RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1896:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 17.

Onsdagen den II mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Herr

vice talmannen, hvilken till en början ledde kammarens förhandlingar,
anmälde till handläggning statsutskottets utlåtande n:o 10,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkten 1.

Bifölls.

Efter föredragning vidare af punkten 2, deruti utskottet hemstält,
att en inom Andra Kammaren af herr A. Magnusson väckt motion,
n:o 121, angående förbättrad pensionering för arméns manskap ej
måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd, begärdes ordet af motionären,

Herr Magnusson, som yttrade: Jag måste beklaga, att icke
utskottet funnit skäl att tillstyrka min motion, som åsyftar en förbättrad
pensionering för det afskedade manskapet — icke ens ansett
sig kunna vara med om en förbättring i den ringa män jag begärt.
Ty jag har ej föreslagit någon förhöjning af beloppen, utan endast en
sänkning af åldern, på det möjlighet måtte beredas soldaterna att förr
komma i åtnjutande af högre pension. Såsom det nu är, hafva endast
de, som uppnått 65 års ålder, rätt att erhålla 2 kronor i månaden
eller 24 kronor per år; efter uppnådda 72 år erhålla de 48 kronor
samt efter fylda 80 år 72 kronor, så länge de lefva. Jag har nu
begärt, att de skulle erhålla intill fylda 65 år 24 kronor, derefter
48 kronor och efter fylda 75 år 72 kronor. Detta har utskottet ej
kunnat vara med om. Det har väl ansett, att, då behofvet så på Andra

Kammarens Prat. 1896. N:o 17. 1

N:0 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

kallar, de afskedade soldaterna hafva fattigvården att tillgå, men detta
är ju ej särdeles trefiigt för dem. Emellertid hoppas och tror jag,
att tiden ej är så långt aflägsen, då en förändring i detta afseende
måste ega rum. Då jag emellertid för närvarande ej har någon utsigt
att vinna bifall för min motion, har jag, herr vice talman, intet
yrkande att göra, utan öfverlemnar motionen tills vidare åt sitt öde.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3 och 4.

Biföllos.

Angående Punkten 5.

pension för

länsmannen Med anie(]ning af derom gjord ansökning hade Kong]. Maj:t före Brundin.

slagit, att länsmannen i Seminghundra härad af Stockholms läns vestra
fögderi Gustaf Theodor Brundin måtte från och med månaden näst
efter den, under hvilken han erhölle afsked från länsmanstjensten,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension af 600 kronor; men hemstälde utskottet, “att Kongl.
Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas, att länsmannen
i Seminghundra härad af Stockholms vestra fögderi Gustaf
Theodor Brundin må från och med månaden näst efter den, under
hvilken han erhåller afsked från länsmanstjensten, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära fyllnadspension till så
stort belopp, att detta tillsammans med pensionen från civilstatens
pensionsinrättning utgör 1,000 kronor, eller 400 kronor årligen."

I fråga härom anförde nu:

Herr Themptander: Då jag naturligtvis eger kännedom om
förhållandena beträffande denne landsstatstjensteman, ber jag att med
några ord få yttra mig, i hopp att söka utverka ett annat slut i
saken än det, hvartill det ärade statsutskottet kommit.

Dervid vill jag till en början betona, att denna fråga icke eger det
minsta intresse för ifrågavarande länsman. Om Riksdagen beviljar
honom endast denna lägre pension, kommer han naturligtvis icke att
taga afsked. Han är en oförvitlig tjensteman och kan följaktligen
icke från sin tjenst skiljas. Ingen anledning finnes att antaga, att
hans sjukdomstillstånd numera skulle så förbättras, att han skulle
kunna återinträda i tjenstgöring, utan han kommer naturligtvis att
framgent såsom under de senaste åren begära förlängd tjenstledighet
på grund af läkarebetyg att han är till sin tjensts skötande oförmögen.
För honom har sålunda saken icke något som helst intresse; ty om
den mindre pensionen beviljas, står han, som sagdt, helt enkelt qvar
i tjensten. Nu är min uppfattning den, att det alldeles icke är till
någon så stor olägenhet för det allmänna, om uti ett län en eller annan
ordinarie länsman på grund af sjuklighet icke kan sköta sin tjenst,

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

N:o !7.

utan måste behöfva tjenstledighet under längre tid, emedan man der- Angående
igenom har tillfälle att gifva längre, mera stadigvarande förordnanden
åt de yngre män, hvilka stå närmast att vinna användning på länsmans- ansJian™n
banan, och dessa längre förordnanden bereda länsstyrelsen vida bättre Brundin.
tillfälle att lära känna dem, än fallet är vid förordnanden, som ega (Forts.)

rum kortare tid. Under de senare åren har en annan länsman i
Stockholms län varit i precis samma ställning som denne, att han i
följd af sjukdom ej kunnat sköta sin tjenst — han blir i år pensionsmessig
— men det har aldrig fallit mig in att under dessa år ifrågasätta,
att han skulle öfverflyttas på indragningsstaten. Det skulle ej
heller förefunnits anledning att ifrågasätta detta med afseende på den
tjensteman, om hvilken nu är fråga, derest icke här tillkommit ett
alldeles särskild! förhållande, nemligen att länsstyrelsen har framlagt
ett förslag för Kongl. Maj:t, som blifvit af Kongl. Maj:t godkändt,
rörande omreglering af länsmansdistrikten inom ett af länets fögderier,
hvarigenom hittills varande antalet ordinarie länsmän inskränkts från
5 till 4 eller med andra ord en länsmanstjenst blifvit indragen; och
Kongl. Maj:t har, som kammaren behagade finna af detta betänkande,
bestämt, att denna reglering och indragning af en länsmanstjenst skulle ega
rum efter länsmannens i Seminghundra —d. v. s. ifrågavarande tjensteman
— afgång ur tjensten. När så var förhållandet, att en förändring
af länsmansdistrikten i sammanhang dermed kunde ske, och när derigenom
en tjenst kunde indragas, ansåg jag allt skäl vara för handen
att ifrågasätta, att den ifrågavarande länsmannen skulle kunna få
tidigare pensionsrätt, emedan derigenom bereddes statsverket en verklig
fördel och en fördel, som — såsom jag hoppas kunna visa — kan uppskattas
i penningar, såsom innebärande en ren vinst för statsverket.

En länsmanstjenst kommer, som sagdt, att indragas. Visserligen
har herr statsrådet och chefen för civildepartementet sagt, att derigenom
sannolikt ingen besparing för statsverket kommer att uppstå,
emedan behof förefinnes i norra delarne af riket att inrätta nya länsmanstjenster,
och sannolikt kommer lönen att der blifva behöflig. Men jag
hemställer till herrarne, om det icke blefve en direkt vinst för statsverket
att kunna inrätta en ny tjenst utan att dertill behöfva anslå
några särskilda medel. Nu återstå för denne länsman tre år, innan
han blir pensionsmessig, och den uppoffring statsverket skulle göra för
dessa 3 år, i fall Kongl. Maj:ts proposition bifölles, vore 3 gånger 600,
d. v. s. 1,800 kronor, som man skulle betala. Nu veta herrarne, att
länsmanslönen med ålderstillägg är beräknad i staten till 1,900 kronor
per år. Visserligen har nu Kongl. Maj:t sagt, att det är sannolikt,
att denna lön framdeles kommer att användas på annat håll. Men
det kommer naturligtvis att åtgå en tid, innan den saken kan ordnas
och innan det kan blifva bestämdt, hvar denna nya tjenst skall inrättas.
Jag är förvissad om, att dertill kommer att åtgå vida längre
tid än som erfordras för att genom lönens inbesparing ersätta dessa
1,800 kronor. Förhållandet är nemligen det, att, om Kongl. Maj:ts
proposition bifalles, ifrågavarande länsman kommer att erhålla afsked
redan i sommar; från den stunden blirjlänsmanstjensten indragen, och
den derför afsedda lönen inbesparas för statsverket, till dess framdeles

N:0 17.

Angående
pension för
länsmannen

G. T.
Brundin.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

ett beslut kan komma till stånd om inrättande af ny länsmanstjenst
på annat håll. Således blir det enligt min tanke en ren besparing
för statsverket att bevilja denna pension och indraga denna tjenst,
äfven om densamma framdeles skulle förflyttas till annan ort. Under
mellantiden kunde dessa 1,800 kronor väl hinna att inbesparas.

Men dertill kommer ett annat skäl. Äfven på annat sätt kan
här en besparing för statsverket göras. Om nemligen denne länsman
står qvar 3 år till, är han berättigad till full pension åt 1,200 kronor
från statsverket, under det deremot enligt föreliggande förslag han
blott skulle få 600 kronor om året, så att — om han lefver efter tylda
65 år huru länge som helst — staten ej behölver betala mer än 600
kronor årligen. Det är ju alldeles gifvet, att detta innebär eu besparing.

För mig gäller i denna sak framför allt, att man skulle kunna
genom anvisande af en pension rent af befordra ett allmänt intresse,
så till vida som det är önskvärdt att så snart som möjligt få den
nya regleringen af länsmansdistrikten genomförd, emedan distrikten
derigenom skulle, på samma gång deras antal nedbragtes från 5 till 4,
också erhålla en lämpligare form. Dertill kommer, att regleringen
påkallas äfven af annan hänsyn, nemligen till den nya väglagen, alldenstund
väghållningsdistrikten ej blifvit bestämda etter den gamla
häradsindelningen, utan efter den nya länsmansdistriktsindelningen,
hvarför det är än mera önskvärdt att få den nya organisationen så snart
som möjligt till stånd. Men detta förhindras naturligtvis, om man ej
får förflytta denne länsman på pensionsstat.

Slutligen ber jag att få framhålla ännu eu omständighet. När
jag några punkter längre fram i detta betänkande ser utskottets behandling
af en ‘annan likartad fråga om pension för en länsman i
Kalmar län, då finner jag, att statsutskottet sagt, att den länsmannen
bör vara berättigad till ett pensionstillägg åt 800 kronor till de 400
kronor, han kan erhålla från civilstatens pensionsinrättning.

Statsutskottet anser följaktligen, att han bör hafva en pension på

1,200 kronor — det är den vanliga länsmanspensionen. Men den
länsman, hvarom är fråga i denna punkt och som är berättigad till
600 kronor från civilstatens pensionsinrättning, skall blott hafva ett
pensionstillägg af 400 kronor. Han anses böra erhålla endast 1,000
kronor i pension.

Det kan jag icke förstå, hvarpå detta beror. Den här länsmannen
är 62 år gammal, den andre 47. Den bär har en tjenstetid af
ungefär 38 år, den andra en tjenstetid af icke fullt 20 år. Hvarför
den, som är äldre och har en vida längre tjenstetid, skall få nöja sig
med en pension på 1,000 kronor, medan den andre af utskottet ansetts
böra med sin kortare lefnadsålder och sin kortare tjenstetid hafva

1,200 kronor, är mig alldeles omöjligt att fatta. Nu vill jag härmed
icke hafva i någon mån antydt den minsta önskan, att det måtte göras
en nedsättning för den andre i den tillstyrkta pensionen; ty om det
går derhän, inträffar med honom, såsom Konungens befallningshafvande
i vederbörande län ock framhållit, samma förhållande, som jag nyss
antydt, att han naturligtvis kommer att tjena qvar, och vinner man

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

N:o 17.

sålunda icke det gagn för det allmänna, som är åsyftadt med den per- Angående
sonens afskedande. Nej, jag kar med detta allenast velat betona, att Penswn fur

J'' u o t > Lcl7lS7tlCl7V)lC''/l

det synes oegentligt, att statsutskottet kunnat i en följande punkt utan G T
reservation af någon af sina medlemmar föreslå pension af 1,200 kro- Brundin.
nor för en annan länsman, då för den bär ifrågavarande tjensteman- (Forts.)
nen, som är vida äldre och bar vida längre tjenstetid, tillstyrkts en
pension på allenast 1,000 kronor. Som sagdt, det är enligt mitt förmenande
i begge fallen alldeles oeftergifiigt, att pensionen bör bestämmas
till 1,200 kronor, dels från statsverket och dels från civilstatens
pensionsinrättning, emedan man endast derigenom vinner det
åsyftade målet att få tjensterna vakanta. Och då man i detta fall
genom tjenstens vakanssättning vinner den fördelen, att man kan indraga
en tjenst och dermed göra en besparing samt bereda sig den
förmån, att man slipper att framdeles pensionera denne länsman med
mer än 600 kronor, i stället för att man eljest efter 3 år får gifva
honom en pension af 1,200 kronor, kan jag icke finna annat, än att
alla skäl tala för bifall till Kongl. Maj:ts proposition, hvarom jag vågar
anhålla.

Herr Lasse Jönsson: Det kan ju vara så, som den siste ärade
talaren sade, att man kan beräkna, att det blir någon besparing. Men
vi i utskottet kunde icke finna denna besparing. Nämnde talare sade,
att besparingen skulle blifva under mellantiden. Kong!. Maj:t bar
sagt, att lönen skulle anslås till en ny länsmanstjenst, och således,
menade talaren, skulle det blifva en mellantid. Men denna mellantid
bar Kongl. Maj:t icke alls talat om. Vi hafva ej funnit i handlingarna,
huru mellantiden skulle uppkomma. Den lön, som dragés in, skall gå
till en annan länsmanstjenst. Och då kan jag ej finna, hval» besparingen
skulle bestå. .

Jag tager mig derför friheten att i korthet yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Daniel son: För att tillägga några ord till hvad herr Lasse
Jönsson anfört, tror jag verkligen, att det föreligger skäl. Ty om det
är sant, som herr Themptander säger, att mannen icke kan skiljas
från sin befattning, förstår jag icke, hvad det vill säga, att länsman
är tillsatt som förtroendeman af Konungens befallningshafvande. Duger
ej länsman att sköta sin tjenst, tycker jag, att det är Konungens befallningshafvandes
pligt att säga ifrån: Ni duger ej att sköta tjensten;
derför bör ni draga er tillbaka. Men man vill rent af tvinga sig fram
huru som helst. — Det förefaller besynnerligt, att eu landshöfding
kan komma med sådana uttalanden.

Och dessutom söker han inbilla oss, att det blir en besparing.

Nej, det blir det icke. Tvärtom, aldrig har jag sett någon besparing
i sådana fall. Och skulle vi följa herr Themptanders åsigt, skulle vi
kasta alla principer öfver bord. Utskottet har anfört tre länsmän,
som på samma sätt fått pension. Men ändå är herr Themptander icke
nöjd med det här. Han ställer sig okunnig och säger sig icke förstå
det. Men jag tror, att saken är lätt att fatta. Det är gifvet, att, om

N:0 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående eu länsman ej kan sköta sin tjenst, han måste afgå, om man gör all pension

för yar deraf

ansmannen jjerr Themptander har vidare antydt, att det icke är skilnad

Brundin. mellan den här länsmannen och en annan, som utskottet omtalar

(Forts.) längre fram i betänkandet. Jo, det är en mycket stor skilnad dem

emellan, min gode landshöfding. Den der i Kalmar län är alldeles
blind och kan aldrig blifva arbetsför. Men den här mannen har endast
magkatarr och andtäppa och blir hes, om han talar något högt.
Jag tror derför icke, att det sistnämnda skälet är hållbart heller.

Vid sådant förhållande synes mig, att kammaren bör bifalla utskottets
förslag.

Herr Themptander: Det var en alldeles ny princip, den siste
ärade talaren proklamerade och som åtminstone torde behöfva skrifvas
in i lagen, innan den kan vinna tillämpning. Det var den principen,
att man kan afskeda en person i ifrågavarande ställning helt enkelt
derför, att han blifvit af sjukdom oförmögen att sköta sin tjenst. Det
heter visserligen, att Konungens befallningshafvande eger entlediga
dylika tjensteman, men det är, när de gjort sig skyldige till tjenstefel
och derigenom förverkat Konungens befallningshafvandes förtroende.
Men denne har varit en oförvitlig tjensteman: och den omständigheten,
att han genom sjukdom blifvit urståndsatt att sköta sin tjenst, utgör
ingen anledning för Konungens befallningshafvande att afskeda honom.

Hvad för öfrigt angår att denne länsman skulle vara i gynsammare
ställning än den andre, derför att den andre är blind, får jag säga, att
denne man enligt läkarebetyget, som utskottet refererar, lider af svår magkatarr,
andtäppa och kraftlöshet, till följd hvaraf han ej kan tala högt ens
en kort stund eller utsätta sig för temperaturvexlingar. Han är bunden
vid hemmet den kallare årstiden. Och det är ej antagligt, att
denne person skulle vid 62 års ålder kunna genom förändrad verksamhet
bereda sig någon inkomst. Jag tror derför icke, att någon,
som vill med allvar betrakta saken och ej anser sig kunna på ett
skämtsamt sätt slå bort den, skall förneka, att här föreligga alldeles
klara skäl att bevilja samma pension i båda fallen. Men, som sagdt,
det är ej för tjenstemannen i fråga, jag här pläderar. Ty han sitter
lugnt qvar vid sin befattning och afvaktar tidpunkten, då han blir
pensionsmessig om tre år. Det är af intresse för att få förhållandena
i orten reglerade, så att den förändrade distriktsindelningen tidigare
kan träda i tillämpning, som jag här uppträdt, och derför, att jag
anser och tror mig redan haf va med siffror visat, att det är en misshushållning
med statens medel att ej bevilja pensionen till det högre
beloppet.

Herr Danielson: Jag vill ytterligare blott säga, att jag icke
tror att den besparing, som herr Themptander afser, kan af kammaren
skattas så högt, att kammaren derför bör frångå sina uttalanden i
föregående dylika fall. Ty det är allenast en skenbar besparing. Och
skulle så olyckligt inträffa, att vi få betala 1,200 kronor, går väl sta -

N:0 17.

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

ten i land äfven med det. Men att frångå en princip, som vi hållit
på länge, tror jag är mera betänkligt.

Jag får tillägga, att jag icke kan annat än finna en väsentlig
skilnad här. Har ej karlen sådana krafter, att han kan sköta tjensten,
kan han dock göra rätt mycket, om han får sitta inne och syssla med
skrifgöromål och dylikt. Han kan då ej anses oförmögen. Det är
derför jag tror, att det är oegentligt att jemföra honom med denne
från Kalmar län.

Hvad nu beträffar, att herr landshöfdingen önskar att få den
nämnda regleringen inom sitt höfdingedöme till stånd, kan jag icke
förundra mig deröfver. Men jag tror, att det är klokast att vänta, om
det ej kan ordnas på det sättet, att mannen i fråga finner sig böra
afgå. Gör han ej det, få vi lugna oss. Men att frångå ett redan
många gånger fattadt beslut anser jag vara mycket sämre för
kammaren.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Jag förstår
mycket väl, att utskottet i denna fråga ansett sig vara bundet af
vissa föregående prejudikat. Men dessa föregående prejudikat ha
verkligen alltid i hög grad förvånat mig, ty det är nästan för mycket
begärdt från Riksdagens sida, att, då en tjensteman har rättighet till
att uppbära en viss årlig inkomst, denne tjensteman skall, utan att
någonting kan läggas honom till last, vara tvungen lemna ifrån sig
den rättigheten, och låta nöja sig med något mindre. Detta har Riksdagen
vid tre föregående tillfällen begärt, och lyckan har, om jag så
må säga, gynnat Riksdagen i det fallet. Ty den förste af de vid dessa
tillfällen omhandlade personer, hvilken hette Lundqvist, var egentligen
berättigad att på grund af sjukdom och så länge han satt qvar vid
tjensten uppbära en inkomst af'' 1,200 kronor, så framt han skötte sig
oförvitligt, ty han kunde icke skiljas från sin tjenst, med mindre han
förverkat Konungens befallningshafvandes förtroende eller eljest begått
någon straffvärd handling. Men denne person, Lundqvist, kom sjelf
in med ansökan att få lemna sin befattning, under förklaring att han
ville göra detta, om åt honom lemnades 1,000 kronor i årlig pension.
Det är ju någonting, som är högst ovanligt, att en person handlar på
det sättet, men så gjorde han, och Kongl. Maj:t kunde i sin proposition
till Riksdagen icke begära för honom bättre förmån, än han sjelf
begärt, och på så sätt inleddes denna rad af prejudikat genom en
proposition från Kongl. Maj:ts sida, hvilken gick ut på att åt ifrågavarande
person skulle beredas en sådan fyllnadspension, att den tillsammans
med hans pension från civilstatens pensionsinrättning uppgick
till 1,000 kronor. Detta var det första prejudikatet; pensionen beviljades
naturligtvis af Riksdagen, och det hade enligt mitt förmenande
varit högst oklokt, om Riksdagen icke beviljat den.

Det andra prejudikatet rörer pensionen åt länsmannen Palmaer.
Han begärde verkligen 1,200 kronor, som han var berättigad till att
uppbära så länge han tjenstgjorde. Men Riksdagen •— troligen med
tanke på hvad som tilldragit sig näst föregående riksdag — föreslog
då en pension af 1,000 kronor. Jag vill minnas, att jag då uttalade

Angående
pension för
länsmannen
G. T.
Brundin.
(Forts.)

N:o 17.

Angående
pension för
länsmannen
G. T.
Brundin.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

såsom min tanke att han troligen icke skulle låta sig nöja dermed,
men i det fallet måtte jag hafva misstagit mig; han nöjde sig dermed,
afgick från sin tjenst och tog den erbjudna pensionen.

Med den tredje, Freudenthal, var det på samma sätt. Han begärde
1,200 kronor, Kong!. Maj:t föreslog 1,200 ki-onor och Riksdagen
satte ned beloppet till 1,000 kronor. Denne person återfinnes icke i
statskalendern, hvadan han således måste hafva lemnat sin tjenst, men
han är icke heller upptagen i civilstatens pensionsinrättnings register,
så att han har icke heller kommit in under den kategorien, som uppbär
pension derifrån, utan han har troligen, så vidt jag kan förstå,
aflidit. Jag har icke varit i tillfälle att förskaffa mig bestämda upplysningar
derom, men, som sagdt, han återfinnes icke som pensionär.
Det torde emellertid vara helt naturligt att antaga, att, om en tjensteman
icke är i särskildt lycklig ekonomisk ställning eller af någon särskild
anledning vill lemna sin tjenst, denne person väl icke gör detta
med uppoffring af någon del af den inkomst, hvartill han är berättigad.
Under sådana förhållanden förefaller det mig, om jag sammanställer
det nu sagda med hvad som förekommer rörande den man,
som uu är i fråga, som om det från statens sida sedt skulle vara förenad!
med onödig risk att godkänna statsutskottets förslag, ty hvad
som derigenom kan vinnas, det är på sin höjd under tre år 600 kronor,
men hvad som kan förloras är att efter tre år får staten, i stället
för 600 kronor om året, hvilket Kongl. Maj: t föreslagit att statsverket
skulle betala, så länge mannen lefver, betala 1,200 kronor om året.
Lefver då denne man t. ex. till 90 år, så blir det en ganska dyrbar
affär för staten. På grund af dessa skäl föreställer jag mig, att vanlig
klokhet skulle bjuda Riksdagen att godkänna det anbud, som denne
länsman har gjort, och de vilkor, under hvilka han är villig att afgå,
alla öfriga förhållanden oafsedd Det är derför, som jag hemställer
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Zotterman: Innan jag yttrar mig, vill jag nämna, att jag
icke har någon bekantskap med de personer, som äro i fråga, och det
är derför icke af något personligt motiv, utan för frågans egen skull,
som jag begärt ordet.

Här uttalades nyss af herr Danielson den grundsatsen, att när
ett landshöfdingeembete finner, att en länsman icke längre är tjenstduglig,
så bör han afsättas. Om detta gäller i allmänhet, så bör det
väl ock gälla båda de länsmän, om hvilka det i detta betänkande är
fråga, såväl Klefbouhm som Brundin. Men nu inträffar det, att
utskottet beträffande Klefbouhm funnit, att, som han för framtiden
icke kan tjenstgöra, och då ännu 19 år återstå, innan han kan få full
pension, det vore klokare och för det allmännas bästa tjenligare, att
han nu finge den pension, som Kongl. Majrt begär. Hvarför kan man
icke resonera på samma sätt beträffande Brundin, som dock till lefnadsåren
är 15 år äldre än Klefbouhm och har 20 års längre tjenstetid?!

Dessutom vill jag fästa herrarnes särskilda uppmärksamhet på,
att här endast är fråga om eu tilläggspension af 600 kronor, då det
åter för Klefbouhm gäller en fyllnadspension af 800 kronor.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

N;a 17.

Utskottet har icke anfört några andra skäl för afslag å Kongl. Maj:ts
proposition om pension åt Brundin än de 3 prejudikaten från åren
1892, 1893 och 1894. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
har nu framhållit, huru det förhåller sig med dessa. Innan
jag fick höra det, förvånade mig den ställning, i hvilken denna fråga
förelåg. I 1892 års förhandlingar såg jag, att Kong]. Maj:t begärt
endast 1,000 kronor för länsman P. J. Lundqvist och att Riksdagen
beviljat detta belopp. År 1893, då Kongl. Maj:t begärde 1,200 kronor
för länsman N. E. Palmter, hänvisade utskottet till prejudikatet från
1892 och sade, att, enär den länsman, hvarom det då var fråga, hade
sju år qvar till pensionsåldern, han med anledning af beslutet året
förut borde få endast 1,000 kronor. Vi känna emellertid nu skälet,
hvarför Kongl. Maj:t föreslog det ena året 1,000 och det andra året

1,200 kronors pension; och det är, att Lundqvist sjelf i sin underdåniga
anhållan om pension förklarat sig nöjd med 1,000 kronor. Så ej
Palmser. Det tredje året, 1894, då Kongl. Maj:t också begärde 1,200
kronor för länsman K. A. Freudenthal, gjorde utskottet icke någon
annan erinran än en hänvisning till 1893 års beslut om pensionens
sättande till 1,000 kronor.

För min del kan jag icke följa med vid fortgåendet på denna
väg och godkänna statsutskottets förslag vis ä vis Brundin, ty det
förefinnes tillräckligt talande skäl för ett bifall till Kongl. Maj:ts
förslag. Det kan väl icke anses vara att handla konseqvent att hålla
på de tre nämnda prejudikaten vis å vis en person, som har nära 40
års tjenstgöring, då man strax derpå säger något helt annat om en
person, som icke har mer än 19 års tjenstgöring att åberopa, eller att
för den förre hemställa om en fyllnadspension af 400 kronor, medan
för den senare föreslås ett fyllnadsbelopp af 800 kronor. Oaktadt
Klefbouhms tjenstetid blott uppgår till hälften af Brundins, skulle han
sålunda få 100 procent högre fyllnadspension än Brundin. Detta kan
jag icke finna konseqvent.

Då dessutom Första Kammaren, efter hvad jag sett i tidningarne,
bifallit Kongl. Maj:ts förslag om en fyllnadspension å 600 kronor åt
Brundin, så ber jag, att kammaren måtte biträda medkammarens beslut
och yrkar alltså bifall till Kongl. Maj:ts proposition oförändrad.

Herr Danielson: Jag ber om ursäkt, att jag åter begärt ordet,
men jag har icke kunnat underlåta att be att få svara herr Zotterman
några ord.

Herr Zotterman undrade, hvad skäl utskottet egentligen hade för
sin hemställan. Härpå vill jag svara, att det är Riksdagens egna
skäl, som vi anfört, och är icke herr Zotterman belåten med dem, så
vet jag icke, hvad vi skola taga till. Utskottet hemställer just det
samma, som Riksdagen i tre särskilda liknande fall beslutat, och kan
således åberopa sig på de skäl, som Riksdagen sjelf anfört, och hvad
skall utskottet taga hänsyn till, om icke till dessa skäl?

Vidare skall jag be att få säga herr Zotterman, att i de två fall,
som i år äro före, de ömmande omständigheterna äro ganska olika.
Klefbouhm, till hvilken vi snart komma, har nemligen hustru och tre

Angående
pension för
länsmanen
G. T.
Blondin.
(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående
\pension för
länsmannen
G. T.
Brundin.
(Forts.)

Angående
■pension för
enkan Brita
Kajsa Andersson.

minderåriga barn. Om Brundin är det deremot icke uppgifvet, att
han har familj. Detta är en skilnad. Den andra skilnaden är, att
Brundins sjukdom icke är så ofantligt svårartad som Klefbouhms, utan
har man ansett, att den åkomma, af hvilken han lider, är jemförlig
med de som förekommit i de fall, der Riksdagen förut fattat beslut
af samma innehåll som det, hvilket nu föreligger i statsutskottets
hemställan.

Det är endast detta, jag velat hafva tillagdt.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
oförändrad och förklarade sig anse svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den senare propositionen. Votering blef emellertid
begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
omröstningsproposition:

Den, som beträffande 5 punkten i statsutskottets förevarande utlåtande
n:o 10 bifaller Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
oförändrad, röstar

tj a 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit hvad utskottet i nämnda punkt
hemstält.

Omröstningen visade 97 ja, men 100 nej; hvadan kammaren beslutat
i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Punkten 6.

Med anledning af derom gjord ansökning hade Kongl. Maj:t
vidare föreslagit, att förre schaktmästaren Anders Peter Anderssons
enka Brita Kajsa Andersson måtte från och med år 1896 för sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 320 kronor.

Utskottet hemstälde, “att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
må på det sätt bifallas, att förra sjuksköterskan vid statens jernvägsbyggnader,
enkan Brita Kajsa Andersson må från och med år 1896
för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en
årlig pension af 200 kronor.“

Efter uppläsande häraf anförde:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Under det
att man i den föregående punkten hade att åberopa åtskilliga preju -

N:0 17

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

dikat, så torde det deremot här vara fallet, att vid denna punkt finnes
icke något enda sådant att åberopa, ty det lär väl icke hafva inträffat
någon enda gång, att en qvinna såsom sjuksköterska för personalen
vid statens jernvägsbyggnader har under de svåra förhållanden,
under hvilka eu sådan måste lefva, kunnat utöfva deuna sin verksamhet
under icke mindre än 26 år. Hon är nu 62 år gammal, och enligt
hvad som i ärendet vitsordats har hon under sin tjenstgöring städse
med den största sjelfuppoffring, det varmaste intresse och med en
sällsynt duglighet omvårdat de många och stundom särdeles svåra
sjukdoms- och olycksfall, som förekommit. Den verksamhet hon utöfvat
är således af den mest ömmande beskaffenhet och vittnar om
att hon måtte vara begåfvad med en sällsynt känsla af sjelfuppoffring.
När hon nu på gamla dagar icke längre förmår utöfva sitt kall, så
har hon, som säkerligen många gånger bisprungit dessa sjuke icke
allenast med den omvårdnad, som ålegat henne på grund af hennes
tjenst, utan nog också derutöfver med en och annan skårf till behöfvande
sjuke, sett sig nödgad att af staten begära ett torftigt uppehälle
på sin ålderdom. Jag hemställer då till kammaren, om man
verkligen kan finna det lämpligt att afvisa henne med någonting, som
kan jemföras med ett ganska vanligt, om än något högre fattigunderstöd.
Har hon icke gjort sig förtjent af något större erkännande;
kan man icke finna, att henne bör beredas något mer än det allra,
allra nödtorftigaste på sin ålderdom? Jag för min del har icke ansett
mig kunna motstå den begäran, som jernvägsstyrelsen för hennes räkning
framstält derom, att hon skulle få 320 kronor om året i pension,
det är dock icke mer än hvad som en menniska behöfver för att kunna
föra en något så när dräglig tillvaro på gamla dagar. Utskottet har
emellertid icke kunnat tillstyrka större belopp än 200 kronor. Jag
måste naturligtvis respektera dess åsigt, men min känsla talar emot
den, och jag skulle vara kammaren synnerligen tacksam, om den kände
så som jag och om den ville offra utöfver hvad utskottet tillstyrkt
ytterligare 120 kronor. Jag vågar derför hemställa om bifall till
Kongl. Maj.-ts proposition.

Herr Lasse Jönsson: Det är fullkomligt rigtigt, att utskottet

icke anfört några exempel, men det är naturligtvis derför, att det är
första gången, som det begärts en dylik pension. Således kunde
omöjligen något exempel anföras.

Hvad angår beloppet af pensionen, så vill jag nämna, att det i
utskottet var starkt ifrågasatt att helt och hållet afstyrka den. Ty
man fruktade, att, om denna sjuksköterska får pension, det ena förslaget
efter det andra skulle inkomma om pension åt diakonissor eller
barmhertighetssystrar, som vid något tillfälle utöfvat sjukvård. Att få
ett sådant intyg skrifvet för ett fruntimmer om hennes verksamhet,
som i föreliggande fall är skrifvet af öfveringeniören vid statens jernvägsbyggnader,
eller att hon varit uppoffrande och välvillig mot jernvägsbyggnadsfoik,
det går mycket lätt, ty den, som anmodas att skrifva
ett sådant intyg, söker ju alltid göra det så välvilligt som möjligt.
Men man bör vara försigtig på denna väg, ty det kan hafva stora

Angående
•pension för
enkom Brita
Kajsa Andersson.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående
pension för
enkom Brita
Kajsa Andersson.

(Forts.)

Angående
pension för
häradsskrifvaren
I. W.

Melon.

följder med sig, om vi lockas in på densamma, och om Riksdagen skall
besväras med framställningar om sådana bidrag.

Jag tror, att statsutskottets förslag beträffande denna pension är
motiveradt deraf att dess belopp öfverensstämmer med pensioner, förut
beviljade åt personer vid statens jernvägsbyggnader. Detta finnes ju
äfven åberopadt i statsutskottets betänkande, hvarför jag icke behöfver
upprepa detsamma. Jag tror således, att, om hon får en pension
till belopp af 200 kronor, hon kan vara belåten. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Taberg: Herr vice talman, mine herrar! Med

stöd af de nyss utaf statsrådet och chefen för civildepartementet anförda
skäl, tager jag mig friheten att yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Häruti instämde herr Götliberg.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels
på bifall till Kongl. Maj:ts framställning i ämnet i oförändradt skick.
Herr vice talmannen fann den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad, men som votering begärdes, skedde nu uppsättning,
justering och anslag af en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sjette punkten
af förevarande utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning oförändrad.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 105 ja och
83 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 7.

I denna punkt hemstälde utskottet, att en af Kongl. Maj:t gjord
framställning om årlig pension till belopp af 2,000 kronor för häradsskrifvaren
I. W. Melén måtte på det sätt bifallas, “att häradsskrifvaren
i Skara fögderi af Skaraborgs län Israel Walter Melén må
från och med månaden näst efter den, hvarunder han erhåller afsked
från häradsskrifvaretjensten, utöfver den pension, han må från civilstatens
pensionsinrättning erhålla, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig fyllnadspension af 1,100 kronor."

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

N.o 17.

I fråga härom anförde:

Herr Amnéus: Då jag är föredragande ledamot af den läns styrelse,

som till Kongl. Maj:t ingått med framställning om pension åt
häradsskrifvaren Melén, skall jag anhålla att få yttra några ord i frågan.

Jag ber då först att få betyga statsutskottet mitt vördsamma tack
för det tillmötesgående, det visat framställningen, och på samma gång
erkänna att det mål, hvartill Melén syftar, eller att erhålla en pension
på 2,000 kronor, under vissa förhållanden verkligen kan vinnas genom
statsutskottets förslag, nemligen om han för det första kan skaffa sig
ett kapital på 728 kronor, för att betala resterande pensionsafgifter
till civilstatens pensionsinrättning, och för det andra, om han vågar
sig på en så stor utgift i sitt nuvarande sjukliga tillstånd, i förhoppning
om att han får lefva så länge, att han kan återfå detta kapital
genom förökad pension.

För min del vet jag icke, huru förhållandena kunna vara, men
jag fruktar att dessa förutsättningar icke hålla streck, och i så fall
har Melén för sin del gått miste om sitt syftemål, nemligen att skaffa
sig garanti för en pension af 2,000 kronor. Likaså har allmänheten
gått miste om sitt syftemål, eller att få tjensten besatt med en arbetsduglig
tjensteinnehafvare. Bestämmelserna i reglementet för civilstatens
pensionsinrättning äro nemligen, för så vidt jag kan förstå dem,
sådana, att om Melén nu också får en s. k. fattigpension eller ett
understöd på 900 kronor, så kan det tänkas, att detta understöd
sedermera kommer att nedgå genom hans upphörande att vara, såsom
det heter i 24 § af reglementet, “gift eller enkling med pensionsberättigadt
barn“. Man kan ju tänka, att han blir enkling och att
han tillika kommer att sakna pensionsberättigadt barn; hans dotter
kan ju blifva gift, eller dessförutan fylla 25 år eller do, och i så fall
kommer hans understöd från pensionsinrättningen att underkastas en
viss minskning, så att han icke får fullt 2,000 kronor. Jag föreställer
mig, att han under sådana omständigheter föredrager det säkra framför
det osäkra, eller att sitta qvar i tjensten och uppbära sin ordinarie
lön, 2,000 kronor, samt begagna sig af ständig tjenstledighet på
grund af läkarebetyg, till dess han blir pensionsmessig, om han nemligen
får lefva så länge.

Besinnar man, att här gäller en förhöjning af endast 900 kronor
för att tjensten må snarast möjligt blifva återbesatt med en arbetsduglig
och för fögderiet lämplig tjensteinnehafvare, och tänker man derjemte
på de ömmande omständigheter, som här föreligga — ty herrarne
må komma i håg, att det dock här är fråga om en man, som har
läkarebetyg på att han är alldeles blind samt förlamad i båda benen
och icke har något hopp om att kunna blifva bättre, då han har
svart på hvitt på att hans sjukdom är obotlig — då må herrarne icke
misstycka, om jag för min del, till den kraft och verkan det hafva
kan mot ett enhälligt statsutskott, tillåter mig yrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.

Angående
pension för
häradsskrifvaren
1. W.

Melén.

(Forts.)

Ilerr Fredholm i Saleby instämde häruti.

N:o 17.

Angående
pension för
haradsskrifvaren
I. TV.

Melon.

(Forts.)

Angående
pension för
kartografen
C. E. Dahlman.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Herr Lasse Jönsson yttrade: Den förre talaren har synner ligen

fästat sig vid hvad som möjligen kunde ske. Men inom statsutskottet
hafva vi stödt oss på verkligheten, på hvad som är faktiskt,
hvad personen i fråga behöfver få i fylnadspension för att få del af
pensionsinrättningens medel. Om hans hustru dör och hans dotter
blir gift, det hafva vi icke tänkt på, utan vi hafva endast tänkt på
verkligheten. Den hafva vi stödt oss på; och derför yrkar jag bifall
till statsutskottets förslag.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8.

Bifölls.

Punkten 9.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att kartografen Carl Edvard Dahlman
måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han afginge
från sin befattning såsom kartograf, under sin återstående lifstid
åtnjuta från allmänna indragningsstaten en årlig pension af 2,800
kronor, och hemstälde utskottet, “att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
må på det sätt bifallas, att kartografen Carl Edvard Dahlman
må från och med månaden näst efter den, hvarunder han afgår från
sin befattning såsom kartograf, under sin återstående lifstid åtnjuta
från allmänna indragningsstaten en årlig pension af 1,600 kronor. “

Efter föredragning af punkten anförde:

Chefen för civildepartementnt, herr statsrådet Groll: Herr talman,
mine herrar! Dahlman är född 1828 och är således nu 67 år
gammal. Han blef landtmäteriauskultant 1848 och har således tillhört
landtmäteristaten i 47 år och har der avancerat till vice kommissionslandtmätare,
som han varit i 40 år. Men 1862 kallades
han af sina framstående anlag för kartografien in på kartografbanan.
Han blef extra kartograf 1862, och redan innan han hunnit
till ordinarie kartograf, hvilket inträffade 1868, hade han erhållit förtroendet
att vara chefens biträde och i sådan egenskap leda arbetena
och öfvervaka desamma. Detta vittnar naturligtvis om, att hans verksamhet
inom kartverket utmärkt sig genom sin synnerligen framstående
beskaffenhet. Han har sedermera i 28 år varit den, som under
chefen närmast ledt kartverkets arbeten, och. i sådan egenskap har
han under senare åren uppburit en aflöning af 3,500 kronor.

Då det nu blef fråga om pension för honom, ansåg Kongl. Maj:t,
att äfven för honom borde tillämpas samma grunder, som i afseende
på de tjenstemän, hvilkas aflöning icke är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar,
och att således hans pension borde beräknas till 80
procent af hans aflöningsvilkor, och i öfverensstämmelse dermed föreslog
Kongl. Maj:t, att pensionen måtte bestämmas till 2,800 kronor.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

N:0 17.

Statsutskottet liar emellertid tillstyrkt allenast 1,600 kronor och dervid
yttrat sig i sådana ordalag, att man får antaga, att statsutskottet
tänkt sig, att kartografen Dahlmans befattning torde kunna likställas
med en kommissionslandtmätares. Enligt min åsigt är denna jemförelse
dock icke fullt rigtig. Ty kartografen Dahlmans verksamhet på sitt
område har varit af mera omfattande och ledande betydelse, än hvad
en kommissionslandtmätares på hans område är. Hade kartografen
Dahlman, i stället för att af sina framstående anlag för kartografien
lockas in på bearbetandet af kartverket, stannat vid landtrnäteriet,
skulle han säkerligen långt för detta uppnått en ställning, som redan
vid 60 år eller åtminstone före den ålder, han nu uppnått, berättigat
honom till en pension, vida öfverstigande den som statsutskottet nu
föreslagit. Ty säkerligen kan man antaga, att han i så fall avancerat
till förste landtmätare och i sådan egenskap redan vid 60 års ålder
haft en pension af 2,500 kronor. Om han i stället för att arbeta i
landsorten tjenstgjort vid generallandtmäterikontoret, så bör man åtminstone
kunna antaga, att han ernått en af de lägsta befattningarne vid
detta embetsverk, och i sådant fall hade han vid denna tid varit berättigad
till en pension af 2,800 kronor eller samma belopp, som nu af
Kong!. Maj:t begäres.

Under sådana förhållanden synes det hårdt för honom, om han
icke skulle komma i åtnjutande af en sådan pension, som han på
andra områden borde kunnat vara berättigad till, helst man kan säga,
att hans inkomster i de befattningar han innehaft icke varit större,
än han skulle kunnat hafva på andra banor, kanske snarare mindre.

Jag ville också erinra kammaren om, att frågan om pension för
Dahlman förekom vid förra riksdagen. Den afstyrktes då af statsutskottet,
men andra meningar gjorde sig gällande i kamrarne, så att
vid den slutliga omröstningen, der det röstades om 2,800 kronors
pension eller rent afslag, föll pensionsfrågan endast med en rösts öfvervigt.
Och det var på grund af det af statsutskottet anförda skälet,
att det icke var visadt, att Dahlman led af försvagad helsa. Nu är
detta emellertid styrkt. Skulle nu Dahlman, oaktadt detta blifvit styrkt,
icke kunna förvärfva sig pension utan på bekostnad af pensionsbeloppets
nedsättning till 1,600 kronor, såsom statsutskottet föreslagit, så
måste man åtminstone erkänna, att denne om ekonomiska kartverket
högt förtjente man varit förföljd af en mer än vanligt stor otur.

Då jag för min del är öfvertygad, att han gjort sig förtjent af
en högre pension än statsutskottet tillstyrkt, så ber jag, herr talman,
att få anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Danielson: Herr vice talman! Ja, det är mycket rigtigt,
att pensionen i fråga i fjol föll på en rösts öfvervigt i gemensam votering,
men det iir ju alldeles klart, att omröstningen då stälde sig sä
derför att det icke förelåg någon lägre siffra, utan man voterade om
allt eller intet, och derför blef det också afslag å den föreslagna pensionen.
Men hade utskottet varit i tillfälle att taga frågan i ompröfning
och det hade förelegat de skal, som nu anförts, så är jag öfvertygad
om att äfven i fjol eu lägre siffra föreslagits af utskottet. Då

Angående
pension för
kartografen
C. E. Dahlman.

(Forts.)

N: 0 17.

Angående
pension för
kartografen
C. E. Dahlman.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

förelåg icke, såsom herr statsrådet nu framhållit, något läkarebetyg, och
derför hemstälde utskottet om afslag, men till följd deraf att Första
Kammaren biföll Kongl. Maj:ts proposition, blef det denna höga siffra
i den gemensamma voteringen.

Nu har man verkligen ölvervägt saken noga, och man har icke
kunnat finna, att denne man kan vara berättigad till högre pension
än en kommissionslandtmätare, nemligen 1,600 kronor. För öfrigt får
man väl icke alldeles glömma, att han icke med ett enda öre bidragit
till sin pensionering, och det kan väl icke förnekas, att han icke haft
både beqvämare tjenstgöring och högre aflöning än hvad en kommissionslandtmätare
kan hafva, hvilken sannerligen får arbeta rätt mycket
för att erhålla en aflöning på 2,800 kronor. Jag tror derför att man icke gör
mannen orätt, om den af utskottet föreslagna pensionen bifalles. Jag
är icke den, som vill förringa omdömet om hans förtjenster och duglighet,
men jag tror verkligen, att han likaväl som en kommissionslandtmätare
kan vara belåten med dessa 1,600 kronor. Jag har dessutom
hört, att det till och med finnes de, som äro rätt tacksamma
för denna summa, och jag hemställer derför, att han får nöja sig
med dessa 1,600 kronor likaväl som många hans kamrater få nöja sig
med samma belopp.

Man har sagt, att han kunnat få en högre pension. Ja, det är
ju så med alla, om de komma till en högre tjenst, men då Dahlman
icke gjort det, så kan det ju icke bjelpas.

På dessa af mig och af utskottet i öfrigt anförda skäl anhåller
jag att få yrka bifall till utskotttes förslag.

Herr Hedin: Jag kan efter herr statsrådets och chefens för civildepartementet
anförande egentligen inskränka mig till att framställa
ett yrkande, nemligen om bifall till den kongl. propositionen oförändrad.
Men jag skall likväl anhålla att tå tillägga några ord.

Herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet preciserade
mycket tydligt hvad det är som Kongl. Maj:t begär. Han har
erinrat derom, att Kongl. Maj:t begärt pension för eu man, som uppnått
67 års ålder och nu till följd af helsoskäl behöfver afgå från
en på grund af arbetets beskaffenhet mycket ansträngande verksamhet,
en verksamhet, i hvilken han enligt allas erkännande vunnit eu sällsynt,
en ovanlig utmärkelse för skicklighet, nit och drift. Han har
erinrat om att det är en man, som tillhört landtmätericorpsen i 47 år
samt i 32 år tjenstgjort vid det ekonomiska kartverket; och jag vill
tillägga att, när det heter, att han i 28 år biträdt med öfvervakandet
och kontrollen af detta kartverk, så skulle man utan öfverdrift — och
jag tror näppeligen att statsrådet och chefen för civildepartementet
skall jäfva mitt omdöme — kunna utbyta detta uttryck mot det, att
han har under dessa år, så långt man släppt magteus tyglar åt honom,
styrt det ekonomiska kartverket och, så långt man tillåtit, gagnat kartverket
och dess ändamål. Det har erinrats, att denne man uppfylt
alla vilkor, som gälla för pensionering vid reglerade stater och verk,
men att han icke desto mindre saknar pensionsrätt, hvilket uppenbarligen
icke är hans fel. Det är ett fel, för hvilket ansvaret kanske bör

17 N:o 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

delas af Ivongl. Maj:t och Riksdagen, och det tillkommer derför Kongl,
Maj:t och Riksdagen att icke låta följderna deraf drabba en oskyldig
tredje man.

Då är frågan: har Kongl. Maj:t begärt för mycket? Jag tillåter
mig göra en jemförelse. Kongl. Maj:t har begärt 2,800 kronor, och
detta svarar jemt upp mot lönen för de tre lägst aflönade tjenstemännen
i landtmäteristyrelsen, nemligen registratorn och de två ingeniörerna.
Jag menar naturligtvis lön och två ålderstillägg sammanräknade,
men tjenstgöringspenningarna borträknade. Jag frågar nu:
skulle någon vilja påstå, att Kongl. Maj:t, när det är fråga om pension
för ingeniören Dahlman, bör uppskatta hans verksamhet lägre än de
tre tjenstemäns, hvilka jag omnämnt och som äro de tre lägst afiönade
i landtmäteristyrelsen? Om man erkänner denna jemförelse vara
rigtig, så har Kongl. Maj:t träffat rätt, då Kongl. Maj:t begärt 2,800 kronor
eller hvad som motsvarar lön och ålderstillägg för de tre ifrågavarande
tjenstemännen. Jag finner alltså att Kongl. Maj:t på grund af alla
sakliga skäl varit berättigad att göra den framställning, som vi nu
debattera, och då alla sakliga skäl tala för densamma, så synes mig
derur för Kongl. Maj:t framväxa ingenting mer och ingenting mindre
än en skyldighet att göra en sådan framställning, som Kongl. Maj:t
bär gjort. Ty det kan icke anstå någon regering, såsom representerande
staten, och det anstår icke heller den penningbeviljande representationen
att, derför att personen i fråga icke har förvärfvat pensionsrätt
på den grund att han icke tillhört en reglerad stat, låta honom höta
för ett fel, som icke är hans. Det kan icke heller anstå Kongl. Maj:t
att begagna ett sådant tillfälle att nedpruta pensionen under det belopp,
som påkallas af dermed fullt jemförliga förhållanden. Jag finner
således, att Kongl. Maj:t gjort, hvad Kongl. Maj:t bort göra, och dermed
är mitt votum gifvet.

Man skulle kunna — detta, herr talman, vare sagdt i förbigående
— använda en kasus sådan som denna till ett fruktbringande studium
af den nya praktblomma af parlamentarism — en verklig nattens
drottning midt på dagen — som sprack ut i Första Kammaren för
några veckor sedan, och hvilkens naturhistoriska beskrifning lyder på
följande sätt: “en förtroendefråga är på sätt och vis alltid förenad
med hvarje beviljande af anslag.''1 Den, som framstälde denna nya doktrin,
gjorde några undantag, men, och detta är anledningen, hvarför
jag nu nämner det i detta sammanhang, bland dessa undantag angaf
han icke ett sådant tillfälle, då Kongl. Maj:t kommer och begär en
pension åt en gammal, trogen och högt förtjent statens, det offentligas
tjenare, som i saknad af pensionsrätt annars på gamla dagar
skulle gå ifrån sin tjenst utan kanske något för sina sista dagar. Ett
sådant fäll undan togs icke! Det förefaller mig ytterst märkvärdigt.
För min enskilda del får jag säga, att jag aldrig någonsin skulle låta
förmå mig att, för att bibringa — huru kärt det än i öfrigt kunde
vara — en regering ett nederlag eller en regeringsledamot en förargelse,
göra detta på bekostnad af tredje man. Och jag skulle aldrig, vare
det sagdt på fullt allvar och utan något skämt, vilja försätta min värsta
fiende i den belägenhet, der vi genom ett bifall till statsutskottets förAndra
Kammarens Prot. 1896. N:o 17.

Angående
•pension för
kartografen
C. E. Dahlman.

(Forts.)

N:o 17.

Angående
pension för
e. o. professoren
C. 3
Norrby.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

slag skulle försätta chefen för civildepartementet, då vi säga till
honom: Ni får begagna er af situationen sådan som den är och med
ett uttaladt eller förtäckt hot om afsked tvinga denne man att nöja
sig med eu nådegåfva, då han har moralisk rätt att erhålla pension.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Natt och Dag instämde med herr Hedin.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet
med de derunder gjorda yrkandena framstälde herr vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på bifall
till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning oförändrad. Herr talmannen
fann den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande
ja; men som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i nionde punkten
af förevarande utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning oförändrad.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 105 ja
mot 92 nej; och hade sålunda utskottets hemställan af kammaren
bifallits.

Punkten 10.

På derom gjord ansökning hade Kongl. Maj:t föreslagit, att å
allmänna indragningsstaten måtte åt extra ordinarie professorn i praktisk
teologi vid universitetet i Upsala Carl Julius Norrby beviljas en årlig
pension af 3,500 kronor, att utgå från och med månaden näst efter
den, i hvilken han efter uppnådda 65 lefnadsår afginge från tjensten,
man hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
ej måtte af Riksdagen bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar C. Lundeberg, A. O.
L. Billing och grefve F. Wachtmeister, hvilka yrkat, att utskottet
måtte hemställa om Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet; samt

af herrar K. Bohnstedt, friherre F. W. von Otter och F. E. Pettersson
mot utskottets motivering.

N:o 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. ro.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde: Angående

''pension för

Herr Boethius: Herr vice talman, mine herrar: Statsutskottet fjsoréf™. J.
har betraktat denna fråga från principiel synpunkt, och derför må det ‘ Norrby.
tillåtas mig att här yttra något om principen, då denna princip är (Forts.)
utaf allra största vigt för universitetet. Statsutskottet yttrar: I anledning
af Kongl. Maj:ts derom afiåtna proposition beviljades af 1877 års
Riksdag medel för e. o. professorsbeställningar vid universiteten; men, i
olikhet med hvad vid inrättande af nya tjenster eljest plägat ega rum,
ifrågasatte Kongl. Maj:t icke, att pensionsrätt skulle beredas nämnda
tjensteinnehafvare. En sådan pensionsrätt måste alltså hafva ansetts
obehöflig för dessa beställningar, hvilka torde böra betraktas såsom
öfvergångsplatser till de ordinarie professorsbefattningarna. Den princip
statsutskottet här uttalat är, att pensioner äro obehötiiga för extra
ordinarie professorsplatser, derför att pensionsrätt icke föreslogs vid
deras inrättande, livilket statsutskottet anser hafva berott på att de
äro öfvergångsplatser, eller med andra ord principen är den: derför
att dessa platser äro öfvergångsplatser, derför är här pensionsrätt
icke behöflig. Då ber jag att få påpeka, att denna princip står uti
uttrycklig strid med hvad Riksdagen förut beslutit. De extra ordinarie
professurerna hafva skapats genom ombildningar af de gamla akademiska
adjunkturerna.

De gamla akademiska adjunkturerna voro i mycket högre grad
än någonsin de extra ordinarie professorsplatserna öfvergångsplatser,
innehafvarnes löner mycket mindre, mellan 2,400 till 3,000 kronor,
och det är allmänt erkändt, att de voro expektansplatser och ingenting
vidare.

Förr voro pensionsförhållandena vid universiteten så ordnade, att
det fans så kallade emeritiplatser till ett visst antal, som gåfvos åt
gamla professorer. Vid 1873 års riksdag gjorde Kongl. Maj:t eu framställning
om att dessa emeritiplatser skulle ökas till antalet. Då
föreslog emellertid professor Rydin i Första Kammaren, att i stället
samtliga universitetsprofessorer och adjunkter samt bibliotekarien och
räntmästaren skulle vara berättigade till pension vid 65 års ålder, och
detta förslag tillstyrktes af statsutskottet och antogs af Riksdagen.

Således har Riksdagen erkänt, att till de öfvergångsplatser, som kallades
för adjunkturer, skulle höra pensionsrätt, och ur dessa öfvergångsplatser
blefvo de extra ordinarie professorsplatserna bildade vid 1877
års riksdag.

Nu kan man fråga, huru var det möjligt, att, då Kongl. Maj:t i
proposition till 1877 års Riksdag föreslog adjunkturernas förvandling
till extra ordinarie professurer, han då icke på samma gång föreslog
pensionsrätt.

Ja, mine herrar, huru det är möjligt, det är mer än jag kan
svara på, och jag tror, att ingen annan kan svara på det heller.

Inom akademiska kretsar har det alltid uppfattats såsom ett förbiseende,
och man har tagit för afgjordt, att förr eller senare detta
förbiseende skulle bli rättadt, så att de extra ordinarie professorerna
skulle få pensionsrätt, eller åtminstone har man antagit för afgjordt,

N:0 17.

Angående
pension för
e. o. professoren
G. J
Norrby.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

att, så ofta sådana fall inträffade, att någon extra ordinarie professor
uppnått den normala pensionsåldern, det då skulle beviljas honom
pension.

Saken blir så mycket orimligare, då man betänker, hvad dessa
extra ordinarie professurer äro. De äro inga extra platser, fastän de
kallas extra ordinarie, utan de äro fullständigt ordinarie platser. Kompetensvilkoren
för att bli extra ordinarie professor äro fullkomligt lika
stora som för att bli ordinarie professor. Det är den vetenskapliga
författareverksamheten, underkastad sakkunniges granskning, som i båda''
fallen är afgörande.

Den extra ordinarie professorn bar samma föreläsningsskyldighet
som den ordinarie; den extra ordinarie professorn delar med den ordinarie
i allmänhet examinationen, antingen så, att examina äro delade
mellan dem, i bvilket fall den ordinarie brukar ha de examina, der
det förekommer mindre examinander, men der sjelfva examen är större,
och den extra ordinarie bar den examensskyldigbeten, der examinanderna
äro flere men examen mindre, eller också delas samma examen
dem emellan, och då är deras verksamhet fullkomligt densamma.

Det finnes dock en skilnad, nemligen att den ordinarie professorn
bar säte och stämma i akademiska konsistoriet, men det ökade tjensteåliggandet,
som detta innebär, är väl betaldt med skilnaden i lönen,
som uppgår till 2,000 eller 1,500 kronor. Skall det nu också bli den
skilnaden, att det skall fastslås, att de extra ordinarie professorerna
skola sakna pensionsrätt, blir det verkligen ingen proportion.

Man bar också inom vissa akademiska kretsar varit allvarligt
betänkt på att söka verka för att få skiluaden mellan extra ordinarie
och ordinarie professur upphäfd, hvilken skilnad i sjelfva verket är
alldeles orimlig.

Detta bar också varit Riksdagens mening, ty 1876, då Kongl.
Maj:t först föreslog de extra ordinarie professsurernas inrättande, förklarade
Riksdagen, att den icke ville vara med derom, utan ville göra
det nya antalet professorer som behöfdes likstälda, eller som det heter:
“de nya professorstjensterna åter, hvilka skola vara bundna vid vissa
bestämda läroämnen, och hvilka alltså ständigt skola finnas tillsatta,
borde icke benämnas extra ordinarie professorsbefattningar, då denna
benämning synes innebära en motsägelse mot sjelfva karakteren af
ifrågavarande tjenster.“

Emellertid återkom Kongl. Maj:ts förslag 1877, och då böjde sig
Riksdagen och godkände de extra ordinarie platserna för att kunna
få något mindre löner. Den reform, för hvilken man, såsom jag nämnde,
inom vissa akademiska kretsar är betänkt på att söka verka, går i
den rigtniug, att man skulle försöka få genomdrifvet, att skilnaden
upphäfdes, men att i stället alla professorer skulle börja med mindre
löner och sedan få ålderstillägg. Professor Lundell vid Upsala universitet
bar företagit djupgående undersökningar härom, genom hvilka
han tror sig kunna ådagalägga, att detta mål skulle kunna vinnas
genom att man finge taga alla nuvarande anslag till professorsstaten och
fördela desamma, Förändringen skulle således kunna genomföras utan
betungande för statsverket. Då skulle man uppnå, hvad som stats -

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

N:o 17.

utskottet anser vara meningen med de extra c ~ie professurerna Angående
och verkligen varit det, nemligen att universitet;, liksom andra Penswn M
embetsman finge börja med mindre löner, som sederm»,.,, ökades. Nu fjsoren^c. J.
uppnås emellertid detta mål högst ofullständigt. Det är nemligen att Norrby.
märka, att sedan dessa tjenster inrättades 1877, så hafva en mängd (Forts.)
extra professurer inrättats i särskilda ämnen.

Med de gamla extra ordinarie professurerna förhåller det sig så,
att de inrättats såsom en andra plats inom ämnen, i hvilka förut
funnos ordinarie professurer. I detta fall kan således den extra ordinarie
professuren verkligen kallas en expektansplats, enär dess
innehafvare kan flyttas upp till ordinarie, när den ordinarie professuren
blir ledig.

Men nu hafva under tidernas lopp för en mängd ämnen tillsats
endast extra ordinarie professorer, t. ex. i slaviska och indoeuropeiska
språk, eu mängd medicinska ämnen o. s. v. Eu sådan professor har
således icke någon som helst möjlighet att blifva ordinarie. I sådana
fall äro dessa extra ordinarie professurer således alls icke några
öfvergångsplatser. Men äfven der eu extra ordinarie professur finnes
i samma ämne som en ordinarie, kunna förhållandena vara sådana,
att en öfvergång från den extra ordinarie till den ordinarie professuren
icke är möjlig. Man kan nemligen tänka sig, att den ordinarie
och den extra ordinarie professorn äro någorlunda jemnåriga och tillsättas
ungefär samtidigt. Få de då båda lefva under normal tid, kan
den extra ordinarie professorn icke blifva ordinarie förr än den ordinarie
vid 65 års ålder afgår, och då får den extra ordinarie professorn,
som också är ungefär 65 år gammal, antingen fortfarande qvarstå vid
sin extra ordinarie professur eller också skall han förflyttas till den
ordinarie professuren, icke för att sköta tjensten, utan allenast för att
kunna få pension! För närvarande är det så, att den, som är i god
tur, kan redan vid omkring 30 års ålder genast erhålla den större,
ordinarie professorslönen, som är 6,000 kronor; den, som kommit i
dålig tur åter, han kommer, äfven om han eger större duglighet än
mången ordinarie professor, att blifva stängd för hela sitt lif. Och
skall han dertill nu också beröfvas all utsigt att kunna erhålla pension?

Af hvad jag nu anfört framgår, att den motivering, statsutskottet
i fråga om denna punkt ytterligare användt, icke heller är bindande.
Statsutskottet säger: “Vid sådant förhållande kan det icke vara lämpligt,
att eu eller annan innehafvare af extra ordinarie professorsbefattning
tillförsäkras en rätt, som icke ansetts böra tillkomma samtliga innehafvare
af sådana befattningar.“ Jo, mine herrar, det är icke blott
lämpligt, utan det är helt enkelt nödvändigt med afseende å sådana
extra ordinarie professorer, som äro ensamma i sitt ämne, och det är
ganska billigt med afseende å sådana, som sitta i sådan tur, att de
först på sin sena ålderdom skulle kunna rycka upp på ordinarie plats.

Men denna fråga har en vida djupare betydelse än dessa embetsmiins
personliga fördelar och hvad billigheten mot dem kräfver. Den
har en mycket stor betydelse för universitetens hela organisation. Jag
förstår mycket väl — och jag respekterar det — att statsutskottet
sökt iakttaga nödig sparsamhet, särskilt med afseende å dessa pensions -

N: 0 17.

Angående
pension för
e. o. professoren
C. J,
Norrby.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

frågor. Men det finnes en slags sparsamhet här i verlden, som i sjelfva
verket är motsatsen till sparsamhet. Jag hemställer till dem bland
eder, mine herrar, som äro praktiske män, som hafva affärer af det
ena eller andra slaget att sköta, är det sparsamhet, om man på en
plats, som fordrar ungdomliga krafter, använder öfveråriga personer,
äfven om det för tillfället skulle blifva något billigare? Nu finnas åtskilliga
embeten, som äro af den beskaffenhet, att de med nödvändighet
fordra en viss ungdomlighet. Detta är erkändt, och jag får säga, att
för en lekman åtminstone förefaller det vara öfvermåttan erkändt i
afseende på militärer; det är också i mycket hög grad erkändt med
afseende på provinsialläkare, och det är jemväl erkändt med afseende
å skollärare. Men detsamma gäller ock i afseende på universitetslärare.
En äldre universitetslärare, som är vid vigör, kan väl verka för vetenskapen
på det sättet, att han drifver forskningar inom ett visst ämne.
Men det finnes en annan sida i en universitetslärares verksamhet och
en ytterst vigtig sådan, som består deri, att han skall följa med den
oerhördt rika vetenskapliga litteratur, som i vår tid finnes; han skall
vara så att säga ett lefvande litteraturlexikon för den studerande ungdomen,
och för att han skall kunna fylla detta kraf fordras en viss
sinnets ungdomlighet.

Nödgar man nu dessa lärare att qvarstå, sedan de blifvit öfveråriga,
kommer således universitetet af de skäl jag redan anfört att
lida derpå. Män universitetet kommer att lida derpå äfven på ett annat
sätt. Dessa lärare kunna ju sitta qvar; tjensten kunna de väl nödtorftigt
sköta, och då de tvingas dertill, äro de ju i detta afseende
utan skuld. Do de i tjensten, få deras enkor ett hälft tjenstår och
nådår, hvilket icke är fallet, om de erhållit pension. För dessa lärare
är det således en ekonomisk fördel att stå qvar, men för de yngre
universitetslärarne, för dessa docenter, som vänta på att få rycka upp
till en mera framskjuten befattning såsom ordinarie lärare, för dem
blir vägen stängd, och detta i allt högre och högre grad, ju längre man
tvingar de ordinarie lärarne att sitta qvar; och det finnes få tjenstemanna-aspiranter
i vårt land, som hafva en så tung väg att vandra,
som dessa lönlösa docenter. Fn del af dem kunna ju visserligen få
det ganska bra stäldt, tack vare de docentstipendier, som Riksdagen
beviljat, men det är alldeles icke flertalet af docenterna, som kunna
erhålla sådana, och de öfriga hafva ju rent af ingen säker inkomst,
men måste det oaktadt ligga vid universitetet för att vara till hands
och bedrifva djupgående vetenskapliga studier för att göra sig meriterade.
Skola de nu vänta till 40 eller 50 års ålder på befordran, så
undrar jag hvilka krafter de hafva qvar, då de omsider komma till
en ordinarie befattning. På detta sätt blefve det tära värdt, att hela
universitetslärarecorpsen blefve föråldrad, och detta blefve till största
skada för hela vårt vetenskapliga lif.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, finna herrarne, att
jag måste ogilla utskottets motivering. Jag skulle då egentligen böra
yrka på att den ogillades, men jag skall icke besvära kammaren dermed,
utan nöjer mig med att för min del uttala en gensaga mot densamma.

Onsdagen den 11 Mars, e. m. 23 N:o 17.

livad nu åter angår den ifrågasätta pensionen åt professor Norrby, Angående
så kan frågan om hans pensionering bedömas alldeles isoleradt, utan peJu%m''f^
sammanhang med sjelfva principfrågan. Man kan ogilla utskottets fescsor°enPc. j.
principer och dock neka honom pension och man kan gilla utskottets Norrby.
motivering och likväl, i fall förhållandena dertill föranleda, bevilja bo- (Forts.)
nom pension; ty deraf att de extra ordinarie professorerna i allmänhet
icke hafva rätt till pension, deraf följer naturligtvis icke att Riksdagen
skulle vara förhindrad att i särskilda fall bevilja sådan, utan
saken ställer sig naturligtvis så, att Riksdagen under nuvarande förhållanden
har att i hvarje särskildt fall pröfva billigheten och lämpligheten
af pensions gifvande, till dess en allmän lagstiftning kommer
till stånd med afseende på dessa platser. Nu anför statsutskottet, att,
när professor Norrby sökte sin extra ordinarie professorsbeställning,
det icke borde hafva varit honom obekant, att pensionsrätt ej var med
densamma förenad. Jag får dock bedja herrarne hafva godheten lägga
märke till, att detta uttryck är ganska vilseledande. Man kan, åtminstone
om man läser detta utan att se på det föregående, knappast
föreställa sig annat än att meningen är den, att professor Norrby lemuat
en fördelaktig plats och sökte att blifva extra ordinarie professor.

Nu är förhållandet det, att professor Norrby innehade ett godt pastorat
på Gotland, ett pastorat, som enligt ecklesiastikmatrikeln gaf 4,200
kronor i inkomst. Från detta pastorat sökte han aldrig universitetstjenst,
utan han kallades till en sådan. År 1878 inrättades vid universitetet
en s. k. assistentbefattning, hvars innehafvare skulle handleda
de teologie studerande med afseende på utbildandet af deras
predikoduglighet'' och undervisningsskicklighet. Denna befattnings innehafvare
hade således en uppgift, som för församlingarne är vigtigare än
någon annan, den nemligen” att skaffa församlingarne dugliga predikanter
och barnalärare. När nu denna befattning skulle tillsättas,
såg den teologiska fakulteten sig om, huru den skulle få en lämplig
person att bekläda densamma. Detta skedde vid fakultetens sammanträde
den 12 oktober 1878, och jag ber att ur protokollet för detta
sammanträde få citera det yttrande, som afgafs af domprosten Torén,
hvilken på uppmaning af dekanus, i egenskap åt prefekt för de praktiska
öfningarne, först uttalade sin mening. Han anförde följande:

“Då den ifrågavarande befattningen krafvel- en prestman, som jemte
goda kunskaper och framstående skicklighet besitter en genom långvarigt
och troget arbete i församlingens tjenst vunnen erfarenhet och
mognad insigt i det presterliga embetets förvaltning, får jag för fakulteten
till assistent vid härvarande teologiska fakultet föreslå och kalla
kyrkoherden i När Garl Norrby, hvilken genom utgifna skrifter och
skicklighet såsom lärare gjort sig på det fördelaktigaste känd och
måste anses synnerligen önskvärd för det verksamhetsfält, som här
skulle öppna sig för honom."

I detta domprosten Toréns yttrande instämde fakultetens alla
öfriga ledamöter. Denna plats var, mine herrar, icke eu ordinarie
plats, utan ett fullkomligt tillfälligt uppdrag, förenadt med ett arfvode
af, såsom jag tror, 3,000 kronor, och för att mottaga en dylik plats
öfvergaf professor Norrby sitt säkra pastorat. Man kan ju säga, att

N:o 17.

Angående
pension för
e. o. professoren
C. J,
Norrby.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

detta var dumt gjordt af honom, men icke tror jag att statsmagterna
böra säga detta åt en person, som haft så stort intresse för sitt kall,,
att han, då tillfälle erbjöds honom att verka i vidsträcktare skala, att
verka för prestbildningen i större delen af vårt land, försakade sin
enskilda fördel för att egna sig åt detta värf. Hans handlingssätt må
vara dumt ur verldslig synpunkt, men icke böra, som sagdt, de, som
ha att handhafva statens intressen, uttala sitt ogillande öfver detsamma.
Från denna assistentplats var det som Norrby sökte sin nuvarande
extra ordinarie professur, hvilket ju var helt naturligt, då han en gång
kommit in på den akademiska banan och då han på den nya platsen
skulle komma i tillfälle att ytterligare verka för det mål han förelagt
sig. På detta sätt har således professor Norrby kommit in på den
akademiska banan, och vi måste väl medgifva, att han dermed ådagalagt
en sällsynt sjelfuppoffring. Nu känner denne man, att hans krafter
svika för hans vigtiga kall, och herrarne kunna vara säkra på, att han
icke skulle vilja draga sig tillbaka, om icke anledningen vore denna.
Skall man då tvinga honom att stå qvar på denna för församlingarne
så vigtiga plats, när han sjelf tycker, att hans krafter äro för svaga?
År sådant verkligen rätt?

Nu kan man ju säga: han kan ju söka ett pastorat. Ja det kan
han göra; han kan till och med söka och troligen äfven erhålla ett
stort pastorat, och mången som varit äldre än han har gjort detta.
Men professor Norrby är en så samvetsgrann man, att han icke vill
betunga eu församling med sin ålderdom: och är det för öfrigt svenska
staten värdigt att på en enskild församling kasta underhållet af en
man, som slitit ut sina krafter i det helas tjenst? År det då icke rättare
att när denne man säger: “låt mig få lemna plats för yngre krafter;
låt mig få denna pension, som både rättvisa och billighet bör tillförsäkra
mig; ehuru jag kunde få mera nöjer jag mig med denna lilla
pension just för att icke stå i vägen för yngre krafter och för att
icke betunga en församling med en ålderdomssvag själasörjare" — är
det då, frågar jag, icke både rätt och billigt att låta honom få denna
pension? Mig synes det alldeles ovilkorligen så vara, och det är på
grund häraf, herr talman, jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herrar Odhner och Wallis förklarade sig instämma med herr
Boethius.

Herr talmannen, som emellertid uppkommit och öfvertagit ledningen
af kammarens förhandlingar, lemnade härefter ordet till

Herr Eklundh från Lund, som yttrade: Efter den siste ärade

talarens mycket sakrika och uttömmande anförande, torde jag, då jag
i den föreliggande frågan är af samma åsigt som han, kunnat inskränka
mig till att instämma med honom. Men då jag nu fått ordet,
skall jag be att något uttryckligare än han få betona en omständighet,
som noga bör beaktas vid denna frågas pröfning och afgörande.

Äfven om, då på grund af 1877 års riksdagsbeslut och kongl.
brefvet den 1 juni samma år de e. o. professurerna vid våra universitet
inrättades i stället för universitetsadjunkturerna, afsigten varit, att

N:o 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

•

dessa professorsbeställningar skulle blifva öfvergångsplatser till ordinarie
professorsembeten, bär det icke varit och blir för framtiden ej
heller möjligt att förverkliga denna plan. I de utgiftsstater, som den
18 november 1885 faststäldes för Upsala och Lunds universitet, finnas
nemligen för alla fyra fakulteterna upptagna e. o. professorsbefattningar,
som icke hafva motsvarande ämnen inom den ordinarie professorsgraden.
Så är just förhållandet med den e. o. professur, som herr
Norrby innehar. Om nu öfvergången från en e. o. professur till en
ordinarie kunde ordnas på det sätt, att den e. o. professorn med bibehållande
af sina ämnen uppflyttades i ordinarie grad, när ledighet
inom de respektive fakulteterna yppade sig, då kunde ju saken dermed
vara i någon mån hjelpt. Men en sådan uppflyttning torde, enligt
hvad man påstår, icke kunna ske af det skäl. att en och annan e. o.
professorsbeställning är, så att säga, af mindre vigt än en möjligen
ledigblifven ordinarie professur. Då nu så är förhållandet, och det
tydligtvis skulle vara för en e. o. professor likasom för en hvar annan
embets- och tjensteman motbjudande att stanna qvar i tjensten, om
han efter uppnådd pensionsålder blefve oförmögen att på ett tillfredsställande
sätt bestrida embetsgöromålen, men han skulle tvingas att
qvarstå, derest han icke, i likhet med de fleste andra statens embetsoch
tjensteman, erhölle pension, skulle det väl vara bra oklokt att vägra
pension åt denna klass af universitetslärare. Om en otjenstbar lärare
efter uppnådd pensionsålder qvarstannar i tjensten, medför detta naturligtvis
stor skada icke allenast för universitetsundervisningen, utan
äfven för den person, som, derest den ordinarie läraren får tjenstledighet,
förordnas att bestrida befattningen endast mot erhållandet af den
tjenstlediges tjenstgöringspenningar, 1,000 kronor, hvilket belopp torde
vara en allt för ringa ersättning för ett så magtpåliggande arbete.

Jag känner icke e. o. professor Norrby och vet sålunda icke, om
han fortfarande är tjenstbar eller ej; men det synes mig, som om
både billighet och rättvisa fordra, att Riksdagen beviljar den af Kongl.
Maj:t äskade pensionen, så att herr Norrby, när han känner, att krafterna
icke längre räcka till för att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla
den''åt honom anförtrodda akademiska undervisningen och öfriga
honom åliggande embetspligter, må kunna draga sig tillbaka.

På dessa af mig nu anförda skäl finner jag mig föranlåten att
yrka bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna proposition.

Häruti instämde herrar Hammarskjöld, Härin och Grundell.

Härefter anförde:

Herr Danielson: Jag antager, att kammaren i likhet med mig

anser, att den nionde hufvudtiteln är mycket tråkig att behandla, och
jag tycker att vi göra den ännu tråkigare, om vi allt för länge uppehålla
oss vid hvarje punkt.

Den ärade talare, som inledde diskussionen i denna punkt, berörde
utförligt en e. o. professors göromål. Ja, det är nog godt och
väl med den saken, men det är ju icke fråga derom nu, utan om e. o.

Angående
pension för
e. o. profess
or en C. J.
Norrby.

(Forts.)

N;o 17.

Angående
pension för
e. o. professoren
C. J.
Norrby.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. in.

•

professor Norrby bör ega rätt till pension eller icke. Jag tycker derför,
att vi böra någorlunda begränsa frågan.

För min del anser jag, att utskottet anfört goda skäl för sitt afstyrkande
i denna punkt, när, hvilket af den ärade talaren icke heller
förnekades, herr Norrby låtit sjelfvilligt öfverflytta sig till den af honom
nu innehafda e. o. professorsbeställning. l)å herr Norrby naturligtvis,
redan vid denna sin öfverflyttning, var medveten om att ingen pension
var förenad med befattningen, ber jag att få erinra de herrar, som
här så varmt tala för denna pension och som anse den vara billig
och rättvis, om innehållet i Kongl. Maj:ts proposition år 1877 angående
ombildningen af adjunktsinrättningarne vid universiteten. Der
står bland annat, rörande de e. o. professorerna, att aflöningen kunde
sättas något lägre än de ordinarie professorernas, nemligen dels till
4,000 kronor, dels till 4,500 kronor, emedan tillfälle alltid stode öppet
för dessa akademiska lärare att, vid ordinarie professors afgång, i behörig
tid vinna befordran till den högre afiönade tjensten." Detta
bestämda uttalande från Kongl. Maj:t var en af de största anledningarne
till, att Riksdagen biföll Kongl. Maj:ts proposition om inrättande
af de e. o. professorsbeställningarne, och jag antager, att det var med
öppen blick för förhållandena, som Kongl. Maj:t tillrådde Riksdagen
att fatta ett sådant beslut. När så är förhållandet, bör man här icke
tala om någon rätt till pension, och jag kan icke heller inse, att något
rimligt skäl förefunnits för Kongl. Maj:t att framkomma med denna
begäran. För öfrigt, om pension skulle beviljas åt en e. o. professor
vid våra universitet, vore det oegentligt att gifva honom 3,500 kronor,
när en e. o. professor vid karolinska institutet, med hvilken han närmast
bör jemställas, icke får större pension än 2,5§0 kronor. Jag
kan derför icke förstå, huru Kongl. Maj:t med skäl kunnat framlägga
förslag till ett så stort pensionsbelopp lör en e. o. universitetsprofessor,
och icke heller huru det af de båda föregående ärade talarne kunnat
stödjas.

Om man kommit till insigt om att det beslut, Riksdagen på
Kongl. Maj:ts framställning fattade år 1877, rörande indragning af
universitetsadjunkterna och deras ersättande med e. o. professorer,
vore ett fel och behöfde rättas, anser jag, att Kongl. Maj:t bör inkomma
till Riksdagen med ett förslag, som rättar samtliga förhållanden
i den saken. Då finge Riksdagen tillfälle att pröfva, om den möjligen
kunde bevilja samma pensionsförmåner åt en e. o. universitetsprofessor som
åt eu e. o. professor vid karolinska institutet, eller om den ville bygga
pensionsförmånerna på andra grunder. Att på sätt man nu i detta afseende
går till väga, eller att föreslå pension åt en e. o. professor då och åt
en annan då, och på så sätt söka få dessa pensioner berättigade, det
anser jag icke “bära väl ihop". Jag tror, att det ej är skäl att bevilja
förevarande pension, ty gör man det, då skapar man ett förhållande,
som jag tror att Riksdagen icke afsåg, då den år 1877 biföll
Kongl. Maj:ts proposition om inrättandet af e. o. universitetsprofessurer.

En omständighet, som i detta fall äfven bör tagas i betraktande,
är, att ifrågavarande professorer icke behöfva afgå vid viss ålder. Herr

N:o 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Norrby eger derför rätt att stanna qvar vid sin tjenst, så länge han
önskar. Nu sade visserligen den ärade talaren på upsalabänken, att
det vore orimligt att begära, att herr Norrby skulle stanna qvar i sin
tjenst, samt att han vore för samvetsöm för att mottaga ett större
pastorat och der sätta sig såsom åldrig lärare. Ja, men såsom herrarne
nog litet hvar känna, går det rätt otta så till, att församlingarne få
dragas med åldriga lärare, och så får det väl gå äfven i detta fall.
Jag kan, såsom sagdt, icke, förrän Riksdagen varit i tillfälle att pröfva
något förslag, som afser att fullständigt reglera de e. o. universitetsprofessorernas
pensionsförhållanden, vara med om att bevilja någon
pension åt dessa tjenstemän.

På de skål, jag nu anfört, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ekiundh från Lund: Endast några få ord för att i korthet
bemöta den siste ärade talaren.

lian jemförde nemligen den pension, en e. o. professor vid karolinska
institutet har, med den en e. o. universitetsprofessor bör hafva.
Den jemförelse!! tror jag icke är berättigad. Orsaken till, att de e. o.
professorerna vid karolinska institutet vid afskedstagandet erhålla en,
enligt min åsigt, synnerligen låg pension, torde nemligen bero på den
omständigheten, att de under sin tjenstgöring samtiige äro bosatta i
hufvudstaden och der, såsom praktiserande läkare, kunna förskaffa sig
ganska afsevärda extra inkomster, samt att de, äfven efter uppnådd
pensionsålder, helt visst kunna bereda sig sådana.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill järn:
Efter den uttömmande utredning, som den förste talaren lemnat,
rörande frågan i dess helhet och med tanke på de många punkter,
som ännu återstå att behandla på förevarande hufvudtitel, der jag
ty värr nästan öfverallt har erinringar att göra, lofvar jag att fatta
mig så kort som möjligt.

Jag vill då i den föreliggande punkten endast nämna något om anledningen,
hvarför icke de e. o. universitetsprofessorsbeställningarne äro
försedda med pensionsförmån lika väl soufde ordinarie professurerna. Jag
måste då, likasom den föregående talaren, säga, att jag icke kan säkert
uppgifva skälet dertill. Det är mycket möjligt, att den förutsättningen,
att de skulle blifva öfvergåugsplatser, inverkat på både Kongl. Maj:t
och Riksdagen, men hvad jag säkert vet är, att förhållandena under de
senaste tjugu åren utvecklat sig derhän, att det argumentet icke vidare
är tillämpligt. Snarare torde man dock kunna antaga, att ett förbiseende
här egt rum. Ty ehuru de e. o. professorsbeställniugarne
vid universiteten äro, såsom redan påpekats, uppkomna af de gamla
universitetsadjunkturerna, alldeles såsom de e. o. professorsbffställningarne
vid karolinska institutet hafva uppkommit af dylika adjunkturer,
så hafva de e. o. professorerna vid karolinska institutet fortfarande qvar
den pensionsrätt, de förutvarande adjunkterna vid universiteten och
institutet hade, under det att ingen lagstadgad pensionsrätt bevarats
åt de e. o. professorerna vid universiteten. Hvad fans emellertid för

Angående
''pension för
e. o. professoren
C. J.
Norrby.
(Forts.)

N:0 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående
''pension för
e. o. professoren
C. J.
Norrby.
Forts.)

skal att behålla pensionen på det ena hållet, men ej på det andra?
Alls intet, utan detta kan ej vara annat än ett förbiseende. Hvad
emellertid beträffar denna rätt för de e. o. professorerna vid karolinska
institutet att vid 65 års ålder afgå med 2,500 kronors pension,
vill jag dock tillägga, att den bestämmelsen är af mycket litet värde,
ty det skall vara endast i rena undantagsfall, någon af dessa professorer,
hvilka ju — låtom oss ihågkomma det — äro ordinarie och
ej kunna tvingas att afgå, vill lemna sin tjenst med en så obetydlig
pension som 2,500 kronor; utan då sitta de hellre qvar och njuta eu
inkomst på 3,500 kronor, som de hafva i behåll, äfven sedan de vid
tjenstledighet, på grund af sjukdom, nödgats afstå sina tjenstgöringspenningar,
1,000 kronor.

Det har länge nog varit tal om att, såsom herr Danielson nyss
uttryckte sig, på eu gång ordna allt i fråga om pensionsväsendet.
Men först och främst lär mig erfarenheten, att det härvidlag ej går
så lätt att ordna allt — man får taga små steg, om man vill komma
framåt — och vidare ber jag att få erinra derom, att under hela den
tid, jag innehaft min befattning såsom chef för ecklesiastikdepartementet,
det pågått utredningar och undersökningar just angående ett
ordnande af statens pensionsväsende i dess helhet. Jag skulle mycket
misstaga mig om, under sådana förhållanden, herrarne verkligen varit
så hågade att ordna pensionsrätten för hela grupper af tjenstemän på
en gång, såsom för universitetslärare, seminarielärare, öfningslärare vid
allmänna läroverken och seminarierna m. b., utan jag tror, att jag i
förekommande fall skulle hafva mötts af det svaret: “Nej, vi vilja tills
vidare hellre pröfva hvarje fall särskildt.“ Den nuvarande ställningen
medför ju veterligen stora olägenheter; det är den, som skapar sådana
nionde hufvudtitlar, som den föreliggande. Specielt plägar ju dervid
ecklesiastikdepartementet vara det tyngst lottade. Det skulle dock
äfven under den nuvarande situationen gå an att ordna saken på ett
rätt tillfredsställande sätt, hvilket skulle bestå deri, att, när — såsom
här i dag — fråga första gången föreligger om pension åt en e. o.
professor eller åt en seminarielärare, Riksdagen pröfvar dessa saker
såsom delar af en, om ock mera provisorisk, reglering af pensionsförhållandena
för hela den ifrågavarande tjenstemannagruppen.

Eu omständighet, som ytterligare försvårat ett framläggande för
Riksdagen af denna fråga om pensionsrätt åt de e. o. professorerna i
allmänhet, ehuru frågan nu förelegat allt sedan år 1888, om jag ej
missminner mig, har varit, att med denna fråga varit förknippadt förslag
att göra både de ordinarie och e. o. professorernas pensioner
något större, än de efter de vanliga beräkningsgrunderna skulle vara;
det har nemligen så väl af de akademiska myndigheterna soiq af
statskontoret satts i fråga, att pensionen skulle blifva, för de förre
5,000 kronor och för de senare 4,000 kronor. Och hvarför? Jo,
derför att det för universiteten anses vara af sådan ofantlig vigt och
betydelse, att omsättningen inom deras lärarecorpser blifver så normal
som möjligt, så att ej de äldre lärarne skola sitta qvar vid sina befattningar,
då de redan äro uttjenta, och derigenom hindra de yngre
förmågorna att göra sig gällande. Betraktar man saken från denna

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

N:o 17.

för vederbörande institution så vigtiga synpunkt — hvilket statsutskottet Angående
tyvärr ej har gjort — finner man, att det är af största vigt att något Pension /*''
redan nu göres, för att de e. o. professorerna skola få åtminstone
det af Kongl. Maj:t här föreslagna pensionsbeloppet. Herrarne skolaJ Norrby.
ej föreställa sig, att här är fråga om någon personlig ynnest åt de (Forts.)
båda e. o. professorer, som i detta utlåtande nämnas, ty’ de äro,
såsom jag redan anmärkt, äfven då de på grund af sjukdom eller

ålder icke kunna tjenstgöra, i besittning af en behållen inkomst till

belopp af 3,500 kronor; med samma belopp i pension hafva de förklarat
sig nöjda. Det är blott och bart universitetet, som får sitta

emellan, om utskottets hemställan bifalles och Kongl. Mai:ts proposition
afslås.

Efter hvad jag nu anfört, är det klart, att jag på det varmaste
rekommenderar denna pensionsfråga till kammarens välvilliga uppmärksamhet.

Herr Danielson: Herr talman! Jag är verkligen glad, att herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet fäste afseende vid
hvad jag nyss yttrade; och kunde man en gång få någon ordning i
pensiousväsendet, vore det ju väl. Herr statsrådet tycktes vara af
alldeles samma åsigt som jag härutinnan, och det skulle mycket glädja
mig, om han ville lägga fram hela pensionsfrågan på en gång, både i
fråga om elementarlärare, semiuarielärare, akademilärare och alla andra.

Orimligt är ju, att en sådan mängd lärare skola få hela sin lön i
pension, utan att hafva betalt ett öres pensionsafgift. Och man är
rädd för att bifalla sådana här framställningar, just derför att man
sedan ej längre har i sin hand möjligheten att omreglera detta förhållande.
Skulle emellertid den så kallade läroverksreformen komma
fram ännu en gång, är jag öfvertygad om och påräknar säkert, att
Riksdagen då ser till, att desse lärare ej längre, utan att betala pensionsbidrag,
få hela lönen i pension.

Hvad beträffar herr statsrådets yttrande, att det vore till universitetens
bästa, om man läte de yngre krafterna komma fram genom
att bereda pension åt de äldre, så är tankegången deri nog rigtig i
allmänhet, men ej alltid. Jag vill blott erinra om förhållandet med
professor Läffler, som ju visst icke är gammal, men dock oförmögen
att sköta sin tjenst. Der ser man, att äfven yngre personer kunna
svika de förhoppningar, man fäst vid dem, likasom det ock kan hända
— och på många områden liändt —■ att en äldre person visst ej är
oförmögen att sköta sin tjenst. För mig är det en gåta, hvarför ej
en person sådan som professor Norrby, hvilken, enligt hvad jag hört
uppgifvas, är frisk, kry och kraftig, skulle kunna undervisa lika bra
som en yngre person — och jag antager som säkert, att han gör det
också.

Det talades om att framdeles föreslå professorspensionerna till fyra
eller femtusen kronor. Ja, det är ju klart, att den, som har mycket,
vill hafva mera, men man får ursäkta, om vi från vår synpunkt finna
beloppet allt för högt tilltaget.

N:o 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående
''pension för
e. o. professoren
C. J
Norrby.
(Forts.)

Herr Boethius: Jag begärde ordet blott med anledning af hvad
herr Danielson yttrade i fråga om professor Läffler. Ja, det hör då
sannerligen icke hit, ty, att professor Läffler blef sjuk berodde ej derpå,
att han var extra ordinarie professor, utan derpå, att han som andra
menniskor kunde träffas af sjukdom. Skulle man urgera detta herr
Danielsons argument, borde man taga bort alla ordinarie tjenstemän
i svenska staten, ty hvilken tjensteman som helst kan ju blifva sjuk.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam: Om
jag får fatta herr Danielsons yttrande som ett slags löfte om framgång,
för den händelse att Kongl. Maj: t kommer in till Riksdagen med framställning
om fullständigt ordnande af pensionsförhållandena för de
grupper af tjenstemän under ecklesiastikdepartementet, som ej ännu
hafva pensionsrätt, kan jag ej nog uttrycka min glädje deröfver. Men
jag anser, att man ej af den omständigheten bör låta sig hindras från
att i nu föreliggande fall dessförinnan göra, hvad göras kan, och som
enligt mitt förmenande bestämdt är mindre och billigare än hvad
Kongl. Maj:t framdeles kommer att finna sig nödsakad föreslå Riksdagen.

Jag skall derjemte be att äfven här i Andra Kammaren få göra
en erinran, som jag under förmiddagens lopp nödgades göra i Första
Kammaren. När man reglerat lönerna i en mängd embetsverk, har
man ej då — jag vädjar till kammaren sjelf — uppdelat aflöningen
åt tjenstemännen i lön, tjenstgöringspenningar och pension? Har ej
tjenstemännens aflöning utgått under dessa tre former, som alla höra
oskiljaktigt tillsammans? Man har tänkt sig saken så — och det är
mycket klokt tänkt af Riksdagen efter mitt förmenande — att man
ger vederbörande tjensteman under hela hans verksamma tid en lägre
aflöning, än han i sjelfva verket förtjena!-, och innehåller resten, på
det att han, när han blir uttjent, fortfarande måtte hafva sin utkomst
någorlunda tryggad och derigenom sättas i tillfälle att lemna plats för
en yngre och kraftigare efterträdare. Detta är en klok anordning,
som Riksdagen tillämpat mångfaldiga gånger, och som den, enligt hvad
jag hoppas, äfven i dag och allt framgent skall komma att tillämpa.
Om samma sak är det just nu fråga; det är ej fråga om någon grace
eller skänk, som beviljas, utan om tillämpandet af en vanlig form för
aflöningens utgående.

Herr Danielson: Ja, om herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
kommer fram med ett sådant förslag, som han nyss
antydde, och förslaget verkligen visar sig, som herr statsrådet uttrycktesig,
vara klokt och förståndigt, så skall jag gerna, om jag då ännu
tillhör Riksdagen eller kammaren, göra hvad som är möjligt derför,
ty jag anser det vara oklokt att hafva så många olika former för
pensioneringen. Det “klokaste11 vore att hafva blott en enda form för
alltsammans. Då alla andra tjenstemän äro skyldiga att i någon mån
bidraga till sin pension, kan jag ej förstå, hvarför det skall vara
annorlunda för lärarecorpsen. Jag försäkrar att om ett förslag kommer,
och det visar sig klokt, lofvar jag att hålla ord och skall gerna biträda
detsamma.

N:o 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Öfverläggningen var slutad. Efter det herr talmannen till proposition
upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

Flinkt en 11.

På derom gjord ansökning hade Kongl. Maj:t föreslagit, att åt
lektorn vid allmänna läroverket i Luleå August Valfrid Lönnegren,
måtte beviljas en årlig pension å allmänna indragningsstaten till belopp
af 2,500 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, i
hvilken afsked från lektorstjensten kunde varda honom beviljadt.

I föreliggande punkt hemstälde utskottet:

“att Kongl. Majt:s förevarande framställning må på det sätt bifallas,
att åt lektorn vid allmänna läroverket i Luleå August Valfrid Lönnegren
beviljas en årlig pension å allmänna indragningsstaten till belopp af
1,500 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken
afsked från lektorstjensten kan varda honom beviljadt."

Efter uppläsande häraf anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill järn:
Kongl. Maj:t har åt lektor Lönnegren begärt en pension å 2,500 kronor;
utskottet hemställer om nedsättande af detta belopp till 1,500 kronor.
Detta är emellertid till sin verkan alldeles detsamma som ett afslag.
Det finnes nemligen icke den ringaste sannolikhet för, att lektor Lönnegren
skulle vilja afgå med ett så lågt pensionsbelopp, då han efter
faststäld stat och gällande bestämmelser af sin nuvarande lön, 3,000
kronor, vid tjenstledighet på grund af oförmåga att sköta sin befattning
behöfver afstå blott så mycket, att han får omkring 2,480 kronor
årligen i behåll. Sålunda gäller det för honom egentligen blott en
fördel af 20 kronor.

Men den institutions talan, som jag vill föra, är Luleå läroverks.
Detta har i mer än 16 år måst umbära en ordinarie lärare, och detta
kan icke annat än vara till läroverkets stora skada. På grund häraf
vill jag åtminstone framhålla det fullkomligt befogade i den kongl.
propositionen, och jag vågar påstå, att det ekonomiska beräkningssätt, 9om
statsutskottet här användt, icke är synnerligen förtjent af att följas,
så vida man nemligen anser, att en åt läroverket anvisad lön i första
hand utgår, på det att en behöflig tjenst må väl och ordentligt skötas.

Herr Danielson: Mine herrar! Då denna fråga behandlades i
utskottet, fick utskottet tillförlitlig upplysning derom, att mannen i
fråga långt ifrån är oskicklig att utöfva lärareverksamhet, och att han
för öfrigt lär sysselsätta sig med att resa omkring i orterna och hålla
föredrag. Detta torde han göra allt fortfarande, och han utöfvar i så
fall en icke så obetydlig verksamhet. Det var af denna anledning
som man ansåg, att då han kunde utöfva sådan verksamhet, kunde
han älven fortfarande sköta sin tjenst eller ock vara belåten med en

Angående
pension för
lektorn A. V*
Lönnegren.

No 17.

Angående
pension för
lektorn A. V.
Lönnegren.
(Forts.)

Angående
pension för
läroverksadjunkten C.

J. E.
Aurell.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

något mindre pension än Kongl. Maj:t föreslagit. Det är detta förhållande,
som utskottet åsyftar, då det säger, att det fått upplysning
om, att personen i fråga “icke är oförmögen till annan verksamhet*''.
Under sådana förhållanden lär det väl ej heller vara så illa bestäldt
med hans hörsel, som läkarbetyget tycks utvisa, utan denna måtte
vara temligen god, då den ju i alla fall tillåter mannen i fråga att
utöfva annan verksamhet. Det är af dessa skäl, som utskottet ansett,
att pensionen kunde nedsättas till 1,500 kronor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Herr talman, mine herrar! Efter som en af statsutskottets ledamöter
framhållit annan verksamhet, som lektor Lönnegren skulle utöfva, så
ber jag att få nämna, att jag visserligen icke fullt säkert känner förhållandena
dervidlag, men jag tror mig dock kunna framställa det
sanna förhållandet ungefär på följande sätt. Mannen är helt visst
mycket arbetsam och benägen att föra ett verksamt lif. Han har
tänkt att egna sig åt presterlig tjenst, sedan han icke vidare kan
sköta sin lärarebefattning. Han hör nemligen till de icke fåtaliga
personer, som sjelfva ej vilja låtsas om, att de höra så illa, att de ej
kunna sköta det lefnadskall de hafva eller önska. Han har dock af
vederbörande myndighet ej ansetts lämplig till presterlig verksamhet.
Jag känner ej till, att han för öfrigt har någon annan verksamhet, än
att han brukar uppträda som nykterhetspredikant, och jag tror ej, gtt
han genom denna sin verksamhet kan skaffa sig något särdeles betydande
bidrag till sin ekonomi.

Herr Lasse Jönsson: Beträffande denna pensionsfråga har jag
från fullkomligt säker källa inhemtat, att den ifrågavarande mannens
verksamhet bereder honom en inkomst af 2,500 kronor om året, och
då så är förhållandet, kan man mycket tryggt säga, hvad utskottet
också sagt, att han mycket väl kan skaffa sig inkomst och verksamhet
på annat håll. Det går således icke någon nöd på honom, helst som
han för öfrigt är i ganska goda ekonomiska omständigheter.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt efter af
héVr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
den af utskottet gjorda hemställan.

Punkten 12.

I fråga om pension för läroverksadjunkten C. J. E. Aurell, som
af Kongl. Maj:t föreslagits till erhållande af en årlig pension å 1,500
kronor, hemstälde utskottet i denna punkt:

“att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas,
att adjunkten vid allmänna läroverket i Nyköping Claes Johan
Emil Aurell må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked
från tjensten varder honom beviljadt, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 1,000 kronor."

Onsdagen den 11 Mars, e. m. 33

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Herr Wellander, som yttrade: Herr talman! Jag ber att till
en början få meddela, att Första Kammaren redan, med afslag å
utskottets hemställan, bifallit Kongl. Maj:ts proposition om pension åt
adjunkten Aurell till ett belopp åt 1,500 kronor; och då jag nu skall
tillåta mig hemställa, att Andra Kammaren ville fatta samma beslut,
ber jag att med några ord få motivera denna min anhållan.

Till stöd för sitt yrkande om pensionsbeloppets fastställande till
1,000 kronor om året åberopar utskottet två skäl. Det ena skälet
är det, att Aurell endast uppnått en ålder af 54 år, och allenast i 12
år tjenstgjort som ordinarie adjunkt. Detta är sant, men det bör i
detta sammanhang äfven erinras derom, att Aurell har innehaft ordinarie
lärarebefattning vid läroverket i nära 30 år, och att han sedan nära
18 år tillbaka är tjenstledig på grund af sinnessjukdom, som enligt
intyg af kikare numera öfvergått i obotligt stadium.

Utskottets andra skäl är det, att “Aurell icke eget- familj att försörja
eller, så vidt upplyst är, befinner sig i knappa omständigheter
och derför har utskottet ansett pensionen böra begränsas till 1,000
kronor, “hvilket belopp torde vara fullt tillräckligt för beredande åt
honom af vård och underhåll*''. För den, som känner de faktiska
förhållandena, eger detta argument icke någon som helst betydelse.
Aurell uppbär för närvarande i lön 2,500 kronor om året. Deraf afstår
han till sin vikarie 9/52, hvilket gör något öfver 400 kronor om
året. Han har således årligen eu behållen inkomst från statsverket
åt nära 2,100 kronor. Det var med mycket stor tvekan, som hans
förmyndare medgaf att för Aurell begära afsked under förutsättning
af eu pension af 1,500 kronor. Förmyndaren har ju derigenom gått
in på, att hans myndlings årliga inkomst minskas med nära 600 kronor.
Men jag vet med fullkomlig visshet, att, i händelse pensionen bestämmes
till 1,000 kronor om året, kommer förmyndaren icke att medgifva
Aurells entledigande från hans lärareplats. Aurell är nemligen "fullt
berättigad att qvarstå, och förmyndaren anser sig icke kunna gå in
på att reducera hans inkomst med 50 procent.

Uti ingressen till motiveringen säger utskottet: “att det funnit
lämpligt, att någon pension honom beredes, på det att hans lärarebefattning
må kunna blifva med annan ordinarie innehafvare besatt.“
Ja, vill man detta, så''är det verkligen nödvändigt att bifalla Kongl.
Maj:ts förslag. Situationen är nemligen den, att om Riksdagen bifaller
utskottets förslag, Aurell kommer att qvarstå och från statsverket fortfarande
åtnjuta eu årlig inkomst åt nära 2,100 kronor. Om åter
Kongl. Maj:ts förslag bifalles, så slipper statsverket att till honom
betala mer än 1,500 kronor om året.

Ännu vigtigare än det ekonomiska intresset är dock omsorgen om
läroverkets, om undervisningens bästa. Det måste vara till skada för
denna undervisning, att en iärareplats under lång tid uppehälles med
vikarier, som tid efter annan — kanske hvarje år — ombytas. När
man nu vet, att Aurell är sjuk, samt att han aldrig kan ånyo inträda
i utöfningen åt sin tjenst, är det då icke i sin ordning att Riksdagen
Andra Kammarens Frot. 1890. N:o 17. 3

N:0 17.

Angående
pension jäv
läroverksadjunkten c:

J. e.

Aurell.

(Forts.)

N:o 17. 34 Onsdagen den 11 Mars, e. m.

beviljar honom en sådan pension, att han kan få träda tillbaka? Är
det icke billigt, att man låter en sinnessjuk få lemna sin tjenst? Och
är det lämpligt, att man bibehåller en obotligt sjuk man såsom lärare
vid ett läroverk?

Jag ber att på de skäl jag nu anfört få yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till den kongl. propositionen.

Herr JDanielson anförde: Mina herrar! Äfven jag tycker, att
det ej är rätt att bibehålla den ifrågavarande läraren vid hans befattning,
och det är också derför, som utskottet trott, att hans förmyndare
icke skulle vägra att begära afsked för sin myndling i stället
för att låta honom qvarstå i tjensten och på det sättet på det allmännas
bekostnad åt honom samla eu förmögenhet, som han icke
behöfver. Utskottet har för den skull ansett, att, om Riksdagen gåfve
mannen hvad han behöfde för sitt anständiga underhåll och för den,
i hans svåra belägenhet, bästa möjliga vård, den hade gjort allt. hvad
den borde. Vi ha förut haft åtskilliga liknande fall, och Riksdagen
har då alltid beviljat så stort belopp som personen i fråga behöfde
för sin vård på en allmän vårdanstalt, samt ansett, att detta borde
räcka till. Man har derför i detta fall föreslagit 1,000 kronor, då,
som sagdt, man hade förhoppning, att förmyndaren icke skulle anse
sig böra spara ihop någon förmögenhet åt den ifrågavarande mannens
arfvingar, hvilket ju skulle ha till följd, att dennes tjenst skulle komma
att lida. Det var denna tanke, som låg till grund för utskottets
förslag. Och då man äfven visste, att personen i fråga är rätt förmögen
— detta har sagts upprepade gånger — samt dessutom trodde,
att man med utskottets förslag skulle träffa ett visst lagom, antog
man, att förmyndaren icke kunde annat än anse sig handla rätt både
i det allmännas och sin myndlings intresse, om han nöjde sig med
det belopp, som behöfdes för myndlingens bästa möjliga vård.

Med anledning af det sagda skall jag be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13.

På derom gjord ansökning hade Kongl. Maj:t föreslagit, att åt
läraren i teckning vid allmänna läroverket i Malmö Peder Caspar
William Klein måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken
han erhölle afsked från tjensten, beviljas pension å allmänna indragningsstaten
för hans återstående lifstid till ett hans innehafvande lön motsvarande
belopp af 1,500 kronor årligen.

Utskottet hemstälde: “att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
må på det sätt bifallas, att åt läraren i teckning vid allmänna läroverket
i Malmö Peder Caspar William Klein må från och med månaden
näst efter den, i hvilken han erhåller afsked från tjensten, beviljas
pension å allmänna indragningsstaten för hans återstående lifstid till
belopp af 900 kronor årligen."

Angående
pension för
teckningsläraren T.

C. W.
Klein.

Angående
pension för
läroverksadjunkten

C. J. E.
Anrell.
(Forts.)

Onsdagen den It Mars, e. m.

N:o 17.

1 en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
C. Lundéberg, A. G. L. Billing, K. Bohnstedt, I. Wijk, grefve
F. Wacbtmeister och S. G. von Friesen, att Kongl. Maj:ts förslag
måtte af Riksdagen oförändradt bifallas.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! I fråga om denna pension
skall jag be att få fästa kammarens uppmärksamhet på förhållandet
med teckningslärarne vid de allmänna läroverken. Dessa ha, åtminstone
i de högre läroverken, en tjenstgöring, som helt och hållet tager
deras tid i anspråk, åtminstone i samma mån som öfriga lärares tjenstgöring
vid läroverken upptager deras tid. Den teckningslärare, om
hvilken här är fråga, lär hafva haft ej mindre än 28 timmars undervisning
i veckan, hvilket i regeln är det högsta antal undervisningstimmar,
som förekommer vid de allmänna läroverken. Han är vidare
ordinarie lärare, äfven om han icke har rätt till pension. Emellertid
ber jag att i detta hänseende få framhålla, att det icke är alldeles
klart, huruvida teckningslärarne ha rätt till pension eller icke. Ett
faktum är emellertid, att de icke anses ha rätt till pension, men lika
säkert är det, att Riksdagen har uttalat, att de böra ha pension på
samma grund som öfriga lärare. De kunna anses vara fullkomligt
likstälda med t. ex. gjmnastiklärarne vid allmänna läroverken, och
böra således ha samma rätt till pension som dessa.

Nu anför utskottet här ett prejudikat, nemligen Riksdagens beslut
rörande teckningsläraren Löfvengrens pension. Men detta prejudikat
eger här ej någon tillämpning, ty teckningsläraren Löfvengren
hade hvarken de lefnadsår eller de tjensteår, hvilka berättiga civila
tjensteman till pension på allmänna indragningsstaten, Löfvengren var
nemligen blott 67 år gammal och hade endast 28 tjensteår, och det
fordrades enligt de gamla bestämmelserna för pension på allmänna
indragningsstaten 70 lefnads- och 30 tjensteår. Den nu ifrågavarande
teckningsläraren har 74 lefnadsår och 43 tjensteår och har således,
både hvad lefnads- och tjensteår beträffar, mer än väl uppfylt de
fordringar, som ställas på eu civil tjensteman, för att han skall få
pension på allmänna indragningsstaten. Men, säger man, de här lärarne
ha icke den rätt, som civila tjenstemän ha, att få pension. Ja,
det är just det, som det är frågan om. I alla händelser — äfven om
det ej finnes ett formligt riksdagsbeslut på den saken — finnes det
åtminstone ett uttalande af Riksdagen i frågan, och detta för icke
längre tid tillbaka än år 1894. Då uttalade Riksdagen i en skrifvelse
till Konungen — jag vill framhålla, att i denna skrifvelse återfinnes
ordagrant statsutskottets motivering, hvilken motivering utan diskussion
och utan gensägelse antogs äfven af denna kammare — Riksdagen uttalade
i denna skrifvelse: “enär teckningslärare vid rikets allmänna
läroverk, oaktadt de måste anses likstälda med gymnastiklärarne vid
dessa läroverk, hvilka senare lärare fått sig tillerkänd rätt till pension
från allmänna indragningsstaten, anses vara i saknad af sådan pensionsrätt“
— det heter sålunda icke äro i saknad af, utan “anses“ vara i

Angående
pension för
teckningsläraren

P C. W.
Klein.
(Forts.)

No 17.

Ar, gående
pension för
teckningsläraren

P. C. W.
Klein.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

saknad af sådan pensionsrätt — “har Riksdagen funnit sig böra lemna
särskilt medgifvande till att pension må utgå till teckningsläraren vid
allmänna läroverket i Borås, Leverin“; det var om honom det var
fråga. Leverin hade såsom teckningslärare vid allmänna läroverket i
Borås en aflöning af 600 kronor och borde sålunda i pension hafva
erhållit samma belopp, 600 kronor. Han var emellertid derjemte
t. f. lärare i frihandsteckning, modellering och bokföring vid tekniska
elementarskolan i Borås och på grund deraf fick han pensionen höjd
med 200 kronor, hvarigenom han fick 800 kronor i pension, ehuru
hans lön vid allmänna läroverket i Borås, såsom sagdt, utgjorde endast
600 kronor. Detta har Riksdagen uttalat så nyligen som år 1894, och
dermed har ju Riksdagen tydligt velat säga till Kongl. Maj:t, att Riksdagen
anser teckningslärarne böra åtnjuta pension på samma sätt som
öfrige civila tjensteman, för hvillca icke de på senare tider genomförda
löneregleringarna infört särskilda bestämmelser, d. v. s. vid uppnådda
70 lefnads- och 30 tjensteår.

Den person, om hvilken det nu är fråga, teckningsläraren Klein,
har i fullt mått uppfylt dessa vilkor. Hans lön är med ålderstillägg
1,500 kronor och han har dessutom haft särskild ersättning från staten
för de öfvertimmar, han meddelat undervisning i teckning; jag
antager, att det arfvode, han för denna extra undervisning åtnjutit,
uppgått till 1,300 kronor årligen. Något slags ersättning för detta
arfvode, som han vid afskeds erhållande mister, föreslås nu icke, och
Kongl. Maj:t har sålunda i sjelfva verket för Klein föreslagit en jemförelsevis
mindre pension än som af Riksdagen beviljades teckningsläraren
Leverin. Jag kan då för min del icke finna annat, än att det
står i full öfverensstämmelse med det uttalande, Riksdagen förut gjort,
att bevilja Klein det af Kongl. Maj:t föreslagna pensionsbeloppet 1,500
kronor per år. Jag skall derför också tillåta mig yrka utslag på statsutskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Danielsou: Jag kan deremot icke finna, att ett bifall till
Kongl. Maj:ts proposition i fråga om pensionen till teckningsläraren
Klein skulle passa bra ihop med Riksdagens uttalande angående Leverins
pension. Jag tror, att kammaren har allt skäl att följa statsutskottet,
som här föreslagit en pension af 900 kronor för mannen i
fråga, hvilket belopp ju är högre än det som teckningsläraren i Borås,
Leverin, fick. Denne fick visserligen 800 kronor, såsom herr von Friesen
nämnde; han hade tjenstgjort 37 år och var 70 år gammal och kunde
således anses likstäld med teckningsläraren Klein med afseende å lefnadsoch
tjensteår; men ändå har statsutskottet föreslagit 100 kronor högre
pension för Klein än för Leverin. Då tycker jag för min del, att all
rättfärdighet är uppfyld i detta afseende.

Utskottet har visserligen vidrört Riksdagens beslut år 1887 beträffande
teckningsläraren Löfvengrens pension. Men det finnes andra
närmare liggande beslut, som varit mera lämpliga att här beröra, nemligen
af år 1894 i fråga om pensionen till förenämnda Leverin. Jag
kan nu icke förstå hvad som varit anledningen till att Riksdagen ena
gången beviljat mera i detta afseende och andra gången mindre än

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

N:0 17.

Riksdagen förut besluta, och derför hade vi på afdelningen svårt att
åberopa 1894 års beslut såsom motiv för Kleins pension, och vi visste
då icke rätt hvilka ord man lämpligast borde använda. Hvad nu särskildt
beträffar det, att utskottet år 1894 sagt, att teckningslärarne
synes vara i saknad af pensionsrätt från allmänna indragningsstaten,
så vet nog herr von Friesen lika väl som jag, att man icke alltid i
frågor som denna öfverväger hvart enda ord som skrifvits i ett betänkande
så noga, att det kan åberopas som stort och betydande, men
äfven om detta ord “synes“ skulle tagas så i full mening som möjligt,
kan det icke vara bindande såsom att man gifvit på hand i denna sak.

Jag tror derföre, att kammaren gör klokast i att bifalla utskottets
hemställan och för min del yrkar jag bifall till densamma.

Angående
pension för
tecknings*
läraren
T. C. W.
Klein.
(Forts.)

Herr Darin: Den ärade reservanten i statsutskottet har på ett
så belysande sätt klargjort denna fråga, att det torde vara mycket lätt
för en hvar af kammarens ledamöter att fatta sitt beslut deri. Enär
jag emellertid har äran att tillhöra det läroverk, hvars intresse här
är i fråga, anser jag mig skyldig att yttra några ord. Jag vill särskilt
betona, att frågan gäller uteslutande om detta läroverks intresse
och icke i minsta mån någon tjensteinnehafvares, och jag vill
med några ord belysa rigtigheten af detta mitt påstående.

Hvad teckningsläraren Kleins afiöningsförhållanden angår har den
förste talaren redan upplyst, att han uppbär 1,500 kronor i lön, deri
inberäknade två ålderstillägg. Nu har herr Klein emellertid, utöfver
de 15 timmar i veckan, som det åligger honom att för nämnda lön
undervisa, undervisat ända till 13 timmar ytterligare i veckan och enligt
gällande bestämmelser har han derför uppburit ersättning med
100 kronor per termin årligen och han har derigenom fått uppbära
en aflöning af 2,800 kronor per år, såsom herr von Friesen äfven
upplyst.

Beträffande vidare det pensionsbelopp, som rimligtvis bör komma
i fråga för teckningsläraren Klein, tillåter jag mig först erinra derom
att, om man ser igenom Riksdagens protokoll så långt tillbaka som
till år 1877, då det första gången hos Riksdagen var fråga om pension
åt en teckningslärare vid ett allmänt läroverk, skall man finna,
att Riksdagen sedan dess allt jemt följt alldeles samma princip ända
tills nu, och denna princip har vant den, att normalpensionen borde
vara lika med den högsta lönen. År 1877 utgjorde den högsta lönen
för teckningslärare 1,250 kronor, och teckningsläraren Kölder i Stockholm
fick af Riksdagen denna lön i pension, då han ansågs hafva uppfylt
vilkoren för normalpensions åtnjutande. Sedermera har genom
andra ålderstillägget den högsta lönen för teckningslärare kommit att
uppgå till 1,500 kronor, och vid hvarje tillfälle då en teckningslärare
uppfylt vilkoren för erhållande af full pension, har han också af Riksdagen
tillerkänts en pension af 1,500 kronor. Detta har inträffat är 1881,
1883 och 1885. Under hela tidsperioden från 1877 och tills nu har
det endast 3 gånger händt, att lägre pension äti högsta lönen tilldelats
teckningslärare vid allmänt läroverk. 1880 erhöll sålunda en teckningslärare
i pension endast 1,000 kronor, men han hade tjenstgjort alle -

N:o 17.

Angående
pension för
teckningsläraren

F. C. W.
Klein.
(Forts.)

Onsdagen den 11 mars, e. m.

näst 21 år. 1884 erhöll en annan teckningslärare likaledes i pension
1,000 kronor och han hade tjenstgjort endast 25 år. Om allt detta
säger statsutskottet emellertid nu icke ett ord, utan har inskränkt sig
till att anföra ordet “skäligen1'' såsom motiv för sitt förslag samt derjemte
påminna om det tredje af mig nyss berörda fallet, nemligen
Riksdagens beslut år 1887, dä teckningsläraren i Visby J. G. Löfvengren
erhöll 900 kronor i pension. Jag vill med anledning deraf erinra
kammaren om en.omständighet, som icke torde vara statsutskottet
obekant, enär utskottet, som tagit kännedom om det pensionsbelopp,
som tilldelades Löfvengren, säkerligen på samma gång tagit kännedom
om motiveringen för detta beslut. Teckningsläraren Löfvengren i Visby
hade sjelf hos Kongl. Maj:t gjort framställning om eu pension af 900
kronor, hviiket belopp han ansåg skäligt på grund af sin korta tjenstgöringstid.
Han hade nemligen innehaft berörda tjenst endast 23 år.
Men om man läser litet mera af statsutskottets motivering då, finner
man, att han effektivt tjenstgjort endast IG år. Riksdagen ansåg således
år 1887, att Löfvengren, som tjenstgjort allenast IG år och som
sjelf icke ifrågasatte mera än 900 kronor, vore förtjent af detta pensionsbelonp.
Het är med Löfvengrens pensionsfråga statsutskottet nu finner
lämpligt att anställa en jemförelse samt på grund deraf kommit till
den åsigt, att teckningsläraren i Malmö Klein bör anses och behandlas
såsom Löfvengren. Men, mine herrar, hviiket fog det finnes för denna
jemförelse, det torde framgå af det af mig redan upplysta förhållande,
att teckningsläraren i Visby hade tjenstgjort 16 år och denna teckningslärare
i Malmö har oförtrutet och med synnerligt fördelaktiga vitsord
tjenstgjort 43 år. Het är eu stor skilnad på 16 och 43 års tjenstgöring! Klein

har sålunda tjenstgjort i 43 år och detta utan något
som helst afbrott. Nu inträffade, att han från och med början af
sistlidne år blef otjenstbar med utsigt att alltid förblifva det. livad
gjorde mannen i fråga då? “Kan jag ej vidare sköta minjbefattning“,
sade han, “så bör jag lemna den"; och han vidtog genast åtgärder
för att träda tillbaka. Han ansåg sin pligt mot läroverket fördra det.
Han såg saken precis, som han här tillät mig angifva densamma: “här
var fråga om läroverkets intresse, och icke om hans11. Jag skall till
vidare belysning häraf erinra om, hvilken behållen inkomst han af sin
innehafvande tjenst har i detta ögonblick och till dess han lemnar
den. Enligt Riksdagens år 1893 på framställning af enskild motionär
fattade beslut äro bestämmelserna angående den till teckningslärare
vid sjukdomsfall utgående aflöning sådana, att denne teckningslärare
åtnjuter i det närmaste 2,000 kronors inkomst af sin tjenst, och han
är berättigad att ända till sin död behålla denna inkomst. Han har
emellertid ansett det vara rigtigare att ifrågasätta erhållande af pension
och har tydligtvis tagit kännedom om Riksdagens tillvägagående i
äldre liknande fall, dervid lian, likasom jag, funnit, att vid alla föregående
tillfällen härintill Riksdagen ansett sig böra tilldela teckningslärare
högsta åtnjutna lönen såsom pension, såvida ej särskilda omständigheter,
såsom bristande antal tjensteår, föranledt en afvikelse.
Jag vågar tro, att af det nu anförda framgår, att här ej på minsta

N:0 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående
pension för
teckningsläraren

P. C. W.
Klein.
(Forts.)

Herr von Friesen: Den ärade ledamoten af statsutskottet, som
försvarade utskottets förslag, nämnde, att jag väl måtte veta, att det
ej är alldeles precis så noga med hvarje ord i en motivering som
kommer från statsutskottet. Utan att smickra den ärade talaren vill
jag dock säga, att, när en motivering kommer från den afdelning i
utskottet, som han tillhör, brukar en viss falkblick hafva spårat upp
och bragt ur vägen äfven det minsta, som kan befaras obehörigt skola
gifva något på hand för framtiden. Men nu citerade jag icke statsutskottets
motivering, utan Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t, och
Riksdagens skrivelser bör väl Kongl. Maj:t i allt fäll — icke ställa
sig till efterrättelse, det vill jag ej säga, ty det vore kanske ej rigtigt
konstitutionelt — men dock taga på fullt allvar; åtminstone skulle väl
Riksdagen sjelf ej tycka om annat.

Så påstod den ärade talaren, att vi här genom ett bifall till statsutskottets
förslag skulle tillämpa den grundsats, som följdes i fråga
om Leverin. Men så erfaren är dock den ärade utskottsledamoten,
särskildt i pensionsfrågor, att han mycket väl vet, att i regel pensionens
storlek är beroende af innehafvande lön. Leverin hade 600 kronors
lön; dennes lön är 1,500 kronor.

Jag begärde emellertid ej ordet egentligen för att säga detta, utan
emedan jag glömde en sak, som jag ämnat säga i mitt första anförande,
nemligen några ord med afseende å teckningsundervisningens ställning
såsom läroämne vid läroverken. Denna gren af undervisningen har
förut icke ansetts vara så särdeles betydande, men på senare tider
har — särskildt genom påtryckningar från Riksdagens sida — den
uppfattningen mer och mer gjort sig gällande, att teckningen vid
läroverken spelar samma roll som öfriga ämnen och är ett undervisningsämne,
i hög grad vigtigt för de allmänna läroverken. Riksdagen
har äfven undan för undan velat gynna teckningsundervisningen, och
jag anser, att Riksdagen deri gjort ganska klokt, ty i vår praktiska
tid är det af vigt, att lärjungarne icke blott få inhemta bokliga
kunskaper, utan äfven få lära sig att rita.

Som sagdt — Riksdagen har undan för undan allt mera omhuldat
teckningsundervisningen, men nu skulle Riksdagen i det afseendet taga
ett steg till baka. Teckningslärarne hafva alltid hittills ansetts ega
samma rätt som statens civila tjenstemän af ålder haft, nemligen att
erhålla fulla lönen i pension, då de uppnått 70 lefnadsår och hafva
minst 30 tjensteår. Denna rättighet, som de alltid ansetts hafva,

sätt är fråga om någon tjensteinnehafvares eller enskild persons fördel
— jag skulle då såsom kamrat till denne teckningslärare icke ansett
mig böra yttra mig — utan här är fråga om läroverkets intresse,
statens intresse, och jag vågar påstå, att detta intresse ej på bästa
sätt tillgodoses genom bifall till statsutskottets förslag.

Jag tillåter mig derför, herr talman, biträda herr von Friesens
yrkande om afslag å utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, och jag gör det med desto större tillförsigt, som vid frågans
behandling i dag i Första Kammaren ej en enda röst, ens från statsutskottets
sida, höjdes till förmån för statsutskottets förslag.

N;o 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående
pension för
teckningsläraren

P. C. W.
Klein.
(Forts.)

Herr Danielson: I anledning af hvad herr von Friesen yttrade
angående de motiveringar, som komma från den afdelning af utskottet,
der jag haft för vana att sitta, vill jag blott svara, att vi andra medlemmar
af utskottet också sätta ett mycket stort förtroende till herr
von Friesen, ty är det något på tok, brukar det just vara han, som
pekar på det. Jag får säga, att, om herr von Friesen märkte, att vi
icke i motiveringen till utlåtandet år 1894 bort skrifva det der ordet
“synes", så skulle herr von Friesen sagt till oss: “nu blir det origtigt
uppfattadt, om ni använder det der ordet ’synes’.“ — I sådant fall
är jag öfvertygad, att vi skulle hafva strukit det; men när det nu
stått i statsutskottets betänkande, har det derifrån kommit in i Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Maj:t, och der står det nu; det kan ingen
hjelpa. Emellertid tror jag ej, att Riksdagen är bunden deraf, och

jag tror, att andra och bättre skäl kunna gifvas för ett annat för farande

härutinnan.

En ärad talare från Malmö antydde, att Riksdagen under åren
1881—1885 beviljat högre pensionsbelopp, än som nu ifrågasatts.
Ja, det visste vi också på afdelningen inom utskottet, men vi visste
äfven, att Riksdagen efter år 1885 åter beviljat lägre pensioner, och
då tänkte vi: “ja, efter så är fallet, har väl Riksdagen gått ifrån

sin gamla uppfattning", och då gälde det för oss att ställa oss dess

nya uppfattning till efterrättelse. Det duger naturligtvis ej att göra
hemställan i enlighet med de der gamla besluten, som sedermera
ändrats, utan vi måste i stället visa på den nyare uppfattningen.

Om för öfrigt den ifrågavarande mannen haft högre aflöning än
hans kolleger vid andra läroverk, så får jag säga, att det måtte väl
ej lända honom till nackdel gent emot de andra, utan saken är nu
helt enkelt den, att mannen är oduglig att vidare sköta sin tjenst j.
och då tycker jag vi göra rätt, om vi gifva honom detsamma som
andra arbetsodugliga. Det är ur den synpunkten, vi sett saken.

Herr Darin: Herr talman! Herr Danielson erkände rigtigheten
af hvad jag anförde derom, att Riksdagen i början af 1880-talet,
under de år, som nämndes, tillerkänt teckningslärarne pension efter
1,500 kronor såsom grund. Herr Danielson ansåg likväl, att häraf
ej kunde för närvarande dragas någon slutsats, emedan Riksdagen
sedermera ändrat åsigt. Men hela mitt anförande gick ju ut på att
visa, att Riksdagen icke ett ögonblick ändrat sin princip, utan allt
ifrån år 1877 och härintill -— till och med under år 1887, således
10 år efter det första fallet, jag omnämnde — allt jemt följt denna
princip och icke i minsta mån afvikit derifrån, såsom den äfven fram -

skulle emellertid Riksdagen nu vilja taga ifrån dem. Skulle det ske,,
vore det ju att arbeta i en helt annan rigtning, än Riksdagen gjort
förr, då den — till och med på grund af blott en enskild motionärs
framställning — omhuldat teckningslärarnes ställning. Jag antager
emellertid, att, om Riksdagen rätt tänker på saken, den ej vill vara
med om eu sådan kursförändring, och anhåller fortfarande om bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

N:0 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

deles, enligt hvad jag hoppas, skall göra. Denna princip är, att en
pension å 1,500 kronor tillkommer teckningslärare, om icke det förelinnes
någon väsentlig brist i fråga om tjensteåren. Men nu gäller
om denne man, att han — långt ifrån att brista i antalet tjensteår —
tjenat så länge, att ännu aldrig af Riksdagen pensionerats någon
teckningslärare med så lång tjensteålder. Jag tror mig alltså hafva
tillräckligt visat, att Riksdagen härutinnan varit principfast, och finner
det väl värdt, att Riksdagen vidblifver sin princip.

Öfverläggningen var härmed slutad. I öfverensstämmelse med
de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på bifall till
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning oförändrad; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för den senare propositionen. Votering blef emellertid begärd, i följd
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande trettonde punkten af förevarande utlåtande
n:o 10, bifaller Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning oförändrad
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit hvad utskottet i denna punkt
hemstält.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 65 ledamöter röstat
ja, men 124 nej; och hade kammaren alltså fattat sitt beslut enligt
nejpropositionens innehåll.

Punkterna 14—16.

Biföllos.

Punkten 17.

På derom gjord ansökning hade Kongl. Maj:t föreslagit att å
allmänna indragningsstaten måtte uppföras årlig pension till ett belopp
af 3,000 kronor åt adjunkten vid folkskolelärareseminariet i Göteborg
Johan Lind, att utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken
han erhölle afsked från sin tjenst.

Utskottet hemstälde “att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
må på det sätt bifallas, att å allmänna indragningsstaten må upp -

Angående
pension jör
teckningsläraren

P. C. W.
Klein.
(Forts.)

Angående
pension för
seminarieadjunktcn

J. Lind.

N:0 17.

Angående
pension för
seminarieadjunkten

J. Lind.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

föras årlig pension till ett belopp af 2,000 kronor åt adjunkten vid
folkskolelärareseminariet i Göteborg Johan Lind, att utgå från och
med månaden näst efter den, i hvilken han erhåller afsked från sin
tjenst. “

I fråga härom anförde:

Herr Hammarlund: Herr talman! Det, som har föranledt mig
att nu begära ordet i en pensionsfråga, är icke de vanliga omständigheter,
som pläga framdragas under diskussionen om dylika frågor —
ömmande omständigheter, lång förtjenstfull verksamhet i statens tjenst,
som skall belönas, eller dylikt. Jag skall tvärtom icke yttra ett ord
om de personer, som det gäller i denna och nästa punkt, helt enkelt
af det skälet, att jag icke har mig någonting bekant om dem eller
deras verksamhet.

Nej, herr talman, det, som föranledt mig att begära ordet vid
denna punkt, är en principfråga — och en principfråga af allra största
betydelse för folkskolelärareseminarierna och dervid äfven för folkundervisningen
i sin helhet.

Frågan gäller, om seminarielärare i allo skola vara likstälda med
de allmänna läroverkens lärare eller icke. Det är klart, att, om det
i ekonomiskt afseende ställer sig fördelaktigare att läsa tyska med
11 å 12 års pojkar än att utbilda lärare för våra folkskolor, så egna
sig de bästa lärarekrafterna åt det förra, och seminarierna få nöja
sig med hvad som blir qvar.

Nu är förhållandet det, att adjunkterna vid seminarierna äro i
fråga om kompetens och löneförmåner i allo likstälda med de allmänna
läroverkens lärare. Äfven i fråga om deras enkors pensionsrätt råder
fullkomlig likställighet. Men någon pensionsrätt har deremot icke
uttryckligen tillerkänts seminariernas ordinarie lärare sjelfva, under
det att extra lärarne vid seminariernas öfningsskolor hafva sådan rätt
sig tillerkänd. Medan en läroverksadjunkt efter 30 års tjenstgöring
och vid fy Ida 70 års ålder (i vissa fall redan vid 65 års ålder) är
berättigad till pension å 3,000 kronor, så är deremot en seminarierektors
eller adjunkts pensionsrätt i hvarje särskilt fall beroende på
Riksdagens pröfning.

Den praktiska betydelsen af detta har hittills endast vant den,
att de ifrågavarande lärarne fortsatt att tjenstgöra. Af de nuvarande
semina rielärarne äro också icke mindre än tre 70 år och deröfver.

Under den närmast kommande tiden torde denna fråga om
seminarielärarnes pensionsrätt få en långt större betydelse än hittills
enär utom dessa tre lärare, som äro 70 år eller deröfver, det finnes
ytterligare 7, som befinna sig i åldern 60—70 år.

Frågan är nu, om dessa lärare skola i afsende å pensionsrätt
likställas med allmänna läroverkens lärare eller om de skola eggas att
stå qvar vid sina befattningar. Det första fallet föreligger nu här till
Riksdagens afgörande. Det är den svenska seminarielärarecorpsens nestor,
seminarieadjunkten Lind i Göteborg, som det gäller. Han har under
de senare åren icke kunnat tjenstgöra, utan åtnjutit ledighet för sjuk -

No 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

dom. Han har härunder af sin lön fått behålla 2,895 kronor, och
staten har fått betala en god del af vikariens aflöning. Nu har han
funnit, att det icke är till läroverkets bästa, att tjensten uppehälles
på detta sätt. Han har fördenskull ingått till Kongl. Maj:t med begäran
om pension, en begäran, som blifvit tillstyrkt af samtliga de
myndigheter, som yttrat sig öfver hans begäran, och Kongl. Maj:t har
också föreslagit, att han skulle tillerkännas samma pension som läroverksadjunkt,
nemligen 3,000 kronor. Men statsutskottet har endast
velat vara med om att tillstyrka 2,000 kronor. Statsutskottet har såsom
skäl anfört endast rent personliga förhållanden och icke ingått
på principfrågan. Jag skall icke yttra mig om de skäl, som utskottet
anfört, enär för mig principfrågan är afgörande.

Herr talman! Det ordas i denna kammare stundom om att gifva
farliga prejudikat. Ja, Riksdagen står nu redo att gifva ett dylikt farligt
prejudikat.

Det är visserligen i högsta grad att beklaga, att icke de ordinarie
seminarielärarnes pensionsväsende redan förut ordnats, utan att det
fortfarande måste bero på pröfning i hvarje särskildt fall, om en
seminarielärare skall få pension eller icke. Men dubbelt beklagligt
vore det, om detta i praktiken skulle leda derhän, att seminarielärarne
finge mindre pensioner än de allmänna läroverkens lärare. I föreliggande
fall skulle detta naturligtvis hafva till följd, att Lind komme
att stå qvar och af sin lön såsom förut uppbära 2,895 kronor samt
att tjensten skulle uppehållas genom vikarier. Att icke seminariets
bästa häraf främjas, torde ligga i öppen dag.

Men långt mera ödesdigert skall detta beslut blifva i sina verkningar.
Då de öfriga seminarielärarne erfara, att de icke kunna få
påräkna samma pension som de allmänna läroverkens lärare, så skall
det leda till, att de skickligaste, de yngsta och friskaste viljorna skola
öfvergå till de allmänna läroverken, äfven om de hafva håg och intresse
för sin nuvarande verksamhet.

Ett beslut om blott 2,000 kronors pension skall med nödvändighet
leda till, att seminarierna få nöja sig med de sämsta lärarekrafterna,
de, som icke finna användning annorstädes. Med hänsyn till seminariernas
stora betydelse för vår folkundervisning borde det dock vara
alldeles tvärtom. Seminarierna hafva ju till uppgift att dana lärarekrafter
för folkskolan, den skola, i hvilken öfver 92 procent af svenska
folkets barn åtnjuta sin undervisning. Det borde då väl också ställas
så, att lärarebefattningarna vid dessa läroanstalter gjordes så lockande,
att de yppersta krafter, som stå till buds, komme att egna sig åt
dessa läroanstalter och i dem ingjuta nytt lif — helt visst till fromma
för hela vår folkundervisning.

I andra länder har man sökt att på bästa sätt omhulda seminarielärarne.
Jag skall i detta hänseende blott nämna, att i vårt
grannland Finland äro seminarielärarne likstälda icke, såsom i Sverige,
med adjunkterna, utan med lektorerna vid de allmänna läroverken.
Man skulle också kunna tänka sig andra sätt att bereda seminarielärarne
fördelar, t. ex. genom att nedsätta pensionsåldern, hvarigenom
man också skulle få yngre krafter till dessa så vigtiga läroanstalter.

Angående
pension för
seminarieadjunkten

J. Lind.
(Forts.)

No 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. ra.

Angående
pension för
seminarieadjunkten

J. Lind.
(Forts.)

Nu föreligger emellertid icke något förslag vare sig i ena eller
andra af dessa hänseenden, så att härom ej kan beslutas. Men hvad
vi kunna göra redan nu, det är, att, då här nu för första gången föreligger
fråga om att bevilja pension åt eu seminarieadjuukt, Riksdagen
likställer honom med en läroverksadjunkt.

Herr talman! Jag skall tillåta mig att yrka att kammaren med
afslag å utskottets hemställan, måtte biträda Kongl. Maj:ts proposition.

Häruti instämde herrar Berg, Wallis, Höjer, Bergström, Odhner,
Boet]hus, Alsterlund, Barm, Högstedt från Helsingborg, Forsell och
Amnéus.

Vidare anförde:

Herr Grundell: Herr grefve och talman! I likhet med den

föregående talaren måste jag bekänna, att jag icke har någon personlig
bekantskap med den seminarielärai-e, för hvilken pension här blifvit
begärd, utan att det endast varit af principiella skäl, som jag funnit
mig manad att yttra några ord.

Allt från den tid, då folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
utvecklades till hufvudsaklig öfverensstämmelse med sin nuvarande
form, hafva både Kongl. Maj:t och Riksdagen i afseende å seminarielärarnes
löneförmåner tillämpat den grundsatsen, att dessa lärare böra i
detta hänseende vara likstälda med lärarne vid de allmänna läroverken,
och denna likställighet måste väl tänkas afse icke blott den egentliga lönen,
utan äfven pensionsrätten och pensionsbeloppet. Blir pensionsrätt frånkänd
seminarielärarne eller, såsom här är föreslaget, pensionen nedsatt
till ett belopp vida lägre än det, som läroverksadjunkt erhåller vid
afgång från tjensten, då skulle den nämnda likställigheten på ett ganska
väsentligt och betänkligt sätt blifva rubbad. Och likväl tala, enligt
mitt förmenande, mycket vigtiga grunder för, att denna likställighet
blir fullt genomförd. Såsom den föregående talaren nämnde, äro ju
kompetensfordringarna för seminarielärare alldeles desamma som för
läroverksadjunkterna. De förres arbete måste väl äfven anses minst
lika drygt som de senares. Och när man. besinnar, att dessa seminarielärare
hafva det ansvarsfulla kallet att utbilda de stora skaror af unga
män och qvinnor, hvilka få sig anförtrodt att undervisa och fostra
folkets barn, så är det naturligt, att de, som hafva att besätta läraretjensterna
vid nämnda undervisningsanstalter, äro mycket angelägna
att söka erhålla de möjligast bästa lärarekrafter. Men om nu pensionsförhållandena
blifva för seminarielärarne ogynsammare, än de med skäl
kunnat vänta, då vore det icke underligt, om många af de mest framstående
bland desse lärare af berättigad omtanke för sin framtid sökte
anställning vid de allmänna läroverken. Har man genom afslag eller
afknappning i fråga om pensioneringen vållat, att seminarierna få åtnöjas
med mindre dugliga lärarekrafter, än de eljest kunnat erhålla,
att ålderdomsskröpliga lärare nödgas qvarstå i tjensten, ehuru de sakna
förmåga att på ett fullt tillfredsställande sätt sköta densamma, eller
att arbetet lägges i yngre, kanske ofta ombytta, vikariers händer, då

N:o 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående
pension för
seminarieadjunkten

J. Lind.
(Forts.)

Herr Eklundh från Lund: Jag instämmer till alla delar i de

anföranden, som de båda iöregående talarne i denna fråga haft och
ber blott få påpeka, att, om kammaren nu fattar ett beslut, öfverensstämmande
med det af utskottet i det framlagda betänkandet föreslagna,
kammaren handlar i strid med hvad som förut här i liknande
fall egt rum. Riksdagen har nemligen år 1888 åt en musiklärare vid
seminariet i Lund beviljat pension af 750 kronor, 1889 åt en lärare
i trädgårdsskötsel vid Linköpings seminarium 700 kronor och 1890 åt
en musiklärare vid seminariet i Wexiö 750 kronor. Öfningslärarne
vid folkskolelärareseminarierna hafva således förut af Riksdagen tillerkänts
samma pensionsrätt som lärarne i motsvarande grader vid de
allmänna läroverken. Jag kan icke se, att något skäl förefinnes, att
lärarne i hufvudänmena vid våra seminarier skola hafva sämre förmåner
än öfningslärarne derstädes, och äfven på denna grund anhåller
jag, att kammaren nu ville bifalla Kongl. Maj:ts i förevarande fall
framlagda proposition.

Herr Zotterman instämde häruti.

Herr Liljeholm: Äfven jag kan instämma med de föregående

talarne, och jag skall derför icke besvära kammaren med något långt
anförande. Faktum är emellertid, att det redan visat sig i åtskilliga
hänseenden, att det icke är så väl bestäldt med pensioneringen af
seminarielärarne som önskligt vore. Man ser nemligen, att, då en
adjunktsplats vid något folkskolelärareseminarium är ledig, det fins högst
få sökande, medan deremot till lediga adjunktsplatser vid de allmänna
läroverken sökande komma i stora massor, och det är nog den stora
osäkerheten i fråga om pensionsförhållandena, som orsakar detta förhållande.

Det skulle, synes mig, te sig högst besynnerligt, om denna kammare
nu fattade ett beslut, som skulle blifva mycket ödesdigert för folkskolan
och för de läroanstalter, som stå i närmaste samband med henne.
Det skulle stå i strid med de principer, denna kammare vid så många
föregående tillfällen lagt i dagen, då det galt folkskolans och seminariernas
bästa. Jag kan derför icke föreställa mig, att kammaren
vill drifva det derhän, att de bästa förmågorna bland de akademiskt
bildade lärarne komma att gå förbi seminarierna, och att dessa läroanstalter
komma att rekryteras med de minst begåfvade.

Hvad utskottet anfört såsom skäl för afslag å Kongl. Maj:ts framställning
är nog icke så alldeles öfverensstämmande med sanna förhållandet.
Utskottet säger t. ex., att Lind icke har familj. Personen
i fråga har dock varit gift två gånger samt har haft, såvidt jag kan

synes mig, att detta förhållande kan blifva mycket ödesdigert för folkbildningen
i det hela. Välbetänkt synes mig den sparsamhet icke vara,
som kan leda till sådan påföljd.

Af hvad jag nu haft äran yttra framgår, att jag icke kan tillstyrka
bifall till utskottets hemställan, utan anhåller jag i stället om
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

N:o 17.

Angående
pension för
seminarieadjunkten

J. Lind.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

erinra mig, fem barn att uppfostra, och hans ekonomiska ställning är
visst icke lysande. Det uppgifves i betänkandet, att han icke är behöfvande,
men så mycket kan jag säga, att han är i små omständigheter,
hvadan det skälet icke är rigtigt.

På grund af det anförda ber jag att få yrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.

Herr Danielson: Herr talman, mina herrar. Jag vill försäkra
kammaren, att utskottet har så mycket som det varit möjligt både
lagt allvar i denna fråga och sökt att komma till ett lagom, och vi
hafva, det försäkrar jag herrarna, behandlat denna fråga med mycken
omsorg. Men då det sagts att vi skulle få bättre skollärare derigenom
att vi gifva Lind i pension 3,000 i stället för 2,000 kronor, så får
jag säga, att det begriper jag icke, ty jag tycker, att den värde talaren
från Stockholm, som nyss hade ordet, är en utmärkt skollärare och
många sådana finnas ju. Derför tror jag icke, att vi kunna tillmäta
denna omständighet en så betydande verkan. Vi hafva nu gått den
vägen, som Kiksdagen anvisat, och som här i qväll upprepade gånger
varit på tal, nemligen att i sådana fall, då icke någon bestämd pensionsrätt
föreligger, man skall pröfva omständigheterna i hvarje särskildt
fall. Detta hafva vi gjort, och vi hafva kommit till det resultat, som
angifves i betänkandet, nemligen att Lind icke styrkt, att han är i
behöfvande omständigheter eller att han har familj. Då må man väl
fråga, om han icke kan vara belåten med 2,000 kronor? Det tycker
jag. Hvad tycka herrarna? Många åt oss få nog lefva på mindre,
det är jag öfvertygad om. Jag tror derför icke, att vi tagit något
steg, som skall blifva till skada för folkskollärarnes utbildning, ty den
kan icke hänga på denna lilla sak. Kunde man hjelpa upp seminarielärarnes
ställning genom att här likasom i Finland kalla dem lektorer
i stället för adjunkter, så är jag öfvertygad, att vi genast skulle gå in
på en sådan förändring, men det gör ju ingenting till saken. Jag
tror således, att det skäl, som här framhållits, icke har någon väsentlig
styrka. Men det fins andra omständigheter, som kunna stöta till, om
vi gå för långt. Hvad skulle herrarne säga, om man t. ex. kom och
begärde pensioner åt folkhögskollärare eller lärare vid landtbruksläroverken
och andra dylika skolor. Skola vi då säga, att dessa skolor
äro så underordnade, att de icke kunna likställas med utbildningsanstalter
för folkskollärare. Vi komma lätt in på ett område, der vi
icke kunna komma hem igen utan hafva gått för långt. Jag tror icke
att detta är lämpligt och jag vill varna för det. Här i detta fall
kommer ju mannen i fråga icke att sakna sin anständiga bergning på
2,000 kronor, och icke kommer denna sak att skada våra seminarier,
ty ingen lärer söka anställning vid seminarierna utan att hafva håg
och lust för det yrket. Detta är också det allra vigtigaste, ty skall
en lärare icke göra mer än han är nödd och tvungen till för att
slippa klander, ja, då kan han visserligen icke klandras, men han framdrifver
icke sin undervisning så som han bör göra. Hufvudsaken är
att få till lärare personer, som hafva intresse för saken, och såsom
det synes har denne man stått qvar i sin tjenst ända till hög ålder.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

N:0 17.

Vi säga nu, att vi högakta hans arbete, och vi vilja gifva honom hans
anständiga bergning, så att han icke behöfver lida nöd på ålderdomen.
Detta är mycket klokt och jag tror. att vi godt kunna försvara en
sådan uppfattning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson: I denna fråga hafva inom statsutskottet
alla ledamöterna från båda kamrarne varit öfverens och ingen reservant
har anmält sig, och derför tror jag att man bör antaga utskottets
förslag. Det har visserligen talats om, att detta skulle blifva så ödesdigert
för folkskolorna, och såsom bevis derför har man anfört, att det
är så få sökande till lediga platser vid seminarierna i jemförelse med
hvad det är, då någon plats vid de allmänna läroverken är ledig. Ja,
så har förhållandet varit hittills, då seminarielärarne icke hade hopp
om någon pension, men nu tages ju första steget att gifva dem pension,
fast utskottet har ansett 3,000 kronor vara för mycket och 2,000
kronor vara en mera lämplig summa. Detta kan ju förändra saken,
så att, när det nu blir platser lediga vid seminarierna, och de sökande
veta att de få 2,000 kronor i pension, så blifva nog dessa platser
mera eftersökta. Detta beslut kan således icke blifva ödesdigert för
seminarierna.

Jag tror att utskottet träffat det rätta, och tager mig derför friheten
att yrka bifall till dess hemställan.

Herr Grundell: Jag ville blott meddela den upplysning, som
jag fått från en person, hvilkens tillförlitlighet för mig är höjd öfver
allt tvifvel, den lilla upplysningen om mannens ekonomiska vilkor, att
han förut haft rätt svårt att draga sig fram och icke kunnat lägga af
något samt för närvarande eger ingenting.

Herr Elowson: Herr talman! Eu ärad ledamot af statsutskottet
menade, att det icke skulle vara något egentligt kausalsammanhang
mellan lärarnes duglighet och de löneförmåner eller pensioner, som
bestås dem. Han uttryckte det så, att det icke vore någon fara för,
att, om man afknappade pensionen för den nu ifrågavarande seminarieläraren,
man icke skulle få några bättre skollärare. Jag tror, att
den ärade talaren likväl bör finna, att ett kausalsammanhang eger
rum mellan lärarekrafternas duglighet och de löneförmåner, som anslås
åt dem. Ett sådant sammanhang har ock tvifvelsutan föresväfvat
Rikets Ständer, då de år 1863 reglerade seminarielärarnes löner. Då
bestämdes, att efter dåvarande förhållanden en adjunkt vid seminarium
skulle få i lön 1,000 kronor och sedan 4 ålderstillägg. Det var de
löneförmåner som adjunkterna vid de allmänna läroverken då för
tiden egde. Men i sammanhang med detta uttalade också Rikets
Ständer i sin skrifvelse n:o 169 till Kongl. Maj:t: “Staten kan icke
på ett kraftigare sätt höja folkbildningen, än om den sörjer derför,
att de läroanstalter, vid livilka lärarne skola förvärfva sin bildning,
äro ändamålsenligt ordnade och försedda med de bästa lärare." Rikets
Ständer hade sålunda år 1863 den uppfattning, att det vore för folk -

Angäende
pension för
seminarieadjunkten

J. Lind.
(Forts.)

N:o \7.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående
pension för
seminarieadjunkten

J. Lind.
(Forts.)

bildningen särdeles liögönskligt, att vid seminarierna vore anstälde de
bäste lärare, och tvifvelsutan hafva Rikets Ständer haft rätt i denna
sin uppfattning. Lärarne vid seminarierna skola utbilda folkskolelärare,
hvilka sedan gå ut och verka ibland folket. Och mig synes,
att folkbildningen är någonting så högt och dyrbart, att eu sparsamhet,
som kan lända till förminskning derutinnan, ingalunda är på sin plats.

Utskottet utgår derifrån, att den ifrågavarande seminarieiäraren
enligt gällande bestämmelser icke är berättigad till pension. Ja, detta
är fullt rigtigt. Finnes i svensk förfättnings-samling någon förordning,
som bestämde för seminarielärarne rätt till pension, ja, då förelåge
icke denna fråga nu till pröfning af Riksdagen, utan då hade
Kong! Maj:t afgjort densamma i öfverensstämmelse med gällande bestämmelser.
Nu finnes icke en sådan förordning; men om en sådan
förordning funnits, hvad skulle den hafva innehållit? Jo, helt visst
skulle den hafva innehållit, att seminarielärarne skulle vara berättigade
till samma pensionsbelopp som lärarne i motsvarande grader vid
elementarläroverken, d. v. s. i detta fall som adjunkter vid elementarläroverken.
Seminarielärarne hafva nu icke enligt någon skrifven lag
rätt till pension. Men fastän det icke fiimes någon skrifven lag i
detta fall, torde det dock finnas en bestämmelse, inristad i menniskornas
hjertan, som säger, att seminarielärarne såsom statstjenstemän böra
hafva pension, och frågan är nu helt enkelt den, om Riksdagen skall
ordna detta pensionsväsen i hvarje särskildt fäll eller skrifva ett
pensionsreglemente för detsamma. Det har också varit fråga om att
ordna pensionsväsendet för seminarielärarne, och man skulle kunna
säga, att regeringen bort sedan år 1863 hafva hunnit med att göra
någonting för att på lagstiftningens väg få seminarielärarnes rätt till
pension ordnad. Men jag torde icke misstaga mig synnerligen mycket,
om jag uttalade den meningen, att regeringarna från år 1863 och allt
hittills ansett det såsom sjelfkärt, att seminarielärarne skulle hafva
en pensionsrätt lika med den, som tillkommer elementarlärarne. Detta
har tydligen varit uppfattningen hos Kongl. Magt vid 1882 års riksdag.
Då afläts nemligen till Riksdagen en proposition n:o 17, uti
hvilken hemstäldes, i sammanhang med frågan om tillämpning af den
föreslagna nya löneregleringen, i den andra punkten: “att med undantag
för gymnastiklärarne, öfriga ordinarie lärare och lärarinnor vid
rikets högre och femklassiga allmänna läroverk, högre lärarinneseminariet
och folkskolelärareseminarierna skola hafva rättighet och, hvad angår
de lärare och lärarinnor, som ingå på den nya lönestaten eller som
utnämnas efter det kungörelse i ämnet utkommit, äfven skyldighet att
vid uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjenstår med oafkortad lön,
såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten afgå."
Kongl. Maj:t hade då år 1882 den uppfattning, att seminarielärarne
skulle beträffande pensionsförhållandena vara likstälde med lärarne
vid de allmänna läroverken. Att denna punkt angående pensioneringen
icke af Riksdagen bifölls, berodde på helt andra förhållanden än någon
benägenhet att göra olika bestämmelser angående pension för lärarne
vid de allmänna läroverken och vid seminarierna. Det var nemligen
den ödesdigra frågan om undervisningen vid elementarläroverken, om

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

No: 17.

latinets ställning, som var orsaken till att förslaget om löneregleringen
föll. Dermed föll äfven detta andra moment, som handlade om
pensionsrätten.

Det har blifvit af statsutskottet här föreslaget en pension af
2,000 kronor. Nu skulle man kunna göra sig den frågan: om statsutskottet
anser, att seminarieläi''arne icke ha någon rätt till pension,
hvarför skulle det då föreslå detta pensionsbelopp å 2,000 kronor? Det
skulle kunna hända, att denne man, om hvilken nu är fråga, säger, i
händelse, hvilket jag hoppas icke må inträffa, Riksdagen besluter ett
pensionsbeloppp å 2,000 kronor: ja, detta härrör deraf, att statsutskottet
och sedan Riksdagen ansett, att jag såsom seminarielärare icke har
någon rätt till pension, men ändå föreslagit och beslutit 2,000 kronor
— nåväl, jag anser mig icke böra mottaga detta pensionsbelopp. Och
jag har full rätt, säger denne seminarielärare, att stå qvar; jag har
fullmagt på min tjenst, jag är ej skyldig att afgå, och är jag sjuk,
begär jag tjenstledighet, då jag eger uppbära f af min lön. Detta är
ock hans fulla rätt.

Jag tror då icke, att det är skäl i att söka utöfva någon moralisk
pression på denne man att taga afsked.

Jag ville ock upprepa ännu en gång, att det finnes ett bestämdt
kausalsammanhang mellan lönerna åt seminarielärarne och folkbildningen
i landet, och då folkbildningen ligger mig synnerligen varmt
om hjertat, anhåller jag hos herr grefven och talmannen att få yrka
afslag å utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Angående
pension för
seminarieadjunkten

J. Lind.
(Forts.)

Herr Hammarlund: Det nämndes här nyss, att ledamöterna
från såväl Första som Andra Kammaren varit fullt öfver ens i denna
fråga. Jag skall naturligtvis icke bestrida, att så varit fallet, men
hvilken betydelse detta “öfver ensu har, framgår bäst deraf, att Första
Kammaren utan votering bifallit Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.

Den förste talare, som försvarade statsutskottets hemställan i
denna punkt, ansåg, att den ifrågavarande seminarieadjunkten bör
vara belåten med 2,000 kronor. Jag skall icke yttra mig om, huruvida
han bör vara belåten med nämnda belopp eller icke. Jag tillåter mig
nu blott påpeka det förhållandet, att, efter som han, i motsats till
hvad som står i utskottets betänkande, befinner sig i behöfvande omständigheter
och detta just på grund af att han haft stor familj att
underhålla — han har nemligen varit två gånger gift — det är ganska
antagligt, att han finner sig icke kunna gå in på att taga de 2,000
kronorna. Han stannar i stället qvar i sin tjenst; ty utan att behöfva
tjenstgöra en enda dag åtnjuter han på grund af läkarebetyg 2,895
kronor eller 895 kronor mera än hvad statsutskottet velat tillerkänna
honom.

Då genom eu utgift af endast 105 kronor utöfver hvad han nu
har skulle vinnas en så afsevärd förmån för den nu ifrågavarande
läroanstalten, att den sluppe vexla vikarier, utan finge platsen besatt
med yngre ordinarie innehafvare, så tillåter jag mig hemställa, om
icke kammaren här borde finna skäl att bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 17. 4

N:o 17.

Angående
''pension för
seminarieadjunkten

J.%Lind,
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Herr P e h r s o n i Törneryd: Det är verkligen en ganska märkvärdig
argumentation man får köra, då någon söker vindicera sig till pension
åt en person, som icke är berättigad till sådan. Ty säga hvad man
vill, måste man i allt fall till sist erkänna, att här ingen pensionsrätt
föreligger. Då synes det mig, som om hvarje pensionsbelopp, som
under sådana förhållanden kan komma att föreslås, är att taga emot
icke på det sätt, som här skett, afvisande, utan med tacksamhet.

En talare, som ifrar för att pensionen i fråga skall beviljas, har
sagt, att han förundrade sig öfver att utskottet föreslagit någon pension
alls, när utskottet har tillstått att här icke föreligger rätt till sådan.
Han förundrade sig mycket öfver detta. Med anledning häraf, herr
talman, och med stöd af hvad jag nu i korthet yttrat, ber jag att få
yrka afslag å så väl Kongl. Maj:ts framställning som statsutskottets
förslag.

Herr Höjer: Jag tror, att min högt ärade vän på ölandsbänken,
herr Danielson, och jag kunna vara fullkomligt ense i en punkt, och
det är i den, att det vore lyckligt för Riksdagen och lyckligt för de
enskilda, som det nu närmast gäller, om här i Sveriges rike funnes
ett annat pensioneringssätt än det vi nu hafva, om lönerna för statens
embetsman voro så pass rundligt tilltagna, att man kunde ålägga dem
en tvångspensionering, så att de vore förbundna att afsätta en viss
årlig procent af lönen i och för blifvande pensionering. Men nu hafva
vi icke detta pensioneringssätt, utan ett annat. Då torde det icke
kunna hjelpas, att vi få draga konseqvenserna af detta enligt min
tanke visst icke lyckliga sätt att pensionera statens embetsman. Till
dessa konseqvenser måste då höra, tänker jag, att man uti hvart särskilt
fall får döma efter billighet, rättvisa och analogi. Här förefinnes,
synes det mig, ett dylikt fall. Då Riksdagen och Kongl. Maj:t
flere gånger uttalat den grundsatsen, att adjunkter vid allmänna läroverk
och seminarielärare skola vara likstälda i afseende å löneförmåner,
så bör också cx analogia följa — att de skola vara likstälda
i afseende å pensionering. Detta har i det föregående påpekats, och
jag instämmer fullkomligt i detta resonnement.

Den ärade representanten på ölandsbänken menar, att det ej
skulle komma att inverka mycket på lärarefreqvensen vid seminarierna,
om vi nu — och det gäller ju här ett första fall — satte en pension
af 2,000 eller 3,000 kronor. Det tycker jag dock skulle vara alldeles
solklart, att lärare — de må vara uppfylda och genomträngda af
huru mycken kärlek som helst till sitt kall — stälda i valet mellan
ett läroverk, som ställer i utsigt en pension af 3,000 kronor, och ett
läroverk, som ställer i utsigt en pension af 2,000 kronor, ovilkorligen
skola föredraga det förra läroverket, så att — såsom en föregående
talare sagt — det blir jemförelsevis sämre lärare, som stanna vid det
läroverk, hvilket har endast 2,000 kronor att bjuda på i pension.

Herr Danielson var ock mycket rädd för det prejudikat, som i
detta fall skulle följa med afseende å andra skolor. Han räknade
upp folkhögskolor å ena sidan och landtbruksskolor å andra sidan.
Den jemförelsen tror jag icke håller streck. Seminarierna äro stats -

N:0 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

institutioner. Det tror jag deremot icke kan sägas om vare sig folkhögskolorna
eller landtbruksskolorna, om de ock åtnjuta understöd af
allmänna medel. Jag tror, att en stor del af den argumentation,
som den ärade representanten på ölandsbäuken i detta fall förde, ej
är hållbar.

Jag ber, herr talman, att med instämmande i de skäl, som anfördes
af den förste ärade talaren, få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Danielson: Jag begärde ordet, derför att herr Elowson
slutade sitt anförande med det yttrandet, att han vore en mycket
varm vän af folkbildningen. Jag vill för min del säga alldeles detsamma
och dermed något litet betaga honom den äran att vara den
ende, som vore en varm vän af folkbildningen. Ty jag tror, att vi,
som stå utanför den högre bildningen, hafva större behof af denna
folkbildning och känna mera betydelsen af att hafva goda lärarekrafter
så väl i seminarierna som folkskolorna. Jag tror således ej,
att han bör göra anspråk på att endast sjelf hysa ett sådant intresse.

Hvad åter yttrades af den siste ärade talaren tror jag bör tagas
närmare i skärskådande. Det är ju alldeles gifvet, att man ej kan
påstå, att, om nu ett beslut komme till stånd i enlighet med Kongl.
Maj:ts förslag, pensionsrätten för desse seminarielärare derigenom
blefve klart bestämd, så att personer skulle kunna vända sig till den
banan med visshet att så väl i afseende på aflöning som pension
vara likstälda med adjunkterna vid de allmänna läroverken. Jag
tror, min bäste herr Höjer, att det der ej går bra ihop. Ty antag,
att nu en pension på 3,000 kronor beviljades med några få rösters
öfvervigt — hvad hindrar väl, att en annan Riksdag i liknande fall
fattar ett alldeles motsatt beslut? Och då är det ju ej mycket att
hurra för. Man kan sålunda ej säga, att någon visshet i afseende på
pensionsrätt, som skulle kunna inverka på lärarefreqvensen vid seminarierna,
vunnes genom ett beslut i dag i enlighet med Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Höjer ogillade vidare min jemförelse med folkhögskolor och
landtmannaskolor. Men det är alldeles klart — det känner herr
Höjer lika väl som jag — att de personer, som lemna undervisning
der, hafva samma kunskapsmått som seminarieadjunkterna. Det har
jag hört många uppgifva, och jag tror också, att det är sant. Men
hvad det beträffar, att desse lärare vid folkhögskolor och landtmannaskolor
och dylikt skulle komma i en sämre ställning, derför att de ej
äro i statens tjenst, så vill jag erinra om att det ju utöfvas kontroll
öfver dessa skolor från statens sida och att ganska betydande bidrag
lemnas af statsmedel, af landstingsmedel, från hushållningssällskapen
m. m. Jag kan ej förstå, hvarför ej en gammal lärare, som slitit ut
sina krafter i en dylik skolas tjenst, skulle kunna anses vara precis
lika mycket berättigad till pension som en seminarieadjunkt. Ja, jag
anser, att hans undervisning har kommit allmogen minst lika mycket
till godo som den senares. Man får ej förgäta, att den undervisning

Angående
pension för
seminarieadjunkten

J. Lind.
(Forts.)

N:o 17.

Angående
pension för
teckningslärarinnan

E. A. Nyberg.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

alldeles direkt kommer till gagn för den stora massans söner, som
meddelas i landtmanna-, landtbruks- och folkhögskolor.

Jag kan således ej finna, att, derest man ser frågan ur synpunkten
af den allmänna folkbildningens befrämjande, något som helst skäl
talar för bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Jag har endast velat tillägga detta och vidhåller i öfrigt mitt
yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner på: l:o bifall till
utskottets hemställan; 2:o bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning; och 3:o afslag å såväl utskottets hemställan, som Kongl.
Maj:ts framställning. Herr talmannen fann den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad; men som votering begärdes,
blef, sedan till kontraproposition antagits bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sjuttonde punkten
af förevarande utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning oförändrad.

I voteringen afgåfvos 110 jaröster och 63 nejröster, i följd hvaraf
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Punlcten 18.

Med anledning af derom gjord ansökning hade Kongl. Maj:t föreslagit,
att åt allmänna indragningsstaten måtte uppföras årlig pension
till ett belopp af 900 kronor till lärarinnan i teckning vid folkskolelärarinneseminariet
i Stockholm Emma Amalia Nyberg, att utgå från
och med månaden näst efter den, i hvilken hon erhölle afsked från
sin tjenst, och hemstälde utskottet: “att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning må på det sätt bifallas, att å allmänna indragningsstaten
må uppföras årlig pension till ett belopp af 400 kronor åt lärarinnan
i teckning vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm Emma Amalia
Nyberg, att utgå från och med månaden näst etter den, i hvilken hon
erhåller afsked från sin tjenst".

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Onsdagen den 11 Mars, e. in.

N: O 17.

Herr Hammarlund, som yttrade: Äfven i denna punkt skall jag
tillåta mig att yrka likställighet mellan seminarielärarne och de allmänna
läroverkens lärare. Det är här fråga om pension åt eu teckningslärarinna.
Hennes lön har varit 1,200 kronor. Stockholms stads
konsistorium har föreslagit en pension åt henne af 960 kronor, men
Kongl. Maj:t har nedsatt beloppet till 900 kronor. Utskottet har
emellertid endast föreslagit 400 kronor, d. v. s. ett belopp, som till
och med understiger hvad en ordinarie folkskolelärarinna ute på landsbygden
får i pension.

Det enda skäl utskottet anfört såsom stöd för detta sitt förslag
är, att det föreslagna beloppet är detsamma, som plägar af Riksdagen
beviljas såsom pension åt enkor med oförsörjda barn. Jag tillåter
mig dock hemställa, huruvida en dylik jemförelse här är tillämplig.
Det är väl ändå någon skilnad mellan enkor, äfven om de hafva oförsörjda
barn, och en person, som i öfver 30 år aktivt verkat och arbetat
i statens tjenst.

Det är, som sagdt, fråga om pension åt en teckningslärarinna, och
såsom förut under diskussionen här i afton blifvit framhållet, har det
“ansetts" att teckningslärarne icke äro berättigade till pension. Detsamma
gäller äfven om öfriga öfningslärare vid seminarierna. Men
Riksdagen sjelf har i åtminstone tre fall tilldelat pensioner åt dylika
lärare vid seminarierna. Jag ber att i det hänseendet få erinra derom,
att år 1888 beviljade Riksdagen pension åt en musiklärare vid
Lunds folkskolelärareseminarium, hvilken hade 1,000 kronor i lön.
Uti statsutskottets motivering för dess förslag härom heter det: “Med
afseende å hvad sålunda blifvit inhemtadt anser utskottet i likhet med
Kongl. Maj:t, att pension bör beredas Nyländer, men då dennes lön
utgör 1,000 kronor, finner utskottet icke skäl tillstyrka att den årliga
pensionen bestämmes till högre belopp än att, såsom i dylika fall tillförene
egt rum, densamma motsvarar | af lönen, eller 750 kronor."
Detta blef också Riksdagens beslut; han fick tre fjerdedelar af sin lön
i pension. Om vi utgå ifrån samma princip, som statsutskottet och
Riksdagen år 1888 erkände, så skulle den här ifrågavarande lärarinnan
få tre fjerdedelar af 1,200 kronor, alltså 900 kronor i pension. Jag skall
emellertid villigt medgifva, att uti nu föreliggande fall det icke alls
skulle hafva förvånat mig, om statsutskottet i någon mån prutat på
Kongl. Maj:ts förslag. Det hade, synes mig, varit mycket rimligt, i
fall statsutskottet sagt ungefär som så, att den ifrågavarande lärarinnan
icke har så många lefnadsår, som i vanliga fall fordras för att
få hel pension, och att utskottet derför anser, det beloppet borde i
likhet med hvad i dylika fall förut egt rum i någon mån nedsättas.

Det vore enligt min åsigt lämpligt att härvidlag göra en jemförelse
med den teckningslärare, Löfvengren i Visby, som år 1887 fick
sig tillerkänd en pension af 900 kronor, under det att lönen utgjort
1,500 kronor. Det var således CO procent af sin lön som denna teckningslärare
fick i pension. Då jag, som sagdt, håller på likställighet
mellan allmänna läroverkens lärare och seminarielärarne, och då
dessa nu omnämnda fall äro ungefär jemnstälda, så skall jag, herr
talman, tillåta mig göra hvad jag ansett bort vara statsutskottets

Angående
pension för
teckningslärarinnan

E. A. Nyberg.
(Forts.)

N:o 17.

Angående
pension för
teckningslärarinnan

E. A. Nyberg
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

skyldighet, nemligen att föreslå, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
må på det sätt bifallas, att å allmänna indragningsstaten må
uppföras årlig pension till ett belopp af 720 kronor åt lärarinnan i
teckning vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm Emma Amalia
Nyberg, att utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken hon
erhåller afsked från sin tjenst.

Jag hemställer om proposition på detta förslag.

I detta yttrande instämde herrar Wavrinsky, Berg, Liljeholm,
Zotterman och Eklundh från Lund.

Vidare anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Det är förhållandet uti denna fråga, liksom i den förra, att så goda
skäl af andra redan anförts, att jag icke har ett enda nytt att tilllägga.
Men jag måste här gifva tillkänna, att det var med ledsnad
jag hörde, att en ledamot af kammaren, som varmt förordat Kongl.
Maj-.ts proposition i hufvudsak, föreslog en ändring beträffande det af
Kongl. Maj:t föreslagna pensionsbeloppet. Det är icke utan skäl, som
Kongl. Maj:t föreslagit det belopp han gjort, eller 900 kronor. Motiveringen
dertill förekommer i Kongl. Maj:ts proposition, men är uti
utskottets referat af punkten utesluten. Stockholms stads konsistorium,
som i ärendet hörts, hade nemligen redogjort för andra likartade fall,
som förekommit, hvarefter konsistorium förklarat, att, med tillämpning
af en vanlig grund för pensionsbeloppets beräknande, konsistorium
ansåge sig böra förorda ett belopp af 80 procent af lönen, det vill
här säga 960 kronor. Derefter gick ärendet till statskontoret, som i
hufvudsak gillade de af konsistorium anförda skälen, men tilläde, att,
som lärarinnan Nyberg i afseende på tjensteår och lefnadsålder var
något underlägsen, statskontoret ville göra en jemkning i beloppet till
900 kronor, och dervid stannade också Kongl. Maj:t. Jag ber för
min del att till dem, som äro särskilt intresserade för framgången
af denna fråga, hvilken jag anser vara förtjent af all framgång, få
ställa den begäran, att de, såvidt möjligt är, hålla fast vid det i Kongl.
Maj-.ts proposition föreslagna beloppet. Såsom redan af föregående
talare anförts, är nu förhållandet så, att Riksdagen sjelf verkligen förklarat,
det 75 procent af lönen vore för dessa öfningslärare vid seminarierna
ett lämpligt pensionsbelopp. Lärarinnan i fråga har haft

1,200 kronor i löneförmåner, nemligen 800 kronor i lön och 400
kronor såsom ålderstillägg. 75 procent af dessa 1,200 kronor utgör
900 kronor, och det är derför som jag rekommenderar sistnämnda
belopp i kammarens benägna hågkomst.

Herr Danielson: Det är nu rigtigt det, att ifrågavarande lärarinna
har haft uti inkomst dessa 1,200 kronor, när man sammanlägger
både lön och ålderstillägg, och det har utskottet nog sett. Men utskottet
har haft mycket svårt att göra ett uttalande, ty, såvidt vi kunnat
finna, har icke något sådant förhållande förut förekommit, nemligen

Onsdagen den 11 Mars, e. m. 55 N:o 17.

att en qvinna blifvit föreslagen till pensions erhållande i ett afseende Angående

sådant som det nu föreliggande. Man var villrådig om, vid hvilket pension för

belopp man borde stanna. Jag för min del ansåg, att man kunde

gifva henne lika mycket som våra folkskollärare på landet, eller 450 E_ j, Nyberg.

kronor, men det fans de, som tyckte att detta var för högt; man (Forts.)

blef då ense om 400 kronor, och jag ville icke så envist fasthålla vid

min uppfattning. Nu kan man säga, qtt det var orätt, att vi icke

jemfört lärarinnan i fråga med manliga lärare vid andra läroverk,

men det må förlåtas oss, att vi icke hittat på att göra så, utan trodde

att vi kunde jemföra henne med andra enkor, som fått nöja sig med

enahanda pensionsbelopp. Nå ja, hon är ogift, tror jag; jag menade

bara, att vi jemfört henne med enkor, som haft oförsörjda barn. Och,

mine herrar, dessa enkor, åt hvilka vi haft att gifva pension, hafva

kanske i många fall förut haft lyckligare lefnadsomständigheter och

varit vana vid högre lefnadsomkostnader, än denna qvinna, och det

var derför man trodde, såsom jag säger, att man kunde anse henne,

som dertill var ogift, vara belåten med dessa 400 kronor.

Det är ju gifvet, att ett utskott icke kan motivera alla till nöjes;
den ene har en uppfattning, den andre en annan. Herrarne tänka
kanske annorlunda än jag, och jag tänker annorlunda än herrarne,
det kan väl ingen undra på. Men vill man blott tillgodose personens
i fråga lefnadsbehof, så tror jag icke det med skäl kunna sägas, att
det är så orimligt litet det, som utskottet nu föreslagit. Det är derför
jag anser, att utskottet haft fog för sitt yrkande.

Jag vet icke, hvad Första Kammaren har fattat för beslut angående
denna punkt, men antager emellertid, att den bifallit utskottets
hemställan, hvadan jag nu så mycket hellre vill yrka bifall till densamma.

Herr Elowson: Skall man i denna fråga anställa en jemförelse,
så synes mig otvifvelaktigt, att denna jemförelse bör göras mellan
teckningsläraren och teckningslärarinnan; de hafva begge haft samma
befattning. En jemförelse mellan en person, som varit i statens tjenst
och eu enka efter en person, som stått i statens tjenst, finner jag icke
tillfredsställande.

Då fullgiltiga skäl synes mig hafva blifvit från statsrådsbänken
anförda för bifall till Kongl. Maj:ts proposition, så anhåller jag, herr
talman, om bifall till Kongl. Maj:ts förslag och afslag på utskottets
hemställan.

Herr Hammarlund: Då det tyckes intressera herr Danielsonatt
få veta, hvilken ställning Första Kammaren intagit i denna fråga, så
är jag nu i tillfälle att kunna meddela, det Första Kammaren enhälligt
och utan minsta protest bifallit Kongl. Maj:ts proposition, d. v. s.
förslaget om de 900 kronorna i pension — detta på yrkande af en
f. d. ecklesiastikminister, nemligen herr Wennerberg.

Jag tillåter mig emellertid att fortfarande hemställa om bifall till
det af mig framstälda förslaget om 720 kronors pension, ett förslag,

N:o 17.

Angående
pension för
teckningslärarinnan

E. A. Ny bero,
(Forts.)

Angående
understöd
åt äldre
behöfvande
folkskolelärare.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

som jag anser hafva många skäl för sig och vara ett godt medlingsförslag.

Herr Danielson: Jag tackar för upplysningen; det var ju mycket
bra att veta, huru det gått, och jag trodde också nästan, att det
skulle gå så i Första Kammaren. Men jag hemställer, om det icke
vore skäl för oss att vidhålla vår uppfattning, ty om vi i detta fall
frångå den, så komma vi under isen äfven vid andra punkter, och en
gemensam votering mer eller mindre gör ju ingenting.

Hade herr Hammarlund hållit sig till ett något mindre belopp,
t. ex. 500 kronor, så skulle jag hafva gifvit med mig, men att gå med
på 720 kronor är omöjligt.

Herr Höjer: Då Första Kammaren fattat beslut om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, och då jag för min del önskar framgång åt
saken, så tror jag icke, att det är tjenlig!, att de, som äro för densamma,
splittra sig i två grupper, den ena slutande sig till KongL
Maj:ts proposition, den andra till herr Hammarlunds yrkande, och jag
skall derför be att på grund af hvad som blifvit anfördt få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen
till proposition upptagit hvart och ett af de olika yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 19.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att å allmänna indragningsstaten
måtte för år 1897 anvisas ett anslag af 10,000 kronor, att enligt de
närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, användas
till understöd af högst 250 kronor åt sådana äldre behöfvande
folkskolelärare, hvilka oförvitligen skött sin tjenst, men derifrån erhållit
afsked före år 1867.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 61) hade herr
A. Ericson i Ransta yrka!, att Riksdagen måtte för år 1897 å allmänna
indragningsstaten anvisa ett anslag af 14,500 kronor, att enligt
de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, användas
till understöd af högst 400 kronor å sådana äldre behöfvande
folkskolelärare, hvilka oförvitligen skött sin tjenst, men derifrån erhållit
afsked före år 1867.

Utskottet hemstälde:

“att, med afslag å herr Ericsons omförmälda motion, Riksdagen
må för år 1897 å allmänna indragningsstaten anvisa ett anslag af
10,000 kronor, att enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan
finna godt meddela, användas till understöd af högst 250 kronor åt

Onsdagen den 11 Mars, e. ni.

N:0 17.

sådana äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligen skött sin
tjenst, men derifrån erhållit afsked före år 1867“.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Ericson i Ransta: I den motion, som nu föreligger till afgörande,
har begärts höjning af anslaget till pensionering af äldre
behöfvande folkskolelärare. Utskottet har afstyrkt detta mitt förslag,
men då utskottets motivering, såvidt jag kan finna, icke på något sätt
styrker dess afslagsyrkande, så har jag trots det att utskottets ledamöter
varit enhälliga i sitt afslagsyrkande, icke på något sätt kunnat
finna mig öfvertygad, att mitt yrkande varit obefogad!.

Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet uppå, att dessa äldre
folkskolelärare, som äro så gamla, att de numera icke på något sätt
kunna bidraga till sin försörjning, borde hafva något högre understöd
än hvad Kongl. Maj:t här föreslagit eller högst 250 kronor och för en
del blott 200 kronor. Det torde af hvar och en lätt inses, att det
icke gerna kan vara möjligt för någon att på detta ringa anslag någorlunda
draga sig fram så väl med husrum och vedbrand som föda och
kläder.

Jag skall dock icke här uppehålla tiden länge, ty jag är förvissad
om utgången, då utskottets ledamöter varit eniga, men jag har icke
kunnat underlåta att vidhålla, att jag icke på minsta vis blifvit öfvertygad,
att jag haft en obillig begäran. Jag hoppas också, att Kongl.
Maj:t till ett annat år skall föreslå en större summa. Det egentliga
skäl, utskottet här synes vilja framhålla, är, att dessa lärare så småningom
genom döden bortgå, och det då skulle kunna beredas de qvarvarande
tillfälle till högre pensioner. Men så länge orden “högst 250
kronor" qvarstå, är det tydligt, att högre belopp än 250 kronor icke
kunna ifrågakomma.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid ett uttalande, som utskottet
gör och livilket jag icke rigtigt kan förstå. Det heter: “och då, enligt
hvad utskottet inhemtat, flera kompetenta sökande till sådant understöd
under nyssnämnda år icke anmält sig, samt uppenbart är® etc.
Den omständigheten, att en del kompetente sökande icke anmält sig
att erhålla pension, torde icke innebära, hvad jag tänker mig att utskottet
menar, nemligen att det skulle finnas tillfälle att under detta
år bevilja högre pensioner. Tvärtom skulle det kunna komma att inträffa,
att dessa, som år 1895 icke anmält sig, under år 1896 komme
och begärde sådant understöd, och då skulle pensionerna minskas och
icke ökas, då anslagsbeloppet är detsamma.

Då jag icke har någon utsigt att vinna hvad jag med min motion
åsyftat, så skall jag icke göra något yrkande, men jag hoppas, att ett
annat år, om icke från Kongl. Maj:ts sida något förslag om höjning
af anslaget framkommer, det inom kammaren skall finnas personer,
som upptaga mitt förslag med bättre framgång än i år.

Angående
understöd
åt äldre
behöfvande
folkskolelärare.

(Forts.)

Vidare yttrades ej. Hvad utskottet bemstält bifölls.

N:o 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående
pension för
e. o. professorn

J. M.
Sundm.

Punkten 20.

Med anledning af derom gjord ansökan hade Kongl. Maj:t föreslagit,
att å allmänna indragningsstaten måtte åt extra ordinarie professorn
i klassiska språk vid universitetet i Upsala Johan Magnus
Sundén beviljas en årlig pension af 3,500 kronor, att utgå från och
med månaden näst efter den, i hvilken han från tjensten komme att
afgå, men hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
ej måtte af Riksdagen bifallas.

Häremot hade reservation anmälts

åt herrar C. Lundeberg, A. G. L. Billing, I. Wijk, grefve F.
Waclitmeister, T. Nyström och S. G. von Friesen, hvilka yrkat, att
utskottet skulle hemställa om Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts
förslag i ämnet.

I fråga härom anförde nu:

Herr von Friesen: I den pensionsfråga som nu föreligger, ber

jag att något få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk.

Professor Sundén var, innan han blef e. o. professor, lektor
vid Upsala högre allmänna läroverk. Om jag mins rätt, tillträdde
han denna befattning 1861. Sedermera beklädde han befattningen i
cirka tjugu år och skötte denna plats på ett i hög grad utmärkt
sätt. Jag anser mig hafva fullt fog att göra detta påstående, då jag
flera år var hans lärjunge, och jag är öfvertygad, att alla, som varit
hans lärjungar, kunna intyga samma sak. Såsom lektor egde han
rätt till pension af 3,600 kronor, och denna pension skulle han
ostridigt hafva fått, om han hade fortsatt att vara lektor till pensionsåldern.
Emellertid öfvergick han från lektorsbefattningen till e. o.
professorsbefattningen år 1879. Nu är det sant, som utskottet säger,
att han mycket väl visste att, när han öfvergick till e. o. professorsbefattningen,
han i och med detsamma förlorade sin rätt till
pension, och då kan man tycka att han får stå sitt kast, när han,
såsom utskottet säger, “måste anses hafva betraktat denna befordran
det oaktadt för sig fördelaktig “. Jag tror emellertid icke, att tanken
på egen fördel var det, som föranledde honom att öfvergå till professorsplatsen.
Jag tror att orsaken var den, att från universitetets
sida stark påtryckning gjordes för att förmå honom att söka platsen,
emedan det vid detta tillfälle var svårt att finna lämplig och fullt
kompetent sökande till denna vigtiga lärareplats. Han hade då redan
uppnått 49 års ålder — han är nemligen född 1830. — Han kunde
naturligtvis då icke betrakta denna plats såsom en öfvergångsplats,
såsom möjligen eljes e. o. professorer kunna göra, utan det är klart
att, då han fått den platsen, han skulle komma att få stanna der
utan att någonsin blifva ordinarie professor. Något tillfälle att blifva
ordinarie professor förekom icke heller förr än såsom jag tror 1894,
och det är gifvet, att han vid sin dåvarande ålder icke skulle vilja
öfvertaga den ansvarsfulla platsen.

Då nu således professor Sundén förut haft en plats, som berät -

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

N:o 17.

tigat honom till pension, och då han genom öfvergången till den plats
han sedermera emottog icke fått förbättrade lönevilkor, utan tvärtom
— han skulle nemligen, om han qvarstått som lektor, haft bättre
lönevilkor än han nu haft — så synes det mig att här åtminstone
borde föreligga ett undantagsfall, och att pension borde honom beviljas.

Nu kan det sägas, att han har rättighet att vara qvar som
e. o. professor så länge han vill. Jag känner den i fråga varande
personen och vet att det är en i ovanligt hög grad samvetsgrann man.
Det måste då komma att kännas hårdt för honom att, när åldern
börjar taga bort krafterna, nödgas stanna qvar på sin plats, oaktadt
han finner, att yngre krafter bättre skulle kunna upptaga den verksamhet,
som med platsen är förbunden. Då således här, enligt min
tanke, både med afseende å den ifrågavarande personens utmärkta
egenskaper som lärare och med afseende på den lefnadsbana han har
haft, alldeles särskilda skäl förefinnas att bevilja honom den begärda
pensionen, så ber jag, herr talman, att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Med herr von Friesen förenade sig herrar vice talmannen Östberg,
Wattis, Hammarskjöld, WijJcander, Wellander och Härin.

Herr Boethius yttrade: Hvad principfrågan angår, gäller här
naturligtvis detsamma som med afseende på professor Norrby. Hvad
det särskilda fallet angår, kan jag helt och hållet instämma med herr
von Friesen och ber att ytterligare få vitsorda de uppgifter, han lemnat,
då jag känner till dem såsom universitetslärare.

Jag skall emellertid be att få påpeka ännu en annan omständighet.
Det är af stor vigt, att eu vexelverkan kan ega rum mellan
skola och universitet, så att framstående elementarlärare kunna känna
sig uppfordrade att drifva vetenskapliga studier för att kunna öfvergå
till universitetet. Det behöfves bland annat mycket väl derför, att,
som herrarne veta, det är ganska få tillfällen för våra elementarlärare
att, huru dugliga de än må vara, höja sig till eu högre plats.
Nu har man trott, att de e. o. professorerna skulle få pension.
Så länge denna tro förefans, hade också elementarlärarne intresse af
att söka utbilda sig ytterligare för att vinna inträde vid universiteten.
Afskäres denna möjlighet, så lärer väl en elementarlärare betänka
sig mer än en gång, innan han lemnar en plats, på hvilken han
har, såsom herr von Friesen påpekat, högre lön och bestämd utsigt
till pension, för att taga plats som e. o. professor vid ett universitet.
Men derpå kommer både skola och universitet att lida.

Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Thestrup: Herr grefve och talman! Beträffande den föreliggande
frågan inhemtas af statsverkspropositionen, att ifrågavarande
professor Sundén numera uppnått (55 lefnadsår och således hunnit den
ålder, vid hvilken det för hvarje lärare och icke minst lärare vid
rikets högskolor är af vigt att kunna få afgå. Då han under 37 år
oafbrutet tjenat staten såsom lärare, bör den omständigheten, att han

Angående
pension för
e. o. professorn M.

Sundén.

(Forts.)

N:o 17.

Angående
pension för
e. o. professor

J. M.
Sundén.
(Forts.)

Angående
pension för
f. d. regementsläkaren

A. F. Ståls
enka.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

deraf endast 16 år varit anstäld vid högskolan, icke utgöra något
hinder för erhållandet af pension.

Det är redan af den förste talaren antydt, att om han stannat
qvar såsom lektor vid Upsala katedralskola, hade han fått en pension,
uppgående till 3,600 kronor. Den pension, som tillkommer ordinarie
professorer vid rikets universitet, är 4,500 kronor, och den, som tillkommer
adjunkter, 2,500 kronor. Det af Kong], Maj:t här föreslagna
beloppet 3,500 kronor synes mig derför vara synnerligen väl afvägdt
i fråga om pension för en embetsman af denna grad, för hvilken icke
någon särskild pensionsstat finnes anordnad.

Att det för universitetet skall vara af vigt, att en lärare vid
denna framskridna ålder må kunna afgå med pension, är otvifvelaktigt
och äfven genom konsistoriets utlåtande, sådant det föreligger
i statsrådsprotokollet, tillräckligt klart och belysande framstäldt. Om
icke någon pension nu af Riksdagen beviljas professor Sundén, är det
gifvet, att denne i tjensten fortfarande qvarstanna!-, och jag anser, att
långt ifrån någon vinning derigenom åstadkommes för statsverket, utan
snarare tvärtom.

Jag ber derför att få yrka bifall till Kong!. Maj:ts proposition
i föreliggande punkt.

Herr Eklundh från Lund: Under åberopande af de skäl, som
af mig och afidra anfördes, då tionde punkten af detta betänkande
behandlades, der fråga var om pension åt professor Norrby, ber jag
att nu få yrka bifall till Kongl. Maj:ts föreliggande förslag om pension
åt professor Sundén.

Herr Danielson: Herr talman! Då tiden är så långt framskriden,
tror jag, att man är bäst belåten med att få afgöra de återstående
frågorna så fort som möjligt; och jag tillåter mig derför att
liksom utskottet hänvisa till punkt 10, d. v. s. jag hänvisar till
de skäl, som jag vid behandlingen af den punkten anlört. Jag tror,
att de äro hållbara äfven vid denna punkt, och jag hoppas, att kammaren
vidhåller sin uppfattning åtminstone tre timmar, från klockan
9 till klockan 12.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 21.

Uti en särskild till Riksdagen aflåten proposition (n:o 26) af den
31 sistlidne januari hade Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden för
nämnda dag föreslagit Riksdagen medgifva, att f. d. regementsläkaren
A. F. Ståls enka Charlotta Theresia Stål, född Petterson,
måtte från och med 1896 års ingång och så länge hon förblefve enka
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig tilläggspension af 360

No 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

kronor, ock kemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
måtte af Riksdagen bifallas.

I en vid punkten fogad reservation kemstälde deremot herrar
O. Jonsson i Hof, H. Andersson i Nöbbelöf, A. P. Danielson,
S. G. von Friesen, Lasse Jönsson, K. A. Kihlberg, P. Pehrson i
Törneryd, C. Persson i Ställhult, I. Månsson, P. G. Näslund,
N. Petersson i Runtorp ock L. P. Mallmin, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning ej måtte af Riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet till

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe, som yttrade: Jag anser för en pligt att här yttra några ord
till försvar för statsutskottets hemställan, oaktadt alla ledamöter af
statsutskottet från denna kammare reserverat sig mot det beslut, hvartill
utskottet kommit. Jag skall fatta mig helt kort.

Först och främst vill jag erinra derom, att den person, för hvilken
pension ifrågasättes, är enka efter en man, som tjenat staten i 47 år;
samt vidare, att, då han dog, tiilgångarne i boet voro omkring 5,200
kronor och skulderna 6,600 kronor. Detta visar, att det var i mycket
ringa vilkor, denna familj existerade, och att den endast med svårighet
kunde nätt och jemt förskaffa sig sitt lifsuppehälle. Enkan har
också nödgats att strax etter mannens död hytta från sin bostad.
Att under sådana förhållanden draga sig fram med endast 150 kronors
pension torde för henne vara omöjligt. Likaledes torde kammaren
finna, att, om familjens vilkor voro så ringa, det för mannen var omöjligt
att samla det belopp af ända till 1,500 kronor, som var nödvändigt
för att bereda enkan förhöjd pension. Regementsläkaren Stål
var icke en man, som hade stor praktik, utan han verkade bland de
fattiga och små, Det var en man med mycket godt hjerta och derför
särdeles afhållen af de fattiga. Jag tycker, att äfven uti detta
borde ligga ett skäl för kammaren att bifalla det förslag, som af statsutskottet
tillstyrkts.

Man kan säga, att ett godkännande af ifrågavarande förslag skulle
innebära ett frånträdande af grundsatsen, att hvar och en, som vill
bereda pension åt sina efterlefvande, bör verkställa de inbetalningar,
som derför erfordras. Men jag tror mig med dessa få ord hafva visat,
att detta för ifrågavarande person verkligen var omöjligt. Derför ber
jag att få lägga kammaren på hjertat att bevilja enkan det belopp,
som för hennes fortsatta existens är nödvändigt.

Vidare anförde:

Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Det förefaller, som
om man på goda grunder skulle kunna förutsätta, att regementsläkaren
Stål bort låtit sig angeläget vara att under sin lifstid betala pensionsafgifter
för sin eventuelt blifvande enka. Han har emellertid icke
gjort detta, som vi se af handlingarna; han har i det hänseendet

Angående
pension för
/. d. regementsläkaren

A. F. Ståls
enka.

(Forts.)

No 17.

Angående
pension för
j. d. regementsläkaren

A. F. Ståla
enka.

(Forte.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

varit mycket försumlig. Nu göres icke för ty framställning till Riksdagen,
att Riksdagen skall pensionera hans enka.

Jag undrar, om det icke är något egendomligt, för att icke säga,
att det är eu ytterst betänklig väg, på hvilken man vill slå in, om,
då en tjensteman uraktlåtit att betala pensionsafgift för enka och
barn, Riksdagen skall träda emellan och lika fullt lemna dem pension.
Det nämndes från statsrådsbänken, att familjen i fråga lefvat under
ringa vilkor. Ja, dessa ord kunna hafva en mycket vidsträckt betydelse.
Huru många tusen sinom tusen familjer i vårt land få icke lefva under
ringa förhållanden utan att dock med något hopp om framgång kunna
vända sig till Riksdagen med begäran, att Riksdagen skall gifva dem
något understöd.

Jag vill också framhålla, att det dock väl icke är meningen att
ställa det så, att nionde hufvudtiteln till sist skall blifva eu allmän
försörjningsinrättning. Så långt synes mig dock, att man nu är på
väg att komma, när det göres framställningar af liknande beskaffenhet
som denna. Är det rigtigt, att enkor och barn efter tjenstemän
skola erhålla statsunderstöd, då är det också rigtigt att draga ut
konseqvenserna häraf och gifva pension till behöfvande enkor och
barn efter alla dem, som inom statssamhället verkat till gagn och nytta.

På de af mig nu anförda skäl anhåller jag, herr talman, om
afslag å såväl Kongl. Maj:ts framställning som statsutskottets förslag.

Herr Fredholm från Stockholm instämde häruti.

Herr Ericson i Ransta: Herr grefve och talman, mina herrar!
Då jag begärt ordet för att yrka bifall till utskottets förslag, så vill
jag dermed icke framställa något klander mot reservanterna. Jag
vill medgifva, att i princip hafva de rätt, men det kan dock finnas
fall, då man bör göra undantag från regeln, och här synas förhållandena
rättfärdiga ett sådant undantag. Doktor Stål har under de sista
åren af sin verksamhet bott i min hemtrakt, och jag känner derför
något till hans förhållanden. Han har, såsom vi se af utskottets utlåtande,
verkat såsom läkare i statens tjenst icke mindre än nära 48
år, nemligen: 39 år såsom regementsläkare och sedan vid cellfängelset
i Vesterås. Han hade, såsom från statsrådsbänken framhållits, icke
stor praktik, men jag vet, att han tidt och ofta uppsöktes af de
fattiga och mindre bemedlade, och att han skötte dem mången gång
utan ersättning samt hjelpte dem till och med med medicin. Det
kan ju sägas, att detta icke var rätt, då hans tillgångar icke tilläto
honom det, och kanske hade det varit rättare, att han betalt sin
pensionsafgift än att gå till väga på sätt jag här nämnde. Mannen
var emellertid icke till sin natur så anlagd, att han fäste sig så mycket
vid den inkomst han kunde förskaffa sig som icke lika mycket vid att
hjelpa de behöfvande. Men detta, att han icke så noga beräknade
sin ekonomiska ställning, torde väl kunna förlåtas honom, och det
bör väl snarare, åtminstone för dem, som ömma för de fattiga, vara
ett skäl att bifalla framställningen om pension åt hans efterlefvande.
Det framgår visserligen af utskottets betänkande, att han uraktlåtit

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

att inbetala de pensionsafgifter, han bort erlägga, men det påvisas
också i utskottets framställning, att han rent af saknat de medel,
som behöfts för att fullgöra dessa inbetalningar. Det framgår också
af bouppteckningen, att det icke varit en familj, som fört ett högt
lif, då boets samtliga tillgångar uppgingo till allenast 5,200 kronor.
Jag, som känner förhållandena något närmare, har derför ansett mig
hafva allt skäl att nu till Andra Kammaren rigta en bön, att kammaren
måtte gorå ett undantag från de principer, som ledt reservanterna,
och jag får derför yrka bifall till utskottets förslag.

No 17,

Angående
pension för
/. d. regementsläkaren

A. F. Ståls
enka.

(Forts.)

Häruti instämde herr Sälling.

Herr Hammarström yttrade: Herr talman! Jag är redan förekommen
af den siste ärade talaren, och jag ber att få till alla delar
instämma med honom samt med herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet.
Jag respekterar fullkomligt reservanternas ställning
i denna fråga, ty den är ju fullt konseqvent, men jag ber dock
att i likhet med den föregående talaren få framställa en varm bön
till kammaren att bifalla utskottets förslag af ömhetsskäl för en fattig
enka, som dock är 63 år gammal och hvars man i mer än 47|- år
tjenat staten. Det är med denna bön om hjelp för en fattig enka,
jag yrkar bifall till utskottets förslag. Ty utan att erhålla det belopp,
som utskottet föreslagit, har hon faktiskt ej mer än 150 kronor
per år att lefva af, och det inser ju en hvar, att detta är otillräckligt
äfven med de mest anspråkslösa pretentioner på hvad som till lifvets
nödtorft hörer.

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman! Då detta utskottets
beslut tillkommit genom den förseglade sedelns tillhjelp och då jag
erfarit, att det skall blifva gemensamma voteringar angående största
delen af de under denna hufvudtitel föreliggande punkterna, tycker
jag, att denna punkt gerna kan få följa med, och jag yrkar derför
afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de gjoi’da
yrkandena framstälde herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och fann den senare
propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Votering begärdes
och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som afslår hvad statsutskottet hemstält i 21:a punkten af
förevarande utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

No 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående
pension för
läroverksadjunkten
B. F.
J. Aboms
enka och
barn.

Voteringen utföll med 78 ja och 76 nej; hvadan kammaren fattat
sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Punkten 22.

Uti en till Riksdagen den 7 nästlidne februari aflåten proposition
(n:o BO) hade Kong!. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden för nämnda dag,
föreslagit Riksdagen att å allmänna indragningsstaten bevilja dels åt
adjunkten vid allmänna läroverket i Vestervik B. F. J. Åboms enka
Ida Åbom, född Krrnmer, en årlig pension af 300 kronor att utgå
från och med den 1 januari 1897 och så länge hon förblefve enka,
dels ock åt hvartdera af makarnes barn, sonen Fredrik och dottern
Tilli, ett årligt understöd af 100 kronor, att utgå från samma tid
och till dess de uppnått 18 är eller, hvad dottern beträffade, om hon
dessförinnan trädde i gifte, till dess sådant skedde.

Utskottet hemstälde: “att Kong], Maj:ts förevarande framställning
må af Riksdagen på det sätt bifallas, att å allmänna indragningsstateu
beviljas åt adjunkten vid allmänna läroverket i Vestervik B. F.
J. Åboms enka Ida Åbom, född Krsemer, en årlig pension af 200
kronor att utgå från och med den 1 januari 1897 och så länge hon
förblifver enka."

Deremot yrkade i afgifven reservation herrar O. Jonsson i Hof,
E. Andersson i Nöbbelöf, K. A. Ki tiller g, P. Pehrson i Törneryd,
C. Persson i Ställhult och P. G. Näslund, att Kongl. Maj:ts framställning
måtte af Riksdagen afslås.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Hammarskjöld. Så här tidigt på morgonen brukar kammaren
icke tycka om långa tal. Om jag derför, oaktadt den långt
framskridna tiden, vill inlägga ett godt ord för den person, om hvilken
här är fråga, så lofvar jag att icke vara mångordig.

Kongl. Maj:t har för adjunkten Åboms enka begärt 300 kronor
och för hvartdera af hans två barn 100 kronor. Statsutskottet har
föreslagft, att enkan ensam skall få 200 kronor och barnen intet.
Det visar sig nu af den utredning, som föreligger i den kongl. propositionen,
att Åbom icke haft någon pensionsrätt. Dermed förhåller
det sig på det sättet, att när pensionsinrättningen för elementarlärarne
inrättades år 1878, ville Åbom icke ingå i densamma. Han
var då ogift och hade icke någon tanke på att gifta sig. När han
sedermera gift sig, hade han icke vidare tillfälle att skaffa hustrun
pensionsrätt. Jag har förut trott, att han skulle haft rättighet att
genom att betala retroaktiva afgifter till pensionskassan förskaffa henne
den rätten; men jag har just i dag erhållit underrättelse om att detta
icke var tillåtet, och att han således icke kunde på något sätt förskaffa
hustrun pensionsrätt. Då det nu visar sig, att hon icke har
andra tillgångar än sitt lilla lösörebo och de 4,000 kronor, som utfallit
på mannens lifassurans, är det mycket lätt att räkna ut, att,

N:0 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. in.

om Lön skulle få dessa 200 kronor i pension ock då räntan på 4,000
kronor icke gerna kan uppgå till mer än 160 kronor, kon för sig
ock barnen icke skulle kafva mer än 360 kronor om året att lefva
åt. Jag vill blott hemställa till kammaren, om den icke kun finna
skäligt att öka det föreslagna beloppet med 100 kronor. Jag anhåller
icke om bifall till Kongl. Maj:ts proposition, utan jag begär endast,
att kammaren ville i likhet med Första Kammaren bevilja henne 300
kronor i pension. Jag åberopar mig icke på den formella rätten härvidlag,
ty den synes mig icke vara att hålla på, men jag tror icke,
att kammaren behöfver anse sig ha gått från sina principer, derför
att den äfven i detta fall öfvar humanitet. Jag ber således, herr
talman, att få yrka, att pensionen till fru Åbom må utgå med 300
kronor i stället för 200 kronor, som statsutskottet föreslagit.

Häruti instämde herrar Redélius och Fetri.

Herr Pelirson i Törneryd: Herr talman! Jag skall försöka att
följa den näst föregående talarens uppmaning genom att yttra mig
kort och mycket kort. Jag inskränker mig derför till att på de skäl,
som jag vid näst föregående punkt anfört, äfven i denna punkt yrka
afslag å såväl Kongl. Maj:ts framställning som utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Om icke ett yrkande hade framstälts om afslag såväl å Kongl. Maj:ts
proposition som å utskottets hemställan, så skulle jag antagligen icke
ha tagit till ordet, men gent emot en så sträng uppfattning anser jag
mig skyldig att uppträda och försvara Kongl. Maj:ts proposition så
till vida, att äfven jag skall af klokhetsskäl inskränka mig till att
förorda 300 kronor åt enkan, men ingenting åt barnen, såsom herr
Hammarskjöld nyss yrkat i öfverensstämmelse med Första Kammarens
redan fattade beslut. Ett rent afslag synes mig ändock, mine herrar,
vara något för hårdhändt. Äfven jag erkänner, att utskottet här kan
hafva åtskilligt, som talar för dess uppfattning; men utskottet bär
uti sitt referat hoppat om något, som står i Kongl. Maj:ts proposition
och som för mig varit det hufvudsakligen bestämmande skälet, hvarför
jag ansåg mig böra tillstyrka Kongl. Maj:t att gå in till Riksdagen
med en dylik proposition, och det är den omständigheten, att Riksdagen
år 1890 under i hufvudsak alldeles likartade förhållanden beviljade
eu pension å 400 kronor åt enkan efter eu lektor i Hernösand
och 100 kronor åt hvartdera af hennes två barn. Denna omständighet
åberopade enkefru Åbom i sin underdåniga ansökan till Kongl.
Maj:t, och då så var, ansåg jag mig nästan skyldig att tillstyrka Kongl.
Maj:t att hos Riksdagen begära ett om ock något mindre belopp,
nemligen 500 kronor, för enkefru Åbom och hennes barn. Nu är
detta ytterligare reduceradt af statsutskottet till 200 kronor och af
Första Kammaren till 300 kronor, och blott för enkan, såsom också
herr Hammarskjöld yrkat. Jag vill åtminstone uttrycka den önskan,
att äfven Andra Kammaren måtte bevilja detta belopp af 300 kronor
åt enkan, utan att tala om något bidrag för barnen.

Andra Kammarens Prut, 1896, N:o 17. 5

Angående
pension för
läroverksadjunkten
B. F.
J. Aboms
enka och
barn.
(Forts )

N:o 17.

Angående
pension för
läroverksadjunkten
B. F,
J. Aboms
enka och
barn.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Ilerr Danielson: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan. Enligt hvad man hört, har Första Kammaren icke bifallit
utskottets hemställan i denna punkt, och det förundrar mig icke, ty
det händer så ofta, att man frångår hvad som aftalas, då man skall
försöka att jemka i hop olika meningar. I detta fall tror jag det vara skäl
att bifalla utskottets hemställan, ty det vore kanske något för hårdt att
afslå denna punkt, helst som vi redan beviljat 200 kronor till eu
annan enka. Jag bär derför inom utskottet biträdt den mening, som
utskottet här uttalat, och det är på grund häraf, som jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Oaktadt enkefru Åbom är från
Kalmar län, skall jag dock taga mig friheten yrka afslag å utskottets
hemställan. Då kammaren i den votering, som nyss företogs, afslog
den begärda pensionen till enkan Stål, kan jag icke tänka mig, att
särskilt bevekande omständigheter föreligga, för att kammaren nu
skulle bevilja den ifrågasatta pensionen till enkan Åbom. I det förra
fallet fans brist i boet, under det att tillgången i boet efter-adjunkten
Åbom icke är så obetydlig. Särskildt har ju enkefru Åbom ett belopp
af 4,000 kronor kontant, svarande mot mannens lifassurans.

Vidare finnes ett annat skäl, som talar för att icke bevilja dylika
pensioner, och det är just hvad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framhållit, nemligen att det här gäller en enka, hvars
man icke gått in i elementarlärarnes enke- och pupillkassa. Man
kan då i en framtid såsom ett skäl för likartade ansökningar åberopa
sig på att Riksdagen i detta fall beviljat den begärda pensionen, och
det skulle på detta sätt kunna komma derhän, att ingen lärare ginge
in i enke- och pupillkassan, då enkor och barn ändå hade utsigt att
få pension.

Jag anser, att så talande skäl föreligga, att kammaren icke kan
bevilja den begärda pensionen. Det är visserligen tråkigt att tala om
dessa små pensioner, men af rent principiella skäl — för att icke alla
lärare skola undandraga sig att ingå i enke- och pupillkassan —
skall jag tillåta mig anhålla om afslag å utskottets hemställan.

Herr Boethiusi Jag skall blott med ett par ord bemöta den
senaste talarens yttrande. Så vidt jag fattade honom rätt, menade
han, att ett bifall till den gjorda framställningen innebure ett farligt
prejudikat, enär lärarne häri kundo söka en anledning att icke ingå
i enke- och pupillkassan. Jag ber då blott att få påpeka, att det för
närvarande är en skyldighet för lärarne att ingå i denna kassa. Afgifterna
dragas af på deras lön. Det var endast under den första
tiden efter pensionskassans stiftande, som en dylik valfrihet förelåg.
Då var denna person icke gift, och det är då lätt förklarligt, att han
icke ingick i kassan.

För öfrigt ber jag att mot jemförelseu mellan detta fall och det
föregående — angående en läkareenka — få anmärka, att det då var
fråga om eu äkta man, som försummat att inbetala sina afgifter.
Här gäller det åter en äkta man, som icke kuude komma in uti

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

N:0 17.

enke- ock pupillkassan — som skulle ha velat betala in afgifterna,
men ipke fick det.

Jag ber att få yrka bifall till herr Hammarskjölds förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Jag vill emot herr Andersson i Nöbbelöf först och främst säga det,
att ingen lärare gerna är så oförnuftig, att han tvekar i valet mellan
den pension, som hans enka kan få ur elementarlärarnes enke- och
pupillkassa, och hvad hon kan få af Riksdagen, ty det är en mycket
stor skilnad i beloppet. Vidare är hvar och en, som numera blir lärare,
tvungen att ingå i lärarnes enke- och pupillkassa, så att det knappast
kan komma i fråga, att en dylik framställning till Riksdagen å nyo
kau komma att ske. Jag vågar naturligtvis icke försäkra det, men
det är högst osannolikt, att Riksdagen skulle komma att ofta besväras
med dylika framställningar, ty de gamle lärare, som på detta viset
försummat tillfället att ingå i enke- och pupillkassan, måste bli allt
färre och färre.

Mot den siste ärade talaren vill jag för att freda den andra
lärarens minne erinra, att han alldeles icke försummade att inbetala
sina afgifter till kassan, utan förhållandet var det, att vid tiden för
kassans bildande lefde han — ogift och tänkte icke att gifta sig. —
Derför begagnade han sig af den rätt, som då stod honom till buds,
att icke ingå i kassan.

Angående
pension för
läroverksadjunkten
ll. F.
J. Åboms
enka och
barn.

(Forts.)

Herr Ivar Månsson: Herr talman! Det synes mig, som om, när
statsutskottets ledamöter kommit till den öfverenskommelsen efter åtskilliga
sammanjemkningar att bevilja åt enkan Åbom en pension af
200 kronor, det icke vore rigtigt att sålunda utan något berättigad!
anspråk från hennes sida medge mer än man enat sig om, eller ett
belopp af 300 kronor, derför att hon har 2 oförsörjda barn. Jag
tycker att kammaren borde understödja statsutskottet och hålla fast
vid den öfverenskommelse, som träftats af majoriteten inom utskottet,
och som de dervarande ledamöterna af Första Kammaren också ansett
skälig. Skall en sådan öfverenskommelse bli af någon vigt och betydelse,
synes det mig vara nödvändigt, att den vinner understöd af kammaren.

Derför anser jag mig böra yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Chefen för ecklesiastikdepartementet
synes hafva missuppfattat mig. Det var icke eu lärareenka,
hvarpå jag syftade, utan på enkan efter regementsläkaren Stål.
Han hade försummat betala pensionsafgiften.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag ber att mot herr Ivar Månsson
få nämna, att jag aldrig inom utskottet hört talas om någon öfverenskommelse
i detta fall.

Då betänkandet kom in från afdelningen, var man alldeles öfverens,
men det var om rent afslag.

Inom statsutskottet uppträdde visserligen en första kammar-ledamot
och tick med sig alla ledamöterna ifrån Första Kammaren inom afdel -

N:0 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

ningen och äfven två stycken ifrån Andra Kammaren. Detta är den
enda öfverenskommelse, jag känner till; jag har icke varit n^ed om
någon annan i detta fall.

Som jag ''''förut påpekat, när enkan Stål icke fått något, kan jag
icke tänka mig, att enkan Åbom skall få något heller.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

Angående
''pension för
konsistorienotarien
E.

It. Henschen,

I fråga härom anförde:

Herr Boethius: Jag skall blott be att få påpeka, att utskottets
hufvudsakliga skäl för afslag är detsamma som förra gången, nemligen
att denne tjenstemans aflöning icke har kostat staten någonting. Det
är emellertid eu statstjenst, han uppfylt, och då kan jag icke gå in på
detta resonnement, att, derför att staten fått denna hans verksamhet
gratis, staten ej heller skall pensionera honom. Jag skall dessutom
be att få beropa mig på det utomordentligt fördelaktiga tjensteintyg,
som erkebiskop Sundberg afgifvit. Jag skall icke nu upptaga tiden med
att anföra det, utan hänvisar till motionen, der det är intaget. Jag
yrkar bifall till herr Billings motion.

Chefen för ecklesiatikdepartementet, herr statsrådet Gilljam: Jag
vill blott och bart nämna, att då det här icke föreligger någon kongl.
proposition, har jag ingen annan anledning att uppträda än den, att,
när det står uti utskottets motiv, att framställningen icke bör bifallas
såsom tillkommen genom enskild motionärs åtgärd, jag dock vill
säga, att jag fortfarande är af den åsigt, som jag uttalade för 2 år
sedan, då en alldeles liknande framställning förelåg i form af kongl.
proposition, att sällan har en hemställan gjorts hos Riksdagen om
pension åt en mera förtjent man, eller som längre sträfvat uti en
ovanligt hård tjenst, än den, som afser konsistorienotarien Henschen.

Jag anser derför för min del, att det vore synnerligen kärt, om
kammaren kunde bevilja den utaf enskild motionär nu gjorda framställningen,
och vågar påstå, att denna min uppfattning delas jemväl
af regeringen och Kongl. Maj:t, äfven om det i ett dylikt fall icke
synts lämpligt att förnya en proposition, som af Riksdagen afslagits.

Pimsten 23.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 9) hade herr
G. Billing föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva, att notarien hos
domkapitlet i Upsala Erilc Rudolf Henschen måtte förklaras berättigad
att från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från konsistorienotariebefattningen
blefve honom beviljadt, under sin återstående
lifstid uppbära årlig pension å allmänna indragningsstaten till belopp
af 4,000 kronor, men hemstälde utskottet, att motionen ej måtte af
Riksdagen bifallas.

N: 0 17.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! ■ Jag skall bara be
att få säga, att det verkligen bar tillkommit litet mera, än herr Boethius
antydde. Ty sedan frågan var före förra gången, bar Riksdagen verkligen
afslagit framställningen om pensionering af konsistorienotarierna.
Det skedde, såsom herr Boethius vet, i fjol, och då tycker jag, att
åtminstone en omständighet tillkommit. På dessa skäl och på grund
af hvad utskottet i öfrigt anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Punkterna 2i—26. •

Biföllos.

Vid föredragning slutligen af punkten 27, deri utskottet hemstälde,
att en inom Andra Kammaren af herr C. Wallis afgifven motion,
n:o 190, angående inrättandet af en ålderdomsunderstödsanstalt för
barnmorskor, icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd, begärdes
ordet af

Herr Wallis, som yttrade: Jag antar, att kammarens ledamöter
ha sig bekant, att min motion blifvit uti Första Kammaren afslagen.
Hvarför den blifvit det, kan jag icke fatta, då den så väsentligt öfverensstämmer
med Kong!. Maj:ts proposition i samma fråga, hvilken
förra riksdagen blef af Första Kammaren antagen. Men, då densamma
sålunda blifvit afslagen, är det uppenbarligen icke skäl att öda
tid på ett försvar af densamma. Jag vill do(;k säga, att min öfvertygelse
är, att den ytterst vigtiga fråga, den afser, ingalunda för all framtid
är fallen, och detta väsentligen på två skäl.

För det första, att de, som främst uti denna fråga ha talan, nemligen
läkarne, äro fullt öfverens och fäst öfvertygade derom, att densamma
utgör en ytterst vigtig helsovårdsfråga, som en gång måste få
sin lösning.

För det andra, att det synes mig specielt höra till denna kammares
pligt att föra frågan till sin lösning, ty det är i Andra Kammaren,
som den haft sitt ursprung 1888 genom den af herr Wretliud då
väckta motionen, som föranledde Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Jag är, herr talman, öfvertygad om att frågan kommer igen och
tror, att den kommer igen i ungefär samma form, alldenstund den utredning,
Kongl. Maj:t lenmat åt frågan, synes mig vara den bästa möjliga.
Jag har intet yrkande att göra.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Andra Kammarens Prat. 1896. N:n 17. 6

Angående
pension för
konsistorienotarien
E.

R. Hensclien.

(Forts.)

No 17.

Ondagen den 11 Mars, e. m.

Herr E. Andersson i Upsala under 14 dagar från och med den
18 dennes,

herr E. Svensson från Karlskrona under 7 dagar från och med
den 20 dennes,

herr E. A. Wijlcander under 8 dagar från och med den 13 dennes,
och herr friherre F. Barnékow under 6 dagar från och med den
14 dennes.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 3, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 30 regeringsformen;

statsutskottets memorial n:o 32, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut med afseende å punkterna l:o och 4:o af statsutskottets
utlåtande n:o 31 angående så väl Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande statens jernvägstrafik som inom
Riksdagen väckta förslag angående jernvägsbyggnader för statens räkning;
samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 34, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående skärpta straffbestämmelser emot djurplågeri m. m.

n:o 35, i anledning af väckt motion angående sådan ändring i
nu gällande lag, att gift person må kunna bereda egen familj förmånen
af försäkring å sitt lif och

n:o 36, i anledning af väckt motion angående tid för kartors och
och skifteshandlingars återställande till skiftesmannen i vissa tall.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 4.

Justerades två protokollsutdrag,
åtskildes kl. 12,54 på natten.

hvarefter kammarens ledamöter
In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.