RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1896:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 23.

Torsdagen den 26 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1-

Herr M. Dalm aflemnade en motion, n:o 233, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar i 50, 70, 72,

98, 109 och 111 §§ af regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73
§§ riksdagsordningen.

Denna motion bordlädes.

§ 2.

Härefter företogs handläggning af statsutskottets utlåtande
n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret.

Punkten 1.

Afdelningen A.

Mom. 1 a)—c).

Biföllos.

Vid föredragning dernäst af mom. 1 d), angående ordinarie an- Ang. vissa
slaget till arméförvaltningen, begärdes ordet af förhållanden

inom armé Herr

Hedin, som yttrade: Herr talman! Jag finner utaf■fl"v",t''nn9ensid.
16 uti statsutskottets utlåtande, att utskottet har för afsigt
att framdeles inkomma med yttrande i fråga om remonteringsväsendet,
men utaf sid. 25 i samma utlåtande ser jag också, att
utskottet emellertid har funnit sig kunna redan nu taga med anslaget
till »remontering och hästlega m. m.» Jag är icke rätt

Andra Kammarens Prof. 189G. N:o 33. 1

N:o 23.

Ang. vissa
förhållanden
inom arméförvaltningen.

(Forts.)

Torsdagen den 2G Mars, e. in.

säker på att detta tillvägagående är alldeles lämpligt, derför att
man dermed släpper ur händerna ett möjligen behöflig! medel till
en starkare påtryckning än den, som tilläfventyrs kan ligga i det
uttalande af ett önskemål, som kan blifva föreslaget åt statsutskottet
och antaget af Andra Kammaren, men — afslaget af
den Första. Det förefaller mig derför som om det skulle ha varit
lämpligare att låta frågan om detta anslag anstå, intill dess utskottet
blifvit i tillfälle att afgifva sitt bebådade utlåtande. När
jag nemligen har i minnet det loftal, som chefen för landtförsvarsdepartementet
för någon tid sedan här i kammaren höll öfver den
nuvarande anordningen af remonteringsväsendet, så finner jag mig
ega anledning till den farhåga, att en reform deruti icke kommer
till stånd med mindre den utaf Riksdagen framtvingas. Emellertid
vill jag icke göra något yrkande i motsats mot hvad statsutskottet
har föreslagit, och jag får då till det bebådade.tillfället
uppskjuta den granskning af nyssnämnda loftal, hvartill jag under
den senaste tiden från många delar af landet har erhållit ytterligare
bidrag och hvilken icke skall uteblitva.

Jag skall nu, med den tillåtelse jag fått af herr talmannen,
säga några ord om ett ämne, som jag endast i största korthet
vidrörde under remissdebatten, nemligen det sätt, hvarpå vederbörande
uti en bland många andra punkter har handskats med
urtima Riksdagens beslut, fattade i öfverensstämmelse med Kong!.
Maj:ts egen proposition — jag menar frågan om portionsersättning
åt underbefälet vid en del corpser. Urtima Riksdagen har genom
godkännande af de stater, som finnas bilagda urtima Riksdagens
skrifvelse n:o 1, faststält en portionsersättning af 62 öre för underbefälet
vid en del regementen och corpser. När ett sådant beslut
har blifvit fattadt, så uttryckligt och klart som detta är
fattadt af Riksdagen i öfverensstämmelse med Kong!. Maj:ts proposition,
så kan det ju icke nekas, att det är något underligt, att
detta beslut sedermera kastas öfver bord på det sätt, att man nedsätter
till ett godtyckligt valdt, lägre belopp den ersättning, somgenom
Riksdagens beslut är tillerkänd underbefälet vid de ifrågavarande
corpserna. Man har frågat, huru sådant är möjligt,. och
jag vet icke något svar på den frågan, annat än att det är möjligt
derför att i sjelfva verket all slags godtycklighet, i synnerhet på
försvarsförvaltningens område, under nuvarande förhållanden synesvara
möjlig.

Jag har förutom sjelfva sakanledningen äfven en ytterligare anledning
att i dag något besvära kammaren med detta ämne. Jagfick
nemligen i går höra, att man från något håll, jag vet icke
hvilket, har utspridt det ryktet, att rättelse redan skulle ha skett,
och för den händelse, att" någon af kammarens ledamöter skulle
ha hört samma uppgift, är jag i tillfälle att upplysa, att denna
uppgift är alldeles origtig. Nagra, som det kan tyckas,, förberedande
steg till möjlig, eventuel rättelse känner jag visserligen,
men dessa tillika ''— åtminstone på ett håll, vid en trupp —
utaf så besynnerlig beskaffenhet, att jag med flere har frågat:

Torsdagen den 26 Mars, e. in.

N:o 23.

hvad är det, som kan ligga bakom detta? Man måste nemligen
gorå sig den frågan, då vid en trupp den uppmaningen rigtats
till underbefälet att inkomma med ansökan, icke om att få den
ratt, som är dem tillerkänd af urtima Riksdagen 1892 och som
sedermera blifvit dem förhållen, nemligen 62 öres portionsersättning,
utan att komma in med en ansökan att få en portionsersättning
åt 80 öre. Hvad kan meningen vara med detta? Hen gissning
Jag har kan det vara onödigt att nämna.

Huru emellertid denna öfverträdelse af hvad Riksdagen i enlighet
med Kongl. Maj:ts proposition har beslutat, slår sig ut i
verkligheten, torde icke vara alldeles ur vägen att nu något i
detalj beskrifva. Mangen, som ser förhållandena från eu, om lag
sa tar saga, »högre» ekonomisk synpunkt, torde betrakta det såsom
en bagatell, om en underofficer får ut sin lagliga rätt af 62
ore eller om han får 50 öre, 44 öre, 42 öre eller något sådant.
Men saken ställer sig i sjelfva verket annorlunda för den som
icke _ har mera an en underofficers lön och som behöfver vända
skilimgen liera gånger i handen, innan lian gifver ut den. Saken
staller sig sa vid — jag skall taga till exempel — artilleriregementena
i Göteborg, att år 1893 i st. f. 62 öre utgick 57,64 öre,
ar 1894 49,03 öre och är 1895 46,28 öre, allt per dag och man
Således, portion ser sättningen har af arméförvaltningen under de
nämnda åren 18_93, 1894 och 1895, utbetalts med resp. 4,36 öre
12,97 öre och 15,72 öre per dag mindre än som vederbort. Om
man räknar i hop hvad detta gör för åren 1893, 1894 och 1895
hnner man, att den nämnda ersättningen under dessa år utgått
med resp. lo kr. 90 öre, 47 kr. 33 öre och 57 kr. 38 öre mindre
an hvad som personalen enligt lag skulle ha fått, d. v. s. enligt
Kongl. Maj:ts af Riksdagen bifallna förslag. 16 kr., 47 kr. och
ö7 kr. gorå sammanlagdt på dessa tre år en summa, som för en
person i den ställningen icke är alldeles likgiltig. Men vare sig
summan ur betydlig eller icke, så frågas, huru är det möjligt, att
sadant godtycke far passera år efter år? Och för att nu godtyckligheten
skall vara fullständig, fattas i sjelfva verket ingenting
annat än det, att denna olaglighet icke drabbar allesamman, utan
undantag förekomma åtminstone på något håll, och det är nog förhållandet
beträffande de med underbefälet likstäldaförrådsförvaltame
vid lntendenturcorpsen. De ha enligt urtima Riksdagens beslut lika
väl som underbefälet vid artilleriet, trängen o. s. v. sig tillerkända
rre * Portionsersättning, och kan jag uppgifva, att dessa förradstörvaltare
fatt sina 62 öre, åtminstone på Karlsborg och vid
de regementen i Göteborg, som jag nyss talade om. Det sker
naturligtvis för att så mycket tydligare åskådliggöra, att här
gäller icke någon lag, här gälla endast infall, nyck och godtycke.

Vi ha nu framför oss rubriken arméförvaltningen — »Kongl.

A hth''4 o r v al fri i ti g e n; • och den skall, med herr talmannens tultillatelse
ge mig anledning till några kortfattade betraktelser.

^1 ,början anser jag mig böra meddela, att om det skulle vara
armeförvaltningen, som meddelat chefen för landtförsvarsdeparte -

Ang. vissa
förhållanden
inom arméförvaltningen.

(Forts.)

N:o 123.

Ang. vissa
förhållanden
inom arméförvaltningen.

(Forts.)

Torsdagen den 26 Mars, c. in.

mentet de siffror, som lian här anfört för att beteckna den ringa
omfattningen utaf rustningarna förliden vår, så har arméförvaltningen
narrat honom ganska betydligt, ty siffrorna är o rent af
fantastiska. Detta är förhållandet, hvad angår uppgiften om antalet
utaf bestälda persedlar i somliga fall, och särskilt med den
siffran, som skulle, enligt chefens för landtförsvarsdepartementet
yttrande bär i kammaren, utmärka hela kostnaden för beställningen,
hvilken siffra behöfver multipliceras åtminstone med 10
för att man skall komma upp till den verkliga kostnaden, och jag
tror icke ens att det förslår. Det är möjligt, att dessa 50- ä
51,000 kronor kunna ungefär beteckna arbetslönerna, ehuru jag
icke är rigtigt säker att siffran är exakt såsom betecknande dem.
Nog är det lustigt, att man glömt bort de väsentligaste kostnaderna,
nemligen allt det andra, som fordras för ett plagg utom
arbetslönerna —- priset för den här rocken t. ex. hestår ju icke
blott af arbetslönen. '' Lägger man till dessa andra kostnader, lar
man väl multiplicera de af chefen för landtförsvarsdepartementet
uppgifna 50,000 kronorna med 10, och.jag tror val man kan ga
litet längre ändå. Denna erinran har jag ansett mig böra framställa
vid punkt d), att det är angeläget att från vederbörligt
håll tillses, att arméförvaltningen något noggrannare handskas
med de »undersökningar» den verkställer och de »meddelanden» den
lemnar för att komma Riksdagen till Landa. .

Om arméförvaltningen ha vi fått så många upplysningar uti
den skrift, hvilken jag förut i dag tillåtit mig beteckna såsom en
uppenbarelsebok, att det visserligen, för att karakterisera arméförvaltningen,
skulle kunna vara nog, men det är dock icke uttömmande,
och jag skall derför lemna några ytterligare bidiag i

det afseendet. „ , . . . ....

För några år sedan, efter en af Riksdagen gjord bevillning
till försvarsväsendet, blef fråga om en beställning, naturligtvis i
utlandet — och kanske det i detta fall var nödvändigt, då det
måhända icke var möjligt att få den effektuerad här i landet, jag
vill tro det. Då — och detta känner jag mycket tillförlitligt —
gjordes en framställning från en engelsk firma, hvilkens agent är
bosatt i Göteborg, om denna leverans, men intet svar följde pa
denna framställning. Hvarför? Derför helt enkelt, att det var
en på förhand alldeles afgjord, gifven och klar sak, att leveransen
i alla händelser —• om också Guds englar kommit ned för att
täfla — skulle tillfalla en österrikisk undersate, som, derest jag
icke är alltför illa underrättad, på den tiden icke ens egde någon
fabrik för tillverkningen af beställningen, men som deremot både
en annan egenskap, hvilken mahända kunde ersätta den bristen,
nemligen att vara, jag vet icke på huru nära håll, beslägtad med
familjen Krapp. Denne österrikiske leverantör, som då icke både
någon fabrik, men sedan fick dét, gjorde ett anbud, som väl öfver hufvud
var en 30 procent högre än det, hvartill den, efter hvad jag hört,
mycket ansedda engelska firmans, anbud uppgick. Det här är ett
litet tillägg, ett drag, som uteglömts i den Strelilenertska bro -

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

X:o 23.

schyren, men som förtjena!’ att tagas in i en ny upplaga af densamma,
som icke lär utebli, för att komma till allmänhetens
kännedom något mera i detalj, än hvad jag nu funnit lämpligt
att framställa det.

Något kan också vara att tala om de leveranser, för hvilka
intendenturdepartementets sjukvårdsbyrå har närmaste ansvaret.
Kammaren erinrar sig säkerligen, att det var på Kongl. Maj:ts

Sosition som urtima Riksdagen 1892 beviljade anslag till en
vårdsbyrå, och att sedermera organisationen utaf denna företedde
en egendomlighet utaf särdeles remarkabel beskaffenhet,
nemligen den utomordentliga form, som Kongl. Maj:t förmåddes
att välja för tillsättande af — nej, låt mig säga, för uppgörande
af förslag till chef för denna byrå, en form tydligen uteslutande
afsedd till underlättande af hvad som sedermera skedde, nemligen
förbigåendet af den från alla håll, af alla sakkunnige såsom aen
främste mannen på sitt område i detta land erkände läkaren och
utnämnandet af en annan person till chef för sjukvårdsbyrån.
Kammaren har säkerligen icke glömt, att både form och sak i
denna fråga blef föremål för anmärkning af konstitutionsutskottet,
hvilken, det torde förmodligen herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet nu medgifva, icke vederlädes genom
det försvar han försökte mot denna anmärkning.

Nu frågas, om arméförvaltningen genom tillkomsten af denna
nya sjukvårdsbyrå har blifvit mera kompetent än förut beträffande
skötseln af anskaffningar för statens räkning. I det afseende!
skall jag nu taga mig friheten anföra ett exempel, som torde
vara i viss män upplysande. Jag minnes icke hvilket år det var,
som en sjukvårdskomité uttalade den meningen, att under mobilisering,
under ett fälttåg inom landet, de flyttande sjukhusen skulle
kpnn£i besörjas på det sätt, att befintliga sängar transporterades
på sådana åkdon, som man reqvisitionsvis kunde få på landsbygden.
Konsten vore icke värre än så, enligt komiténs bedömande.
Men så kom det nya tider, och de nya tiderna karakteriseras ju
väsentligen deraf, att försvarsförvaltningen fått så ofantligt stora
tillgångar och tillika den föreställningen, att det, som företrädesvis
kan göras för försvaret, är att ge ut mycket penningar, äfven
om planerna äro mycket bristfälliga och utredningen af det, som
bör göras, mycket underhaltig. Att vräka bort penningar tyckes
rent af hafva blifvit en princip; och jag tänker dervid på åtskilliga
andra fall, i hvilka detta visat sig, hvarom det väl blir tillfälle
att tala en annan gång, när vi komma till frågorna om
lägerplatser och kaserner. Emellertid blef det nu beslutadt, att man
•skulle hafva nya vagnar för transporten af de ofvannämnda
sängarne. Nåväl, vagnarne bestäldes, och när de voro färdiga,
befans det — alldeles i sin ordning tycker jag för min del — att
vagnarne voro för små, eller — om man ser saken endast från
vagnarnes synpunkt — att de gamla sängarne voro för stora. Ty
saken kan väl ses från två sidor. Nå, det var ju icke någon
skada skedd dermed; det var ju blott att kassera de gamla sängarne

Ang. vissa
förhållanden
inom arméförvaltningen.

(Forts.)

N:o 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Ang. vissa ocli beställa nya, så var den säkert klar! Ja, så gick det också;
förhållanden man bestälde nya sängar; och huru långt man kommit med det
förvaltningen patenttrassel, som sedan uppstod, emedan man olofligt efterapat
(Forte) ett sängpatent, det vet jag icke, och detaljerna skulle äfven vara
något för vidlyftiga att berätta. Men vi få nog anledning att
återkomma till den saken. Detta är ett litet exempel på, huru
det går till i vår turkiska arméförvaltning.

Jag skulle också kunna berätta något om huru det gick till
för bortåt ett år sedan under dessa rustningar, om hvilka chefen
för landtförsvarsdepartementet erkänt sig icke ega någon den ringaste
kännedom och — efter hvad vi i dag erfarit — äfven statsministern
är alldeles okunnig. Det skulle då anskaffas t. ex. förbandsartiklar,
och beställningen skedde med en, som jag kan intyga,
alldeles halsbrytande brådska, gående derhän, att man af
en möjlig leverantör begärde att få leveransanbud på så kort tid
som från torsdagen till lördagen i samma vecka, hvarvid svaret lär
ha blifvit, att han måste hafva längre tid för att förvissa sig om,
att han från ett af våra grannländer kunde erhålla nödigt materiel.
Nej, det gick icke för sig; man kunde icke vänta. Den,
som sedan erhöll leveransen, fick 4 veckor på sig att fullgöra
densamma, och lian måste göra snabba resor och anlita telegrafen
o. s. v. Det utsattes äfven ett stort vite, för den händelse leveransen
ej inom föreskrifven tid skulle vara fullgjord, men jag
tror, att, när leverantören sedan öfverskred tiden, han icke behof
de betala något, emedan han är en gynnad person.

De leveranser, om hvilka vi förut talat, pådrefvos med sådan
hast och kommo så hastigt uppå, att man gjorde upp aftal om
dem i princip och dervid använde telefon, hvarefter de sedan, när
det blef tid, skriftligen affattades. Men allt detta har icke kommit
till åtskilliga af regeringens ledamöters kännedom, som bekant
är.

Jag skulle också kunna tala om från den tiden en leverans
af en artikel, som, efter hvad jag hört, varit mycket betydlig
och som herrar läkare väl bäst känna behofvet af, nemligen bråckband.
Om den leveransen liksom om åtskilligt annat, som finnes
i våra förråd, har en synnerligt sakkunnig man nyligen till
mig yttrat: »Gud vare dem nådig, som skola ut i fält och för

hvilka, om det gäller, sådana odugliga artiklar skola begagnas.»
Jag fick bär om dagen i handom ett mycket egendomligt cirkulär
från en härvarande fabriksfirma, hvilken i de allra underligaste
ordalag tillåtit sig åberopa eu rekommendation från arméförvaltningen
till förmån för något, som heter »Kathreiners maltkaflfe».
Det är ett tryckt cirkulär, så att bevis kunna åvägabringas, i fall
denna fabriksfirma gjort sig skyldig till — något som jag gerna
vill antaga — en grof lögn. I egendomliga ordalag rekommenderas
der detta kaffe till vederbörande vid regementena — rekommenderas
af förvaltningen, säger fabriksfirman —; och den lernnar
upplysning om huru stor proportion man, om det gäller, kan använda
för att förfalska det kaffe, som den, hvilken åtnjuter por -

Torsdugen den 26 Mars, e. m.

N:o 23.

tion in natura enligt utspisningsstaten, liar rätt att fä. Eu sådan
rekommendation från arméförvaltningens sida till förmån för sådana
der privatspekulationer förefaller mig vara någonting särdeles
stötande. Det kan öfver hufvud taget sägas — just medan
jag befinner mig på detta särskilda område, nemligen sjukvårdsbyråns
— att man bör undvika — naturligtvis i främsta rummet
sj elfva saken — men man bör undvika äfven skenet af, att leveranser
till staten arrangeras så, att genom deras för leverantören
förmånliga beskaffenhet privata affärsdifferenser utjemnas. Det
finnes icke bland allmänheten någon tvekan om, huru de leveransaffärer
böra bedömas, om hvilka vi förut hafva talat; man är
ense derom; de äro — säger man — förhatliga. Nu tror jag, att det
äfven förekommer åtskilliga anskaffningar, som hafva en annan
karakter deri, att, om de också lända till förlust för staten och
det so.m levereras befinnes vara odugligt, de dock kasta — hvad
skall jag säga — ett komiskt skimmer öfver sakkunskapen och
nitet och förståndet hos dem, som hafva att bestyra med desamma.
Derom torde jag vid ett annat tillfälle fa anledning att meddela
några närmare detaljer på tal om några persedlar, som lära vara
alltför litet afpassade efter den normala menniskokroppen.

Jag bär undrat, om jag af någon här i kammaren skulle
kunna få någon upplysning om, huruvida ett af Kongl. Maj:t förliden
ar utfärdadt cirkulär gäller äfven inom arméförvaltningens
område eller icke. Yi läsa i Kongl. Maj:ts berättelse till innevarande
års Riksdag om hvad i rikets styrelse sig tilldragit, att
Kongl. Makt i. anledning af Riksdagens derom gjorda framställning
utfärdat cirkulär till samtliga penningeförvaltande allmänna
verk och inrättningar angående skyldighet för embets-och tjensteman
att i vissa fall anlita riksbanken och verkställa utbetalningar
med riksbankens sedlar. Jag förmodar, att det är så, att detta
kongl. cirkulär icke gäller intendenturpersonalen. Jag tager det
för gifvet, eftersom jag känner exempel från den allra nyaste tiden
uppå — jag skulle kunna, om så påfordrade.s, till kammarens protokoll
namngifva både bank och person, men jag anser det icke nödigt
— att eu intendenturtjensteman begagnar sig af en enskild
bank, hvilken betalar honom någon liten provision för de offentliga
medel, som der insättas. Jag förmodar nu, att detta är, såsom
man säger, »all right», men hvad som förundrar mig är, huru det
kommer till, att Kongl. Maj:t i sitt cirkulär — tv jag förmodar
att så skett — har undantagit dessa ifrågavarande embets- och
tjenstemän från den allmänna regeln.

Jag tillät mig vid ett föregående tillfälle säga några ord med
anledning af välbekanta tilldragelser, vittnande om, att ännu i
våra (lagar kunna förekomma synnerligen beklagliga utbrott af
råhet från militärbefälets sida och af grafva soldatmisshandlingar.
Det sätt, hvarpå chefen för landtförsvarsdepartementet då trodde
sig kunna besvara dessa ord, är, i hvad det afsåg eu skymf mot mig,
för mig så likgiltigt som någonting på jorden. Deremot synes det
mig, att den icke afsedda, men verkliga skymf, som drabbade mi -

Ang. vissa
förhållanden
inom arméförvaltningen.

(Forts.)

>:o 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Ang. vissa litärbefälet, då ban — icke jag — med några af mig utpekade styngförhållanden
}ai. identifierade och solidariserade dem alla, att, säger jag, den
•orZitniTéti skymfen torde kanske från några håll bedömas med mindre likartighet
än jag fager emot, hvad han då mot mig yttrade eller
vidare kan komma att i samma rigtning yttra. Jag har sedan,,
herr talman, fått många meddelanden — icke anonyma, som de
herr sjöministern fått — utan undertecknade meddelanden af kända
män — ja meddelanden åtföljda af ordentliga och formliga vittnesintyg,
som gälla inför rätta, hvilka bevisa att dylika råhetsutbrott
och misshandlingar torde vara allmännare, än måhända någon här
i denna kammare hittills har förestält sig.

Jag skall derför icke underlåta att fullfölja den saken med
synnerlig uppmärksamhet.

En dag, då jag mottagit särdeles fullständiga handlingar
rörande en sådan sak, hände det sig, att jag strax förut läst ett
dokument, som för några veckor sedan ur den ryska pressen gick
genom icke få af de större europeiska tidningar^, nemligen ett
cirkulär från befälhafvande generalen i Moskowska militärdistriktet.
Herr talmannen torde tillåta mig att återgifva den väsentligaste
delen af detta cirkulär. »Lagen bestämmer», så heter det der,
»ganska tydligt de straff, som kunna åläggas soldaten, då han
begått ett fel, och som erkänts vara tillräckligt för den militära
disciplinens upprätthållande. Hvarje bestraffning, som ej är i
lagen stadgad, och särskild! hvarje kroppsstraff, som af officerare
eller underofficerare tillfogas de menige, måste betraktas som en
öfverträdelse af denna lag. Jag har erfarit, att, i vissa afdelningar
af armén, underofficerarne tillåta sig att slå sina underordnade,
hvilket strängeligen förbjudes af den artikel i lagen,
som straffar föröfvaren af eu dylik missgerning med förlusten af
hans grad och inkorporering, för ett eller annat år, i disciplinkompanierna,
eller ock med inspärrning i ett militärfängelse för
två eller fyra månader. Jag beder dessa afdelningars chefer att
ej glömma, att de, om dylika missbruk förnyas, skola betraktas
såsom ansvariga inför lagen. Jag hoppas att genom de kraftigaste
åtgärder utrota ur ryska arméen hvarje spår af denna bedröfliga
vana att slå soldaten.» Jag ber, herr talman, att få fästa synnerlig
uppmärksamhet på de der orden: att de ifrågavarande afdelningarnas
chefer anmodas att ej glömma, att de, om dylika
missbruk förnyas, skola betraktas såsom ansvariga inför lag.

Skulle det vara för tidigt, att man på cheferna för våra regementen
och corpser ställer det anspråket, att de skola utöfva den
högst betydliga magt de ega i den rigtningen, att lagen blifver
lika för menige, för underbefäl och för befäl, och att man hos
dem inskärper, att det är på dem ansvaret hvilar, och att af dem
kommer att utkräfvas ansvar, om de icke iakttaga, hvad rätt och
pligt i förening i lika hög grad bjirda dem?

Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. 1 é)—T).
Biföllos.

Torsdagen den 26 Mars, e. in.

N’:o 23.

I fråga om inom. 1 m), angående förslagsanslaget till inqvarteringskostnader,
hvilket anslag utskottet hemstält måtte upptagas
till 165,970 kronor, men deremot af åtskilliga reservanter
föreslagits till 167,435 kronor, anförde

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: I det förevarande momentet har statsutskottet ifrågasatt
ett mindre belopp än Kong!. Maj:t föreslagit. Nedsättningen har
afseende på vissa tjensteman vid intendenturcorpsen. Den komité,
som hade i uppdrag att bland annat afgifva förslag till organisation
af intendenturcorpsen — jag var ledamot af denna komité —
föreslog, att intendenturcorpsen i afseende på inqvarteringsförhållandena
skulle likställas med generalstaben. Man önskade få en
corps, som på förvaltningsområdet skulle — liksom generalstaben
på det rent militära — blifva skicklig och lämplig för sin uppgift
i fred, och i fält blifva förgångsmän för den mycket stora personal,
som då måste inträda i intendenturcorpsens led, på det- de vigtiga
åligganden, som tillkomma denna corps, då måtte kunna på
tillfredsställande sätt utföras. När den förbättrade härordningen
på sommaren 1892 skulle utarbetas, var det emellertid nödvändigt
att åstadkomma alla möjliga besparingar, på det att totalbeloppet,
som skulle ifrågasättas, icke skulle väsentligen öfverstiga det belopp,
som satts i fråga vid det förslag, som för lagtima Riksdagen
framlagts, och då fann man, att äfven på intendenturcorpsen några
besparingar möjligen kunde göras. Som denna corps’ tjensteman
skulle anställas dels vid den värfvade och dels vid den indelta
armén, men den indelta arméns personal icke hade sig tillerkänd
inqvarteringsersättning, var detta ju ett skäl, som kunde tala för,
att de intendenter, som kommenderades till de indelta truppförbanden,
icke erhölle inqvarteringsersättning.

Emellertid gick man, såsom mig synes, väl långt vid tillämpningen
af denna grundsats, i det att icke endast de intendenter,
som voro kommenderade vid den icke garnisonerade armén, utan
äfven de vid fördelningsstaberna anstälde blefvo beröfvade denna
förmån. tDet fans dock enligt min tanke ett talande skäl för att
fördelningsintendenterna borde erhålla inqvarteringsersättning i
den omständigheten, att den personal vid generalstaben, som var närmast
likstäld med dem, nemligen arméfördelningarnas stabschefer,
tillerkänts sådan ersättning, vidare har det visat sig vid genomgåendet
af beräkningarne för den förbättrade härordningen, att
vissa personer vid intendenturcorpsen — herrarne finna detta å sid.
13 i utskottsbetänkandet —- af förbiseende blifvit uteslutna från
förmånen af inqvarteringsersättning, oaktadt de äro anstälda vid
den garnisonerade armén.

N:o 23.

Torsdagen den 2G Mars, e. in.

Det är för dessa personer jemte fördelningsintendenterna Kongl.
Maj:t.nu ifrågasatt, att inqvarteringsersättning skulle beviljas.
Då det visat sig vid slutliqviden — om jag så får säga — vid
beräkningarne för den förbättrade bär ordningen, att man uppnått
en icke obetydlig vinst i så måtto, att de kostnadsberäkningar,
som ursprungligen gjorts, varit så högt tilltagna, att man nu kan
slippa att utgifva åtskilliga tusentals kronor, ansåg man, att det
kunde vara skäl, att rättelse gjordes i afseende på ifrågavarande
tjensteman inqvarteringskostnader.

Nu ha emellertid statsutskottets samtliga ledamöter från
såväl Första som Andra Kammaren varit åt den åsigten, att någon
inqvarteringsersättning för fördelningsintendenterna ej borde bestås.
Utskottet säger sig nemligen befara, att, om dessa tjensteman
tingo sig tillerkänd inqvarteringsersättning, man skulle kunna
få reda på andra militärpersoner, som i detta afseende måhända
kunde synas lika berättigade, hvarjemte utskottet ansett, att, då
hvarken vid 1892 års urtima riksdag eller följande riksdagar
ifrågasatts att bereda inqvarteringsersättning åt fördelningsintendenterna,
denna förmån icke nu borde dem beviljas.

Annorlunda synes mig dock saken ställa sig för de intendenturtjenstemän,
som af förbiseende icke blefvo tillerkända inqvarteringsersättning.
Det synes, såsom jag redan antydt, på sid. 13 i
utskottsbetänkandet, der det säges: »att-, hvad anginge intendenten
å sjukvård sbyrån inom arméförvaltningen, den med honom i alla
afseenden likstälde intendenten å militärbyrån inom arméförvaltningens
intendentsdepartement åtnjöte sådan ersättning; att någon
anledning ej syntes förefinnas, hvarför den ene, men ej den andre
af adjutanterna hos generalintendenten skulle åtnjuta sådan förmån,
helst de i fråga om åtnjutande deraf borde vara likstälde
med afl annan vid intendenturcorpsens liufvudstation tjenstgörande
personal; samt att intendenten vid Svea ingeniörbataljon, som
före urtima riksdagen 1892 åtnjutit inqvarterings- och servisersättning,
utan synbar anledning nu vore den ende vid den garnisonerade
armén anstälde intendent, som saknade denna aflöningsförmån.»

Då här är fråga om ett mycket litet belopp — man finner å
sid. 69 bland reservationerna till förevarande betänkande, att det
endast är fråga om 1,465 kronor — synes det mig verkligen, att
kammaren väl kunde rätta det förbiseende, som i afseende på sistnämnda
tjensteman blifvit begånget, och bevilja dem inqvarteringsersättning,
så mycket mera som de granskningsmän |rån båda
kamrarne, som varit tillsatta för att genomgå det af expeditionschefen
von der Lancken utarbetade förslaget till ny uppställning
af hufvudtiteln, för sin del icke haft något emot att bifalla denna
rättelse.

Kammaren bör också

satta. Den har kommit i e

deri tycker jag ligger ett skäl för att kammaren nu borde medgifva
detta lilla belopp.

urtima riksdagen fick sina

anonmasiormaner nosar vasentiigr neu i -

Torsdagen den 26 Mars, e. in.

X:o 23.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 1 n)—u).

Biföllos.

Mom. 2 och 3 samt mom. 4 a)—d).

Biföllos.

I mom. 4 e) hemstälde utskottet, att såsom reservationsanslag
till arméns byggnader och kommendantskapsutgifter samt fortifikationens
öfningar och materiel måtte uppföras 440,282 kronor.

Herrar O. Jonsson i Hof, II. Andersson i Nöbbelöf, A. P.
Danielson, K. A. Kritberg, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson i
Stallerhult, O. Ericsson i Bjersby, I. Månsson, P. Gr. Näslund,
N. Petersson i Runtorp, P. Norberg och E. Olsson i Kyrkebol
hemstälde deremot i afgifven reservation, att ifrågavarande anslag
måtte uppföras till belopp af 405,282 kronor.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr I) a nielson: Såsom herrarne finna, hafva utskottsledamöterna
från denna kammare reserverat sig vid denna punkt och
påyrkat, att anslaget borde beviljas blott med ett belopp af
405,282 kronor. Skälen härtill känna herrarne mycket väl. Förhållandet
var ju, att, då urtima Riksdagen beslöt den härordning,
som då af Kongl. Maj:t framlades, samt äfven beslöt uppbyggande
af nya kasernetablissement på olika orter i vårt land, Kongl. Maj:t
ansåg, att, när dessa kasernetablissement blifvit färdiga, det var
antagligt, att ett belopp af 35,000 kronor skulle årligen behöfvas
för deras underhåll. Det är således på sätt och vis rigtigt, att
det ifrågavarande anslaget slutligen bör blifva 440,282 kronor.
Men skälet till vår _ reservation är, att vi ansett, att, då dessa
kasernetablissement till en del ännu icke äro uppförda och till en
del först helt nyligen blifvit fullbordade, detta behof icke bör för
närvarande föreligga, utan att man borde kunna låta anstå med
beviljandet af detta belopp. Ty om man nu inskjuter detta belopp
i anslagets stora slutsumma, så är det klart, att, när. kasernetablissementen
blifvit färdiga och det behof således uppstår, som
man här afser, man då kommer att säga: nu äro kasernetablissementen
färdiga, men det finnes ej några medel att underhålla dem
med, ty det belopp, som var dertill anslaget, har åtgått till andra
byggnaders underhåll.

.lag har hört uppgifvas, att vederbörande skola ha sökt visa.
att detta anslag vore otillräckligt. Men det är gifvet, att, om
vederbörande söka efter behof, så är det en ganska enkel sak för
dem att få fram sådana behof, och dertill så stora sådana, att

N:o 23.

Torsdagen den 26 Mars, c. m.

detta anslag fullt åtgår. Jag tror derför, att denna kammare bor
i denna fråga handla med försigtighet och icke anvisa det belopp,
som vid urtima riksdagen af Kong!. Maj:t omförmäldes till underhåll
och reparationer af dessa kasernetablissement, förrän dessa
blifvit färdigbyggda.

Detta är hufvudskälet, hvarför vi reservanter icke kunna vara.
med om att nu anvisa detta belopp, nemligen att vi trött det
vara skäl att anvisa den summa, som af Kongl. Maj:t, enligt hvad
nyss sades, vid urtima riksdagen omnämndes, först sedan dessa
kasernetablissement blifvit färdiga. Och derför ber jag — på
grund af detta skäl och på grund af hvad reservanterna för öfrigt
vid denna punkt andragit — att få yrka afslag på utskottets
hemställan i denna punkt i så måtto, att det ifrågavarande anslaget
bestämmes till 405,282 kronor.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Kappe: Herr grefve och talman, mine herrar! Reservanterna åberopa
såsom skäl, hvarför det belopp, som af utskottet föreslagits,
nemligen 440,282 kronor, skulle nedsättas till 405,282 kronor, att
de byggnader, för hvilka anslaget vore afsedt, ännu ej vore färdiga.
Men om kammaren genomläser den kongl. propositionen,
eller den redogörelse derför, som förefinnes å sid. 21 i utskottets
utlåtande, torde kammaren finna, att utom det skäl, som af Kongl.
Maj:t i första rummet åberopats, nemligen att man redan år 1892,
då den förbättrade härordningen framlades, hade beräknat, att,
man sista öfvergångsåret behöfde äska ett anslag af ytterligare
35,000 kronor för byggnadernas underhåll, det äfven fans ett annat
skäl. Hetta stod angifvet i en skrifvelse af den 14 sistlidne
november, deri arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet på
anförda skäl hemstälde om förhöjning af de till nybyggnader och
underhåll af fästningarne och landtförsvaret i allmänhet tillhörande
hus och byggnader nu anvisade medel med 40,000 kronor, hvilken
förhöjning, enligt departementets mening, skulle vara oundgängligen
nödig från och med år 1897.

Det syntes departementschefen dock, som, derest Riksdagen
beviljade det nu ifrågasatta anslaget och således för underhåll, af
landtförsvarets byggnader under år 1897 komme att finnas tillgängliga
35,000 kronor mera än för närvarande, de sålunda anvisade
medlen skulle under nämnda ar blifva för ändamålet till -

räckliga.

Det är sålunda ytterligare ett annat skäl, som nu förmatt
Kongl. Maj:t att begära 35,000 kronor utöfver hvad som. förut
varit anslaget till ifrågavarande ändamål. Redan år 1891 inkom
nemligen chefen för fortifikationsdepartementet med en framställning,
deri- han ådagalade nödvändigheten, att för de byggnader,
som under de sista tiotalen år blifvit uppförda, höja underhållsanslaget.
Denna begäran förnyades år 1892, och 1893 gjorde äfven
Kongl. Maj:t en framställning till Riksdagen i sådant syfte, men
Riksdagen ansåg sig icke då böra bifalla denna anslagsbegäran.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

N:o 23.

Behofvet har emellertid qvarstått och blifvit allt större och större.
Det är nemligen så, att, äfven om kasernbyggnaderna äro temligen
nya, uppstår det dock, i och med att trupper dit inflytta,
genast årliga utgifter för byggnadernas underhåll, t. ex. för eldstäders
underhåll och sotning, gårdarnes grusning och vidmagthållande,
underhåll af ridbanor och volter, af stallinredning, vattentak,
renhållning o. s. v.; och för en mängd dylika saker åtgår
det ett ej obetydligt belopp. Redan första året, sedan gardesregementenas
kaserner blifvit färdiga och belagda med trupp,
åtgick för de nämnda ändamålen för hvarje kasern öfver 4,000
kronor. Det har äfven på senare åren tillkommit åtskilliga truppförband,
som tills vidare ha blifvit provisoriskt inhysta, såsom
andra Göta artilleriregemente der nere i det gamla etablissementet
i Göteborg — hvilket nu ej vidare underhålles af Göteborgs stad,
som är fri från sina åligganden i detta hänseende — vidare andra
Svea artilleriregemente och Norrlands trängbataljon i Stockholm och
Yendes trängbataljon i Landskrona. Äfven Norrlands artilleriregementes
etablissement i Östersund — åtminstone den del som
tillkommit genom regementets fullständigande med 4 batterier —
torde hit böra räknas. Och det visade sig t. ex. år 1895, att man
nödgades på kostnaderna för de reparationer, som visat sig nödvändiga
för detta etablissement, stryka icke mindre än 34,000
kronor, och det är naturligtvis icke till byggnadernas bästa att
uraktlåta nödvändiga reparationer. Utom detta belopp hade det
fordrats ej mindre än 21,000 kronor, som man ej kunde erhålla på
annat sätt än att taga dem från de besparingar, som voro afsedda
för oförutsedda ändamål. När det t. ex. inträffar eldsvåda, såsom
exempelvis förhållandet var vid sjukhuset på Karlsborg i fjol,
behöfves, då ju dessa byggnader icke äro brandförsäkrade, reserverade
medel för att kunna verkställa sådana oförutsedda reparationer.
Af hvad jag nu yttrat torde framgå, att behofvet således
icke blott är 35,000 kronor, utan äfven 40,000 kronor; och skjuter
man undan det senare beloppet, blir det förra så mycket nödvändigare.

Det är dessa dubbla skäl, som göra att de 35,000 kronorna äro
i hög grad af behofvet påkallade, och det är derför, som jag med
beklagande måste se, om Riksdagen ej skulle bevilja ifrågavarande
belopp, ty deraf blefve följden, att byggnaderna komma att fara
så mycket sämre.

Härmed var öfverläggningen slutad. Med bifall till reservanternas
yrkande, beslöt kammaren, att ifrågavarande anslag skulle
uppföras såsom reservationsanslag till belopp af 405,282 kronor.

Mom. å f)—l) samt mom. 5 och 6.

Biföllos.

Afdelningarne 11 och C.

N:o 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

I afdelningen D, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet,
att en af herr A. P. Gustafsson i Sjögesta inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 182, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade föranstalta om indragning
af regementsmötena för indelta armén och med dem likstälda
corpser under år 1897 eller något af de närmast kommande åren,
ej måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Ordet begärdes af motionären

Herr Gustafsson, som yttrade: Huru lönlöst det än kan vara
att tala för en motion, som statsutskottet enhälligt afstyrkt, föranledes
jag dock att säga några ord till försvar för densamma,
Jag gör det af den anledning, att jag ej kan anse något enda af
de skal, statsutskottet anfört för anslag å densamma, vara fullt
tillfredsställande.

Utskottet har börjat sin motivering med att säga, att mitt
förslag vore ganska beaktansvärdt, men sedan har det i fortsättningen
kommit derhän att afstyrka motionen på den grund, att
beväringsmanskapets vapenöfningar snart sagdt omöjligen skulle
kunna försiggå annat än i samband med stammens.

Jag skall ge utskottet rätt deri, att under sådana år, då fältmanövrer
eller andra större truppsamlingar skola försiggå, det är
alldeles i sin ordning att båda slagen öfmngar sammandragas, men
att påstå, att det i allmänhet skulle vara omöjligt eller med svårigheter
förenadt att öfva beväringen utan samband med stammens
soldater, är något, som man ej väntat sig, sedan man fått
så lång öfningstid som de nuvarande 90 dagarne. Det vill deraf
nästan synas, som om man ej med den utsträckta öfningstiden
skulle hafva nått de resultat, som afsetts dermed; och skulle så
vara förhållandet, kan man ej annat än beklaga, att man offrat
tid och penningar på något, hvarmed man ej är tillfreds.

Jag har i min motion, såsom herrarne se, endast begärt en
skrifvelse till Kongl. Maj:t, och jag hade verkligen trott, att utskottet
skulle lemnat mig något understöd för att få fram en
sådan skräfvel: ’’ n man vet, att sådant åtskilliga

möjligt annat, än att detta kunnat ske lika väl nu som under
föregående år.

Det är hufvudsakligen ur sparsamhetssynpunkt, som jag framkommit
med mitt förslag. Jag tror, att de besparingar, som derigenom
skulle kunna åstadkommas, icke skulle i ringaste mån
minska krigsdugligheten hos vår armé. Det har ju dessutom just
här i denna kammare under remissdebatten försäkrats, att vi —
åtminstone för närvarande — inga fiender ha, och då kan man
väl åtminstone nu antaga, att faran ej står alldeles för dörren.
Man kunde ju gerna, om man så ville, såsom jag ock i min motion

gånger förut

har låtit sist aröra.

Och då kan det ej gerna vara

Torsdagen den 26 Alars, e. in.

N:o 23.

Sipekat, använda dessa besparingar för andra militära ändamål.

an behöfver ej söka efter sådana; vi kafva ju i dag. på förmiddagen
käft att bekandla anslagen till sjöförsvaret, ock der såg
man nog, att det fans åtskilliga »gluggar.),'' som skulle godt kunna
fyllas med den million, som åtgår till regementsmötena.

Jag skall ej längre upptaga kammarens tid ock ej keller för
närvarande yrka bifall till min motion, emedan jag ej tror det
vara någon utsigt att få densamma igenom, då den ej kunnat
vinna något understöd från statsutskottets sida.

Vidare anfördes icke. Utskottets kemställan bifölls.

♦

Afddningen E.

Hvad utskottet kemstält bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Biföllos.

Punkten 4.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för fortsatt anskaffning
af nya eldhandvapen åt armén bevilja 4,479,000 kronor
samt deraf till utgående under år 1897 anvisa 2,086,250 kronor.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 122) kade
kerr Ollas A. Ericsson hemstält, bland annat, att Riksdagen måtte
för nämnda ändamål på extra stat för år 1897 anvisa 600,000
kronor.

Under mom. a) hemstälde utskottet:

»att Riksdagen, med afslag å herr Ollas A. Ericssons ifrågavarande
motion i denna del, må för fortsatt anskaffning af nya
eldhandvapen åt armén bevilja 4,479,000 kronor ock deraf på extra
stat för år 1897 anvisa 860,250 kronor.»

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
C. Lundeberg, I. Kerfstedt, II. P. P. Tamm, K. Bohnstedt, N. Fosser,
friherre F. W. von Offer, I. Wijk, G. B. It. Tor ner hjelm, F. E.
Pettersson, friherre C. Klingspor, friherre J. T. Gripenstedt ock C.
G. S. Elirenborg:

»a) att Riksdagen, med afslag a kerr Ollas A. Ericssons ifrågavarande
motion i denna del, må för fortsatt anskaffning af nya
eldkandvapen åt armén bevilja 4,479,000 kronor samt deraf på
extra stat för år 1897 anvisa 2,086,250 kronor».

Efter uppläsandet af utskottets hemställan anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Herr grefve och talman, mine herrar! Till att börja med

Ang. anslag
till anskaffning
af eldhandvapen.

N:o 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. in.

Ang. anslag
till anskaffning
af eldhandvapen.

(Forts.)

vill jag uttrycka min tacksamhet, för att utskottet visat, att det
på allvar vill taga frågan om de nya gevärens anskaffande om
hand.

Här är nu den nya gevärsmodellen, som herrarne se. Det är
säkert det vackraste gevär, som för närvarande finnes i Europa.

Man blir förvånad, när man kastar en blick på detta gevär,
öfver den utomordentligt lilla kalibern. Man har ju nog hört
talas om, att det är 6,5 millimeters kaliber, men det är icke säkert
att man förut gjort sig reda för, att den är så liten, att man ej
ens kan få in en blyertspenna i mynningen. Helt säkert står
den föreställningen lifligt för hvar och en, som ser detta gevär,
att det nog kommer att dröja länge, innan en ytterligare kaliberminskning
på allvar sättes i fråga.

Men kanske fruktar man å andra sidan, att kalibern redan
är för liten. I en tidningsuppsats har man nyligen sett uttalad
den meningen, att det nya geväret skulle tillfoga — jag vill ej
säga: så ofarliga — men så lätta sår, att man hardt när fick det
intrycket, att man nästan skulle — må bra af ett eller annat
skott, om man träffades deraf. Emellertid tror jag mig kunna
säga, att detta är ett fullkomligt misstag. Mycket noggranna
undersökningar hafva i det fallet blifvit gjorda dels af general
Wille och öfverste Wuitsch och dels af ett par preussiska läkare,
herrar Coler och Tscherning. Resultaten af de senares vidsträckta
undersökningar om det finkalibriga gevärets, verkan framlades
senast på en läkarekongress i Italien. Det visade sig, att detta
gevär gör ganska fruktansvärda verkningar på menniskokroppen;
kulorna splittra nemligen benen och förorsaka de svåraste sår.
Här äro några fotografier, som visa denna gevärets verkan, hvilken
måste sägas motsvara äfven de största fordringar. Jag åhörde
för icke så länge sedan ett föredrag, hvari detta ämne behandlades,
och jag får säga, att man, med tanken på att en gång nödgas gå
i elden mot sådana vapen, icke kunde .frigöra sig från en viss
känsla af modstulenhet vid den lifliga skildringen af de fruktansvärda
skador, den lilla kulan ur detta gevär dock medför..

Men om ock således fosterlandsvännen måste på det lifligaste
glädjas öfver det steg, som af utskottet nu ifrågasättes för gevärsfrågans
lösning, kan jag det oaktadt ej gilla den väg, som härvid
af utskottet anvisas, nemligen att man skulle inskränka sig till
anskaffning af 15,000 gevär under första året och sedermera kanske
icke mera under de andra åren. Om man ock från den enskilda
industriens synpunkt skulle finna detta vara eu antaglig lösning,
måste jag dock beklaga, om ej det af Kong!. Maj:t framstälda
förslaget skulle vinna Riksdagens bifall. I statsrådsprotokollet af
den 2 januari hafva utförligt framstälts skälen, hvarför ett större
antal gevär redan nu borde ifrågasättas. Det är nemligen otvifvelaktigt
att, om statskassans tillgångar medgifva, att frågan om
försvarsmaterielen på allvar bringas å bane, och det således gäller
att inom begränsad tid blifva fullt i ordning med hela materielen,
början måste göras med gevären. I denna punkt är jag viss om,

Torsdagen den 26 Mars, e. in.

3S:o 23.

att ingen meningsskiljaktighet råder. Det är den känsla af Ang. anslag
-osäkerhet,, hvari, man befinner sig, innan hären fått ett något tiU anskaffså
när tillräckligt antal gevär, som gör, att, när materielfrågan ni,ng ?? dd~
skall lösas, man så att säga instinktlikt kommer att tänka på att iTTT
det som först måste göras är att otta gevärsanshaffningen så mycket, '' °
som möjligt.

Nu är frågan, om detta större antal gevär kan tillverkas inom
landet eller ej. Kongl. Maj:t har icke svarat på den frågan.

Framför allt är det vigtigt, att gevärsanskaffningen att börja med
sättes i gång i så stor skala, att man sedan med större lugn kan
fortsätta tillverkningen efter mindre måttstock. De politiska förhållanden,
som visade sig i Europa och i hela verlden under slutet
af förra året, voro verkligen af den beskaffenhet, att det för den,
som bar ansvaret för arméns hållande i krigsdugligt skick, kändes
såsom en oafvislig pligt att genast söka drifva gevärsanskaffnmgen
med större kraft.

Om man nu skulle mobilisera, nödgas man rycka ut med 2
fötrlibrai-, tv kavalleriet och specialvapnen hafva detta gevär, och
den öfriga hären, d. v. s. hela infanterimassan, 8-millimetersgeväret.

. ,en skulle det derefter blifva verkligt krig af, och det behöfver
icke blifva något blodigt eller långvarigt krig — Danmarks
exempel från 1864 visar, att ganska mycket både folk och materiel
i alfa händelser gå åt — så''kommer ett större antal gevär att
behöfvas än vi förfoga öfver af de nämnda kalibrarne, och då har
man ej annan utväg än att tillgripa de gamla 12-millimetersgevären
åt 1867 års modell och för specialvapnen de gamla karbinerna.
’ar armé skulle sålunda nödgas operera med icke mindre
än o olika kalibrar.

På fälttjenstöfningarna i Nerike i somras hade man tillfälle
. Pa hvilken sorts vägar man i vårt land nödgas skicka fram
stridskolonnerna,. och man kan af dessa öfningar få en liflig föreställning
om hvilka svårigheter som skola uppstå att på sådana
Ydgar fa fram trängkolonnernas ammunitionsvagnar. Skall det
da till pa köpet vara flere olika slags ammunition, som skall
tramföras, da den ena truppen är väpnad med en sorts gevär och
den andra, med . en annan, tror jag att svårigheterna lätt skola
visa sig öfverstiga äfven de mest öfvermenskliga ansträngningar.

Det är endast detta, jag velat, säga för att framhålla vigten
a* att, om statens tillgångar medgifva, att hären förses med nya
eldhandvapen, detta till att börja med bör ske i så stor skala som
möjligt, och . först derefter med. en jemn, måttlig ärstillverkning,
sa att man, i fall fara hotar, slipper utsätta sig för de vådor, som
jag nyss antydt.

Vidare yttrades icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. b).

Bifölls.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 23. •>

»:© 2S.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Angående
mobiliseringsammunition

till eldhandvapen
åt
armén.

Punkten 5.

Bifölls.

Punkten 6.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att på extra stat för
år 1897 för anskaffning af mobiliseringsammunition till eldhandvapen
åt armén bevilja 715,000 kronor.

TJti sin förenämnda, inom Andra .Kammaren väckta motion
(n:o 122) hade herr Ollas A. Ericsson föreslagit, bland annat, att
Riksdagen skulle till ifrågavarande anskaffning på extra stat för
år 1897 anvisa 205,000 kronor.

Utskottet hemstälde i denna punkt:

satt Riksdagen, med afslag å herr Ollas A. Ericssons omförmälda
motion i denna del, må, för anskaffning af mobiliseringsammunition
till eldhandvapen åt armén, på extra stat för år 1897
anvisa 715,000 kronor.»

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts:

af herrar O. Jonsson i Hof, H. Andersson i Nöbbelöf, A. P.
Danielson, K. A. Kihlberg, C. Persson i Stallerhult, O. Erickson
i Bjersby, I. Månsson, P. G. Näslund, N. Petersson i Runtorp,
P. Norberg, L. P. Mallmin och E. Olsson i Kyrkebol, Indika
hemstält:

»att Riksdagen, med afslag å herr Ollas A. Ericssons, omförmälda
motion i denna del, må, för anskaffning af mobiliseringsammunition
till eldhandvapen för armén, på extra stat för år 1897
anvisa 600,000 kronor.»

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Danielson: Jag skall be att få yrka bifall till den af''
mig med flere vid denna punkt fogade reservation, hvari vi föreslå,
att beloppet måtte nedsättas till 600,000 kronor. Skälen för en
sådan nedsättning äro, såsom herrarne finna, anförda i reservanternas
förslag. Men dertill kommer också ett annat skäl, nemligen
det, att, då Kammaren nu har bifallit utskottets förslag om
anskaffande af eldhandvapen, och sålunda dessa endast skola blifva

15,000 för nästa år i stället för det af Kongl. Maj:t äskade.högre
antalet, det också är gifvet, att ammunitionen något kan minska,»
i förhållande till minskningen af antalet gevär, som årligen skall
£11) skäffäs

Jag ber derför att få yrka bifall till reservanternas förslag i
denna punkt.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Ja, jag tror för min del, att just den omständigheten,

Torsdagen den 2ti Mars, e. m.

N:o 23.

att kammaren nyss har beslutat, att för nästa år endast 15,000 Angående
nya gevär skola tillverkas af den nya modellen, gör det så mycket mobilisering«-nödvändigare att nu anslå det belopp till ammunition, som af
Kongl. Maj:t föreslagits. Ty om herrarne gå igenom de motiv, Lpenåt
som anföras för ammunitionsanskaffhingen, skola herrarne finna, armén..
att generalfälttygmästaren begärt ett belopp af ej mindre än (Forts.)

1,350,000 kronor för detta ändamål. Men då Kongl. Maj:t var
sinnad att af (Riksdagen begära anslag för en hastigare anskaffning
af det nya geväret, låg i Kong!. Maj:ts framställning till
Riksdagen äfven den. tanken, att man skulle upphöra med anskaffning
af ammunition till 8-millimetersgeväret.

Visserligen linnes^ för detta ej tillräckligt med ammunition,
långt derifrån, men Kongl. Maj:t ansåg, att, om man nu började
med det nya geväret och det anskaffades så pass hastigt, som den
kongl. propositionen förutsätter, det var vigtigare att anslå medel
endast till detta gevär. Men när det nu genom kammarens beslut
i frågan är påtagligt, att man fortfarande under en lång tid måste
begagna . sig af 8-millimetersgeväret, måste man sålunda hafva
ammunition såväl till det ena som det andra geväret, och anslaget
måste delas. Under dessa förhållanden är derför 715,000 kronor
till ammunition mera behöfliga än de skulle varit, om Kongl.

Maj:ts förslag med afseende på gevären hade vunnit Riksdagens
bifall.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll den
vid denna punkt af herr O. Jonsson m. fl. afgifna reservationen.

Punkterna 7—10.

Biföl los.

Punkten 11.

1co,K°ngl. Maj:t både föreslagit, att Riksdagen måtte af det utaf An,jående an_
löja ars itiksdag till förstärkningsarbeten å sjöfästningarna Oscar- slag till sjuFreariksborg
och Kungsholmen beviljade belopp till utgående på /astningarna.
extra stat under ar 1897 anvisa återstående 221,750 kronor samt
på extra stat bevilja: till befästningsarbeten jemte bestyckning
och försänkningar vid Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning
1,940,400 kronor, till anordningar för försvarets ledning inom
samma fästning 335,000 kronor samt till förstärkningsarbeten vid
Kungsholmens^ fästning 322,600 kronor, äfvensom till utgående
under år 1897 af dessa belopp anvisa: för förstnämnda ändamål
1,476,500 kronor, för anordningar för försvarets ledning inom Vaxholms
och Oscar-Fredriksborgs fästning 167,500 kronor samt för
förstärkningsarbeten vid Kungsholmens fästning 160,000 kronor.

Uti sin förenämnda, inom Andra Kammaren väckta motion
(n:o 122) både hem Ollas A. Ericsson föreslagit, att Riksdagen
måtte till förstärkningsarbeten ä sjöfästningarna Oscar-Fredrms -

Nso 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Angående anslag
till sjöfästningarna.

(Forts.)

borg och Kungsholmen på extra stat för år 1897 anvisa 221,750
kronor.

Herr J. Mankell hade i en inom samma kammare väckt motion
(n:o 80) föreslagit, att Riksdagen, med afslag af hvad i den kongl.
propositionen blifvit begärdt till fästningsarbeten o. s. v. vid Vaxholm—Oscar-Fredriksborg
och Kungsholmen samt å Gotland, tillsammans
3,399,800 kr., i stället måtte bevilja samma belopp till
skyddande af Göteborg åt sjösidan, fördeladt på år 1897 och de
följande åren på sätt, som kunde finnas lämpligt med afseende på
rikets öfriga utgifter för försvarsväsendet, och hvarom statsutskottet
torde afgifva förslag.

Under mom. 1 af förevarande punkt hemstälde nu utskottet:

att Riksdagen, med afslag å herr Mankells ifrågavarande
motion i denna del, måtte:

a) af det till förstärkningsarbeten å sjöfästningarna OscarFredriksborg
och Kungsholmen beviljade belopp på extra stat för
år 1897 anvisa återstående 221,750 kronor;

b) till befästningsarbeten jemte bestyckning och försänkningar
vid Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning bevilja 1,940,400
kronor och deraf på extra stat för år 1897 anvisa 976,500 kronor;

c) till anordningar för försvarets ledning inom sistnämnda

fästning bevilja 335,000 kronor och deraf på extra stat för år 1897
anvisa 167,500 kronor; samt . ...

d) till förstärkningsarbeten vid Kungsholmens fästning bevilja
322,600 kronor och deraf på extra stat för år 1897 anvisa 160,000kronor.

I afgifven reservation hemstälde deremot herrar O. Jonsson i
Hof, H. Andersson i Nöbbelöf, A. P. Danielson, Lasse Jönsson,
K. A. Kihlberg, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson i Ställhult,
O. Lrickson i Bjersby, I. Månsson, P. G. Näslund, N. Petersson i
Runtorp och P. Norberg,

att Riksdagen, med afslag å herr Mankells ifrågavarande
motion i denna del, måtte:

a) af det till förstärkningsarbeten å sjöfästningarna OscarFredriksborg
och Kungsholmen beviljade belopp pa extra stat för
år 1897 anvisa återstående 221,750 kronor;

b) till försänkningar vid Vaxholms och Oskar-Fredriksborgs
fästning på extra stat för 1897 anvisa 100,000 kronor;

c) till anordningar för försvarets ledning inom sistnämnda
fästning bevilja 335,000 kronor och deraf på extra stat för år 1897
anvisa 167,500 kronor; samt

d) till förstärkningsarbeten vid Kungsholmens fästning bevilja
322,600 kronor och deraf på extra stat för år 1897 anvisa

160,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Danielson: Ja, äfven i denna punkt skall jag be att
få framställa ett yrkande. Som herrarne finna, hafva ledamöterna

Torsdagen den 26 Mars, e. in.

X:o 23.

från denna kammare inom utskottet reserverat sig emot mom. b)
i denna punkt och yrkat, att anslaget för ifrågavarande ändamål
måtte beviljas endast till ett belopp af 100,000 kronor i stället
för af utskottet föreslagna 976,500 kronor.

Skälen till detta vårt yrkande hafva vi naturligtvis sökt
att angifva i vår reservation, hvilken här är bifogad. Då här
onekligen föreligga så väsentliga anslag på denna hufvudtitel,
har man trott sig böra gå tillväga med en viss varsamhet. Och
man har då ansett, att dessa förstärkningsarbeten, som skulle afse
Oscar-Fredriksborgs fästning, vore sådana arbeten, som icke hade
samma betydelse, som just dessa försänkningar hafva i afseende
på Stockholms försvar åt sjösidan. De militärer, som vi i utskottet
varit i tillfälle att rådföra oss med, hafva framhållit
såsom af yttersta vigt, att dessa 100,000 kronor blifva anvisade
i och för dessa sjöförsänkningar. De kunna ju äfven, enligt hvad
vi hört, med dessa 100,000 kronor blifva fullt effektiva. Man
ansåg derför, att om dessa försänkningar nu komme att fullbordas,
skulle man i det fallet betydligt hafva skyddat Stockholm åt
sjösidan.

Derjemte ansåg man också, att de 335,000 kronor, som Kongl.
Maj:t har begärt till ledning af försvaret inom Oscar-Fredriksborgs
fästning, hafva större betydelse än de förstärkningsarbeten,
som här äro i fråga. Det framhölls nemligen inom utskottet, att,
om denna ledning af försvaret finge ordnas under sådana förhållanden,
att ingen brådska komme att väsentligen påskynda
dessa arbeten, de skulle dels kunna utföras temligen billigt, och
dels äfven sedermera blifva till ofantligt gagn. Det angafs, att
man behöfde bana nya vägar ute på Kindön och anlägga elektrisk
belysning och annat sådant, som i väsentlig mån skulle bidraga
till fästningens betryggande. Derigenom skulle man kunna observera
en fiendes anfallsåtgärder och på så sätt kunna hindra
fienden att komma så nära in på sig, att det blefve möjligt för
honom att öppna någon artillerield emot sjelfva fästningen. Vi
trodde oss derför kunna gå regeringen rätt betydligt till mötes
genom att anvisa dessa 335,000 kronor.

I afseende åter på förstärkningen af sjelfva fästningen och
af dess bestyckning o. d., som bär föreslagits, tyckte man verkligen,
att behofvet deraf var alltför litet ådagalagdt. Som herrarne
finna, hafva af Kongl. Maj:t inga detaljerade upplysningar lemnats
angående det artilleri, som här afses, hvilket skulle erfordra ett
anslag af omkring en million kronor. Jag vill ej uttala något
klander öfver att en sådan specifikation saknas, ty jag har anledning
tro, att regeringen i detta fall har hyst (ten uppfattningen,
att det ej vore så synnerligen lämpligt att på förhand
angifva befästningsplanen, hvilken då möjligen kanske kunde
blifva känd på båll, der den ej borde blifva det, och derutinnan
vill jag ej, som sagd!., uttala något klander. Men jag vill ändock
säga att, dä eu sådan, specifikation saknades, man både deruti eu
temligen god anledning till att tro, att ingenting skulle kunna

Angående anslag
till sjöfästningarna.

(Forts.)

N:o 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Angående anslag
till sjöfästningarna
.
(Forts.)

inträffa, som skulle göra ett anstånd med detta anslag på ett
eller annat år omotiveradt.

Vidare hade man i minnet, att vid fjolårets riksdag det da
äskade anslaget till förstärkningsarbeten, hvilka begärts hos
Kongl. Maj:t tre år förut, år för år också blef beviljadt, och att
af detta anslag Riksdagen i år har att anvisa det återstående
beloppet 221,750 kronor. Dessa arbeten, till hvilka vid sistlidne
riksdag medel anvisades, hafva ännu ej blifvit fullbordade, och
derför trodde man, att med ytterligare förstärkningsarbeten kunde
godt anstå, detta då så mycket hellre, som ju, enligt*hvad herrarne
hafva sig bekant, denna hufvudtitel svält ut sä betydligt. Vi
hafva ju år för år uppfört så betydliga anslag och nu i år genom
godkännande af alla dessa stater fått upp dem såsom ordinarie
anslag: hufvudtiteln har derigenom verkligen blifvit så omfattande,
som man någonsin kan begära. Hvad nu beträffar de här föreliggande
anslagen, så kan det ju visserligen sägas, att de äro
afsedda endast för året. Men i alla fall tyckes det mig, att
varsamheten borde bjuda, att man ej går fortare än som egentligen
kan vara nödvändigt. Skulle regeringen, sedan försvarets
ledning ordnats och försänkningarna äro färdiga, finna det
vara behöflig! att komma med förslag om ytterligare förstärkningsarbeten
på denna fästning eller omnejden deraf, tycker
jag, att detta godt kan bero till pröfning af en kommande
riksdag.

Hvad sedan sjelfva artilleriet beträffar, är det, såsom jag
nyss nämnde, för Riksdagen obekant, huru det skulle vara beskaffadt.
Föregående är hafva vi fått meddelande om det antal
kanoner, som skulle anskaffas, den storlek, de behöfde hafva, o. s. v.,
men här föreligger nu ingenting sådant. Derför hafva vi trott,
att tillräckliga skäl talade för, att detta anslag för i år afböjdes,
och hoppas jag, att kammaren vill bifalla reservanternas förslag
i denna punkt, hvad beträffar moment b).

Jag är öfvertygad om att man härvidlag — liksom i en
annan fråga, hvilken behandlades på förmiddagen — icke bör
handla annat än med den yttersta varsamhet, då nu så betydliga
medel anvisats till denna hufvudtitel. Det är af dessa sparsamhetsskäl
i förening med en nödig försigtighet, som man inom utskottet
trott, att anslagen till dessa förstärkningsarbeten och
detta nya artilleri kunde anstå.

Såsom herrarne finna, hafva vi derjemte ansett, att Kungsholmens
fästning borde sättas i det skick, som Kongl. Maj:t föreslagit,
och i denna punkt hafva också ledamöterna ifrån denna
kammare inom utskottet följt Kongl. Maj:t. Jag vill derför nu
verkligen hoppas, att vederbörande ej alltför mycket skola hålla
på anslaget till förstärkningsarbetena vid Oscar-Fredriksboi’g,
utan att vi godt kunna låta den saken bero till ett kommande
år och tills man får se, huru det kommer att gestalta sig och
hvilka tillgångar kunna finnas att påräkna.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

>:o 23.

.Det är af dessa skäl, herr talman, som jag ber att få yrka
utslag på den nu föredragna punkten i moment b) och bifall till
samma moment i den af oss afgifna reservationen.

Herr Petersson i Dänningelanda instämde häruti.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe yttrade: Jag är ledsen öfver att icke kunna instämma
med den föregående talaren beträffande den förhoppning han uttalade,
att vederbörande skulle finna sig i att här beviljas endast
det mindre anslag, som reservanterna ifrågasatt under mom. b.
Det vore ju meningen att nu skrida till det fullständiga ordnandet
af det fasta försvaret, och en plan har äfven framlagts för Riksdagen
rörande detsamma. Finnes det då väl någon vigtigare
punkt i vårt land att trygga medelst befästningar och som derför
bör komma i fråga förr, än inloppet till Stockholm? Jag tror
det icke! Det är derför också som den hufvudsakligaste delen af
de summor, som Kongl. Maj:t denna riksdag för det fasta försvaret
äskat, varit afsedd att nedläggas på försvaret af inloppet
till Stockholm. Det är väl sant, att det är nödvändigt att noggrant
kunna leda elden inom fästningen och att det för detta
ändamål erforderliga anslaget är af behofvet påkalladt, och det
är också lika sant, att komplettering af de befintliga försänkningarna
vid Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning är oundgänglig
för att kunna inskränka fienden till vissa anfallsrigtningar,
hvadan det härför erforderliga anslaget också är af oafvisligt
behof. Men då totalkostnaden för iordningsättande af nämnda
fästning skulle, såsom herrarne funnit, enligt Kongl. Maj:ts förslag
uppgå _ till 5,900,000, så är ju hela det belopp, som nu af Kongl.
Maj:t ifrågasättes i alla händelser proportionsvis mindre betydande
och utgör i sjelf va verket endast så att säga första etappen på
vägen till det eftersträfvade målet, som är att med ett effektivt
lås förse hufvudstadens port åt sjösidan.

Det artilleri, som här begäres, och de verk, hvaruti detta
artilleri skulle ligga, hafva hufvudsakligen till ändamål att trygga
inloppet genom Oxdjupet, det största och förnämsta inloppet till
hufvudstaden. Visserligen förekommer icke i de för Riksdagen
framlagda handlingarna någon detaljerad redogörelse för anordnandet
af befästningarne och artilleriet, men statsutskottet har
likväl fått se planerna dertill i såväl ena som andra afseende!.
Det skulle verkligen vara sorgligt, om Stockholms försvar allt
fortfarande skulle befinna sig i det svaghetstillstånd, i hvilket
det nu är. Chefen för fortifikationen framlade redan för lång tid
sedan planen för förstärkningen af Oscar-Fredriksborgsfästet, och
senaste Riksdag erkände i oförtydbara ordalag nödvändigheten
af att genom befästningarnas försättande i tidsenligt, fulldugligt
försvarsskick trygga hufvudstaden mot anfall från sjösidan. Endast
på grund af de då begränsade tillgångar^ fann man sig nödsakad
att inskränka det af bemälde chef begärda beloppet för såväl

/Utgående anslag
till sjöfästningarna.

(Forts.)

N:o 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Angående an
slag till sjöfästningarna.

(Forts.)

-Stockholms som Karlskronas försvar till 221,750 kr. för två på
hvarandra följande år. Men dermed har ju chefen för fortifikationen
visst icke erkänt, att altan rättfärdighet uppfyllts; tvärtom,
han framhåller i sin skrifvelse angående behofven af anslag till
rikets fästningsbyggnader under 1897 uttryckligen, att behofvet
qvarstår i så mycket högre grad, då icke större belopp än det
nyssnämnda för ändamålet beviljats.

Denna sak har dessutom ännu en annan, äfvenledes ganska
vigtig sida. Om Riksdagens beslut skulle utfalla i öfverensstämmelse
med reservanternes från denna kammare mening, skulle
nemligen följden deraf blifva, att under 2 på hvarandra följande
år icke några medel komme att anvisas till fästningsartillerimateriel.
De belopp, som för detta ändamål anvisats af Riksdagen
under en lång följd af år — ehuru summorna förut varit mindre
än nu är fråga — hafva i allmänhet koncentrerats för anskaffande
af grafva pjeser till Oscar-Fredriksborgs fästning. Ammunition
och projektiler för detta grafva artilleri har endast i ringa mån
kunnat anskaffas. Skulle nu i år inga medel beviljas för artillerimaterielen,
blefve följden den, att man icke blott ej finge nya
kraftiga pjeser för stängande af det förnämsta inloppet till Stockholm,
utan också att den nödiga ammunitionen till den mindre
moderna materiel, som vi redan ega, icke kunde ökas. Men icke
nog härmed. Innan vårt land har börjat uppammas en industri
för tillverkning af gröfre artilleripjeser med tillbehör, projektiler
m. m. Om nu inga medel i år beviljas till förevarande ändamål,
skulle slutet blifva, att denna industri komme att lorqväfvas och
de arbetare, som inöfvats deri, blifva nödsakade att vända sig åt
annat håll för att söka arbete. Om ifrågavarande anslag nu icke
beviljas, skulle sålunda å ena sidan de nödvändigaste åtgärderna
till hufvudstadens skyddande från sjösidan försummas och å andra
sidan landets arbetare inom kanon- och projektilindustrien lemnas
i sticket, och detta under en tidpunkt, då stora tillgångar finnas
i statskassan. Detta gör, att det enligt min åsigt skulle vara
ytterst beklagligt, om Riksdagen nu skulle besluta i enlighet med
det yrkande, som nyss blifvit framstäldt.

Herr Mankell: Jag har intet att erinra mot bifall till utskottets
hemställan i mom 1) af den föredragna punkten, som endast
af ser anvisande af redan förut beviljade medel, af hvilka en del
återstår för år 1897. Deremot vill jag framhålla, att jag beträffande
de öfriga mom. af denna punkt hyser en åsigt, som är
afvikande från utskottets.

Till en början kan jag ej undgå att anmärka såsom en högst
besynnerlig inkonseqvens af krigsstyrelsen att å ena sidan fordra,
nya och högst betydliga anslag till förstärkandet af Vaxholm —
Oscar-Fredriksborgs befästningar, men å andra sidan underlätta
infarten genom Grillingeleden till Saltsjöbaden och Erstavik, hvarigenom
en landstigning kan, såsom jag redan i förmiddags påpekade,,
åstadkommas en mil från hufvudstaden, utan att någon tänker på

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

\'':o 23.

att befästa Stockholm mot öfverrumpling från denna sida. Om vi Angående ännu
också hade aldrig så mycket skydd vid Oscar-Fredriksborgs- sla<J tiU sJå~
leden, så ligger dock den andra leden alldeles öppen för fienden/ai(''""sa’''”a Man

liar mycket klandrat herr sjöministern för Gillingeledens (''Fort3;)
öppnande. Men man bör i allmänhet icke fordra, att sjöministrar
skola vara hemma i strategi. De väljas mera med hänsyn till
deras fackkunskap i yrket. Men den, som enligt min åsigt i detta
fall bort vara den rätte ansvarige, är herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet, hvilken, då frågan om Gillingeledens
öppnande föredrogs inför Kong! Maj:t, icke bestämdt motsatte
sig detta och derigenom förhindrade farledens öppnande.

Hvad nu först angår mom. b) i förevarande punkt, vill jag
påminna om att fästmngsrayonen Vaxholm—Oscar-Fredriksborg
redan för länge sedan blifvit fullbordad enligt 1X67 års befästningsplan
samt att derefter betydliga anslag till dess förstärkning
och bättre bestyckning nästan hvarje år blifvit af Riksdagen beviljade,
äfvensom att denna fästning för åren 1896 och 1897 får
sin andel af det anslag på 440,000 kr., som upptages under mom.
a). Derigenom har enligt mitt förmenande denna fästning uppnått
den grad af försvarbarhet, som kan vara nödvändig för
fyllande af dess hufvudsakliga ändamål, nemligen att förhindra
en fiendtlig flottas insegling till Stockholm. Sant är deremot, att
måhända denna fästning i längden icke skulle kunna motstå en
regulier belägring, utsatt för alla den nyare tidens anfallsmedel,
hvilka år efter år förbättras, i samma mån som tekniken inom
fortifikationsväsendet utvecklas. Men skulle man eftersträfva det
målet, att åt fästningsrayonen gifva en sådan styrka, att den
kunde motstå en sådan regulier belägring, då finge man aldrig till
verldens ände göra annat än att förbättra, såsom hittills skett
är för år, för att få fästningen allt starkare och starkare.

Detta kunde nog gå för sig, om man icke hade några andra
fästningsanläggning-ar att tänka på. Men jag ber att med afseende
derå fa fästa uppmärksamheten vid den motion, jag väckt
om Göteborgs befästande åt sjösidan för hindrandet af en fiendtlig
flottas, insegling. Göteborg är rikets andra stad, af stor ekonomisk
och militärisk betydelse samt kunde lätt brandskattas och måhända
ödeläggas, om icke något göres för stadens försvar. För min del
vidblifver jag min i motionen uttalade åsigt, att Göteborgs skyddande
åt sjösidan jemte Stockholms befästande åt landsidan, f. n.
är rikets vigtig-aste befästningsfråga, för hvilken alla andra måste
vika.. Att, såsom här nu föreslagits, nedlägga betydliga summor
på till en början Oscar-Fredriksborg, det är i ordets egentliga
bemärkelse att förfära på samma sätt som strutsen, hvilken sticker
hufvudet i busken och derigenom tror sig vara väl skyddad, under
det att hela den öfriga delen af kroppen är obetäckt och blottad
för fienden. .lag kan för min de! icke förstå herr krigsministerns
förbiseende, för att icke säga rent af förblindelse, då han, trots
alla påminnelser, oj heller detta är velat gorå något för Göteborgs
befästande. Så länge icke detta skett, tjena!- det till intet att

N:o 28.

Torsdagen den 26 Mars, e. in.

Angående an- tala om upprätthållande af rikets neutralitet. Ty densamma kan
slag till sju- livilket ögonblick som helst, då ett krig utbryter, på det känflutning
orna. paras^e satt kränkas genom eu fiendtlig flottas insegling till Göteborg.

(Forts.) p)e(- är något, som ligger så Öppet för det sunda menniskoförståndet
och äfven för dem, som icke hafva det ringaste begrepp om
militära angelägenheter, att jag icke kan förstå, att ej något
blifvit gjordt för att förhindra sådant — om ej möjligen någon
hemlig öfverenskommelse med främmande magter skulle finnas
att icke angripa Göteborg. På annat sätt kan jag icke förklara
saken.

Statsutskottet har, såsom skäl för afstyrkande af min motion,
behagat anföra det besynnerliga påståendet, att man ej skall påbörja
anläggande af nya fästningar, innan de redan anlagda blifvit
försatta i försvarbart skick. Nu må frågas, hvad. som här bör
menas med försvarhart skick? Är det försvarbart skick, da befästningar
äro skyddade mot öfverrumpling; eller skola de kunna försvaras
mot eu kortare eller längre belägring? Försvarbarhet är
ett begrepp, åt hvilket kan gifvas mycket olika bemärkelse och
som derför i och för sig intet betyder. I alla händelser kan detta
skäl intet bevisa, om nyare fästningsbehof af vigt tillkommit,
sedan ett gammalt befästningssystem uppgjordes.

På grund häraf måste jag med afseende å mom. h) yrka, att
det anslag, som der ifrågasättes af utskottet, måtte anstå och i
stället samma summa beviljas till Göteborgs befästande åt sjösidan
för att hindra en fiendtlig flottas insegling.

Samma yrkande måste jag göra med afseende å punkten c).

Hvad beträffar punkten tf), som rörer Karlskronas försvar
och särskildt fästningen Kungsholmen, så råda i afseende derå
samma förhållanden som för Vaxholm—Oscar-Fredriksborg. Kungsholms
fästning har länge sedan blifvit fulländad enligt den befästningsplan.
som uppgjordes 1867. Hen har sedermera fått flera
förstärkningar och förbättrad bestyckning, och den har derigenom
uppnått den grad af försvarbarhet, som man i första rummet kan
fordra af densamma, nemligen att den, jemte försänkningar och
minlinier, skall kunna hindra en fiendtlig flottas insegling och
förebygga vår egen flottas förstöring, om sådant icke sker genom
bombardering. Derför anser jag, att äfven detta anslag bör kunna
anstå för ett annat sä mycket vigtigare, som det till Göteborgs
befästande mot sjösidan.

Slutligen ber jag få tillägga, att i afseende på Kungsholmen
hotar oss ytterligare ett annat anslag än det här _ ifrågasatta,
nemligen under namn af anslag för »försvarets ledning», till ett
belopp af öfver 3 millioner, som skall uppföras på sjöförsvarets
budget — en utgift, som vi måste vara beredda på, om vi inlåta
oss på ytterligare förstärkningsarbeten.

På grund af allt detta nödgas jag yrka, att äfven de af statsutskottet
under punkten tf) tillstyrkta medel måtte anslås till
Göteborgs befästande åt sjösidan.

>'':o 23.

Torsdagen den Mars, e. in.

Hei’r Z etter strand: Herr talman, mina lierrar! Jag anser
mig omöjligen kunna underlåta att yrka bifall till hvad utskottet
under mom. b) föreslagit. Af statsverkspropositionen synes mig
uppenbarligen framgå, att befästningarna i Stockholms skärgård
befinna sig i otillfredsställande skick; att de icke äro i stånd att
motstå ett oförmodadt anfall af en fiendtlig eskader; att, för att
de skola blifva i stånd dertill, verken måste förstärkas samt förses
med försänkningar och kraftigt artilleri; att kostnaderna derför
utöfver det belopp, hvarom nästa moment handlar, uppgå till
1,940,400 kronor, samt slutligen att det icke vore orimligt att
antaga, att strax efter krigsförklaringen en fiendtlig eskader
skulle under nuvarande förhållanden kunna forcera befästningarna
och sätta sig i besittning af hufvudstaden. Om denna min uppfattning
är rigtig och uppgifterna i statsverkspropositionen äro
rigtiga, hvilket vi val alla få anse dem vara, och om det sålunda
icke är orimligt att antaga, att en fiendtlig flotta skulle kunna
intaga hufvudstaden, så förefaller det mig verkligen orimligt att
antaga, att Riksdagen, uppmärksamgjord på dessa förhållanden,
skall kunna underlåta att vidtaga på den ankommande åtgärder
för att undanrödja desamma, och detta förefaller mig ännir orimligare,
då man tager i betraktande, att den utgift, som derför
ifrågasattes, ej uppgår till mer än 1,940,400 kronor. Mången
kan nog tycka, att detta är ett högt belopp, och jag liar äfven
den uppfattningen, att denna summa i och för sig är en mycket
stor summa, men med hänsyn till det ändamål, för hvilket den
är afsedd, synes mig denna summa icke afskräckande, och detta
från många synpunkter sedt.

Om vi nu först betrakta denna sak från Stockholms stads
synpunkt, så är ju onekligen Stockholm Sveriges förnämsta stad.
Fastigheternas taxeringsvärde der uppgår till 500,000,000 kronor
och den årliga inkomsten af kapital och arbete i Stockholm uppgår
till omkring 100,000,000 kronor. Hvad skulle en brandskattning
af en dylik stad innebära? Vore det dä för mycket, om man,
för att förebygga en sådan brandskattning, under tvä på hvarandra
följande år uppoffrade ett belopp, som något obetydligt öfverstege
den från Stockholms stad för dessa år utgående bevillningssumman.
Se vi åter frågan ur statens synpunkt, sä har ju staten
bär sin storartade konungaborg, som våra förfäder under svåra
tider med dryga kostnader uppfört. Vi hafva här riksbyggnaderna,
hvilkas uppförande kommer att kräfva stora summor. Här är
förlagd centralförvaltningen för hela riket med snart sagdt otaliga
bmbets ver k. Här finnas museer, samlingar, arkiv och bibliotek
till oskattbart värde. Vi hafva här sjukhus, kaserner och eu
mängd andra statens byggnader af stort värde. Om det nu vore
fråga om att prisgifva lida denna statens dyrbara egendom åt
fienden, skulle man icke då anse sig skyldig att för att hindra
något sådant uppoffra det belopp, som utskottet här föreslagit.

Man kan äfven se saken ur bankens synpunkt, ty här i Stockholm
är förlagd Sveriges riksbank. Den för på sina sedlar det

Angående anslag
till sjöfästningarna.

(Forts.)

N:o 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Angående anslag
till sjöfästningarna.

(Forts.)

stolta valspråket: Inne robur et securitas, det vill säga: härifrån
styrka och säkerhet, och för att öka denna styrka och säkerhet
afstår Riksdagen år efter annat större eller mindre del af bankens
vinst. Men hur ginge det med denna robur och securitas, om eu
fiendtlig eskader oförmodadt komme hit och flyttade öfver Riksdagens
valutor ombord på fartygen och dermed afseglade. Jag
vill då hemställa, om det icke är skäl att i två år å rad använda
ett belopp, som är mindre än tredjedelen af riksbankens vinst, för
att blott ur bankens synpunkt åstadkomma större robur och securitas.

Se vi åter frågan ur sjöförsvarets synpunkt, så få vi erkänna,
att, om Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästningar icke vid ett
krigsutbrott äro försvarsdugliga, för deras försvar måste detacheras
flera eller färre af våra fartyg, och om vi detachera större
eller mindre del af flottan, hvad blir då öfver för att skydda
våra kuster, för att hindra en fiendtlig flotta att landstiga och
för att tillintetgöra en fiendtlig transportflotta. Tager man detta
i betraktande, så måste det väl erkännas, att Vaxholms och OscarFredriksborgs
försättande i tidsenligt skick allra minst skall motsvara
ett Sveafartyg. Ett Sveafartyg kostar nu öfver 3,000,000
kronor, men denna utgift är allenast 1,940,400 kronor.

Se vi åter saken ur landtförsvarets synpunkt, hvad skulle
det då innebära, om vid ett krigsutbrott Vaxholms och OscarFredriksborgs
fästningar skulle anses ohållbara? Det skulle framkalla
en panik i hufvudstaden, och hvad det skulle medföra i
krigets början, kan man lätt tänka sig. Alla skulle vilja begifva
sig från hufvudstaden, och dessutom skulle regeringen känna sig
manad att med ännu större brådska än som annars vore behöflig
förflytta alla sina värdeföremål till Karlsborg. Skulle detta kunna
ske, så blefve all vår rörliga materiel upptagen och i följd deraf
arméns strategiska uppmarsch förryckt. Jag tror derför, att äfven
ur landtförsvarets synpunkt denna uppoffring vore beaktansvärd.

Om således ur hvar och en af dessa synpunkter — Stockholms
stads, statens, bankens, sjöförsvarets och landtförsvarets — denna
uppoffring är beaktansvärd, så vill jag fråga, om, när man ser
saken ur alla dessa synpunkter sammanlagda, man kan påstå, att
man på ett lämpligare sätt för försvaret kan använda en summa,
motsvarande den nu föreslagna. Jag tror det icke, och jag hoppas,
att hvar och en, som vill bedöma denna fråga utan förutfattad
mening, skall komma till liknande resultat. I förhoppning derom
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Swartlirig, Eklund från Norrköping,
Petri, Boethius, Carlsson, Hammarskjöld, Eklundh från Lund, Skytte,
Mallmin, Odhner, Höglund, Bamstedt, vice talmannen Östberg och
Wikström.

Vidare anförde:

Herr Liljenroth: Herr talman, mine herrar! En enskild

motionär har begärt befästande af inloppet till Göteborg. Hans

Torsdagen den 2G Mars, e. m.

N:o 23.

motion, afstyrka som den är af statsutskottet, torde icke hafva Angående amatör
utsigt att nu vinna kammarens bifall, men frågan är i allt s!ag tM ,gö''
fall en af dem, som förr eller senare tvinga sig fram ocli fordra *a3 ™ng“™asin
lösning. Befästandet af detta inlopp är af stor vigt icke blott, ( 0 3''
såsom de flesta torde tro, för att skydda en folkrik och välmående
stad, utan äfven för landets försvar i sin helhet. Göteborg är
knutpunkten för en mängd jernvägar och den ena ändpunkten på
den vattenväg, som går tvärs igenom vårt land. Större delen af
samfärdseln mellan sydvestra, vestra och mellersta Sverige går
igenom Göteborg. Skulle den olyckan hända, att vårt land anfalles
af en fiende, så är denne fiende gifvetvis oss öfverlägsen
till sjös, kanske mångdubbelt öfverlägsen. Han beherrskar vattnet,
och ett Öppet liggande Göteborg blir en inbjudande anfallspunkt
för en de! af hans sjöstyrka. Han kan utan synnerlig risk
förorsaka landet en stor földust, förstöra förbindelserna inom landet
och liksom falla försvaret i ryggen. Han kan, hvad ännu
värre är, utestänga oss från förbindelserna med utlandet. Tv i
händelse af krig tror jag, att Göteborgs hamn, förutsatt att Äen
är befästad, är den enda, hvarifrån en dylik förbindelse kan upprätthållas.
Utanför densamma är en vidsträckt skärgård milsviat
omkring åt norr och söder, genomkorsad af talrika segelleder,
hvilket alltsamman gör, att densamma hardt när är omöjlig att
blockera. Hvad en sådan förbindelse med utlandet har för värde,
torde hvar ocli en lätt kunna inse.

Då jag nu anser, att det finnes så stora skäl för detta inlopps
befästande, så kunde det tvekas, att jag borde understödja och
rösta för den af herr Mankell väckta motionen. Ja, om den kommit
i en annan form, skulle jag varit den förste att vara med om
densamma. Men nu har motionären sökt bereda medel till dessa
befästningar genom att taga dem från vigtigare ändamål, nemligen
till största delen från förstärkandet af befästningarna utanför
Stockholm; och huru vigtigt och magtpåliggande detta befästande
af Göteborg än kan vara, så är dock befästandet af sjelfva
hufvudstaden betydligt vigtigare. Ty hufvudstaden i fiendehand
— det skulle vara ett dråpslag för försvaret. Det skulle alldeles
förlama detsamma, det skulle verka en nedslagenhet, en modlöshet,
som skulle sprida sig bland folket och hären. Landet skulle
gå förlustigt de stora resurser, som hufvudstaden har i sina fabriker,
verkstäder och förråd m. m. Staten och äfven krigsförvaltningen
skulle utsättas för betydliga rubbningar, äfven de inverkande
på försvaret.

Då vi nu veta, att de befästningar, som skola skydda inloppet
till Stockholm, äro, både hvad en del af verken och synnerligen
hvad bestyckningen beträffar, i det skick, att de endast en
kortare tid, ja, kanske endast några dagar kunna motstå ett energiskt
anfall af eu nutida fiendtlig eskader, så synes det mig, att
det begärda anslaget till dessa befästningar är hardt när det vigtigaste,
som förekommer på fjerde hufvudtiteln, och jag yrkar
derför bifall till utskottets förslag.

Sso 2:{.

Torsdagen den 26 Mars, c. m.

Angående anslag
till sjöfästningarna.

(Forts.)

Herr Erickson i Bjersby: Äfven jag hyser den åsigten, att

man i denna punkt icke bör gå längre än reservanterna föreslagit.
De hafva tillstyrkt anvisande af medel till utförande af försvarsarbeten
och anskaffande af den materiel, som ansetts vara de allra
vigtigaste; och föregående talare hafva också derom lemnat fullständig
redogörelse. Blifver reservanternas förslag af Riksdagen
godkändt, skola ock, såsom jag tror, till Kongl. Maj:ts disposition
för ifrågavarande ändamål finnas medel, tillräckliga för användning
under den tid, anslagen äro afsedda att användas. Och det kan
väl icke vara meningen, att Riksdagen skall bevilja större anslag
än som under den ifrågasatta tiden kunna användas eller så stora,
att reservationer derå komma att uppstå. För några år sedan —
dock innan den nuvarande chefen för landtförsvarsdepartementet
tillträdt detta embete — beviljades af Riksdagen betydande belopp
till anskaffande af fästningsartillerimateriel. Jag undrar,
om dessa medel ännu äro till fullo använda. Och äro de icke det,
och hafva sålunda besparingar derå uppstått, har ju Kongl. Maj:t
redan deri ett möjligen väsentligt belopp att använda för nu ifrågavarande
ändamål. Äf Riksdagens revisorers berättelse om den år
1895 verkstälda granskning af statsverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894 synes,
att för anskaffande af fästningsartillerimateriel funnits till år
1895 reserverade 737,338 kronor 5 öre. Äro dessa reserverade
medel delvis eller till hela sitt belopp odisponerade, äro ju, såsom
jag redan sagt, medel utöfver hvad reservanterna föreslagit för
Kongl. Maj:t tillgängliga för anskaffande af en icke obetydlig del
af den nu såsom behöflig ansedda materielen.

Om man med 1,900,000 kronor kunde en sä kraftig verkan
åstadkomma, som talaren på Korrköpingsbänken trodde, då vore
nog skäl att redan nu bevilja detta belopp, oafsedt storleken af
de anslag, som förut för enahanda ändamål beviljats. Men tro
herrarne verkligen, att man med denna jemförelsevis låga summa
kan få de befästningar, hvarom nu är fråga, i ett fullt tillfredsställande
och försvarbart skick och dermed full garanti för bland
annat att Stockholms stad sedermera icke skulle kunna af en
fiende brandskattas? Det tror icke jag, och jag yrkar bifall till
reservanternas förslag.

Herr Danielson: Herr talman, mina herrar! Jag begärde
ordet med anledning af herr Zetterstrands anförande. Jag blef
rigtigt öfverraskad af det yttrande han hade. Han tycktes vara
mycket säker, att, om vi beviljade dessa medel, Oscar-Fredriksborgs
fästning skulle komma att förstärkas högst betydligt. Men
jag vet icke, om det förhåller sig alldeles sä, och jag undrar,
om icke herr Zetterstrand något litet misstagit sig. Ty det är
icke fråga om att bygga hufvudsakligen på fästningen, utan meningen
är att anlägga nya skansar utanför på den ena bergknölen
efter den andra, än på ett, än på ett annat håll. Dessa skuHe
ligga utanför, så att försänkningarna skulle kunna skyddas med

Torsdagen den 26 Mars, e. ro.

X:o 23.

artilleri. Vi hade trott, att de skulle skyddas med minor, men Angående an~
vi hafva fått till svar, att dem fiskar man upp. Nej, man skall *la,J hU *■>*"
leta Tipp små öar eller berg i skärgården, pa dem skall man an- Jas™n9°r™1-lägga skansar och sedan der placera kanoner. Men på fästningen '' or 8''
skall man ej bygga något väsentligt, så vidt jag funnit. Herr
Zetterstrand har nog, som mig synes, förirrat sig något i afseende
på hvad denna fråga egentligen gäller,

Jag tror också, att vårt land har flera synpunkter än OscarFredriksborg.
Ty hafva vi fått Oscar-Fredriksborg så ointagligt,
som herr Zetterstand vill, så att det skulle kunna skydda allt
hvad vi ega här i Stockholm, så är väl fienden likväl icke så
okunnig om våra förhallanden, att den icke kan komma på någon
annan väg och marschera mot Stockholm. Den saken är således
icke dermed betryggad. Jag tror derför, att man bör tänka något
mera på saken än herr Zetterstrand antydt.

Jag bär blott velat säga detta, ty det är förunderligt, att
så snart man tycker, att ämnet innebär något fosterländskt, stort
och präktigt, sä slår man genast in på det fosterländska. Detta
vill jag ej klandra, men jag tror, att man i hvarje fall bör noga
taga reda på saken. Det är icke så lätt att sätta sig in i dessa
vigtiga frågor, som kosta så mycket. Jag tror derför, att vi
böra afvakta ett fullständigt förslag från regeringen, så att man
kan se, hvad planen innebär och hvad artilleri som behöfves. Jag
är öfvertygad, att det är nödvändigt, att man gör så. Ty ger
man sig ut på ett område, der man icke har följderna klara för
sig, så kunna dessa blifva temligen vidtgående.

Jag har blott velat säga detta, och jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Alsterlund: Det är icke något tvifvel om att icke af
de fästningar som vi ega — de äro ej så många —, Vaxholms
och Oscar-Fredriksborgs är den vigtigaste, just derför att den
skyddar inloppet till en så vigtig punkt som Stockholm. Nu har
herr Danielson sagt, att man bör anlägga försänkningar utanför
fästningen, så att fienden ej kan framtränga till densamma. Ja,
herr Danielson, det är godt och väl; men om man icke har kanoner
att skydda dessa försänkningar med, så blifva de liksom minor,
som nedläggas, borttagna, och sa går fienden in.

Vidare får jag i likhet med herr Zetterstrand påpeka, att
chefen för fortifikationen och chefen för artilleriet äro af den uppfattning,
att Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning icke är
i det s-kick, att den kan utgöra något skydd för hufvudstaden.

Ja, chefen för artilleriet säger till och med, att, derest icke större
anslag, än som hittills erhållits till fästningens bestyckning, hädanefter
beviljas, sä kommer den att för årtionden blifva i ett sådant
skick, att den icke kan motstå anfallet af en fiendtlig flotta.

Man kan ju nu göra sig den frågan: är det antagligt, att en
fiendtlig flotta kan uppträda utanför Vaxholm och Oscar-Fredriksborg,
innan vår flotta blifvit utrustad? Ja, mine herrar, sådana

N:o 23.

Torsdagen den 2l) Mars, e. in.

Angående an
slag till sjöfästningarna.

(Forts.)

kunna förhållandena blifva, att en fiendtlig flotta kan uppträda
utanför hufvudstaden, innan den svenska flottan blifvit utrustad
eller hunnit löpa ut. Vaxholm och Oscar-Fredriksborg är i så
fall det enda skyddet för hufvudstaden. Kan fästningen då icke
fylla sin uppgift, så är vägen till Stockholm öppen för den fiendtliga
flottan, som icke lärer underlåta att skyndsamt gå in till
staden och sätta sig i besittning af densamma. För min del bär
jag den uppfattningen, att om rikets hufvudstad skulle falla i
fiendens hand, så är, med hänsyn till denna stads både strategiska
och politiska betydelse, allt vidare försvar fruktlöst. Hvad det
nu vill säga att sluta fred med hufvudstaden i fiendens våld, ja,
derom kunna vi få en föreställning, om vi erinra oss, hvad det
kostade Frankrike att sluta fred med Tyskland efter den franska
hufvudstadens fall.

Då nu hufvudstaden är af en så ofantligt stor betydelse för
rikets försvar, så måste det väl vara klart och tydligt, att ingenting
är för oss vigtigare än att befästa denna stad, och jag kan
icke förstå, att utskottets ledamöter från denna kammare icke
velat för detta ändamål bevilja mera än som skett.

Förra året förklarade Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
af den 4 maj dels det vara af nöden, att nämnda befästningar —
d. v. s. fästningarna Vaxholm och Oscar-Fredriksborg — förstärktes
på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, dels ock att ett vidare uppskjutande
af dessa åtgärder icke vore tillrådligt. Då för tillfället
kunde emellertid Riksdagen af brist på medel ej lemna mer
än som beviljades •— jag vill minnas, att det var 442,000 kronor,
som skulle utgå under loppet af 2 år. Men nu har Riksdagen ej
det skälet för att icke bevilja medlen. Nu finnas tillgångar i
statskassan. Jag hemställer derför till Andra Kammaren, om det
ej vore skäl att handla i enlighet med de uttalanden, som gjordes
i den af mig nyss åberopade skrifvelsen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Mankell: Med anledning af den siste ärade talarens
yttrande ber jag att få erinra om hvad jag i verkligheten sade,
nemligen blott det, att Vaxholm—Oscar-Fredriksborg uppnått den
grad af försvarbarhet, som är nödvändig för att hindra en fiendtlig
flottas inseglande — och jag vågar tillägga: äfven för att
motstå ett oförmodadt öfverfall, om vaksamheten derför är tillräckligt
stor. Men jag medgaf, att den ej kunde utstå en längre
regulier belägring, hvilket dock är en annan sak och fordrar
större förstärkningar, än här blifvit ifrågasatt. _ Emellertid ber
jag att ytterligare få påpeka, att allt detta intet hjelper, så
länge fienden kan insegla genom Grillingeleden till Erstavik, 1 mil
från Stockholm, hvarifrån han på 3 timmar landvägen kan inmarschera
i den alldeles öppna hufvudstaden. Vill man tala om
att Stockholm skall skyddas, då skall man ej endast hopa försvarsmedel
vid Vaxholm-Oscar-Fredriksborg, utan då måste man
också tänka på Stockholms befästande åt landsidan emot hastig

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Ti:o 23.

öfverrumpling. Dervid står jag och tror ej, att sådant af någon
kan förnekas.

Hvad beträffar den ärade göteborgsrepresentantens yttrande,
ber jag att få uttrycka min beundran för den sjelfförnekelse, så
val ban som hans kamrater på göteborgsbänken ådagalagt i denna
fråga. Man brukar tala om lokalpatriotism, men den bar åtminstone
denna gång visat sig så svag, att sådant väcker högsta grad
af förvåning och ej kan annat än förefalla ytterst besynnerligt.

Herr Alsterlund: Herr grefve och talman! Mina herrar!
Den siste talaren bar påstått, att fästningen skulle vara, i det
skick den nu är, ett skydd, emot en fiendtlig flotta åtminstone
i första hand. Våra sakkunniga auktoriteter säga emellertid, att
så icke är förhållandet; och jag föreställer mig, att vi måste sätta
mera tro till dem än till herr Mankells uppgifter.

Hvad det beträffar, att fienden skulle kunna gå i land vid
Erstavik och marschera på Stockholm, så måste han i så fall
hafva landstigningstrupper. Men för att hitföra sådana fordras
ganska mycken tid, ty jag kan ej tänka, att fienden vågar landstiga
på våra kuster utan att komma med en ganska betydande
styrka. Men för hitförandet af en sådan fordras, som sagdt, mycken
tid. Sjöledes åter kan han komma och alldeles öfverrumpla hufvudstaden,
om ej Vaxholm—Oscar-Fredriksborgs fästning är i fullt försvarbart
skick, ty han går då med sina fartyg in till stadens
kajer.

Herr Mankel 1: .Nej, det fordras icke 100,000 man för att
verkställa en landstigning med Stockholms öfverrumpling till
syftemål; det fordras endast 10,000 man och en obetydlig flotta.
Tv fienden säger ej på förhand till, när han ämnar försöka en
öfverraskning, utan han gör den helt oförmodadt, och då med
5 å 10,000 man, innan vi till försvar hinna samla en enda man
utom de garnisonstrupper, som finnas i Stockholm. Derför är det
nödvändigt, att åtgärder vidtagas för Stockholms skydd åt landsidan.
Fienden kan lika väl segla genom Gillingeleden till Erstayik,
som Vaxholm—Oscar-Fredriksborgsvägen. Med nutidens ångfartyg
går det ena lika fort som det andra.

Herr Lilliehöök: Med anledning af den siste ärade talarens
yttrande om Gillingeleden, skall jag be att få upplysa kammaren
derom, att en .fiende kan mycket väl komma till Erstavik utan
att befara Gillingeleden. Ty det finnes minst två lotsleder som
leda dit utifrån sjön. Det är blott detta jag velat påpeka.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den af herr O. Jonsson
m. fl. afgifna reservationen i förevarande del; samt 3:o) bifall till
det af herr Mankell under öfverläggningen framstälda förslag.
Herr talmannen upptog hvart och ett af dessa yrkanden till pro Andrn

Kammarens Prat. 1806. N:o 23. 3

Angående anslag
till sjöfästningarna.

(Forts.)

Nso 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Angående anslag
till 8JÖfästningama.

(Forts.)

Angående
anslag till
intendenturutrustning.

position i nu nämnd ordning och förklarade sig anse svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Votering begärdes och företogs, sedan till kontraproposition antagits
bifall till reservationen, enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i första momentet
af elfte punkten i förevarande utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid nämnda moment
af herr O. Jonsson m. fl. afgifna, utskottets betänkande vidfogade
reservation.

Omröstningen utföll med 52 ja och 147 nej; och hade kammaren
alltså beslutat enligt nej-propositionens innehåll.

Mom. 2.

Bifölls.

Punkten 12.

Bifölls jemväl.

Punkten 13.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att på extra stat till
anskaffning af intendenturutrustning åt armén bevilja 2,027,800
kronor och deraf till utgående under år 1897 anvisa 804,400
kronor.

I förenämnda motion (n:o 122), hade herr OUas A. Ericsson
föreslagit, bland annat, att Riksdagen måtte till anskaffning af
intendenturutrustning åt armén på extra stat för 1897 anvisa

170,000 kronor.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen, med afslag å herr Ollas A. Ericssons omförmälda
motion i denna del, må till anskaffning af intendenturutrustning
åt armén bevilja 2,027,800 kronor och deraf på extra
stat för år 1897 anvisa 609,400 kronor.

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
O. Jonsson i Hof, H. Andersson i Nöbbelöf, A. P. Danielson, Lasse
Jönsson, K. A. Kritberg, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson i

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

>'':o 23.

Stallerhult, 0. Ericlcson i Bjersby, I. Månsson, P. G. Näslund,
N. Petersson i Runtorp och P. Norberg:

»att Riksdagen, med afslag ä herr Ollas A. Ericssons omförmälda
motion i denna del, må till anskaffning af materiel för
fyra flyttande sjukhus på extra stat för år 1897 anvisa 136,980
kronor.»

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Danielson: Jag skall be att få yrka afslag på utiskottets
hemställan och bifall till den af herrar Olof Jonsson.
H. Andersson m. fl. afgifna, vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Odhner: Herr talman! Hvad Kongl. Maj:t föreslagit
i denna punkt, öfver 2 millioner kronor, hafva reservanterna från
denna kammare till största delen strukit. De hafva icke ens gått
så långt som herr Ollas Anders Ericsson, hvilken föreslagit

170,000 kronor, utan de hafva inskränkt sig till att föreslå anslag
till fyra flyttande sjukhus för år 1897, 136,980 kronor.
Hvad nu beträffar de öfriga intendenturbehofven skall jag icke
yttra mig derom, då jag icke har varit i tillfälle att sätta mig
in i denna sida af ämnet. Det fins likväl en del af dessa behof,
•som äro af den beskaffenhet, att äfven en icke militär kan gorå
sig en föreställning om åtminstone deras allmänna betydelse, —
lag menar de flyttande sjukhusen,_ som hafva till uppgift att
lemna de sårade och andra i fält insjuknade den första vården.
Vigten och betydelsen af dessa anstalter har Riksdagen redan
erkänt, då den vid två särskilda tillfällen beviljat medel till
inalles åtta flyttande sjukhus. Om nu reservanternas förslag
ginge igenom, så att man finge ytterligare fyra, hade man således
tolf flyttande sjukhus med nästa år, 1897. Nu är emellertid
behofvet i det hela för armén 24 sådana sjukhus. Man skulle
således år 1897 icke ega mera än halfva antalet af livad man
borde hafva, då. den nya härorganisationen skulle vara färdig.
Detta är ett missförhållande, som jag tror, att man borde söka
afhjelpa. Jag skall derför be att få hemställa till kammaren,
om icke den skulle finna skäligt att åtminstone i denna särskilda
punkt gå Kongl. Maj:ts och utskottets önskningar till mötes på
det sätt, att kammaren ville anslå för nästa år medel till åtta
flyttande sjukhus i stället för fyra. Det kan ju icke vara tal
om, att icke medel finnas att tillgå för sådant ändamål öfver nog,
i synnerhet om man tager i betraktande de stora afprutningar’
som på begge försvarstitlarne, både den fjerde och den femte’
blifvit gjorda under dagens lopp, afprutningar, af hvilka många
och kanske de flesta säkert komma att blifva beståndande vid de
gemensamma voteringarna. Det gäller ett anslag, mine herrar,
som är icke blott af militärisk betydelse utan äfven af humanitär,
ett anslag, som direkt berör eu livar af oss, som har eller

Angående
anslag till
intendentur -utrustning.

(Forts.)

N:o 28.

Torsdagen den 26 Mars, c. m.

Angående
anslag till
intendenturutrustning.

(Forts.)

får söner i den värnpligtiga åldern. Det har vid föregående tillfällen,
då denna fråga diskuterats, blifvit erinradt om möjligheten,
att icke säga sannolikheten deraf, att vår armé, när det
gäller, får underkasta sig ett mödosamt vinterfälttåg i de minst
befolkade och bebodda delarne af vårt land, der resurserna äro
mycket ringa både i afseende på bostäder och i andra, hänseenden.
Finnas ej då dylika sjukhus färdiga i tillräckligt antal,
måste armén och den värnpligtiga ungdomen genomgå många
lidanden och svårigheter, som det ju vore lätt att nu förekomma,
men som det icke låter sig göra att på stället afhjelpa.

Det synes mig derför, herr talman, som om det vore ej mera
än en skyldighet mot vår armé och vår ungdom, om vi i denna
speciella punkt visade all den frikostighet vi kunde, och jagskall
på grund af hvad jag nu anfört anhålla att få yrka, att Riksdagen,
med afslag å herr Ollas A. Ericssons motion i denna del,
må, till anskaffning af materiel för åtta flyttande sjukhus, på
extra stat för år 1897 anvisa 273,500 kronor, hvilket är det belopp
regeringen begärt för detta speciella ändamål.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: I den motivering, som reservanterna afgifvit för
sitt förslag, säga de, att de af ifrågavarande intendenturbehof
»ansett allenast materielen till flyttande sjukhus höra på förhand
anskaffas». Det är egentligen med anledning af detta yttrande,
som jag begärt ordet.

Jag vill först erinra om det förhållandet, att, lika som mobiliseringen
i sina detaljer icke är så gammal i vart land —jag
minnes mycket väl den tid, då man gjorde försök att utarbeta
planer för mobilisering af landets stridskrafter, men efter fåfänga
bemödanden nödgades afstå derifrån —, så är det också icke så
länge, som man egt en fullständig öfverblick af hvad som hör
till härens s. k. intendent urat. riktning. Den tid är icke alls aflägsen,
då man icke kunde fullständigt beräkna ifrågavarande behof.
Häraf förklaras också den påskyndade anskaffning som egt
rum, sedan planer rörande dessa behof blifvit uppgjorda.

I de senast upprättade förslagen öfver härens intendenturbehof
liar man nu delat dem i fyra olika grupper, af hvilka forsta
gruppen innefattar sådana behof, som äro oundgängligen nödvändiga
för arméns existens, men för hvilkas tillgodoseende det fordras
en längre tid. Den andra gruppen innefattar sådana föremål,
som man i nödfall skulle kunna vänta med att anskaffa till
några månader — minst D/2 — innan mobiliseringen skulle ega
rum. Man kan säga, att det är mycket vågsamt att ställa upp
upp en sådan grupp. Ty hvem kan garantera för, att man kan
förfoga öfver D/2 månad, innan man behöfver mobilisera? _ Man
har gjort så för att kunna minska utrustningsutgifterna. så vidt
möjligt varit, och en lycklig erfarenhet från flydda tider har
gifvit vid handen, att man kunnat inskränka sig till att endast
lyfta det lilla kreditivet utan derpå följande mobilisering, och

N:o 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. m. 37

såmedelst skaffa sig vissa nödvändiga till intendenturutrustningen
hörande artiklar.

Vidare hafva vi en grupp, som består af sådana förnödenheter,
med hvilkas anskaffning man i nödfall kan vänta ända till
mobiliseringen, och slutligen en fjerde grupp innefattande sådana
förnödenheter, som till nöds kunna anskaffas genom uppköp i den
allmänna marknaden, ehuru de visserligen på detta sätt icke
blifva mer är nätt och jemt brukbara.

I Kongl. Maj:ts proposition är endast fråga om den första
gruppen, — således den grupp, som innefattar för armén nödvändiga
utrustningsföremål, som blott inom en längre tid kunna anskaffas,
— och kammaren har sett, till hvilka belopp detta i alla
fall går — öfver 2 millioner kronor.

Om man nu granskar förteckningen öfver dessa föremål, så
torde man erkänna, att de verkligen äro oundgängligen behöfliga.
Först omnämnas flere tusen par skodon — icke mindre än 30,000.
Kunna dessa undvaras? Man har funnit, att rätt många af våra
beväringsynglingar vid inkallelse till vapenöfning icke äro så
utrustade med skodon, att de skulle kunna med dem göra fälttåg.
Blefve det mobilisering, koimne mycket snart tredjedelen af
vår armé att befinna sig barfota, och det torde tydlig-tvis hafva
sina vanskligheter att marschera så knapphändigt utrustad.

Vidare höra till denna grupp renslarne. Att en soldat måste
vara försedd med de allra nödvändigaste artiklar för sitt välbefinnande,
och att han icke kan vara utan rensel, hvari dessa
just förvaras, torde alla erkänna. Men renslarne lika litet som
skodonen kunna förskaffas i ett ögonblick. Uti det uppgifna antalet
har man dock nedsatt behofvet så mycket, att endast linien
beräknats genast skola hafva sin utrustning färdig, hvaremot
depoterna lemnats utan tills vidare; och behofvet för dem i detta
afseende har upptagits i någon af de senare grupperna.

Vidare talas det i denna grupp om sadlar och sadeltillbehör.
Att anskaffa sådana i ögonblicket är icke möjligt. De riksdagsmän,
som äro ifrån landskap, der kavalleriregementen äro förlagda,
veta, hvilken långsamhet som är förenad med tillverkningen
åt goda sadlar. Man kan nog få sadlar utifrån, men dels
passa de icke till våra hästar, dels kosta de dubbelt så mycket,
och dessutom är det icke sagdt, att man kan få dem med önskvärd
skyndsamhet.

Vidare räknas hit ammunitions vagnar. För att en armé skall
kunna uppträda i fält, måste den vara försäkrad om ständig och
tryggad tillförsel af ammunition. Och med den stora åtgång af
ammunition, som eger rum i nutidens krig, kan man ej undvara
särskildt apterade vagnar, som hafva att i terrängen följa truppen
så långt som möjligt, för att den icke må gå miste om denna
nödvändighetsartikel för en nutida armé.

Slutligen komma vi inom denna grupp till de nödvändigaste sjukvårdsanstalterna.
En hel mängd dylika upptagas icke under denna
grupp. Här förekomma blott de, som äro absolut nödvändiga.

Angående
anslag till
intendenturutrustning.

(Forts.)

N:o 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Angående
anslag till
intendenturutrustning.

(Forts.)

Den redogörelse jag nn lemnat för intendenturbehofven lärer
otvetydigt visa, att Kongl. Maj:t inskränkt sina anslagsäskanden
å denna titel till de allra onndgängligaste. Det vore derför
mycket olyckligt, om kammaren eller Riksdagen beslöte sig för
att tillsvidare icke anskaffa andra utrustningföremål än hvad som
tillhör de flyttande sjukhusen, och icke beaktade de öfriga så
högst nödvändiga förnödenheterna.

Herr Danielson: Jag begärde ordet med anledning af ett
yttrande i herr statsrådets anförande, nemligen då han sade, att
vår motivering för reservationen var temligen kort. Men i orden
»på förhand» ligger just, hvad vi vilja säga. Yi trodde, att det
vore obehöfligt att anskaffa dessa stöflar till ett antal af vare sig
10, 15 eller 30,000, hvilka utskottet och Kongl. Maj:t tänkt skulle
anskaffas, ty vi hade den uppfattningen, att, när dessa stöflar beliöfdes,
man nog skulle få reda derpå. Men om man hänger upp
ett par stöflar 8, 10 eller 12 år i ett förrådsrum, så tror jag icke,
att det sedan är mycket värde med dem.

Nu säger herr statsrådet, att stöflar äro nödvändiga, när
armén skall gå i kampanj. Ja, det är alldeles klart, ingen menniska
lär vilja förneka, att stöflar behöfvas äfven för de värnpligtige.
Men herrarne veta litet hvar, att den kontingent, som
i sådant fall skulle utgå, i vanliga fall knappast är mer än 10
man på en befolkning af 1,000 personer, och då hemställer jag,
om icke dessa 1,000 personer skulle kunna skaffa 10 par stöflar,
så att de värnpligtige, då de ryckte ut, kunde få hvar sitt par.
Jag tror, att det skulle gå för sig, och skulle det icke gå för sig,
så finnes det så mycket stöflar i skobutikerna och hos skomakare,
att anskaffningen af det nödiga antalet icke bör vara svår att
verkställa.

Af dessa skäl ansågo reservanterna det onödigt att lemna
någon vidlyftigare motivering, utan använde blott orden »på förhand»,
och herrarne torde förstå hvad de orden innebära. Yi
tyckte, att det vore onödigt att hänga upp så mycket stöflar, som
man för tillfället icke behöfver, i ett rum, der de småningom förfaras.
Det samma är förhållandet med renslarne och sadlarne.
Jag förstår mig visserligen icke så mycket derpå, ty jag är ingen
kavallerist, men jag undrar om det behöfves så mycket mer på
förhand än möjligen sadelbommarne; och om vi tänka oss så nödigt
att anskaffa dem, så är det i alla fall ett mindre belopp.

Vi trodde, att det enda anslag, som det vore nödvändigt att
nu bevilja, vore anslaget åt de flyttande sjukhusen, i synnerhet som
Riksdagen redan förut visat sig mycket villig att offra penningar
för detta ändamål, och vi trodde, att vi så att säga skulle uppfylla
all rättfärdighet, om vi tillstyrkte precis hvad Riksdagen
i fjol anslagit i detta fall. Derför föreslogo vi just det belopp,
som Riksdagen då lemnat till dessa flyttande sjukhus eller 136,980
kronor. Jag vill medgifva, att dessa sjukhus icke kunna i hast
anskaffas, utan måste finnas på förråd, men de öfriga persedlarne

Torsdagen den 26 Mars, e. in.

N:o 23.

tror jag icke äro så behöfliga på förhand. Blir det krig, så är
jag den förste att erkänna deras behöflighet, men jag tror icke,
att de behöfva hänga, som jag hoppas, i många, många år, innan
de användas.

Jag ber derför att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan herr talmannen
gifvit propositioner såväl på bifall till utskottets hemställan som
å hvartdera af de båda yrkanden, som under öfverläggningen
framstälts, biföll kammaren reservationen.

Punkten 14.

Bifölls.

Punkten 15.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte på extra stat Ang. anslag till
för år 1897 till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens befräm- skarP*kyttejande
bevilja 161,800 kronor, med rättighet för Kongl. Maj:t att IkjuukicMigfå
under följande år använda hvad af anslaget kunde under aret het ens befrämbesparas.
jande.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 154) hade
herr T. W. Forsell föreslagit, att Riksdagen måtte för år 1897
bevilja ett extra anslag af 30,000 kronor i och för anordnandet
af en riksskyttefest under utställningen i Stockholm nämnda år,
eller, om sådant anslag icke kunde beviljas, att Riksdagen vid
beviljandet af de af Kongl. Maj:t begärda anslagen för den frivilliga
skytteverksamheten ville lemna sådant medgifvande, att,
om besparingar å dessa anslag möjligen kunde åvägabringas, dessa
besparingar måtte användas till anordnandet af en riksskyttefest
under stora utställningen i Stockholm år 1897.

Under mom. a) af förevarande punkt hemstälde nu utskottet:

att Riksdagen måtte, till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens
befrämjande, på extra stat för år 1897 anvisa 90,000 kronor,
med rättighet för Kongl. Maj:t att få under följande år använda
hvad af anslaget kunde under året besparas.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Höjer: Jag har förut under dagens lopp vid genomgåendet
af både 5:te och 4:de hufvudtitlarne slutit mig till de
s. k. försvarsnihilisterna i denna kammare, d. v. s. jag har med
mina sympatier och mitt nästan odelade bifall följt den andra
kammarens statsutskottsledamöter och sålunda, som herrarne kunna
rinna, befunnit mig i jemförelsevis mycket hyggligt sällskap.

Nu uti qvällens sena timme finner jag mig emellertid hafva skäl

X:o 28.

Ang. anslag till
skarpskyttväsendet
och
skjut skicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

40 Torsdagen den 26 Mars, e. m.

att öfvergå från ståndpunkten af oppositionsman till den af ministeriel
och anhåller derför att få med afslag å utskottets hemställan
yrka bifall till Ivongl. Maj:ts uti ämnet gjorda framställning.

Jag gör detta yrkande icke endast derför, att jag har ett
ytterst lifligt intresse för sjelfva skyttesaken, utan äfven på de
skäl, som blifvit anförda af centralstyrelsen för Sveriges skytteföreningar,
som af departementschefen blifvit upptagna och af
honom ytterligare förstärkta, och som allesammans återfinnas i
statsutskottets betänkande. Dessa centralstyrelsens skäl synas
mig vara i allo bevisande och alldeles ovederläggliga, under det
att statsutskottets motivering är lika underhaltig som den är
kort. Jag får upprigtigt säga, att jag icke begriper, hvarifrån
utskottet hemtat sin logik. Statsutskottet säger helt kort och
godt, att vi böra bevilja 90,000 kronor endast på den grund, att
Riksdagen 1894 och 1895 beviljat nämnda belopp. Ja, den saken
kände Andra Kammaren och Riksdagen förut, men jag kan icke
fatta det logiska sambandet mellan detta påstående å ena sidan
och å andra sidan den motivering, som centralstyrelsen så vidlyftigt
anfört.

Sedermera står det i slutet af den ytterst korta motiveringen,
att utskottet anser, att Riksdagen med anledning af Kongl. Maj:ts
förevarande framställning icke heller bör för 1897 anvisa högre
belopp för ändamålet än 90,000 kronor. Jag ber dermed att få
anmärka, att Kongl. Maj:ts nådiga framställning går ut på, att
Riksdagen skall bevilja 161,800 kronor, och det är alldeles obegripligt,
huru utskottet af denna framställning kan finna anledning
föreslå Riksdagen att bevilja endast 90,000 kronor.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan blott anhålla
att få yrka bifall till den af Kongl. Maj:t gjorda framställningen
om anvisande af 161,800 kronor, men med uttryckligt
vilkor, att skytteföreningarna få denna summa oafkortad, utan
hänsyn till en möjligen blifvande riksskyttefest. När vi komma
till det andra momentet af förevarande punkt, skall jag hafva det
nöjet att rösta för 30,000 kronor till den riksskyttefest, som herr
Forsell så lifligt förordat.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag har begärt ordet, emedan från
min valkrets ankommit flere petitioner, i hvilka anhålles, att jag
måtte verka för Kongl. Maj:ts förslag. Derjemte har jag mottagit
en petition från Dalarnes skytteförbund, hvari likaledes uttalas
den önskan, att jag måtte understödja Kongl. Maj:ts förslag.

Jag skall emellertid icke tillåta mig göra något yrkande, då
statsutskottet varit enhälligt om att föreslå endast 90,000 kronor,
men har dock ansett mig böra tillkännagifva, hvad som passerat.

Herr Danielson: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan i det nu föredragna momentet.

Torsdagen den 26 Mara, e. m.

N:o 28.

Herr Hahn: Jag skall endast be att på samma skäl. som Ang.andag till
herr Höjer anfört, få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition, skarpskytt^

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr hetms^befrämtalmannen
gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, jande.
biföll kammaren utskottets hemställan. (Forts.)

I mom. b) hemstälde utskottet vidare:

att Riksdagen, med anledning af herr Forsells omförmälda
motion, måtte, för anordnande, på sätt Kongl. Maj:t eger bestämma,
af en riksskyttefest under utställningen i Stockholm år 1897, på
extra stat för nämnda år anvisa 30,000 kronor.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar H. P. P. Tamm, A. G. L. Bill inf/. G. D. P. Tomerhjélm,
friherre J. T. Gripenstedt, P. G. Näslund, N. Petersson i Runtorp
och P. Norberg.

I fråga härom anförde:

Herr Näslund: Då jag uti förevarande punkt icke kunnat
instämma i utskottets förslag, har jag mot detsamma afgifvit min
reservation.

Centralstyrelsen för skytteväsendet har hos Kongl. Maj:t,
såsom redan nämnts, begärt ett belopp af 161,800 kronor, »dock
endast under förutsättning, att öfriga anslag oberoende häraf och i
främsta hand måtte utgå, på det att ej genom någon minskning
i de samma den fosterländska rörelsen måtte hämmas i sin utveckling».
Denna centralstyrelsens begäran har Kongl. Maj:t icke
upptagit i sin proposition till Riksdagen.

Efter riksdagens början väcktes af herr Forsell en motion,
deri han hemställer om ett anslag af 30,000 kronor till en riksskyttefest.
I denna motion finnes emellertid ej den ringaste utredning
af, hvartill beloppet skulle komma att användas. Visserligen
har motionären i motionen antydt, att någon del deraf skulle
användas till premier, men hvartill det öfriga skulle användas
blir man icke mycket klok på. Det har varit utaf denna anledning,
och då jag antager, att Kongl. Maj:t har haft giltiga skäl
för sin åtgärd att icke göra någon framställning om detta belopp,
som jag föranlåtits att inom utskottet yrka rent afslag å motionen,
hvilket yrkande jag äfven nu ber att få framställa.

Herr Olsson i Ornakärr instämde häruti.

Herr Forsell yttrade: Till en början skall jag be att få
hembära utskottet mitt tack för den vänliga behandling, som
kommit min motion till del från utskottets sida. Jag är förvissad
om att alla vänner till den frivilliga skytteverksamheten skola
instämma i detta tack, då de helt säkert i utskottets behandling
af denna fråga se ett erkännande från dess sida af den frivilliga

N:o 23.

Ang. anslag till
skarpslc-ytteväsendet
och
skjut skicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

42 Torsdagen den 26 Mars, e. m.

skytterörelsens gagn för fosterlandet i ock för stärkandet af dess
försvar.

Jag skall sedan svara den talaren, som sist hade ordet. Hans
motivering för afslag å min motion tycks vara den, att centralstyrelsen
för Sveriges skytteföreningar begärt detta anslag af

30,000 kronor, icke såsom ett från skyttevännernas sida lifligt
åstundadt anslag, utan i stället begärt anslaget endast under förutsättning,
att afprutning icke göres å öfriga krafven och i sista
hand. Ja, det är nog sant, att så skett, och jag beklagar, att framställningen
om detta anslag kommit i denna form till Kongl.
Maj:t, tv denna form står icke i öfverensstämmelse med de önskningar,
"som uttalades af ombuden för den frivilliga skytteverksamhetens
vänner och idkare, då de voro församlade här i Stockholm
den 28 september förlidet år.

Som herrarne torde veta, har den frivilliga skytteverksamheten
af nuvarande chefen för landtförsvarsdepartementet erhållit
ny och fullständig organisation; en organisation, hvarigenom den
frivilliga skytteverksamheten ordnas i full harmoni med de militära
skjutöfningarna. Uti denna organisation stadgas bland annat,
att ombud för Sveriges frivilliga skytteförblind skola hvarje år
sammanträda i hufvudstaden för att rådslå om den frivilliga skytteverksamhetens
angelägenheter och dervid framställa önskningar
och förslag angående skytterörelsen, hvilka sedan skola af centralstyrelsen
insändas till Kongl. Maj:t i oförändrad form jemte
eget utlåtande. Ett sådant sammanträde hölls, som jag nyss
nämnt, den 28 september i fjol här i hufvudstaden, dervid infunno
sig ombud från hela landet, från Norrland, från mellersta, södra,
östra och vestra delarne af landet, med ett ord från samtliga
rikets tjugufyra skytteförbund, och det fans icke ett enda ombud
från något af alla dessa skytteförbund, som icke på det allra
varmaste ifrade för åvägabringandet af en skyttefest sådan som
den föreslagna. Man ansåg, att, då våra värnpligtige ynglingar
offrade mycket tid och pengar för att underhålla och förkofra aen
skjutskicklighet, de förvärfvat sig under den lagstadgade öfningstiden,
de 90 dagarne, fosterlandet borde uppmuntra denna deras
verksamhet, och man ansåg, att den bästa uppmuntran vore att
just vid sådant tillfälle, som utställningen i Stockholm år 1897
erbjuder, låta dem komma tillsammans och täfla med hvarandra
och visa, hvad de kunnat uträtta för främjandet af denna fosterländska
rörelse. Man enades derför om att hos Kongl. Maj:t göra
särskild framställning om anslag till riksskyttetäflan under utställningen
1897, men ingalunda att detta anslag skulle begäras
i sista hand eller under vilkor att ingen afprutning göres å hvad
i öfrigt begärts för andra ändamål.

Jag skall nu nämna några sifferuppgifter, som kanhända bättre
än något annat skola åskådliggöra den frivilliga skytteverksamheten,
och af hvilka herrarne sjelfva skola kunna bedöma, om
denna verksamhet har någon betydelse för fosterlandets försvar
och är förtjent af uppmuntran. Innan jag emellertid lemnar dessa

Torsdagen den 26 Mars, e. m. 43

sifferuppgifter, vill jag nämna, att den nya organisationen af
skytteverksamheten räckt under endast två år, åren 1894 och 1895,
så att mina uppgifter följaktligen afse endast dessa begge år och
att uppgifterna äro hemtade ur inkomna officiella rapporter. År

1894 funnos inskrifna såsom medlemmar i de frivilliga skytteföreningarna
25,438 man; utaf dessa tillhörde 17,654 värnpligtsåldern
eller stodo under densamma. Af dessa skyttar lossades under
år 1894 å gillenas skjutbanor i rundt tal icke mindre än 1,700,000
protokollsförda skarpa skott — jag vill icke tala om alla öfriga,
icke protokollsförda skott. Ser man nu efter, hvad dessa protokollsförda
skott representera i penningvärde, om till grund härför
lägges det pris, som betalas för arméns ammunition per skott,
eller 5 öre, så få vi en summa af 85,000 kronor. Frågas då, hur
mycket staten bär bidragit till dessa 85,000 kronor, så har dess
bidrag under år 1894 utgått med 8,000 kronor; det öfriga af statsanslaget
har användts till skjutbanor, till instruktörer och till andra
nödvändiga ändamål, men direkt till ammunition hafva blott 8,000
kronor tagits i anspråk. Det återstår då, mine herrar, en summa
af 77,000 kronor, som dessa till största delen fattiga pojkar af
egna medel tillskjutit för att skaffa sig ammunition för att kunna
fortsätta sina under de 90 dagarne påbörjade skjutöfningar.

Gå vi öfver till år 1895, sa har antalet medlemmar ökats till
25,975, hvaribland 17,824 i eller under värnpligtsåldern. Under
samma år 1895 lossades 1,910,000 skarpa skott, protokollsförda vid
gillenas skjutbanor, och efter den beräkningsgrund, jag ofvan antagit,
representera dessa skott ett värde af 95,500 kronor. Såsom
bidrag härtill liar staten gifvit 13,000 kronor, under det att medlemmarne
sjelfva tillskjutit 82,500 kronor.

Men, mine herrar, detta är icke de enda kontanta utgifter,
dessa ynglingar haft, ty de hafva dessutom fått lemna ganska
stora bidrag till anordnande af sina skjutbanor och inköp af skjuttaflor,
. enär det bidrag, som staten härtill lemnat, icke räckt till.

Vidare skall jag lemna herrarne en annan uppgift af ganska
stor betydelse. Genom sammanräkning, som gjorts af de officiella
rapporter, som inkommit från skyttegillena, har befunnits, att
omkring 20,000 värnpligtige hafva under dessa två åren 1894 och

1895 öfvats vid de frivilliga skjutbanorna, och protokollen öfver
skjutningarna utvisa, att dessa ynglingar uppnått en skjutfärdighet,
som man utan öfverdrift kan beteckna såsom stående öfver
medelmåttan eller att de åtminstone äro medelgoda skyttar. Jag
vill då fråga: om svenska armén nu skulle mobiliseras, är icke
den skjutfärdighet, som dessa 20,000 värnpligtsskyldige förvärfvat
sig på frivillighetens väg och som i afseende på skjutskicklighet
ställer dem öfver medelmåttan, af ganska stor betydelse, och är
icke en skytteverksamhet, som på så kort tid kunnat frammana
sådana skyttar, värd att taga vara på, och förtjenar den icke
någon liten uppmuntran? Herrarne kunna nu häremot säga, att
Hiksdagen lemnar ju 90,000 kronor till den frivilliga skytterörelsen.
Men då vill jag svara med att hänvisa till de siffror, som

Jim 23.

Ang. anslag till
skarpskytteväsendet
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

N:o 23.

Ang. (inslag till
skarpskytteväsendet
och
skjut skicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

44 Torsdagen den 26 Mars, e. m.

jag anfört och af livilka framgår, att detta anslag icke förslår.
Hade icke offervillighet funnits hos dessa ynglingar, så hade man
icke kunnat komma lång väg endast med de 90,000 kronorna.
Dessutom, när man skall drifva fram någonting på frivillighetens
väg — det må vara i försvarshänseende eller för att göra barmhertighetsverk
eller för hvad ändamål som helst, så går det icke,
om man icke med nyttan förenar något, som är till nöje. Hvad
bättre nytta och nöje kan man då bjuda dessa skyttar i ersättning
för deras uppoffringar af tid och penningar än att bereda
dem möjlighet att komma tillsammans, synnerligast vid sådant
tillfälle, som 1897 års utställning erbjuder, för att mäta sina
krafter med hvarandra samt visa för landet hvad de uträttat för
skjutskicklighetens främjande, då de derjemte på samma gång
sättas i tillfälle att få se, hvad vårt land kan frambringa på konstens,
industriens och näringarnas olika områden? Herrarne veta
helt säkert, att det är pojkar, utgångna från arbetarehem och
landtmannahem, som härvidlag representera det största antalet.
Jag må undra, om det icke kan för dem vara lärorikt äfven för
deras borgerliga verksamhet att få komma hit. För min del hyser
jag det hopp, att denna kammare skall behjerta äfven denna sida
af frågan och vara villig bereda dessa ynglingar tillfälle att
komma hit. \ri ha ju anslagit hundratusentals kronor till utställningen
här. Är det då så farligt att anslå 30,000 kronor för att
sätta dessa ynglingar i tillfälle att få se, hvad vårt land har att
framvisa.

Ja, mine herrar, jag skall nu icke upptaga herrarnes tid
längre, utan blott framställa en vördsam anhållan ifrån dessa ynglingar
och öfriga vänner till den frivilliga skytteverksamheten om
bifall till motionen. Öfver allt i landet vänta med spänclt intresse
dessa 20,000 vapenöfvade värnpligtige på åtgörandets stund i denna
fråga, och jag kan försäkra herrarne, att bifall till motionen skall
öfver hela landet bland dem väcka en ofantlig glädje. I dessa
ynglingars namn ber jag Eder alltså att behjerta min framställning
och bevilja dessa 30,000 kronor.

Innan jag slutar, vill jag till besvarande upptaga några uttalanden,
som jag hört fällas man och man emellan inom denna
kammare. Jag har nemligen hört personer tillhörande kammaren
säga, att man icke bör bevilja af statens medel till anställande af
fester. Ja, detta är sant; så får man icke gorå, om ordet fest
tages i ordets hvardagliga betydelse. Men här är icke frågan om
någon sådan fest, utan om en rikstäflingsskjutning, åt hvilken
man vill gifva en festlig pregel genom att anordna den på sådan
tid och under sådana omständigheter, att den derigenom också
blir en fest. Men det är ingalunda meningen att använda ett
enda statens öre till fester i detta ords vanliga bemärkelse. Jag
har velat, som sagdt, säga detta med anledning af några yttranden
man och man emellan, som jag hört.

Jag har intet vidare att tillägga, än att jag ber att få på
det varmaste yrka bifall till min motion.

Torsdagen den 23 Mars. em. 45

Herr Petersson i Runtorp: Herr grefve och talman, mine
herrar! Jag har antecknat mig såsom reservant mot detta förslag.
Nu har visserligen den förre talaren varmt förordat skyttarne
och deras verksamhet och velat hafva dem hit. Men jag vill icke
hafva dem hit. Ty det skulle inträffa under utställningen, då
här blefve mycket folk ändå, och då kan det hända, att de icke
härå sig bra åt. Få de skjuta, så kan det blifva farligt nog.

Jag anser, att det är hvarken nödigt eller nyttigt att bevilja
mer än 90,000 kronor till befordrande af skytterörelsen. Jag
tycker det är alldeles nog. Yi hafva ändå så stor fjerde hufvudtitel
och hafva lemnat så mycket pengar till försvaret, att det
är alldeles nog. Jag yrkar af slag pa dessa 30,000 kronor.

Häruti instämde herr Larsson i Berga.

Herr Ericsson i Ransta: Herr talman, mine herrar! Jag erkänner
upprigtigt sanningen af hvad den siste talaren sade, att
vi hafva en stor fjerde hufvudtitel, och att mycket stora summor
här blifvit anslagna. Men just derför att man vet, att i den fråga,
som nu föreligger, det gäller en sådan stor sak, der stora summor
måste anslås för att vinna det mål, man önskar, anser jag, att
den summa, som här är i fråga, är jemförelsevis obetydlig. Då
man betraktar det höga mål, för hvilket skytterörelsen verkar,
representerar denna summa verkligen en så obetydlig siffra, att
den, som inser behofvet af skjutskicklighetens befrämjande i vårt
land, bör kunna vara med om att bevilja detta anslag. I det län,
jag tillhör, har skytteidén vunnit ganska vidsträckt spridning.
Jag har sjelf deltagit i skytterörelsen i ganska många år, och jag
vet, att den kräfver stora uppoffringar af tid och pengar. Det är
en rörelse, som icke blott är gagnande hvad skjutskickligheten
beträffar, utan äfven upplifvar fosterlandskänslan och ur denna
synpunkt är af lika stor betydelse som i afseende på sjelfva skjutskicklighetens
befrämjande.

Jag skall icke upptaga tiden med många ord, utan blott
bedja att få med värma tillstyrka herr Forsells motion, som
blifvit tillstyrkt äfven af utskottet.

Herr Zotterman: Om jag ser på betänkandet, så finner jag,
att utskottet anfört chefens för landtförsvarsdepartementet uttalande
rörande skytteföreningarnas hufvudsakliga uppgift, hvilken
vore att uppöfva skjutskickligheten hos de värnpligtige. Strax
efteråt har anförts det uttalandet från samma statsråd, att trots
de nittio dagarna det icke kan lemnas tillräcklig tid för öfning
af skjutskickligheten inom en beväringscorps.

Då synes det mig, att ett bidrag till skytterörelsens utveckling
borde gå i alldeles motsatt rigtning mot den, herr Petersson
i Runtorp nyss angaf. Han sade, att budgeten i fjerde hufvudtiteln
redan var så stor, och derför yrkade han afslåg. Just derför
att budgeten är så stor, vill jag tillstyrka bifall; ty det fins
icke något sätt, på hvilket man kan träffa hvad man vill för så

Jfso 23.

Ang. (inslag till
skarpskytteväsendet
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

N:o 23.

Ang. anslag till
skarpskytteväsendet
och
skjut skicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

46 Torsdagen den 23 Mars, e. m.

billigt pris som just genom anslag till skytterörelsen. Det har i
dag talats mycket här om gevär och anslag dertill. Hvad skall
armén göra med förträffliga gevär, om icke soldaterna kunna sigta
rätt och träffa rätt? Vigtigare, än att geväret är förträffligt, är
väl att soldaten kan sigta på målet och träffa målet.

Jag hade tänkt att begära ordet vid förra punkten och hemställa
om bifall till Kong!. Maj:ts förslag. Men då jag såg. att
det icke var någon utsigt att segra der, har jag väntat till denna
punkt. Och på samma gång jag tackar utskottet för dess välvilja
mot skytterörelsen, vill jag anhålla hos kammaren, att den
måtte bevilja detta anslag, hvilket jag anser den fosterländska
rörelse, som här är i fråga, väl förtjena.

Herr Elis Nilson: Helst hade jag velat ansluta mig till det
yrkande, herr Höjer hade, nemligen om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, för att derigenom uppmuntra skytterörelsen. Men då detta
redan fallit, inskränker jag mig till att yrka bifall till den af
herr Forsell väckta motionen.

Litet hvar i denna kammare har hvar och en i sin stad eller
provins med glädje erfarit den innebörd, som ligger i skytterörelsens
rätta ledning och lyftning till möjligast största höjd.
Yi hafva sett litet hvar, huru dessa yngligar om lördagsaftnarna
och äfven söndagseftermiddagarna gå ut och öfva sig för att göra
sig skickliga till att i farans stund försvara landet. Nog måtte
det glädja litet hvar att se dessa pojkar göra detta hellre än
att de gå gator och landsvägar omkring. Denna skytterörelse
går i en så ärlig rigtning, att statsmagterna böra räcka den en
hjelpsam hand. Yi alla här inom kammaren äro fosterlandsvänner.
Böra vi då icke fortsätta såsom hittills att uppmuntra
denna frivilliga rörelse och icke nedsätta den genom anslagsvägran
på något sätt. Denna frivilliga rörelse började med 800
man och har utvecklat sig till 25,000 och dessutom några hundra
man under loppet af några år. Af dessa ynglingar äro de flesta
i den värnpligten tillhörande åldern mellan 21 och 40 år, således
den allmänna insatsen till armén. Skola vi då hindra dessa ynglingar
att arbeta för sitt mål? Ett arbete utan uppmuntran från
staten gagnar icke mycket. Det kan gå en kort tid. Men tages
det icke om händer af vederbörande och får uppmuntran af staten,
så är det icke så mycket värde dermed och håller ej länge tillsammans.

Dessa ynglingars penningtillgångar äro mycket starkt begränsade.
De tillhöra i allmänhet den arbetande befolkningen.
Så kallade herremän vilja icke gå med. Låt oss derför taga hand
om våra pojkar! Låt oss betänka den kolossala insats för arméns
styrka, de frivilligt lemna från sexton års ålder. I allmänhet
börja de redan vid fjorton år att deltaga i skytterörelsen. Vid
t juguett år, när de komma till mötena, äro de ganska väl hemmastadda
i skötandet af sitt gevär. Deras träffsäkerhet är stor och
nästan lika god som arméns skyttars. Af den redogörelse, som

Torsdagen den 23 Mars, c. in. 47

finnes här framlagd, se lierrarne, att de frivilliga skyttarne aflossat
två millioner skott, således mera än svenska armén förbrukat
för utvecklandet af sin skjutfärdighet. Detta hafva ynglingar
gjort, som äro från sexton till tjugufem år gamla eller
ibland ända till fyratio år. Skola vi icke med denna lilla summa
af tre kronor pr man, som nu lemnas i anslag, uppmuntra dem?
Andra Kammaren har hittills alltid välvilligt uppmuntrat denna
rörelse. En tid fans visserligen, då i slutet af DO- och början
af 70-talet en strömning gick genom folket, nemligen skarpskytterörelsen.
Hade den då tagits om händer af vederbörande, både
hvarje svensk yngling, redan då, frivilligt underkastat sig det
militäriska oket och mycket varit vunnet som ej nu finnes. Nu
går samma strömning genom landet. Låt oss då taga fasta på
denna strömning. Här är blott fråga om ett ringa anslag åt
våra pojkar! Kong! Maj:t har begärt 161.800 kronor. Det är
jemt och nätt att man kan uppehålla skytterörelsen med denna
summa. Det går endast med största svårighet. Denna så väl behöfliga
summa har fallit, och det återstår endast 90,000 kronor
för skytterörelsens underhållande. Ett medel att kunna uppehålla
denna skytteverksamhet vore nu att kunna samla nya rekryter
eller uppmana ynglingar att ansluta sig till denna rörelse
genom förespeglingen/att de derigenom kunna på billigt sätt få
komma hit och se sin hufvudstad. Dessa pojkar komma icke hit,
förrän de undergått prof på skyttebanorna, inrangerats i skyttegillena
och gjort sig kompetenta till sådan verksamhet m. m.
Det kommer ingen lustresande pojke hit, utan endast de. som
genomgått ordentliga prof hvar och en i sin ort under öfvervakande
af Kongl. Maj:ts ombud.

Jag vill icke vara lång vid denna sena timme. I hafven
alltid tagit denna rörelse om händer. I år hafven I på sätt och
vis qväft den genom att minska anslaget till dess organisation.
Det blir mycket svårt att leda skytterörelsen med 90,000 kronor.
Det behöfves 160,000 kronor, ja, det kräfves ändå mera; ju mera
penningar vi utgifva för den frivilliga skytterörelsen, desto bättre.
Men när nu anslaget är begränsadt till 90,000 kronor, så låt oss
icke gå förlustiga detta nu önskade anslag på 30,000 kronor till
en skyttefest, icke derför att vi skola göra några fester, utan
endast för att derigenom vinna större anslutning och vinna flere
af våra pojkar till gillena derigenom att de, som hafva genomgått
militäriska prof, få se sin hufvudstad, efter hvithet afla längta.

Jag anhåller, att kammaren måtte bevilja dessa 30,000 kronor,
som blott utgöra en försvinnande droppe i hafvet, i jemförelse
med den nytta, de hafva med sig.

Herr Petersson i Runtorp: Jag vill blott säga: hvad skola
vi med de nittio dagarnas öfning, om de värnpligtige icke eu
gång få lära sig skjuta? För resten tror jag, att de, som icke
äro skarpskyttar, skjuta lika bra som de, Indika äro det.

Ji:o 23.

Ang. anslag till
skarpskytteväsendet
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

\:o 23.

Torsdagen den 23 Mars, e. in.

Ang. användande
af riksbankens
vinst
för år 1895.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner
af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg vidare bankoutskottets
utlåtande n:o 7, angående användande af riksbankens vinst för
år 1895.

I den till innevarande års Riksdag aflåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behof hade Kongl. Maj:t föreslagit,
att af riksbankens vinstmedel för år 1895, utgörande
3,026,425 kronor 69 öre, nio tiondedelar eller i rundt tal 2,700,000
kronor måtte anvisas för statsverkets behof.

Deremot hade i en inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 160, herr J. Johnsson i Bollnäs föreslagit, att hela bankovinsten
för år 1895 måtte för riksbankens egna ändamål reserveras.

Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde utskottet:

att Riksdagen, med afslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition
som den af herr J. Johnsson väckta motion, måtte besluta,

att af riksbankens vinst för år 1895 ett belopp af 2,000,000
kronor öfverlemnas till statsverket samt återstoden, 1,026,425 kronor
69 öre, för riksbanken bibehålies.

Häremot hade i afgifven reservation herrar Themptander,
grefve Spens, Falk, Sanne, Moberg, Asker, Stridsberg och Ekdahl
hemstält:

att af riksbankens vinst för år 1895 ett belopp af 2,700,000
kronor måtte öfverlemnas till statsverket samt återstoden, 326,425
kronor 69 öre, för riksbanken bibehållas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Themptander: Då jag står antecknad såsom reservant
mot detta betänkande, tillåter jag mig att i korthet yrka bifall
till den af mig m. fl. afgifna reservation. Jag åberopar dervid
många föregående uttalanden i denna fråga, med hvilken jag sedan
många år tillbaka haft att syssla, och hvarvid jag alltid
stält mig på deras sida, som önskat, att, så länge en förstärkning
af riksbankens fonder vore behöflig, en större del af riksbankens
vinst skulle reserveras till förmån för riksbanken. Jag har nemligen
aldrig delat deras uppfattning, som ansett, att det icke tjenade
till något att reservera vinsten, emedan det icke vore något
sätt att stärka riksbanken. Det finnes verkligen en skola med
den åsigten och som har ganska talrika anhängare, men till denna
skola har jag aldrig hört. För allting finnes dock en gräns, och
det är alldeles gifvet, att man icke skall reservera, så att penningar
ligga ändamålslöst hopade och obegagnade.

Nu är förhållandet, att, efter utredning af komiterade, Kongl.
Maj:t till Riksdagens påseende, om jag får så uttrycka mig, öfver -

Torsdagen den 23 Mars, e. in.

49 N:o 23.

lemnat ett eventuelt förslag till banklag, hvaruti förutsattes, att
riksbanken skall ega eu grundfond af 50 millioner kronor. Dessutom
meddelas vidare bestämmelser om sättet att bilda en reservfond,
hvilket skulle ske derigenom, att minst en tiondedel af riksbankens
vinst årligen afsättes.

Vi äro redan komna så långt, att vi för riksbanken afsatt
icke endast en grundfond af 50 millioner kronor, utan derjemte
en reservfond på 5 millioner kronor, och dessutom hafva vi reserverade
medel, hvilka, äfven om man afräknar den del, som föreslagits
skola öfvergå till statsverket, uppgå till ett belopp af ungefär
2*/, millioner kronor, och hvilka reserverade medel kunna när
som helst öfverföras till reservfonden, om Riksdagen så önskar.
Således hafva vi redan fonder af omkring 571/2 millioner kronor.

Uti senaste bankkomiténs utlåtande och i den kongl. propositionen
förutsattes, att riksbankens fonder icke skola uppgå
till högre belopp än (32 och en half millioner kronor, d. v. s. att
afsättning till reservfonden ej skulle behöfva vidare göras, sedan
denna fond nått 25 procent af grundfonden. Detta har fullt ansetts
behöfligt äfven för den mycket vidsträckta uppgift, som
riksbanken skulle erhålla, sedan den blifvit ensam sedelutgifvare.

Nu hemställer jag till herrarne, om det kan vara skäl att
ändamålslöst afsätta medel, ty jag vågar med bestämdhet förklara,
att det är fullkomligt obehöfligt att vidare reservera några
större belopp för riksbanken. Man kan ju liksom i hvarje sund
affär häfda den princip, att en mindre del af vinsten alltid bör
reserveras, men hvartill tjenar det att reservera större belopp,
då penningarne komma att ligga utan användning.

Man anser, att det vore en fördel att reservera några millioner
kronor såsom förlag för nya afdelningskontor, och dertill skulle
nu vara ett synnerligen godt tillfälle. Fullmägtige hafva emellertid
icke påfordrat någon större afsättning, äfven om två nya afdelningskontor
skulle upprättas under nästa år, något som aldrig
förut_ inträffat, men äfven om detta nu skulle ske, hafva fullmägtige
icke ansett en större afsättning behöflig. De hafva
visserligen gjort en reservation med afseende på framtiden, i
händelse ett forceradt inrättande af nya afdelningskontor skulle
komma att ega rum i sammanhang med en bankreform, men detta
anser jag vara eu försigtighet, som enligt min tanke kan hafva
skäl för sig. Jag är dock öfvertygad, att denna reform gestaltar
sig sä, att det icke ens för framtiden skall blifva behöfligt att
gorå några väsentligen större afsättning^ af riksbankens vinst.

1 fjol uttalade bankoutskottet den uppfattning, att en tiondedel
var eu lämplig andel af riksbankens vinst att årligen afsätta,
och denna utskottets åsigt biträddes äfven af denna kammare
samt blef Riksdagens beslut.

Nu säger man, att om man icke har annan användning för
bankovinsten, så kan man köpa goda räntebärande statspapper
och obligationer samt derigenom förstärka riksbankens fonder,

Andra Kammarens Prof. IH90. N:o 23. 4

Ang. användande
af riksbankens
vinst
för år 1895.

(Fort*.)

N:o 28.

Torsdagen den 23 Mars, e. m.

Ang. användande
af riksbankens
vinst
för år 1895.
(Forts.)

men, mina herrar, detta låter säga sig ganska lätt, men kan icke
alltid med fördel utföras. Detta hafva också bankofullmägtige
tydligen antydt, då de säga, att, hvad beträffar inköp af utländska
statspapper, möjligheten derför är i väsentlig mån beroende
af helt andra omständigheter, än om riksbanken får behålla större
eller mindre del af sin vinst. Här äro nemligen två frågor, som
hafva mycket litet att göra med hvarandra. De kunna visserligen
tyckas hafva något med hvarandra att göra, men i verkligheten
ställer sig saken annorlunda, ty riksbanken får ju vid inköp
af sådana obligationer taga hänsyn till på hvad sätt betalningen
skall ske och huru valutan, som säljaren erhåller, skall
användas. Så snart det är fråga om att denna valuta skall vara
af beskaffenhet att kunna gå öfver till utlandet, är det en ganska
ömtålig sak för riksbanken att slå sig in på köp af utländska
statspapper och äfven inköp af så beskaffade inhemska statspapper,
för livilka betalning skall ställas i valuta, som måste
disponeras på utlandet.

Det är på dessa skal, som jag anser, att det icke gagnar till
mycket att reservera större belopp. Man må hafva hvilken åsigt
som helst i fråga om skattelagstiftning och sättet att uttaga de
skatter, som äro för staten nödvändiga, så böra vi väl dock alla
vara ense derom, att staten, innan den anlitar skatten, bör i främsta
rummet tillgodogöra sig de inkomster, hvaröfver den eljest
har att förfoga och som icke hafva karakteren af skatter. Sådana
inkomster äro t. ex. räntor på kapital, som staten placerat i riksbanken,
afkastning af statens domäner och skogar samt dermed
jemförliga andra inkomster. Dessa äro sådana tillgångar, som
man först bör begagna sig af, och derefter får man i andra rummet
genom skatter fylla, hvad som ytterligare behöfves.

Det är på dessa skäl, herr talman, jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är af mig jemte åtskilliga ledamöter i
bankoutskottet afgifven, och hemställer jag följaktligen, att af
riksbankens vinst för år 1895 ett belopp åt 2,700,000 kronor måtte
öfverlemnas till statsverket samt återstoden, 326,425 kronor 69
öre, för riksbanken bibehållas.

På detta mitt yrkande anhåller jag, att herr talmannen behagade
framställa proposition.

Herr Larsson i Mörtlösa: När det varit oundgängligen nödvändigt
för statskassan, har Riksdagen anslagit eu större del af
riksbankens vinst för statsverkets räkning. Då deremot så icke
varit förhållandet, har Riksdagen i allmänhet anvisat större delen
af riksbankens vinst för bankens egen räkning. Nu säga fullmägtige,
att »något oafvisligt behof af större andel i bankovinsten
för år’ 1895, än Kong! Maj:t föreslagit, icke nu förefunnes, äfven
om, såsom i motionerna vore föreslaget, båda de nya kontoren
skulle träda i verksamhet år 1897, men att, om öppnande af nya
kontor ansåges böra påskyndas så, att större antal dylika komma
att öppnas, innan riksbanken erhölle rätt att ensam utgifva

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Öl

N:o 28.

sedlar, ökad andel i bankovinsten för den närmaste framtiden
blefve af behofvet påkallad.»

När nu statskassan allt för väl lian undvara en större del
af den ifrågavarande bankovinsten, anser jag skäl förelinnas, att
en jemförelsevis icke obetydlig del bibehålles för bankens eget
ändamål. Jag tillåter mig derför att yrka bifall till bankoutskottets
hemställan, allra helst det är mycket ovisst, om statens
hnanser i framtiden komma att befinna sig i samma lyckliga läge,
som nu är förhållandet.

Herr Holmgren: Hufvudskälet för utskottets hemställan
har varit att bereda riksbanken ett tillfälle att med första möjliga
kunna inrätta afdelningskontor i de län, som ännu sakna
sådana. Fullmägtige hafva ju äfven sagt, att, om inrättande af
dylika kontor påskyndades, för den närmaste framtiden en större
andel af riksbankens vinst vore af behofvet påkallad. Det är
derför vi inom utskottet ansett, att, då statskassans stäUning
det tillåter, man skulle för detta år reservera något mera, än
hvad Kong! Maj:t föreslagit.

Ordföranden i utskottet nämnde, att man icke hade användning
i riksbanken för penningarna, men, om man inrättar afdelningskontor
och forcerar inrättandet af sådana kontor, så behöfves
ju kassaförlag för dessa kontor.

Han framhöll äfven, att Riksdagen förlidet år hade beslutat
att för ändamålet afsätta omkring 10 procent af riksbankens vinst,
men jag vill då nämna, att det var endast för det året, ty för
de båda föregående åren afsattes ingenting, utan statsverket tog
alltsammans, hvilket ju också skulle kunna inträffa nästa år.
Om statskassans ställning då är sådan, och äfven om Andra
Kammaren vidhåller sin uppfattning, att cirka 10 procent böra
reserveras åt riksbanken, kan dock hela banko vinsten lemnas till
statskontoret genom gemensam votering.

Jag tror således, att, när statskassan det tillåter, det af utskottet
föreslagna beloppet bör utan fara kunna reserveras. För
öfrigt vill jag erinra om, att vi redan afskrifvit öfver en half
million af riksbankens osäkra fordringar, och jag antager, att vi
böra afsätta så mycket, som afskrifvits, hvilket torde vara det
minsta.

Då jag anser, att goda skäl föreligga för utskottets förslag,
anhåller jag att få yrka bifall till detsamma.

Herr Nyländer: Äfven jag skall anhålla att få yrka bifall
till utskottets förslag i den föreliggande punkten af det skäl,
som af den föregående talaren anförts, nemligen att Riksdagen
nyligen afskrifvit tillsammans 526,766 kronor 40 öre, Indika sålunda
faktiskt utgöra en förlust för riksbanken.

Det synes mig för öfrigt ganska förunderligt, om Riksdagen
skulle vilja fråntaga riksbanken hela dess vinst eller för riksbankens
räkning afsätta endast en mindre del.

Ang. användande
af riksbankens
vinst
för år 1805.

(Forte.)

tf:o 23. '' 52

Torsdagen den 26 Mars, e. m.

Ang. användande
af riksbankens
vinst
för år 1895.

(Forts.)

På de af utskottet närmare anförda skäl och särskildt derför,
att Riksdagens mening är att ju förr desto hellre inrätta flera
nya afdelningskontor — bankofullmägtige hafva ju tydligen framhållit,
att för inrättande af flera nya kontor en öfvervägande del
af banko vinsten är af behofvet påkallad — anhåller jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Themptander: Jag anhåller att med några ord få
lugna kammaren för de farhågor, som af den siste talaren uttalades
med afseende å det stora belopp, som nyligen afskrifvits
af riksbankens fordringar. Det är naturligen eu fråga, som icke
har det minsta sammanhang med den förevarande, ty de riksbankens
fordringar, som då afskrefvos, hade i allmänhet varit
förda inom linien sedan lång tid tillbaka, delvis till och med
bortåt femtio år, hvarför de icke på länge inräknats uti riksbankens
tillgångar, och beloppet af dessa afskrifningar är följaktligen
icke att vid detta tillfälle taga hänsyn till. Det enda
skulle vara, om man kunde påvisa, att ett lika stort belopp årligen
förekommit till afskrifning eller förande inom linien, men
så är icke förhållandet, ty ehuru det vid hufvudkontoret under
detta år förekommit en massa afskrifningar, har detta dock icke
egt rum årligen, utan afskrifning begäres der endast med några
års mellantid.

Dessa båda frågor hafva således icke det minsta sammanhang
med hvarandra, och det är derför jag vågar vidhålla mitt förut
framstälda yrkande.

Dessutom ber jag att få ytterligare upplysa såsom ett bevis
på riksbankens styrka, att den obegagnade sedelutgifningsrätten
uppgick, enligt hvad bankoutskottet meddelat i sitt memorial n:o 1
vid denna riksdag vid tiden för dess afgifvande, till öfver 36
millioner.

Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mine herrar! Talaren
på stockholmsbänken är ej ensam om den mening, att bankovinsten
är obehöflig för riksbanken. Om vi gä tillbaka till början åt
1870-talet, skola vi finna, hvilka strider då ofta förekom, när
fråga var om bankovinstens användning. Då fans det åtskilliga,
som stodo på samma ståndpunkt, der den värde talaren nu står,
i det man ansåg, att vinsten vore alldeles obehöflig för riksbanken.
Den kunde icke af riksbanken fruktbargöras, och det vore följaktligen
ingen skada för riksbanken sjelf och för landet i dess
helhet mycket bättre, att den på annat sätt användes för statsändamål.
Om emellertid denna mening skulle hafva segrat pa
den tiden, så skulle riksbankens grundfond nu icke utgjort mera
än 25 millioner kronor. Andra Kammaren var dock mägtig att
drifva igenom sin mening, nemligen att vinsten skulle, om icke
helt och hållet hållas qvar för riksbankens behof, så åtminstone
fördelas mellan riksbanken och statsverket. Så kom man så småningom
i medlet af 1870-talet derhän, att vinsten delades mellan

Torsdagen den 26 Mars, e. in.

N:o 28.

statsverket och riksbanken, som då under åtskilliga år fick behålla Ang. anmnhälften
af densamma. På detta sätt bar också grundfonden upp-dande Y r!ls~
bringats till det belopp, som den värde talaren nämnde, eller 50 Yr ms.
millioner kronor, hvarjemte reservfonden uppgår till något öfver (Fortsj
5 millioner kronor.

Yi skola nu se till, huruvida den nämnde talarens uppfattning
öfverensstämmer med livad bankofullmägtige i denna fråga uttalat.

I den till denna riksdag aflåtna kongl. propositionen angående
ändringar i åtskilliga §§ i regeringsformen och riksdagsordningen,
är som bilaga fogad förslag till lag för riksbanken, deruti Kongl.

Makt föreslår, att grundfonden fortfarande skulle utgöra 50
millioner kronor, och med denna grundfond förmenas det, att riksbanken
skulle vara mägtig att öfvertaga hela sedelutgifningsrätten.

Samma förslag innefattar jemväl bestämmelser om att 24 afdclningskontor,
ett för hvarje län, skulle för riksbanken inrättas. Nu
säga emellertid bankofullmägtige, som blifvit hörda i förevarande
fråga, att, för den händelse Riksdagen icke beslutar inrättandet
för närvarande af flera afdelningskontor, det icke skulle vara
nödvändigt för rörelsen att bibehålla en väsentlig del af vinsten,
men att, om Riksdagen beslutar anordnandet af ytterligare kontor,
en större del af vinsten vore nödvändig för rörelsens uppehållande.

För närvarande har riksbanken icke mer än 13 afdelningskontor
jemte hufvudkontoret. Om man då lägger till det antal, som erfordras
för att få ett afdelningskontor i hvarje län, nemligen

II stycken, så är det väl uppenbart, hvad ock synes framgå af
bankofullmägtiges uttalande, att grundfonden är allt för otillräcklig.
Det torde nemligen vara uppenbart, att eu bank med
50 millioners grundfond är alldeles för svag för att öfvertaga
hela landets sedelut.gifning. Riksbanken skulle då, derom är jag
öfvertygad, aldrig kunna fullgöra den dubbla uppgift, som den
skulle komma att hafva, nemligen att drifva bankrörelse i de olika
orterna ocli på samma gång vara en centralbank, som skulle förse
landet med hela den för den allmänna rörelsen erforderliga sedelstocken.
Då så är och då medeltalet utaf bankens förlag till de
olika afdelningskontoren icke utgör mer än 2 millioner och ett par
hundra tusen kronor för hvarje — om jag frånräknar de större
afdelningskontoren, Göteborg och Malmö — och då fullmägtige
å andra sidan anse, att, om ytterligare ett par afdelningskontor
skulle behöfva upprättas, det då skulle vara nödvändigt att behålla
en betydligare del af bank vin sten, så är det in påtagligt,
att om jemväl hänsyn tages till det förslag, som Kongl. Maj:t
framlagt för Riksdagen, om inrättande i den närmaste framtiden
af ytterligare afdelningskontor, det också är nödvändigt att reservera
något större belopp af bankvinsten, för att banken må
komma i tillfälle att fullgöra de kraf, som för den allmänna
rörelsens tillgodoseende säkerligen då skulle komma att ställas
på densamma.

Med denna uppfattning och dä jag tror, att, äfven om Kongl.

Maj:ts förslag i fråga om bankens organisation för närvarande

Jf:o 23.

Torsdagen den 26 Mars, e. ra.

Ang. an vän- icke skulle vinna Riksdagens bifall, man dock bör hafva i sigte, att
ilande af nks- riksbanken ställes på den basis, att den förr eller senare kan
för Trwss* upptaga hela sedelutgifningsrätten; och då jag vidare håller före.
iFnrtsV att om denna plan skall kunna förverkligas, det är nödvändigt,

att bankens fonder stärkas, så skulle lag på grund häraf anse mig
böra yrka bifall till min motion. Men då ett sådant yrkande
icke torde hafva någon utsigt att vinna framgång, skall jag
inskränka mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Bankoutskottets ärade ord förande

nämnde, att afskrifningarna icke utöfvade någon inverkan
på riksbankens tillgångar eller fonder. Det kan ju vara sant.
Jag vill dock fästa uppmärksamheten på att vid hvarje års slut
ett större eller mindre belopp föres inom luden, och dessa belopp
måtte väl ändå, när de afföras från tillgångarna och uppföras
såsom värdelösa fordringar, utöfva någon inverkan på bankens
ställning. Jai 1 J '''' ’ A-1 eden anteckna storleken af dessa

till eu icke ringa summa. Jag skall anföra dem i jemna tusental.
Vid 1891 års skit fördes inom luden 178,000 kronor, vid 1892 års
slut 481,000 kronor, vid 1893 års slut 555,000 kronor, vid 1894 års
slut 196,000 kronor och nu vid 1895 års slut — det är det minsta
belopp, som på länge förekommit — endast 49,000 kronor. Huru
länge så små belopp som det sistnämnda kunna föras inom luden,
torde dock vara ovisst. Jag har härmed velat påvisa, att dessa
för hvarje år inom linien förda summor utgöra ganska afsevärda
belopp, som förtjena att tagas i beräkning.

Herr talman, jag anhåller fortfarande om bifall till utskottets
förslag.

Herr Danielson: Herr talman! Jag har begärt ordet med

anledning af ordförandens i bankoutskottet yttrande, när han
säger, att dessa fordringar, som afskrifvas, icke hafva den ringaste
betydelse för banken, emedan de äro förda inom linien, jag tror
han sade, för en 30, 40 ä 50 år sedan. Men jag vill fråga den
ärade ordföranden i banko utskottet, om icke bankoutskottet i så fall
rent af narrat oss. Jag vill minnas, att i en kolumn i bankoutskottets
utlåtande n:o 5 uppgåfvos åren 1891, 1892 och 1893 såsom
förfalloår för de största beloppen, som då föreslogos till afskrifning.
Är det möjligt, att dessa kunde vara förda inom linien för en 30,
40 ä 50 år sedan. Då får lag be, att bankoutskottet kominer med
andra uppgifter om förfallotid, när afskrifning ifrågasättes, ty
detta går icke ihop. Ordföranden i bankoutskottet minnes nog,
att de största beloppen voro så färska, som en 3 ä 4 år tillbaka.

Skall man verkligen uppehålla valutor och fonder, bör man
väl bevara så mycket åt banken, att icke dess fonder minskas.

Jag har erhållit ett meddelande, jag tror det var af bankoutskottets
ordförande, som sade mig under hand, att det var mycket
mer som föreslagits till afskrifning, men förslaget skickades till -

inom linien

torda beloon för de

senaste fem åren, och de stiga

Torsdagen den 26 Mars, e. in.

5f>

N:o 23.

baka. Då hafva vi således en hög till liggande, utom hvad herr
Holmgren antydde, och han fick det till omkring l1/2 million
af de korta anteckningar han läste upp; sammanlagdt kanske det
således blir 2 å 3 millioner.

Kan det vara välbetänkt att lemna bort så godt som hela
denna summa, 3,026,000 kronor, då vi år efter år afskrifva så
mycket. Det synes mig icke välbetänkt, och derför tycker jag,
att alla skäl tala för att utskottet har rätt. Jag hoppas herr
ordföranden icke gör sig alltför mycken möda att öfvertyga oss
om motsatsen. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Themptander: Bankoutskottet afbattar sina betänkanden,
väl vetande, att de skola underställas erfarne män, som hafva
insigt i dessa förhållanden, äfven om de icke alltid vilja vidgå
det sjelfva.

Förhållandet är i förevarande fall, såsom förut nämnts, att,
när någonting anmäles till afskrifning, det förut vant fördt inom
linien, och när denna senare åtgärd sker, atföres summan på samma
gång ifrån riksbankens tillgångar. Men fordringsrätten qvarstår
ifrån riksbankens sida, och innan den rättigheten afskrifves, är
det som .Riksdagens beslut inhemtas. Afskrifningarna kunna inte
i minsta män inverka på den bankens vinst, öfver hvilken vi nu
hafva att besluta, emedan, såsom jag förra gången yttrade, de
belopp, som afskrifningen afser, äro långt förut sknfna inom linien
och afbörda bland riksbankens tillgångar. I år sågo vi, att vissa
fordringar förts inom linien för mycket länge sedan, ja verkligen
för bortåt 50 år tillbaka, ty det äldsta lån, som anmäldes till
afskrifning, var förfallet 1848; jag minnes det särskildt. Men alldeles
gifvet är, att vi ock hafva fått afskrifva lån ifrån senare tider,
men alla beloppen hafva dock varit för flere eller färre år sedan
förda inom linien och dermed afbörda från riksbankens tillgångar.

Hvad åter angår förandet inom linien, som en ärad ledamot
af bankoutskottet här bakom mig nyss vidrörde, så är det sant,
att den åtgärden årligen måste vidtagas med större eller mindre
belopp, men i samma man det sker, afräknas beloppet på den
bokförda vinsten för året. Den vinst, som vi här se af betänkandet
och hvilken är den, som skall af Riksdagen disponeras,
den vinsten har uppkommit, sedan man afräknat de belopp, som
blifvit förda inom linien.

Herr Swartling: Då Riksdagens egna fullmägtige inom riksbanken
hafva förklarat, att banken icke är i behof af att erhålla
en större andel af vinsten än omkring 300,000 kronor, kan jagför
min del icke vara med om att uttala ett misstroendevotum
mot dessa fullmägtige, utan ber att få förena mig med dem, som
yrkat bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Månsson: .lag tror icke man får läsa bankofullmägtiges
uttalanden på det viset den siste talaren här bär gjort. Då jag

Ang. användande
af riksbankens
vinst
för år 1895.

(Forts.)

N:o 28.

Torsdagen den 2G Mars, e. ni.

Atig. användande
af riksbankens
vinst
för år 1895.

(Korta.)

5G‘

läste detta utlåtande, så spårade jag mycket väl den. meningen,
att, om Riksdagen vil l fortsätta att upprätta nya afdelningskontor,
i all synnerhet om Riksdagen vill gå något fortare i det afseendet
än förut, så behöfves mera penningar, och större belopp böra då
reserveras åt riksbanken. Och då jag tror, att det är en allmän
sträfvan att fortare få till stånd afdelningskontor, synes det mig,
som om det både ur den ena och andra synpunkten vore angeläget
att behålla litet mera af bankovinsten än vi gjort. Jag får derför
på det lifligaste förena mig i det yrkande, som här framstälts,
nemligen om bifall till utskottets utlåtande.

Herr Holmgren: Det var talaren på norrköpingsbänken, som
uppkallade mig, då han förklarade, att ett bifall till utskottets
förslag skulle innebära ett misstroendevotum mot riksbanksfullmägtige.
Att så icke är förhållandet, framgår af fullmägtiges senaste
utlåtande, der fullmägtige uttala som sin åsigt, att något
oafvisligt behof ej förefinnes att nu åt banken reservera större andel
af vinsten än Kongl. Maj:t föreslagit, äfven om två nya afdelningskontor
redan år 1897 skulle träda i verksamhet, men att,
om öppnandet af nya kontor ansåges böra påskyndas, innan riksbanken
blefve ensam sedelutgifvande, ökad andel i bankovinsten
för den närmaste framtiden blefve af behofvet påkallad.

Öfverläggningen var härmed slutad; och efter det herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 2-.

Bifölls.

§ 4.

	Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr	H. Eriksson i Elgered	under	14 dagar fr. o. in.	,den 29 dennes,
	F. 0. Larsson i Mörtlösa		10	» »		30	>
	E. G. Fredhohn i Saleby	>	12	» >		28	*
	A. Magnusson	>	12		»	28
	A. Olsson i Tyllered	>	12			28	*
	P. Svensson i Brämhult	>	10	» »		29	>
	J. E. Sch oden	»	14	1 >		29	>
	B. Dahlgren	>	12	> >	>	30	>
	(J. Gethe		11	> >		29	>
>	./. E. Behtner	>	10		»	30
	C. G. Thor		12	> >	%	30	>
»	G. Thestrup	» ,	10			30	>
	B. Eklundh från Lund		11	> >	>	30	>
	G. V. Skgtte		11	1 >	»	30	>
	N. Boström	>	12	> *	»	31	>
	J. Persson från Arboga		10	> »	>	31	»
>	E. Olsson i Kyrkebol	»	14	> >	>	31

Torsdagen den 26 Mars, e. in.

• 57

N:o 23.

herr C. E. Johansson i Berga under 10 dagar fr. o. m. den31 dennes,

	C. Rydberg »	10 »	»	»	31	»
»	S. M. Olsson i Sörnäs »	12 »	»	»	29	»
»	C. A. Andersson från Malmö »	11 »	»	»	29	»
	A. G. Ericsson i Väsby »	10 »	»	»	30	»
	A. Andersson i Backgården »	10 »	»	»	29	»
»	C. J. Öberg »	14 »	»		29	»
»	1). Persson i Tallberg »	12 »	»	»	30	»
»	E. Norman »	10 »	»	»	30	»
»	P. G. Petersson i Brystorp »	10 »	»	»	30	»
»	N. Wallmark	14 »	»	»	29	»
»	E. V. Bäckström »	14 »		»	29	»
»	J. Nilsson i Skrafvelsjö »	14 »	»	»	29	»
»	J. E. Nordin i Sättna »	12 »		»	30	»
	J. Lindgren »	14 »	»	»	30	»
»	,/. G. Hazén »	12 »	»	»	29	»
»	C. G. Grundell »	12 »	»	»	28	»
»	H. Andersson i Nöbbelöf »	11 »		»	30	»
	J. Bengtsson i Gul låkra »	14 »	»	»	29	»
och herr A. Hahn >»	10 »	»	»	30	»

§ 5.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtanden:
n:o 42, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
tillsyn å vissa s. k. folkbanker m. m. den 29 juli 1892;

n:o 43, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om aen kommunala beskattningen i stad;

n:o 44, i anledning af väckt motion angående ändring af 47 §
i förordningen om landsting den 21 mars 1862;

n:o 45, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 1 § i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 mai 1889;

n:o 46, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 5 § i förordningen om landsting den.21 mars 1862;

n:o 47, i anledning af väckt motion om åvägabringande af
rättsordning beträffande personnamn;

n:o 48, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af
vissa undantagsbestämmelser rörande tiden för anförande af besvär
öfver kommunal- och kyrkostämmobeslut i J emtlands, Yesterbottens
och Norrbottens län;

n:o 49, i anledning af väckt motion angående ändring af den
uti förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgade beräkning
af kommunalbeskattning å jordbruksfastighet;

n:o 50, i anledning af väckta motioner angående ändrad lydelse
af 56 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den
21 mars 1862;

n:o 51, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 41 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862; och

Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 23. 5

N:o 28.

Toradagen den 26 Mara, e. m.

n:o 52, i anledning af väckt motion om lagstiftning mot det
s. k. trucksystemet.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

§ 6.

Justerades tre protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 11,23 e. m.

In fidem

E. Nathorst-Böön.

Stockholm 1896. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.