RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 22.

Torsdagen den 26 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de i kammareus sammanträden den 18 och 19 dennes
förda protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare löjtnanten Edv.
Svensson af sjukdom är hindrad deltaga i kammarens sammanträden
de närmaste dagarne intygar, Stockholm den 26 mars 1896,

, Edvard Sederholm,

Med. D:r.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 5;
bevillningsutskottets memorial n:o 16;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nås 13
och 14.

§ 4.

Till behandling förelåg statsutskottets utlåtande n:o 6, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande
anslagen till sjöförsvaret.

Punkten 1.

Bifölls.

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 22.

1

N:o 22. 2

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. anslaget
till jlottans
öfningar.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att i riksstaten för år 1897
höja anslaget till flottans öfningar från 670,000 kronor till 825,000’
kronor eller med 155,000 kronor.

I punkten 2 hemstälde emellertid utskottet:

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt bifallas,
att anslaget till flottans Öfningar, nu 670,000 kronor, höjdes med

80.000 kronor till 750,000 kronor.

Häremot hade i en vid punkten fogad reservation herrar O. Jonsson
i Hof, H. Andersson i Nöbbelöf, A. P. Danielson, S. G. von
Friesen, Lasse Jönsson, K. A. Kihlberg, P. Pehr son i Törneryd, C.
Persson i Stallerhult, 0. Erichson i Bjersby, I. Månsson, P. G. Näslund
och N. Petersson i Runtorp hemstält:

»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas,
att anslaget till flottans öfningar, nu 670,000 kronor, böjes med

50.000 kronor till 720,000 kronor.»

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Lasse Jönsson: Som herrarne se af detta utskottsutlåtande,
hafva vi utskottets samtliga ledamöter från denna kammare reserverat
oss mot denna punkt i utlåtandet och i vår reservation föreslagit, att
»Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas, att
anslaget till flottans öfningar, nu 670,000 kronor, höjes med 50,000
kronor till 720,000 kronor». Det synes af utskottets utlåtande vid
första påseendet, som om skilnaden mellan det af utskottets majoritet
och det af oss reservanter föreslagna beloppet skulle vara endast 60,000
kronor. Utskottet har visserligen föreslagit höjning uti ifrågavarande
anslag med 80,000 kronor, under det att vi reservanter föreslagit 50,000
kronor; men skilnaden är dock faktiskt 105,000 kronor. Ty utom de

80.000 kronor, som utskottet här nu föreslagit, har utskottet anvisat
den utvägen att genom minskning i utgifterna å aflöningsanslaget få
tillgängligt för nu ifrågavarande ändamål ytterligare ett belopp af

75.000 kronor. Men detta är eu reform, som ännu icke vidtagits, och
det är svårt att veta, när den kan komma att förverkligas. Det synes
emellertid, som om utskottet menat, att dessa 75,000 kronor skulle
omedelbarligen tagas och läggas till öfningsanslaget, det anslag nemligen,
som afser expeditioner till främmande farvatten, hvilka expeditioner
Kongl. Maj:t nu föreslagit skola utföras med tvenne fartyg i
stället för såsom hittills med endast ett. Detta anslag för öfningsexpeditioner
till afiägsnare farvatten hafva vi reservanter från denna
kammare ansett, om icke alldeles onödigt, så åtminstone för närvarande
icke nödvändigt, och derför afstyrkt detsammas beviljande. Vi anse
det nemligen vara af behofvet vida mer päkalladt, att manskap och
befäl göra sig förtrogna med den materiel, de i farans stund skola
begagna, äu att göra dessa kostsamma seglationer till främmande farvatten
på fartyg, som numera icke äro lämpliga till minsta användning

Torsdagen den 26 Mars.

3 N:o 22.

vid krigstillfålle. Det är väl då bättre, att denna öfning verkställes Ang. nnslaget
å det fartyg, med den materiel och i det farvatten, som skola begagnas M flottan»
i farans stund, än att utrusta dessa kostbara expeditioner till främ- ep "fT*

mande länder och af hvilka man icke kan spåra ens den minsta nytta. '' or 8-''

Utaf Kongl. Maj:ts proposition synes framgå, att beviljande af det begärda
förhöjda anslaget skulle vara en billighet mot sjöofficerscorpsen,
enär från sjökrigsskolan årligen utexaminerades åtta stycken officerare,
under det att på det enda expeditionsfartyg, som kunnat utsändas,
plats funnes för endast sju af dem. I följd häraf ansåges det nödvändigt,
att ett fartyg till utrustades, så att man finge till stånd expeditioner,
som tillfredsstälde officerscorpsens önskningar.

Jag skall icke vidare fördröja tiden, utan taga mig friheten att
yrka bifall till den af oss reservanter vid utskottets utlåtande fogade
reservation.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:

Herr talman, mine herrar! Det är i full öfverensstämmelse med hvad
den föregående talaren yttrade angående sjöpersoualens användande
på det för densamma afsedda verksamhetsområdet och samma personals
öfvande med den materiel, hvilken vid krigstillfålle kommer att tagas
i bruk, som man för personalen vill ha mer öfning, på det sätt och i
den rigtning, Kongl. Maj:t i sin proposition framhållit. Det torde för
de fleste af denna kammares ledamöter ingalunda vara obekant, huruledes
den nya moderna materielen på ett särdeles genomgripande sätt
förändrat sjelfva stridssättet till sjös, och hurusom man numera af
personalen fordrar rent militär kunskap i långt högre grad, än förr
var fallet. Men utom dessa kunskaper fordras det också i en sjöstrid
nu för tiden i hög grad, att personalen besitter egenskaper, som utmärka
sjömannen, och dessa egenskaper kunna naturligtvis icke förvärfvas,
ännu mindre utvecklas utan öfning till sjös. Utan dessa egenskaper
torde de militära insigterna mången gång icke kunna göra sig
gällande, när det behöfves. Det är nu visserligen sant, att den delen
af förra tiders sjömannaskap, som manövrer med segelfartyg kräfde,
nu icke tages i anspråk på moderna krigsfartyg; men verkliga sjömaunaegeuskaper,
sådana som t. ex. rådighet, djerfhet, förmåga att
snabbt uppfatta de nu, sedan ångkraft användes å fartygen, hastigt
inträffande, oförmodade och vexlande situationer både i stort och smått,
hvilka förekomma under eu nutida sjöstrid, samt förmågan att utan
ringaste tvekan besluta hvad som i hvarje fall genast bör göras —
dessa egenskaper äro alldeles nödvändiga för att af den nya, komplicerade
materielen draga all den effekt, som kan dragas, och, det är att
noga lägga märke till, dylika egenskaper kunna icke förvärfvas på mer
än ett sätt, nemligen genom en längre tids vistelse om bord och under
der fortsatta öfningar. Det ligger i sakens natur, att så är; betydelsen
af dylik öfning gäller hvar man om bord, från chefen ända ner till
matrosen, fastän det naturligen företrädesvis gäller befälet. Jag skall
tillåta mig att anföra ett yttrande, som en på det sjömilitära området
allmänt erkänd auktoritet af första rang, en militärförfattare, amiral
Jurien de la Graviére, har fält, nemligen att. den första egenskapen,
som fordras för att väl kommendera ett fartyg, är att vara sjöman.

N:o 22. 4

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. anslaget Också se vi, att andra länders mariner hålla alltjemt till sjös en be^TfnfnTr”1
^^8 del af sin personal — icke allenast den, som är om bord på de
(lorta) fartyg’ som till följd af politiska hänsyn måste ständigt vara rustade,
or *■'' utan äfven på andra fartyg, särskildt afsedda för öfningsexpeditioner.
Eu följd häraf är, att denna personal redan vid mobiliseringen känner
sig fullt hemmastadd om bord samt förtrogen med örlogstiensteus alla
fordringar.

Men huru är det hos oss? Tidigt om våren börjar stammanskapet
vid stationerna upptagas af de praktiska skolorna, der deras militära
utbildning försiggår. Efter dessas slut kommer beväringen in, och i
dess öfningar måste stammanskapet deltaga dels för egen öfning, dels
för att tjenstgöra som instruktörer och förhandsmän. Under dessa
öfningar är det som våra för hela personalens utveckling sä vigtiga
eskaderöfningar fortgå under loppet af 8 —9 veckor — då beväringens
öfningar äro afslutade, är hösten inne. I år sluta t. ex. beväringsöfningarna
här i Stockholm först i oktober. Med det klimat, som här
är rådande, kan det ju icke vara lämpligt att anordna några öfningar
till sjös i hemlands farvatten under vintern. De penningar, som
offrades på dylika öfningar, skulle säkerligen ej kunna anses vara väl
använda.

Hvad öfningar till sjös beträffar, så är det vigtigaste i sjelfva
saken, att de få fortgå en längre tid utan afbrott. Om så icke sker,
framkallas icke hos personalen dessa egenskaper, som för en örlogssjöman
äro nödvändiga att ega, när han skall uppträda på allvar. Det
återstår under sådana förhållanden ingenting annat än att, såsom våra
grannar vid Östersjön — likaledes på grund af klimatiska förhållanden
— skicka ut fartygen till trakter, der de kunna fortsätta sina öfningar
utan afbrott en längre tid. Utan ett sådant tillvägagående är jag rädd
för, att vår svenska flottas bemanning i den vigtiga egenskap, som
kallas sjömannaskap, kommer att blifva allt mer och mer underlägsen
personalen i andra mariner. Redan nu se vi, att sedan flera år tillbaka
öfningstiden, beräknad per individ, inom de olika kategorierna af personalen
är afsevärdt kortare, än den förut varit. Man skulle visserligen
kunna invända, att kaptenerna hafva fått sin öfningstid något förökad;
men detta är eu följd af den förändring materielen undergått; flere
kaptener tagas nu i anspråk vid öfningarna än förr. Vid stationerna
har man ganska svårt att sysselsätta det vid skolorna utbildade folket.
Om dessa kunde skickas ombord för att öfvas under vintern, skulle
det, på samma gång det tillförde personalen en ökad duglighet,
med all säkerhet för dem sjelfva vara till stor fördel att ej gå hela
vintern på stationen, utan i stället vara om bord under ständig öfning.
Olika komitéer, som blifvit tillsatta för utredande af flottans angelägenheter,
deribland 1882 års stora komité, hafva föreslagit två så
kallade vinterfartyg, och det under något längre tid, än som nu kan
tillmätas det enda fartyg, som vi nu utsända på dylika expeditioner,
och dessa komitéer hafva gjort detta på eu tid, då sommaren, till följd
af olika förhållanden mot nu, kunde användas till öfningsresor. Hela
rekrytkontingenten och en ganska betydande del af den dåvarande
stammen, de s. k. matroserna, kunde då under sommaren öfvas om bord
här hemma. Detta låter sig nu icke göra.

Torsdagen den 26 Mars.

5 N:o 22.

Riksdagen sjelf har dessutom vid ett tillfälle framhållit nödvändig- Ang. anslaget
heten af dessa öfningar till sjös. Det var i början af 1870-talet, då
det gälde att återförena flottan och skärgårdsartilleriet och de olika
meningarna skarpt bröto sig mot hvarandra — det är nu lyckligtvis ^ or 8-''
en öfvervunnen ståndpunkt. Riksdagen yttrade då: »Den uppgift, våra
fåtaliga sjögående fartyg må auses kallade att omedelbart lösa, är sålunda
hufvudsakligen af mera fredlig natur, eller att, såsom redan
blifvit sagdt, visa vår flagga på aflägsnare haf och derstädes upprätthålla
dess anseende. Men denna eskader, huru liten den må vara, bör
dock hafva äfven ett annat, fast mera medelbart värf att utföra, det
nemligen att bidraga till utvecklingen af de egenskaper, insigter och
färdigheter, hvilka väl svårligen kunna undvaras äfven af befäl och
manskap på de för kustförsvaret afsedda fartygen, om detta befäl och
manskap skall vara i stånd att motsvara de anspråk, som måste på
dem ställas.»

Detta är något olika uppfattning mot den, som i denna fråga
nyss uttalats af herr Jönsson i Sandby.

Då nu man måste vara öfverens om, att öfningar till sjös äro
alldeles nödvändiga, då på de skäl jag nyss anförde det icke är möjligt
att låta verkställa dem på sommaren, då man på vintern icke har
tillfälle att skicka ut mer än ett fartyg och på detta icke kan tagas
en åttondedel af vårt fasta stammanskap för att öfvas en längre tid
om bord, och detta under vanliga förhållanden naturligtvis icke inträffar
mer än en gång under den kontrahex-ade tjenstgöidngstiden, så finna
herrarne, att den öfning, som personalen får, icke är särdeles betydlig,
och är det tydligt, att den, som har ansvaret för denna personals
användbarhet och skicklighet, måste anse sig fela mot sin skyldighet,
om han icke framhåller nödvändigheten att tillgodose ett så trängande
behof som tillräcklig öfning till sjös af flottans bemanning.

Här skulle vara tillfälle att tillägga åtskilligt om en annan vigtig
sak. Den är berörd af Riksdageix i dess skrifvelse, och våra konsuler
hafva flera gånger framhållit den, nemligen det stöd, som vår svenska
flaggas visande på aflägsna större handelsplatser skulle medföra för
den svenska handeln och sjöfarten. Det är ju illa, att man icke kunuat
tillfredsställa dessa deras önskningar, och jag har för min del den tron,
att de icke borde lemnas utan afseende. Jag har sjelf mer än en gång
varit i tillfälle att se, att konsulerna haft anledning till sådana önskningar.

Mot hvad herr Jönsson nyss nämnde om officerarne skulle jag
vilja göra en invändning. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att dessa
vinterfartyg äfven för officerarne äro en ytterst vigtig länk i utvecklingen
af deras tjenstbarhet, och torde ej behöfva tillägga, att det
naturligtvis icke är för dessa fem å sex officerares nöje, som expeditionen
går ut. Man besöker på hvarje vintersjöresa något framstående rnarinetablissement
för att bereda officerarne tillfälle att se, huru andra
mariner hafva det. Yi skola komma i håg, i hvilken vrå af vei-lden
vi lefva. Skulle vi lära känna alla uppfinningar endast genom hvad
vi se i broschyrer, så skulle vi få eu temligen ensidig uppfattning.

Man hexaeder officerarne tillfälle att få gå om bord på främmande nationers
fartyg, de få studera maskiner, artilleri, torpedanordningar m. m.,

2f:o 22. 6

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. anslaget och jag kan tillägga, att det på senaste tider är regel och ingår i
f°öfniT™S C^le^eils instruktion, att hvarje officer erhåller en särskild detalj,'' som
(Forfs) ^al1 studera, och att han sedan får lemna in rapport om sina

or 8'' studier, och dessa rapporter följa med chefens generalrapport till

Kongl. Maj:t.

Man söker således att tillgodogöra sig all den nytta man kan af
en sådan resa, och jag vill hemställa till herrarne, om det kan vara
för nöjes skull, som t. ex. förra årets vinterfartyg, efter att hafva tillbragt
några dagar uti en engelsk militärhamn, sedan afgick till Santos
i södra Amerika, derför att konsuln till följd af de svåra affärsförhållanden,
som der rådde, särskilt framhållit nyttan af svenska flaggans
uppträdande derstädes, derefter till La Plata-floden (i förbigående
vill jag nämna, att jag vet ingen marin, hvars fartyg ligga så kort
tid i hamn som den svenska marinens) och vidare till Kap "samt derifrån
till Brest och hem. I år har det varit lika få hamnar, som
anlöpts.

Det, som man afser med dessa expeditioner, är att kunna hålla
bemanningen längre tid om bord under ständig öfning och under befälets
uppsigt. Dessutom är det en detalj, hvilken för fackmän icke
saknar sin betydelse, som må omnämnas. Artilleriet är nemligen en
ytterst vigtig detalj inom marinen, och med afseende på denna gäller
det att åt våra kanonkommendörer — kanonkommendör är den man,
som för befälet för hvarje kanon och sköter rigtningen — bereda
tillfälle att öfva sig såsom rigtare på ett rörligt fartyg mera än de i
allmänhet äro i tillfälle att göra under våra sommaröfniugar i skärgården.
Skulle man nu gå ut på öfningsskjutning med samtliga de
fartyg, som användas vid sommaröfningarna, så skulle det blifva högst
betydliga kostnader, hvilka icke äro jemförliga med kostnaderna vid
de öfningsfartvg, vi använda på långtur. Detta är en detalj, och jag
skulle äfven kunna framhålla flera andra, men jag vill icke upptaga
kammarens tid.

Med anledning af hvad jag haft äran säga, torde jag få hemställa,
huruvida icke den ökade öfning, som skulle tillföras vår personal, och
rent af billighetshänsyn mot denna, med fästadt afseende vid hvad man
fördrar af den, då den skall uppträda mot fienden, tala starkt för bifall
till utskottets förslag.

Herr Lilliehöök: Efter den sakrika utredning, som herr statsrådet
och chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet nu lemnat beträffande
behofvet af ökadt öfuingsanslag, så skall jag icke upptaga
kammarens tid med något vidare anförande i ämnet, utan inskränka
mig till att yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Lasse Jönsson: Hvad beträffar det ökade anslag, som här
begärts^ till öfningarna, så se herrarne, att vi hafva beviljat fullt ut
hvad Kongl. Maj:t begär, eller 50,000 kronor, och jag tror mig kuuna
säga, att om också denna begäran sträckt sig något längre, sa skulle
det blifvit beviljadt. Vi ansågo det finnas talande skäl för att det
vore behöfligt.

Torsdagen den 26 Mars.

7 Nso 22.

Nu har visserligen herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
sagt, att det skulle vara mycket obilligt att kommendera
ut någon flottafdelning på öfning under vårt klimats ogynsamma tid.
Men är man då säker, att olyckan icke står för dörren, när klimatförhållandena
äro besvärliga? Vore det icke bra att vara betänkta på
att vara öfvade äfven under den ogynsamma tiden, nemligen om vintern?
Är det icke nödvändigt att hafva tänkt äfven på den tiden och
vara öfvade äfven i våra egna farvatten, så att vårt befäl kunde veta
att gå in i den hamn eller bakom de klippor, som finnas, och att vårt
sjöfolk i stället för sina märkvärdiga drägter — de äro nakna, så att
säga, på halfva kroppen — hade kläder för vinterbehof? Nu är det
icke sörjdt för andra kläder än till parad och för sommaren. Dessa
nu rådande förhållanden skulle kunna visa, att, om en expedition utkommenderades
i våra egna farvatten, det skulle vara till vida mera
nytta, än om en expedition utskickas i främmande farvatten.

Detta har varit skälet för vårt förslag, och jag hoppas, att kammaren
bifaller reservationen.

Herr Me lin: Antagligen har hvar och en af kammarens ledamöter
redan före diskussionens början bestämt sig för huru kan kommer
att rösta angående denna fråga, och jag för min del har bestämt mig
för utskottets förslag. Anledningen, hvarför jag begärde ordet, var
endast för att till följd af herr statsrådet och chefens för sjöförsvarsdepartementet
uttalande få nämna, att jag för min del anser det vara
mycket rigtigt anmärkt, att det kan vara till nytta för vår sjöfartsnäring,
att svenska krigsfartyg få visa sig i främmande länder.

Det synes mig ganska vigtigt, att vårt land blir lcändt i andra
delar af verlden, så att icke våra örlogsmän uteslutande göra sina
öfningar vid våra egna kuster.

Jag har anledning att göra en jemförelse, då jag såsom redare
för ett ångfartygsbolag har ångare, som gå på korta resor på Nordsjön
■och öfver till England. Den åsigt gör sig allmänt gällande, att på
dessa korta resor ej utbildas verkliga sjömän, utan för att goda sjömän
skola kunna utbildas, fordras, att de få tillfälle att se mera af de stora
hafven och vara ute på långa resor, under olika förhållanden.

Jag vågar nu icke fortsätta längre, då jag icke är fullt återstäld
från min sjukdom; jag har endast velat framhålla såsom min mening,
.att det vore klokt att i detta afseende lyssna till de af herr statsrådet
lemnade upplysningar, och jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Härefter förklarades öfverläggningen afslutad. Efter det herr talmanuen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
den af herr O. Jonsson m. fl. afgifna, vid punkten fogade reservation.

Pimsten 3.

Ang. anslaget
för flottans
öfningar.
(Forts.)

Bifölls.

Ä:o 22. 8

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. vissa förhållanden
vid
skeppsgosseskolan
i Karls -

Vid föredragning dernäst af punkten 4, angående öfriga, i föregående
punkter icke omnämnda ordinarie anslag under ifrågavarande
hufvudtitel, begärdes ordet af

krona rn. in.

Herr Hedin, som yttrade: Under den nu föredragna fjerde
punkten faller anslaget till skeppsgosseskolau i Karlskrona.

Det är nu på dagen jemnt en månad, sedan jag i eu tidning läste
eu berättelse om råa militäruppträden i Karlskrona. En månad är
stundom ganska mycket, ett ganska långt afbrott. Denna berättelse
behöfde jag emellertid icke för att blifva påmint om de sedan flera år
tillbaka tidt och ofta återkommande beskrifningar på de ohyggligheter*
som inom skeppsgossecorpsen föröfvats, som tolererats och — det har
gått så långt, att jag icke kan annat än tro — af vederbörande protegeras.

När man, herr talman, läser en berättelse om ett par skeppsgossar*
tillhörande corpsens andra kompani, hvilka rymt i förhoppning om att
erhålla anställning på handelsfartyg och på hafvet undandraga sig sina
bödlar — de hade nemligen varit föremål för ständig misshandel af
äldre kamrater och af fruktan för ytterligare sådan aldrig vågat klaga;
när de hade några styfrar, tog man dem ifrån dem — när, säger jag*
man läser om dessa stackare, hvilka rymde från en brigg, som jag tror
hette Falken, samt blefvo af polisen gripna och återförda, så kan icke
någon menniska med hjerta annat än beklaga, att dessa arma varelser
icke lyckades uti sitt förehafvande, på samma gång som hos hvarje
menniska med hjerta måste uppstiga en bitter barm mot de uslingar*
hvilka icke förhindra sådant våld.

Jag erhöll för omkring tre månader sedan från en man, som en
gång intagit en plats i denna kammare och alltid hedrat den, ett bref,
deruti han meddelade från den trakt, hvarest han på gamla dagar var
bosatt, och från en närgränsande provins berättelse om hvad som vederfarits
ungdom vid skeppsgossecorpsen.

Mannens sannfärdighet är höjd öfver allt tvifvel och jag är viss
om att de många, som i denna kammare, ehuru det är länge sedan
han lemnade den, minnas hans namn, också bevarat detsamma i en
aktnings- och vänskapsfull hågkomst.

För några veckor sedan gick han ur tiden; hans bref får nu tjena
såsom en sista helsning till kammaren, och deri uttalas eu vädjan icke
till chefen för sjöförsvarsdepartementet, tv det tjenar till intet, utan
till deuna kammare att åtaga sig att värna den värnlösaste ungdom*
som i detta land linnes, en ungdom, som svenska staten, så att saga,
tagit under sin vård för att uppfostra till att en gång för landet offra
lif och blod. Han berättar, bland annat — jag skall nöja mig med
några urval af de exempel, han anför — att eu för honom personligen
mycket nära bekant, nuvarande folkhögskoleelev, f. d. skeppsgosse*
hvilken om julen 1894 var hemma på permission, hade — jag upprepar
här brefskrifvarens egna ord — afgifvit »rent otroliga berättelser om
den cyniska och bofaktiga behandling», som af äldre kamrater utöfvades
mot yngre. Samtidigt, säger han, erforo vi, att en son till eu lokomotivförare
här på platsen, d. v. s. brefskrifvarens, den numera afiidne
riksdagsmannens hemort, blindt så svårt sönderslagen å ryggen, att

Torsdagen den 26 Mars.

9 Ji:o 22.

han måst intagas på sjukhus och, sedan han derstädes förbundits, burits^»?- visso förned
till tåget och återförts till sitt hem, der han sedermera aflidit.

Brefskrifvaren talar också om en fader- och moderlös skeppsgosse^,^ fxarlsfrån
Vesterås, vid hvilken min sagesman af det skäl fäst sig, då denne h ''ona m. m.
med kamrater passerade Örebro, att han förut hört talas om huru han (Forts.)
biifvit behandlad af äldre kamrater. Den lille bleke stackaren, säger

han, såg lidande och förskrämd ut; följande vinter afled gossen, och--.

Under förhoppning, att det är möjligt, att ryktet i fortsättningen icke
talar sant, skall jag underlåta att läsa vidare.

En gosse, som genom åtgärder af jag vet icke hvilka personer i
brefskrifvarens hemort fick komma hem, undergick sista natten, han
vistades vid skeppsgossecorpsen, följande behandling. Han gneds med
stött salt och hvitpeppar öfver kroppen medelst en rotborste; hans
kropp, säger min brefskrifvare, bar vittne om sanningsenligheten af
hans uppgift.

Min sagesman är numera aflidne, förre riksdagsmannen Hjelm. I
detta bref har han vädjat till Andra Kammaren, misströstande om att
på något annat sätt någon hjelp finnes för dem, scm jag kallar den
värnlösaste ungdom i Sveriges rike. —

Herr talman! Hela verldeu undrar, och jag icke minst, om Kongl.

Maj:t till äfventyrs kan vara betänkt på att gifva herr civilingeniören
Strehlenert till känna sitt synnerliga välbehag med anledning af den
uppenbarelsebok, som under de senaste dagarne utdelats till Riksdagens
samtliga ledamöter och jag tror till den allra största delen af svenska
pressen. Huru dermed än må vara, visst är, att han gjort vårt land
en utomordentligt stor tjenst, så att samtliga rikets inbyggare, med
undantag af dem, hvilkas vårdslöshet, oduglighet och egennytta af
honom blottats, hafva anledning att vara honom tacksamma, deribland
äfven de regerings- och tulldyrkare, hvilka i åratal dragits vid näsan
med frasen om skydd för det svenska arbetet.

Denna på de säkraste fakta stödda skrift, denna märkliga bilaga
till fjerde och femte hufvudtitlarne skulle nu visserligen kunna föranleda
till, att debatten om dessa båda hufvudtitlar finge ett rikare
innehåll än vanligt, men den kan också föranleda till, att debatten
förkortas under hänvisning till denna rikt gifvande källa.

Jag för min del skall icke uppehålla mig vid i skriften anförda
fakta, hvilka jag eljest hade ämnat här framdraga, men jag skall blifva
i tillfälle att tillägga ett och annat till hvad som der finnes an för dt;
dock spar jag det väsentligaste, tills vi komma till fjerde hufvudtiteln.

Nu skall jag endast med anledning af ett yttrande i förbigående
på sid. 17 i herr Strehlenerts skrift anhålla att få beröra ett ämne,
hvilket synes mig icke vara af alldeles ringa vigt.

Såsom herr talmannen behagade erinra sig, skref Riksdagen i tjor
med anledning af en utaf mig väckt motion till Kongl. Maj:t med anhållan
om att Kongl. Maj:t ville bita utreda, dels i hvilka fall och i
hvilken omfattning statstjenster af olika lönegrader för närvarande äro
förenade med andra tjenstebefättningar, för hvilka lön eller arfvode erhålles,
dels ock i hvad ordning cell efter hvilka grunder frågan om
tillstånd till sådan förening af statstjenster af vederbörande pröfvas,
samt med anledning af denna utredning vidtaga och till Riksdagens

N:o 22. lo

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. vissa /^-kännedom meddela de åtgärder, som kunna anses lämpliga till föreÅållanden
»“^byggande af missbruk genom tjensters förening.

sManiKarls- Het alldeles handlösa sätt, hvarpå regeringen öfverlemnat denna
krona m. m. Riksdagens skrifvelse till en mängd myndigheter, skall naturligen för(Forts.
) anleda till att undersökningens resultat blir mycket ojemnt, icke kommer
att förete den noggrannhet och fullständighet, man kunnat önska,
och att de från de särskilda hållen meddelade uppgifterna icke blifva
så med hvarandra jemförliga, som man haft anledning att hoppas.

Det är väl således ganska troligt, att Riksdagen får besvära sig
att ännu en gång återupptaga denna fråga, men när så sker, torde
det vara skäl, att Riksdagen anhåller, det undersökningen måtte utsträckas
äfven till de enskilda uppdrag, hvilka innehafvas af embetsoch
tjenstemän — jag menar särskildt de militära affärsagenturerna.

Såsom kammaren torde erinra sig, har chefen för landtförsvarsdepartementet
tvungits att erkänna hvad han i fjor uttryckligen och
högtidligen förnekade, nemligen att intendenturtjenstemän tillåtits att
vara leverantörer åt staten, med undanträngande af privata industriidkare,
och att bereda sig en vinst på statens bekostnad, tillmätt på
ett sådant sätt, att jag för min del häller före, att det icke vidare
kan finnas någon anledning att med någon sjelfförbäfvelse tala klandrande
om administrationen i vissa andra länder.

Jag tillåter mig att nu fråga — och det skall intressera mig att
erfara, om vederbörande, till hvilken jag ställer denna fråga, nemligen
chefen för sjöförsvarsdepartementet, skall finnas beredd att lika eftertryckligt,
som chefen för landtförsvarsdepartementet gjorde i fjor, förneka,
att det finnes någon som helst anledning eller grund för denna
min fråga — jag frågar, om det kan vara mera tillständigt eller mycket
bättre än iutendenturhistorien, att officerare äro agenter för firmor, hvilka
täfla om beställningar för statens räkning, att officerare äro agenter
för firmorna Whitworth, Armstrong, Siemens & Halske — hvad den
sistnämnda beträffar, var förhållandet åtminstone så för några år sedan,
hvad de andra beträffar, är det icke tvifvel om, att förhållandet är så
nu — äfvensom för firman Creusot. Den nuvarande agenten för firman
Creusot har visserligen på grund af peusionsbestämmelser lemnat statens
tjenst, ehuru dock dermed knappast förhåller sig rigtigt helt, eftersom
han fortfarande mot aflöning sysselsätter sig inom den corps, der han
förut var anstäld. Han var för öfrigt agent för Creusot, när han formligen
var qvar i tjenst, liksom nu. Jag tror icke, jag misstar mig —
min källa är tillförlitlig — då jag uppgifver, att denna agentur är af
så stor betydelse, att han under förlidet år har kunnat på densamma
förtjena mer än 30,000 kronor, mellan 30- och 40,000 kronor. Så är
uppgiften från trovärdig man. Men dervid är också att märka, att
hans gynnade och gynsamma position har varit sådan, att han kunnat
mot marinförvaltningen genomdrifva leveranser till förmån för sin hufvudman.

Detta species: agenturofficerare förtjena!'' någon uppmärksamhet vid
sidan af det gamla bekanta species, som heter hofofficerare.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson
anförde: Med anledning af flen siste ärade talarens anförande, så, fastän

j [|jj Torsdagen den 26 Mara.

11 N:o 22.

jag icke vet, om jag blef inbegripen i den der kategorien, som be-Ang. vissa förtecknades
med det temligen signifikativa ordet uslingar, och. jag derför l,a^anden md
möjligtvis skulle kunna anses uppträda såsom försvarare i egen saknkolan*iKarlsanser
jag mig dock böra lemna några upplysningar om ett par för- krona m. m.
hållanden, som i anförandet påpekades, rörande skeppsgossecorpsen, i (Forts.)
synnerhet som dermed hänsyftades på myndigheter, som enligt mitt
förmenande icke på något sätt brustit i sina skyldigheter.

Man har uti tidniugarna, som bekant, vid fyrfaldiga tillfällen sett
historier berättas om misshandel och den så kallade pennalismen vid
skeppsgosseskolan i Karlskrona. Hvarje gång något sådant meddelande
har blifvit bekant, ha undersökningar verkstälts.

Här är ett utdrag af straffjournalen för de tre sista åren, och detta
afser alla de fall, som skulle kunna rubriceras under namn af pennalism
eller något slags hårdhet mot de yngre och nyantagna.

Detta utdrag ur straffjournalen har föranledts af en anonym
skrifvelse till mig — jag får liksom den siste ärade talaren många
anonyma skrifvelser, men mig göra de icke den äran att utsätta sina
namn.

För dessa o år finnas upptagna 15 fall, som skulle kunna rubriceras
under namn af pennalism. Af dessa hafva 10 slutat med det straffet,
att de felande utstrukits ur rullorna. Så snart myndigheterna fått
vetskap om något ofog, ha de alltid vidtagit nödiga åtgärder.

Det är ju för öfrigt gifvet, att ibland en corps, som består af mellan
3- å 400 pojkar, befälet icke kan hvarje ögonblick följa dessa öfverallt,
och vidare att der liksom i andra skolor ett par pojkar kunna komma
i hop och slås, hvarvid den svagare blir slagen af den större och starkare.

Men så snart något Övergrepp har blifvit befälet bekant, har sådant
alltid beifrats.

Man har vidare alltid tillsett, att befäl förlagts i sofrummen och
fördelats i matsalarne för att ständigt vara till hands vid de tillfällen,
då detta af behofvet påkallats.

Man kan således icke gerna begära utaf befälet mera än hvad det
nu gör, och, mine herrar, jag är fullt öfvertygad om, att de officerare,
som äro anstälda vid skeppsgossecorpsen, i alla afseenden fullgjort sin
pligt så mycket som möjligt. Hvad särskilt beträffar det sista fallet,
som så mycket upprört den föregående ärade talaren, så undrar jag,
om det icke är precis samma fäll, hvarom den omtalade anonyma
skrifvelsen handlat. Det gälde eu skeppsgosse, han hade rymt samt
införpassades till skeppsgossecorpsen igen. Här är brefvet, som jag fatt;
jag skall läsa upp det med brefskrifvarens egna ord, det lyder så: »Herr
statsråd. Härjemte ett ytterligare meddelande angående.upprepad pennalism
inom skeppsgossecorpsen. Allmänheten frågar, om chefen för sjöförsvarsdepartementet
fortfarande står magtlös inför detta tyranni. Skall

nödvändigt den regeringsfiendtliga pressen eller brasmästaren---

taga hand om frågan, innan rättelse sker? För en man med eder kraft
och förmåga borde det vara en smal sak att stäfja ofoget genom vidtagande
af grundliga åtgärder. Hatare af tyranni.»

Så fort jag fått denna skrifvelse, anbefaldes eu undersökning, som
gaf vid handen, huru denne gosse hade blifvit behandlad. Han hade

N:o 22. 12

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. vissa /or-af två kamrater, som samma dag som lian kommit in vid skeppsgossehållanden
vid corpSen, följaktligen icke af äldre, blifvit slagen, det är sant, men icke
skoland Karls-111 e “ tillbygge, ty undersökningen har visat — jag har protokollen
krona m. m. bär — och de, sonr haft del i denna sak, ha erkänt rigtigheten deraf —
(Forts) att den ene af dessa gossar slagit honom med handen vid ett tillfälle,
då befälet icke var inne i rummet, derför att han beskylt den andre
att hafva stulit pengar, tillhörande den slagne. Den slagne har nemligen
sjelf erkänt, att lian ur sitt skåp sjelf tagit pengarne och användt
dem, men kastat misstanken på den andre.

Den andre af de ofvannämnda pojkarne hade slagit honom derför,
att han kommit under fund med, att detta »offer för pennalism» på ett
kafé stulit eu knif med, som han tyckte, siifverskaft, hvilken han
pantsatt. Det fick nu den andre pojken veta, och då förklarade han,
att han icke ville vara i sällskap med en tjuf, samt slog honom. Derefter
rymde den slagne till Skåne, der han på det mest hjerterörande
sätt beskref, hvilket offer för pennalism han varit.

Denna och liknande episoder är det, som lemna stoff åt dessa
tidningsartiklar, hvilkas lifliga skildringar naturligtvis hos somliga personer
tränga djupt ned till hjertats ömmaste fibrer och uppväcka eu
harm, som tros vara fullt berättigad.

Det jag nu sagt är faktiskt, det står i protokollet här, hvilket en
hvar kan få del af. Detta rörande pennalism vid skeppsgossecorpsen.

Om jag icke misstar mig, framhöll talaren på stockholmsbänken
— jag mins icke, huru hans ord folio sig — det origtiga, förderfliga
och skadliga i att officerare åtaga sig agenturer.

Det är nog rigtigt, som talaren påstod, att det är eu sjöofficer,
som har agentur för Siemens & Halske, en för Whitworth samt en för
Armstrong.

Men att märka är, att den, som har agentur för Siemens & Halske,
haft afsked åtminstone eu 5 å 6 år, och när hau har afsked, är det
naturligtvis hans rättighet att ha en sådan sysselsättning.

Den, som är agent för Whitworth, har också afsked; jag vet faktiskt,
att det var först efter erhållet sådant, han fick anbud af firman.

Den tredje, som fick agenturen för Armstrong, kom till mig i
höstas" och omnämnde det anbud, han fått om att bli agent, hvilket för
honom, som snart skulle taga afsked, var en synnerligen vigtig sak, då
han derigenom kunde bereda sig eu utkomst, som han på annat sätt
icke kunde få. Han frågade mig då, om det var tillåtet för honom
att ta emot denna agentur, och erhöll till svar, att det icke var lämpligt,
att eu officer i aktiv tjenst hade en dylik befattning. Men jag skall
snart ta afsked, anmärkte han, och i alla händelser kan jag ju få
permission. Det var i slutet på förra året, och marinförvaltningen
hade ''då ej några medel att göra beställning för hos firman Armstrong
eller annorstädes utomlands. Han fick permission och tog,
som jag tror, emot agenturen samt fick afsked, innan denna permission
var slut.

Detta var den tredje agenten, några andra vet jag icke om.

Den skuld, som således kan ligga på flottans officerare vis å vis
agenturaffärer hos främmande firmor, den skulden är icke tung att
bära.

Torsdagen den 26 Mars.

13 N:o 22.

Herr Hedin: Det skulle hafva varit mera upplysande beträffande»!”?-«««/*-sista frågan, om chefen för sjöförsvarsdepartementet meddelat, huruvida h''dlnnden vld
de ifrågavarande officerarne lemnat icke blott den aktiva tjensten,
äfven reserven eller ej. krona m. m.

Hvad åter den föregående frågan angår, så hemställer jag till be- (Forts.)
näget öfvervägande, om den redogörelse för några fall, som blifvit
föremål för undersökning, kan anses utgöra ett svar på de klagomål,
som i åratal hafva gått öfver Sverige. Också lärer det vara väl bekant,
att utaf förhållanden, sådana som dessa, tränger sig endast en mycket
ringa procent ut till allmänheten. Hvarför? Helt enkelt derför, att
offren för misshandeln icke våga klaga. Det exempel, hvarmed herr
sjöministern nu särskildt trodde sig om att kunna belysa frågan, och
som visar, att klagomålen någon gång kunna vara ogrundade, går icke
in bland dem, som jag har anfört, icke heller bland dem, som på något
sätt kommit till min kännedom vare sig genom namngifna brefskrifvare
eller genom tidningspressen.

Hvad vidare angår den förklaring, den vanmagtsförklaring, som
här afgifvits, att befälet icke skulle vara i stånd att afskaffa dessa
våldsgerningar, är det verkligen mycket bedröfligt, att man skall
nödgas höra något sådant. Är det rimligt att säga, att den svenska
sjöförsvarsförvaltningen, det svenska sjöbefälet skall stå vanmägtigt gent
emot en del banditer inom en corps utaf några hundra — jag tror 400 —
pojkar? År det icke möjligt att ordna deras bostäder, deras nattlogement
o. s. v. så att öfvervakande kan ega rum? Är det icke
möjligt att öfvervaka dem, när de stundligen och dagligen stå under
befäl, så att icke misshandlingar ega rum, sådana som dem jag omnämnt?
Jag förmodar, att herr sjöministern hörde, huru jag beskref en
gosses behandling den sista natten han var qvar, innan han genom
bemedling af välvilliga personer i Örebro fick komma tillbaka till sitt
hem. Hvad är det för slags öfvervakande, som eger rum, der man
behandlar pojkarne på detta sätt eller der man misshandlar dem så.
att de måste intaga sängen, få svåra skador i ryggeu, få bäras ned
till jernvägstationen för att döende forslas till hemmet? Står det
verkligen så till, att det, som herr sjöministern här förklarat, skulle
vara omöjligt att förebygga upprepande af sådant, då är det icke värdt,
att vi ens diskutera om några försök till förbättringar inom vårt försvarsväsen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande punkt hemstält.

Punlcten 5. An9■ ny anskaffning Kongl.

Maj:t hade föreslagit Riksdagen, att till anskaffning af två af fartygsl:a
klassens pansarbåtar, fyra torpedkryssare och sex l:a klassens torped- materiel.
båtar bevilja på extra stat, att utgå under åren 1897 och 1898, ett
anslag af 11,780,000 kronor och deraf anvisa för år 1897 ett belopp
af 5,890,000 kronor.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 16) hade herr
af Buren hemstält, »att Riksdagen, med gillande af deii af Kongl.

3:o 22. 14

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Ports.)

Maj:t för åren 1897 och 1898 föreslagna n_ybyggnadsplan, måtte till
densammas genomförande dels anvisa på extra stat för år 1897 ett
belopp af 2,500,000 kronor, dels ock bemyndiga Kongl. Maj:t att, i
den mån öfverskottsmedel å 1897 och 1898 årens statsregleringar icke
blifva af Riksdagen dertill anvisade, upptaga ett inhemskt lån till belopp
af 10,000,000 kronor uti ouppsägbara obligationer, löpande med 3
procents ränta, som halfårsvis betalas, på sätt motionären uti en vid
1895 års riksdag väckt motion (n:o 29) närmare angifvit.»

1 en likaledes inom Första Kammaren väckt motion (n:o 42) både
af herr H. Almström m. fl. föreslagits, att Riksdagen måtte besluta,
»att, till bestridande af kostnaderna för de i motionen angifna försvarsändamål,
uppdraga åt riksgäldskontoret att på fördelaktigaste vilkor
och med en amorteringstid af omkring trettio år upplägga ett inhemskt
obligationslån, stort sextiosex millioner kronor, af hvilket belopp 37/66
skulle användas för sjöförsvarets och 29/8g för landtförsvarets behof, samt
detsamma försälja under loppet af tio år med början år 1897 i serier
om sex millioner sexhundratusen kronor; och att utgifterna för bestridandet
af annuiteten å detta lån skulle upptagas i statsregleringen
med 37/66 på femte 29/66 på fjerde hufvudtiteln.»

Vidare både i en inom samma kammare väckt motion (n:o 41),
herr C. E. Ljungberg föreslagit, »att vid de stora anslag för försvarsverkets
behof, som efter all anledning nu komme att beviljas, det förbehåll
eller uttalande måtte från Riksdagens sida göras, att för utförandet
af ifrågavarande och andra för statens behof påkallade beställningar,
inhemska verkstäder må företrädesvis, och så långt möjligt
vore, anlitas, äfven om priset skulle i någon mån, dock icke öfver 10
procent, öfverstiga utländska fabrikers pris.»

Slutligen både herr Ollas A. Ericsson, med hvilken herr S. M.
Olsson i Sörnäs m. fl. instämt, i eu inom Andra Kammaren väckt
motion (n:o 122) yrkat, bland annat, att Riksdagen måtte för anskaffning
af ny fartygsmateriel på extra stat för år 1897 anvisa ett
belopp af 1,500,000 kronor.

Utskottet bemstälde:

»a) att, med afslag å herr Ollas A. Ericssons ofvannämnda motion,
Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas, att
Riksdagen för anskaffning af ny fartygsmateriel beviljar ett belopp af
11,780,000 kronor och deraf på extra stat-för år 1897 anvisar 5,440,000
kronor;

b) att, vid bifall härtill, herr af Burens omförmälda motion må
anses besvarad;

c) att herr R. Almströms m. fl. ofvannämnda motion, i hvad den
afser upptagande af lån för anskaffning af fartygsmateriel för flottan,
ej må af Riksdagen bifallas; samt

d) att, med anledning af herr Ljungbergs omförmälda motion,
Riksdagen må, vid anmälan för Kongl. Maj:t af förenämnda beslut,
uttala önskvärdheten deraf, att fartygsmaterieien, i den mån lämpligen
ske kan, anskaffas inom landet.»

I en vid denna punkt fogad reservation bemstälde deremot herr
O. Jonsson i Hof och hans förenämnde medreservanter:

Torsdagen den 26 Mars.

15 N:o 22.

sa) att, med afslag å herr Ollas A. Ericssons omförmälda motion,
Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas, att
Riksdagen för anskaffning af ny fartygsmateriel beviljar ett belopp af
5,000,000 kronor och deraf på extra stat för år 1897 anvisar 2,500,000
kronor;

b) att herr R. Almströms m. fl. och herr af Barens ofvannämnda
motioner, i hvad de afse upptagande af lån för anskaffning af fartygsmateriel,
ej må af Riksdagen bifallas; samt

c) att, med anledning af herr Ljungbergs omförmälda motion,
Riksdagen må, vid anmälan för Kongl. Maj:t af förenämnda beslut,
uttala önskvärdheten deraf, att fartygsmaterielen, i den mån lämpligen
ske kan, anskaffas inom landet.»

Efter föredragning till en början af mom. a) af utskottets hemställan
anförde:

Herr Mankell: Herr talman, mine herrar! Med afseende å regeringens
vid innevarande riksdag framstälda anslagsfordringar till
försvarsväsendet ber jag att till en början få konstatera två sakförhållanden.

Det ena rör anslagen till sjöförsvarsmaterielen. Och jag vågar
med afseende derå påstå, att det här verkligen är fråga om anskaffning till
en sjögående flotta och icke, såsom man eufemistiskt velat göra troligt,
till en kustflotta. Detta framgår tydligt af det statsrådsprotokoll, som
är bifogadt den kongl. propositionen vid denna riksdag. För att styrka
hvad jag sagt, ber jag få uppläsa några rader derur. De återfinnas
å sid. 36 uti första bilagan till statsverkspropositionen. Der heter det,
att flottan bör, »derest vi sjelfva anfallas med krig, om hon ock ej
fullständigt kan hindra fienden att landstiga på vår kust, dock vara i
stånd att i det längsta förekomma landstigningar eller åtminstone
uppehålla fienden, till dess hären hinner uppträda på den punkt, som
hotas». Här är således ovilkorligen fråga om att hindra och förekomma
en landstigning. Vidare läses: »Vår flotta bör i främsta rummet ega
nog styrka att kunna vid krig mellan andra magter gifva vederbörligt
eftertryck åt en neutralitetsförklaring och skydda sådana punkter af
vårt område, hvilka för de krigförande staterna kunna synas särskildt
eftersträfvansvärda såsom stödjepunkter för krigsoperationer.» Detta
häntyder enligt min åsigt på Fårösund eller någon annan framskjuten
position för örlogsflottan. Hon skall också »för brandskattning eller
beskjutning från förstkommande fiendtliga kryssare skydda åtminstone
de vigtigaste af våra obefästade sjöstäder». Slutligen skall örlogsflottan
»utgöra ett stöd för handelssjöfarten i aflägsnare farvatten».

Mine herrar! Alla dessa uppgifter, kan flottan omöjligen utföra
genom att lägga sig uti en beqväm position inom skärgården bakom
stängselminor och sjöminor, utan hon måste ovilkorligen ut i öppna
sjön och således blifva sjögående samt vara beredd på att derstädes
upptaga icke allenast en försvarsstrid, utan möjligen äfven eu anfallsstrid.

Med anledning häraf ber jag att få erinra om storleken af marinbudgeterna
hos de magter, med hvilkas flottor den svenska kan tänkas

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

N:o 22. 16

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. nyanskaffning

af fartyg smateriel.

(Forts.)

komma i beröring. Enligt de färskaste uppgifter uppgår Englands
marinbudget till 318 millioner kronor, Frankrikes till 196 millioner
kronor, Rysslands till 92 millioner kronor och Tysklands till 78 millioner
kronor. Som bekant uppgår vår egen marinbudget för närvarande till
endast 8 å 9 millioner kronor. Antager man nu, att flottans styrka numera
kan anses vara proportionel med marinbudgeterna, lemnar jag åt
berrarne sjelfva att bedöma, hvilka utsigter, vår bila obetydliga sjömagt
kan ha att fylla de uppgifter, som ofvan blifvit framstälda. Den blir,
likaväl som den ryska flottan åren 1853 —55 och den tyska åren 1870—71,
genast frän början af kriget injagad i sina hamnar, om den icke förut
är blockerad derstädes, och sedermera under loppet af hela kriget der
innesluten. Äfven om vi nu skulle öka vår marinbudget, såsom föreslaget
är, till 13 å 14 millioner kronor; äfven om vi skulle upptaga,
ett lån på 40 millioner kronor till flottans förstärkande; ja, äfven om
vi på det viset slutligen skulle kunna skaffa de 15 fattiga pansarbåtar,
som utgöra målet för våra framtidssträfvanden i afseende å materielens
ökande, jemte allt tillbehör, så blir resultatet lika säkert detsamma,
nemligen att flottan blockeras i sina hamnar. Den blir det så mycket
vissare, som de förnämsta af de fartyg, som det här är fråga om att
anskaffa, icke göra mer än 14 å 15 knop — låt vara, att torpedbåtarne
gå något fortare. Den blir det så mycket vissare, som äfven
flottans artilleristyrka måste anses försvagad genom den enligt min
uppfattning alldeles felaktiga placering af bestyckningen å pansarbåtarne,
som de senaste åren blifvit tillämpad, nemligen att uppställa
blott en grof kanon i hvardera bogen, i stället för att, såsom förut,
ha två kanoner åt samma håll. Derigenom åstadkommes äfven ett
slöseri med statens medel, som är oerhördt, i ty att hvar och eu af de
grafva kanoner, som samtidigt kunna komma i elden mot fienden,
måste kosta 3,400,000 kronor.

Jag har velat nämna detta, mine herrar, på det att icke ifrarne
för vårt sjöförsvar skola göra sig några illusioner i afseende på den
roll, vår bila flotta möjligen i ett blifvande krig kan komma att spela.
Men jag har också nämnt det med afseende på det inflytande på materielens
beskaffenhet, som åsigterna om flottans roll vid vårt försvar
kunna hafva. Det enda, vi kunna hoppas åstadkomma i ett blifvande
försvarskrig, är att skydda våra vigtigaste inlopp och farleder och våra
förnämsta hamnar, jemte de trängsta skärgårdarne och insjöarne. Detta
är mycket nog, och derigenom erhåller hären af sjöförsvaret den hjelp,
som den bör hafva att vänta. Detta mål skulle man kunna vinna
genom anskaffning af den materiel, som jag alltid har förordat, nemligen
mindre, billigare och mera grundgående fartyg, som bättre lämpa
sig för våra tillgångar och för vår terrängs säregna förhållanden.
Blir sedermera något öfver, har jag intet emot, att vi skaffa några
snabbgående kryssare, som under ett krig skulle kunna skydda handeln
på aflägsnare haf. Men den första omsorgen blir att lemna landtförsvaret
den hjelp i försvaret, som det möjligen kan få.

Det andra sakförhållande, som jag skall be att få konstatera, är,
att hela den anskaffning af materiel för landt- och sjöförsvar, som vid
innevarande riksdag blifvit af regeringen ifrågasatt, med afvikelse från
äldre anskaffningsplaner, blifvit sammanträngd till de närmaste två

17 N:o 22.

Tordagen den 26 Mars.

åren, 1897 och 1898, hvarigenom årligen skulle föranledas en ökad
utgift, för detta ändamål, af omkring 10 millioner kronor. Detta gäller
både gevärsanskaffningen, mobiliseringsammunitionen, intendenturutredningen,
fästningarna och krigsfartygen. Derigenom få anskaffningarna
karakteren af rustningur till vare sig ett anfallskrig eller ett försvarskrig,
som synes förestå år 1899 eller 1900. Jag lemnar nu derhän,
hvad det skulle vara för slags krig, som här åsyftas; men det intrycket
tror jag att äskandet af dessa oerhörda summor har gjort på de flesta.
Om nu ett dylikt krig skulle förestå, hade det varit regeringens oafvisliga
pligt att derom underrätta Riksdagen. Men då så icke skett,
utan tvärtom alla förhållanden till främmande magter äro fredliga,
såsom Hans Maj:t Konungen i sitt trontal många gånger försäkrat,
kan jag omöjligen medgifva, att något slags anledning finnes till anskaffningarnas
påskyndande, utöfver livad som hittills allra högst
egt rum.

Detta gäller i synnerhet med afseende å anskaffningen af krigsfartyg,
hvilken fråga nu föreligger. Då regeringen de föregående åren
med största nöje skulle mottagit 2 å 2l/2 millioner kronor om året för
fartygsanskaffning, har den nu ifrågasatt icke mindre än närmare 6
millioner kronor under hvardera af de båda närmaste åren. Nu har
visserligen statsutskottet nedprutat denna summa för år 1897 till 5,440,000
kronor och reservanterna från Andra Kammaren till 2,500,000 kronor.
Men ingendera förhöjningen finner jag vara af förhållandena påkallad.
Ej heller anser jag omständigheterna för närvarande vara sådana, att
man kan gifva den nuvarande sjöministern det förtroendevotum, som
ett beslut i denna rigtniug skulle innebära.

Riksdagen har i öfrigt under de senaste sju åren till förevarande
ändamål i medeltal endast anslagit omkring 1,300,000 kronor om året,
och detta efter noggrann pröfning och långvariga diskussioner. Sålunda
beviljades för år 1890 1,550,000 kronor, år 1891 1,241,000 kronor,
1892 1,624,000 kronor, år 1893 1,118,000 kronor, år 1894 1,000,000
kronor, år 1895 1,500,000 kronor och år 1896 1,500,000 kronor.

Jag finner således inga skäl föreligga att vid innevarande riksdag
bevilja mer än 1,500,000 kronor och får derför, i öfverensstämmelse
med den af Ollas Anders Ericsson väckta motionen, yrka, att anslaget
till flottans nybyggnad måtte bestämmas till 1,500,000 kronor.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Chris ter son:
Herr grefve och talman, mine herrar! Med anledning af den senaste
talarens yttrande rörande funderingarna på att skapa en sjögående
flotta, torde jag endast behöfva hänvisa till hvad det är för fartyg,
som det är fråga om att bygga. Kan man kalla detta för eu sjögående
flotta, äro begreppen om den saken temligen olika. Men i afseende
å det här föreslagna anslaget skall jag be att få till kammaren
yttra några ord.

Då Riksdagen förut godkänt den materiel, som i år blifvit af
Kongl. Maj:t till anskaffning föreslagen, då.inom båda kamrarne vid
flera tillfällen välvilliga uttalanden gjorts i fråga om förstärkning af
vårt sjöförsvar, hvilken af ekonomiska skäl icke förut kunnat ega rum
med önskvärd skyndsamhet, ansåg man sig kunna hysa förhoppning

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 22.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmaleriel.

(Forts.)

2

X:o 22. 18

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

att Riksdagen nu, då statsverkets ovanligt goda tillgångar medgåfve en
både kraftig och ganska behöflig tillväxt åt vårt sjövapen, skulle godkänna
Kongl. Maj:ts i förevarande punkt gjorda framställning.

Med anledning af den reservation, som finnes bifogad utskottets
betänkande, skall jag be i kammarens minne få återkalla — det bär
för öfrigt vid åtskilliga andra tillfällen blifvit framhållet — att hufvudändamålet
med våra försvarskrafter icke är annat än att i det längsta
söka bibehålla freden. De afse i främsta rummet att vara ett stöd vid
värnandet af vår neutralitet, och sedan, om behofvet det påkallar, äro
de afsedda för landets försvar mot en eventuel angripare. I det förra
fallet är det klart, att i vårt långsträckta land, omgifvet som det är
till större delen af vatten, armén kommer att hafva ett jemförelsevis
mindre inflytande, och i det senare fallet är det gifvet, att möjligheten
för armén att kunna i rätt tid och på rätt ställe infinna sig för att
möta fienden i hög grad är beroende på det stöd, flottan kan gifva
den dels genom att med användning af våra skärgårdar såsom operationsbas
ej obetydligt inskränka fiendens anfallspunkter, dels genom
att med snabba rekognosceriugsfartyg och ett väl utveckladt kustsignalsystem
i god tid skaffa underrättelser om en ankommande transportflottas
antagliga destinationsort, och dels slutligen genom att med all
kraft, om landstigning försökes, söka uppehålla fienden vid kusten, till
dess att armén kunnat göra sin uppmarsch. I båda fallen är det således
flottan, som först kommer till användning, och det är glädjande,
att den stora betydelse, flottan spelar vid landets försvar, allt mer och
mer börjar att inses af nationen.

Beträffande flottans påräknelighet vid detta försvar, då hon, såsom
varande i den yttre försvarsliuien, har till sin hufvuduppgift att, så att
säga, utestänga kriget från våra kuster och derigenom förhindra allt
med detsamma följande elände, sköflande af allmän och enskild egendom,
brandskattning af befästade städer in. in., vill jag påpeka grundlösheten
af det tal, som man ibland får höra och som vid detta tillfälle
äfven framkastats af den siste talaren på stockholmsbänken, nemligen
att vår flotta lätt skulle kunna instängas i vår skärgård. Jag
vågar påstå, att omöjligheten af denna fara växer i samma mån som
antalet af våra krigsfartyg och bland dem ej minst torpedbåtarne ökas.
Huru fort detta kommer att ske, det beror i hög grad af det beslut,
Riksdagen i föreliggande punkt fattar.

Om nu t. ex. någon magt, strax före början af ett krig i Östersjön,
skulle till oss framställa den frågan: hvilken hållning kommer
Sverige att intaga i kriget? blifver naturligtvis svaret: vi vilja vara
neutrala. Men då får man icke glömma, att eu neutralitet, som blifver
erkänd, icke endast medför fördelar, utan äfven åtskilliga förpligtelse!’,
och bland dessa äfven den, att man åt ingendera af de krigförande
parterna får göra något som helst medgifvande, ej heller öfverlemna
något område eller någon hamn, hvaraf han under kriget
kan hafva fördel vid sina operationer mot motståndaren. Man har
sett, att underlåtenhet i detta afseende medfört ganska ledsamma
efterräkningar. Skulle nu t. ex. någon af de krigförande magterna
icke respektera denna vår neutralitet, så att vi skulle blifva
tvungna, för att visa att den är fullt allvarligt menad och icke något

Torsdagen den 26 Mars.

19 N:o 22.

spegelfäkteri, att med kraftmedel upprätthålla densamma, då framställer
sig, om så skulle inträffa något af de närmaste åren, lätt den frågan:
huru skola vi göra? Ja, svaret är kanske lättare att finna än de möjliga
följderna af hvad som då skulle kunna ske att beräkna. Vid ett
sådant tillfälle behöfves det en icke obetydligt större flotta än den vi
nu ega. Då så är fallet, och dessutom mera än ett tecken synes innebära
en varning för hvarje stat, som är mån om sin sjelfständighet,
att icke uppskjuta ordnandet af sina försvarskrafter, synes det af hvilken
vigt det för oss är att söka vid fortsättningen af den påbörjade
förbättringen af vårt sjöförsvar tillvägagå med all den möjliga skyndsamhet,
som våra tillgångar medgifva. Under sådana förhållanden
och då såväl 1892 års komité som äfven marinförvaltningen framhållit
nödvändigheten af att på en gång anskaffa en viss styrka, torde kammaren
finna, att giltiga skäl föreligga för den af Kongl. Maj:t i förevarande
punkt gjorda framställningen.

Reservanterna hafva mot en sådan anskaffning anfört, att »enligt
utskottets förmenande skulle det heller icke vara för anskaffande
af sådan materiel lämpligt, om det ena året anvisades ett betydligt
större belopp, än som med visshet kunde beräknas, att statens tillgångar
ett annat år medgåfve att anslå». Då nu den materiel, hvarom
här är fråga, är afsedd att anskaffas inom landet, synes detta
yttrande icke kunna innebära något annat, än att man befarar, att
följderna af eu större anskaffning ett år skulle för en eller annan
verkstad ett annat år nödvändiggöra vissa större rubbningar i den
engagerade arbetspersonalen. Ja, det är rigtigt, att sådana rubbningar
böra undvikas; men om man tager i betraktande, att arbetena äro afsedda
att fördelas på flera verkstäder, komme ju rubbningarna att
blifva jemförelsevis små. Jag tror derför, att man lugnt kan säga, att
denna uttalade fruktan icke är fullt befogad.

Om jag nu på grund af hvad jag haft äran anföra och med tanke
på vårt nuvarande svaghetstillstånd högeligen skulle beklaga, om icke
utskottets förslag vunne kammarens bifall, vill jag dock icke försumma
tillfället att till reservanterna hembära min tacksamhet för den mot
flottan vänliga stämning, som onekligen motiveringen i deras reservation
bär vittne om.

Herr Danielson: Då jag, jemte öfriga ledamöter af statsutskottet
från denna kammare, reserverat mig mot utskottets hemställan i förevarande
punkt, ber jag att beträffande densamma få säga några ord.

Jag betviflar icke, att denna kammare liksom äfven jag högt beaktar
den fråga, som nu föreligger, och att vi alla i afseende på densamma
vilja söka att göra, hvad som är möjligt. Jag tror, att ingen
af oss vill förneka den vigt, sjöförsvaret för oss spelar i försvarshänseende.
Men det är eu annan omständighet, som gjort, att jag kommit
att jemföra hvad som förut förekommit i föreliggande fråga med hvad
som nu i afseende på densamma föreligger. Jag har då kommit till
den uppfattningen, att det i flottans intresse nästan är omöjligt att i
år följa Kongl. Maj:t. Jag tror ej, att det går för sig derför, att,
såsom vi alla känna, denna kammare i fjor med 180 röster mot 30
gillade den reservation, som sedermera blef Riksdagens beslut, och som

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Fort9.)

>'':o 22. 20

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

afsåg att till nyanskaffning af fartygsmateriel anvisa 1,500,000 kronor.
Vi reservanter tro derför, att det finnes flera skäl för att äfven för
denna statsreglering arbeta just för Kongl. Maj:ts egen uppfattning
från föregående år i denna fråga. Såsom herrarne kunna finna af
betänkandet, har marinförvaltningen äfven i år vidhållit sitt förslag,
att det för flottans nybyggnad endast borde begäras 2,500,000 kronor,
eller precis samma summa, som vi reservanter föreslagit. I fjor begärde
Kongl. Maj:t i förevarande hänseende icke högre belopp än 2,400,000
kronor, och vi reservanter föreslå i år således 100,000 kronor mera,
än Kongl. Maj:t då begärde. Herrarne minnas nog också, att Kongl.
Maj:ts förslag i fjor var motiveradt af uttalanden, gjorda af den ofta
åberopade 1880 ärs sjöförsvarskomité och 1892 års nya certkomité.
Sjöministern uppräknade då de fartyg, som borde anskaffas, och sade,
att om den framlagda planen att årligen under en tid af fem år till
flottans nybyggnad anvisa ett belopp af 2,40Q,000 kronor bifölles, så
skulle allting gå sin gilla gång, och vi skulle kunna anskaffa de fartyg,
som ansåges behöfliga, samt sålunda erhålla en rätt stridsduglig flotta,
hvarjemte vi äfven skulle kunna underhålla den i krigsdugligt skick.
Vi hafva trott, att Kongl. Maj:t icke skulle kommit fram med ett
sådant förslag, utan att det vore så väl genomtänkt, att det kunde föra
flottan framåt i en god rigtning. Vi blefvo derför något förundrade
öfver att Kongl. Maj:t i år för fartygsmateriels nyanskaffning begärt
ett så stort belopp som gjorts. Orsaken dertill finna vi i statskassans
för närvarande goda ekonomiska ställning. Men jag hemställer, huruvida
det ej kan vara vanskligt att bygga förhoppningar på tillfälliga tillgångar.
Jag ber att få erinra herrarne om hurusom en gång på 1880-talet, då statskassan hade rätt betydliga tillgångar, man sökte att på alla
möjliga sätt placera dessa tillgångar, och man hade inga bekymmer
för att andra tider skulle kunna komma. Men hvad inträffade? Jo,
sedan vi reglerat samtliga embetsverks stater och slagit fast omkring
21,000,000 kronor på ordinarie stat, kommo de hårda tiderna. Herrarne
minnas nog, hurusom man då måste söka på alla håll efter inkomster
för att fylla de nödvändiga behofven. Tro herrarne icke, att sådana
tider kunna komma än en gång? Jo, för visso! Jag anser derför, att
en sådan utveckling af flottan, som här är föreslagen, icke bör byggas
på tillfälliga omständigheter; ty det har, såsom sagdt, inträffat förhållanden,
som rent af kunna göra en sådan plan om intet. Jag tror,
att det är klokare, rigtigare och säkrare för flottan, att den får utveckla
sig på så sätt, att icke något steg behöfver tagas tillbaka, utan
att man fortgår med det steg, som redan tagits, och söker så långt
möjligt är att komma åt det rätta hållet. Jag förundrar mig icke,
att Riksdagen kan hafva en annan uppfattning i denna fråga än den
under andra omständigheter möjligen kunnat hafva. Vi ha ju anvisat
så stora belopp på fjerde hufvudtiteln, att det är omöjligt, att Riksdagen
kali vara benägen att anvisa så mycket på femte hufvudtiteln,
som Kongl. Maj:t föreslagit. Jag kan icke förundra mig, att tvekan
förefinnes att öda allt på femte hufvudtiteln och att man vill i stället
se till, att, om något skulle blifva öfver i statskassan, detta kan
användas på andra lika vigtiga håll. Det är dessa omständigheter,
som gjort, att jag tvekat att gå med på hvad herr statsrådet föreslagit.

21 Jf:o 22.

Torsdagen den 26 Mars.

Ty herr statsrådet har väl icke glömt, hvad herr statsrådet i fjor anförde.
Då förklarade sig herr statsrådet, som jag redan antydt, belåten
med ett belopp af 2,400,000 kronor till nybyggnad för 1896. Nu
hafva vi reservanter för anskaffning af ny fartygsmateriel föreslagit,
att 5 millioner skulle anvisas, hvaraf 2,500,000 på extra stat för år
1897. Således får ju nu herr statsrådet fullt ut så mycket, som han
förra året begärde och mera dertill. Vidare har herr statsrådet fått
bygga den då afsedda torpedojagaren. Men herr statsrådet torde erinra
sig, att, då det var fråga om denna torpedojagare, att byggas under år
1896, herr statsrådet sade, att han sedan skulle vara belåten ända till
år 1900 med någon vidare sådan. Nu kommer emellertid herr statsrådet
och vill redan under 1897 och 1898 hafva 4 torpedojagare till.
Huru skall man förklara något sådant? Jag begriper icke, huru det
kan hänga i hop. Jag tror icke, att ett sådant förhållande kan verka
godt, att man icke bibehåller en uppfattning från det ena året till det
andra, och herr statsrådet kan väl icke tänka sig att kunna få Riksdagen
med på något sådant ? Jag för min del tror icke, att det går.

Vidare har herr statsrådet sagt, att de fartygstyper, om hvilka nu
är fråga, äro af Riksdagen gillade. Ja, det vill jag erkänna så långt
som till de typer, 1880 års sjöförsvarskomité föreslagit. Men hvad
dessa torpedojagare beträffar, har Riksdagen icke just mycket sysselsatt
sig med dem. Det var i fjor första gången, som förslag om dem framkom;
och då ville Riksdagen icke säga sitt bestämda ord i det fallet,
utan gaf Kongl. Maj:t rätt att bygga de fartyg, som Kongl. Maj:t
ansåg vara mest nyttiga, och på det sättet fingo vi en torpedojagare.

Detta är emellertid en sak för sig. Hufvudsaken är, att vi gå till
väga på ett sådant sätt, att man kan fä Riksdagen med sig. Det
beror icke på hvad den eea eller andra komitén kan hafva uttalat;
ty de hafva sina önskningsmål och uttalanden, men dessa få böja sig
för Riksdagens uppfattning i dessa frågor, och Riksdagen har så många
gånger med all tydlighet uttalat den meningen, att den icke vill anvisa
ett fast byggnadsanslag och icke heller höja anslagen till de
belopp, Kongl. Maj:t låtit förstå att det önskas från det hållet. Men
om man skall söka bibehålla uppfattningen af flottans vigt och betydelse
för vårt försvar, tror jag man icke kan göra annat än gå
framåt på den väg, på hvilken något resultat kan vinnas. Jag är,
som herrarne torde veta, en ganska varm vän af flottan ocli tror, att
den är det vapen, som vi i första hand hafva nytta af, men jag vill
icke gå till väga på det sätt, att man kanske förrycker det framåtskridande
i afseende på flottans nybyggnad, som nu är på god väg.
Jag är öfvertygad om, att i fall Riksdagen skulle i år finnas villig att
anvisa det af reservanterna föreslagna beloppet 5 millioner kronor och
af dem för nästa år 2,500,000 kronor, så skulle dermed mycket vara
vunnet. Om nästa Riksdag sedan skulle finna skäl uti att gå längre,
må det vara deras sak, som då sitta här. Men jag tycker, att det är
bäst att gå så till väga, att man icke behöfver taga något steg tillbaka.
Ty det är min fulla öfvertygelse, att, om utskottets förslag
vinner bifall, ett sådant högt byggnadsanslag icke kan blifva bestående
någon längre tid; och jag tror, att man då kan komma på den punkt,
på hvilken vi nu äro i afseende på »Svea». Det är ju icke mer än

Ang. nyanskaffning

af fartyg»-materiel.
(Forts.)

N:o 22. 22

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

en 8 ä 9 år, sedan »Svea» byggdes; men nu har man emellertid den
uppfattningen, att den båten icke är af fullt tidsenlig konstruktion.
Sjelfva kanonerna på »Svea» äro kasserade, och vi hafva fått anvisa
penningar till nytt artilleri, och så går det ju oupphörligt. Skulle nu
Riksdagen bevilja dessa 11,780,000 kronor, är det klart, att en tid
skulle komma, då de båtar, som för dem blefve byggda, äfven skulle
vara föråldrade, och då skulle vi, i fall fara hotade och vi kanske
hade den minsta förmåga att uppehålla eu sådan kraftåtgärd, kanske
icke hafva mycket tidsenliga fartyg. Det är detta, vi reservanter hafva
varit rädda för, och jag har hört den farhågan uttalas af en mycket
framstående fackman på sjövapnets område, och då får man väl sätta
någon tilltro dertill. Den uppfattningen kan icke döljas, och den är
helt naturlig, om man tänker på tidsförhållandena och den raska utveckling,
som spåras på alla områden.

Vidare skall jag be att fä med ett par ord till bemötande upptaga,
^ hvad herr statsrådet sagt om att det icke vore någon fara för
att få dessa^ nya fartyg byggda inom landet. Ja, det kan hända, att
det. skulle gå. Men om man skulle, så att säga, i ett slag framlocka
möjligheten för våra verkstäder att få bygga dessa fartyg, är det
gifvet, att de skulle vilja kunna påräkna, att ett sådant byggande
komme^ att fortgå någon följd af år. Men det är omöjligt att gifva
dem någon förvissning i det fallet, och då är det klart, att de blifva
tveksamma, om de skola vidtaga de åtgärder, som för detta arbete
kräfvas. Jag tror, att vi böra hålla på den uppfattningen, att vi böra
försöka tillverka fartygsmaterielen här i landet. Ty om det också icke
lyckas med grafva pansarplåtar, utan dessa måste tagas från Creuzot,
så är det ju allt öfrigt, som skulle kunna göras här. Det är en tanke,
som jag tror vara berättigad, att man icke bör gå på fortare, än att
tillverkningen kan ske inom landet. Jag tror, att en sådan uppfattning
är för flottan mest gagnande, och att man bör gå så till väga, att
man fortfarande kan utveckla flottan i den rigtningen.

Det förundrar mig icke, att herr sjöministern nu framkommit med
sitt förslag, ty han bär naturligtvis i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 2 januari detta år endast fäst sig vid den ekonomiska ställning,
i hvilken statskassan för närvarande befinner sig. Men jag tror
icke, att det är godt, att en statsman bygger på tillfälliga förhållanden;
och om några politiska skäl förefunnits att så göra, känner jag icke.
Jag vill emellertid handla så, som jag anser vara gagnande för flottan,
och det är att ga varsamt och säkert framåt och vinna det mål, som
eftersträfvas, nemligen ett godt sjöförsvar. Om tiden utsträckes till
ett annat år, är af mindre vigt, än att vi behålla den goda tanke om
flottans utveckling, som vi hafva.

Det är på dessa i korthet angifua skäl, som jag skall be att få
yrka afslag a utskottets hemställan i mom. a och bifall till den af oss
vid samma moment afgifna reservation, som återfinnes på sid. 31 af
detta betänkande.

Häruti instämde herrar Petersson i Runtorp, Andersson i Löfhult,
Peterson i Hasselstad, Holmgren, Sjölerg och Wallmark.

23 N:o 22.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

Torsdagen den 26 Mars.

Herr Eriksson i Elgered yttrade: För att få flottan organiserad
något så när fullständigt enligt sjöförsvarskomiténs uttalande, skulle —
frånsedt hvad man redan har — behöfvas åtminstone 49 millioner i
rundt tal. Men för mig synes det, som om icke ens dessa 49 mulioner, (Forts.)
när allt kommer omkring, skulle vara tillräckliga för att uppnå detta
resultat; och det är två omständigheter, som komma mig att tro detta.

Den ena af dessa omständigheter har redan af den siste arade talaren
blifvit vidrörd. Han påpekade nemligen, alt pansarbåten »bvea» till
cert och konstruktion redan blifvit sa föraldrad, att betydliga forändringar
nu måste vidtagas, beroende på de stora framstegen pa teknikens°område.
Det är derför alldeles uppenbart, ^att, om det kommer
att fortgå på samma sätt, och om man år från år — lat vara blott
med den summa, reservanterna föreslagit — kommer att fortsätta flottans
nybyggnad, så skulle det i alla händelser kunna inträffa, att vi i en
framtid komme derhän att få eu hel liop fartyg olämpliga för det
stridssätt och det system, som då torde användas. Den andra omständigheten,
som gör, att denna summa väl lär blifva temligen mycket
högre, är den, att dessa fartyg i sig sjelfva så fort blifva, odugliga.

De kunna icke räcka i mer än 20 å 30 år, förrän de behöfva helt och
hållet ersättas af nya, hvaraf följer, att, om flottan vore fullständigt
organiserad, 3 å 5 % af summan likväl skulle behöfvas årligen för atp
bibehålla den i samma skick. Dessa två omständigheter göra det sa
mycket mera nödvändigt, att vi äro försigtiga och med varsamhet ga
till väga vid beviljandet af anslag för flottan. Att det är nödvändigt
att få vårt sjöförsvar ordnadt på ett rätt sätt, är jag ° den förste att
medgifva, då ju den skandinaviska halföns läge och våra skärgårdar
hänvisa oss till lämpligheten af ett sådant försvar. Och då man besinnar,
att alla stater uti Europa väpna sig till tänderna, kunna vi ju
icke heller afstå från att söka bevara vår neutralitet och sjelfständighet.

Ty vilja vi icke utstrykas ur de sjelfständiga staternas led på Europas
karta, tror jag det är nödvändigt att söka göra något för att fa vart
sjöförsvar förbättradt. Man behöfver blott tänka på Polens och Finlands
öde för att finna, af hvilken vigt det är, att hvarje sjelfständig
stat söker bibehålla sin sjelfständighet. Men det finnes äfven något
annat, som det är lika nödvändigt att taga i betraktande, och det ar
de skattetillgåugar, som kunna finnas, den skatteförmåga, som kan beräknas
af den svenska nationen.

Att dessa skatter för närvarande uppgå till temligen störa belopp,
är beroende på särskilda omständigheter och förhållanden. Men att
äfven för framtiden bygga på samma grund och tänka sig att förhållandena
framdeles skola ställa sig som nu, synes mig ej vara möjligt.

De omständigheter, som göra, att vi särskilt för närvarande hafva, sa
stora inkomster till statskassan, äro ju hufvudsakligen de^ beslutade förhöjningarna,
i iudustritullarne år 1892 och i tullarne å lifsförnodenheter,
förnämligast spanmålen, nu senast under förlidet ar. Dessa
tullar kunna hafva två olika verkningar. Antingen komma de nemligen
att fortfarande bereda statskassan samma stora inkomster som nu,
men detta — märk väl — under den förutsättning allena, att den inhemska
produktionen alls icke upplijelpes genom dessa tullar. Att
detta antagande åtminstone icke på tull vanligt hall gillas, ar ju en

N:o 22. 24

Torsdagen deipg6 Mars.

anskaffning !?k’, i S°? J1 ,hafva oss .väJ, bekant,_ och säkert är, att om detta anta af

fartygs- gande skulle besannas, skall missnöjet inom den svenska nationell med
materiel, tullar älven komma att i stigande grad växa.

(Forts.) Eller och ''é,r detta antagande icke det rätta, utan tullarne komma

att, såsom tullvännerna förespått, bereda ett skydd för de inhemska
naringarne, som för dem möjliggör att stegra sin produktion i så enorm
grad, att vi slutligen ej skulle behöfva importera något från utlandet
Detta yore nog önskvärd!, och jag vill för min del äfven medgifva,
att sa i viss man blifver fallet. Men deraf följer, mine herrar, en sak,
som är i viss män obehaglig, nemligen att statsverkets inkomster, på
h vilkas .stigande höjning man räknar, komma att i stället ned^å i
högst väsentlig grad. Men derigenom, att statsinkomsterna sålunda
betydligt minskas, blir följden, att, om flottans nybyggnad det oaktadt
skall imnna fortgå man blir nödsakad att tillgripa direkta skatter i
stallet. Herrarne klaga nu öfver tilläggsbeviilniugen, men hvad är
den tor eu spottstyfver i jemförelse med hvad som skulle behöfvas för
genomförande af det ena efter det andra af allt, som statsverkspropositmnen
utvisar När man dertill kommer i håg, att en stor del af svenska
tolket redan klagar öfver för tunga bördor, och förhållandena verkligen
te sig något annorlunda, än många af våra embetsman tro, i det
nemligen vara jordbrukare och industriidkare tillbringa sömnlösa nätter
under stråfvan att få sina affärer att gå i hop, synes mig, att denna
sista omständighet vid frågan om organisation af sjöförsvaret äfven bör
tagas i betraktande. Dessa båda saker, å ena sidan möjligheten att
starka vart sjöförsvar och å andra sidan folkets förmåga att bära
bordorna derför, böra jemföras med och vägas mot hvarandra För
att minska det missnöje, som redan på många håll gjort sig gällande,
vore det klokt att, endast i den mån folket förmår bära dessa bördor
ålägga dem. ’

Det är på dessa grunder, herr grefve och talman, som jag ber att
ta yrka bifall till den af statsutskottets ledamöter från Andra Kammaren
_ ato-ifna reservation och således förenar mig i det af herr Danielson
gjorda yrkande. Jag skulle gerna hafva velat vara med om det
yrkande, som af herr Mankell blifvit framstäf!, och som äfven af herr
Ullas Anders Ericsson i hans motion blifvit gjordt, men som ja<* beiarar,
att, om herrar Mankells och Ericssons yrkande skulle ''komma
att stallas upp som kontraproposition mot statsutskottets hemställan,
följden deraf vid eu gemensam votering kunde blifva, att det högre,
af statsutskottet och Ivongl. Maj:t föreslagna beloppet blefve beviljadt,
Der jag, för att förekomma eu sådan eventualitet, att, som i a" nyss
sade, fa förena mig i reservanternas yrkande. °

f.. ^lerr Lilliehöök: Vid behandlingen inom utskottet af den nu
föreliggande punkten, hafva, som herrarne finna, Första Kammarens
utskottsledamoter vant af eu mening, som öfvereusstämmer med Koiml.
Maj:ts förslag och som äfven blifvit utskottets beslut. Mot detta beslut
sta Andra Kammarens utskottsledamoter såsom reservanter med vrkande
om ett betydligt mindre anslag.

Då man läser den motivering, som reservanterna anfört, skulle
man deraf kunna fa den uppfattningen, att reservanterna ansett, att

Torsdagen den 26 Mars.

25 N:o 22.

den materiel, som nu är fråga om att anskaffa, icke skulle kunna tillverkas
inom landet på den bestämda tiden, två år. Jag ber då att få
meddela, att enligt sakkunniges uppgifter denna materiel utan svårighet
bör kunna tillverkas inom landet på den bestämda tiden.

Utskottsreservanterna hafva, om jag tyder deras mening rätt, anslutit
sig till en plan, som Kongl. Maj:t vid flera riksdagar framlagt,
nemligen att anskaffa den nödiga sjökrigsmaterielen förmedelst ett
fast nybyggnadsanslag, och för detta uttalande af reservanterna får
jag till dem frambära min tacksamhet. Hade det varit möjligt att
för några år sedan anskaffa ett sådant nybyggnadsanslag, så både vår
materiel i närvarande stund varit i det skick, att vi ej nu skulle beböft
anlita några större belopp, utan kunnat vara fullt nöjda med hvad
reservanterna föreslagit. Men då så ej är fallet, utan anslagen under
de gångna åren varit otillräckliga, har också vår materiels utveckling
på det betänkligaste sätt blifvit tillbakasatt, och denna materiel är för
närvarande långt mindre, än hvad sakkunnige män ansett, att den
borde och kunde vara.

I detta sammanhang ber jag att få erinra derom, att 1879 års
certkomité, 1880 års sjöförsvarskomité och 1892 års certkomité alla
varit enstämmiga i sina åsigter beträffande omfattningen och beskaffenheten
af vårt sjöförsvar, samt att man hvarken i pressen eller dagslitteraturen,
i enskilda eller offentliga uttalanden bestridt rigtigketen
af dessa komitéernas åsigter. Således är för närvarande den allra
största enighet rådande beträffande dessa frågor.

1880 års sjöförsvarskomité, som utom sakkunnige bestod af icke
mindre än tio framstående ledamöter af Riksdagens båda kamrar, och
som utgick från den fullt rigtiga synpunkten, att utgifterna för sjöförsvaret
borde bestämmas i mån af, men ej högre än landets förmåga
att bära dem, hade beräknat, att den sjöförsvarsmateriel, som med ett
relativt måttligt nybyggnadsanslag skulle kunna anskaffas, borde i
närvarande stund bestå af 6,8 pansarfartyg, 29 minbåtar och 3,5 korvetter,
»Balder» undantagen. På grund af de omständigheter, jag
förut antydt, har emellertid denna materiel ej kunnat bringas upp till
mer än 3,8 pansarfartyg, 15 minbåtar och 2 korvetter, »Balder» undantagen,
samt derjemte en halffärdig torpedkryssare. Således är här en
brist på 3 pansarfartyg, 14 minbåtar samt 1,5 korvett, som i värde
motsvarar ungefär 2 torpedkryssare. Kostnaden för denna bristande
materiel uppgår till icke obetydligt högre belopp än det, som utskottet
nu föreslagit att utgå under åren 1897 och 1898.

Man torde ej med fog kunna säga, att landets välmåga minskats
under de 14 år, som förflutit, sedan 1880 års sjöförsvarskomité afgaf
sitt utlåtande och sin plan för nyanskaffning af fartygsmaterieien, eller
att man deri skulle kunna fiuna orsaken till att denna anskaffning
af fartygsmateriel under årens lopp blifvit så tillbakasatt. Nej, tvärtom
har, efter hvad jag kunnat utröna, landets välmåga i betydlig grad
vuxit under denna tid — så betydligt till och med, att de ökade
försvarsutgifter, som följde af 1892 års urtima Riksdags beslut, ej borde
utgöra hinder för tillgodoseende af flottan i den utsträckning, som här
blifvit föreslagen. År då icke tiden nu inne att söka fylla den brist,
som förefinnes, att söka åstadkomma en förbättring i hvad som redan

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

Nso 22. 26

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. ny- blifvit försummadt, då na verkligen i statskassan finnas öfverskott, som
anskaffning enbgt mitt förmenande ej kunna användas till något vigtigare och
materiel'' bättre ändamål än till förstärkande af vårt allt för länge försummade
(Forts.) sjöförsvar? År det icke skäl att nu söka bota de värsta refvorna i
vårt sjöförsvarsväsende, medan tid är och då detta kan ske utan att
betunga de skattdragande? Det kan* hända, att ett sådant tillfälle
som detta ej vidare kommer att yppa sig, eller att det åtminstone
kommer att dröja länge, innan å nyo yppar sig tillfälle att åstadkomma
en uppryckning af vårt sjöförsvar. Om utskottets förslag vunne Riksdagens
bifall, skulle vårt sjöförsvar kunna nå en styrka så stor, att det
ej skulle känna sig vanmägtigt att utföra åtminstone en del af de uppgifter,
som nu äro detsamma förelagda. Jag vill och kan icke tro, att, i händelse
ett krig skulle utbryta eller hota den skandinaviska halfön, vi
ej skulle kunna beräkna, att den materiel, som vårt broderland nu
med stora uppoffringar anskaffat, skall i förening med vår egen blifva
ett kraftigt vapen och bilda en aktningsbjudande styrka, med hvilken
en fiende måste räkna, innan han anfaller våra kuster.

Herr grefve och talman! Jag anhåller att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Olias A. Ericsson: Såsom motionär i denna fråga skall

jag be att få yttra några ord.

Då jag läste den kongl. propositionen och såg, hvilka kraf som
framstäldes i den föreslagna statsbudgeten med afseende på fjerde och
femte hufvudtitlarne, kunde jag för min del icke annat än göra mig
den frågan: hvilka omständigheter hafva inträffat, som göra, att sådana
kraf nu ställas på Riksdagen? Jag fann då, att det enda motivet
dertill, som var i statsverkspropositionen augifvet, var, att vi nu hade
stora öfverskott i statskassan. Men då jag i likhet med talaren på
ölandsbänken hade den uppfattningen, att man icke bör, såsom han
nyss uttryckte sig, bygga på några tillfälligheter, så tog jag mig friheten
att väcka en motion, i hvilken jag afsåg, att man skulle stanna
inom ramen af de utgifter, som vi under de senaste riksdagarne anslagit
till ifrågavarande ändamål. Jag tror verkligen, att Riksdagen,
och särskildt denna kammare, mer än en gång bör betänka sig, innan
den ger sig in på en väg, sådan som den i den nämnda statsverkspropositionen
beträdda. Man ser redan i denna proposition, huru man med
anledning deraf, att vi redan skaffat oss åtskillig fartvgsmateriel, fordrar,
att man skall bygga dockor, att man skall bygga fästningar, samt att
man skall anskaffa åtskillig materiel för att försvara det redan anskaffade.
Och då man ser, hvilka häpnadsväckande summor, man kommer
till, tror jag, att man, som sagdt, bör se saken rakt i ögonen,
innan man ger sig in på att bevilja dessa anslag.

För öfrigt vill jag omnämna en sak, som kanske eger en smula
sammanhang med den föreliggande frågan. Jag kommer mycket väl
i håg, huru man, då det var fråga om att bevilja anslag till den andra
pansarbåten, Göta, vigilerade och framhöll nödvändigheten af att
hjelpa eu i ekonomisk förlägenhet varande verkstad genom att skaffa
densamma beställning på en dylik båt. Men huru tro herrarne, att
det skall gå i eu framtid, om man på det sätt, som nu är i fråga,

Torsdagen den 26 Mars.

27 N:0 22.

rent af till onaturlighet för våra förhållanden inbjuder våra inhemska
verkstäder till en verksamhet, som man med all sannolikhet icke kan
i fortsättningen underhålla? Jag tror för min del, att i så fall skulle
nog dessa verkstäder hafva skäl och fog för erhållande af statsunderstöd.
Jag tror icke, att denna kammare vill gifva sig in på sådana äfventyrligheter,
och derför böra vi, enligt mitt förmenande, hålla oss till
mindre anslag.

Nu har jag i motionen föreslagit, att man skulle stanna vid l''/2
million kronor, eller samma belopp, som Riksdagen beviljat under de
senaste två åren. Jag har i denna motion hänvisat till, hurusom
Riksdagen, till svar på föregående framställningar från Kongl. Maj:t
om att höja detta anslag till 2V2 millioner kronor, framhållit, att
landet icke kunde bära högre anslag än dem, som Riksdagen beviljat
eller 11/2 million kronor. Och då statsrådet under de två sistförflutna
riksdagarne motiverat och framhållit behofvet af ett årligt anslag på
2V2 millioner kronor, har hos mig den tanken uppstått, att herr statsrådet
möjligen icke haft allvar med sin anhållan om det höga anslaget
för de nästföljande åren, utan fastmera dermed afsett att komma åt
de 2l/2 millionerna. Jag har i dag styrkts i denna min uppfattning,
då nemligen herr statsrådet tackade reservanterna från denna kammare
för deras välvilja att tillstyrka ett anslag på 2l/2 millioner kronor
samt äfven för deras välvilliga uttalanden i motiveringen. Ja, mig
förefaller det, som om det matematiska problem, som denna kammares
statsutskottskalfva använder för att lösa anslagsfrågor, föreligger temligen
klart i dessa begge utskottsbetänkanden. Och jag tror, att, om
det varit herr statsrådets allvar att för 1897 få ett anslag på något
öfver 5 millioner kronor, han troligen blott behöft begära något öfver
11 millioner för att få halfva summan, d. v. s. omkring 5 millioner,
och då hade han ju fått hvad han i så fall velat. Jag har för min del
åtminstone icke kunnat finna något annat skäl, hvarför reservanterna
tillstyrkt ett anslag på 2y2 millioner och frångått sin förra ställning,
än detta matematiska räknesätt, som går ut på att söka pruta omkring
hälften af det begärda.

Vi hörde här om dagen en talare framhålla, hurusom man med mycket
bekymmer och många svårigheter lyckats upptimra tullbyggnaden, och
att man måste iakttaga alla försigtighetsmått för att bibehålla densamma.
Ja, jag tror, att de som sätta något värde i att bibehålla
denna byggnad, de böra något mera tänka på de åsigter och löften,
som uttalades på den tid, då man lade grunden till denna byggnad,
och söka bidraga till att infria dessa löften. Jag kommer mycket väl
i håg, hurusom eu dåvarande aktad och framskjuten andrakammarledamot
reste omkring till de olika kommunerna hemma i sin valkrets och
der höll möten och föredrag, deri han kraftigt framhöll, att det då
rådande systemet vore orsak till, att landet var bragt till branten af
ruin, samt att det äfven vore orsak till den ofantligt stora statsskulden.
Han påstod tillika, att det vore en ovilkorlig nödvändighet att vidtaga
en systemförändring för att bringa landet ur dess farliga belägenhet
och såmedelst börja göra någon afbetalning på statsskulden. Den
tullvänliga pressen predikade på samma sätt, och ur alla dessa uttalanden
kunde jag, om det behöfdes, framdraga en hel mängd citat.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

N:o 22. 28

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

*

Nu skulle jag önska, att detta systemets män något tänkte på dessa
sina uttalanden ock bemödade sig att i någon mån infria sina löften.
Ty värr har det icke kittilldags visat sig ringaste spår af några bemödanden
i den vägen. Om man nemligen ser efter i revisionsberättelsen
för år 1887, så finner man, att statsskulden då var 257,460,548 kronor
83 öre. Om man derefter granskar 1895 års revisionsberättelse, så
ser man af denna, att statsskulden sedan år 1887 ökats till 297,538,258
kronor 47 öre, och att den således under denna tid vuxit med ungefär
40 millioner kronor.

Denna skuldsumma lär väl för öfrigt antagligen ha ytterligare
ökats icke så obetydligt genom det i fjor beslutade inköpet af Vestkustbanan.
Men om man redan år 1887 ansåg, att den dåvarande skuldsumman
var ofantligt stor och för landet ruinerande, så tror jag, att
man för närvarande har ännu större skäl dertill. Stor sparsamhet med
statsmedlen är således af nöden.

Jag skulle således önska, att åtminstone denna kammare ville
behjerta detta förhållande något mer, än hvad den förut gjort, och
att den med afseende å öfverskottets användning ville taga exempel
från Tyskland, der riksdagen, efter hvad jag i dag läst i tidningarna,
med tanke på sin statsskuld beslutat att, i den mån statskassans tillgångar
och deri befintliga öfverskott det medgifva, söka afbetala denna
skuld. Jag tror, att det skulle upptagas ganska väl inom landet, om
man tänkte litet mera på denna sak, än man hittills gjort.

Herr talman! För min del har jag sökt pröfva denna fråga så
godt i min förmåga stått, och jag har dervid kommit till det resultat,
att jag med min röst hvarken kan bidraga till framgång åt Kongl.
Maj:ts proposition eller utskottets hemställan, ej heller för närvarande
till reservationen, hvarför jag tager mig friheten att yrka bifall till
min motion.

Herr Odhner: Jag tror, mine herrar, att vi kunna instämma i
hvad ehefen för sjöförsvarsdepartementet nyss yttrat, då han erkände,
att icke blott utskottet, utan äfven reservanterna från denna kammare
visat välvilligt tillmötesgående mot sjöförsvaret, och att detta i synnerhet
gäller, om man håller sig till hvad reservanterna yttrat i sin motivering.
Enligt denna motivering ha nemligen reservanterna tänkt sig, att
Riksdagen skulle bevilja under en tid af 5 år de nära tolf millioner
kronor, som Kongl. Maj:t begärt för de närmast följande 2 åren. Men
för att icke tala om den förlängda anskaffningstid, som ligger i anslagets
fördelning på 5 i stället för 2 år, finnes det äfven en annan
betänklig omständighet att här lägga märke till. Reservanterna ha
nemligen icke ansett sig böra i sjelfva klämmen eller förslaget till
beslut tillstyrka de tolf millionerna att utgå under fem år med 21/,
millioner om året, utan de hafva i klämmen stannat vid att föreslå fem
millioner att fördelas på två år samt lemna resten åt en oviss framtid.
Detta gör, mine herrar, en väsentlig och betydande skilnad. Man
har således visshet för de två närmast följande åren, men osäkerheten
är lika stor som förut med hänsyn till det 3:e, 4:e och 5:e året, ty
ingen kan på förhand säga, vare sig huruvida penningar då finnas att
tillgå i statskassan, eller huruvida Riksdagen då är oförhindrad och

Torsdagen den 26 Mars.

29 N:o 22.

benägen att anslå de nödiga medlen. Det är likväl en sådan säkerhet
för den närmaste tiden, som regeringen åsyftat och på flera olika sätt
sökt uppnå: först år 1894, så 1895 genom att då föreslå ett större
anslag eller samma belopp, som nu ifrågasättes, att utgå under fem
år, och nu vid den tredje riksdagen i perioden genom att föreslå en
större samlad summa att utgå under loppet af två år.

Genom att anslå en sådan större summa på eu gång skulle man
ju vinna väsentliga fördelar. Man skulle först och främst kunna på
förhand veta, hvad man hade att påräkna och rätta sig efter, och man
skulle kunna ordna allt med större frihet och ändamålsenlighet samt
naturligtvis äfven med större besparing; men framför allt skulle man
derigenom vinna större trygghet för den närmaste framtiden. Vi skulle,
om ett dylikt anslag beviljades, inom temligen kort tid kunna påräkna
en flotta, som vore någorlunda i stånd att fylla siu vigtiga uppgift
för vårt försvar. Nu är flottan notoriskt icke i stånd dertill; nu är
den, såsom så mycket annat i vårt försvarsväsende, endast halffärdig,
och det vet man väl, att i många fall är halffärdigt ungefär detsamma
som ofärdigt. Hvad som nu i alla fall skall och måste ske, det borde
allra helst och om möjligt ske snart, ty ingen stat har framtiden i
sina händer, allra minst en mindre stat, som i det hänseendet är beroende
af mägtiga grannar, deras intressen och planer samt inbördes
förhållanden.

En motionär har uttalat sin förvåning öfver, att regeringen nu
kommit fram med så stora anslagsyrkanden, och han undrar, hvad som
står på samt hvad det är för en rustningsfeber, som gripit vederbörande.
Man vore frestad att fatta detta tal såsom en ironi. Det är dock ett
faktum, att vi hafva eu armé utan tillräckliga vapen; att vi hafva
befästningar, som äro endast halffärdiga och icke kunna försvaras, i
händelse af ett allvarligt angrepp; att vi hafva eu flotta, som icke är
i stånd att häfda vår neutralitet och skydda våra kuster. Det är
vidare ett faktum, att vår regering under de senaste åren gång efter
annan framhållit behofven i detta hänseende och begärt deras afhjelpande.
Hur kan man under sådana förhållanden tala om en hastigt
påkommen rustningsfeber? Nej, mine herrar, det är icke någon rustningsfeber,
det är helt enkelt den sjelfbevarelsedrift och den försvarspligt,
som tillkommer hvarje fritt land, om det fortfarande vill vara
sjelfständigt.

Då behofvet alltså är oafvislig^ då det är uppenbart, att det vore
en fördel, om detta behof afbjelptes ju förr desto hellre, samt då
slutligen ett betydligt öfverskott finnes i statskassan, tvekar jag för
min del icke att i första rummet förorda statsutskottets förslag.

Herr Jonsson i Ilof: Det torde kanske icke vara olämpligt att,

när man står inför så respektabla siffror som de nu under fjerde och
femte hufvudtitlarne befintliga, gå något tillbaka och granska innebörden
af dessa båda hufvudtitlar. Om man då drager sig till minnes, hvilka
belopp 1882 års landt- och sjöförsvarskomitéer kommit till för att få
ett effektivt försvar efter komitéernas idéer och hvilka belopp på den
tiden af allmänheten ansågos så höga, att Kougl. Maj:ts derpå grundade
förslag icke vunno framgång, utan folio i Riksdagen, samt jemför

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

N:o 22. 30

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

dessa belopp med hvad som nu föreslagits från Kongl. Maj:ts sida, tror
jag man skall kunna säga, att det gått fort undan med millionerna
härvidlag. Enligt nämnda begge komitéers betänkande!! skulle kostnaderna
för landt- och sjöförsvaret —■ med inberäkning af kostnaderna
för lotsverket, som upptagas under femte hufvudtiteln — uppgå till

35,600,000 kronor i rundt tal. 1 år framlägger Kongl. Maj:t emellertid
beträffande dessa begge hufvudtitlar ett förslag, som slutar på nära
47 millioner kronor, eller exakt uttryckt 46,941,775 kronor. Fäster jag
mig nu endast vid de siffror, som angifva statsutskottets ledamöters
från Första Kammaren åsigt i detta fall, kommer jag i alla fall till
icke så litet öfver 45 millioner kronor, och håller jag mig till de anslagsbelopp,
som påyrkas af Andra Kammarens statsutskottsledamöter,
är jag likväl uppe i ungefär 39,400,000 kronor. Herrarne finna sålunda,
att äfven om detta sistnämnda belopp skulle blifva af Riksdagen
fastslaget, komma vi i alla fall med åtskilliga millioner förbi den höga
summa, som i början af 1880-talet allmänt ansågs vara för stor för
oss. Detta torde kunna utgöra eu generel förklaring, hvarför statsutskottets
ledamöter från denna kammare icke kunnat gå så långt,
som Kongl. Maj:t eller Första Kammarens utskottsledamöter velat, utan
ansett, att man med dessa fakta för ögonen bör noga se till, att de
belopp, man stannar vid, må anses rimliga.

Jag har velat anföra detta, emedan denna synpunkt icke förut kär
blifvit berörd.

Vidare vill jag beträffande specielt detta nybyggnadsanslag på
femte hufvudtiteln erinra kammaren, att vi föregående år ofta nog
här hafva hört, att efter 1882 års sjöförsvarskomités förslag vi efter
ett visst antal år borde hafva 15 pansarbåtar, 20 å 30 minbåtar af
hvarje klass o. s. v., om Riksdagen bifallit komiténs förslag. Det är
emellertid en origtig uppfattning, som man en gång för alla borde
söka taga bort, att denna komité har sagt något dylikt. Komitén
föreslog nemligen ett extra anslag till nybyggnad af fartyg och anskaffning
af annan materiel på 2 millioner kronor om året, och i betänkandet
framhålles angelägenheten af att först skaffa oss 3 pansarbåtar,
som jemte en del minbåtar skulle utgöra en division, samt under
tiden närmast derefter ytterligare 3 pansarbåtar. Men den tabell, som
utvisade, att vi efter en lång följd af år skulle ega 15 pansarbåtar,
bestod endast af en kalkyl, utvisande, att man skulle kunna få dessa
pansarbåtar för det belopp, hvartill hufvudtiteln föreslagits, om denna
summa konseqvent beviljades och ingen annan sjökrigsmateriel behöfde
anskaffas. Nu säger man ofta vid behandlingen af förevarande fråga,
att, om Riksdagen beviljat 1882 års sjöförsvarskomités förslag, vi skulle
vid det här laget haft så eller så många fartyg, i ställe^ för att vi
nu hafva ett långt mindre antal. Detta är ett påstående, som endast
till en del är rigtigt, ty när man kalkylerar öfver huru många fartyg,
vi nu bort ha, derest i öfverensstämmelse med komiténs förslag årligen
anvisats 2 millioner på extra stat, så glömmer man, att dessa 2 millioner
voro afsedda icke allenast för nybyggande af fartyg och dessas armering,
utan äfven till andra extra behof under samma hufvudtitel, och
det var ingalunda komiténs mening, att 2 millioner årligen skulle användas
för nybyggnad af fartyg.

Torsdagen den 26 Mars.

31 N:o 22.

Ser jag nu emellertid till, huru det ställer sig med de anslag, som
Riksdagen under åren 1883—1895 beviljat under denna hufvudtitel, och
jemför detta belopp med hvad som bort utgå enligt komiténs förslag,
så finner jag, att det uppstått en balans på denna hufvudtitels extra
anslag, hvilken balans på dessa 13 år uppgått till något öfver 5,500,000
kronor, d. v. s. att de extra anslag, som under dessa 13 år beviljats
af Riksdagen, understiga med något öfver 5''/2 millioner kronor
de anslagsbelopp, som skulle utgått, derest det beviljats 2 millioner om
året under hela denna tid. Under antagande, att den idé, som 1882
års komité framstälde om ett årligt extra anslag på 2 millioner kronor,
vore rigtig och normal, skulle det sålunda återstå för oss att på lämpligt
sätt fylla denna lucka, som under den gångna tiden uppkommit.
Om nu Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt bifölles af Riksdagen,
hade man på åren 1897 ''och 1898 icke blott fylt denna lucka, utan
öfverskjutit det af komitén föreslagna beloppet med åtskilliga millioner.
Bifölles åter reservanternas från denna kammare mening, komme de
extra anslagen under denna hufvudtitel att uppgå till i det närmaste
3 millioner kronor, deraf 2l/i millioner kronor till fartygsbyggnader.
Slutsumman för extra anslagen komme då nemligen att uppgå till
2,940,860 kronor, d. v. s. nära en million kronor utöfver den normala
siffran 2 millioner kronor om året, som 1882 års sjöförsvarskomité
föreslagit, och vi hafva då för år 1897 nära en million kronor
i öfverskott att amortera af förenämnda balans med. Fortsätta vi sedan
på detta sätt, hafva vi på mindre än 6 år fylt luckan. På samma
gång hafva vi derigenom åstadkommit den stabilitet med afseende å
anskaffningen af flottans materiel, som talaren på ölandsbänken redan
tillräckligt betonat.

Det synes mig sålunda, att, om man vill ställa sig på den basis,
som här så ofta framhållits, nemligen sjöförsvarskomiténs uttalande,
man klokast och lämpligast skall åstadkomma jemvigt genom att bevilja
ett sådant årligt extra anslag till flottans nybyggnad in. m., som reservanterna
från denna kammare här hafva enat sig om.

Till hvad som här förut sagts gent emot herr statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet derom, att han i år totalt gått ifrån den
mening, han förfäktade sistlidet år, kan jag icke underlåta att lägga
ännu en sak, hvilken, äfven om den icke har så stor betydelse, dock
torde böra beröras i detta sammanhang. Det har sagts, och som jag
tror med rätta, att vi i vår skärgårds många hemliga farleder hafva
en ypperlig bundsförvandt till hjelp åt försvaret af våra kuster. År
nu detta sant, så är det väl ändå icke synnerligen välbetänkt att förminska
vigten och betydelsen af hemligheten af dessa våra skärgårdsleder,
såsom hvar och en känner, att det på visst sätt skett under
loppet af denna vinter. Äfven om man för tillfället anser, att risken
af denna affär icke är så stor, kan det dock ifrågasättas, om det icke
funnits påpassliga personer, som vetat att draga profit af just detta
tillfälle, och om icke i så fall kanske den omständigheten motsvarar
eu avisoångare eller pansarbåt i afseende å vår försvarskraft. Jag
undrar, om det icke vore skäl att åtminstone för framtiden icke så
blindt lita på att vi icke hafva några fiender, att vi derför kunna

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

N:o 22. 32

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

öppna portarne för dessa hemligheter. Det synes mig, som om man
borde taga sig i akt för dylika tillvägagåenden.

En ännu lefvande stor statsman har sagt, att det alltjemt är en
oafgjord sak, huruvida den satsen, att man rustar för kriget för att
bevara freden, är sann eller icke. Jag undrar, om det icke också är
en oafgjord sak, huruvida vårt lands verkliga försvarskraft mera starkes
genom att till materiel och dylikt bevilja allt hvad vi kunna disponera
af penningar under ett budgetsår och draga stora vexlar på framtiden,
eller om icke samma försvarskraft lika mycket stärkes derigenom, att
vi af det öfverskott, som för tillfället kan finnas, söka använda något
på sådant sätt, att vår ekonomiska ställning och våra finanser förbättras
för framtiden. Jag tror det skall vara svårt att säga, att den politik
är bättre, hvilken afser att, då vi såsom nu hafva ett större statsöfverskott,
dessa penningar böra användas till ökande af vår krigsmateriel
i skilda rigtningar,.. till anläggning af nya och fullbordande af gamla
fästningar m. m. År det icke minst lika rigtigt, att man icke glömmer
bort, att jemte denna materiel fordras något annat, det nemligen att,
om en dag vår sjelfständighet sättes på spel, vårt land då förmår bära
de oerhörda kostnader, som med ett krig äro förbundna, så att landets
tillgångar då icke äro utsinade, utan vår kredit är sådan, att vi kunna
draga vexlar på den; ty då fordras det, mine herrar, icke blott att
hafva kanoner och pansarbåtar i ordning, utan då måste hvarje nerv
spännas till det yttersta. Jag vågar sålunda tro, att vårt försvar för
framtiden skall vara lika väl betryggadt, om vi söka se till godo båda
dessa af mig nu framstälda saker, som om vi ensidigt skulle se endast
på den ena och helt och hållet glömma den andra.

Jag skall på grund af hvad jag nu anfört förena mig med dem,
som yrkat bifall till reservationen. I

I detta yttrande instämde herrar Göransson, Folke Andersson,
Larsson i Mörtlösa, Nilsson i Skärhus, Anderson i Hasselbol, Petersson
i Boestad, Truedsson, Persson i Rinkaby och Sälting.

Härefter anförde:

Herr Ekenman: Jag biträder fullkomligt den mening, som den

föregående ärade talaren från denna plats till slut uttalade, nemligen
den, att båda de synpunkter, som han så skarpt och skickligt framhöll,
måste vara bestämmande vid afgörande af frågor af denna art. Men
jag tror för min enskilda del, att de ärade reservanterna inom statsutskottet
hafva med den försigtighet och den klokhet, som utmärka
männen från Andra Kammaren inom utskottet, något mera sett på
den ekonomiska sidan än på den andra. Enligt min åsigt böra båda
sidorna väga jemnt gent emot hvarandra.

En annan talare har förut från denna plats särskildt framhållit
vigten af att, under nuvarande politiska situation, bringa vårt försvarsverk
i ett godt stånd. Han skildrade i hjerta och skarpa färger, hurusom
hela den europeiska situationen vore sådan, att man väpnade sig,
så att säga, till tänderna, och att äfven vi för vår del måste tänka på
att skydda oss, så vida vi ej vilja riskera att se vår sjelfständighet

Torsdagen den 26 Mars.

33 N:o 22.

afskrifveu. Jag tror, att den ärade talaren både fullkomligt rätt i
denna sin uppfattning. Men jag kan ej undertrycka min stora förvåning
öfver den konklusion, hvartill lian kom på dessa distinkta och
klara premisser. Man skulle naturligtvis väntat, att den logiska slutföljden
af denna kaus uppfattning skulle varit den, att, när ställningen
nu är sådan, vi böra göra allt hvad vi kunna för att värna om
vårt fosterlands försvar. Men den ärade talaren tog i stället till reträtten,
och det med en skyndsamhet, som verkligen var förvånande.
Han intog först den ställning, som de ärade reservanterna här intagit,
och man märkte, att han gjorde äfven detta med tvekan och egentligen
kastade längtansfulla blickar på ställningen Ollas Ericsson, hvilken
han dock ansåg vara ohållbar.

Jag för min del anser, att, när situationen verkligen är sådan,
som den ärade talaren framhöll — och det har jag ej någon anledning
att betvifla — bör man också göra hvad man kan för försvarsverkets
förbättrande, göra hvad man kan utan att anlita lånevägen, endast med
begagnande af de tillgångar, som staten för närvarande eger. Konklusionen
på sådana premisser måste, enligt mitt förmenande, blifva ett
yrkande på bifall till hvad utskottet föreslagit.

Situationen i Europa är verkligen sådan, som den ärade talaren
framstält den. Jag skall såsom bevis härför framhålla, icke någon af
de stora militärstaterna, hvilka man anser hafva en särskild benägenhet
för militär chauvinism, utan England, hvilket land man icke med fog
kan tillvita någon benägenhet för krigiska äfventyr. Der utvecklas
försvarskraften i närvarande stund på ett rent af häpnadsväckande sätt.

Möjligt kan det emellertid ju vara, att herrarne anse, att eu jemförelse
mellan oss och det landet med dess förmåga och storhet blir
haltande och svag, och jag skall derför jemföra vårt land med ett land,
som ligger oss närmare. Yi veta alltför väl, hurusom vårt broderland
Norge med en energi och en kraft, som är utmärkande för vårt broderfolk,
i detta fall tagit ett stort steg framåt. Man har här i vårt land
tillförene vid mer än ett tillfälle tillåtit sig att reprochera Norge
beträffande dess andel i den unionella försvarskraften. Yi hafva emellertid
nu fått ett bestämdt svar från Norge, att det å sin sida vill
göra sitt till för att fullgöra sin skyldighet i detta afseende. Det
skulle väl då se bra egendomligt ut, om vi, när vi se, att norrmännen
för sin del vilja fullgöra sin skyldighet på ett så utmärkt sätt, skulle,
så att säga, stanna på halfva vägen. Jag för min del vill hoppas, att
broderfolket må fortgå på den inslagna vägen samt att svenska folket
för sin del skall göra allt för att uppfylla sin skyldighet beträffande
det gemensamma försvaret. Om jag har rätt i dessa mina förutsättningar
— och jag vågar tro, att så är förhållandet — bör det ej dröja
länge, förrän unionsrikeua skola stå så mägtiga och så väl rustade, att,
om krigets olycka kommer, man skall veta att akta vår respektingifvande
neutralitet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Hans excellens, herr statsministern Boström: Herr grefve och talman!
Mine herrar! Reservanterna inom statsutskottet hafva ju intagit
eu til! synes mycket stark stimning, dä de velat grunda sitt yrkande pa

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 22. 3

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

N:o 22. 34

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

ett förslag, som förut blifvit för Riksdagen framiagdt af Kongl. Maj:t,
hvarjemte de delvis också stödja sig på marinförvaltningens auktoritet.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten uppå, hvad som redan förut
här i dag blifvit erinradt, att så dock visserligen ej är fallet, och att dessa
förslag visserligen ej sammanfalla. Saken är nemligen den, att marinförvaltningen
alltid hemstält om detta anslag på 2,500,000 kronor,
förutsättande, att det skulle utgå årligen. I det förslag, som Kongl.
Maj:t framlade i fjor, var det åter ifrågasatt, att detta belopp skulle
beviljas för 5 år; och det är ju en mycket stor skilnad mellan att bevilja
ett anslag för 5 år i följd och att bevilja det endast för 2 år.

Det framgår dock nu af reservanternas motivering mycket tydligt
— jag erkänner det med tacksamhet — och herr Danielson har äfven
uttryckligen sagt det under diskussionen, att afsigten är, att dessa

2,500,000 allt framgent skola komma att årligen utgå. Dermed är ju
eu högst väsentlig förbättring vunnen. Jag är också fullkomligt öfvertygad,
att denna reservanternas afsigt är upprigtig och allvarlig; men
jag ber att få säga herrarne, att det händer så ofta, att omständigheternas
kraf blifva den goda viljan öfvermägtiga.

För att nu äfven påvisa detta, skall jag anhålla att få gå tillbaka
till 1880 års komités betänkande. Det är ju så, att denna komités
arbete var så godt, att det kommit att vara grundläggande för alla
våra förhandlingar med afseende på sjöförsvaret. Komitén var sammansatt
såväl af ledamöter af Riksdagen som af fackmän, och de resultat,
hvartill den kom, hafva varit sådana, att de i det stora hela fortfarande
hafva full giltighet.

Vid det öfverslag, som jag gjort, har jag, märkligt nog, kommit
till delvis andra siffror än herr Olof Jonsson, men detta beror väl
derpå, att man kan gruppera siffror så olika, och jag tror för min
del, att mina siffror äro rigtiga.

1882 års komité ansåg, att vi behöfde 2,000,000 kronor om året till
vårt sjöförsvar, deraf 1,903,000 till flottans nybyggnader och 100,000
till minattiralj och andra behof. Nu erinrade herr Olof Jonsson derom,
att meningen var, att fartyg skulle anskaffas i grupper af tre och tre,
och att man ej oafbrutet skulle bygga, utan göra uppehåll. Det är
ju alldeles rigtigt, att flottans fartyg äro afsedda att uppträda i så
beskaffade divisioner. Men jag påstår, att meningen varit, att byggandet
skulle oafbrutet fortgå, ty om herrarne gå tillbaka till den
tabell, som är bilagd komitébetänkandet, skola herrarne finna, att detta
belopp af 1,900,000 kronor är upptaget att utgå hvartenda år till
nybyggnader; och hade så kommit att ske, skulle vi nu haft ett väsentligt
ökadt antal fartyg, mot det vi ega.

Ingen menniska torde val betvifla, att de herrar, som underskrifvit
detta betänkande, hafva gjort det i full öfvertygelse, att de handlat
rätt, och att de fortfarande stå fast vid detsamma.

Men det fans inom komitén ett par reservanter, herrar Ola Bosson
Olsson och Ola Månsson i Jemshög, hvilka ansågo, att ett anslag af
2,000,000 kronor årligen vore för högt. Detta var dock, enligt deras
mening, en sak af mindre väsentlig betydelse, ty Riksdagen komme
nog att årligen afgöra, huru högt anslaget skulle blifva. Och denna
reservanternas inom komitén uppfattning har helt och hållet slagit in.

35 Njo 22.

Torsdagen den 26 Mars.

1882 års komitéförslag har sedan år 1883 lagts till grund för Kongl. Ang. nyMaj:ts
proposition angående sjöförsvaret. Men ser man efter, hvilka
anslag till flottans nybyggnader blifvit beviljade under åren 1884—1896, JmJaterid.
skall man finna, att de utgöra cirka 15,269,000 kronor, eller i medeltal (i’ort9.)
omkring 1,175,000 kronor om året. Ser jag åter efter, hvad 1,900,000
göra i 13 år, så får jag 24,700,000 kronor. Och tager jag dessutom reda
på, hvad som beviljats till detta ändamål för hvart och ett af dessa
år, finner jag, att 1,900,000 kronor icke ett enda år blifvit beviljade,
men visserligen har siffran ett år varit nere ända till 243,600 kronor.

Detta beror helt naturligt derpå, att sakförhållandenas magt är mycket
större än den goda viljan.

Om jag nu till de anslag, som hittills utgått, lägger, hvad som
nu af Kongl. Maj:t begärts för åren 1897 och 1898, nemligen 11,780,000
kronor, lår jag en siffra af 27,000,000 i rundt tal. Ser jag åter efter,
hvad 1,900,000 kronor årligen skulle utgjort under 15 år, blir summan

28,500,000 kronor. Efter denna min beräkning skulle man således,
äfven om man nu beviljade, hvad Kongl. Maj:t begärt, ändå ej komma
upp till samma summa, som komiterade i sitt förslag förutsatt.

Yi stå väl ändock nu i en betydligt bättre ställning än förr. Det
förhåller sig ju så, att, medan 1882 års komité föreslog vissa fartygstyper,
dessa fartyg nu blifvit byggda och pröfvade, och det är konstateradt,
att dessa fartyg äro af den bästa qvalitet och synnerligen lämpliga
för våra förhållanden. Skulle vi då ej nu kunna bevilja detta anslag,
då vi hafva visshet om, hvilken valuta vi få för våra penningar? Kan
det väl vara skäl att längre hålla tillbaka ett anslag, som både är
kändt och — jag vågar säga det — erkändt?

En talare har nu påpekat som ett motskäl, att vår statsskuld under
de senaste åren så högst väsentligt ökats. Jag minnes ej från hvilket
år han utgick, men jag minnes, att han nämnde, att statsskulden ökats
med 40 millioner. Ja, men under samma år, som statsskulden ökats
med 40 millioner, hafva vi ju inköpt Gellivarabanan för sju å åtta
millioner, och dessutom hafva vi ju byggt jernvägen jag tror ända från
Sollefteå norrut. Äro ej de fördeiar, som härigenom beredts vårt land,
väl värda uppoffringen af dessa millioner? Denna statsskuldens ökning
motväges äfven af andra sambällsnyttiga företag, såsom anvisning till
odlingslänefonden m. in.

Herr Olof Jonsson sade, att vi icke få gifva för mycket och att
vi böra komma i håg att icke gifva allt till var materiel, sa att vi
icke i afgörandets ögonblick stå utan nödiga medel. Jag får såga, att
jag icke kan godkänna den uppfattningen. Jag tror för min del tvärtom,
ått, skola vi eu gång stå i afgörandets stund, det ligger synnerlig vigt
uppå att vårt befäl, underbefäl och manskap icke är sämre situeradt i
striden än våra motståndare. Om vi icke skaffa oss den stridsmateriel,
som vi behöfva, utan skrinlägga våra penningar, så stå vi visserligen
med våra fickor späckade, men det ögonblick kan komma, då fienden
tager både oss och våra skatter. Sådan blir följden, ty man^ strider
icke blott med penningar, utan med vapen. Det förefinnes också, synes
det mig, ett billigt anspråk bos dessa flottans män att eu gång se sina
behof tillgodosedda. De hafva länge, om jag får begagna det uttrycket,
haft klara papper, ty deras behof äro både kända och erkända. Vore

N:o 22. 36

Torsdagen den 26 Mars.

An9- ny- det d:i icke skäl att nu, när vi hafva penningar tillgängliga — och
Tfkfart™!!- Konlinen '' håg, att derigenom ökas icke våra skattebördor med någoumateriei.
— kunde det, säger jag, icke vara skäl att nu använda dessa

(Forts.) penningar. Flottans män hafva väntat hittills med hopp att se sina
önskningar uppfylla och att se sig i stånd att, såsom de vilja, bidraga
till landets försvar. Låten icke deras förhoppningar vända sig till
missmod.

Det är med denna önskan som jag ber, att man måtte bifalla
statsutskottets förslag.

Herr Eriksson i Elgered: Blott ett par ord! Det är alls icke
svårt att vederlägga en talare, om man blott tager den ena hälften
af premisserna och utelemnar den andra hälften. Jag sade, att man
bör taga i öfvervägande å ena sidan krafvet på Sveriges försvar och
a den andra folkets skatteförmåga, och då jag öfver vägde den senare,
så hade jag med afseende å särskilda förhållanden i tullfrågan etc.
anledning att tro, att denna förmåga icke kunde räcka i samma proportion
som för närvarande. Då jag jemförde dessa båda sakförhållanden
med hvarandra, kom jag till den slutledningen, att jag, ehuru
vän till mitt lands försvar, borde taga äfven den andra synpunkten i
öfvervägande. Jag vidhåller detta och tror icke, att jag af den nämnde
talaren blifvit öfverbevisad eller vederlagd. För öfrigt hänvisar jag
till hvad herr Olof Jonsson i sitt anförande riktigt anmärkt, nemligen
att det i farans stund behöfs i första rummet penningar, i det andra
penningar och i det tredje penningar, såsom Fredrik den store i
Preussen sade.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
Herr grefve och talman! Jag skall be att med några få ord få bemöta
ett par yttranden, som fäldes af herr Danielson, då han sist hade
ordet. Det gälde den nu föreslagna anskaffningsmetoden under dessa
två år och det sammanhang, hvaruti den kunde stå till den metod,
som föreslagits förut, då planen var afsedd för fem år. Det är klart,
att penningar, som kunna disponeras under två år, berättiga till en
helt annan användning och fördelning än samma belopp för fem år.

Hvad särskild! beträffar det olika antalet torpedkryssare, är det
sålunda gifvet, att, om man tager en tid af två år i den för fem år 1895
uppgjorda planen, man blott får en pansarbåt, under det att med den plan,
som föreslagits i år, två stycken erhållas, hvilka tillsammans med den
nu färdiga bilda en grupp, den 2:dra i ordningen, och hvarje sådan
kräfver två torpedkryssare. Man kan naturligtvis icke få samma resultat,
då man handskas med olika faktorer.

Hvad angår marinförvaltningens så ofta upprepade förslag, vill jag
fästa uppmärksamheten derpå, att marinförvaltningen visserligen upprepat
sitt förslag om ett fast årligt anslag, men att marinförvaltningen
dervid fogat något, som herr Danielson icke omnämnde, nemligen en
förutsättning om den anskaffning på en gång, som är nödvändig för
att gifva flottan en uppryckning. Detta tiar marinförvaltningen icke
underlåtit att framhålla i sin skrifvelse.

Torsdagen den 26 Mars.

37 Nso 22.

Vidare vill jag säga några ord om Svea, som man påstår vara
föråldrad. Detta är lyckligtvis icke åsigten inom vapnet. Svea är
icke alls föråldrad, utan i fullgodt stånd. En talare sade, att Sveas
kanoner äro föråldrade, men det äro de icke. Det är sant, att man
begärt penningar till andra kanoner i stället för de 15 cm. kanoner,
som nu finnas på Svea, men anledningen härtill är, att man nu håller
på att förändra bestyckningen på en del kanonbåtar med gamla kanoner,
hvilka icke längre motsvara sitt ändamål, och då har man föredragit
att i stället för att köpa alldeles nya kanoner till dessa båtar, hvilkas
stridsvärde är långt mindre än pansarbåtarnes, placera de nya, modernaste
kanonerna på Svea och taga dennas kanoner och sätta på de
mindre båtarne, hvilkas behof kunde med dem tillfredsställas. Detta
har sålunda icke skett, derför att dessa kanoner skulle vara föråldrade.

Det har vidare från flera sidor framhållits den stora faran af att
nu på en gång skaffa eu hel del materiel, emedan den skulle blifva
föråldrad. Å andra sidan måste man väl dock erkänna, att, om man
vill komma till ett visst mål, det är bäst att gå den rakaste vägen.
Vårt mål är ju nu att försöka erhålla eu bestämd styrka, som vi anse
motsvara det ändamål, för hvilken den finnes. Om vi nu skulle gå
framåt med den fart, för att begagna det uttrycket, ett anslag af 2
eller 2 ''/2 millioner skulle lemna, så är det lätt att räkna ut, när vi
sent omsider skulle vara framme vid det föresätta målet, men då är
det gifvet, att den materiel, som man då har, blifvit föråldrad i samma
mån. En omständighet, som jag tror, att ingen har lagt märke till,
får man ju dock icke förbise, och det är den, att, då framåtskridandet
i en viss rigtning gått med jettesteg, så att man, så att säga, förtagit
sig, uppkommer såsom en naturlig följd deraf ett slags hvila. Sådant
är nu förhållandet i afseende å konstruktionen af artilleripjeser och
pansarplåtar. På artilleriets område har man under de sista åren icke
gjort några stora förbättringar och på pansarbåtarne hafva några detaljer
förbättrats, men inga mera märkbara förändringar genomförts.
Jag tror derför, att den påstådda faran icke är så stor, utan att vi äro
i ett stadium, som tycks få åtminstone en viss stabilitet.

Herr Olof Jonsson begagnade tillfallet, då han sist hade ordet, att
nämna något om det mycket omtalade öppnandet af eu farled. Jag
får upprigtigt säga, att, fast jag sysslat med dessa saker en bra lång
tid, jag icke rigtigt förstår, hvad som menas med detta »öppnande» af
eu farled. Det Tiar blifvit ett uttryck i pressen, men om man tager
ett sjökort och kastar en blick derpå, så skall den, som är van att
begagna sjökort, finna, att på detta ställe i Gillingesund alla djupen
och grunden äro öfverallt utsatta, och att han sålunda mycket väl kan
gå fram der. Hvad man har gjort, det är, att man utsatt prickar och
under de två senaste vintermånaderna anordnat en belysning, men
något »öppnande» af farleden har icke skett. Att denna farled fans,
det var ju icke någon hemlighet, och lotsstyrelsen, hvars utlåtande
cirkulerat emellan embetsverken, har ju sjelf sagt, att den »lärer få
tillfälle» att till Kongl. Maj:t inkomma med eu plan till fast belysning
och fast utprickning af denna farled, som den vill behålla vid sidan
af den andra, som redan finnes. Jag säg sist i förgår ett sjökort
öfver denna trakt i mer än dubbelt större skala än den, som är til 1-

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

N:o 22. 38

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

gänglig för någon sjöfarande, och, om jag vore främmande för platsen
och skulle taga mig in genom Stockholms skärgård, så skulle jag, det
försäkrar jag herrarne, efter kortet hellre gå genom Gillingesund än
genom stora farleden.

Jag har velat begagna tillfället att säga dessa ord om det s. k.
öppnaudet af denna farled, emedan jag tror, att genom hvad som förekommit
i pressen mångens bedömande af denna sak blifvit alldeles
vilseledt.

Herr Hedin: Chefen för sjöförsvarsdepartementet har på förmiddagen
talat något om de för sjömannen hufvudsakliga egenskaperna
och bland dem nämnde han dristigheten. Ja, dristighet har han sjelf
gifvit prof på, då han utan tvingande anledning talat om Gillingeleden,
men en annan egenskap, som han nämnde vid samma tillfälle, nemligen
rådighet, gaf han icke samma exempel på, ty hade han haft den,
så skulle han hafva låtit detta ämne falla. En annan egenskap, som
jag vill tro att han också gör anspråk på, har hau tydligen saknat
både vid detta tillfälle och när han förra gången talade om samma
led, ty när han då yttrade, att, sedan märkena blifvit borttagna, Gillingeleden
är lika hemlig som förut, så kan jag underrätta honom om
att mycket sjökunnigt folk skratta åt den uppgiften.

Jag begärde emellertid, herr talman, icke ordet för att säga detta.

Statsministern yttrade nyss, att man strider icke blott med penningar,
utan att det äfven behöfs vapen, men dermed ansåg han sig
väl också hafva sagt allt, som behöfde sägas om de erforderliga stridsmedlen;
och det är karakteristiskt för honom, det är karakteristiskt
för den regering, på hvars vägnar, i hvars namn han talar, att han
glömde dem, som skola föra vapnen. Nej, säger han kanske, jag
glömde dem icke, ty vi hafva lagbud att tvinga fram dem. Ja, vi
hafva lagbud, men med dem tvingen I icke fram entusiasmen och offervilligheten
hos dem, som befallas ut för att försvara edra hungertullar
och sin rösträttslöshet. Ni har åberopat sjökomiténs betänkanden med
mera dylikt. Men ni har glömt ett dokument, och den glömskan är
också karakteristisk för statsministern och den regering han representerar.
Ni har glömt Hans Majestät Konungens diktamen af den 12
oktober 1888, och derom vill jag påminna nu i denna sista stund,
innan vi gå till votering.

Herr Danielson: Jag begärde ordet med anledning af hvad som
framhållits från åtskilliga håll derom, att det skulle vara så ofördelaktigt,
att detta anslag icke kommer att afse fem år, utan blott två år, såsom
reservanterna hafva tänkt sig. Jag får derpå svara, att fem år gifva
icke någon större garanti än två år, ty vi hafva exempel på att Riksdagen
anvisat temligen stora belopp, men den årliga fördelningen olika.
Vi komma alla i håg, huru den beviljat millioner till ammunition under
en lång följd af år, och Riksdagen har dervidlag icke alls följt den
tanke, som låg till grund för det första beviljandet. Hvarför kunna
vi icke göra så här? Om herrarne nu tvinga fram utskottets förslag
om ett anslag af 11,780,000 kronor, hvarför kan det icke vara möjligt,
att Riksdagen nästa år underlåter att bevilja det andra halfva beloppet?

39 N:o 22.

Torsdagen den 26 Mars.

Det har visserligen sagts, att Riksdagen skulle vara bunden af ett AnS-nr
sådant beslut som det nu ifrågasatta, men så är icke förhållandet.
Annorlunda var det i fjor: da stod det i det kongl. förslaget, att materiel.

slaget skulle beviljas i fem år, hufvudsakligen efter samma plan. Men (Fort9.)
här föreligger ingen plan, och derför kan nästa Riksdag, om utskottets
hemställan nu bifalles, lika väl taga en annan siffra.

Jag tror, att, om vi taga reservanternas förslag, vi hafva bra mycket
lättare att få nästa Riksdag att följa detta beslut och äfven bevilja

2,500,000 kronor. Detta är också försigtigare, ty det kan hända, att
ett bifall till utskottets förslag skulle väcka en sådan allmän motvilja
mot dessa anslag, att hela saken skulle ryckas tillbaka. Jag förstår
mycket väl dem, som hysa dylika betänkligheter, och jag har sjelf
samma betänklighet, nemligen att man icke bör gå fortare, än att man
har den allmänna meningen med sig. Herrarne böra icke taga sitt
omdöme från dem, som lefva under andra lifsvilkor än den stora allmänheten,
utan man måste taga hänsyn till denna störa allmänhet, till
dess tänkesätt och önskningar i detta fall. Ty det kan icke med sådan
tydlighet, att denna allmänhet kan begripa det, sågas, att hår föreligger
eu så tvingande nödvändighet. .

Här har talats om brister i detta anslag, och att vi hafva ett mal
att fylla. Jag frågar, mine herrar: hafva vi icke tillräcklig erfarenhet
från fjerde och femte hufvudtitlarne i detta afseende? Hvad är det
som brister och hvad är det, som är målet? Finna vi medel att fylla
den ena uppgifna bristen, och tro vi, att vi så hunnit närmare målet,
så flyttar regeringen målet, och vi komma aldrig fram dertill.

Herr Erickson i Bjersby förklarade sig instämma häruti.

Herr Höglund: Herr talman! Mine herrar! Ja<* hör visserligen
till dem, som anse, att, när det gäller de militära anslagen, man äfven
skall taga hänsyn till landets finansiella förmåga. Det går icke a,n
att under fredstid pålägga landet en så tung rustning, att det i krigstid
icke förmår bära densamma, att landet vid möjligt krigsutbrott är så
finansielt utblottadt, att det icke kan föra kriget med nödig kraft.

Detta medgifver jag villigt. o

Men med denna inskränkning är det å andra sidan gifvet, att sa
långt landets krafter räcka, måste det också värna om sin frihet och
sjelfständighet. Ty ett folks frihet och sjelfständighet äro för detsamma
hvad lifvet är för individen. Individen gör gerna de största offer för
att bevara sin helsa och sitt Rf. Men nu äro friheten och sjelfständigheten
för folket vida mera än lifvet för individen. Ty individen kan
hafva skyldighet att offra sitt Rf för störa och höga ändamål. Men
han kan ock hysa den förhoppning att i ett Rf efter detta få ersättning
för de offer, han gör i detta Rf. Något dylikt finnes icke för ett folk.

För ett folk finnes icke ett Rf efter detta annat än ett sadant som
Polens och Armeniens i våra dagar, hvilket man ju rättast kan karakterisera
såsom en lång dödskamp utan hopp. För att undvika ett sådant
öde, bör man göra de största offer.

Det har åtminstone antydts, fastän icke i tydliga ord sagts, att,
förr än vissa reformer blifvit genomförda, det knappt skulle löna mödan

N:o 22. 40

Torsdagen den 2G Mar

duska tfnina u°r :.ltt f°rsvara sin frihet och sjelfständighet. Detta är ett

af fartygs- -™1 ocTb “»»bär eu skriande orättvisa mot värt nuvarande sam materkl.

hallsskick. Jag vill visst icke härmed hafva sagt, att icke åtskilliga
(Forts.) förbättringar deri kunna tarfvas. Men få vi behålla vår frihet och
sjelfständighet, så beror det ju på oss sjelfva att efter hand införa dem,
och vi hafva sett, huru den ena reformen följt efter den andra, om
det också icke gått så fort, som de otåligaste önskat. Förlora vi åter
var fiihet och sjelfständighet, hur gar det då med reformerna? Ja,
nog kunna också då reformer komma att införas, men de komma att
ga i en helt annan riktning, än vi önska och hoppas; och säkert är, att
icke komma de att gå i rigtning mot större frihet, lindrigare skatter
och annat, som vi anse eftersträfvansvärdt.

Jag vill nu återkomma till de finansiella förhållandena ett litet
grand. Om vi nu se på de föreliggande handlingarna, så finna vi, att
Kongl. Maj:t och utskottet i främsta rummet ämnat för de militära
behofvens fyllande använda befintligt öfverskott. Jag medgifver villigt,
att man kan hysa olika tankar om det sätt, hvarpå detta öfverskott
tillkommit, och sjelf hör jag till dem, som gerna skulle sett, att det
tjutit ur andra källor, än det i verkligheten gjort. Men sedan detta
öfverskott, eu gång finnes, huru kali man på värdigare sätt använda
det än till stärkande af vårt försvar, hvarigenom vi kanske i farans
stund, hvilken kan komma förr än någon anar, kunna gå ur den olika
striden med bibehållande af vår frihet och sjelfständighet?

Kongl. Majit har derjemte föreslagit en tillläggsbevinning. Statsutskottets
majoritet har sa nedsatt bekofven, att de kunna fyllas utan
tilläggsbevinning. Således, om vi bifalla statsutskottets förslag, kan
detsamma genomföras till och med med någon nedsättning i de nuvarande
skattebördorna. Under sadana förhållanden anser jag, att man
icke p«i minsta sätt kan tala om någon sorts finansiel öfveransträngning.

Men jag medgifver villigt, att det finnes ännu eu omständighet’
som härvidlag bör tagas i betraktande, och det är den, att vårt land
åtnjutit eu 80-årig fred, under hvilken vi hunnit att glömma krigets
fasor och de faror för landets frihet, som ett krig medför. Vi kunna
icke begära, att hos vårt folk skall finnas en så liflig känsla för den
sanningen, att man skall rusta sig för kriget för att bevara freden,
som kan paräknas hos fastlandets folk, hvilka i det hänseendet icke
val''‘t så lyckliga som vi. Fastmera anser jag, att de, som önska
stärka försvaret, hafva allt skäl att vara tacksamma för den grad af
offervillighet för försvaret, hvilken dock icke kan förnekas finnas hos
vårt folk. Då jag nu yttrat dessa tacksamhetens ord, så gäller detta
icke de rena försvarsnihilisterna, som jag snarare skulle vilja sätta i
samma kategori som dem, jag förut omtalat, hvilka knappt anse vårt
land vara värdt att försvara. Dem inbegriper jag icke deri.

Jag kan dock icke underlåta att beklaga, att det är ett så stort
svalg mellan de båda utskottshalfvorna. Jag tror, att det varit lyckligt,
om någon medelväg kunnat finnas mellan dem, och jag tror för min
del, att eu dylik skulle kunnat samla ganska många röster omkring
sig. Men sådana förhållandena äro, kan jag, herr grefve och talman,
icke annat än förena mig med dem, som yrkat bifall till utskottets
förslag.

Torsdagen den 26 Mars.

41 N:o 22.

Hans excellens, herr statsministern Boström: Herr talman! Mine
herrar! Jag skall endast be att få nämna ett par ord till svar på den
fråga, som herr Danielson framstälde: hvad är målet, hvilka äro medlen?
Jo, målet är för denna regering liksom för hvarje annan regering
landets försvar och att påvisa, hvad den ansett vara behöfligt för detta
ändamål. Detta är det enda målet. Medlen deremot äro liksom allt
annat menskligt underkastade vexlingar och kunna icke den ena gången
vara desamma som den andra.

Herr Hedin: För två dagar sedan, herr talman, afgaf herr statsministerns
officiösa pressorgan ett annat svar, än det han nu sjelf gifvit
angående målet. Målet var då icke, att vi skulle rusta oss till försvar,
utan målet för fjerde och femte hufvudtiteln var, att vi skulle rusta
oss till anfall. Det stod i så tydliga ord, som det med ord kan sägas.

Hans excellens, herr statsministern Boström: Jag vet icke af, att
regeringen har något officiöst organ.

Men jag förstår, hvad herr Hedin menar och hvilket står i full
öfverensstämmelse med hvad han en gång förut yttrat, då han nemligen
här i kammaren talade om öfverfall på saklös tredje man. Det kan
vara tid på att taga upp och en gång för alla tillbakavisa detta tal.
Uti detta tal kan icke ligga något annat, än att inom den svenska
regeringen skulle hafva förevarit planer om anfall på saklös tredje man,
eller i detta fall — jag säger det rent ut — Norge. Jag tillbakavisar
detta. Det är icke förhållandet. Jag vågar påstå, att hvar och en,
som med lugn och opartiskhet följt händelsernas utveckling under de
brydsamma unionella förhållandena, måste lemna det erkännandet, att
den nuvarande regeringen sökt att med lugn, hofsamhet och fasthet
hålla tillbaka alla utbrott af hetsighet, så ofta sådana visat sig, ehuru
anledning till hetsighet icke alltid saknats, och att bevara de sympatier,
som Sveriges hållning i de unionella konflikterna förskaffat det äfven
utom landet. Och jag vill tro, att det samförstånd, som i denna fråga
rådt och, jag vågar säga, också råder emellan regering och Riksdag,
utgör det bästa vittnesbörd, att det icke kan vara fråga om något
anfall på saklös tredje man. Det är på de fredliga förhandlingarnas
väg, som vi hafva önskat att se de unionella konflikterna bilagda, och
den tillfredsställelse, med hvilken tillsättandet af unionskomitén mottagits,
utgör det bästa beviset derpå.

Jag upprepar ännu en gång: det är icke berättigadt detta tal.

Herr Danielson: Herr grefve och talman! Nu har på deuna
lilla korta stund, sedan jag begärde ordet, inträffat så mycket, att jag
är tveksam, om jag, sedan jag nu fått ordet, skall begagna det. Ty
jag hade icke anledning att vänta, att det skulle framkomma sådana
yttraden från tvenne håll, som nu egt rum.

Jag begärde ordet blott för att säga, att jag på intet sätt velat antyda
annat, än att regeringens mål är fosterlandets väl; men jag antager
också, att regeringen bör hafva den uppfattningen om våra arbeten och
sträfvande]! såsom riksdagsmän, att vårt mål äfven är fosterlandets väl.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

N:o 22. 42

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. nyanskaffning

af fartygsmateriel.

(Forts.)

Herr Hedin: Det är då underligt, om herr statsministern kan vara
den ende, som icke vet utaf, att inom hela pressen och eu mycket stor
del af allmänheten den uppfattning har varit rådande i flera år, att
den tidning, som jag antydde, är hans officiösa organ. För att han
då må blifva i tillfälle att, kraftigare än genom hans yttrande nyss
skedde, undanrödja denna föreställning och vidtaga alla nyttiga åtgärder
mot att den vidare måtte propagera sig och upprätthållas, skall jag
anföra t. ex. följande, som kanske verkar något på honom. På den
tid, då denna tidning förde en ytterst skarp polemik mot den nuvarande
utrikesministerns närmaste företrädare, uppgafs inom pressen, och
detta på grund af meddelande från personer, som hörde till den ifrågavarande
tidningen, att icke någon politisk artikel af någon vigt —
det gälde särskildt anfallen mot den dåvarande utrikesministern —
finge komma in i tidningen utan att hafva undergått högvederbörlig
granskning och godkännande. Jag anser mig göra herr statsministern
en tjenst genom att tala om detta för honom, på det att hädanefter
genom hans åtgärd måtte blifva klart, att, när i åtskilliga högertidningar
och särskildt i den nämnda det oupphörligt hetsas till krig
och de af Kongl. Maj:t begärda anslagen på fjerde och femte hufvudtitlarne
uttydas icke såsom försvarsanslag, utan såsom an fallsanslag,
han måtte vidtaga åtgärder för att låta hela svenska allmänheten veta,
att detta icke har skett med hans bifall eller i öfverensstämmelse med
regeringens åsigter. Men tillika skall jag nu be att, sedan han afgifvit
en i allmänna ordalag hållen förklaring, han äfven ville hafva den
godheten att specificera förklaringen något och göra den något mera
konkret samt upplysa kammaren, om hvem det var, som förlidet år
gaf arméförvaltningen befallning att vidtaga de ytterligt brådskande
rustningar, om hvilka jag har något ytterligare att förmäla, när vi
komma till fjerde hufvudtiteln.

Öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner af herr talmannen
gifvits å hvart och ett af de olika yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren det yrkande, som innefattades i mom. a)
af den vid punkten fogade reservationen.

Efter föredragning vidare i ett sammanhang af mom. b) och c)
af utskottets hemställan, anförde:

Herr Danielson: Jag skall be att få yrka afslag på utskottets hemställan
i hvad den skiljer sig från reservationen och bifall till denna
reservation.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll reservanternas i mom. b) af
reservationen gjorda hemställan.

Mom. d).

Bifölls.

Punkterna 6—11.

Biföllos.

Torsdagen den 26 Mars.

43 N:o 22.

Punkten 12. Ay- an’ly

till ny docka

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till ny docka i Karls- * Karl,i''rona
krona bevilja 475,000 kronor och deraf för år 1897 anvisa 150,000.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 122) hade herr
Ollas A. Ericsson, med hvilken herr S. M. Olsson m. fl. instämt, hemstält
bland annat, att Kongl. Maj:ts framställning om anläggning af
en ny docka i Karlskrona ej måtte vinna Riksdagens bifall.

Vidare hade herr Sven Palme i eu likaledes inom Andra Kammaren
väckt motion (n:o 17) hemstält, att Riksdagen, med afslag å
Kongl. Maj:ts framställning angående anslag till ny dockbyggnad i
Karlskrona, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t>nhålla, att Kongl. Maj:t
behagade dels taga under ompröfning, huruvida icke svenska flottans
liufvudstation borde förläggas till Stockholm, medan Karlskrona förändrades
till depot, samt huruvida icke, i sammanhang härmed och till
beredande af nödiga medel för ett nytt flottetablissement i Stockholms
närhet, de af flottan nu disponerade områden i Stockholm borde försäljas,
samt dels derefter till Riksdagen inkomma med förslag, som af
denna ompröfning kunde föranledas.

Derjemte hade uti eu inom samma kammare väckt motion (u:o
174) herr Edv. Svensson från Karlskrona, med hvilken herr P. Pehrson
i Törneryd m. fl. instämt, föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Magt anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes så skyndsamt som
möjligt låta utreda, huruvida icke Stockholms station af kongl. flottan
kunde förändras till depot, samt, i händelse sådant visade sig kunna
och höra ske, huruvida icke den för depoten erforderliga materielen
kunde förläggas till galérvarfvet, under det att detta, sedan plats för
nämnda materiel samt för erforderliga minverkstäder och förråd jemte
kasern till minörkompaniet m. m. blifvit undantagen, utarrenderas till
enskild spekulant, med förbehåll, att för flottan erforderliga reparationsarbeten
skulle der i första rummet verkställas; äfvensom huruvida icke
Skepps- och Kastellholmarne borde försäljas och derför inflytande medel
användas till anskaffande af sjökrigsmateriel.

Utskottet hemstälde:

»a) att Kongl. Maj:ts framställning angående beviljande af anslag
för anläggande af ny docka i Karlskrona icke må af Riksdagen
bifallas;

b) att, vid bifall härtill, herrar Ollas A. Ericssons och Palmes omförmälda
motioner, i hvad de afse Kongl. Maj:ts berörda framställning,
må anses besvarade; samt

c) att herr Palmes ifrågavarande motion i öfrigt äfvensom herr
Edv. Svenssons omförmälda motion ej må föranleda någon Riksdagens
åtgärd.»

Efter föredragning af mom. a) anförde:

Herr Palme: Det fins ett gammalt skämt om att måla eu viss
potentat på väggen och sedan piska honom. Jag har icke kunnat underlåta
att tänka på detta, då jag genomläst statsutskottets betänkande

N:o 22. 44

Torsdagen den 26 Mars.

An,J- ttns!aa angående min vid förevarande punkt omförmälda motion. Utskottet
XarlJronamålar nemligen på väggen och piskar en bild. som utskottet ogillar,
m. deruti är jag af fullkomligt samma åsigt som utskottet. Men den

(Forts.) bilden. är icke min motion. Det är icke min motion, som blifvit så
grundligt genompiskad, utan det är någonting helt annat. Den långa
bevisföring, som utskottet hemtat från 1882 års sjöförsvarskomités betänkande,
går nemligen uteslutande och allenast ut på att bevisa olämpligheteu
att till en enda punkt af Sveriges kust förlägga hela vår flotta.
Utskottet talar om, att »flottan kunde å ett ställe förläggas, så att
icke flera än en station erfordrades», det talar om verkliggörandet af
»tanken på en gemensam station för hela vår flotta», och det säger:
»hela var sjömagt vara samlad i Stockholm». Men någonting sådant har
jag. aldrig föreslagit. Tvärtom har jag talat om, att det »ingalunda
varit min afsigt att föreslå slopandet af Karlskrona station» och att
»Karlskrona borde enligt min mening ständigt behållas som befästad
hamn med depot för en mindre del af vår flotta». På ett annat ställe
talar jag om, att »Karlskrona är en alltför god och välbelägen hamnplats,
innefattande alltför dyrbara dockor och verkstäder m. m. för att
kunna uppgifvas». Och ännu på ett tredje ställe framhåller jag, att
»en viss mindre del af flottans moderna krigsmateriel synes mig fortfarande
kunna och böra dit förläggas». Att under sådana omständigheter
använda den bevisföring, som utskottet användt mot min motion,
är endast ett slag i luften, ett slag, hvilket ingalunda träffar min motion.
Utskottet har dock framkommit med tvenne sakskäl, och som denna
fråga är af ganska stor vigt för hela vårt försvar, vill jag tillåta mig
att något närmare sysselsätta mig med dessa båda skäl. Det ena
skälet är, att mitt förslag »skulle vid utförandet visa sig betydligt
mindre ekonomiskt fördelaktigt» än jag förestält mig, och det andra,
att »en sådan förändring skulle innebära ett försvagande af rikets
för svar skraft».

Mine herrar! Att — med bibehållande af Karlskrona såsom en
befästad örlogshamn, i sig inneslutande den mindre delen af vår flotta
— förlägga sjöförsvarets tyngdpunkt till ett fullt nutidsmessigt, nybygdt
marinetablissement innanför Stockholms befästningar, detta har
man lyckats förmå statsutskottet att beteckna såsom ett »försvagande
af rikets försvarskraft». Jag behöfver, för att visa det ohållbara i
detta påstående, endast jemföra situationen under nuvarande förhållanden
med den situation, som skulle uppkomma, i fall mitt förslag
ginge igenom. Jag antager, att vi inkastas i ett krig med en till
sjös oss öfverlägsen fiende; en fiendtlig pansarflotta nalkas vår kust;
vår flotta gör de mest energiska ansträngningar för att rusta och
blifva i ordning att gå till sjös. Skall den lyckas med detta? Jag
tror det icke. I statsrådsprotokollet för den 2 januari detta år antages
det, »att en fiendtlig flotta eller åtminstone en eskader med den uppdrifna
fart, som nutidens örlogsfartyg ega, samtidigt med krigsförklaringen
eller omedelbart efter det order om mobilisering af våra försvarskrafter
till lands och sjös utgått, kan uppträda i Stockholms yttre
skärgård för att genom öfverraskning söka bemägtiga sig de inloppet
spärrande befästningarna och derefter sätta sig i besittning af staden».
Om detta i statsrådsprotokollet kan förklaras gälla rörande Stockholm,

Torsdagen den 26 Mars.

46 N:o 22.

så måste det naturligtvis i ännu mycket högre grad gälla rörande anslag
Karlskrona. Och hurudant är under sådana omständigheter denna vår ^[^utrona
förnämsta örlogshamns läge? Svaret, tror jag, framgår genom en blick''
på Karlskronas karta och genom en stunds eftertanke. Svaret är, (Forts j
enligt min öfvertygelse: högst betänkligt! Karlskrona är, såsom vi
veta, en synnerligen utmärkt hamn, som bar framför sig en halfcirkel
af öar och skär, i hvars medelpunkt Karlskrona stad med sina varf och
dockor ligger. Från den så bildade bassängen leder emellertid icke
mer än ett enda, för våra första klassens pausarbåtar tillgängligt utlopp.
Visserligen säger min ärade motmotionär, hvilkens frånvaro i kammaren
jag i dag upprigtigt beklagar, att äfven ett annat utlopp kan begagnas
för våra första klassens båtar, och han antyder, att så äfven plägar
ske. Men jag tror, att han derutinnan misstager sig, och jag är öfvertygad,
att hittills aldrig någon första klassens pansarbåt gått ut genom
vestra utloppet; och jag tror mig veta, att Karlskrona lotsar äro af
den enhälliga åsigten, att ingen af dem vill åtaga sig att den vägen
lotsa ut eu af våi''a första klassens pansarbåtar. Under sådana omständigheter
kan man godt säga, att Karlskrona icke har mer än ett
enda utlopp, och att Karlskrona således är ganska lätt för en öfverlägsen
flotta att blockera. Karlskronas fasta försvar är dessutom af
ganska underhaltig beskaffenhet. Det vestra utloppet försvaras af ett
litet fort, hvilket är af den gammalmodiga art, att jag åtager mig att
på en halftimme förvandla det till eu grushög, och det är bestyckadt
med kanoner, hvilka äro snart 30 år gamla.

Hvad Kungsholmens fästning beträffar, framhålles i samma statsrådsprotokoll,
som jag nyss citerade, huru »föga motståndskraftig»
fästningen i sjelfva verket är. Den är något modernare, men vi skola
betänka, att den kan tagas under koncentrerad eld från en fiendtlig
eskader, hvilken är spridd inom en mer än 90 graders cirkelsektor.

Dessutom kan Karlskrona stad och varf med den styrka, som det nutida
grafva artilleriet förmår utveckla, bombarderas från platser, som
ligga utanför fästningarnas eldområde, hvartill kommer, att en landstigning
från Ronnebyhållet är synnerligen lätt. Under sådana förhållanden
är Karlskronas öde snart afgjordt och dermed också den der
instängda flottans.

Men antag, att denna flotta lyckas komma ut från Karlskrona,
antag, att den blir färdig med sin utrustning så tidigt, att den kan
löpa ut, innan fienden börjat blockera eller att den kan bryta blockaden
med förlust af ett eller annat fartyg, så är dock Karlskronas öde
besegladt och vår flotta afstängd från sin station, afstängd från sina
förråd, sina lefvande och döda reserver; och hvad detta vill säga, framgår
äfven af det nämnda statsrådsprotokollet, som framhåller, att ett
dylikt afskärande kan vara af »ödesdigert inflytande* för hela krigets
fortgång. Det sannolika är emellertid, att vår flotta förstöres eller
fångas i den säck, som det ofullständigt försvarade Karlskrona utgör.

Nu säger man, att Karlskronas befästningar kunna och böra stärkas.
Ja väl, vill Riksdagen, vill Andra Kammaren på Karlskronas befästande
offra ytterligare ett hälft tiotal millioner, vill vår krigsstyrelse
utom den brigad, som nu är afsedd för Karlskronas försvar, anslå
ytterligare eu brigad derför, ja, då är saken i ett annat skede, men

N:o 22. 46

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. anslag
till ny docka
i Karlskrona
m. m.
(Forts.''i

icke heller då bör, enligt miu åsigt, hufvudstyrkan af Sveriges flotta
förläggas till Karlskrona — äfven då bör den förläggas till den ort,
som med största grad af sannolikhet bör vara denna flottas naturliga
operationsbas i händelse af ett krig.

Jag bar nu sökt visa de ödesdigra följder, som skulle uppkomma
af den nuvarande situationen. Skulle Stockholm deremot göras till
hufvudpunkt för vårt sjöförsvar, kan en fiende vid ett krig, om han
angriper Karlskrona, lätteligen råka mellan tvenne eldar genom vår
fria Stockholms-eskader, som oblockerad kan löpa ut. Rigtar fienden
sitt angrepp mot Stockholm, är det helt naturligt först och främst och
dessutom enligt alla sakkunnigas omdöme ganska stora chancer för, att
vår i Stockholm varande flotta skall hinna rusta och göra sig i ordning,
innan fienden hunnit så långt in. Jag erinrar om, att en fiende endast
har att passera fem engelska mil från hafsbandet till Karlskrona,
medan han, om han skall komma in till Stockholm, har Söderarmsleden
50 engelska mil och Sandhamnsleden 30 samt Landsortsleden 75
engelska mil att passera från hafsbandet, och detta genom en skärgård,
som är krokig och mångenstädes trång och der en fiende i krigstid
har att möta försänkningar och minlinier, der han kanske minst
anar det, och ständigt är utsatt för flankanfall af våra minbåtar. Man
anser, att redan i fredstid det är med en viss tveksamhet, som de
största af nutidens pansarfartyg gå in i Stockholms skärgård, och jag
har hört sakkunnige med bestämdhet påstå, att vid krig de stora pansarfartygen
vackert lära stanna utanför. Då inses helt lätt det omöjliga
i att ceruera eller blockera vår innanför befästningarna i Stockholms
skärgård liggande flotta. Och under sådana förhållanden skola vi betänka,
att Stockholms hafsband har en längd af 110 engelska mil eller,
om man tager med Södertelge-viken och öregrunds skärgård, 170 mil.
Det är helt enkelt omöjligt för en flotta, om än så öfverlägsen, att
der instänga en äfven betydligt underlägsen, skärgårdens alla resurser
kännande flotta.

På samma sätt framstå, snart sagdt i hvilket kritiskt läge som
kan tänkas, de strategiska fördelarne af att förlägga flottans hufvudstyrka
till Stockholm. Jag erinrar blott om lättheten att derifrån göra
utfall för att störa fiendens transporter, fiendens landstigningar, att
göra utfall vare sig söderut eller norrut längs vår ju i så hög grad
hotade kust vid Bottniska viken. Jag erinrar, huru Stockholms skärgård
ligger som en framskjuten fästning framför det svenska fastlandet
och framför dess främsta ort, hufvudstaden, och huru den försvarar
inloppet till vår vigtiga vattenväg, Mälaren. För en hvar, som
gör sig den mödan att något närmare sätta sig in i dessa förhållanden,
måste det, synes mig, framstå klart, att hufvudstyrkan af vår flotta
måste förläggas till Stockholm. Derför talar också sjelfva det citat
från 1882 års komitébetänkande, som utskottet anfört, och hvilket för
Stockholm anför alla sakskäl, men för Karlskrona nästan endast sentimentala
känsloskäl. Derför talar också den ganska öfvervägande mening,
som derom råder inom vår flottas officerscorps.

Nu säger man, att is skulle hindra, och att man af den anledningen
ej skulle kunna förlägga hufvudstyrkan af flottan till Stockholm.
Men jag vill erinra deremot, att under de senaste 16 åren is

Torsdagen den 26 Mars.

47 N:o 22.

icke hindrat under 9 vintrar och endast delvis under 2, och att Stock- Ang. anslag
holms stads hamnkapten förklarat, att han åtager sig att med en till- 1,11 "y docka
räckligt stark isbrytare hålla Stockholms inlopp och Stockholms skår-''
gård tillgängliga och öppna, så länge Östersjön icke är stängd. Under (Förta.)
sådana omständigheter förefaller det mig, att äfven ifrågavarande skäl
försvinner.

Återstår då statsutskottets påstående, att mitt förslag skulle »visa
sig betydligt mindre ekonomiskt fördelaktigt», än jag förestält mig.

Ja, »jag hörer visserligen icke till dem», säger jag i min motion, »som
föreställa sig, att en förändring, sådan som här åsyftas, skulle vara
liktydig med kolossala administrativa besparingar för statsverket, i ty
att Karlskrona i hvarje fall, äfven som depot, kommer att behöfva
åtskilliga befäls- och underbefälsplatser samt civila beställningar af
olika slag». Men det är icke heller här, som hufvudsumman af de
ekonomiska fördelarne visar sig. De ekonomiska fördelarne visa sig
främst genom en försäljning af Skeppsholmen, Kastellholmen och Galérvarfvet.
I fråga om en beräkning af, hvad man skulle kunna få för
dessa nu af flottan disponerade tomtområden, vill jag hänvisa till, att
herr Adelsköld i Första Kammaren år 1892 beräknade statsverkets
behållning på dessa tomter till 32V2 millioner, att herr Svensson från
Karlskrona år 1893 beräknade värdet af endast Kastellholmen och
Skeppsholmen till 21‘/2 millioner, och att vid den officiella värdering,
som år 1892 gjordes och som finnes i statskontoret, värdet beräknades
till 23,103,700 kronor. Jag har varit mindre sangvinisk, mera blygsam,
och jag har ej gifvit min fantasi fullt så fria tyglar som dessa
nyss nämnda värderingsmän. I stället har jag som praktisk affärsman
vändt mig till dem, som jag ansett vara de sakkunnigaste och erfarnaste
i detta afseende i Stockholm, och jag har kommit till en siffra
af 14 millioner. Jag tror mig äfven veta, att när som helst ett konsortium
skulle kunna bildas, som vore villigt att bjuda 14 millioner
kronor för de af flottan disponerade områdena i Stockholm. Jag tror
dock för min del, att det skulle vara fördelaktigare för staten att sjelf
sälja dem, och detta kunde lämpligast ske på det sätt, att ett lån upptoges,
som hölle sig inom gränserna för den sannolika försäljningssumman
— ett försvarslån, men ett försvarslån med realsäkerhet —
och att detta inbetalades successivt, allt efter som försäljningsmedlen
för tomterna inflöte. Man har menat, att ett modernt
ment skulle blifva alltför dyrt. 1863 uppskattade eu af flera sakkunnige
män bestående, af Konungen tillsatt komité ett nytt sådant etablissement
vid Hustegafjärden till 4,435,850 kronor. Nu kräfves mera,
men dock icke några oåtkomliga summor. Jag har satt mig i förbindelse
med åtskilliga fackmän rörande denna sak, både skriftligt och
muntligt. Och allas uttalanden hålla sig inom ett belopp af 10 millioner
kronor. Så skrifver till mig exempelvis en framstående fackman,
»att den summa, som jag beräknat för ett nytt flottetablissement
i Stockholms närhet, tillräckligt stort för att ersätta, hvad vi nu i
Stockholm hafva, samt för att emottaga den tillökning i materiel, som
är att dit förvänta inom de närmasie 10 åren, är approximativt 10
millioner kronor». På det sättet skulle minst 4 millioner kronor blifva
öfver till andra ändamål, till förstärkande af befästningarna i Stock -

N:o 22. 48

Taradagen den 26 Mars.

Ang. anslag hokus skärgård, till inrättande af eu mindre marindepot i Göteborg,
Karlskrona ^ ''Materiel o. s. v. Jag kali derför icke föreställa mig, att Riksdagen,
'' Z. ,m°na åtminstone Andra Kammaren kan vara ense med statsutskottet om
(Porta) C^eu meniugen, att det icke vore »ekonomiskt fördelaktigt», att vårt
land på detta sätt gratis finge ett nytt, fullt tidsenligt marinetablissemeut
och dessutom åtskilligt öfver för försvarets tillgodoseende på
annat sätt.

Jag har nu uppehållit kammarens tid något med denna fråga,
ehuru jag väl vet, att gent emot ett enhälligt statsutskott denna fråga
icke har någon som helst utsigt att vid denna riksdag blifva antagen.
Jag anser emellertid, att frågan är af alltför stor vigt för vår flotta
och vårt försvar i dess helhet, och jag vet, att den omfattas med alltför
stort intresse af pluraliteten inom vår flottas officerscorps, deribland
dess kunskapsrikaste och intelligentaste del, för att jag här skulle
låta frågan falla utan ett ord till dess försvar.

Men det är samtidigt en fråga, som måste komma åter och som
en gång måste vinna Riksdagens och statsmagtens bifall. Jag vill
hoppas, att då, vid eu kommande riksdag, denna fråga måtte frambäras
från ett håll, som kanske är vederbörande mera sympatiskt än
det, hvarifrån den nu framkommit, och jag vill hoppas, att det under
faekmannaauktoritetens namn uppträdande lokalintresset icke då skall
visa sig vara inom statsutskottet så mägtigt som nu.

Herr Lilliehöök: Herr talman! Miue herrar! Jag måste be klaga,

att min kamrat på denna bänk icke kunnat, till följd af sjukdom,
infinna sig här i dag; han hade helt visst varit mycket bättre än jag
beredd att svara i denna punkt, som nu är före.

Jag skall emellertid anhålla att få i någon mån bemöta en del
af de yttranden, som den siste ärade talaren fält. Det är i synnerhet
eu sak, som jag nu ber att få fästa mig vid, och hvilken äfven den
ärade motionären så skarpt framhållit uti sin motion, nemligen att
Karlskrona skulle vara omöjligt att försvara från sjösidan. Karlskrona
skulle vara lätt att förvandla i en grushög; den i Karlskrona förlagda
flottan skulle vara lätt att instänga, och om flottan verkligen lyckats
löpa ut, så skulle en fiendtlig styrka kunna lägga sig derutanför och
hindra vår flotta att komma in och skaffa sig ammunition, proviant
o. s. v.

Hvad nu först angår faran för Karlskronas bombardering, så har
äfven till mig af motionären lemnats en liten skiss öfver denna stad
och omgifvande skärgård, utvisande hvilken ställning de bombarderande
fartygen borde intaga för att kunna bombardera staden. Det är särskilt
ett af dessa lägen, som jag fäste mig vid. Motionären menar
nemligen, att en fiende, genom att lägga sig på en distans af 15,000
meter, d. v. s. eu och en half nymil, skulle kunna bombardera staden.
Nu lär det emellertid vara ett faktum, att i hela verldens flottor det
för närvarande icke finnes mer än tvenne fartyg, som kunna på den
distansen med någon om ock ringa utsigt till framgång bombardera
Karlskrona eller någon annan stad på just denna distans af 15,000
meter. Och äfven om distansen vore kortare, så har jag af artillerister
hört, att ett sådant borbardement icke kan utföras med någon effekt,

Torsdagen den 26 Mars.

49 N:o 22.

med mindre än att man ser nedslaget för kulan. Detta nedslag skulle
man visserligen kunna observera, om kulan faller i sjön, ty då uppstår
en stor kaskad af vatten, som angifver, hvar kulan träffat, men ej då
kulan träffar marken; börjar man således bombardera Karlskrona på
15,000 meters distans, så kan man omöjligen se nedslaget, och utsigterna
äro då stora att antingen skjuta öfver målet eller också icke
nå fram.

Jag skall vidare säga något om en annan position, som den ärade
motionären tänkt sig skulle kunna intagas af eu bombarderande flotta.
Det är vid Degebåden, ett grund, som ligger utanför Hasselö, på eu
distans af 12,000 meter från Karlskrona. Men der blir den bombarderande
styrkan utsatt för elden från fästningen Kungsholmen, och
den bestyckning, som der finnes, är icke att leka med, ty den består
af moderna kanoner, som äro både långskjutande och kraftiga.

Den tredje sidan, hvarifrån bombardering skulle kunna ske, är
från trakten utanför Kungsholmen; men der är belägenheten för en
bombarderande styrka ännu svårare, ty der skulle denna komma att
ligga alldeles under fästningens kanoner.

Med ett ord, jag tror, att faran för att staden kan genom bombardering
förstöras icke är så särdeles stor, i all synnerhet om de för
Karlskrona föreslagna befästningarna komma till stånd.

Hvad sedermera beträffar den befarade instängningen af vår flotta,
så är det ju gifvet, att en fiendtlig, öfverlägsen styrka kan lägga sig
vid de olika utloppen från Karlskrona och söka hindra vår flotta att
löpa ut. Det beror naturligtvis härvidlag mycket på den anfallande
flottans storlek, huruvida detta skall lyckas eller icke. Jag vill dock
erinra om hvad den ärade motionären sjelf i sitt yttrande anfört, nemligen
att det visserligen finnes ytterligare en led, nemligen genom
Vestra Hästholmsloppet, men att den icke kan befaras af våra pansarfartyg.
Leden är visserligen krokig och obeqväm, och jag vill nämna,
att någon pansarbåt ännu icke gått ut derigenom, ty leden är icke
nödvändig under fredstid; men i händelse af behof är det möjligt för
en pansarbåt att (aga sig ut genom densamma. För öfrigt är det eu
mycket lätt sak att från de försänkningar, som der finnas, taga bort
en del sten och derigenom öka utloppet samt räta ut farleden.

Om utanför Karlskrona är förlagd en instängande flotta, är det
gifvet, att denna på åtminstone de håll, der utlöpandet af vår flotta
kan ske, är utsatt för eld från fåstningskanoner. Vestra Hästholmens
fästningskanoner äro visserligen gamla och rå icke med att skjuta på
längre båll, men deremot äro kanonerna på Kungsholmens fästning
ganska goda.

Detta är nu emellertid icke det enda, som en inträngande flotta
är utsatt för. Vi hafva åtskilliga minbåtar i Karlskrona och hoppas,
att framdeles skall gifvas tillfälle att få flera. Dessa minbåtar kunna
när som helst löpa ut från Karlskrona genom andra utlopp än de här
förut nämnda. Det finnes icke mindre än fem utlopp, hvarigenom
minbåtar kunna gå fram, förutom de stora, der pansarbåtarne kunna
gå ut. Minbåtarne, som lätt kunna manövreras i skärgården, kunna
derför taga sig ut genom något af dessa mindre utlopp och derefter
anfalla de instängande fiendtlig» fartygen. Jag antager derför, att eu

Andra Kammarens Prat. I8y(). N:o 22.

Ang. anslag
till ny docka
i Karlskrona
in. m.
(Forts.)

4

N:o 22. BO

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. anslag
till ny docka
i Karlskrona
in. in.
(Forts.)

fiende skall se sig om äfven i detta afseende, innan han börjar bombardera
Karlskrona. Jag tror mig nu hafva påvisat, att ställningen
icke är så beklaglig, som den ärade motionären sökt framhålla.

I detta sammanhang vill jag påpeka en omständighet, som måste
i hög grad inverka på frågan om lämpligheten att förlägga ett flottetabiissement
i Stockholms skärgård, nemligen frågan om isförhållandena
härstädes. Jag tror, att man måste taga denna omständighet
mycket noga i öfvervägande, innan man bestämmer sig för att i Stockholms
skärgård förlägga en hufvudstation för flottan. Jag skulle kunna
gifva motionären rätt i det, att med eu kraftig isbrytare kan en flotta
taga sig ut ur den Stockholmska skärgården, men jag kan också säga,
att det finnes tillfällen, då utanför denna skärgård ligga betydliga ismassor,
som möjligen komme att hindra vidare framfart. Om då våra
södra och vestra kuster icke äro isskyddade, så skulle det kunna hända,
att fienden angriper dem i stället, under det att vår flotta till äfventyra
får ligga infrusen och overksam. Jag tror det derför vara af stor
vigt att noga taga dessa isförhållanden i öfvervägande, innan man ger
sig in på att bilda en hufvudstation i Stockholm.

Det är också en annan sak, som jag skall be att få vidröra. Den
ärade motionären tycks hålla före, att det vore lättare att rusta flottan
färdig i Stockholm än i Karlskrona. Men detta är en åsigt, som jag
har svårt att gå in på. Det finnes icke något skäl att tro, det rustningen
här skulle kunna ske fortare än i Karlskrona. Möjligen kan
motionären ha menat, att den ställning, flottan har i Stockholm, är
säkrare och att den derigenom blir skyddad från anfall samt således
har lättare att rusta sig, då återigen eu flotta, utsatt för bombardering,
såsom den ärade motionären framhållit skola kunna ske i Karlskrona,
skulle hafva svårare att rusta sig. Men i alla händelser, utan att ingå
på vidare utläggning af detta ämne, anser jag för min del, att hela
den nu föreliggande frågan om flottstationen är för tidigt väckt. Hvad
som nu är nödvändigt att koncentrera alla våra krafter på, är enligt
mitt förmenande anskaffning af fartygsmateriel.

Herr Mankell: Jag skall blott be att med några få ord få understödja
motionären, hvars äsigter i denna fråga jag till alla delar gillar.
Det är ett stort statsslöseri att hafva två hufvudstationer för en så
liten flotta som vår. Och ett lika stort slöseri är det att på östra
kusten hafva två stationer, men på den vestra ingen. Om någon af
dessa stationer skulle förvandlas till depot, så bör det vara Karlskrona.
Alla strategiska skäl tala derför, och de hafva också af mofionären
nogsamt blifvit framhållna. Det förnämsta af dessa skäl är, att genom
en flyttning af flottans hufvudstation till Stockholm ökas vidden af
den båge, på hvilken man kan hindra landstigning af eu fiendtlig
flotta, hvarigenom således en reel vinst för försvaret uppstår.

Det skäl, som mera talar mot Karlskronas bibehållande såsom hufvudstation,
är enligt min och många andra militärers åsigt det, att Karlskrona
när som helst kan bombarderas. De skäl för en motsatt uppfattning,
hvilka den siste ärade talaren anfört, ega för mig alls ingen
giltighet. Ty äfven om man icke kan från fartyget so kulans nedslag
på de distanser, på hvilka nu för tiden eu bombardering kan ega ruin,

Torsdagen den 26 Mars.

51 N:o 22.

så kan detta mycket väl afhjelpas genom anbringande af signalposter
på kringliggande öar. Dessutom behöfver man icke ligga på sjön förf
att kunna bombardera Karlskrona, utan man kan sätta trupper i land
och derstädes upprätta bombbatterier, om ock detta sätt är något svårare
att tillämpa.

Hvad beträffar den tidigare isfribeten om våren i Karlskrona, så
spelar densamma numera icke någon betydande rol, sedan man här i
Stockholm fått möjlighet att öppna farlederna med de starka isbrytare,
som ärop å väg att anskaffas, och hvilka efter hand kunna göras allt
kraftigare.

Deremot är det temligen säkert, att, om också vår flotta i Karlskrona
icke blir förstörd genom bombardering, det dock för densamma
alltid blir, om icke omöjligt, så åtminstone mycket svårt att komma
fram till Stockholms skärgård och der utföra den framstående rol i
afseende på vårt försvar, som jag antydt. Det är således bäst att förlägga
hufvudstationen till Stockholm. En besparing måste äfven ovilkorligen
uppkomma derigenom, att personalen och materielen vid depotstationen
något kan minskas. Men jag förstår mycket väl, att alla de
stora forntidsminnena i afseende på vår flotta genom en sådan förflyttning
kunde kränkas, hvilket väl för somliga utgör denna frågas
egentliga innebörd.

Om man enligt motionärens förslag flyttar härvarande station till
någon punkt i skärgården, helst till Vaxhoim-Oscar Eredriksborg, torde
detta blifva så mycket nödvändigare, som Stockholms station ständigt
är hotad genom den landstigning, som kan verkställas vid Erstavik,
i synnerhet sedan Gillingeleden blifvit så tydligt utpekad för våra fiender,
som nu är fallet. Derigenom har eu verklig fara för Stockholm uppstått,
på hvilken man förut åtminstone icke närmare gifvit akt.

Slutligen ber jag få tillägga, att jag vid 1871 års riksdag väckte
en motion i alldeles samma syfte som den nu föreliggande, och att
denna motion af den dåvarande Andra Kammaren åtminstone så till
vida godkändes, som den vägrade anslag både till den då ifrågasatta
ombyggnaden af Karlskrona fästningsverk och till anläggandet af en
särskild bibana till nämnda stad, ehuru detta beslut sedermera omintetgjordes
vid gemensam votering.

Till denna fråga hör emellertid, såsom jag till en början antydde,
att förr eller senare en depot måste anläggas i Göteborg, och jag
hoppas, att det blir fallet, när man en gång kommer så långt som att
befästa Göteborg åt sjösidan.

Då motionären icke gjort något yrkande, vill icke heller jag göra
det, men jag ber få uttrycka den förhoppningen, att denna fråga, som
är af största vigt för sjöförsvarets ordnande, måtte snart åter komma
på tapeten.

Herr Palme: Jag kan mycket väl förstå, att den ärade talare
från Karlskrona, som nyss hade ordet, icke ville vara med om det af
mig framstiilda förslaget. Dels fruktar han för, att denna fråga skall
komma hindrande emellan för de stora anslagskrafven till nybyggnader
vid flottan, dels har han ju, såsom för många af oss är bekant, nedlagt
ett mycket betydande och dugande arbete nere i Karlskrona och

Ang. anslag
ill ny docka
Karlskrona
in. m.
(Forts.)

N:o 22. 52

Torsdageu deri 26 Mars.

Ang. anslag
till ny docka
i Karlskrona
in. m.
(Forts.)

är helt naturligt intresserad af att få fortsätta dermed, dels är han
Karlskronabo och kan af den anledningen ej gerna vara gynsamt stämd
mot mitt förslag. Jag förstår således val, att, med den ståndpunkt
han intager, han måste opponera sig mot min motion.

Jag vill icke till besvarande upptaga alla de detaljanmärkningar
mot mitt förslag, med hvilka han framkommit. Jag vill endast framhålla,
att de punkter för förläggning af bombarderande fartyg, som
jag utsatt på den skiss, jag visat honom och en del andra ledamöter
af kammaren, äro tagna uteslutande på kartan utan undersökning på
platsen af förhållandena. Hvad beträffar afståndet, 15,000 meter, som
der var angifvet, så är det naturligtvis, såsom nyss nämndes, maximum,
ehuru flera fartyg finnas med kanoner för dessa håll och ehuru Krupps
senaste priskurant lär upptaga kanoner med 18,000 meters skottvidd.
Men såsom jag antydt, kan man af Vestra Hästholmens fäste göra eu
grushög på en halftimme det åtager jag mig att göra, så pass länge
har jag varit artillerist — och då kan eu fiende rycka fram med sina
kanoner på långt närmare håll än 15,000 meter, så nära, att det icke
är något tvifvel om, att fienden kan skjuta Karlskrona skeppsvarf och
stad sönder och samman.

Den ärade talaren menade, att man mycket noga borde öfverväga
denna sak, innan man besluter sig för den. Ja, det är ju ingenting
annat än detta, jag vill. Jag har endast velat, att Riksdagen skulle
ingå till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t skulle taga frågan
i öfvervägande. Jag har icke begärt, att Riksdagen skulle besluta, att
Karlskrona station skulle slopas eller förvandlas till depot. Det är
endast en utredning, som jag begärt, och en sådan utredning anser
jag nödvändig, innan man lägger ned nya hundratusentals kronor på
nybyggnader i Karlskrona. Det är detta, som jag åsyftat med motionen,
men då jag af statsutskottets utlåtande finner, att utskottet har
afstyrkt det begärda anslaget till den nya dockan, så har jag för närvarande
icke något annat yrkande att göra än om bifall till utskottets
förslag.

Herr Pehr son i Törneryd: Jag ber att få ansluta mig till
livad af talaren på blekingebänken nyss anförts. Jag instämmer med
honom till alla delar i hvad han säde. Jag tycker, att det är sjelfklart,
att det är bättre att hafva flottan förlagd på en plats, derifrån
man kan i farans stund så hastigt som möjligt komma ut till hafvet
och skynda till landets försvar, än att hafva flottan förlagd på en plats,
der man kan befara, att under en strängare vinter med ogynsamma
isförhållanden flottan icke ens kan komma ut till sjös.

Jag kan således icke förstå herr Palmes resonnement i denna sak,
så framt han ej dermed skulle afse att ''hafva flottan så mycket som
möjligt skyddad för fiendtlig;! anfall, men vill man vinna ett sådant
mål, så tror jag, att det skulle varit ändå bättre, om han rent af föreslagit
att förlägga flottan i Mälaren, ty der skulle den vara ännu mera
oåtkomlig för fienden, än om den läge i Stockholms skärgårdar. Men
för hvar och en, äfven den icke sakkunnige, torde det vara klart, att,
såsom herr Lilliehöök påvisat, det ligger stor fara uti, att vid ett tillfälle,
då det är sträng vinter, man vid ett anfall af fienden icke ens

53 N:o 22.

Torsdagen den 26 Mars.

kan komma ut på öppna sjön med sin flotta. Ensamt den omständig- Ang. anslag
heten synes mig vara tillräcklig för att det icke skall kunna blifva
allvarsamt tal om att förlägga flottans hufvudstation till Stockholms m m
skärgård. _ (Forts.)

Då jag, herr talman, reserverat mig mot vissa delar af motiveringen
till utskottets betänkande, så skall jag be att blott med några ord
få angifva skälen dertill. När utskottet går att besvara dessa båda
motioner, bär utskottet refererat sig till ett uttalande af 1882 års sjöförsvarskomité.
Detta citat rigtar sig emellertid helt och hållet mot
det förslag, för hvilket man då förut varit benägen, nemligen att hafva
blott en station för flottan. Herr Svensson från Karlskrona har emellertid
icke föreslagit något sådant och som jag tror ej heller herr Palme
har afsett, utan de vilja båda hafva två stationer, herr Palme hufvudstationen
i Stockholm'' och eu depot i Karlskrona, och herr Svensson
hufvudstationen i Karlskrona och en depot i Stockholm. Jag tycker
under sådana förhållanden, att det icke är svar på tal, som utskottet
ger, när det på det sätt besvarar dessa båda motioner, att det refererar
sig till det nämnda utlåtandet af 1882 års sjöförsvarskomité. Komitén
talar mot förslaget om blott eu station och vill bevisa olämpligheten
häraf, men motionärerna hafva ju ej ifrågasatt något dylikt. Det är
med afseende på denna omständighet, som jag funnit mig töranledd
att reservera mig mot motiveringen till utskottets hemställan.

Hvad åter det beträffar, att utskottet afstyrkt motionerna, så kan
jag erkänna, att utskottet för närvarande haft skäl dertill, och jag har
derför icke reserverat mig mot det slut, hvartill utskottet kommit.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Mom. b) och c).

Biföllos jemväl.

Punkten 13. Ang. förråds hus

för bom Kongl.

Maj:t hade föreslagit Riksdagen att på extra stat för år“//’ir“< m''
1897 bevilja 50,170 kronor till förrådshus för bomullskrut in. in. i'' °n"''
Karlskrona, men hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning ej måtte af Riksdagen bifallas.

1 eu vid punkten fogad reservation hemstälde deremot:

herrar C. Lundeberg, II. P. P. Tamm, A. G. L. Billing, K.

Bohnstedt, N. Fosser, friherre F. W. von Otter, I. Wijlc, G. I). It.
Tornerhjelm, F. Fränekel, friherre C. Klingspor, C. U. S. Lybeck
och T. Nyström,

att Riksdagen måtte, till förrådshus för bomullskrut in. m. i Karlskrona,
på extra stat för 1897 anvisa 45,000 kronor.

N:o 22. 61

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. förråds- Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

hus för bom ^Karlskrona.

Herr Lilliehöök: Då såväl utskottet som reservanterna klagat
(Forts.) öfver, att kostnaderna för anläggningen af detta förrådshus för bomullskrut
äro större, än hvad de antaga att de borde vara, anser jag mig
skyldig att här lemna en liten upplysning i ämnet. Det förhåller sig
så, att kostnaderna för denna anläggning icke äro större, utan snarare
mindre än kostnaden för anläggning af ett dylikt förrådshus i Stockholms
skärgård vid Bergsholmen. Anläggningen på Ifö blir emellertid,
jemförd med den på Bergsholmen, i liera afseenden större och vidlyftigare.
Der tillkommer nemligen ett förrådshus för s. k. handminmateriel,
äfvenså betinga de lokala förhållandena, att man måste
vid Ifö anlägga två bryggor, under det man har endast en vid Bergsholmen.
Dessutom skulle vid Ifö i vaktbefålhafvarebostället äfven inrymmas
ett rum för det vaktmanskap, som der måste finnas, och en
lokal för att utföra profningen af krut, verkställa skrifarbeten och
dylikt, som ej kunna utföras i förrådsrummen.

Behofvet af ett nytt upplag för bomullskrut har under längre tid
gjort sig gällande på Karlskrona station. Som herrarne torde finna
af handlingarna, förvaras det krut, som nu finnes å Drottningskär, i en
dervarande gammal fästningsbyggnad. Det hade troligen aldrig förlagts
der, om det icke varit af sparsamhetsskäl. Emellertid är detta krutförråd
synnerligen farligt för den omgifvande trakten. Midt öfver
sundet hafva vi Kungsholms fästning, och Aspö-befolkningen bor tät
omkring detta kruthus.

Det är på dessa grunder, herr talman, som jag anhåller att få
yrka bifall till reservanternas förslag i denna punkt.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Chris t er sou:
Herr talman, mine herrar! De skäl, som statsutskottet anfört mot
Kongl. Maj:ts förslag, gå i korthet ut derpå, att kostnaderna för anläggningen
synas för stora i afseende på jordlösen, äfvensom att för
byggnaderna priset vore för högt.

Jag skall blott be att få omnämna, att här är fråga om en ganska
vigtig sak, nemligen att förebygga eu möjlig olycka, som erfarenheten
i andra länder visat lätt kunna inträffa. När vi allt mer och mer öka
vårt förråd af bomullskrut, som tjenar till laddning i torpeder, så har
det uppstått svårigheter att förvara detta krut, dels derför att det erfordras
särskilda metoder för förvaringen och dels derför att man icke
kan hafva det i närheten af byggnader och menniskor, emedan vid
en explosion stor skada kan uppstå. Man har användt eu donjon på
Drottningskär, midt emot Kungsholmen, för att der förvara detta krut.
Men för det första är det en stor svårighet att vid mobilisering hastigt
komma ut med alla laddningar, som skola föras till minstationerna;
för det andra ligger, om en olycka skulle inträffa, den tätast befolkade
bygden på Aspö helt nära der krutförrådet nu är beläget. Dessutom
är afståndet från Kungsholms fästning icke större, än att, om en explosion
skulle inträffa, en massa stora stenar — hvalfvet, der krutet
förvaras, är icke af tegel, utan af gråsten — skulle regna ned som
projektiler öfver fästningen, och skulle derigenom stor skada kunna

Torsdagen den 26 mars.

55 N:o 22.

uppstå. Nu bär erfarenheten från andra länder visat, att detta krut,-''*»?- förrådssom
måste förvaras på ett särskilt sätt, har af alldeles okänd anled-^fJ"^
ning exploderat. Man känner bland andra två sådana explosioner i t- Karlskrona.
England, till hvilka man förgäfves har försökt utröna orsaken. Skulle (Forts.)
explosion ske här, så skulle myndigheterna stå illa till svars, om de
icke försökt bereda en annan plats för detta förråd.

Man har länge sökt att i trakten af Karlskrona finna en lämplig
plats. Den nu föreslagna är icke den första, utan man bär länge sökt,
och den har den fördelen att ligga osedd från sjön och kan alltså icke
af fienden beskjutas.

Nu hafva reservanterna föreslagit en nedsättning af 5,000 kronor,
och utskottet tycker, att beloppet likväl är för högt. Men då man icke
kan förneka behofvet af byggnaden, och då beloppet i sin helhet alltså
icke skulle komma att gå öfver 45,000 kronor, vågar jag till kammaren
hemställa, om det icke kan vara skäl att i denna punkt bifalla reservanternas
förslag, hvarigenom man för flottan verkligen undanröjde eu
ganska stor svårighet, som ökas, allt efter som inköpen af bomullskrut
växa i bredd med våra torpeders antal.

Det är äfven en annan vigtig omständighet, som man icke bör
förglömma, den nemligen, att detta bomullskrut skall förvaras under
en viss fuktighetshalt, och att undersökningar för att kontrollera detta
måste verkställas. Vid dessa finner man stundom, att det är, såsom
fackmännen kalla det, eu misstänkt reaktion hos en de! krut, och utomlands
uttages alltid sådant krut och lägges icke i förråden, utan särskildt.
Dertill finnes hos oss icke någon plats. Genom bifall till Ivongl.

Maj:ts förslag skulle man få eu sådan plats för detta krut, till dess
det kunde återföras till förråden. 1 detta ögonblick ligger äfven sådant
krut i hufvudförrådet, hvilket förhållande naturligen innebär eu
stor fara.

På dessa skäl anser jag, att kammaren gjorde rätt uti att bifalla
reservanternas förslag.

Herr Pehrson i Törueryd: Det har, så vidt jag kunnat rätt uppfatta
meningen, här framhållits såsom det hufvudsakligaste skälet för
anskaffande af ett nytt förrådshus för bomullskrut faran af att behålla
förrådet på den plats, der det nu är förlagdt, derest en explosion skulle
inträffa, och särskildt skulle det närbelägna Aspö vara utsatt för den
allra största faran. Jag erkänner gerna rigtigheten Häraf, men jag
vill på samma gång erinra, att den nu föreslagna platsen för uppförande
af ett nytt kruthus på Ifön icke torde befria kringliggande nejd
från all fara, derest explosion skulle inträffa.

.lag ber att få erinra herr statsrådet, alt Tromtö, som ligger helt
nära, är enligt min öfvertygelse i händelse af en kraftig explosion
utsatt för eu mycket stor fara. Derjemte vill jag betona, att kostnaderna
för denna ö torde blifva onödigt slöra. Det är nemligen ett
jordvärde, som ingen känner till der på trakten, och jag, som är från
denna ort, borde väl hafva någon kännedom om jordens värde derstädes,
men jag finner det alldeles för högt. .Jag tror deremot, att,
om denna fråga får ligga till sig litet, den alldeles icke skulle förlora
derpå, ocli jag är öfvertygad, att densamma genom eu ytterligare ut -

N:o 22. 56

Torsdagen den 26 Mars.

Ang. /drrdds-redning skall komma uti ett bättre läge, än den för närvarande beuJhkrut
mJ™"^nner sig -

i Karlskrona. Det är på dessa skal, herr talman, som jag anhåller att få yrka
(Forts.) bifall till utskottets afstyrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen
i enlighet med de gjorda yrkandena propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till
den vid denna punkt fogade reservationen. Herr talmannen förklarade
sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad,
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen eu
så lydande voteringsproposition:

Den, som beträffande 13:de punkten i statsutskottets förevarande
utlåtande n:o 6 bifaller den vid denna punkt af herr C. Lundeberg in. fl.
afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit hvad utskottet i nämnda punkt
hemstält.

Omröstningen visade 33 ja, men 140 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Återstående punkterna 14—16.

Biföllos.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,52 e. in.

In fidem

E. Nålborst B ii ös.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1896.