RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:20

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 20.

Tisdagen den 17 mars.

Kl. ‘/a 3 e. in.

§ 1

Justerades protokollet för den 10 dennes.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

l:o) att riksdagsmannen herr O. W. Lindh, på grund af sjukdom
(inflammation i svalget) är tills vidare urståndsatt att infinna sig
vid riksdagen, intygar,

Seffle den 16 mars 1896.

H. Walldow,
prov. läkare.

2:o) att ledamoten af Riksdagen herr Olof Melin är tills vidare
af sjukdom hindrad att närvara vid Riksdagens sammanträden, intygar,

Stockholm den 16 mars 1896.

P. J. Wising,

med. d:r.

§ 3.

Herr statsrådet m. m. C. R. Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående ändring i gällande bestämmelser
i fråga om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket, hvilken
proposition bordlädes.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

l:o) År 1896 den 16 mars sammanträdde kammarens valmän
för att jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels fullmägtige
i riksbanken efter herrar O. Jonsson och S. G. von Friesen, hvilka
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 20. 1

N:0 20. 2

Tisdagen den 17 Mars.

voro i tur att afgå, dels suppleanter för Riksdagens samtlige fullmägtigei
riksbanken; och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till

fullmägtige återvalde:

riksdagsmannen Sixten Gabriel von Friesen med samtliga
eller.................................................................... 48 röster,

riksdagsmannen Olof Jonsson i Hof med samtliga eller 48 „

samt till suppleanter, för tiden från valet, till dess nytt val under
år 1897 försiggått, jemväl återvalda:

öfverstelöjtnanten Oscar Waldemar Falkman........ med 48 röster,

grosshandlaren Hjalmar Horngren........................ * 47 „

advokatfiskal Karl Hjalmar Abraham Nehrman „ 46 „

Lasse Jönsson. Chr. Lundeberg.

Fr. von Strokirch. A. P. Danielson.

och 2:o) år 1896 den 16 mars sammanträdde kamrarnes valmän för
att jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels fullmägtige i
riksgäldskontoret efter herrar J. Johansson och G. F. Östberg, h vilka
voro i tur att afgå, dels suppleanter för Riksdagens samtlige fullmägtige
i riksgäldskontoret; och befunnos, efter valförrättningens slut,
hafva blifvit till

fullmägtige återvalde:

riksdagsmannen Johan Johansson i Noraskag..... med 48 röster,
vice talmannen i Riksdagens Andra Kammare

Gustaf Fredrik Östberg .......... „ 48 „

samt till suppleanter utsedde för tiden från detta val till dess
nytt val under år 1897 försiggått:

kamreraren Erik Vilhelm Lilliesköld..................... med 48 röster,

riksdagsmannen Carl Nyström..................... , 47 ,

riksdagsmannen Reinhold Viktor Ramstedt........... „ 46 „

Lasse Jönsson. Chr. Lundeberg.

Fr. von Strokirch. A. P. Danielson.

Jemte det protokollen lades till handlingarne, beslöt kammaren,
att Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet
om dessa val underrättas för afgifvande af förslag till såväl förordnanden
för de valde och skrifvelse till Konungen med anmälan om
de försiggångna valen som ock till den paragraf, som derom borde
i riksdagsbeslutet intagas.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring, lag angående ändrad lydelse af 3, 58 och 69 §§ i stadgan
om skiftesverket i riket den 9 november 1866, lag om ändrad lydelse
af 6 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den

3 N:o 20.

Tisdagen den 17 Mars.

16 juni 1875 och lag om ändrad lydelse af 58 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

Vid föredragning dernäst af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863, begärdes ordet af

Herr Hedin, som anförde: Ingressen till den föredragna kongl.

propositionen lyder: “Under åberopande af bilagda i statsrådet och

högsta domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt
87 § regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga följande lag om
ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen om allmänt kyrkomöte,
hvilken ändrade lydelse kyrkomötet, på sätt dess här bilagda underdåniga
skrifvelse utvisar, för sin del godkänt.” Förordningen om
allmänt kyrkomöte af den 16 november 1863 har tillkommit uti den
för stiftande af allmän civillag i grundlagen utstakade ordning.
Genom denna förordning förlänades icke åt kyrkomötet någon annan
befogenhet än den, att- i kyrkliga mål, och absolut icke i några andra,
afgifva utlåtanden, önskningar och föreställningar. Det var allt.
Först genom de i samband med antagandet af ny riksdagsordning
beslutade förändringarne i 87, 88 och 114 §§ regeringsformen erhöll
kyrkomötet rätt till veto mot ändring och förklaring af kyrkolag
samt mot ändring i presterskapets privilegier. Förordningen åter af
den 16 november 1863, som konstituerade sjelfva kyrkomötet, den är
icke kyrkolag, utan den faller uteslutande under Kongl. Maj:ts och
Riksdagens beslutanderätt. Kyrkomötet har icke något veto mot
förändring i eller ens mot fullständigt upphäfvande af denna förordning.
Den omständigheten, att kyrkomötet sålunda icke kan upphäfva
sig till motvärn mot statsmagten, derest den skulle finna lämpligt
att ombilda kyrkomötesinstitutionen eller att helt och hållet afskaffa
den, den omständigheten väckte också strax ganska bitter klagan.
Icke endast väcktes motion i presteståndet af herr Sondén, gående
ut derpå att kyrkomötesförordningen skulle förklaras ega egenskap
af kyrkolag, utan det påpekades också af de presterliga reservanterna
i konstitutionsutskottet mot Kongl. Maj:ts förslag till ny riksdagsordning,
att det vore någonting för kyrkan synnerligen betänkligt,
att kyrkomötesförordningen icke utrustade kyrkomötet med veto mot
ändringar i sjelfva den förordning, af hvilken kyrkomötets tillvaro
skulle bero. I nämnda reservation mot konstitutionsutskottets utlåtande
år 1863 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till ny riksdagsordning, yttras, bland annat, af biskopen, doktor Anjou,
doktorerna Lindgren, Rundgren, Wensjoe och Ljungdahl samt domprosten
doktor Sundberg: --så fordrar i alla fall den nya ställ ning,

som blifvit åt kyrkan anvisad, ett stöd i grundlagen, hvilket i
det kongl. förslaget saknas, och hvarförutan den beviljade rättigheten
är ganska osäker och således tillika ganska värdelös. Det är tänkbart
och till och med sannolikt, att de kyrkolagsförslag Riksdagen
godkänt ofta kunna komma att af kyrkomötet förkastas. Följden
deraf skulle då lätteligen blifva den, som en och annan upprigtig

Tisdagen den IT Mars.

N:0 20. 4

mun redan i förväg uttalat såsom viss, att Riksdagen, för att ej
hindras i sina afsigter, helt enkelt upphäfde hvad §§ 87 och 88
regeringsformen om kyrkomötet stadga och på sig öfverflyttade den
kyrkliga representationsrätten odelad. Väl är det sant, att mot
hvarje sådant försök kyrkan borde hos Kong]. Maj:t påräkna tillbörligt
skydd; men säkrare är dock hafva sitt stöd i lagen än i en regerings
välvilja*.

Emellertid skedde icke någon ändring i detta hänseende, och
genom förändringen i regeringsformen år 1866 fick kyrkomötet, ehuru
till sin existens icke vidare betryggadt, den vetorätt, som vi alla
känna, att det har enligt 87, 88 och 114 §§ i regeringsformen, men
kyrkomötesförordningen är fortfarande, hvad den varit, en allmän lag.
beroende uteslutande af Kongl. Maj:t och Riksdagen.

Sedermera har man gjort ett och annat, jag vore frestad säga
dolskt, försök att få kyrkomötesförordningen förvandlad till kyrkolag,
således kyrkomötesförordningen äfvenledes underkastad hägnet af kyrkomötets
veto. Ett sådant försök gjordes redan af 1873 års kyrkolagskomité,
jag menar den komité, som 1873 afgaf förslag till kyrkolag.
Denna komité var tydligen allt annat än angelägen om att inlåta sig
på någon diskussion i den frågan; den ville icke väcka björn som sof,
utan expedierade saken på ett par rader, sägande, att det vore obestridligt,
att de för kyrkomötet gällande föreskrifterna hade sin plats i
kyrkolagen, och föreslog derför, att man skulle inflytta dem der.
En ledamot af komitén, riksarkivarien Nordström, synes dock, att
döma af ordalagen i motiven till det särskilda förslag till kyrkolag,
han reservationsvis afgaf, åtminstone hafva tvekat och vägt något,
huru han skulle göra, om han skulle gå med eller icke på att utvidga
kyrkomötets magt genom att gorå dess tillvaro beroende af dess eget
veto mot förslag till ändring i eller upphäfvande af kyrkomötesförordningen.
Han yttrar bland annat: “27 kapitlet handlar om

kyrkomöte. Förordningen af den 16 november 1863 om periodiskt
återkommande kyrkomöten har tillkommit i den för stiftande af civillag
af grundlagen föreskrifna ordning. Intages den i kyrkolagen, med
eller utan tillägg, blir hvarje ändring deri föremål för den lagstiftningsordning,
hvilken för kyrkolag numera är i grundlagen faststäld*.
Sedermera yttrar han, att, då det icke kunde förnekas, att kyrkomötesinstitufionen
utgjorde en väsentlig del af kyrkans författning, ville
äfven han gifva sitt ja dertill, att kyrkomötesförordningen förvandlades
till kyrkolag och sålunda komrne under skydd af kyrkomötets eget
veto mot alla försök till attentat, som kunde göras mot denna aktningsvärda
institution. Dessa sträfvanden att få kyrkomötesförordningen
förvandlad till kyrkolag hafva dock tills vidare aflupit så, att kyrkomötesförordningen
ännu ingenting annat är, än den från begynnelsen
varit: en allmän svensk lag, underkastad endast Kongl. Maj:t? och
Riksdagens samtycke.

Men hår, hvad läsa vi här, herr talman? Vi läsa, att kyrkomötet
fått för sin del godkänna det förslag till ändring i kyrkomötesförordningen,
som nu framlägges för Riksdagen. Det är för öfrigt
icke första gången ett sådant försök göres, och jag måste nu betrakta

Tisdagen den 17 Mars. 5

»let såsom afsigtlig. Jag måste betrakta det såsom eu plan från U:o 20.
regeringens sida att efter hand genom praxis, förmedelst häfd bringa
det derhän, att man skall börja på att anse kyrkomötesförordningen
för kyrkolag och således underkastad kyrkomötets veto, samt på detta
sätt utan ändring af lagen, i strid mot lagen, genom så småningom
vunnen häfd upphöja kyrkomötet till en 3:dje lagstiftningsfaktor vid
sidan af Kongl. Maj:t och Riksdagen, så snart det gäller kyrkomötesförordningen.
Kongl. Maj:t har gjort en sådan framställning redan
förut, nemligen till 1893 års kyrkomöte. Jag trodde då, — den framställningen
var kontrasignerad af den nyligen afgångne chefen för
justitiedepartementet och den var afgifven i Marstrand — att detta
möjligen kunde vara att betrakta såsom ett sommaräfventyr, hvilket
man icke finge fästa för stor vigt vid, och att någonting sådant icke
vidare skulle- komma i fråga. Allra minst tänkte jag mig, att det
skulle kunna ske under den nuvarande justitieministern; och ännu
mindre kunde jag föreställa mig, att biand de 10 männen “af den
rena evangeliska läran“ icke skulle finnas en enda, som fäste uppmärksamheten
på det grundlagsvidriga i en sådan framställning. Nu
tillåter jag mig hemställa till dem af kammarens ledamöter, som hålla
före, att en svensk folkrepresentant har — jag vill icke säga någon
högre — men åtminstone någon enda annan skyldighet än den att
verka för ökning af lifsmedeltnllarne, — jag tillåter mig hemställa,
säger jag, till dem, huruvida de kunna me»! kallt blod åse ett sådant
attentat som det, regeringen här tillstyrker, eller om de möjligen
skulle finna tiden vara inne att vidtaga några åtgärder mot fortsättandet
af en sådan politik.

Jag har många gånger haft anledning att erinra mig, hvad år
1888 — sedan högsta domstolens utslag fallit om afskedandet af samtlige
i Stockholm valde representanter till Andra Kammaren — en
rysk rättslärd, som var på besök här, yttrade till mig med anledning
af detta utslag. Han hade hört talas derom, men han trodde, att han
grundligt missförstått dem, han talat med, eller att han icke kunnat
så framställa sina frågor, att svaren blifvit tydliga. Han betraktade
nemligen denna utgång af saken som en ren omöjlighet, och när han
af mig fick erfara, att det verkligen förhöll sig så, utbrast han efter
en stunds paus: “Uti intet annat land skulle något sådant hafva kunnat
ske.“ “Ja, herr professor", svarade jag, “det är rätt; uti intet
annat land skulle någonting sådant kunnat ske“. Sedan dess har jag
haft åtskilliga anledningar att reflektera öfver, att detta icke var det
enda tillfälle, då vi skilde oss från hvad i andra länder kan ske. Ty
sådant har här sedan början af år 1888 åtskilliga gånger inträffat.

Det är ett af dessa tillfällen, på hvilket jag härmed velat fästa kammarens
uppmärksamhet.

Herr Ljungman yttrade: Vid ett föregående tillfälle, då fråga
förevar om ändring af § 87 mom. 2 och § 88 regeringsformen, yttrade
jag, att kyrkomötesförordningen icke vore af kyrkolags natur, utan
tillkommen på sätt sista punkten af § 89 regeringsformen töreskrifver.

Jag hoppas nu, att lagutskottet i sitt utlåtande måtte så tydligt fram -

»

N:o 20. 6 Tisdagen den 17 Mars.

hålla den saken, att det icke kan blifva någon tvist om kyrkomötesförordningens
konstitutionella natur, och särskildt att samma förordning
icke måtte — på sätt nu tyckes vara meningen — öfverflyttas
från att vara en lag, stiftad i enlighet med regeringsformen § 87
mom. 1 och § 89 sista punkten, till en lag, stiftad i enlighet med 87 §
2:dra momentet.

Herr Eriksson i Elgered instämde häruti.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, beslöt kammaren
öfverlemna den ifrågavarande kongl. propositionen tillika med de
i .anledning af densamma nu afgifna yttranden till behandling af lagutskottet.

Till statsutskottet hänvisades Kongl. Maj:ts proposition angående
anslag af allmänna medel till döfstumskoldistrikt, som till enskild
undervisningsanstalt öfverlemnat sinnesslött döfstumt barn.

Slutligen hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång
m. m.

§ 6.

Efter föredragning vidare af herr P. Waldenströms i senaste
sammanträdet bordlagda motion, n:o 229, hänvisades densamma till
bevillningsutskottet.

§ 7.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets memorial n:o 33, och

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9.

§ 8.

Ordet begärdes härefter af

Herr vice talmannen Östberg, som yttrade: Jag vågar anhålla,
att kammaren ville besluta den ändring i afseende på föredragningslistan
för morgondagen, att bevillningsutskottets betänkande n:o 13
angående vissa delar af tullbevillningen mätte på listan uppföras främst
bland 2 gånger bordlagda ärenden.

Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

Tisdagen den 17 Mars.

7 N:o 20.

§ 9.

Ledighet från rikslagsgöromålen beviljades:

Herr A. G. Gyllensvård under 12 dagar fr. o. m. den 26 dennes,
och „ A. Ericson i Ransta „ 2 „ „ „ 18 „

§ io.

Till bordläggning anmäldes:

Statsutskottets memorial, N:o 34, i anledning af remiss med öfverlemnande
af uppgift å förändringar år 1895 i statsverkets inkomster
af för dess räkning utarrenderade kronoegendomar m. m. och

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande N:o 10, i
anledning af väckt motion angående meddelande af föreskrifter i syfte
att vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,3 e. m.

In fidem

E. Nathorst Bo ös.

N:o 20. 8

Onsdagen den 18 Mars.

Onsdagen den 18 Mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 11 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. friherre A. Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse till Jemtlands fältjägareregementes
mötesplats af mark, tillhörig f. d. militiebostället Kungsgården n:o 1
i Jemtlands län.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 3.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet bordlagda
proposition, angående ändring i gällande bestämmelser i fråga
om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket, beslöt kammaren
hänvisa densamma till bevillningsutskottet.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarne statsutskottets memorial,
n:o 34, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift å förändringar
år 1895 i statsverkets inkomster af för dess räkning utarrenderade
kronoegendomar m. m.

§ 5.

Härefter föredrogs och bordlädes för andra gången Andra
Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10.

Onsdagen 18 Mars.

9 N:o 20.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg till en början bevillningsutskottets
betänkande n:o 13, angående vissa delar af tullbevillningen.

För att yttra sig angående sättet för föredragningen af ifrågavarande
betänkande både ordet begärts af

Herr Collander, som nu i sådant afseende anförde: Då uti det

föreliggande betänkandet utskottet hemstält om ändringar i nu gällande
tulltaxa endast under punkterna n:is 3 och 4, tager jag mig triheten
föreslå ett sådant föredragningssätt, att punkten n:o 4, som handlar
om fläsk, andra slag, först måtte föredragas, sedan punkten n:o 3 och
derefter i nummerordning punkterna n:is 1, 2, 5, 6, 7 och 8.

Hvad herr Collander sålunda föreslagit bifölls af kammaren.

I följd deraf föredrogs nu först

Punkten 4.

I tre särskilda motioner, deraf två inom Första Kammaren, n:o 1
af herr friherre R. Klinckowström och n:o 13 af herr P. J. Andersson,
samt en inom Andra Kammaren, n:o 25, af herr O. Erickson i Bjersby
m. fl. hade yrkats förhöjning af tullen å rökt fläsk till 30 öre och å
fläsk andra slag till 20 öre, allt per kilogram. Vidare hade herr
J. Petersson i Boestad i motion n:o 18 inom Andra Kammaren föreslagit
en tullsats å “fläsk" af 20 öre per kilogram.

Deremot hade i tre särskilda motioner, deraf en väckt inom Första
Kammaren, n:o 3, af herr J. P. Dahlberg, och de bada öfriga inom
Andra Kammaren af herr J. E. Sjödin, n:o 118, och af herr C. G.
Thor, med instämmande af herr J. Bromée in. fl., n:o 179, yrkats
tullfrihet för fläsk, andra slag, och hade herr Dahlberg derjemte föreslagit,
att tullen å rökt fläsk måtte bestämmas'' till 10 öre per
kilogram.

1 förevarande punkt hemstälde nu utskottet, att tullen för fläsk,
andra slag, måtte höjas till 20 öre per kilogram.

Reservationer emot denna utskottets hemställan hade afgifvits af
herr Fredholm från Stockholm, i hvilkens yttrande herrar friherre
von Schwerin och Collander instämt, och hvilken bemstält: att Riksdagen,
med afslag å hvad bevillningsutskottet i punkterna 3 och 4 hemstält,
måtte bibehålla tullen å fläsk, såväl rökt som andra slag, vid nu faststälda
belopp, eller 25 öre per kilogram för det förra och 10 öre per
kilogram för det senare; samt af herrar G. Jansson i Krakerud,
S. M. Olsson i Sörnäs, Lundström, Dieden och Bruhn, hvilka in -

Angående
tulla artikeln
fläsk.

N.o 20. 10

Angående
ttill å artikeln

fläsk.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Mars

stämt i det slut, hvartill herr Fredholm kommit, eller att tullen å
artikeln fläsk, rökt och andra slag, må bibehållas vid de nu faststälda
beloppen.

Ordet begärdes af

Herr Fredholm från Stockholm som vttrade: Vid den nu före dragna

punkten af bevillningsutskottets betänkande har jag tillåtit
mig att afgifva en reservation. Med hänvisande till denna min reservation
får jag yrka, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
i stället måtte besluta att bibehålla tullen å fläsk, rökt vid
nu faststälda belopp, eller 2o öre per kilogram.

Härefter anförde:

Herr Bergen da hl: Med anledning af den utaf herr Fredholm
afgifna, betänkandet bifogade reservation, ber jag att få yttra några ord.

Herr Fredholm framställer i sin reservation den frågan till oss
tullsky ddsvänner, huruvida det kan vara klokt att utan tvingande
anledning i allt högre grad tullbeskatta den obemedlade befolkningens
oundgängligaste nödvändighetsvaror; och tillägger han: “Månne icke
pa det sättet den tullbygnad, som de“ — tullskydds vännerna — “under
senare åren med så mycken ansträngning upprest, kommer att* — om
vi på detta sätt gå till väga — “på ett betänkligt sätt undermineras.“
Jag får till svar på denna fråga säga den ärade reservanten det, att
då vi tullsky ddsvänner verkligen under de senaste åren med så stora
ansträngningar lyckats att uppresa denna af honom så kallade tullbyggnad,
det val ej må förtänkas oss, att vi försöka att komplettera
denna byggnad, så att den en gång blir färdig. Och med vår motion
hafva vi afsett att så gå till väga. För mjn del befarar jag — och
hvad jag nu säger, rigtar jag egentligen till mina meningsfränder inom
tullskyddslägret — att, om denna bygnad ej snart blir färdig, den
möjligen kan komma att ramla. Detta tror jag nog att den ärade
reservanten och många andra med honom icke skulle hafva något
emot, men enligt mitt förmenande skulle det vara till olycka för landets
jordbruk och industri. Ty jag är fullkomligt öfvertygad om, att
komma jordbrukstullarne att ramla, skola de nog i viss mån äfven
draga med sig de flesta af industritullarne.

Det är för märkvärdigt, att man alltjemt skall få höra såväl den
ärade reservanten som många af hans meningsfränder betona,'' att
endast åkerbrukets alster äro oundgängliga nödvändighetsvaror för de
obemedlade. Jag skall då taga mig friheten hemställa till honom
saväl som till manga andra af herrarne, om ej inom industriens alster
artiklar finnas, hvilka för de obemedlade äro lika nödvändiga som
åkerbrukets alster, såsom t. ex. kläder, husgerådssaker m. m. Jag
tycker ej det är rättvist, att på det viset endast betona jordbrukets
alster såsom nödvändighetsartiklar. Vi tullskyddsvänner — åtminstone
de rigtiga tullvännerna, ty om de så kallade moderata protektionisterna

11 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

vill jag ej tala — äro mera rättvisa än herrarne, ty vi vilja hafva

skydd för alla svenska näringar, för såväl jordbruk som industri. “ e ”

Jag har emellertid äfven en annan anledning att här yttra mig, (Forts.)
och det är på grund utaf att jag tillhör de utaf reservanten omnämnda
40 ledamöterna af Andra Kammaren — inom parantes sagdt äro vi
endast 39 — som hafva motionerat i denna fråga. Han insinuerar
nemligen, att meningen med vår motion skulle vara icke att åstadkomma
en skyddstull, utan att åstadkomma en finanstull. Jag tycker,
att den ärade reservanten borde hafva rigtigt genomläst vår motion,
hvilket han ej synes hafva gjort, ty hade han det gjort, skulle han
hafva funnit att ovilkorligen af densamma icke framgår någonting
annat än att vi afse en skyddstull. Motiven för vår hemställan äro,
såsom bekant, att vi anse, att den fläsktull, som vid 1892 års riksdag
bl ef sänkt från 20 öre till 10 öre per kilogram åter bör höjas till
det belopp, som den var före sänkningen, detta då af många skäl, men
bland andra äfven af det skäl, att spanmålstullarne, som äfven sänktes
1892, sedermera blifvit höjda. Oaktadt dessa tullar blifvit höjda till
ett högre belopp än före sänkningen, hafva vi ändock icke velat
sträcka eller sträckt våra fordringar längre än att vi önska få
fläsktullen bestämd till samma belopp, som den var före sänkningen
år 1892.

Nu framhåller reservanten såsom stöd för sitt påstående, att vi
afsett en finanstull, den omständigheten att åtskilliga af oss motionärer
äfven varit med om att motionera om tilläggsbevillningens upphörande
för år 1897.

Jag vet egentligen icke, hvarför den ärade reservanten skall beröra
denna sak i sammanhang med frågan om fläsktullen, eller hvarför han
skall här tala om de bortglömda urtima löftena m. m. Jag tycker,
att detta kunde han gerna hafva dröjt med till frågan om tilläggsbevillningen
förekommer till behandling i Riksdagen, hvilket förmodligen
sker rätt snart. Jag anser det nemligen vara alldeles onödigt
att sammanblanda vår motion beträffande tilläggsbevillningen med vår
motion om förhöjning af fläsktullen.

Uå jag sålunda anser frågan om tilläggsbevillningen icke höra hit,
vill jag icke bemöta den ärade reservantens insinuationer om glömska
m. m. Och jag vill icke heller nu yttra mig om min uppfattning af
innebörden af de så kallade urtima löftena.

Hvad den nu föreslagna tullförhöjningen angår, torde jag icke nu
behöfva yttra mig om denna förhöjnings lämplighet eller olämplighet
och icke heller om, huruvida norrländingarne fortfarande böra hålla
sig till det amerikanska fläsket eller börja vänja sig vid det svenska.

Detta ämne har nemligen så mycket diskuterats under föregående
riksdagar, att det icke torde vara mycket att från min sida tillägga
utöfver hvad som redan förut blifvit i detta afseende anfördt. Jag
tillåter mig derför, herr talman, att nu inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt.

Herr Als ter lund: Herr talman, mine herrar! I den mycket
knapphändiga motivering, som utskottet anfört såsom stöd för det

N:o 20. 12

Onsdagen den 18 Mars.

Angående slut, hvartill utskottet kommit, säger utskottet på sidan 4, sista
tvllaartikeln följande:

(Forts.) “Visserligen har, på sätt af statistiken framgår, utförseln af fläsk,

andra slag, hvilken år 1893 uppgick till 6,577,759 kilogram, sedan
dess ökats till omkring 9,728,000 kilogram under år 1895; men å
andra sidan har äfven införseln af denna vara, hvilken år 1893 uppgick
till endast 3,654,576 kilogram, ansenligt stigit, i det den år 1895
utgjorde omkring 6,469,000 kilogram. Denna omständighet i förening
med nu gällande, för producenterna förlustbringande pris å fläsk synes
utskottet vara ett synnerligen talande skäl för en återgång till den
tullsats, som gälde under åren närmast före 1892. En sådan åtgärd
skulle otvifvelaktigt vara till stort gagn för den betydliga del af landsbygdens
befolkning, som icke idkar jordbruk i sådan omfattning, att
den kan draga någon väsentlig nytta af spanmålstullarne, då den derigenom
skulle blifva i tillfälle att af svinafveln hemta en väl behöflig
inkomst. “

När jag läste detta, kom jag verkligen att fästa mig vid utskottets
yttrande, att en betydlig del af landsbygdens befolkning icke kan dräpa
någon nytta af spanmålstullarne. Det var nemligen för mig mycket
öfverraskande att få detta erkännande från bevillningsutskottet eller
rättare sagdt från den tullvänliga delen af utskottets ledamöter. För
min del har jag alltid trott, att spanmålstullen icke vore till någon
nytta för en betydlig del af landsbygdens jordbruksidkande befolkning,
och nu gifver mig utskottet rätt i denna min åsigt.

Det är dock icke om spanmålstullarne, som det nu är fråga, utan
om fläsktullen. Under hela den tid, jag tillhört Riksdagen, har det
hvarje gång, frågan om fläsktullen förelegat till behandling i denna
kammare, klart och tydligt visats, att tullen på fläsk icke utöfvar
något som helst inflytande vare sig på priset å det svenska fläsket
eller på importen af amerikanskt fläsk. Reservanten, herr Fredholm,
har i den sakrika reservation, som han bifogat bevillningsutskottets
betänkande, återigen tydligen visat, att så är fallet. Utskottet jemför
importen af fläsk under endast 2 år, nemligen åren 1893 och 1895,
samt kommer på grund af denna jemförelse till den uppfattningen,
att importen af amerikanskt fläsk betydligt stigit. Reservanten åter
gör eu jemförelse beträffande importen ''och exporten af fläsk under
de tre senaste fyraårsperioderna, och det är gifvet, att det resultat,
till hvilket han på grund af denna jemförelse kommer, skall blifva
mycket rigtigare än utskottets. På sidan 14 af utskottets betänkande
visar reservanten, såsom herrarne behagade finna, att under fyraårsperioden
åren 1888—1891 importerades 6,201 tons amerikanskt fläsk,
medan deremot under perioden åren 1892—1895 importerades endast
5,868 tons, allt i medeltal årligen. Häraf synes således, att under
den tid, då tullen på fläsk var 20 öre per kilogram, importerades
mera än under den tid, då tullen var 10 öre per kilogram. Ser man
vidare på, huru det förhåller sig med exporten, så finner man, att
under förstnämnda period exporterats i medeltal 5,799 tons fläsk per
år, men deremot under sistnämnda period i medeltal 7,759 tons per år.
Exporten af fläsk har sålunda under den sista tiden stigit betydligt.

13 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

Häraf framgår, såsom sagdt, tydligt och klart, att fläsktullen icke
har utöfvat och icke kan utöfva något inflytande hvarken på priset
å svenskt fläsk eller på importen af fläsk från Amerika. Exporten
och importen synas liksom gå förbi hvarandra utan att beröra
hvarandra.

Fläsktullen är sålunda uppenbarligen icke en skyddstull utan en
finanstull; till hvilken den norrländska arbetarebefolkningen och i
synnerhet skogsarbetarne bidraga med ett belopp, som enligt reservantens
beräkningar för närvarande uppgår till 430,000 kronor om
året, utan att derför de mindre jordbrukarne och statfolket i mellersta
och södra delarne af landet deraf hafva det allra bittersta gagn.

Jag sade, att det var den norrländske arbetaren, som hufvudsakligen
betalar denna tull. Herr Fredholm har i sin reservation visat,
att af det amerikanska fläsk, som importeras, går den allra största
delen upp till Norrland. Under fyraårsperioden 1888—1891 importerades
<3,193 tons och deraf gingo 4,353 tons till Norrland — Dalarne och
Vermland deri dock inbegripna — och under perioden 1892—1894
importerades 5,661 tons, hvaraf icke mindre än 4,267 tons gingo
till Norrland.

Den norrländske skogsarbetaren behöfver detta fläsk, till följd af
dess stora fetthalt, under det hårda arbete, som han utför i vinterkylan
uti skogarne, mången gång långt, långt bort från sitt hem.
Eu motionär i Första Kammaren, herr friherre Klinckowström, tröstar
oss dermed, att den norrländske arbetaren har så god förtjenst, att
han gerna kan vidkännas den förhöjning i priset på fläsk, som genom
den föreslagna tullförhöjningen skulle komma att uppstå. Ja, mine
herrar, det är ju också ett skäl bland alla andra skäl, och jag lemnar
åt herrarne att bedöma, hvilken betydelse ett dylikt skäl kan hafva.
Illa känner emellertid herr Klinckowström den norrländske arbetarens
ekonomiska ställning. Den är i sanning icke så god, som herr
Klinckowström tror eller inbillar sig, att den skall vara. Genom de
höga tullarne å de lifsförnödenheter, som för denne arbetare äro
alldeles oundgängliga, samt genom den långa transporten af dessa
förnödenheter upp till Norrland, och i synnerhet till de norrländska
skogsbygderna, der just skogsarbetaren måste vistas för att förtjena
sitt lifsuppehälle, hafva lifsförnödenheteterna för honom blifvit mycket
dyra, ja, så dyra, att vi, som äro från Norrland och känna till förhållandena
der uppe, kunna intyga, att det är med knapp nöd och
ofta under stora försakelser, som han kan draga sig fram och försörja
sig och sin familj. Nu vill man ytterligare fördyra en nödvändighetsvara
för honom genom att höja tullen å fläsk till dubbla
beloppet mot hvad den för närvarande är. Skulle detta vinna framgång,
så skulle den norrländske arbetaren härigenom komma att i
indirekt skatt betala för endast tullen på amerikanskt fläsk nära eu
million kronor. Jag hemställer till herrar tullvänner, om det kan
vara rätt och billigt att göra så. Jag tycker verkligen, att äfven de
mest inbitne tullvänner skulle draga sig för en sådan, enligt mitt förmenande,
både hård och orättvis åtgärd.

Jag har kunnat och jag kan förstå, hvarför herrar protektionister

Angående
tull å artikeln
fläsk.
(Forts.)

N:o 20. 14

Onsdagen den 18 Mars.

Angående
tull ti artikeln
fläsk.
(Forte.)

vilja hafva spanmålstull. Ty den skyddar ju utan tvifvel den inhemska
spanmålsproduktionen och höjer priset å spanmälen. Men jag har
deremot icke kunnat förstå, hvarför de vilja hafva fläsktull och ännu
mindre, hvarför de vilja höja den, då denna tull icke inverkar, såsom
jag förut nämnt och äfven bevisat, vare sig å priset på svenskt fläsk
eller å importen af det amerikanska.

Men den siste talaren, som hade ordet, gaf'' mig verkligen en liten
upplysning om skälet härtill. Han sade, att det var en lucka i tullbyggnaden,
att det icke var högre tull på fläsk, än det är; och den
luckan vilja de nu till hvad pris som helst söka fylla, det är hela
skälet. Jag hoppas dock, att de icke skola lyckas i dessa sina
sträfvanden.

På grund af hvad jag anfört, skulle jag egentligen yrka bifall
till herr Thors motion. Men jag befarar, att, om vid den slutliga
votering, som kommer att försiggå i denna fråga, tullfrihet å fläsk
kommer att stå å ena sidan och en tull af 20 öre å den andra, tullen
då kommer att höjas till 20 öre; deremot hoppas jag, att, om den
nuvarande tullen, eller 10 öre, kommer att stå mot den föreslagna
tullen, 20 öre, den nuvarande tullen skall blifva beståndande, och då
jag af två onda ting väljer det minst onda, yrkar jag bifall till herr
Fredholms reservation.

Häruti instämde herrar Nordin i Hammerdal, Walter, Norberg,
Schödén, Ryding, Arhusiander, Wallmark, Lundström, Wibland,
Dahlstedt och Nyström.

Herr Höjer yttrade: Herr talman, mine herrar! “Trägen vinner*,
tyckes vara fältropet för den parlamentariska konstellation inom svenska
Riksdagen, som man i våra dagar man och man emellan kallar
fläskpartiet. Efter årslånga mödor har man nu tydligen tänkt sig att
vid 1896 års riksdag leverera eu hufvuddrabbning i sjelfva frågan.
Redan så godt som i riksdagens första timme skickade man fram såsom
blänkare allas vår hederlige vän herr Petersson i Boestad. Han
stälde sig ensam i breschen, sannolikt emedan han tänkte såsom Ibsen:
“den ensamme är den starkaste". Men efter någon tid ryckte fram
sjelfva liufvudhären, 38 man stark, goda tiraljörer från Småland och
V estergötland under sjelfva general en chef, den högt ärade representanten
för Norra och Södra Vedbo härads domsaga.

Hvad beträffar sjelfva klämmen i deras ultimatum, så var det en
gammal bekant, och detsamma kan sägas äfven om motionärernas
argumenter, hvilka på pricken liknade Tors bockar, så till vida att
huru många gånger man än slår ihjel dem, stå de dagen derefter
lika krya upp igen.

Trots min ärade vän herr Bergendahls “sittliclie Entriistung" får
jag i likhet med herr Fredholm saga, att man icke kan rätt bedöma
massmotionen om fläsktull, utan att bredvid den ställa upp den stora
massmotionen om borteskamorterandet af den 100-procentiga tilläggsbevillningen,
som regeringen, enligt min tanke till lojalt uppfyllande
af 1892 års urtima riksdags beslut, föreslagit.

15 N:0 20.

Onsdagen den 18 Mars.

För mig äro dessa båda motioner, stälda emot hvarandra, ett
högst sällsamt uttryck för en arbetarevänlighet, hvilken genom att
lägga'' allt tyngre bördor på de fattiga söker att lätta bördorna för
de rika.

Uti ett fall, men också, så vidt jag kan bedömma det, blott uti
ett enda hafva motionärerna haft fullkomligt rätt, och det är i deras
tal om det ruinerande pris, som för närvarande trycker ned den
svenska svinexporten. Det är ju alldeles visst, att priset på fläsk betydligt
sjunkit både i England och Sverige. I Manchester har priset
gått ner efter hand från 111 öre pr kg. år 1893 till 92 öre år 1894
och till ett medelpris af 82 öre för år 1895. Visserligen sprang priset
i september 1895 upp till 95 öre, men ända sedan dess har det varit
i kontinuerligt fallande, till dess att det svenska fläsket i Manchester
i början af detta år noterades till endast 54 öre, hvilken notering fortfor
ännu i början af mars med undantag af några få fall, då priset
i den engelska marknaden sprungit upp till 63 öre. I Sverige har
priset sjunkit från 65 öre i fjol till cirka 48 öre eller högst 55 öre,
som är priset på slagtade grisar i Stockholm innevarande mars månad.

Man kan nu spörja, hvilka anledningarna äro till dessa bedröfliga
förhållanden. Med afseende å det låga fläskpriset i England kan jag
icke förstå annat, än att det är betingadt af den öfverfyida marknaden
der ute, och hvad beträffar nedpressningen af priset här hemma, så
måste det bero dels af prisets sjunkande i England, dels ökad konkurrens
på marknaden i Sverige. Hyra länge detta olyckliga tillstånd
skall räcka, det vet ingen af oss. Det kan blifva öfvergående, men i
värsta fall också temligen konstant. I hvilket fall som helst är det
dock klart, att vi icke råda bot på det onda genom att fördubbla fläsktullen
från 10 till 20 öre. Vi hafva ju, mine herrar, försökt den
utvägen en gång förut. Vi hafva ju lefvat under de lyckliga förhållandena
af en fläsktull på 20 öre under åren 1888—1891. Hvilket
inflytande hade tullen då? Jo, blott det, att importen sjönk med ett
par millioner kilogram ned till 4 mill. kilogram år 1889 för att redan
1890 springa upp till ett godt stycke öfver 8 mill. kilogram. Det
var således tydligt att, sedan de norrländska arbetarne hemtat sig
från sin förskräckelse under ett par år, de togo sin skada igen
och tredskades att fortfarande äta amerikanskt fläsk, trots tullen af
20 öre, samt ratade smålandsgrisarna. Inbilla sig herrarne, att förhållandet
skall blifva annorlunda nu, om vi höja tullen från 10 till
20 öre? För öfrigt är det eu högst besynnerlig nationalekonomi att
lägga högre och högre importtull på eu vara, af hvilken man exporterar
mycket mer än man importerar. Samma är förhållandet med
smöret. Man pålade en smörtull för att skydda vår sekunda vara
mot konkurrensen med finnsmöret. Nu vill man höja fläsktullen för
att skydda vårt sekunda fläsk — ty det är det som det är fråga
om — mot konkurrensen med det amerikanska, hvilket efter mitt
förmenande är ännu tokigare, emedan de båda varorna, såsom mångfaldiga
gånger blifvit bevisadt, äro två alldeles olika varor, hvilka i
sjelfva verket icke konkurrera. Vår svinafvel har i sjelfva verket,
om man rätt ser efter i de statistiska siffrorna, trifts ganska bra både

Angående
tull å artikeln
fläsk.
(Forts.)

N:o 20, 16

Onsdagen den 18 Mars.

Angående
tull å artikeln
fläsk.
(Forts.)

under frihandeln, tioöres- och tjugoörestullen, ty, såsom herr Fredholm
i sin sakrika reservation ådagalagt, visa siffrorna oförtydbart,
att under de sista tre fyraårsperioderna i medeltal exporten stigit från
den ena till den andra perioden, medan under samma tid importen,
om icke mycket, så dock åtminstone något nedgått.

Jag kan i detta sammanhang i likhet med herr Alsterlund ej
gå helt och hållet förbi hvad bevillningsutskottet i sitt utlåtande anfört,
då det talar om att importen af fläsk under sista tiden stigit och
för att bevisa detta jemför åren 1893 och 1895. Det är dock besynnerligt,
att utskottet har förbigått 1892, då importen utgjorde nära
7 */2 millioner kilogram. Hvarför importen 1893 blef så låg som 3
millioner kilogram, det känna vi alla; det berodde på de orimligt
höga pris på amerikanskt fläsk, som då rådde, och kanske allra mest
på tillfälliga förhållanden med afseende å trävarurörelsen i Norrland.
Hvad nu nedgåendet af fläskimporten beträffar, så är det egendomligt
att finna att, såsom herr Fredholm påvisat, denna minskning endast
och allenast gäller delar af Sverige, som icke i nämnvärd mån idka
skogsafverkning. Vidkommande åter Norrland, om man dertill räknar
Dalarne och Vermland, så befinnes det, att importen dit under alla
tre perioderna uppgått till circa 4,300,000 kilogram och således varit
i det närmaste konstant. Det har sålunda visat sig, att både den
ena och den andra tullsatsen varit ur stånd att hämma importen.
Tullen har alldeles tydligt visat sin fullkomliga oförmåga att någonting
skydda, och den har blifvit, såsom många gånger är sagdt, uteslutande
en finanstull, en konsumtionstull på den fattigare befolkningen
i de nordliga delarne af vårt land. Vilja herrarne roa sig med
att höja fläsktullen med 20 eller 30 öre, så blir förhållandet icke
annorlunda. De norrländska arbetarne spänna till svältremmen och
förtära mindre amerikanskt fläsk, men jag betviflar högeligen, att de
skola ersätta det amerikanska fläsket med fläsk från vare sig Småland
eller Vestergötland, åtminstone ända till dess att småländingarna och
vestgötarna kunna producera samma slags vara som det amerikanska
fläsket, men så långt hafva de goda småländingarna och vestgötarna
ännu icke hunnit den dag som i dag är.

Då jag först jemförde med hvarandra de båda mycket omtalade
massmotionerna om fläsktullen och om tilläggsbevillningen, så tänkte
jag för mig sjelf, att man genom den högre tullen på fläsk vill få
medel att sätta ned eller taga bort tilläggsbevillningen, hvilken så
mycket generar de rike. Min uppmärksamhet fästes dock i går
derpå, att pudelns kärna möjligen kunde vara en annan. Om man
närmare granskar meningen i slutet på sid. 4 af bevillningsutskottets
utlåtande, som nyss lästes upp af herr Alsterlund och som lyder sålunda:
“Eu sådan åtgärd skulle otvifvelaktigt vara till stort gagn för den
betydliga del af landsbygdens befolkning, som icke idkar jordbruk i
sådan omfattning, att den kan draga någon väsentlig nytta af spanmålsfullarna,
då den derigenom skulle blifva i tillfälle att af svinafveln
hemta en väl behöflig inkomst;4 så skall man finna, att den, på ren
svenska öfversatt, skulle heta: “då de fattiga småländingarna och en
del af de fattiga vestgötarna i sjelfva verket icke hafva någon som

17 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

helst nytta af spanmålstullarna, så är det nödvändigt att soulagera
dem genom en fördubbling af fläsktullen, på det att de icke skola
blifva renegater och vända det nya systemet ryggen. Frågan skulle
således i ty fäll reducera sig till en liten familjeangelägenhet mellan
protektionisterna sjelfva. Som jag icke har något intresse alls af att
hjelpa protektionisterna att rangera sina familjeförhållanden, och då
jag icke vill vara med om att ytterligare beskatta den norrländska
arbetarebefolkningen till förmån” för småländingarna, hvilkas blotta

nationalitet är en garanti för att alltid taga sig fram här i verlden_

så ber jag att på denna grund få yrka afslag på bevillningsutskottets
hemställan och bifall till den af herr Fredholm framlagda reservationen.

Herr Schönbeck: Herr talman! Jag skulle visserligen kunnat
inskränka mig till att instämma i herrar Höjers och Fredholms yttranden,
men som jag har min egen mening om ett och annat, som
står i samband med denna sak, så skall jag begagna tillfället att
yttra mig i frågan.

Af det föreliggande betänkandet finner man, att bevillningsutskottet
är sig likt sedan fjolåret, ty likasom då har det nu tillstyrkt
en höjning till det dubbla af tullen på “fläsk, andra slag".
Jag skulle nu blott önska, att äfven kammaren måtte bibehålla sin
ståndpunkt från i fjol och förkasta detta förslag med en rätt stor
majoritet. Ty denna fläsktull är vid sidan af tullen å potatis den
mest förhatliga och förargelseväckande af alla tullar. Den är det,
emedan den, utan att utgöra något egentligt skydd för någon viss
näring, endast utgör en konsumtionsskatt eller onödig finaustull, som
uteslutande drabbar och betungar den fattigaste delen af befolkningen
i landet.

Det fläsk, som hit införes och hvarå man nu vill fördubbla tullen,
är, såsom vi alla veta, amerikanskt fläsk. Detta är till följd deraf,
att svinen uppfödas till dess de blifva stora och fullvuxna och till
stor del gödas med majs, synnerligen fetthaltigt och egnar sig derför
särskildt väl att åt en för öfrigt torr bröd- och mjölföda gifva en
tillräcklig och behöflig fetthalt, för att födan må kunna i något
större mängd intagas. Men derjemte är det synnerligen väl insaltadt
och beredt, så att det lärer bättre än annat fläsk kunna hålla sig
länge vid förvaring, och just genom sin stora fetthalt utgör det, efter
att hafva blifvit assimileradt i kroppen, ett synnerligen utmärkt förbränningsmaterial
vid syrsättningen af hlodet, hvarigenom det hos
kroppsarbetare, som arbeta under ett hardt klimats inflytande, bidrager
att uppehålla kroppsvärmen. Det är också hufvudsakligen de norrländske
arbetarne, som använda detta fläsk.

Det fläsk åter, som vi med bättre lefnadsvanor önska att få och
använda, är rnei-a köttigt till sin beskaffenhet. Men detta fläsk utgör
sannerligen icke föremål för någon konkurrens utifrån. Jag har åtminstone
icke sett eller hört omtalas, att sådant införes från utlandet.
Men detta ställer sig väl dyrt för arbetarne att köpa, och dessutom
.motsvarar det icke arbetarnes anspråk på fläskets beskaffenhet.

Andra Kammaren» Vret. 1800. JV:o 20.

Avgående
tulla artikeln
fläsk.
(Forts.)

2

N:o 20. 18

Angående
tulla artikeln
fläsk.
(Forts.)

Onsdagen den 18 Mars.

Om man betraktar den tryckta uppgiften om rikets in- och utförsel
under förra året, som vi fått på våra bord, så skall man finna,
att utförseln öfverstiger införseln med 50 procent. Det var emellertid
fullkomligt olika varor, det fläsk, som gick ut, och de fiäsksorter.
som gingo in. Då man nu af herr Fredholms vid detta betänkande
fogade reservation finner, att under de år, då tullen var satt till 20
öre per kilogram, infördes i medeltal mera fläsk än under de fyra
derpå följande åren, då tullen utgjorde endast 10 öre, så framgår ju
deraf tydligt, att det icke är tullen, som reglerar införseln af fläsk,
utan att denna tull således måste betraktas såsom en konsumtionsskatt
eller en finanstull, hvilketdera man nu vill kalla det.

Jag skulle då vilja fråga: är det under sådana förhållanden klokt
eller är det ens moraliskt rätt, att man vill fördyra fattigmans nästan
enda sofvelföda blott för att tillfredsställa några anspråk från en eller
två provinser i landet — att fördyra den med ett belopp af sammanlagdt
icke mindre än i rundt tal 1,300,000 kronor, som det skulle
utgöra, om man räknar efter 20 öre per kilogram och den införsel,
som förra året förekom, nemligen 6,469,000 kilogram. Nej, dertill
må jag svara, att detta får väl ändå anses såsom eu himmelsskriande
orättvisa, för hvilken vi böra akta oss, och detta möjligen äfven till
undvikande af framtida efterräkningar.

Man vill från ett visst håll så gerna kasta skulden till jordbrukets
eller, om man hellre så vill, jordbrukarens betryckta läge på
frihandelssystemet. Men detta är icke fullt rigtigt. Jag ber att få
fästa herrarnes uppmärksamhet på, att jordbruket stod i sitt högsta
flor under frihandelstiden. Härmed vill jag likväl icke hafva förnekat,
att införseln af spanmål verkat till nedsättning af priset på
vår spanmål. Men derjemte vill jag säga, att jag anser för visst, att
detta icke varit den enda orsaken till den förändrade eller försämrade
ställningen hos jordbrukarne, utan att äfven andra omständigheter
dertill bidragit. Så t. ex. gjorde jordbrukarne sig sjelfve på 1870-talet skyldiga till rätt stora missräkningar och öfverspekulationer genom
att köpa och arrendera jord nästan till hvad pris som helst och
utan afseende å råd och lägenhet.

Hvem minnes väl icke, huru som då en allmän rasning uppstod
hos både jordbrukarne och annat folk för att komma i besittning
af så mycken jord som möjligt. Vid köp betaides 600, 800, ja, 1000
kronor per tunnland, och vid arrenden 30, 40, ja 50 kronor tunnlandet.
Man besinnade rakt icke, att spanmålsprisen såväl som prisen å andra
varor ständigt äro underkastade fluktuationer. Detta pris för jord
var tydligtvis eu öfverbetalning. Men samtidigt dermed — det tillåter
jag mig säga — höjde jordbrukarne sina anspråk på lifvets behagligheter,
såsom nöjen och njutningar, ja, på sina ställen gjorde man sig
skyldig till, jag kan gerna säga, lyx och flärd. Äfven driftkostnaden
ökades på många ställen, och det icke så litet. Man köpte likt och
olikt, artificiella gödningsämnen, som voro och äro ännu i denna dag
mången gång okontrollerade. Hvem vet, huru pass valuta jordbrukarne
fingo för sina penningar i denna förträffliga konstgödning?
Och hvad värre var, just för att man skulle vara sä modern med in -

Onsdagen den 18 Mars. 19 N:o 20.

köp af sadana artificiella gödningsämnen, åsidosatte man mången Angående
gång att med omtanke sköta sin naturliga gödning i gödselstaden tulla artikeln
der hemma. Yorts)

Det vore många andra saker, som här kunde framhållas. Men °r S‘
jag skall icke gorå detta, utan jag vill blott säga, att jag härmed
icke velat påstå, att jordbrukarnes ställning öfver hufvud taget skulle
vara så dålig. Jag anser tvärtom, att de stå sig i allmänhet bra och
reda sig alldeles förträffligt, i synnerhet de, som aktat sig för någon
öfverspekulation i fråga om köp af jord eller arrende af jord och de
som icke kastat sig in på industriella företag eller gått in i en del
bolag, saker, som de icke rätt förstått sig på att sköta. Men nu
klagas här från somliga håll öfver jordbrukets betryckta läge. Men
man får emellertid likväl höra, att jorden fortfarande öfverbetalas på
många håll. Nyligen hörde jag, att ett hemman icke långt från
Helsingborg, som jag känt för att vara ganska skralt såväl i afseende
på matjord som alf, betingat ett pris af 600 kronor för tunnland;
och kort före min hitresa fick jag höra, att en lägre tjensteman utarrenderat
sin lilla boställsjord på 19 tunnland och skulle derför
hafva 600 kronor om året förutom naturaprestationer; och arrendatorn,
en hemmansegare i församlingen, skulle derjemte betala alla
skatter och onera, jemväl eganderättsbevillningen. Huru skola jordbrukarne
nu stå ut med sådant? Jo, om de få penningar för intet.

Det är väl meningen. Räntan faller ju alltjemt. Då gör det må
hända detsamma, om de betala 600 eller 1000 kronor per tunnland.

Jag må emellertid säga, att det förvånar mig på det högsta, att
motionärerna kunna så envist fasthålla denna fordran på tull å fläsk,
då likväl de bestämdt såväl som vi andra förstå, att denna endast
måste verka som en finanstull, men är som sådan obehöflig. Vi
hafva ju nemligen öfverskott i statskassan. Men måhända är det,
såsom redan i dag här antyddes, afsigten att fylla en lucka i det
rådande systemet. Det anses ju nemligen i vissa kretsar vara så synnerligen
fosterländskt, att man omgärdar sig med tallar på alla områden,
ju högre dess bättre. Men beträffande denna slags fosterländskhet.
vill jag nämna, att jag funnit den mycket egendomlig, ja, högst
ensidig. Och jag kan gerna också tillägga, att jag tycker mig många
gånger hafva spårat, att den icke innebär någonting annat än en
högt uppdrifven sjelfviskhet. Det naturligaste vore väl, att fosterlandskärleken
yttrade sig icke endast i kärleken till det land, hvari man
lefver, i kärleken till det egna jaget, i kärleken till egodelarne, utan
att denna fosterländskhet äfven inrymde vid sidan om detta någon
plats för kärlek eller intresse för egna landsmän och af dem särskilt
sådana, som deraf äro i synnerligt behof. Men så är visst icke förhållandet.
Ty man finner mången gång, att vid tillsättandet af platser
eller vid vissa större arbetens utförande, till och med den mest
fullfjädrade protektionist gifver företräde åt utländingen framför egna
landsmän, då det ställer sig billigare. Så t. ex. inträffade förliden
sommar i en af våra skånska städer, att drätselkammaren, som till
större delen består af protektionister — eller åtminstone äro de mest
inflytelserika af dess ledamöter protektionister — att drätselkammaren

N:0 20. 20

Onsdagen den 18 Mars.

Angående
tulla artikeln
fläsk.
(Forts.)

säger jag, då ett gatuomläggningsarbete skulle företagas, i stället för
att använda stadens egna stensättare, hemtade dertill stensättare från
Danmark. Jag får fråga, då jag tänker på en dylik sak: är detta att
vara rättvis? Det har nämnts i dag, att protektionisterna skulle vara
mera rättvisa än andra. Men hvarför lägger man då icke tull på
arbetskraften och söker derigenom förekomma ett sådant fall som jag
nyss nämnde? Nej, slagord och fraser om “Sverige åt svenskarne“
består man sig med. Men är det att “gifva Sverige åt svenskarne“,
då man handlar som jag nyss nämnde?

Jag vill nämna ett annat fall. I Skåne resa rätt många, äfven
protektionister, till Köpenhamn och lägga sig der till med sina gångkläder,
som tullfritt införas. Vi hafva dock utmärkta skräddare och
skrädderiarbetare hemma hos oss och utmärkta tyger ock.

Här vore visserligen mycket mer att säga. Men jag skall dock
sluta med det sagda. Herr talman! I sant fosterländskt intresse yrkar
jag afslag å utskottets hemställan. Jag skulle helst hafva velat yrka
bifall till herr Thors m. fi. motion. Men jag fruktar att, om vi
skulle rösta på denna, skulle derigenom åstadkommas en röstsplittring.
Till förekommande deraf — ty det vill jag icke vara med om —
yrkar jag bifall till herr Fredholms m. fl. vid betänkandet fogade
reservation.

Herr Fredholm från Stockholm: Då jag förra gången hade
ordet, råkade jag förbise, att kammaren nyss förut beslutat behandla
4:de punkten före den 3:dje. I följd deraf kom jag att rigta yrkandet
mot 3:dje punkten. Jag anhåller nu att få taga tillbaka detta yrkande
och i stället med afseende på 4:de punkten yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Medan jag har ordet, skall jag be att med några ord få bemöta
hvad den talare, som yttrade sig näst efter mig, anförde, då han sade
att jag gjort mig skyldig till ett misstag, när jag i min reservation
uppgifvit, att 40 ledamöter i Andra Kammaren motionerat om fläsktullens
höjande. Han sade, att det var blott 39. Nej, förlåt, det var
40. Det är visserligen blott 39, som tecknat under den motion, i
hvilken han har del; men herr Petersson i Boestad har för sin enskilda
del också väckt motion om tullens höjande till 20 öre. Och
större delen af dessa 40 har deltagit i motionen om tilläggsbevillningens
upphörande.

Då jag icke kan vidkännas, att jag gjort mig skyldig till misstag
i detta afseende, är det deremot ledsamt för mig att nödgas erkänna,
att i de tabeller, som jag infört i min reservation, insmugit sig ett
fel, oaktadt siffrorna i dessa tabeller blifvit granskade af utskottets
kansli. Lyckligtvis är felet af den beskaffenhet, att det icke utöfvar
ringaste inflytande på de resultat, man kan draga af de anförda siffrorna.
Emellertid anhåller jag, att herrarne behagade rätta felet.
Det förekommer sid. 12, allra nederst. För år 1894 är der uppgift,
att införsel af fläsk till “öfriga orter“ vore 555. Det skall
vara 1,555. Följaktligen skall det der under stående medeltalet i
stället för 1,060 vara 1,393.

21 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

Hen- Bergendahl frågade: “hvarför skall man tala om tilläggsbevillningeu
och urtima-löftena nu, när det gäller tull på fläsk? Det
kan man ju spara med, till dess tilläggsbevillningen kommer före.”
Nej, man kan det icke, helt enkelt derför, att beslut om tilläggsbevillningen
kommer att fattas, först sedan Riksdagen har beslutat
om statens så väl inkomster som utgifter. Om man således höjer
statens inkomster genom finanstullar, kan man derigenom mycket lätt
ställa så till, att man gör tilläggsbevillningen öfverflödig. Det är
derför af vigt att tillse, att icke några höjningar af finanstullar komma
att ega rum, när sådana frågor äro å bane. Hvad åter beträffar, att
man ej bör tala om urtima löftena, vill jag i det hänseendet blott
anföra, hvad urtima Riksdagen år 1892 i skrifvelse till Konungen
yttrade i denna sak. Den säger: “Till den del nya konsumtionsskatter
kunna anses böra ifrågakomma, vill Riksdagen emellertid framhålla
angelägenheten deraf, att dessa skatter i möjligaste mån så anordnas,
att de icke träffa sådana förbrukningsartiklar, hvilka måste
anses såsom nödvändighetsvaror”. Detta är ju tydliga ord; och jag
föreställer mig, att man skall låta sig angeläget vara att bära någon
respekt för det uttalande, som Riksdagen vid detta tillfälle gjorde till
Kongl. Maj:t.

Herr Höjer förenade sig med herr Fredholm.

Herr Lindgren: Herr talman, mine herrar! Jag skall be att
få erinra derom, att samma dag, som Riksdagen behandlade fläsktullsmotionerna
förlidet år, behandlade den jemväl en i denna kammare väckt
motion om tull å finsk lax. Såväl bevillningsutskottet som Riksdagen
voro då nog honetta att icke lägga någon “lök på laxen” i form af
tull för konsumenterna af den varan; och derför skulle jag hoppas —
— eller har jag hoppats — att Riksdagen nu i konseqvens dermed skulle
låta samma rättvisa vederfaras äfven konsumenterna af amerikanskt fläsk.

Det är en känd och ofta erkänd sak, att det är olika personer,
som konsumera lax och som konsumera amerikanskt fläsk. När det
så äfven är erkändt, att det endast — eller hufvudsakligast — är de
norrländske arbetarne, som konsumera det amerikanska fläsket —
hvithet för dem är en nödvändighetsartikel dels till följd deraf, att
de ofta hafva sitt arbete långt från hemmen och ej äro i tillfälle att
få en lagad matbit, och dels enär det äfven är lika oundgängligt för
arbetarues familjer, der det får utgöra ersättning för såväl mjölk som
smör — när således, säger jag, det uteslutande eller hufvudsakligast
är arbetareklassen, som konsumerar det amerikanska fläsket, blifver,
såsom ledamoten af Första Kammaren herr Dahlberg säger i sin motion,
fläsktullen en separatskatt och följaktligen en orättvis beskattning.

Men, mine herrar, dermed är icke nog sagdt om fläsktullen. Tv
då under förut- och nuvarande förhållanden den svenske — eller,
enligt hvad jag känner derom, åtminstone den norrländske — arbetaren
trots mycken sträfvan har fullt upp att göra för att bereda sig
och de sina en dräglig, om ock tarflig existens, och han följaktligen
icke ens nu kan aflägga något för framtida behof, kan man ej tala

Angående
tull å artikeln.
fläsk.
(Forts.)

N:o 20.

22

Onsdagen den 18 Mars

Angående om detta som en skatteförhöjning — han har ju ej något mera att
tulla artikeln glatta med. Utan man skall säga, som det verkligen är, att det blir
(Forts ) en inskränkning på hans dagliga ration af föda, hvilken han oundgängligen
behöfver såsom ersättning för förbrukad arbetskraft. Och
man torde ej behöfva vara matematiker för att begripa och förstå,
att om man minskar bränslet under en ångpanna, så utvecklar ångmaskinen
i förhållande dertill mindre kraft Här gäller nu samma
naturlag: förminska rationen af föda för arbetaren, och han skall dess
förr duka under. Ja, jag skulle vilja säga, att den synden — om jag
så får uttrycka mig — skall återfalla på samhället dels så, att arbetaren
dess förr dukar under för dagens tunga och sjelf jemte sin
familj fäller fattigvården till last, och dels så, att de, som hafva resurser
dertill, söka sin utkomst i främmande länder. Våra herrar nationalekonomer
beklaga de förluster, vi lida genom den stora utvandringen,
och, mine herrar, fortsätten blott på denna tullpolitiska bana,
och den stora emigrationen skall otvifvelaktigt tilltaga i samma mån.

Vid ett tillfälle förliden riksdag hörde vi en ärad talare här i kammaren
yttra, att “arbetsmyrorna klaga icke*. Troligen är det i den tanken,
som denna stormlöpning till fläsktullarne företagits. Den tanken,
det ordet är i mångt och mycket en sanning. Som bevis för sanningen
deraf i vissa fall ber jag att få nämna, att vi kunna beskatta arbetarnes
kläder, och de klaga icke, dels emedan detta är en skatt, som träffar alla
nationens medlemmar, och dels derför att arbetarne hafva så små anspråk
på komfort. Yi kunna med afseende å personliga skatter få likställa
arbetarne med andra lyckligare lottade, och de klaga icke nämnvärdt. Vi
kunna få ålägga arbetarne samma värnpligt, samma skyldigheter i fråga
om landets försvar som andra, och de klaga ej synnerligt, trots det
de ej hafva en handsbred egen torfva eller ett eget hem att försvara.
Men förminska brödkakan för arbetarne, och arbetsmyran klagar!
Förminska det qvantum potatis, som arbetaren och hans familj oundgängligen
dagligen behöfver, såsom man nu gjort ett försök till —
och redan har det höjts nödrop från arbetsmyrorna. Förminska rationen
af deras enda sofvel och kraftfödoämne, det amerikanska fläsket
— och arbetsmyrorna klaga högljudt. Och detta tv värr icke af okynne,
utan af berättigadt missnöje öfver en styfmoderlig behandling, hvilken
behandling gifvetvis kännes så mycket bittrare för dem, då den kommer
dem till del från Riksdagen och regeringen, hvarifrån de hoppas
-— och älska att hoppas och vänta — rättvisa och opartiskhet.

Mine herrar, tillåt mig få erinra om den tiden, då skjutsskyldigheten
och grundskatter med flere onera ålågo ensamt den i mantal
satta jorden, klagades det ej då af jordegarne öfver den orättvisa
beskattningen? Jo, det lär väl ej kunna förnekas. Nu hafva vi fått
rättelse derutinnan. Skulle vi då kunna hafva nog is i barmen att
vilja ålägga en separatskatt ensamt på den svenske arbetaren? Nej,
åtminstone ingen, som besjälas af rättskänsla och vill främja ett rättvist
skattesystem.

Jag kan icke, mine herrar, undertrycka den tanken, att det ej
vore honnett, om Riksdagens medlemmar, som äro i det lyckliga förhållandet
att dagligen kunna välja sina rätter vid ett välförsedt bord,

23 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

skulle på något sätt förmena arbetarne eller för dem förminska det enda Angående
sofvel och kraftfödoämne, som är för dem nödvändigt och värderikt. tulla artikeln

Motionärerna anföra såsom hufvudsakligt skäl för sin motion (Korts.)

angående höjning af fläsktullen de smås intresse. Detta påminner
mig ofantligt mycket om något, som jag läste i min barndom —
kanske någon gång sedan också — och som lydde så “rösten är
Jacobs röst, men händerna äro Esaus händer*. Detta så kallade skäl

— som enligt mitt förmenande icke ens förtjenar namnet svepskäl —
faller, hoppas jag, på sin egen orimlighet utan något bemötande. Det
hade ju icke alls vant mera orimligt, om samma motionärer för sin
motion angående tilläggsbevillningens afskaffande hade anfört som
hufvudsakligt skäl “de smås intresse*.

Jag skall be att — ehuru en, kanske två föregående talare redan
gjort det — fä beröra en punkt i utskottets utlåtande, der utskottet
anför ett yttrande af herr friherre Ivlinckowström och ställer sig solidariskt
med honom i afseende derå. Det säges der, att “de personer,
som hufvudsakligen använde amerikanskt fläsk, nemligen de norrländske
arbetarne, i allmänhet vore så väl aflönade, att de mycket väl
kunde komma ut med den ökning i priset å fläsk, som, till hela den
jordbrukande befolkningens båtnad, kunde blifva en följd af den föreslagna
tullförhöjningen.*

Hvad först angår de norrländske arbetarnes höga aflöning, sä
skall jag ej klandra friherre Klinckowström, om han numera skulle
vara något efter sin tid, dels af naturliga skäl och dels derför att han
kanske icke numera så väl känner till förhållandena. Möjligen visste
han, att det fans en period under åren 1872—1878, då de norrländske
arbetarne voro ganska högt aflönade. Men bevillningsutskottet borde
känna till saken eller borde åtminstone vara skyldigt att göra sig
underrättadt derom och skulle då säkerligen kommit till den erfarenheten,
att de norrländske arbetarne nu icke hafva mer än i genomsnitt
hälften så stor förtjenst, som de hade under åren 1872—1878.

Således bortfaller det skälet.

En annan mening i detta yttrande — den, att de norrländske
arbetarne skulle ega förmåga att höja hela den svenska jordbrukareklassens
ekonomiska vilkor — är ju en ren orimlighet.

Om de norrländske arbetarnes hela årsförtjenst skulle delas upp
på den jordbrukande befolkningen, skulle det blifva till ringa båtnad

— och ännu mindre den del deraf, som kan afsättas af dem såsom
tull. Detta är gifvetvis alldeles icke vare sig motionärernas eller
bevillningsutskottets mening, utan den är, såsom här förut har betonats,
att tullbevillningen skall utgöra den negativa magnet, som drager
tullmillionerna till statskassan, och skall bestå så många millioner
i öfverskott, att vi skola kunna bygga och förstärka och bestycka
våra fästningar, att vi skola kunna bygga och underhålla och utrusta
vår krigsflotta samt dessutom hafva tillräckligt många millioner qvar
för att kunna förse armén med gevär, ammunition och utrustningspersedlar,
utan att behöfva tillgripa den af urtima Riksdagen beviljade
tilläggsbevillningen.

Jag tager mig friheten fråga: “Är det rättvist att söka fylla de

N:o 20. 24

Angående
tull å artikeln
fläsk.
(Forts.)

Onsdagen den 18 Mars.

löpgrafvar, som urtima Riksdagen beredde, med den svettdrypande
arbetarens hårdt förvärfvade styfrar, bvilka han behöfver för beredande
af en dräglig, om ock tarflig tillvaro för sig och sin familj?'' Den
frågan öfverlemnar jag åt de äldre medlemmarne af denna kammare
att besvara.

Jag skall be att få beröra ännu en punkt i utskottets utlåtandeT
nemligen i motiveringen till punkten 7 — ehuru den väl egentligen
icke bör hit — men för jemförelses skull.

Utskottet säger der (det är fråga om tullen å potatis): Verkningarna
af en tull å detta födoämne, som särskilt för de minst bemedlade
klasserna är af allra största vigt, skulle vid en felslagen potatisskörd
sannolikt visa sig genom en för dem betungande prisförhöjning. Då
sålunda tullen under vanliga förhållanden icke gagnar producenterna,
men under vissa omständigheter kunde komma att verka menligt för
konsumenterna, anser utskottet någon sådan icke böra ifrågakomma.

Härom torde gälla endast en mening och kunna fällas endast ett
omdöme, och det är, att dessa ord äro sanning. Här visar det sig.
att utskottet har utgått från rigtiga premisser och kommit till en i
förhållande dertill rigtig konklusion. Jag är bevillningsutskottet
tacksam och betygar det härmed min största erkänsla för dess ord i
denna punkt, men jag kan på samma gång endast beklaga, att utskottet
icke har erinrat sig dessa premisser och tillämpat denna teori, om
icke i någon annan af de föregående punkterna i betänkandet, så åtminstone
i punkten 4, der den ovilkorligen skulle hafva haft större
tillämplighet. Ty potatis förbrukas i genomsnitt af snart sagdt hela
nationen, men det amerikanska fläsket är, såsom utskottet erkänner,
användt endast af en liten del af vårt lands befolkning, nemligen af
den fattigare befolkningen i den fattigaste landsändan, och följaktligen
skulle utskottets premisser just här i denna punkt hafva främst
tillämpats.

Jag skall be att få erinra derom, att herr Thor, såsom varande
en mångårig arbetsförman vid ett af de största norrländska sågverken
och således väl förtrogen med arbetsklassens lefnadsvilkor, funnit sig
manad att förnya sin motion om upphäfvande af tullen å fläsk, andra
slag. Med den erfarenhet i frågan, äfven jag eger, såsom född och
uppfödd ibland arbetare och egande kännedom om dessas löneförhållanden
och lefnadsvilkor, har jag underskrifvit denna motion.
Jag kan med stöd deraf försäkra herrarne, att herr Thor icke väckt
denna motion af egennyttig beräkning eller oädla bevekelsegrunder.
Jag skulle ock känna mig starkt manad att yrka bifall till densamma,
men då jag ty värr inser, att jag dermed icke kan gagna dem, som
få lida af lifsmedelstullarna — för bvilka de i parentes sagdt hafva
att tacka icke blott sydsvenska protektionister, utan äfven en del
nordsvenska s. k. frihandlare — så skall jag, herr talman, inskränka
mig att yrka afslag å utskottets hemställan samt bifall till herr
Fredholms reservation.

Herr Petersson i Boestad: Herr talman! På de skäl, som anförts
i de förevarande motionerna, yrkar jag bifall till bevillnings -

25 . N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

utskottets hemställan i denna fråga. Med detsamma ber jag att få Angående
säga — gent emot föregående talare — att det visade sig, då tullen tutta artikeln
å fläsk åsattes, hur marknaden är mycket känslig för tullsatserna, och (Forts.)
att prisen så småningom stälde sig så, att produktionskostnaden åtminstone
blef ersatt.

Vid valet af skydd och tillgodoseendet af intressen anser jag, att
man bör i främsta rummet ställa sig på de inhemska producenternas
sida, helst då dessa till större och talrikaste delen utgöras af smärre
jordbrukare — synnerligast som försäljningen af fläsk bereder många
af dessa deras enda inkomst, väl behöflig till deras ofta dryga skatter —
då det deremot för konsumenterna af det amerikanska fläsket mera
är en smakfråga, emedan det inom landet finnes inhemskt godt fläsk
till öfverflöd och till billigt pris. För öfrigt är det väl ej så nödigt
att importera af en produkt, för det att man exporterar mera af
den varan till utlandet.

Medan jag har ordet, ber jag att få påvisa, huru jag tror, att den
dag snart är inne, då odlingen af de stora vidderna af ådalar och
myrar i de norra landsdelarne kommer att ersätta den sinande skogsafverkningen,
till lycka för Norrland. Herrar Bergman och Bremberg
ha redan gått före med goda exempel, derom vittna deras storartade
nybyggen och odlingar deruppe. Norrlandsrepresentanten pastor
Dahlstedt visade oss detta och mycket mera från höga norden i förgår
afton, med bild och ord, på börssalen; och jag tror ej, att jag går
grannlagenheten för nära, då jag härmed frambär honom vårt tack
derför.

Herr talman! Må det nu tillåtas mig att efter dessa utflygter
till Norrland återkomma till hufvudämnet. Och då vill jag medgifva,
att svenskt och amerikanskt fläsk äro i viss mån skiljaktiga sorter,
med olika pris; men det lönar mödan försöka, om icke äfven svensk
vara kan produceras lika lämplig för arbetarekonsumtionen som den
amerikanska. Det kan sättas i fråga, huruvida icke antagandet att
amerikanskt fläsk är oumbärligt för våra arbetare i sjelfva verket är
en fördom, som räckt alltför länge. Det amerikanska fläskets sundhet
har blifvit bestridd såväl hos oss som i flera andra europeiska
länder, och kanhända att detta fläsk i hygieniskt hänseende mången
gång närmar sig det beryktade Löfsta-fläsket.

Som jag förut nämnt, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Qväcklingen: Herr talman, mine herrar! Då
nu bevillningsutskottet har föreslagit en förhöjning i tullen å fläsk,
rökt, och fläsk, andra slag, till respektive 30 och 20 öre per kilogram,
så antager jag, att den rådande majoriteten inom Riksdagen
nog kommer att draga försorg derom, att detta förslag äfven varder
Riksdagens beslut, och att man till de redan förut vidtagna tullförhöjningarna
således kommer att bifoga äfven den ifrågavarande. Men
då detta blir en ytterligare tillökning i det orättvisa skattesystem,
som under form af indirekt beskattning så hardt drabbar den landsdel,
jag representerar, och i synnerhet dess arbetarebefolkning, så skall jag
be att till protokollet få anteckna, det jag på det bestämdaste pro -

N.o 20. 26

Angående
tull ä artikeln
fläsk.
(Forts.)

Onsdagen clen 18 Mars.

testerat deremot. Här har redan förut så mycket talats i sak om
Norrlands ‘förhållanden, att jag icke vidare skall inlåta mig derpå,
utan jag skall blott be att få instämma i det yrkande, som blifvit
gjordt af herr Fredholm. Jag har visserligen underskrifvit herr Thors
motion om rent afskaffande af tullen å fläsk, men då jag antager, att
detta icke har någon utsigt att lyckas, så skall jag inskränka mig
till nämnda yrkande.

Om jag kunde tro det hafva någon betydelse, så vore jag nästan
frestad att varna eller rättare sagdt bedja våra herrar tullvänner att
åtminstone i detta fall visa en smula af sin moderation eller, såsom
en af deras ärade representanter en gång yttrade, vara “i första
rummet menniska och i andra rummet protektionist/ Eller tro
herrarne verkligen, att det är så förträffligt der uppe i vårt Norrland,
att man kan taga sig fram med allt sådant här i tullförhöjningsväg?
Man skulle nästan vara frestad att tro detta med anledning
af den förundran, som pastor Dahlstedts förevisning af bilder från
Norrland väckte deruppe i börssalen; särskildt när herrarne fingo se
den vackra bondstugan i Funäsdalen, så blefvo Ni ju särdeles förvånade.
Men jag kan försäkra herrarne om, att det finnes äfven
mörkare taflor deruppe, sedda från en annan sida än den, som han
framstälde.

Herr Bergendahl: Med anledning af herr Fredholms straffpredikan,
som han nyss behagade hålla till mig och mina medmotionärer
på grund deraf, att, såsom han fortfarande ville påstå, innebörden i
vår motion skulle afse en finanstull och icke en skyddstull, och då
han i sammanhang härmed fordrade af mig respekt för de “urtima
löftena“, så får jag härmed säga honom, att, på samma gång jag fortfarande
bestrider lämpligheten af att sammankoppla dessa urtima
löften med vår motion, också jag å min sida fordrar litet respekt för
mitt ord. Jag har sagt, att innebörden af motionen var att få icke
en finanstull, utan en skyddstull. Och till ytterligare bekräftelse på
att så är, vill jag upplysa, att det var den 15 januari i år, som vi
39 motionärer — det var verkligen 40, som motionerade i saken; jag
glömde, att herr Petersson i Boestad hade väckt en särskild motion —
sammanträdde, och på denna dag således, som var dagen före riksdagens
öppnande, kunde vi icke ha någon aning om, att regeringen
skulle komma med ett förslag om tilläggsbevillning.

Är herr Fredholm nu belåten eller icke?

Herr Sjö: Den högt ärade representanten för Luleå-Haparanda
yttrade, att förhöjda tullar inverka ej på priset på vare sig det svenska
eller det importerade amerikanska fläsket. Det var ju många, som
instämde i hans anförande, och då antager jag, att de instämde äfven
i detta hans yttrande. Är det så, att dessa herrar tro, det en högre
införselstull på amerikanskt eller annat fläsk icke inverka på priset på
svenskt eller på amerikanskt fläsk, så vet jag sannerligen icke, hvarför
de behöfva motsätta sig det förslag om förhöjning, som från motionärer
och utskottet framkommit.

Onsdagen den 18 Mars.

27 N:o 20.

Emellertid hafva dessa motionärer antagit för alldeles gifvet, att
en tullförhöjning skulle verka litet grand derhän, att de, som med
svett och möda arbeta fram och producera ifrågavarande vara, skulle
få något litet mer betaldt för den.

Då jag hörde herr Höjer yttra sig ganska ofördelaktigt om
motionärerna — han uttalade såsom sin mening, att de hade för stora
anspråk, dessa motionärer, liksom också utskottet, då det föreslagit
förhöjd importtull å fläsk — så kom jag verkligen att tänka på en
person, som under 70-talet och äfven i början af 80-talet hade en
sådan uppfattning, som att jordbrukarne hade för stora anspråk i
såväl politiskt som äfven ekonomiskt hänseende, och denna sats förfäktade
han tidt och ofta. Jag försökte många gånger att vederlägga
honom i denna uppfattning, men det hjelpte icke, den uppfattningen
lefde han i, och så trodde han och han påstod, att tjenstemännen hade
långt sämre än jordbrukarne. Tiden gick och eu vacker dag på slutet
af 80-talet fick han en kallelse att infinna sig vid en exekutiv auktion,
der en landtegendom skulle säljas. Personen i fråga hade nemligen
inteckning i landtegendomen, så att han kallades för att bevaka sin
fordran vid egendomens försäljning. Det är att märka, att denna
egendom var en af de bästa i orten, men att den det oaktadt afkastat
tvenne egare på kort tid. Den person, jag nu ordat om, nödgades,
för att rädda sin fordran, inköpa landtegendomen, och han fick äfven
icke allenast inköpa inventarier för densamma, utan äfven anskaffa
folk för att bruka och sköta denna sin nyförvärfvade egendom. Hvad
tro herrarne att följden blef? Jo, på mycket kort tid blef han fullt
öfvertygad, huru det var med de ställningar och förhållanden, der
jordbrukarne skulle haft det så bra. Han sålde visserligen egendomen
så fort han kunde; men efter den betan blef han helt och hållet
omvänd, och nu icke allenast är han en god protektionist, utan har
äfven uttalat sig i sådana ordalag, att deraf framgår, det han har en
helt annan uppfattning nu om hvad jordbrukarne hafva för inkomster
än förr i tiden.

Det fick han pröfva på. Och jag är alldeles förvissad derom, att,
derest herr Höjer, som jag tror vara en insigtsfull och praktiskt
duglig karl i mångt och mycket, finge försöka sig på jordbruk, han
snart nog skulle få inse, att detta icke vore så inkomstgifvande, som
han förestält sig. Jordbrukarnes anspråk äro sannerligen icke stora,
de vilja endast hafva något litet grand för det arbete, som de nedlägga
på produktionen af sin vara, och det är hvad de rättvisligen
skola ha. Vill man verkligen, såsom många här i denna kammare
vilja, att man icke i eget land skall producera nu i frågavarande vara,
utan till allra största delen köpa den från Amerika, ja, då vet jag
sannerligen icke, hvart det skall taga vägen till sist.

Jag tror det derför vara klokast att, på sätt motionärerna begärt
och utskottet hemstält, bifalla deras förslag. Ty säga hvad man vill
om detsamma, ett är man dock ense om och det är helt visst och
säkert, nemligen att priset i närvarande stund på fläsk är för landtmannen
nästan ruinerande. Så t. ex. få våra landtman sälja fläsk för
35 å 40 öre per kilogram, ja, kanske någongång något litet mer för

Angående
tull å artikeln
fläsk.
(Forts.)

N:o 20. 28

Angående
tull å artikeln
fläsk.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Mars.

finare vara. Jag läste till och med härom dagen i en smålandstidning,
att man sålt lefvande vara till ett pris af 30 öre per kilogram — ett
pris, som kan verkligen kallas nästan ruinerande, ett pris, som man
näppeligen icke under en mansålder hört förr berättas.

Nu säger visserligen reservanten, herr Fredholm, att man i
England fått ända till 54 öre per kilogram för fläsk, men, mine herrar,
skola vi på landsbygden exportera fläsk till England, så kostar det
oss mer än 14 öre per kilogram med kommissionsarfvoden, frakter och
dylikt, och då skulle vi ju på sin höjd få 40 öre per kilogram qvar.
Kunde man för den skull få 40 öre eller något mera i eget land, vore
det gifvetvis det allra bästa. Och jag kan sannerligen icke förstå
dessa norrlandsrepresentanter, som, när man framställer billiga fordringar,
motsätta sig dessa med sådan kraft och energi, som de göra.
Jag vet — och det veta vi litet hvar — att dessa representanter äro
insigtsfull och dugliga män, och att de veta hvad de böra göra och
hvad de icke böra göra. De veta nog också att förse sig, när det i
Riksdagen gäller statsanslag icke allenast till jernvägsbygnader, utan
äfven till hvarjehanda andra väganläggningar, torrläggningar och dylikt.
Man kunde för den skull tycka, att man kunde hafva anspråk på, att
dessa herrar norrländingar skulle räcka oss en broderlig hand och
säga till oss, som bo i andra delar af landet: vi vilja i kommersiell
hänseende stå i förbindelse med er, vi vilja göra affärer med er, hellre
än med amerikaner, tyskar och engelsmän. När dertill kommer, att
den svenska varan är icke blott sundare, utan äfven i många andra
afseenden bättre — derom vittna de artiklar, som vi sett i tidningar
och tidskrifter, och herrarne känna säkerligen lika väl som jag, att
en ledamot af Riksdagen i en beskrifning af sina resor i Amerika
uttalat sig ganska ofördelaktigt om de amerikanska svinslagterierna
och beredningen af det amerikanska fläsket — så tror jag, att vi böra
räkna med dessa tvenne faktorer, och göra vi det, så är jag öfvertygad
om, att den svenska varan skall kunna förtjena det bästa priset, ehuruväl
den ännu betalas sämst, långt sämre än det amerikanska fläsket.

Jag skall icke längre trötta kammaren, ty jag tager för gifvet,
att herrarne redan beslutit sig för, huru herrarne i denna fråga ämna
rösta, men jag har velat uttala min mening i frågan, och då jag
detta gör, kan jag gerna sluta med samma uttalande som herr Schönbeck,
nemligen att det är till fosterlandets väl och det allmännas väl,
som jag gör mitt yrkande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr Sjö förenade sig herrar Anderson i Tenhult, Ilazén.
Bengtsson i Häradsköp, Andersson i Skeenda, Peterson i Hasselstad
och Persson i Killebäckstorp.

Herr Andersson i Löfhult yttrade: Jag skall be att få säga
några ord; jag ämnar icke vara mångordig.

Eu af de förste talarne i denna fråga påstod, att fläsktullen är
en finanstull, och han ville icke medgifva, att den är en skyddstull.
Mot detta yttrande protesterar jag, ty denna tull är och måste anses

29 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

vara en skyddstull. Det är de mindre jordbrukarnes enda biinkomst
att uppföda svin — med de mindre jordbrukarne menar jag då de
smärre hemmansegarne, torparne, soldaterna och sådana, som blott
hafva litet jord att odla — och det är nödvändigt, att de få någon
biinkomst, ty de hafva utgifter.

Herr Lindgren nämnde, att man vill förtulla den fattiges födoämnen
och äfven hans kläder. Ja, herr Lindgren vill då, att den
svenske arbetsgifvaren skall lemna arbete åt den svenske arbetaren
och dervid betala kontant, men han fordrar på samma gång, att
arbetarne skola köpa utländska varor till föda och allt möjligt. Huru
länge skulle ett sådant tillvägagående kunna fortsättas? Till all lycka
har svenska Riksdagen insett, att en sådan fordran är orimlig och
sökt att hjelpa de svenske arbetarne genom att ställa det så — den
ene arbetar ju i ett fack, den andre i ett annat — att den ene köper
af den andre. Och vi måste väl alla erkänna, att de medel, som vi
skicka till utlandet för varor, som kunna produceras här hemma, äro
totalt bortkastade penningar.

Nu säger man, att de norrländske arbetarne skulle hafva det så
svårt, om de icke få köpa det amerikanska fläsket fritt eller åtminstone
utan höjda tullar. Men om man jemför de norrländske arbetarnes
inkomster med hvad arbetarne hafva i öfriga delar af Sverige, der
man icke är sä angelägen om amerikanskt fläsk, så skall man i sanning
finna, att de norrländske arbetarne hafva större betalning, så att om
de skulle få betala ett eller annat öre per kilogram mer, än de nu
göra för sitt amerikanska fläsk, så skulle de icke lida något men af
det. Man vet bestämdt, att arbetare i mellersta och södra Sverige
ofta resa upp till Norrland för att förtjena pengar och dermed underhålla
sina familjer nere i landet. Men jag har aldrig hört, att norrländingar
komma ned till de södra delarne af landet för att der förtjena
pengar och underhålla sina familjer der uppe. Det är således
icke så farligt med de norrländske arbetarne som man säger. Men
saken är den, att importörerna, de som handla med amerikanskt fläsk,
förtjena mer, om de köpa amerikanskt fläsk, än om de köpa svensk
vara. Det är derför de äro så rädda om den norrländske arbetaren
och så måna, att han skall fä äta amerikanskt fläsk.

En annan sak, på hvilken jag gifvit akt här i kammaren, är, att
en stor del af dem, som uppträdt emot den ifrågasatta tullförhöjningen,
äro herrar från städerna. De hafva icke försökt och veta derför icke,
hvad det är för arbete och kostnad att föda upp svin, göda dem och
föra dem i marknaden för att der nödgas sälja dem för ett mycket
billigt pris. Om de visste det, så skulle de säkerligen icke arbeta
så mycket emot en förhöjning af fläsktullen. Större delen af dessa
herrar, som yttrat sig här i dag, äro statens tjensteman eller hafva
kanske sina inkomster från andra håll. Det är dä mycket lätt för
dem, när de hafva stora inkomster, att prata en del saker, men om
de ville försöka sig på att föda upp svin, så är jag säker på, att de,
när de se, hurudan ställningen är, skulle få en annan uppfattning.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Angående
tull å artikeln
flätk.
(Forts.)

N:o 20. 30

Onsdagen den 18 Mars.

Angående Herr Sjöberg: Jag ber endast att på de skäl, som blifvit fram tVl1

"fläth^eln l1err Bergendahl, få yrka bifall till utskottets förslag.

(Forts.) Herr Thor: Ehuru jag icke hvarken af utskottets utlåtande eller

af den här i dag hållna debatten funnit det ringaste skäl att frångå
den ståndpunkt, jag intagit i min motion, nemligen den, att det här
ifrågavarande svenska fläsket och det amerikanska fläsket icke äro
samma vara, och att dessa artiklar sålunda icke kunna möta hvarandra
i någon synnerlig konkurrens, så skall jag dock nu icke hålla
på min motion, utan förena mig med dem, som yrkat bifall till herr
Fredbolms reservation.

Jag gör detta icke derför, att jag anser ens tioörestullen vara
rättvis, utan derför att jag vet, att 10 öre för oss arbetare der uppe
i N orrland spelar en ganska stor rol, och jag fruktar, att, om vi i
denna kammare skulle få till stånd ett beslut om tullfrihet, vi sedan
skulle komma att ligga under i den gemensamma voteringen.

Det har här af flere talare ifrån södra Sverige framhållits, att
arbetarnes ställning i Norrland väl tålde vid denna extra beskattning,
att de skulle vara så väl aflönade och hafva det i alla afseenden sä
bra, att just de skulle vara de mest passande att påläggas en separat
beskattning af 1 million kronor. Jag för min del tror, att man lätt
kan finna andra samhällsklasser, som bättre vore i stånd att bära
denna särskilda beskattning. De, som arbeta uppe i Norrlands skogar
och vid sågverken, hafva visserligen under den tid, de arbeta uti
skogen, en förtjenst af 2 å 2 kronor 50 öre om dagen, och om sommaren,
då de arbeta nere vid sågverken, kan kanske deras aflöning blifva
uågot mera. Men herrarne fä komma i håg, att de icke hafva arbete
hela året om. Fästa de sig vid trävarurörelsen, så få de vara beredda
på att såväl hvarje vår som hvarje höst vara utan arbete en kortare
eller längre tid. Och jag tror icke, att jag tager till för mycket, om
jag säger, att dessa, som arbeta om sommaren vid sågverken och om
vintern i skogarne, i regeln få vara utan arbete tre månader af året.
Man kan då förstå, att dessa, som det tyckes, höga dagspenningar
reduceras ganska betydligt genom den tid, som de icke kunna få
något arbete.

Jag trodde icke, att det skäl eller det påstående, som förra
riksdagen af en ledamot af kammaren frambragtes för bifall till en
tullförhöjning, i år å nyo skulle framkomma, nemligen det att norrländingarne
mycket väl veta att förse sig, då det gäller statsanslag
för byggande af jernvägar och andra vägar. Jag kan icke förstå, att
herrarne verkligen kunna påstå, att Norrland är bättre lottadt med
afseende på jernvägar, än det södra Sverige är, och i alla andra afseenden
vet jag just ingenting särskild^ som Norrland fått framför
andra landsdelar, och icke lärer väl heller Norrland kunna få någonting,
så framt man icke dit vill räkna, att det möjligen snart nog
kommer att läggas exportinW på de varor, som det producerar, och
importtnW på de förnödenheter, som det förbrukar.

Herrar Bromée, Eriksson i Bäck och Broström förklarade sig
instämma med herr Thor.

31 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

Herr Petersson i Dänningelanda: Det torde vara tydligt, att
frågans afgörande icke beror på hvad som yttras under diskussionen,
ty säkerligen kan hvarken den enes eller den andres åsigt i denna
fråga rubbas, då hvar och en förut stadgat sin mening härutinnan.

Jag skall endast anhålla att få inlägga en liten gensaga mot
yttranden, som fälts derom, att motionen skulle hafva framkommit
för att vi skulle slippa tilläggsbevillningen eller för att lemna medel,
som skulle motsvara densamma. Så är emellertid icke förhållandet,
ty tilläggsbevillningen är, tror jag, visserligen icke vidare populär
på något håll, men den hafva vi trott oss kunna komma ifrån genom
besparingar på de stora anslagskrafven; men motionen har tillkommit
för att bereda just de fattiga jordbrukarne och de mindre hemmansegarne,
torpare, backstugusittare och dylika, något skydd för deras
näring.

Man bör väl icke förundra sig öfver, att, när de rikare provinserna
hafva fått ett väsentligt skydd, skydd för sin sockerindustri och
sin spanmålsodling, äfven de fattiga, som icke kunna odla så mycken
spanmål ■—■ det finnes nemligen mindre torpare och backstugusittare,
hvilka icke hafva någon sådan att sälja — vilja hafva skydd för sin
näring.

Det har af många personer framhållits, att denna fläsktull skulle
komma att medföra en stegring af priset på svenskt fläsk. De hafva
dock icke kunnat bevisa dessa sina påståenden, och enligt min tanke
beror det på konjunkturerna. Om vi erhålla tillräckligt skydd för denna
vara, så att vi kunna hämma importen af det amerikanska fläsket,
så kommer naturligen produktionen inom landet att ökas så betydligt,
att priset icke i nämnvärd grad stiger.

Det finnes äfven folk, som icke ha råd att bo i städerna, utan
bo i utkanterna af desamma eller i förstäderna, och som från städerna
hemta affall och föda upp sina svin, hvilka de sedan sälja, och hvarigenom
de skaffa sig ganska goda inkomster. Detta är personer, som
icke hafva något annat sätt att försälja.

Huru man än ser saken, så blir denna tull en fördel just för de
fattiga och mindre bemedlade i samhället, och det är derför jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld: Här har i dag yttrats, och det brukar

ofta yttras, att. när det gäller tullfrågor, så hjelper det icke att tala,
ty hvar och en har stadgat sin öfvertygelse på förhand.

För min del får jag dock erkänna, att, när jag gick hit i dag,
min öfvertygelse rörande denna fråga icke var stadgad, och den är
det knappast i denna stund. Jag har verkligen försökt att öfvertyga
mig sjelf om att denna tullförhöjning skulle vara till nytta och jag
har önskat att fä höra sådana skäl uttalas för densamma, att jag
skulle kunna, utan att känna missnöje med mig sjelf, rösta för tullförhöjningen,
men jag har väntat förgäfves.

Ingen har bestrida ty det kan icke bestridas, att exporten af
denna vara betydligt öfverstiger importen. Den siste talaren har sjelf
erkänt, att blir denna tullförhöjning genomförd, så kommer med all

Angående
lull å artikeln.
fläsk.
(Forts.)

N:o 20. 32

Onsdagen den 18 Mars.

Avgående
tyll å artikeln
fläsk.
(Forts.)

sannolikhet den inhemska produktionen att stiga betydligt, och han
har äfven erkänt, att tullen icke skulle komma att i nämnvärd grad
höja priset på svenskt fläsk. Detta var hans egna ord.

Då vill jag fråga: huru i all rimlighets namn kan man ifrågasätta
en tullförhöjning, som icke skulle tjena till någonting för de
svenska producenterna, men afgjordt vara till skada för en del af
Sveriges befolkning? Kunde det bevisas, att den föreslagna tullförhöjningen
skulle komma att medföra höjning i priset på svenskt
fläsk, då tror jag, att jag skulle kunna låta mina betänkligheter fara
i fråga om norrländingarne och resonera som så, att det är en större
del af landets befolkning, som har fördel af tullförhöjningen, än den,
som har skada af densamma. Jag skulle då, säger jag, möjligen
kunna låta mina betänkligheter fara, men huru skall det vara möjligt
för mig nu, då ingen kunnat visa någon rimlig grund för att tullen
skall medföra förhöjning i priset på svenskt fläsk?

Jag vågar till de herrar, som anse denna tullförhöjning nyttig,
rigta en begäran om erhållande af upplysning, huru det skall vara
tänkbart att höja priset på denna artikel, då exporten är mycket större
än importen och då den inhemska produktionen nästan kan rubriceras
såsom öfverproduktion. Ingen förnuftig menniska kan väl ifrågasätta
att lägga tull på hafre, och hvarför icke? Jo, derför att vi
exportera ofantligt stora qvantiteter deraf och importera mycket små,
och således skulle derigenom priset på den svenska varan icke det
allra minsta förhöjas.

Vi hafva ju tull på smör — jag har icke reda på storleken af
densamma, men jag vet att den finnes — men tror någon, att denna
tull i ringaste mån inverkar på priset på svenskt smör. Huru skall
det då vara möjligt, att en tullförhöjning skall kunna inverka på
priset på svenskt fläsk?

Förr än jag får klart för mig, att en sådan prisförhöjning kan
åstadkommas genom en förhöjd tull, kan jag icke rösta för denna
tullförhöjning.

I detta yttrande instämde herrar Petersson i Brystorp, Zetterstrand
och Lillieliöök.

Herr Månsson: Jag har icke begärt ordet för att försöka öfver tyga

vare sig den föregående talaren eller någon annan i denna fråga,
ty det förhåller sig nog såsom redan framhållits, att man i allmänhet
förut bildat sig en åsigt om densamma, utan jag har begärt ordet
med anledning deraf, att den föregående talaren så starkt ifrågasatt,
huru vida en högre tullsats skulle kunna inverka på priset på svenskt
fläsk. Han ansåg det nemligen omöjligt derför, att vår export af denna
vara var så stor, större än importen.

Jag ber då att få säga, att min åsigt är den, att om jag kan få
sälja en vara i eget land, så är det bättre än att söka en marknad
för den i utlandet. Och säkert är, att på många orter i vårt land
är det ganska svårt att först fä varan till lastageplatsen och sedan
frakta den för att få den ut i marknaden. Vidare är det många om -

33 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

ständigheter i denna sak, som tala för, att det är svårt för en hel del
af våra svinuppfödare att exportera och sälja sitt fläsk, nemligen i
skogsorter och sådana delar af vårt land, der svinen måste uppfödas
på det sättet, att de blifva för gamla och för grofva för att exporteras.
Jag vill uttala såsom min åsigt, att om vi i stället för att nu importera
6,000 ton, kunna få marknad i landet för vårt eget fläsk, så
skola förhållandena ovilkorligen ställa sig gynsammare för den svenska
produkten. Detta är min åsigt, och det är derför, som jag ställer
mig på den sidan, som anser, att det icke vore farligt att gå in på
detta förslag.

Säga hvad man vill, så är det alldeles förfärligt, hvad denna import
inverkar och trycker ned priserna på denna vara. Man hänvisar
oss till att skaffa vår spanmål på detta vis omsättning i förädlad form.
Men huru skall det vara möjligt, när vi icke få betaldt för varan?
Mycket arbete och mycken flit äro nedlagda i svinuppfödandet. Men
när man icke kan få ersättning för denna flit och detta arbete, hvad
skall det då gagna till? Efter mitt sätt att se saken, så skall, till
följd af ladugårdsskötseln och mejerihandteringen, vår produktion och
vår export af fläsk blifva så stor, att tullen icke i väsentlig mån skall
rubba, men möjligen något utjemna och förbättra prisförhållandena.
Nu säger man, när vi lägga tull på spanmål, att detta är orimligt
derför, att vi äro tvungna att importera spanmål. Här åter säger
man, att tullen är orimlig derför, att vi hafva för mycket, så att vi
exportera. Huru man än vänder sig, så blir det orimligt.

Jag tror icke det kan förnekas, att vi fullkomligt hafva i landet
hvad vi behöfva, och derför synes det mig icke farligt att sätta en
något högre tull såsom värdemätare äfven bär, så att vi icke i så hög
grad gynna den amerikanska produktionen. Det är af dessa skäl,
herr talman, som jag ber att få ställa mig på utskottets ståndpunkt
och yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Jönsson i Mårarp och Erickson i Bjersby instämde
häruti.

Herr Petersson i Dänningelanda: Blott ett par ord till svar

på herr Hammarskjölds anförande. Han sade, att när han gick hit i
dag, visste han icke hvad han ville eller hade icke någon öfvertygelse.
Det var ju ledsamt för honom det. Men han sade också: “Om icke

priset väsentligen förhöjes, hvartill skall den högre tullen då tjena?*
Det är naturligt, att priset kommer att höjas till en början, om högre
tull blir beslutad. Men det verkar äfven derhän, att den inhemska
produktionen stiger i så hög grad, att priset derigenom kommer att
regleras, så att det icke blir så högt, att vi behöfva frukta, att de
norrländska arbetarne icke hafva råd att köpa sitt behof af fläsk.
Jag vidhåller mitt yrkande.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan i nu föredragna punkt och dels afslag derå och
bifall till herr Fredholms reservation i denna del. Herr talmannen
Andra Kammaren» Prof. 1890. N:o 20.

Angående
tull d artikeln
fläsk.
(Forts.)

3

N:0 20.

34

Angående
tullen å
spanmål.

Onsdagen den 18 Mars.

gaf propositioner å hvardera af dessa yrkanden och fann den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering
likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:

Den, som vill att tullen för fläsk, andra slag, skall bibehållas vid
nu gällande belopp eller 10 öre per kilogram, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren beslutit att tullen för fläsk, andra slag,
skall böjas till 20 öre per kilogram.

Omröstningen utföll med 127 Ja mot 85 Nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Efter föredragning vidare af punkten 3, deruti utskottet hemstälde,
att tullen för fläsk, rökt, måtte höjas till 30 öre per kilogram,
anförde

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Vid nu före liggande

punkt af bevillningsutskottets betänkande skall jag anhålla
om afslag å utskottets hemställan och bifall till det af mig i reservationen
gjorda yrkandet.

Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan, bifölls
herr Fredholms reservation jemväl i denna del.

Beträffande tullen å spanmål hade herr A. W. Styrlander, i motion
n:o 167 inom Andra Kammaren, föreslagit, att Riksdagen ville besluta
att nedsätta tullsatserna å spanmål, omalen och malen, till de i
tulltaxan af den 8 juni 1892 bestämda belopp.

Vidare hade, i motion n:o 195 inom samma kammare, herrar
John Olsson och J. E. Nordin i Sättna hemstält, att spanmål, malen
och omalen, alla slag, måtte blifva tullfri.

I fråga härom hemstälde utskottet:

l:o) att herr Styrlanders motion icke måtte af Riksdagen bifallas;
samt

2:o) att herrar Olssons och Nordins motion icke heller matte
bifallas.

Onsdagen den 18 Mars. 35 N:o 20.

Reservationer emot dessa utskottets hemställanden hade anmälts, Angående

tullen å

vid punkten Lo): spanmål.

1 (Forts.)

af herrar friherre von Schwerin, Collander, S. M. Olsson, Lundström
och Bruhn\

vid punkten 2:o):

af herr G. Jansson i Krakerud, hvilken hemstält:

l:o) att tullen å spanmål, malen, mjöl, gryn, alla slag, måtte
sänkas från nu utgående kronor 6: 50 per 100 kilogram till kronor 6: 25.

2:o) att, om hans hemställan i första punkten af Riksdagen bifölles,
utskottet då måtte föreslå de ändringar i tulltaxan, som deraf
kunde finnas vara behöfliga; samt

vid punkterna l:o) och 2:o):

af herr Fredholm från Stockholm.

Efter föredragning af punkten 1 begärdes ordet af

Herr John Olsson, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter

mig hemställa, att äfven den andra punkten måtte få föredragas i
sammanhang med den första och att diskussionen måtte få röra sig
om båda, men att proposition sedermera måtte framställas först på
andra och derefter på första punkten. Den andra punkten innehåller
nemligen ett längre gående yrkande än den första.

Denna hemställan bifölls. Sedan i följd deraf jemväl punkten 2
föredragits, lemnades ordet ånyo till

Herr John Olsson, som nu anförde: Herr talman, mina herrar!

Det kan naturligtvis icke falla mig in att spilla några ord på en
diskussion om den så ofta afhandlade tullfrågan, icke heller att upptaga
till bemötande de ofta uppi-epade, men lika ofta vederlagda skälen
för spanmål stullar. Jag har blott begärt ordet för att med några få
ord motivera framkomsten af den af mig och herr Nordin gemensamt
väckta motionen.

Egentligen borde väl en motion om tullfrihet på spanmål och
mjöl i denna kammare knappast behöfva något försvar, då ju kammaren
till nära två tredjedelar blifvit vald på programmet: tullfrihet
för lifsförnödenheter. Men tiderna ändras och kammaren med dem.

Det programmet har majoriteten inom kammaren länge sedan kommit
ifrån. Början gjordes redan under förliden riksdag vid den beryktade
sammanslagningen. Bevillningsutskottets hemställan i fjol och särskilt
andrakammarledamöternas i bevillningsutskottet kapitulation
fullbordade detta faktum. Denna kapitulation borttog den sista resten
af förhoppning, att kammarens majoritet skulle stå qvar på det program,
hvarpå den blifvit vald.

N:0 20.

30

Onsdagen den 18 Mars.

Angående Nu i år hafva åtskilliga af utskottets ledamöter fullkomligt af Uillen

a ]{astat frihandelsmasken, och jag är dem naturligtvis tacksam för

(Forts.) detta, ty så blir ställningen klar. Herr Dieden har icke ens funnit

det nödigt att reservera sig mot ett utskottsbetänkande, hvaruti i förtäckta
ordalag ställes i utsigt, att, långt ifrån att en nedsättning af
lifsmedelstullarne skulle kunna ske, tvärtom en förhöjning på grund
af de ännu rådande stora svårigheterna för jordbruket bör komma i
fråga. Och herr Jansson i Krakerud förklarar rent ut i sin reservation,
att han inom utskottet biträdt den åsigten, att nu ingen nedsättning
bör ske i de så kallade lifsmedelstullarne. Under sådana
förhållanden är det ju alldeles klart, att jag icke gör mig några illusioner
om, att kammaren skall bifalla motionen. Då jag likväl tager
mig friheten att framställa ett yrkande om bifall till densamma, så
är det derför, att jag velat bereda kammaren ett tillfälle att göra ett
principuttalande för eller mot spannmålstullen.

Jag tror, att ett sådant principuttalande icke kan vara ur vägen,
då vi ju nu stå ganska nära framför de under sommaren förestående
valen, och då således valmännen hafva rätt att få klart besked om
kammarens och dess ledamöters ståndpunkt i denna vigtiga fråga,
som vid föregående val spelat en så dominerande roll.

Jag skall således taga mig friheten, herr talman, att yrka bifall
till min och herr Nordins motion, och jag skall tillika besvära kammaren
med en votering om mitt yrkande.

Vidare yttrade:

Herr Nordin i Sättna: Herr talman, rnine herrar! Då bevillningsutskottet
afstyrkt ifrågavarande motion angående afskaffande af
spanmålstullarne, är det alls icke svårt att uträkna motionens öde i
kammaren.

Utskottet anför hufvudsakligen två skäl för sitt afstyrkande. Jag
skall fästa mig endast vid det senare, som innehålles i följande yttrande
af utskottet: “Då härtill kommer, att vårt lands jordbruksnäring,
långt ifrån att befinna sig i en ställning, som kunde medgifva
ett upphäfvande eller ens ett nedsättande af sagda tullsatser,
tvärtom fortfarande har att kämpa mot stora svårigheter, kan utskottet
så mycket mindre finna anledning att tillstyrka bifall till någon dylik
åtgärd*. Ja, mine herrar, skola vi vänta så länge, att tullvännerna
anse jordbruket hafva kommit i den lyckliga ställning, att de sjelfmant
kunna föreslå spanmålstullarnes borttagande, så fruktar jag, att
vi få vänta alldeles för länge.

Förut i dag har från något håll uttalats en förvåning öfver norrländingarnes
halsstarrighet, då det är fråga om tullsatser. Ingen må
dock förundra sig öfver att vi äro så halsstarriga, ty vi betrakta
tullarne från den synpunkten, att de icke kunna upphjelpa jordbruket,
utan endast äro att jemföra med t. ex. det förhållande, då läkaren
föreskrifver morfin för den döende. Jag kan dock försäkra, att ett
bifall till ifrågavarande motion skulle såväl af frihandelsvännerna som
af de orepresenterade klasserna i vårt land he*!sas med mycket större

37

N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

tillfredsställelse än det beslut, som för några dagar sedan fattades i
denna kammare om nedsättning i stämpelafgiften å spelkort.

Jag skall icke besvära kammaren med något yrkande.

Herr Styrlander: Herr talman! Då jag motionerat om nedsättning
af spanmalstullarne, ehuru jag sjelf icke är motståndare till
sadana tullar, skall jag be att med några få ord få angifva skälen
till denna min åtgärd.

Da man star inför frågan om att bestämma spanmalstullarne,
måste man enligt min åsigt taga hänsyn icke allenast till de trakter
af vårt land, der spannmål produceras till afsalu, utan äfven till de
trakter, der man till största delen måste köpa brödfödan. Man kan
vara med om ganska höga tullsatser å spanmål, om skördeutsigterna
äro gynsamma, och om penningetillgången i de trakter, der man
hufvudsakligen måste köpa spanmål, är temligen god. Hvad nu
skördeutsigterna beträffar, tror jag, att den blidvinter, som vi nu
hatt, gifven anledning att misstänka, att skörden, särskilt af höstsäd,
icke skall blifva så särdeles riklig — jag fruktar snarare motsatsen.
Detta är ett af de skäl, på grund hvaraf jag tagit mig friheten föreslå
en sådan nedsättning. Om skörden, särskilt af höstsäd, skulle blifva
dålig, så kunde, enligt min tanke, de höga tullsatserna blifva ett
tveeggadt svärd, på hvilket till och med vi, som önska tullsatser,
skulle kunna skära oss.

Men ännu värre gestalta sig förhållandena, då man gifver akt på
de trakter, som icke hafva jordbruket till sin hufvudnäring, utan der
skogsskötsel är modernäringen. Genom den blidvinter och särskilt
genom den barvinter, som varit under detta år, har skogsafverkningen
gått mycket lamt, och alla utsigter tala för, att penningetillgången i
dessa trakter just på grund deraf, att skogsafverkningen gått så dåligt,
skall blifva mycket inskränkt. Det är ju alldeles naturligt, att om
skörden skulle utfalla dåligt, dessa provinser, som i år i allmänhet få
ondt om penningar, skola komma att lida ofantligt stor skada af dessa
höga tullsatser. Jag hemställer då till mina meningsfränder, tullsky
dds vännerna, om det icke skulle vara klokare och af politiska hänsyn
bättre och lämpligare att åsätta något lägre tullsatser, då ju i alla
tall, om mina olycksprofetior icke skulle gå i fullbordan, regeringen
har magt att höja dessa tullar.

Jag tror, att detta är klokare ifrån sjelfva systemets synpunkt
sedt, än att åsätta höga tullsatser, som man kanske antingen nödgas
nedsätta genom förhållandenas magt under året eller, om detta icke
kan ske, bibehålla vid deras höga belopp.

Eu talare hade vid behandlingen af föregående punkt ett anförande,
som innebar något förklenande mot de moderata protektionisterna.
Jag vill derpå svara, att i andra frågor han och många
af hans meningsfränder kunna vara ganska moderata och förebrå
oss andra, som då äro mera absolutistiskt sinnade, att vi icke äro tillräckligt
moderata. Jag kan således rigta samma förebråelse mot
honom.

Jag tror, att särskildt i denna fråga och under dessa tider höfves

Angående
tullen å
spanmål.
(Forts.)

N:0 20.

38

Onsdagen den 18 Mars.

Angående
tullen å
spannmål.
(Forts.)

Herr Jansson i Krakerud: Då vi redan haft en ganska lång

och liflig diskussion inom kammaren rörande fläsket, skall jag icke
ge anledning till debatt rörande spanmålstullarne, hvarför jag skall
inskränka mig till att yrka bifall till den af mig vid betänkandet
fogade reservationen, som afser sänkning af tullen å mjöl och gryn,
alla slag, från 6,5o till 6,2 5 allt per 100 kilogram.

Herr vice talmannen Östberg: Jag ber att få yrka bifall till

utskottets hemställan uti den föredragna punkten, och vill dervid
inskränka mig till att åberopa de motiv, som af utskottet anförts.

Herr Olsson i Sörnäs : Då, som af betänkandet synes, jag reser verat

mig utan att ange några skäl derför, så bar jag ansett mig
böra yttra några ord.

Jag vill icke bära något som helst ansvar för det beslut, hvartill
utskottet kommit, utan jag har helt och hållit stält mig utom denna fråga.

Hvad särskildt den motion, som nu föreligger, angår, är det väl
knappast mödan värdt att göra något yrkande, men då jag är af den
åsigt, att jag finner de nuvarande spannmålstullarne odrägligt höga
såsom fördyrande de oundgängliga lifsförnödenheterna, så återstår för
mig icke annat än att afge min röst för den af herr Styrlander afgifna
motionen.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Beträffande utskottets
hemställan i punkten 2 hade derunder yrkats: l:o bifall till samma hemställan;
2:o afslag derå och bifall till herrar Olssons och Nordins
motion i ämnet; och 3:o bifall till herr Janssons i Krakerud vid
punkten fogade reservation. Herr talmannen gaf propositioner å hvart
och ett af dessa yrkanden i nu nämnd ordning och fann svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för bifall till utskottets hemställan. Votering
begärdes. I följd häraf upptog herr talmannen, för bestämmande
af kontrapropositionen, ånyo de öfriga yrkandena, af hvilka
det som afsåg bifall till den ifrågavarande motionen nu förklarades
hafva flertalets mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering af herr Jansson i Krakerud, hvarför
nu först uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den

som till kontraproposition i hufvud voteringen angående bevillningsutskottets
hemställan i andra punkten af förevarande utlåtande

det oss tullvänner att icke vara allt för absoluta i våra fordringar utan
vara moderata, och jag tror, att tullskyddssystemet, som ju vi tycka
om, skall hafva fördel häraf.

På dessa grunder ber jag, herr talman, — ty i denna fråga anser
jag mig böra taga största hänsynen till mina kommittenter, enär det
här gäller en rent rent ekonomisk fråga — att få yrka bifall till den
af mig framstälda motionen.

39 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

n:o 13 antager yrkandet om bifall till den af herrar J. Olsson och
J. E. Nordin i ämnet väckta motion röstar

Ja ^

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till den af herr Jansson i Krakerud
vid denna punkt afgifna, vid utskottets betänkande fogade reservation.

I denna första votering röstade 119 ledamöter ja och 91 nej; och
erhöll sålunda propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i andra
punkten af förevarande utlåtande n:o l3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den af herrar John Olsson och J. E. Nordin i ämnet väckta
motion.

Denna senare votering visade 112 ja mot 91 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

1 fråga härefter om •punkten 1 förelågo följande yrkanden, nemligen;
l:o bifall till utskottets hemställan; 2:o afslag å nämnda hemställan
och bifall till herr Styrlanders motion; och 3:o bifall till herr
Janssons i Krakerud förenämnda reservation. Herr talmannen gaf
propositioner i enlighet med dessa yrkanden och förklarade sig anse
röstöfvervigt förefinnas för det förstnämnda yrkandet. Votering blef
emellertid begärd och företogs, sedan till kontraproposition antagits
bifall till motionen enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition.

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 13 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:0 20. 40

Angående
tull å potatis.

Onsdagen den 18 Mars.

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den af herr Styrlander i ämnet väckta motionen.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 94 ja,
men 98 nej; hvadan kammaren fattat sitt beslut i enlighet med nejpropositionens
innehåll.

I punkten 5, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet: att
Riksdagen måtte medgifva, att den eller de förhöjda tullsatser, som
vid behandlingen af utskottets betänkande kunde varda af Riksdagen
beslutade i fråga om artikeln fläsk, måtte tillämpas från och med den
dag under innevarande år, som af Kong!. Maj:t bestämdes.

Herr Fredholm från Stockholm anförde: Då kammaren i

punkterna 3 och 4 afslagit utskottes hemställan om förhöjning af tullen
å fläsk, vill det synas mig, som om deraf med nödvändighet borde
följa, att kammaren äfven afslår utskottets hemställan i förevarande
punkt; och anhåller jag för den skull att få yrka afslag å utskottets
hemställan i punkten 5.

Herr Nordström: Då det vid voteringarne i de olikakamrarne

visat sig, att de, som önska förhöjning af fläsktullen, hafva en majoritet
på 23 röster, så anser jag, det vara fullständigt på sin plats,
att kammaren besluter i enlighet med utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Hot: Jag tror att kammaren gör klokast i att

afslå denna punkt oberoende af, huru det kan komma att gå med
fläsktullen i den gemensamma votei-ingen. Det är ju icke omöjligt,
att fläskpriset under årets lopp kan komma att ställa sig så högt, att
tullen nästa år behöfver nedsättas.

Jag förenar mig derför med herr Fredholm i hans yrkande.

Häruti instämde herr Olsson i Sörnäs.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de båda olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 6.

Bifölls.

I motion n:o 10 inom Första Kammaren hade herr friherre
R. Klinckowström föreslagit: “att Riksdagen ville dels besluta, att
nedannämnda landtmannaprodukt måtte åsättas följande införselstullafgifter,
nemligen:

Potatis, äfven krossad eller rifven, från och med den 15 juni till
den 31 augusti 3 kronor per 100 kilogram och under de återstående
delarne af året 1 krona 50 öre per 100 kilogram; dels ock besluta,

41 N:0 20.

Onsdagen den 18 Mars.

att, för den händelse tull åsättes ifrågavarande artikel, tullsatserna Angående
för denna artikel skola jemväl under innevarande år, såsom tilläggs- tull å potatis.
afgifter till den förut beslutade tullbevillningen, utgöras från och med ^ or s''
den l mars.*

Vidare både herr N. Jönsson i Gammalstorp m. fl. i motion
n:o 188 inom Andra Kammaren hemstält, att potatis, äfven krossad
eller rifven, måtte beläggas med en tullsats af 1 krona per 100
kilogram.

Utskottet hemstälde emellertid i punkten 7, att herr friherre
Klinckowströms ifrågavarande motion icke måtte bifallas; samt i
punkten 8, att herr Jönssons m. fl. motion icke heller måtte bifallas.

1 afgifven reservation hemstälde deremot herrar af Burén och
Söderberg “att Riksdagen måtte besluta:

l:o) att tullen för potatis, äfven krossad och rifven, måtte bestämmas
till 50 öre per 100 kilogram;

2:o) att Riksdagen måtte medgifva, att de tullsatser, som vid behandlingen
af detta betänkande kunna varda af Riksdagen beslutade
i fråga om artikeln potatis, må tillämpas från och med den dag under
innevarande år, som af Kongl. Maj:t bestämmes.*

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Jönson i Gammalstorp: Enligt uppgift från general tullstyrelsen

har importen af potatis under tiden januari—november
1895 utgjort 3,074,531 kilogram. Huru stor qvantitet af denna vara,
som importerats under december månad samma år känner jag ej, men
att import deraf egt rum äfven under den månaden, det har jag
mig bekant.

Då sålunda under förlidet år, då potatispriset stod mycket lågt,
en så pass betydlig import, som jag nämnt, egt rum, och då det
finnes störa sand jordstrakter i vårt land, der potatisodlingen är folkets
förnämsta inkomstkälla, och vi dessutom kunna inom landet odla potatis
i tillräcklig mängd för landets behof, så anser jag, att fullständiga
skäl finnas för åsättande af tull å potatis.

Jag anhåller derför, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas
förslag i denna punkt.

Herr Collander: Jag skall endast be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Johansson från Stockholm: Jag skall också be att få
yrka bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt. Det är
verkligen något underligt, att sådana motioner väckas. Jag har gjort
en beräkning för 10 år och efter denna beräkning förhåller sig importen
af potatis till vår egen produktion af denna vara såsom 1 : 124,

N:o 20.

Angående
tull å potatis.
(Forts.)

Om ändrad
lydelse af
§ 30 regeringsformen.

42 Onsdagen den 18 Mars.

d. v. s. att, då man i vårt eget land har eu skörd af 124 hektoliter,
importerar man 1 hektoliter, hvilken enda hektoliter torde utgöras af
dels den färska potatis, som på våren importeras från Tyskland, innan
vår egen är färdig, dels den potatis, som när skördarne äro dåliga i
Sverige, importeras till sättpotatis.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena biföll kammaren utskottes
hemställan.

Punkten 8.

Bifölls.

§ 7.

I ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande,
n:o 3, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 30 regeringsformen.

Herr C. J. Oberg hade uti en inom Andra Kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion, n:o 119, hemstält, att Riksdagen
mätte antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 30 regeringsformen
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 30.

Presterliga embeten och tjenster i församlingarne tillsättas genom
val af församlingarnas i kommunalt hänseende röstberättigade medlemmar
på det sätt och med de inskränkningar i församlingarnas rätt,
som angifvas uti särskild lag, hvilken af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftas.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Häremot hade reservationer afgifvits:

Af herrar Ljungman, Boström, Dahn, Gyllensvård, Vahlin, Nilson
från Lidköping, Liljeholm och Hanson i Berga, hvilka ansett, det
utskottet, med anledning af motionen bort tillstyrka Riksdagen att
till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse af 30 § regeringsformen:

§ 30

“ Presterliga embeten och tjenster i församlingarna tillsättas på sätt
i särskild lag derom är stadgadt;'' samt

af herr Olsson i Ormakärr.

43 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde: Om ändrad

lydelse af

Herr Ljung man: Såsom kammaren behagade finna af betänkandet 30 firman
hafva 9 af kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet reserverat (Forts.)
sig mot utskottets hemställan och i stället afgifvit ett förslag, som i
väsentlig mån skulle motsvara motionärens önskningar.

Såsom förhållandena nu äro, omöjliggöra bestämmelserna i 30 §
regeringsformen den ändring af gällande lag angående tillsättning af
presterliga tjenster, motionären önskar. Reservanterna hafva derför
föreslagit en sådan ändrad lydelse af denna paragraf i regeringsformen,
att den så affattad icke vidare komrne att lägga hinder i vägen för
önskade reformers genomförande. Dervid hafva reservanterna sökt
att så långt möjligt varit undvika allt, som kan framkalla strid, och
för den skull kanske gått längre, än de i sjelfva verket önskat. Vill
man nemligen på detta område vinna något, då måste man söka att
så mycket som möjligt undvika att stöta det ena eller andra intresset
för hufvudet.

Då det enligt min mening icke lider något tvifvel derom, att,
för den händelse församlingarne i riket sjelfva finge yttra sig i frågan,
de flesta af dem skulle instämma i motionärens önskningar, synes det
mig vara allt skäl för att åtminstone så mycket tillmötesgå honom,
som att ändra grundlagsparagrafen i fråga derhän, att den icke hindrar
en önsklig reform.

Jag anser dessutom, att det icke kan vara lämpligt att i grundlagen
hänvisa till sedvana och hafva sådana detaljbestämmelser, som
innebära, att pastoraten skola vara indelade i regala och konsistoriella.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till reservanternas förslag.

Herr Högstedt från Helsingborg: Det har alls icke förvånat
mig, att en motion sådan som den föreliggande framkommit i Riksdagen.
Ty det kan väl icke förnekas, att den är i hög grad befogad
och baserad på särdeles tungt vägande skäl. En hvar af lierrarne
måste väl erkänna det rättvisa och billiga i denna begäran, att den
stora åtskilnad, som nu finnes mellan de konsistoriella och regala
pastoraten upphäfves. Ty såsom det nu är stäldt, ser det ut, som om
de församlingar, som utgöra regala pastorat, icke skulle vara lika
kompetenta som de, hvilka utgöra de konsistoriella, att utse sin herde;
icke skulle ega samma förmåga som dessa att välja den, som är för
dem den bäste, den mest passande. En stor orättvisa synes mig
ligga i denna åtskilnad. Om en prestman söker ett konsistoriel
pastorat och vid valet erhåller majoritet, om också en än så liten,
får han pastoratet. Men om han söker ett regalt pastorat och
vid valet erhåller majoritet — ja, en mycket stor majoritet, kan det
dock inträffa, att han går förlustig det gäll, hvartill han lagligen är
vald. Är det då sämre stäldt i de konsistoriella pastoraten än i de
regala? Nej visst icke; snarare tvärtom. Intresset för valet måste
naturligtvis i de konsistoriella pastoraten vara mycket större och lifligare
än i de regala. Man kan icke förvåna sig öfver, att i dessa
senare mången gång stor likgiltighet förmärkes. Ty man resonnerar

N:o 20. 44

Om ändrad
lydelse af
JO § reger ingsformen.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Mars.

der som så: hvad gör det, hur vi rösta, Konungen gör ändå som
han vill.

Utskottet erinrar om, huru kyrkoherdebefattningarne tillsättas i
våra grannländer. Och man kan verkligen känna sig frestad att föredraga
det sättet, då man ser, huru man handskas med de församlingar,
som utgöra de regala pastoraten. De uppfylla sina pligter. De gå och
höra profpredikanterna. De infinna sig på frågodagen för att se till,
att vallängden är rigtig. De infinna sig på valdagen och få mången
gång färdas långa vägar och sitta ofta långt in på natten qvar i
kyrkan för att få afgifva sina röster. Men när så utnämningen kommer,
visar det sig, att allt detta varit förgäfves. De få en person, som de
kanske hvarken sett eller hört. Är det till gagn och icke till skada,
frågar jag? Är det till gagn och icke till skada, att man sänder till
ett skånskt pastorat en prestman t. ex. från Hernösand, en prestman,
som är obekant med förhållandena, obekant med folklynnet och
det andliga tillståndet i den församling, till hvilkens herde han är
satt? Är det till gagn och icke till skada, att man till kyrkoherdar
utnämner personer, som icke innehaft någon presterlig befattning,
med förbigående af dem som allt ifrån sina unga år egnat sig åt
prestembetet och skött det med nit, trohet och skicklighet? Är det
till nytta och icke till skada, att man till kyrkoherdar utnämner personer,
som sitta med ganska störa löner, med löner af 4 ä 5 tusen kronor
om året, med förbigående af sådana, som måhända i många år fått
såsom adjunkter och vicepastorer flacka omkring från det ena pastoratet
till det andra och haft att med en lön af 8 å 900 kronor om
året underhålla sig sjelfva, hustru och barn? Kan det vara till nytta
och icke till skada? Jag betviflar det.

Äro de personer, som utses, alltid sådana som, såsom utskottet
påstår, i ena eller andra afseendet på den andliga odlingens fält utmärkt
sig för nit, redlighet och dugande förmåga? Är det alltid sådana
män, som den kongl. utnämningsrätten korar?

Eller inträffar det icke, att personer nämnas, Indika man velat blifva
af med på andra platser, h vilka der befunnits odugliga, eller hvilka äro
utarbetade i den tjenst, som de förut haft? Inträffar det väl alltid, såsom
utskottet framhåller, att personer, som varit dugande på ett område,
äfven skola vara dugande på ett annat ? Är det alltid så, frågar jag, att
en person, som varit en dugande lärare i t. ex. matematik, eller som
en gång skrifvit en utmärkt latinsk afhandling, äfven kommer att blifva
lika duglig såsom församlingslärare? År det säkert, att han eger
lika stor förmåga, då det gäller att tala uppbyggande, värmande och
tröstande till dem, som deraf äro i behof? Jag vågar, änne herrar,
uttala mitt tvifvelsmål derom.

Under debatten i onsdags afton angående en pension till en e. o.
professor vid Upsala universitet yttrade herr Danielson, att, om den
i frågavarande personen erhölle ett pastorat, så finge nog den församling,
dit kan kom, nöja sig med att han vore gammal samt med
hvad han såsom sådan kunde uträtta. Ja, församlingarne få nog nöja
sig med hvad Kongl. Maj:t gifver dem och få ofta nog erfara, att
den kungliga utnämningsrätten ingalunda innehåller flera garantier

Onsdagen den 18 Mars.

45 N:o 20.

för, att kyrkan tillföres dugande män, än den af utskottet omtalade Om ändrad
“tillfälliga majoriteten”. Denna tillfälliga majoritet är mången gång H!,yJlelse .af
bättre i stånd till och har större förutsättningar för att utse lämpliga formen?*
herdar än den kungliga utnämningsrätten. (Forts.)

I motsats till utskottet, som anser, “att en allmännare önskan i
detta afseende icke gjort sig gällande”, tror jag, att motionären gjort
sig till tolk för mångtusendens önskningar, och att om en lagstiftning
i motionens syfte komme till stånd, den skulle belsas med tillfredsställelse
öfVer hela landet. Jag skulle derför helst vilja yrka bifall
till motionen, men då jag anser att det är bättre att något vinnes än
intet, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Öberg: Herr talman, mine herrar! Det torde vara mig,
såsom motionär i den föreliggande frågan, som jag dragit under Riksdagens
pröfning, tillåtet att med några ord förklara, hvarför jag har
gjort mig till målsman för nu ifrågavarande sak, och med anförande
af några skäl. Jag har icke upptagit frågan af blott motionslusta,
utan af kännedom om de många olägenheter och obehag i ett eller
annat afseende, som uppkommit genom den kungliga utnämningsrätten.

Och hvad som egentligen föranledt mig till denna motion, är den
erfarenhet jag har från min egen hemförsamling.

Innan jag går att yttra mig vidare i frågan, ber jag att få rätta
ett begånget fel i den af mig föreslagna formuleringen af regeringsformens
§ 30, i hvilken det heter: “presterliga embeten och tjenster
i församlingarne tillsättas genom val af församlingarnes i kommunalt
hänseende röstberättigade medlemmar” etc. Det skall naturligtvis i
stället stå “i kyrkligt hänseende röstberättigade medlemmar”. Felet
är så påtagligt, att något tvifvelsmål om den verkliga meningen icke
torde gjort sig gällande.

Derefter skall jag be att få öfvergå till en kort kritik af utskottets
utlåtande. Utskottet säger på sidan 3 bland annat: “Den önskan,
som hos oss någon gång sökt göra sig gällande och som funnit sitt
uttryck i nu förevarande motion, att församlingarnes nuvarande rätt
uti omförmälda hänseende skulle än ytterligare utvidgas, synes utskottet
icke vara berättigad”. Kammaren torde lägga märke till dessa ord:
uän ytterligare utvidgas”, men jag ber med hänsyn dertill få påpeka,
att iag i min motion så vidt jag sjelf kan förstå hvad jag skrifvit,
icke har begärt, att samtliga församlingars rätt skulle än ytterligare
utvidgas, utan att jag ej har begärt något annat, än att hänsyn till
billighet och rätt skulle tagas äfven i fråga om de regala pastoraten,
så att dessa skulle blifva likstälda med de konsistoriella. Det är detta
som jag begärt, och ej något annat.

Sedermera säger utskottet på samma sida: “Ifrågavarande grundlagsstadgande
torde emellertid icke, såsom motionären synes förmena,
hafva tillkommit endast för att bereda Kongl. Maj:t tillfälle att belöna
förtjente män, utan grunden till detsamma torde väl i främsta rummet
hafva varit, att derigenom skulle förefinnas en garanti för att inom
kyrkan kunde blifva anstälde verkligt dugande personer”. Jag har
synnerligen fäst mig vid ordet “garanti”, och ber då att få fråga:

N:o 20. 46

Om ändrad
lydelse af
30§regeringsformen.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Mars.

hvarför skulle det behöfvas så stor garanti för att de regala pastoraten
skulle erhålla kompetenta och dugande män, derigenom att Kongl.
Maj:t erhölle utnämningsrätten, då deremot i de mångfaldigt talrikare
pastoraten, nemligen de konsistoriella, icke någon sådan garanti har
synts vara af behofvet påkallad? Samma garanti, som i fråga om
de konsistoriella pastoraten finnes för att dessa skola utse fullkomligt
goda och värdiga prestman, skulle enligt mitt förmenande finnas i de
regala församlingarne, om det tillätes dessa att sjelfva utse sina herdar,
ty de äro lika måna att få dugliga personer i kyrkans tjenst, som
någonsin de konsistoriella, hvadan detta utskottets ordande om “garantier*
synes mig Jfiott vara ett sätt att komma ifrån sjelfva saken.

Utskottet har för öfrigt, såsom det synes mig, haft ganska svårt
att resonnera bort de skäl, som jag andragit till förmån för min motion,
ty några sakliga upplysningar eller någon verklig utredning om
grunden för eller behofvet af denna kungliga utnämningsrätt har
utskottet icke varit angelägen om att åstadkomma. Utskottet använder
äfven i sin motivering mångfaldiga gånger ordet “torde* — på icke
mindre än nio ställen i denna motivering förekommer nemligen
uttrycket “det torde vara så och så — hvilket synes utvisa, att det är
mycket svaga skäl, som utskottet andragit för sin åsigt.

På 4:de sidan säger utskottet till slut: “att såsom ett nödvändigt
vilkor för borttagande af Kongl. Maj:ts ifrågavarande rätt torde väl
i första hand böra förutsättas, att en allmännare önskan i sådant hänseende
gjort sig gällande hos invånarne i de regala pastoraten, något
som emellertid icke torde kunna sägas hafva varit fallet hittills*.
Den sist föregående talaren har redan något talat om, huru med
denna sak sig förhåller, så att det icke från min sida torde vara
behöfligt att lemna någon särdeles vidlyftig utredning om, huruvida
något allmännare önskningsmål i detta hänseende gjort sig gällande
eller icke. Emellertid har jag låtit mig angeläget vara att — så
vidt möjligt varit med tillhjelp af de i Riksdagens bibliotek befintliga
handlingar — söka utreda, huru dermed kan förhålla sig, och jag
har då funnit, att denna fråga åtskilliga gånger varit bragt på tal
inom så väl kyrkomötet som riksdagen. Vid 1868 års kyrkomöte
bragtes frågan fram genom en motion af herr Teodor Strömberg, i
hvilken motion denne, jemte det han hemstälde om en ändrad prestvalsförordning,
tillika begärde, att frågan om utnämningsrätten till de
regala pastoraten skulle tagas under ompröfning, så att dessa församlingars
rätt skulle mera tillgodoses än hvad förut varit fallet. Motionären
yttrade då bland annat, att det enligt hans åsigt icke kunde
vara tillrådligt, att en stor del af församlingarne skulle vara stälda
under andligt förmynderskap.

År 1878 väckte herr Åke Andersson i denna kammare förslag
derom, att, derest vid val af kyrkoherde i de regala pastoraten en
minoritet af 3/4 af de afgifna rösterna, efter hufvudtal räknadt, tillfallit
någon af de sökande, och derest denne vore väl meriterad, skulle
Kongl. Maj:t vid utnämningen fästa synnerligt afseende vid en sådan
person. Det tillfälliga utskottet n:o 1, som behandlade motionen,
erkände visserligen syftet med denna såsom berättigadt, men då

47 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

motionen enligt utskottets mening begärde så litet, att någon fördel Om ändrad
deraf icke vore att vinna, afstyrkte utskottet motionen, dock med ^gire^erin >■
erkännande af, att ändringen i hufvudsak vore önskvärd. Vid frågans formen.

föredragning i Andra Kammaren afslogs visserligen motionen, men (Forts.i

med endast 8 rösters majoritet. Slutligen yrkade vid 1879 års riksdag
herr A. JO. Lind, att Kongl. Maj:ts utnämningsrätt i förevarande
hänseende skulle upphäfvas. Denna motion blef dock af Riksdagen
afslagen, men under diskussionen i kamrarne uttalades af flere, att
det var oegentligt att församlingarne ej hade lika rätt.

De regala pastoratens antal är, för så vidt de uppgifter, som jag
i Riksdagens bibliotek kunnat erhålla, äro fullt riktiga, 496. De
konsistoriella församlingarnes antal är 688, och de patronellas 135.

Nu synes det mig vara märkvärdigt, att de regala pastoraten skola
vara satta i sådant omyndighetstillstånd, som de äro, och jag har
icke kunnat finna, af alla de efterforskningar, som jag i denna fråga
sökt anställa, att dessa församlingar på ett eller annat sätt sjelfva
kunna vara skulden till sin ogynsamma ställning dervidlag, eller att
det finnes något skäl till, att de skola stå under ett sådant förmynderskap.
Ty de få ju sjelfva, liksom de konsistoriella församlingarne,
fullgöra sina pligter till presterskapet i afseende på dess aflöning.

Hvad duger hela valproceduren till, som de regala församlingarne
har förunnats att anställa med all den föreskrifna nogrannhet, medan
deras valrätt är inskränkt till att, såsom ofta uttryckts, endast “leka
prestval”? Jo, ett medel till stort missnöje, som jag för min del
finner berättigadt.

Och jag är viss om, såsom jag äfven har tillåtit mig att i
motionen uttala, att, vill man verkligen statskyrkans väl, vill man
icke, att denna skall söndra sig, och vill man derjemte att lugn, frid,
sämja och god enighet — utom hvilka intet verkligt och beståndande
eller fruktbärande religiöst samlif kan förväntas, — skola vara rådande
mellan församlingen och dess kyrkoherde, så är det hög tid, att något
göres åt frågan, ty, derest så icke sker, utan Kongl. Maj:t fortfarande
bibehåller sin utnämningsrätt, fruktar jag, att kyrkan derpå kommer
att lida — så förefaller det åtminstone mig med den kännedom i saken,
som jag kunnat erhålla.

Och, ehuru väl reservanterna icke hafva funnit för godt att till
fullo instämma i det yrkande jag gjort, tager jag mig likväl friheten
på grund af de i motionen och nu anförda skäl att, på det något i
sak må vinnas, och då reservanternas förslag till lydelse af § 30
regeringsformen icke synnerligen afviker från den af mig föreslagna
lydelsen, yrka bifall till den af herr Ljungman in. fl. afgifna reservationen.

Herr Re stad ius: Då detta ärende förevar till behandling inom
utskottet, var jag till en början tveksam, huruvida jag med min röst
skulle bidraga till motionens framgång eller afstyrka densamma.

Efter något öfvervägande fann jag emellertid snart det vara tydligt,
att förslagets innebörd ej uppfylde de betingelser, som grundlagen
förutsätter för ändringar i densamma, nemligen att ändringen skall
vara högst nödig och nyttig. Det har visserligen af någon yttrats,

N:o 20.

Om ändrad
lydelse af
S0§regeringsformen.

(Forts.)

48 Onsdagen den 18 Mars.

att, om inga andra grundlagsändringar skulle vidtagas än de, som vore
högst nödiga och nyttiga, så skulle inga grundlagsförändringar komma
till stånd. Ja, detta vore något, som jag ej skulle klaga öfver. Ty
jag finner det för min del vara uppenbart, att intet fält mindre lämpar
sig för en experimenterande ändringslusta än grundlagarne.

Jag medgifver nu gerna, att lagbudet i fråga icke rätteligen har
sin plats i grundlagen, och att dess dervaro blott af historiska skäl
kan förklaras eller möjligen försvaras. Men är det så, att man vill
taga bort denna bestämmelse af sådan anledning, förefaller det mig,
att man äfven bör taga bort den dernäst följande, som innehåller
föreskrifter om tillsättande af borgmästaretjenster i allmänhet samt
rådmäns- och magistratssekreteraresysslor i Stockholm. För mig
synes det uppenbart, att det ena af dessa stadganden lika litet som
det andra numera passar för grundlagen. Men att taga bort det ena,
utan att på samma gång taga bort det andra, synes mig vara ett
lappverk, som icke rätt väl lämpar sig för grundlagen.

Jag skall icke tvista med motionären om den större eller mindre
giltigheten af de skäl, han till stöd för motionen anfört eller af de
skäl utskottet andragit till försvar för sin motivering. Jag vill endast
i förbigående anmärka, att det synes vara temligen allmänt, att motionärer,
hvilka icke fått sina förslag godkända, äro missnöjda med
utskottets motivering. Så mycket vill jag dock hafva påpekadt, att
det icke låter sig på förhand förutses eller bestämmas, om en person,
som af församlingen väljes till kyrkoherde, skall blifva bättre än den,
som af Kongl. Maj:t tillsättes. Det har visserligen nu ansetts, att
så skulle vara förhållandet, men det kan icke bevisas. Och jag vill
i detta afseende ytterligare framhålla blott den omständighet, att vid
val, som af församlingarna verkställas, icke sällan förhållanden inträffa,
på grund af hvilka icke den värdigaste af sökandena, utan
den, som har de starkaste pådrifvarne å sin sida, blir den lycklige.

Huru dermed sig förhåller, vill jag emellertid lemna derhän, ty
det kan icke bestämdt afgöras.

öfvergår jag nu till frågan om grunden för den påstådda rätten
för församlingarna att sjelfva tillsätta sina själasörjare, så har en
reservant sökt nämnda grund i åtskilliga uttalanden, som återfinnas i
de schmalkaldiska artiklarne. Jag vill ingalunda bestrida, att för det
kristliga lifvet uttalanden, som förekomma i vare sig de symboliska
böckerna eller andra kyrkans bekännelseskrifter, hafva sin stora betydelse.
Men jag bestrider för min del på det bestämdaste, att sådan
betydelse bör tillmätas samma uttalanden, då fråga blir att organisera
funktionärer i kyrkan, betraktad såsom organ i staten. Håller man
på statskyrkan, måste man äfven hålla på, att det skall vara staten,
som har ensam beslutanderätt, huru dervid förfäras skall. Den egentliga
grunden för den påstådda rätten synes mig vara, att församlingarna
sjelfva aflöna sina prester. Men nu har af en högt aktad ledamot i
denna kammare motion väckts i syfte, att församlingarna skulle upphöra
dermed och staten öfvertaga denna aflöningsskyldighet. Och
om grunden upphör, upphör väl på samma gång hvad derpå är bygdt.
Varder aflöningsskyldigheten öfvertagen af staten, synes mig derför

49 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

sjelfklart, att staten jemväl skall tillsätta presterna, i likhet med hvad Om ändrat
som också eger rum i våra grannländer. Skulle under sådant för- ^Vdelse af
hållande de konsistoriella gällen varda vid sin tillsättningsrätt bibe- * formen^*''

hållna, synes mig invånarne i ett länsmansdistrikt eller ett fögderi kunna (Forts.)
komma med anspråk på att få tillsätta länsman, och kronofogde inom
distriktet och fögderiet. Det har af en talare, herr Högstedt, anförts,
hurusom det är mycket egendomligt, att denna skilnad förefinnes
emellan konsistoriella gäll och sådana, i hvilka Kongl. Maj:t. tillsätter
pastorer. Ja, jag skall icke heller förneka det. Men om församlingarnas
skyldighet att aflöna statens presterskap upphör och staten
öfvertager den samt följaktligen staten kommer att tillsätta presterna,
upphör ju också denna skilnad och når herr Högstedt det mål han
vill uppnå, nemligen utplånandet af skilnaden mellan konsistoriella och
regala pastorat. Men det är för mig icke klart, att, om det framstälda
aflöningsförslaget varder antaget, kammaren skall finnas villig
att godkänna den deraf följande konseqvensen, att Kongl. Maj:t ensam
skall tillsätta själasörjare.

Derutaf och då jag icke vet, att det finnes inom landet en mera
allmänt spridd åhåga, att tillsättningssvstemet blifver ändradt, har
jag funnit anledning att åtminstone för närvarande afstyrka motionen
och hemställer för ty om bifall till hvad utskottet föreslagit.

Herr Thestrup instämde häruti.

Herr Eriksson i Bäck: Jag ber att till en början få instämma
i herr Högstedts yttrande i denna fråga.

Derefter vill jag öfvergå till att något omnämna, hurudant förhållandet
i fråga är inom den församling jag tillhör, Fellingsbro församling,
som är ett regalt pastorat, och med detsamma beröra utskottets
motivering för afslag å motionen. Utskottet säger, att ifrågavarande
Kongl. Maj:ts rätt torde medföra garanti och betrygga för
kyrkan, att det tillföres henne dugande förmågor. För mig tyckes
detta vara något besynnerligt. Jag vill visst icke säga, att Kongl.

Maj:t till Fellingsbro pastorat sändt odugliga kyrkoherdar. Det vill
jag visst icke säga. Men jag vill dock upplysa, att de kyrkoherdar,
vi haft i Fellingsbro sedan år 1866, hafva allra största delen af denna
tid åtnjutit tjenstledighet. För dem hafva då varit förordnade vice
pastorer, unge, oerfarne män, som under nästan hela denna tid från
och med 1866 skött denna stora församling med en folkmängd af
omkring 7,000 personer. Jag vet äfven, att, om vid de tillfällen under
denna tid, dä det varit ledigheter, församlingen fått den
kyrkoherde, den valt, det icke blifvit sådane unge, oerfarne män, utan
äldre, dugande, och ej utslitna kyrkoherdar. År 1867, då Fellingsbro
pastorat var ledigt, kallade församlingen till fjerde profpredikant den
sedermera till kontraktsprost i Köping utnämnde Arhusiander, och
vid valet fick denne också de flesta rösterna, men församlingen fick
ej honom till kyrkoherde, utan församlingen hugnades med en annan,
om hvilken det berättas, att han fick pastoratet för att han vid något
tillfälle sjungit folksången.

Andra Kammarens Prat. 189ti. N:o 20.

4

N:o 20. 50

Om ändrad
lydelse af
.10 § regeringsformen.

(Ports.)

Onsdagen den 18 Mars.

Utskottet säger vidare, att det icke yppat sig något missnöje i
ifrågavarande fall, och att icke någon allmännare önskan om ändring
gjort sig gällande hos församlingarna. Jo, nog har Fellingsbro församling
varit missnöjd med det nuvarande tillståndet, och den har
äfven uttryckt sina .önskningar uti detta afseende. Den har många
gånger skickat deputationer till Kongl. Maj:t och anhållit om att få
den till kyrkoherde, som församlingen valt med stor majoritet; men
det har blifvit den utgång, att församlingen numera anser det fullkomligt
lönlöst att skicka någon deputation till Kongl. Maj:t i

nämnda syfte. Vid senaste valet ansåg församlingen det icke ens

vara värdt att kalla fjerde profpredikant, och jag är nästan fullkom ligt

säker på, att vid nästa val församlingen mycket fåtalig kommer
att deltaga i valet af kyrkoherde, hvilka än blifva på förslaget uppförde.

Utskottet säger här vidare till slut, att denna Kongl. Maj:ts rätt
torde vara af icke ringa betydelse såsom en välgörande motvigt mot
det allt för mycket öfverhand tagande sektväsendet inom kyrkan.
Jag kan icke alls förstå utskottets resonnement i detta afseende, ty
förhållandet i Fellingsbro visar någonting helt annat. Under dessa
år, som förflutit sedan omkring år 1868, då den tidigaste kyrkoherdeutnämning
jag minnes i Fellingsbro egde rum, hafva inom Fellingsbro
pastorat uppförts ej mindre än sju missionshus. Och utom i
dessa lokaler hållas på förut bestämda regelbundna tider frikyrkliga
predikningar på en hel mängd ställen inom församlingen. Och jag
tror, att nästan livarenda en af de frikyrkliga sekter, som finnas i
Sverige, är inom Fellingsbro församling representerad. Då kan jag
icke förstå, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande utnämningsrätt är egnad
att förebygga sektväsen inom församlingarna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den af herr Ljungman framstälda
reservationen.

Herr Höjer: Endast några få ord! Jag har vid genomläsande
af konstitutionsutskottets motivering icke kunnat finna annat, än att
utskottets logik i ett och annat afseende lemnar åtskilligt öfrigt
att önska.

Konstitutionsutskottet säger uti sin motivering, att det genom
Kongl. Maj:ts rätt att utnämna kyrkoherdar i regala pastorat förefinnrå
“en garanti för att inom kyrkan kunde blifva anstälde verkligt
dugande personer”. Och så tillägger utskottet: “En sådan garanti
lär icke kunna finnas, om det är uteslutande öfverlemnadt åt en tillfällig
majoritet att bestämma, hvem som skall blifva en församlings
lärare”, såsom fallet är i de konsistoriel^ pastoraten. Jag kan icke
förstå annat, än att af dessa premisser följer såsom konklusion icke
blott bibehållande af status quo i fråga om utnämningsrätten, utan
äfven — och hvarför har man icke begagnat sig deraf? — att konseqvent
alla konsistoriel^ pastorat skulle förvandlas till regala.

Längre ned på sidan 8 säger utskottet, att, “då under sådana
förhållanden ingen säkerhet finnes, att församlingarne träffa det bästa
valet, synes det, för betryggande af kyrkans anseende, vara lyckligast,

51 N:0 20.

Onsdagen den 18 Mars.

att Kongl. Maj:t har den rätt, han för närvarande eger att tillföra Om ändrad
kyrkan dagande förmågor*. lydelse af

Jag kan äfven i detta fall ej se annat än att konstitutions- 30^J^men9S
utskottets kläm borde hafva slutat dermed, att man borde tillerkänna (Forts.)
Kongl. Maj:t ej blott den rätt, han nu har, att tillsätta församlingslärarne
uti de regala pastoraten, utan äfven samma rätt med hänsyn
till de konsistoriella.

Min högt ärade vän på elfsborgsbänken, herr Restadius, talade
om för Andra Kammaren, hvad denna kammare genom ett par, tre
års erfarenhet noga visste förut, nemligen att herr Restadius ej älskar
förändringar i våra grundlagar, utan att allt bör vara och förblifva
som det är. Men när min ärade vän sedermera fortsatte sitt yttrande,
kom han fram med ett så besynnerligt tal, att jag nästan började
att betvifla äktheten af hans konservatism. Han sade nemligen, att
det var åtskilligt i herr Ljungmans och hans kamraters reservation,
som var rigtigt, ity att det verkligen ej vore nödigt och nyttigt, att
indelningen i regala och konsistoriella pastorat vore fastslagen i
regeringsformen. Detta tyckte sig herr Restadius finna vara något
olämpligt, hvarför han äfven kunde vara böjd för en förändring. Men
såsom skäl derför att han ej ville vara med om att vidtaga en förändring
nu, anförde han, att uti regeringsformen äfven förekomma
bestämmelser om borgmästare och rådmän, hvilka ej hörde dit. Han
ville sålunda ej vara med om den nu föreslagna åtgärden, förr än
man samtidigt kunde flytta bort borgmästare och rådmän ur regeringsformen.
1 detta fall är jag ej så radikal som den ärade talaren på
elfsborgsbänken, utan jag vill gerna vara med om att vidtaga denna
första reform och tills vidare låta borgmästare och råd vara i oförkränkt
besittning af sin konstitutionella hedersplats.

Jag anhåller derför att få till reservationen yrka bifall.

Herr Kardell: Det kan väl ej bestridas, att motionären haft
fullt fog för sin begäran. Inom kyrkan råder det onekligen ett mycket
eget förhållande, i det att nemligen somliga församlingar sjelfva få
tillsätta sina prester, under det att andra församlingar i detta afseende
fullständigt stå under regeringens förmynderskap.

Om anledningen till detta förhållande är det svårt att yttra sig.

Man har framhållit, att det skulle bero på rent historiska grunder.

Men kan anledningen ej sökas i andra än sådana, bör naturligtvis
ifrågavarande författning såsom orimlig genast ändras. Icke kan man
väl söka anledningen derutinnan, att församlingsborna i de konsistoriella
pastoraten skulle i andligt och religiöst hänseende vara mera utvecklade
och bättre i stånd att välja prest än församlingsborna i de regala
pastoraten.

Man har nu sagt, att regeringen aldrig har missbrukat sin rätt
att utnämna kyrkoherdar i regala pastorat, och detta kan nog vara
rigtigt, åtminstone för så vidt det är fråga om nutiden; icke kan jag
åtminstone för min del påstå, att regeringen vid något sådant tillfälle
har låtit sig ledas af sådana motiv som t. ex. personligt gunstlingsskap
eller dylikt. Men i äldre tider var förhållandet ofta ett annat.

N:o 20. 52 Onsdagen den 18 Mars.

Om ändrad Det är ju bekant, huru till och med på tillstå! tills tid pastorat såldes

lydelte af fgr penningar. Något sådant förekommer visst ej i våra dagar. Men

W formen9*'' äfven om regeringen på det utmärktaste sätt begagnar sig af denna

(Forts.) sin rätt, så måste detta prerogativ, liksom hvarje annat förmynderskap
har sin temporära begränsning, eu gång upphöra, när myndlingarne
— det vill säga i detta fall medlemmarne af församlingarne —
kommit så långt, att de kunna reda sig sjelfva, så att de kunna på
ett tillfyllestgörande sätt vid prestvalen sköta sig sjelfva. Frågan blir
nu naturligtvis den, huruvida de regala församlingarne kommit så
långt i våra dagar. Man kan försöka att göra den saken klar för
sig, och svaret får man då naturligtvis genom att undersöka det sätt,
på h vilket man utöfvar sin valrätt i de konsistoriella pastoraten. Jag
har ej hört, att några anklagelser plägat framställas emot dessa
församlingar härvidlag, och icke kan jag tro, att det i allmänhet i
dessa församlingar går till så, som utskottet säger här i sitt betänkande,
då det föreställer sig, att det icke sällan inträffar, att medlemmar
af presterskapet vid sådana tillfällen blifva “utsatta för frestelse
till lycksökeri och sträfvanden efter popularitet*.

Om sådant skulle komma att inträffa uti de regala pastoraten,
hvilket utskottet synes förmena, är det ju gifvet, att utskottet måste
hafva hemul för detta sitt påstående i historiska förhållanden. Förhållandet
måste naturligtvis hafva inträffat förr. Så torde saken dock
icke förhålla sig. Derför har utskottet ingen grund för sitt påstående,
då det säger, att församlingsborna i de regala pastoi-aten icke kunna
rätt utöfva sin rösträtt, så vida ej utskottet verkligen är af den
tanken, att folket i de regala pastoraten är ett alldeles särskildt slags
menniskor, för hvilka en särskild lagstiftning fordras, i jemförelse
med folket i de konsistoriella pastoraten.

Man har äfven sagt, att missnöje ej skulle råda uti de regala
pastoraten. Jag tror*likväl, att man måste antaga, att församlingsborna
derstädes icke äro alldeles belåtna. För min del känner jag
speciel ett fall, då det varit fråga om ituklyfning af ett stort pastorat
i Norrland. Delningen har emellertid ej kommit till stånd på den
grund, att församlingsborna i den del, som skulle frånskiljas och bilda
eget pastorat, hade klart för sig, att i fall klyfningen komme till
stånd, skulle det nya pastoratet blifva regalt, och församlingsborna
beröfvas den rätt att utse egen predikant, utaf hvilken de för närvarande
äro i åtnjutande. Detta har åtminstone varit ett af de motiv,
som anförts emot förslaget hvarje gång, det blifvit framstäldt.

Ja, det är ju klart, att det ej blir något af med reformen den
här gången, då ju Första Kammaren redan har förkastat motionen
i frågan såväl som reservanternas förslag. Men det är väl ändock
af vigt, att Andra Kammaren antager förslaget, så att frågan åtminstone
fäller framåt. I fall Andra Kammaren det gör, hoppas jag, att
denna nya investiturstrid skall sluta på ett sätt, som öfverensstämmer
med allmänhetens intresse och motionärens önskningar.

Herr talman, jag yrkar bifall till herr Ljungmans med fleres
reservation.

53 lT:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

Herr Truedsson: För min enskilda del tycker jag, att den här Om ändrad
frågan är så enkel, att det endast kan blifva tal om antingen—eller. fyäelse ??
Antingen skola alla pastorat blifva konsistoriella eller ock skola alla '' formen^3
blifva regala. Jag anser, att de böra blifva konsistoriella allesammans, (Forte.)
så att hvarje församling får välja sin egen lärare.

På de grunder, som reservanterna här framhållit, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, afslog
kammaren utskottets hemställan och biföll herr Ljungmans med fleres
vid utlåtandet fogade reservation.

§ 8-

Häretter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 34, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående skärpta straffbestämmelser
emot djurplågeri m. in.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 133, hemstälde herr Wavrinsky, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t begära, det Kongl. Maj:t ville låta utreda, i
hvad mån och under hvilka förhållanden utsträckt befogenhet för
kronobetjening och polismyndighet att inskrida mot svårare djurplågeri
eller andra åtgärder till djurens skydd mot misshandel, såsom
skärpta straffbestämmelser m. in., äro af behofvet påkallade, och att
Kongl. Maj:t i samband dermed ville snarast möjligt förelägga Riksdagen
förslag till lag i sådant syfte.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af

Herr Wavrinsky, som yttrade: Jag saknar ej alldeles skäl att vara
utskottet tacksam för den behandling, min motion rönt. Utskottet
säger nemligen, att det erkänner, “att i vårt land åtskilligt återstår
att önska beträffande djurens behandling.”

Då utskottet emellertid kommit till det resultat, att det ansett
sig böra hemställa, det föreliggande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, synes enligt mitt förmenande orsaken dertill
vara, att utskottet förbisett kärnpunkten i min motivering. Att lagens
förmåga att verka afskräckande blifvit betydligt höjd derigenom, att
uti 1890 års lagförändring böternas gräns utsträckts från 100 till 500
kronor, är jag mycket villig att erkänna, och straffet öfvergår ju till
ett frihetsstraff, för den händelse böterna icke kunna gäldas. Men
det är ej under sådana omständigheter, jag önskar ett frihetsstraff
för djurplågeri.

N:o 20. 54

Onsdagen den 18 Mars.

Utskottet säger emellertid, att det ej kan tillråda stadgande af
frihetsstraff. Jag har uti min motion tillåtit mig —- dock icke såsom
hufvudsak utan i sista delen af klämmen — att antyda en sådan
åtgärd i min motions syfte som stadgande af ett högre qvalificeradt
straff. Till stöd för detta mitt förslag skall jag be att få anföra
lagstifningen i andra länder rörande straff för djurplågeri. Jag har
här i min hand ett vetenskapligt arbete af en universitetslärare i Kiel
om djurplågeri och lagstiftningen derom uti andra länder. Såvidt
jag af ett knapphändigt studium af detta arbete kunnat finna, hafva
alla länder i Europa utom Italien och Sverige en lagstiftning, som
åsätter ganska höga frihetsstraff för djurplågeri. För att nu ej upptaga
kammaren med eu fullständig redogörelse för denna fråga, skall
jag endast be att fä uppläsa lagbestämmelserna uti de oss närmast
liggande länderna. I den norska lagen heter det: “Viser nogen Grusomhed
ved Mishandling af Kreaturer, hvad enten disse er barn selv
eller Andre tilhorende, straffes han med Bödel- eller Fängselden
danska lagen lyder: “Hvo, som gjor sig skyldig i raa Mishandling
eller anden grusom og oprorende Behandling af Dyr, navnlig af Huusdyr,
bliver åt straffe med Boder indtil 200 Rd, eller med simpelt Fängsel
indtil 4 Maaneder“, och i Finland har man följande stadgande: “Bär
någon i behandling af eget eller annans djur gjort sig skyldig till
uppenbar grymhet, straffes med böter ej öfver femhundra mark eller
fängelse i högst tre månader. “

Jag anser mig sålunda hafva haft goda skäl för att angifva detta
önskningsmål, som ju redan vunnit erkännande i andra länders lagstiftning.

Men det har egentligen icke varit ditåt, jag med min motion
föivnämligast syftat. Jag antager, att de flesta djurplågerier begås under
rusigt tillstånd eller i vredesmod. Är den, som misshandlar djuret,
derjemte egensinnig och oförståndig, hjelper nog icke ens fängelsestraff
till att förekomma brott af detta slag. Skall man nu på landsbygden,
der en lång tid förlöper mellan tingssammanträdena, nödgas
vänta till ett sådant för att kunna förhindra ett fortsatt djurplågeri,
så är dermed icke mycket vunnet. Jag har derför ansett, att något
skulle kunna göras för att sätta polis och kronobetjening i tillfälle
att genast ingripa, under det djurplågeriet pågår, och förhindra dess
fortsättande. Det har händt, att kronobetjeningen nödgats aftvinga
djuregaren ett medgifvande att få taga djuret ifrån honom samt i
värsta fall efter veterinärs hörande nedslagta det. Har ett sådant ingripande
visat sig nödvändigt redan nu, trots det att lagen icke gifver
någon rätt dertill, hvarför skulle man icke då tillstädja, att detta
ingripande finge ske under lagens hägn, men under en form, som
tryggade mot öfvergrepp? Det är just ditåt, jag syftat med min
motion. Jag vet nog, att här i Stockholm centralpolisen utöfvar en
mycket sträng tillsyn öfver djurens behandling, men äfven här inträffa
förhållanden, som göra en sådan lag, som jag åsyftat, nödig. Det
har händt, att en häst skadats på gatan så illa, att det ansågs nödvändigt
att slagta ned honom. Man telefonerade då till hästens egare,
som bodde på landet, och han medgaf nedslagtandet, om det befunnes

55 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

alldeles nödvändigt. En veterinär sändes efter och djuret blef nedslaget.
Men efteråt gjorde egaren, som funnit, att lagen icke gaf polisen
denna magt, sådana invändningar mot polisens förfaringsätt, att saken
blef ganska invecklad. Veterinären rnedgaf, att det visst icke var sa
alldeles säkert, att djuret beliöft nedslagtas, ty skadan såg värre ut,
än den verkligen var. Men äfven om skadan varit mycket svarare,
än den i detta fall var, både lagens väktare icke haft större befogenhet
derför, och djuret både måst ligga der kämpande med plågorna
under allmänhetens ögon, bvilket måste tydas såsom ett grymt djurplågeri,
derest icke polisen egenmägtigt ingripit.

Jag kunde ännu hafva åtskilligt att anföra till förmån för min
motion, men jag skall vid denna sena timme på dagen icke uppehålla
kammarens tid. Jag vill endast till sist erinra om, att den enda § i
gällande lag, som handlar om djurplågeri, är 16 § 18 kap. strafflagen,
deri det heter: “visar någon i behandling af egna eller andras kreatur
uppenbar grymhet, straffes med böter, högst 100 kronor. “ Detta
stadgande är emellertid i många hänseenden otillfredsställande. För
det första kan man fråga, huru långt sträcker sig termen kreatur;
inrymmes derunder äfven fjäderfän? Jag vet, att man vid domstol i
Stockholm dömt under denna förutsättning, men att domarne dock
varit mycket tveksamma, huruvida de varit dertill berättigade. I
andra länders lagstifning föreskrifves också tydligen, att lagen gäller
djur, både egna och andras, som man har under sin vård, både vilda
och tama djur. Kan en domare i vårt land med stöd af 16 § 18 kap.
strafflagen ådöma ansvar för misshandel af vilda djur? För min del
tror jag, att detta är ganska ovisst.

Med dessa korta erinringar har jag endast velat visa, att^jag
haft goda skäl för min motion. Jag vill dock nu icke göra något
yrkande, då utskottet varit enigt i sin åsigt, utan vill endast uttala
den förhoppning, att saken, om den också härmed är gömd, dock
derför icke är glömd.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 35, i anledning af
väckt motion angående sådan ändring i nu gällande lag, att gift
person må kunna bereda egen familj förmånen af försäkring af sitt lif.

1 detta utlåtande hem3tälde utskottet, att berörda inom Andra
Kammaren af herr Wavrinsky afgifna motion, n:o 6, icke matte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Wavrinsky anförde: I sin motivering säger utskottet till

en början följande: “en lagändring i det af motionären antydda syfte
skulle, enligt utskottets tanke, vara i flera hänseenden betänklig“, och
utskottet motiverar denna sin åsigt på sådant sätt, att jag icke kan
låta detsamma alldeles oanmärkt gå förbi. Utskottet säger, att “der -

N:0 20. 56

Onsdagen den 18 Mars.

igenom skulle en af vår svenska äktenskapsrätt^ vigtigaste principer
— den nemligen, att ekonomiska aftal emellan makar under bestående
äktenskap äro ogiltiga — väsentligen rubbas. “

För ruin del skulle jag visserligen icke hysa några betänkligheter
i* detta hänseende, enär jag anser, att egendomsgemenskapen
mellan makar mycket väl kunde upphäfvas. Men derom vill jag emellertid
icke nu yttra mig närmare, då ämnet till största delen ligger
utanför den förevarande frågan. Jag vill endast i förbigående påpeka,
att den rättsprincip, som af mig här ifrågasatts att tillämpas på lifförsäkringsområdet,
redan blifvit erkänd, enär staten skyddar enkors
och barns pensioner, äfvensom lifräntor. Det vore endast ett ytterligare
steg i samma rigtning, om man bifölle min motion.

Utskottet säger vidare, att “dermed skulle ock banas väg för
bedrägliga transaktioner till borgenärers förfång*. Ja, denna invändning
kunde väga mycket tungt, om den i detta fall vore berättigad.
Ingalunda skulle jag vilja vara med om att uppmuntra gäldenärer till
att efterlåta hänsynen till sina borgenärer. Men om en lifförsäkring
tages utan afsigt och utan resultat att undandraga borgenärer deras
rättmätiga egendom, så är väl detta icke obehörigt. Detta är hvad
jag åsyftat. I motiveringen till min motion heter det nemligen —
och för säkerhetens skull är detta kursiveradt — såsom “hufvudgrundsats,
att borgenärerna icke böra ega någon ovilkorlig rätt till
sjelfva försäkringssumman, utan på sin höjd till ett belopp motsvarande
de inbetalda premierna*.

För närvarande kan man mycket lätt kringgå lagen. En man
lemnar t. ex. till sin hustrus broder en lifförsäkring, och denne har
då att tillse, att försäkringsbeloppet kommer enkan till godo. Vill
han sauvera lifförsäkringen åt de omyndiga barnen, skaffar han en
annan förmyndare för barnen och lemnar i denne förmyndares händer
försäkringsbrefvet. Detta går mycket väl för sig, och dervid tillvaratages
visst icke borgenärers rätt till någon del. Enligt nu gällande
lag kan han med rättsgiltig verkan gifva försäkringsbref till sina
myndiga, men ej utan omvägar till sina omyndiga barn; och dessa
senare borde väl i förevarande hänseende vara minst likstälda med
de förra.

Det synes mig sålunda vara bäst att lemna öppen den gina och
raka vägen för dylika transaktioner. Man vinner icke hvad man
önskat genom den nu gällande lagstiftningen, men den mindre samvetsömme
uppmuntras att genom knep och på omvägar nå sitt mål.

Af den utredning, jag i motionen förebragt, framgår, att äfven
med antagande af de allra strängaste förpligtelser för en gäldenär
gent emot hans fordringsägare ett medgifvande sådant jag föreslår
kan i lagen inrymmas. Men nu statuera lagstiftarne i allmänhet icke
ens tillnärmelsevis så strängt ansvar, som i utredningen uppstälts till
grund. De hylla fastmer den åsigten, att en långifvare måste, såvidt
han icke till sin egen säkerhet tagit pant, anses hafva varit medveten
om den risk, ban utsatt sig för genom lånets beviljande och att han
derför må stå sitt kast. I föreliggande förslag uppställes, som sagdt,
ytterst endast det anspråk, att försäkringstagarens efterlemnade familj

57 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

borde under förenämnda omständigheter hafva oomtvistlig rätt till
så stor del af försäkringen, som återstår, sedan de erlagda premierna
afdragits.

Utskottet säger vidare, att “härigenom skulle vållas en förslappning
af det intresse, som under nuvarande förhållanden bör och kan
förutsättas hos hvarje ordentlig familjefader: att under lifstiden sträfva
och verka för förbättring af familjens ekonomiska ställning''.

Jag har svårt för att taga denna utskottets motivering på fullt allvar.
Skulle det vara utskottets mening, att tanken på undanrödjande af
de största bekymren för familjen i framtiden skulle kunna förmå en
man att under lifstiden försumma att sörja för familjens uppehälle,
så tror jag icke, att detta är den rätta uppfattningen. I den reservation,
som afgifvits af lagutskottets högt ärade vice ordförande, heter
det bland annat: “lifförsäkringsinstitutionen — oafsedt dess rent uppfostrande
betydelse derutinnan, att den vänjer individen vid att ej
lefva blott för stunden, utan att i tid börja ordna för sin och de sinas
framtida ekonomiska existens — kan framför allt med afseende å den
utväg, som derigenom beredes familjefadern att betrygga familjens
ekonomiska framtid, medföra så välgörande verkningar, att den synes
böra af lagstiftaren befordras''.

Detta synes mig vara den rigtiga uppfattningen af innebörden i denna
motion. Så har också med framgång skett i andra länder, och jag har
i motionen åberopat förhållandena i detta hänseende i England, Tyskland,
Frankrike, Finland och Norge. Jag har äfven gjort mig underrättad
om, huru den lag jag åsyftar, verkar i det land, der man i detta
hänseende gått längst, nemligen i Norge, och jag har fått veta, att
inga betänkligheter yppats mot denna lag alltsedan år 1888, då den
infördes. Jag har derjemte här i min hand en petition från mer än
2,000 personer, bland dem de mest insigtsfulla i denna sak, som finnas
i vårt land. På det första bladet finner jag bland annat namnet på
en högt ärad ledamot af Första Kammaren, nemligen herr Philip
Leman, samt vidare en rad af namn på män, som äro väl vuxna att
bedöma denna vigtiga fråga. Alla dessa hafva uttalat sig för en
sådan lagstiftning, som jag med min motion afsett. Jag hade för
den skull väntat mig, att utskottet skulle gå mina anspråk till mötes,
men så har icke skett. Jag får emellertid trösta mig med, att en så
betydande medlem af lagutskottet som dess högt ärade vice ordförande
vid sin hemställan om utslag å motionen fogat en motivering,
som i alla hänseenden tillfredsställer mig, och jag må för tillfället
vara nöjd dermed.

Jag har, herr talman, icke något yrkande att framställa, utan får
vara nöjd med det resultat, hvartill jag kommit.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ io.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 36,
i anledning af väckt motion angående tid för kartors och skifteshandlingars
återställande till skiftesmannen i vissa fall.

N:o 20. 58

Onsdagen den 18 Mars.

§ 11-

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t, angående obligatorisk kontroll af till salu hållna konstgjorda
gödningsämnen och beredda foderämnen.

Jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 12.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 33,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande
anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel, blefvo de af utskottet
i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner af kammaren
godkända.

§ 13.

Slutligen föredrogs och bifölls Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t, rörande åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn; och skulle jemlikt § 63 mom. 3 detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr J. Eliasson............. under 14 dagar fr. o. m. den 26 dennes,

S. B. Bruhn _________ „ G. Ericsson från	12 „	It	it 25
Stockholm......... „ J. P. Nilsson i	2 ,	It	. 19
Käggla............. „	14 .	It	, 26
0. W. Kedelius ... „	14 „		n 26
G. Ryding . ....... „	14 ,	Tf	. 23

§ 15.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af viss del af kronans rätt till danaarf etter snickaren
Per Gustaf Rilén;

59 N:o 20.

Onsdagen den 18 Mars.

n:o 36, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående fördelning af lindring i roteringsbesväret; och

n:o 37, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående statens öfvertagande af rustnings- och roteringsbesvären;
samt

bevillningsutskottets betänkande n:o 14, i anledning af väckt motion
angående ändring i 5 § af underrättelserna om hvad vid tulltaxans
tillämpning iakttagas bör.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,41 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

N:o 20. 60

Torsdagen den 19 Mars.

Torsdagen den 19 mars.

Kl. */^3 e. m.

§ 1.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande
proposition till Riksdagen, angående upplåtelse till Jemtlands fältjägareregementes
mötesplats af mark, tillhörig f. d. militiebostället
Kungsgården n:o 1 i Jemtlands län, beslöt kammaren hänvisa densamma
till statsutskottet.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 35, 36 och 37; samt
bevillningsutskottets betänkande n:o 14.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets memorial n:o 15, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af bevillningsutskottets
betänkande n:o 13, angående vissa delar af tullbevillningen;

lagutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 37, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
lagen angående byggnad och underhåll af kyrka m. m. den 12 juni 1885
samt af lagen angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad
och underhåll af prestgård den 1 maj 1885;

n:o 38, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
viss del af lagutskottets hemställan i utlåtande n:o 5, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående allmänt tingssammanträdes
likställighet i vissa fall med häradsting, lag angående
ändring i vissa fall af tiden för insändande af förteckning å lagfarter,
lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken och lag angående
ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

61 N:o 20.

Torsdagen den 19 Mars.

n:o 39, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 69 och
71 §§ konkurslagen;

n:o 40, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits;
och

n:o 41, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862 m. m.; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11,
i anledning af väckt motion angående förbud mot tillverkning af
fosfortändstickor.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

§

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr E. J. Ekman
under fyra dagar från och med deri 21 dennes.

§ 5-

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,41 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

N:o 20. 62

Fredagen den 20 Mars.

Fredagen den 20 mars.

Kl. ’/23 e. in.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 13 dennes torda
protokoll.

§ 2.

Vid föredragning af bevillningsutskottets memorial n:o 15, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af
bevillningsutskottets betänkande n:o 13, angående vissa delar af tull—
bevillningen, blefvo de af utskottet i nämnda memorial föreslagna
voteringspropositioner af kammaren godkända.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

lagutskottets utlåtanden och memorial n:is 37, 38, 39, 40 och
41; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11.

§ 4.

För motions afgifvande hade sig anmält herr A. H. Göthberg,
hvilken nu aflemnade en motion, n:o 230, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändring i 15 § 1 mom. i förordningen den
24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m. m.

Denna motion bordlädes.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr G. Sälting under
tio dagar från och med den 29 dennes.

Fredagen den 20 Mars.

63 N:o 20.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtande n:o 6, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger
bordlagda.

§ 7.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,43 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.