RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1896:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 28.

Tisdagen den 14 april.

Kl. | 3 e. m.

§ I Föredrogos,

hvar för sig, och hänvisades till statsutskottet Kongl.
Maj:ts på kammarens bord hvilande propositioner till Riksdagen:

om beviljande af ett extra anslag för år 1897 till gymnastiska
centralinstitutet;

angående beviljande af ett räntefritt lån för uppförande af ny
läroverksbyggnad i Östersund;

angående försäljning af nuvarande kyrkoherdebostället i Åmåls
stads- och landsförsamlingars pastorat samt byggande åt ny prestgård
i Åmåls stad; och

angående utvidgning af Kristinehamns hospitals område.

§ 2.

Efter föredragning vidare af herr E. A. Wijkanders i senaste
sammanträdet aflemnade motion, n:o 237, beslöt kammaren öfverlemna
densamma till statsutskottet.

§ 3-

Till afgörande företogs härefter herr S. J. Kardelis från nästföregående
sammanträde bordlagda anhållan att till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet få framställa ett spörsmål.

Sedan ifrågavarande, skriftligen affattade spörsmål blifvit uppläst
och efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, blef
herr Kardelis ofvannämnda anhållan af kammaren bifallen.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

statsutskottets utlåtande n:o 9;

sammansatta stats-, banko- och lagutskottets utlåtande n:o 3;

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 28.

N:0 28.

Tisdagen den 14 April.

bevillningsutskottets betänkande n:o 20;
lagutskottets utlåtanden n:is 54, 55, 56, 57 och 58; samt
Första Kammarens protokollsutdrag n:o 164.

§ 5.

Herr statsrådet m. m. C. R. Wersäll afiemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående ändring af vissa i kungörelsen den 10 november 1882
meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner; angående

dispositionen af förra militiebostället 1 mantal Hunnebo
n:o 1 i Göteborgs och Bohus län;

angående dispositionen af förra militiebostället mantal Ede,
n:o 1, jemte Skarpåslägden n:o 1, en äng, i Jemtlands län; samt

angående öfverlemnande till Stockholms stad af den s. k. Ryssgården
i samma stad.

De sålunda afiemnade kongl. propositionerna begärdes på bordet
och bordlädes.

§ 6.

Härefter begärdes ordet af

Herr vice talmannen Östberg, som yttrade: Jag ber att få hemställa,
att statsutskottets utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, måtte uppföras på föredragningslistan
till morgondagens plenum främst bland två gånger
bordlagda ärenden.

Till hvad herr vice talmannen sålunda hemstält lemnade kammaren
sitt bifall.

§ 7.

Afgåfvos nya motioner af:

herrar J. Manicell och I). Bergström, n:o 238, med förslag till
ändrad lydelse af §§ 14 och 17 riksdagsordningen; och

herr I). Persson i Tällberg, n:o 239, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 14, 17 och 25 riksdagsordningen.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Justerades två protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,16 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdagen den 15 April.

N:0 28.

Onsdagen den 15 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 dennes.

§ 2.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 23, till Konungen, angående ändring i 5 § af
underrättelserna om hvad vid tulltaxans tillämpning iakttagas bör.

§ 3.

Efter föredragning, hvar efter annan, af Kongl. Maj:ts i gårdagens
sammanträde bordlagda propositioner till Riksdagen:

angående ändring af vissa i kungörelsen den 10 november 1882
meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner; angående

dispositionen af förra militiebostället 1 mantal Hunnebo
i Göteborgs och Bohus län;

angående dispositionen af förra militiebostället mantal Ede
n:o 1 jemte Skarpåslägden n:o 1, en äng, i Jemtlands län; samt

angående öfverlemnande till Stockholms stad af den s. k. Ryssgården
i samma stad;

beslöt kammaren öfverlemna dessa kongl. propositioner till behandling
af statsutskottet.

§ 4.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet:
herrar J. Mankells och T). Bergströms motion, n:o 238; samt
herr I). Perssons i Tällberg motion, n:o 239.

§ 5.

Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande
n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarne.

N:o 28.

Punkten 3.

Onsdagen den 15 April.

Angående
anslag till cn
assistent i
kirurgi vid
Upsala
universitet.

Bifölls.

Punkten 4.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte till aflöning
åt (in assistent i kirurgi vid Upsala universitet bevilja ett årligt anslag
af 8,500 kronor, och hemstälde utskottet:

“att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas,
att Riksdagen till förstärkande af lärarekrafterna i kirurgi vid
universitetet i Upsala beviljar ett ordinarie anslag af 2,000 kronor."

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
Danielson, Lasse Jönsson och Persson, att det af utskottet föreslagna
anslaget måtte bestämmas till allenast 1,500 kronor.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Danielson: Som herrarne se, har jag och några andra

af utskottets medlemmar afgifvit en reservation mot denna punkt,
emedan vi anse, att detta anslag skäligen kunde nedsättas med 500
kronor. Anledningen att vi trott, att detta lämpligen skulle kunna
ske, är den, att i de efterkommande punkter, der det gäller anslag
af ungefär enahanda beskaffenhet, utskottet tillstyrkt endast 1,500
kronor. Den person, som här är i fråga, skulle i så fall komma att
få enahanda belopp, som öfriga dylika assistenter.

Nu har denna person förut aflönats med 3,000 kronor, och dertill
har akademien anvisat 1,500 kronor såsom docentstipendium, och

1,500 kronor att utgå från den s. k. Regnellska fonden. Om nu
Riksdagen anvisar 1,500 kronor, och mannen i fråga från den nämnda
fonden fortfarande får ett belopp af 1,500 kronor, så har han precis
lika mycket som han nu har, men man hade då vunnit likhet mellan
de olika assistenternas löneförmåner. Nu kan man visserligen säga,
att denna assistenttjenst kan vara mera magtpåliggande, men jag tror
icke, att man med fog kan påstå det. Om herrarne se på en af de
kommande punkterna, så skulle den person, hvarom der är fråga till
och med komma att hafva examensrätt, och hans befattning kan då
icke sägas vara mindre vigtig än den, hvarom nu är fråga.

Jag skall derför be, -att kammaren måtte bifalla reservationen
och nedsätta beloppet till 1,500 kronor.

Herr Kihlberg: Jag torde icke kunna räknas till dem, som vilja
slösa med statens medel, utan har alltid varit med om att hushålla
dermed så mycket som möjligt, när man sett det utan skada kunna
ske. Men i nu förevarande fall kan jag icke annat än tillåta mig yrka
bifall åtminstone till utskottets förslag, ty man kan spara så, att man
skadar genom att spara för mycket.

Hvar och en vet väl, hvilken stor betydelse den del af den medicinska
vetenskapen, som kallas kirurgi, i vår tid har, och hvilken

N:0 28.

Onsdagen den 15 April.

oerhörd utveckling den till gagn för den lidande menskligheten på Angående
senare tider har tagit. Vi veta också, hvilket oerhördt stort förtroende amla? tlU !m
denna gren af den medicinska vetenskapen på senare tid vunnit hos kirurgi vid
allmänheten. Upsala

När det nu är fråga om att genom ett litet anslag till en assi- universitet.
stent understödja den professor vid Upsala universitet, som just har (F°rts)
detta vigtiga ämne sig förelagdt att deri meddela undervisning åt de
medicine studerandena, och som dessutom handhar en ovanligt stor
praktik, så tror jag, att det skulle vara till skada icke allenast för
den stora allmänheten, som behöfver denne persons utomordentligt
välsignelserika hjelp, utan äfven för den medicinska undervisningen
vid universitetet, om man icke skulle vilja understödja denne professor
i hans verksamhet. Alla veta väl, att professor Lennander, den professor,
hvarom det är fråga, icke blott inom vårt land, utan kanske i
hela Europa åtnjuter så stort anseende för sin skicklighet, att till
honom och hans klinik lockas en ofantlig mängd personer, som behöfva
hans hjelp. Han har således såsom praktisk kirurg en ovanligt
stor verksamhet. lian skall dessutom uppehålla den undervisning vid
universitetet, som hans professorsbefattning ålägger honom, och detta
tager hans tid och krafter så i anspråk, att det är omöjligt för någon
menniska att medhinna allt detta.

Nu har det tillfälligtvis så anordnats, att han fått hjelp genom
det, att en docent offrat tid och krafter för denna vetenskap och säkerligen
äfven offrat ekonomiska intressen för att vara denne framstående
kirurg till hjelp. Det understöd, som denne docent, som sjelf är en
framstående, erkändt skicklig kirurg, erhållit, är emellertid allt för
ringa för att han skulle kunna bibehållas vid denna plats, om icke
staten träder emellan och gifver honom ett understöd. Denne person,
docenten Dahlgren, åtnjuter sin förmans fullaste förtroende; han kan,
då professorn emellanåt behöfver rekreera sig från sitt ansträngande
arbete, efterträda honom och upptaga hans arbete på ett fullt tillfredsställande
sätt. Men om nu denne man skulle lemna detta uppdrag,
så är det säkert, att icke allenast den välsignelserika vård, som
de erhålla, hvilka nu söka professor Lennander, skulle komma att
lida ett väsentligt afbräck, utan äfven den kirurgiska undervisningen
vid universitetet komma att lida, emedan den stora praktiska erfarenhet,
som för närvarande kan komma de medicine studerande till del, då
icke längre skulle förefinnas. När det nu nästan med säkerhet kan
antagas, att om det af Kong!. Maj:t begärda anslaget ytterligare nedprutades
till 1,500 kronor — det härja redan af utskottet nedpressats
från 11,500 till 2,000 kronor — denne skicklige docent Dahlgren snart
nog komme att söka sig ett annat verksamhetsfält, som i ekonomiskt
afseende skulle för honom visa sig mycket fördelaktigare, man man
deremot liar anledning antaga, att om utskottets förslag bifölles, universitetet
ännu eu längre tid skulle kunna få behålla denna dugande
kraft, så hemställer jag, om det vore hushållsaktigt och förståndigt
att för en afprutning af 500 kronor ställa så stora intressen på spel.

Jag tror det icke, och med anledning deraf får jag anhålla om
bifall till utskottets förslag.

N o 28.

Onsdagen den 15 April.

Angående
anslag till cn
assistent i
kirurgi vid
Upsala
universitet.
(Forts.)

Herr Boethius: Jag skulle kunna instämma med den föregående
talaren, isynnerhet då han yttrade, att han ansåge, att åtminstone det
af utskottet förordade anslaget af 2,000 kronor borde bifallas. Då
jag emellertid anser behöfligt, att det af Kongl. Maj:t begärda anslaget
beviljas, så tager jag mig friheten derom framställa yrkande.

Det är så här i verlden, att betalningen för en sak beror på tillgång
och efterfrågan, och nu är det på det sättet med läkarekrafterna,
att dugliga läkare hafva mycken efterfrågan och kunna förtjena mycket
penningar. Vore det fråga om plats åt en lärare inom någon af de
andra fakulteterna, så kunde visserligen en mindre aflöning locka honom
att qvarstanna, men så är det icke inom den medicinska fakulteten.

Det yttrades en gång vid denna riksdag, att man borde se till,
att man icke finge godtköpsjurister. Ja, mine herrar, det är minst
lika vigtigt att icke få godtköpslärare vid den medicinska undervisningen,
att icke ställa så till, att det blir de allra sämste läkarne,
som vilja mottaga de lärareplatser, hvilkas innehafvare skola uppfostra
landets läkarecorps.

Utskottet talar här om, att detta anslag under närvarande förhållanden
skulle vara tillräckligt. Hvilka äro då de närvarande förhållandena?
Jo, det första är, att det är mycket svårt att få en
duglig läkare, som vill qvarstanna vid universitetet, på grund af läkarnes
stora utsigter. Det andra förhållandet är, att vi hafva lyckan att vid
Upsala universitet hafva en — jag vågar säga — af verldens främste
kirurger, men denne man behöfver för att utöfva sin för menskligheten
välgörande konst allt emellanåt stärka sina krafter. Det är då
fråga om att bereda möjlighet, att hans plats under tiden uppehälles,
och att se till, att den skicklige lärjunge, som han uppfostrat, kan få
qvarstanna vid universitetet såsom hans medhjelpare.

Dessa äro de nuvarande förhållandena, och de synas mig tala för
det högre anslaget.

Slutligen kan jag icke underlåta att tillägga ett ord: statsutskottet
anser, att vårt land har råd att uppträda såsom mecenat åt främmande
vetenskapsmän, och det till den grad, att utskottet ansett sig
kunna föreslå höjning i ett anslag härför. Finna nu de män, som hafva
hand om pungen, att vi hafva råd till liknande utgifter, så gerna för
mig. Men en sak tror jag mig hafva rätt att fordra, och det är, att då
våra egna kulturbehof i främsta rummet tillgodoses.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, ber jag att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr von Friesen: Förhållandet har varit, att statsutskottet varit
ganska tveksamt, huru detsamma borde ställa sig till denna fråga.
Det är icke längre sedan än år 1891, som frågan om den kirurgiska
undervisningen vid Upsala universitet var föremål för Riksdagens pröfning,
och man fick då så godt som på hand, att man åtminstone icke
på länge skulle behöfva ytterligare sysselsätta sig med densamma.
Jag behöfver icke ingå i några närmare detaljer, men saken är i korthet
den, att vid Upsala universitet funnos förut för det kirurgiska
ämnet tvenne lärarekrafter, nemligen en professor och en adjunkt, och

N:o 28.

Onsdagen den 15 April. 7

meningen var den, att adjunkturen skulle förvandlas till en e. o.
professur. Men då anfördes vid 1891 års riksdag, att den kirurgiska
vetenskapen delat sig i grenar, livilka på senare tider intagit
en sjelfständig ställning, såsom å ena sidan obstetrik och gynekologi,
å den andra oftalmiatrik. Derför ansåg man det vara nödvändigt
att få till stånd en ny lärareplats, nemligen i obstetrik och
gynekologi, hvarigenom inalles skulle fås en lärareplats i kirurgi, en i
obstetrik och gynekologi samt en tredje plats, den, till hvilken adjunkturen
skulle ombildas och som skulle blifva en professur i kirurgi samt
oftalmiatrik. Man satte särskildt till kirurgi såsom läroämne för denna
sista professur, på det att den lärare, som öfvertog den platsen, skulle
kunna vid förfall för professorn i kirurgi sköta dennes åligganden.
Denna professur i kirurgi och oftalmiatrik skulle således bland annat
fylla just den särskilda uppgift, som är förelagd den nu här föreslagne
nya läraren. Professuren i gynekologi och obstetrik beviljades,
såsom föreslaget blifvit, af 1891 års Riksdag, och saken borde sålunda
vara på ett tillfredsställande sätt ordnad. Det var ju då inte rigtigt
angenämt för utskottet att, när saken så nyligen blifvit ordnad — och
blifvit så uttryckligen ordnad — nu så snart derefter föreslå inrättandet
af en ny ordinarie lärareplats med den ställning, som denne assistent
skulle få. Men å andra sidan kunde man icke heller vara döf för de
skäl, som anförts för den här platsen, och hvilka blifvit upprepade
af den föregående ärade talaren. Då trodde man sig gå en klok medelväg,
om man å ena sidan icke inrättade en särskild plats med så
stor lön, att man derigenom bunde fast vid universitetet en ny lärare,
men å andra sidan dock ansloge medel, som vore tillräckliga att rättvisligen
ersätta den lärarekraft, som skulle fylla det behof, som förefans.
Man ansåg sig således icke böra vid universitetet fastbinda
denne lärare, utan fastmera böra betrakta platsen såsom en öfvergångsplats.
Emellertid, då den föreslagne läraren skulle få alldeles
särskilda åligganden till skilnad från en docent, som innehade docentstipendium,
ansåg man dock, att arfvodet borde sättas något högre än
ett docentstipendium. Detta var anledningen, hvarför statsutskottet
kom till denna siffra 2,000 kronor, och jag tror fortfarande, att utskottet
här träffat en ganska god medelväg. Jag ber derför, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Wallis: Jag ber deremot att få yrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag. Det är nu en nödvändighet för riksdagen att så småningom
bilda nya platser för de nya läroämnen, som inom medicinens
område uppstå; och vi hafva under de sista riksdagsperioderna fått
erfarenhet om, huru Piiksdagen så småningom insett denna nödvändighet.
.

I forna tider var det så, att en professur i kirurgi omfattade,
förutom sitt egentliga ämne, äfven obstetrik, gynekologi och oftalmiatrik
såsom sidoordnade ämnen. Detta var möjligt på en tid, då dessa
ämnen icke blifvit så vidlyftiga, att de hvart och ett kräfde sin egen
man. Den differentiering, som under de senaste tiotalen år alltmera
pågått inom den kirurgiska vetenskapen, har med sig en nödvändighet

Angående
anslag till en
assistent i
kirurgi vid
Upsala
universitet.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 15 April.

Angående — och en absolut nödvändighet — för de nordiska universiteten att
unslag till en tillfredsställa de kraf på nya lärare, som derigenom uppstått. Eu följd
kirurgi vid häraf har blifvit den, att, då man vid ombildningen af de gamla
Upsala lärareplatserna ville tillgodose dessa nya kraf, man dervid gått en
universitet, medelväg, såsom den senare talaren påvisade, nemligen den, att man
(Forts.) försökte att, på samma gång som man bildade nya lärareplatser, också
tillgodose det gamla krafvet att hafva i beredskap åt professoren i
kirurgi en hjelpare, en adjunkt eller, såsom han nu för tiden kallas,
en extra ordinarie professor i kirurgi.

Det har emellertid visat sig, att eu sådan anordning varit fullkomligt
omöjlig och det af det påtagliga skälet, att man icke kan få
dugliga representanter för dessa nya vetenskaper, hvilka representanter
samtidigt skulle kunna åtaga sig vikariat i kirurgi, enär de helt enkelt
icke äro kompetente jemväl dertill. Följden häraf blir nödvändigt den,
att dessa professurer komma att blifva besatta uteslutande med män,
som icke kunna uppfylla samma åligganden, som de forna adjunkterna
i kirurgi.

Så har fallet varit i Upsala, och den nuvarande e. o. professorn
i oftalmiatrik kan icke åtaga sig att vikariera för den kirurgiske professorn.
Denne står i detta hänseende utan någon hjelp, om han
genom sjukdom skulle blifva hindrad att fullgöra sin examens- eller
tentamensskyldighet.

Under sådana förhållanden har naturligtvis fakulteten blifvit tvingad
att söka afhjelpa denna brist, och på samma gång har en sådan föreslagen
assistents i kirurgi uppgift blifvit en undervisningsuppgift, detta
beroende derpå, att undervisningen i kirurgi för närvarande bedrifves
på ett både intensivt och extensivt mera tillfredsställande sätt. Man
hade nemligen i fordna tider den polikliniska undervisningen ordnad
på ett annat sätt i Upsala än för närvarande, nemligen så, att den då
meddelades vid sjelfva sjukhuset. Nu har man förlagt den i sjelfva
centrum af staden i stället för såsom förut i eu utkant, och följden
har blifvit, att tillgången till polikliniskt undervisningsmateriel ofantligt
vuxit, så att den ordinarie professorn icke på ett tillfredsställande
sätt kan tillgodose de kraf på undervisning, som derigenom blifvit en
följd. Under derå år har derför fakulteten blifvit nödsakad att anställa
en assistent åt professorn för denna undervisning, och då den
icke eger medel att bekosta en sådan assistent, har den vändt sig till
Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen utverka,
att erforderliga medel härför beviljades.

Nu har statsutskottet behjertat detta kraf, men på så sätt, att
det, i stället för att tillstyrka den af Kongl. Maj:t begärda afiöningen
af 3,500 kronor åt denne assistent, endast tillstyrkt en aflöning utaf
2,000 kronor. Det kan ju vara olika meningar om huruvida den af
utskottet föreslagna summan är tillräcklig eller ej. För min del är
jag öfvertygad om, att den icke är tillräcklig, och det af skäl, att en
sådan lärareplats, måste för att tillfredsställande kunna fyllas kräfva
en man, som står på höjden af nutidens kirurgiska duglighet. En
sådan man är emellertid en mycket eftersökt person. Universitetet
har den allra svåraste konkurrent i afseende på honom i den stora

N:o 28.

Onsdagen den 15 April.

allmänheten. Allmänheten vet att sätta värde på en sådan man och Angående
gifva honom långt större ekonomiska fördelar än universitetet kan ansla9. tdl en
bjuda honom. Om universitetet endast kan erbjuda honom en aflöning kirurgi vid
af 2,000 kronor, är jag öfvertygad om, att en mycket stor risk före- Upsala

ligger för att denna lärareplats icke skall kunna blifva på ett lämpligt universitet.

sätt tillsatt, utan att universitetet får nöja sig med krafter, som icke (Forts.)

äro sådana, som de skulle kunna varit, om man hade att erbjuda

honom högre aflöning.

Det är af dessa skäl, herr talman, som jag anser ett anslag af

3,500 kronor vara nödvändigt och icke alls för högt tilltaget för en
så pass stor undervisningsskyldighet, när den lemnas af en första klassens
kirurg.

Jag anhåller derför om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Lasse Jönsson: Då jag läste den nu föreliggande kongl.
propositionen och erinrade mig hvad Riksdagen år 1891 åtgjort i fråga
om den kirurgiska undervisningen vid Upsala universitet, så var det
min otvifvelaktiga mening, att propositionen skulle blifva afslagen. Då
Riksdagen så nyligen som år 1891 ordnade denna undervisning, så
gjorde man sig nästan säker på, att den anordningen skulle bestå för
en längre framtid, och man kunde väl icke tro, att fem år derefter en
ny anslagsbegäran rörande samma sak skulle framkomma.

Nu se vi af betänkandet, att icke allenast medel af Kongl. Maj:t
äskas till ytterligare förökning af lärarekrafterna vid Upsala universitet
i berörda ämne, utan äfven att enskilda motionärer likaledes påyrka
en förhöjning i anslaget rörande samma ämne för universitetet i Lund.

Följaktligen kunna vi, huru vi än ordna denna undervisning, aldrig
vara säkra, utan rätt som det är framträda nya begärelser.

Talaren på upsaiabänken har sökt visa, att anledningen hvarför
detta anslag begäres är, att professox-n uti ifrågavarande ämne har så
stor enskild läkarepraktik, att han icke kan egna sig åt sin undervisningsskyldighet,
utan dertill behöfver biträde; här vore ömmande
omständigheter o. s. v. och Riksdagen borde på grund af dessa omständigheter
lemna understöd åt här ifrågavarande person. Men tro
herrarne, att denne professor utöfvar sin praktik utan någon ersättning?
Är det icke i allmänhet så, att läkare, som hafva stor praktik,
derigenom få ganska betydliga och understundom nästan furstliga inkomster.
Skall då Riksdagen träda emellan och bevilja penningar,
derför att denne man sköter en stor praktik i stället för att utöfva
sin lärareverksamhet? Jag anser, att, om denne professor behöfver
ledighet från sitt embete, han sjelf bör ersätta sin ställföreträdare, åtminstone
anser jag, att Riksdagen härför icke bör bevilja större bidrag,
än hvad som erfordras till aflöning åt eu vanlig assistent.

Jag anhåller derför om bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Boethius: Min ärade vän på skånebänken har något missförstått
mig.. Jag sade icke, att denne assistent skulle hjelpa den
ifrågavarande professorn, när han vore upptagen af sin praktik, utan

N:o 28.

Angående
anslag till e
assistent i
Jdrurgi vid
Upsala
universitet.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

jag påpekade, att den ifrågavarande skicklige kirurgen behöfver tjenstledighet
för att vårda sin helsa, för att han skall kunna utöfva sin
storartade, för hela landet mycket gagnande och för Sverige ärofulla
verksamhet. Det var således icke för att han skulle få tillfälle att
förtjena penningar, utan för att gifva honom tillfälle att kunna utöfva
sin verksamhet, som jag ansåg ifrågavarande anslag nödvändigt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam: Då
åttonde hufvudtiteln i och för sig är så dryg, att den under hvarje
förhållande kan taga kammarens tålamod i anspråk, och då jag för
öfrigt måste medgifva, att hufvudtiteln såsom ett helt betraktad blifvit
af statsutskottet behandlad på ett så tillmötesgående sätt, att jag derför
icke kan vara nog tacksam, lofvar jag att här iakttaga den största
hofsamhet vid min opposition mot utskottet äfven i sådana punkter,
der jag anser, att det icke bjudit tillräckliga skäl för nedsättning af
de af Kongl. Maj:t äskade anslag.

Hvad som på grund af den nu förda diskussionen likväl gör att
jag vill säga några ord, är det af en ärad talare på stockholmsbänken,
herr von Friesen, påpekade förhållandet, att Riksdagen med skäl
kunde anse, att den 1891 ordnade undervisningen inom de till den
kirurgiska afdelningen af den medicinska vetenskapen hörande ämnen.
Ja, det anser äfven jag vara förhållandet. Det har inom denna grupp
blifvit tre ordinarie professorer: en i kirurgi, en i obstetrik och gynekologi
och en i oftalmiatrik, och härvid kommer det antagligen att
förblifva en längre tid bortåt. Men här är det — och det vill jag
påpeka för den ärade talaren — icke fråga om en ordinarie utan om
en extra ordinarie lärare, och både universitetsmyndigheterna och
Kongl. Maj:t hafva uttryckligen förklarat, att han borde vara tillförordnad
på endast tre år för hvarje gång. Anledningen hvarför Kongl.
Maj:t ansett sig behöfva begära ett dylikt bidrag är helt enkelt den
faktiska nödvändigheten. Här kan det icke blifva fråga om någon
godtköpsperson; ty han skall kunna sköta icke allenast föreläsningarne,
tentamina och examina i ämnet, utan äfven den kirurgiska afdelningen
på det akademiska sjukhuset och om möjligt, den kirurgiska polikliniken.
Det är en af de ansvarsfullaste befattningar, som finnas icke
endast inom medicinska fakulteten, utan vid hela universitetet. På
denna grund måste jag anse, att Kongl. Maj:t haft goda skäl att göra
den framställning, som nu är föremål för kammarens behandling.

Herr Danielson: Jag begärde ordet med anledning af herr
Kihlbergs yttrande. Jag kan icke annat än uttala min gensaga mot
det ofantliga beröm, som han upprepade gånger slösade på här ifrågavarande
personer. Det skulle ej förundrat mig så mycket om detta
beröm kommit från fackmännen, enär det är vanligt, men att höra
det komma från herr Kihlberg, det öfverraskade mig. Ty huru man
än ordnar sådana saker som denna, är jag öfvertygad om, att vetenskapens
målsmän i hvarje fall nog föra fram sina åsigter om hvad
som ytterligare behöfves, utan att vi andra behöfva gifva ett öfverdrifvet
beröm, för hvars befogenhet vi icke kunna svara. Hur kan

Onsdagen den 15 April.

N:o 28.

herr Kihlberg svara för, — hvad han omnämnde ett par, tre gånger
— huruvida den ifrågavarande mannen kan någon längre tid komma
att sitta qvar vid sitt embete, om han der kan komma att sitta qvar
ett, två eller flera år eller ännu kortare tid. Det veta vi icke. Man
bör väl icke derför, att man vet, att mannen inom läkarevetenskapens
kretsar har ett godt namn, anslå aflöning åt honom, utan man bör
väl inrätta sysslan för sysslans egen skuld på det sätt, som vederbörande
för densamma anse lämpligast. Jag anser derför det af
herr Kihlberg i det hänseendet anförda skälet icke hafva någon betydelse.

Man har äfven sagt, att det här endast är fråga om att anslå
medel till en extra ordinarie tjenst. Ja, det ser man nog af betänkandet
att så är fråga om; men jag ber att få erinra om, att det är
föreslaget, att anslaget skall anvisas på ordinarie stat och att det i
så fall, om det anvisas, nog för all framtid blifver fastslaget. Jag
tycker derför, att, då det, såsom sagdt, är meningen att anvisa anslaget
på ordinarie stat, det vore försigtigast att icke sätta det så
högt, helst som jag är öfvertygad om, att assistenten i alla händelser
kommer att få samma aflöning som hittills eller 3,000 kronor. Tv
om han icke skulle få behålla docentstipendiet, så kommer det att
fyllas genom statsbidraget och återstoden kommer nog att anvisas
såsom förut. Då dessutom, såsom här erinrats, denna undervisning så
nyligen som för fem år sedan ordnades, så tycker jag icke, att, derest
man bifaller reservationen, man kan säga, att vi varit för njugga.

Vi - se, huru denna hufvudtitel sväller ut allt mer och mer, och
oaktadt det här tyckes gälla endast små belopp, så finner man likväl,
att den begärda ökningen under hufvudtitelns ordinarie anslag
går upp till mer än 500,000 kronor för innevarande år. Det är verkligen
en aktningsvärd siffra. Vill man vara sparsam och gå varsamt
till väga, tror jag, att man är tvungen att göra det, äfven då det
gäller små belopp, och att man bör göra det bär, då väl ingen kali
säga, att den ifrågavarande sysslan skall blifva bättre eller sämre tillgodosedd,
alltefter som 500 kronor mer eller mindre beviljas. Man
bör här enligt min mening hålla fast vid en genomgående princip, och
då det nu gäller alldeles liknande frågor i flere följande punkter, anser
jag det icke vara skäl att göra något undantag i detta fall, som icke
kan följas i de andra punkterna. Jag har visserligen reserverat mig
äfven i en af dessa, men då nu detta är den första punkt, som berör
eu dylik assistentplats, hemställer jag, om icke kammaren bör finna
det skäligt att i någon mån följa en sparsamhetsprincip, som icke på
ringaste vis kan skada den syssla, cm hvilken nu är fråga. År mannen
det nu gäller en så dugande person, som man har påstått, lära väl
icke 500 kronor mer eller mindre hjelpa; och öfvergår han till enskild
praktik eller sjukhusvård, så tinnes lian ju likväl i landet och
utöfvar sin välsignelsebringande verksamhet. Det vore ju endast i det
fallet, att han komme på den idén att utvandra ur landet, som vi
skulle förlora honom; men det är väl icke mycket antagligt, att han
så kommer att göra. Jag skall derför be att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Angående
anslag till enassistent
i
kirurgi vid
Upsala
universitet.
(Forts.)

N:0 28.

Angående
anslag till e,
assistent i
kirurgi vid
Upsala
universitet.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

Herr von Friesen: Det är nog sant, att enligt Kongl. Majrts
förslag den ifrågavarande läraren skulle tillförordnas för blott 3 år,
men lönen är — efter 3,500 kronor räknadt — dock så stor, att jag
tror, att den komme att hålla honom qvar vid universitetet. Jag är
derför öfvertygad om, att det skulle komma att gå så, att, i fall lönen
sattes till nämnda belopp, sysslan inom kort tid komme att förvandlas
till en professur. Man kan icke neka till, att det skulle gå något
hastigt med behofvens tillfredsställande inom den medicinska fakulteten,
om för ett enda läroämne på 5 år lärarekrafterna skulle fördubblas,
d. v. s. ökas från 2 till 4. Jag säger detta emot herr Wallis;
men jag vill instämma med honom deri, att i den mån läkarevetenskapen
går framåt, det måste skapas lärarekrafter att tillgodose de
nya behofven. Det är ju alldeles naturligt; men huruvida det skall
gå precis så fort med den saken, som här synes åsyftas, derom hyser
jag tvifvel. Deremot tror jag å andra sidan, att det icke är rättvist
att sätta anslaget så lågt som till 1,500 kronor, d. v. s. som ett
docentstipendium; ty denna person skulle dock faktiskt få ansvar och
göromål utöfver dem, som åligga en docent. Jag vidhåller således
fortfarande mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Kihlberg: Det är med anledning af talarens på ölands bänken

uppträdande gent emot mitt föregående anförande, som jag
skall be att få säga några ord. Han yttrade, att det beröm jag uttalat
om den ifrågavarande mannen vore öfverdrifvet, och att jag icke
vore kompetent att bedöma hans skicklighet. Ja, i afseende på det
senare vill jag gifva honom rätt; men icke i afseende på det första.
Ty jag är fullt säker på, att det beröm, jag uttalat, icke är öfverdrifvet;
det grundar sig icke på mitt eget omdöme, utan jag har mina
uppgifter från fullt sakkunniga personer; och jag är säker på, att om
den ärade talaren ville höra sig för hos omdömesgilla personer i denna
sak, han skulle från alla håll höra ett lika beröm uttalas om dessa
ifrågavarande personerna. Hvad jag sagt till deras fördel, tror jag,
att jag fortfarande kan stå för, och att icke någon omdömesgill person
här kan jäfva. Det ligger äfven ett bevis för att universitetet
har tillit till mannen nu i fråga deruti, att universitetet sökt öka hans
afiöningsförmåner genom att gifva honom ett särskildt anslag för att
få behålla honom på denna plats, ty de veta väl, att de snart förlora
honom, i fall han icke kan få något så när nöjaktiga afiöningsförmåner.
Det gäller här eu person, som på det praktiska området kan
skaffa sig betydligt bättre och större förmåner, än universitetet kan
erbjuda honom; och det är för honom en ekonomisk uppoffring att
qvarstå. Men han gör det af intresse för den kirurgiska vetenskapen
och af intresse och vänskap för sin förman; och det förtroende, med
hvilket denne hans verldsberömde förman, professor Lennander, flere
gånger uttalat sig om hans förmåga, talar ju mera till hans beröm
än allt hvad jag kan säga. Den, som vill skaffa sig upplysningar om
förhållandet, skall finna, att det beröm, jag uttalat, icke varit för
mycket eller för öfverdrifvet.

På samma gång jag nu har ordet, skall jag också be att få vända

N.o 28

Onsdagen den 15 April.

mig mot ett yttrande af talaren på skånebänken. Han nämnde, att Angående
dessa personer utom sin aflöning som universitetslärare både betydliga ansla? t,u
inkomster genom sin praktik. Jag vill deremot påstå, att de just Mrurgfvid
genom att ensamt utöfva enskild praktik skulle skaffa sig mycket Upsala
större inkomster än nu, då de hafva nära nog hela sin tid upptagen universitet.
af sysselsättningar, som äro förenade med undervisningsskyldigheten (Forts.)
vid universiteten. Den ärade talarens uppfattning af denna sak är
sålunda alls icke rigtig.

Herr Larsson från Upsala instämde med herr Kihlberg.

Herr Danielson: Sedan nu herr Kihlberg förklarat, att hans uttalade
omdömen i denna sak blott grunda sig på hörsagor, har jag
ingenting vidare att säga emot dem. Men när så är, tror jag också
att de icke kunna väga mera än hvad vi här få höra emellanåt.

Herr Persson i Stallerbult: Då jag hör till reservanterna vid
denna punkt, skall jag be att få förena mig med herr Danielson i
hans yrkande om bifall till reservationen.

Skilnaden mellan hvad utskottet föreslår och hvad reservanterna
föreslå är blott 500 kronor. Om man nu utgår från den synpunkt
herr Kihlberg framhållit, nemligen att det endast är för en viss person,
som anslaget beviljas, så kan han hafva rätt uti sin åsigt, men då
bör man icke anslå endast 2,000 kronor, ty Kongl. Maj:t bär begärt

3.500 kronor, och derpå har herr Kihlberg sålunda redan varit med
om att afpruta 1,500 kronor. Det är väl dock icke meningen att
man skall inrätta en tjenst och bevilja ett anslag för en viss person,
utan det sker väl derför, att platsen skall besättas undan för undan.

När den mest skicklige går undan, kommer en annan, och om så denna
syssla erhålles af en person, som kanske icke är så meriterad som
den, det nu gäller, tro herrarne, att det då skulle komma i fråga att
nedsätta eller borttaga detta belopp, derför att icke någon så duglig
kan få platsen? Nej, det skulle säkert icke komma att inträffa.

Som man finner har universitetet förut tilldelat den ifrågavarande
personen 3,000 kronor i afiöningsförmåner, nemligen ett docentstipendium
på 1,500 kronor och en lika stor summa ur en fond, som universitetet
förfogar öfver. Den formulering utskottet använder i sitt betänkande
lägger icke heller något hinder i vägen för att hädanefter som hittills
gifva mannen båda delarne. Utskottet säger nemligen: “Deremot

håller utskottet före att genom beviljande af ett arfvode å 2,000 kronor
att användas till förstärkande af lärarekrafterna i kirurgi, undervisningen
i detta ämne bör under närvarande förhållanden blifva behörigen
tillgodosedd. “ Det är endast ett arfvode till förstärkande af lärarekrafterna
det är fråga om och icke inrättande af en fast plats, och
sålunda är det väl intet hinder för att icke universitetet kan gifva
honom en summa, så att det blir 3,500 kronor eller det belopp Kongl.

Maj:t föreslagit. Reservanterna hafva haft den uppfattningen, att om

1.500 kronor beviljas i detta fall så är det en förhöjning, i hvad som

N:o 28.

Onsdagen den 15 April.

hittills utgått, och det bör vara nog, och jag skall derför som sagdt
be att få yrka bifall till reservationen.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels på afslag derå och bifall till den vid
punkten fogade reservationen och dels slutligen på bifall till Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Herr talmannen fann den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef likväl begärd; och upptog herr talmannen derför för bestämmande
af kontrapropositionen till förnyad proposition hvartdera af de
båda återstående yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, nu förklarades hafva flertalets mening för sig.
Men äfven i fråga om kontrapropositionen äskades votering; i följd
hvaraf nu först skedde uppsättning, justering och anslag af en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen beträffande
fjerde punkten af statsutskottets förevarande utlåtande n:o 9 antager
yrkandet om bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, s röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till den af herr A. P. Danielson m. fl. vid
denna punkt afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation.

I den votering, som anstäldes enligt denna voteringsproposition,
afgåfvos 105 ja-röster och 108 nej-röster; och erhöll sålunda propositionen
för hufvudvoteringen följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i fjerde punkten af
förevarande utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr A. P. Danielson
m. fl. vid denna punkt afgifna utskottets betänkande vidfogade reservation.

N:0 28.

Onsdagen den 15 April.

.Denna senare votering visade 148 ja mot G5 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkterna 5 och 6.

Biföllos.

Punkten 7.

I en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet remitterad
motion (n:o 185) hade herr J. Bengtsson i Gullåkra m. fl. föreslagit, det
Riksdagen måtte på ordinarie stat uppföra en summa af 4,500 kronor,
deraf 3,500 kronor lön och 1,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar,
för inrättande och upprätthållande af en e. o. professur i oftalmiatrik
vid Lunds universitet.

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, på anförda
grunder, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Vid denna punkt var fogad reservation af herrar A. P. Danielson,
Lasse Jönsson, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson i Stallerhult,
O. Enckson i Bjersby och P. Norberg, hvilka ansett, att motiveringen
till utskottets förslag bort hafva följande lydelse:

“JDå utskottet hyser den uppfattning, att aflöning till nya tjenster
på ordinarie stat bör af Riksdagen beviljas endast på framställning af
Kongl. Maj:t efter det fullständig utredning derom egt rum, anser
utskottet sig icke kunna tillstyrka, att Riksdagen på motionärernas
förslag besluter upprättande af en extra ordinarie professur uti ifrågavarande
ämne.“

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Bengtsson i Gullåkra: Herr talman, mine herrar! Ehuru
jag såsom motionär i den föreliggande frågan är tacksam mot flertalet
åt utskottets ledamöter för det tillmötesgående, de uti början af
motiveringen hafva visat mot det förslag, som jag har väckt, kan jag
naturligtvis icke annat än beklaga det slut, hvartill utskottet kommit.
Det synes mig, som om det både varit mera öfverensstämmande med
utskottets eget uttalande, om utskottet hade tillstyrkt Riksdagen att
bevilja de af mig begärda 4,500 kronor för anställande af en extra
ordinarie professur i oftalmiatrik vid Lunds universitet.

Om man jemför lärarekrafterna vid universiteten i Lund och
Upsala, kan man icke gerna påstå annat än att Lunds universitet icke
är i samma lyckliga ställning som universitetet i Upsala. Vid det
sistöämnda äro anstälda en professor i kirurgi, en i oftalmiatrik och
en i gynekologi och obstetrik, då deremot vid Lunds universitet endast
finnas en professor och en adjunkt i alla dessa fyra ämnen. I följd
af detta förhållande vågar jag påstå, att det är alldeles omöjligt fölen
person att enligt nutidens fordringar på ett tillfredsställande sätt

Angående
väckt motion
om anslag
till en e. o.
professur i
oftalmiatrik
vid universitetet
i Lund.

N:o 28.

Angående
''väckt motion
om anslag
till en e. o.
professur i
ojtalmiatrik
vid universitetet
i Lund.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

skota både kirurgiens och oftalmiatrikens magtpåliggande undervisning
och dagliga göromål. Jag ber att få nämna, att vid den kirurgiska
kliniken i Lund bar det i medeltal under de senaste åren varit 840
och vid ögonkliniken 386 patienter. Således hafva sammanlagdt 1,226
personer der årligen vårdats. Det är ju alldeles omöjligt, att en person
skall kunna hinna att på ett tillfredsställande sätt sköta allt detta.
Dessutom förefaller det bra egendomligt, att då man redan för flera
år tillbaka ansett det vara nödvändigt att såväl vid Karolinska institutet
som vid Upsala universitet anställa en lärare i hvartdera af dessa
ämnen, man dock samtidigt vill hindra Lunds universitet att komma
i åtnjutande af samma fördel, och detta ehuru man nu för en kort
stund sedan vid behandlingen af punkten 4), oaktadt Upsala universitet
har en professor i hvartdera af de ämnen, hvarom här är fråga, med
frikostig hand lemnat ett nytt anslag för att bereda hjelp åt professorn
i det ena af dessa ämnen. Det förefaller äfven något egendomligt att
på detta sätt ett universitet skall gynnas, under det att man på ett,
jag vågar säga, något styfmoderligt sätt behandlar det andra. Då nu
dertill kommer, att det icke allenast är den studerande ungdomen vid
universitetet, utan äfven en stor del af den lidande menskligheten,
nemligen de, som äro behäftade med ögonsjukdomar, som kommer att
lida af att icke dessa ämnen äro vid Lunds universitet så tillgodosedda,
som de borde vara, så förefaller det verkligen, som om den
summa, jag i motionen begärt, icke bort verka afskräckande, utan att
utskottet bort tillstyrka densamma i och för undervisningens upprätthållande
och till den lidande mensklighetens båtnad.

Äfven ur en annan synpunkt hade det varit önskvärdt, att min
motion vunnit något mera erkännande. Malmöhus läns landsting härtill
följd af professor Lövvegrens såväl vetenskapliga som praktiska
verksamhet och stora skicklighet för liera år sedan beviljat en ganska
stor summa, om jag icke misstager mig 82,000 kronor, för att vid
sidan af länets sjukhus uppföra en fristående byggnad med plats för
42 ögonpatienter. På denna klinik hafva under de tre senaste åren
vårdats icke mindre än 1,158 patienter, deraf 790 från Malmöhus län,
158 från Kristianstads län, 152 från Småland och Öland, 40 från
Halland, 10 från Blekinge och 8 från öfriga delar af riket. Härutaf
torde herrarne finna, att det icke är något särskilt ortsintresse, som
föranledt mig att väcka den ifrågavarande motionen, utan det har varit
ett allmänt intresse, som jag härmed har velat tillgodose. Jag tror,
att det vore sorgligt, om den institution, som professor Löwegren har
upparbetat, skulle förfalla så, att de personer, som hittills kunnat
söka bot vid ögonkliniken i Lund, skola, som förut varit fallet, nödgas
att för detta ändamål resa öfver till Köpenhamn.

Dessutom skall jag be att få nämna, att professor Löwegren uti
rum, som är anvisadt från lasarettet, håller en daglig poliklinik, alldeles
afgiftsfri, för alla obemedlade personer, som vilja besöka honom.
Jag anser derför, att det icke vore mera än rättvist, om man kunde
komma dithän, att professor Löwegren, som visserligen för flera år
sedan af Kongl. Maj:t fått det erkännandet, att han blifvit utnämnd

N o 28.

Onsdagen den 15 April.

till e. o. professor, äfven kunde komma i åtnjutande af e. o. professors
lön.

Jag skall icke upptaga tiden för mycket, då jag väl vet, huru denna
fråga föreligger vid riksdagen.

Efter hvad jag nu yttrat borde jag naturligtvis följdenligt yrka
bifall till min motion, men då ingen inom utskottet velat upptaga
yrkandet om bifall, utan samtliga utskottsledamöter varit ense om att,
då en sådan fråga skall väckas, initiativet bör tagas från regeringens
sida och icke af en enskild motionär, så vill jag naturligtvis låta mig
nöja med detta utskottets uttalande. Herr talman, jag skall derför
icke yrka bifall till motionen utan i stället till utskottets förslag, och
jag gör detta under den förhoppning, att nu, sedan behofvet inom Riksdagen
blifvit framhållet och af utskottet erkändt, herr statsrådet och
•chefen för ecklesiastikdepartementet till en annan riksdag skall välvilligt
upptaga denna fråga och framlägga proposition i ämnet.

Häruti instämde herr Eklundh från Lund.

Herr Danielson yttrade: Herr talman! Jag skall ej heller upptaga
kammaren längre, men som herrarne se hafva jag och några stycken
andra reserverat oss mot den motivering utskottet använda och vi ha
ansett, att utskottet icke bort uttala sig på ett sätt, som otvetydigt
kommer att framkalla ett förslag i sådant syfte, som motionären afser,
utan tvärtom ha vi hållit före, att utskottet i ett fall som detta bör
hålla sig mera reserveradt, om jag så får säga, och icke göra något
uttalande, då det~är fråga om att tillskapa en ny ordinarie befattning.
Vi reservanter hade den åsigten, att sådana befattningar kommer det
nog förslag om i alla fall, dels ifrån vederbörande universitet, dels
ifrån Kongl. Maj:t, så att någon uppmuntran i detta afseende trodde
vi icke, att man borde uttala. Det är derför jag och några stycken
reserverat oss i denna punkt i afseende på utskottets motivering, och
endast för att vidhålla denna uppfattning är det jag begärt ordet.

Herr talman, jag anhåller, att, i stället för det stycke i utskottets
motivering, som börjar med: “Ehuru skäl synas tala för att“ och

slutar med orden: “uti ifrågavarande ämnen1'', den motivering, som
anförts å sidan 173, i denna punkt måtte af kammaren antagas.

Herr Wallis: Jag ber i stället att få yrka bifall till utskottets
förslag, specielt är jag tacksam mot utskottet för den motivering, som
det har låtit föregå sin hemställan.

Utskottet säger nemligen: “att skäl synas tala för att, i likhet
med hvad i Upsala redan egt rum, äfven vid Lunds universitet inrättas
en extra ordinarie professorsbefattning i oftalmiatrik". Det synes
mig vara alldeles uppenbart, att, så länge Lunds universitet är ett
fullständigt medicinskt läroverk, och således bör stå i jemnhöjd med
tidens kraf, bör lika väl der som vid Karolinska institutet och Upsala
universitet en fullgod undervisning kunna ega rum i ett så vigtigt
undervisningsämne som oftalmiatrik för dem, som skola vid fakulteten
aflägga licentiatexamen. Detta kan icke ega ruin på andra vilkor, än

Andra Kammarens Prat. 1S96. N:o ,?5.

Angående
väckt motion
om anslag
till en e. o.
professur i
oftalmiatrik
vid universitetet
i Lund.

(Forts)

N:o 28.

Onsdagen den 15 April.

Angående
vackt motion
om anslag
till en e. o.
professur i
oftalmiatrik
vid universitetet
i Lund.
(Forts.)

att en särskild representant i detta ämne vid fakulteten finnes anstäld.
Utskottet har insett detta, och sålunda uttalat sig för, att en sådan
profession en gång anordnas. Utskottet säger visserligen, att detta icke
bör ega rum, förrän den ordinarie professorn i kirurgi afgår, men som
han är 70 år, således 5 år äldre än han behöfver vara för att erhålla
full pension, tyckes det, som om universitetets önskan i det hänseendet
snart borde kunna uppfyllas.

Men jag ber att för kammaren få dessutom påpeka, hvilken praktiskt
stor betydelse en sådan profession i oftalmiatrik har för hela
södra Sverige, enär det är alldeles uppenbart, att endast på detta sätt
eu fullgod behandling enligt nutidens fordringar af ögonsjukdomar derstädes
kan ega rum. Detta återigen är vilkoret för att icke en stor
del patienter med ögonåkommor skola söka hjelp utanför landets gränser,
särskildt i Köpenhamn, såsom vanligt var, innan nuvarande professorn
i oftalmiatrik, Löwegren, hade lyckats utveckla sjukdomsbehandlingen
vid Lunds universitet, som han nu gjort, så att den fullt ut kan upptaga
konkurrensen — och äfven gjort detta med framgång — med Köpenhamns
läkare.

Således är det icke endast undervisningsskäl utan praktiska sanitära
skäl, som synas tala för behöfiigheten af att anordna en extra ordinarie
profession i oftalmiatrik vid Lunds universitet.

Man bör således vara utskottet tacksam för den motivering det i
detta hänseende lemnat.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Pehrson i Törneryd: Kammaren torde redan ha fattat

skilnaden mellan de två förslagen, utskottets och reservanternas, i det
utskottet uttalat sig något mera välvilligt mot motionen, än hvad reservanterna
ansett, att man bort göra.

1 båda fallen har motionärens förslag afstyrkts, och jag tror icke
man kan säga något vidare härom än det, att eu framställning af
sådan beskaffenhet som denna väl lämpligen bör komma ifrån annat håll.

Reservanterna hafva också för sin del framhållit, att en sådan
framställning bör komma ifrån Kongl. Maj:t efter förutgående utredning,
och jag tror, att det är skäl att hålla på en sådan åsigt.

Motionären i frågan har nyss åberopat, att vid en jemförelse mellan
lärarekrafterna vid Lunds och Upsala universitet han tyckte sig finna,
att dessa lärarekrafter vore betydligt svagare i Lund än i Upsala. Ja,
det är väl rigtigt, men det är ingenting att förundra sig öfver, ty
studentantalet vid Upsala universitet är så väsentligen större än i Lund,
omkring dubbelt så stort som i Lund. Häri torde motionären hafva
förklaringen på att antalet lärare icke är så stort i Lund som i Upsala.

Han anförde vidare, att sedan flera år tillbaka oftalmiatrik fått
sina särskilda målsmän både i Upsala och vid Karolinska institutet,
och han förmenade med anledning deraf, att det således innebar en
orättvisa, att Lunds universitet icke har särskilda lärare i detta ämne.
Mig synes, att man kunde vända om den satsen och säga, att eftersom
både Upsala universitet och Karolinska institutet hafva särskilda lärare
i ämnet, skulle det vara mindre behöfligt att hafva på samma sätt på

N:o 28.

Onsdagen den 15 April.

ett tredje ställe, nemligen i Lund. Ty det kunna vi väl vara öfverens
om, att det är bra mycket i alla fall att hafva alla dessa tre anstalter:
Lund, Upsala och Karolinska institutet, och det kunde vara
fullt tillräckligt, om ett land, icke större än vårt, endast hade två
sådana institutioner.

Jag vill för öfrigt säga, att jag för min del anser, att det går
fort nog ändå att upprätta nya tjenster, utan att Riksdagen behöfver
skjuta på mera, än Kongl. Maj:t anser skäligt vara. Ingen lär väl
kunna klaga öfver, att Kongl. Maj:t icke har sin uppmärksamhet fästad
på sådana saker och icke kommer fram med tillräckligt många förslag,
så att af sådan anledning behöfver man enligt min tanke icke
ytterligare öka dessa ständiga fordringar, hvilka, såsom jag nyss nämnde,
i alla fäll komma fortare, än hvad som synes skäligt och nyttigt.

Det är på dessa skäl, herr talman, som jag förenar mig med herr
Danielson om att anhålla, att kammaren ville antaga den motivering,
som förefinnes i reservationen i stället för den, som är anförd i utskottets
förslag.

Angående
väckt motion
om anslag
till eu e. o.
professur i
oftalmiatrik
vid universitetet
i Lund.
(Forts.)

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Jag skall icke länge
upptaga kammarens tid, då utskottet, hvars beslut jag varit med om
att fatta, nöjt sig med att yrka, att Riksdagen icke måtte bifalla detta
förslag utan föregående af Kongl. Maj:t verkstäld utredning. Jag har
icke kunnat vara med om det förslag, reservanterna kommit med, derför
att jag anser, att frågan föreligger i sådant skick, att den bör
utredas, innan innehafvaren af professuren i kirurgi lemnar universitetet.
Sedan ny stat upprättats för Lunds universitet, enligt hvilken det blott
skall finnas en professor i kirurgi och oftalmiatrik, så är det klart,
att, om den nuvarande professorn lemnar sin plats, en sökande till
professuren icke kan vara kompetent i begge ämnena. För närvarande
finnes en extra ordinarie professor i oftalmiatrik, som är ovanligt
duglig på sin plats, men det är klart, att, då den nuvarande iunehafvaren
af professuren i kirurgi lemnar sin plats, nyssnämnda person
icke kan få den nya professuren i dess helhet; han kan icke egna sig
åt kirurgi. Det är derför vi ansett, att saken bör ordnas så fort som
möjligt, så att man tillgodoser båda dessa ämnen.

Det vore kanhända, lämpligt att gå den väg, som reservanterna
föreslå; göra vi det, så finnes intet hinder för Kong!. Maj:t att i
hvilket ögonblick som helst komma med nytt förslag. Men enligt
utskottets förslag kan Kongl. Maj:t enligt mitt förmenande icke komma
med förslag till ny tjenst, förrän den nuvarande innehafvaren af professuren
i kirurgi lemnat sin tjenst. Det är således fullständigt eu
sparsamhetsåtgärd, som statsutskottet föreslår och som kammaren bör
biträda.

Jag är af den åsigt, att icke någotdera af våra universitet blifvit
styfmoderligt behaudladt, och för öfrigt tror jag nog, att Riksdagen
och Kongl. Maj:t, så vidt möjligt, tillgodose behofven både vid det ena
och det andra universitetet. Men här föreligga sådana skäl, att man
enligt mitt förmenande icke kan underlåta att få saken fullständigt
ordnad, innan innehafvaren af professuren i kirurgi lemnar sin be -

N o 28.

Angående
väckt motion
om anslag
till en e. o.
professur i
oftalmiatrik
vid universitetet
i Lund.

(Forts )

Angående
anslag till en
assistent vid
botaniska
institutionen
vid universitetet
i Lund.

Onsdagen den 15 April.

fattning. Och det är derför, herr talman, som jag yrkar bifall till
utskottets förslag såväl i motiveringen, sådan den nu föreligger, som
i klämmen.

Ilerr Eklundh från Lund: Utan att nu göra något yrkande
skall jag endast bedja att med anledning af talarens på blekingebänken
yttrande få lemna en upplysning. Han nämnde, att, derför
att studentantalet var så mycket mindre i Lund än i Upsala, det icke
vore skäl att biträda den motivering, som statsutskottet här användt.
Jag skall då bedja att få erinra derom, att antalet medicine studerande
i Upsala enligt innevarande års katalog är 136 och i Lund 91. Om
vi så se på förhållandena vid Lunds och Upsala lasarett, så tror jag
nog, att man skall finna, att å kirurgiska afdelningen och ögonkliniken
i Lund finnas i närvarande stund kanske till och med dubbelt så
många patienter som å motsvarande lasarettsafdelningar i Upsala.

Vare dermed huru som helst. Det betyder, såvidt jag förstår,
föga eller intet, men jag har ansett det som en pligt att erinra om
detta sakförhållande. Jag tror nemligen, att hvarken patientantalet
eller studentantalet betyder så mycket; men man må ihågkomma, att
universiteten äro läroanstalter, från hvilka våra unga läkare skola gå
ut i verlden och genom sin lifsgerning försöka att sprida välsignelse
öfver den mensklighet, som lider af en eller annan kroppslig sjukdom,
och hufvudsaken torde väl i detta fall vara, att för dem på många
ställen finnes tillfälle att inhemta den kunskap, som för deras blifvande
verksamhet är nödvändig.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 8.

Med tillstyrkande af en inom Andra Kammaren af herr B. Eklundh
i ämnet väckt motion, n:o 41, hemstälde utskottet i denna punkt
“att Riksdagen må, till arfvode åt en assistent vid växtfysiologiska
laboratoriet vid botaniska institutionen i Lund, på extra stat för år
1897 anvisa ett belopp af 1,500 kronor“.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar A. P. Danielson, Lasse Jönsson, K. A. Kihlberg, P. Pehrson
i Törneryd, C. Persson i Ställhult, O. Erickson i Bjersby och
P. Norberg, hvilka ansett, att ifrågavarande motion bort af utskottet
afstyrkas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Danielson: Ja, det är väl icke mycket hopp om att
kammaren vill lyssna till hvad vi reservanter anfört. Men vi hafva
trott, att, då denna fråga af akademien bänskjutits till Kongl. Maj:t

N:0 28.

Onsdagen den 15 April.

och Kong!. Maj:t pröfvat saken, men icke funnit skäl att göra framställning
till Riksdagen, det nu icke heller vore skäl för Riksdagen
att bifalla en sådan hemställan på grund af enskild motionärs förslag.
Vi trodde, att man derigenom skulle komma in på en afväg i afseende
på tjenstebefattningar. Det hufvudsakliga skälet är, som jag nämnde,
att der Kongl. Maj:t icke funnit anledning att komma med förslag,
tyckte vi, att icke heller Riskdagen borde bifalla det förslag, som från
detta håll framkommit.

Jag skall icke uppehålla kammaren vidare, ty det tjenar väl till
ingenting, då jag är öfvertygad, att kammaren är villig att följa
utskottet i denna punkt, ilen det hindrar icke, att jag anhåller hos
herr talmannen att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Det förhåller sig så, som den föregående
ärade talaren nämnde, nemligen att i år akademiska konsistoriet i
Lund gjort framställning till Kongl. Maj:t om den assistentplats, hvarom
nu är fråga, men att från Kongl. Maj:t icke något förslag kommit
till Riksdagen i det syftet.'' Anledningen dertill känner jag icke, men
jag kan mycket väl föreställa mig densamma. Kongl. Maj:t har nemligen
tvenne år å rad, 1892 och 1893, begärt anslag till en ordinarie
plats med mycket större aflöning, än här är i fråga, nemligen 3,000
kronor. Då kan jag tänka mig, att Kongl. Maj:t icke nu skulle vilja
begära anslag till en plats med lägre aflöning än den, Kongl. Maj:t
två föregående år begärt. Men då synes det mig också vara ett godt
tillfälle för Riksdagen att komma från denna gamla mycket debatterade
fråga på ett billigt sätt, nemligen det, som nu af akademiska konsistoriet
föreslagits och som framburits i enskild motion af representanten
för Lund. Jag tror derför, att det icke skulle vara oklokt, om kammaren
nu bifölle hvad statsutskottet föreslagit.

Kammaren behagade erinra sig, att för åtta år sedan Riksdagen
beviljade anslag till ny byggnad för botaniska institutionen i Lund.
Då afsågs äfven, såsom sedermera ock skedde, att der skulle inrättas
ett växtfysiologiskt laboratorium. Nu har sedermera Kong!. Maj:t på
framställning af akademiska konsistoriet i Lund visat, att ändamålet
med detta laboratorium icke skulle vinnas, om icke ett biträde särskilt
för detta växtfysiologiska laboratorium finge anställas. Och som
jag nyss nämnde, ansåg då konsistoriet liksom sedermera Kongl. Magt,
att dertill behöfdes en laborator med den högre ‘aflöning, som tillkommer
en sådan tjensteman.

Det är gifvet, att denna fråga icke kommer att hvila, för så vidt
man icke nu söker komma från den för detta billiga pris. Och det
är hufvudsakligen ur den synpunkten och äfven med hänsyn till
hvad som inom Riksdagen yttrades, när frågan om laboratorsplatsen
var före, nemligen att man skulle kunna vara med om ett lägre anslag
än det, Kongl. Maj:t begärde, och särskilt ett sådant på extra stat
— det är med hänsyn till detta, som jag nu begär att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

llerr Eklundh från Lund: Herr grefve och talman! Då jag

Angående
anslag till en
assistent vid
botanislca
institutionen
vid universitetet
i Lund.

(Forts.)

N;0 28.

A utfående
anslag till en
assistent vid
botaniska
institutionen
vid universitetet
i Lund.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

måste tacksamt erkänna, att Riksdagen de sista årtiondena med rikliga
anslag understöd! Lunds universitet, så kan det ju synas förmätet af
mig att hafva hos Riksdagen i enskild motion hemstält om ytterligare
anslag för samma ändamål, men jag kan försäkra herrarne, att jag
ej skulle hafva gjort detta, om icke behofvet varit för institutet oundgängligen
nödvändigt.

Jag ber att i hufvudsak få instämma i den siste ärade talarens
anförande, hvaruti, han bland annat påpekade, att Kongl. Maj:t redan
två gånger hos Riksdagen gjort framställning om anslag till ökande af
lärarekrafterna vid växtfysiologiska laboratoriet i Lund.

För att, när - Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts framställningar i
detta syfte, icke den nya och dyrbara botaniska institutionen skulle
alldeles förfela sitt ändamål, väckte institutionsföreståndaren derstädes
förslag om en sådan fördelning af den botaniska undervisningen mellan
de båda lärarne i botanik vid universitetet, att vid inträffande ledighet
den ene professorn skulle öfvertaga den fysiologiska och den andre
den systematiska botaniken. På detta sätt trodde man sig kunna, om
ock med svårighet, undvara en laborator. Men det är dock och blir
alltid äfven efter denna anordnings genomförande omöjligt för den
akademiske läraren, som skall öfvertaga den fysiologiska botaniken och
sålunda äfven ledningen af arbetena å det fysiologiska laboratoriet, att
ensam öfvervaka arbetena derstädes. Jag skall, på det att kammaren må
iinna, att institutionsföreståndarens och det akademiska konsistoriets i
Lund uppfattning om nödvändigheten att anställa en assistent vid ifrågavarande
institution delas äfven af andra sakkunnige, be att få åberopa intyg
derom af några framstående vetenskapsmän, nemligen professor Elfving i
Helsingfors, professor Pedersen i Köpenhamn och professor Bonnier i Paris.

Professor Elfving skrifver bland annat: “Skall det nya laboratoriet
i Lund blifva något annat än salar, i hvilka man kan arbeta och der
en eller annan äldre forskare studerar, skall det fylla sin uppgift att
i norden inleda växtfysiologiens studium, så måste — och denna del
af inredningen är lika vigtig som den öfriga — dit förläggas en arbetsledare,
en specialist på det fysiologiska området, han må sedan kallas
laborator eller hvad som helst, som tager de studerande om hand och
genom särskilda öfningar gör dem förtrogna med den växtfysiologiska
forskningens metoder. Sker detta icke, eller öfvertagas de fysiologiska
arbetena af en icke fysiolog, så kan laboratoriet lika gerna stängas för
de studerande tills vidare."

Professor Pedersens uttalande i detta afseende lyder: “Universitet,
som icke upptaga västfysiologien bland sina ämnen, uppfylla icke tidens
fordringar hvarken såsom forsknings- eller undervisningsanstalter. Men
för att kunna upptaga växtfysiologi såsom universitetsämne kräfves
oundgängligen två saker: föreläsningar måste hållas öfver växtfysiologien
såväl för nybörjare som för mera försigkomne och ett växtfysiologiskt
laboratorium inrättas. Ledningen af ett växtfysiologiskt laboratorium
måste anförtros åt en man, som särskild! har utbildat sig såsom experimentalfysiolog,
och kan på inga vilkor öfvertagas af en botaniker,
som icke erhållit särskild utbildning i experimentalfysiologi. Hvarje
samvetsgrann professor i botanik måste på det allra bestämdaste visa

N:o 28

Onädagon den 15 April.

ledningen af ett växtfysiologi^ laboratorium ifrån sig, och det är
alldeles orimligt begärdt, att han skall kunna åtaga sig att leda ett
sådant laboratorium."

Detta professor Pedersens uttalande har jag återgifvit i öfversättning,
och professor Bonniers yttrande, likaledes öfversatt, lyder: “För
hvarje modernt botaniskt laboratorium fordras den för fysiologiska experiment
och undersökningar nödiga materiel, och det är äfven nödvändigt,
att undersökningarna sorgfälligt göras under ledning af en
skicklig fysiolog. “

Jag hoppas, att herrarne skola af dessa uttalanden finna, att det
.assistentarfvode, jag i min motion begärt, är af behofvet oundgängligen
nödvändigt, och om detta anslag nu icke af Riksdagen beviljas, ser
jag för min del ingen annan utväg för professorn i botanik vid Lunds
universitet att vidtaga, än att han, sorgligt att säga, tvingas att stänga
<let nya dyrbara botaniska institutionens laboratorium, som naturligen
icke kan lemnas vind för våg åt mer eller mindre erfarne studerande.
Det synes mig nemligen vara alldeles för mycket begärdt, att den
framstående vetenskapsman, som alltsedan år 1892, då det växtfysiologiska
laboratoriet togs i bruk, utan ersättning med största nit och
skicklighet ledt öfningarna derstädes, skulle alltjemt stå qvar utan att
få någon lön för sitt arbete.

Jag skulle bra mycket misstaga mig, om jag icke mellan raderna
i det anförande, som den ärade talaren på ölandsbänken nyss höll,
läste, att han liksom de öfriga reservanterna med afseende på det
föreliggande betänkandet icke ogerna skulle se, att det begärda, för
Lunds universitet högst nödiga anslaget beviljades, fastän förslag derom
väckts uti enskild motion, ehuru reservanterna af principiella skäl ansett
sig böra afstyrka motionen. Jag skulle, säger jag, mycket misstaga
mig, om jag icke spårade eu sådan andemening i hans yttrande, ty
jag har såväl från honom som hans medreservanter vid många föregående
tillfällen erfarit en omtänksam välvilja mot den sydsvenska
högskolan, hvars intressen helt visst ligga dem alla varmt om hjertat.

Det är på dessa skäl, som jag på det bevekligaste och enträgnaste
anhåller, att I, mina herrar, villen bifalla föreliggande utskottsbetänkande,
som i hufvudsak öfverensstämmer med yrkandet i min motion. Jag
hemställer alltså, herr grefve och talman, om proposition på bifall till
utskottets förslag i denna punkt.

Häruti instämde herr Thestrup.

Herr Pehrson i Törneryd yttrade: Herr talman! Jag skall deremot
anhålla att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
den reservation, som äfven jag biträda och jag gör det på grund af
de skäl, som jag skall be att nu i största korthet få anföra.

Talaren på stockholmsbänken tycktes trösta sig dermed, att man
genom ett bifall till hvad utskottet nu föreslagit skulle kunna åstadkomma
den önskvärda anordningen på ett billigare sätt, än Kongl.
Maj:t vid två föregående tillfällen föreslagit Riksdagen. För min del
är jag dock ingalunda öfvertygad om att frågan skulle vara löst genom

Angående
anslag till cn
assistent vid
botaniska
institutionen
vid universitetet
i Lund.
(Forts.)

N:0 28.

Onsdagen den 15 April.

Angående
anslag till en
assistent vid
botaniska
institutionen
vid universitetet
i Lund.

(Forts.)

ett bifall till utskottets nu föreliggande förslag. Tväi''tom tror jag, att
man kan befara, att, om Riksdagen nu beviljar det ifrågavarande anslaget
till eu assistent uti växtfysiologiska laboratoriet i botaniska institutionen
vid universitetet i Lund, Kongl. Maj:t om ett eller annat år
framkommer med en förnyad framställning om anställande af en laborator
vid samma institution, och då får man derigenom möjligen två tjensteman
i stället för en. Jag anser för öfrigt, att denna fråga, sådan
som den nu föreligger, icke är fullkomligt utredd, ty hvem skall man
tro: antingen Kongl. Maj:t, som framhållit behofvet af en laborator
vid ifrågavarande institution, eller utskottet, som trott sig finna, att
det är mera lämpligt att anställa en assistent derstädes? Derjemte
vill jag påpeka en oegentlighet, som enligt mitt förmenande ligger deruti,
att Riksdagen vid två föregående tillfällen, såsom redan blifvit erinradt,
på framställning af Kongl. Maj:t haft anledning att pröfva denna fråga,
men vid dessa tillfällen afslagit Kongl. Maj:ts framställning, hvaremot
Riksdagen nu denna gång skulle i viss mån på grund af enskild motionärs
förslag bifalla en framställning i samma syfte. Jag vill naturligen
icke dermed hafva sagt, att icke goda förslag kunna framställas
af enskilda motionärer; det torde herrarne lätt kunna finna, att så
icke är min mening. Men jag vill framhålla önskvärdheten af att det
i sådana fall som detta finnes vederbörlig motståndskraft hos Kongl.
Maj:t, och jag är fullt öfvertygad om, att Kongl. Maj:t får så många
påtryckningar från alla våra iärda institutioner och inrättningar, att
Kongl. Maj:t skall hafva svårt att kunna tillfredsställa allas önskningar.
Då med anledning häraf det i allt fall framkommer alltför många
förslag från Kongl. Maj:t, så synes det mig, att man icke bör ytterligare
öka deras antal, hvilket ju ändå är fullt tillräckligt.

På dessa skäl anhåller jag, herr talman, att få yrka afslag å

utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herr Gustaf Ericsson från Stockholm.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Herr talman! På samma gång jag

instämmer uti herr Eklundhs från Lund yttrande och jemväl uti hans

yrkande, skall jag anhålla att få tillägga några ord. Att sparsamhet
är en dygd och mången gång från Riksdagens sida af behofvet påkallad,
deri vill jag gifva reservanterna rätt, men jag tror också, att man

kan drifva sparsamheten så långt, att den blir en förlust, och i detta
fall anser jag, att det blir en förlust, om Riksdagen icke beviljar det
ifrågasatta arfvodet. Ty det kan väl icke vara med god sparsamhet
förenligt, att Riksdagen det ena året beviljar ett rätt stort anslag för
uppförande af en byggnad vid eu vetenskaplig institution och det andra
året vägrar anslag till lärarekrafter vid samma institution. Det är
enligt mitt förmenande ett slöseri, ty skall man spara, skall man göra
det vid uppförandet af byggnaden, men icke sedan densamma tagits i
bruk. På samma gång anslag begärdes till en växtfysiologi byggnad
i Lund, framhölls uttryckligen nödvändigheten af att en aflöning beviljades
till en laborator vid växtfysiologiska laboratoriet, derest anslag
till uppförande af byggnaden anvisades. Således var Riksdagen icke i

N:o 28

Onsdagen den 15 April.

okunnighet om detta behof, då anslaget till byggnaden beviljades. Det
synes mig icke vara klokt bandladt att bevilja medel till uppförande
af denna byggnad och sedan låta den förblifva sådan, att den icke
uppfyller sitt ändamål.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Åkesson instämde häruti. *

Herr Kihlberg: Motionären yttrade, att det icke kan vara förenligt
med nödig sparsamhet, att Riksdagen beviljar anslag till uppförande
af en byggnad vid en vetenskaplig institution och sedan icke
gifver medel till anställande af personer, som skola leda undervisningen
derstädes.

Häri bar han nog alldeles rätt, och jag vill ingalunda förneka, att
det icke är af behofvet påkalladt, att undervisningen anordnas på bättre
sätt, än för närvarande är fallet, men det är likväl betänkligt att på
enskild motionärs förslag afgöra, huru en vetenskaplig institution skall
skötas. Det är just derför jag reserverat mig mot förevarande utskottsbetänkande,
ty det är icke sagdt, att, på sätt nu är föreslaget, det
afsedda ändamålet uppfylles genom det begärda anslagets beviljande
eller att dessa anordningar, såsom man tänkt sig, blifva fullt tillfredsställande.

Derför är det väl i detta liksom i andra dylika fall nödvändigt,
att Kongl. Maj:t låter verkställa en fullständig utredning, och om det
är nödigt att anställa flera lärarekrafter, så bör väl förslag härutinnan
komma från Kongl. Maj:t och icke från enskild motionär. Då härmän
något att stödja sig på, då man beviljar dylika anslag.

Det är på dessa grunder, som jag reserverat mig:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Herr grefve och talman, mina herrar! Den ärade talaren på stockholmsbänken
har, efter hvad jag anser mig böra nämna, rätt bedömt skälet,
hvarför Kongl. Maj:t icke kommit fram med något förslag i detta
ämne. Kongl. Maj:t har två gånger förut gjort framställning om denna
frågas lösning och enligt min tanke på ett fullt tillfredsställande sätt.
Dessa båda förslag hafva af Riksdagen afböjts. Nu föreligger, låt
vara på grund af enskild motionärs framställning, en anhållan till
Riksdagen att få det här förefintliga obestridliga behofvet i någon mån
fyldt. Och som jag alltid ansett, att det är bättre att få ett verkligt
behof i någon män fyldt än att icke få det fyldt alls, så har jag icke
annat att göra än att önska framgång åt motionen och utskottets
med anledning deraf gjorda hemställan.

Här har talats om nödig motståndskraft från Kongl. Maj:ts sida,
och det kan nog vara sant, att det fordras motståndskraft ibland. Ty
det händer ej sällan, att man får höra den beskyllningen uttalas, att
man ej behjertar behof, som för den, som gjort framställning i frågan,
synas alldeles obestridliga. Jag måste också säga till vederbörande
myndigheters berömmelse, att, under den tid jag varit departementschef,
jag knappast kan erinra mig, att jag sett någon fullt obefogad fram -

Angående
anslag till
en assistent
vid botaniska
institutionen
vid universitetet
i Lund.

(Forts.)

N:0 28.

Angående
anslag till
en assistent
vid botaniska
institutionen
vid universitetet
i Lund.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

ställning, utan det är alltid nyttiga, om ock relativt mer eller mindre
nödiga förbättringar, som påyrkas. Men då Kongl. Maj:t har att jemväl
pröfva, hvad dessa kosta, nödgas han ofta att lemna äfven åtskilliga
nödiga behof å sido för att hålla sig till hvad som för hvarje gång
synes vara det vigtigaste och mest trängande.

Jag finner mig derför ej på något sätt hindrad att önska utskottets
hemställan i nu ifrågavarande afseende all möjlig framgång, ty — jag
säger det ännu en gång — det blir derigenom åtminstone möjligt, att
någon nytta åstadkommes af den växtfysiologiska inrättningen i Lund
med dess goda anordningar, om detta anslag nu beviljas.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits å de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 9.

Bifölls.

Vid föredragning dernäst af punkten 10 angående höjning af anslaget
till patologisk-anatomiska institutionen vid Karolinska institutet
anförde

Herr svallis: Det har redan från statsrådsbänken blifvit sagdt,
att man bör vara utskottet tacksam för den välvilja, med hvilken det
behandlat de anslagsfordringar, som å åttonde hufvudtiteln blifvit framstälda
af Kongl. Maj:t. Detta är i allmänhet rigtigt och specielt äfven
rigtigt i fråga om de anslagsfordringar, som af Karolinska institutet
blifvit framstälda. Dessa fordringar äro egentligen fyra. Den första
rör ett anslag på 20,000 kronor för om- och tillbyggnad af biblioteksoch
boställshuset vid institutet, och har denna utan någon enda reservation
blifvit af utskottet tillstyrkt. Derigenom har utskottet, i hvad
på det ankommer, beredt institutet möjlighet att få behålla en boställsvåning
för en af dess institutions prefekter — en för institutet ytterst
vigtig anordning.

Vidare har af utskottet tillstyrkts ett anslag för inköp af instrument
för den farmakologiska institutionen. Äfven detta är ett ytterst
vigtigt anslag, ty derigenom möjliggöres ett vetenskapligt arbete vid
denna institution.

De återstående två anslagsfordringarna hafva båda rönt det ödet
att af utskottet blifva i någon mån nedprutade. Den ena gäller en
andre amanuens vid den patologisk-anatomiska institutionen. Institutet
begärde 900 kronor och Kongl. Maj:t likaså; men detta har af statsutskottet
nedsatts till 500 kronor. Jag har ej vid den punkten yttrat
mig, emedan det är min öfvertygelse, att vi trots denna nedprutning
dock skola kunna erhålla detta för oss nödiga biträde. Jag vill blott
nämna, att anledningen, hvarför vi begärde dessa 900 kronor, var den,
att, då vi måste ålägga denne amanuens en lika stor och betungande
tjenstgöring som den förut befintlige amanuensen, hvilken har 900
kronor, vi tyckte oss vara befogade att här begära samma belopp. Ty

N o 28.

Onsdagen den 15 April.

det är ju alldeles sjelfkärt, att i annat fall den ifrågavarande amanuensen
kommer att tycka sig vara för lågt aflönad, och det är tydligt,
att vi då komma att hafva mindre utsigt att få tillgång till de
bästa möjliga krafter för platsens fyllande.

Deremot är jag tvungen att säga några ord rörande det nu föreliggande
anslaget till den patologisk-anatomiska institutionen. Behofvet
af en höjning af anslaget är föranledt af det bekanta förhållandet,
att vid institutionen genom Riksdagens frikostighet en bakteriologisk
anstalt blifvit inrättad. Institutet, som nu efter ett års erfarenhet
fått klart för sig, huru stort det för denna institutions tillvaro ytterligare
erforderliga anslag behöfver vara, har efter ytterst noggranna
beräkningar föreslagit detsamma till 1,500 kronor, och Kongl. Maj:t
har äfven föreslagit denna summa inför Riksdagen. När nu en nedprutning
häraf skett till 1,200 kronor, är det min öfvertygelse, att
det inom en ganska snar framtid kommer att visa sig, att detta anslag
ej fyller sitt ändamål, detta särskildt af det skäl, att utgifterna för de
djur, som för de vetenskapliga experimenten vid anstalten äro oundgängligen
nödvändiga, ej komma att minskas, utan att i stället allt
mera ökas. Speciel! hafva kostnaderna för de nya undersökningarna
bfver serumbehandlingen blifvit allt större just derför, att större och
derför både i inköp och underhåll dyrbarare djur dertill måste användas.

Meu framför allt kommer anslaget, efter hvad jag tror, att visa
sig otillräckligt på grund af de dryga kostnader för biträde af vaktmästare,
som vid institutionen äro absolut nödvändiga. Vid dessa
forskningar kräfves nemligen i ovanligt hög grad rengörings- och desinfektiousarbeten,
som äro synnerligen tidsödande.

Det är klart, att, då någon utsigt ej finnes för institutet att få
det äskade anslaget, det för institutet endast återstår att söka nöja
sig med den mindre summan och genom den allra största sparsamhet
söka få det att räcka till. Men med hvad jag nu sagt har jag velat
gifva till känna, att min öfvertygelse är, att Riksdagen nog inom en
ganska snar framtid åter kommer att finna denna fråga föreligga, och
det derför, att anslaget är för knappt tilltaget.

Jag har emellertid under dessa förhållanden ej något yrkande att
göra, herr talman; jag har blott velat göra dessa anmärkningar.

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Punkterna 11 och 12.

Biföllos.

I ordningen förekom nu punkten 13, deruti utskottet hemstälde,
att en inom Andra Kammaren af herr It. Eklundh från Lund väckt
motion, n:o 157, om rätt för lektor att för uppflyttning i högre lönegrad
tillgodoräkna sig viss föregående tjenstgöring, icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Herr Eklundh från Lund begärde ordet och yttrade: Som her -

N:o 28. 28 Onsdagen den 15 April.

rarne torde erinra sig, väckte jag vid sistlidne års riksdag en motion,
deri jag anhöll, att Riksdagen måtte besluta, att bestämmelsen beträffande
godkändt undervisningsprof såsom vilkor för lönetursberäkning
såsom lektor vid allmänt läroverk skulle upphöra; och jag sökte, då
denna fråga förekom till behandling inom kammaren, äfven visa innebörden
af detta yrkande. Jag kan derför nu helt enkelt inskränka
mig till att åberopa det anförande, jag då hade, och jag skall endast
be att få anföra ett par exempel, som kanske kunna något närmare
ådagalägga, till hvilken orättvisa det nu gällande lagbudet kan föra.

Det var en adjunkt, som blef utnämnd till lektor år 1891. Hah
hade allt från år 1882 haft fullständig lektorstjenstgöring, men fick
för uppflyttning i högre lönegrad ej tillgodoräkna sig tiden före år
1888, emedan han afiagt lektorsprof först år 1887.

En annan adjunkt, som blef lektor år 1887, hade sökt lektorat
redan år 1870. Med anledning deraf hade han naturligtvis då afiagt
lektorsprof. Han fick, på grund af lcongl. kungörelsen den 12 september
1890, för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig hela
den tid, han tjenstgjort från och med året efter profvets afläggande.
Hade han ej sökt lektoratet, så hade han naturligtvis ej haft någon
anledning att aflägga lektorsprof och således ej heller fått tillgodoräkna
sig den föregående tjenstgöringen. Nu kom han på grund af det aflagda
profvet upp i 4:de lönegraden; annars både han ej kommit
längre an i 2:dra.

Jag kan naturligtvis ej, då utskottet enhälligt afstyrkt min motion,
framställa något yrkande om bifall till densamma. År saken, såsom
jag antager, med billighet och rättvisa öfverensstämmande, är jag
öfvertygad, att Kongl. Maj:t, som ensam torde vara i stånd att förebringa
den begärda utredningen i afseende på frågans, om jag så får
säga, ekonomiska sida och fullständigt ådagalägga följderna af bifall
till motionen, nog tager densamma om hand. År min åsigt angående
denna sak deremot — det jag icke kan tro — origtig, ja, då får jag
finna mig i att frågan faller.

Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 14.

Angående

förhöj dt anslag Kongl. Maj:t hade föreslagit, att anslaget till högre skolor för
for försvinna qvinlig ungdom måtte varda förnöjdt med ett belopp af 150,000 kronsöm
m. m. nor eller från 100,000 kronor till 250,000 kronor, att utgå, enligt
hvad i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 januari
1896 vidare förmäldes, dels såsom understöd åt skolor, dels såsom
bidrag till pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor
för qvinlig ungdom.

Uti en inom Andra Kammaren af herr C. Wallis m. fl. väckt
motion (n:o 191) hade föreslagits, att nämnda anslag måtte varda förhöjdt
med ett belopp af 200,000 kronor.

N:0 28.

Onsdagen den 15 April.

I sammanhang med dessa framställningar hade utskottet till behandling
förehaft en i Andra Kammaren väckt motion (n:o 183), deruti
herr O. V. Vahlin föreslagit, att Riksdagen behagade ställa till
Kongl. Maj:ts förfogande ett anslag af 15,000 kronor, att användas
till understöd af samskolor med minst 5 klasser å orter, der allmänt
läroverk för gossar ej finnes, och på samma vilkor i öfrigt, som gälla
för flickskolor.

Utskottet hemstälde:

“att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställning
samt omförmälda dels af herr AVallis m. fl. och dels af herr
Vahlin väckta motioner, må höja anslaget till högre skolor för qvinlig
ungdom med ett belopp af 100,000 kronor, eller från 100,000 kronor
till 200,000 kronor, äfvensom bestämma, att af detta anslag må utgå

dels understöd till högre flickskolor och till sådana samskolor med
minst fem klasser, som äro upprättade å orter, der allmänt läroverk
för gossar ej finnes, under iakttagande af följande vilkor:

a) att skolan, oberäknad! s. k. förberedande klasser, meddelar
undervisning i minst fem årsklasser och under senaste tre år eller den
kortare tid, hvarunder skolan varit i verksamhet, då ansökning om
statsbidrag göres, haft i medeltal minst 30 lärjungar, tillhörande sistnämnda
årsklasser;

b) att kommun eller enskilda donatorer till skolans uppehållande
lemna bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma
belopp som statsunderstödet;

c) att åt skola, som i a) nämnts, må kunna tilldelas statsunderstöd
af högst 30 kronor för hvar och en af dess lärjungar, med iakttagande
härvid, dels att detta understöd må utgå med högst 3,000
kronor till hvarje skola, dels att hvarje i a) nämnd skola, som meddelar
undervisning i huslig ekonomi, må för detta ändamål kunna
tilläggas ett särskild! understöd intill belopp af 500 kronor;

d) att genom intyg af vederbörande eforalstyrelse blifvit styrkt,
ej mindre att anordningarna vid skolan äro i hygieniskt hänseende
tillfredsställande och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning
af lärjungarne derigenom icke föranledes, än äfven att legitimerad
läkare är vid skolan anstäld;

e) att lärjungar till det antal, som af Kongl. Maj:t bestämmes,
i skolan erhålla undervisning dels kostnadsfritt och dels mot en årsafgift,
som icke öfverstiger 50 kronor;

f) att årlig berättelse afgifves om skolans verksamhet; samt

g) att skolan skall vara underkastad den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kongl. Maj:t kan finna för godt meddela;

skolande emellertid de under a) b), c) och d) upptagna vilkor
tillämpas endast med afseende å statsbidrag till skola, som nu ej är i
åtnjutande deraf, äfvensom, hvad angår en för närvarande af staten
understödd skola, för tilldelande åt densamma af statsbidrag till högre
belopp, än den nu uppbär;

dels ock ett årligt bidrag till pensionsinrättuingen för lärarinnor
vid Sveriges högre skolor för qvinlig ungdom, motsvarande högst 10
kronor för hvar och en af de delegare, som erlägga årsafgift.

Angående
förliöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.
(Forts.)

N:0 28.

Angående
förhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
in. in.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

Emot hvad utskottet sålunda hemstält hade reservationer anmälts:

af herrar 0. Jonsson i Hof, II. Andersson i Nöbbelöf, Lasse
Jönsson, K. A. Kihlberg, P. Pehr sson i Törneryd, C. Persson i Ställhult,
O. Erickson i Bjersby, N. Petersson i Runtorp och P. Norberg;
samt

af herr S. G. von Friesen, hvilken yrkat, att det under mom. a)
i utskottets hemställan upptagna vilkor måtte erhålla följande lydelse:

“att skolan, oberäknadt s. k. förberedande klasser, meddelar undervisning
i minst fem årsklasser och under senaste tre år eller den
kortare tid, hvarunder skolan varit i verksamhet, då ansökning om
statsbidrag göres, haft i medeltal minst 50 lärjungar, tillhörande sistnämnda
årsklasser “.

Herr von Friesen erhöll ordet och yttrade: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att yttra mig med afseende å föredragningssättet.

Jag får hemställa till kammaren och talmannen, att, då här föreligga
flera vilkor af ganska olika art, det för vinnande af reda må
gå så till, att dessa vilkor först föredragas och proposition å hvart
och ett af dem framställes i den ordning, de här stå: a), b), c), d),
e), f) och g); att efter dessa vilkor föredrages det stycke, som börjar
med orden: “skolande emellertid de under a), b), c) och d) uppstälda
vilkor11; samt att först derefter föredragas såväl de två stycken, som
bilda ingressen, som äfven det stycke, som bildar slutet. Jag tror,
att med ett sådant föredragningssätt hvar och en bäst får tillfälle att
göra sin mening i den här punkten gällande.

Jag ber att få göra ett tillägg, nemligen att redan vid föredragningen
af första vilkoret öfverläggningen måtte få röra sig om punkten
i dess helhet.

Till den af herr von Friesen sålunda gjorda hemställan lemnade
kammaren sitt bifall.

Sedan i följd häraf nu först föredragits det af utskottet under
mom. a) föreslagna vilkor, lemnades ordet å nyo till

Herr von Friesen, som nu anförde: Som kammaren behagade
finna, har jag afgifvit en reservation i nu förevarande punkt. Denna
reservation afser, att statsunderstöd ej skall tilldelas högre flickskolor,
för så vidt de ej i klasserna öfver de förberedande hafva ett lärjungeantal
af minst 50 lärjungar. Jag anser nemligen, att det ej är skäl
att uppmuntra dessa mindre skolor, hvilka hvar som helst kunna uppstå,
utan att ur statens synpunkt ett mera afsevärdt behof deraf förefinnes.
För att det skall blifva ett verkligt statsintresse att understödja
en skola, måste den hafva ett visst minimiantal lärjungar i
klasserna öfver de förberedande. Detta har äfven utskottet erkänt,
ehuru utskottet satt detta minimiantal till 30. Jag anser dock, att
det varit större skäl att sätta detsamma till 50. Ty då i skolan
skola finnas minst 5 årsklasser, kommer, under förutsättning, att den

N:0 28

Onsdagen den 15 April.

har 50 lärjungar, samt att dessa äro lika fördelade på alla årsklasserna,
det att blifva blott 10 lärjungar i hvarje årsklass. Och detta
synes mig vara det minsta, som man kan begära för att staten skall
anses böra bidraga till kostnaderna. Man kan ju ej fordra, att staten
skall understödja huru små flickskolor som helst.

Detta är anledningen, hvarför jag anser, att siffran bör sättas till
50 i stället för 30. Jag har emellertid dervid utgått från den bestämda
förutsättningen, att den tilläggsbestämmelse, som i betänkandet
följer efter mom. g), vinner Riksdagens bifall. Denna bestämmelse
afser, att icke genom det beslut, som nu af Riksdagen fattas, någon
ändring i den hittills varande möjligheten att erhålla statsunderstöd
skall inträda för de flickskolor, som redan åtnjuta sådant, utan att
dessa skulle bibehållas vid möjligheten att erhålla sitt statsunderstöd,
oberoende af de nya här uppstäda vilkoren.

Om detta undantag göres med afseende å vilkorens tillämplighet,
förefaller det mig, som om- det icke alls skulle vara förenadt med
någon svårighet att sätta siffran till 50 i stället för till 30. Nu finnes
emellertid från vissa af denna kammares utskottsledamöter en reservation
rörande just denna undantagsbestämmelse, och jag är derför något
osäker om, huru beslutet rörande denna bestämmelse kommer att utfalla.
Om den skulle komma att strykas, så vill jag ingalunda ändra
den af utskottet föreslagna siffran 30 till 50, ty ett hårdt öde skulle
då drabba ett icke ringa antal flickskolor, som redan hafva statsunderstöd.

Då jag, såsom jag nyss sade, är osäker om utgången af kammarens
beslut i fråga om den nämnda undantagsbestämmelsen, så —
oaktadt jag anser, att siffran 50 är den rätta, om nemligen bestämmelsen
i fråga vinner Riksdagens bifall — är jag för ögonblicket, herr
talman, icke i tillfälle att göra något yrkande.

Herr Zotterman yttrade: Till att börja med ber jag att få
hembära utskottet mitt erkännande för den uppfattning, åt hvilken
utskottet gifvit uttryck i sitt förslag rörande anslaget åt den qvinliga
undervisningen, då nemligen utskottet erkänt, att äfven qvinnorna böra
ega rätt till undervisning på statens bekostnad.

Med afseende deremot på hvad herr von Friesen yttrade, nemligen
att staten icke kunde anses vara skyldig att understödja qvinnouudervisningen
i de mindre kommunerna, kan jag icke vara med derom.
Det synes mig tvärt om, att, för så vidt öfver hufvud något understöd
skall komma i fråga, man i farstu rummet bör understödja de svagaste
samhällena.

Deremot har jag samma åsigt som den, hvilken herr von Friesen
i senare delen af sitt anförande uttalade, nemligen att om reservationen
skulle vinna framgång, och om sålunda 50-talet skulle blifva
minimisifira för flickskolornas rätt till erhållande af statsunderstöd,
skulle derigenom ett mycket stort antal af de nuvarande flickskolorna
komma att gå miste om det statsunderstöd, som de nu hafva, hvilket
lör dem kunde vara detsamma som deras undergång. Då något sådant
icke kan vara med samhällets välgång förenligt, vill jag på det varma -

Angående
förhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.
(Forts.)

N o 28.

Angående
förnöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
ra. ra.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

ste anhålla, att kammaren måtte för sin del biträda det förslag, som
utskottet framlagt, nemligen om antalet 30. Det lär väl kanske ej
ändå vara alldeles fritt från att ett och annat läroverk kommer att
stryka med på kuppen.

Hvad åter angår den bestämmelsen, som här står efter mom. g),
»skolande emellertid de under a), b), c) och d) upptagna vilkor tilllämpas
endast med afseende å statsbidrag till skola, som nu ej är i
åtnjutande deraf, äfvensom, hvad angår en för närvarande af staten
understödd skola, för tilldelande åt densamma af statsbidrag till högre
belopp, än den nu uppbär», så får jag verkligen säga, att jag ej är
fullt tilltalad af densamma. Ty det synes mig, som att, när förslag
till ökning af ett anslag förekommer, man icke skulle behöfva särskildt
stipulera, att vilkoren lör anslagshöjningen icke skola hafva retroaktiv
verkan, och att de förmåner, som i detta fall vissa äldre läroverk
hittills haft, icke skulle fråntagas dem genom sedermera uppstälda
vilkor. Detta oaktadt vill jag vara med om att detta öfvergångsstadgande
må få stå qvar; men uti det, att denna förmån, och det
med rätta, lemnas de gamla läroverken, ligger ett uttalande, att hvarje
skola, som begär anslagsförhöjning, och hvarje ny skola, som hädanefter
kommer att upprättas och så begär statsunderstöd, kommer att
icke få samma fördelaktiga vilkor som de äldre.

Häraf torde framgå, att jag icke gerna vill vara med om bestämmelsen
under mom. b), att kommunen skall lemna lika stort
understöd som staten.

Men oaktadt jag hyser vissa betänkligheter mot nämnda inkonseqvens
i fråga om statsunderstödens utdelande, så vill jag dock för
min del, då jag icke kan finna, att det är någon utsigt för att få ett
annat förslag igenom än utskottets, stanna vid det slut, hvartill utskottet
kommit; och jag anhåller således att, hvad denna punkt i dess
helhet vidkommer, få i allo yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Härin: Herr talman! Mine herrar! Det förslag, som statsutskottet
i denna punkt framlagt, är af beskaffenhet att väcka den
största tillfredsställelse hos hvar och en, som rätt behjertar den stora
betydelsen af den högre flickundervisningens utveckling, vare sig man
tager hänsyn till qvinnans verksamhet på de offentliga områden, som
stå henne öppna, eller till den bildade qvinnans verksamhet inom
hemmen.

De vilkor för statsunderstöds åtnjutande, som af statsutskottet
uppstälts, synas mig vara väl betänkta och väl egnade att leda flickskolornas
utveckling i den rätta rigtningen. Jag skall derför utan
någon vidlyftigare motivering be att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i denna punkt.

Hvad angår anslagsbeloppet, synes det mig visserligen uppenbart,
att detta icke är tillräckligt för att fylla det beräknade behofvet,
men jag är å andra sidan öfvertygad om att, då utvecklingen genom
tillämpningen af de vilkor, som statsutskottet nu uppstält, blifvit ledd
i rätt rigtning, Riksdagen icke skall undandraga sig att — i likhet

N o 28.

Onsdagen den 15 April. 33

med hvad som skett vid derå föregående tillfällen — öka detta belopp
i mån af behof.

Ilerr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till samtliga de
af statsutskottet vid denna punkt uppstapla vilkor.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag har vid denna punkt fortfarande
intet yrkande att göra och kunde derför äfven ha underlåtit
att för andra gången begära ordet.

Men representanten för Östergötlands småstäder fälde ett yttrande,
som, om det ej blefve bemött, kunde vara egnadt att fånga en eller
annan af kammarens ledamöter. Han sade nemligen, att man företrädesvis
bör understödja de små och svaga. Detta är väl dock en
regel, som i detta fall ej kan tillämpas, ty kunde den det, skulle det
Tara alldeles orätt att, såsom utskottet gjort, uppställa denna minimisiffra
af 30 lärjungar. Då borde man kunna sätta denna siffra mycket
lägre eller rättare ej sätta någon siffra alls.

Men för att en skola skall med framgång kunna verka för sitt
ändamål fordras väl dock, att den skall ha ett icke alltför obetydligt
antal lärjungar. Eljest är den icke någon verklig skola, åtminstone
icke en sådan, som kan fordra att af staten erhålla understöd.

Herr Petersson i Runtorp: Då äfven jag reserverat mig mot
utskottets hemställan, skall jag be att med några ord få angifva skälet
dertill.

Det är ej mot sjelfva förslaget, d. v. s. mot uppställandet af vissa
vilkor, som jag reserverat mig, utan orsaken till min reservation är,
att jag tycker, att höjningen af anslagsbeloppet fortgår alltför hastigt.
Jag tror, att staten icke bör uppmuntra dylika stora anslagskraf, utan
min tanke är, att staten i främsta rummet bör se till, att den kan
underhålla de skolor, som den redan har att underhålla.

Af statsverkspropositionen ser jag, att år 1874 var det blott 30,000
kronor, som staten gaf i understöd, och att det år 1876 beviljades

40.000 kronor, d. v. s. 10,000 kronors förhöjning. År 1878ökadesanslaget
till 50,000 kronor, år 1882 till 70,000 kronor — det höjdes således med

20.000 kronor — och år 1891 till 100,000 kronor. Nu föreslås en höjning
af icke mindre än 150 procent af det sistnämnda år beviljade beloppet,
nemligen en höjning af 150,000 kronor. Denna utveckling går
enligt mitt förmenande alldeles för fort, då vi ju nu hafva årliga riksdagar,
som äro i stånd att lämpa anslagsbeloppet efter det småningom
ökade behofvet. Jag yrkade derför i utskottet, att det begärda anslaget
skulle nedsättas till 50,000 kronor, hvarigenom man således
skulle stanna vid 50 procents förhöjning. Ty jag ansåg, att, när man
förut kunnat nöja sig med 10,000 eller 20,000 kronors ökning, kunde
man nu vara belåten med 50 procents förhöjning samt för öfrigt se
tiden an för att finna, hvad som fordrades i det här fallet. Det kan
ju ej vara nyttigt för landet eller folket i dess helhet, att utvecklingen
af hickskoleväsendet går alltför hastigt. Att detta undervisningsväsende
går framåt, är nog bra, men att det derför skall rusa alltför
hastigt framåt, kan enligt min tanke ej vara nyttigt. För öfrigt kunna,

Andra Kammarens 1 ''rot. 1806. N:o 23. 3

Angående
förhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 15 April.

Angående
fc/rhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
rn. m.

(Forts.)

som sagdt, de årliga Riksdagar, hvilka vi nu hafva, mycket väl se till,
att bebofvet härvidlag småningom afhjelpes, allt efter som det visar sig^

Mitt yrkande blir således, att jag hemställer, att vi stanna vid
ett belopp af 150,000 kronor, d. v. s. höja anslaget med 50,000 kronor
i stället för med 100,000 kronor, hvilket då blir 50 procents förböjning
af det anslag, som nu utgår.

Herr talman! Jag anhåller om proposition på detta mitt yrkande.

Herr Mallmin instämde häruti.

Herr Vablin: Herr grefve och talman! Mine herrar! Med anledning
af hvad reservanten från statsutskottet nyss yttrade, skall jag
be att få säga några ord. Dessa komma dock egentligen att beröra
min motion, nemligen motionen om anslag till samskolor. Jag skulle
helst hafva sett, att den hade blifvit skild från utskottets förslag här
i dess helhet. Jag är af eu alldeles olika åsigt emot den ärade reservanten
i fråga om undervisningen, åtminstone i en punkt. Enligt
min mening skulle det vara att vinna ett stort önskningsmål, om vi
kunde göra den lägre elementarundervisningen tillgänglig för så många
som möjligt och den således kunde finnas tillgänglig både i mindre
städer och på en del mera befolkade platser på landsbygden. Det är
just denna lägre elementarundervisning, som skulle förmedlas genom
sådana femklassiga samskolor som jag önskar, att Riksdagen skulle
lemna anslag till. Det är ingen öfverflödskunskap och ingen lärdomslyx,
som det här vore fråga om att meddela, utan helt enkelt blott
en hvardagskost, om jag så får kalla den, som hvilken menniska som
helst skulle kunna behöfva få med sig ut i verlden.

Jag tror nu ej, att denna kunskap kan komma ett större flertal
till del, om icke skolorna en liten smula, om jag så får säga, söka
upp ungdomen, utan ungdomen skall vara nödsakad att från aflägsna
bygder söka upp skolorna i de större städerna med deras dyrare
lefnadskostnader.

Medan jag har ordet, skall jag be att få yttra mig om något,
som ej precis berör denna punkt. Jag tror ej för närvarande på
några stora reformer i vårt undervisningsväsen. Men jag hade tänkt
mig, eller åtminstone vågat hoppas, att dessa samskolor, som, om de
än komme att öfvervakas af regeringen, dock icke komme att stelt och
enformigt reglementeras, derför skulle kunna utveckla sig i frihet och
göra afseende på behofvet för olika orter. De skulle blifva mera
känsliga för tidens kraf och blifva banbrytande för möjligen nya uppfattningar
och reformer inom vårt undervisningsväsen. Om emellertid
reservanternas förslag skulle gå igenom — att hvarje sådan samskola
skulle hafva ett antal af 50 elever — hindras derigenom möjligheten
af uppkomst af en stor mängd dylika skolor. På många ställen tror
jag, att en dylik skola, om den får vara i verksamhet några år, skall
kunna komma upp till detta elevantal. Men många komma helt säkert,
då man vet, att man ej så snart kan få statsunderstöd, aldrig
att öppnas.

Onsdagen den 15 April.

N.o 28.

Ja, jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag i mo- Angående

Ocll lixttyjoaua na.lull imma eib niviigaic imguuuaccuuc m ucu ij^viuiigu

ungdomens undervisning i värf land, och som göra, att jag naturligtvis
helst skulle se, att den äfven af mig undertecknade motionen vunne
.Riksdagens bifall. Som detta under närvarande förhållanden väl knappast
är möjligt, skall jag endast rörande den nu föreslagna punkten a)
be att få påpeka en omständighet, som i viss mån kan ställa nybildade
skolor i ett bättre läge än sedan derå år befintliga skolor.

Om vi tänka oss en nybildad skola, hvilken genast fått upp sitt
lärjungeantal till 30, så har denna skola på grund af punktens formulering
ett berättigande att erhålla del utaf det höjda anslaget. Men
en annan skola deremot, som egt bestånd i tre år och visat ett raskt
lramåtgående, så att den t. ex. under det första året haft 20 elever,
under det andra 30 och under det tredje 50, skulle icke under några
vilkor kunna erhålla understöd i fall Riksdagen bifölle den af herr
von Friesen framstäkla reservationen och den vore val dock mera värd
understöd än en nybildad, som händelsevis första året fått upp antalet
till minimum. Bibehälles deremot utskottets förslag om ett minimiantal
af 30 elever, undviker man enligt min åsigt tillräckligt den
nu antydda olägenheten.

Med anledning af hvad jag nu yttrat ber jag att få yrka bifall
till den af utskottet föreslagna lydelsen af punkten a).

Herr Odhner: Då äfven jag hör till dem, som undertecknat herr
Wallis’ motion, kan jag icke annat än beklaga, att utskottet icke ansett
sig kunna gå längre i sitt anslagsyrkande än det gjort. Men på
samma gång vill jag villigt erkänna, att utskottet har behjertat de
svårigheter, af hvilka flickskolorna hittills lidit, och visat ett verkligt
intresse för den qvinliga bildningens sak, och jag tror, att denna sak
genom ett bifall till utskottets förslag skall taga ett betydande steg
framåt.

Emellertid har utskottet ansett sig böra bifoga till sitt förslag
åtskilliga vilkor, som vi läsa på sidan 43 i betänkandet, vilkor, af
hvilka de under e), f) och g) anförda äro de gamla, sedan äldre tider
qvarstående, under det att de öfriga, under a) b), c) och d) upptagna,
hafva af utskottet blifvit tillagda.

Jag vill ingalunda bestrida, att derå af dessa vilkor äro ändamålsenliga
och kunna anses vara af omständigheterna påkallade. I
afseende på moment a) vill jag närmast instämma med herr Palme,
och her derefter att få öfvergå till moment b) med den förklaring,
som förekommer i utskottets utlåtande i tillägget efter moment g).

Nämnda moment b) innehåller det vigtigaste af de vilkor, som
blifvit uppstäda, nemligen “att kommun eller enskilda donatorer till
skolans uppehållande lemna bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår
till minst samma belopp som statsunderstödet1''.

ment a).

Med herr Vahlin förenade sig herr Broström.

förhöjdt anslag
till högre
skolor för

qvinlig ung -

Herr Palme: Jag vill ej upprepa alla de skal, som i billighetens

(Fort"..)

N;o 28.

Angående
Jörhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. in.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

Jag vill icke bestrida, att det kan vara billigt och rigtigt, att
kommuner och enskilde, som draga den största fördelen af skolan,
också lemna ett proportionerligt bidrag till skolans underhåll. Men
det synes mig, som om det vore för strängt och för mycket begärdt
att fordra ett lika stort bidrag från detta håll som från statens sida.
Om man tänker på de rikliga bidrag, som staten lemnar både till
folkskolorna och i ännu högre grad till de allmänna läroverken, och
om man så räknar efter, i hvilken proportion kommunerna bidraga
till dessa allmänna läroverks underhåll, skall man finna, att detta
deras bidrag är vida mindre än statens. Utskottet åter föreslår, att
kommuner och enskilde skola sammanskjuta lika mycket som staten
bekostar. Går detta igenom, fruktar jag, att det i många fäll skall
omöjliggöra uppkomsten af nya läroverk uti mindre och fattigare kommuner
och äfven försvåra uppkomsten af nya och konkurrerande läroverk
i de större kommunerna. Jag tror derför, att det vore rigtigare,
om man inskränkte sig till att fordra t. ex. en tredjedel af kommunerna
emot statens två tredjedelar.

Vidare skulle jag hafva önskat ett förtydligande af bestämmelserna
uti det öfvergångsstadgande, som förekommer efter littera g), der
det heter: “skolande emellertid de under a), b), c) och d) upptagna
vilkor tillämpas endast med afseende å statsbidrag till skola, som nu
ej är i åtnjutande deraf, äfvensom, livad angår en för närvarande af
staten understödd skola, för tilldelande åt densamma af statsbidrag
till högre belopp, än den nu uppbär. “

Jag finner detta stadgande vara något tvetydigt och oklart. Jag
kan ej afgöra, huruvida dermed menas, att ett läroverk, som nu är
understödt och får sitt understöd utaf statsanslaget höjdt, skall vara
pligtigt att i sådant fall anskaffa ett bidrag, som motsvarar hela det
samlade beloppet, eller om bidraget endast skall motsvara det tillskott,
som lemnas af staten vid höjningen från det lägre beloppet till det
högre. För min del finner jag endast det senare billigt och rigtigt,
nemligen att läroverket i detta fall endast har att anskaffa ett bidrag,
som motsvarar tillskottet.

Slutligen kan jag icke heller annat än beklaga, att utskottet ej
har velat medgifva Kongl. Maj:t rätt att tilldela ett tilläggsanslag utöfver
de 3,000 kronorna till sådana skolor, hvilka inrättat en fortsättningskurs
för högre studier i vissa ämnen. Det är visst mycket
bra, att utskottet har medgifvit ett sådant tillägg af 500 kronor, der
en kurs i huslig ekonomi anordnas. Men äfven i öfriga ämnen, i de
mera teoretiska ämnena behöfves verkligen en sådan fortsättningskurs.
Den behöfves dels för sådana flickor, som vilja taga inträde i högre
lärarinneseminarium, dels äfven för sådana, som vilja utbilda sig uti
vissa särskilda ämnen, som de kunna behöfva såväl för egen utveckling,
som för sin utkomst i lifvet. Det vore hårdt, om föräldrarne
i sådana fall måste bekosta, icke allenast den högre årsafgiften för
sina döttrar utan äfven deras vistelse på ett ställe, aflägset från hemmet,
t. ex. i Stockholm, der sådana kurser finnas inrättade. Jag tror,
att utskottet i detta stycke hade bort gå Kongl. Maj:ts framställning
till mötes.

Onsdagen den 15 April.

N:0 28.

Detta är de anmärkningar, jag haft att göra vid ifrågavarande
vilkor. Men jag känner mig mycket tveksam, om jag bör yrka på
någon förändring i dessa vilkor, ty det skulle kunna hända, i fall flera
sådana förslag til! ändringar skulle göras och af kammaren komme
att tagas i betraktande, att det kunde blifva svårt att sammanjemka
de olika meningarna, och derför vill jag, åtminstone tillsvidare, afstå
ifrån att yrka någon sådan förändring.

Hvad beträffar ett yrkande, som gjorts af en talare på kalmarbänken,
om nedsättning af förhöjningen i anslaget från 100,000 kronor
till 50,000 kronor, så hoppas jag, att kammaren ej skall lyssna till
detta förslag. Jag finner så starka och talande skäl för det högre
beloppet vara anförda af Kongl. Maj:t, af direktionen för högre lärarinneseminarium
och af komiterade från förra årets lärare- och lärarinnekonferens,
att jag tycker, att kammaren icke borde tänka på
någon nedsättning.

Om man jemför hvad staten består åt den manliga ungdomens
undervisningsanstalter och åt den qvinliga ungdomens, visar sig bäst,
huru litet statens bidrag åt de senare i sjelfva verket är. Om jag
icke missminner mig, utgör statens bidrag till det högre lärarinneseminariet
och samtliga flickskolor i riket icke mera än omkring 150,000
kronor per år, d. v. s. icke mera än 5 procent af det belopp, som
staten lemnar till understöd åt skolor för manlig ungdom. Detta är
ju icke någon rimlig proportion, ty man måste väl ändå erkänna, att
äfven den qvinliga undervisningen är ett statsintresse, visserligen icke
lika så vigtigt som den manliga ungdomens undervisning, men icke
långt derifrån. Jag ber också få anföra ett annat exempel i samma
syfte. Såvidt jag vet, har staten under de senare åren icke lemnat
högre bidrag till en flickskola än 2,000 kronor om åref. Detta belopp
är icke ens så mycket som staten består i lön åt en enda adjunkt,
d. v. s. lärare i den lägre lönegraden vid statens egna läroverk för
manlig ungdom. Jag tycker, att denna jemförelse är talande nog.

På grund af hvad jag anfört ber jag sålunda att tills vidare få
yrka bifall till utskottets förslag, likväl mig obetaget att i det ena
eller andra af de föreslagna vilkoren få yrka någon förändring, derest
omständigheterna sådant föranleda.

Herr von Friesen: Jag har begärt ordet, hufvudsakligen för

att lemna några upplysningar.

Beträffande först frågan om det förevarande anslagets storlek,
har man å ena sidan sagt, att det af utskottet föreslagna beloppet
vore för högt, och å andra sidan, att det vore för lågt. Jag tror
emellertid, att man å såväl ena som andra sidan skall få svårt att
motivera sin åsigt, så länge de vilkor, som här äro föreslagna, få stå
oantastade. Vill man ändra dessa vilkor, kan man nog komma såväl
till ett högre, som till ett lägre belopp, än utskottet föreslagit. Men
så, som vilkoren nu äro stipulerade, är det åtminstone omöjligt att
komma till ett högre anslagsbelopp. Jag har i detta afseende gjort
en beräkning, som grundar sig på de uppgifter, hvilka lemnats till
Kongl. Maj:t senaste gången anslag till flickskolorna begärdes, nemligen

Angående
forhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m,
(Forts.)

N:o 28.

Angående
förnöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
in. in,
(Forts.)

38 Onsdagen den 15 April.

år 1893. Anslaget beviljas ju flickskolorna hvarje gång för en period
af 3 år; det bestämdes senast år 1893. — I förbigående sagd t skall
det sålunda nu i år åter bestämmas, och det är derför af vigt, att
denna fråga nu afgöres af Riksdagen. — Utgår man från de uppgifter,
som år 1893 lemnades angående de flickskolor, hvilka då begärde
statsanslag, och dessutom från de vilkor, som af utskottet äro föreslagna
för åtnjutande af statsbidrag, finner man, att det är omöjligt
att låta af statsmedel utgå ett högre belopp än 200,000 kronor för
ändamålet. Jag är tveksam, huruvida ens detta belopp verkligen
kommer att utgå, men förhållandena kunna ju hafva ändrat sig sedan
1893, och jag anser i hvarje fall icke lämpligt att sätta anslaget allt
för lågt. Mina beräkningar hafva emellertid visat, att inemot 200,000
kronor skulle kunna användas, om också icke under den allra närmaste
framtiden. Det får framdeles visa sig, om jag i detta fall är sannspådd
eller icke, men till dess jag får bevis på motsatsen, anser jag
min åsigt vara vigtig.

Hvad vidare beträffar kommunernas bidrag för detta ändamål,
har här blifvit sagdt, att kommunerna icke skulle bidraga så mycket
till folkskolan, som här ifrågasattes. Det är dock att märka, att
kommunerna få lemna husrum, vedbrand och kofoder till folkskolelärarue
samt af dessas aflöning; dessutom få de hålla skolhus äfvensom
planteringsland, der sådant kan ske. Jag tror sålunda, att kommunerna
i detta fall lemna större bidrag än staten. Beträffande de
allmänna läroverken åligger det kommunerna att bygga och underhålla
läroverkskusen samt att lemna bostad eller hyresersättning åt rektor.
På grund häraf ställer åtminstone det läroverk, som jag tillhör, hvilket
har eu dyrbar läroverksbyggnad, större anspråk på kommunen än hvad
det gör på staten. Jag tror derför icke, att det vilkor, som här uppstälts
under mom. b), kan ur någon synpunkt anses oberättigadt.

Vidkommande mom. c) är det visserligen sant, att det ser ut som
om utskottet icke velat understödja flickskolorna i lika hög grad som
Kongl. Maj:t. Men detta är endast skenbart. Kongl. Maj:t föreslår
nemligen såsom allmänt statsbidrag högst 4,000 kronor och, der tvåårig
fortsättningskurs tinnes, ytterligare högst 1,000 kronor, d. v. s.
tillhopa högst 5,000 kronor. Enligt utskottets förslag skulle en flickskola
kunna i statsbidrag få i allmänhet högst 3,000 kronor; men från
kommun eller enskilda donatorer skulle den då också hafva 3,000 kronor;
d. v. s. tillhopa 6,000 kronor. Dessutom skulle den för undervisning
i huslig ekonomi kunna få ytterligare 500 kronor, mot det att kommunen
äfven lemnade 500 kronor; i allt således 7,000 kronor. Det
af utskottet föreslagna understödet kommer alltså, åtminstone i flertalet
fall, att ställa sig fördelaktigare än det Kongl. Maj:t föreslagit.
Sin uppfattning om det sätt, hvarpå utskottet velat gynna flickskolorna,
i jemförelse med hvad Kongl. Maj:t velat göra, får man icke bilda
sig utan att taga noggrann hänsyn dertill, huru vilkoren för statsbidragets
åtnjutande äro affattade.

Beträffande slutligen öfvergångsstadgandet vill jag, på det att icke
något missförstånd må uppstå, nämna, att utskottets mening är den,
att så fort en skola, som före år 1897 fått del af detta anslag, begär

N:0 28.

Onsdagen den 15 April.

förhöjning af detsamma, skall, för att det förhöjda anslaget må kunna
erhållas, kommunens eller enskildes bidrag vara lika stort, som hela
det anslag, som från staten sedan kommer att utgå till skolan.

Sedan öfverläggningen angående mom. a) härmed förklarats afslutad
och efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition,
blef det af utskottet i detta moment föreslagna vilkor af kammaren
godkändt.

Mom. b).

Godkändes jemväl.

Efter föredragning vidare af mom c) anförde:

Herr von Friesen: Det är möjligt, att den formulering, som
utskottet i detta mom. användt, är något oklar. Meningen är dock
tydligen den, att till skolans lärjungar i detta fall räknas endast lärjungarne
i klasserna öfver de förberedande, såsom det äfven är gjordt
i mom. a). Men på det att icke något tvifvel må kunna uppstå, hemställer
jag, att detta mom. må erhålla följande lydelse:

“c) att åt skola, som i a) nämnts, må kunna tilldelas statsunderstöd
af högst 30 kronor för hvar och en af dess lärjungar i klasserna
öfver de förberedande, med iakttagande härvid, dels att“ etc. i likhet
med utskottets förslag.

Jag anhåller om proposition på bifall till detta mitt förslag.

Vidare yttrades ej. Det af utskottet i detta moment föreslagna
vilkor blef härefter af kammaren godkändt med den af herr von Friesen
föreslagna ändring.

Mom. d)—g).

Godkändes.

Beträffande det af utskottet föredragna öfvergånysstadgande anförde:

Herr Jonsson i Iiof: Såsom herrarne finna af betänkandet,
har jag och några af mina kamrater inom utskottet reserverat oss
mot dess förslag i 14 punkten utan angifvande af den rigtning, i
hvilken reservationen går. Jag skall derför be att nu få beröra denna
sak. Reservationen afser nemligen just detta öfvergångsstadgandet
under mom. g). Enligt de nya vilkor, som nu af kammaren antagits
såsom gällande för erhållande af statsbidrag, skall dels kommunen
eller enskilde bidraga med lika mycket till skolan, .som statsbidraget
utgör, dels skall statens bidrag vara fixeradt till ett visst maximibelopp,
såsom 30 kronor per lärjunge och 3,000 kronor för hvarje
skola. Inom utskottet såväl som på afdelningen ansåg jag, att man
icke kunde få någon rigtig reda i detta afseende med mindre än att

Angående
förhöj dt anslag
för högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.

(Forts)

N:0 28.

Angående
förhtijdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

detta undantagsstadgande så fort som möjligt komme bort, så att man
sedan finge samma vilkor för statsbidraget gällande för alla skolor.
Mot detta af mig framstälda, kategoriska yrkande invändes, att, enär
frågorna om de nya statsbidragen skulle pröfvas redan i år, det skulle
vara omöjligt för kommunerna att hinna vidtaga sådana arrangementer,
att de skolor, som förut icke åtnjutit bidrag från stadskommuner,
landsting eller andra korporationer, skulle hinna från dessa håll skaffa
sig sådana bidrag, och derför skulle dessa skolor gå miste om statsbidrag,
derest vilkoren skulle tillämpas genast. Min åsigt i detta fall
var dock den, att, då fördelningen af detta anslag skulle ega rum i år,
och de här stipulerade vilkoren först kunde tillämpas år 1897,
Kongl. Maj:t vid pröfningen af anslagskrafven i år icke skulle vara
bunden af dessa nya vilkor. Derför antog jag, att man med skäl
skulle kunna utesluta dessa undantagsbestämmelser. Det kan ju sägas,
att det skulle vara rigtigare att unna dessa skolor åtminstone så lång
tid, som den treårsperiod, för hvilken bidragen nu komma att gälla,
att efter gamla grunderna komma i åtnjutande af statsbidraget: och
jag skulle för min del icke heller hafva något emot, att undantagsbestämmelserna
funnes, om blott det en gång blefve slut på desamma,
så att man sedan komme till full enighet om grunderna för fördelningen
af anslaget,

För att nu angifva efter huru olika grunder fördelningen af detta
statsbidrag hittills skett, kan jag nämna att statsbidragets belopp vexlat
per lärjunge i de högre klasserna — d. v. s. med frånräknande af de
förberedande klasserna — från 4 å 5 kronor till öfver 70 kronor.
Anslagsbeloppet per lärjunge vexlar sålunda nu i högsta grad, och om
dessa undantagsbestämmelser skulle komma att gälla för all framtid,
blefve resultatet det, att de skolor, som nu senast lyckats få högre
bidrag, skulle fortfarande komma att arbeta på alldeles samma grund
som hittills. Ty de hade gifvetvis större fördel af att stå qvar på
den gamla bogen än af att gifva sig ut på en ny och skaffa sig bidrag
af kommunerna. Det kan enligt mitt förmenande icke vara rigtigt
att ordna saken på detta sätt för framtiden.

Jag tror derför, att undantagsbestämmelsen här efter mom. d)
bör finnas qvar, men att den bör förändras så, att den kommer att
gälla blott för en viss tid, hvarefter den skulle upphöra. Då hinner
hvarje kommun och hvarje skola ordna för sig i afseende å den nya
fördelningen af statsbidraget. Skolorna hinna skaffa sig de bidrag af
kommuner eller andra korporationer, som erfordras för att de skola
erhålla statsbidrag, och de olägenheter falla bort, som skulle uppstå,
om man helt och hållet streke undantagsbestämmelsen.

På dessa i korthet anförda skäl ber jag att få yrka, att den punkten,
som börjar med ordet “skolande11 må erhålla följande förändrade
lydelse: “skolande emellertid de under a) b) c) d) upptagna vilkor intill
år 1900 tillämpas endast med afseende å statsbidrag till skola, som
nu ej är i åtnjutande deraf, äfvensom hvad angår en för närvarande
af staten understödd skola, för tilldelande åt densamma af statsbidrag
till högre belopp än den nu uppbär."

Hela ändringen går således ut på att denna undantagsbestämmelse

N:0 28.

Onsdagen den 15 April.

skall gälla till år 1900, hvarefter det blir samma vilkor för alla skolor.
Jag tror, att kammaren bör på goda grunder finna detta både korrekt
och välbetänkt i alla afseenden.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Herr grefve och talman! Jag skall be att få yttra några ord i denna
vigtiga fråga, som likväl, när jag tänker på de vidfogade reservationerna,
efter mitt förmenande i kammaren fått en lyckligare gång, än
jag sjelf vågat hoppas, åtminstone hvad snabbheten i behandling beträffar.
Naturligtvis skulle jag helst sett, att Kongl. Maj:ts förslag
godkänts i dess helhet med deri uppstälda vilkor, ty deras betydelse
känner man genom mångårig tillämpning. Deremot, när de nya vilkoren
uppstäldes af utskottet, blef jag mycket tveksam, ty det är
mycket svårt att på förhand beräkna dessa vilkors räckvidd. Jag har
visserligen sä mycket, som den korta tiden det tillåtit, försökt att beräkna
den, men jag får säga i likhet med den ärade talaren på stockholmsbänken,
att jag icke vågar säga mer, än att jag tror, att min
beräkning ungefärligen kommer att slå in. Då emellertid den siste
ärade talaren har framstält förslag till en så pass förmildrad ändring
af detta sista tillägg om ett öfvergångsstadgande, att jag dermed anser
en stor fördel vunnen, och då jag framför allt anser det vara af vigt
att kunna få denna tillökning i anslaget, så, ehuru jag icke törs taga
på mig ansvaret för att icke några olägenheter kunna uppstå, vågar
jag likväl icke göra någon invändning mot den yrkade inskränkningen
i öfvergångstiden.

Herr Danielson: Oaktadt jag biträdt utskottets mening i denna
punkt, så får jag säga, att jag är af samma uppfattning som herr Olof
Jonsson, och hade ett sådant yrkande förelegat i utskottet, så skulle
jag hafva biträdt det, men då gick allt så hastigt och fort, och man
var icke beredd på ett sådant yrkande, som först nu framkommit och
som jag tror är välbetänkt. Skulle detta stadgande genast tillämpas,
så vore det för hårdt, men när de gamla skolorna nu få tid på sig
och behålla de nuvarande anslagen i tre år, så tror jag, att det är en
väg, som vi böra beträda, och jag yrkar derför bifall till utskottets
förslag med den ändring, som herr Olof Jonsson föreslagit.

Herr Odhner: Det kan måhända synas djerft af mig att bestrida
herr Olof Jonssons ändringsförslag, sedan herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet ansett sig kunna gå in på det, men jag
anser mig dock böra fästa kammarens uppmärksamhet på de olägenheter,
som kunna dermed vara förenade och deraf blifva en följd.
Flickskolorna hafva visserligen genom detta förslag fått en frist, en
öfvergångstid af tre år, under hvilken tid de skulle hafva tillfälle att
ordna sina angelägenheter med hänsyn till den inträdande förändringen,
men jag fruktar, att efter de tre årens förlopp ställningen blefve
ganska betänklig för det stora flertalet flickskolor, som då hade att
uppfylla vilkoren i hela deras vidd och stränghet. Jag anser derför,
att det skulle vara obilligt att besluta borttagandet af detta vilkor

Angående
förhöj dt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.

(Forts.)

N:0 28.

A ingående
förhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
in. m.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

efter så kort tid som tre år; följden skulle antagligen blifva, att rätt
många af de nu bestående skolorna måste nedlägga sin verksamhet
till stor skada för de orter, der de finnas, och till ruin för många
förtjenta lärarinnor, som skulle blifva stälda utan platser.

Hvad beträffar verkningarna för iiickskoleväsendet i allmänhet,
om man tänker sig öfvergångsstadiet förkortadt till tre år. så tror jag
följden skulle blifva den, att, sedan många af de små läroverken gått
under, undervisningen komme att centraliseras och samlas i ett mindre
antal större läroverk i de större kommunerna, der det vore lättare för
läroverken att skaffa sig det understöd, som erfordras. Detta kunde
ju ur vissa synpunkter ha sina fördelar, ty de större läroverken kunna
med sina större resurser skaffa sig bättre lokaler och bättre lärarekrafter
än de små, men denna centralisation har ock sin frånsida, ty
det är gifvet, att, då det redan nu på många håll är förenadt med
stora svårigheter för föräldrarne att åstadkomma de årsafgifter, soin
skola erläggas för döttrarna, det skall blifva ännu svårare för föräldrarne,
om de blifva tvungna att skicka sina barn från hemorterna
till aflägsna ställen, der de måste underhålla barnen på samma gång
som de hafva att erlägga de dryga skolafgifterna. Jag tror derför,
att på detta sätt antalet af dem, som skulle komma i åtnjutande af
bildningens förmåner, skulle minskas i stället för ökas. Det är dessa
farhågor, som jag velat uttala. Vill man således, att våra flickskolor
skola få utveckla sig lugnt och ostördt, utan alltför stora svårigheter
och brytningar fortgå på den väg, som de en gång beträda och vill
man, att de skola sprida bildningens välgerningar temligen jemnt kring
landet och icke blott på vissa centralpunkter och deras omnejder, så
tror jag, att det är bäst att bibehålla utskottets förslag, sådant det är,
utan det tillägg, som herr Olof Jonsson föreslagit.

Jag yrkar således bifall till öfvergångsstadgandet, sådant det af
utskottet föreslagits.

Herr Nilson från Lidköping förenade sig med herr Odhner.

Herr Elowson: Herr talman! Jag har för min del icke egentligen
haft något att invända mot det hufvudmoment, som i betänkandet
är af statsutskottet föreslaget. Det kommer enligt min mening
att hafva en ganska stor betydelse för undervisningen åt den qvinliga
ungdomen. Principielt rigtigt torde det vara, att kommunerna bidraga
till denna undervisning, men nu hafva vi hört från statsrådsbänken,
att man icke haft tid att beräkna räckvidden af den nya bestämmelsen.
Jag anser visserligen, att statsutskottet kunde ur finansiel synpunkt
haft goda skäl för det förslag, som utskottet framstält, men å
andra sidan tror jag, att man bör fästa afseende äfven vid den pedagogiska
betydelsen deraf. Och i detta afseende hade det onekligen
varit mera betryggande att kunna stödja sig på eu af Kongl. Maj:t
gjord utredning. Nu lärer ju den allmänna meningen hos Riksdagen
vara, att man icke skall lagstifta i en rigtning, som kan anses få retroaktiv
verkan. Om det finnes läroverk, som för närvarande åtnjuta
statsunderstöd, men som icke kunna beräkna att få bidrag af kommu -

Onsdagen den 15 April.

N:o 28.

nen eller enskilde, så torde det kanske dock vara allt för hårdt, att Angående
dessa läroverk skola nödgas upphöra med sin verksamhet inom så kort forh^
tid, som här föreslås, eller före år 1900. 8 “skolor för"

Jag anser derför efter det välvilliga anförandet från statsråds- qvinlig ungbänken,
att det är klokast att hålla på utskottets förslag till undan- dom m. m,
tagsbestämmelse, emedan jag är förvissad, att Kongl. Maj:t, efter att (I*orts.)
hafva fått tillfälle att inhemta upplysningar från vederbörande, kan
till en annan PJksdag ingifva ett motiveradt förslag till öfvergångsstadgande.
Jag hyser nemligen den farhåga, att det skulle vara obetänksamt
att i denna pedagogiska fråga lita endast på statsutskottets
auktoritet. Statsutskottets hemställan är enligt mitt förmenande byggd
uteslutande på finansiella hänsyn. Jag tror derför, att det är klokast
att invänta en utredning från regeringen i detta afseende, och anhåller
af dessa skäl om bifall till utskottets förslag beträffande öfvergångsstadgandet.

Häruti instämde herrar Broström och Svanberg.

Herr Thestrup: Herr talman! Den af de fleste af denna kammares
ledamöter inom utskottet afgifna reservation angifver icke, hvad
samma reservation afser; och det nya förslag, som nu framlagts af
herr Olof Jonsson, har således icke kunnat pröfvas. Det torde då
vara vanskligt att på rak arm vidtaga en sådan förändring som den
af honom nu föreslagna. Detta ändringsförslag kan nemligen, såsom
redan förut framhållits, hafva en räckvidd, som det nu är omöjligt att
öfverskåda. Då det föreliggande förslaget om förhöjning af anslaget
till elementarskolorna för flickor torde ligga oss alla varmt om hjertat,
men den nu föreslagna förändringen möjligen skulle kunna medföra,
att, genom de nytillkommande skolorna, bvilka skulle få en mycket
afsevärd fördel gent emot de redan existerande, som under eu lång
följd af år fortgått och fört en ganska lugn tillvaro, då de fått åtnjuta
ett, om ock litet, anslag från staten, men deremot ingenting från kommunen,
de gamla skolorna, då ett sådant vilkor som det af herr Olof
Jonsson föreslagna komme att fästas vid tillgodonjutandet efter år 1900
af statsanslag, skulle derigenom komma i en vida sämre ställning än
förut, ja, på vissa håll möjligen rent af gå under — huruvida sådant
kommer att inträffa, vet jag icke, men jag föreställer mig, att på åtskilliga
ställen sådant lätteligen kan inträffa — och då jag icke vill
vara med om ett beslut, som kan medföra sådana följder, yrkar jag
bifall till statsutskottets förslag oförändradt.

Chefen för ecklesiastikdepai’tementet, herr statsrådet Gilljam: Då
hvad jag nyss yttrade lärer hafva gifvit anledning till något missförstånd,
så vill jag säga, huru jag uppfattade situationen, då jag trodde, att
talmannens klubba skulle falla. Jag fattade herr Olof Jonssons yttrande
så, som skulle reservationen hafva gått ut på ett fullständigt
borttagande af hela öfvergångsstadgandet. När han då slutade med att
åt flickskolorna medgifva en frist på tre år, så måste jag betrakta
det såsom en väsentlig förmildring. Naturligtvis är det från min

N:0 28.

Angående
Jörhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. in.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

ståndpunkt vida bättre att få statsutskottets förslag oförändradt, såsom
det antagits af Första Kammaren, än att få det med det af herr
Olof Jonsson föreslagna tillägget. Men hvad jag ville säga, var, att
hellre än att riskera det hela, finner jag mig i det af honom föreslagna
tillägget.

Herr Holmgren: Jag skall be att få yrka bifall till herr Olof
Jonssons förslag. Jag kan icke såsom ett par föregående talare finna
några svårigheter vid genomförandet af de bestämmelser, som herr
Olof Jonsson föreslagit. Tvärtom finner jag det alls icke nyttigt, att
de förutvarande flickskolorna icke skulle vara underkastade de allmänna
vilkor, som utskottet föreslagit. Finnes det behof af sådana
skolor, der de nu finnas, så borde väl intresset hos kommunen vara
så stort, att den gjorde de uppoffringar, som äro nödvändiga. Ett
bifall till utskottets förslag oförändradt skulle innebära, att de gamla
skolorna icke skulle vara underkastade vilkoren om tillfredsställande
hygieniska anordningar, om undvikande af öfveransträngning o. s. v.
Detta är ju obilligt. Jag anser, att rättvisa och billighet fordra, att
de gamla och nya skolorna äro likstälda; och då nu de gamla skolorna
få ett fullt tillräckligt anstånd för att ordna sig efter de föreslagna
vilkoren, så skall jag, med yrkande om afslag å utskottets hemställan,
biträda herr Olof Jonssons förslag.

Herr von Friesen: Med anledning af ett yttrande från statsrådsbänken,
att det vore mycket svårt att, då det gäller skolor, beräkna
räckvidden af vilkor, som sålunda uppställas, ber jag att till alla delar
få instämma i detta yttrande, och det synes äfven af motiveringen, att
utskottet för sin del varit mycket tveksam. Jag kan till och med
nämua, att på afdelningen åtminstone voro vi så tveksamma i det
hänseendet, att vi i ett skede af frågans behandling lutade åt den
meningen, att det rigtigaste vore att denna riksdag helt och hållet
afslå den begärda tillökningen och efter angifvandet af vissa grunder
anhålla hos Kongl. Maj:t, att, i sammanhang med ny proposition om
anslagets förhöjning, vilkor måtte af Kongl. Maj:t föreslås nästa Riksdag
för statsbidragens utgående. Emellertid var det dock en omständighet,
som gjorde, att vi voro mycket betänksamma att slå in på en
sådan väg och att vi i stället valde den väg, som vi nu beträdt, nemligen
den omständigheten, att, såsom jag i ett föregående anförande
hade tillfälle att nämna, dessa understöd skola just i år bestämmas
för en ny treårsperiod. Det hade då varit mycket olämpligt att uppskjuta
denna fråga till nästa riksdag. Men jag instämmer, som sagd!,
med talaren på statsrådsbänken i hans yttrande om det vanskliga i
att uppställa sådana vilkor. De äro dock icke uppstälda för everldliga
tider, utan om de visa sig medföra olägenheter, så står det ju i Kongl.
Maj:ts skön att föreslå ändring i desamma.

Jag tror derför, att man i detta hänseende icke behöfver vara så
betänksam och, med afseende å herr Olof Jonssons no gjorda yrkande,
finner jag mig — huru mycket jag än varit emot rent afslag å detta
öfvergångsstadgande — likväl kunna biträda detsamma, såsom det af

Onsdagen den 15 April.

N:o 28.

honom formulerats; och jag säger i likhet med den ärade talaren på
kalmarbänken, att om det hade framstälts i statsutskottet, så skulle
jag biträdt det der också.

Det kommer ju icke att innebära någon hårdhet med anledning
af vilkoret om bidragen från kommuner eller enskilda donatorer. Ty
de få ju tre år på sig i kommunerna för att ordna denna fråga, och
det bör vara en för dem fullt tillräcklig tid. Anse icke vederbörande
inom kommunen skolan så mycket värd, att de vilja lemna
något bidrag från kommunen eller annat motsvarande bidrag, ja, då
kan man ju säga, att det icke föreligger något skäl för staten att vidare
medgifva denna skola en undantagsställning. Litet svårare kan
det ju ställa sig för åtskilliga af dessa skolor att uppfylla vilkoret om
lärjungeantalet under de föreslagna tre respitåren. Det finnes bland
skolor, som åtnjuta statsbidrag, nog sådana, som hafva ett lägre lärjungeantal,
än i dessa vilkor bestämmes; en finnes, som år 1898 hade
blott 18 lärjungar i klasserna öfver de förberedande. För denna och
kanske tre eller fyra andra skolor kan det möjligen blifva svårt att
uppfylla detta vilkor om lärjungeantalet. Men å andra sidan vore det
ju eu oegentlighet, om dessa skolor skulle everldligen stå qvar såsom
undantag; och då det blir en öfvergångstid, så få de väl finna sig i
att under tiden afveckla. Jag kan icke se, att någon stor skada derigenom
skulle uppstå.

På dessa grunder förenar jag mig med herr Olof Jonsson i hans
under öfverläggningen gjorda yrkande.

Herr Odkner: Jag skall be att ännu en gång få fästa uppmärksamheten
derpå, att i hvarje fall de nu bestående flickskolorna göra
eu positiv och ganska väsentlig förlust på det af herr Olof Jonsson
framstälda förslaget.

Herr Jonsson i Hof: Jag tror, att det kan vara delade meningar,
huruvida flickskolorna skola komma i en sämre ställning än den
de nu hafva. Hela affären är den, att när år 1900 inträder, skola
de hafva bidrag äfven af kommunerna för att få motsvarande bidrag
af staten. Men härigenom komma de ju att få betydligt mer, än de
nu hafva, så att det är endast i afseende å enbart statsbidrag, som en
eller annan skola skulle få mindre. Men det är mycket få, jag tror
icke mer än två eller tre stycken, som i denna bemärkelse skulle kunna
sägas förlora härpå. Dessa skolor hade, på grunder, som jag icke
kunnat utröna, fått ett relativt högt bidrag under sista perioden: under
den föregående perioden hade ingen så högt bidrag, som dessa skolor
nu hafva.

Jag tror således icke, att det skälet väger något.

Härmed var öfverläggningen i fråga om öfvergångsstadgandet slutad.
Derunder hade yrkats dels bifall till utskottets förslag i oförändradt
skick och dels bifall till det af herr Jonsson i Hof framstälda ändringsförslag.
Herr talmannen gaf propositioner å hvartdera af dessa yrkanden
och förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande

Angående
för höj dt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. in.
(Forts.)

N:o 28.

Angäende
forhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

ja för den förra propositionen. Votering blef emellertid begärd och
företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som godkänner det af statsutskottet i fjortonde punkten af
förevarande utlåtande n:o 9 föreslagna öfvergångsstadgande i oförändrad
form röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda öfvergångsstadganden
med den af herr O. Jonsson deri föreslagna ändring.

Omröstningen visade 55 ja, men 157 nej; hvadan kammaren fattat
sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Efter föredragning till sist af utskottets hemställan i fråga om beloppet
af det ifrågavarande anslaget anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Jag skall be att nu, då anslags beloppet

är i fråga, få fortsätta mitt förut gjorda yrkande, nemligen
om nedsättning från 200,000 till 150,000 kronor, och ber jag på samma
gång att få tillägga, att, såvidt jag hört af diskussionen, man endast
har framhållit den saken, att vi påkosta våra flickskolor så litet mot
hvad vi kosta på våra skolor för manlig ungdom, och att derför 200,000
kronor icke vore för mycket begärdt. Men jag vill framhålla, att svenska
nationen betalar så mycket för skolundervisning för folket, så att man
borde medla litet mellan skolorna för gossar och för flickor i fråga
om anslag och bestämma inträdesafgifter af den storlek, att staten icke
behöfde kosta på skolundervisningen i dess helhet mer än den för närvarande
gör. Men då nu icke denna fråga föreligger, kan jag icke
anse annat än att anslaget bör sättas så måttligt, att framdeles, då
det otvifvelaktigt kommer att behöfvas mera understöd för flickskolor,
skolundervisningen i det hela icke blefve dyrare för staten, utan att
höjning i anslaget till flickskolorna komme att motsvaras af en nedsättning
i anslaget till gosskolorna. Jag tror, att svenska nationen
kunde reda sig ändå, ty det lär icke kunna förnekas, att det är alltför
många, som besöka gosskolorna, och alltför få, som besöka de
högre flickskolorna. På det nämnda sättet borde man söka bringa en
sammaujemkning till stånd. Men nu kan jag icke annat än yrka en
nedsättning på den summa, som här är i fråga, nemligen ifrån 200,009
till 150,000 kronor.

Herr Härin: Herr talman! Under åberopande af hvad jag haft
äran att tidigare i dag yttra rörande anslagsbeloppet, hemställer jag
om bifall till hvad utskottet i denna del föreslagit.

N:0 28.

Onsdagen den 15 April.

Herr von Friesen: Jag vill nu icke upptaga den principiella
frågan angående jemförelsen mellan hvad staten gör för gosskolorna
och hvad staten gör för flickskolorna. Den nu föreliggande frågan är
icke af den stora betydelse i det hela, att detta är nödvändigt. Jag
anser emellertid, att frågan i och för sig är af stor vigt. Men som
saken nu föreligger, hafva vi ansett oss i allt väsentligt kunna ställa
oss på de faktiska förhållandenas ståndpunkt, och från den ståndpunkten
tror jag, att den rätta siffran är den af utskottet föreslagna,
200,000 kronor. Om man skall kunna understödja flickskolorna, såsom
kammaren genom de nu antagna vilkoren har tänkt sig, så vore det
icke välbetänkt att sätta ett lägre belopp än det af utskottet föreslagna.
Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Månsson: Jag skall be att få förena mig i de båda

sista talarnes yrkanden. Jag kan icke i likhet med herr Nils Petersson
i Runtorp finna, att dessa anslag, som beviljas lör flickskolorna, ökas
för hastigt. Jag är snarare af alldeles motsatt mening. Jag tror, att
man kan snarare tvärtom klaga, att det går för sakta i detta afseende.
Då vi tänka på, huru ofantligt mycket vi uppoffra i detta hänseende
för den manliga delen af vårt folk — jag tror budgeten för den går
till omkring tre milloner kronor och här är i fråga en summa af
200,000 kronor — och då man tänker på, huru ofantligt höga afgifterna
äro för flickor, som skola in i ett läroverk, mot hvad den är
för gossar, så synes det mig, som om Riksdagen verkligen gjorde rätt
i att behjerta detta förslag och antaga detsamma. Jag är af samma
åsigt som herr Nils Petersson, att man borde gå den vägen och försöka
att om möjligt öka afgiften något för gossarne, på det man skulle
kunna sänka afgiften för flickorna. Men något sådant förslag föreligger
icke nu. Derför tror jag icke det är skäl att tala om det. Men
i alla fäll tror jag, att det vore skäl att framdeles tänka derpå. Ty
nyttigt vore, om man hindrade en del gossar, som äro alldeles olämpliga
att studera, att komma in på den banan. Bättre vore att uppmuntra
och hjelpa sådana flickor, som äro dugliga för studiebanan, att
komma fram på den vägen. Jag hemställer derför, herr grefve och
talman, om bifall till förslaget, såsom det föreligger. Jag tror, att
det är en skyldighet för oss att, i den mån vi kunna och på det sätt,
som nu här är föreslaget, hjelpa vår qvinliga ungdom. Jag yrkar derför
bifall till statsutskottets förslag.

Herr Pehrson i Törneryd: Med anledning af den siste talarens
yttrande ber jag att för min del få säga, att jag lutar mycket åt det
förslag, som herr Nils Petersson nyss gjort, men jag tror, i likhet med
hvad talaren på stockholmsbänken antydde, att man för tillfället icke
kan bifalla ett sådant förslag, derför att det icke står i full harmoni med
de vilkor för statsanslags erhållande till dessa flickskolor, som kammaren
nyss har godkänt. Mot herr Månsson vill jag säga det, att, när
man vill göra en jemförelse mellan hvad undervisningen för den manliga
ungdomen kostar staten och hvad den högre undervisningen för den

Angående
Jörhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. in.
(Forts.)

N:o 28.

Angäendc
förhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.
(Forts.)

Angående
anslag till
undervisning i
qvinlig slöjd.

Onsdagen den 15 April.

qvinliga uugdomen kostar, jag tror att man dervid får taga i betraktande,
att det icke gerna kan vara ett lika stort statsintresse att främja
den högre undervisningen för qvinlig ungdom som det är att se till
godo på nöjaktigt sätt undervisningen för gossar. Lägga vi märke till
denna omständighet, tror jag, att alla jemförelser, som vi vilja försöka
i ty fall, blifva mer eller mindre haltande.

Man kunde ju vara frestad att vid detta tillfälle säga ganska
mycket. Men då vi icke kommit närmare in på frågan, än hittills
varit fallet, skall jag icke för ögonblicket gifva anledning dertill, utan
inskränker mig till hvad jag nu sagt och ber derför att i likhet med
herr von Friesen få yrka bifall till utskottets förslag i den föredragna
punkten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan i förevarande del.

Punkten 15.

Lades till handlingarne.

Punkten 16.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen, att för anordnande af
qvinlig slöjd i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola måtte
från och med år 1897 på ordinarie stat beviljas ett årligt förslagsanslag
af 90,000 kronor, att utgå under de i statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för den 13 sistlidne januari närmare aDgifna vilkor
och bestämmelser.

1 sammanhang med denna Kongl. Maj:ts framställning hade utskottet
till behandling förehaft en inom Andra Kammaren af herr J. G.
IJcixén väckt motion (n:o 64) om sådan förändring af Kongl. Majrts förslag,
att bland vilkoren för ifrågavarande statsbidrags åtnjutande skulle
stadgas, att slöjdundervisningen borde pågå antingen minst 4 timmar
i veckan under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden eller
och minst 35 dagar med 5 timmar dagligen.

Utskottet hemstälde:

att, med afslag å herr Hazéns ofvan omförmälda motion, Kongl.
Maj:ts förevarande framställning måtte af Riksdagen bifallas.

Efter uppläsande häraf anförde.

Herr Grundell: Det kan icke vara annat än glädjande och värdt
allt erkännande, att utskottet ansett sig kunna förorda bifall till Kongl.
Maj:ts förslag angående anslag till aflöning åt lärarinnor i slöjd vid
folkskolorna. Men tillfredsställelsen hos mig och andra, som anse den
qvinliga slöjden vara af stor vigt och betydelse, skulle varit större, om
vilkoren för erhållande af statsbidrag varit sådana, att de kunnat allmänt
uppfyllas af skolor äfven på landet. Det är likväl enligt min
tanke icke fallet i fråga om tiden, under hvilken denna slöjdundervisning
skall pågå. Enligt Kongl. Maj:ts af utskottet accepterade

N:o 28

Onsdagen den 15 April.

förslag skall undervisningen uti ifrågavarande ämne pågå under hela
den för folkskolan bestämda årliga läsetiden, det är åtta månader af
året. I städer, der barnen hvarje dag besöka skolan, hafva mycket
obetydliga afstånd från sina hem och der undervisningen vid behof
kan under vintertiden pågå vid ljus, der kan ett sådant stadgande
icke möta några svårigheter. Men annorlunda gestaltar sig saken
derstädes på landsbygden. I följd af der rådande förhållanden hade
det varit synnerligen önskligt, om senaste folkskoleinspektörsmötes
förslag om slöjdundervisningstidens begränsning till minst sex månader
af året hade vunnit afseende. Huru svårt för att icke säga omöjligt
det blir på många ställen å landsbygden att kunna åstadkomma eu
undervisning i qvinlig slöjd 4 timmar i veckan under åtta månader
af året, tillåter jag mig att i korthet belysa genom anförande af några
exempel från det län, som jag tillhör. Inom Göteborgs och Bohus
län finnes ett mycket stort antal folkskolor med läsning på två afdelningar,
hvilka besöka skolan vexelvis hvarannan dag. Enligt den på
Kongl. Maj:ts befallning utarbetade normalplanen, pag. 95 Bil. 23,
skall i dylika skolor högre afdelningen undervisas 6 timmar om dagen
måndag, onsdag och fredag, den lägre 6 timmar om dagen tisdag och
torsdag samt 3 timmar lördagen. Under den ljusare årstiden kunna
de 4 slöjdtimmarne åstadkommas genom 2 timmars slöjdarbete 2:ne
eftermiddagar i veckan efter läsningens slut (ehuru man visserligen
dessa två dagar kommer i bestämd kollision med föreskriften i folkskolestadgans
15 § mom. 2 med afseende på den dagliga “lärotiden11);
men svårare blir det att utfå de 4 slöjdtimmarne under den mörkare
årstiden. Det kan ej gerna ske annorlunda än genom att taga bort
läsningen å lördagen och använda den för slöjdundervisningen. Men
då kommer man i kollision med normalplanens ofvan nämnda Bil. 23,
hvarjemte jag ej förmår inse, huru folkskoleinspektören skall kunna
lemna det såsom vilkor för statsbidrags erhållande af Kongl. Maj:t
föreslagna intyget, “att skoldistriktet visar sig hafva på ändamålsenligt
sätt anordnat undervisningen i qvinlig slöjd---utan att under visningen

i folkskolans läsecimnen derigenom eftersattes." Ty nog eftersattes
undervisningen i folkskolans läseämnen, om man för en afdelning,
som har blott 3 dagars undervisning i veckan, tager bort den
ena dagen, så att nämnda afdelning erhåller endast 2 dagars undervisning
i veckan. Eller skola barnen först läsa på lördagen 3 timmar
och sedan slöjda 4 timmar? De måste då under den mörka årstiden slöjda
vid ljus och sedan gå hem i mörker, hvarvid på landsbygden barnen
ofta hafva 3, 4 ja, 5 kilometer till sina hem. Det går tydligen icke
an. Icke heller går det an att så anstränga on folkskolelärarinna,
att hon först skall på lördagen läsa 3 timmar och derefter undervisa
4 timmar i slöjd, allra helst när hon undervisat ö timmar dagligen
under föregående dagarne. Att utfå de 4 slöjdtimmarne under de 5
första dagarne i veckan, då barnen ju under den mörka årstiden måste
läsa, så länge de rimligen kunna se, går ej heller. Inom Göteborgs
och Bohus län finnas mer än 40 folkskolelärarinnor eller biträdande
lärarinnor vid folkskola, som undervisa i (qvinlig slöjd och hvilka genom
det af Kongl. Maj:t föreslagna vilkoret få större eller mindre olägenhet

Andra Kammarens Prof. 189(1. N:o %8.

Angående

anslag till

undervisning

qvinlig slöjd.

(Forts.)

N:0 28.

Angående

anslag till

undervisning i

qvinlig slöjd.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

deraf. Men de flesta qvinlig» slöjdskolor skötas dock af småskolelärarinnor.
Af de 220 dylika skolor, som vid 1895 års slut funnos inom länet,
sköttes 162 af småskolelärarinnor eller lärarinnor vid mindre folkskola.
Huru skola dessa under den mörkare årstiden, t. ex. i oktober, november
och december, kunna medhinna att i slöjd undervisa folkskolans flickor?
Såsom man ser af Kongl. Maj:ts proposition, gäller nemligen slöjdundervisningen
endast folkskolor och mindre folkskolor. Då småskolelärarinnorna
under veckans 5 första dagar måste under den mörka
årstiden undervisa sina småskolebarn så långt dagen räcker till, återstår
endast lördagen för undervisningen af folkskolans flickor i sliijd.
Men nu hafva vi en mängd flyttande småskolor, der skolråd och församlingar
önska, att lördagen användes till roteförhör, då lärarinnorna
ofta hafva att gä ja, | mil till förhöret, hvilket, om det skall blifva
till verkligt gagn, måste räcka omkring 3 timmar. Huru skall en
småskolelärarinna kunna vara i stånd att samma dag undervisa folkskolans
flickor 4 timmar i slöjd? Der icke roteförhör förekomma i
småskolan på lördagen, önskar man gerna på landsbygden, att skolan
fortgår äfven lördags förmiddag inom de respektive rotarne, ty i de
flyttande skolorna får man noga taga vara på tiden. Undervisas
barnen, såsom i de fasta småskolorna ju stundom är fallet, på två
oliktidiga afdelningar vexelvis hvarannan dag, har man naturligen icke
råd att undvara lärarinnan på lördagen i och för undervisning af
folkskolans flickor i slöjd, helst hon den dagen skall enligt normalplanens
bestämmelse hålla skola med småskolans lägre afdelning. Således
äfven här svårigheter. Är det under sådana förhållanden lämpligt
att fordra 4 timmars slöjd i veckan under alla åtta månaderna af
läsåret? Jag förstår väl, att man af pedagogiska skäl vill hålla på
denna långt utsträckta slöjdtid, emedan man anser, att undervisning i
läseämnen och i slöjd under hela lärotiden böra omvexla med hvarandra.
Svårare har jag deremot att till dess fulla vigt och värde
uppskatta betydelsen af det skäl för nämnda tidsutsträckning, som
uttalas i herr statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet å
sid. 52 af utskottets utlåtande citerade ord: Skall undervisningen
i qvinlig slöjd medföra verkligt gagn, behöfver man väl deråt använda
hela den tid af året, hvarunder skolan är i verksamhet. Så vidt jag
förnummit, har man inom Göteborgs och Bohus län, der väl flera
slöjdskolor för flickor finnas än inom något annat län, haft eu annan
erfarenhet. Bland länets 220 qvinliga slöjdskolor fortgår nära hälften
ej mer än högst sex månader, många endast 20 å 25 veckor. Dock
visa äfven dessa skolor, enligt hvad en mångårig erfarenhet ger vid
handen, mycket goda resultat. Detta visade sig särskilt vid förra
årets slöjdutställning i Uddevalla, der det allmänt af sakkunniga erkändes,
att den qvinliga skolslöjden inom länet står högt. Ett oförändradt
antagande af Kongl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag
synes mig leda till den påföljd, att ett betydligt antal lärarinnor
komma att gå miste om det föreslagna statsbidraget, emedan de ej
kunna uppfylla ett af vilkoren för dess erhållande. Då det förekommer
mig liårdt och obilligt, att många af våra svagast afiönade lärarinnor,
livilka hittills med heder och framgång bestridt undervisningen

N:o 28.

Onsdagen den 15 April.

i qvinlig slöjd, ställas inför utsigten att blifva beröfvade den lilla hjelp,
som från statens sida erbjudes, har jag ej, herr grefve och talman,
ehuru hoppet att vinna något är ringa, kunnat underlåta att vördsamt
framställa yrkande om ändring i vilkoren för erhållande af statsbidrag
till qvinliga slöjdskolor i hvad det rör årliga lärotiden för
nämnda skolor, så att det å sid. 53 i följande ord angifna vilkoret:
“derest undervisningen uti ifrågavarande ämne pågår minst 4 timmar
i veckan under hela den för folkskolan bestämda årliga läs liden1''''
måtte erhålla denna förändrade lydelse: “derest undervisningen uti
ifrågavarande ämne pågår minst 4 timmar i veckan under minst
sex månader af året. “

Häruti instämde herrar Andreasson, Bergendahl, Natt och Dag,
Johansson i Bastholmen, Johansson i Dingle, Holmlin, Nordström,
Nyländer, Nilsson i Kattleberg och Hammarskjöld.

Vidare yttrade:

Herr Hazén: Herr grefve och talman, mina herrar! I många

hänseenden är jag förekommen af den föregående ärade talaren. Men
eftersom jag är motionär i detta ärende, ber jag ändå att få yttra
några ord.

Naturligtvis kan jag icke annat än vara regeringen och äfven
statsutskottet mycket tacksam för den omsorg, som i föreliggande fråga
blifvit egnad undervisningen i qvinlig slöjd. Och jag är fullt förvissad
om, att de bestämmelser, som blifvit faststälda med afseende på utbekommande
af detta statsanslag, äro sådana, att de kunna vara fullt
lämpliga för många skolor, som arbeta under mera gynsamma omständigheter,
hvilka hafva att förfoga öfver mera rundlig tid för sina
läroämnen.

Men jag vet väl, att här finnas många skolor, som, hvad läsetiden
beträffar, arbeta under mycket tryckta förhållanden, och med afseende
å sådana skolor, hvilka förfoga öfver eu relativt mycket kort undervisningstid,
antingen derför, att de kanske äro flyttande, eller också
derför, att i dem finnes endast afdelningsläsning, — beträffande sådana
skolor förstår jag näppeligen, huru man skall kunna tvinga in slöjdundervisningen
under den bestämmelsen, att den skall fortgå 4 timmar
i veckan under skolans hela läsetid utan att tillbakasätta skolans
öfriga läroämnen. Med kännedom härom vågade jag framställa min
lilla motion, deri jag ville påpeka detta, och det utaf den särskilda
önskan, att man måtte få mera frihet att röra sig efter för handen
varande omständigheter. Jag tog då hänsyn till den erfarenhet, vi
härutinnan haft i Jönköpings län under derå år. Vi hade der slöjdskolor
med anslag från hushållningssällskapet och landstinget, hvilka
anslag gifvits med den bestämmelsen, att slöjdskolorna skulle vara i
verksamhet under 36 dagar af året eller så omkring, med visst antal
timmar om dagen, men utan afseende på, huruvida dessa skolor voro
inorganisorade i någon folkskola eller ej. Försöket med sådana slöjdskolor
har lyckats ganska väl.

Emellertid har det ärade statsutskottet icke kunnat tillmötes -

Angående

anslag till

undervisning

qvinlig slöjd.

(Forts.)

N:o 28.

•r)2

Angående

anslag till

undervisning i

qvinlig slöjd.

(Forts.) ‘

Onsdagen den 15 April.

komma den önskan, som i min motion blifvit uttalad, utan det har
vädjat till den princip, som år 1894 gjorde sig gällande med afseende
på slöjd för gossar. Jag beklagar, att denna princip då gjorde sig
gällande, ty då den skulle försökas i praktiken, uppstodo många, många
svårigheter. Följden blef nemligen den, att, då man förut fick meddela
slöjdundervisningen på mera koncentrerad tid, man fått draga ut den på
hela läsåret, dervid den vanligast förlagts till lördagarne, hvilket allt
stundom mött många svårigheter. — Emellertid finner jag väl, att i
frågans nuvarande läge här icke är mycket att göra för det förslag,
jag väckt.

Det förhåller sig, synes det mig, i många afseenden med folkskolan
som med de allmänna läroverken. Båda parterna hålla på att
bli alldeles öfverfylda af läro- och öfningsämnen, som trängas med
hvarandra. Hvad detta kan leda till på de allmänna läroverkens område,
ha vi sett; man medhinner icke ämnena på den ordinarie tiden,
utan måste derför använda ferierna — hvilket nu, enligt mitt förmenande,
dock icke är helt och hållet olämpligt, allra minst då det
sker i den form och den rigtning, som det blifvit framstäldt genom
herr ecklesiastikministerns ädla anförande. Men hvad folkskolan beträffar,
väljer man en annan väg. Man har der haft feriearbete, t. ex.
i fråga om slöjd, ett ämne, som är beräknadt förfoga öfver 4 timmar
i veckan, hvilket ju icke är så litet. Nu åter har man sökt tränga
in detta under folkskolans läseterminer, hvilket varit och blir ganska
svårt, och som i sin fortsättning måste leda till, att många skolor få
lof att ändra karakter — de måste, från att vara flyttande folkskolor,
bli fasta sådana, det måste bli hvardagsläsning i stället för hvarannandagsläsning,
o. s. v. Nu kan ju från rent teoretisk synpunkt sedt detta
vara en förmån; men när det skall tillämpas i praktiken, blir det uti
små fattiga församlingar en olägenhet. Det behöfver icke vara ovilja
mot folkskolan, om man finner gensägelse häremot från allmänhetens
sida, utan det kan t, ex. i stället bero på fruktan för tryck i ekonomiskt
afseende. Ty så långt jag trängt in i allmogens lif, vet jag
ingen utgift, som för densamma är drygare än den, som utgöres till
följd af den obligatoriska folkundervisningen, en utgift, som jag för
min del dock anser vara en mycket välsignelsebringande sådan. Hvad
det emellertid innebär för fattigt folk att nödgas skicka sina barn
till skolan under en tre, fyra år, det kan man endast fatta, om man
har ackorderat ut ett sådant der fattigt barn, som skall hållas till
skolgång. Man frågar sig mången gång, hvarifrån den fattige får kostnaden
för alla dessa utgifter. De komma ofta, kan man rent af säga,
från osynliga källor. Jag tror derför det vara mindre välbetänkt att
skapa trångmål, der sådant icke är nödvändigt. Det är intet reglemente,
som så djupt gripit in i folkets lif som skolreglementet, hvarenda
punkt af detsamma har ingripande betydelse, och hela hushållet
med allt annat får liksom afpassas efter skolreglementets innehåll.
Detta berör derför så många, många finkänsliga strängar, hvadan den
allra största varsamhet är af nöden, och derför är jag af den åsigt,
att man skulle låta mera frihet göra sig gällande att få inrätta sig
efter för handen varande förhållanden.

N;o 28.

Onsdagen den 15 April.

Emellertid — jag säger såsom jag förut yttrat — tror jag icke
något vara att härvidlag göra; jag skall derför icke framställa något
yrkande, utan jag skall endast be, att, när det gäller tillämpningen af
vare sig dessa bestämmelser eller andra, det må utöfvas så stor mildhet
som möjligt.

Ilerr talman! Jag har för närvarande intet yrkande att göra.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilijam:
Mot de båda sakkunniga herrar, som sist här yttrat sig, skall jag be
att få gorå några erinringar, ehuru jag naturligtvis icke på något sätt vill
underkänna vigten af de svårigheter, som de uppvisat vid tillämpningen
i enskilda fall af den föreslagna bestämmelsen.

Jag vill mot den förste talaren säga, att, ehuru jag gerna unnar
småskolelärarinnorna med deras knappa inkomster all hjelp, det dock
är en förblandning af tvenne saker, om man tror, att det begärda anslaget
till befrämjande af slöjdundervisningen för flickor derjemte afser
någon förbättring i småskolelärarinnornas ekonomiska ställning.
Detta är ett misstag; den förbättringen skall sökas på annan väg och
icke genom anordnande af slöjdundervisning.

Vidare erinrade denne talare särskilt om det yttrande, jag haft
till statsrådsprotokollet, och hvilket yttrande återfinnes på sid. 52 i
utskottets utlåtande: “Skall undervisningen i qvinlig slöjd medföra
verkligt gagn, behöfver man väl deråt använda hela den tid af året,
hvarunder skolan är i verksamhet.1''

Nu står der litet till, nemligen skälen för det nu sagda. Det står
nemligen: “helst som åtskilliga barn, och just sådana, för hvilka ifrågavarande
undervisning företrädesvis är af nöden, ofta lemna skolan,
innan de genomgått alla dess klasser.11 Och vidare:

“I vissa slag af skolor, t. ex. den flyttande och den på afdelningar
läsande, skulle dessutom för många barn slöjdundervisningen
blifva till väsentligt minskadt gagn, om den meddelades endast under
sex månader om året.“

Der finnas således skälen vidfogade, hvarför jag ansett mig vara
skyldig hålla på, att slöjdundervisningen skall fortgå hela den för folkskolan
bestämda läsetiden.

En annan omständighet, som jag ber att mot båda dessa herrar
få anföra, är, att här är icke fråga om meddelande af undervisning
i husslöjd, utan i pedagogisk slöjd, om deraf också skall, såsom vi
vilja hoppas, följa en färdighet och håg, som sedermera komma att
taga sig uttryck i husslöjd. 1 den pedagogiska slöjdens begrepp ingår
med nödvändighet, att den skall utgöra en integrerande del af den
öfriga undervisningen; och hvad som särskilt eftersträlvats uti hela
denna slöjdundervisningsfråga, är, att de intellektuella öfningarna skola
få omvexla med de mera praktiska. Det har ju redan höjts en och
annan erinran mot, att undervisningen i våra folkskolor blifvit alltför
teoretisk, och det iir, bland annat, för att motverka något dylikt, som
slöjdundervisningen införts; derför bör den också ordnas så, att den
utöfvas omvexlande med intellektuella sysselsättningar.

Den förste talaren framstälde icke något så synnerligen strängt

Angående

anslag till

undervisning i

qvinlig slöjd.

(Forts.)

N:o 28. 54 Onsdagen den 15 April.

Angående yrkande, han ville blott hafva de åtta månaderna inskränkta till sex.
anslag au j)eri senare talaren åter har i sin motion velat inskränka undervisningsTvinligTwjd*
tiden 1 slöjd ända till 35 dagar, och då äro vi inne på ett helt och
IJ (Forts.) '' hållet olika uppfattningssätt. Jag ser af motionen, att det vore meningen
att förlägga en del af denna slöjdundervisning till ferierna.
Men jag frågar,; om icke då både lärarinnor och flickor komme att
under en väl lång tid af året blifva upptagna af de nödvändiga öfningarne.
Först skulle de då hafva läsåret, som omfattar 341 vecka,
och sedan ytterligare G veckor för slöjdundervisningen. Detta blefve
tillsammans öfver 40 veckor. Kan det vara lämpligt för folkskolans
barn, att de under så lång tid af året dragas från hemmen och sin
verksamhet der? Och kan det vara möjligt, att lärarinnorna tåla vid
en så utsträckt tjenstgöring?

Slutligen vill jag tillägga, att denna bestämmelse om fyra timmar
i veckan har varit gällande ända från 1877 för den manliga slöjden,
och jag hade ingen anledning att afvika från denna princip, som, på
de skäl jag^anfört, syntes vara fullkomligt rigtig.

På grund häraf anhåller jag nu, att utskottets förslag måtte bifallas
utan ändring.

Herr Hammarlund: Hvad först angår det af herr Hazéu i hans
motion framstälda förslaget, så ber jag att som min mening få uttala,
att det icke vore lämpligt, att det af Riksdagen godkändes. I den
motion, som låg till grund för 1893 års riksdagsskrifvelse i ämnet,
heter det, att “läsning och slöjd på lämpligt sätt böra omvexla med
hvarandra". Detta tror jag vara en mycket vigtig grundsats i fråga
om slöjdundervisningen i skolorna. Men denna grundsats skulle alldeles
förfelas, derest det af herr Hazén framstälda förslaget skulle godkännas.
Då skulle slöjdundervisningen få en helt annan uppgift, än
hvad här egentligen varit meningen, nemligen att få till stånd en slöjdundervisning,
som omvexlar med den egentliga läsningen. Ett förslag
i nämnda rigtning måste jag alltså på det bestämdaste afstyrka.

Hvad sedan angår det af herr Grundell framstälda förslaget,
så kan jag instämma i det allra väsentligaste af hvad han i sin motivering
anfört, men kan deremot icke förena mig med honom i det
yrkande han gjort.

Det var för två år sedan, som Riksdagen antog nya vilkor för
slöjdundervisningen för gossar, och bland de vilkor, som då af Riksdagen
faststäldes, var äfven det, att undervisningen skulle pågå minst
4 timmar i veckan under hela den för folkskolan bestämda årliga läsetiden.
Under den debatt, som då egde rum i kammaren, tillät jag mig
att framställa anmärkning i samma rigtning, som den herr Grundeli
gjort emot denna punkt, och sökte påvisa, huru olämplig denna bestämmelse
vore, och till hvilka svårigheter den skulle leda. Särskildt
ute på landsbygden skulle det under den mörkare årstiden blifva
gnuska''svårt att bedrifva slöjdundervisningen 4 timmar hvarje vecka.
Detta skulle hafva till följd, att lärjungarne måste gå ifrån skolan i
mörkret; många andra svårigheter skulle derjemte uppstå, som jag då
tillät mig att framställa, och som nu äfven herr Grundell påvisat.

N:0 28.

Onsdagen den 15 April. 55

Enligt mitt förmenande hade det derför varit godt, om regeringen i sitt
förslag beaktat, hvad inspektörsmötet härom!, föreslagit, nemligen att
för statsbidrags beviljande borde fordras endast sex månaders undervisning
om året.

Ett tillägg borde dock härtill göras. Såsom var att vänta, hafva
åtskilliga klagomål anförts hos Kongl. Maj:t rörande statsbidraget för slöjdundervisningen
åt gossar. I ett af dessa mål har man fått prejudikat
på, hvad som skall förstås med det något tvetydiga uttrycket “hela
den för folkskolan bestämda årliga läsetiden“. Eu församling, i hvilken
slöjdundervisningen pågick endast sex månader af året, begärde statsbidrag
för förra året, men Konungens befallningshafvande vägrade att
lemna sådant. Kongl. Maj:t, dit ärendet drogs, beviljade emellertid bidrag,
sedan upplyst blifvit, att i den ifrågavarande skolan undervisningen
var så anordnad, att läraren undervisade folkskoleafdelningen 6 månader
och småskoleafdelningen 3 månader af året. Kongl. Maj:t förklarade
nemligen, att, då undervisningen i slöjd pågick “under hela den för
undervisning i folkskolans läsämnen jemlik! gällande reglemente bestämda
tid“, församlingen var berättigad till statsbidrag för sin slöjdskola.
Om det t, ex. läses i folkskolan endast 4 månader af året,
så skall på grund af detta Kongl. Maj:s prejudikat statsbidrag ändå
kunna komma att utgå. Men genom bifall till herr Grundells förslag
skulle dessa skolor komma att blifva sämre stälda, ty om man i folkskolorna
läser endast 4 månader om året, så skulle de ändå behöfva
slöjda G månader för att erhålla statsbidrag.

Om det vilkor, som herr Grundell föreslagit, skulle bifallas, så
skulle jag åtminstone dertill vilja hafva ett tillägg fogadt af ungefär
denna lydelse: “eller under den kortare tid, under hvilken undervisningen
i den egentliga folkskolan fortgår."

Emellertid tvifiar jag på, att man kan bifalla herr Grundells
förslag — det föreligger icke härom någon motion, och under sådana
förhållanden lär man icke kunna bifalla detsamma, då detta förslag
går utöfver, hvad Kongl. Majt:s förslag innefattar.

Dessutom tror jag icke, att det är lämpligt att nu vidtaga någon
annan bestämmelse i afseende på den qvinliga slöjden, än som gjorts
angående den manliga, och då i fråga om den manliga slöjden redan det
vilkor gäller, att den skall fortgå under hela den för folkskolan bestämda
årliga läsetiden, så tror jag, att det är lämpligast att nu bifalla
den kongl. propositionen och, sedan erfarenhet vunnits, se till, om man
behöfver göra någon ändring. Om så skulle visa sig nödvändigt, får
man härom framställa förslag och då naturligtvis ändra bestämmelserna
icke blott om den qvinliga slöjden, utan äfven beträffande den manliga.

Under sådana förhållanden skall jag, herr talman, tillåta mig
yrka bifall till statsutskottets förslag, viss derom, att ett bifall till detta
förslag skall lända till gagn och fromma för det uppväxande qvinliga
slägtets utdaning i praktisk rigtning.

Öfverläggningen var härmed slutad. Beträffande det yrkande,
som derunder framstälts af herr Grundell, förklarade herr talmannen,
att, då detta yrkande innefattade ett förslag, som gingc utöfver hvad

Angående

anslag till

''undervisning i

qvinlig slöjd.

(Forts.)

N:0 28.

Angående
anslag till
undervisn ing i
qvinlig slöjd.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

som ifrågasatts såväl i Kong]. Majt:s proposition som i den i ämnet
väckta motionen, han funne sig förhindrad att å samma yrkande fram
ställa proposition. Härefter blef utskottets hemställan af kammaren
bifallen.

Punkten 17.

Bifölls.

Då tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af föreliggande utlåtande till i afton kl. 7, då detta sammanträde
enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,20 e. m.

In fidem

* E. Nathorst Böös.

Rättelse.

I Andra Kammarens protokoll n:o 25 för den 28 mars står bland andra herr
Roétliius såsom instämmande med herr Svanberg i det af honom rörande frågan
om öppen omröstning i Riksdagens kamrar afgifna yttrande. Herr Boéthius'' namn
skall utgå.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.