RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1896:3
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1896. Andra Kammaren. N:o 3.
Onsdagen den 22 januari.
Kl. 10 f. m.
§ I
Justerades
det i kammarens första sammanträde den 16 innevarande
januari förda protokoll.
§ 2.
Enligt derom förut fattadt beslut anstäldes nu val af ledamöter
och suppleanter i de ständiga utskotten.
Dervid utsagos till:
Ledamöter i konstitutionsutskottet:
herr J. Bengtsson i Gullåkra med 209 röster,
» N. Boström » 209 »
> | M. Dalin » | 209 | » |
» | G. Elowson » | 209 | » |
| A. G. Gyllensvärd » | 209 | » |
| J. Johrisson i Bollnäs » | 209 | » |
» | 0. V. Vahlin » | 209 |
|
| D. G. Bestadius » | 206 |
|
» | A. V. Ljungman » friherre C. F. K. Barnekow » | 157 |
|
och » | 155 | » , | |
Närmast i | röstetal kom herr A. Hedin med 54 | röster. | |
Ledamöter i statsutskottet: |
|
| |
herr H. Andersson i Nöbbelöf m | ed 210 | röster, | |
Tf | A. P. Danielson | » 210 |
|
| S- G. von Frusen | » 210 | » |
» | Lasse Jönsson | » 210 | * |
» | K. A. Kihlberg | » 210 | » |
Tf | P. Pehrson i Törneryd | » 210 | » |
Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 3. |
|
|
1
N:o 8. 2
Onsdagen den 22 Januari.
herr C. Persson i Stallerhult
» O. Jonsson i Hof
a O. Prickson i Bjersby
» Ivar Månsson
» P G. Näslund
och » N, Petersson i Runtorp
med 210 röster,
» 209 >
» 170 »
» 170 »
* 170 »
* 170 * .
Närmast i röstetal kommo herrar P. Holm, N. Nilsson i Skärhus
och G. Sälling, hvardera med 40 röster.
Ledamöter i bevillningsutskottet:
herr friherre W. von Schwerin med | 218 | röster. | ||
» | C. W. Gollander | X | 216 |
|
X | J. H. G. Fredhohn | X | 216 | > |
» | G. Jansson i Krakerud | > | 216 | 2> |
2> | S. M. Olsson i Sörnäs |
| 216 |
|
» | J. A. Lundström |
| 129 | » |
| J. H. E. Dieden | » | 128 | » |
| S. B. Bruhn |
| 125 | J> |
» | A. Swartling |
| 122 | » |
och » | vice talmannen G. F. Östberg | » | 115 |
|
Närmast i röstetal kommo herrar J. Bromée och A. Henricson,
hvardera med 93 röster.
Ledamöter i bankoutskottet:
herr
»
>
och »
J. A. Sjö
A. Hansson i Solberga
K. E. Holmgren
J. P. Jansson i Saxhyttan
O. Larsson i Mörtlösa
S- O. Nyländer
O. H. Themptander
A. Henricson
med 210 röster,
» 209 »
» 209 »
» 209 »
* 209 »
» 209 »
» 209 »
» 123 >
Närmast i röstetal kom herr M. Arhusiander med 86 röster.
Ledamöter i lagutskottet:
och
herr Folke Andersson
» E. von Krusenstjerna
» ./. Anderson i Tenhult
» M. G. Bruzélius
y P. G. Petersson i Brystorp
» N. Nilsson i Skärhus
» A. Göransson
» O. W. Redelius
med 200 röster,
» 200 >
» 199 »
» 199 »
» 199 >
» 153 »
* 152 >
» 150 »
Onsdagen den 22 Januari. 3
Närmast i röstetal kom herr friherre C. C:son Bonde med 50
röster.
Suppleanter i konstitutionsutskottet:
herr A. V. Nilson från Lidköping med | 163 röster, | ||
» A. F. Liljeholm | » | 153 | » |
» N. Hanson i Berga | » | 149 | » |
» N. Wallmark |
| 149 | » |
» A. Olsson i Ornakärr |
| 149 | > |
» A. F. Broström |
| 128 |
|
» L. Eklund från Norrköping | » | 122 | » |
» A. M. Gudnmndson | » | 121 | » |
» J. Sjöberg | S> | 119 |
|
och » J. Andersson i Ohrstorp |
| 103 | » |
Närmast i röstetal kom herr E. Norman med 56 röster. |
Suppleanter i statsutskottet:
herr P. Norberg med 186 röster,
» | L. P. Mallmin |
| 185 |
|
| Ollas A. Ericsson | » | 183 | > |
| E. Olsson i Kyrkebol | » | 183 |
|
» | L. Norrby | » | 182 | > |
| J. P.o Nilsson i Käggla | » | 181 | » |
2> | N. Åkesson | » | 180 | » |
> | C. A. Andersson från Malmö | » | 174 | » |
| A. G. Andersson i Himmelsby |
| 171 | » |
| G. Sälting | » | 154 | » |
» | G. F. Petersson i Dänningelanda | » | 146 | > |
| J. E. Schödén | » | 146 | > |
Närmast i röstetal kom herr C. G. Thor med 39 röster.
Suppleanter i bevillningsutskottet:
herr J. Johansson från Stockholm med 187 röster,
» | A. | Lilljeqvist | 2> | 187 | > |
7> | P. | Truedsson | > | 183 | > |
» | L. | Dahlstedt | J> | 183 | It |
» | C. | 11. Wittsell |
| 182 |
|
| E. | Nilsson från Ystad | » | 182 | » |
> | H. | Eriksson i Elgered | » | 179 |
|
» | J. | Eliasson |
| 117 | » |
y> | P. | Larssonoi Fole | » | 116 |
|
| E. | G. H. Åkerlund | > | 115 | » |
Närmast i röstetal kommo herrar J. Andersson i Lysvik, L.
Eriksson i Bäck och D. Persson i Tällberg, hvardera med 68 röster.
N:o 8.
N:o 3. 4
Onsdagen den 22 Januari.
Suppleanter i banlcoutslcottet:
herr C. Rydberg | med 157 röster, | ||
» P. Pehrsson i Norrsund | » | 151 | Tf |
» S. Arnoldsson | > | 150 | » |
» P. Svensson i Brämhult |
| 150 | » |
» C. G. Bäckgren | » | 150 | » |
» 0. H. Ström |
| 149 | » |
» C. G. Andersson i Skeenda |
| 149 | » |
och » R. Eklundh från Lund |
| 125 | » « |
Närmast i röstetal kom herr J. H. E. Dieden med | 27 röster. | ||
Suppleanter i lagutskottet: | |||
herr friherre C. C:son Bonde | med 134 röster, | ||
» J. Persson från Arboga |
| 131 | » |
» E. Svensson från Karlskrona |
| 126 | > |
» N. Svensson i Olseröd | » | 126 | » |
» Back Per Ersson | » | 125 |
|
■» T. V. Forsell | » | 125 | » |
» 0. Anderson i Hasselbol | > | 125 | » |
och » 0. Persson i Killebäckstorp |
| 97 | » |
Närmast i röstetal kom herr J. E. Nordin i Sättna med 37
röster.
Mellan de ledamöter, hvilka till suppleantplatser erhållit lika
antal röster, anstäldes lottningar för bestämmande af den ordning,
hvari samma ledamöter borde såsom suppleanter ingå; och utföllo
dessa lottningar med den ordningsföljd, bär ofvan angifvits.
§ 3.
Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående §
omförmälda val.
§ 4.
Afgåfvos följande nya motioner, nemligen af:
herr P. Waldenström:
n:o 20, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändrade
bestämmelser angående handeln med vin och maltdrycker;
n:o 21, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande
af förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning angående
äktenskaps afslutande, att kyrklig vigsel må kunna erhållas
äfven af sådana medlemmar af svenska kyrkan, som icke
begått Herrans nattvard; och
5 >:o 3.
Onsdagen den 22 Januari.
n:o 22, om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran om framläggande
af förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning angående
äktenskaps afslutande, att äfven den, som blifvit konfirmerad
i svenska statskyrkan, må kunna ingå äktenskap inför borgerlig
myndighet;
herr O. Persson i Killebäckstorp, n:o 23, angående höjande af
afgiften för enskilda bankers sedelutgifningsrätt;
herr Ollas A. Ericsson i Ofvanmyra, n:o 24, angående ändrad
lydelse af 58 och 63 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891; och
herr O. Ericsson i Bjersby m. fl., n:o 25, angående höjning
af tullen å fläsk.
Dessa motioner bordlädes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,9 e. m.
In fidem
E. Nathorst Bofis.
Fredagen den 24 januari.
#
Kl. 1 e. m.
§ 1-
Upplästes och lades till handlingarne följande till kammaren
inkomna protokoll:
Protokoll vid sammanträde med de ledamöter af Riksdagens
Andra Kammare, hvilka blifvit utsedda
att jemte herr talmannen tillsätta kammarens
kanslipersonal och vaktbetjening den 20 januari
1896.
De kammarens åtta ledamöter, hvilka innevarande dag blifvit
utsedde att jemte herr talmannen tillsätta kammarens kanslipersonal
och vaktbetjening, sammanträdde omedelbart efter afslutandet
af kammarens plenum till fullgörande af detta sitt uppdrag.
N:0 3. 6
Fredagen den 24 Januari.
Till en början beslöts, att kanslitjenstemännens antal skulle
bibehållas oförändradt, sådant det under de senaste riksdagarne
varit, och att det för tjenstgöring vid kammarens protokoll utaf
deputerade vid 1875 och 1888 års riksdagar stadgade arbetssätt
skulle jemväl vid innevarande riksdag tillämpas.
Vidare beslöto deputerade, i likhet med hvad vid senaste
riksdagar egt rum, uttala såsom sin önskan, att, derest i afseende
å kammarens diskussionsprotokoll någon af kammarens ledamöter
skulle anse sig ega anledning till anmärkning mot det sätt, hvarpå
vederbörande notarie fullgjort sitt åliggande, anmälan derom gjordes
hos sekreteraren, som hade att öfver dylika anmälanden föra
anteckning; hvilket deputerades beslut skulle till kammarens kännedom
här antecknas äfvensom genom anslag i kanslilokalen kungöras.
Härefter genomgingos de inkomna ansökningarna; dervid herrar
deputerade nu antogo till
notarier:
e. o. kanslisten C. N. Sandström,
amanuensen, fil. kand. A. Norm,
fil. doktorn S. Clason,
vice häradshöfdingen A. H. Gröpe,
kassören E. W. Söderstedt,
vice häradshöfdingen G. Berggren,
fil. kandidaten J. Johansson,
fil. kandidaten J. Lundgren,
amanuensen G. Haghergk,
fil. kandidaten A.- E. M. Ericsson,
fil. kandidaten C. J. Sandgren,
e. o. hofrättsnotarien A. Wide,
amanuensen 0. Ohlson,
fil. doktorn K. Beckman och
vice häradshöfdingen G. F. Vougt,
utaf hvilka Sandström, Norm, Clason och Söderstedt skulle tjenst
göra
såsom reviderande notarier.
Derefter utsågos till
förste kanslist:
kammarskrifvaren C. G. V. Boije af Gennäs;
till registrator:
postkontrollören F. Amnér;
Fredagen den 24 Januari. ^
samt till lcanslister:
juridico fil. kandidaten T. Hedrén,
vice häradshöfdingen J. H. H. Palmgren och
e. o. hofrättsnotarien L. J. Petersson,
h vilka skulle, i den mån sådant erfordrades, tjenstgöra vid diskussionsprotokollet.
Det skulle här antecknas, att ofvanbemälde Boije af Grennäs,
Amnér och Hedrén på särskild anmodan redan den 15 i denna
månad inträdt i tjenstgöring hos kammaren.
Beträffande derefter vaktbetjeningen beslöto deputerade, att,
i likhet med hvad vid senaste riksdagar varit öfligt, tolf vaktmästare
skulle hos kammaren anställas; och blefvo härtill antagne:
G. Malmberg, A. A. G. Lind, A. W. Nilsson, A. P. Carlsson, E.
G. Olsson, A. P. Ström, C. J. Johansson, C. J. Söderqvist, D. Vinblad,
J. V. Uppgren, E. A. Sjögren och J. M. Andersson, af hvilka
Malmberg anstäldes såsom förste vaktmästare och Nilsson skulle
ombestyra utdelningen af ankommande postförsändelser; och skulle
det antecknas, att samtliga de antagne vaktmästarne, med undantag
af Andersson, börjat tjenstgöra hos kammaren redan den 15
i denna månad.
Vidare beslöto herrar deputerade att låta anstå med tillsättande
af sex notarie- och tre kanslistbefattningar till onsdagen
den 22 innevarande månad kl. 6 e. m., då deputerade, efter det
derförinnan prof i läsning och snabbskrifning anstälts med sökande
till nämnda befattningar, komme att å nyo sammanträda.
Den 22 januari.
Efter det ansökningshandlingarne å nyo genomgåtts och aflagda
prof bedömts, antogo nu herrar deputerade ytterligare följande
tjensteman inom kansliet, med tjenstgöring från och med
nästkommande dag, nemligen
till notarier:
revisorn Å. A. Hermansson,.
juridico fil. kandidaten T. Hedrén,
fil. licentiaten G. H. Elmquist,
e. o. hofrättsnotarien A. Cederborg,
e. o. hofrättsnotarien B. Hellberg,
e. o. hofrättsnotarien G. Tägtström,
samt till kanslister:
Jlso 8.
fil. kandidaten P. Widegren,
N:o 3. 8
Fredagen den 21 Jannari.
vice häradshöfdingen J. R. Fast,
vice auditören L. Aman,
e. o. hofrättsn otar ien A. Hammarshiöld,
med skyldighet för den förstnämnde att vid inträffande förfall för
någon af kammarens notarier inträda i tjenstgöring vid protokollet.
År och dagar som ofvan
E. Nathorst Böös.
§ 2.
Föredrogos, hvar efter annan, de på kammarens bord hvilande
motioner; och hänvisades:
herr A. Hedins motioner, n:o 1 till statsutskottet, nio 2 till
lagutskottet, n:o 3 till statsutskottet, samt n:is 4 och 5 till lagutskottet
;
herr E. Wavrinshjs motion, n:o 6, till lagutskottet;
herr J. G. 0. Högstedts från Helsingborg motion, n:o 7, till
tillfälligt utskott;
herr 0. H. Ströms motion, n:o 8, till bevillningsutskottet;
herr Lasse Jönssons motioner, n:is 9 och 10, till lagutskottet;
herr G. F. Berndes’ motion, n:o 11, till lagutskottet;
herr N. Nilssons i Skärhus motion, n:o 12, till lagutskottet;
herr R. V. Ramstedts motion, n:o 13, till bevillningsutskottet;
herr C. G. Bäckgrens motioner, n:is 14 och 15 till tillfälligt
utskott samt n:o 16 till bevillningsutskottet;
herr S. T. Palmes motion, n:o 17, till statsutskottet;
herr J. Peterssons i Boestad motion, n:o 18, till bevillningsutskottet;
herr
H. Amnéus’ m. flis motion, n:o 19, till bankoutskottet;
herr P. Waldenströms motioner, n:o 20 till tillfälligt utskott
samt n:is 21 och 22 till lagutskottet;
herr O. Perssons i Hillebäckstorp motion, n:o 23, till bevillningsutskottet
;
herr Ollas A. Ericssons motion, n:o 24, till lagutskottet; samt
herr O. Ericksons i Bjersby m. flis motion, nio 25, till bevillningsutskottet.
Efter föredragning vidare af Riksdagens år 1895 församlade
revisorers berättelse angående riksbanken, hänvisades densamma
till bankoutskottet.
9 N:o 3.
Fredagen den 24 Januari.
Till statsutskottet remitterades samma revisorers härefter föredragna
berättelse om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning.
§ 4.
Afgåfvos nya motioner af:
herr O. Nyländer, n:o 26, om beviljande af extra anslag till
låneunderstöd för enskilda jernvägar.
herr J. Andersson i Lysvik:
n:o 27, med förslag till ändrad lydelse af §§ 16, 17 och 18
riksdagsordningen; och
n:o 28, med begäran om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
införande af helsovårdslära såsom läroämne vid folkskolelärareseminarierna
m. m.;
herrar M. Dalin och J. Bengtsson i Gullåkra, n:o 29, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående tiden för regementsmötena;
herr P. G. E. Poignant m. fl., n:o 30, om beviljande af extra
anslag till låneunderstöd för enskilda jernvägsanläggningar å Gotland;
herrar
G. Persson i Stallerhult och L. J. Jansson i Djursätra,
n:o 31, angående utbytande af folkskolelärares rätt till kofoder
mot kontant ersättning m. m.;
herr E. A. Wijlcander, n:o 32, angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändrade bestämmelser
angående flottled och kungsådra, särskildt uti forsar
och vattenfall;
herr S. M. Olsson i Sörnäs, n:o 33, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändrade bestämmelser rörande styrkande
af hinderslöshet för ingående af äktenskap;
herr O. Larsson i Mörtlösa, n:o 34, med skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående tiden för indelta arméns och andra värnpligtsklassens
vapenöfningar;
herr J. Elias son:
n:o 35, om ändrad lydelse af 58 och 63 §§ i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891;
och
n:o 36, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring
i kongl. förordningen angående hvad iakttagas bör till förekommande
och hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren;
herr A. W. Styrlandcr, n:o 37, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om förslag till tillägg till lagen angående ersättning
af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886;
N:o 10
Fredagen den 24 Januari.
herr P. Pehrsson i Norrsund, n:o 38, angående anvisande af
förslagsanslag till ersättning för vissa konsulats- och expeditionsafgifter;
herr
P. Waldenström, n:o 39, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående inledande af underhandlingar med franska regeringen i
fråga om försäljning genom ombud af spirituösa drycker;
herr B. Dahlgren m. fl., n:o 40, om inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor i Yenersborg; och
_ herr B. Elclundh från Lund, n:o 41, angående anslag till aflöning
åt en assistent vid växtfysiologiska laboratoriet i botaniska
institutionen vid universitetet i Lund.
Samtliga dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes.
§ 5.
Härefter föredrogos och remitterades till lagutskottet justitieombudsmannens
vid innevarande riksdag afgifna embetsberättelse
samt tryckfrihetskomiténs berättelse.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes Riksdagens kanslideputerades
memorial n:o 1, angående antagande af tjensteman i Riksdagens
kansli.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. G. A. Bergendahl under 5 dagar fr. o. m. den 25 dennes,
„ B. Dahlgren „ 5 „ „ 27 „
och „ D. Persson i Tällberg „ 6 „ „ 27 „
§ 8.
Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 1,86 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Lördagen den 25 Januari.
11
Nso 3.
Lördagen den 25 januari.
Kl. 12 middagen.
§ 1.
Justerades protokollet för deu 18 dennes.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. C. R. Wer såll aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
angående portoförhöjning för skrymmande småpaket och tillläggsporto
för ofrankerade dylika paket;
angående disposition af förra hospitalslägenketen “en tomt vid
Säbygatan i Landskrona";
angående disposition af ett jordområde i Djeknebytteroten i
Avesta socken af Kopparbergs län;
angående disposition af länsmansbostället 1/i mantal Galtabäck
n:o 1 Fösingsgård i Kronobergs län;
angående beredande af lånemedel till utveckling af statens
telefonväsende;
angående en särskild tilläggsbevillning för år 1897;
angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;
äfvensom
Kongl. Maj:ts skrifvelse om förordnande af en statsrådsledamot
att utöfva den befattning med riksdagsärenden, som enligt
§ 46 af riksdagsordningen tillkommer eu ledamot af statsrådet.
De sålunda aflemnade kongl. propositioner och skrifvelse bordlädes
till nästa sammanträde.
§ B
Härefter
föredrogs Kong]. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående statsverkets tillstånd och behof, och begärdes dervid
ordet af
Herr Hedin, som yttrade: Herr talman! Jag tänker, att framdeles
under denna riksdag lägligt tillfälle icke skall komma att
saknas att behandla eterbistorien eller, såsom den vanligen i dagligt
tal benämnes, eterskandalen, och torde det då måhända blifva
Remiss af
statsverkspropositionen.
N:o 3. 12
Lördagen den 25 Januari.
Remiss af uppenbart för regeringen, att bon äfven med hänsyn till sitt eget
statsverks- j,öga jntresse har förfarit oklokt, då hon behandlar denna sak så
(Forte.) '' ”eteriskt” lätt. Tilläfventyrs torde man äfven få tillfälle att då
något sysselsätta sig med vår liten smula turkiska arméförvaltnings
mysterier, särskilt dess förhållande före och med anledning
af försnillningsskandalerna på Gotland. Ja, likaledes förefaller
det mig sannolikt, att någon torde taga sig friheten att yttra
något om det officiella, i stor skala bedrifna — och förmodligen
just derför strafflösa — djurplågeriet vid Ottenby. Jag skall derför
nu förbigå dessa företeelser inom vår försvarsförvaltnings
område.
Likväl, en annan remonthistoria, herr talman, skall jag redan
nu anhålla att få säga ett par ord om. En min korrespondent i
Skåne har anmodat mig att här fästa uppmärksamheten på det
för herr krigsministern naturligtvis absolut obekanta förhållandet,
att en son till remonteringsväsendets chef är hästhandlare, hvadan,
såsom min brefskrifvare uttrycker sig, ”pappan”, som är mycket
sträng i att kassera hästar, hvilka af landtman utbjudas vid remontuppköpen,
kommit i det delikata läget att ett par eller tre
månader efteråt godkänna samma kasserade hästar, när de ånyo
presenteras, nemligen från sonens remonteringsstall å Bälteberga.
Min brefskrifvare hyser naturligtvis icke den mening, att krigsstyrelsen
skulle få -— och han vet naturligtvis, att krigsstyrelsen
icke kan — ingripa i det lofliga och aktningsvärda häst--hur
heter det nu? — hästhandlareyrket; men han är af den mening,
hvilken många med honom dela, att det skulle vara bättre, om
till chef för remonteringsväsendet förordnades en person, hvilken
icke på grund af sådana förhållanden, som de redan antydda,
kunde till sin opartiskhet ens i någon mån och ens med skenet af
något skäl blifva misstänkt. Jag antager, att åtskilliga ärade
ledamöter på skånebänken skulle vara i tillfälle att meddela
krigsstyrelsen icke oväsentliga upplysningar, upplysningar, som
åtminstone i det hänseendet torde befinnas tillfredsställande, att
de icke skola lemna något tvifvel qvar angående den opinion, som
i deras trakt är rådande om denna hästhandelsaffär.
Det var ju många gånger sagdt och många gånger skrifvet,
att värnpligtsöfningarna skulle blifva en folkhögskola. Huru mycket
mera borde icke detta då gälla för de värfvade trupperna, nvilkas
utbildningstid är vida längre! Under de 32 år, som jag varit
stockholmsbo, har jag emellertid aldrig i så hög grad som just
under de senaste åren hört klagomål öfver osäkerheten på gatorna,
osäkerheten för fredligt och stillsamt folk, denna osäkerhet, som
för en stor del af allmänheten utgör den mest i ögonen fallande
frukten af garnisonstruppernas härvaro. Stundom föra väl dessa
folkhögskoleelever inbördes krig med hvarandra, men stundom
alliera de sig till anfallskrig mot främmande magt, de så kallade
civila — jag borde kanske, men jag förmår icke uttala detta ord
med det äkta knektspråkets föraktfulla betoning. Hvilken folkhögskola!
Hvilket ordningsvärn ! Hvilken uppmuntran för de föräldrar,
som skola skicka sina söner att fullgöra sin värnpligt i
13 N:o 3.
Lördagen den 25 Januari.
sådant sällskap! Hvilken tillfredsställelse för de skattebetalande, Remiss af
när de erfara, att en af folkhögskolans salar, vaktrummet dernere * e:mmen.
vid Gustaf Adolfs torg, är förvandlad till en supskola, der eleverna 1 (Forts.)
dricka sig dödfulla? — Och för att hastigt göra en helt liten utflygt
till sjös, der jag naturligtvis känner mig ännu mera osäker än
till lands, hvem kan ha glömt de upprörande, ovederlagda, emedan
ovederläggliga, berättelserna om den så kallade ”pennalismen”,
det är om den skymf, den misshandel, det formliga rofferi, som af
äldre mot yngre öfvats inom skeppsgossecorpsen.
Man frågar sig, om befälet anser allt dylikt vara i sin ordning,
eller om det betraktar sådant såsom bagateller, eller om
det känner sig vanmäktigt. Det hände en gång för icke så synnerligen
länge sedan — jag skall nu hvarken nämna orten eller närmare
angifva tiden eller anföra några namn, ehuru jag känner allt
detta — det bände sig. att en soldat, som skulle föras i arrest,
till en officer utbrast: ”Ni skulle vara bättre sjelfva!” Jag skall
icke heller nu i vidare måtto inlåta mig på innebörden af detta
yttrande, än att jag på grund af talrika fakta, mycket, mycket
talrika fakta konstaterar, hvad detta yttrande utmärker, nemligen
frånvaron af moralisk auktoritet hos befälet, hvarförutan lagens
stränghet till ingenting duger — och det är visst och sant, att
ingen skall tillåta sig säga, att icke den är tillräcklig, nemligen
när det gäller gemene man. Hvaraf kommer det då, att denna
moraliska auktoritet saknas? Det finnes, herr talman, icke någon
värdigare uppgift för de två försvarsministrar, som vårt fattiga
land består sig, under det att det icke har någon utrikesminister —
jo, åh hvilken skickelse! Jag menar: någon undervisningsminister
— än att undersöka anledningarna till detta förhållande och sedan
arbeta på att undanrödja dem. Allmänheten har utan tvifvel rätt
mycket reflekterat på denna fråga, och allmänheten är utan tvifvel
i stånd att meddela rätt goda anvisningar. Allmänheten lägger
på minnet åtskilligt, som det är illa, mycket illa, att försvarsministrarne
förbise, när t. ex. man läser, det var i Kristianstadsbladet
år 1884 om sommaren, vill jag minnas:
”Det. inom somliga kretsar så omtyckta söndagsförlustelsestället
Åhus var i går besökt af, bland andra, bortåt ett dussin
uniformerade officerare till häst. När dessa skulle anträda återfärden,
behagade de styra sina hästar till det allmänna badstället
vid hafsstranden och rida ut i vattnet bland en stor mängd badande
damer! Att så väl dessa badande som deras anförvandter kände
sig djupt kränkta, är sjelfklart, och stor var förbittringen.”
En hufvudstadstidning, Dagens Nyheter, yttrade vid återgifvande
af denna berättelse:
”Beteendet är i sjelfva verket af det slag, att man helst vill
tro, att meddelaren råkat ut för någon synvilla. Men om han det
icke gjort, är det angeläget att tilldragelsen blir fullt undersökt
och de skyldige befordrade till vederbörlig näpst, på det att harmen
öfver deras tilltag ej må vända sig mot den eller de corpser, som
de tillhöra.”
Efter mycket, mycket lång väntan skref jag till en allmänt
N:o 3. 14
Lördagen deD 25 Januari.
Remiss af
statsverkspropositionen.
(Forts.)
känd och lika allmänt aktad man i orten för att fråga honom,
huru det gått med undersökningen och näpsten, och fick af honom
till svar: ”Så vidt jag vet, blefvo de omtalade bjeltarne icke
straffade”. Och han tilläde följande betecknande ord, nemligen:
att ”den d. v. regementschefen var en så stor militärsnobb, att ett
ingripande från hans sida måste förefalla onaturligt".
När allmänheten ingenting erfar om bestraffande af sådan
råhet bland befäl, är väl dess slutsats icke alldeles obefogad, att
råa utbrott bland manskap, som har sådana tolererade föredömen,
i sjelfva verket förtjena att behandlas med en temligen hög grad af
undseende, emedan ansvaret till väsentlig del hvilar på annat håll.
I tre månaders tid hafva vi förgäfves väntat undersökning
med anledning af en tidningsberättelse från Landskrona. Jag
hemtar det, som jag nu läser upp, ur tidningen Arbetet för den
23 oktober 1895:
”Sistlidne lördag, då den sedvanliga gymnastiköfningen skulle
försiggå, saknades några af manskapet, som af styckjunkaren erhållit
permission, och instälde sig först något senare vid permissionstidens
slut.
Den tjenstgörande officeren, en löjtnant G., vardt deröfver så
förbittrad, att han utfor i de gröfsta skällsord mot manskapet,
användande uttryck, som ej kunna i tryck återgifvas. Men ej nog
dermed. Efter att sålunda ha uttömt sin vredes skålar, inkallades
den ene efter den andre i sadelkammaren, och der blefvo de utsatta
för den råaste misshandel. Efter denna vackra bragd begaf
löjtnanten sig ut på kasernplanen, der han påträffade en artillerist
sysselsatt med att rykta en häst. Honom tilldelade han flera slag
med sitt ridspö öfver ansigte och hals, så att flera märken uppstodo.
I det samma ankom den styckjunkaren, som permitterat de
förut omtalade karlarne, och mot honom vändes nu den bålde
krigarens berserkaraseri. Han öfveröste styckjunkaren — en i
tjensten vida mera erfaren och betydligt äldre person än löjtnanten
— med en massa om den största råhet vittnande skällsord.
Löjtnant D., en för sin humanitet och rättvisa allmänt aktad
och afhållen officer, kom nu tillstädes och blandade sig i leken.
”Jag anser dig inte värd att vidröra, annars hade du ärligt förtjent
ett kok stryk”, yttrade han till Gr. samt gick direkt till öfverstelöjtnanten
och anmälde det passerade uppträdet med styckjunkaren.
Följden blef, att löjtnant G. ålades att i vittnens närvaro anhålla
hos den förorättade om förlåtelse, och dermed var allting försonadt.
De förorättade och misshandlade artilleristerna blef det icke tal
om. .De fingo nöja sig med hvad som redan kommit på deras del.”
År detta, ehuru omtaladt i Landskrona-tidningen Korrespondenten,
i Malmö-tidningen Arbetet och efter dem i åtminstone
några andra tidningar i olika delar af landet, för herr krigsministern
obekant intill denna dag? Eller om icke, har herr krigsministern
tillstyrkt Kongl. Maj:t och har Kongl. Haj:t trots hans
tillstyrkande och råd funnit sig sakna all utväg att vidtaga någon
nyttig åtgärd, sakna all utväg att väcka ett slumrande samvete
Lördagen den 25 Januari.
15 N:o 3.
hos dem, som äfven enligt krigslagarne hafva till tjenstepligt att Remiss af
beifra laglöshet och våld? statsyerks
Den
åberopade tidningen tilläde: ”Att prygelstraffet rätt ofta1™^^^**
användes vid regementet, är ett allmänt kändt faktum”.
Är det måhända genom prygelstraffets återinförande i svenska
armén som den så kallade ”fältmessiga utbildningen” skall främjas,
och är det genom att stillatigande förbise sådant, som herr krigsministern
anser sig realisera det högtidliga löfte han inför denna
kammare afgaf den 15 mars 1898, så lydande: ”Så vidt på mig
ankommer, skall ingenting underlåtas, som kan bidraga till att
göra den armé, hvars organisation beslutades sistlidne höst, så
fältmessigt utbildad som möjligt”? Jag tillåter mig att anbefalla
denna fråga till begrundande icke blott af honom och hans kolleger,
utan äfven af alla dem inom och utom den svenska Riksdagen,
som medverkat till de urtima besluten.
Det hände för ungefär en ä två månader sedan vid det i Rambouillet
förlagda femte franska jägareregementet, att en löjtnant
förgick sig derhän att med ridspöet slå en ung soldat. Sqvadronschefen,
vittne till uppträdet, tillrättavisade honom ögonblickligen
inför truppen och gaf honom 8 dagars arrest, hvilket af regementschefen,
dä han kom tillstädes, skärptes — herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet kan naturligtvis bättre än
jag öfversätta och explicera hvad i franska krigslagstiftningen benämnes
arréts de rigueur (sträng arrest). Men straffet ändrades
sedermera af guvernören i Paris till 60 dagars fästningsfängelse.
Man ryser stundom — åtminstone får jag bekänna detta om
mig sjelf — vid att läsa om insubordinationsstraffen äfven uti den
franska armén, men der finnes disciplin, ansvar och straff uppåt,
liksom nedåt. Skall åter vårt land, som icke är någon militärmagt,
blifva ett hem för allt det dåliga, som gömmes under militarismens
namn, så att råa, illa uppfostrade, vettlösa officersslynglar
få strafflöst oqväda och misshandla våra soldater? Jag kan
berätta eder — man har visserligen bedt mig att tills vidare icke
tala om det, men jag ser icke något skäl, hvarför jag skulle tiga
— jag kan berätta eder, att om icke snar och ofelbar bot mellankommer,
vi stå färdiga att bilda en öfver hela landet utgrenad
förening med ändamål att göra motstånd mot, att beifra hvarje
Övergrepp, som krigsstyelsen och dess organ tolerera eller genom
sin likgiltighet uppmuntra. Ja, denna förening skall få ett vidsträcktare
ändamål än det jag redan antydt: vi skola låta oss
angeläget vara att upplysa beväringsmän och soldater om deras
rättigheter och pligter på ett fullständigare och derigenom sanningsenligare
sätt än som sker genom de torftiga utdrag ur krigslagarne,
som meddelas uti edra eländiga, edra skamligt eländiga
militärkatekeser. Jag vågar försäkra eder, att de skrifter, vi komma
att utgifva, skola utan stödet af någon generalorder blifva mera
spridda och med mera andakt lästa än eder fältandaktsbok. Jag
vågar också lofva, att för vår kritik medarbetare skola uppstå uti
hvarje vrå af landet,
Jag erinrar mig, herr talman, från för nu 30 å 40 år sedan
X:o 3. 16
Lördagen den 25 Januari.
Remiss,? af
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Djurgårds-slagsmålet och rättegångsförhandlingarne vid Ensta ting.
Från den tiden kunde en epok räknas, man gick framåt till ett
förbättradt tillstånd, men nu, särskildt efter den urtima riksdagen,
glider man tillbaka. I kunnen säga eder — jag vet det väl, och
det faller mig icke ett ögonblick in att bestrida det — att det
råder slöhet och slapphet i landet. Ja väl, I kunnen utan någon
fara, om I så viljen, tredubbla fläsktullen — Gud bevars, derom
är icke fråga. Men om I föreställen eder, att militarismen skall
få växa oss öfver hufvudet, så att I skolen få se tolererade sådana
uppträden af officersglopar, som dem jag talat om — om I
tron, att slöheten skall räcka till äfven då, så lofvar jag eder, att
1 tagen fel.
Jag läste för en tid sedan en dagorder, utfärdad af befälhafvaren
för den tolfte franska armécorpsen med anledning af inkallandet
under fanorna af 1894 års klass:
Vi stå — yttrade general de Saint-Mars — vi stå inför årets
mest betydelsefulla militära tilldragelse. Armén skall i sin krets
upptaga 222,652 unga soldater. Fäderneslandet har valt denna
massa af sina bästa och kraftigaste söner för att anförtro dem åt
oss. Det är ett högtidligt ögonblick, på hvilket man måste tänka
med rättmätig rörelse. Befäihafvaren för armécorpsen vädjar till
alla generaler, corpschefer, officerare och underofficerare i den tolfte
regionen, för att den franska disciplinens — en fast och faderlig
disciplins — stora grundsatser må leda inkorporeringen, och för
att de reglementen må noga iakttagas, hvilka så väl organisera
”regementsfamiljen”, när de tillämpas med omdöme och hjertlighet.
Från moralisk synpunkt åligger det cheferna att mottaga de nykomne
som sina söner, och de gamla soldaterna att blifva de ungas
bröder. Att mista sin frihet och lemna sin familj skall alltid
blifva en smärtsam uppoffring; men rekryternas fruktan för regementet
är ett abnormt faktum, som skall försvinna, om kadrer
och veteraner taga till valspråk: låtom oss hedra, låtom oss älska
hvarandra! — Generalen talar ock energiskt varmt, manande om
pligten att sörja för soldatens materiella välbefinnande, han gör
uttryckligen vederbörande befäl — capitaines de distribution — ansvariga,
om soldaten får underhaltig föda; man skall, säger han,
bistå, man skall lyckönska dem, som härutinnan skonlöst göra
sin pligt.
Se der, herr talman, ett militäriskt tal, som vi — när jag såger
vi, så menar jag dem bland värnpligtens vänner, som icke på
gamla dagar svikit sin ungdoms tro — skulle vilja höra någon
gång här i landet, nemligen med visshet om, att bakom ordet stode
en man sådan som general de Saint-Mars.
Vid tyska riksdagens sammanträde den 15 februari 1892 yttrade
rikskanslern von Caprivi: ”Jag medgifver, att det vore mig
kärare, om folk icke kunde läsa, än att de läsa socialdemokratiska
tidningar”, en utlåtelse hvilken helsades till venster med munterhet
och, som rätt och skäligt var, från höger med bifall. En liten
stund förut hade han under högerns ”lebhafte Zustimmung” gått
ett steg längre och sagt: ”1 det militäriska lifvet förnekar jag to
-
Lördagen den 25 Januari.
17 Ji:o. 3.
tält pressens värde. Der håller jag inverkan från hvarje press — Remiss aj
jag undantager ingen — för helt och hållet skadlig".
Detta rann mig i minnet, när jag for å eller 4 manader sedan (forts.)
en dag på gatan träffade en gammal man, som är förunderligt väl
hemmastadd i många saker och ting och väl underrättad äfven om
sådant, som rör ”das militärische Leben”. Jag frågade honom:
''”Huru befinna sig nu den svenska nymilitarismens höga vederbörande?”
Anledningen till min fråga bestod dels i en artikel i
Nya Dagligt Allehanda, der man tog till orda mot en tillämnad
generalsbefordran af någon ”guldsmidd korporal”, dels i eu artikel
i Stockholmstidningen, der man i förtid hade blottat och således
oskadliggjort den s. k. fjerdemajors-intrigen, dels uti en artikel i
Dagens Nyheter om ett befordringsförslag inom intendenturen.
Det var denna samtidiga envelopperande anfallsrörelse, som förestafvade
min fråga, på hvilken jag till svar fick ett leende och
slutligen orden: ”De äro arga och rädda .
Ja, herr talman, man kan i sanning blifva det för mindre.
Dm folk uti de djupa samhällslagren icke kunde läsa, då skrefves
för dem inga tidningar, och då vore man enligt Caprivis önskan
qvitt förbannelsen af pressens ingripande ”im militärischen Leben”.
Ack, hvad fröjd för militäriska storhertiginnor af båda könen! Då
skulle man i fred och ro kunna till hugnad för en kammarherre
tillskapa en fjerdemajorsplats vid Svea lifgarde, då skulle man
icke ens behöfva genom en liknande åtgärd söka maskera det egentliga
upphofvet till den förstnämnda. Då skulle man icke heller
behöfva anstränga sitt ingenium med att uppfinna den gigantiska,
den otroliga, den osannolika dumheten, hvilken också den låg färdig
till eventuel användning i sistlidne september månad lika väl
som sjelfva befordringsförslaget, att det för de nästan obefintliga
majorsgöromålen skulle behöfvas en ny, en fjerde major. Då skulle
man icke heller behöft lida den försmädelsen att blott tillämpa en
del af den i ett befordringsförslag inom intendenturen intenderade
mannamånen, blott en del, i ty att man blott låtit en intendent
hoppa öfver blott 15 utaf sina kamrater, d. v. s. halfva antalet af
första löneklassen - ja, uppgiften är alldeles rigt.ig, det finnes
icke en bokstaf'' att jemka på den — hvaremot man nödgades
inhibera den tilltänkta åtgärden till förmån för en synnerligen gynnad
lyckans gullgosse, som skulle få en befordran, hvilken hade
kommit att öka de föregående uppenbara öfverträdelserna af hvad
formligen rätt och i sak billigt är. Jag talar om en person, till
hvars befordringsföregåenden hörde, att man placerat honom, en
regementsintendent, som stod på gammal stat med ålderstillägg,
såsom tillförordnad intendent vid första Svea artilleriregemente med
inqvartering och dagaflöning. När man så förfar, så är det icke
någonting annat, absolut icke någonting annat än en allt annat
än vacker manöver för att olagligen förskaffa honom en ytterligare
löneförmån, och när man vidare mot dagaflöning uppdrager åt honom
förvaltandet af intendentsbefattningen vid Andra Svea artilleriregemente
och tillika förser honom med en justeraretjenst, låt vara
att denna mot en ringa penning skötes af en vikarie, hvad gör
Andra Kammarens Krut. 18!)6. N:o 3. 2
1S'':0 3.
18
Lördagen den 25 Januari.
Remiss aj
statsverkspropositionen.
(Forts.)
man då, herr talman? Jag skall sjelf svara på den frågan: Matt
samlar ett öfverflödande bevisningsmaterial för den meningen, att
statens embeten och tjenster, de något bättre aflönade nemligen,
af vederbörande anses tillskapade för annat ändamål, än Riksdagen,
den penningbeviljande magten, haft i sigte.
Den 8 sistlidne maj behagade herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet på en af mig den 5 april framstäld
fråga afgifva bland annat följande svar:
!Då hvarje intendenturtjensteman, som tjenstgör vid truppförband
eller förråd, naturligtvis måste vara en upplysande och kontrollerande
mellanhand vid alla de kronoleveranser, hans befattning
såsom ovilkorlig skyldighet ålägger honom att emottaga eller låta
emottaga, äro också hans åligganden i detta afseende noga utmärkta
eller begränsade af lag och gällande författningar samt der
vid lag bestämmande, att han icke till egen nytta eller gagn eller
den enskildes förfång egen att under någon form bereda sig ersättning
utöfver de aflöningsförmåner af olika natur, staten anvisat honom.
Den undersökning, om hvilken herr Hedin anhållit och som
uppdragits åt generalintendenten i hans dubbla egenskap af såväl
chef för intendenturcorpsen som för det departement af arméförvaltningen,
hvilket det hufvudsakliga öfverinseendet af intendenturbestyren
tillhör, tiar icke lenmat ringaste upplysning om att någon:
intendenturtjensteman, vare sig å Karlsborg eller annanstädes, skulle
anförtrotts att vara mellanhand vid kronoleveranser i vidsträcktare
mån, än såsom nyss angifvits. oeftergifligen måste vara fallet och
för hvilken också lag och författningar uttryckligen angifva begränsningen,
hvadan den begärda undersökningen bestämdt gifven
vid handen, att den till herr Hedin om nu berörda förhållanden
lemnade uppgiften antingen af honom missuppfattats eller också
verkligen varit origtig och vilseledande.”
Således, é1/^ vecka efter det jag framstälde min fråga och
efter det en undersökning blifvit af chefen för arméförvaltningensintendentsdepartement
verkstäld, upplyste herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet här i kammaren den 8 maj
förlidet år, att något intendenturtjenstemans mellanhandskap vid
kronoleveranser icke förekommit i någon annan mening än den,
att de varit upplysande och kontrollerande organ, och att jag naturligtvis
icke kunnat begripa hvad man sagt mig — det är enförutsättning,
för hvilken jag förmodar, att herr statsrådet under
sin föregående mångåriga bekantskap med mig funnit anledning:
— eller ock att den underrättelse, jag fått, varit origtig och således
min fråga utan något förståndsslöhetsfel å min sida framkommit
i den form, den gjort.
Jag ber, att herr talmannen och kammaren nu må hafva i
minnet, hvad jag redan påpekat, nemligen att min fråga framstäldes
den 5 april, och att svaret afgafs den 8 maj, att följaktligen
undersökningen måste hafva egt rum under april månad förlidet
år och möjligen något in i maj månad. Jag skall nu med
företeende af officielt vidimerade utdrag ur arméförvaltningens
intendentsdepartements kontraktsbok för år 1895 ådagalägga, att
Lördagen den 25 Januari.
19 N:o 3.
herr undersökningsförrättaren — jag föredrager att från detta
ögonblick gifva honom denna titel i stället för den, som han för
närvarande innehar, och som jag hoppas, att han snart skall
definitivt få aflägga — under år 1895 i månaderna februari, mars,
april, maj, juni och juli, således före, under och efter den verkstälda
s. k. undersökningen utlemnat leveranser i mycket stort
antal till ett halftjog, minst ett halftjog intendenter och förrådsförvaltare
— de finnas allesammans å detta papper; jag kan ju
förbigå namnen. Jag har sedermera, efter bläddringen i kontraktsboken,
på ett lustigt sätt, som dock “ej egnar sig för offentligheten“,
som det brukar heta i tidningarne, erfarit, att jag då råkade
förbise åtminstone ett till intendenturcorpsen hörande namn.
Jag vill derför icke med bestämdhet påstå, att jag icke ytterligare
förbigått något sådant namn, och jag håller mig derför vid ett
minimum af elfva personer. Hvad beträffar antalet leveranser,
kunna de inhemtas af dessa anteckningar, af hvilka det äfven
framgår, huru många som komma på hvarje namn.
På detta sätt förhåller det sig således med den undersökning,
som förliden maj månad skall hafva ådagalagt, att något sådant
missbruk var absolut exempellöst inom hela Sveriges rike. När
jag berättade detta för en embetsman, som jag vet har allvarsamma,
stränga begrepp om handterandet af statens medel och de
anspråk som böra ställas på statens tjensteman, så utbrast han
med knäppta händer: “Men detta undersökningsresultat är ju då
intet annat än en kolossal lögn". Jag svarade då, att jag till den
karakteristiken icke kunde lägga annat än de få orden: i och för
embetet och “på kristlig grund".
Yi skola kanske se något närmare på förloppet af en sådan
affär. En intendenturtjensteman, t. ex. en regementsintendent, ingifver
anbud på så och så många tusen vapenrockar, så och så
många tusen par byxor af den eller den modellen, t. ex. fortifikationens
manskapsmodell. Han ingifver anbudet — jag skall be
att få citera ordagrant ur en af ansökningshandlingarne — “mot
erhållande af reqvisita och arbetslön enligt stat och under förutsättning,
att oförutsedda hinder ej inträffa, som medföra ökad
svårighet att erhålla tillräckligt med arbetare till nu gällande
arbetspris. Hetta anbud afgifves dessutom med det förbehåll, att
möjligen öfverblifna reqvisita af departementet inlösas till i stat
upptagna prissättningar". Sedan nu det begärda leveransuppdraget
blifvit till sökanden öfverlemnadt, låter han persedlarne
tillverkas af en skräddare, som är villig att till herr intendenten
afstå en så eller så stor procent af arbetslönen för hvarje plagg.
Het faller ju lätt i ögonen, att vid en tillverkning af några tusen
plagg med en arbetslön af 2 kr., 2 kr. 50 öre, 3 kr., 3 kr. 50 öre
o. s. v. för hvarje plagg redan en provision af t. ex. 50 öre på
hvarje plagg gör en rätt vacker summa. Men det är icke nog
med detta. Yi hörde ett förbehåll här i slutet af anbudsskriften.
Om utaf det af staten, af arméförvaltningen utlemnade materialet
någonting blir öfver, om skräddaren, en vårdsam och omdömesgod
man, lyckas spara in något af detta material, sä säljer herr inten
-
Remiss af
statsverkspropositionen.
(Forts.)
S:o 3.
20
Lördagen den 25 Januari.
Remiss af
statsverkspropositionen.
(Forts.)
denten dessa statens varor till arméförvaltningen, som för andra
gången betalar dem med statens penningar. Det, som skräddaren
lyckats spara in, inlöses af staten, den köper och betalar för
andra gången sina egna varor. Jag skulle finna det alldeles rimligt
och i sin ordning, om staten genom sitt organ arméförvaltningen
med skräddaren gjorde upp, att, då åtgången af materialet
icke kan så noga beräknas, skräddaren, om han sparat på materialet
utan att på något sätt försämra de persedlar, som han hade
att förfärdiga, skulle ega att af staten utbekomma en viss provision.
Men så har ej här tillgått. Mej, skräddaren får naturligtvis af
arméförvaltningen ingenting. Han har fått afstå till intendenten
en del af arbetslönen, — han och hans fattiga arbetare hafva fått
afstå det — och så får intendenten detta öfverskott af materialet
inlöst af staten. År det icke ett sublimt ord, att staten “inlöser14
sina egna varor? Den militärbyråkrati, som kan uppfinna en sådan
term, hvad skall den icke vara i stånd att uträtta till landets försvar!
Medan man i Tyskland står i begrepp att skrida till en speciallagstiftning
mot alla slag af “die unlautere Konkurrenz41 — den
oärliga konkurrensen — medan i vårt land arbetsgivare och arbetare
högljudt klaga, och icke alltid utan skäl öfver fångarbetets konkurrens
med det fria arbetet, så uppmuntrar vår regering sina väl
aflönade intendenturtjenstemäns konkurrens med handtverkare
och deras fattiga arbetare. Man vet, att detta “förfarande44 —
det är nu en välsignad sak, herr talman, att man har detta af
kyrkomötet konsakrerade uttryck att använda, när man måste
tala om så fula ting — man vet, att detta förfarande icke tål
dagens ljus, ty eljest — hvarför skulle man hafva nekat?
En ärans man, som en gång beklädde den plats, ni, herr krigsminister,
nu innehar, har om detta “förfarande44 uti sin rapport af
den 9 november 1895 yttrat ■— jag menar chefen för femte arméfördelningen
— :
“Genom arméförvaltningens försorg ha under året en stor
mängd persedlar blifvit till regementena öfverlemnade och deras
behof deraf för till äfventyrs blifvande mobilisering väsentligen
nedbringadt. Tillverkningen af dylika persedlar lär till ganska
stor omfattning ha uppdragits åt några regementsintendenter inom
och utom arméfördelningen. Utan att vilja ingå i fråga om lämpligheten
att åt dylika tjensteman — som böra stå utom all sådan
affärsverksamhet som leveranser och hvilka genom förvaltningsreglementet
den 9 april 1880 förbjudas utöfvandet af sådan affärsverksamhet
som pröfvas för dem såsom uppbördsman olämplig —
öfverlemna sådana arbeten och sålunda leda dem in just på den
väg, derifrån de, enligt uttalande från Riksdagens sida, böra sorgfälligt
afhållas, kan fördelningsintendenturen icke underlåta att anmärka
ett och annat om leveransernas beskaffenhet,
Det torde vara skäl att påminna sig innehållet af den citerade
1880 års förordning § 18 mom. 12, som lyder på följande sätt:
“Regementsintendent må icke innehafva annan tjenst å Riksdagens,
rikets eller kommunens stat, ej heller annan tjenstebefattning,
med mindre den finnes icke vara hinderlig för regements
-
Lördagen den 25 Januari. 21 N:o 3*
intendentstjenstgöringen. Honom kan jemväl förbjudas utöfvandet Remiss af
af sådan affärsverksamhet, som pröfvas för honom såsom uppbördsman
olämplig.11 , (Fortsj
Jag måste ju med allt skäl befara, att jag allt för länge tagit
i anspråk och tröttat kammarens välvilliga uppmärksamhet, för
hvilken jag är djupt tacksam. Jag finner mig derför böra till ett
annat tillfälle låta anstå hvad jag eljest nu skulle velat yttra med
anledning af en för tre år sedan väckt fråga angående förändrade
föreskrifter om förvandling af böter, som ådömts enligt värnpligtslagen.
Jag kommer mycket väl i håg, att från regeringens sida
icke afgafs något löfte* att taga denna sak under öfvervägande,
men herr krigsministern skall säkerligen icke bestrida giltigheten
af min uppgift, att jag hade ett särskild t skäl att inför kammaren
uttala min vissa förhoppning om att frågan ofördröjligen skulle
dragas under Kongl. Maj:ts pröfning. Jag lofvar till ersättning,
att jag aldrig någonsin mera skall göra mig skyldig till det svåra
felet att hysa en viss förhoppning — eller ens en oviss — baserad
på liknande grund.
Jag skulle äfven hafva velat säga något, men får uppskjuta
äfven det, om den fältmessiga utbildningen, sedd i dagern af den
ruskiga midsommardagsförströelsen och i dagern af det faktum,
att den militära disciplinen sträckts ut öfver alla lagliga gränser
derhän, att man nödgat manskap att tjenstgöra vid ett enskildt
sällskaps hästopera på Ladugårdsgärdet.
Jag har redan i början af mitt föredrag antydt, att några
andra frågor lämpligen kunde anstå till behandlingen af fjerde
hufvudtiteln och statsutskottets utlåtande om statsrevisorernas
berättelse. Jag torde då äfven få tillfälle att framställa några
spörsmål beträffande portionsersättningen åt underbefälet vid de
värfvade regementena, beträffande militärläkarkursen och beträffande
användningen af de inkomster, som lära upphemtas af ölutskänkningen
på åtskilliga lägerplatser. Och jag tager för gifvet,
att vi vid denna riksdag skola få tillfälle att i grund debattera
befordringsväsendet. Hvad nu gömmes, är icke glömdt.
Då vi stå inför ett regeringsförslag, som afser att använda
ett ofantligt stort öfverskott för helt andra ändamål än de i Hans
Maj:t Konung Oskar den andres namnkunniga diktamen den 12
oktober 1888 angifna, och då regeringen tydligtvis lärer hafva
glömt både Hans Maj:t Konungens stora plan och de vida yngre
urtima löftena allesammans, så synes det åtminstone mig nu icke
vara för tidigt, om Kiksdagen hädanefter skulle vilja något mera
än hittills bekymra sig om användningen, den verkliga användningen
af den med svindlande fart växande militärbudgeten och
om beskaffenheten af de resultat, som med fattigmans tunga skattebidrag
skola vinnas för landets försvar.
Vidare anförde:
Herr Höjer: Herr talman, mina herrar. Det är med mycket
blandade känslor, som jag och mina meningsfränder, de få åter
-
fi:o 3. 22
Lördagen den 25 Januari.
Statsverk!- s^®nc^e frisinnade sparsamhetsvännerna i denna kammare, hafva
propoMionen.^1} kännedom om Kongl. Maj:ts nådiga proposition rörande stats(Forts.
) verkets tillstånd och behof. Af den konservativa och reaktionära
pressen samt af de välsinnade i vårt land har denna proposition
blifvit mottagen med odeladt bifall och ansetts vara det adeqvata
uttrycket för en djup statsmannavishet, ehuru visst en och annan
urpatriot hållit före, att de anslagskraf, som af Kongl. Maj:ts
ministrar blifvit framstälda till Riksdagen, enkanneligen på de
fjerde och femte hufvudtitlarna, hafva varit utmärkta genom en
allt för stor moderation. Vi deremot, som anse, att allt för hastigt
sig “förkofrande budgeter11 ett fattigt land äro en ganska betänklig
sak, yi förhålla oss något kyliga mot regeringens förslag,
som vi anse inspirerade mindre af statsmannens förutseende klokhet
än af en låt-gå-politik, som tager i anspråk för ögonblickets
behof allt hvad man har och låter morgondagen sörja för sig sjelf.
För min egen personliga del har jag, mina herrar, aldrig kunnat
begripa denna besynnerliga finanspolitik, som utan förut bestämda
statsbehof genom en hård lifsmedelsbeskattning söker att
liksom pumpa upp ur de enskildes fickor, för att flytta öfver i
statens, millioner efter millioner, hvilka, om de hade fått vara qvar
i de enskildes händer, kunde hafva gjorts mera fruktbärande, än
staten någonsin kan göra dem. Lika litet förstår jag den finanspolitik,
som funnit sitt uttryck i Kongl. Maj:ts nådiga proposition
och som går ut på att använda icke blott 1894 års statsöfverskott,
utan äfven största delen af riksbankens vinst plus en ganska betydlig
hundraprocentig tilläggsbevillning på forcerade krigsrustningar^
i en tid af djupaste fred, då vi stå i godt förhållande till
alla våra grannar, våra bröder norrmännen inberäknade, i en tid,
då de diplomatiska förvecklingarna, på hvilka herr statsministern
särskildt rigtat sin uppmärksamhet, i sjelfva verket, så synes det
åtminstone mig, vittna om en växande motvilja hos Europas statsmän
att låta internationella tvister afgöras genom svärdet.
För min personliga del är jag, liksom jag förmodar alla Riksdagens
ledamöter, lika villig som skyldig att votera millioner och
många millioner på fjerde och femte hufvudtitlarne. Men jag hade
verkligen drömt om möjligheten, att vi skulle kunna hålla oss
någorlunda inom den ganska vida ramen af 1896 års krigsbudget.
Det synes mig, som om det vore vackert så. Men, mina herrar,
vi äro stadda i en militärisk progress, under hvilken krigsbudgeten
på ett otroligt sätt både absolut och relativt sprungit upp i luften.
Under det att hela budgeten från 84 ‘/o millioner år 1888 ökats
till 100 Vs millioner år 1896, d. v. s. stigit med 19 procent,
så har krigsbudgeten ensam ökats från 271/, millioner år 1888 till
37 millioner år 1896 och således stigit med icke mindre än 341/3
procent. Den första stationen i denna militära progress var, såsom
bekant, 1892 års urtima riksdag, minnesvärd genom det stora
riksköpet å ena sidan och genom de länge sedan glömda urtima
löftena å den andra. Vinsten på denna stora statsaffär tillföll,
såsom vi alla veta, grundskattegifvarne samt rust- och rotehållarne;
och denna vinst kan kapitaliserad bröder emellan anses uppgå till
23 N:o 3.
Lördagen den 25 Januari.
omkring 135 millioner kronor. Bördan, d. v. s. de ökade skatterna Remiss af
och den ökade värnpligten, den råkade att falla till det mesta på sta^r^n
helt annat håll, till det mesta på de fattiga samhällsklasserna, som pr°fForts )
visserligen ingen rätt hade att besluta, men så mycket säkrare
skyldighet att betala. Och den älskade modern Svea, hvilkens bleka
vålnad skaldefantasien frammanade ur Riddarholmskyrkans grafkor,
hvad fick hon? Hon fick ett vederbörligen upplappadt försvar,
som icke var homogent, och som icke alls var betryggande
enligt vittnesbörd af sakkunnige män efter urtimans skit och i
bestämd strid mot uttalanden, som vi litet hvar hört från statsrådsbänken
några veckor förut.
Nu är det meningen, att Riksdagen skall taga det andra stora
språnget i denna militära progress under 1896 års lagtima riksdag.
Vi skola i ett slag öka krigsbudgeten med 10 millioner kronor
och således låta den stiga med 27 procent. Från att förut hafva
utgjort cirka 37 procent af hela budgeten, skall den, är det meningen,
komma upp till cirka 41 procent af hela budgeten, hvarvid
jag ändock icke tagit i beräkning arméns och flottans pensionering
samt värdet af det återstående indelningsverket. Och sedan vi
detta gjort, hafva vi att vänta, att under nästa riksdag krigsbudgeten
skall ytterligare hissas upp med några millioner, huru många
vet jag icke, och derefter hafva vi att betala ut ytterligare 10
millioner och 10 millioner och 10 millioner, till dess att vi slutligen
offrat de af fackministrarne kalkylerade 96 å 100 millionerna
på försvaret till lands och sjös. Hå skola vi efter hvad det nu
säges ändtligen hafva fått “ett fullt betryggande försvar". Dermed
äro vi också fullt värdiga att inträda i raden af Europas
civiliserade stater under en tidsålder af jern, då det icke är kultusbudgetens,
utan försvarsbudgetens belopp, som bestämmer rangordningen
mellan folken.
Det må vara förlåtligt, om Kongl. Maj:ts allra trognaste
opposition icke känner sig ega tillräcklig kraft att följa regeringen
i hennes höga flygt. Vi hafva kommit att tänka på, att det verkligen
finnes samhällsintressen, som äro fullt ut lika. berättigade
siom försvaret och som i denna öfverflödets tid möjligen kunde
hafva rätt att påräkna ett större beaktande, än ministären visat
dem i statsverkspropositionen. Vi draga oss till minnes, att det
kanske vore en klok finansåtgärd att, något litet åtminstone, stärka
statsfinanserna under de feta åren, så att vi icke stå alldeles barskrapade
och länspumpade, när efter naturens ordning de magra
åren komma. Särskildt hafva vi tänkt på, att det kunde vara tid
för Riksdagen att börja med att lösa in det löfte, det mer än
halfva löfte, som gafs i nyssnämnda kongl. diktamen af den 12
oktober 1888, enligt hviikét diktamen de öfverskottsmedel, som
tillflutit statskassan genom lifsmedelstullarne, skulle i främsta
rummet användas “för att bereda stadigvarande förmåner åt de
samhällsklasser, för hvilka lifsmedelsbeskattningen vore mest känbar".
Denna pligt, mina herrar, fylles enligt mitt förmenande «//-<leles icke blott derigenom att, Riksdagen enligt regeringens förslag
afsätter 1,400,000 kronor till ålderdomsförsäkringsfonden. Och till
N:o 3- 24
Lördagen den 25 Januari.
Remiss aj sist bär det förefallit oss mer än märkvärdigt, för att icke säga
.irfmasiHnnen s?r^t\ att under det att regeringen som det tyckes med lätt
(Forts.) sinne och utan att blekna hissar upp krigsbudgeten med 10 millioner,
så söker den, efter hvad man kan tycka, att skjuta undan
i ett allt mer och mer obestämdt fjerran den rösträttsreform, om
hvilken förnuftiga och mycket sansade män förklarat, att den var
en oundviklig och omedelbar följd af de urtima besluten. Jag vet
icke, huruvida det är regeringens mening att låta denna riksdag,
den sista i innevarande period, gå sin kos utan att komma med
något förslag i det ämne, som jag nu antydt. Men det har jag
klart för mig, att om denna riksdag går utan att från regeringens.
sida något dylikt förslag blifvit väckt, så är detta en statsmannavishet
af det slag, som dömer sig sjelf.
Det är för öfrigt ännu ett skäl, hvarför den liberala oppositionen
i Andra Kammaren känner sig föga benägen att gå regeringens
militära anslagsfordringar helt och hållet till mötes.
.Upprigtigt sagdt, vi hafva icke det ringaste eller åtminstone
mycket litet förtroende till den krigsförvaltning, som skulle komma,
att disponera och använda de nittiotal millioner, som vi nu och
vid nästa riksdag samt under följande tid skulle komma att votera.
Man ödslar, synes det oss, med statens medel; staten får icke för
sina penningar den valuta, som den kunde hafva rätt att fördra,
och värre än allt annat är, att man tycker sig spåra privata intressen
såsom löpande in i och medbestämmande vid afgörandet
af statens angelägenheter. Eller, mina herrar, hvad är det för
slags politik eller ekonomi i det förfarande, som låter på statens
bekostnad öppna den svenska flottans hemliga farleder till okulärbesigtning
af våra fiender och till favör för ett privat bolag, hvars
förtjenster om fäderneslandet äro åtminstone mig fullkomligt
obekanta? Hvad är det vidare för system i detta nya system,
som med dryga kostnader svältföder kreatur, statens remonter, på
de svala sommarbetena vid Ottenby för att sedermera på hösten
likasom förslagsvis svältföda menniskor. soldater och värnpligtig^
under instruktiva fälttjenstöfningar i Nerike? Det må nu vara
ett mycket hårdt tal, men jag är för min del böjd att dela den
mening, som i dagarna blifvit Öppet uttalad, att om vi ock bevilja
och fastän vi bevilja tiotal millioner till vårt försvar och om vi
på samma gång låta. krigsförvaltningen till lands och sjös vara
oreformerad och förblifva hvad den nu är, så kunna vi icke undgå,
när farans stund äfven för oss kommer, ett svenskt Sedan.
Herr talman! Jag vet mycket väl, att hvad oppositionen i
denna kammare säger och tycker om Kongl. Maj:ts regerings förslag,
det kommer regeringen mycket litet vid; denna regering har,
anser den, att taga hänsyn uteslutande till den starka, kompakta
majoriteten. Den lefver trygg och säker, stödd på sin Första Kammare
och på. det störa, härliga annexet i den Andra. Men jag
skulle vilja tillåta mig att gifva regeringen ett råd, det nemligen
att i likhet med den romerske triumfatorn ställa bakom sin plats
i de ögonblick, då de vigtiga besluten fattas, en slaf, som tillropar
den de bekanta, varnande orden: “Kom i håg, att du är en dödlig''1.
25 Nio 3.
Lördagen den 25 Januari.
Motgångens timme kan komma, och det skulle Kunna hända, att ^
regeringen lider skeppsbrott midt i hamnen äfven med afseende poa^fmen^
på denna proposition å 114 millioner kronor, iy lör det törsta (Forts.)
är det alldeles visst att från denna slutsumma, 114 millioner, kommer
innan riksdagens slut att dragas ett belopp, noga motsvarande
tilläggsbevillningen, som har en alldeles särskild förmåga att
irritera Första Kammarens offerviliiga patrioter. Och för det andra
är det, om icke säkert, så åtminstone mycket sannolikt, att, vid
tanken på höstens mångahanda äfventyr, hos den lysande kortege
af statsmän, som kallas landtmannapartiet i Andra Kammaren, den
helsosamma skräcken för valmännen kommer att öfverväga lydnaden
för en älskad, vis och faderlig regering.
Herr Ljungman: Den första talarens uppträdande har framkallat
mig för att inlägga en gensaga beträffande hans sätt att i
uppenbar strid med grundlagens bud framdraga ärenden, för hvilkas
behandling ett helt annat sätt är i riksdagsordningen föreskrifvet.
Har han något att anmärka mot det sätt, hvarpå statsrådet
och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet skött sitt vigtiga
embete, så anvisar 57 § i riksdagsordningen den väg, han har att
följa, och har han dervid icke ens rätt att nämna ämnet, än mindre
att ingå i några detaljer.
Hvad nu vidare beträffar angreppen mot embetsmännen och
det sätt, hvarpå de skött sina embeten, så vill jag fästa uppmärksamheten
på att Riksdagen hvarje år väljer revisorer, som hafva
att granska statens förvaltning och inkomma med berättelse rörande
sin granskning. Med anledning af denna berättelse få de,
mot hvilka anmärkning framstälts, afgifva förklaringar, och först
sedan statsutskottet behandlat frågan och yttrat sig, få kamrarne
taga saken i öfvervägande och lätta beslut. Denna väg synes
mig vara den enda rätta.
Det är äfven grundlagens mening, att ingen skall dömas ohörd,
och det finnes en gammal rättsregel, som bjuder, att hvar och en
skall anses oförvitlig, till dess motsatsen blifvit lagligen bevisad.
I det hänseendet finnes icke något undantag för embetsmän. Äfven
de hafva rätt att påräkna skydd af lagen och kunna fordra
att anses oförvitliga, till dess bevis på motsatsen blifvit företedda.
Om konungens åklagare uraktlåta att gorå sin pligt, hvilket
jag för min del betviflar, då har herr Hedin ju den utvägen, att
genom justitieombudsmannen ställa dem under åtal för deras uraktlåtenhet
att, såsom sig bör, sköta sina tjenster; men icke böra
embetsmännen här angripas för saker, som ligga utom vår befogenhet
att nu granska. Det angrepp, som herr Hedin riktat mot
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet i strid
med grundlagens bud, utgjorde enligt min tanke en förolämpning
mot denna kammare, som icke borde lemnas alldeles obesvarad.
Jag hoppas derför att, när regeringens propositioner i olika ämnen
bär föredragas, man måtte hålla sig till ämnet och icke uppsöka
än den ena än den andra anledningen till att i strid med
grundlagens bud angripa vare sig den ena eller andra af stats
-
>'':o 3. 26
Lördagen den 25 Januari.
ftcd^rkl ^d-ets ledamöter för förmenta försummelser i deras embetsut
pr
opositionen.
(Ports.)
Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet friherre
.Rappe: Slutet af den förste talarens anförande visade det mål.
som han med sitt uppträdande egentligen åsyftade, och, ehuru det
naturligen icke är så särdeles angenämt för mig att taga till ordet
gent emot en sådan motståndare, så anser jag mig dock skyldig
kammaren att nu nämna några ord.
Först yttrade sig talaren om remonteringsväsendet och åtskilliga
uti Skåne derom gängse rykten.
Såsom bekant, är remonteringsväsendet så ordnadt, att det för
detsamma finnes en chef och en suppleant för chefen, hvilka hafva
till åliggande att anskaffa de för svenska armén behöfliga hästarna.
— Dessas antal uppgår för närvarande till bortåt 400 årligen. —
Detta _ sitt åliggande kunna de, då tiden för kästanskaffningen, af
naturliga skäl, är begränsad från maj till oktober månad, icke
utföra på annat sätt än genom tilikännagifvanden för allmänheten
dels genom konungens befallningshafvande och dels genom de orr
ters tidningar, der hästuppköp skola ega rum. Hade man större
remonteringspersonal, skulle denna, såsom t. ex. i Frankrike, kunna
begifva sig direkt till hvarje hästuppfödare och hos honom göra
sina uppköp, men till följd af personalens fåtalighet tvingas man
till nämnda tillvägagående, hvilket ju äfven är föreskrifvet i reglementet.
Dessa förhållanden hafva hästuppfödarne sig väl bekanta.
De skicka sina hästar till de orter, hvarest hästuppköp
skola ega ram. Ofta begifva de sig icke sjelfva dit, utan anlita
en kommissionär, hvilken derför erhåller en viss procent och som
på så sätt kan hafva flera tiotal hästar att försälja, hvilket förhållande.
dock icke gör honom till någon hästhandlare. Man kan
emellertid, fastän man helst söker uppköpa hästar direkt, icke undvika
att vända sig till hästhandlare, ty hästuppfödarne, som äro
angelägna om att snarast möjligt erhålla ersättning för hvad de
gifvit ut för hästarnes uppfödande, piäga redan’ tidigt sälja sina
hästar till hästhandlare. Det kan väl för öfrigt icka anses orimligt,
att hästhandlare begära och erhålla någon ersättning dels för
den med handeln förenade risken, dels ock för hästarnes uppfödande
under tiden mellan desammas uppköpande och försäljning.
Detta till förklaring, hvarför det mången gång icke är möjligt
för remonteringspersonaien att vända sig direkt till hästuppfödare,
och hvarför den också i någon mån måste anlita hästhandlare.
Att detta tillvägagångssätt, sådant det blifvit tillämpad^ ledt
därhän, att armén numera har vida bättre hästar än förut, det
torde icke kunna förnekas — hvar och en som ser remonterna,
vet det — och dessutom är det i ekonomiskt afseende förmånligt.
Går man tillbaka t. ex. 10 år i tiden, så visar det sig, att medelpriset
på eu hast då uppgick till 734 kronor, under det att det
nu belöper sig till 677 kronor. Det nuvarande tillvägagångssättet
är således både ekonomiskt och militäriskt fördelaktigare.
Men icke kan det undvikas vid större upphandlingar, särskildt
27 N:o 3.
Lördagen den 25 Januari.
icke när det gäller en sak sådan som kästhandel, att det uppstår Remiss aj
mycket tal ock många rykten. Det kan, som sagdt, icke bjelpas,
men det är ett långt stycke väg ifrån att rykten uppstå, och till (Forts.)
att dessa rykten äro sanna, och framför allt är det fråga om lämpligheten
af att de frambäras här i dag.
Sedermera talades det om disciplinen inom vår armé, och exempel
framdrogos både från 1884 och från i fjol på att det icke
vore väl bestält med densamma. Jag vill icke upptaga dessa särskilda
fall. Men jag hemställer till eder, mina herrar, — det är
säkerligen många bland eder, som hafva söner, som fullgjort sin
värnpligt under de sista åren — jag hemställer till eder uppfattning
om den nuvarande disciplinen, mot den som förut var, om
man icke kan säga, att det är långt ifrån nu, såsom det var förut,
och om icke man kan säga, att i allmänhet taget — det kan
icke bjelpas, att sorgliga undantag inträffa — den militära uppfattningen
hos officerarne och underofficerarne i deras behandling
af de värnpligtige numera är helt annan än fordom. Jag vädjar
till eder, mina herrar.
Sedan talades det om befordringarne inom intendenturcorpsen,
och det nämndes, att man vid en befordran hoppat öfver en hel
rad, och detta skulle naturligtvis bevisa, att man icke handlat
rättvist vid tillsättandet af den ifrågavarande platsen. Det kan
ju låta bra sådant också. Men går man till saken och ser till,
huru förhållandena i detta fäll verkligen gestaltade sig,, kanske
man får en annan uppfattning. Om eif dem, som blifvit förbigångna,
ehuru dugliga, ingen ville flytta ifrån hufvudstaden t. ex.,
då det gälde en plats i landsorten, så måtte väl deri ligga ett
giltigt skäl att icke befordra dessa. Så snart man fann en duglig
och lämplig person, som ville begifva sig till platsen, var det
denna person som fick den. Om detta är förhållandet, tror jag
den anmärkningen är likadan, som öfriga anmärkningar, hvilka
utslungats här i dag.
Vidare talades om en namngifven person, en intendent, som
skulle varit gynnad på det sätt, att han, ehuru anstäld på gammal
stat, blifvit kommenderad på ny stat, hvarigenom honom tillskyndats
fördel. Med afseende på detta förhållande vill jag först säga
det, att staten har icke genom nu berörda anordning tillskyndats
någon förlust- Förhållandet är nemligen helt enkelt det, att ifrågavarande
person först kommenderades eller rättare ombads — tv
på den tiden kunde man icke kommendera — att mottaga en tjenst
vid arméförvaltningen. Sedan antogs den förbättrade härordningen
och han skulle då återvända till sin gamla plats. Han ville icke
ingå på den nya staten, derför att de nya lönerna voro så pass
mycket sämre än de gamla, att han ansåg sig icke böra genast
riskera detta. Nu var det en duglig och skicklig karl, och man
ansåg derför, att, så snart det gälde en befordran, han borde
komma ifråga, och då man nu förutsåg, att snart en befordran
skulle ega rum för honom, skulle det vara för honom en alltför
kostsam affär att först flytta till Södra Sverige, och sedermera
snart derefter vända tillbaka igen. Man ansåg sig då särskildt
N:o 3. 28
Lördagen den 25 Januari.
Remiss af
statsverkspropositionen
(Forts.)
under öfvergångstiden, då icke många hade öfvergått till nya staten,
just på grund af dess mindre förmånliga löneförhållanden —
'' väl kunna kommendera honom till platsen bär uppe, men så snart
det ögonblick inträffade, att alla platser, som kunde komma ifråga
till befordran, blifvit tillsatta, och då det visat sig, att denne
också var en ibland dem, som icke ville flytta ifrån hufvudstaden
upphörde ögonblickligen den der kommenderingen, och han gick
in på den nya staten.
Slutligen, och detta skulle val vara det förnämsta, gjordes ett
stort anlopp mot det sätt, på hvilket intendenturtjenstemän skulle
användts för att direkt ombesörja uppköp, i stället för att deras
uppgift skulle vara den att öfvervaka desamma. Chefen för landtförsvarsdepartementet
har att tillse, att de anslag, som af Riksdagen
beviljas, så snart som möjligt användas för sitt ändamål.
1 gamla tider, då ännu icke mobiliseringsförhållandena voro
sa genomarbetade som nu, gick man vid anskaffning af persedlar
till väga på det sättet, att man anskaffade för vissa tusental man,
och enär man var osäker, huru armén skulle komma att se ut på
krigsfot, hände ofta att persedelanskaffningen vid regementena inskränktes
öfver höfvan och i stället stora så kallade munderingskassor
bildades. Af gammal vana bibehölls detta system temligen
länge, men i den mån man blef fullt på det klara med hvad
som borde anskaffas, och då krigsstyrelsen genom jemförelser med
behofven och bristerna såg, hvad so^m nödvändigtvis borde göras,
blef det af nöden, att alla sådana kassor ofördröjligen försvunno,
i det de användes för de ändamål, för hvilka medlen blifvit beviljade.
Anvisningar, som i detta syfte utgingo från chefen för
landtförsvarsdepartementet, kunde gifvetvis, om några sådana utgingo,
icke betraktas annat än såsom hans oafvisiiga pligt. Hvad
åter angår sättet, på hvilket medlen användas, tillkommer det de
underordnade förvaltande myndigheterna att, med ledning af gällande
lagar och författningar, förfära på sätt af dessa bestämmes,
och endast i den händelse, att chefen för landtförsvarsdepartementet,
derest någon oregelbundenhet i detta afseende kommit till
hans kunskap, skulle försummat beifra detta, torde han kunna
tagas för hufvudet derför. Nu hafva i detta års mötesrapporter —
de komma på hösten, sedan föreligger riksdagsarbetet, och de bruka
icke föredragas, förrän vid denna tid eller något senare — förekommit
anmärkningar af den beskaffenhet jag här hört. Följden
har också varit, att från landtförsvarsdepartementet utgått en anmodan
till arméförvaltningen, att den skulle inkomma med förklaring
med afseende på berörda tillvägagångssätt. Intill dess denna
förklaring inkommit, torde det icke vara lämpligt, att härifrån
någonting yttras om saken.
Jag kan icke sluta, utan att, med anknytning till hvad den
siste talaren nämnde, också säga några ord. Här har utaf den
talare, _ som först begärde ordet, användts uttryck mot den svenska
officerscorpsen, som skulle varit i högsta grad förnärmande för
densamma, om denna corps skulle, sådan som herr Hedin numera är,
kunna af honom förnärmas.
29 >'':o 3.
Lördagen den 25 Januari.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet herr statsrådet Christer- Remiss af
son: Herr talman, mine herrar! Äfven mot mig har fram stälts ,pf0f^ionen
en anmärkning—af herr Höjer, rörande den s. k. hemliga farleden1 ^orts.)
vid Gillinge. Jag är lyckligare än min granne till höger, så till
vida, som den skedde i en form, som gör den lättare och behagligare
att besvara. Jag begagnar mig af detta tillfälle, som kanske
sedermera under riksdagen icke erbjudes, att inför kammaren i
korthet redogöra för förloppet vid denna mycket omtalade
Gillingeledens utprickning, som varit föremål för utläggningar af
allehanda slag och för insinuationer, den ena mer ogrundad än den
andra. Jag skall, eftersom här lästs så mycket ur tidningar i dag,
bedja, äfven jag, att ur en tidning få anföra såsom bevis för hvad
jag nyss yttrade några få rader. Det heter der:
“Denna i så många hänseenden bedrötliga affär, hvarvid vår sjöminister
bundit sitt personliga ansvar, hvarom han visserligen kan
vänta att blifva påmind af nästa års riksdag, är så omständligt
omdebatterad, att detaljerna böra vara allmänt kända, d. v. _s. de
detaljer, som kunna behandlas offentligt. De hemliga detaljerna,
de man icke får annat än hviskande beröra, men hvilkas häfkraft
kan anses hafva kulminerat i regeringens utomordentliga och flinka
beredvillighet att gå Saltsjöbadsintresset till mötes, äro i visst
hänseende kanske intressantare, men, som sagdt, de äro icke egnade
för offentlighetens fulla ljus — ännu.''1
För sakens och min egen skull hade det varit långt behagligare,
om dessa förmodanden icke blifvit framhviskade, utan högt
uttalade, så att man kunnat få veta, hvad deras rätta innebörd är.
Hvad nu beträffar det mystiska, som skall finnas i denna sak, så
kan jag icke finna någonting annat mystiskt, än hvad afsigten varit
med dessa artiklar, dessa uttalanden i tidningarna. Men för
att återgå till sjelfva saken, så skall jag i korthet omnämna, huruledes
denna utprickning af Gfillingeleden kom till.
Den 12 oktober inkom till kongl. sjöförsvarsdepartementet en
skrifvelse från kongl. lotsstyrelsen. Den skrifvelsen innehöll en
ansökan, stöld till lotsstyrelsen från finska ångbåtsbolaget, deruti
på grund af den sedan många år vunna erfarenheten om att vid
vissa tillfällen under vintern mycket svår packis förhindrade det
mellan Sverige och Finland gående postångfärtyget Express att
komma fram till och inlöpa vid Sandhamn, bolaget anhöll, att det
skulle utprickas en farled, belägen längre söderut, genom hvilken
det vid svårare isgång skulle vara lättare att komma fram. Der
brukar nemligen till följd af kustens rigtning drifis mindre ofta
förekomma och packis mera sällan än utanför Sandhamn, och man
kunde derför troligen bereda Express möjlighet att vid svåra tillfällen
komma in i Stockholms skärgård genom denna led.
1 nämnda skrifvelse omförmälde det finska ångbåtsbolaget
äfven, att det träffat aftal med Saltsjöbadsbolaget att lägga till vid
Saltsjöbaden. Jag behöfver icke för kammaren nämna, att vid
detta måls handläggning och beredning icke något enskildt bolag
vare sig finskt eller svenskt blifvit omtaladt eller af mig påtänkt.
Med afseende fäst å det påpekade förhållandet med packisen, och
>:o 3. 30
Lördagen den 25 Januari.
Remiss af när man vidare vet, hvilka verkliga faror det finska ångfartyget
v^opositioneu varit utsatt för> huruledes det drifvit omkring i isen en gång nära
(Forts.) ’ ''två dygn som en viljelös träbit, som flyter på vattnet, och lätt
kunnat omkomma, om det råkat dragas öfver ett grund; när man
dessutom tänker på hvilka äfventyr ett par gånger Gotlandsbåtarne
haft under sina försök att komma in vid Sandhamn, så
var det naturligt, att man för en så pass ringa utgift, som detta
var, ville åt de ofvannämnda vinterfartygen bereda möjlighet att
vid svårare isgång kunna med mindre risk komma in i skärgården,
der man kunde vara trygg och lugn för olycka.
Detta och ingenting annat var anledningen till att jag tillstyrkte
Kong!. Maj:t att medgifva ledens utprickning. Sedermera
har _ det blifvit tal om den här så kallade ledens hemlighet.
(Jillingeledens utprickning kan ses från två sidor: det ena är den
ekonomiska, och den andra är den, som gjorts gällande af herr
Höjer, nemligen rörande hemligheten. Hvad den ekonomiska sidan
beträffar, får jag upplysa kammaren, att i den skrifvelse, derlotsstyrelsen
öfversände finska ångbåtsbolagets anhållan, styrelsen
hade bifogat två kostnadsberäkningar: den ena, för en provisorisk
belysning af farvattnet in till Jungfrufjärden under nu pågående
vintermånader, uppgick till omkring 13,000 kronor; den andra öfver
en permanent utprickning med belysning af samma farvatten; den
senare uppgick till 54,000 kronor, plus 2,800 kronor på hvarje år
för personal och belysning.
Då jag för min del, i motsats mot hvad lotsstyrelsen synes
hålla före, icke anser, att den nu omtalade Gillingeleden bör öppnas
till allmän farled, emedan det allmänna sjöfartsintresset icke
skulle deraf för närvarande hafva något behof, har jag, jemväl
med fästadt afseende på den stora utgiften, icke velat dertill tillstyrka
bifall, utan endast förorda den provisoriska anordningen
med utprickning för dessa månader, för att derigenom göra det
lättare för ett från sjön kommande fartyg att vid kritiska tillfällen
söka sig in i skärgården.
Derjemte vill jag nämna, att, då ju den hufvndsakliga fyrmaterielen,
som blifvit utförd till platsen och der uppsatt — belysningen
och utprickningen äro nu färdiga — kan och kommer
att återflyttas derifrån, samt sedermera är fullt användbar, den egentliga
kostnaden för utprickning och belysning för innevarande vinter
uppgår till 9,070 kronor, då värdet af sagda materiel fråndrages
det utgifna beloppet.
Af den sistnämnda summan har den största delen åtgått att
betala arbetare i Stockholm, som användts för detta ändamål, samt
för aftalad tillsyn under vintern.
Då tal om den utomordentliga beredvillighet, som regeringen
i detta fall skulle hafva visat, vill jag påpeka, att skulle man
göra något, skulle det göras genast; jag ansåg mig på förut anförda
skäl böra tillstyrka ledens utprickning, men då ärendet först
den 15 november inkom från de embetsverk, som hade att behandla
frågan, kommerskollegium och, för föreskrifter rörande
tullbehandling af medfördt resgods i last, tullstyrelsen, hade man
Lördagen den 25 Januari.
31 >'':o 3.
redan hunnit så långt fram på året, att det icke var skäl att draga Remiss af
ut på tiden. I december månad är ju större delen af skärgården statsv^}s
vanligen isbelagd. Först den 19 december voro de behöfliga an- )*"''
ordningarna verkstälda, och det inse herrarne, att mot jultiden
är det icke så lätt att komma ut i det yttersta skärgårdsbandet
för att vidtaga sådana arbeten, som här voro i fråga. Det var
således ingen tid att förlora.
För att återkomma till den sida af saken, som herr Höjer
egentligen framhöll, nemligen frågan om hemligheten, vill jag
säga, att denna hemlighet strängt taget redan var röjd, innan
Kongl. Haj:t fick detta mål om händer, ty uti eu bilaga, som var
bifogad lotsstyrelsens skrifvelse, hette det, att denna led ansågs
med fördel kunna användas, då kronans fartyg hade begagnat den
såsom en hemlig farled under flera år. Det hade varit bäst, om
detta ej blifvit nämndt. Enligt min åsigt ligger ju egentligen
hemligheten deri, att man icke vet, hvar farleden är, men om en
fiende vet, att emellan de och de skären löper en hemlig farled,
är det för honom en god fingervisning. Nu veta endast flottans
officerare, hvar öfriga hemliga farleder i skärgården gå fram.
Hvad herr Höjer menar med, att denna farled numera vore
till okulär besigtning tillgänglig för våra fiender, kan jag icke
inse, ty vi hafva ju icke nu några fiender. Men iag hemställer,huruvida
icke de af herrarne, som farit på sjön och angjort land under
vintertiden, dervid haft tillfälle att öfvertyga sig om svårigheten
eller omöjligheten, till och med för en erfaren sjöman, — då
han icke ser annat än snö på landen, kala skär och klipportäckta af
snö och is, och som på afstånd synas flyta tillsammans — att
under en eller annan resa taga sådana märken, att han vid ett
annat tillfälle kan gå samma väg omigen, när utsatta märken ej
finnas qvar. Må man komma ihåg, att denna led öppnats uteslutande
för att användas i nödfall, då man icke kan gå den andra
vägen. Hvad som talats om att man härmed har öppnat raka
vägen in genom skärgården, att Stockholms försvar vore hotadt
och att fienden kan lättare än förut gå ända in till Saltsjöbaden,
torde alltså förtjena föga afseende.
Såsom ytterligare stöd för uppgiften, att denna led endast i
nödfall skall komma till användning, vill jag framhålla den omständigheten,
att det blir omkring 16 engelska mil längre att från
Hangö gå genom Gillingeleden till Saltsjöbaden än genom den
gamla farleden vid Sandhamn, och hvem går vintertiden en väg,
som är så betydligt längre, i annat fall än då det är nödvändigt?
I regel går denna ångbåt, Express, alltid in vid Sandhamn, men
då han icke kan det, har man gifvit honom denna möjlighet att
söka sig in genom Gillingeleden.
Som jag nämnde, var kostnaden derför icke så stor, Äfven
om man tänker sig, att det kan finnas fiender med på Express,
får man dock jemväl taga hänsyn dertill, att ångbåten icke kommer
att gå den ifrågavarande vägen mer än just vid de få tillfällen,
då Sandhamn är blockeradt af packis, och det inträffar
icke ofta.
N:o 8. 32
Lördagen den 25 Januari.
Remiss of
statsverkspropositionen.
vF orts.)
Slutligen vill jag tillägga, att så snart isförhållandena det
tillåta, alla nu utsatta märken, prickar och fyrar, som stå på
skären, skola tagas bort, och detta kan, efter hvad chefen för
lotsstyrelsen upplyst mig om, ske på en dag. Då nu detta skall
ske första dag, som isen är borta, så vågar jag påstå, att på det
hela taget den del af Grillingeleden, som berör den s. k. hemliga
leden, är och förblir lika hemlig som den förut varit, om man
nemligen bortser derifrån, att det nu, för vissa personer är kändt,
att en hemlig farled der går fram.
Jag tror icke, att jag nu glömt att lemna någon upplysning,
som kan vara behöflig för att kammaren må kunna inse den rätta
innebörden af denna så mycket omtalade och med så mycket
buller utbasunerade utprickning af den s. k. Gillingeleden.
Herr Elowson: Af den till Riksdagen öfverlemnade kongl.
propositionen angående statsverkets tillstånd och behof kan er.
vigtig lärdom inhemtas beträffande de unionella förhållandena. Ifrågavarande
lärdom har afseende på den stora framgång, som
kan vinnas genom ömsesidigt tillmötesgående.
Uti statsverkspropositionerna för några föregående år finner
man, hurusom delvis rätt skärpa meningsutbyten egt rum angående
formen för tillsättandet af en del embets- och tjensteman, som
höra till kongl. utrikesdepartementet. Vid bestämmandet af utgifterna
för vården om de diplomatiska angelägenheterna och för
konsulatväsendet hafva nemligen från norsk sida framstälts anspråk
derom, att vissa befattningar inom minister- och konsulstaterna
skulle tills vidare uppehållas på förordnande. Från svensk sida
har man icke velat fästa afseende vid dessa anspråk. Riksdagsprotokollen
utvisa äfvenledes, hurusom man inom riksdagskretsar
velat och vetat af denna i sig sjelf anspråkslösa fråga göra ett
stort nummer. Ja, måhända har den till och med haft inflytande
på ministrars öden.
Den b^dsamma frågan om vilkor vid beviljandet af anslag
för diplomatiska beskickningar och för konsulsposter har i årets
statsverksproposition funnit en enkel lösning. Nämnda lösning
förer i följd af sin enkelhet tanken tillbaka till den berömda frågan
om Columbi ägg. Uti statsverkspropositionen föreslås nemligen,
att innehafvare af diplomatiska och konsulära befattningar
må kunna definitivt utnämnas, men med skyldighet för dem att
underkasta sig möjligen blifvande förändringar i deras tjensteåligganden.
Så enkelt gestaltade sig lösningen af denna fråga, då den
förlorade sin egenskap af upphetsningsmedel.
Jag vill uttala den lifliga förhoppningen, att alla andra unionella
frågor måtte lösas på ett lika naturligt sätt som den i statsverkspropositionen
berörda frågan om formen för tillsättning af
diplomater och konsuler, och med uttalande af denna förhoppning
anhåller jag, herr talman, om remiss af den kongl. propositionen
till statsutskottet.
Lördagen den 25 Januari.
33 N:o 3.
Herr Hedin: Jag hör, att jag har gjort mig skyldig till en miss- Remiss af
sårning. Jag lär verkligen hafva sagt 1884 i stället för 1894, statsverk*
hvilket var årtalet för den i Kristianstad passerade ruskiga händelse,
som jag omförmälde.
Hvad beträffar det som anförts, det som jollrats, rättare sagdt,
om än med ondska af en ledamot på bohuslänsbänken, kan det
naturligtvis icke falla mig in att med något vidare ord, än hvad
jag redan sagt, beröra detsamma.
Hvad åter angår det, som yttrats af chefen för landtförsvarsdepartementet,
ber jag att få erinra om några hufvudpunkter, för
det första den, att jag har med officielt meddelade utdrag ur arméförvaltningens
handlingar från förlidet år ådagalagt, att den uppgift,
för hvilken herr chefen för landtförsvarsdepartementet den 8
maj förlidet år här iklädde sig personlig borgen, att nemligen en
undersökning, verkstäld af generalintendenten, hade utvisat, att
intendenturtjenstemän alldeles icke i något fall inom hela Sveriges
rike tillåtits att ha någon annan befattning med kronoleveranser
än för tillsyns och kontrolls skull — att denna uppgift, som generalintendenten
lemnat och krigsministern här uppläst, är lögnaktig,
eftersom dylikt upplåtande af leveranser hade egt rum, enligt hvad
handlingarne utvisa, under, före och efter den tid, då sjelfva den
s. k. undersökningen verkstäldes. — Hvad har nu herr krigsministern
svarat på detta? Han har icke haft ett ord i sak att svara
härpå. Om af hans.oklara ord skall framgå, att det ärmeningen
att begära af detta intendentsdepartement en ny undersökning,
d. v. s. en undersökning, huruvida det sjelft talat sanning eller
icke förlidet år, så får jag säga, att jag icke vet, hvad denna undersökning
skall tjena till. Undersökning är gjord, den finnes i
de handlingar, som jag här ställer till samtlige kammarledamöters
förfogande och som utgöras af officiella afskrifter ur arméförvaltningens
intendentsdepartements kontraktsbok för förlidet år.
Hvad menar då herr krigsministern med hvad han här stått
upp och sagt om detta? "Vill han förneka, att uppgifterna i dessa
officiella handlingar äro sanningsenliga? Vill han påstå, att den
tjensteman, som på min begäran meddelat dessa utdrag ur kontraktsboken,
att han till äfventyra har förfalskat dem? Det har
han icke gjort, ty jag hade noga genomläst handlingarna, innan
jag begärde afskrift deraf. Eller hvad menar han? Hvarför erkänner
han icke hvad som är sanning? Hvad är syftet med hans
uppträdande? Han skulle säga något, men har icke något i sak
att säga. Han har icke någon möjlighet att vederlägga ett enda
ord af hvad jag har sagt.
Han sade, att jag talat om att det icke vore rättvist, att en
person befordrades med öfverhoppande af 16 kamrater, d. v. s.
halfva antalet af första löneklassen. Jag har icke sagt något om
rättvisan eller orättvisan af detta förfarande. Jag har omförmält
faktum. Jag är viss om, att jag mycket väl vet hvad jag har
sagt. Jag skall ock tala om — hvad jag mycket väl vet — hvarför
denna befordran skedde. Jag känner det fullständigt; men
det har herr chefen för landtförsvarsdepartementet icke talat om.
Andra Kammarens Vrot. 1896. N:o ■}. 3
?i:o 3. 34
Lördagen den 25 Januari.
Remiss af
statscerksInopositionen.
(Forts.)
Det var för att med denna befordran lösa eu fråga, på hvilken
jag för några år sedan fäste uppmärksamheten, och hvarom herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet då enskildt
till mig förklarade, att han icke förstått hvad jag menade. Jag
hade påpekat, att två befattningar, hvilkas indragning var beslutad,
ändock blifvit å nyo tillsatta. — Sedermera upptogs denna
min anmärkning af en motionär vid förra riksdagen, och sålunda föranleddes
ett uttalande från statsutskottet — dock, så vidt jag nu
erinrar mig, icke någon Riksdagens hemställan till Kongl. Maj:t. Det
är för att lösa denna fråga, som befordringen skett. Huruvida
den är rättvis eller ej, har jag icke talat om; jag har blott redogjort
för det faktiska förhållandet.
Herr krigsministern sade äfven, att jag yttrat mig om en
namngifven intendent, ehuru jag icke nämnt ett enda namn. Han
ville påstå, att jag hade orätt, oaktadt jag vet, att han för andra
erkänt, att anmärkningen är rigtig, sådan den af mig framstälts
i en tidning för några veckor sedan. Den gäller nemligen det förhållandet,
att man placerat såsom tillförordnad intendent vid 2
regementen en person, som är anstäld på ordinarie stat med ålderstillägg
för att bereda honom vid det ena regementet dagaflöning
och inqvarteringsersättning och vid det andra ytterligare inqvarteringsersättning.
Jag vet så mycket hellre, att det icke i någon
krets finnes något det ringaste tvifvel om, att detta förfarande är
stridande mot lag och ordning, som jag är viss på att icke behöfva
riskera någon vederläggning, då jag säger, att krigsministern
under hand vidtagit åtgärder för att förmå den ifrågavarande
mannen att draga sig tillbaka. Hvad som kan hafva skett
i går eller i dag vet jag icke; att det icke skett för några dagar
sedan, vet jag, men jag vet, att han finnes i statskalendern för i
år upptagen som tjenstgörande vid två artilleriregementen.
Jag skall säga ännu en sak. Om herr krigsministern föreställer
sig ett enda ögonblick, att han genom högfärdiga fasoner
mot mig — jag säger högfärdiga fasoner, jag upprepar uttrycket
och står för det — och genom att origtigt återgifva innehållet af
hvad jag sagt, skall undandraga sig skyldigheten att söka i sak
bemöta här framstälda anmärkningar, hoppas jag, att denna
Riksdag skall gifva tillräcklig anledning att öfvertyga sig om,
att den kalkylen är felaktig; och särskildt ber jag att få erinra
om, att kammarens ledamöter, som äro samlade i ett mycket stort
antal, kunna intyga, att hvad jag nu anmärkt mot hans yttrande
är sant och rigtigt. Jag har nemligen icke fält något förolämpande
uttryck mot den svenska officerscorpsen; det vet kammaren,
att jag icke gjort, och herr krigsministern vet det äfven alldeles
bestämdt. Men jag har om personer, som betett sig så som hjeltarne
i Kristianstad och löjtnanten, som misshandlade rekryterne
i Landskrona, tillåtit mig uttrycket officersslynglar, och jag försäkrar,
att jag kommer att, vare sig med eller utan herr kiugsministerns
tillstånd, när som helst och hvar som helst och till hvem
som helst om sådant folk begagna sådant uttryck.
35 K to 8.
Lördagen den 25 Januari.
Herr Odhner: Yi hafva i dag hört stränga ord och omdömen Remis* tf
fällas dels med anledning af de stora militäranslag, som förekomma
på fjerde och femte hufvudtitlarne, dels också med hänsyn till (ports.)
vissa förmenta missbruk och missförhållanden inom armén och
arméförvaltningen, som blifvit nu framdragna tydligen i akt och
mening att derigenom diskreditera krigsstyrelsen, den styrelse, som
skall mottaga och använda de stora militäranslagen.
Hvad angår de mycket omtalade missförhållandena, så är det
alltför möjligt, att sådana delvis existera — det lemnar jag för
öfrigt alldeles derhän — men i allt fall anser jag i likhet med en
föregående talare, att remissdebatten icke är rätta tillfället, då
sådana saker böra komma under Riksdagens diskussion, utan böra
de i föreskrifven ordning först behandlas af andra myndigheter
såsom statsrevisorerna och konstitutionsutskottet, hvarjemte de
genom justitieombudsmannen kunna bringas under domstolarnes
behandling. Det är, mine herrar, på den vägen, som sanningen
framkommer partifritt och lidelsefritt, och känner jag Andra^Kammaren
rätt, lär den icke vilja döma någon, allra minst en Konungens
rådgifvare, innan den hört fullt ojäfviga vittnesbörd. Såsom
sakerna gestalta sig i detta ögonblick, torde somliga känna sig
tillfredsstälda af hvad herr krigsministern redan anfört, andra
åter torde icke vara det till fullo, och de torde då inskränka sig
till att säga detsamma som de romerske domarne yttrade i tvistiga
fall: “non liquet:“ d. v. s. saken är icke klar och utredd.
Den blir nog klar och utredd i sinom tid. Låtom oss derför intill
dess inhibera vårt omdöme och fortfarande skänka vårt fulla
förtroende åt herr krigsministern, som i så många afseenden gjort
sig väl förtjent af fäderneslandet. Och låtom oss framför allt
frånsåga oss all andel i de dels hårda och bittra, dels hånfulla
yttranden, som under debatten i dag blifvit fälda och som föga
anstå den sansade och hofsamma Andra Kammaren.
Jag skulle ock vilja säga några ord med afseende på de stora
militäranslagen. Det är en mindre glädjande tafla, som herr krigsministern
och hans närmaste kollega framlagt för Riksdagen öfver
de stora bristerna i krigsmaterielen till lands och sjös och i de för oss
vigtigaste befästningarnes tillstånd. Emellertid kan man icke säga
annat, än att båda dessa herrar statsråd och deras företrädare vid
mångfaldiga tillfällen för kammaren framhållit dessa brister och behof,
och om det också möjligen nu är första gången, som de framstälts
i hela sin vidd, så torde detta bero derpå, att flera befästningsfrågor
först på den senaste tiden blifvit fullt utredda. Det är
obestridligen mycket stora summor, det gäller, summor, som torde
verka afskräckande på mången. Men det förhåller sig ju så, att
det, som vid första anblicken verkar afskräckande, förlorar en del
af sin skräck, då man ser faran lugnt i ögonen och med god vilja
gör hvad man kan för att afvärja densamma. Hvad som begäres
för de närmaste åren är dock icke mera än som kan fyllas med
de betydliga öfverskott, som uppkommit de senaste åren. Beträffande
dessa öfverskott kunna ju meningarne vara delade angående
det sätt, hvarpå vissa delar deraf uppkommit — jag syftar
NtO 3. 36
Lördagen den 25 Januari.
Remiss aj naturligtvis bär på tull förhöjningarna — men det är ett faktum, att
statsverks- pluraliteten inom .Riksdagen velat så hafva det, och da nu medlen fin7P:^nas,
vet jag icke något bättre och ädlare sätt att använda dessa öfverskott
än till de oundgängligaste antalterna för vårt försvar.
Man får visserligen icke glömma de mångfaldiga nya kulturändamål,
som ständigt framträda i hvarje civiliseradt samhälle.
Sådana hafva också blifvit i vidsträckt man af regeringen tillgodosedda
i statsverkspropositionen. Jag erinrar i sådant hänseende
om anslaget till högre skolor för qvinlig ungdom, till arbetareförsäkringen,
till utvidning af jernvägstrafiken o. s. v. Ej
heller bör man glömma den nedsättning i beskattningen, som genom
dessa öfverskott i statskassan borde kunna möjliggöras. Hvad
som emellertid hindrat regeringen från att föreslå nedsättning i
tilläggsbevillningen, känna vi alla, och det är ju ett skäl, som är
fullt giltigt. För min del skulle jag likväl önskat, att man begagnat
sig af tillfället till att ytterligare lindra afgifterna för de
små inkomsttagarne och de små fastigbetsegarne. Hvad som dock
måste nämnas i första och sista rummet, det är hvad som oundgängligen
kräfves till landets försvar, hvad som kan möjliggöra
och betrygga landets fortvaro såsom ett fritt och sjelfständigt
samhälle. Ty utan detta är ju allt annat snart sagdt värdelöst. Att
det nu kan komma att gälla detta, ingenting mer eller mindre,
att, om det får fortgå såsom hittills, detta lätt nog kan leda till
hvad en föregående talare kallade ett svenskt Sedan, derom kan
man få en föreställning af vissa yttranden i herrar krigs- och sjöministrarnas
anföranden till statsrådsprotokollet den 2 dennes.
Jag ber att få uppläsa endast ett par satser deraf. På sidan 23
heter det: “att Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning för
närvarande vore och, om icke större anslag än de senare årens
beviljades för dess bestyckning, ännu i årtionden — mina herrar,
i årtionden — skulle förblifva ur stånd att med hopp om lycklig
utgång möta ett dylikt företag, som dock kunde så lätt och så
snabbt sättas i verket, till och med före eller utan en krigsförklaring.
“ Och vidare på sidan 36: Utan en snar och betydlig
ökning af densamma — flottans materiel — är det ej möjligt att
komma ur den farliga belägenhet, hvaruti vårt land med afseende
på sjöförsvaret befinner sig. Med den alltför ringa materiel, som
för närvarande står sjöförsvaret till buds, kan flottan i fall af
behof ej lemna någon hjelp af betydenhet vid försvaret af våra
kuster eller i afsevärd män understödja härens operationer."
Ja, mina herrar, detta är ju allvarliga ord, som väl böra behjertas
och som icke kunna afvisas, så mycket mindre som ju
deras rigtighet kan konstateras af snart sagdt hvem som helst.
Jag är för min del förvissad om, att statsutskottet skall veta att
fullt uppskatta vigten och betydelsen af dessa ord och af hvad
som för öfrigt förekommer på dessa hufvudtitlar; och jag vill för
min del med förtroende öfverlemna saken åt dess behandling.
Herrar Höglund, Sivartling, Eklund från Norrköping, Alsterlund
och Boethius förklarade sig instämma med herr Odhner.
37 N:o 3.
Lördagen den. 25 Januari.
Herr Hedin: För den händelse, att herr riksarkivarien till
klassen af allvarliga ord räknar icke blott det, han nyss läste
npp ur statsverkspropositionen, utan äfven de ord, med hviska han (Forts.)
hörjade sitt anförande, får jag förklara, att jag i det afseende!
icke kan dela hans mening. Ty när han tilltror sig att pa sätt,
som skett, undervisa mig om mina konstitutionella rättigheter och
skyldigheter, betraktar jag det som en oförsynthet och på samma
o-ång en löjlighet — dock hufvudsakligen det senare.
"Men jag hade egentligen för afsigt att säga något annat. Jag
ville nemligen påminna om hvilken glädje herr riksarkivarien bör
bereda guvernören i en afrikansk provins hm j^g v. . ®kga
landshöfdingen i ett småländskt län, den nuvarande krigsministerns
närmaste företrädare. Honom hände det också en. gång bär i
kammaren, att han stod upp och säde: jag skulle vilja fråga den
talaren -— han svftade da på nu framlidne, saknade Sven xsilsson
i Efveröd — hvad dessa penningar — dessa penningar, som samlas
in ur de fattiges fickor — rätteligen böra användas till, om icke
till militära ändamål; hvarpå jag svarade honom med en erinran
om Hans Majestät Konung Oscar II:s diktamen eller yttrande
till statsrådsprotokollet den 12 oktober 1888. Jag ser nu,_ att den
mannen fått en rival — nej, hvad skola vi kalla honom? jag hade
så när sagt en hjertans kär — en som, liksom han, icke heller
vet någon bättre användning för de medel, som tagits in på
fläsktullar.
Herr Odhner: Jag vill blott säga, att hvad herr Hedin nu
yttrat utgör ett nytt bevis för rigtigheten af mitt nyss fälda uttalande,
att det är angeläget för kammaren att frånsåga sig all
andel i ett sådant sätt att uppträda, som denne talare tillåtit
sig i dag så väl som vid flere föregående tillfällen.
Herr vice talmannen Ös ther g: Den talare, som i dag först hade
ordet, ingick i en mängd anmärkningar mot krigsstyrelsen. Han
uttalade sig dervid i den rigtningen, att en militarism på senare
tider utvecklat sig långt mera än under föregående tider, och han
gjorde dervid anfall mot chefen för kongb landtförsvarsdepartementet,
hvilka i mina ögon voro långt ifrån öfverensstämmande
med grannlagenhet. Dessutom vidrörde han äfven åtskilliga befordringsfrågor.
Jag hyser liksom ett par föregående talare den
uppfattningen, att det icke vant lämpligt att beröra dessa saker
vid detta tillfälle och på det sätt, som han här har gjort. Jag
vill derför för min del uttala mitt beklagande öfver det sätt,
hvarpå han fört diskussionen, men vill dertill lägga, att det anfall
han gjort och de uttryck han använde i sin replik mot herr Odhner
icke kunna annat än rubriceras såsom förolämpande uttryck,
hvilka enligt riksdagsordningen icke äro tillåtna.
Deri bild, herr Hedin sökt framkalla, var afse dd att kasta en
skugga öfver det sätt, hvarpå krigsstyrelsen skött sina åligganden.
Jag vill gent emot denna bild säga det, att, såvidt jag. förstår,
krigsstyrelsen har med pligttrohet och. träget arbete val fullgjort sina
åligganden. Det är naturligt och rigtigt, att anmärkningar fram
-
Nso 3. 38
Lördagen den 25 Januari.
Remiss af ställas, då man anser att mindre välbetänkta åtgärder från rege»tffonen
r*n&ens sida eSt rum, och lika naturligt och rigtigt är det, att
(Forte!)"'' erinringar göras i afseende på de förslag Kongl. Maj:t framlägger
till Riksdagens pröfning. Det är särskildt i denna kammare icke
annat än i sin ordning att sådant sker, när det göres på ett hofsamt
och lämpligt sätt. Men om anmärkningarne tydligen mera
ske för att klandra än för att söka åstadkomma något gagn för
landet, tror jag icke, att denna kammare är benägen att instämma
i desamma. Jag är för min del öfvertygad, att, om här vid behandlingen
af Kongl. Maj:ts proposition något annat yrkande än
på remiss kunde göras, och ett yrkande framstäldes, som innebure
att denna kammare hyser aktning och förtroende för krigsstyrelsens
åtgärder, kammaren med nöje skulle instämma deri.
Herr Gf. Ericsson från Stockholm: Jag skall icke inlåta
mig på att yttra mig om statsverkspropositionen; utan jag vill
blott begagna tillfället för att framställa en fråga till Kongl.
Maj:ts regering, och jag adresserar mig dervid i första hand till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet. Jag och
många med mig hafva nemligen väntat, att från regeringen i år
skulle framkomma ett förslag till reviderad bevillningsförordning.
Något sådant har likväl hittills icke skett och har icke heller i
trontalet blifvit antydt. Men de skattebördor, som för närvarande
äro pålagda dels i form af allmän bevillning och dels i form af
tilläggsbevillning, äro af den beskaffenhet, att de icke drabba i
mån af förmågan att bära dem, utan tyngst falla på de små. Det
är då alldeles gifvet, att jag och liktänkande med mig både inom
och utom Riksdagen väntat, att ett förslag skulle framkomma, som
erkände det progressiva beskattningssystemet, som erkände sjelfdeklarationssystemet
och som medgaf någon lindring för tungt
skuldsatta egendomsinnehafvare i stad och på landet. Det är bekant,
att en komité haft dessa frågor under öfverläggning; men
till hvad resultat den kommit känner jag icke, och det är derför
som jag vördsammast vill anhålla om ett svar på, huruvida man
under innevarande riksdag har att vänta något förslag från regeringens
sida i detta syfte.
Herr Hedin: Den ledamot af kammaren, som Kongl. Maj:t
placerat närmast till höger om talmansstolen, har behagat säga,
att mitt anförande vittnat om, att jag mera afsåge att klandra än
att åstadkomma någon rättelse. Det är förmodligen med anlitande
af detta yttrande, som han skall ådagalägga sin rätt—legitimera sitt
uppträdande mot mig — visa sin befogenhet att moralisera
öfver det yttrande, jag fälde om herr riksarkivariens uppträdande.
Jag utsträcker derför till den talaren samma omdöme, som jag
nyss fälde om min granne till höger.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt kammaren
hänvisa den ifrågavarande kongl. propositionen, tillika
med de i anledning af densamma nu afgifna yttranden, till statsutskottet.
39 N:o S.
Lördagen den 25 Januari.
§ 4.
* Efter föredragning vidare af de i gårdagens sammanträde afgifna
motioner hänvisades:
herr O. Nyländers motion, n:o 26, till statsutskottet:
herr J. Anderssons i Lysvik motioner, n:o 27 till konstitutionsutskottet
och n:o 28 till tillfälligt utskott;
herrar 31. Dahns och J. Bengtssons i Grullåkra motion, n.o 29,
till tillfälligt utskott;
herr P G. E. Poignants m. fl. motion, n:o 30, till statsutskottet;
herrar
C. Perssons i Stallerhult och L. J. Jansons i Djursätra
motion, n:o 31, till statsutskottet;
herr E. A. Wijkanders motion, n:o 32, till lagutskottet;
herr S. M. Olssons i Sörnäs motion, n:o 33, till lagutskottet;
herr O. Larssons i Mörtlösa motion, n:o 34, till tillfälligt utskott;
herr
J. Eliassons motioner, n:o 35 till lagutskottet och n:o 36
till tillfälligt utskott;
herr A. W. Styrlanders motion, n:o 37, till lagutskottet;
herr P. Pelirssons i Norrsund motion, n:o 38, till statsutskottet;
herr P. Waldenströms motion, n:o 39, till bevillningsutskottet;
herr B. Dahlgrens m. fl. motion, n:o 40, till bankoutskottet;
samt
herr B. Eklundhs från Lund motion, n:o 41, till statsutskottet.
§ 5.
Föredrogs Riksdagens kanslideputerades memorial n:o 1, angående
antagande af tjensteman i Riksdagens kansli.
Den af deputerade gjorda anmälan lades till handlingarne;
och hvad deputerade hemstält bifölls.
§ 6.
Nya motioner afgåfvos af:
herr P. Waldenström, n:o 42, om skrifvelse till Rongl. Maj:t
med begäran om utredning, om och i hvad mån alkoholism kan
betraktas såsom en sjukdom;
herr O. Persson i Killebäckstorp, n:o 43, om ändrad lydelse af
15 kap. 2 § rättegångsbalken; och n:o 44, angående bevillning för
inkomst af aktier;
Nso 3. 40
Lördagen den 25 Januari.
herr G. Rydberg, n:o 45, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning i fråga om remonteringsväsendet;
Jberr J. A. Lundström, n:o 46, med förslag till ändrad lydelse
af 56 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862;
herr N. J. Nilsson i Grofva, n:o 47, om skrifvelse till Kong].
Maj:t angående ändring i kongl. förordningen om fattigvården
den 9 juni 1871 i fråga om hemortsrätt;
herr G. Odqvist, n:o 48, angående fördelningen af bränvinsförsäljningsmedel;
och n:o49, angående inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor i Borås;
. herr J. Anderson i Tenhult, n:o 50, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om afgäld.från jordafsöndringar; och n:o 51 angående
ändrad lydelse af § 22 i bränvinsförsäljningsförordningen;
herr A. P. Dcmielson, n:o 52, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning i fråga om presterskapets aflöning m. m.
herr Jakob Erikson från Stockholm, n:o 53, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om förslag till tillägg till § 3 i kongl.
förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning;
herr
J. Bromée, n:o 54, angående ersättning till länsmannen
N. M. H. Sunding för mistad åklagareandel;
herr O. Jonsson i Hot'', n:o 55, angående minskning i anslaget
till militärläkares undervisning m. m.; och n:o 56, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i kongl. förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 26-januari 1894;
herr J. G. Nyström m. fl., n:o 57, om inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor i Gefle;
herr E. Svensson från Karlskrona m. fl., n:o 58, om inrättande
af ett riksbankens afdelningskontor i Karlskrona;
herr A. Ericson i Ransta, n:o 59, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående revision af allmänna hypoteksbankens förvaltning
m. m.; n:o 60, angående viss ändring i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862; n:o 61, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof;
och n:o 62, angående ändrad lydelse af 41 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862; samt
herr E. G. H. Åkerlund, n:o 63, angående sådan ändring i gällande
_ konkurslag, att borgenär förhindras att genom uppgifvande
af origtig fordran utöfva obehörigt inflytande på konkursförvaltningen.
Motionerna bordlädes till nästa sammanträde.
41 >''so 8.
Måndagen den 27 Januari,
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr O. A. Johansson i Dingle under 10 dagar fr. o.m. den 29 dennes
och j> C. Rydberg » 4 » » 27 »
§ 8.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,43 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Måndagen den 27 januari.
Kl. 1/2 B e. m.
§ I
Justerades
det i kammarens sammanträde den 20 dennes förda
protokoll.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att
riksdagsman herr A. F. Liljeholm är på grund af sjukdom
(kronisk ledreumatism) förhindrad lemna sin bostad intygas
härmed.
Stockholm den 27 januari 1896.
Tage Sjögren,
leg. läkare.
§ 3.
Efter föredragning, hvar för sig, af Kongl. Maj:ts på kammarens
bord hvilande propositioner till Riksdagen, hänvisades följande
propositioner till statsutskottet:
angående disposition af förra hospitalslägenheten “en tomt vid
Säbygatan i Landskrona11;
Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 3.
4
»to 3. 42
Måndagen den 27 Janaari.
angående disposition af ett jordområde i Djeknehytteroten i
Avesta socken af Kopparbergs län;
angående disposition af länsmansbostället 1/i mantal Galtabäck
n:o 1 i Fösingsgård i Kronobergs län;
angående beredande af lånemedel till utveckling af statens
telefonväsende; samt
angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
Till behandling af bevillningsutskottet hänvisades propositionerna:
angående
portoförhöjning för skrymmande småpaket och tillläggsporto
för ofrankerade dylika p alie t; och
angående en särskild tilläggsbevillning för år 1897.
§ 4.
Föredrogs vidare Kongl. Maj:ts skrifvelse till Riksdagen, med
tillkännagifvande, att Kongl. Maj:t förordnat statsrådet m. m. Sven
Herman Wikblad att under innevarande riksdag utöfva den befattning
med riksdagsärenden, som, enligt 46 § riksdagsordningen,
tillkommer en ledamot af statsrådet.
Jemte det skrifvelsen lades till handlingarne, beslöts, att underrättelse
om densammas innehåll skulle genom protokollsutdrag
meddelas vederbörande utskott samt de ledamöter, hvilka hafva
inseende öfver Riksdagens kansli.
§ 5.
Härefter föredrogos de i nästföregående sammanträde aflemnade
motioner; och hänvisades:
herr P. Waldenströms motion, n:o 42, till tillfälligt utskott;
herr O. Perssons i Killebäckstorp motioner, n:o 48 till lagutskottet
och n:o 44 till bevillningsutskottet;
herr C. Rydbergs motion, n:o 45, till statsutskottet;
herr J. A. Lundströms motion, n:o 46, till lagutskottet:
herr N. J. Nilssons i Grofva motion, n:o 47, till lagutskottet;
herr G. Odgvists motioner, n:o 48 till bevillningsutskottet och
n:o 49 till bankoutskottet;
herr J. Andersons i Tenhult motioner, n:o 50 till lagutskottet
och n:o 51 till bevillningsutskottet;
herr A. P. Danielsons motion, n:o 52, till statsutskottet;
herr Jakob Eriksons från Stockholm motion, n:o 53, till lagutskottet
;
Måndagen den 27 Januari. 43
herr J. Bromées motion, n:o 54, till statsutskottet;
herr O. Jonssons i Hot motioner, n:o 55 till statsutskottet och
n:o 56 till lagutskottet;
herr J. G■ Nyströms m. fl. motion, n:o 57, till bankoutskottet;
herr E. Svenssons från Karlskrona motion, n:o 58, till bankoutskottet;
herr
A. Ericsons i Kansta motioner, n:o 59 till statsutskottet,
n:o 60 till lagutskottet, n:o 61 till statsutskottet samt n:o 62 till
lagutskottet; och
herr E. G. H. Åkerlunds motion, n:o 63, till lagutskottet. 1
§ 6.
Afgåfvos nya motioner af:
herr J. G. Hazén, n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående statsverkets tillstånd och behof;
herr J. G. O. Högstedt från Helsingborg, n:o 65, angående
ålderstillägg för folkskolelärare;
herr M. Arhusiander, n:o 66, om skrifvelse till Kongl. Maj :t
angående ändring i kongl. förordningen angående försäljning af
vin och maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885;
herr P. G. Petersson i Brystorp, n:o 67, angående ändrad lydelse
af 5 § i kongl. förordningen om landsting den 21 mars 1862;
herr J. E. Schödén, n:o 68, angående anslag till understöd för
tillverkning af s. k. difteriserum;
herr A. Olsson i Ornakärr, n:o 69, angående uppbörd och redovisning
af lön till klockare;
herr A. Olsson i Ornakärr m. fl., n:o 70, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande
jordegares och arrendatorers ömsesidiga förhållande;
herr C. W. Collander, n:o 71, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning angående Nya Trollhätte kanalbolags
rättsförhållande till kronan m. m.
herr T. V. Forsell, n:o 72, angående ändring af 107 § utsökningslagen;
herr
A. G. Gyllcnsvärd m. fl-, n:o 73, om inrättande af ett
riksbankens afdelningskontor i Halmstad;
herr J. Johansson från Stockholm, n:o 74, om nedsättning af
stämpelafgiften å spelkort;
herr O. R- Themptander, n:o 75, angående anslag till handelsstipendier; -
Sio 3. 41
Måndagen den 27 Januari.
herr J. Manicell:
n:o 76, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående afskaffande
af mantalspenningarne;
n:o 77, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående afskaffande
af den personliga sjukvårdsafgiften;
n:o 78, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående afskaffande
af den personliga afgiften till presterskapets aflöning;
n:o 79, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående afskaffande
af den personliga folkskoleafgiften; och
, n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets
tillstånd och behof;
herr P. Traedsson, n:o 81, angående rätt för rusthåll att i
visst _ fall i stället för uppsättande af häst erlägga kontant ersättning;
herr
O. Anderson i HasselboL:
n:o 82, om ändring i lagen angående skyldighet att deltaga i
kostnaden för byggnad och underhåll af prestgård den 1 maj
1885; och
n:o 83, om ändring i lagen angående byggnad och underhåll
af kyrka m. m. den 12 juni 1885;
herr F. Åkerblom, n:o 84, om skrifvelse till Kongl. Haj:t anj
gående ädring i strafflagens bestämmelser om förlust af medborgerligt
förtroende;
_ herr Å. II. Hammarskjöld, n:o 85, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående lagstiftning rörande vården af enskildes skogar;
herr A. W. Nilson från Lidköping, n:o 86, om ändrad lydelse
af 69 och 71 §§ konkurslagen;
herr J. Nilsson i Skrafvelsjö, n:o 87, angående delgifning af
testamente med arfvinge, som vistas å okänd ort;
herr J. H. E. Dieden, n:o 88, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utfärdande af en för landets alla hamnar gemensam
hamnstadga;
_ herr H. Hj. Lilliehöök m. fl., n:o 89, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om förslag till ändring i gällande bestämmelser
angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits;
herr O. Larsson i Mörtlösa m. fl., n:o 90, angående inrättande
af ett riksbankens afdelningskontor i Linköping;
herr ./. A. Aulin m. fl., n:o 91, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående statsverkets tillstånd och behof, och n:o 92r
om inrättande af ett riksbankens afdelningskontor i Eskilstuna;
herrar N. Petersson i Runtorp och G. F. Petersson i Dänningelanda,
n:o 93, om exporttull å jernmalm;
45 N:o S.
Måndagen den 27 Januari.
herr J. A. Sjö, n:o 94, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
inlösen af frälseskatteräntor;
herrar J. Nordin i Hammerdal och O. Walter, n:o 95, om
tillägg till 26 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891;
herrar 0. Persson i Rinkaby och N. Svensson i Olseröd, n:o 96,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om förslag till ny
legostadga; och
herr vice talmannen Gr. F. Östberg, n:o 97, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t rörande ändrade bestämmelser i fråga om den kommunala
beskattningen i stad.
Dessa motioner bordlädes.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial n:o 1, med de till innevarande Riksdag
afgifna berättelser dels af fullmägtige i riksgäldskontoret angående
riksgäldskontorets ställning och förvaltning samt dels af
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret angående det dem
lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af
nya byggnader för Riksdagen och riksbanken.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. G. Ericsson i Väsby under 4 dagar fr. o. m. den 29 dennes,
„ A. Halm „ 4 „ „ 27 . „
och „ J. G. Nyström „ 6 „ „ 1 instun
dande
februari.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3.9 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Andra Kammarens Prot. 1806. N:o ■''!.