RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 19.

Lördagen den 14 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr P. Waldenström aflemnade en motion, n:o 229, i anledning
af Kongl. Maj;ts proposition om ändrad lydelse af § 25 i förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin in. m. den 24 maj 1895.

Denna motion bordlädes.

§ 2.

Härefter fortsattes öfverläggningen angående lagutskottets ut-Om ändring i
låtande n:o 32, i anledning af väckt motion om ändring i gällande VäUande s«-bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska statskyrkan; och
lemnades, enligt förut gjord anteckning, ordet till iu^ttrådllr

svenska stats Herr

Jakob Erikson, som yttrade: Jag kan äfven i qväll blifva kyrkan.
trogen min vana att icke besvära kammaren med något längre anförande,
då så mycket redan blifvit sagdt i denna fråga, att det är
mer än tillräckligt. Jag gläder mig öfver att det, att döma af den
diskussion, som fördes på förmiddagen, kommit så långt, att man icke
längre anser sig böra komma åter med de gamla, förlegade skälen,
och att de nya, som anfördes, icke heller voro af någon synnerlig betydelse.

Till en början höll jag på att blifva förskräckt öfver att kanske
nödgas se mig öfvergifven i fråga om understöd åt min motion af dem,
som hittills stått på samma sida som jag, såsom min värderade kamrat
till höger lät förstå. Jag fann likväl snart, att jag icke så synnerligen
misstagit mig, då jag denna gång förändrat det yrkande, som
jag 1894 framstäf.

Herr Höjer erkände ju, att han åtminstone för sin del icke kunde
finna differenserna mellan de kristna troslärorna eller de olika uppfattningarna
af dessa läror så synnerligen stora, och om så är, kunde

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 19. 1

N:o 19. 2

Lördagen den 14 Mars, e. m.

Om ändring iväl herr Höjer, såsom jag ock tror att lian gjorde, inse, hvarför jag nu
gällande be- ändrat mitt yrkande om förändring af kongl. förordningen angående
/va™''"omerä«^r‘i''mmanc*e trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober
att''Jutträda ur 1873, så att det, skulle tillåtas dem, som vilja utträda ur kyrkan utan
svenska s(a«s-att kunna uppgifva annat trossamfund, att utgå efter fylda 21 år. Att
kyrkan. jag satt åldern tre år högre än i nu gällande förordning, tycker jag
(Forts.) ''icke har sa mycket att betyda. Jag har visst icke förändrat min åsigt
derom, att den, som fylt 18 år, bör anses tillräckligt mogen att få i
detta stycke följa sin öfvertygelse, men jag hoppades att genom den
vidtagna ändringen vinna mera tillmötesgående från deras sida, som
intressera sig för frågans lösning, men frukta, att det är för mycket
begärdt, att det skall tillåtas dem att utträda, hvilka ännu icke uppnått
så mogen ålder, att de i borgerligt afseende betraktas såsom myndiga.
Jag bär deremot i min motion framhållit och vill äfven nu
framhålla, att med afseende å dem, som redan vid den åldern hafva
vunnit sådan stadga, att de veta hvad de tro och äro fullt vissa i sitt
sinne, så att de vid anmälan till utträde ur kyrkan kunna lemna uppgift
om ett visst kristet trossamfund, till hvilket de vilja öfvergå, att,
säger jag, med afseende å dem den nuvarande åldersgränsen bör bibehållas.
Jag kan fatta, hurusom de, hvilka i likhet med mig hafva intresse
för kristendomen, högst ogerna se, att kristendomens grundsatser
öfvergifvas och att man kastar sig in på fritänkeriets område, och det
är för att tillmötesgå dessa, hvilka för öfrigt äro vänner af min motion,
som jag har satt åldersgränsen till 21 år. Jag är icke nog djerf att
hoppas vinna någon framgång för min motion i Första Kammaren,
och när jag ser på reservationen, som är bifogad lagutskottets betänkande,
synas mig icke några stora förhoppningar finnas, hvarken med
afseende''på herr Andersson, herr Pettersson eller herr Lundström.

Min vän, herr Redelius, talade om eu person, som skulle hafva
anmält sig till utflyttning från en ort till en annan, men som sedan
icke flyttade till den uppgifna orten, utan till ett helt annat, långt
bort derifrån beläget ställe. Jag kan icke förstå, hvilken tillämpning
denna historia kan hafva här, men skulle den hafva någon, så blefve
det väl den, att det är af intet gagn att söka tvinga folk att uppgifva
det samfund, till hvilket de ämna öfvergå, ty de uppgifva kanske
Kungsholmen, men flytta till Vermland, uppgifva ett visst kristet samfund,
men gå sedan antingen till ett annat eller till intet alls.

För öfrigt har jag låtit mig berättas, att det nuvarande stadgandet,
trots den tolkning, som Kongl. Maj:t i ett par fall gifvit åt detsamma,
ännu användes åtminstone af en kyrkoherde så, att eu person, som anmält
sig vara sinnad att öfvergå till baptistsamfundet, icke tillåtits att
dit öfvergå, derför att detta samfund icke skulle vara i Sverige erkändt.
Detta fäll lärer hafva inträffat på sista dagarne.

Lagutskottets ärade vice ordförande har framhållit, att flera af
kyrkans män uttalat sig i motionens syfte och betonat samma önskningsmål,
och han nämnde särskilt tre. Härtill kunna läggas flera,
såsom nuvarande biskopen Cbarleville och framlidne biskopen Beckman.

Den omständigheten, att jag sjelf icke tillhör den lutherska kyrkan,
utan är dissenter, tyckes hafva gifvit herr Redelius och kanske
flera med honom anledning att förmoda, att jag väckt denna motion

3 N jo 19.

Lördagen den 14 Mars, e. m.

för att dermed på något sätt rifva ner kyrkan. Jag vill då tillkänna-Om ändring i
gifva, att detta icke varit min afsigt, jag är icke angelägen om att Sållande berida
ner den lutherska kyrkan, ehuru jag för min del anser hennes//?’"”1^''*’''
förbindelse med staten obehörig och att'' ett annat förhållande demMuttrådlVr
emellan herde inträda, sa att kyrkan icke längre måtte blifva beroende svenska statsaf
staten. Jag har väckt min motion i sanningens intresse och derför kyrkan.
att jag vet, att man på kristendomens i allmänhet räkning skrifver (Fort8-)

åtskilligt af hvad som förekommer inom en kyrka, som, om jag så må
såga, låtit binda sina händer af staten. Jag “vill bidraga till ått, om
möjligt, lösa detta band, och derför har jag väckt min motion.

Jag yrkar bifall till lagutskottets utlåtande.

Vidare anförde:

Herr holke Andersson: Då jag deltagit i behandlingen af
denna fråga inom lagutskottet och varit med om utskottets tillstyrkande,
så skall jag tillåta mig att säga några ord.

Denna fråga har, såsom herrarne veta, flera gånger varit före och
äfven flera gånger bifallits af denna kammare, och jag trodde derför icke,
att den skulle väcka så mycket motstånd som den gjort. Jag anser, att
man gör denna fråga större, än den är, ty motionen afser ju blott en skrifvelse
till Kongl. Maj:t derom, att hvarje svensk undersåte skulle ega rätt
att utgå ur svenska statskyrkan. Såsom vi veta, eger nu ingen annan
denna rätt än den, som kan uppgifva ett annat trossamfund, hvartill han
vill öfvergå, men den, som af samvetsbetänkligheter eller andra skäl icke
kan uppgifva detta, han är förhindrad att utgå. Om det nu också
vore eu man, som föraktade och hatade kristendomens grundsatser, så
anser jag dock, att han bör hafva rätt att utgå, ja, att han bör uteslutas
ur församlingen, ty ur biblisk synpunkt är han icke längre
medlem af den kristna församlingen. Nu se vi dock, att det ieke°är
så, utan att denne man, äfven om han sjelf vill det, icke kan få komma
ut ur församlingen.

Det föreföll mig något besynnerligt, då jag hörde en ärad representant
på ^ kalmarbänken i dag i sista punkten af sitt anförande liksom
förebrå staten, att den icke gifvit en sådan lag, att möjlighet
bereddes för dylika att afskilja sig från kyrkan; men sedan sätter han
sig emot gifvaudet af en sådan lag, hvarigenom de skulle kunna afskilja
sig. Jag kan icke förstå detta: att först klaga öfver, att det
icke finnes en sådan lag, och sedan, när det är fråga om att stifta en
sådan lag, gorå motstånd! Jag har kanske hört vilse, jag nästan förmodar
det, och i sådant fall ber jag om ursäkt.

Jag tror icke, att det vore farligt hvarken för staten eller kyrkan,
om motionen bifölles; och jag yrkar derför bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Ekman: Herr grefve och talman! Under förmiddagens

diskussion påpekades, att denna fråga egentligen hörde till den civila
lagstiftningen och ej till kyrkolagen, och att det egentligen rör den
kristna staten, huruvida den kan tillåta ett sådant utträde eller icke.

Jag tänkte dä, huru vigtigt det vore att fä besvarad den frågan, hvad

N:o 19. 4

Lördagen den 14 Mars, e. m.

Om ändringlisom menas med en kristen stat. Och hafva vi fått den frågan benande
be- svarad, så kanske också denna sak ställer sig något annorlunda, än
/råaaTm^riiM™3,11 ^r;in början tänkt.

att utträda ur Med en kristen stat kan icke menas det, att statens alla medsvenska
stats- lemmar verkligen skola ega en sann, djup, religiös tro. Ty om så
kyrkan. skulle vara, kun de icke någonsin en kristen stat existera eller under
(Forts.) ^en nuvarande tidsformen komma att existera.

Det kan icke heller''menas, att de flesta medlemmarne af staten
skola vara sådana, som verkligen hafva en djup, religiös tro. Ty då
tror jag icke, att det kunde finnas någon stat, som med rätta kallades
en kristen stat. För min del förstår jag med kristen stat den stat,
som funnit det nyttigt och godt för sina medborgares både andliga och
timliga välfärd att acceptera kristendomens sanningar såsom fundamentalsanningar,
fundamentalartiklar — kan jag säga —• för befordrande
af rätt och rättfärdighet inom staten. Sålunda, hvarje stat, som upptagit
kristendomens sanningar och erkänner deras stora betydelse för
medborgarnes andliga och lekamliga väl, den staten är en kristen stat,
men endast i nu antydda mening.

När nu staten är öfvertygad, att kristendomens sanningar äro välsignelserika
för dess medborgare, så måste också staten vara angelägen
att bibringa kristendomens sanningar åt sina medlemmar, så att de få
veta hvad det gäller. Härvid begagnar sig staten af två medel. Det
ena är skolan, hvarigenom den försöker att komma till den uppväxande
ungdomen, och det andra är kyrkan, hvarigenom den söker att komma
fram både till ungdomen och till de äldre. Det är genom dessa medel,
som staten söker bibringa sina medlemmar kristendomens sanningar,
och det gör den, derför att den är öfvertygad, att i kristendomens
tros- och sedeläror ligger just den djupaste och varaktigaste grunden
för statens bestånd. När nu staten bibringat sina medlemmar, yngre
och äldre, dessa sanningar, då kan staten icke vidare göra något annat
än att fortfarande missionera bland dessa medlemmar, men den kan
icke genom några lagar af hvilket slag som helst påtvinga medlemmarne
en religiös tro eller öfvertygelse. Det måste således komma
till den punkt, att statens medlemmar hafva rätt att antingen acceptera
kristendomens sanningar eller också förneka dem och försöka göra
sig lösa derifrån. Nu kunde man tycka, att detta är en sjelfsvåldig
frihet, som man sålunda lemnar dem, men på detta område, andens
område, är detta en frihet, som staten ovilkorligen måste lemna sina
medlemmar, såvida man är angelägen om att de icke skola dragas upp
såsom i ett drifhus, utan flyttas ut i det fria för att der sjelfständigt
få växa.

Man kan visserligen beklaga, att det är åtskilliga af statens medlemmar,
som förakta kristendomens sanningar och lösa sig från dem —
det må man beklaga, men man kan ingenting göra åt den saken.

Herr Redelius sade i sitt anförande, att staten lägger vigt på den
religiösa tron och gör detta, derför att den religiösa tron är verksam
för statens bestånd. Ja, man må nu säga om den religiösa trons verkningar
hvad som helst •— den kan dock icke påtvingas någon af statens
medlemmar genom yttre våld, genom yttre stadgar. Ty sedan
staten bibringat sina medlemmar insigt i kristendomens grundsanningar

Lördagen den 14 Mars, e. m.

5 N:o 19.

och statens medlemmar kommit till den stadgade ålder, att man liaröm ändring i
rätt att fordra af dem att bestämma sig för eller emot, då måste man galande
lemna dem frihet, ovilkorlig frihet. Det bör man göra i religionen Sy*
intresse, såsom många gånger här i kammaren blifvit påvisadt. attiutträda ur

Jag skall be att få anföra ett par yttranden i ämnet. svenska stats Den

numera aflidne pastor primarius Febr yttrade i kyrkomötet kyrkan.
följande: »När för öfrigt gjorde den kristna tron och den kristna kyr- (Forts.j

kan sina största och bästa landvinningar?» frågade han. »Jo, på den
tid, då allting i detta afseende var grundadt på frivillighet, under den
kristna kyrkans första gyllene tid». Och professor Norrby yttrade,
också i kyrkomötet: »Ser jag åter kyrkan från den synpunkt, enligt
hvilken hon är en pedagogisk anstalt, så uppstår frågan, huruvida hon
har lättare eller svårare att nalkas och komma i visserligen väisignelserik
beröring med dem, som vilja ur henne utträda, om hon med
tvång qvarhåller dem eller hon låter dem få sin vilja fram. Jag tänker,
att det är två sätt, hvarpå kyrkan i detta hänseende kan gå till
väga: det ena genom kyrkotukt, det andra genom själavård. Om hon
begagnar kyrkotuktens väg och särskildt den väg, som genom den nya
kyrkotuktslagen blifvit anvisad, så hemställer jag till herrarne, huruvida
något deraf verkligen skall kunna vinnas, huruvida kyrkan verkligen
skall kunna nalkas dessa bespottare af hennes heligaste tro på
sådant sätt, att det kan vara förhoppning, att hon på dem skall kunna
utöfva någon helsosam inverkan. Hvad åter själavårdsarbetet angår,
så är ju detta i en så hög grad den personliga kärlekens och frihetens
sak, att tillträdet till dessa menniskor utan tvifvel står lika öppet,
sedan de ur kyrkan utträdt, som om de mot sin vilja tvingas att i
henne qvarstanna».

I dessa yttranden instämmer jag till fullo, och jag är öfvertygad
derom, att kyrkan, så vidt hon vill vara evangelisk-luthersk, kan just
på detta själavårdande sätt nalkas äfven de utträdande medlemmarne
och bland dem verka ofantligt mycket godt, ja, mycket mera, än om
hon tvingar dem att mot sin vilja stanna qvar. Ty jag fruktar, att
just genom ett sådant tvång hon tilläst deras bjertan för all sådan
pedagogisk uppfostrande verksamhet.

Om vi nu vända oss till frågan om den här omtalade åldern —

18 eller 21 år •— vill jag säga något litet min mening derom. Man
har ju anfallit motionären, derför att han satt upp en annan åldersgräns
för dem, som icke uppgifva något annat kristet samfund, till
hvilket de vilja öfvergå, än för dem, som vilja eller säga sig vilja
öfvergå till ett sådant. För min del tror jag ej, att den der åldersgränsen
har så stor betydelse. Ty så vidt jag vet, är det ej just några
18-åringar, knappt några 21-åringar, som anmäla sig till utträde. Jag
tänker, att i den der åldern de äro temligen ovissa och förblifva, der
de äro, tills vidare. Men icke är det väl så alldeles utan skäl som
man skulle kunna angifva eu olika åldersgräns. Om det är fråga för
en 18-årig yngling om att öfvergå eller åtminstone uppgifva sig vilja
öfvergå till annat kristet samfund, kan man ju säga, att staten tänker
sig saken så, att faran der ej är så stor — ynglingen har ju ej klart
för sig, att han vill liksom kasta alltsammans öfver bord. Om han
deremot ej vill öfvergå till ett annat kristet samfund — och det finnes

N:o 19. 6

Lördagen den 14 Mars, e. m.

Om ändring idock en sådan rikedom att välja på i det fallet, att en person, som
gällande be- vill öfvergå till något annat kristet samfund, dock borde kunna åtminfrågirimrättst°ne
i Je störa hufvuddragen känna sig tilltalad af något — befinner
att utträda urban sig på en sådan ståndpunkt, tycker jag åtminstone, att skadan ej
svenska stats-är så stor, om en sådan person får dröja, till dess han blir 21 år, så
kyrkan. han åtminstone i det fallet kan hinna blifva något mer stadgad.

(Forts.) jag håller emellertid, som sagdt, ej mycket på åldersgränsen, ty jag
tror, att den saken gör hvarken något till eller ifrån.

Jag anhåller om bifall till lagutskottets förslag.

Herr Eriksson i Elgered: Det var med anledning af herr kontraktsprosten
Redelii yttrande på förmiddagen, som jag begärde ordet.
Han uppdrog dervid en gräns mellan kyrkan å eua sidan och staten
å andra sidan, en gräns, som på det högsta förvånade mig. Jag skall
återkomma till denna definition sedan. Men de slutledningar, som han
just på grund af denna definition kom till, äro ock lika orimliga som
den definition, han gaf på denna skilnad. Han kom till det resultatet,
att, då det vore en sådan skilnad mellan stat och kyrka, staten
följaktligen äfven skulle hafva lätt att beviljas utträde och borde utesluta
sina motståndare. Han till och med förvånade sig öfver, att
staten hade sådana lagar, att den icke rent af vore med om att utesluta
sådana, som vore uppenbara fiender till kyrkan. Ja, om staten
då uteslöte dem, skulle frågan blifva: Utesluter staten ur kyrkan? Är
det ur kyrkans sköte, som sålunda staten utesluter kyrkans medlemmar?
Men det synes mig vara en orimlig konseqvens att påstå,
att staten skulle hafva rätt att ingripa i en af kyrkans förnämsta verksamhetsgrenar,
som obestridligen hör denna till, nemligen att utesluta
hennes egna medlemmar. Om åter icke denna konseqvens vore den
rigtiga, skulle sålunda staten utesluta medlemmar frän sig och sin
gemenskap. Men, mine herrar, det lär väl i alla händelser ingen vilja
påstå, att, derför att någon begär utträde ur svenska statskyrkan, han
äfven dermed utträdt ur svenska staten. Yi torde alla blifva ense om, att
en sådan person fortfarande står qvar i svenska staten såsom dess medlem,
fastän han begärt utträde ur statskyrkan. Sålunda, detta sista
alternativ är orimligt. Men är detta orimligt, är äfven det förra hardt
när lika orimligt, nemligen att staten skulle ingripa i en för kyrkan
så vigtig verksamhet som att bevilja utträde och utesluta dess medlemmar.

Jag lemuar detta. Jag skall återgå till den definition, herr kontraktsprosten
gaf på skilnaden mellan stat och kyrka. Mig synes, att ett
så innerligt samband förefinues mellan skvenska stateu å ena sidan och
svenska statskyrkan å den andra, att det måhända torde blifva en gåta
för litet hvar af herrarne att fundera på, om det gäller att försöka
lösa denna sak på ett tillfredsställande sätt. Herr kontraktsprosten
åberopade visserligen ett skäl — och det må gälla för honom och dem,
som tänka lika med honom, men för mig åtminstone kan detta skäl
ej hafva någon som helst betydelse. Han åberopade nemligen debatt
■den förändring, som här påyrkas, icke vore en förändring af kyrkolagen,
utan af civillagen, och han menade, att, derför att det vore
fråga om en förändring af civillagen och således ej om något, som

Lördagen den 14 Mars, e. m.

7 N:o 19.

stode i kyrkolagen, det aldrig kunde komma i fråga, att denna sak Om ändring i
hörde inom kyrkans — utan endast inom statens — område. För att 9l*lland? &«-häraf komma till en slutledning om hvad som menas med kyrka 0^/rågiTomrätt
hvad åter förstås med stat, skulle det vilja synas, som om för herr„« utträda ur
kontraktsprosten kyrkolagen vore det förnämsta vid uppdragandet af svenska statsdenna
gränslinie. Men att kyrkan ej består blott af kyrkolagen, som kyrkan.

afser dess organisation, är uppenbart. Dit höra först och främst de, (Forts.)

som äro medlemmar af denna kyrka. Dit måste ock höra bekännelseskrifter.
såsom redan 1 § af kyrkolagen säger, att kyrkans lära är
grundad i den heliga Skrift, sådan den är förklarad i Augsburgiska
bekännelsen m. m. Således är det uppenbart, att man ej kan få ihop
eu kyrka blott af lagparagrafer — och naturligtvis menade ej heller
herr kontraktsprosten något sådant. Jag skulle emellertid önska en
förklaring rörande hvilka som tillhöra svenska staten, men samtidigt
ej tillhöra svenska kyrkan, och hvar skilnaden och gränsen finnas dervidlag.
Men jag skall lemna detta.

Herr kontraktsprosten anmärkte vidare, att han ej förstode, hvad
som skulle vinnas med det, herr Erikson i sin motion påyrkat och lagutskottet
med anledning deraf tillstyrkt. Han trodde, att blott ett
agitationsmedel skulle förloras. Nå väl, om man på radikalt håll —
vare sig religiöst eller politiskt radikalt — förlorade ett agitationsmedel,
undrar jag, om verkligen herr kontraktsprosten skulle hafva
något deremot. Så vidt jag kan förstå, skulle han vara den förste att
röja hvarje sådan käpphäst ur vägen. Från den synpunkten, synes
mig, borde herr kontraktsprosten mycket väl kunnat vara med om
förslaget och ej behöft afgifva någon reservation.

Herr talman! Jag ber slutligen att få säga, att då jag anser,
att ett bifall till hvad utskottet hemstält skulle innebära fördelar såväl
för kyrkan, som härigenom blefve i tillfälle att visa mera moderation
mot sina medlemmar, som äfven för individerna, hvilka härigenom skulle
beviljas en samvets- och trosfrihet, som de för närvarande på detta
område sakna, skall jag — dels på de skäl, jag nu anfört, dels på dem,
lagutskottet åberopat — be att få yrka bifall till utskottets hemställan

Herr Waldenström: Herr talman! Mine herrar! Jag anser
nu såsom förut, att det är af mycket stor vigt att så snart som möjligt
någonting göres i motionens syfte. Det är dock orimligt, att menniskor,
som icke vilja tillhöra den svenska statskyrkan — och i synnerhet
om de äro af en rent antikristlig åskådning — skola tvingas
att qvarstå inom henne. Herrarne torde erinra sig, huru för några år
sedan eu person väckte mycket buller här i landet genom sitt antikristliga
och antireligiösa uppträdande, nemligen herr Lennstrand. Han
begärde att få utträda ur den svenska statskyrkan, men det vägrades
honom, och det måste vägras honom, emedan vår lag är sådan som
den är. Jag tycker, att alla, som allra mest nitälska om kyrkans väl,
också borde vara de, som allra mest yrkade på frihet att få utträda
för personer, som icke vilja vara der, och i synnerhet för personer, som
hafva eu rent hednisk åskådning. Ja, jag tycker, att de skulle yrka
på rättighet för kyrkan att få drifva ut sådana medlemmar, i fäll de
icke vilja gå ut sjelfva. Och jag finner det så mycket onaturligare,

N:o 19. 8

Lördagen den 14 Mars, e. m.

Om ändring i att de'' icke gorå det, som jag finner dels i skrifter af framstående
ståmldser''i teo^°ger> dels i referat af prestmötes- och prestsällskaps-förhandlingar,
frå™aiomrrättamVL svenska prester beklaga sig deröfver, att de frikyrkliga, som de
att utträda urdock måste erkänna såsom åtminstone icke okristliga menniskor, icke
svenska stats- gå ut ur statskyrkan. Det kan ju icke vara någon konseqvens i detta:
kyrkan. att yrka, att dessa skola gå ut, dessa, som en domprost i Upsala nyiForts.
) ligen kallat för kyrkans bästa blod, under det att man på samma gång
stänger dörren så, att icke de tillåtas utträda, som äro uppenbara
fiender ej blott till kyrkan, utan ock till kristendomen.

Jag säger om igen, att jag anser det vara ytterst vigtigt, att
någonting snart göres i motionens syfte. Men på samma gång som
jag säger detta, kan jag icke för mig fördölja, att reformens genomförande
är förenadt med flera svårigheter, än herrarne här i allmänhet
synas tro. Jag menar, att den icke kan lämpligen genomföras allenast
genom en enkel förändring af dissenterlagen, en förändring af
den beskaffenhet, som här är föreslagen. Om en person under nuvarande
förhållanden anmäler, att han ämnar gå öfver, jag vill säga,
t. ex. till metodistsamfundet, så medgifves det honom, och han utskrifves
ur svenska statskyrkan såsom öfvergången till metodistsamfundet,
och det utan afseende på, om han verkligen blir i metodistsamfundet
upptagen eller icke. Men när han nu får barn och dessa
komma i skolåldern, är han tvungen att skaffa dem kristendomsundervisning
enligt metodistkyrkans bekännelse; och om han det icke gör,
så måste hans barn deltaga i den officiella religionsundervisningen i
våra skolor. Helt annorlunda kominer det att ställa sig, om det medgifves
en person att utträda utan att uppgifva ett samfund, till hvilket
nan öfvergår, och utan att någonting är lagstiftadt om, hvad man skall
göra med afseende på hans barns religiösa uppfostran. Om han går
öfver till eller bildar sjelf något kristet samfund, är ju svårigheten icke
så stor, men antag, att han går ut ur svenska statskyrkan med öppen
förklaring, att han gör det derför, att han icke tror på Gud eller på
Kristus eller på bibeln, utan tiar en rent hednisk verldsåskådning,
hvad skall man då göra med hans barn? Om man nu endast ändrar
den der paragrafen i dissenterförordningen, så är den frågan icke besvarad.
Herr friherre Barnekow berörde denna svårighet i sitt anförande
i förmiddags och erkände, att det var en stor svårighet, men
han befattade sig icke närmare med att utreda, huru man skulle afhjelpa
densamma.

Det synes mig vara alldeles klart, att staten, såsom herr Ekman
nyss anförde, måste hafva intresse af, att den uppväxande ungdomen
får någon religiös uppfostran och undervisning. Jag tror icke, att det
är ett rigtigt åskådningssätt, när man tänker, att barnen tillhöra
endast föräldrarne. De tillhöra äfven staten. De skola blifva statens
medborgare. Det är de, som skola taga statens utveckling på sina
skuldror, när vi äldre träda undan. Och derför är det enligt min
mening ett ytterst vigtigt statsintresse, att de få någon religionsundervisning.
Jag tror ock, att det är detta, som legat till grund för närvarande
stadganden.

Herr talman! Jag skall icke göra något yrkande mot utskottets
förslag. Jag har endast velat framhålla dessa svårigheter, och jag

Lördagen den M Mars, e. m.

9 N:o 19.

önskar, att motionären eller till äfventyra någon annan måtte framlägga, Om ändring thuru
han tänkt sig att dessa svårigheter, som verkligen äro stora, oällandf be~
skola blifva afhulpna.

Herr Petersson i Boestad: Herr grefve och talman! Liksom vid svenska statsflera
föregående riksdagar kan jag icke heller nu vara med om den kyrkan.
föreslagna motionen. Enligt min åsigt föreligga icke heller nu full- (Forts.)
giltiga skäl för att antaga den. Utskottet säger lika med ett föregående
utskott i denna fråga, bland aunat, att den af motionären ifrågasatta
bestämmelsen endast innebär »ett följdrigtigt genomförande af
den samvets- och trosfrihetens stora grundsats, å hvilken lagstiftningen
i förevarande ämne blifvit byggd». Jag tror dock, att man här vill
utsträcka den grundsatsen alltför långt, och att man ej bör öppna
portarne till utträde ur svenska statskyrkan för medlemmar inom densamma,
utan att dessa kunna uppgifva något kristligt eller annat religionssamfund,
till hvilket de vilja ansluta sig. Två olika strömningar
synas i synnerhet vilja göra sig gällande på det religiösa området hos
oss i nuvarande tid. Den ena representeras af personer med högre
bildning, men något öfverspända moderna frihetsidéer. Deremot den
andra, talrikaste delen af folket befinner sig på en lägre nivå, och dessa
menniskor äro mera utsatta för fara att af de olika sekternas resetalare
blifva förda från sina fäders tro och lifsåskådning.

Med anledning af hvad jag nu anfört ber jag att få hos herr talmennen
yrka afslag å utskottets hemställan i denna fråga; och detta
gör jag i religionens, i statens och i folkets sanna intresse, efter hvad
jag fullt och fast tror.

Herr Grundell: När denna fråga år 1894 förelåg, uttalade jag
mitt afstyrkande af motionen; och då tiden nu är så långt framskriden,
tillåter jag mig ej att förlänga diskussionen, utan vill jag blott tillkännagifva,
att jag fortfarande intager den ståndpunkt, att jag afstyrker
bifall till motionärens förslag och utskottets hemställan.

Herr Jakob Erikson: Herr talman! Med anledning af hvad
som anförts af herr Waldenström skall jag be att få fästa uppmärksamheten
derpå, att jag i min motion, i klämmen, yrkat icke blott
hvad lagutskottet här tillstyrkt, utan också, att »förordningen» —
d. v. s. förordningen af den 31 oktober 1873 — skulle »i öfrigt
underkastas den omarbetning, som kan blifva af nöden i följd af
den föreslagna förändringen». Det har förut talats i denna fråga
om barnens uppfostran och särskild! uppfostran af deras barn, som ej
tillhöra svenska kyrkan. Om jag ej misstager mig, finnes redan föreskrift
i 6 § af förordningen den 31 oktober 1873, som säger, att barn
af föräldrar, som öfvergått till annat kristet trossamfund, skola i det
samfundets lära uppfostras, och alla öfriga barn skola vara underkastade
den undervisniugsskyldighet, som i allmänhet finnes föreskrifven. Och
skulle det nu icke vara så, att detta med tydlighet framgår af nämnda
paragraf, anser jag, att i det yrkande, som jag här framstäf, också
ingår en fordran på, att förordningen må i det stycket omarbetas
till nöjes.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

N:o 19. 10 Lördagen den 14 Mars, e. in.

Om ändring Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall till
hemställan oförändrad; 2:o) bifall till densamma med den af
frågTom^ätM11'' Höjer föreslagna ändring; och 3:o) afslag å såväl utskottets hemnit
utträda urställau som den i ämnet väckta motionen. Beträffande herr Höjers
svenska «<af*-ändringsförslag, som visserligen af honom återtagits, men hvilket bikyrkan.
trädts af herr John Olsson, yttrade
(Forts.)

Herr talmannen: Vid hvarje inom kammaren förekommande
fråga är det naturligt, att hvilka ledamöter som helst äro oförhindrade
att göra yrkanden, som mera eller mindre skilja sig från utskottets
hemställan, men lika klart torde vara, att dessa yrkanden måste hålla
sig inom ramen af motionens omfång. Gå de derutöfver, äro de icke
att anse annorlunda än såsom nya motioner. Och angående formen
och tiden för motioners väckande stadgas i 55 § af riksdagsordningen.

Och förklarade sig herr talmannen på grund häraf förhindrad
att å ifrågavarande ändringsförslag framställa proposition. Sedan
kammaren förklarat sig godkänna den af herr talmannen sålunda
uttalade uppfattning, upptog herr talmannen till proposition hvardera
af de båda återstående yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till
utskottets hemställan, förklarades hafva de flesta rösterna för sig.

Herr Petersson i Boestad begärde emellertid votering, hvilken
ock företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 110 ja och 80 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 3-

Om ändrad Vidare föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 1, i anledlydelse
af Mning af vackt motion om ändrad lydelse af §§ 16, 17 och 18 riksdags16,
17 och ^»ordningen.

riksdagsort!- °

ningen.

Uti en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottets behandling
öfverlemnad motion, u:o 27, hade herr J. Andersson i Lysvik
föreslagit, att Riksdagen måtte förklara i grundlagsenlig ordning

Lördagen den 14 Mars, e. m. 11

hvilande följande förslag till ändrad lydelse af nedanstående delar af
gällande riksdagsordning:

§ 16. Å landet förrättas valen inför domhafvanden i den domsaga,
till hvilken valkretsen hörer, eller, om två domsagor äro förenade till
en valkrets, inför domhafvanden i den af dessa domsagor, hvilken den
största folkmängden eger. I de valkretsar, som bestå af två eller flera
städer, förrättas valen inför magistraten i den stad inom valkretsen,
som eger största folkmängden. Vid dessa val afgifvas rösterna särskilt
för hvarje kommun inför kommunalstämmas ordförande, magistrat
eller den för staden särskildt tillsatta styrelse; och skola för
rösternas sammanräknande och fullmagts utfördande åt den, som de
flesta rösterna erhållit, valprotokollen till vederbörande valförrättare
ofördröjligen insändas.

I stad (o. s. v. oförändradt).

§ 17. Vid riksdagsmannaval tillkommer hvarje röstande en röst.

Den, som (o. s. v. oförändradt).

§ 18. Konungens befallningshafvande åligger att, när val till
riksdagsman i Andra Kammaren erfordras, derom underrätta vederbörande
valförrättare, som låter tid och ort för valet i kyrkorna kungöra.
Skulle i någon församling offentlig gudstjenst ej förrättas å söndag, då
kungörelsen bör uppläsas, skall på presterskapets anmodan vederbörande
kronobetjent kungörelsen skyndsamt kringsända.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Häremot hade reservationer afgifvits:

af herr Ljungman;

af herr Elowson;

af herr Vahlin, hvilken sistnämnde föreslagit:

att Riksdagen behagade antaga nedanstående förslag till ändring
af riksdagsordningens § 16 att hvila till vidare grundlagsenlig behandling: Riksdagsordningen.

§ 16.

Valen till riksdagsman förrättas omedelbart, och afgifvas rösterna,
särskildt för hvarje kommun, inför kommunalstämmas ordförande eller
magistrat; och skola för rösternas sammanräknande och fullmagts utfärdande
åt den, som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen insändas,
för kommunerna å landet till domhafvanden och för städerna, der två
eller flera städer äro till en valkrets förenade, till magistraten i den
stad, som största folkmängden eger.

Stad, som har att ensam sända flera riksdagsmän, må, på sätt om
val till stadsfullmägtige är stadgadt, kunna indelas i valkretsar.

N:o 19.

Om ändrad
lydelse af SS
16, 17 och 18
riksdagsordningen.

(Forts.)

Ji:o 19. 12

Lördagen den 14 Mars, e. m.

Om ändrad Kommuner, som hafva att gemensamt välja riksdagsman, ega dock
u^n och Sis^eSa"lia det medelbara valsättet, derest flertalet af de röstberättigade
riksdagsord- beslutar. Då förslag härom af de röstberättigade i en kommun
ningen, väckes medelst beslut, fattadt inför kommunalstämmas ordförande eller
(Forts.) magistrat, varder sådant meddeladt Konungens befallningshafvande,
som från öfriga till valkretsen hörande kommuner infordrar de röstberättigades
röster och utfärdar kungörelse om utgången, efter thy som
de flesta afgifna rösterna varit för bifall eller afslag. 1 sistnämnda fall
kan frågan icke förr, än en tid af fem år derefter förflutit, å nyo upptagas.
Beslutas åter förändringen, träder den i kraft vid det val, som
näst efter en månad från kungörelsens utfärdande inträffar, och gäller
för en tid af minst fem år, hvarefter beslut om dess upphörande kan
på lika sätt som om dess införande fattas.

Vid de medelbara valen väljes riksdagsman medelst elektorer. A
landet utses för hvarje kommun inför kommunalstämmans ordförande
eu elektor, och derutöfver, efter folkmängden, en för hvarje fullt tal
af ett tusen. Desse elektorer sammanträda till riksdagsmannaval inför
domhafvanden i den domsaga, till hvilken valkretsen hörer, eller, om
två domsagor äro förenade till en valkrets, inför domhafvanden i den
af dessa domsagor, hvilken den största folkmängden eger.

I de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, utses inför
magistraten en elektor för hvarje stad, och derutöfver, efter folkmängden,
en för hvarje fullt tal af femhundra. Dessa elektorer sammanträda
till riksdagsmannaval inför magistraten i den stad inom valkretsen,
som största folkmängden eger.

I stad, der magistrat ej finnes, skall den för sådan stad särskildt
tillsatta styrelse eller dess ordförande taga den befattning med riksdagsmannaval,
som enligt denna § samt §§ 18, 20 och 22 tillhör magistrat
eller dess ordförande; samt

af herrar Dahn, Gyllensvärd, Johnsson, friherre Barnehow,
Nilson från Lidköping, Liljeholm och Hanson i Berga, hvilka instämt
med herr Vahlin.

Herr Vahlin erhöll ordet och yttrade: Herr grefve och talman!
Mine herrar! De stastistiska fakta, som motionären anfört, visa, att det
omedelbara valsättets företräde sedan nya riksdagsordningens införande
vunnit ett allt större erkännnande af våra val korporationer. Vid 1893
års val begagnades det medelbara valsättet af 25 valkretsar utaf 170.
Utaf dessa 25 valkretsar hafva sedan dess tvenne öfvergått till det
omedelbara valsättet, och inom 2 andra har förslag om sådan öfvergång
blifvit väckt. Att nu för ett så ringa antal valkretsar som 23
bibehålla i grundlagen det medelbara valsättet såsom regel, i synnerhet
då man med visshet kan förutsäga, att äfven detta ringa antal kommer
att med hvarje år ytterligare aftaga, och härigenom ställa i utsigt,
vid de tioåriga kretsregleringarna, för ett icke ringa antal valkretsar
att nödgas underkasta sig kostnader och besvär för att erhålla förändradt
valsätt — om det ens låter sig göra — att så göra synes mig
icke vara öfverensstämmande med rättvisa eller billighet eller att, från
Riksdagens sida, visa skälig hänsyn mot den stora allmänhetens önskningar
och intressen.

Lördagen den 14 Mars, e. m.

13 N:o 19.

Motiouären har velat råda bot för dessa missförhållanden genom Om ändrad
att göra det omedelbara valsättet till obligatorisk regel i grundlagen.**
Äfven jag har, i min reservation, velat göra detta valsätt till regel, riksdagsordmen
lemna frihet att, såsom förut, välja mellan olika valsätt. Reformen ningen.
torde i begge fallen blifva densamma; inga medelbara val komma troligen (Forts.)
att äfven efter en sådan förändring, som jag föreslagit, förekomma.

Men reformen skulle enligt mitt förslag genomföras på bättre sätt,
enär ingen valkrets då skulle kunna klaga öfver, att den beröfvats eu
rätt, som den hittills egt och af hvilken den äfven önskat att allt
framgent begagna sig.

Hvad utskottet anfört i sitt utlåtande, drabbar visserligen i hufvudsak
motionärens förslag, men det är dock ett par af utskottets uttalanden,
mot hvilka jag skall tillåta mig några anmärkningar.

Utskottet antyder, att det medelbara valsättet torde vara eu fördel
för de små städerna, som i förening med en större sådan utgöra eu
valkrets, och att de små städerna derigenom skulle få något inflytande
på valet. Detta är i regeln icke sant, utan tvärtom, det är motsatsen,
som är sant. Utaf de 25 stads valkretsar, som bestå af flera städer,
afgöres valet i 20 sådana af eu enda stad ensamt, och i dessa 20 valkretsar
skulle det således, med medelbart valsätt, vara fullkomligt likgiltigt,
om de mindre städernas valmän röstade eller icke; det öfvervägande
antalet elektorer från den större staden skulle afgöra valet
ensamt.

Det vidlåder äfven ett annat fel dessa medelbara val, nemligen
att trots -den bästa sammanhållning inom valmanscorpsen en minoritetskandidat
likväl kan blifva vald. Jag skall tillåta mig att härför anföra
blott ett enda exempel, nemligen från den valkrets, jag representerar.

Under alla år, så länge jag minnes tillbaka, hafva de begge små städerna
i denna valkrets varit i tillfälle att afgöra valet, emedan valen
förrättas med omedelbart valsätt. År 1890 hade min motkandidat,
som jag vill erinra mig, tvenne röster mer i Falun, under det jag
hade en icke obetydligt större majoritet i de begge andra städerna.

Detta år skulle denne kandidat — det var landshöfding Treffenberg —
hafva ingått i riksdagen, i fäll valsättet varit medelbart, med 17 elektorsröster
mot 6, som skulle tillfallit mig. Detta hade således varit ett
eklatant majoritetsval, såsom det synes, men faktum är, att den valde
likvisst skulle hafva varit minoritetskandidat. Sådana minoritetskandidater
skulle, med bibehållande af medelbara valsättet, helt säkert kunna
komma att val efter val väljas uti vissa stadsvalkretsar; det vore lätt
att uppgifva några af dessa. Ännu sämre ställer sig förhållandet i
några landsortsvalkretsar, i synnerhet i norra Sverige och i Dalarne.

Om t. ex. af tvenne kommuner, som utgöra eu valkrets, den ena sänder
11 och den andra 10 elektorer till valet, så kan det — då valkretsen
således väljer medelbart — inträffa, att i den kommun, som sänder 11
elektorer och der kanske jorden till största delen eges af stora bolag,
några inspektörer och flottningschefer samt några af bolagen beroende
allmogemän äro de, som utse dessa 11 elektorer, och dessa komma då
att afgöra valet emot de 10 elektorerna, som kanske blifvit valde af
flera hundra allmogemän i den andra socknen. Sådana valresultat
kunna nu icke inträffa vid omedelbart val.

N:o 19. 14

Lördagen den 14 Mars, e. m.

Om andrad Man skulle emellertid mot hvad jag nu sagt kunna anföra, att
^ dess a olägenheter kunna valkretsarne lätt undgå genom att öfvergå
riksdagsord- till omedelbart valsätt. Ja, detta är sant, men åtminstone hvart
ningen, trettionde år skall detta möta svårigheter och kanske icke ens låta
(Forts.) sig göra. Dylika fall kunna dessutom inträffa oftare, om nemligen en
riksdagsupplösning inträffar samtidigt med förändring af valkretsindelning.
Utskottets majoritet förmenar väl, att ny valkretsindelning alltid
skall i tid blifva känd, så att en valkrets kan hinna få valsättet förändradt
före de nya valen, äfven om dessa skulle ske samma år, som
den nya valkretsindelningen egt rum. Det är icke alltid sagdt, att
detta är sant. Det kan nemligen inträffa, hvad utskottet synes förbisett,
att någon klagar öfver ett beslut om förändring af valsättet, och
härigenom kan beslutet hindras att vinna laga kraft, och det så länge,
att valkretsen nödgas begagna sig af det medelbara valsättet.

Den riksdag, som följer på en riksdagsupplösning, får otvifvelaktigt
ytterst vigtiga frågor att behandla, kanske frågor, vida vigtigare
för vårt folks framtid än både tull- och härordningsfrågor. Om då en
del valkretsar, derigenom att de tvungits använda medelbart valsätt,
kommit att sända minoritetskandidater till denna kammare, så kan
denna kammares och dermed hela riksdagens beslut utfalla i motsatt
rigtning mot hvad fallet skolat blifva, om valmansmajoriteten varit i
tillfälle att till riksdagen sända den representant, som flertalet önskat.

Herr grefve och talman! Det lierskar hos en stor del af vårt folk
ett bittert missnöje med de nuvarande bestämmelserna om valrätt, och
detta missnöje ökas för hvarje dag. Jag vågar icke hoppas, att något
förslag om ändring i dessa bestämmelser kommer att vid denna riksdag
framläggas, och ännu mindre att af Riksdagen kommer att antagas ett
sådant, som kan vara egnadt att minska detta missnöje; men jag anser
mig i stället hafva rätt förvänta, att de personer, som, i tro att de
dermed gagna fäderneslandet och bereda eu lugn och lycklig framtid
för vårt folk, motsätta sig hvarje utsträckning af den politiska rösträtten,
att dessa personer just derför skulle känna sig så mycket mer
förpligtade att göra hvad på dem ankommer för att fria utöfningen
af den nuvarande valrätten, sådan den nu är, ifrån besvär, kostnader
och verkliga inskränkningar. Grundlagen borde icke lemna möjlighet,
att en valkrets kan tvingas att använda ett valsätt — kanske just till
följd af oskälig klagan af en enda person öfver ett beslut om förändring
af valsättet — hvarigenom denna valkrets trots den bästa
sammanhållning bland valmännen likvisst kan komma att till riksdagen
sända en minoritetskandidat.

Herr talman! Med anledning af hvad jag nu anfört ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som jag bifogat konstitutionsutskottets
utlåtande.

Häruti instämde herrar Broström, Larsson i Berga, Norman,
Nordin i Sättna och Bromée.

Vidare anförde:

Herr Elowson: Herr talman! Det synes, då man skall bilda
sig en öfvertygelse angående den motion, som blifvit väckt af herr

Lördagen den 14 Mars, e. m.

15 N'':o 19.

Andersson i Lysvik, vara ändamålsenligt att söka komma till rätta med Om ändrad
hvilket valsätt, det medelbara eller det omedelbara, må vara i och för!’Jgel’7e
sig det bästa. I detta afseende har jag ansett mig kunna uppställa yl^dagtordsåsom
allmän grundsats, att för ett riktigt valsätt bör gälla, att antalet ningen.
röster, som afgifvits af valmännen och behörigen intagits i protokollet, (Forts.)
är afgörande för valets utgång. Följer man denna regel, så visar det
sig, att det omedelbara valsättet uppfyller det uppstäda vilkoret, men
att med det medelbara valsättet så icke är förhållandet. Der kan det,
såsom den föregående talaren sade, inträffa, att en minoritetskandidat
verkligen blir vald. Jag är i tillfälle att meddela några i detta afseende
belysande officiella siffror från ett nyligen förrättadt val. Man
kan på förhand inse, att, om vid medelbara val eu större och eu mindre
kommun äro förenade med hvarandra och det är hemligen jemnstarka
partier i exempelvis den större staden, dess elektorer väljas med några
få rösters öfvervigt. Klart är då, att alla dessa elektorer komma att
representera det parti, som hade några få rösters öfvervigt. Om sedan
den mindre staden väljer några elektorer, så hafva dessa i följd af sitt
mindre antal icke något inflytande på valet. Det förrättades för icke
länge sedan ett val uti valkretsen Visby-Borgholm. Visby har enligt
den officiella statistiken 559 och Borgholm 90 valmän. Det visade sig
då, att på vensterkandidaten — vi kunna ju använda benämningarna
högerkandidaten och vensterkandidaten — i Visby afgafs 170 röster
och på högerkandidaten 164 röster. Här användes nu omedelbart valsätt,
således ett valsätt, som enligt min mening uppfyller det vilkor,
som kräfves för att valmännens röster i rigtig grad skola göra sig
gällande. Hade det nu varit medelbart valsätt i denna krets, så är
det klart, att alla elektorerna från Visby hade blifvit utsedde af de
170, som afgifvit sina röster på vensterkandidaten, och de 164, som
afgåfvo sina röster på högerns kandidat, hade icke haft något inflytande
på valet. Nu kommo i Borgholm 7 röster på venstermannen och bo
på högermannen. Summerar man ihop dessa röstsiffror från de båda
städerna, så finner man, att 177 röstat på venstermannen och 197 på
högermannen — dessutom voro 2 stänkröster afgifna vid valet. Nu
valdes vid det omnämnda valet •—■ fullt rigtigt, efter mitt förmenande —•
den, som erhållit de flesta rösterna. Men hade det varit medelbart
val, så hade icke han blifvit vald, utan den, om hvilken ett ringare
antal valmän förenat sig, ty då skulle han hafva fått pluralitet. Att
en betänklig brist ur nu antydda synpunkt vidlåder det medelbara valsättet,
synes mig vara obestridligt.

Om jag nu lemnar valsättet i och för sig •— jag tror, att det
exempel, jag anfört, bör vara tillräckligt betecknande för att ådagalägga,
att det omedelbara valsättet bör i och för sig tillerkännas företräde —
så måste man äfven fästa afseende vid, att det omedelbara valsättet
allt mer och mer vinner erkännande. År 1893 var det af de 186 valkretsar,
i hvilka riket är indeladt, 161, som hade omedelbart valsätt,
oeh blott 25, som hade medelbart valsätt. De valkretsar, som hade
funnit lämpligt att antaga det omedelbara valsättet, representera 86,7
procent af rikets folkmängd eller öfver 4 millioner, och folkmängden
åter uti de valkretsar, som välja medelbart, 13,3 procent eller i rundt
tal 600,000 invånare.

N:o 19. 1C

Lördagen den 14 Mars, e. in.

Om ändrad Går man åter till de siffror, som angifva valmanscorpsens storlek,
och £* finner man, att de valberättigade uti de kretsar, som välja omedelriksdagsord-
^art, uppgå till ett antal af 260,289 eller 87,3 procent, medan antalet
ningen, valman i de kretsar, der valen förrättas medelbart, belöper sig till
(Forts.) 37,921 eller 12,7 procent. Under de närmast föregående veckorna har
försiggått omröstning i åtskilliga kommuner angående öfvergång från
det medelbara till det omedelbara valsättet, så att det synes vara eu
tendens hos valmännen att allt mer och mer omfatta det omedelbara
valsättet. I detta afseende torde det också böra erinras derom, att det
icke någon gång förekommit, att, der omedelbart valsätt blifvit infördt,
valmännen frivilligt beslutit att återgå till det medelbara, utan öfverallt,
der det omedelbara valsättet blifvit infördt, hafva valmännen varit
tillfredsstälda med detsamma.

Motionären anför — och jag ber att få hänvisa till hans siffror -—
hurusom valmännens intresse för deltagande i valen blifvit större, der
valen ske omedelbart, än der de ske medelbart. Detta är också någonting,
som talar för det omedelbara valsättets företräde, ty, man må
vara högerman eller veusterman, så måste man dock hysa den öfvertygelsen,
att bäst och rigtigast är, att valmännen sä talrikt som möjligt
infinna sig vid valurnan och gifva sin åsigt och vilja till känna.

Beträffande den reservation, som är afgifven, kan jag visserligen
ansluta mig till densamma, men jag vill dock gifva till känna, att jag
föredrager motionen sådan den är. Då, såsom jag torde hafva bevisat,
det omedelbara valsättet eger afgjordt företräde framför det medelbara,
så tror jag icke, att det är någon fara att i grundlagen påbjuda det
omedelbara valsättet såsom obligatoriskt. Jag har för denna min önskan
ett särskildt skäl, som icke finnes omuämndt vare sig i motionen eller
på något annat ställe, nemligen önskvärdheten af att vi förr eller
senare få en för hela landet gemensam valdag. Jag tror, att detta är
ett önskemål, som förtjenar att beaktas, och skola vi hafva en gemensam
valdag — naturligtvis för de hvart tredje år periodiskt återkommande
valen till Andra Kammaren — så är det också fördelaktigt, att valen
ske på samma sätt.

Uti motionen och uti utskottets betänkande göras hänvisningar till
uttalanden af den nu gällande riksdagsordningens stiftare, friherre
Louis De Geer. Han uttalar sig principielt till förmån för det omedelbara
valsättet, och det var endast vissa praktiska svårigheter, hvilka
antogos förefinnas på den tid, då riksdagsordningen framlades, som föranledde
honom att såsom regel föreslå det medelbara valsättet. Men
han påpekar i mycket tydliga ordalag, att vid de medelbara valen faran
för otillbörlig inverkan på valen är större än vid de omedelbara. Detta
är fullkomligt rigtigt. Vill någon pex''son genom intriger eller, som
riksdagsordningens upphofsman säger, genom någon otillbörlighet utöfva
inverkan på valen, så är detta lättare, när valet förrättas af ett
fåtal elektorer, än när det sker omedelbart af valmanscorpsen i dess
helhet. Ur denna synpunkt synes det mig, som om väl ingen borde
vilja vara med om att bibehålla det medelbara valsättet, ty jag antager,
att väl icke någon vill på detta sätt vinna en valseger.

Herr friherre De Geer anför såsom ett praktiskt skäl, hvarför han
icke föreslagit det omedelbara valsättet såsom regel, att man derigenom

Lördagen den 14 Mars, e. m.

IT N:o 19.

skulle råka ut för eu stor röstsplittriug. Han hade nog skäl för den Om ändrad
åsigten då, men förhållandena hafva sedan dess betydligt förändrat sig, "f
och erfarenheten har gifvit vid handen, att röstsplittring endast undan- ^do^ordtagsvis
förekommer. Någon gång förekommer den — det är helt na- ningen.
turligt — men vid de flesta val är det endast eu kandidat å hvardera (Forts.)
sidan, vare sig valen ske medelbart eller omedelbart.

Jag skulle äfven vilja göra några erinringar mot den motivering,
som utskottet ansett sig höra intaga uti sitt betänkande. Utskottet
erinrar, hurusom genom de nya bestämmelserna i riksdagsordningen åt
Kongl. Maj:t öfverlemnats att ordna valkretsarne uti de mindre städerna
och bestämma, hvilka af dessa, som skola välja tillsammans. Utskottet
säger, att »under samma valkrets torde sålunda möjligen kunna
inrangeras städer, som i öfrigt hafva endast föga beröring med hvarandra
och som icke känna till hvarandras särskilda förhållanden», .lag
tror likväl, att regeringen skall vara synnerligen angelägen att vid det
grannlaga värf, som regeringen nu snart har att utföra, nemligen att
reglera de mindre städerna i valkretsar, regeringen noga ser till, att
den icke i en och samma valkrets sammanför sådana städer, som i
öfrigt icke hafva några beröringspunkter med hvarandra. Jag är öfvertygad,
att regeringen noga tillser, att man enligt grundlagens bud
sammanför först och främst, så vidt möjligt är, städerna inom samma
län och vidare städer, som kunna anses hafva några gemensamma intressen.

Utskottet anser också, att genom det medelbara valsättet det skulle
blifva möjligt för de mindre städerna inom kretsen att utöfva inflytande
på valen. Den föregående talaren — liksom äfven jag — har uppvisat,
att det just är motsatsen, som är riktig. Utskottet menar också,
att det aldrig, icke ens efter riksdagsupplösningen år 1887, inträffat,
att någon valkrets saknat möjlighet att efter skedd omreglering fatta
beslut om användande af omedelbart valsätt i så god tid, att detsamma
kunnat användas vid de näst efter omregleringen inträffade val. Jag
tror dock, att utskottet dervid skjutit betydligt öfver målet. Tänka
vi på riksdagsupplösningen år 1887, så skedde den i början af mars,
och den nya riksdagen skulle sammanträda i maj månad, och under
denna mellantid skulle en omreglering af valkretsarne ega rum. I de
valkretsar, som i följd af omregleringen fingo medelbart valsätt, men
önskade antaga det omedelbara, skulle en förändring kanske varit en
möjlighet, om inom alla kommuner sammanträden inför kommunalstämmornas
ordförande hållits på samma dag, hvarvid beslut fattats
om öfvergång till det omedelbara valsättet och detta beslut öfverlemnats
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Men om i vanlig ordning
valmännen inom endast en kommun fattat beslut om en sådan öfvergång
till det omedelbara valsättet och detta beslut insändts till Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, som infordrat yttranden från andra kommuner,
är det alldeles uppenbart, att tiden varit otillräcklig för fattande
af beslut före riksdagens sammanträde i maj månad.

Slutligen anför utskottet, att val genom elektorer skulle med afseende
särskilt å valen på landet hafva någon historisk grund, enär
riksdagsmännen inom bondeståndet under ståndsrepresentationens tid
valdes genom elektorer.

Andra Kammarens Prat. 1806. N.''o 10.

2

N:o 19. 18

Lördagen den 14 Mars, e. m.

Om ändrad Detta synes mig dock vara en fras, som icke har mycken inverkan
och re c*en 31,1 föreliggande frågan. Vid val af riksdagsmän till bonderiksAa°qsord-
stanclet både valmännen betydligt större frihet, än de nu hafva. I allningen.
mänhet var ett härad en valkrets, men ett härad kunde förenas med
(Forts.) ett annat härad och välja gemensam riksdagsman. Således tror jag
icke, att detta skäl verkar synnerligen mycket.

På grund af hvad jag nu anfört ser jag helst, att kammaren antager
den af herr Andersson i Lysvik väckta motionen, ehuru det praktiskt
icke betyder något, hvilket beslut som kommer af kammaren att
fattas, då jag tager för gifvet, att Första Kammaren beslutit i öfverensstämmelse
med utskottets hemställan.

Vid föregående öfverläggningar om denna fråga har det från vissa
håll framhållits, att det vore liårdt att fråntaga de valkretsar, som vilja
hafva det medelbara valsättet, detsamma. Derför har man inom utskottet
sökt undanrödja denna betänklighet genom att säga: ja, de
valkretsar, som vilja bibehålla det medelbara valsättet, kunna ju göra
det, men regeln bör vara det omedelbara valsättet, ty så önskar flertalet
af valmännen. Jag har således icke något principielt emot att
rösta för reservationen, men jag föredrager likväl motionen, hvarför
jag anhåller om proposition på bifall till herr Anderssons i Lysvik nu
föreliggande motion.

Herrar Andersson i Lysvik, Norberg, Walter och Hammarström
instämde häruti.

Herr Petri: Herr talman! Då det numera synes-vara allmänt

erkändt, att det omedelbara valsättet bör föredragas framför det medelbara
— och jag är äfven af den åsigten —- tyckes det mig vara lämpligt,
att det omedelbara valsättet göres till regel och det medelbara till
undantag i motsats till nuvarande förhållande.

Här man nu vet, att de mindre städerna hvarje tioårsperiod skola
omregleras, så inser man lätt, att nuvarande bestämmelser, med hvilka
äro förenade åtskilliga besvärligheter, kunna vara öfverflödiga, nemligen
bestämmelserna derom, att det på olika platser skall beslutas om medelbart
eller omedelbart valsätt. Så vidt jag har mig bekant, finnes det
icke någon stadsvalkrets, som har medelbart val, och då tycker jag,
att det är öfverflödigt att särskildt besluta om valkretsens omreglering.

Utskottet bär visserligen på ett ställe uti betänkandet sagt, att
det kan mycket väl hinnas med, men det kan verkligen inträffa fall,
då det icke låter sig göra, t. ex. just vid sådant tillfälle som riksdagsupplösningen
år 1887. Samma år skulle nemligen eu omreglering af
valkretsarne ega rum till höstvalen, och då Riksdagen upplöstes i mars
månad, så uppstod tveksamhet, huruvida de gamla valkretsarne fortfarande
skulle gälla eller om nya skulle bildas. Slutligen fick man
besked, att de nya valkretsarne skulle välja till majriksdagen, men detta
fick man veta först i början af april, och Riksdagen skulle sammanträda
den 1 maj. Jag vet särskildt, att i den valkrets, jag tillhör, nemligen
Vestervik, Eksjö och Yimmerby, det icke hanns med att besluta om
omedelbart valsätt, utan der måste valet förrättas genom elektorer.

Då jag anser nu gällande föreskrift olämplig, är jag mycket böjd
för att rösta för herr Vahlins reservation, synnerligast som den bereder

Lördagen den 14 Mars, e. m.

19 Jho 19.

tillfälle för valkretsar, hvilka så önska, att välja genom elektorer. Om ändrad
Ilerr talman, jag anhåller således att få yrka bifall till herr Vahlins af M
m. 11. reservation. " och J®

riksdagsord -

ningen.

Herr Ljungman: Beträffande den nu föreliggande frågan skall (Ports.)
jag be att få påpeka, att vi hafva tre olika förslag att lösa densamma.

Ett af dessa var före vid 1892 års riksdag, då väckt af representanten
för Visby, herr Bokström, och detta vann så stort understöd, att det
endast fans två reservanter inom konstitutionsutskottet mot detsamma.

Detta förslag gick derpå ut, att man skulle införa det omedelbara
valsättet för städerna, men låta landsbygden fortfarande få välja mellan
det omedelbara och det medelbara valsättet.

Vill man se till möjligheten att snart genomföra en reform, och
tager man hänsyn dertill, att städerna hafva vida större olägenhet af
det nuvarande förhållandet än landsbygden, så är det obestridligt, att
herr Bokströms nämnda förslag erbjuder åtskillig fördel framför de
öfriga, men å andra sidan kan det icke förnekas, att herr Vablins
och hans medreservanters förslag är mera konseqvent och, jag vill
gerna erkänna det, bättre. Både herr Bokströms och herr Vahlius
förslag lida för öfrigt af den svårigheten, att hvar tredje gång, som
omreglering af valkretsarne skall verkställas, nya val till Andra Kammaren
samma år skola ega rum. Då nu statistiska centralbyrån blir
färdig med sina sifferuppgifter först i början af sommaren, så uppstår
den olägenhet, att flera valkretsar kanske icke hinna att bestämma
sig för det éna eller andra valsättet, och i alla händelser blir det ju
lagdt i valförrättarnes skön att, genom att bestämma valen tidigare
eller senare, kunna inverka på valkretsarnes bestämmanderätt i detta
häneeende.

Denna olägenhet har motionären i sitt förslag undgått och i det
hänseendet har hans förslag ett visst företräde, men å andra sidan kan
samma förmån vinnas åt de andra förslagen, om uti 13 § 4 mom.
riksdagsordningen ordet »tionde» utbytes mot »nionde», ett förslag,
som flera gånger framstälts.

Då nu emellertid den föreliggande frågan redan fallit i Första
Kammaren, och det således endast kan blifva fråga om en opinionsyttring
från Andra Kammarens sida, och det derjemte synes mig, som
om herr Vahlins förslag är lämpligast, då det tillgodoser alla billiga
anspråk, så anhåller jag att få hemställa om bifall till herr Vahlins
reservation.

Herr Alirenberg förenade sig med herr Ljungman.

Herr Eriksson i Elgered: Utom nu anförda skäl, synes mig,

att det finnes ännu ett synnerligen vigtigt sådant för bifall till antingen
motionen eller herr Vahlins reservation, nemligen önskvärdheten af en
förändring af en annan paragraf i riksdagsordningen, åt hvilken utan
all gensägelse många af kammarens ledamöter önska framgång. Jag
menar införandet af en gemensam valdag för hela vårt land.

Bland de svårigheter, som ligga i vägen för genomförande af
denna grundsats, förefinnes med hänsyn till landsbygden eu svårighet

Nso 19. 20

Lördagen den 14 Mara, e. in.

Om ändrad
lydelse af SS
16, 17 och 16
riksdagsordningen.

(Forts.)

med afseende på de stora domsagorna, hvilka äro delade i flera valkretsar,
i ty att då det medelbara valsättet tillämpas i dessa valkretsar,
är det hardt när omöjligt för domhafvanden i domsagan att i sådant
fall kunna på en enda dag få dessa elektorer för de respektive valkretsarna
inför sig för att afgöra valet.

Detta förhållande synes mig äfven tala för behofvet af införandet
utaf det omedelbara valsättet såsom regel, om också det lemnas frihet,
såsom i herr Vahlins reservation, för den, som så önskar, att äfven
begagna sig af det medelbara valsättet.

Då nu detta förslag synes underlätta möjligheten af denna reform
att införa en gemensam valdag, synes äfven detta tala för ett bifall
till herr Vahlins reservation, och på grund deraf anhåller jag att få
yrka bifall till densamma.

Herr Bergström: Herr talman! Att en mängd skäl tala

för den af reservanterna påyrkade reformen, synes mig vara fullt klart,
och jag skall icke öka denna mängd af skäl med något annat än det,
som synes mig mest talande, nemligen att deltagandet uti de omedelbara
valen är så betydligt mycket större än i de medelbara.

Enligt den senaste statistiken deltog vid 1893 års riksdagsmannaval
uti de omedelbara valen på landsbygden 41,3 procent af de röstberättigade,
då deremot uti valen af elektorer deltog allenast 17,5 procent,
och huru märkvärdig argumentation, man än kan få höra af konstitutionsutskottet,
så har det dock aldrig inträffat, att man vågat sig på
att proklamera, att ett mindre lifligt deltagande i valen skulle vara
eu fördel i jemförelse med ett mera lifligt.

Emellertid, oaktadt reservanterna här icke påyrkat någon som
helst rubbning i sjelfva grunden för Riksdagens byggnad, oaktadt de
icke heller påyrkat detsamma som motionären, nemligen ett obligatoriskt
stadgande af omedelbara val, utan endast gjort bestämmelsen
fakultativ såsom för närvarande, men med en omkastning, och oaktadt
det yrkande, som de framstält, blott och bart gäller valsättet till
Andra Kammaren, så har hela utskottshalfvan från Första Kammaren,
som det vill synas, sagt bestämdt nej till detta kraf från Andra
Kammarens sida. Första Kammarens män hafva sagt nej till ett kraf,
som har visat sig vara både de representerades, genom den ideliga
öfvergången till det omedelbara valsättet, och representanternas; det
synes ju hafva företrädts af hela Andra Kammar-halfvan i konstitutionsutskottet.
Att yrka på någon ändring i detta fall synes alltså
vara att tala för döfva öron, så länge man måste vända sig till Första
Kammaren.

Det är icke heller blott för att framställa ett yrkande om bifall
till reservanternas förslag, som jag begärt ordet, utan det är med
anledning af en särskild passus i utskottets betänkande. Det heter
nemligen på sid. 6, att utskottet ej kan föreställa sig annat, än att
regeringen skall låta sig angeläget vara att i tillräckligt god tid verkställa
den omreglering, hvarom här är fråga, och så säger utskottet
sedan, att det näppeligen torde kunna inträffa, att en valkrets måste
välja medelbart till följd deraf, att den ej haft tillfälle att nog tidigt
fatta beslut om öfvergång till omedelbart valsätt.

21 N:0 19.

Lördagen den 14 Mars, e. in.

Ja, det få vi nog bevittna, när vi komma till sommarens val. Om ändrad
Enligt hvad den senaste statistiken gifver vid handen, försiggår flertalet e ''* sj8
af riksdagsmannaval i landsbygdens valkretsar under den senare hälften riksdagsordaf
augusti, mellan den 16 och den 31 samma månad, och i städernas ningen.
valkretsar under förra hälften af september, mellan den 1 och den 15.

Nu skall denna fråga om medelbart eller omedelbart valsätt vara
klar minst en månad före valet, och alltså måste den i fråga om landsbygdens
valkretsar, i regel åtminstone, vara klar före midten af juli
och i fråga om städernas valkretsar före den 1 augusti; och det torde
bli väl knappt om tiden, då förhållandet är, att enligt instruktionen
för statistiska centralbyrån denna byrå icke är skyldig att före juni
månads utgång hafva folkmängdsstatistiken färdig. Emellertid kan
naturligtvis regeringen vidtaga en extra ordinarie åtgärd för att få
denna statistik tidigare. Och jag tillåter mig att uttala den förhoppningen,
att regeringen verkligen måtte, såsom konstitutionsutskottet
tiar sagt, göra allt hvad den göra kan, för att denna omreglering må
i tid blifva färdig.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen framstälts å de olika yrkanden, som derunder
förekommit, afslog kammaren utskottets hemställan och biföll
den af herr Yahliu i ämnet afgifna reservationen.

§ 4.

Till behandling förekom konstitutionsutskottets utlåtande n:o 2, Ang. införande
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående a{ef(r^r^“''
införande af proportionell valsätt vid val inom Riksdagens kamrar. val inom

Riksdagens

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom kamrar.
Andra Kammaren af herr S. T. Palme afgifna motion, n:o 113, ej
måtte föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Palme: Herr talman! Jag har begärt ordet icke för att

yrka bifall till min motion, ty jag inser mer än väl, att ett dylikt
yrkande icke skulle kunna leda till någonting, utan jag har begärt
ordet för att till utskottets ärade majoritet rigta ett vördsamt tack
för de sympatiska ord, hvarmed de gått till begrafningen af min motion.

Vid detta välvilliga och allvarliga utskottsbetänkande kan jag likväl
icke underlåta att fästa mig vid en sak, som måste förefalla mig nästan
litet humoristisk, jag menar den vid utskottets betänkande fogade
reservationen. Reservationen är affattad af utskottets ordförande, herr
Bergius, som anser, att det af mig väckta förslaget hvarken är högst
nödigt eller nyttigt. Jag kan nemligen icke underlåta att jemföra
denna hans reservation med en annan reservation, som han afgaf, då
denna fråga förra gången var på tal. Äfven då hade utskottet afstyrkt
det föreliggande, af professor Rydin väckta förslaget, äfven då reserverade
sig herr Bergius mot utskottets förslag. Men då var det icke
för att såsom nu i korthet affärda motionen såsom icke varande nödig
och nyttig, utan då tillstyrkte han densamma i mycket välvilliga och

N:o 19. 22

Lördagen den 14 Mars, e. m.

Ang.införamieyännu ord och ansåg, att den var till det allmännas gagn. Han sade
"neuTaZdtTS''S ''c'';e kunna bestrida, att en minoritet egde ett på rättvisa grundadt
vid val inom ansPråk att i förhållande till sitt antal blifva representerad.

Riksdagens Jag har endast velat fastslå denna olikhet i uppfattning af den
kamrar, ärade utskottsledamoten, då frågan förra gången var före och då den
(Forts.) nu kommit fram. Anledningen är förmodligen att söka i hvad han i
den nu afgifna reservationen säger, nemligen »under nuvarande förhållanden».
Det gälde 1878, då han förra gången reserverade sig,
att från hans sida strida mot landtmannapartiet. Den situationen föreligger,
som bekant, icke längre.

Jag har velat tillägga ännu en sak. Här gå åtskilliga rykten,
och dessa rykten hafva tagit sig uttryck äfven i tidningspressen, att
det rösträttsförslag, som man säger, att Kongl. Maj:t skall framlägga,
skulle innefatta bestämmelsen om någon sorts proportionalitetsval förvissa
större städer. Jag må bekänna, att jag för min del icke kan sätta
någon som helst tro till detta rykte; och jag kan det icke af det skäl,
att Kongl. Maj:ts regering icke kan göra sig skyldig till en sådan —
huru skall jag kalla det? — valmanöver, som skulle innebäras i en
dylik bestämmelse, liksom jag också är öfvertygad, att konstitutionsutskottet
aldrig kunde vara med om att förorda införandet af proportionalitetsprincipen
rörande några vissa städer. Jag finner äfven af
detta konstitutionsutskottets utlåtande, att redan der finnas alldeles
tillräckliga skäl för att konstitutionsutskottet, såsom det nu är sammansatt,
skall alldeles bestämdt motsätta sig hvarje införande af proportionelt
valsätt, så att för den saken kan man således vara lugn, äfven
om det otroliga skulle inträffa, att regeringen skulle komma med det
nämnda förslaget. Konstitutionsutskottet påpekar nemligen, att det
icke anser frågan vara tillräckligt förberedd och att de förslag, som
hittills framkommit i afsigt att lösa förevarande fråga, varit sådana, att
de i den faktiska tillämpningen skulle medföra ganska stora svårigheter.
Under sådana omständigheter kan naturligtvis icke det nuvarande konstitutionsutskottet
vara med om några som helst planer i den anda,
som jag nu har antydt, Jag för miu del kan naturligtvis icke mot.
sätta mig, att ett proportionel valsätt införes vid val till Andra
Kammaren, men väl till märkandes endast under den förutsättningen,
att då samtliga representanter i Riksdagen blifva valda enligt proportioualitetsprincipen,
så att icke inom några valkretsar proportionalitetsprincipen
tillämpas och mindretalet kommer till sin rätt, medan i andra
valkretsar ett bestämdt majoritetsförtryck skulle göra sig gällande.

Herr Ljungman: Jag tror, att den siste talaren missuppfattat
situationen något, då han trodde, att konstitutionsutskottet skulle vara
så ogynsamt stämdt mot proportionella val. Det tror jag icke vara
förhållandet. Att det icke blef flera reservanter, beror väsentligen
derpå, att icke något förslag förelåg af den beskaffenhet, att det kunde
accepteras. Det förslag, som herr Palme ansåg tillfredsställande, är,
såvidt jag kan förstå, så opraktiskt och inveckladt, att det derigenom
är omöjligt.

Går man till denna frågas början, så finner man, att den väcktes
här i Andra Kammaren från högerhåll på den grund, att man icke

Lördagen den 14 Mars, e. ra.

23 N:0 19.

tyckte om, att i statsutskottet insattes uteslutande sparsamhetsvänner^ny. införande
och att äfven i andra utskott insattes personer, som voro mera hågade ProPortjofor
reformer, än högern tyckte om. Nu är det alldeles gifvet, att, då
man liar ett två-kammarsystem och båda kamrarne skicka lika antal Riksdagens
medlemmar till de ständiga utskotten och den ena kammaren på grund hamrar.
af det sätt, hvarpå den väljes, är liögersiunad, men den andra befinner (Forts.)
sig på en annan politisk ståndpunkt och är jemförelsevis liberal
det är klart, säger jag, att, om proportionella val införas, Första Kammaren
alltid skulle få majoritet i de ständiga utskotten. Hade derför
nu ett praktiskt förslag förelegat i samma syfte som motionärens, lider
det icke något tvifvel, att det blifvit ganska många reservanter, ja,
kanske till och med majoritet för detsamma. Men det förslag, som
motionären åberopat sig på, är så opraktiskt, att det icke kan blifva
någon tanke på att genomföra detsamma.

För min del tror jag, att proportionella val med den nuvarande
riksdagsordningen icke kunna komma i fråga med hänsyn till andra
utskott än de tillfälliga utskotten, emedan till dem hvarje kammare
väljer för sig och det derför kunde vara något skäl att tänka på
proportionella val för dem. Men denna fråga ligger något aflägset,
då problemet om sådana vals praktiska anordning ännu icke blifvit
löst och då det näppeligen kan vara skäl att skrifva till Kongl.

Maj:t med hänsyn till en fråga af så ringa betydelse. Så vidt jag
kan finna, insättas i de tillfälliga utskotten personer, representerande
olika åsigter; och jag tror icke, att man kan anföra så synnerligen
störa klagomål mot dessa utskotts tillsättning; åtminstone har jag icke
hört sådana. Under dessa förhållanden har det icke varit möjligt att
handla annorlunda, än utskottet gjort.

Jag vill fästa uppmärksamheten uppå, att, när i ett utskott Slita
personer med så olika uppfattningar och åsigter som i konstitutionsutskottet,
det är klart, att man får skrifva utlåtandet så kort som
möjligt och icke ingå i detaljer i det ena eller andra hänseendet; ty
eljest stöter man ledamöter antingen från högern eller venstern för
pannan. Derför har betänkandet blifvit så kort som det är.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Restadius: Då motionären i frågan icke yrkat bifall till
sitt förslag, har jag visserligen ringa anledning att här taga till ordet.

Men då problemet för mig är af mycket stor betydelse och jag hyser
varma sympatier för detsamma, tvekar jag icke att, så vidt jag förmår,
för denna grannlaga fråga lemna en sammanträngd redogörelse till
ledning för dem, som icke varit i tillfälle att åt ämnet egna en ingående
granskning.

Det har under de senaste årtiondena pågått ett lifligt arbete bland
statsmän, rättslärde och särskilda föreningar i syfte att i det representativa
samhällslifvet finna en lämplig utväg att bereda minoriteten den
rätt, den vederbör. Jag är lifligt öfvertygad, att det icke är förenligt
med billighet och rättvisa, att, om två nästan jemustarka partier stå
emot hvarandra, det, som har 1 eller 2 röster mer än det andra, skall
kunna förfoga öfver de platser, som genom val skola besättas.

Jag tänker mig till exempel, att denna kammare består af 300

N:o 19. 24

Lördagen den 14 Mars, e. m.

Ang.in/örnndeledaraöter, och att det gäller att välja ett visst antal personer; då är
af proportio-fgr rajg icke fattlig!;, att 151 skola kunna tillsätta alla platserna,
vidVafinom raen de 149 icke hafva någonting att betyda. När jag uttalar denna
*Riksdagen7 sanning, måste jag å andra sidan framhålla, hurusom det icke heller
kamrar, är rimligt, att, om minoriteten är ytterligt liten, den då skall hafva
(Forts.) en sådan rätt. Stå t. ex. 299 mot 1, kan väl denna lilla minoritet icke
hafva befogade anspråk att få öfva inflytande på ett val. Härigenom
ledes jag till punctum saliens eller sjelfva hjertpunkten i den fråga,
som skall lösas: huru stor skall en minoritet vara för att vara berättigad
att blifva representerad?

Många äro de utvägar, som blifvit utstakade för lösningen af denna
fråga; och på den frågans rätta besvarande beror möjligheten att införa
proportionella val.

Det äldsta af dessa förslag, som jag känner, är det, sommar 1855
infördes uti danska riksdagen på grund af ett förslag af dåvarande
justitieministern Ändras, och som derför plägar kallas det Andrseska
förslaget; på ett något så när populärt språk skulle det äfven kunna
kallas enkelvalsystemet med substitut. Grundtanken i detta valsystem
är den, att de väljande sätta upp sina kandidater på en lista. Det
första namnet på listan är det, som väljarne i första rummet vilja
hafva, det andra i andra rummet o. s. v.

För att åskådliggöra detta system tillåter jag mig att åberopa ett
exempel, som af professor Rydin i en af honom år 1878 väckt motion
tillförene blifvit i riksdagen anfördt. Man tanke sig, att väljarne
äro 220 och att de, som skola väljas, äro 10. För att erhålla uträkning
om, huru stort antal röster, en person bör hafva för att anses vald,
skall enligt denna metod 10 delas i antalet 220, hvarvid jag far en
qvot af 22. Då skall således en person för att blifva vald hafva minst
22 röster. Jag skrider till öppnandet af valsedlarne, och när jag då
fått 22 stycken med samma namn i första rummet, så är en person
behörigen vald. Jag lägger nu bort dessa sedlar och skrider till öppnandet
af återstående röstsedlar, tills jag fått alla 22 valda o. s. v.

Jag tror mig icke böra ingå i någon närmare redogörelse för detta
system,” derför att, sedan det, på sätt jag nyss nämnde, 1855 infördes
vid utskottsval i danska riksdagen, denna upphäft detsamma och antagit
ett annat system, det så kallade D’Hondtska efter den rättslärde belgiern
med samma namn. Detta system kallas också pa det vetenskapliga
språket för listkonkurrensmetoden. Det egendomliga i detta system
ligger deri, att det icke är de enskilda kandidaterna, som komma att
sta” emot hvarandra, utan de särskilda listorna. Grundtanken är den,
att man icke får på de särskilda listorna hafva ett enda namn gemensamt.
Följaktligen är det nödvändigt, att alla listor på förhand framläggas
och granskas, så att de icke komma att få ett enda gemensamt
namn.

Fördelen i detta förslag ligger deri, att man på lättare sätt kan
beräkna valresultatet, än hvad förhållandet är med system, hvartill jag
sedan skall komma.

Olägenheten med detta förslag är den, att det förutsätter valmansföreningar,
utan hvilkas tillhjelp valet egentligen icke kan ega rum,
då det, som sagdt, icke är tillåtet att upptaga gemensamma namn på de

Lördagen den 14 Mars, e. m.

25 N:o 19.

särskilda listorna, oaktadt det mången gång kan inträffa, att allesam-4''»?-införande
mans kunna förena sig om ett eller annat framstående namn. af pJ''op°ri,°~

Olägenheterna med det D’Hondtska förslaget har en mycket be- “ ™gm
märkt person här i Sverige, professor Phragmén, sökt undanrödja. Hans Riksdagens
förslag medgifver, att gemensamma namn kunna förekomma på de kamrar.
särskilda listorna. Då säger han, att de gemensamma namnen, som (Forts.)
förekomma på listorna, i första rummet äro valda; de återstående platserna
fyllas på sådant sätt, att samma platser fördelas på de särskilda
partierna i förhållande till deras styrka. Han utgår ifrån det antagandet,
att den person skall i främsta rummet anses vald, för hvars
väljande från valmännens sida erfordras, hvad som kan kallas den
minsta väljkraften.

Han grundar sitt antagande derpå, att den person måste hos valmännen
anses stå högst, för hvilkens val erfordras minsta ansträngningen
eller bidraget från de väljandes sida.

Jag skall gerna erkänna, att ur teoretisk synpunkt detta förslag
är det mest fullständiga, men vänder jag mig till den praktiska sidan,
tror jag icke man kan gå längre än att erkänna, att det är ett genialiskt
tankeexperiment, som för tillämpningen i det praktiska lifvet
tarfvar en högre utveckling. För att belysa den praktiska tillämpligheten
eller otillämpligheten af detta förslag tillåter jag mig åberopa
några exempel ur en bok, benämnd: »Proportionella val», som af den
nämnde framställaren utgifvits. Han redogör der för sista valet i Stockholm
och för tillämpningen af sin valmetod på detsamma. Jag skall
blott nämna några få exempel, huru hans förslag på det matematiska
språket skulle te sig.

Om man kallar väljkraften h, skulle under ett visst antagande
densamma för herrar von Friesen och Fredholm uttryckas genom följande
matematiska formel:

7 7 1—62 fc. + 124 (ä, — h) A

k — h= -1 2-14 — 0,0007322.

1 1419

Jag vill nu erkänna, att icke alla tal äro så mörka som det af
mig nu angifna, och jag skall tillåta mig att framställa ett annat
exempel, som är något enklare, men ändå tillräckligt inveckladt. För
min högt ärade vän på stockholmsbänken, herr Höjer, erhålles ett tal,
som lyder sålunda:

1c. = -.-77 = 0,0 0 0 7 0 6 2.

1 1416

Om jag utgår från den grundsatsen, att den är vald, som har den
minsta väljkraften till sitt förfogande, är det alldeles uppenbart, att
herr Höjer skulle hafva blifvit insatt i Andra Kammaren, eftersom för
honom erfordrades en mindre väljkraft än för hans medkandidater.

Af det nu anförda torde herrarne finna, att detta system, hvilka
förtjenster det än må hafva, icke är af den beskaffenhet, att det kan
i det praktiska lifvet genomföras. Förslagsställaren har ej heller tänkt
sig möjligheten af att inom denna kammare skulle finnas tillgång på
en sådan matematisk insigt, att valresultatet här skulle kunna uträknas,
utan han har förestält sig, att röstsedlarne och protokollet öfver omröstningen
skulle öfverlemnas till någon myndighet, t. ex. statistiska

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 19. 3

N:o 19. 26

Lördagen den 14 Mars, e. m.

Ang.in/é''randecei)tralbyråi), som inom en bestämd tid skulle afgifva yttrande om,
af proport(o-}juru vajefc utfallit. Af det sagda torde åtminstone framgå, att det sist
vid*val1 Inom 111''K nämnda förslaget i sitt nuvarande skick icke lämpar sig väl att

Riksdagens genomföras.

kamrar. Ur praktisk synpunkt skulle jag vidare vilja anmärka mot det

(Forts.) Phragménska förslaget, att det väl i sin tillämpning slutligen skulle
komma att öfvergå till det D’Hondtska. Det är temligen gifvet, att
hvarje särskilt parti hyser åhåga att kunna insätta så många af sina
medlemmar som möjligt, men för att nå ett sådant resultat, kan det ej
komma i fråga att använda något af de namn, som förekomma på en
annan lista. Derigenom minskar man sina chancer. Den naturliga
följden häraf synes mig då blifva den, att man återkommer till den
D’Hondtska metoden med dess nödvändiga valmansföreningar.

Om jag antager, att ett lämpligt praktiskt förslag till genomförande
af det proportionella valsättet stode oss till buds, återstår det
mig att granska och tillse, huruvida detta förslag borde tillämpas i det
fall, som af motionären blifvit föreslaget. Jag vill då till eu början
anmärka, att det förnämligast är vid riksdagsmannaval, som stora ansträngningar
blifvit gjorda för att införa det proportionella valsättet.
Jag finner det ock ganska naturligt, ty Riksdagen är den beslutande
myndigheten, och der böra alla partier, så vidt möjligt är, vara representerade.
Hvad åter angår Riksdagens delegationer, synes det mig
vara temligen uppenbart, att det proportionella valsättet icke lämpligen
kan komma till användning, då fråga är om att utse valnämnder.
Om jag t. ex. antager, att frågan gäller att utse elektorer för val af
justitieombudsman och hans suppleant, lärer det alltid vara majoriteten,
som här är afgörande. Om minoriteten kan insätta en eller två af
sina anhängare, så har det ingenting att betyda. — Vid utskottsval
åter gäller, att i främmande länder vigten af det proportionella valsättets
användning är större än hos oss, ty der finnes, såsom eu föregående
talare anmärkt, icke något, som motsvarar våra ständiga utskott,
utan hvardera af Riksdagens kamrar tillsätter der sina egna
delegationer. Häraf kan blifva eu följd, att i sådant fall icke de olika
meningar varda inom utskotten representerade som inom Riksdagens
afdelningar. Hos oss åter äro såväl Första som Andra Kammaren inom
de ständiga utskotten representerade, och de olika skiftningar, som
inom dessa kamrar förefinnas, återfinnas också inom utskotten. För
öfrigt vill det synas mig, som om Riksdagen, eller åtminstone denna
kammare, som jag bättre känner, vid tillsättandet af ständiga utskott
alltid känt sig pligtig att jemväl åt minoriteten gifva något utrymme.
— Jag ber med anledning af det löje, som detta mitt yttrande framkallat
hos en del medlemmar på stockholmsbänken, få framhålla, att
detta är min allvarliga mening, hvars läglighet ej vederlägges af ett
simpelt löje. — Jag skall blott till stöd för nämnda åsigt åberopa mig
på sammansättningen af innevarande års konstitutionsutskott. I detsamma
synas mig många meningsskiftningar vara representerade, och
jag föreställer mig, att sådant jemväl förekommer inom andra dylika
utskott.

Jag slutar med hvad jag i början af mitt anförande yttrade, nemligen
att jag hyser stor sympati för förslaget, och att det skulle vara

27 N:o 19.

Lördagen den 14 Mars, e. m.

mig kart, om den dag snart stundar, då valtekniken funnit en utväg,Ang.införande
hvarigenom förslaget må kunna i det praktiska lifvet genomföras. Då, af proportion
så emellertid, såvidt jag känner, för närvarande icke är förhållandet, vfsd“
yrkar jag för ty bifall till utskottets hemställan i förevarande be- ”RiksdagenT
tänkande. kamrar.

(Forts.)

Herr Palme: Efter den långa och lärda afhandling, som vi härhört
uppläsas, skall jag rörande det PhraginénSka förslaget tillåta mig
påpeka, att jag väl har ansett detta förslag lemna en nöjaktig lösning
af frågan. Men då den af mig väckta motionen endast afsåg en
skrifvelse till Kongl. Maj:t, var det naturligtvis min afsigt, att Kongl.

Maj:t skulle låta utreda, huru detta förslag skulle te sig i verkligheten.

Och det ber jag att få säga, att genom hvad den ärade ledamoten
från konstitutionsutskottet nu har uppläst har han icke på något sätt
bevisat, att förslaget är olämpligt. Jag skulle kunna läsa upp många
skenbart än mera krångliga och svårfattliga matematiska formler, hvilkas
räkneresultat, hvilkas för det praktiska lifvet användbara slutresultat
skulle vara mycket enkla. Jag tror, att förhållandet är enahanda
med det nu föreliggande förslaget.

Härmed var öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 33, i
anledning af väckta motioner om lagstiftning angående arbetstiden för
arbetare i bageriyrket.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr A. Halm under 4 dagar från och med den 15 dennes;

» O. Persson i Killebäckstorp under 14 dagar från och med
den 23 dennes; och

herr G. H. Wittsell under 14 dagar från och med den 23 dennes.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial n:o 33, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens nionde
hufvudtitel; och

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande åtgärder
för beredande af lämplig uppfostran åt minderårige förbrytare
samt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Wto 19. 28

Lördagen den H Mars, e. m.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två
gånger bordlagda.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 9,19 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1896.