RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1896:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 30.

Torsdagen den 16 april.

Kl. 7 e. m.

Kammarens förhandlingar leddes under detta sammanträde af
herr vice talmannen.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 9 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Herr E. Svensson från Karlskrona aflemnade en motion, n:o 241,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående undervisningen i geografi
vid de allmänna läroverken in. m.

Denna motion bordlädes.

§ 3.

Efter föredragning al herr G. Odqvists i senaste sammanträdet
bordlagda motion, n:o 240, beslöt kammaren öfverlemna densamma
till behandling af konstitutionsutskottet.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden n:is 6, 7 och 8.

§ 4.

Efter föredragning dernäst af statsutskottets memorial n:o 38,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande
riksstatens femte hufvudtitel, blefvo de af utskottet i nämnda memorial
föreslagna voteringspropositioner af kammaren godkända.

Andra Kammarens Prof. 18.9(1. N:o 30.

N:o 30. 2 Torsdagen den 16 April, e. m.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

bevillningsutskottets betänkande n:o 21;

bankoutskottets memorial n:is 9 och 10;

lagutskottets utlåtanden n:is 59, 60 och 61; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18.

§ 6.

Ordet begärdes af

Herr Collander, som yttrade: Jag hemställer, att först bland

två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för nästa plenum
måtte uppföras bevillningsutskottets utlåtande n:o 21 angående vissa
ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.

Herr Vahlin: Jag deremot skulle vilja föreslå, att konstitutionsutskottets
memorial n:o 6 angående fullbordad granskning af statsrådsprotokollen
måtte uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för lördagens plenum.

Herr Collander: Skälet för min begäran är det att, om kam rarne

stanna i olika beslut, frågan kunde göras till föremål för gemensam
votering på samma gång som öfriga ärenden, rörande hvilka
gemensam votering skall ega rum.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan
propositioner af herr vice talmannen gifvits å hvardera af de olika
yrkandena, biföll kammaren den af herr Collander gjorda hemställan.

§ 7.

Om med- Till afgörande förelåg Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts

delande af utlåtande n:o 16, i anledning af väckt motion om meddelande af
nya bestäm- nya bestämmelser angående utöfvande af läkareverksamhet och hanr&jrdel
läkemedel.

de af läkare verksamhet

Sedan herr I. von Stapelmohr uti en inom Första Kammaren
och handel vackt motion, n:o 43, föreslagit, »att Riksdagen ville i skrifvelse till
m^nedel 6‘ Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser angående utöfvande
af läkareverksamhet och handel med läkemedel», samt med anledning
häraf nämnda kammares andra tillfälliga utskott i utlåtande
n:o 3 hemstält, »att Första Kammaren måtte för sin del besluta, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, dels i hvad mån läkareverksamhet bör vara
examinerade läkare förbehållen eller må af andra utöfvas, dels ock
hvilka ämnen endast böra få af apotekare försäljas, samt derefter låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser

N:o SO.

Torsdagen den 16 April, e. m.

angående utöfvande af läkareverksamhet och handel med läkemedel, Om medeller
eljest vidtaga de åtgärder, som af omständigheterna påkallas», delande af
så hade Första Kammaren under den 26 sistlidne februari bifallit^dserangådenna
utskottets hemställan och medelst protokollsutdrag delgifvit ende utöfvandetta
sitt beslut åt Andra Kammaren, hvilken den 29 i samma månad de af läkarehänvisat
ärendet till förberedande behandling af sitt tillfälliga utskott verksamhet
n:o 3; och hemstälde sistnämnda utskott i föreliggande utlåtande:

»att Andra Kammaren på det sätt instämmer med Första Kammaren,
att den beslutar, det Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, dels i hvad mån läkareverksamhet
bör vara examinerade läkare förbehållen eller må af andra
utöfvas, dels ock hvilka ämnen endast böra få af apotekare försäljas, samt
derefter, i den mån sådant påkallas af den skedda utredningen, låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser angående
utöfvande af läkareverksamhet och handel med läkemedel».

och handel
med läkemedel.

(Forts.)

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Vahlin: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag med gifver

villigt, att de bestämmelser, som gälla rörande utöfvandet af
läkare- och apotekareyrket i många fall torde vara föråldrade och
derför behöfva revision, och jag anser till och med, att en sådan
vore önsklig. Men jag måste ärligt bekänna, att jag under nuvarande
förhållanden icke ens vågar till Kongl. Maj:t uttala en dylik önskan;
under nuvarande förhållanden — dermed förstår jag den anda af
skyddsvänlighet, som gör sig gällande så väl hos regeringen som
inom Riksdagen. 1 händelse Riksdagen skulle uttala en dylik önskan
till Kongl. Maj:t, så behöfva vi icke vara ovissa om hvad svaret
skulle blifva. Vi hafva nemligen jemförelsevis nya och följaktligen
tidsenliga bestämmelser för tandläkare; och vi läsa nu tidt och ofta
i tidningarna om huru tandteknici dömas till betydande böter, icke
derför att de gjort någon person skada, icke derför att de verkstält
ens en operation, utan derför, att en dylik tandtekniker kanske med
stor skicklighet förfärdigat ett tugginstrument af guttaperka åt personer,
som sakna tänder. Detta är ett mycket groft brott enligt de
senaste nymodigaste stadgandena och bestraffas vid itereradt fall med
böter af ända till 500 kronor. För jemförelses skull vill jag meddela,
att, efter hvad jag sett af polisreferat i tidningarne, straffas en
person, som af ren elakhet slår ut en tand på en annan, som han
möter på gatan, med böter, uppgående till i vanliga fall 25 kronor.
Skrifver nu Riksdagen till Kongl. Maj:t, så befarar jag, att vi nog få
skydd för läkare och apotekare och gymnaster och barnmorskor och
sjuksköterskor och hvad det nu än kan blifva för olika arter af
läkarekonstens utöfvare, men att detta skydd i hufvudsak är afsedt
för dessa utöfvares ekonomiska fördel under den vackra förklädnaden,
att det är allmänheten, som skall skyddas. Då jag nu hyser den —
jag medgifver det ärligt — ganska mycket föråldrade åsigten, att den
stora allmänheten icke far så alldeles väl af att skyddas från att använda
sitt omdöme och bära följderna af att hafva underlåtit att så
göra; och då jag härtill tror, att i mån som läkarnc blifvit mer tal -

N:o 30.

Om meddelande
af
nya bestämmelser
angående
utöfvande
af läkareverksamhet

och handel
med läkemedel.

(Forts.)

4 Torsdagen den 16 April, e. m.

rika och kostnaderna för deras anlitande minskats, erfarenheten visat,
att qvacksalfveriet allt mer förlorat fältet, så skulle jag anse bäst, att
vi Båge tiden något an och kanske, då det förefölle gynsammare,
vågade en dylik skrifvelse; ty, som jag sagt, tror jag att förändringar
behöfvas, men jag är rädd att förändringarna nu komma att gå
i motsatt anda mot hvad Kiksdagen egentligen skulle önska.

Och äfven en annan sak! Om det blefve skärpt monopol för
läkarne, kunde det hända, att åtminstone en och annan läkare läte
förleda sig att för egen vinning anställa förföljelse mot skickliga
medtäflare, som icke kunna uppvisa examensbetyg; och ett dylikt
åtgörande skulle kunna verka till nedsättning af corpsens anseende och
deremot verka till utveckling af qvacksalfveriet.

Jag läste i motionen om ett hemskt exempel, som motionären
omtalar. Han berättar nemligen, att möjligen några personer förledts
att köpa millefolium till alldeles för högt pris och att tillskrifva
denna ört läkande egenskaper, som den möjligen icke har.

Ja, detta kan nog vara sant, men det är ej alldeles så säkert,
att vi icke ännu på apoteken på grund af läkarerecept erhålla läkemedel,
som kanske i förhållande till sina verkningar äro allt för
dyra. Jag tänker, att om några tiotal år torde, om icke en mängd,
så kanske dock rätt många ämnen, som nu anses verksamma, vara
utrangerade ur farmakopén såsom odugliga, och att i stället måhända
ett och annat ämne då tillkommit, som först börjat användas af någon
s. k. qvacksalfvare. Det vore nemligen icke underligt, om inom
medicinens område, liksom inom andra, begåfvade, ehuru olärda personer
möjligen skulle kunna göra rätt betydande uppfinningar. Jag
vill i det afseendet tillåta mig att anföra ett exempel, som kommit
till min kännedom, och hvars sanning jag kan garantera. Falun besöktes
för ett tiotal år sedan och derförut icke sällan af en äldre
qvinna, som behandlade sensträckningar, ledvridningar och dylika
åkommor. Hon hade till patienter icke allenast okunnigt och enfaldigt
folk, utan äfven många bland stadens mest bildade invånare.
Ja, detta är ju mycket beklagligt, men faktum är, att dessa personer
blefvo botade, och jag känner åtskilliga menniskor, som under lång
tid förgäfves undergått läkarebehandling, men som af denna qvinna
blifvit på kort tid återstälda. Om någon läkare då hade nedlåtit sig
att undersöka denna qvacksalfverskas metod, så skulle han säkert ha
funnit, att denna qvinna helt enkelt använde massage, och att konsten
att gifva massage i hennes familj gått i arf i flera slägtled. Således
var denna massagebehandling uppfunnen och tillämpad i Sverige lång
tid, förrän den berömde professor Metzger i Amsterdam genom dess
»uppfinning» förskaffade sig ära och rykte. Jag är rädd för att man
skulle kunna genom allt för stränga bestämmelser hindra sådana
metoder att komma i bruk.

Det anförda exemplet om försäljningen af millefolium har för
mig äfven en annan betydelse. Det är verkligen rätt upplysande
för hvad motionären åsyftar. Han säger sjelf, tror jag, att han ej
precis vet, huru långt han vill gå, men jag är rädd för att han äfven
i somliga fall, der han vet, huru långt han vill gå, ej vill säga ut
det. Af detta exempel skulle man möjligen kunna draga en slutsats

Torsdagen ilen 16 April, e. m.

N:o 30.

om hans verkliga mening. Kanske denna skulle vara, att man ej Om medskulle
få köpa ett så enkelt medel som millefolium utom på apotek delande af
och efter läkares recept, eller att stränga straff skulle stadgas för
personer, som tor en vara begärde högre pris än den vore värd, eller ende utöfvantillskrefve
den egenskaper, som den icke hade. Om denna princip de af läkareblefve
genomförd i all vår handel och vandel, tror jag, att vi ändt- verksamhet
ligen skulle komma derhän, att vi skulle inse, att vi behöfva skydd
mot skyddet. Den der tron på skydd såsom ett osvikligt universal- medel.
medel mot all mensklig svaghet — den må nu vara af ekonomisk (Forts.)
eller moralisk eller, såsom i detta fall, af intellektuel art — tyckes
mig vara bra nära slägt med tron på qvacksalfveri, och jag förstår
icke, hvarför man skulle döma en art af denna tro så strängt, under
det att man anser en annan art af samma tro för fullt ortodox.

Herr vice talman! Jag skulle så gerna vilja vara med om utskottets
förslag, om äfven jag vågade tro på det resultat, som utskottets
ledamöter förmodligen hoppas skola bli följden af en skrifvelse;
men då jag är mycket räddare än utskottets medlemmar, skall
jag tillåta mig att yrka afslag på utskottets hemställan.

Häruti instämde Herrar Fredholm och Jakob Erikson, båda från
Stockholm, Mankell, Johansson från Stockholm, Ollas A. Ericsson,

Norberg, Walter, Gustafsson i Sjögesta, Näslund, Eriksson i Blgered,

Magnusson och Anderson i Tenhult.

Herr Amnéus yttrade: Herr vice talman! Hvad som blifvit

anfördt i utskottets betänkande, synes mig, lika väl som det synts
den föregående ärade talaren, innefatta tillräckliga bevis derom, att
de författningar, vi hittills egt angående rätten till läkareverksamhet
och handel med läkemedel, äro i hög grad ofullständiga och olämpligt De

äro ofullständiga särskilt deruti, att de endast omfatta, hvad
läkareverksamheten angår, apotekare och deras s. k. gesäller, tandläkare,
fältskärer, gymnaster och möjligen några andra samt, hvad
handeln med läkemedel angår, endast kryddkrämare. Deras olämplighet
belyses bäst af det exemplet, att, om jag fuskar i tandläkareyrket
och drager ut en tand, jag kan få bota ända till 500 kronor;
men om jag upprepade gånger fuskar i en vanlig läkares yrke och
inlåter mig på lifsfarliga ordinationer och operationer, gå böterna ej
till högre belopp än 25 kronor, d. v. s. en tjugondedel så mycket.

Detta synes mig innebära, att vi behöfva en ny och bättre lagstiftning.
Och skall man hafva en sådan, är det väl allt skäl att på
samma gång söka få den så fullständig, att den äfven omfattar de
grupper af läkareverksamhet, som tillkommit på de senare åren, såsom
den, hvilken utöfvas af massörer, gymnaster, sjukvärdssoldater
och dylike.

De hufvudgrunder för en sådan lagstiftning, hvilka redan blifvit
af Första Kammaren antagna, synas mig vara sådana, att de borde
kunna godkännas äfven i denna kammare. De åsyfta icke — så
vidt jag kan förstå och så vidt utskottet kunnat finna — att i vidsträcktare
mån än som är alldeles nödvändigt för att skydda folks

N:o 30.

Om meddelande
af
nya bestämmelser
angående
utöfvande
af läkareverksamhet

och handel
med läkemedel.

(Forts.)

6 Torsdagen den 16 April, e. m.

lif och helsa mot alltför oförsynta ingrepp, bereda något monopol
eller skråtvång till förmån för herrar läkare och apotekare. I öfverensstämmelse
härmed afse dessa hufvudgrunder, såsom herrarne torde
observera, icke heller någon straffpåföljd för obehörigt utöfvad läkareverksamhet
i andra fall, än då densamma bevisligen åstadkommit
skada.

Naturligtvis torde det blifva ganska svårt att utfinna lämpliga
grunder för en dylik lagstiftning, så afpassade, att de i görligaste
mån lemna den enskildes frihet oförkränkt i fråga om val af läkare
och läkemedel. Men jag föreställer mig dock, i olikhet med den
föregående talaren, att regeringen efter alla sakkunniges hörande
skall finna uppslag till någon lagstiftning, som, om den också icke
blir fullkomlig, dock blir åtskilligt bättre än den, vi nu hafva.

Såsom det nu är stäldt, bör det väl ej få fortgå i längden. Ty
skola vi hafva en lagstiftning i detta fall, bör den väl vara så pass
tydlig och klar, att man åtminstone vet, hvad som är förbjudet och
hvad som är tillåtet, och icke heller leda till sådana orimligheter,
att, såsom den siste talaren påpekade, exempelvis en stackars tandtekniker,
som satt in ett par löständer, får derför pligta 100-tals
kronor.

Att helt och hållet släppa lös läkareverksamheten och handeln
med läkemedel, tror jag för min del icke vara tillrådligt, och det
torde för öfrigt knappast vara utförbart. Straffbestämmelser torde
åtminstone alltid behöfvas. Skadar jag en menniska eller tager jag
lifvet af henne genom vårdslösa ordinationer eller operationer, bör
jag väl ej vara mera straffri, än om jag skadar henne genom vårdslöst
handterande t. ex. af ett skjutvapen.

I afseende på formuleringen af klämmen anser jag mig böra anmärka,
att utskottet ingalunda förbisett, att 1864 års näringsfrihetsförfattning
är tillkommen på grund af Kongl. Maj:ts administrativa
lagstiftningsrätt. Men saken gäller här icke uteslutande denna författning,
utan äfven åtskilliga andra, af hvilka somliga äro 200 år
gamla, tillkomna under envåldstiden och stående, om icke inom, så
åtminstone bra nära gränsen för hvad man skulle kunna kalla ett
slags privilegier. Framför allt gäller det dock vid en lagstiftning,
sådan som denna, icke så mycket den personliga näringsfriheten som
fast mera den personliga friheten i allmänhet — friheten att i detta
fall så vidt möjligt få välja läkare och läkemedel efter behag. De
farhågor, som här vid lag uttalats af representanten på dalabänken, tror
jag ej förtjena så synnerligen stort afseende, då Riksdagen ju förbehåll
er sig att sjelf få hafva ett ord med i laget, när denna lagstiftning
skall ske.

Herr vice talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets för -

Herr Petersson i Brystorp: Det finnes ett gammalt ordspråk,
som säger, att »tiderna förändras och vi med dem». I forna tider
fingo de s. k. hemläkarne, d. v. s. de icke legitimerade läkarne, kunglig
medalj för att de utöfvade sin läkare verksamhet i bygderna. Nu
deremot är det helt annat, nu skola de plikta för det.

Torsdagen den 16 April, e. m.

N:o SO.

verksamhet
och handel
med läkemedel.

(Forts.)

Här har klagats öfver, att plikten icke skulle vara tillräckligt Om medhög
för obehörigt utöfvande af läkareyrket. Jo, för all del, den är
ganska tillräcklig. Ty vi skola komma i håg, att böterna äro icke Nelser''*<mqå
endast de 25 kronorna, utan åstadkomma dessa hemläkare någon skada ende utöfvan
med sin läkareverksamhet, få de ansvara för det också, så att böterna de af läkare■
äro ej så små redan för närvarande.

Dessutom anser jag, att det skulle vara bra illa, om den här enskilda
läkareverksamheten, som förekommer i de glest bebodda trakterna
af landet, skulle hämmas genom dryga böter. Vi hafva erfarenhet
i våra trakter om den nytta, dessa hemläkare göra. Det finnes
flera personer, som äro så pass skickliga, att den examinerade läkaren
skickar patienter, som han ej kan bota, till dem för att få hjelp.

Nog är det väl då bra underligt, att man här vill hafva böter på
sådana personers verksamhet. Just inom min socken fans en mycket
skicklig hemläkare, hvilken påkallades från alla håll. Till de fattiga
hemmen gick han långa, obanade vägar, och han botade många; ja,
jag vet, att han till och med åtnjöt stort förtroende i bättre familjer.
lian höll på så länge med sin verksamhet, så att han höll på att
blifva skickligare än den legitimerade läkaren, som fans på trakten,
och han var betydligt mer anlitad än denne.

Skulle det nu stiftas sådana här höga böter, som jag tror meningen
är att åsätta, fastän utskottets betänkande är mycket försigtigt
skrifvet, då det likväl är faktiskt, att sådana der hemläkare många
gånger äro mycket skickligare i läkekonsten än de examinerade läkarne? Jag

kan icke förstå, att utskottet har kommit till det slut, som
det gjort, i år, då utskottsbetänkandet förlidet år vette åt ett annat
håll. Kammaren afslog då ett förslag i samma syfte som detta, och
då jag ej kan finna, att något nytt inträffat sedan dess, som varit
egnadt att förändra situationen, antager jag, att kammaren i år icke
frångår sitt förra året fattade beslut.

Herr vice talman! Jag yrkar afslag på utskottets förslag.

Herr Wallis: Det är efter det resultat, hvartill den förste och
den tredje talaren kommit, och de många instämmanden, som till
deras anföranden gjorts, just ej uppmuntrande att här söka taga det
tredje tillfälliga utskottet i försvar. Jag ber emellertid att få göra
det, så godt jag kan. Visserligen har jag icke sjelf haft någon befattning
med utskottets utlåtande, men som jag gillar allt väsentligt
uti detsamma, anser jag m.ig skyldig att uppträda till dess försvar.

Som herrarne torde finna, har utskottets kläm en något annorlunda
lydelse än hvad Första Kammarens beslut hade. Andra Kammarens
tillfälliga utskott har ur detta senare uteslutit några få ord,
men några få ord, som hafva en särskildt stor betydelse. Första
Kammaren begär liksom utskottet här en utredning af hithörande
frågor, således en utredning om i hvad mån läkareverksamhet skall
vara uteslutande förbehållen åt legitimerade läkare eller kunna utöfvas
af andra, och i hvad mån läkemedel skola uteslutande försäljas
af apotekare; sedan denna utredning har skett, skulle Kongl. Maj:t
framkomma med förslag i ämnet till Riksdagen. Men här lägger Första

N:o 30. 8 Torsdagen den 16 April, e. m.

Om med- Kammaren till: »eller eljest vidtaga de åtgärder, som af omständignya
bestäm- het.e™a Påkallas». Första Kammaren vill således lemna Kongl. Maj:t
melser angå- mpjlighet öppen att fortfarande på egen hand lagstifta i detta ämne,
ende utöfvan- hvilket, såsom af diskussionen här tydligen framgått, för allmänheten
de af läkare- tyckes vara af stor betydelse.

^handel . Nu har tredJe tillfälliga utskottet uteslutit dessa ord och har
med lake- derigenom sagt, att den utredning, som Kongl. Maj:t gör, den vilja
medel. vi, för så vidt Kongl. Maj:t anser, att något praktiskt resultat skall
(Forts.) följa af densamma, hafva oss förelagd.

.Vi vilja få bedöma de lagstadganden, som Kongl. Maj:t önskar
få till stånd här vid lag, eller med andra ord, denna lagstiftning skulle
hädanefter komma att läggas i Kongl. Maj:ts och Riksdagens händer,
i stället försatt densamma, såsom vi veta, hittills varit uteslutande
förbehållen Kongl. Maj:t ensam.

Redan detta anser jag vara ett fullgiltig! talande skäl för att,
såvida här verkligen föreligga sådana förhållanden, att en lagstiftning
bör ifrågakomma, emedan den vi nu hafva icke är fullt tillfredsställande
ordnad, antaga utskottets förslag: detta är den enda rätta metoden
att få denna lagstiftning nöjaktigt ordnad.

Nu har det sagts af den förste talaren, att han är mycket rädd
för att gå in på en sådan skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t, emedan
han tror, att vi derigenom skulle komma att få en mycket sämre
lagstiftning än den bristfälliga, vi nu hafva. Ja, mine herrar, men
det. är ju helt och hållet beroende på oss sjelfva i så fall, ty Kongl.
Maj:t skall ju komma till oss med förslaget. Det är ju visserligen
sant, att det kan vara ledsamt för en Riksdag, och för en Andra
Kammare specielt, att säga nej till en framställning från Kongl. Maj:t,
som framkallats af Riksdagen sjelf. Men vi hafva icke allenast juridisk
utan äfven moralisk rättighet att säga nej till en sådan framställning,
om den nemligen icke öfverensstämmer med det, som vi
antydt, att vi vilja hafva. Om vi uti denna diskussion och uti utskottsbetänkandet
angifvit, huru vi önska, att Kongl. Maj:t skall lösa
dessa frågor, men Kongl. Maj:t kommer till oss med något annat,
hafva vi moralisk rätt att säga nej till detta.

För min del anser jag, att vi redan alldeles bestämdt hafva sagt
till, att vi icke vilja hafva en sådan der utaf den förste talaren befarad
lagstiftning. Vi vilja ingalunda hafva någon inskränkning uti
den lekmannaläkareverksamhet, som är af behofvet påkallad och som
är af nyttig art. Vi vilja ingalunda på det viset införa någon skråmessig
lagstiftning till skydd för de legitimerade läkarne, utan vi
vilja endast hafva effektiva lagar emot sådana qvacksalvare, hvilka
genom sina åtgärder .åstadkomma lifsfarlig skada på sina patienter.
Och trots de vackra vitsord, som de icke legitimerade läkarnes verksamhet
här fått af den siste talaren, vågar jag dock påstå, att icke
alla sådana, låt oss kalla dem för qvacksalfvare, hafva en nyttig verksamhet,
utan att en del af dem gör mycken skada.

Då denna fråga förra året förevar till kammarens pröfning, debatterades
den, och ingenting yttrades emot den motivering, som vårt
dåvarande andra tillfälliga utskott hade förebragt för sitt afstyrkande
utlåtande. Förslaget af styrktes emellertid då af formella och ej af

Torsdagen den 16 April, e. m. 9 N:o 30.

principiella skäl. Det medgafs uti denna motivering, som kammaren Om medfå
ingenting hade att anmärka emot, att det kunde förefinnas fall,
uti hvilka en strängare lagstiftning än den för närvarande existerande md&e^angåkunde
vara berättigad. ende utaf van Herrarne

veta lika val som jag, att nu kan ett qvacksalfveri, som de af läkarekostar
en menniska lifvet, ej blifva straffadt med högre än 12,5 0 ^
kronors böter, så vidt det ej med absolut säkerhet kan påvisas, att me^
döden följt på grund af behandlingen. Kan detta icke med absolut medel.

säkerhet påvisas, är bötesbeloppet för en så grof förseelse ej högre (Forts.)
än 12,50. Vi yttrade i detta betänkande, att vi ingalunda förbisåge,
att det här i Sverige, der ett så ringa antal legitimerade läkare funnes,
i synnerhet i aflägsna landsorter, ofta torde förekomma sjukdomsfall,
som lämpligen kunna behandlas af annan än legitimerad läkare. Vidare
yttrades, att det bästa sättet att minska qvacksalfveriet läge i
en ökad folkupplysning, som vi hoppades småningom skulle vinnas
och som faktiskt redan visat sina resultat i detta hänseende. Vi
ansågo, att qvacksalfveriet skulle minskas i samma mån som antalet
legitimerade läkare blefve större hos oss, och vi höllo före, att hvad
lagstiftarne kunde och borde göra, det vore egentligen att skärpa
straffbestämmelserna för de obehöriga personer, som bevisligen vållat
den enskilde skada genom sin läkarebehandling. Samma liberala uppfattning
hade utskottet i detta utlåtande visat äfven i hvad det angick
handeln med läkemedel. Det erkände nemligen, att det vore
alldeles omöjligt att förneka en person att såsom läkemedel utbjuda
varor, som icke i något afseende kunde vara farliga, såsom t. ex.
millefolium, som den förste talaren yttrade sig om; detta så mycket
mindre, som dessa läkemedel ofta utbjudas bona fide i den öfvertygelse,
att man handlar fullt korrekt, då man söker få sina medmenniskor
att antaga dessa varor såsom läkemedel. Vi sade, att vi icke
vågade tillstyrka någon allmän kontrollering af alla dessa allmänna
läkemedel, emedan vi icke vore i tillfälle att yttra oss om, huru pass
dyrbar en sådan kontroll skulle blifva; men vi ville dock förorda en
sådan kontrolls införande åtminstone i det syftet att få utrönt, hvilka
af de som läkemedel utbjudna varorna af denna art till äfventyra
måste genom sin halt af giftiga ämnen anses för helsan vådliga.

Hela denna andra tillfälliga utskottets motivering är intagen i
föreliggande betänkande. Det är således absolut omöjligt, att icke
Kongl. Maj:t vid en eventuel lagstiftning i ämnet vore nödsakad
att taga hänsyn till densamma, såvida Kongl. Maj:t vill, att Andra
Kammaren skall antaga lagförslaget. Gör Kongl. Maj:t emellertid
icke detta, så äro vi ju utan allt moraliskt ansvar, om vi säga nej
till det blifvande lagförslaget.

Jag kan sålunda icke finna, att vi genom aflåtande af den ifrågavarande
skrifvelsen löpa den ringaste risk. Men jag vill å andra
sidan påpeka, att några fördelar kunna af densamma följa. Den första
fördelen, hvilken herrurne kanske dock icke sätta så synnerligt värde
på, är den, att vi genom skrifvelseförslagets antagande visa tillmötesgående
emot inedkammnren. Det är nu andra gången, som Första
Kammaren utan egentlig meningsdifferens och utan votering antagit
denna motion och begärt en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det ifråga -

N: o 30.

Om meddelande
af
nya bestämmelser
angående
utaf van
de af läkare
verksamhet
och handel
med läkemedel.

(Forts.)

Torsdagen den 16 April, e. m.

varande ämnet. Nu kan ju häremot invändas, att vi för vår del icke
äro synnerligen vana vid att finna tillmötesgående från inedkammarens
.sida, och i synnerhet hafva vi reformvänner ju haft grundad anledning
.att många gånger känna oss mindre belåtna med Första Kammarens
-afvisande hållning. Mig synes detta emellertid icke böra utgöra något
hinder för oss att visa tillmötesgående, i synnerhet som vi derigenom
bereda oss den behagliga känslan att hafva samlat glödande kol på
Första Kammarens hufvud.

Det andra skälet, hvilket synes mig vara bestämmande, är det,
att, derigenom att Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott i sin
motivering före klämmen inlagt en särskild, liten och ganska förståndig
mening, Riksdagen kommer att blifva i tillfälle att gemensamt
med Kongl. Maj:t lagstifta i afseende å åtskilliga saker, der lvongl.
Maj:t hittills lagstiftat ensam och der han enligt mitt förmenande icke
varit särdeles lycklig i sin lagstiftning. Utskottet säger nemligen,
»att det härvid under benämningen läkareverksamhet inbegripit såväl
den befattning med sjukdomars botande, hvilken utöfver den uti
instruktioner, reglementen och ordningar bestämda gräns kan utöfvas
af veterinärer, tandläkare, fältskärer, gymnaster och barnmorskor m. fl.
dylika yrkesidkare, som ock den af enskilda personer, vare sig ofullständigt
eller alldeles icke examinerade och legitimerade, idkade verksamhet
i enahanda syfte». Hvilken som helst af nämnda yrkesutöfvare
skulle sålunda få arten och omfånget af sin verksamhet bestämd
af Riksdagen. Det är gifvet, att Riksdagen i sammanhang härmed
får tillfälle att granska de författningar, som af Kongl. Maj:t utfärdats
i dessa ämnen, och hvilka här redan blifvit skarpt kritiserade.
Äfven jag vill nu utöfva en liten kritik öfver desamma.

Såsom vi veta, hafva år 1861 af Kongl. Maj:t utfärdats två särskilda
förordningar för fältskärsyrkets utöfning och för tandläkarekonstens
utöfning. Vi hafva redan hört, huru denna förordning angående
tandläkarekonstens utöfning tillämpats, nemligen så att personer
blifvit för, såsom det oss synes, ganska obetydliga förseelser
mot förordningens föreskrifter ådömda ända till 500 kronors böter.
Det synes mig också alldeles påtagligt, att förordningen angående
fältskärsyrkets utöfning i vissa delar alls icke skulle kunna tillämpas.
Fältskärer hafva ju till åliggande att utöfva den s. k. lilla kirurgin,
d. v. s. behandla smärre sår och dylikt. Nu veta vi, huru läkarne
under många år gjort sig all möda för att undervisa allmänheten i
dylik särbehandling, och af åtskilliga i tryck gjorda meddelanden angående
effekten af denna undervisning hafva vi funnit, att denna särbehandling
ofta af lekmän bearifvits med framgång. Alla dessa, af
läkare undervisade lekmän, som sålunda idka s. k. samaritverksamhet,
skulle nu kunna blifva pligtfälda till 500 kronor böter på grund af
nu ifrågavarande förordning af år 1861. Men något åtal i sådant
hänseende har mig veterligt aldrig blifvit väckt, naturligtvis af den
anledning, att denna författning i sjelfva verket är alldeles omöjlig
att använda. Den är redan nu antiqverad, ehuru den endast är några
och 30 år gammal. Detsamma anser jag förhållandet vara med förordningen
för tandläkarekonstens utöfvande. Dessa begge författningar,
som, ehuru rätt unga, redan äro i följd af sin stränghet antiqve -

N:o 30.

Torsdagen den 16 April, e. m.

rade, dem vore det meningen att Riksdagen skulle få pröfva på samma Om »ncrfgång
som den pröfvade de 200 år gamla författningarne i hithörande
ämnen, hvilka äro antiqverade, derför att bötesbestämmelserna äro meiser angåalldeles
för låga. endeutöfvan En

talare på östgötabänken hyste farhågor för resultatet af den de af läkarehär
ifrågasatta förändringen och ansåg, att läkarne sedan skulle kunna handel
undertrycka all konkurrerande verksamhet. Jag tror dock, att det me^ Pestera
flertalet af Sveriges lökarecorps icke skulle vara så särdeles ange- medel.

läget om en lagstiftning, som ginge i denna rigtning. Det synes (Forts.)

mig nemligen alldeles oantagligt, att icke en human läkare, som förstår
att behandla sina patienter skickligt, skulle med framgång kunna
utan svårighet konkurrera med icke legitimerade läkare. Jag vill
också öppet bekänna, att jag icke hyser stor förhoppning om, att vi
nu skola erhålla en god och tillfyllestgörande lagstiftning i detta fall,
och jag vill särskildt nämna, att jag i detta afseende intager samma
ståndpunkt som en stor auktoritet på detta område, nemligen ingen
mindre än generaldirektören Almén, chefen för medicinalstyrelsen.

Han sade vid sista debatten om denna sak i Första Kammaren, att
han icke hade något yrkande att framställa, och yttrade sig bland
annat ungefär sålunda: »jag ber blott att få uttala, att jag personligen
ställer mig på en liberal ståndpunkt i denna fråga, och jag vill betona,
att jag fäster icke mycken förhoppning vid vare sig ett bifall
till eller ett förkastande af motionen; helst skulle jag dock se, att
den bifölles». För min del säger jag alldeles detsamma af skäl, som
jag redan anfört. Jag ser hellre, att utskottets nu föreliggande förslag
antages än förkastas, ehuru jag icke hyser någon stor förhoppning
om, att en tillfredsställande lösning skall vinnas genom en sådan
skrifvelse. Men det finnes i alla fall missförhållanden, som man bör
försöka motverka. Det är icke så sällsynt, att lif gå till spillo i följd
af icke legitimerade läkares verksamhet. Sådant får man ganska ofta
läsa om i tidningarne, och särskildt har jag i dag läst om, att en
qvinna fick en böld i munnen samt derför behandlades med salfvor
af en s. k. klok gumma med den påföljd, att qvinnan fick sätta lifvet
till. Dylika ytterligt grofva misstag är det, hvilka föranleda till
olycklig utgång af en i och för sig obetydlig åkomma. Den, som behandlade
denna sjuka qvinna, hade naturligtvis icke någon reda på
antiseptiken och behandlade henne derför icke på det sätt, som hvarje
legitimerad läkare eller samarit vet att man bör göra för att förekomma
sårförgiftning. Vid invärtes åkommor åter är det af vigt, att
patienten så snart som möjligt kommer under ordentlig läkarebehandling,
ty förhindras denna under någon längre tid, blir sjukdomen ofta
af den art, att den icke kan häfvas. Generaldirektör Almén meddelade
under debatten i Första Kammaren ett exempel, som i detta
afseende är ganska belysande. Det var en sjukvårdssoldat — och
dessa blifva, såsom vi veta, på landet ofta qvacksalfvare — hvilken
till behandling emottagit en person, som både lungsäcksinflammation.

Soldaten öppnade lungsäcken, naturligtvis med den påföljd, att den
sjuke blef allt sämre och sämre samt slutligen dog. Förloppet af
denna behandling var sådant, att man ansåg sig böra anställa åtal
mot soldaten, och genom undersökningen visade det sig, att den sjuke

N:o 30.

Torsdagen den 16 April, e. m.

blifvit i högsta grad vanvårdad. Men då icke med absolut säkerhet
nya^best&m- ^.un<^° påvisas, att döden varit följden uteslutande af denna behandmelser
angå- ^nt?> blef denne qvacksalfvare icke straffad med mer än 12 kronor
ende utöfvan- 50 öre i böter. Såvida hans samvete icke gifver honom någon näpst
de af läkare- för det lättsinne, med hvilket han kastat sig in på behandlingen af
och handel en s7^r sjukdom, kan naturligtvis icke detta ringa bötesbelopp
med lake- ^örmå hindra honom från att fortsätta med en dylik, lifsfarlig läkemedel.
metod. t

(Ports.) Herr vice talman! Då vi i första rummet icke kunna riskera

något genom ett sådant försök till lagstiftning som det nu ifrågasatta;
då vi nu kunna tillmötesgå en flera gånger af medkammaren
uttalad önskan och då vi slutligen härigenom kunna åstadkomma en
förändring till det bättre i redan befintliga lagbestämmelser, hvilka
äro allt för stränga, synas mig alla dessa skäl böra tala för ett bifall till
utskottets förslag, och jag ber derför äfven att få yrka bifall till
detsamma.

Herr Lundell: Den näst föregående talaren har så fullständigt

redogjort för utskottets mening, att deraf tydligen torde hafva framgått,
att de talare, som uppträdt mot utskottets förslag, gjort sig
skyldiga till en missuppfattning deraf. Det är alldeles icke utskottets
mening att få denna lagstiftning mera konservativ, än den nu är;
tvärt om vill utskottet hafva densamma mera liberal.

Men det missförhållandet har påvisats angående böter för
olofligt utöfvande af tandläkareyrket, att s. k. tandteknici kunna
få bota ända till 500 kronor för det de insatt en tand, och det har
anförts exempel på, att en person, som ej varit läkare, fått bota, derför
att han, om än aldrig så skickligt, läkt ett ben eller dylikt.

Det är också det missförhållandet med de nuvarande lagbestämmelserna,
att de der 12 kronorna 50 öre får någon bota för att han
botat en rispa i ett finger, men han får icke bota mera, om han
genom sitt åtgörande uppenbarligen tager lifvet af en menniska.
Utskottets mening är nu, att den, som kan sätta in tänder, skall få
göra det utan böter, äfven om han icke är tandläkare, och att den,
som kan sätta i hop ett ben, bör få göra det utan att vara läkare, om
han är dertill skicklig. Men om han är alldeles uppenbart vårdslös
och gör uppenbara missgrepp och derigenom förorsakar eu menniskas
död eller annan stor skada, då anser utskottet, att en sådan person
skall straffas — och det högre än med böter af 12 kronor 50 öre.

Vill man således hafva en bättre eller åtminstone rimlig lagstiftning
i ämnet, så torde det vara skäl att låta detta skrifvelseförslag
vinna framgång. Utskottet har ju tydligen tillkännagifvit, att utskottet
dermed afser, att det lagförslag, som skall komma från Kongl. Maj:t,
skall af Riksdagen behandlas och kritiseras; och då kan det ju icke
innebära någon fara att antaga skrifvelseförslaget.

Herr Wavrinsky: Herr vice talman! Jag sväfvade en stund

i tvifvel om, huru den ärade ordföranden i utskottet ämnade tolka
detta skrifvelseförslag. Han sade bland annat, att den nuvarande
lagstiftningen vore ofullständig. Men jag har af senare uttalanden

Torsdagen den 16 April, e. m.

N:o 30

fått nöjaktig förklaring, som synes visa, att utskottet stält sig på en Orre medliberal
ståndpunkt. Detta gjorde i all synnerhet den ärade talaren på
stockholmsbänken, min kamrat här bredvid. Han lade mycken vigt heller* angävid
det företräde, som denna hemställan från Andra Kammaren har ende utöfvanframför
Första Kammarens beslut i det hänseendet, att detta wc ende, de af läkareskall
återkomma till kammaren, innan någon lagstiftning kan ske.

Framför allt stödde han härpå sin uppfattning, att för att förbättra me^ iäjce_
förhållandena i fråga denna skrifvelse borde aflåtas till Kongl. Maj:t. medel.

Då jag hyser den uppfattningen, att det icke vore önskligt och kanske (Forts.)

vådligt, om så sker, så skall jag be att få nämna några skäl för denna
min uppfattning.

Den ärade talaren jag nämnde har upplyst, att hans ställning i
frågan intages af en på detta område så framstående man som generaldirektören
i medicinalstyrelsen, och han åberopade ett yttrande af
denne från Första Kammarens debatt. Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på, att det uttalande denna auktoritet gjorde i Första
Kammaren är mycket märkligt och innehåller upprepade omdömen,
som gifva stöd för den uppfattningen, att någon tillfredsställande lagstiftning,
som uppdrager en gräns mellan lekmännens och de examinerade
läkarnes verksamhet, icke är möjlig att åstadkomma. Han
säger detta flere gånger. Genast i början af hans anförande heter
det: »Förra gången motionen var före, yttrade jag mig icke, och jag
hade helst sett, att jag kunnat undgå detta äfven i dag; icke derför
att jag är utan åsigt i frågan, men väl emedan jag anser den så
svårlöst». Då han sedermera talar om den äldre lagstiftningen, som
är mer än 200 år gammal, så säger han, »att dessa föreskrifters bibehållande
så lång tid varit en följd deraf, att denna fråga är ofantligt
svårlöst, mer än man skulle tro vid ett ytligt betraktande af densamma».
Vidare säger han: »Jag erkänner, att jag icke har stor

förhoppning att något vinnes genom lagstiftning, och stöder detta på
den erfarenhet jag har, huru lagar på liknande områden hos oss tilllämpas».
Han yttrar sig således oförbehållsamt i motsatt rigtning mot
utskottets förslag, och han gör det upprepade gånger och med eftertryck.
Slutligen, när han kommer in på frågan om straffbestämmelserna,
ger han uttryck åt en stark tveksamhet rörande deras lämplighet,
emedan, såsom han säger, »dessa måste uppbäras af den allmänna opinionen».
Det är just den allmänna opinionen jag vill att man härvid
skall taga hänsyn till. Den går i alldeles motsatt rigtning mot de
restriktiva åtgärder, som vidtagits genom införandet af de senaste
lagbestämmelserna på detta område. I allmänhet gör det sig melodi
mer gällande en sund sträfvan hos menige man att göra sig oberoende
af läkare, att sjelf taga vara på sin helsa och att bevara densamma
mot skadliga inflytelser. Detta har nog sina skäl för sig, och
om man förvånar sig och tror, att detta är endast lättsinne, så ber
jag att få hänvisa på åtskilliga omständigheter, som förklara detta
förhållande. Först och främst har allmänheten börjat att förändra
åsigter med afseende å medicin. Det var eu tid, då ingen ansåg sig
väl betjent af sin läkare, om icke denne gaf honom en dugtig dosis
medicin. Fn reaktion har uppstått i detta hänseende. Numera vill

N:o 30.

Om meddelande
af
nya bestämmelser
angående
utaf van
de af läkare
verksamhet
och handel
med läkemedel.

(Forts.)

Torsdagen den 16 April, e. m.

allmänheten helst blifva qvitt medicinen, i all synnerhet gifter, och
om man nu nödvändigt skall anlita medikamenter, så lutar man åt
. homöopatien, hvarigenom man åtminstone får dessa gifter i så utspädd
-form som möjligt. Det har också uppstått en viss misstänksamhet
■gent emot läkarekonstens storartade utveckling på det kirurgiska området.
Man menar nemligen, att läkarne allt för gerna »taga till
knifven» och försöka operationer, som kunna undvikas; och det är ett
faktum, att i flera fall s. k. qvacksalfvare, som tagit om hand patienter,
hvilka läkare förklarat kunna räddas endast genom operation och
oftast förlusten af en eller annan lem, hafva räddat dem genom sitt
»qvacksalfveri», vanligen en mycket enkel, men naturenlig behandling.
Man har också börjat hysa en viss rädsla för den utväg, läkarekonsten
under sin utveckling tagit, nemligen att använda en massa insprutningar
af — trots »renodling» och utspädning — dock respektgifvande
gifter. Man må erinra sig, hvilka betänkligheter vaccineringen väckt,
och nu fortgår man dock på den vägen. Skall man på sådant sätt
blifva immun mot detta slag af sjukdomar, så får man allt fler och fler
gifter i sig, så att man slutligen blir ett vandrande apotek. Men förhållandet
blir, att, då utvecklingen af läkarevetenskapen går i vådlig
rigtning, den allmänna opinionen reagerar, såsom den ofta gör, vänder
sig åt alldeles motsatt håll, såsom när den föredrar en enkel och
naturenlig sjukdomsbehandling och helsovård och fattar förtroende för
dessa qvacksalfvare, som behandla sina patienter på ett enkelt och
naturligt sätt, framför allt med massage, elektricitet, vatten och dietiska
åtgärder. Jag ber att få uttala den uppfattningen, för hvilken min
ärade sidokamrat här i kammaren ej torde vara främmande, att täflan
med lekmännen i samband med dessa vändningar i den allmänna
opinionen är gynsam äfven för läkarevetenskapens utveckling. Sådana
män som major Brandt på sin tid och pastor Kneipp fortfarande
hafva varit och äro »qvacksalfvare», och de hafva dock skapat sig
allmänt berömda namn och riktat läkarekonsten med värderika rön.
Man ser också, huru läkare sjelfva mer och mer börja använda naturliga
läkemedel; så hafva vi ju i tidningarna läst om den danske läkarens
Finsens experiment för att finna det helsosamma inflytandet af
ljusets direkta inverkan. Ja, om läkarne ville vända bort från den
väg, som de beträda och återvända till en naturligare behandling för
att med all den lärdom och ambition, hvaröfver de förfoga, söka läkemedlen
på detta område, tror jag, att opinionen skulle lätt vända
sig till deras förmån, så att den tvekan att vända sig till läkare, som
nu förefinnes, skulle försvinna. Det finnes nu i ständigt växande
antal de, som — för att uttrycka sig drastiskt — hellre vilja do en
naturlig död än efter alla konstens regler.

Hvad vill man då vinna med denna skrifvelse? Man vill icke i
denna kammare — derom är jag öfvertygad af de anföranden, som
hållits — i reaktionär rigtning skråmessigt skydda läkareyrket. Men
man vill hafva straffbestämmelser. Visserligen icke höja de 12 kronor
50 öre, som gälla efter den 200-åriga lagstiftningen, till de 500 kronor,
som hota efter den senaste lagstiftningen, utan snarare gå i
motsatt rigtning; och detta icke mot intrång i yrket, utan då bevisligen
skada skett genom oförstånd eller af ännu sämre skäl. Det vill jag

Torsdagen den 16 April, e. m. 15 N:o 80-

också, men för det ändamålet behöfves icke denna sväfvande skrifvelse Om *wedtill
Kongl. Maj:t, utan det kan vinnas på enklare väg och kan behandlas
särskild! för sig. Man bör då också bestämma straff för examinerade meiser angåläkare,
ty det är ofta som misstag af dem egt rum och skada skett ende utaf varigenom
deras behandling. Alla, som studera till läkare, äro icke af de af läkarenaturen
predestinerade till läkare, och mänga hafva svårt att hålla sitt ^ S]i^idel
anseende uppe, under det att det finnes naturligt begåfvade qvack- meci
salfvare, som ofta öfverträffa läkarne. Skola straff stadgas, så böra medel.
de vara lika för oexaminerade och examinerade. (Forts.)

Då jag således icke kan finna, att något väsentligt kan vinnas
genom denna omfattande skrifvelse till Kongl. Maj:t, men deremot
åtskilligt sättas på spel, och jag håller före, att man ej bör ge sig in
på en lagstiftning, om hvilken så stor tvekan råder hos de mest insigt8f''ulle,
så ber jag att f''å uttala den önskan, att kammaren måtte
vidhålla sitt förra året fattade beslut i denna fråga och afslå utskottets
hemställan, och yrkar jag, herr talman, i öfverensstämmelse dermed.

Herr Schönbeck: Herr talman! Jag skulle visserligen kunnat
vara med om detta skrifvelseförslag, i hvad det rör obehörigt utöfvande
af läkareverksamhet, i fall jag nemligen kunnat finna, att
det vore rigtadt endast eller hufvudsakligen mot dessa rent af okunniga
eller bedrägliga och skrymtaktiga charlataner, som ockra på
enfaldigt folks vidskepelse, och framför allt mot sådana, som resa
land och rike omkring och under religionens täckmantel drifva sitt
spel för penningeförvärf, med händers påläggning och andra fantastiska
tillställningar, som endast förfäa och demoralisera folket, det
senare just derigenom, att det egentligen utgör en hädelse mot
gudomen, då dessa personer uppträda och låtsa sig vilja efterlikna
Kristus utan att i någon mån likna honom. Jag skulle, säger jag,
kunnat vara med om en sådan skrifvelse. — Men med den kännedom
man har om vissa, äfven högt uppsatta och inflytelserika personers
benägenhet att just — icke allenast tolerera utan äfven — uppmuntra
sådana humbugens män som de antydda, men att motarbeta
och på hvarjehanda sätt förkättra hvar och en annan, som, utan att
sjelf hafva något privilegium, anses med framgång täfla med privilegie-innehafvarne
om inkomster, så har man full anledning att befara,
att den ifrågasatta straffskärpningen — ty derom är det frågan,
herr talman! — skulle flitigast och strängast användas mot sådana
icke legitimerade läkare, som med stor erfarenhet, skicklighet och
framgång tillhandagå allmänheten, i synnerhet ute på landsbygden,
med råd och anvisningar om nyttiga huskurer, och som biträda vid
botandet af sensträckningar, ledvrickningar och andra yttre åkommor
och detta ofta på ett sätt, att de vida öfverträffa den legitimerade
läkaren.

Men något sådant vill jag icke vara med om.

Jag har varit personligen bekant med två s. k. qvacksalfvare,
som utöfvade en mycket lycklig och välsignelsebringande verksamhet
i min hemort, och allmogen var dem mycket tacksam derför; och
jag kan tillägga, att äfven herrskapsfolk bcqvämade sig att komma
till dessa qvacksalfvare, när de icke kunde få bot på annat håll.

N:o 30. 16 Torsdagen den 16 April, e. m.

Om med- Här har under diskussionen af en talare framhållits, att böterna

nua bestäm- för obehörig utöfning af tandläkareverksamhet äro så ojemförligt
melser angå- myc^et högre än böterna för obehörig utöfning af läkareverksamhet.
ende utafvan- J at det är sant, att de förra böterna äro mycket för höga; men då
de af läkare- tycker jag det varit skäl att i stället framkomma med ett förslag om
och handel n°dsättn''ng »f det högre straffmåttet; ty tidsandan är verkligen icke,
med lake- ja§ förstår, sådan, att den manar till skärpning af straff medel.

bestämmelser, utan hänvisar snarare till en förmildring af vår kriminal(Forts.
) lagstiftning.

Beträffande försäljningen af läkemedel säger utskottet på sidan
13 (ja, det citerar egentligen ett Första Kammarens tillfälliga utskotts
uttalande): »att hinder icke heller synes kunna läggas för försäljning
af varor, hvilka icke ingå i farmakopén, äfven om de af säljaren utbjudas
såsom läkemedel». Ja, mine herrar, det står så här att läsa;
men finge vi blott den åsyftade lagbestämmelsen, så är jag för min
del öfvertygad om, att farmakopén snart komme att växa ut högst
betydligt i format, och att lagen skulle blifva till en olidlig inskränkning
al näringsfriheten med beständiga trakasserier mot fabrikanter
och handlande för försäljning af varor, som räknades till läkemedel.

Herr talman, på grund af hvad jag nu sagt yrkar jag afslag å
utskottets hemställan, ehuru jag nog finner denna kammares tillfälliga
utskotts skrifvelseförslag vara bättre än Första Kammarens tillfälliga
utskotts förslag; ty det senare är efter mitt förmenande alldeles oantagligt.

Herr Lundell: Jag vill blott för kammaren framhålla, att det
icke är meningen att få särskilda bötesbestämmelser införda, utan blott
att få bort en hop orimliga lagbestämmelser, som nu förefinnas. Man
vill icke gå i konservativ rigtning, utan meningen med denna skrifvelse
är endast att få bort de missförhållanden, som nu göra sig
gällande, och detta tror jag, att kammaren kan acceptera. Finner
man att det lagförslag, som kan komma att framläggas, icke bör af
kammaren antagas, så står det kammaren fritt att afslå det, men vi
böra dock se till att söka få bättre lagbestämmelser än de nu gällande.
Det är ju orimligt att, om till exempel en person gifver en
annan ett råd om, huru han skall bota en rispa i fingret, han derför
skall bota dessa 12 kronor 50 öre. Sådana orimligheter är det, som
man vill hafva afhjelpta, och något annat åsyftas ej. Lagstiftningen
kommer säkerligen icke att blifva mera restriktiv, utan friheten bör
tvärt om blifva större än nu, om förslaget vinner framgång.

Herr Waldenström: Uti min barndom var det en gumma i
Öfver Torneå, som sysselsatte sig med att »tumma» menniskor, som
fått någon skada på sin kropp. Detta kallades då icke massage utan
tumuing, och gumman kallades »tummaregumman i Öfver Torneå».
Folk reste till henne från olika trakter i Sverige och äfven från
andra land. Min fader var provinsialläkare der uppe, och jag hörde
honom många gånger skratta åt den vidskepelse, som farit i folket,
då de kunde uppsöka en sådan qvacksalfverska som tummaregumman,
men de foro dit ändå, och många kommo hem helbregda.

N:o SO.

Torsdagen den 16 April, e. m.

På 1860-talct och i början af 1870-talet. verkade i Finland en
bondeson, vid namn Bäck, som for land och rike omkring och botade
sjuka genom tumning. Bland andra botade han en guvernant hos
Finlands erkebiskop, och det gaf honom ett visst anseende, så att
han sedermera af staden Wasa antogs till s. k. »stadskirurg», och
såsom sådan lärde jag känna honom. Folk sökte honom ända ifrån
andra länder och äfven från Sverige. Hvad voro dessa två annat än
qvacksalfvare enligt det besked, som utskottet här har gifvit? Och
kanske skulle man, om man velat gå vissa personers önskningar till
mötes, hafva stadgat förbud för sådana personer att verka.

Professorn i kirurgi Mesterton i Upsala led under de senare åren
af sitt lif, enligt hvad jag hört, af en mycket svår reumatism, och
han hade då såsom massör en gumma från Finland, som tummade
honom från topp till tå, och det så, att han hade mycken nytta deraf.
Derjemte lärer det icke hafva kostat mer än 12 skilling för
hvarje gång. Jag svarar dock icke för sanningen af denna uppgift,
som jag fått från en af mina bekanta.

Aflidne iandskamreraren Ljungberg i Umeå, en nära bekant till
mig, hade, plågad af lamhet efter slag, sökt flere beryktade massörer
både i Sverige och utlandet. Han hade derpå satt till nästan hela
sin förmögenhet. Då fann han en finsk qvinna, som tummade honom,
och han sade mig, att en sådan massage hade han ingenstädes fått
som af henne. Men hvad var hon annat än en qvacksalfverska ?
Skulle man nu förbjuda sådana af naturen till läkare skapade menniskor
att sysselsätta sig med folks botande.

När bonden Priesnitz började med sin vattenkur, hvad var han
annat än en qvacksalfvare? Huru blef han icke förföljd af läkarne,
ända tills borgmästarens dotter i den stad, der han bodde, blef botad
af honom, sedan hon öfvergifvits af läkarne. Och den nu på modet
komne pastor Kneipp, efter hvilkens metod man måste både bada,
gå barfota och dricka kaffe, om man skall lefva hygieniskt, hvad är
han annat än en qvacksalfvare?

Här i Stockholm har också tidtals verkat en bonde från vestra
Sverige, hvilken många både förståndiga och högt uppsatte män anlitat
för skador i benen. Jag har hört läkare skratta åt honom,
och jag har hört patienter tacka Gud för att de blifvit botade genom
honom.

Om man nu finge en sådan här lag, som af utskottet åsyftas, så
är det verkligen fara för handen, att man kan göra större skada
än gagn.

Nu frågade utskottets ordförande: »Om, då de, som syssla med
att bota tänder, utan att vara tandläkare, kunna få plikta ända till
500 kronor, skall man då lemna dem strafflösa, som syssla med andra
delar af menniskokroppeti utan att vara läkare?» Men jag undrar,
huru många af herrarne det är, som gilla det, att en person skall
straffas med 500 kronors böter, derför att jag går till honom med en
värkande tand, och han hjelper mig att blifva af med tandvärken.
Man må akta sig att fortgå på denna väg. De der böterna för tandteknici
äro ett trappsteg, som man begagnar för att klifva upp ytterligare
ett trappsteg, och så vidare undan för undan; och man vet

Andra Kamin arem Träl. 1890. N:n BO. 2

Om meddelande
af
nya bestämmelser
angående
utöfvande
af läkareverksamhet

och handel
med läkemedel.

(Forts.)

N:o 30. 18 Torsdagen den 16 April, e. ra.

Om med- icke, hvar det kan stanna. En sådan lag, som här afses, kunde ju
n^bestäm v^sser^8en gorå nytta i vissa afseenden, men också stor skada i
melser angå- au(^ra- Såsom herrarne veta, finnas här i Stockholm tandteknici, som
ende utöfvan-åro ganska skickliga tandläkare. Men eftersom de icke äro legalide
af läkare- serade tandläkare, så få de icke praktisera. Göra de det ändock (och

VocliChandel ö°la ^ de ^°ta> °°b det göra de. Jag bär bort tand med

läke- lånare saga, att dessa teknici misshandla tänderna, men jag har också
medel. bort tandläkare, när man kommit till eu efter att förut hafva varit

(Forts.) bos en annan, säga, att den föregående tandläkaren har så misshandlat
ens tänder, att det skulle hafva varit bättre, om man icke varit hos
honom. Somliga af dessa tandteknici skulle gerna både vilja och
kunna taga tandläkareexamen, men det få de icke, emedan de äro
icke studenter, och det hör till nutidens sed att göra allt möjligt,
dock icke skrädderiet, till studentmonopol. En menniska, som kunde
blifva en god tandläkare, Jår icke blifva det, derför att han icke är
student, men en dålig tandläkare får utöfva yrket, derför att han är
student. Det är rent beklagligt, när jag tänker på, huru det ena
efter det andra göres till sådana studentmonopol. Gerna medgifves,
att det i vissa fall kunde vara godt, om det funnes någon hake, men
jag är mycket rädd för en sådan skrifvelse, som utskottet föreslagit,
och jag kan från min ståndpunkt icke annat än yrka afslag å dess
hemställan.

Herr Zotterman: Jag undrar, om man icke gör denna fråga

till något helt annat än den är. Då jag varit med om utskottets
beslut, så har jag varit det icke ur den synpunkten, att det skulle
blifva någon skärpning till fördel för hvarken apotekare eller läkare.
Jag har nemligen uppfattat saken så, att det här är fråga om en
skyddsåtgärd för allmänheten i vissa fall. Då vi nu hafva bestämmelser
angående praktiken inom läkareyrket, som äro öfver 200 år
gamla, så synes mig i denna punkt åtminstone en utredning, gående
i nutida rigtning, icke komma för tidigt. I fråga om apotekarne äro
bestämmelserna om hvilka varor, som få säljas uteslutande på apoteken,
ända ifrån 1698 och sålunda nära 200-åriga, och då synes det
icke heller vara för tidigt att taga denna fråga under ompröfning,
så att icke några möjligen obehöriga fördelar må tillkomma denna
corps inom landet. Af sjelfva klämmen framgår, att man vis å vis
läkareverksamheten blott vill hafva utredt, hvilken verksamhet får
utöfvas af examinerad läkare och hvilken af annan person. I detta
uttalande kan jag ej finna någon sådan fara, som vare sig herr Petersson
i Brystorp (i fråga om läkekunniga gubbar) eller herr Waldenström
(med afseende på »tummaregummor» och »tummaregubbar»)
satt i fråga, att just sådana personers verksamhet, som med framgång
hafva idkat ett slags nyttigt läkareyrke, härmed skulle upphöra.
Långt derifrån. Det är deremot just sådana, som herr Schönbeck
framhöll (nemligen »okunniga eller bedrägliga och skrymtaktiga
charlataner, som ockra på enfaldigt folks vidskepelse» etc.), mot
hvilka förslaget är rigtadt; och det synes mig, att i synnerhet
Andra Kammaren borde vara med om detsamma.

Torsdagen den 16 April, e. tn. 19 N:o SO.

Jag skall, herr vice talman, anhålla om bifall till utskottets för- Om medslag;
tv iag anser, att det är alls icke för tidigt, att denna fråga delande af
utredes n«? bestäm;

Jag skulle ej i utskottet vant med om detta förslag, derest det endeutöfvanicke
lyckats att inom utskottet få den meningen segrande, att mande af läkareborde
taga bort slutorden i den kläm, som förekommer i Första verksamhet
Kammarens utskotts betänkande, hvaraf ville framgå, att nemligen °°me^ °i2keKongl.
Maj:t skulle, Riksdagen ohörd, vidtaga de åtgärder, hvartill medel.
utredningen kunde föranleda. Nu är det så, att man, om förelig- (Forts.)
gande förslag antages, bibehållit rätten för Riksdagen att efter skedd
utredning få taga del af och uttala sin uppfattning af det förslag,
som med anledning deraf kan framkomma. Då har Riksdagen tillfälle
att tala om de straffbestämmelser, som möjligen kunna befinnas
vara obehöriga i det nya förslaget. Men vi kunna nu ej tala om
något, som icke föreligger till behandling.

Herr Waldenström nämnde, att det vore orimligt, att en icke
examinerad tandtekniker skulle bota 500 kronor, derför att han satte
in några tänder, men den gå fri, som sysslade med andra delar af
kroppen. När han nu tycker, att detta är orimligt, och vill att det
skall upphöra, bör han ock vara med om utskottets förslag, som
åsyftar att få bort dylika oegentligheter.

Den förste talaren (herr Vahlin) sade, att han ansåge, att här
förändringar måste ske. Hvarför vill han då ej vara med om utskottets
skrifvelse? Han säger, att regeringen är så skyddsvänlig.

Derför törs han ej lemna frågan åt regeringen. Men i hvilken retning
tror han då dess skyddsvänlighet skall gå? Vill den väl bereda
skydd endast åt läkare och apotekare? Månne ej dess skydd lika
gerna kan komma att syfta åt allmänheten? Säkert göra vi allmänheten
en tjenst, om vi bifalla utskottets förslag.

Herr Lundell: Med anledning af herr Waldenströms anförande

skall jag be att få yttra ännu några ord. Han framhöll, att en mängd
missförhållanden existerade, och beklagade, att man nu vill drifva
portförbudet ännu längre. Men här är ju meningen aftaga bort de
missförhållanden, som herr Waldenström påpekade. År det nu så,
att herr Waldenström menar, att det är bra, att man har qvar dessa
»portförbud», då bör han yrka afslag å utskottets hemställan. Men
vill man få dem undanröjda, bör man yrka bifall till utskottets förslag.
Ty det är just meningen att få bort dylika missförhållanden.

Det är t. ex. nu omöjligt för en person, som är mycket skicklig i
massage eller tumning eller hvad man nu vill kalla det, att få utöfva
denna verksamhet; sådan är nu lagstiftningen. Det synes ju vara ett
för strängt och orimligt »portförbud». Men är det så, hvarför då ej
taga bort detta förbud?

Då alltså denna skrifvelse åsyftar ej att införa, utan att borttaga
orimliga »portförbud», yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Wavrinsky: Herr Zotterman vill ha frågan utredd, herr

Lundell vill undanrödja missförhållandena. Min mening är, att om
man vill ha dessa önskningar uppfylda, man bör tills vidare lemna

N:o SO.

Om meddelande
af
nya bestämmelser
angå
ende utaf van
de af läkare
verksamhet
och handel
med läkemedel.

(Ports.)

Om ändring

i § 12

mom. d) i bevillningsförordningen.

Torsdagen den 16 April, e. m.

saken åt sig sjelf, då den nog ordnar sig och missförhållandena försvinna.
Herr Wallis har nyss visat, att nu gällande missförhållanden
redan delvis ordnats — helt enkelt genom att lagstiftningen blifvit
.otidsenlig och ej tillämpas. Staten sjelf går en helt annan väg än
-den man nu från några håll synes vilja slå in på. Den utvecklar
samaritväsendet. Den söker i skolorna genom undervisningen i naturlära
uppfostra en hvar till att kunna »sköta sig sjelf» så långt som
möjligt. På den vägen »skyddar» folket sig bäst. Så kan man undvika
både böter och otidsenlig lagstiftning, hvilken ej fyller det ändamål,
som dermed afses.

Jag yrkar derför afslag å utskottets hemställan.

Herr Lundell: Tro kammarens ledamöter verkligen, att dessa
bötesbestämmelser taga bort sig sjelfva, om saken får utveckla sig
af sig sjelf? Jag endast frågar.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr vice
talmannen, i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma;
och fann herr vice talmannen den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Herr Lundell begärde likväl votering,
hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Den, som afslår hvad Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott
hemstält i förevarande utlåtande n:o 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda hemställan.

Omröstningen visade 149 ja mot 67 nej; i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren afslagits.

§ 8.

I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets betänkande
n:o 19, angående allmänna bevillningen.

Punkten 1.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 13, hade herr
R- V. Ramstedt föreslagit: »att Riksdagen måtte besluta sådan ändring
i § 12 mom. d i Kongl. Maj:ts nådiga förordning, angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst, den 3 juni 1892, att bankirer,
fabriksegare samt andra yrkes- och näringsidkare i de städer, hvilka

Torsdagen den 16 April, e. m. 21 N:o 30.

, må, i öfverensstämmelse med hvad som Om ändring

ana städer, taxeras inom den församling, * § f2.,

° mom. d) i betalningsförordningen.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till (Forts.)
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Ramstedt: Det är ju alldeles naturligt, att föreliggande

fråga icke kan intressera det störa flertalet af kammarens representanter.
Saken är nemligen den, att frågan berör endast städerna, icke
alls landtkommunerna, och af städerna hufvudsakligen endast trenne,

Stockholm, Göteborg och Malmö. Motionens innebörd är, att bankirer,
industriidkare samt andra närings- och yrkesidkare må, i likhet
med hvad redan förordnats om handlande i städer, som innefatta flere
församlingar, taxeras för hela sin inkomst, således äfven af rörelse,
inom den församling, der de äro mantalsskrifna. Uti Göteborg och
Norrköping har man redan börjat, efter hvad jag tror mig veta —
med visshet vet jag, att så är i Göteborg — att tillämpa det föreliggande
förslaget. Saken är nemligen den, att hvar och en af dessa
städer har en gemensam kassa för alla utgifter, både kommunala och
till skola, kyrka och presterskap. Motionen i fråga kan således ej
medföra annat än fördelar för Norrköping och Göteborg, men kan i
Stockholm medföra åtskilliga rubbningar, hvilka också blifvit af
utskottet påpekade.

Jag skall be att få framhålla, att motionen torde stå i full öfverensstämmelse
med principen för en rigtig taxering; och jag vågar
påstå, att det komme att medföra väsentliga lättnader i taxeringsväsendet,
om motionen antoges. Då komme att ske ej mindre än
1,240 omflyttningar. Jag har här en specificerad uppgift härpå; det
skulle naturligtvis blifva lika många lättnader för kommunen. — Det
har ej heller af utskottet jäfvats, att förslaget skulle medföra rättvisare
uppskattning af den personliga inkomsten.

Jag kan äfven till förmån för förslaget åberopa, att det framlagts
af 1894 års skattekomité. Utskottet anser emellertid, att det
då har betingats hufvudsakligen af andra skäl, af andra förslag, som
då af komitdn blifvit framstälda. Men för detta har utskottet ej
gifvit någon som helst motivering, och det synes nästan, som om
detta påstående är alldeles origtigt. Yi veta alla, att 1894 års komités
väsentligaste förslag, som har beröring med nu föreliggande — åtminstone
hvad angår städerna, jag talar ej om landsorten — var förslaget
om införande af obligatorisk sjelfdeklaration. Det är ju alldeles
naturligt, att, om en sådan infördes, den komme att medföra
väsentliga lättnader i taxeringsväsendet. Det är ju alldeles tydligt,
att om man får en bestämd uppgift från en industriidkare eller handtverkare,
att han har så och så stor inkomst af kapital i den församling,
der han han bor, och så och så mycket af den rörelse han bedrifver
i en annan församling, det naturligtvis är mycket lätt att
taxera honom och säga, huru mycket skall hänföras till den ena eller

innefatta flera församlingar
nu gäller handlande i säd
der de äro mantalsskrifne».

N:o 30. 22 Torsdagen den 16 April, e. m.

Om ändring andra församlingen. Jag anser emellertid icke förty, att det vore
«w»w^l/i6e-lämPligt* att införande af sjelfdeklaration äfven föreliggande förviUninglför-^o
»ntoges. Men än bättre vore det, om vi finge det antaget dessordningen.
förinnan. Det förefaller mig, som om utskottet skulle vilja säga åt
(Forts.) en person, som väntar ett stort arf, men som för närvarande är i
ekonomiskt betryck: Ni skall få ett årligt anslag, så snart arfvet utfallit.
Det är klart, att det är bra att ha ett årligt anslag äfven
sedan det stora arfvet utfallit; men alldeles tydligt är, att det är
bättre att ha det dessförinnan.

Utskottets kardinalskäl, om jag så får kalla det, för afslag å
motionen är emellertid, att det skulle åstadkommas vissa rubbningar
i församlingarnas i Stockholm ekonomiska förhållanden, derest mitt
förslag antoges. Hela betydelsen af skälet för afslag tyckes således
bero på, huru vida dessa rubbningar verkligen kunna anses vara i
någon mån afsevärda. För att belysa detta bar utskottet lemnat icke
mindre än tre tablåer. Den första tablån omfattar antalet invånare i
de olika församlingarna äfvensom den särskilda beskattning, som för
hvarje församling utgöres i afgifter till skolor, kyrkor och presterskap.
Det är, som herrarne se, ganska olika. Så t. ex. har Ladugårdslands
församling en utgiftspost af endast 45 öre per bevillningskrona,
under det att Katarina har 1 krona 25 öre per bevillningskrona.
Strax efter denna första tabell gör utskottet en klassifikation af de
olika församlingarna och benämner somliga rika och andra fattigare.
Bland de rika nämnas Ladugårdslands och Klara, och bland de fattigare
Katarina och Kungsholms. Det är ju emellertid alldeles naturligt,
att bedömandet af en församlings rikedom ej får ske efter den
siffra, som angifver hvad som utgöres i bevillning; utan en församlings
rikedom bör naturligtvis bedömas efter bevillningens förhållande
till invånarnes antal. Om man utgår från denna synpunkt, hvilken
torde vara den enda rigtiga, och man för öfrigt använder samma indelningsgrund
som utskottet, visar sig, att Stockholm har fyra rika
och fyra fattiga församlingar. Bland de fyra rika kommer i första
rummet Storkyrkoförsamlingen med en bevillning af 9 kronor 8 öre
per individ, derefter Klara med 8 kronor 26 öre, så Jakobs och Johannes’
med 5 kr. 44 öre och slutligen Ladugårdslands med 5 kronor
32 öre. Bland de fattigare är Katarina fattigast med endast 1 krona
97 öre per hufvud; derefter kommer Maria med 2 kronor 40 öre, så
Kungsholms med 2 kronor 58 öre och sist Adolf Fredriks med 2
kronor 80 öre. Det synes således, att Katarina församling är den
fattigaste. Jag skall be att längre fram få återkomma till detta.

Uti den följande tablån visar utskottet verkan af de förändringar,
som komma att blifva en följd af förslagets antagande. Det visar
sig då, att det i totalitet kommer att blifva en omflyttning af 14,762
kronor. Men omflyttningarna ske vexelvis mellan församlingarna, så
att det blir än minskning, än ökning.

Den tredje tablån är nu den vigtigaste. Den visar den effektiva
verkan af förslaget. Der finna vi, att det blir fyra församlingar, som
erhålla tillökning, och fyra, som erhålla minskning i afgifter. Bland
de fyra församlingar, som erhålla tillökning, öro tre af de fattigare
samt endast en rik, nemligen den minst rika; och bland dem, som

Torsdagen den 16 April, e. m. 23 N:o 30.

erhålla minskning, äro de tre rikaste, men tyvärr äfven den fattigaste, Om ändring
nemligen Katarina församling. Katarina församling kommer dock ^
icke att få större minskning att ersätta än 292 kronor. Nu är vis - vuiningsförserligen
Katarina den fattigaste församlingen, men den är dock icke ordningen.
så särskildt fattig, eftersom bevillningen för inkomst der år 1895 (Forts.)
uppgick till nära 80,000 kronor. Då spela 292 kronor icke synnerligen
stor rol. Jag skall säga herrarne, att, om man åsätter denna siffra
på debetsedlarne, som komma att utlemnas, man får gå till personer
med 900 kronors inkomst, för att ökningen skall blifva ett öre. För
personer med 2,000. kronors inkomst blir ökningen 7 öre, egentligen
7 J/2, men det halfva öret lemna vi ur räkningen. Går inkomsten till
10,000 kronor, blir det en tillökning af 37 öre. Det ofördelaktigaste
läget blir det för dem, som hafva 2,000 kronors inkomst. Och detta
helt naturligt. De ha ju nemligen ej bevillningsfritt afdrag. Deras
krono- och kommunalutskylder för år 1895 utgjorde 125 kronor utom
tilläggsbevillningen, som ej medräknats. Nu skulle detta ökas med
7 öre, d. v. s. från 125 kronor skulle det blifva 125 kronor 7 öre.

Detta kan ju under inga förhållanden betecknas såsom en afsevärd
skilnad. Hårdast skulle den rikaste af Stockholms församlingar, Storkyrkoförsamlingen,
drabbas. Den får en minskning af 1,567 kronor,
att fördelas på omkring 11,000 invånare med en inkomst af omkring
10,000,000 kronor. Det är emellertid alldeles naturligt, att äfven i
en rik församling det finnes en mängd obemedlade personer, och det
är nödvändigt att se till, huru dessa komma att drabbas af det föreliggande
förslagets genomförande. Jag börjar som nyss med de låga
beloppen och nu med dem, som ha 800 kronors inkomst. De få en
tillökning af 3 öre. De, som ha 2,000 kronors inkomst, få en tillökning
af 31 öre, och de, som ha 10,000 kronors inkomst, en tillökning
af 1 krona 57 öre; slutligen de, som ha 100,000 kronors inkomst,
en tillökning af 15 kronor 70 öre. Detta förefaller icke heller
vara afsevärdt. Sämst är det här liksom i Katarina för dem, som
ha 2,000 kronors inkomst. De få i denna församling en ökning i
sina utskylder efter förhållandena år 1895 från 112 kronor till 112
kronor 31 öre. Detta är emellertid den hufvudsakligaste rubbning,
som kommer att ega rum inom Stockholm — denna ökning från 112
kronor till 112 kronor 31 öre. Det förefaller mig, som om icke ens
detta skulle vara i ringaste mån afsevärdt.

Och som utskottets hela skäl för afslag egentligen grundar sig
på, att det skulle bli i nämnda hänseenden afsevärda rubbningar,
synes mig, som om utskottet ej har mycket skäl att afstyrka den
nu föreliggande motionen. Jag skall be att få påpeka, att motionen
är principielt vigtig, att dess godkännande otvifvelaktigt komme
att medföra väsentliga fördelar för taxeringsväsendet i Stockholm,
och att det komme att gifva anledning till en rigtigare uppskattning.

Jag skall vidare be att få erinra om att förslaget tillämpas i Göteborg.
Och det förefaller mig orimligt, att man nu skall be göteborgarne
återgå till det gamla, hvilket de ju böra gorå, då väl, så
länge en förordning finnes, den skall tillämpas. Jag vill vidare påpeka,
att utskottet slutar med att »under nuvarande förhållanden»
motionen icke bör bifallas. Icke heller till detta synes mig finnas

N:o SO. 24 Torsdagen den 16 April, e. m,

Om ändring någon giltig anledning. Det skulle kunna finnas en anledning dertill,
mom. d)ibe-°m’ nar ™an van*ar ,e^ större förslag, man icke skulle vilja göra
villningsför- Hägra partiella förändringar i bevillningsförordningen. Men ser man
ordningen, efter längre fram i betänkandet, finner man, att utskottet föreslagit
(Forts.) en partiel förändring, som endast berör Stockholms stad. Då syiTes
mig äfven det sist nämnda skälet för afslag förfalla.

Jag får derför, herr vice talman, på de grunder jag anfört yrka
bifall till min motion. Jag anser, att denna fråga hör till dem, som
kunna komma under gemensam omröstning, och det är antagligt, att,
för den händelse nu kammaren ville bifalla mitt förslag, det skulle
kunna genomföras redan under denna riksdag.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Motionären har
sökt visa, att den ändring i beskattning, som skulle inträda för Stockholms
invånare genom ett bifall till Lans förslag, vore så liten, att
derpå icke behöfde fästas afseende, då, för hvarje invånare beräknadt,
skatten endast skulle ändras med några öre. Men lika litet, som måttligheten
af en orättvis skatt gör densamma berättigad, lika litet är en
förändring i beskattningens grunder, äfven om den är liten, berättigad,
derest en dylik förändring endast är framkallad af ett ändamål, som
står alldeles utanför beskattningens uppgift. Detta må med skäl sägas
vara tillämpligt på motionärens förslag, då han vill gorå ändring i
beskattningens grunder endast och allenast för att underlätta taxeringsmyndigheternas
arbete.

De å kyrkostämma i Stockholm röstberättigade ega rätt att bestämma
det skattebelopp, som anses nödvändigt för att fylla församlingens
behof. De utgifter, som af dessa skatter skola bestridas, utgå
till skola, kyrka samt presterskapets aflöning. Nu förhåller det sig
så — hvilket också den siste talaren medgifvit — att det här i Stoc£
holm är en betydlig skilnad i storleken af de afgifter, som i de olika
församlingarne uttaxeras. Så t. ex. utgå de för Katarina församling
med 125 öre per bevillningskrona och uti Ladugårdslands församling
med 45 öre, hvartill kommer, att församlingarnes afgifter ändras för
hvarje år, så att de det ena året kunna utgå med ett icke oväsentligt
högre belopp än det andra.

Genom motionärens förslag skulle det i skatteväg menliga förhållandet
inträda, att de fattigare församlingarna, som ligga i stadens
utkanter, komme att mista den inkomst uti församlingsafgifter, som
nu belöper sig på der drifna fabriker och rörelser, hvilka ju förekomma
talrikast i dessa församlingar. Denna inkomst skulle församlingarne
förlora, derför att egarne till omnämnda fabriker bo i
en rikare församling, t. ex. Östermalm. Beskattningen för återstoden
åt de fattigare församlingarnes invånare, de egentliga arbetarne, skulle
derigenom drifvas upp och ökas. Nu kan visserligen sägas, att den
ökning, som skulle komma att belöpa sig på hvar och en af dessa
skattskyldige, icke skulle blifva så stor, och att likaså den minskning,
som skulle komma hvarje medlem af de rikare församlingarna till
godo, icke heller skulle blifva så stor. Så alldeles utan betydelse är
dock. icke den af motionären föreslagna förändringen, då den för
somliga församlingar skulle nödvändiggöra en ökning af den frän

Torsdagen den 16 April, e. m. 25 N:o3C.

församlingsmedlemmarne nu uttaxerade afgiften med en och en half Om ändring
procent. Det kan ju icke sägas vara en obetydlighet att öka beskatt- ^
ningen inom en kommun med en och en half procent, endast och alle- vmningSfor.
nast derför att man vill underlätta arbetet för taxeringsmyndigheterna, ordningen.

Jag vill nu icke yttra mig om, huruvida det kan vara önskvärdt, (Forts.)
att en sådan förändring som den af motionären föreslagna komme till
stånd i en blifvande ny bevillningsförordning. Men skulle man det
anse, så torde det då blifva nödvändigt att vid reformens genomförande
taga med i beräkningen äfven andra omständigheter än de
af motionären anförda.

På de skäl jag nu anfört, hvilka för öfrigt finnas i utskottets betänkande
fullständigt återgifna, anhåller jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Ramstedt: Jag skall be att få vidhålla mitt yrkande, ehuru
i något förändrad form.

Såsom jag uppfattat herr Fredholms yttrande, har han deri icke
sagt något annat än hvad som står i bevillningsutskottets betänkande,
fastän jag alldeles nyss bestridt rigtigheten af detta och framhållit,
att det icke har någon som helst betydelse i den rigtning, herr
Fredholm vill gifva deråt. Emellertid önskar jag nu förändra mitt
yrkande för att deri åstadkomma en mera preciserad formulering.

Jag yrkar derför sådan ändring af 12 § uti bevillningsförordningen
mom. d), att detta moment kommer att lyda:

»handlande, fabriksegare samt annan yrkes- och näringsidkare;
för inkomst af rörelsen eller yrket: å den eller de orter, der rörelse
eller yrke eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt
sätt eller i afsevärd omfattning idkas; dock skola bankirer, fabriksegare
samt andra yrkes- och näringsidkare äfvensom handlande i de
städer, hvilka innefatta flere församlingar, för den rörelse de derstädes
idka, äfvensom de skattskyldiga, hvilkas rörelse eller yrke utöfvas på
flere orter men endast kortare tid på hvarje ort, taxeras inom den
församling, der de äro mantalsskrifne.

Jag anhåller, herr vice talman, om proposition på detta yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det herr vice talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

I punkten 2, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att en Angående
inom Andra Kammaren af herr O. Persson i Killebäckstorp väckt ^in
motion, n:o 44, om särskild beskattning af inkomst af aktier icke a^jermåtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Persson i Killebäckstorp: Då jag i föreliggande mo tion

yrkat, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i gällande förordning
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst, och
dermed sammanhängande stadganden, att enskild delegaro i aktiebolag
eller dermed jemförlig inrättning skall för inkomst ifrån samma bolag

N:o 30. 26 Torsdagen den 16 April, e. m.

Angående eller inrättning erlägga bevillning såsom för inkomst af kapital, har
af inkomst st&tt fullt klart och såsom ett obestridligt faktum, att

af aktier, sådan inkomst just är inkomst af ett kapital, som den enskilde insatt
(Forts.) 1 afsigt att derå erhålla vinst. Och från denna synpunkt kan jag för
min del icke finna något skäl, hvarför den enskilde kapitalisten skall
undgå att skatta för sådan vinst, då all annan inkomst af kapital är
beskattningsbar. Till och med den af utskottet till stöd för dess utlåtande
åberopade 1895 års bevillningskomité, som synes eljest hafva
velat genom något invecklade teorier framhålla rättsliga grunder för
den enskilde aktieegarens befrielse från beskattning af aktieutdelning,
har slutligen funnit, att sådan inkomst är till sin karakter närmast
att hänföra till inkomst, af kapital. Jag för min del påstår, att densamma
verkligen är inkomst åt kapital och ingenting annat. Att under
sådana förhållanden någon särskild utredning skulle erfordras, såsom
utskottet ansett, synes mig obehöfligt, och för öfrigt kan jag icke
finna, hvad den eller de, som kunna få i uppdrag att företaga sådan
utredning, skola komma med. Hela utredningen är denna: aktier
förvärfvas genom penningar; utdelningen å aktier är inkomst af dessa
penningar; inkomst af penningar skall beskattas; alltså skola utdelningar
å aktier beskattas.

Sjelfva principen, att aktieutdelning är inkomst af kapital är i
sjelfva verket redan i nu gällande lag erkänd derigenom, att den gjort
ett undantag — något annat är ej stadgandet i 15 § af taxeringsmyndigheternas
instruktion för denna särskilda art af kapitalinkomst —
så att den ej skall beskattas. Om icke detta undantagsstadgande, för
hvilket en särskild motivering ansetts behöflig, funnits, skulle ingen
kunna af lagens anda eller ordalydelse härleda någon befrielse från
beskattning för detta slag af kapitalinkomst.

Hvad nu angår det i lagen gifna skäl för befrielse från beskattning
af aktieutdelning, får jag hänvisa till de af mig i motionen omförmälda
fall, då så att säga dubbel beskattning redan kan anses
förekomma; flere andra sådana fall finnas.

Tillika får jag för bifall till min motion åberopa hvad jag eljest
deri anfört och dessutom hänvisa till de beaktansvärda skäl, som af 1894
års skattekomité anförts och hvilka utskottet i sitt utlåtande refererat.

På grund af hvad jag nu anfört skall jag, herr talman, be att få
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till min motion.

Herr Bruhn: Motionärens här föreliggande förslag, liksom ock

det förslag, som är afhandladt i nästföljande punkt af utskottets betänkande,
afser högst betydande ändringar i bevillningslagstiftningen.
Då dessa frågor vid föregående tillfällen varit föremål för Riksdagens
behandling, hafva de ansetts vara af den invecklade och svårlösta
beskaffenhet, att en utredning, sådan som anses kunna åstadkommas
endast af Kongl. Maj:t, bort ega rum, innan beslut fattats. Dessa
frågors behandling af de tvenne beviliningskomitéerna — och dessa
komitéers ganska olika åsigter — visa också, att denna Riksdagens
uppfattning varit rigtig. Då motionären nu emellertid efter en ganska
knapphändig motivering och en ännu knapphändigare utredning föreslår
Riksdagen att fatta ett beslut i frågan, så vill det synas mig,

Torsdagen den lö April, e. m. 27 N:o 30.

som om han stält alltför stora fordringar på bevillningsutskottet, ty Angående
naturligtvis går hans fordran ut på att bevillningsutskottet skall k^„st
åstadkomma den grundliga utredning, som Riksdagen har ansett kunna af*aktier.
endast genom Kongl. Maj:ts försorg åstadkommas, och hvilken varit (Forts.)
föremål för tvenne komitéers arbeten, utan att ändock ett nöjaktigt
resultat uppnåtts. Då emellertid utskottet icke tilltrott sig ett sådant
arbete, och då man har anledning att antaga, det frågan om en ny
bevillningsförordning är föremål för regeringens synnerliga uppmärksamhet
— för att icke säga arbete —, så har utskottet ansett sig
hvarken böra eller kunna biträda motionärens förslag, hvarför jag,
herr talman, skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Sörnäs: Då jag begärde ordet, visste jag icke,

att herr Bruhn begärt detsamma. I anledning af hvad han anfört
kan jag emellertid afstå från att yttra mig, i det jag endast ber att
få till alla delar instämma med honom.

Herr Månsson: Jag är lifligt öfvertygad, att kammaren eller
åtminstone en stor del af dess ledamöter hyser sympatier för det nu
föreliggande förslaget, och kammaren har också förut visat, att så är
förhållandet, genom att skrifva till Kongl. Maj:t i detta ämne.

Emellertid tror jag, att, såsom saken nu föreligger, ingenting för
närvarande är att göra. Detta ärende har varit föremål för öfverläggning
inom tvenne komitéer, och deras förslag hvila nu hos
Kongl. Maj:t. Det torde vara så mycket sannolikare, att man ifrån
Kongl. Maj:t har att förvänta ett förslag i motionens syfte, som båda
de komitéer, som haft med denna sak att göra, kommit till det resultat,
att aktier böra beskattas, om också den sista komitén af år
1895 icke föreslagit, att de skola beskattas till sitt fulla belopp, utan
endast till halfva värdet. Då man alltså kan vänta, att i denna fråga
Kongl. Maj:t skall vidtaga några åtgärder, så synes det mig, som om
motionären och de med honom i denna fråga liktänkande skulle kunna
låta någon tid gå för att se, hvad Kongl. Maj:t vill göra åt saken,
och det är på denna grund, som jag skulle vilja hemställa till motionären,
huru vida han icke skulle kunna finna sig nöjd med det resonnement
utskottet fört och det uttalande, soin det gjort. Utskottet
har nemligen gjort en antydan om att det väntar en åtgärd i detta
fall från Kongl. Maj:t, och det synes mig, som om med ett sådant
uttalande motionären bör kunna vara tillfredsstäld.

På denna grund och endast på denna grund — ty i sjelfva sakfrågan
har jag samma uppfattning som motionären — vill jag, då
det synes mig för sakens framgång bäst, om man gifver sig till tåls
och inväntar hvad Kongl. Maj:t vill göra, för närvarande hemställa
om bifall till bevillningsutskottets utlåtande.

Herr Persson i Killebäckstorp: På grund af hvad den siste talaren
anfört skall jag afstå ifrån mitt yrkande om bifall till min
motion.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr

28 Torsdagen den 16 April, e. m.

vice talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 3.

införande n/ ^ en ipom Andra Kammaren af herr G. Ericsson från Stockholm
progressiv v&ckt motion, n:o 153, i hvilken motions syfte åtta af kammarens
beskattning ledamöter förklarat sig instämma, hade föreslagits:
och obliga- Datt Riksdagen ville besluta att i bevillningsförordningen införa
deklaration. sådant lil.lägg> hvarigenom den direkta skatt, som för närvarande utgår
som bevillning af inkomst, bestämmes att utgå med viss procent,
högre för den större och lägre för den mindre inkomsten, samt med
högre procent för inkomst af kapital och med lägre procent för inkomst
af arbete och näring; samt

att Riksdagen beslutar sådan ändring i bevillningsförordningen,
att så kallad sjelf deklaration blifver obligatorisk, hvarigenom skattskyldig
vid lämpligt vite varder ålagd att sjelf årligen uppgifva sin
beskattningsbara inkomst.»

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

I afgifven reservation hemstälde deremot herr Fredholm från
Stockholm:

»att Riksdagen behagade i skrifvelse till Konungen anhålla, det
Kongl. Makt täcktes låta snarast möjligt utarbeta nytt förslag till
bevillningsförordning, så affattadt, att de direkta skatter, som enligt
denna förordning skola af de skattskyldige till staten utgöras, komma
att drabba dem på ett i förhållande till hvars och ens skatteförmåga
rättvist och billigt sätt, för hvilket ändamåls vinnande torde blifva
behöfligt att, jemte afskaffande! af alla nu utgående personliga afgifter,
bland annat fästa behörigt afseende derå:

att såsom existensmininum fastställes ett inom vissa gränser rörligt
inkomstbelopp, som med afseende på storleken afpassas efter lokala
förhållanden, familjens storlek samt ömmande omständigheter,
och tillika göres för samhällets alla medlemmar skattefritt,

att all verklig inkomst, öfverstigande nyssnämnda såsom existensminimum
faststälda belopp, beskattas, oberoende af den källa, från
hvilken den härflyter, efter en skala, som, med hänsyn dertill, att
vid stigande inkomst skatteförmågan ökas i större förhållande än inkomsten,
göres progressivt växande,

att, såsom en följd af de alldeles särskilda förmåner, besittningen
af fast egendom för egaren medför, en särskild och på likartadt sätt
utgående skatt åsättes alla slag af sådan egendom i förhållande till
fastigheternas periodvis uppskattade värden; samt slutligen

att, om i bevillningsförordningen på förenämndt sätt vidtagas
mera genomgripande förändringar med afseende å den direkta beskattningen
till staten, då må tagas i betraktande, om icke beskattningen
till kommunen bör utgöras efter andra eller förändrade grunder
än de nu för kommunalbeskattningen gällande, och i sådant fall

Torsdagen den 16 April, e. m. 29 N:o 30

förslag till förändradt sätt för kommunalbeskattningens utgörande . Angående

äfvenledes utarbetas». inf örande af

progressiv

beskattning

Efter föredragning af punkten anförde: och obliga torisk

sjelfkärt
Fredholm från Stockholm: Till denna och föregående deklaration.
punkt har jag fogat en reservation, icke derför att jag anser, att man (Forts.)
nu skall kunna komma till något annat slut än det, hvartill utskottet
kommit, utan derför att jag velat framhålla en fråga, som enligt mitt
förmenande intager ett af de främsta rummen af ae på dagordningen
stående, om jag så får säga, brännande frågorna.

Om man betraktar första sidan i den kongl. statsverkspropositionen,
så skall man finna, att ibland der till ett belopp af 75 millioner
upptagna skatter blott 9 millioner äro direkta skatter och resten indirekta,
d. v. s. att de direkta skatterna uppgå till endast en åttondedel
af hela skattebeloppet. Äfven om man icke på andra skäl anser,
att en sådan proportion mellan direkta och indirekta skatter är oförmånlig,
så kan man i alla fall icke underlåta att skänka denna sak
sin uppmärksamhet, då man erinrar sig, att 1810 de direkta skatterna
utgjorde två tredjedelar och de indirekta en tredjedel af hela skattebeloppet.
Denna proposition har sedan dess allt jemt förändrats, så
att 1880 förhållandet var omvändt — då utgingo nemligen de direkta
skatterna med en tredjedel och de indirekta med två tredjedelar af
hela skattebeloppet. Och huru har det gått efter 1880? År 1890
hade de direkta skatterna nedgått ytterligare, så att de utgjorde blott
en sjettedel af hela beloppet, och nu utgöra de endast eu åttondedel,
så vidt man icke till dem vill lägga äfven tilläggsbevillningen, då
förhållandet ställer sig gynsammare och icke kan sägas hafva undergått
någon väsentligare förändring sedan 1890. Att det uppstått en
sådan omflyttning af skatter är, hvad de senaste åren vidkommer,
beroende på de två mycket vigtiga beslut, som Riksdagen fattat om
afskrifvande af grundskatterna, hvilka utgjorde en väsentlig del af
de direkta skatterna, 10 millioner, och ökandet af de indirekta skatterna
med lika stort belopp. Tillsammans representera dessa skatteändringar
en omflyttning af skatter med 20 millioner på ett skattebelopp
af 80 millioner.

Det är också icke alls fråga om, att icke denna omständighet
varit föremål för uppmärksamhet från så väl regeringens som Riksdagens
sida. Af regeringen utlofvades samtidigt med grundskatteafskrifningens
genomförande, att den skulle föranleda en revision af
bevillningsförordningen. Af den utlofvade och mycket omtalade revisionen
af bevillningsförordningen har man emellertid hittills icke
försport det minsta resultat. Ty såsom ett sådant kan man ej med
bästa vilja i verlden betrakta bevillningskomiténs förslag till reformering
af vårt beskattningsväsen. En komité n:o 2 har redan hunnit
rifva ner hela den otympliga byggnad, som af dess föregångare
blifvit uppförd, så att i denna stund icke finnes qvar sten uppå sten
af densamma.

Frågan om en reform af beskattningen är emellertid af det stora
intresse och den påträngande vigt, att oupphörligen motioner väckas

N:o 30. 30 Torsdagen den 16 April, e. m.

Angående i syfte att få några partiella reformer till stånd, men som utskottet
progressiv'' 8*tt betänkande mycket rigtigt anfört, lärer det väl vara omöjligt
beskattning att genomföra några partiella reformer i bevillningsförordningen utan
och obliga- att i samband dermed äfven vidtaga reformer i andra afseenden.
tortsfc sjelf- Man kan nemligen icke lätta en börda på ett ställe och lägga på den
(6rFW l°\1'' anna^ utan att taga i betraktande, hvilken verkan detta kom or

■> mer att medföra med afseende på det inbördes förhållandet af de
skattskyldiges skattebidrag.

Den motionär, hvars motion här är afstyrka har velat få till
stånd en progressiv beskattning, och utan allt tvifvel torde denna
princip ovilkorligen få lof att tagas i betraktande vid uppgörandet
af ett nytt förslag till bevillningsförordning. Det är en modern princip,
som redan gjort sig gällande i Tyskland och Schweiz, och —
hvad som väl är att märka — den står för närvarande allvarligt på
dagordningen i Frankrike, ett land, hvars hela tradition hittills har
satt sig emot alla slag af direkt skatt, men som nu det oaktadt synes
af omständigheternas magt blifva nödsakadt att reformera sitt beskattningsväsende
i antydd rigtning. När den nuvarande konseljpresidenten
i Frankrike framlade sitt förslag till progressiv beskattning, yttrade
han: »Då regeringen skall söka få en inkomstskatt genomförd,
så är meningen dermed tydligen icke att öka skattebördan, utan att
medföra ett sådant ordnande af beskattningsväsendet, att bördan kommer
att hvila på de skuldror, hvilka bäst kunna bära den. Det gäller
öfver hufvud taget att vidtaga åtgärder, hvarigenom de sociala
olikheterna minskas och kampen för tillvaron göres lättare. Genom
lagen om arfsskatt, som träffar de välmående klasserna, bidraga vi i
någon mån att utjemna de stora sociala olikheterna. Vi skola vidare
söka mildra striden för tillvaron för de arbetande klasserna, i det vi
kämpa för genomförandet af en på det progressiva systemet byggd
inkomstskatt. Med hjelp af denna inkomstskatt skall man blifva i
stånd att upphäfva eu mängd alldeles orimliga och orättvisa skatter
och afgifter, som hårdt tynga den obemedlade delen af befolkningen.»

Den tanke, som ligger till grund för denna rättvisa beskattning,
är icke heller ny hos oss. Den har äfven i vårt land funnit en målsman,
och detta redan för 110 år sedan. Jag skall tillåta mig att helt
kort redogöra för hvad borgmästaren i Marstrand P. Ekström uti ödmjukt
memorial, afgifvet den 14 maj 1786, anförde till borgarståndet.
Han ville till det högt ärade ståndet hemställa, »om icke efter öfverläggning
med de andre respektive stånden ett bevillningsutskott kunde
utverkas för att jemka beskattningsmetoden så, att, om möjligt vore, den
arbetande hopen kunde lindras och den minskning, som dymedelst
skedde i skattsumman, föras in uppå dem, som äro i stånd att njuta
lifvets beqvämligheter. En tilltagande yppighet förtjenar detta anseende,
då deremot den tryckta delen af folket utfordrar lättning i
sina besvär, icke som en godhet, utan som en oemotsäglig rättvisa.»

Det är emellertid tydligt, att sådana reformer i beskattningshänseende,
som blifvit ifrågasatta, så väl i den förra punkten som i den
föreliggande, icke kunna genomföras på annat sätt, än att de göras
till föremål för en allvarlig undersökning. Man kan naturligtvis icke
tänka sig att stadga, det aktieägare skola betala skatt för inkomsten

Torsdagen den 16 April, e. in. 31 N:o SO.

af sina aktier, om man icke på förhand gör sig någon slags föreställ- Angående
ning om, hvilken verkan detta skulle komma att medföra, icke blott införande af
för dem utan äfven på bolagen. Att komma till rätta med den saken beskattning
synes icke omöjligt, när man har kännedom om antalet af våra bolag, och obligaom
aktiekapitalens storlek, om den bevillning, som bolagen för när- torisk sjelfvarande
utgöra m. m. Och om allt detta borde man utan något syn- deklaration.
nerligen stort besvär kunna förskaffa sig kännedom med anlitande af (Forts.)
de uppgifter som finnas tillgängliga.

Det samma gäller i fråga om införandet af progressiv beskattning.
Det är naturligtvis då af vigt att känna, huru inkomsterna äro
fördelade i klasser samhällets medlemmar emellan, för att kunna
tillse, i huru hög grad den ena eller andra inkomstklassen komme
att betungas. En sådan utredning eller statistisk undersökning vidtog
man också redan vid slutet af 1870-talet, nemligen 1879, då
frågan om en reform i skatteväsendet först på allvar kom före. För
den statistiska undersökning, som då gjordes, lades 1876 års bevillning
till grund. Vi hafva visserligen fått en liten efterdyning af en
sådan undersökning i den tabell, som bifogades statsrådsprotokollet
vid 1893 års riksdag, och der de olika inkomstklasserna funnos summariskt
angifna. Men det är att märka, att i denna tabell voro alla
inkomstklasser öfver 4,000 kronor sammanslagna i en enda klump,
och då det är just dessa inkomsttagare, som det gäller att genom
progressiv beskattning mer än hittills beskatta, så var man tydligen
urståndsatt att med ledning af dessa uppgifter bilda sig någon mening
om, huru en progressiv beskattning här i landet skulle utfalla.

Men nu kan man till en del göra det, och dermed är man också i
tillfälle att bemöta alla de invändningar mot den progressiva beskattningen,
som här i kammaren många gånger blifvit uttalade, och
hvilka icke kunnat blifva vederlagda, derför att man varit i saknad
af all kännedom om de faktiska förhållandena.

Att vi nu blifvit satta i stånd att till en del bedöma verkningarne
af en progressiv inkomstbeskattning, derför hafva vi att tacka
tidningen »Dagens Nyheter», som under oktober 1895 låtit anställa
en undersökning, huru förhållandena gestalta sig i rikets städer
med afseende å inkomstbeloppen enligt 1893 års taxering. Utan att
närmare redogöra för denna detaljerade undersökning, skall jag dock
tillåta mig att här framhålla några af de resultat, till hvilka man
vid denna undersökning kommit Af städernas 934,000 invånare voro
225,000 myndige män; och af dessa voro 165,000 skattskyldiga för
inkomst af kapital eller arbete. Af dessa skattskyldiga hade 75,000
en inkomst under 800 kronor och 90,000 derutöfver. Af dessa sistnämnda
90,000 funnos 11,000, som skattade för inkomst öfver 4,000
kronor. Hela den beskattningsbara inkomsten i städerna uppgick
vidare till 214 millioner kronor. Af denna summa belöpte sig mer
än hälften eller 117 millioner på de 11,000 personer, som skattade
för inkomster öfver 4,000 kronor, och af sistnämnda belopp kom
hälften på städerna Stockholm och Göteborg och på Stockholm ensamt
eu tredjedel. Lägger man nu dessa uppgifter till grund för
bedömandet af, huru en progressiv beskattning skulle utfalla här i
landet, och dervid tillämpar de grunder för dylik beskattning, som

N:o 30. 32 Torsdagen den 16 April. e. ni.

Angående gälla i deri preussiska staten, sä visar det sig, att bevillningen för
Progressiv Personer> som hafva en inkomst af öfver 4,000 kronor, hvilken nu
beskattning uPPgår 2 1/s millioner kronor, skulle ökas ''till 3 1j2 millioner krooch
obliga- nor eller med Öl procent, och denna ökning skulle naturligtvis medtorisk
sjelf- gifva en motsvarande lindring för de inkomsttagare, hvilkas inkomster
deklaration, uppgå till mindre än 4,000 kronor. De inkomsttagare, som hafva öfver
(4orts.) 4,000 kronors inkomst, behöfva dock icke frukta för att blifva af skatter
allt för mycket betungade, ty det visar sig, att blott en fjerdedel af
den ökade beskattningen skulle komma att drabba de fyra femtedelar
af ifrågavarande inkomsttagare, hvilkas inkomster uppgå till belopp
mellan 4,000 kronor och 10,( 00 kronor.

Om emellertid den förestående reformen af beskattningsväsendet,
som af många skäl torde vara af behofvet högst påkallad, skall genomföras
i den rigtning, jag i min reservation tänkt mig, eller på något
annat sätt, derpå skall jag nu icke vidare inlåta mig; denna sak må
bero på en närmare utredning och pröfning af frågan. Men det är
just en sådan utredning och pröfning jag åsyftat att få till stånd. Då
mitt förslag i detta hänseende likväl redan har fallit i Första Kammaren
och således icke vidare kan leda till något Riksdagens beslut,
skall jag emellertid icke framställa något yrkande om bifall till min
reservation. Jag skulle visserligen kunna göra ett sådant yrkande i
förhoppning att Andra Kammaren skulle skänka sitt bifall dertill och
derigenom åstadkomma en opinionsyttring, men då jag från flera
håll hört den anmärkningen framställas, att det yrkande, jag gjort i
min reservation, icke skulle vara grundlagsenligt, vill jag icke nu
framställa yrkande om bifall till reservationen, på det kammarens tid
icke måtte onödigtvis upptagas af en ofruktbar diskussion om yrkandet
är grundlagsenligt eller icke.

Likväl anhåller jag, på det att kammaren icke må anse mig hafva
handlat utan att ega insigt om hvad det utaf mig i reservationen
gjorda yrkandet innebär, att kammaren måtte tillåta mig förklara,
hvarför jag ansett mig fullt berättigad att framställa detta yrkande.
Jag har nemligen nu icke gjort något annat än hvad jag gjorde vid
maj-riksdagen år 1887. Jag har med afsigt nu formulerat mitt
yrkande på samma sätt som då. Grundlagsenligheten af det yrkande
jag då framstälde — likaledes i en reservation till ett betänkande af
bevillningsutskottet — var, liksom hvad beträffade en annan reservation
af motsatt innehåll, föremål för olika meningar bland Riksdagens
ledamöter. Då löstes emellertid frågan af talmanskonferensen,
hvilkens ledamöter då voro: från Första Kammaren grefve Gustaf
Lagerbjelke, herr von Ehrenheim, friherre de Geer, erkebiskop Sundberg
och friherre Bildt samt från Andra Kammaren talmannen Olof
Wijk, Sven Nilsson i Efveröd, Carl Ifvarsson, kommerserådet Sjöberg
och f. d. talmannen i bondeståndet Nils Larsson i Tullus. Proposition
blef sedermera i båda kamrarne gjord icke blott på den af
mig afgifna reservationen, utan äfven å den andra, som var af motsatt
innehåll. Vid sådant förhållande och då jag nu icke gjort något
annat än hvad jag då gjorde, har jag trott, att några betänkligheter
angående grundlagsenligheten af min reservation icke skulle möta,
ty den hemställan jag i år gjort, skiljer sig i formen icke från det

Torsdagen den 16 April, e. m. 33 N:o 30.

yrkande, jag vid 1881 års maj-riksdag likaledes reservationsvis fram- Angående
stälde. Då ville jag, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kongl. införande af
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte föranstalta om en revision af Pr°9r88Siv
tullagstiftningen; nu har jag yrkat, att Riksdagen skulle i skrifvelse ocl^obligatill
Kongl. Maj: t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte föranstalta om on torisk sjelfrevision
af bevillningsförordningen. Det förstnämnda yrkandet fram- deklaration.
stäldes på grund af väckta motioner om ändringar i tullagstiftningen, (Forts),
hvilka alla i bevillningsutskottet afstyrkts, och denna min reservation
har blifvit framstäld af precis samma anledning. Att ordalagen ej
äro alldeles lika i båda reservationerna har naturligtvis berott af ämnenas
olika art, ty vill man icke inskränka sig till allenast ett naket
yrkande på reform, måste man ju, åtminstone i någon mån, angifva
i hvilken rigtning reformen skall gå.

Efter lemnandet af dessa meddelanden har jag intet vidare att
tillägga och har, såsom jag förut sagt, icke heller något yrkande att
framställa.

Herr Nilson från Lidköping: Den af den siste ärade talaren
vid andra och tredje punkterna af detta betänkande afgifna reservation
framhåller med synnerlig klarhet och styrka vigten och behofvet
af en snar och fullständig reform af vårt beskattningsväsende.

Då jag i allt hufvudsakligt delar de åsigter, han i reservationen uttalat
och i sitt nu hållna anförande ytterligare utvecklat, måste jag
högeligen beklaga, att denna reformfrågas lösning ännu synes vara
ganska aflägsen. Fyra år hafva snart gått, sedan regering och Riksdag
sammanstämmande uttalade sig för skattereformens nödvändighet,
men ännu afhöres icke från regeringen något förslag i frågan. Naturligtvis
måste en utredning först åvägabringas, och regeringen har
också låtit verkställa en sådan genom tillsättandet af 1894 års skattekomité,
öfver hvars förslag sedermera såväl vederbörande myndigheter
som en särskild granskningskomité under sistlidet år afgifvit
infordrade utlåtanden. Resultatet af dessa förberedande arbeten torde
emellertid knappt kunna blifva annat än negativt, enär meningsskiljaktigheterna
mellan skattekomitén och de granskande myndigheterna
i en mängd vigtiga punkter varit mycket stora, hvarförutom just de ur
skattesynpunkt vigtigaste frågorna, hvilka framför andra behöft utredning,
blifvit af dem förbigångna eller endast flygtigt och med lätt
hand vidrörda. Till dessa räknar jag särskildt de frågor, som af
motionärerna i de nu föreliggande två motionerna blifvit gjorda till
föremål för Riksdagens behandling. Huru vida regeringen under sådana
förhållanden skall se sig i stånd att på detta ofullständiga underlag
bygga och för Riksdagen framlägga ett så genomgripande förslag,
som var afsedt med 1892 års riksdagsskrifvelse, torde få anses mycket
ovisst. Utan tvifvel äro nya mera grundliga och omfattande utredningar
ytterligare af nöden. Om så är, kan jag icke annat än instämma
med reservanten deruti, att utskottet icke hade bort rätt och
slätt afstyrka de ifrågavarande motionerna endast af det skäl, att
bevillningsförordningens omarbetande för närvarande är föremål för
Kongl. Maj:ts behandling. Fastmera hade utskottet bort tillstyrka
en ny skrifvelse som mera eftertryckligt betonade Riksdagens förut
Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 30. 3

N:o 30. 34 Torsdagen den 16 April, e. m.

Angående uttalade önskningar angående beskattningsfrågorna och tillika begärt
införande af ^en nya^ mera grundliga utredning, som utskottet sjelf! erkänner
beskattning vara nöden och icke kunna åstadkommas annorledes än genom
och obliga- Kongl. Maj:ts försorg. Nu vill det nästan synas som om utskottet
torisk sjelf- icke varit vidare angeläget om dessa frågors snara lösning, utan helst
deklaration. Velat undanskjuta dem. Jag beklagar om så är, ty det är af högsta
(Forts.) vjgt att dessa frågor lösas och att de lösas snart.

För min del har jag gifvit min röst åt 1892 års urtima Riksdags
grundskatteafskrifnings- och härordningsförslag, men jag gjorde detta
allenast under den förväntan och trygga tillförsigt, att den med dessa
frågor sammanhängande finansfrågan skulle så snart som möjligt blifva
ordnad i öfverensstämmelse med regeringens och Riksdagens då högtidligt
afgifna löften. Derför håller jag strängt på och skall alltid
hålla på, att dessa löften i alla delar infrias till punkt och pricka,
och detta utan längre tidsutdrägt än tvunget är. Det påstås, och af
åtskilliga tecken att döma kanske icke utan skäl, att man på vissa
håll gerna vill ignorera dessa löften och advocera sig från dem. År
detta fallet, så kan icke nog skarpt klander uttalas mot dylika försök.
Från samma håll göras likväl under tiden stora ansträngningar
att af Riksdagen pressa fram tjogtals millioner kronor ytterligare till
hären och flottan. Dessa nya anslagskraf kunna ju vara högst nödiga,
det vill åtminstone icke jag bestrida. Men det är icke mindre nödigt
att på samma gång tillse, huru deraf uppkommande nya skattebördor
blifva mera rättvist fördelade. Derför må det nu visas, att regering
och Riksdag verkligen vilja göra fullt allvar af den längesedan utlofvade
skattereformen och sålunda fria sig från misstanken för någon
slags påkommen ljumhet i denna sak.

För så vidt den behandling, de af herrar Persson och Ericsson
afgifna motionerna fått röna i utskottet, är egnad att stärka nämnda
misstankar, bör det åtminstone vara Andra Kammaren angeläget att
fritaga sig från misstanken att hysa ett dylikt uppsåt. Derför skulle
jag önska, att kammaren biträdde herr Fredholms reservation. Men
då han sjelf af vissa grundlagsskäl nu sagt sig ej vilja framställa
yrkande om bifall till densamma, skall icke heller jag göra det, utan
inskränker mig till det uttalande, jag nu gjort.

Herr Gustaf Ericsson från Stockholm: Herr talman, mine

herrar! I egenskap af motionär må det icke förtänkas mig, om jag
ber att få yttra några ord i denna fråga.

Jag skall börja med att säga, att jag har icke så mycket att
yttra efter de sakrika anföranden, som herr Fredholm och den siste
ärade talaren haft. Jag skall också begagna tillfället att hembära
herr Fredholm mitt tack för hans väl skrifna reservation. Jag kanske
äfven bör i viss mån hembära utskottet min tacksamhet för det välvilliga
erkännande, som det har återupprepat i år i sitt betänkande
och hvilket är en afskrift från 1893 års bevillningsutskotts betänkande.
Utskottet säger, att »vid 1893 års riksdag» yttrade bevillningsutskottet
derom följande:

»1 nära sammanhang med denna fråga står den om införandet af
progressiv beskattning. Denna form för beskattning utgår från samma

Torsdagen den lfi April, e. m. 35 N:o 30.

grund som principen om beskattningens lämpande efter inkomstens Angående
art». — Ja, det är just meningen, att de skulle utgöra samma plån-införande af
cip. — Utskottet fortsätter derefter: 1’eskaUnin

»Det berättigade häri vill utskottet ingalunda underkänna.» och^bligaOaktadt
utskottet har gjort detta erkännande, kommer det, sedan det torisk sjelffördjupat
sig i fastighetsbevillningen, till ett resultat, som för mig deklaration.
icke kan vara acceptabelt. Väl är det sant, att fastighetsbevillningen, (Korts.)
sådan den nu utgår, icke utgör en i allo rättvis beskattning, emedan
den, som har sin egendom skuldfri, icke har större skatt på densamma
än den, som har den intecknad till hälften eller två tredjedelar
af taxeringsvärdet. Men med den utsträckta rätt, jag lemnat
utskottet, och med det förtroende jag hade till utskottets förmåga
att göra någonting, tror jag, att utskottet väl hade kunnat åstadkomma
något annat. Nog skulle väl utskottet kunnat tilltro sig att
i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa att så snart som möjligt få
utarbetad en ny bevillningsförordning. Men så har utskottet icke
gjort. Utskottet säger: »Ett konseqvent genomförande af den progressiva
beskattningens princip inom bevillningslagstiftningen förutsätter,
enligt utskottets mening, införande af allmän inkomstskatt».

När utskottet har varit öfvertygadt om detta och då utskottet erkänt
billigheten i det föregående, synes det mig som om utskottet bort
föreslå Riksdagen att hos Kongl. Maj:t begära en omarbetning af
bevillningsförord ningen i antydt syfte.

Vidare har utskottet gjort till sitt 1894 års skattekomités yttrande
och anför hvad försvararne af den proportionella beskattningen säga.

De förneka, säger det, att skatten skall utgå på annat sätt än proportionelt,
det vill säga i vissa procent lika för hvilken inkomst storlek
och art som helst, och »framhålla det godtyckliga i såväl den
progressiva skalan som den gräns för progressionen — — — —».

Det är ju alldeles gifvet, att hvarhelst man börjar progressionen och
huru man än tillämpar den måste alltid något godtycke följa, och det
är väl så inom all beskattning — icke minst den indirekta.

Jag skall nu be att få bemöta ett par andra skäl, som utskottet
har gjort till sina egna, också hemtade från samma års skattekomité.

»Vidare betona de — d. v. s. försvararne af den proportionella
beskattningen — att en progressiv beskattning motverkar sparsamheten,
samt att den, i händelse progressionen göres lindrig, inbringar
föga mer än en proportionel skatt och, i fall progressionen göres
mera känbar, föranleder kapitalet att utflytta eller dölja sig.»

I fråga om att det skulle minska sparsamheten är jag icke på
det klara med hvad utskottet dermed kan mena. Om man t. ex.
skulle taga en fjerdedels procent vid 5,000 kronors inkomst, så gjorde
det 12 kronor 50 öre. Skulle det vara så förskräckligt, att det skulle
minska sparsamheten? Om man vidare vid en inkomst af 10,000
kronor i stället för 100 kronors skatt skulle öka bevillningen med
50 procent eller till 150 kronor, skulle det kunna föranleda en sådan
verkan? Eller om man också vid 20,000 kronors inkomst skulle öka
skatten till 850 eller 400 kronor i stället för 200 kronor, så tror jag
icke, att det vore något farligt steg. Men jag har i limma min
motion icke gjort något förslag angående skulan, utan hemstält den

N:o 30. 36 Torsdagen den 16 April, e. m.

Angående saken till utskottet, som besitter större resurser och förmåga att utinförande
of re(ja och göra förslag. Men för jemförelses skull frestas jag att

progressiv fråga, hvilken som får lära sig större sparsamhet, den jag nyss nämnde
olovliga- eller en person med 2,000 kronors inkomst. Jag skall icke gå längre
torislc sjelf- ned. På 2,000 kronor faller 20 kronors bevillning. Det är icke

deklaration, mycket, tycker man; men när man då räknar alla andra skatter, som
(Forts.) denne man får erlägga, så kommer detta afdrag, beroende på de olika
behofven i den kommun han tillhör, för honom att uppgå till kanske
150 å 200 kronor. Drager man dertill ifrån inkomsten hans hyresbelopp,
torde han hafva qvar 1,400 kronor. Dessa 1,400 kronor konsumerar
han för sin familj på fyra k fem personers hushåll. För
hvad han konsumerar för sin familj i föda och kläder erlägger han

en indirekt beskattning. Låt mig antaga den helt liten, t. ex. 25

procent. Jag tror den går till vida mera, 30 eller 40 procent; men
om vi blott antaga 25 procent på nyssnämnda belopp, så utgör det
350 kronor. Hvem af dessa personer, den förre eller den senare,
får mest lära sig att spara? Den förre aflägger en liten penning af
sitt »öfverflöd» och behöfver icke spara, den senare tvingas att spara
och tvånget lär honom sparsamhet.

Utskottet har vidare sagt, att, i fall progressionen göres mera
känbar, föranleder den kapitalet att utflytta eller dölja sig. Skall
man nu tro, att kapitalistens fosterlandskärlek i våra dagar, då hvar
och en äflas om att framför andra kallas fosterländsk, skulle vara
sådan, att han skulle vilja undandraga sig en obetydlig förhöjning i
sin beskattning? Jag hoppas, att så icke är, och framför allt skulle
jag icke tro, att de stora inkomsthafvarne och egendomsegarne skulle
visa en så liten fosterländskhet. Så fortsätter utskottet- »Andtligen
har ock gjorts gällande, att ett samtidigt införande af progressiv inkomstskatt
och af sjelfdeklaration minskar utsigterna att erhålla sanningsenliga
deklarationer».

Det är skattekomitén, som sagt detta, och har utskottet accepterat
och skrifvit under detsamma.

Det är förvånande, att man skulle kunna få en så låg tanke om
de stora inkomsttagarne, som ju äro framstående och uppsatte män
i samhället, hvilka representera icke allenast förmögenheten utan ock
bildningen, och derför borde ha lärt sig att mer än andra skilja
mellan rätt och orätt.

Men vare dermed huru som helst, så får det stå för utskottets
och skattekomiténs räkning, detta i min tanke mycket nedsättande
utlåtande om förmögenhetens representanter.

Så säger utskottet vidare något längre ned: »Men dertill torde
man, åtminstone tills vidare, böra inskränka användningen inom vårt
skattesystem af den ifrågavarande principen, hvars praktiska värde
för öfrigt i ett land med ett så begränsadt antal af större förmögenheter
som vårt, torde med allt skäl kunna ifrågasättas». Ja, om det
ock icke är så många och stora förmögenheter och inkomsttagare i vårt
land, synes mig dock rättvisan böra fordra, att innehafvarne deraf,
äfven om de endast vore ett fåtal, för de större fördelar, som de
sålunda ha af samhället, lemnade större skattebidrag dertill och i förhållande
till sina inkomster.

Torsdagen den 16 April, e. m. 37 N o 30.

Jag kanske tröttar kammaren, och bör kanske derför sluta, men Angående
att, som den förste talaren gjorde, sluta utan att framställa något införande af
yrkande, kan jag likväl icke göra. Vid 1892 års lagtima riksdag biskattning
antog Andra Kammaren utan votering ett af bevillningsutskottet till- och obliga styrkt

förslag som lydde, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t torisk sjelf skulle

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, deklaration.
huruvida icke den direkta skatt, som för närvarande utgår som be- (Forts.)
vinning af inkomst, skulle lämpligen kunna ordnas så, att den bestämdes
att utgå med viss högre procent för den större och lägre

för den mindre inkomsten och olika för olika slag af inkomster. Då
nu Andra Kammaren 1892 beslöt en sådan hemställan om en sådan
skrifvelse, och då bevillningsutskottet i sitt utlåtande erkänt rigtigheten
af en progressiv beskattning, eller att skatten lämpas efter förmågan
att bära den, så synes det mig, som om Andra Kammaren i
dag kunde förnya sitt beslut, genom att lemna sitt bifall till den af
herr Fredholm afgifna reservation vid de 3 första punkterna med
uteslutande af den 4:de.

Jag får således, herr vice talman, hemställa om bifall till de 3
första punkterna i herr Fredholms reservation.

Herr Bruhn: Herr vice talman! Såsom förklaring för den behandling,
som utskottet egnat motionärernas förslag, kan jag icke behöfva
uttala mig vidare än att hänvisa till det uttalande jag hade
vid den föregående punkten. Man må hysa hvilka tankar man vill
om motionärens förslag, om progressiv beskattning och sjelfdeklaration,
så är det väl ändå gifvet, att utskottet på den utredning, som
förefans, icke kunnat framlägga något förslag till lag i ämnet.

Motionären har här yttrat, att, om utskottet icke kunnat tillstyrka
hans motion, så hade han i alla fall väntat, att det kunnat tillstyrka
Riksdagen att aflåta en skrifvelse. Det förefaller mig dock litet besynnerligt
att begära ett lagförslag, men önska ett skrifvelseförslag
ifrån utskottet. Den reservant, som nu föreslog ett skrifvelseförslag,
han har emellertid frångått detta, men icke förty finner motionären
lämpligt, att upptaga en del af reservantens skrifvelseförslag. Jag
skall för min del icke ingå i någon granskning af skrifvelseförslaget,
då reservanten sjelf återtagit det, ty det antar jag för temligen gifvet,
att kammaren under sådana förhållanden icke vill besluta något
skrifvelseförslag.

Reservanten är af samma åsigt som utskottet i det hänseendet,
att utskottet icke kunnat åstadkomma en sådan utredning af föreliggande
frågor, som varit behöflig, för att tillstyrka motionen. Men
reservanten utgår ifrån det antagandet, att bevillningskomitéernas
förslag icke lemna Kongl. Maj:t erforderlig ledning för utarbetandet
af ett förslag till bevillningsförordning sådant, att det kan vinna
Riksdagens bifall. Bevillningskomitéernas förslag äro emellertid så
nyligen afgifna, att de ännu icke hunnit undergå pröfning hos Kongl.

Maj:t. Man saknar således anledning antaga, att de skulle befinnas
olämpliga att utgöra grunden för ett fortsatt arbete. Man kan tvärt
om ha berättigad anledning antaga, att Kongl. Maj:t icke skall låta

N:o 30.

Torsdagen den 16 April, e. m.

Angående frågan om ny bevillningsförordning falla, sedan så mycket arbete på
införande af deusammas lösning blifvit nedlagdt, äfven om resultatet af detta
beskattning arbete skulle befinnas sådant, att det icke i allt kan vinna Kongl.
och obliga- Maj:ts godkännande.

torisk sjelf- På dessa skäl anser jag, att en skrifvelse i ämnet nu är icke
deklaration, allenast obehöflig utan olämplig, och ber derför att få yrka bifall till
(Forts.) utskottets förslag.

Herr Bergström: Herr talman! Jag skulle för min del helst

yrkat bifall till den af herr Fredholm vid betänkandet fogade reservationen,
men då betänkligheter råda i fråga om befogenheten att
framställa ett dylikt yrkande, och samma betänkligheter lära drabba
det förslag, som nyss framstäldes af motionären, skall jag icke göra
något sådant yrkande. Jag skall finna mig uti det slut, hvartill utskottet
har kommit, men deremot kan jag icke tillstyrka en del, och
detta den väsentligaste delen, af utskottets motivering.

Utskottet har i sin motivering sagt beträffande den progressiva
inkomstbeskattningen, att de af utskottet »anförda yttrandena i ämnet»
innefatta enligt utskottets åsigt fullgiltiga skäl för afstyrkande af
motionen, i hvad den rör införande af progressiv beskattning».

Dessa enligt utskottets mening »fullgiltiga skäl» bestå uti en
del citat af hvad 1893 års bevillningsutskott och 1894 års skattekomité
yttrat. Det skall väl enligt utskottets mening vara synnerligast
det senare yttrandet, som lemnar de fullgiltiga skälen. Men
så vidt jag kan finna har 1894 års skattekomité gifvit allt annat än
tillräcklig utredning af denna fråga. Det enda af 1894 års skattekomité
anförda, som kan anses innebära något bestämdt uttalande
mot den progressiva beskattningens införande i Sverige, skall väl
vara hvad komitén, efter att hafva talat om lämpligheten af den
progressiva arfskatten, tiliägger, nemligen: »Men dertill torde man,
åtminstone tills vidare, böra inskränka användningen inom vårt skattesystem
af den ifrågavarande principen, hvars praktiska värde för
öfrigt i ett land med ett så begränsad! antal af större förmögenheter
som vårt, torde med allt skäl kunna ifrågasättas». Detta är skattekomiténs
skäl, som komitén icke grundat på någon som helst utredning
eller undersökning. Det synes mig likväl vara bra förhastadt
af bevillningsutskottet att förklara detta vara ett fullgiltigt skäl mot
den progressiva inkomstbeskattningen, och det vore än mer förhastadt,
om denna kammare skulle säga detsamma genom att ansluta sig till
utskottets motivering.

Utskottet har i åtskilliga andra vigtiga punkter hänvisat till att
beskattningsfrågorna för närvarande ligga under Kongl. Maj:ts pröfning,
och att Riksdagen derför icke bör på förhand på något sätt
binda sig. Det synes mig, som om Riksdagen uti denna punkt bör
göra det lika litet som i de andra, och jag tillåter mig derför, herr
talman, att framställa det yrkandet, att kammaren, med ogillande af
den del af utskottets motivering, som rör den progressiva inkomstbeskattningen,
beslutar, att herr Ericssons ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Torsdagen den 16 April, e. m. 39 N:o 30.

Herr friherre Barnekow: Herr talman, mine herrar! Jag skulle Angående
kunna vara med om att yrka bifall till den af herr Fredholm afgifna »»/örawde^a/''
reservationen, så mycket mera som jag redan under den tid jag till- ^gg^ttning
hörde bevillningsutskottet var med om att skrifva till regeringen och obligamed
begäran, att regeringen skulle försöka att åstadkomma en pro- torisk sjelfgressiv
beskattning här inom landet, och jag var äfven med om, att deklaration.
man skulle försöka åstadkomma sjelfdeklaration. CForts.)

Men det var ett yttrande, som fäldes af den förste talaren, som
jag icke kan låta bli att bemöta, när vi nu äro inne på frågan om
skattereformen.

Han ville söka åstadkomma en förhöjning i de direkta skatterna
egentligen af det skäl, att, som han sade, de indirekta skatterna
ofantligt mycket gått upp och de direkta ned, och detta var grunden
till att han ville så mycket som möjligt öka den direkta beskattningen.

Men, mine herrar, när man talar om skatter, så, för att vara
sanningsenliga, måste vi ta i betraktande alla skatter. Den ärade
talaren betraktade endast kronoskatten, men man måste äfven komma
i håg de kommunala skatterna, ty de äro skatter äfven de.

Och just i form af kommunala skatter är det, som de direkta
skatterna äro mest känbara.

Ja, mine herrar, ta vi nu dem i betraktande, huru ställa sig då
förhållandena? Om jag icke misstar mig, ha vi 34 millioner i kommunalskatter,
dessutom tillkomma 8 millioner i skatt till stat och
kyrka samt till sist 6 å 8 millioner i vägskatt, och för underhåll af
vägarna.

Om vi lägga alla dessa skatter tillsammans med bevillningen och
grundskatterna, komma vi till det resultat, att vi för närvarande betala
åtskilliga millioner kronor mera i direkta skatter än i indirekta
sådana, och man måste väl betrakta saken på detta sätt, ty det ena
är ju skatter såväl som det andra.

Hvarför betunga vi staten med så höga indirekta skatter?

Det är derför, att de direkta skatterna — och särskild! kommunalskatterna
— i allmänhet trycka tungt på de skattdragande. Härtill
måste man ovilkorligen taga hänsyn, då det gäller att söka rättvist
fördela skattebördan.

En annan talare åberopade sig på beslutet vid 1892 års urtima
riksdag. Jag får bekänna, att jag också var med om det beslutet,
och jag ställer mig i detta hänseende på samma ståndpunkt som den
ärade talaren. Jag vill nemligen om möjligt icke taga bort direkta
skatter på ett håll och ersätta dem med indirekta på ett annat. Men
då det så ofta talas om detta urtima beslut, skall jag taga mig friheten
relatera, huru förhållandena i närvarande stund ställa sig med
hänsyn till dessa direkta skatter. Det belopp hvarmed de direkta
skatterna sedan år 1892 ökats har varit följande: 1893 års jordbruksbevillning,
ökade med 3 öre, omkring 676,000 kronor; 1893 års tillläggsbevillning
omkring 1,500,000 kronor; 1894 års tilläggsbevillning
omkring 5,100,000 kronor; 1894 års jordbruksbevillning, ökad med
3 öre, 676,000 kronor. År 1895 var bevillningen lika med bevillningen
för 1894. Dessutom tillkommer en ökad stämpelskatt, uppgå -

N:o 30,

Torsdagen den 16 April, e. m.

Angående ende till omkring 2,000,000 kronor. Om jag slår alla dessa siffror
progressiv f''^eammans så framgår deraf, att vi under denna tid ökat de direkta
beskattning skatterna, med omkring 15,000,000 kronor.

och obliga- Med huru högt belopp ha vi återigen minskat de direkta skattorisk
sjelf- terna efter det urtima beslutet af år 1892? År 1893 afskrefvos 10
6,^rCl, 1<>n'' procent af grundskatterna, 461,000 kronor; vidare tillkomma lindring
or s.j , vakansafgiften 81,000 kronor, lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
456,000 kronor, samt eftergift i rusttjenstbevillningen,
67,000 kronor, eller sammanlagdt 1,065,000 kronor. För år 1894 har
man 20 procent afskrifning af grundskatterna, 922,000 kronor, lindring
i vakansafgiften 160,000 kronor, lindring i rustnings- och roteringsbesvären
886,000 kronor. År 1895 är minskningen lika med
den från år 1894. Alltså hafva de direkta skatterna sedan 1892
genom grundskatternas afskrifning minskats med omkring 5,100,000
kronor. Om jag således afdrager minskningen 5,100,000 kronor från
ökningen 15,000,000 kronor återstår en ökning af de direkta skatterna
under nämnda tid med omkring 10,000,000 kronor.

Men nu säger man: denna ökning i de direkta skatterna gäller
alla skattdragande, alla, som betala bevillning. Det är sant, men det
var också meningen, att en lindring skulle beredas landtmännen och
att skattebördan skulle jemnare fördelas på öfriga skattdragande.
Men låtom oss då tillse, hvad landtmännen fått och hvad de ha betalat
ut sedan 1892 års urtima riksdag. Antaget, att all lindring
kommit dem till godo, så ha de fått omkring 5 millioner ett hundra
tusen kronor, men ha i stället betalat uti ökade direkta skatter: 1893
ars jordbruksbevillning, ökad med 3 öre, 676,000 kronor, samma års
tilläggsbevillning 405,000 kronor, 1894 års tilläggsbevillning 1,352,000
kronor,^ samma års jordbruksbevillnig, ökad med 3 öre, 676,000 kronor.
För år 1895 är ökningen densamma som 1894. Alltså ha jordbrukarne
betalt ut 5,139,000 kronor i ökade direkta skatter, af hvilka
de genom grundskatteafskrifningen fått tillbaka 5,100,000 kronor.
Dem har således icke sedan år 1892 tillkommit någon lindring i
skatteväg på andra samhällsmedlemmars bekostnad.

Jag har velat påpeka detta, derför att man så ofta talat om
öfverträdandet af löften. Jag anser mig kunna försvara dessa löften
till den 1 januari 1896, men huru vida jag kan göra det för framtiden,
beror på de beslut, som Riksdagen kommer att fatta.

Då man talar om indirekta skatter, har man vanligen låtit påskina,
att dessa endast skulle drabba de mindre bemedlade, men så
är icke förhållandet, ty de drabba alla, och jag vågar påstå, att i
somliga fall drabba dessa indirekta skatter just progressivt. I fråga
om en sådan sak som lyxartiklar drabbar beskattningen ovedersägligen
progressivt, och likaså beträffande en sådan artikel som socker,
ty den mera bemedlade förtär bestämdt mera socker än den mindre
bemedlade. I många hänseenden verka således de indirekta skatterna
progressivt — jag undantager härvid helt och hållet spaDinålstullarne.

Jag har endast velat säga detta för att framhålla, att, då man
talar om skattereglering och skattesystem, man bör vara rättvis och
taga hänsyn till alla skatter, samt att, då man talar om de indirekta
skatterna, man icke får utgå från, att dessa drabba endast de mindre

N:o SO.

Torsdagen den 16 April, e. m.

bemedlade. Jag vill icke skydda vare sig kapital eller förmögenhet: . Angående
det har jag visat under hela min gångna riksdagsmannatid, och det progressiv
skall jag äfven framdeles komma att visa. Det är min sträfvan, att beskattning
de, som ha. tillfälle att betala, också skola i tillräckligt stor utsträck- och obliganing
bidraga till statens utgifter. Jag har nemligen sjelf varit med torisk sjelfom
att begära en utredning angående den progressiva beskattningen, deklaration.
Men jag tror dock icke, om den har kommit till stånd, att landet är (Forts.)
så förmöget, att denna skatteform skulle skaffa några betydande inkomster.
Hela min verksamhet under den gångna tiden torde ha
visat, liksom den också i framtiden skall komma att visa, att jag icke
är den, som vill lyfta skattebördan från de mera bemedlade och lägga
den på de fattigare klasserna. Jag vill blott, att man i detta fall
skall vara rättvis och icke onödigtvis upphetsa den ena samhällsklassen
mot den andra genom att söka öfvertyga och förvissa dem,
som tillhöra en viss klass, derom att det uteslutande är på deras
skuldror, som bördan tynger.

Herr Gustaf Ericsson från Stockholm: Herr vice talman!

Sedan jag framstälde mitt yrkande har jag blifvit underrättad derom,
att det kan blifva fråga om huru vida herr vice talmannen kan framställa
proposition derpå. Jag hade då ämnat framställa ett annat
yrkande, som ordagrant skulle öfverensstämma med det beslut, som
Eiksdagen vid 1892 års lagtima riksdag fattade. Men då detta synes
i sak vara alldeles likgiltigt, ber jag, herr vice talman, att få återtaga
mitt förra yrkande och instämma i det, som herr David Bergström
framstält.

Öfverläggningen var härmed slutad. Sedan motionären numera
återtagit sitt först framstälda yrkande, återstodo allenast två yrkanden,
nemligen dels på bifall till utskottets hemställan och dels på
bifall till det af herr Bergström framstälda förslag beträffande motiveringen.
Herr vice talmannen gaf propositioner å hvardera af
dessa yrkanden och fann den förra propositionen vara besvarad med
öfvervägande ja. Herr Gustaf Ericsson begärde likväl votering, i
följd hvaraf nu skedde uppsättning, justering och anslag af en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i tredje
punkten af förevarande utlåtande n:o 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat att, med ogillande af den del
af utskottets motivering, som rör den progressiva inkomstbeskattningen,
bifalla utskottets nämnda hemställan.

N;o 30.

Torsdagen deu 16 April, e. m.

Voteringen utföll med 134 ja och 64 nej; varande sålunda
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 4.

AändradC T 1 en ,ino“ Andra Kammaren väckt motion, n:o 204, hade herrar
lydelse af A, Fjällbäck och J. Olsson från Stockholm föreslagit, »att Riks65
§ 3 mom. dagen ville besluta, att 65 § 3 mom. bevillningsstadgan skall erhålla
stadZT del? &nd!‘a<ie !ydelse> att siffran »högst två och en half procent»
ändras till »högst en och en half procent»; och hemstälde utskottet
med anledning häraf:

att 65 § 3 mom. af gällande bevillningsförordning måtte erhålla
följande förändrade lydelse:

Mom 3. Till bestridande af kostnaderna för blanketter till
taxeringslängder, till ersättning åt ordförandena i bevillningsberedningarne
för deras arbete med sjelfva beredningen, till arfvoden åt
kronans ombud och för protokollsföringen samt andra anteckningar
under taxerings- och pröfningsnämndernas sammankomster äfvensom
till. vedergällning för det i samband med taxeringsförrättningarne för
ifrigt lemnade biträde af personer, som ieke ega att vid samma förrättningar
beräkna traktamentsersättning, må af Stockholms städs
pröfningsnämnd användas och disponeras ett belopp, som svarar emot
högst två procent af samma stads efter denna förordning utgående
hela bevillningssumma för året; gällande------utbetalas.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Fjällbäck: Herr talman, mine herrar! Det torde för kam maren

vara bekant, att i bevillningsförordningen finnes en särskild bestämmelse
om storleken af det belopp, som i Stockholm får användas
till bestridande, af kostnaden för taxeringen derstädes, och att den procent
af bevillningssumman, som derför får användas, är större än motsvarande
procent på andra orter. Nu har det belopp, som i Stockholm
härför utgått, stigit år efter år, så att det för närvarande uppgår till
öfver 25,000 kronor. Det är uppenbart, att detta belopp är alltför orimligt
stort, och det är rent af förvånande, att vederbörande lyckats, så
samvetsgrant som de gjort, göra af med detsamma. Man hade kunnat
vänta, att åtminstone försök gjorts att i någon mån spara på beloppet,
men så har ej skett. 1894 års skattekomité har också med
anledning af bevillningssummans oerhörda tillväxt här i Stockholm
föreslagit, att den procent, som finge utgå för taxeringens verkställande,
skulle nedsättas från 2 1/2 till högst 1 1/3 procent. I föreliggande
motion föreslås en liknande förändring. Bevillningsutskottet
har nu i så måtto tillstyrkt motionen, att det föreslagit en nedsättning
till högst 2 procent af bevillningssumman. Utskottet framhåller,
att, i betraktande af ökningen i de arbeten, som för taxeringen kräfvas,
det icke kunnat tillstyrka större nedsättning. Men nu är förhållandet,
att arbetet med taxeringen i Stockholm vid jemförelse med
samma arbete i landsorten icke får bedömas efter bevillningssummans
storlek, emedan bevillningsbeloppen i Stockholm i allmänhet äro

Torsdagen den 16 April, e. m.

N:o 30.

större än i landsorten. Här finnes t. ex. en mängd bolag, b vi Ibis
bevillningssummor uppgå till mycket höga belopp, ända till 2,000,000 lydelse ay
kronor, och enligt utskottets förslag kommer kostnaden för en sådan 65 § 3 mom.
posts införande i skattelängden att utgöra omkring 400 kronor. Detta bevillningsär
väl något orimligt.

För att visa, huru slösaktigt man använder det för taxeringens C or *■)
verkställande anslagna belopp och huru goda skäl vi motionärer ha
för vårt yrkande, ber jag att något få redogöra för huru dessa medel
användas. Herrarne torde hafva sig bekant, att ordförande i bevillnin»sberedning
skall hafva ersättning, men att han derför är skyldig
at° förrätta åtskilligt arbete. Här i Stockholm går detta arbete,
såsom utskottet också ganska rigtigt redogör för, så till, att han med
klubbslag befäster hvad som vid sammanträdena beslutas och sedan
skrifver sitt namn under besluten, hvarjemte han möjligen äfven får
skrifva sitt namn under en eller annan reqvisition af någon uppgift.

Detta är allt hvad han har att göra utöfver öfriga ledamöter, hvilka
för sitt arbete icke erhålla någon ersättning. Ty det arbete, som
ordförandena skola förrätta, det förrättas af uppbördskommissanerna,
och dessa uppbära härför — de äro sju stycken hvardera 550
kronor. Icke desto mindre utbetalas till ordförandena i bevillmngsberedningarna
ett belopp åt tillhopa 3,450 kronor. Den af ordföiandena,
som uppbär lägsta beloppet, får 350 kronor och den, som uppbär
det högsta, får 500 kronor. Jag har i uppbörds verket gjort mig
underrättad om, huru många sammanträden, der ordföranden vant
närvarande och fört förhandlingarne, bevillningsberedningarne förlidet
år holk», och jag skall be att få lemna några upplysningar derom.

I första distriktet, der ordförandens arfvode utgör 350 kronor, höllos
5 sammanträden, således endast åt ordföranden 70 kronor för hvarje
sammanträde. I ett annat distrikt, der ordförandens arfvode utgör
450 kronor, höllos 6 sammanträden, således åt ordföranden 75 kronor
för hvarje sammanträde. Det lägsta belopp, som för hvarje sammanträde
någon af ordförandena uppburit, är 34 kronor. Det har vant
i ett distrikt, der det hållits 13 sammanträden och der ordförandens
arfvode utgör 450 kronor. Tillsammans ha bevillningsberedningarnes
sammanträden uppgått till omkring 60 stycken, således endast åt
ordförandena omkring 56 kronor för hvarje sammanträde. Jag skall
också be att få nämna, att dessa sammanträden hållas efter klockan
5 c. m. Jag hemställer nu till kammaren, om det kan vara rätt att
pressa ut skattemedel och sedan på detta sätt dela ut dem åt personer,
som derför ingenting ha att göra utöfver andra ledamöters
arbete i t. ex. pröfningskomité^ taxeringskomitén m. fl. Taxeringskomitén
t. ex. håller 5 å 6 gånger så många sammanträden som
någon bevillningsberedning, men hvarken dess ordförande eller dess
ledamöter uppbär någon aflöning. Då det synts oss motionärer icke
vara rätt, att, på sätt jag redogjort, åt personer för ett ytterst ringa
arbete utbetalas höga belopp, ha vi tagit oss friheten yrka, att den
procent af bevillningssumman, som är unslagen att utgå för bestridande
af kosfnaden för bevillningsberedningarnas arbeten, nedsättes
från 2 l/2 till 1 1/2 procent. Det belopp, som, om motionen bifölles,

N:o 30.

Torsdagen den 16 April, e. m.

Aäntade därför komme att .utgå, skulle ändå uppgå till omkring 16,000 kronor, och
lydelse af uenna summa bäfver enligt vår tanke för ändamålet fullt tillräcklig.

65 § 3 mom. skall icke^ fördröja den kanske mycket efterlängtade varieté bevillning*,

diskussionen, men jag ber dock att få säga, att jag är viss om, att
stadgan, vi motionärer i vårt yrkande hafva rätten på vår sida. Vi behöfva
( or s.) derför i detta fall icke böja oss för det enhälliga bevillningsutskottet.

Jag kommer derför att yrka bifall till motionen, och jag gör det så
mycket hellre som jag i går afton fick bevis på, huru kammaren kan
vara ganska sparsam i småsaker. Då debatterades ganska länge om,
huruvida ett visst anslag borde höjas med 600 eller 800 kronor, således
en summa utaf iOO kronor. Det synes mig, som om vi nu
hade tillfälle att gorå besparing, så vidt icke sjelfva sättet för beloppets
utgående särskilt tilltalar kammaren. Det ser ut, som om
allt hvad provision heter blifvit så populärt, att det gör detsamma,
om ett belopp går ut, endast det går ut såsom provision. Men jag
hyllar icke den principen, utan anser, att, då såväl bevillningsberedningarnas
ordförande som äfven flere andra af den ifrågavarande
procenten af bevillningssumman erhålla arfvoden, utan att de förrätta
ett mot arfvodenas storlek svarande arbete, densamma bör nedsättas.

Jag anhåller derför, herr talman, om bifall till motionen.

Häruti instämde herrar Hedin och Eklund från Stockholm.

Vidare yttrade:

Herr Fredholm från Stockholm: Det belopp, om hvilket här

äro skiljaktiga meningar mellan utskottet och motionärerna, är i sjelfva
verket icke stort. Såsom bekant, utgår till bestridande af kostnaden
för taxeringsförrättningen här i Stockholm af bevillningssumman 2 1/„
procent eller omkring 26,000 kronor. Utskottet har nu tillstyrkt en
nedsättning häri med */s procent, hvarigenom beloppet skulle komma
att utgöra omkring 20,000 kronor, under det att motionärerna yrka
på en nedsättning med 1 procent, så att beloppet komme att utgöra
omkring 15,000 kronor. Skilnaden gäller således 5,000 kronor.

Det är nog vackert, att man i detta fall vill göra besparing,
huru liten den än är, men man bör då också se till, att man icke
genom besparingen åstadkommer någon skada, och detta är hvad
utskottet gjort.

Utskottet har ju för öfrigt stält sig välvilligt mot motionen.
Det har erkänt befogenheten al de anmärkningar, som motionärerna
rigtat mot den må hända något för stora bevillningsprocent, som för
bevillningsberedningarnas arbeten utgår här i Stockholm, och det har
tillmötesgått dem så långt, som det med iakttagande af nödig försigtighet
ansett sig kunna göra.

Motionärerna säga, att ifrågavarande bevillningsprocent är större
här i Stockholm än på andra ställen. Ja, så till vida är den större,
att den enligt bevillningsförordningen skall utgå med 2 >/ä procent af
bevillningssumman, under det att den på öfriga ställen utgår efter
annan grund. På sid. 39 i förevarande utskottsbetänkande finnes
en förteckning öfver kostnaden för taxeringsarbeten in. in. i de län,

Torsdagen den 16 April, e. m. 45 N:o SO.

hvilkas invånareantal är större än Stockholms stads eller af ungefär- Angående
ligen samma storlek. Der angifves äfven summan af bevillningen. af

Beklagligtvis finnes i förteckningen icke någon kolumn, som utvisar, gg v g mom.
huru stor procent, taxeringskostnaden utgör åt bevillningssumman, bevillningsmen
denna uträkning har jag sjelf gjort. Det visar sig då, att i icke stadgan.
mindre än tre af dessa län bevillningsprocenten faktiskt är större än (Forts.)
i Stockholm. Under det att i Stockholms för taxeringsarbetet i
verkligheten icke utbetalas mer än 2,3 procent af bevillningsumman,
utbetalas derför i Kristianstads län 2,5 procent, i Skaraborgs län 2,4
procent och i Vermlands län 2,4 procent.

Herr Fjällbäck förmenade, att taxeringsarbetet i Stockholm icke
kunde, vid jemförelse med samma arbete i landsorten, bedömas efter
bevillning8summans storlek, emedan i Stockholm funnes en mängd
bolag, som skattade för stora inkomster, och att införandet af dessa
poster i längderna icke medförde större arbete än införandet af hvilken
annan post som helst, men att deremot den procent, som utginge
i ersättning för arbetet, växte med summans storlek. Ja, det är sant.

Men dervid har motionären förbisett en omständighet vid taxeringsarbetet,
som hvad bolagen beträffar förekommer i Stockholm, och
som jag tviflar på förekommer på något annat ställe, och det är just
bearbetningen af de från bolagen inkommande uppgifterna. Hvarje
bolag är nemligen skyldigt att till bevillningsberedningarna lemna
uppgift på alla de personer, som äro anstälda i bolagets tjenst. Då
nu bolaget utöfvar sin rörelse i ett distrikt, men personalen kanske
bor i Stockholms alla öfriga distrikt, som äro tillsammans 21, måste
således hvar och en af denna personal öfverföras från ett distrikt till
ett annat; och detta kan jag försäkra herrarne medför ett mycket
stort arbete, som är ofantligt mycket större än den lättnad, som Fan
ligga i att få införa en stor bevillningssumma på en gång.

Beträffande hvad sedan yttrades angående bevillningsberedningarnas
sammanträden, tror jag, att antalet gånger, de uppgåfvos ega
ruin, var något mindre, än verkliga förhållandet är. Ty beredningarna
pågå, som vi veta, i maj månad med 2 å 3 sammanträden i veckan.

Detta är nu emellertid en underordnad fråga.

Det, som för mig synes vara hufvudsaken, är, att man erkänt behofvet
af en nedsättning. Att deremot kunna exakt bestämma, huru
stor nedsättningen bör göras — ja, det få herrar motionärer ursäkta,
att utskottet icke tilltrott sig. Vi hafva bifogat fullständiga specifikationer
på de utgifter, som ifrågakomma — vi hafva gjort det efter
en ganska omsorgsfull utredning, hvilket jag icke tror kan bestridas
— och vi hafva framhållit åtskilliga utgiftsposter, der en nedsättning
synts välbehöHig. Men det är icke utskottet och icke heller Riksdagen,
som beslutar om, i hvilka poster nedsättning skall göras, utan
det är pröfningsnämnden; och det skulle ju kunna inträffa, att pröfningsnämnden
— i olikhet med motionärerna — icke funne lämpligt
att nedsätta de högre beloppen, utan i stället nedsatte de lägre,
d. v. s. minskade inkomsterna för dem, som egentligen utföra arbetet.

Om motionärerna hade i uppdrag att verkställa dessa nedsättningar,
då skulle jag utan fruktan lägga det i deras händer, men nu är det
pröfningsnämnden, som har att göra detta. Den får visserligen här -

N:o SO.

Torsdagen den 16 April, e. in.

Angående vidlag iakttaga en viss försigtighet och icke nedsätta aflöningen för
lydelse af dem’ SOm utf°ra arbetet, längre än till en viss gräns, d. v. s. nämn65
§ 3 mom. ^.en måste vara förvissad om, att den kan få personer, som för den
bevillnings- tillämnadc aflöningen göra arbetet. Skulle den gå längre i nedsättstadgan.
ningen af de lägre beloppen, lär det väl icke återstå annat än att be(Forts.
) gåra, att Stockholms stad ersätter den brist, som kan uppstå i följd af att
bevillningsprocenten af Riksdagen nedsättes till ett alltför lågt belopp.

För öfrig! tror Jag, att man här som i alla andra fall, då ett
missförhållande föreligger, som krafvel- rättelse, bör gå försigtigt till
väga och afvakta, huru resultatet af den åtgärd, man vidtager, kommer
att gestalta sig. Man är ju alltid i tillfälle att vidtaga ytterligare
rättelse sedan, om den, som nu här är föreslagen, skulle visa
sig icke medföra åsyftad verkan. På grund af de skäl, jag nu anfört,
tillåter jag mig derför att yrka bifall till utskottets hemställan
i denna punkt.

Herr John Olsson: Jag skall börja med att erkänna, att ut skottet

synnerligen omsorgsfullt utredt den föreliggande frågan. Det
kan icke förnekas. När man genomläser betänkandet, får man af
motiveringen det intrycket, att utskottet skall komma att tillstyrka
motionen; men när man kommer till klämmen, retirerar utskottet och
frångår de åsigter, som uttalats i motiveringen. Enligt utskottets
förslag skulle den bevillningsprocent, som finge användas till gäldande
af kostnaderna för taxeringen i Stockholm, komma att uppgå till
omkring 20,000 kronor och enligt motionärernas förslag till omkring
16,000. Jag vill nu erinra om, att bevillningssumman i Stockholm
— såsom synes af utvecklingen under de senaste åren — stiger med
så pass stor hastighet, att, i fall utskottets förslag antages, det icke
torde dröja synnerligen länge, förrän vi åter äro uppe vid samma
orimliga summa, som nu utgår, eller 25 ä 26 tusen kronor. Särskildt
är byggnadsverksamheten just nu så stor i Stockholm, att den bevillning,
som kommer att utgå för dessa stora fastigheter, gör det antagligt,
att det icke kan dröja länge, innan detta inträffar, och då skulle den
nedsättning, utskottet föreslagit, icke hafva haft någon som helst
betydelse.

Jag vädjar för öfrigt till kammaren, huruvida icke kammaren bör
finna, att ett belopp af 15 å 16 tusen kronor kan anses fullt tillräckligt
för de kostnader, som kunna vara förenade med taxeringens
förrättande i Stockholm.

Den siste talaren nämnde, att i 3 län de ifrågavarande kostnaderna
proportionsvis äro större än i Stockholm. Ja, det är sant; men
det är väl icke mycket, då länens antal i Sverige är 24. I alla öfriga
län råder i det afseendet ett motsatt förhållande; och jag skall härvidlag
endast be att få fästa uppmärksamheten på 2:ne af de län,
utskottet uppfört på sin förteckning å sid. 39 af betänkandet, nemligen
Malmöhus län och Göteborgs och Bohus län. I Malmöhus län
uppgår bevillningssumman till något mer än hälften af bevillningssumman
här i Stockholm, men der utgår dock icke för taxeringen
mer än en tredjedel af det belopp, som för samma ändamål utgår i
Stockholm. I Göteborgs och Bohus län är bevillningssumman icke

Torsdagen den 16 April, e. m. 47 N:o 30.

fullt hälften af hvad den är här i hufvudstaden, men på det förra Angående
stället uppgingo kostnaderna år 1894 för taxeringsarbeten till blott ,äjd,ra<lf
7,600 kronor, under det att de i Stockholm samma år uppgingo till mom.

öfver 24,000 kronor. Det är ju tydligt, att det således icke kan bevillningsanses
vara annat än en oproportionerligt stor procent af bevillnings- stadgan.
summan, som användes på det senare stället. (Forts.)

Det är särskildt en utgiftspost här i Stockholm, som jag skall be
att få något uppehålla mig vid, derför att jag anser, att den har en
principiel betydelse. Jag syftar på det arfvode, som utgår till kronoombudet
hos pröfningsnämnden, d. v. s. kamreraren vid öfverståthållareembetets
afdelning för uppbördsärenden, ett arfvode, som sistlidet
år uppgick till icke mindre än 3,000 kronor. Nu torde det för
kammarens ledamöter vara bekant — hvilket äfven utskottet anmärkt
— att bevillningsförordningen föreskrifver, att landtstatstjensteman,
som i och för tjensten är skyldig att närvara vid taxeringsförrättning,
icke eger att för detta sitt arbete åtnjuta något arfvode. Enligt samma
förordning är kamreraren i uppbördsverket likstäld med landskamrerarne,
och skall, i likhet med dessa, enligt § 56, vara krouoombud vid
pröfningsnämnden. Men landskamrerarne äro, som ofvan nämnts, förbjudna
att i egenskap af kronoombud uppbära något som helst arfvode,
och det är heller icke fallet i något enda län, att sådant uppbäres.

Här i Stockholm tilldelar deremot pröfningsnämnden kamreraren i
uppbördsverket — just i hans egenskap af kronoombud — ett arfvode
af 3,000 kronor, oaktadt denne samme kamrerare uppbär en årlig lön
af 7,500 kronor. Detta synes mig icke vara rimligt och icke heller
principielt rigtigt. Det strider tvärt om mot bevillningsförordningens
§ 65. Ty ehuru der icke särskildt nämnes kamreraren i uppbördsverket,
är dock denne enligt samma förordning likstäld med landskamrerarne,
och måste således i likhet med dessa icke ega rätt att
åtnjuta arfvode såsom kronoombud hos pröfningsnämnden.

Slutligen skall jag be att till bemötande få upptaga ett skäl,
som jag till min förvåning sett framstäldt i en tidning, som brukar
vara organ för öfverståthållareembetet i Stockholm, ett skäl, som för
några veckor sedan der anfördes. Det framhölls nemligen såsom något
klandervärdt, att just stockholmsrepresentanter väckt detta förslag
om en nedsättning af bevillningsprocenten, och sades, att detta skulle
vara ett angrepp mot Stockholms stads intressen. Mine herrar, jag
vet nog, att öfverståthållareembetet är en synnerligen betydande inrättning
här i Stockholm, men det har väl ändock icke gått så långt,
att några enskilda tjenstemäns i detta verk intressen få anses vara
likstälda med Stockholms stads intressen; och jag hoppas, att kammaren
genom det beslut, den kommer att fatta i denna sak, icke heller
skall gifva något slags häfd åt ett så absurdt påstående. På de skäl,
jag sålunda anfört, och de som ytterligare finnas omnämnda i motionen,
samt då ett belopp af 16,000 kronor torde vara fullkomligt tillräckligt
för det arbete, som vid taxeringen bedrif^cs, hemställer jag
om bifall till motionen, och att således beloppet nedsättes till 1 ''/8
procent.

Herr Fredholm: Den siste talaren uttryckte såsom sin mening,

N:o 30. 48 Torsdagen den 16 April, e. ra.

Angående att det borde för hvar och en af kammarens ledamöter vara tydligt
lydelse af oc^ ^^art’ 16,000 kronor voro tillräckliga att dermed betala de
6É § 3 mom.met* taxeringsförrättningen i Stockholm förenade omkostnader. Jag
bevillnings- deremot hoppas, att kammarens ledamöter böra finna, det så icke kan
stadgan, vara förhållandet, då jag omförmäler, att det belopp, som, derest
(Forts.) motionärernas förslag bifalles, skulle komma Stockholms stad till
godo, utgör 15,900 kronor samt att kostnaderna för taxeringen
år 1883 utgick med ett belopp af 15,500 kronor och dermed
vidare sammanställer, att sedan år 1883 tills närvarande tid folkmängden
ökats med 48 procent och bevillningssumman med 71 procent,
samt att besvärsmålens antal fördubblats. Herrarne skola häraf,
hoppas jag, lätt förstå, att den summa, som befans tillräcklig år 1883,
icke kan vara det nu, när arbetet nära på fördubblats.

Herr John Olsson: Det argument, som den siste talaren nyss

anförde, är verkligen icke mycket upplysande eller bevisande i saken;
ty om summan år 1883 sattes till samma belopp, som vi motionärer
nu föreslagit, bevisar detta endast, att den då sattes alltför högt, och
icke att vi nu påyrka något orimligt. På detta skäl kan man således
icke grunda något beslut om bifall till utskottets hemställan.

Jag skall, medan jag har ordet, be att ytterligare få påpeka en
sak, nemligen att den af Kongl. Maj:t tillsatta skattekomitén uttalat
sig för alldeles samma procent, som motionärerna påyrkat. Jag vet
icke, om den aktade medlem af kammaren, som suttit i denna skattekomite,
är här närvarande. Skulle han vara det, så är jag öfvertygad,
att han bättre än jag skulle kunna angifva skälen för detta skattekomitens
förslag. Det är icke annat än skattekomiténs förslag, som
motionärerna velat få fram.

Herr Petersson i Runtorp: Jag tycker, att motionärerna ha rätt
i sina påståenden, och derför ber jag att få instämma med dem, samt
önskar, att uti ifrågavarande hänseende en liten reduktion måtte
komma äfven landsbygden till godo. Ty se vi något närmare på
saken, så är det verkligen för höga belopp, som för taxeringsomkostnaderna
utgå. Jag yrkar, som sagdt, bifall till motionärernas förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å
samma hemställan, i hvad den skilde sig från den väckta motionen,
och bifall till denna motion, och förklarade herr vice talmannen sig
anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till den
förra propositionen. Som votering emellertid begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en omröstniugsproposition af följande
innehåll:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i fjerde
punkten af förevarande utlåtande n:o 19, röstar

N:o 30.

Torsdagen den 16 April, e. m.
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan i
hvad densamma skiljer sig från den i ämnet väckta motionen bifallit
denna oförändrad.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 92 ledamöter röstat
ja, men 98 nej ; och hade alltså kammaren beslutat i enlighet med nejpropositionens
innehåll.

§ 9.

Härefter företogs till behandling Andra Kammarens andra till- Angående
fälliga utskotts utlåtande n:o 17, i anledning af vissa motioner, som förändring i
afse förändring i lagstiftningen om vin och maltdrycker. ^enmnvin

1 detta utlåtande hade utskottet till behandling upptagit följande drycker
inom Andra Kammaren väckta motioner, nemligen:

n:o 66, af herr M. Arhusiander, hvari föreslagits:
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes dels åt kongl. förordningen den 2 juni 1893
angående förbud att å landet utan särskildt tillstånd försälja maltdrycker
för afhemtning till mindre qvantitet än tio liter gifva den
utsträckning, att den äfven komme att gälla för bryggeriernas ölutkörare
vid försäljning af maltdrycker å landet på vägar och andra
allmänna platser, dels i kongl. förordningen angående försäljning af
vin och maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade icke spirituösa
drycker den 24 oktober 1885 införa bestämmelse derom, att försäljning
af maltdrycker å tillverkningsstället icke må ega rum å sönoch
helgdagar emellan klockan sex om morgonen och klockan nio om
aftonen;

n:o 139, af herr C. Gelhe, hvari föreslagits:

att Riksdagen ville besluta ett sådant tillägg till andra stycket
af § 1 mom. 1 i kongl. förordningen angående försäljning af vin,
maltdrycker m. m. af den 24 oktober 1885, sådan den lyder genom
kongl. kungörelsen den 2 juni 1893, att der omförmälda försäljning af
vin eller maltdrycker ej må vara tillåten på sön- och helgdagar;
n:o 212 af herr T). Persson i Tällberg m. fl., hvari hemstälts,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära sådan
ändring i kongl. förordningen af den 24 oktober 1885 angående försäljning
af vin och maltdrycker m. in., sådan denna förordning lyder
enligt kongl. kungörelsen af den 10 juli 1891, att hvad i nämnda
förordning under vissa vilkor stadgas om rätt till kringföring till försäljning
af vin och maltdrycker på landsbygden må upphäfvas, så
vidt dylik kringföring ej afser försäljning inomhus eller å fartyg;
n:o 224, af herr A. E. Bonz, som hemstält,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om såAndra
Kammarens Prof. 1.9 90. N:o HO. 4

N:o 30. 50 Torsdagen den 16 April, e. m.

Angående dant tillägg till kongl. förordningen den 24 oktober 1885 angående
förändring i försäljning af vin och maltdrycker m. m., sådan denna förordning
gen om vin ty^er 1 kongl. kungörelsen den 2 juni 1893, att det i nämnda kunoch
malt- görelse meddelade förbud att å landet utan särskildt tillstånd fördrycker.
sälja maltdrycker för afhemtning till mindre qvantitet än tio liter
(Forts.) gifves en sådan utsträckning, att det äfven kommer att gälla kringföring
å landet af vin och maltdrycker till försäljning, dock att hvad
sålunda kommer att stadgas ej må ega tillämpning å utbjudande och
afyttring af nämnda tillverkningar inomhus till derstädes boende och
å fartyg;

n:o 227, af herr 0. G. Eklund från Stockholm m. fl., som föreslagit,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes i kongl. förordningen angående försäljning af
vin och maltdrycker, kokadt kaffe m. m. den 24 oktober 1885 införa
bestämmelse derom, att såväl försäljning som utlemning af maltdrycker
å tillverkningsstället icke må ega rum å sön- och helgdagar
emellan klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen;
samt

n:o 230, af herr A. H. GötKberg, hvari hemstälts,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
sådan ändring i § 15 mom. 1 af kongl. förordningen den 24 oktober
1885, att orden »dock — — — å tillverkningsstället» utgå.

Utskottet hemstälde:

l:o.

att Andra Kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller om sådan ändring af den i Kongl.
Maj:ts nådiga förordning angående försäljning af vin, maltdrycker,
m. m. den 24 oktober 1885 införda kongl. kungörelsen den 2 juni
1893, att åt det i denna kungörelse meddelade förbudet att å landet
utan särskildt tillstånd försälja vin och maltdrycker för afhemtning
till mindre belopp än tio liter gifves en sådan utsträckning, att det
äfven kommer att gälla kringföring å landet af vin och maltdrycker
till försäljning, dock att hvad sålunda kommer att stadgas ej må ega
tillämpning å utbjudande och afyttring af nämnda drycker inomhus
till derstädes boende eller å fartyg; och

2:o.

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t ville göra sådan ändring af § 15 mom. 1 i kongl. förordningen
den 24 oktober 1885, sådan denna paragraf lyder i kongl.
kungörelsen den 10 juli 1891, att magistraten i stad och kommunalnämnden
å landet må medgifvas rätt att, när oloflig utskänkning främjas
eller oordningar eljest föranledas genom försäljning till afhemtning af
vin eller maltdrycker från tillverkningsställe, stadga sådana inskränk -

Torsdagen den 1R April, e. m. 61 N:o 30.

ningar i afseende å denna försäljning, som må finnas af omständig- Angående
heterna påkallade. förändring i

lagstiftning

Efter föredragning till en början af Punkten 1 begärdes ordet af: 9och°malt-”

drycker.

Herr Ohlsson från Vexiö, som inom utskottet varit af skilj- (Forts.)
aktig mening, och nu anförde: Som herrarne möjligen sett af betänkandet,
har jag låtit anteckna mig såsom reservant. Jag har gjort
detta icke blott af formella, utan äfven af sakliga skäl. Inom utskottet
förfäktade jag den åsigten, att utskottet icke skulle yttra sig
eller göra någon hemställan i denna fråga, förrän denna kammare —
och möjligtvis äfven Första Kammaren — fattat sitt beslut i den
för några dagar sedan här debatterade frågan om bestämmande af en
gräns mellan svagdricka och öl. Jag ansåg nemligen, att denna sistnämnda
frågas afgörande i ena eller andra rigtningen inverkade på
bedömandet af den fråga, som nu är före. Denna min åsigt lyckades
jag icke göra gällande inom utskottet. Detta har, så vidt jag förstår,
emellertid föranledt, att frågan om maltdryckers försäljning medelst
kringföring nu föreligger i ett skeft och föga tillfredsställande
läge. Det kan ju nemligen icke vara rimligt, att ena dagen skrifva
till Kongl. Maj:t och begära, att Kongl. Maj:t skall vidtaga åtgärder
i syfte att handeln med vissa slag af maltdrycker, nemligen svagdricka
och hvad dertill hörer, skall frigifvas och att således nu derom
gällande föreskrifter skola lindras, men att några dagar derefter, låtsande
som om ingenting händt, skrifva till Kongl. Maj:t och begära,
på sätt utskottet hemstält, det försäljningsvilkoren för maltdrycker i
allmänhet, och således äfven för svagdricka, skola skärpas. Jag förmodar,
att kammaren icke vill vara med om en dylik inkonseqvens.

Det förefaller mig helt naturligt, att man i hvarje fall måste taga
konseqvcnsen af ett förut fattadt beslut. För min del bekämpade
jag visserligen förslaget om bestämmande af en alkoholgräns mellan
svagdricka och öl, såsom varande i hög grad opraktiskt och ledande
till mera skada än gagn för nykterheten; men har kammaren en gång
fattat ett sådant beslut, så håller jag före, att kammaren måste taga
konseqvcnsen deraf och stå fast vid beslutet åtminstone för denna
riksdag.

Efter förutskickandet af denna anmärkning skall jag be att få
yttra några ord dels om olägenheterna och fördelarne af maltdryckers
försäljning medelst kringföring, dels om nu gällande författningsenliga
bestämmelser angående detta försäljningssätt, dels huru försäljningsvilkoren
i detta afseende böra i nykterhetens intresse enligt min
uppfattning lämpligen ordnas och dels slutligen huru kammaren,
med föranledande af nu föreliggande motioner, hör fatta sitt beslut
i ärendet.

Den omständigheten, att den, som medelst kringföring försäljer
maltdrycker, icke kan antagas disponera öfver det område, der försäljningen
för tillfället försiggår, har gjort, att lagstiftaren icke kunnat
ålägga försäljaren att utöfva något slags bestämmanderätt med afseende
på do sålda dryckernas förtäring der eller annorstädes. Detta
föranleder i sin ordning dertill, att maltdrycksförsäljningen medelst

N:o 30.

Angående
förändring i
lagstiftningen
om vin
och maltdrycker.

(Forts.)

Torsdagen den 16 April, e. in.

kringföring mångenstädes kan urarta och i inånga fall faktiskt har
urartat till iskänkning, och just deri torde de många betänkligheter
ligga, hvilka länge gjort sig gällande mot detta försäljningssätt. Dessa
betänkligheter hafva naturligtvis tilltagit, sedan efter den så kallade
tiolitersförordningens tillkomst de fasta försäljningsställenas antal i
högst väsentlig grad minskats och försäljningen medelst kringföring
deremot vuxit ut till en allt mer och mer omfattande rörelsegren.
Onekligen är det nu så, att med detta försäljningssätt följer en hel
del missbruk och olägenheter, oordningar förorsakas ganska ofta deraf
och oloflig utskänkning kan derigenom lätteligen främjas. Säkert är,
att köp och försäljning af maltdrycker i många fall komma till stånd,
hvilka skulle alldeles ha uteblifvit, derest icke genom kringföringen
de gynsamma tillfällena till slikt köp yppat sig. Ur denna synpunkt
torde derför ganska goda skäl tala för, att maltdrycksförsäljningen
medelst kringföring varder strängare lagbunden än den fasta handeln
med maltdrycker; men man bör å andra sidan akta sig att gå för
långt i meddelande af restriktiva lagbestämmelser. Man bör komma
i håg, att i många och för visso i ett långt öfvervägande antal fall
varder, genom att maltdrycker försäljas medelst kringföring, tillgodosedt
ett verkligt och i alla afseenden berättigadt behof af maltdrycker.
Det är i ty fall både praktiskt lämpligt och för den stora allmänheten
äfven ekonomiskt fördelaktigt, att säljaren forslar varorna
till köparen, hvilken sistnämnde derigenom undgår både besvär och
kostnad för deras afhemtande. Mot sjelfva det lofliga försäljningsbruk,
som sålunda på naturlig väg till fördel för den stora konsumerande
allmänheten utvecklat sig, torde alltså i och för sig icke
kunna göras några befogade anmärkningar eller erinringar. Lagstiftarens
uppgift lär väl för öfrigt icke böra vara någon annan än att
reglera denna handel samt söka förebygga och i möjligaste mån omöjliggöra
dermed förenade missbruk. Äfven om man anser, att lagstiftarens
uppgift på detta område icke bör gå längre, är den dock
i och för sig ganska svår, tv vi böra besinna, att lagstiftaren här rotsig
på ett område, der den enskildes sjelfbestämningsrätt mer än
kanske eljest vill göra sig gällande, och der följaktligen frestelserna
att kringgå lagens bestämmelser äro ganska stora och temligen allmänna.

Detta om sjelfva försäljningssättet.

I nu gällande försäljningsförordning föreskrifves ingenstädes, att
särskild rättighet behöfver förvärfvas för att få kringföra och sälja
maltdrycker. Det talas icke heller ett ord om, huru dylik rätt förvärfvas.
Hvar och en torde följaktligen, jemlikt gällande bestämmelser
i kongl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet, ega rätt att kringföra och sälja maltdrycker. Lagstiftaren
har hittills icke lagt några hämmande band på denna rörelse i
andra fall, än då genom densamma oordningar föranledas eller oloflig
utskänkning främjas. Ty i slika fall ha, såsom vi veta, de kommunala
och administrativa myndigheterna fått rättighet att i särskilda
fall meddela förbud för viss tid eller för alltid att utöfva dylik rörelse,
eller ock att föreskrifva de inskränkningar i rätten dertill, som
finnas vara åt'' omständigheterna påkallade. Härvid har dock uttryck -

Torsdagen den 16 April, e. m. 53

ligt undantag gjorts för tillverkare, hvilka icke må förbjudas att sälja
sina egna tillverkningar inom hus eller å fartyg. J

Detta om nu gällande försäljningsvilkor.

Vill man på ett i nykterhetens intresse ändamålsenligt sätt ordna
denna handel, håller jag för min del före, att man hör slå in på den
vägen, att man lägger rörelsen helt och hållet i händerna på dem,
som hafva det största både personliga och ekonomiska intresset af
att sköta rörelsen så, att den stora ordningsälskande allmänheten icke
må få anledning till befogade klagomål och anmärkningar. Tillvcrkarne
äro de, som i första och sista hand drabbas af de inskränkningar,
som göras i försäljningsvilkoren. I deras välförstådda intresse
måste det ju derför påtagligen ligga att sköta rörelsen så, att icke
allt för minutiösa eller restriktiva bestämmelser varda för dess utöfvande
i lag meddelade.

Tydligt och klart är äfven, att, om förbud och inskränkningar
göras i denna handel, tillverkaren drabbas häraf vida hårdare än den
så kallade öltapparen eller mer eller mindre tillfällige återförsäljaren.
Dylika förbud och inskränkningar kunna nemligen förorsaka den nästan
alltid bofasta tillverkaren ganska stora ekonomiska olägenheter och
förluster, ja, dessa förluster kunna för honom bli rent af ruinerande,
under det att en så kallad öltappare eller annan tillfällig återförsäljare
icke härigenom i allmänhet torde tillskyndas någon vidare olägenhet,
ty denne kan nog, om han förbjudes att idka rörelsen på ett
ställe, lätteligen förflytta sin affärsverksamhet till annan ort. Så är
det ej med tillverkaren. Äfven ur denna synpunkt håller jag således
före, att man på goda grunder kunde förvänta ett godt resultat deraf,
att maltdrycksförsäljning medelst kringföring helt och hållet lades i
tillverkarnes händer. Något försäljningsmonopol kan naturligtvis icke
derigenom sägas uppstå, ty tillverkarne äro ju de, som i första hand
äro försäljare af maltdrycker. En lagbestämmelse i dylik rigtning
torde snarare böra uppfattas såsom ett uttalande af lagstiftaren, att,
derest tillverkare af maltdrycker fortfarande vilja begagna sig af
rätten att få sälja sina tillverkningar medelst kringföring, de sjelfva
skola, vid äfventyr, som är eller varder i lagen bestämdt — och detta
äfventyr må gerna, om så blir behöflig!, skärpas genom ökadt ansvar
eller förhöjda böter — vara ansvarige, för att rörelsen utöfvas på ett
i nykterhetens och sedlighetens intresse tillfredsställande sätt. Att
deremot göra tillverkares rätt att försälja sina egna tillverkningar
beroende af de kommunala eller administrativa myndigheternas i förväg
gifna tillstånd, synes mig icke vara förenligt med en konseqvent
lagstiftning på detta område och näppeligen icke heller behöflig! för
maltdrycksförsäljningens ändamålsenliga ordnande.

Tager jag slutligen hänsyn till det praktiska tillvägagåendet vid
maltdrycksförsäljning medelst kringföring och fäster jag i detta sammanhang
uppmärksamheten vid de kända förhållandena:

att det egentligen är de alkoholstarka maltdryckerna, som vid
kringföring å landsbygden gifva anledning till missbruk, oordni»gar
och fylleriföreseelser;

att dessa alkoholstarka maltdrycker vid kringföring och försälj -

N:o SO.

Angående
förändring
lagstiftningen
om vin
och maltdrycker.

(Forts.)

N:o 30

Torsdagen den 16 April, e. m.

Angående ning å landet nästan alltid förvaras och måste förvaras buteljerade;
förändring igamt

^en ^on^vin . a^e. svagal''e> öfverjästa maltdryckerna eller det sä kallade svagoch
malt- drickat vid kringföring å landet nästan aldrig förvaras på buteljer,
drycker, utan i andra kärl;

(Forts.) håller jag lör min del före, att man skulle kunna vinna ett i

nykterhetens intresse ganska tillfredsställande resultat, om man i lagen
löreskrefve, att buteljerade maltdrycker vid försäljning medelst kringföring
icke finge försäljas annorledes än till personer inom hus eller
å fartyg. Genom en dylik föreskrift tror jag för min del, att man
ganska lätt skulle uppnå det hufvudsakliga resultat, som samtliga
motionärer och alla de, som intressera sig för ett bättre ordnande af
maltdrycksförsäljningen medelst kringföring, vilja vinna, det nemligen
att någon kringföring och försäljning af Öl å vägar och allmänna
platser icke vidare skulle, åtminstone i någon nämnvärd mån, kunna
lagligen förekomma, på samma gång man, såsom rätt och billigt är,
lemnade försäljningen af svagdrickat fortfarande såsom hittills helt
och hållet fri. Jag anser, att man på detta sätt skulle kunna genom
ett enkelt och praktiskt ordnande af saken i väsentlig mån främja
två hvar för sig goda och lofvärda syften.

Detta angående min åsigt, huru maltdrycksförsäljningen medelst
kringföring borde regelbindas.

Till sist skall jag be att med några ord få precisera, hvari mitt
yrkande kommer att skilja sig från utskottets. Jag anser, att, om
Kongl. Maj:t kan med hänsyn till försäljningen medelst kringföring
skilja maltdryckerna i starkare och svagare — vare sig genom bestämmande
af en alkoholgräns mellan öl och svagdricka, eller, såsom
jag förut antydt, genom att dela upp maltdryckerna i buteljerade
och icke buteljerade, eller ock på något annat enkelt och praktiskt
sätt — den ifrågasatta skärpningen af försäljningsvilkoren vid kringföring
å landet skulle gälla allenast de starkare eller buteljerade
maltdryckerna, och att denna skärpning i sådant fall gerna kunde och
borde gå så långt, som i motionen n:o 212 ifrågasättes, eller ända
derhän, att all annan kringföring och försäljning af starkare maltdrycker
skulle förbjudas än den, som skedde till personer inomhus eller
å fartyg. . Jag anser vidare, att uttrycket »inomhus», hvilket veterligen
hittills icke vid lagtillämpning misstydts eller förtolkats, fortfarande
bör utan något så kalladt förtydligande få qvarstå i lagen
såsom motsats till det å andra ställen förekommande uttrycket
»utom hus».

Slutligen anser jag, såsom jag förut antydt, att en tillverkare
icke skall behöfva utverka sig särskildt tillstånd för att enligt gängse
handelsbruk medelst kringföring försälja sina egna tillverkningar.
Jag anser det nemligen inkonseqvent att ifrågasätta dylikt tillstånd,
då lagstiftningen redan har för tillverkarne medgifvit rätt att från
tillverkningsstället för afhemtande försälja maltdrycker i mindre partier
^än 10 liter, utan att härför särskildt tillstånd behöfver förvärf vas.
Det förefaller dessutom orättvist och mindre lämpligt, att en tillverkare
skall i förväg kunna förvägras att försälja egna tillverkningar
genom att honom vägras tillstånd härtill. Jag skulle slutligen vilja

N;o 30.

Torsdagen den 16 April, e. ra.

påpeka, utt enligt utskottets förslag, sådant det nu föreligger, skulle
exempelvis en svagdricksbryggare icke hafva rättighet att utan kom-J
munala och administrativa myndigheters tillstånd försälja ett litet
parti svagdricka om mindre än 10 liter — till en arbetare i en fabrik,
i en glasbrukshytta, ute vid en jernvägsbyggnad eller vid
andra byggnadsarbeten m. d. liknande ställen. Jag anser detta stå i
strid med de åsigter, som Riksdagen i detta afseende förut uttalat.

På grund af hvad jag sålunda anfört och inom ramen af föreliggande
motioner yrkar jag, att Andra Kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller om sådan
ändring i kongl■ förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker
den 24 oktober 1885, antingen att, derest, på sätt denna
kammare förut under riksdagen för sin del besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maja anhålla, en gräns mellan svagdricka och starkare maltdrycker
varder bestämd, eller, derest i fråga om försäljning medelst
kringföring maltdrycker må kunna med afseende å deras förvaring i
buteljer eller andra kärl eller eljest på enkelt och praktiskt sätt särskiljas
i starkare och svagare maltdrycker, rätt att å landet kringföra
och försälja starkare eller buteljerade maltdrycker samt vin må tillkomma
endast den, som genom kringföring utbjuder och afyttrar nyssnämnda
drycker inomhus eller å fartyg; eller ock att, för den händelse
Kongl. Maj:t finner maltdrycker icke kunna, såsom ifrågasatt blifvit, i
för säljningsafseende medelst lag särskiljas, rätt att å landet kringföra
och försälja vin och maltdrycker må tillkomma endast den, som genom
kringföring utbjuder och afyttrar nyssnämnda drycker inomhus eller å
fartyg, dock att hvad sålunda kan komma att föreskrifvas icke må tilllämpas
å den kringföring och försäljning, som tillverkare af vin eller
maltdrycker idkar.

Under sådana förhållanden är det ju klart, att jag äfven yrkar
afslag å utskottets hemställan.

Herrar Thestntp och Peterson i Hasselstad instämde häruti.

Herr friherre von Knorring yttrade: Sedan Kongl. Maj:t funnit
nödigt att redan i 1885 års förordning, sådan denna ursprungligen
var, medgifva myndigheterna rätt att i vissa fall vidtaga åtgärder,
hvarigenom försäljningen af'' maltdrycker för afhemtning kunde inskränkas,
medgaf Kongl. Maj:t myndigheterna sex år efteråt, eller år
1891, samma rätt med afseende på försäljning af maltdrycker på landet
medelst kringföring. Samma förfaringssätt, eller att först skärpa
bestämmelserna angående försäljning för afhemtning, begagnades, då
Kongl. Maj:t sedermera i 1893 års kungörelse bestämde, att ingen
landt hand lande skulle få sälja maltdrycker för afhemtning utan särskilt
tillstånd. Att ett motsvarande stadgande med afseende på försäljningen
medelst kringföring snart skulle visa sig behödigt, är lätt
att inse, då naturligtvis detta senare försäljningssätt med all sannolikhet
skulle till sin omfattning ökas åtminstone i samma mån som
försäljningen för afhemtning minskades, och då likadana missförhållanden
borde göra sig gällande vid det förra försäljningssättet som
vid det senare. Klagomålen i detta afseende hafva ock på senare

Angående
förändring i
lagstiftningen
om vin
och maltdrycker.

(Forts.)

N;o 30.

Torsdagen den 16 April, e. m.

blivit allt starkare, såsom nog de flesta landtrepresentanter
lagetiftnin. inom (1®nna kammare kunna intyga. Frågan synes således icke gälla
gen om vin ®a mycket, om några inskränkande bestämmelser böra föreslås, som
och malt- hvad för slags sådana böra göras.

drycker. Utskottet har funnit, att den bestämmelse, som finnes i 1893

(forts.) års kungörelse angående försäljning å landet af maltdrycker för afhemtning,
eller att sådan försäljning icke får utöfvas till mindre belopp
än 10 liter utan särskilt tillstånd, vore den för landsbygden
lämpligaste äfven i afseende på försäljning medelst kringföring, då
man derigenom likstälde landthandlande och dem, som försälja medelst
kringföring, hvilket förfaringssätt synes vara det rättvisaste. Utskottet
har dock ansett, att ett undantag borde göras till förmån för de
senare med afseende på försäljningen inom hus och å fartyg, hvilken
försäljning fortfarande skulle blifva fri.

Herr Ohlsson har reserverat sig mot utskottets förslag, men
innehållet af herr Ohlssons reservation är en lika stor öfverrasknin<r
för utskottets medlemmar som för de öfriga ledamöterna af denna
kammare, ty utskottets medlemmar hafva icke förr än nu fått någon
kunskap derom, ja icke ens en skymt af hans, från utskottets uppfattning
i detta ämne afvikande tankar har utskottet förnummit. Det
är derför naturligtvis ganska svårt att till besvarande upptaga allt
livad han yttrat i frågan, och det kan heller icke falla mig in att
försöka det. De allmänna principer i afseende på ordnandet af kringföringen
af öl, om hvilka han talade, kunde jag, upprigtigt sagdt,
icke rätt fatta. Förslaget till kläm var äfven så långt, att jag icke
fullständigt kunde uppfatta ens det, och jag tror icke heller, att kammaren
gerna kan göra afseende vid ett så inveckladt yrkande, när
det gäller att afgöra denna enkla fråga.

Den vigtigaste invändning, som han gjorde mot hela saken, var
att han ansåg, att förslaget angående skiljande mellan öl och svagdricka
bort behandlas i begge kamrarne, innan förslaget i förevarande
fråga företagits till behandling. Jag tror, att jag i detta afseende
rigtigt uppfattat hans yttrande. Konseqvensen af denna åsigt förefaller
mig emellertid höra vara den, att han helt enkelt föreslagit
uppskjutande af behandlingen af frågan rörande förändrade lagbestämmelser
om kringföringen, till dess Första Kammaren fattat beslut
rörande skilnaden mellan öl och svagdricka. Men detta har han icke
gjort. Och derför tror jag för min del, att han i sjelfva verket endast
åsyftat att framkomma med ett sprängförslag, så att intet, åtminstone
för närvarande, skulle kunna göras till åstadkommande af
inskränkning i den hejdlösa försäljningen af Öl medelst kringföring,
hvaröfver man för närvarande klagar allmänt.

Herr Ohlsson yttrade vidare, att fn stelsen att kringgå lagar om
försäljning af maltdrycker är mycket stark. Detta påstående vill jag
icke bestrida. Men, mine herrar, när var icke frestelsen stark att
kringgå lagar? Icke kan man deraf draga några särskilda slutsatser
för lagstiftningen angående maltdrycksförsäljning.

Vidare talade reservanten i början af sitt anförande om, att han
ansåg, att kringförandet af maltdrycker bör vara underkastadt strängare
bestämmelser än handeln med sådana för afhemtning, men seder -

N:o 30.

Torsdagen den lb April, e. m.

mera kom han — åtminstone för så vidt jag uppfattade honom rätt ingående
— till det resultat, att tillverkarne borde tillgodoses bättre än andrin^j^”^^1
Då nu tillverkarne just äro de, som hufvudsakligen bedrifva försälj- vin

ning medelst kringföring, synes han hafva gjort sig skyldig till inkon- och maltseqvens.
drycke».

Han gjorde sedermera mot utskottets formulering af dess förslag (Forte.)
den invändningen, att uttrycket »inom hus», hvartill utskottet fogat
orden »till derstädes boende», är ett för sig lämpligt uttryck, som ej
behöfver något tillägg. Han sade, att det hittills icke förtolkats, och
han menade dervid förmodligen den juridiska doktrinen. Jag har
emellertid icke hört någon tolkning i den juridiska doktrinen af uttrycket
»inom hus», och då ej någon sådan tolkning kommit till
utskottets kunskap, så var det helt naturligt, att utskottet ville tolka
orden efter deras etymologiska betydelse. Och då fann utskottet
nödvändigt, att man till uttrycket »inom hus» gjorde ett tillägg, för
att icke försäljningen skulle försiggå på ungefär samma fria sätt efter
antagandet af det stadgande utskottet föreslagit -som förut Ty som
utskottet i sin motivering anmärkt, behöfde uttrycket »inom lins»
icke tolkas annorlunda än inom en byggnad hvilken som helst, så
att det alltså mycket väl kunde komma i fråga, att en försäljare körde
in i ett skjul, ett vagnslider eller annat dylikt ställe och der verkstälde
försäljning med åtföljande utskänkning af öl; men detta vore
ju tydligen stridande mot lagens mening. Utskottet hade att välja
mellan, å ena sidan, att använda ordet »boningshus» i stället för uttrycket
»inom hus» och, å andra sidan, att till det senare uttrycket
lägga orden »till derstädes boende». Utskottet fann det senare alternativet
mera praktiskt, ty utom det, att ordet »boningshus» vore ett ojuridiskt
uttryck, som Kongl. Maj:t sannolikt icke skulle vara benägen
att upptaga uti en blifvande lagbestämmelse, så skulle ett sådant
uttryck kunna medföra, att ganska mycken försäljning, äfven etter
lagens stiftande, försigginge på ett sätt, som icke vore öfverensstämmande
med lagens mening. Man kan nemligen föreställa sig, att i
trakten boende personer samlade sig i förstugan af ett boningshus,
under det en ölvagn stode utanför, och att det dit infördes en myckenhet
öl, som dracks ur på stället. Såsom vi veta, var orsaken till
1893 års kungörelse beträffande afhemtning af öl i handelsbodar den,
att man, sedan ölet blifvit köpt i boden, drack ur detsamma utanför.

Här kunde ett motsatt förhållande komma att ega rum, i det man
nemligen köpte ölet från den utanför stående vagnen, som motsvarade
handelsboden, och drack ur det inom hus. En sådan påföljd
af lagbestämmelsen vore tydligen icke lämplig. Dessutom vore det
ju intet hinder för, att man, sedan buteljer tagits in i förstugan, ginge
ut och tömde dem utefter vägarne.

Utskottet har derför ansett lämpligt att begagna uttrycket »inom
hus till derstädes boende», hvarigenom angåfves, att försäljningen ej
finge ske till andra än husinvånarne. Slutligen vill jag anmärka,
att »inomhus» i utskottets förslag genom tryckfel är ett ord och således
ett adverbialt uttryck, hvartill må hända ej lämpligen kan fogas
det följande uttrycket. »Inomhus» bör derför delas i två ord.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

N.o 30.

Angående
förändring i
lagstiftningen
om vin
och maltdrycker.

(Forts.)

Torsdagen den 16 April, e. m.

Häruti instämde herrar Öberg, Arhusiander, Nordin i Hainmerdal,
Walter, Hammarström, Anderson i Hasselbol, Svensson från
Karlskrona, Jönsson i Mårarp, Hazen och Bengtsson i Häradsköp.

Herr Lklundh från Lund: Då de af herr Ohlsson från Vexiö
nyss anförda omständigheter enligt min åsigt äro ganska beaktansvärda,
men det för kammaren torde vara svårt att nu genast pröfva
det af honom framlagda förslaget, hvilket, enligt hvad den siste talaren
upplyste, förut icke varit för utskottet kändt, finner jag mig
föianlåten hemställa, att det föreliggande ärendet måtte återremittelas
till utskottet för vinnande af fullständig utredning i afseende på
nyss berörda förslag.

Herr Hedin: Jag finner mig föranlåten att begagna detta tillfälle
för att fästa uppmärksamheten på ett, så vidt de uppgifter jag
erhållit äro rigtign, särdeles svårt missbruk af en bestämmelse i gällande
förordning angående försäljning af vin och maltdrycker m. m.,
ett missbruk, som jag kallar svårt, derför att det skulle hafva skett
icke blott med tillåtelse af, utan snart sagdt rent af bedrifvits af
offentliga myndigheter och i ett syfte, om hvilket det, väl icke kan
vara tu tal, att det är alldeles olofligt. I § 9 af berörda förordning
stadgas, att vid läger eller andra vapenöfningsmöten utskänkning af
vin och maltdrycker må kunna idkas äfven af person, hvilken icke
är på platsen boende och eljest eger dylik utskänkningsrätt, derest,
på framställning af vederbörande militärchef, Konungens befallningshafvande
meddelar sådant tillstånd. Nu synes det mig vara alldeles
solklart, att meningen med denna bestämmelse i 9 § icke kan vara
någon annan än syftet i allmänhet med hela denna förordning, nemligen
att bereda tillfälle för personer att på lagligt sätt åtkomma
ifrågavarande drycker och på samma gång åstadkomma så goda garantier
som möjligt mot missbruk deraf, hvaraf eljest oordningar kunde
uppkomma. Det är klart, att med nyssnämnda bestämmelse afses att
för särskilda fall vinna samma legaliserade handelsrätt i förening med
garanti mot oordningar och missbruk, som utgör förordningens allmänna
syfte.

Nu säges det emellertid, att denna bestämmelse i 9 § har rent
af förvrängts till att tjena ett missbruk, som i synnerligt stor utsträckning
skall förefinnas. Förordningen angående vin- och ölhandel vet
icke. af någon särskild näringsskatt, någon speciel skatt å rättigheten
att idka denna näring, såsom förhållandet är med detaljhandeln med
spirituösa drycker, utan denna näring beskattas endast genom den
näringsskatt, som ligger i allmänna bevillningen. Hvarje åtgärd i
syfte att pålägga en särskild skatt på rättigheten att idka denna näring
är alltså utan allt tvifvel helt och hållet olaglig. Om det skulle
hända — jag har icke hört talas om något sådant — att t. ex. en
kommun för tillstyrkande af rättighet att idka vin- och ölhandel
fordrade af sökanden en särskild afgift, skulle detta säkerligen icke
af någon ursäktas på den grund, att afgiften vore afsedd att komma och
i verkligheten också komme kommunens kassa till godo. Det skulle
icke i någon mån kunna ursäktas den kommunalmyndighet, som be -

Torsdagen den 16 April, e. m. 59 N;o 30-

gagnat sig al'' rättigheten att till- eller afstyrka inrättande af en dylik Angående
handel, att den tagit en särskild afgift derför, äfven om den gjort/°™”?X^_l
det endast för att skaffa kommunen inkomst. Det kan då icke råda ggn gm vin
ringaste tvifvel derom, att dylika missbruk borde anses för ännu mera och maltfrappanta,
om någon annan myndighet tilläte sig att för annat ända- drycker.
mål, än att bereda staten eller kommunen inkomst, uppbära afgift (Forts),
för rättigheten att idka ölhandel. Det är emellertid detta som påstås
ega rum i synnerligt stor omfattning. Jag skall anföra några exempel
härpå, för att bereda höga vederbörande anledning att vederlägga
dessa uppgifter, om de sådant förmå efter verkstäld undersökning al
förhållandena, dermed jag naturligtvis menar en undersökning af helt
annat slag än den, som i fjol origtigt uppgafs hafva blifvit en viss
högre tjensteman anbcfald och lika origtigt uppgafs hafva blifvit af .
honom verkstäld. Det uppgifves t. ex., att vid ett af de här förlagda
regementena afgiften för marketenterirättigheten, hvilken afgift naturligtvis
är alldeles väsentligt beroende af tillfället att i stor skala
kunna försälja öl, uppgår till icke mindre än 6,000 kronor; vid ett
annat till 3,000 kronor, och vid en tredje corps icke långt härifrån,
nemligen Vaxholms artillericorps, lärer den uppgå till 1,200 kronor;
somliga påstå till ändå högre belopp. Men nu kommer jag till rent
af fantastiska siffror, som jag icke tvekar att nämna för att få dem
— vederlagda. Det har meddelats utaf två af mig kända män, att
på Axvall, der två regementen hafva sina öfningar, dessa rättigheter
skulle vara delade på två händer, och att derför erlägges afgift, vid
det ena regementet å 8,500 kronor och vid det andra å 7,000 kronor,
d. v. s. tillhopa 15- å 16,000 kronor för ett enda år. Uppgifterna
rörande ölhandeln på Karlsborg äro också ganska märkvärdiga. Der
har det åtminstone förekommit, att marketentaren vid en af de der
förlagda corpserna icke haf t rättighet att sjelf välja den ölsort, han vill
försälja, icke heller att välja den, som de kunna önska, hvilka skola
dricka i hop inkomsten af denna ölhandel, utan att han varit ålagd
att taga af källaremästarens på platsen tappning. Detta är endast
ett exempel, men jag skulle kunna anföra flera på det truck-system,
som råder inom dennä märkvärdiga fästningsanläggning,

Nu är det väl underligt, om det stadgande, som förekommer i
gällande tjenstgöringsreglemente för armén, att, der marketenterirörelse
är behöflig, chefen skall gå i författning om anordnande af sådan
samt att det tillkommer honom att fastställa taxa, tillse att marketentaren
icke utborgar varor o. s. v. —• det är väl underligt, säger
jag, om detta stadgande — hvilket tydligen pekar derhän, att det
skall vara chefens sak att tillse att, der marketenteri är behöfligt,
varorna blifva tillfredsställande och säljas till rimligt pris — skulle
kunna tolkas så, att det skulle kunna ligga i chefens hand att drifva
hvad jag måste beteckna såsom handel med ölrättigheter. Hvar i
Ilerrans namn har han fått denna befogenhet ifrån? Det är ju klart
att, om så oerhörda afgifter för dessa rättigheter betalas, som de,
hvilka jag nyss exempelvis nämnde, de, som besöka marketentoriet
för öldricknings skull, då skola dricka i hop dessa afgifter att betalas
till — ja, det är just svårigheten, att jag icke kan säga till hvilken.

De skola dricka i hop dessa 15- a 16,000 kronor på Axvall, derjemte

N:o SO. 60 Torsdagen den 16 April, e. m.

förändring börtjcnsten ät den bryggare, som levererar varorna, för lagstiftmn-

|Je°sten åt ^etta bryggeris underarrendatorer, eller hvad jag skall
gen om vin bana dem. För att få i hop så mycket penningar synes det mig vara
och malt- alldeles nödvändigt, att från alla håll göras de största ansträngningar
drycker, för att uppmuntra denna afsättning af öl. Det är icke rimligt att,
(Forts.) såsom jag hört någon i ett enskildt samtal försöka, förklara saken
så, att dessa afgifter vore en hyra för de af regementena upplåtna marketenterilokalerna,
ty det betalas sannerligen icke sådana hyresbelopp
ens här i Stockholm, der hyrorna dock äro dyra, som 6,000 kronor
för en marketenterilokal. Nej, det är för rättigheten att sälja öl!
Hvarifrån har man då fått befogenhet att idka en dylik handel?

Slutligen vore det också af intresse att få veta, hvart dessa afgifter
taga vägen. Hvart gå de? Jag har derom frågat personer, som
hafva all anledning att intressera sig för att komma under fund härmed,
och jag har endast fått det sväfvande svaret, att de måtte väl
gå till »regementskassan». Hvad är det för kassa? Jag har derom
forskat i skrifterna; jag har trott, att det skulle finnas någon bestämmelse
derom; att Kongl. Maj:t förordnat något om de tillgångar, hvaraf
dessa kassor skola danas, och om de ändamål, för hvilka de skola
disponeras, samt i hvilkas händer rättigheten att disponera dessa kassors
medel ligger. Men jag har icke kunnat upptäcka någon bestämmelse
derom. Men man säger, att de gå till regementskassorna, och
att det är cheferna, som disponera öfver dem. Detta är också en
fråga, som den blifvande undersökningen borde omfatta. Nu är det
ju alldeles gifvet att, om denna undersökning icke intresserar vederbörande,
det torde blifva nödvändigt att vidtaga någon annan åtgärd
för att utverka anställandet af en sådan undersökning och erhållande
af någon garanti för att den blir verkstad på sådant sätt, att Riksdagen
kan få de upplysningar, som i det hänseendet önskas. Men
äfven under förutsättning att denna fråga behöfver komma igen en
annan gång, så har jag ansett mig nu böra fästa uppmärksamheten
på de märkliga uppgifter, som jag fått, i förhoppning att i kammaren
vinna medarbetare åt Kongl. Majrt vid en till äfventyra blifvande
undersökning af frågan.

Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Då en kammare
tillsätter ett utskott för att behandla en viss grupp af ärenden,
så antager jag, att det är kammarens mening, att utskottets ledamöter
skola inom utskottet framställa och diskutera de yrkanden, som den
ene och den andre kan hafva att göra i anledning af de motioner,
som blifvit dit hänvisade. Jag kan då i likhet med friherre von
Knorling konstatera, att trots de många sammanträden, vi haft för
att diskutera denna fråga, herr Ohlsson vid intet af dessa framstält
något af de yrkanden, som han här i kammaren framstält. Hvad
meningen med detta kan vara, vill jag icke inlåta mig på att bedöma,
och om jag skulle bilda mig ett omdöme derom, så vill jag icke tilllåta
mig att uttala det.

Hvad är det för en fråga, som det här gäller i utskottets betänkande?
Jo, såsom det nu är, efter den sista lagförändringen, har
ingen på landet rättighet att handla med vin och maltdrycker i min -

Torsdagen den 16 April, e. m. 61 N:o 30-

dre qvantitet än tio liter, om han icke får särskildt tillstånd dertill. Angående _
Nu är emellertid härifrån undantagen försäljning medelst kring fö ring/
och således har den, som kringför maltdrycker, rätt att försälja dem ge% 0fn v{n
i så små qvantiteter som helst utan att behöfva något särskildt till- '' och maltstånd
dertill. Om alltså en landthandlare, som nu icke har rätt att drycker.
sälja öl i mindre qvantitet än tio liter, vill skaffa sig en ölkärra och (Forts./
sätta sina buteljer på ölkärran och kringföra dem, så har han rätt att
utan särskildt tillstånd handla med så liten qvantitet som helst. Utskottet
har ansett detta vara orimligt och derför med anledning af
de föreliggande motionerna framstält det förslag, att samma bestämmelser,
som gälla för den, som säljer Öl från handelsbod, skola gälla
för den, som säljer öl från kärra; och det kan väl icke sägas vara
olämpligt.

Herr Daniel Persson i Tällberg säger i sin motion, att han ej
åsyftar förbud mot sjelfva forsliugen af vin och maltdrycker, utan
blott mot försäljningen deraf från fordon. Utskottet anser sig icke
kunna gå så långt, ty man kan ej finna något skäl, hvarför en person
skulle hafva rätt att sälja från en disk i en handelsbod, men
icke hafva rätt att sälja från ett fordon, flan bör kunna få sälja
under samma förhållanden och på samma vilkor från det ena stället
som från det andra, och det är ingenting annat som utskottet har
velat.

Herr Ohlsson menar, att man icke borde komma fram med detta
betänkande, förr än man fått se, hvad beslut som Riksdagen fattar i
de frågor, om hvilka utskottets förra betänkande handlar. Jag vill
påpeka, att det ena i sjelfva verket icke har något med det andra
att göra. Här är blott fråga om att i förordningen, sådan den nu är,
få en lika lydande bestämmelse i 1 mom. och 2 mom. af 15 §, så
att vilkoreu bli de samma för den, som säljer från fordon, som för
den, som säljer från handelsbod, och det kan ej vara annat än rationelt,
antingen det, som- Andra Kammaren förra gången beslöt, blir
antaget af Första Kammaren eller icke.

Herr Ohlsson kom till ett märkvärdigt resultat, då han sade, att
enligt hans mening kringföring borde förbjudas för alla andra än
tillverkaren, och att kringföringen således borde läggas uteslutande i
tillverkarens hand. Jag vill påpeka för herrarne, att detta är en fullkomligt
ny motion, som aldrig har förelegat här. Herr Ohlsson menade
vidare, att detta icke skulle blifva något »monopol». Ja, det
kan ju hända, att jag icke har något begrepp om hvad som menas
med ett monopol, men för min enskilda del tycker jag, att det blir
ett monopol, om jag säger, att ingen annan får till försäljning kringföra
maltdrycker än tillverkare af maltdrycker.

Han menade, att genom hans förslag tillverkarne blefve ansvarige
för att denna kringföring och försäljning från fordon bedrefves på
ett med sedligheten öfverensstämmande sätt. Ja, jag gratulerar vårt
land, om vi skulle få sådana ansvaringar för sedligheten.

Herr Ohlsson föreslog, att cn kringförare icke skulle få sälja
maltdrycker i buteljer, men visserligen i kaggar, ty han menade, att
i kaggar kringfördes endast svagare, men i buteljer starkare maltdrycker.
.lag ville verkligen se, om våra bryggare skulle vala så

N:o 30.

Torsdagen den 16 April, e.

lagstiftningen
om vin
och maltdrycker.

(Forts.)

förändrina i att de icke förstode sig på att, om herr Ohlssons förslag

j or ändring blefve lag, gorå små kaggar, fylla dem med Öl och fara land och

rike omkring dermed. Det tor le vara herrarne bekant, att på en
hel mängd ölstugor säljes icke ölet på buteljer, utan ur kaggar eller
större fat, ur hvilka man pumpar det i muggar till dem, som vilja
kopa. Det är sålunda icke sant, att starkare maltdrycker blott försaljas
på buteljer; och hvad som kan ske inom hus, det kan ock ske
på landsvägarna.

Herr Eklundh menade, att man borde återremittera denna fråga.
,dock icke an, ty herr Ohlssons yrkande innehåller i en punkt
ett alldeles nytt förslag, men vill herr Ohlsson väcka en motion härom
till exempel i morgon, så tager jag för gifvet, att denna motion
blir hänvisad till utskottet, och då skola vi taga densamma under
öfvervägande. Under tiden skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Med herr Waldenström förenade sig herrar Eriksson i Elgeredj
Andersson i Upsala, Broström, Alsterlund, Sjö, Zotterman, Jansson i
Djursätra, Larsson i Mörtlösa, Larsson i Berga, Sjöberg, Odquist,
Carlsson, Göthberg, Andersson i Lysvik, Nyländer, Ericsson i Väsby,
Åkerlund, Olsson i Mårdäng, Anderson i Tenhult, Truedsson, Jansson
i Saxhyttan, Olsson i Kyrkebol och Norman.

Herr Persson i lällberg yttrade: Herr talman, mine herrar! ölhandeln
medelst kringföring har numera så urartat i vårt land, att
det väckt bekymmer hos en hvar, som känner till dessa förhållanden
och derjemte har öppen blick för den fara, som i sedligt hänseende
härigenom hotar särskildt vår ungdom, och vi borde derför allesammans
vara ense om att något bör göras på detta område. Frågan är
då, huru mycket man anser sig böra göra. Utskottet har behjertat
denna sak och har, såsom jag förmodar, gått så långt som det ansett
sig kunna, och jag skall be att derför få till utskottet framföra min
tacksamhet. Jag skulle dock hafva varit utskottet ännu tacksammare,
om det gått ett steg längre och helt bifallit min motion, ty det fins
åtskilliga ställen i vårt land, der försäljning från fordon icke sker i
mindre qvantiteter än tio liter, men der dock genom det sätt, hvarpå
försäljningen sker, många oordningar uppstått, och mången blir genom
denna frestelse lockad att förtära mera af dessa rusdrycker än eljest
skulle hafva blifvit fallet. Bifalles nu utskottets hemställan, så kommer
på dessa ställen det onda att fortfarande florera lika mycket som
förut. Jag skulle dock icke vågat framställa något ändringsförslag
af fruktan att föra frågan på sidan, så att vi icke skulle vinna någon*
ting, om icke ett ändringsförslag redan framstälts, ty jag inser väl
betydelsen för de många orter i vårt land, der minutförsäljning bedrifves
från fordon, deraf att utskottets förslag vinner framgång i
denna kammare. Derför hade jag icke ämnat framställa något yrkande,
_ om icke ett sådant framstälts af herr Ohlsson från Ve^iö. Det
lät i början af hans yttrande, som om han ville gå längre än utskottet
gjort, men i slutet deraf fritog han tillverkarne. Det är dock nära
nog uteslutande tillverkarne, som åstadkomma det onda, som denna

Torsdagen den 10 April, e. m. 63 N:o 30.

kringföring medför, och det skulle således blifva alldeles betydelse- Angående
löst, om vi antoge hans förslag. Det var dessutom så inveckladt och förändring i
vidlyftigt, att jag fruktar att, äfven om det möjligen kunde genomdrifvas
här, Första Kammaren icke skulle vara benägen att bifalla '' och maltdetsamma.
Det fans också åtskilliga saker i hans förslag, hvilka drycker.
redan blifvit bemötta af föregående talare och hvilka voro af den (Forts.)
beskaffenhet, att de föreföllo mig förvånansvärda.

Jag skall nu i stället bedja kammaren beakta ett förslag, som
jag ämnar framställa, ty det går icke mycket längre än utskottets,
men är dock betydligt mera effektivt. Jag kan nemligen ej tro, att
det skall vara ett verkligt behof att få efter våra vägar och stigar
sälja öl i den större qvantiteten, d. v. s. minst tio liter, utan jag instämmer
i det afseende! med hvad herr Ohlsson i början af sitt anförande
yttrade, ehuru han, såsom jag redan påpekat, frångick det i
sitt framstälda förslag. Jag skall be att få föreslå, att Andra Kammaren
för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhåller om sådan ändring af Kongl. Maj:ts nådiga förordning
den 22 oktober 1883 angående försäljning af vin, maltdrycker m. m.,
sådan denna förordning lyder enligt kongl. kungörelsen af den 10 juli
1891, att kringföring till försäljning af vin och starkare maltdrycker
på landet må förbjudas, så vidt dylik kringföring ej afser försäljning
inom hus till derstädes boende eller å fartyg.

Jag skall, herr talman, be om proposition på detta mitt förslag.

Häruti instämde herr Nilsson i Grofva.

Herr Hammarskjöld: Herr talman, mine herrarl Vid denna

långt framskridna tid vore det orätt att sätta kammarens tålamod på
prof. Jag skall derför blott be att få uttala den önskan, att kammaren
måtte så kraftigt och enhälligt som möjligt sammansluta sig derom
att försöka sätta en gräns för det samhällsonda, som verkligen
förefinnes i form af ambulatoriska ölkrogar. I afseende å sättet för
genomförande af den reform, som vi önska, erkänner jag, att jag i
åtskilligt tilltalas af herr Ohlssons anförande. Men då jag förstår,
att det icke vunnit kammarens bifall, skall jag icke hålla derpå, utan
förenar mig med dem, som yrkat bifall till utskottets förslag.

Herr Lundell instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Forsell: Herr talman, mine herrar! Jag hade verkligen

icke tänkt uppträda i afton. Ty jag har flere gånger förut under
den tid jag haft äran tillhöra kammaren, då nykterhetsfrågan varit
före, gilvit min ståndpunkt till känna, och det är derför icke ur denna
synpunkt behöflig! att ytterligare betona densamma.

Hvad som egentligen uppkallade mig var ett yttrande af herr
Hedin. Jag anser det nemligen vara min pligt att upplysa herrarne
derom, att vid det regemente, som är förlagdt inom den trakt jag
tillhör, nemligen Vestgöte-Dals regemente, de afgifter, som der

N:o SO. 64 Torsdagen den 16 April, e. m.

j. Angående uppbäras i form af hyresersättning för marketenterier eller försäljlamli/faMi''
B1I1§8''0^a)er der öl säljes, icke i någon annan män komma officersgen
om vin corpsen till godo, är att de användas till lägerplatsens förbättring och
och malt- till sådana byggnader, till hvilka Kongl. Maj:t och kronan icke lemdrycker.
nät något bidrag.

(Forts.) Jag har, då jag känner till dessa förhållanden, velat nämna detta

för herrarne. Penningarne redovisas ärligt och samvetsgrant och
användas, som nämndt är, till lägerplatsens förbättring eller till byggnader;
med ett ord för ändamål för hvilka Kongl. Maj:t eller Riksdagen
icke släppa till penningar, men icke desto mindre äro af behofvet
påkallade för såväl manskap som befäl.

Hvad motionen beträffar, skall jag i likhet med föregående talare
tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Herr Grundell: Jag skall be att få yttra några få ord, blott
gående ut på att instämma i det yrkande, som af herr Persson i Tallberg
framstäldes.

Inom den ort jag tillhör har länge försports en allmän klagan
öfver den utskänkning, som bedrifves i stor skala af ölutkörare.
Öfver allt, der stora folksamlingar ega rum, der samlas dessa ölutkörare
och sälja sina varor. Så sker i synnerhet vid auktionstillfällen.
Följden deraf blir, att en stor del af de auktionsbesökande blifva
berusade. Det har händt mer än en gång, att inropare dagen efter
auktionen icke vetat hvarken hvad de köpt eller hvad de betalt för
sina varor. Jag kan citera ett yttrande af en aktad allmogeman i
min hemort, som sade en gång: »de skratta, när de köpa, och gråta,
när de skola betala».

Sedan man efter många ansträngningar lyckats afskaffa de fasta ölkrogarne,
sedan man lyckats afvärja upprepade energiska försök af en
stor bränvinsförsäljare i en grannstad att lyckliggöra oss med bränvinskrogar,
är dock föga vunnet, så länge vi stå magtlösa gent emot
ett nästan lika stort ondt, som består i ölförsäljningen från vagnar.

Då jag icke kan finna, att utskottets förslag skulle i nämnvärd
grad förminska detta onda, kan jag för min del icke förorda bifall
till utskottets förslag, utan ber att få yrka bifall till herr Daniel
Perssons it otion.

Herr Danielson: Herr talman! Jag begärde ordet, då jag

hörde herr Hedin framhålla de besynnerliga saker, som ega rum vid
våra mötes- och lägerplatser. Det är ytterst märkvärdigt, att man
fortfarande skall få höra sådana omdömen uttalas om våra militärer,
och att dessa militärer på intet vis kunna rättfärdiga sig. Jag har
derför trott, att, då det inom kammaren finnes tre framstående militärer,
och af dem en regementschef, de skulle försöka att säga hvad
som är rätt eller orätt i detta fall. Hvad är det som är sant? År
det sant, då är det en ytterligare bekräftelse på att dessa militärer
ej äro hvad de böra vara. Här i kammaren gå de och gälla för
nykterhetsvänner och synas ifra för sådant. Men nu får man höra,
att, då det gäller att tillskansa sig inkomster, då låter det på annat
sätt. Jag beklagar, om så är förhållandet, och är det icke förhållan-^

Torsdagen den 16 April, e. m. 65 N:o 30.

det, så, mina goda herrar militärer, sägen då ifrån: det är icke sant. Angående
Vi vilja hafva besked; det är icke för mycket begärdt. Om ni g ^förändring i
tillväga på sätt Iledin uttalade, så bör det klandras, och det bör om''vin
klandras så, att det antydda förhållandet försvinner. Joch malt Varen

nu så goda och förklaren eder! drycker.

(Forts.)

Herr Andersson från Malmö: Herr talman, mine herrar! Jag

skall endast be att få sägra några få ord.

Då nu så många olika yrkanden framstälts i denna fråga här i
afton, att jag föreställer mig att det skall vara svårt, för att icke
säga omöjligt, för kammarens ledamöter att veta, huru de skola rösta,
så hemställer jag, om det icke vore mest praktiskt att taga sig en
betänketid på ett års tid i densamma. Jag yrkar derför afslag å
så väl utskottets hemställan som de under aftonen gjorda yrkandena
i denna punkt.

Herr Hedin: Eftersom en talare för en stund sedan nämnde,

att han egentligen begärt ordet med anledning af mitt yttrande, så
her jag att få till kammarens protokoll konstatera, att, om det skedde
med anledning af mitt yttrande, det var med anledning af något, som
detta yttrande icke innehöll, och icke med anledning af något, som
det innehöll. Ty för det första hade jag icke talat ett ord om Vestgöta-Dals
regemente, och för det andra icke heller i mitt anförande
med något enda ord antydt något om att inkomsten af denna ölhandel
eller den märkvärdiga ölafgiften skulle gå till officerscorpsen.

Jag har sagt, att det enda jag fått veta var, att den går till en regementskassa,
som, säger man, chefen disponerar, men för hvilket ändamål
vet jag icke. Jag har önskat få veta detta ändamål, men icke
uttalat mig om hvem som drager nytta deraf. Således torde det vara
klart, att den anledning, som den ärade talaren tog sig af mitt anförande,
var hemtad från något, som jag icke yttrade, och icke från
något, som jag yttrade.

Herr Ohlsson från Vexiö: Då åtskilliga af utskottets ledamö ter

antydt, att min åsigt varit obekant för dem, så ber jag att få förklara,
att i den mån sä är förhållandet detta berott derpå, att utskottsarbetet
forcerades så häftigt, att jag icke hann skriftligen sammanfatta
och afgifva min reservation i ämnet. Herrarne se, att betänkandet
är dateradt den 27 mars, i sjelfva påskbrådskan, och anledningen
till, att det var så brådt om, vill jag nu lemna derhän.

Emellertid vill jag förklara, att jag tror mig icke behöfva bemöta
herr Waldenströms antydda, om icke uttalade, insinuation om afsigten
med mitt yrkande med annat, än att jag anser det ovärdigt och hänsynslöst
att ens framkomma med en sådan insinuation. För öfrigt
tror jag, att de af kammarens ledamöter, som hafva fullt reda på nu
gällande bestämmelser i ämnet och tagit del af mina yrkanden, skola
få klart för sig, att allt, hvad herr Waldenström anfört och de anmärkningar
han rigtat emot mig, icke träffade mig, utan rörde sig
på sidan om ämnet samt visade en mycket stor okunnighet om nu
gällande lagbestämmelser samt innebörden af mina uttalanden och

Andra Kammarens Vrot. 1890. N:o 30. 5

N:o 30.

Angående
förändring
i lagstiftnin
gen om vin
och maltdrycker.

(Forts.)

06 Torsdagen den 16 April, e. m.

yrkanden. Jag tror, att åtminstone de af herrarne, som känna till
ämnet och taga del af protokollet, skola erkänna detta.

Jag vill slutligen ådagalägga, att utskottets åsigter äro mycket
inkonseqventa. Vi se, att i början af betänkandet å sid. 7 och 8
urgera9 den åsigten, att en tillverkare af och en handlande med
maltdrycker skola i försäljningsafseende vara likstälda. Der, i början
af betänkandet, är man sträng. Men denna stränghet räcker icke
längre än till sid. 12. Der låter det på helt annat sätt. Utskottet
säger: »Ulskottet finner dock ej lämpligt, att myndighet tillätes vidtaga
restriktiva åtgärder af alldeles samma omfattning i fråga om
tillverkare som i fråga om handlande. I ofvan nämnda läsrum är
rättighet tilldelad magistrat eller kommunalnämnd »att för viss tid
eller för alltid förbjuda försäljaren all vidare försäljning af nämnda
drycker». Naturligtvis kan ett sådant förbud icke sträcka sig utöfver
vederbörande myndighets magtområde, men å andra sidan äro ordalagen
så absoluta, att myndigheten synes kunna förbjuda honom försäljning
icke allenast å särskildt ställe inom sagda område, utan öfver
allt inom detsamma. Ett sådant förbud, vare sig för alltid eller för
viss i lagen ej begränsad tid, vore en alldeles för drakonisk bestämmelse
angående en tillverkare.» Det är ju icke så litet sagdt! Något
längre ned heter det: »till och med om förbudet att för all framtid
sälja dem endast skulle gälla tillverkningsstället, vore det väl hårdt».

Jag vädjar till dem af kammarens ledamöter, som känna lag och
författning och förstått mina yrkanden, om de icke äro lika goda
som utskottets. De äro för visso lika väl öfvervägda och de skulle
tvifvelsutan lända nykterheten till större fromma än de, som framstälts
af utskottet.

Herr Alsterlund: Det var med anledning af herr Hedins an förande,

som jag begärde ordet, redan innan herr Danielson uppmanade
kammarens militärer att yttra sig.

Jag skall meddela, huru det är vid det regemente, öfver hvilket
jag har förtroendet att föra chefskapet. Der erhålla personer rätt att
idka försäljning af maltdrycker. Konungens befallningshafvande beviljar
dem, jemlikt författningen, denna rättighet på grund af eller
efter chefsembetets tillstyrkan. De betala en afgift härför, som dock
icke är stor. Jag tror — jag mins ej rigtigt; det är ej godt att
komma i håg siffror — att den är omkring 500 kronor. Dessa medel
gå in till en kassa, som kallas för lägerkassan. Kassans ändamål är
att bestrida sådana utgifter för lägrets räkning, till hvilka staten icke
lemnar bidrag. Hvarje år revideras denna kassa ordentligt. Officerarne
eller officerscorpsen eller underofficerscorpsen hafva deraf icke
någon inkomst eller fördel.

Hvad i öfrigt ölförsäljningen beträffar, söker jag hålla den inom
tillbörliga gränser. Den får hållas öppen vid frukostmåltiden en
timme, vid middagsmåltiden 1 ’/ä timme — detta derför, att på ett
af marketenterierna en del beväringar äta, och jag naturligtvis icke
kan förmena dem att få ett glas Öl under måltiden; sedan på qvällen
2 timmar. Efter bästa förmåga söker jag sörja för nykterheten inom

Torsdagen den 10 April, e. m. 07 N:o 30.

lägret; och jag gör det icke allenast genom utfärdande af förbud, Angående
utan jag söker äfven verka genom mitt eget exempel. förändring i

Huru marketenteriväsendet kan vara ordnadt på andra platser ggHon^vin
inom landet och huru afgifterna användas, kan jag ju icke så be- oc;t maltstämdt
veta, men jag tror mig kunna försäkra herrarne, att några drycker.
oegentligheter i den rigtning, herr Hedin antydde, icke förekomma. (Forts.)

•

Herr Waldenström: Herr Ohlsson sade, att orsaken, hvarför

han icke gifvit utskottet del af de tankar, hvilka han här under sitt
anförande samt i sitt yrkande framstält, skulle vara den, att arbetet
inom utskottet på ett häftigt sätt forcerats, och han ville icke säga
ut sina tankar om, hvad orsaken kunde vara till detta forcerande.

Jag vill då hemställa till herrarne, om man kan anse, att utskottet
har forcerat arbetet, när det den 27 mars, d. v. s. 2 >/3 månader efter
riksdagens begynnelse, framlade sitt tredje betänkande. Hvad skulle
herrarne säga om andra utskott, i fall de behöfde 2 i/2 månader för
att utarbeta tre betänkanden, och någon då sade: »Det var ett sådant
forcerande af arbetet i det utskottet, så att jag aldrig hann att säga
mina tankar der?» Man måste ändock ha reson.

Herr Ohlsson menar äfven, att jag icke känner till, hvad närvarande
författning om Öl- och vinhandel innehåller. Jag försäkrar,
att jag känner den författningen ackurat lika bra som herr Ohlsson.

Vill han examinera mig, skall jag examinera honom; få se, hvem
som först blir bet! Men hvad jag kan säga, det är, att herr Ohlsson
är okunnig om hvad som står i utskottets betänkande, och det är värre.

Han säger nemligen, att utskottet på åttonde sidan skulle hafva sagt,
att lagstiftningen för tillverkare och försäljare bör vara alldeles densamma,
men sedan på tolfte sidan öfvergitvit denna princip och medgifvit,
att lagstiftningen för tillverkare bör vara mildare i vissa fall
än för försäljare. Det förra står ej i utskottets betänkande på annat
sätt, än att det är ett citat ur Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 19 maj 1890. Det har utskottet endast citeradt, och sedan har
utskottet derpå grundat sin mening, att åtminstone i den här punkten
tillverkare, då de uppträda som försäljare, böra vara underkastade
samma försäljningsvilkor som andra försäljare. Men deremot har
utskottet i den andra punkten på giltiga grunder ansett, att tillverkare
böra vara undantagna från de strängaste bestämmelser, som
gälla för försäljare. Kunna herrarne anse det vara inkonseqvent, då
få herrarne göra det; men inkonseqvent har det aldrig varit, och
blir det icke heller, äfven om ock herr Ohlsson säger det.

Herr Liljenroth: Herr vice talman! Jag hade ej tänkt inlåta

mig i diskussionen i det här ämnet, men då en särdeles aktad representant
uppfordrat militärerna i kammaren att yttra sig, skall jag
be att få säga, att i våra kaserner det måste finnas ett marketenteri,
der så väl mat som öl serveras åt manskapet. Det händer ofta, att
en del af folket är hindrad att deltaga i de reguliera måltiderna till
följd af göromål och derför får uppbära sin portion i kontant och
köpa mat åt sig. Derför måste murketenterier finnas. De regleras af
regementsbefälhafvaren, som sätter prisen så billiga, som det anses

N:o 30. 68 Torsdagen den 10 April, e. m.

Angående möjligt, på såväl öl som matvaror; och derefter får manskapet till.
fänänng handla sig deraf. Att man ej kan sätta prisen så låga, att brist upp1
gen om vira står, äT aldeles naturligt. Att man sätter prisen något högre, beror
och malt- derpå, att det medför ganska stor fördel för manskapet, om man kan
drycker, bereda någon vinst på dessa varor. Ty då ett regemente ligger i
(Forts.) tjenstgöring hela året, är ute på fälttjenstöfningar etc., förekomma
oräkneliga fall, då man behöfver penningar dels fö* att gifva manskapet
nyttig sysselsättning om vintrarne, dels för att bereda dem
extra förplägning under sommaren. Medel härtill kunna ej erhållas
af statsanslag. Hvad exempelvis vår kasern beträffar, kan jag relatera,
att den är belägen 2/3 mil utanför staden, och således är tillfälle
till sysselsättning för manskapet på fritiderna mycket inskränkt. De
kunna ej, som man säger, roa sig genom att se sig om i staden, ty
afståndet dit är för stort; utan vi äro tvungna att skaffa dem nyttig
läsning och annan nyttig sysselsättning, såsom något sport o. s. v.
Hvarifrån skall man nu få medel härtill? Jo, just genom att bereda
sig någon liten förtjenst på dessa marketenterier. Derigenom kan
man skaffa manskapet skridskor att öfva sig med om vintern, tidningar
och böcker att läsa på de timmar, då de ej äro upptagna af
tjenstgöring etc. Den halfva insinuationen, att något af denna vinst
skulle komma befälet till del, anser jag mig alls icke behöfva taga
i betraktande. Nog torde väl kammarens ledamöter vara så pass
förståndiga, att de ej fästa afseende vid dylikt. Men, som sagdt, det
finnes en mängd utgifter för manskapets räkning, till hvilkas bestridande
inga statsmedel finnas att tillgå. På något sätt måste penningar
härtill erhållas. Herrarne se ibland i tidningarna omtaladt,
hurusom vid julhögtiderna det och det regementet haft en julfest.
Tro herrarne, att sådana fester kunna anordnas för ingenting? Nej,
medel behöfvas dertill, och de erhållas på den nämnda vägen. Således,
samma personer, som få betala dessa varor till kanske något
högre pris, än man möjligen kunde bestämma, de få njuta fördelen
af vinsten. Hela förtjensten kommer manskapet till godo — ja, icke
allenast den, utan ock betydligt mera.

Jag har för tillfället intet vidare att tillägga.

Herr Svensson från Karlskrona: Med anledning af det yttrande,
som fälts af en talare på stockholmsbänken vid föredragningen af
denna punkt — ett yttrande, med afseende på hvilket jag icke egentligen
kan förstå, hvad sammanhang det hade med den föredragna
punkten och hvari han berörde förhållandena vid de militära etablissementen,
har äfven jag begärt ordet. Han nämnde visserligen icke
dervid flottan. Men jag tror mig dock böra nämna äfven något om,
huru förhållandena äro vid flottans station i Karlskrona i detta hänseende.
Der finnes vid sjöman3corpsens kaserner ett marketenteri, i
likhet med hvad jag tror vara förhållandet vid alla militära etablissement.
Men vid detta marketenteri betalar cj innehufvarinnan någon
afgift för rättigheten att hålla marketenteri. Tvärt om har hon en
bestämd aflöning derför. Varorna försäljas efter bestämd taxa. Den
vinst, som blir på försäljningen, användes uteslutande till manskapets
fördel, dels till extra förplägning vid högtiderna, dels till anskaffande

N:o 30.

Torsdagen den 16 April, e. m.

af bibliotek och tidningar m. m. för truppens trefnad. Det är natur- Angående
ligt, att det är till stor fördel för manskapet, att ett marketenteri/0^”*''*”? *
linnes, derför att de då slippa att ute i ptaden utom kasernen gå om- ^ om vin
kring på ölkrogarne, utan kunna få sina behof tillfredsstälda på oc^ maltplatsen,
der de befinna sig under befälets ögon. Anordningen har drycker.

således betydelse i nykterhetens intresse. Jag har velat nämna detta, (Forts.)
på det lierrarne må få veta, huru förhållandena i Karlskrona äro.

Med afseende på föreliggande betänkande ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Jag önskar endast anmärka, att, om här af någon
uttalats en half insinuation, det icke skett af mig. Jag har icke uttalat
vare sig någon half eller någon hel insinuation. Hvad jag sagt
är icke någon insinuation, utan ett påstående, att med gällande förordnings
mening det icke kan vara förenligt att mot afgift upplåta
några sådana rättigheter; vidare att, så vidt jag har kunnat utröna,
ingenting finnes i någon förordning stadgadt om användningen af
några sådana afgifter; och slutligen att det vore af intresse att få
veta, hvart dessa enligt min tanke på olagligt sätt tillkomna afgifter
taga vägen. Detta innehåller icke någon vare sig hel eller half insinuation.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det herr vice talmannen
till proposition upptagit hvart och ett af de olika yrkanden,
som derunder förekommit, blef utskottets ifrågavarande hemställan
af kammaren bifallen.

Punkten 2.

Bifölls jemväl.

Enligt föreskriften i § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle de
af kammaren sålunda fattade beslut genom" utdrag af protokollet delgifvas
medkammaren.

§ 10.

Efter föredragning slutligen af sammansatta stats-, banko- och
lagutskottets utlåtande n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående ett tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj
1873, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,50 på natten.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o SO