lika röstetal.

Mom. 3.

Vid dessa val skola till efterrättelse tjena de röstlängder öfver
valberättigade vid riksdagsmannaval till Andra Kammaren, som af
kommunalnämnder eller magistrater böra upprättas.

Utskottet hemstålde:

l:o) att Kongl. Majrts förevarande proposition icke måtte af Riksdagen
bifallas;

2:o) att a) herrar Bromées och Erikssons i Qväcklingen motion,

b) herr Perssons i Tällberg motion,

c) herrar Mankells och Bergströms motion,

d) herr Erikssons i Bäck motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herr Ljungman;

af herr Elowson, hvilken hemstält:

att Riksdagen måtte för sin de! antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande förslag till förändring af

Riksdagsordningen.

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man;

af herr Restadius, som inom utskottet förordat, att Kongl. Maj:ts
förslag borde antagas till hvilande i grundlagsenlig ordning, med
allenast den ändring, att i § 14 skulle efter orden »af minst ett tusen
riksdaler» införas: eller eger på annans mark belägen byggnad till ett
taxeringsvärde af minst tre tusen rilcsdaler;

Onsdagen den 6 Maj.

>T:o 41.

af herrar friherre Barnekow, Bengtsson i Gullåkra, Boström,
Dahn, Gyllensrärd och Vdhlin, hvilka hemstält:

att Riksdagen, under förklarande, det Kongl. Maj:ts proposition
icke kunnat i oförändradt skick bifallas, ville, med anledning af samma
proposition och de i ämnet väckta motioner, för hvilande till grundlagsenlig
behandling antaga följande förslag till förändrad lydelse af § 14
riksdagsordningen:

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst ett tusen riksdaler,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde ej understigande tre tusen riksdaler, eller sedan
minst fem år tillbaka arrenderar sådan jordbruksfastighet, eller eger
på annans mark belägen byggnad till taxeringsvärde af minst tre tusen
riksdaler, eller ock under två år näst före det år, valet eger rum,
uppskattats till en inkomst af minst sexhundra riksdaler samt under
hvardera af nämnda två år till stat och kommun erlagt förfallna utskylder
efter en inkomstbevillning af minst en riksdaler;

samt af herr Johnsson i Bollnäs, som instämt uti den af herrar
friherre Barnekow m. fl. afgifna reservation med den förändring, att
§ 14 skulle erhålla följande lydelse:

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst ett tusen riksdaler,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde ej understigande tre tusen riksdaler, eller sedan
minst fem år tillbaka arrenderar sådan jordbruksfastighet, eller eger
på annans mark belägen byggnad till taxeringsvärde af minst tre tusen
riksdaler, eller ock under två år näst före det år, valet eger rum,
uppskattats till en inkomst af minst sexhundra riksdaler samt för
hvardera af nämnda två år till stat och kommun erlagt förfallna
utskylder efter en inkomstbevillning af minst en riksdaler.

Efter föredragning till en början af utskottets i punkten 1 gjorda
hemställan begärdes ordet af

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rosträtten.
(Forts.)

N*:ö 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten.
(Forts.)

Herr Ljung man, som yttrade: Beträffande föredragningssättet,
skall jag be få hemställa, att samtliga punkterna måtte få föredragas
på en gång, och att diskussionen måtte få omfatta dem alla.

Denna hemställan bifölls.

Härefter anförde:

Herr Resta dius: Herr talman! I det anförande, med hvilket
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet beledsagade sitt
förslag om utsträckning af rösträtten, har herr statsrådet fäst uppmärksamheten
derpå, att under hvarje valperiod, sedan den nya
riksdagsordningen antogs, motioner i denna kammare blifvit väckta i
syfte att få valrätten utsträckt, men att dessa motioner alltid blifvit
afslagna. I ett annat skede synes nu frågan föreligga, då förslag i
samma syfte blifvit framstäldt af Kong!. Maj:t. Ty det synes mig vara
uppenbart, att Kongl. Maj:t både kan och vill betrakta en sådan i samhällets
angelägenheter så djupt ingripande fråga från en mera allmängiltig
ståndpunkt och med en af partilidelsernas diktan och traktan
ogrumlad blick.

Redan i denna omständighet ser jag ett skäl, hvarför man med,
om möjligt, ännu större allvar bör taga i öfvervägande detta förslag,
särdeles som flera förslag i samma syfte, som förut förevarit och synts
mig hafva tillkommit i eu hast, ej hafva varit så fullständigt motiverade
och i afseende å lagbudet ej så sorgfälligt affattade, som ett
sådant ämne af genomgripande vigt erfordrar. Aktar man, herr talman,
på tidens tecken, kan man icke undgå att fästa en allvarlig uppmärksamhet
vid den lifliga rörelse, som pågår såväl inom vårt land
som ännu mera i främmande länder, för att sönderbryta de skrankor,
som nu eller hittills förefunnits mellan rösträttsegande och icke rösträttsegande,
eller att åtminstone utvidga dessa skrankor, så vidt möjligt
är. Huruvida inom de länder, der detta arbete blifvit afslutadt, detsamma
ländt till höjande af den andliga nivån hos de särskilda representationerna,
eller om detsamma medfört det resultat, att ärendena
behandlas med större oveld, med renare nit eller af män med fastare
karakterer, derom vill jag icke nu uttala mig. För mitt ändamål är
det tillräckligt att konstatera Ullraron af denna mägtiga rörelse. Om
en stormflod nalkas — och för mig är det uppenbart att den allmänna
rösträtten är en stormflod, som med sig sveper icke blott ett
och annat af tiden tärdt ämne, utan äfven många grundpelare för
samfundslifvets lugna utveckling — då, säger jag, en sådan flod är i
annalkande, synes det mig tillhöra de besinningsfulle att under jemförelsevis
lugna tider öfverväga de åtgärder, som böra vidtagas för
att i skilda banor leda denna flod och dymedelst förminska eller tillintetgöra
kraften af dess framträngande. En sådan afledare synes
mig det kongl. förslaget utgöra. Och det är derför som jag med
så lifligt intresse öfvervägt detsamma. Det är för mig satt utom allt

N:o 41.

Onsdagen den 6 Maj

tvifvel att, om man vill saken, d. v. s. om man vill utsträcka rösträtten
i den rigtning, Kongl. Maj:t liar antydt, de skäl, som konstitutionsutskottet
deremot anfört, då icke böra kunna utgöra något
väsentligt hinder.

Innan jag emellertid öfvergår till en närmare granskning af
konstitutionsutskottets skäl, tillåter jag mig att i kammarens minne
återföra, hurusom utan någon förändring i hithörande delar af 14 §
riksdagsordningen det märkliga förhållandet inträffat, att, då man år
1867 för erhållande af rösträtt måste till staten erlägga en bevillning
af 5 kronor, nu i följd af ändring i bevillningsförordningen det egendomliga
förhållande föreligger, att man nu behöfver i vissa fall erlägga
en bevillning af allenast 1 krona 50 öre, och det synes mig vara föga
lämpligt, att en af grundpelarne i vår riksdagsordning kan varda
sålunda afstympad, utan att någon förändring i riksdagsordningen
vidtages. Detta har emellertid blifvit förekommet i Kongl. Majts förslag,
då det fastslagits en afgift af 1 krona 50 öre.

Jag kan i detta sammanhang icke lemna oanmärkt att, på sätt
framgår af Kongl. Maj:ts proposition och den dervid fogade reservationen,
genom pennin ge värdets fall och ännu mera genom det ökade
tillfälle till förhöjd inkomst, som på senare åren inträffat, många, som
förut stodo nedanför det så kallade strecket, nu blifvit uppflyttade
öfver detsamma, en tillökning, som har varit så stor, att under 8 år
densamma uppgått till 50 procent af de inkomst-valberättigade. Det
kan nog för många synas vara gifvet, att detta är den naturliga utvecklingen
af rösträttsförhållandena, och att det jemväl är tillfredsställande.
Jag vågar dock derom hysa något tvifvel och anser, att i
Kongl. Maj:ts förslag flere hållfasta punkter finnas, genom hvilka det
mål jag eftertraktar lättare kan vinnas.

Öfvergår jag nu till en granskning af de motiv, konstitutionsutskottet
anfört för sitt afstyrkande af Kongl. Maj:ts förslag, finner
jag till en början det vara påstådt, att sambandet mellan grundlagen
och bevillningsförordningen skulle vara än fastare sammanknutet, och
derjemte har jag äfven hört uppgifvas, att, då bevillning enligt grundlagen
icke ovilkorligen skulle erfordras, det kunde inträffa, att Riksdagen
för något fall icke faststälde någon bevillning och förty alla
röstegare på grund af bevillning skulle komma att sakna rösträtt.
Hvad det sista skälet angår, vill jag endast åberopa, att, då det i
14 § riksdagsordningen förutsättes en bevillning, Riksdagen också måste
påföra bevillning; och i praktiskt hänseende lär det väl vara temligen
uppenbart, att bevillningen icke varder nedsatt, men väl i följd af de
ökade statsutgifterna stegrad. Jag beklagar visserligen, att ett samband
skall förefinnas mellan bevillningsförordningen och grundlagen,
men detta kommer sig af det egendomliga sätt, hvarpå stats- och
kommunalutgifter upptagas. Jag vågar dock påstå, att sambandet
icke blifvit fastare tillknutet, allenast närmare bestämdt. Jag har
förut fäst uppmärksamheten på det egendomliga förhållande, att den
skatt, som skolat till kronan erläggas för valrätt, kunnat så nedglida.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten.
(Forts.)

No 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Angående
ändra de
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten.
(Forts.)

Detta kommer ej vidare att ega rum. Icke heller tror jag, på sätt
konstitutionsutskottet anmärkt, att det kommer att inträffa, att det
bevillningsfria afdraget varder minskadt och på sådant sätt ändring
tillskapad i de valberättigades antal.

Vidare har konstitutionsutskottet ansett, att det icke läge något
rim och reson deri, att utskylderna för inkomsttagare icke skulle vara
erlagda för det år valet eger rum. Detta är en anmärkning, som
synes mig hafva mera en teoretisk än en praktisk betydelse. I Stockholm
och jemväl i andra städer, förmodar jag, der enahanda myndighet
upptager skatt såväl för stat som kommun, får man icke erlägga
skatt till staten, förrän man erlagt skatten till kommunen, och har
man icke erlagt den till kommunen, saknar man i alla händelser fullständigt
rösträtt. På landet åter skulle det möta synnerliga svårigheter
för dem, som skulle upprätta vallängderna, att taga kännedom
om hvilken eller hvilka möjligtvis icke erlagt utskylder för det
löpande året.

Man har vidare funnit det vara olämpligt att stadga, att allenast
inkomsttagare, men icke öfriga skattskyldige personer, skulle för erhållande
af rösträtt vara pligtiga att erlägga skatt för de båda, näst
före valet gångna åren. Härvid tillåter jag mig erinra, att den, som
erlägger skatt för fastighet eller dylikt, således har en egendom, till
hvilken staten i händelse af bristande betalning utaf skatten kan hålla
sig för utfående af sin rätt, under det att sådan möjlighet icke eger
rum i fråga om de smärre inkomsttagarne, hvilka sällan hafva något
mera, än sådan egendom, som enligt utsökningslagens föreskrifter icke
kan hli föremål för utmätning.

Jag har, herr talman, i förevarande förslag funnit den bästa
garantien för den ifrågasatta utsträckningen i valrätten utgöras af
den bestämmelsen, att utskylderna skola under hvartdera af de tvenne
föregående åren vara behörigen erlagda. Derigenom synes man vinna,
att det icke kommer hädanefter att inträffa såsom hittills, eller att
under valåret personer uppskattas till erforderlig census allenast för
att de skulle kunna blifva i tillfälle att rösta, eller ännu mer, att
personer, som deraf kunna vara intresserade, sammanskjuta pengar
för att tillskapa rösträttsegare.

Vidare anser jag det vara med billighet och rättvisa förenadt,
att, om en mindre inkomsttagare, såsom t, ex. en arbetare, visar sig
vara så ordentlig, att han under hvartdera af de två föregående åren
kunnat i behörig ordning fullgöra sina pligter till stat och kommun,
han ock bör vara berättigad att erhålla den förmån, som af många
så lifligt eftersträfvas.

Jag skall, herr talman, icke tillåta mig att ingå i någon närmare
granskning af Kong]. Maj:ts förslag, i hvad detsamma innefattar bestämmelser
om proportionella val. Det vill förefalla mig, som skulle
denna idé vara alltför ny för att nu kunna tillräckligt uppskattas, och
att man hyser farhågor för att nu mottaga densamma. Då jag således
tror, att denna idé icke har någon utsigt till framgång, så

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 41

förbigår jag denna fråga. Jag vill blott antyda, att, om detta förslag
angående proportionella val både varit upphöjdt till lag vid den tid,
då valen i Stockholm år 1893 egde rum, valet skulle hafva så utfallit,
att nio moderate blifvit invalda i riksdagen. Tvifvelsutan skulle många
i denna omständighet finna talande skäl för bifall till det kongl. förslaget,
liksom också många af dylik anledning skulle vilja förkasta
detsamma.

Då den mening, jag omfattat i utskottet, icke delats af någon
annan, dristar jag mig, åtminstone för närvarande, icke att yrka
bifall till min reservation, men jag skulle vilja till kammaren framställa
en vördsam och varm anhållan derom, att den måtte taga i noggrant
eftersinnande, huruvida icke bifall till Kongl. Maj:ts förslag med de
större eller mindre jemkningar, som kunna finnas erforderliga, kunde
bilda en hvilopunkt, från hvilken man under flera eller färre år skulle
kunna vara i tillfälle att söka vinna erfarenhet om de resultat, som
uti främmande länder med allmän rösträtt eller med en sådan till
större utsträckning än hvad nu är föreslaget derigenom ernåtts. Vare
sig man finner att utsträckning i rösträtten länder till samhällets
båtnad, eller medför söndergnagande af de värn, som hittills omgärdat
samhällsförfattningen, vare sig resultatet utfaller i den ena eller andra
af dessa rigtningar, så är jag fulleligen öfvertygad, att den sålunda
vunna erfarenheten skulle vara ytterst välgörande för den svenska
Riksdagen, då den framdeles går att fatta beslut i det ämne, hvarom
nu är fråga. Det gagn, som härigenom skulle kunna vinnas, tror jag
vara af en sådan omfattning och vigt, att det för närvarande icke
rätt kan öfverskådas, icke tillräckligt uppskattas.

Her Högstedt från Helsingborg: Jag har, herr talman, begärt

ordet för att gifva till känna, att jag gerna önskat framgång åt den
af herrar Bromée och Eriksson väckta motionen, att jag gerna såge,
att den politiska rösträtten blefve beskärd till och med dem, hvilka hafva
att till staten erlägga bevillning efter en till minst 500 kronor uppskattad
årlig inkomst, och jag tror, herr talman, att denna önskan
delas af mångfaldiga rundt om i landet. Efter min uppfattning skulle
regeringen hafva gjort väl i, om den för Riksdagen framlagt ett förslag,
som tillfredsstält denna önskan. Ty regeringen skulle dermed också
hafva visat, att den är fullt förtrogen med folkets i vår tid berättigade
anspråk och kraf, och att den gerna vill uppfylla dem.

Huruvida vårt folk för närvarande är moget för allmän rösträtt,
derom skall jag icke nu yttra mig. Men jag är fullt öfvertygad om
och vågar tryggt påstå, att under de 30 år, som förflutit sedan nu
gällande representationslag blef antagen, eu sådan utveckling har egt
rum hos vårt folk, att den politiska rösträtten borde hafva en vida
större utsträckning än den, vid hvilken vi nu hållit fast, ja, en vidare
än till och med den, som i Kongl. Maj:ts föreliggande proposition erbjudits.
Utskottet vill fortfarande stå fast vid status quo och söker
trösta oss med det förhållandet, att antalet af de på grund af inkomst

Angående
ändrade
tes tämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten.
(Forts.)

N:o 41.

Onsdagen deu 6 Maj.

Angående valberättigade, enligt den statistiska utredningen, under åren 1885—
ändrade 1893 ökats med mer än 50 procent. Men denna tillökning motsvarar
i fråga om icke den nämnda andliga utvecklingen. Bevisligen har folkskoleväsendet
dm politiska under dessa och föregående år starkt utvecklats och lemnat välsignelserösträiten.
rika frukter. Vetandets skatter hafva tillegnats äfven af de kropps(Forts.
) arbetande klasserna. Det politiska intresset har hos dessa medborgare
för länge sedan vaknat och är mångenstädes det lifligaste. Jag är
fullt öfvertygad, att den sjelfständighet och mognad i omdömet och
den erfarenhet, som erfordras hos personer, åt hvilka inflytande på
statens angelägenheter bör lemnas, finnas bland dem, hvilka skulle
erhålla politisk rösträtt, om den nämnda motionen blefve bifallen och
strecket sänkt till 500 kronor. Denna åtgärd, synes mig, skulle vara
i öfverensstämmelse med en sund samhällsutveckling.

Till mig har sändts en så lydande skrifvelse: k Helsingborgs röst rättsförening

anser, att regeringens rösträttsförslag är en alldeles
värdelös skenreform, enär det tager med ena handen, hvad det ger med
den andra, hvarför det enligt föreningens åsigt vore origtigt af Riksdagen
att antaga detsamma.»

Jag delar fullständigt den uppfattning, som denna skrifvelse uttalar.
Men jag skall icke nu göra något yrkande, utan tillåta mig
att vid voteringen sluta mig till det förslag, som under för handen
varande förhållanden synes mig mest antagligt.

Herr Nilson från Lidköping: Jag ber att med några ord få

angifva den ställning, jag intager till Kongl. Maj:ts rösträttsförslag:

Det är sedan många föregående riksdagar bekant, att jag tillhört
dem i Andra Kammaren, som förordat det s. k. 500-kronors-strecket,
och det är således lätt att förstå, att jag finner den af Kongl. Maj:t
nu föreslagna rösträttsutvidgningen vara tillmätt med allt för stor
njugghet.

Då regeringen omsider ansett sig böra tillmötesgå de så länge och
kraftigt framstälda krafven på en rösträttsreform, skulle det efter min
uppfattning hafva varit icke blott önskligt, utan äfven klokt, om steget
på en gång uttagits så långt, att regeringens förslag motsvarat, åtminstone
tillnärmelsevis, den utsträckning af rösträtten, som länge påyrkats
af de moderata rösträttsvännerna i Andra Kammaren och der
vunnit majoritet. Regeringen skulle då haft ett starkt parti såväl
inom som utom Riksdagen att stödja sig på, och detta skulle helt visst
bådat godt för rösträttsreformens slutliga lösning. Det nu framlagda
regeringsförslaget deremot synes knappt hafva vunnit understöd från
något håll. Att det icke kunnat tillfredsställa dem, som fordra allmän
rösträtt, det är ju helt naturligt. Märkligare är det nog, att ett så
blygsamt förslag till rösträttsreform kunnat hos våra konservative
högermän uppväcka en nästan panisk förskräckelse. Då nu så är, och
då icke heller de mera moderata mellanpartierna synas vara böjda att
antaga regeringens förslag i oförändrad form, så lärer väl dess öde
redan få anses så godt som besegladt.

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 41.

Ehuru jag för ruin del icke heller kan godkänna ifrågavarande Angående
förslag utan väsentliga förändringar, så är jag dock långt ifrån att
ställa mig fiendtlig till detsamma, och ännu mindre kan jag erkänna i fråga om
befogenheten af de hårda omdömen, som deröfver uttalats från skilda den politiska
håll, både till höger och till venster. Jag är tvärt om regeringen rösträtten.
tacksam både för de statistiska utredningarna och för det förslag, som (Forts.)
framlagts, ehuru jag icke finner mig af detsamma tillfredsstäld. Det
är redan någonting erkännansvärdt, att en regering med såutpregladt
konservativt skaplynne som den nuvarande likväl aktat på tidens tecken
så mycket, att hon tagit rösträttsfrågan i sin hand och uppfört den
på sitt program. Isen är dermed bruten, och det bör icke kunna
befaras, att regeringen efter detta första, sannolikt misslyckade försök
skall kasta yxan i sjön, utan allt fortfarande lägga sig vinn om rösträttsreformens
lösning på ett för samhällslifvets lugna och ostörda utveckling
betryggande sätt.

Vidare vill jag säga, att man icke bör allt för mycket undra på
eller klandra, att regeringen från sin ståndpunkt och med kännedom
om de skilda opinionerna i landet tagit detta sitt första steg med en
måhända alltför långt gående varsamhet. Rättvisan fordrar ock, att
man erkänner, att regeringens förslag i alla fall innebär ett, visserligen
icke stort, men dock beaktansvärdt tillmötesgående mot krafvet på
en utsträckt politisk rösträtt. Mig synes derför regeringens förslag böra
helsas välkommet, icke såsom en acceptabel lösning af rösträttsreformen,
men såsom begynnelsen till samförstånd och samarbete mellan regeringen
och de moderata rästrättsvännerna i landet, särskildt det reformvänligt
sinnade flertalet i denna kammare. Då på båda hållen råder allvarlig
önskan om rösträttsreformens snara genomförande i moderat rigtning
utan våldsam rubbning i de olika samhällsklassernas nuvarande magtställning,
. så må man väl kunna hoppas, att enighet mellan regeringen
och de moderata rösträttsvännerna skall kunna vinnas i de punkter,
hvari meningarna ännu skiljas åt.

De af dels friherre Barnekow m. fl., dels herr Johnsson afgifna
reservationerna med förslag till formulering af 14 § riksdagsordningen
innebära en ingalunda oväsentlig eftergift i de fordringar, som Andra
Kammarens flertal åtskilliga gånger förut uppstält såsom basis för en
rösträttsreform. Vill å andra sidan regeringen visa ett allvarligt
ytterligare tillmötesgående, så torde god förhoppning finnas för slutlig
sammanjemkning af meningarna. Regeringen borde lätt kunna inse,
att den ganska måttliga tillökning, valmanscorpsen skulle vinna genom
antagandet af nyssnämnda reservanters förslag, icke leder till någon
farlig, ja, icke ens synnerligen nämnvärd förskjutning af magtställningen
inom Riksdagen. Åt de framlagda statistiska utredningarna framgår
uppenbarligen, att den jordbrukande och fastighetsegande befolkningens
stora klass allt fortfarande komme att genom sitt antal intaga en i
hög grad dominerande sållning inom Riksdagen, äfven om dess öfvervigt
inom en eller annan valkrets möjligen skulle gå förlorad, men
sådant inträffar ju redan nu.

N:o 41. 42 Onsdagen den 6 Maj.

Herr grefve och talman! Under förhoppning, att regeringens
bestämmelser ^n^resse rösträttsreformens lugna och lyckliga genomförande icke
i fråga om skall svalna, och att en utjemning af differenspunkterna mellan det nu
clen politiska framlagda regeringsförslaget och utskottsreservanternas förslag skall
rostratten, kunna åvägabringas, samt att sålunda de moderata rösträttsvännerna
(Forts.) i Andra Kammaren ännu alltjemt må kunna påräkna regeringens
kraftiga medverkan för en sansad, men verklig och ej blott skenbar
rösträttsreform — vill jag, herr talman, nu gifva till känna, att jag
kommer att rösta för den af nämnda utskottsreservanter afgifna reservationen,
helst med den af herr Johnsson föreslagna formuleringen af
14 § riksdagsordningen, men eljest äfven med den utaf friherre Barnekow
m. fl. uppstälda redaktionen, för så vidt denna skulle hafva bättre
utsigt att af denna kammare antagas.

Herr Mankell: Jag kom till denna riksdag med bestämd föresats

att godkänna det förslag, som i denna fråga väntades från regeringen,
derest detsamma befunnes innehålla det ringaste verkliga framsteg,
den minsta effektiva ökning af valmännens antal — detta naturligtvis
blott såsom en afbetalning för framtiden och ett medel att fortfarande
verka för den allmänna rösträttens genomförande. Om således
regeringens förslag icke innehållit något annat än valmanscorpsens
ökande med de 4,600 personer, som enligt de statistiska utredningarna
skulle tillkomma, skulle jag icke velat taga på mig ansvaret att förkasta
detsamma, utan bifallit det.

Nu frågar jag emellertid, om något sådant kan vara möjligt, när
man betraktar alla de talrika garantier, som af regeringen blifvit
under flera former ifrågasatta, och Indika i det allra närmaste tillintetgöra
reformens verkningar. Till det gamla utskyldsstrecket och
till, hvad jag skulle villa kalla, det gamla taxeringsstrecket, genom
taxeringsmyndigheternas obehöriga inflytande på valmännens antal,
och hvilka streck redan nu betydligt minska de röstandes antal,
har regeringen, om jag icke räknat orätt, lagt ytterligare fyra särskilda
streck, nemligen först tvåårs-strecket, så kronoutskylds-strecket,
så ett skärpt taxerings-streck genom ett ökadt tillfälle till inblandning
från taxeringsmyndigheternas sida, och slutligen det streck, som består
i det för de större städerna föreslagna proportionella valsättet, och
hvilket särskildt är rigtadt mot hufvudstaden. Alla de utredningar,
som på senare tider varit synliga i afseende på verkningarna af
dessa streck, hafva gifvit vid handen, att, i följd åt dem, valmännens
antal sannolikt icke skulle ökas, utan snarare motsatsen.
Att i det hänseendet någon utredning icke föreligger, trots alla de
utredningar, som egt rum — men hvilka rört sig om helt andra förhållanden,
och sannolikt blott skett för uppskofs vinnande — anser
jag utgöra förslagets förnämsta brist och i och för sig vara ett tillfyllestgörande
skäl för afslag å detsamma. Det går icke an att i en
så vigtig grundlagsfråga som denna fatta ett beslut, hvars följder man
ej känner. Vare sig man tager regeringens förslag i sin helhet eller

N:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

delvis, så blir detsamma dock alltid ett språng ut i det okända. Vi Angående
böra i det hänseendet hafva fått tillräcklig varning genom beslutet vid bJ^^melsei1862
— 1863 års riksdag angående den kommunala rösträtten, utan fräga om
någon föregående statistisk utredning och utan att man således visste, den politiska
hvarthän detta skulle leda i framtiden. rösträtten.

I öfrigt har regeringen med tydlig och älskvärd upprigtighet för- (Forts.)
klarat, att den genom det framlagda förslaget visst icke vill åstadkomma
någon sådan förändring i rösträttsförhållandena, att derigenom
skulle åstadkommas någon omkastning i den nuvarande magtställningen
inom Riksdagen, d. v. s. icke afse just det syftemål, som genom
reformen skulle vinnas. Nej, det har den visst icke velat göra, utan
det hela innebär blott, om jag så får uttrycka mig, en familjeuppgörelse
mellan pluraliteten i Första Kammaren och pluraliteten i den
Andra i afseende på åtskilliga punkter, rörande Indika de ännu icke
sammanjemkat sina åsigter. Men med något sådant böra vi, verkliga
rösträttsvänner, icke taga befattning.

Nu har emellertid konstitutionsutskottet afstyrkt det kongl. förslaget,
men på grunder, som är rent motsatta dem, man skulle kunnat
vänta sig, nemligen med anslutning till herr statsrådet Akerhielms ståndpunkt,
eller att den utvidgning af de röstberättigades antal, som naturligen
skulle uppkomma genom inkomsttagarnes ökning i följd af det
fallande penningvärdet o. s. v., skulle vara alldeles tillräcklig för våra
förhållanden. Dertill har utskottet fogat åtskilliga anmärkningar utaf
ganska graverande beskaffenhet och hvilka jag för min del anser vara
sådana, att de i och för sig betinga ett afslag på regeringens förslag,
hvadan jag också till dem vill ansluta mig.

Deremot ber jag att få protestera mot den i utskottets betänkande
uttryckta uppfattningen, att bibehållandet af det nuvarande tillståndet,
i det närmaste orubbadt, skulle vara nödvändigt för en sund och normal
samhällsutveckling. Det är just detta stillastående i afseende på rösträtten
såväl som de flesta öfriga större politiska frågor, som underhållit
den jäsning och den oro i samhället, som man vill förebygga.

Likaså ber jag att få protestera mot den uppfattningen af utskottet,
att den allmänna rösträtten »helt visst är af den allmänna uppfattningen
i vårt land betraktad såsom alldeles oförenlig med en lugn och ostörd
samhällsutveckling», för så vidt med orden »allmänna uppfattningen» menas
pluralitetens uppfattning. Man skall vara både döf och blind för att,
med afseende på hvad under de senare åren i vårt land tilldragit sig,
icke kunna höra och se, att just pluraliteten af svenska befolkningen
är missnöjd med den nuvarande rösträtten och vill hafva en ganska
bestämd och afgörande förändring i afseende på densamma.

Nu ha emellertid åtskilliga reservanter från Andra Kammaren förenat
sig om ett delvis antagande af det kongl. förslaget. De ha nemligen
velat nedsätta det föreslagna bevillningsstrecket från eu och en
half krona till en krona; de ha intagit åtskilliga lägenhetsinnehafvare
bland de röstberättigade och slutligen afstyrkt det proportionella valsättets
införande, men deremot bibehållit tvåårsstrecket och äfven det

N:o 41. 44 Onsdagen den 6 Maj.

Angående skärpta taxeringsstrecket. Men då äfven i afseende på deras förslag
bestämmelser icke f°refinnes någon statistisk utredning och äfven dess antagande såi
fråga om ledes skulle vara ett språng i det okända, kan jag för min del icke
den politiska vara med om detsamma, äfven om jag eljest skulle kunna hysa
rösträtten, sympatier derför.

(Forts.) Hvad beträffar de öfriga motioner, som blifva väckta, skulle jag

gerna till dem vilja ansluta mig, om för dem funnes den ringaste utsigt
till framgång, d. v. s. att Första Kammaren skulle antaga dem.
IJr den i början angifna synpunkten, nemligen såsom en afbetalning
för framtiden och såsom ett medel att fortfarande verka så mycket
kraftigare och bättre för den allmänna rösträtten, skulle jag kunna gå
in på såväl herr > Brom ées förslag om 500-kronors-strecket som herr
Perssons i Tällberg förslag om rösträttens utvidgning till det kommunala
strecket och äfven herr Erikssons i Bäck förslag om införande af den
graderade röstskalan enligt belgiskt mönster. Men då ingen utsigt
förefinnes, att hvarken denna kammare eller Första Kammaren skall
gå in på dylika förslag, finner jag för min del icke någon anledning
att frångå min en gång fattade åsigt i afseende på den allmänna rösträttens
berättigande såsom den principielt vigtigaste, såsom enda sättet
för åstadkommande af en verklig lösning af rösträttsfrågan, såsom det
enda sättet att en gång införa full medborgerlig likställighet och såsom
den enda med politisk rättvisa och klokhet öfverensstämmande reform.

Det är derför, herr talman, som jag anhåller att fortfarande få
yrka på bifall till den af mig och herr David Bergström väckta motion.

Herr Palme: Herr talman! Jag förstår väl, hurusom det nu

föreliggande kongl. förslaget i vida kretsar bland de orepresenterade i
vårt land har blifvit. uppfattadt som en handske, kastad i ansigtet på
det stora flertalet af Sveriges folk, som är i afsaknad af all delaktighet
i afgörandet af fosterlandets politiska angelägenheter, ja, såsom ett
uppenbart hån mot de mångtusende, för hvilka rösträttsfrågan allt mera
börjar att blifva en lifsfråga. För min personliga del vill jag, huru
missnöjd jag än kan vara med det föreliggande, i nästan alla detaljer
otillfredsställande förslaget, dock bemöda mig om att bedöma detsamma
med största möjliga lugn och oveld, då jag väl känner, hurusom regeringen,
stäld emellan tvenne eldar, haft en mycket svår position, en
position, som den naturligen icke varit vuxen att uppbära. Jag erkänner
äfven med den näst föregående talaren, att det föreliggande
förslaget i visst afseende från regeringens sida kan betraktas såsom ett
tillmötesgående. Men, mine herrar, det är endast de stora statsmännen,
som ega den gåfvan att förstå hvad som rör sig i ett folks innersta
tanke- och känslodjup, som ega den siareblicken, att de blifva sitt
folks banérförare och förgångsmän och som lagstifta icke för stundens
små behof och allsköns tillfälligheter, utan med blicken fästad på framtiden.
För de små statsmännen är deremot stunden allt. Eu tillfällig
majoritets lättköpta gunst är målet, och medlet heter kompromiss. A ena
sidan heter det i statsrådsprotokollet för den 20 mars: valrätten »ut -

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 41.

sträckt till den del af folket, som hittills saknat densamma», men å Angående
andra sidan: »samma säkerhet som hittills, att Andra Kammarens , ä''ldra(le

1 UCStClMHHClSGr

sammansättningoär betryggande för eu s. k. normal och sund samhälls- j fråga om
utveckling». A ena sidan ett magert brödstycke, kastadt åt deden iiolitiska
hungrande, och å andra sidan: vi böra för all del icke stöta oss med rösträtten.
Törsta Kammaren! Jag vill icke för tillfället ingå på de statistiska (Forts.)
utredningar, som ligga till grund för det kongl. förslaget. Icke heller
vill jag ingå på de siffer-konseqvenser, som deraf kunna härledas, viss
såsom jag är, att denna del af frågan blir både grundligt och skarpt
behandlad under dagens debatt. Jag vill endast med afseende å den
kongl. propositionen i dess helhet såsom min uppfattning framhålla, att,
när »det vidunderliga» inträffat, att från en kongl. svensk regering ett
rösträttsförslag framkommit, detta förslag bör vara mera tillfredsställande
och åtminstone i formelt hänseende bättre hopkommet än det nuvarande.

Jag vill i detta hänseende endast påpeka, att den förnämsta anledningen
till klander mot nuvarande § 14 i riksdagsordningen icke
endast icke blifvit undanskaffad, utan i än ytterligare grad skärpt.

För min del anser jag, att penningstreckets höjd i det hela är af jemförelsevis
underordnad betydelse; 5,6, 7 eller 8 hundra kronors minimum
för rösträtts utöfvande betyder ungefär detsamma. Det är den bestämmelsen,
att politiska rättigheter skola göras beroende af en beskattning,
som jag anser vara orättvis. En medborgares politiska rättigheter,
hans rätt att lägga sin röst, sitt ord i vågskålen i fosterlandets
och i mer eller mindre direkt mån hans eget lifsintresse, de måste
byggas på en fast och af inga tillfälligheter beroende grund, men så
är icke förhållandet hvarken med nuvarande § 14 eller mod den, som
Kongl. Maj:t vill sätta i stället för den nuvarande. Enligt båda dessa
heter det, att rösträtt tillkommer en hvar i kommunens angelägenheter
röstberättigad, inom samma kommun bosatt man etc. Således beror
enligt bestämmelserna i dessa båda paragrafer valrätten i främsta rummet
och för det första på vederbörande förordning om kommunalstyrelse,
för det andra på bevillningsförordningarna och för det tredje på taxeringsnämnderna.
Kommunalförordningarna äro, såsom vi veta, af civillags
natur, till följd hvaraf de kunna ändras hastigt och lustigt af eu tillfällig
riksdagsmajoritet, med stöd kanske af en partiregering, och på
detta sätt kunna rätt hastigt nya streck, det ena efter det andra, sättas
in i en kommunalförordning, således hindra rösträttens tillämpning.
Bevillningsförordningarna kunna afgöras genom gemensamma voteringar,
hvarvid skattefrihet och huru höga bevillningsfria afdrag som helst
kunna bestämmas. Genom en gemensam votering kan helt enkelt all
inkomstskatt borttagas, och bestämmelse fattas, att statens behof skola
på annat sätt fyllas, men huru går det med den på dessa omständigheter
baserade rösträtten? Att bygga medborgares heligaste rättigheter på
så lösa grunder som dessa, det är, som om man ville bygga en kyrka
på en gungfly.

Taxeringsnämnderna, hvilka, såsom bekant, väljas enligt det kommunala
fyrktalsväldets skala, hafva i sitt skön att bestämma uppskatt -

N:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Angående ningen och afgöra tillämpningen af de utaf Riksdagen bestämda skattebcsrmmdser
dragen, och hvilka, jag tvekar icke att begagna ett sådant uttryck,
7fråga om orättrådigheter, som dervid kunna begås, derpå kunna hemtas exempel
den politiska från taxeringarna här i Stockholm. Granskar man nemligen taxeringsrösträiten.
statistiken här i Stockholm, skall man finna, att antalet af dem, hvilka
(Forts.) äro uppskattade till en inkomst under 800 kronor, vexlar i procent af
hela antalet uppskattade. Granskar man närmare och fäster sig särskildt
vid vissa taxeringsdistrikt i Stockholm, lärer man finna, att det konseqvent
skrider ned under 800-kronors-strecket för en hel del medborgare
i vissa kretsar det år, hvars beskattning ligger till grund för deras
politiska rättigheter. Granskar man ännu närmare och går in i speciella
fall, torde man finna, om man gör sig den mödan, fall, då personer
blifvit två år uppskattade till 850 å 900 kronor för att det tredje år,
det år, som skulle konstituera deras rösträtt, blifva nedsatta till 750
kronors beskattning. Jag vill icke inför kammaren stämpla ett sådant
tillvägagångssätt med dess rätta namn, utan öfverlåter detta åt kammaren;
men jag hemställer till kammaren, huruvida man med jemnmod kan
se, att, då det gäller att föreslå något nytt, en reform rörande rösträtten,
sådana bestämmelser fortfarande bibehållas, hvilka kunna gifva
anledning till dylikt. Rörande förslagets detaljer, skall jag icke sysselsätta
mig något med dem, annat än med det förslag till proportionelt
valsätt, som regeringen framstält. Jag vill påpeka för kammaren, att
detta förslag är fyrtio år gammalt, och att den på detta område kanske
förnämsta auktoriteten i vårt land, professor Phragmén, i sin bok om
proportionella val skrifver om just detta förslag, som regeringen nu
framstält, att »denna metod har nästan endast historiskt intresse»; och
det är icke utan ett visst medlidsamt löje, som han påpekar, att denna
metod »ännu icke helt och hållet upphört att tillämpas i Danmark».
Det är denna metod, vi vilja införa i Sverige. Denna föråldrade, på
ett historiskt museum bäst passande metod, som i Danmark tillämpats
allt sedan 1855 och, såsom olämplig, redan 1890 afskaffats vid utskottsvalen
i danska folketinget, det är denna valmetod, som regeringen, full
af helig reformationsentusiasm, kommit och bjudit svenska Riksdagen
såsom något godt och nytt.

Att den icke är något nytt, har jag förut visat. Men den är icke
heller något godt. Jag vill framhålla ett par tungt vägande anmärkningar
mot detta förslag. Metoden tillgodoser icke i tillräcklig mån
den enskilde valmannens rätt. Den innebär, att han skall ega fullt
klar insigt om, att ordningen af namnen på valsedlarna icke innebär
hans egen större eller mindre sympati för den ena eller andra kandidaten,
utan partiets större eller mindre sympati för dessa kandidater.
Metoden fordrar nemligen den allra mest blinda underkastelse under
en partistyrelse. Ty hvarenda röst, som icke strikte följer parollen från
partistyrelsen, den rösten är bortkastad. Men detta oaktadt, oaktadt
således de särskilda partiernas listor utgöra ett väsentligt element i hela
denna valmetod, så gör metoden ingenting för att kontrollera, att dessa
vallistor äro tillkomna på legitimt sätt, utan öfverlemnar det åt det

N:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

privata parti-initiativet. Partistyrelsen blir sålunda så godt som enväldig.
Jag erinrar om hvad Fredrik Bajer, som är den, som inom
Skandinavien mest ifrat för det proportionella valsättets införande, härom
yttrat. Han säger:

»Jag ser, att regeringen i sin rösträtt sproposition föreslår det system,
som begagnas vid val af danska landstingsman. Skulle den danska
vallagen ändras i detta hänseende, skulle man utan tvifvel afskaffa
detta föråldrade system — liksom folketinget 1890 afskaffade det vid
sina utskottsval. Det är mycket tidsödande och besvärligt. Och alla
väljare måste visa den blindaste lydnad emot den lilla klick af ledare,
som bestämma, i hvilken ordning kandidaterna skola uppställas. Det
ringaste fel kan vara ödesdigert. Då jag sjelf har varit valman, talar
jag af egen erfarenhet. Af fruktan för feltag tillät man icke en gång

— det var vid det senaste allmänna landstingsvalet i Köbenhavn 1890

— valmännen sjelfva att skrifva sina röstsedlar. De skrefvos af några
få dertill anstälda och aflönade personer».

Den förnämsta invändningen mot denna valmetod är likväl den,
att den offrar för mycket åt slumpen. Då, som bekant, valsedlarna,
allt efter som de öppnas, förses med löpande nummer, och då dessa
nummer ligga till grund för den ordning, i hvilken valsedlarna uppropas
och användas, så beror det helt enkelt af en slump, i hvilken
ordning sedlarna komma. Jag skall visa med ett praktiskt exempel,
hvart detta skulle kunna leda.

Jag tager till exempel sista valet i Stockholms andra valkrets.
De liberala disponerade 1233 röster. Utan tvifvel skulle, om detta valsätt
då tillämpats, den liberala partiledningen uppstält såsom förnämsta
kandidat namnet Sixten von Friesen. Sedermera skulle det gält att
uppsätta det namn, som skulle kommit derefter. Ja, några skulle vilja
hafva ett namn, andra ett annat, de flesta troligen Fredholm; men de
liberala nykterhetsvännerna skulle troligen sagt: »vi vilja hafva Oscar
Eklund», och de andra skulle satt upp Fredholm. Antag, att Fredholm
på det sättet fått 700 och Eklund 533 röster för sina namn. Nu
skrider man till val och uppräknande af sedlarna. Valförrättaren läser
upp första namnet på hvar sedel: Friesen, Friesen, Friesen etc., tills
510 röstsedlar med Friesens namn blifvit upplästa. 510 var valqvoten.
Derefter strykas alla sedlarna med Friesens namn, och valförrättaren
fortsätter. Nu kunna tre fall inträffa. Antingen tiar bland de redan
upplästa 510 röstsedlarna ett stort antal innehållit såsom andra namn
Eklund; i så fall blir han icke numro två, utan han blir helt enkelt
icke vald. Eller också kan det hända, att dessa valsedlar till väsentligt
antal hafva innehållit Fredholms namn, och i så fall blir han icke vald.
Eller också kunde det hafva inträffat, att t. ex. 250 valsedlar innehållit
Fredholms och 250 Eklunds namn, och då hade ingendera gått in.
Nu är det visserligen sant, att de kunna gå in vid den i en senare
punkt omnämnda korrigeringen af den första uppläsningen; men det
är icke säkert, utan det kan hända, att någondera af dem blir alldeles
utanför.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten.
(Forts.)

>’:0 41.

[Onsdagen den 6 Maj.

Angående Eu annan olägenhet är, att metoden uppmuntrar till att med klok

ändrade sönderdelning af ett litet, väl disiplineradt parti åt detta parti skaffa
fråga om ett otillbörligt stort inflytande på valet. Låt oss t. ex. taga valet i
den politiska Malmö och antaga, att 1000 personer rösta. Det är fyra, som skola
rösträtten, väljas. Valqvoten är då 250. Antag vidare, att det är 650 väljare af
(Forts.) högern och 350 af venstern. Om rösterna afgifvas utan vidare sönder delning

af partiet, så skulle enligt regeringens förslag högern tillsätta
3 och venstern 1 plats. Men nu antaga vi, att venstern är så väl
disiplinerad, att den kan med fullt bibehållande af herraväldet öfver
partiet sönderdela det i 2 grupper på 175 personer hvardera. Hvad
blir då följden? Jo att dessa 350, som eljest skulle få 1 plats, i
stället få 2 platser. Om herrarne sjelfva göra experimentet, så fa
herrarne tydligt se detta. Och jag föreställer mig, att det icke kan

anses lämpligt att antaga en valmetod, som gifver utrymme till sådana
tillfälligheter.

Detta om sjelfva valmetoden Hvad regeringen tänker beträffande
att införa proportionella val endast i några få valkretsar, medan i samtliga
öfriga vårt lands valkretsar det absolutaste majoritetsvälde skulle bibehållas
gällande, detta synes mig vara biand de största orättvisorna i
det föreliggande förslaget. Jag har på måfå tagit ett hundratal valkretsar
på landet och gått igenom tidningarna från 1893 och försökt
att få fram, huru många röster kommit på minoritetspartierna och
hvilka politiska partier dessa röster eller representanterna för dessa
röster skulle tillhöra, om de kommit in i Riksdagen. Det var 94 valkretsar,
och jag har funnit, att dessa 94 valkretsar representeras för
närvarande af 43 personer här i kammaren, hvilka vid 1894 års
Riksdag tillhörde det nya landtmannapartiet, 38, som då tiiihörde gamla
landtmannapartiet, och 13 af folkpartiet. Om det hade varit proportionelt
valsätt i dessa 94 valkretsar, hvarvid alltså fordrats, att de varit
sammanslagna till ett färre antal, så hade följden blifvit den, att det
gamla landtmannapartiet fått 43 platser i stället för 38 och det nya
38 i stället för 43. Det hade således blifvit en vinst för det gamla
af 5 platser och en förlust, om jag så får öfversätta det, för protektionisterna
af 5 platser. Jag bär nämnt detta för att visa, hviiken orättvisa
det är att i några få valkretsar införa en dylik valmetod, medan
majoritetsväldet råder för öfrigt. Det kan icke blifva något rigtigt
uttryck för partiställningen i landet i dess helhet.

Dessutom bör denna kammare taga i betraktande, att om ett sådant
valsätt tillämpas endast i några större städer, så blir följden, att det
blir Första Kammarens filial i denna kammare, som på detta sätt till
sitt antal ökas; och denna öfvervigt vid de gemensamma voteringarna
föreställer jag mig, att icke denna kammares sparsamhetsvänner vilja
gifva Första Kammaren.

Jag ber att få säga ännu ett par ord. Gång på gång har Andra
Kammaren fordrat en ändring i den kommunala rösträtten. Gång på
gång har Andra Kammaren enat sig om 500-kronors-strecket för den
politiska rösträtten. Men lika många gånger har Första Kammaren

Jt:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

sagt ett bleklagd nej, och äfven om den skenreform, som Kong!. Maj:t
nu föreslagit och hvilken enligt mitt förmenande icke är annat än en
xösträttsreform baklänges, har Första Kammaren genom sin särskilda
talman inom Konungens råd redan sagt sitt nej, så att frågan kan
anses fallen.

Då det således dröjer åtskilliga år, innan denna fråga på nytt på
allvar kommer upp, så gör Första Kammaren rätt, om den undertiden
tager i öfvervägande de ord, som Harcourt 1894 efter budgetens genomdrifvande
yttrade mot lord Salisburys dödfödda försök att föröka öfverhusets
inflytande på de finansiella lagarna. Han yttrade: »en enda
rösts öfvervigt i underhuset är ett mera tillfredsställande uttryck för
folkets vilja än 400 lorder». Det vore väl, om Första Kammaren, tills
denna fråga på nytt och på allvar kommer upp, ville taga dessa ord i
öfvervägande. Eljest kan lätt ett annat engelskt ord blifva uppböjdt
till paroll i denna Andra Kammare, och det är det märkliga ordet:
»en din g or mending», afskaffande eller reform af Första Kammaren!

Jag anhåller att tills vidare få yrka bifall till den af herrar Mankel!
och Bergström väckta motionen.

Herr friherre Barnekow: Herr talman! Mine herrar! Om

man genomser detta betänkande, skall man snart finna, att utskottets
beslut uteslutande är dikteradt af Första Kammarens ledamöter.
Första Kammarens ledamöter hafva varit fullkomligt enige deruti, att
de hemstält om afslag å Kongl. Maj:ts proposition. Och de hafva
gjort det särskildt af den anledning, att de ansett en sådan förändring
icke vara nödig och nyttig. Ja, de anse — det framgår af motiveringen
— till och med, att den skulle verka skadligt för samhällsutvecklingen.
Ja, mine herrar, jag kan icke annat än gratulera
personer, som lefva så lugnt och stillsamt, att de finna, att allting
i denna fråga är väl bestäldt och några reformer ej behöfliga härvidlag.
De hafva icke tagit den ringaste notis om och tänka ej
alls på allt, som förekommit, gående ut på införande af utvidgad
rösträtt. Jag gratulerar dem. De lefva ett lugnt och stillsamt lif.
Men för min del kan jag icke öfverensstämma med dem i detta hänseende.
Jag tror verkligen, att något härutinnan bör göras. Ja,
mine herrar, för 18 år sedan yttrade jag mig i Första Kammaren
för att en sådan sak som utvidgad rösträtt var befogad. Och jag
sade då på samma gång, att jag ville uttrycka min glädje öfver att
jag redan då insett befogenheten deraf, så att ingen kunde säga en
gång, då frågan på allvar förekomme, att jag tvungits af omständigheterna,
utan att jag följt min öfvertygelse.

Hvad åter Andra Kammarens ledamöter beträffar, ha de ju alla
aflemnat reservationer. Vice ordföranden har lemnat en reservation
utan att säga skälet, hvarför han reserverat sig. En annan af Andra
Kammarens ledamöter har aflemnat en reservation, som går ut på att
valrätt skall tillkomma »inom den kommun, der han bosatt är, en
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man». Då

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 41. 4

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten.
(Forts.)

Nso 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Angående jag laser herr Elowsons motivering från början, pekar den helt och
bestmmelser allmän rösträtt, men slutligen yrkar han dock hvad jag

7fråga om n7ss angaf. Jag vill äfven göra kammaren uppmärksam på ett moment
den politiska i hans motivering. Han säger, att, när kommunalt röstberättigade
rösträtten, personer ha rättighet att deltaga i val till Första Kammaren, de väl
(Forts.) äfven böra hafva rättighet att deltaga i val till Andra Kammaren.

Ja, mine herrar, om man skulle deraf få döma, att han ville uppställa
samma valnorm för Andra Kammaren, som tinnes för Första
Kammaren, då tror jag, att han skall få många ledamöter af Första
Kammaren med, som gå in på den saken. Men jag vill påpeka, att
det är en betydlig skilnad mellan att rösta efter fyrk eller per
capita.

Slutligen skall jag be att få komma till den af mig och fem
andra ledamöter inom denna kammare aflemnade reservationen. För
vår del ha vi icke kunnat ingå på Kongl. Maj:ts förslag. Ett af
skälen dertill är, att vi icke kunnat ingå på de proportionella valen.
Vi hafva icke mycket sysselsatt oss med sjelfva beskaffenheten af de
proportionella valen. Men vi hafva ansett, att, när icke proportionella
val kunna införas öfver hela riket, det icke heller vore lämpligt och
gagneligt, att de skulle tillämpas i en del valkretsar. Dessutom kunna
med den lag, som redan finnes, de städer, som nu äro indelade i
valkretsar, äfven delas i lika många valkretsar, som de skola välja
riksdagsmän. Då kommer det att dervidlag blifva fullkomligt samma
förhållande, som det är på landet. Vidare ha vi ansett det orätt,
att Kongl. Maj:t i sitt förslag icke upptager, att lägenhetsegare, som
hafva hus på annans mark, skulle få deltaga i valet. Vi hafva derför
ansett, att om dem bör gälla i motsvarande del detsamma, som skulle
gälla om personer, som arrendera jordbruksfastighet, hvilka — ehuru
jemväl under annan förutsättning — skulle hafva rösträtt, om fastighetens
taxeringsvärde ej understege 3,000 kronor. Ytterligare ett
skäl för oss har varit, att Kongl. Maj:t föreslagit, att för inkomsttagare
strecket skulle flyttas till 600 kronor, och derjemte, att de
skulle hafva betalt sina förfallna utskylder under de två åren närmast
före valet. Hvad detta beträffar ha vi sällat oss till Kongl. Maj:t i
det hänseendet, att vi antagit ett streck af 600 kronor. Ja, mine
herrar, det är egentligen härför, som det höjts så mycket klagomål
emot oss. Man säger: att vi, som gjort detta, ha förr ofta uttalat
oss för det kommunala strecket; hvarför göra vi ej det fortfarande —
har någonting inträffat, som gjort, att vi behöft ändra åsigter? Ja,
mine herrar, det är hvad det har gjort. Det har inträffat någonting.
Det har inträffat, att Kongl. Maj:t yttrat sig i denna fråga. Regeringen
har yttrat sig i denna fråga, som den aldrig förut gjort. Det har
kommit förslag från regeringen. Och regeringen har föreslagit dessa
600 kronor. Om man verkligen vill någon rörelse i detta hänseende,
såsom herr Mankell yttrade sig, ja, då bör man också vara med om
detta förslag. Han sade, att han ej vill något stillastående, utan vill
gå framåt. Ja, vill man, att det skall gå framåt, bör man också

N:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

begagna sig af ett tillfälle, då det kan gå framåt. Mine herrar! Det
är icke en viss kategori, ett visst parti inom Andra Kammaren, som
bestämmer i rösträttsfrågan. Vore det ett visst parti, som gjorde det,
vore den snart afgjord. Men det är bär andra faktorer att räkna
med. Vi måste räkna med regeringen och Första Kammaren. Om
nu regeringen gjort ett förslag, skola vi då fortfarande ställa oss på
samma ståndpunkt, hålla envist fast vid den kommunala rösträtten,
eller skola vi förflytta oss för att få regeringen på vår sida? Om vi
få regeringen på vår sida, hafva vi endast Första Kammaren emot
oss. Men, mine herrar, lättare skola vi väl kunna vinna den, om vi
flytta oss uppåt, än om vi fortfarande stå qvar på samma ståndpunkt.
Jag vill äfven påpeka, att om vi gå till vårt grannland
Norge, som väl icke är, åtminstone icke anses vara, ett mycket
konservativt samhälle, så finna vi, mine herrar, att man der ej vågat
lemna städerna rösträtt intill 600 kronor, utan bibehållit 800-kronorsstreck.
Märk väl, att detta gäller der endast städerna; på landsbygden
är der 500-kronors-strecket fortfarande gällande. Herrarne
veta, att jag i allmänhet icke är vän af städerna, särskildt icke de
stora städerna. Än mindre har jag blifvit det, då jag i dag hörde
en representant här ifrån Stockholm säga, att de i närvarande stund
ha sådana förtroendemän, att han icke visste, med hvilket namn han
skulle benämna dem. När förhållandena äro sådana för närvarande,
huru skulle det då gå, om vi, så att säga, flyttade oss ännu längre
nedåt, tv man har ofta funnit, att exempel tagas uppifrån och verka
nedåt. Jag känner mig i allmänhet icke mycket ängslig. Allra minst
är jag rädd i politiken, kanske snarare litet för djerf, men i detta
fall kan jag icke neka till, att jag verkligen är rädd för att lemna
dessa större städer alltför stor magt.

När vi nu i alla fall gått så långt och flyttat strecket så pass
ned, att vi lemnat städerna större frihet, än man vågat göra i vårt
broderland Norge, då hemställer jag till er, mine herrar, om vi icke
varit något liberala i detta afseende.

Slutligen föreslår Kongl. Maj:t, att för rättigheten att rösta skulle
fordras, att man erlagt en skatt af minst 1 kr. 50 öre. Äfven detta
har klandrats mycket, och man har sagt, att det vore ett tillhakagående.

Ja, mine herrar, vi reservanter hafva äfven ansett detta vilkor
för strängt och hafva derför nedsatt summan till 1 krona, men deremot
hafva vi godkänt Kongl. Maj:ts förslag, att skatten skall betalas
under två år näst före det år, valet sker, och blifva då inkomsttagarnes
skyldighet lika med fastighetsegarnes, ty de betala sin skatt år ut
och år in, icke derför att de kanske äro så ordentliga, utan derför
att de äro tvungna dertill. Ty om de icke betala, kan hos dem
skatten på exekutiv väg uttagas, men med inkomsttagarne är det icke
alltid förhållandet.

Huru kommer nu denna bestämmelse att verka? Den kommer
att verka på det sättet, att t. ex. för rättighet att välja riksdagsman

Angående
ändrade
bestätnm.elser
i fråga om
den politiska
rösträtten.
(Forts.)

N:o 41.

Onsdagen den 6 Maj.

Angående
ätidrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten.
(Forts.)

till Andra Kammaren skulle vid sista valet 1893 ha fordrats, att valmännen
erlagt skatt under åren 1891, 92 och 93. Vid nästa val,
nu 1896, skulle efter vårt förslag, och Kongl. Maj:ts äfven, fordras
för valrätt, att man betalt skatt under 1894 och 1895 samt slutligen
för att uppfylla vilkoret för kommunal rösträtt, att man betalt den
skatt, som förfaller i februari 1896. Alltid skulle, för att få valrätt
enligt vårt förslag, fordras, att skatten ordentligt erlades hvarje år,
och jag får säga, att den person, som visar sådan ordning och är så
mån om att uppfylla sina pligter mot staten och det allmänna, att
han betalar sin skatt år efter år, den vill jag gerna ge rättighet att
deltaga i de allmänna angelägenheterna.

Om man tar herr Johnssons reservation, som står oss mycket
nära, hvad inträffar då? Jo, mine herrar, då måste skatten för 1894
betalas i februari 1895, och 1895 års skatt i februari 1896, men
1893 års skatt, som betalas i februari 1894, den behöfver nu ej
betalas för att ega rösträtt 1896. Detta är en skilnad, som jag vill
påpeka.

Vidare skall efter vårt förslag skatten betalas under de respektive
åren, men enligt herr Johnssons förslag kan man det sista året, då
röstningen skall ske, betala skatten för de båda föregående åren, och
då inträffar det mycket lätt, mine herrar, att det kan finnas andra
personer, som betala denna skatt för de valmän, som underlåtit det,
och det är detta, vi velat förekomma. Vi ha velat ställa inkomsttagarne
på den grund, att de så mycket som möjligt skola känna sin
pligt att uppfylla sina åligganden till staten. Ja, men, frågar man
oss, hvarför har ni frångått er förut uttalade åsigt att lemna rösträtt
ned till inkomsttagare af 500 kronor? Härpå vill jag än en gång
svara, att vi ej frångått vår åsigt, men vi hafva ansett, att om vi ej
på en gång kunna nå vårt mål, så vilja vi, om det lättare låter sig
göra, i olika repriser inslå på den vägen.

Mine herrar, jag står i fråga om reformer fortfarande på samma
ståndpunkt som förut, och det kan vara möjligt, att dessa åsigter i
mig inplantats af en gammal frisinnad man, som gaf mig de första
tankarne i politiskt hänseende. »Jag skall säga eder», sade han, »stå
icke för mycket emot reformer, men tag ej heller för stora steg, utan
ge efter någon gång då och då; folket hålles vid bättre humör, om
man följer denna princip, än om man tar stora, väldiga steg». Det
ligger onekligen mycken sanning i detta. Vi kunna ju bara tänka
på den tiden, då landtmännen icke hade magten inom Riksdagen, och
huru det var då. Då yrkades på afskrifning af grundskatterna, på
borttagande af skjutsen, och att alla kommunalt skattskyldige skulle
deltaga i tingshusbyggnad. Då jag kom upp till Riksdagen, ansågos
dessa åsigter vara radikala, och de, som förfäktade dem, ansågos icke
som det skyddande elementet, utan tvärtom. Huru har det nu gått?
När landtmännen till en början önskade få grundskatterna afskrida
på 37 år, gick det i stället på 15 år, och hvad de önskade i fråga
om tingshusbyggnad gick på 1 år, och slutligen, i stället för hvad de

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 41.

länge önskat beträffande säteriernas förhållande till vägarne, gick
reformen i vägfrågan helt och hållet igenom på 1 år. Ja, så går
dét, om man håller för länge emot; man får slutligen ta allt för stora
steg, och det tror jag icke är klokt.

Nu är det klart, att när man ställer sig på det riset, som vi
reservanter gjort, kan man om oss säga, som en person sade till mig:
»det duger icke, att ni är liberal, utan antingen skall man vara konservativ
eller radikal, ty de liberala bli klandrade från båda sidor».
Ja, det är mycket möjligt, och derpå äro vi beredda, men vår afsigt
har varit ärlig och vi sträfva fortfarande till samma mål.

För närvarande skall jag icke yttra mig vidare i denna fråga,
ty det är mycket sannolikt, att jag uppkallas igen. Derför skall jag,
som sagdt, icke uppta kammarens tid, utan får jag, herr talman,
anhålla om bifall till den af mig med flere andra-kammarledamöter
afgifna reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden, men ännu åtskilliga talare
anmält sig vilja afgifva yttrande i föreliggande fråga, uppsköts den
vidare öfverläggningen i detta ämne till i afton kl. 7, då detta sammanträde
enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas.

§ io.

Från Riksdagens fullmägtige i riksbanken hade till kammaren
ingått en skrifvelse af följande innehåll:

Till

Riksdagens x\ndra Kammare.

Fullmägtige i riksbanken få härmed vördsamt anmäla, att advokatfiskalen
K. Hj. A. Nekrman i skrifvelse till fullmägtige afsagt sig det
honom vid innevarande riksdag meddelade uppdrag att vara tredje
suppleant i riksbankens styrelse. Stockholm den 6 maj 1896.

Pehr Khrcnhchn. ]{. Törnebladh.

-/. TF. Aniherg. Tom LHjcwalch.

Efter uppläsande häraf beslöt kammaren att, med anledning af
den sålunda gjorda afsägelsen, val af en suppleant för fullmägtige i
riksbanken skulle företagas; och uppdrog kammaren verkställigheten
häraf åt de vid detta riksmöte af kammaren redan tillsatte valmän
och suppleanter för utseende af Riksdagens fullmägtige i riksbanken
jemte deras suppleanter.

Andra Kammarens Prat. 1896. N:n dl. 5

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten.
(Forts.)

So 41.

Justerades
skildes kl. 3,is

Onsdagen den 6 Maj.

§ 11-

protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åte.
m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Victor Pettersons boktr , 1896.