RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1896:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 14.

Lördagen den 7 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 29 nästlidne
februari förda protokoll.

§ 2.

Enligt derom förut fattadt beslut företogos nu val af tjugufyra
valmän och sex suppleanter för att utse Riksdagens fullmägtige i
riksbanken och i riksgäldskontoret efter dem, som äro i tur att afgå,
äfvensom suppleanter för fullmägtige i nämnda bank och kontor;
och utsågos dervid:

till Talmän:

Herr H. Andersson i Nöbbelöf...............	. .. med	190	röster
»	C. IV. Collander.............................	...... »	190	»
7)	A. G. Gyllensvärd.........................	...... »	190	»
7)	A- Henricson i Karlslund............	______ »	190	»
7)	K. E. Holmgren............................	...... )>	190	»
7)	G. Jansson i Krakerud.................	...... D	190	D
))	J. P. Jansson i Saxhyttan ...........	...... D	190	ö
7>	J. Johnsson i Bollnäs...................	...... »	190	»
»	Lasse Jönsson i Sandby.................	...... »	190	))
5>	A. Liljeqvist,...................................	..... )>	190	))
»	A. V. Nilson från Lidköping .....	...... »	190	)>
))	N. Wallmark ................................	..... n	190	)>
»	N. Åkesson ...................................	....... »	190	7>
J>	E. Svensson från Karlskrona ........	_______ »	189	7)
»	M. G. Bruzelius.........._..................	....... »	146	7)
))	A. P. Danielson.............................	....... »	146	D
7)	J. H. E. Dieden ..........................	....... »	146	7)
7)	Friherre G. Lagerhring ................	....... »	146	7)
D	A. V. Ljungman ..........................	....... i)	146	D

Andra Kammarem Prof. 1896. N:n 14.

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

Herr L. Norrby........................................... med 146

» P. G. Näslund ................................... » 146

» 0. Persson i Killebäckstorp .............. » 146

» E. V. Eamstedt.................................... » 146

och » J. E. Schödén....................................... » 146

Närmast i röstetal kommo herr Hd. Arhusiander m.
röster.

röster,
b ,
b ,
b ,
b .

fl. med 44

till suppleanter:

Herr T. Zetterstrand .................................. med

» O. Anderson i Hasselbol ..................... »

» H. E. Ahrenberg ................................. »

» G. F. Berndes.................................... »

b N. Svensson i Olseröd ....................... »

och b S. T. Palme......................................... »

Närmast i röstetal kom herr A. H. RammarsJcjöld med 48 röster.
Mellan de två suppleanter, hvilka erhållit lika antal röster, bestämdes
ordningen, sådan den finnes här ofvan angifven,

179 röster
178 »

170 b
135 b
134 b
134 b

lottning.

genom

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående S omförmälda
val.

§ 4.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande
proposition, om ändrad lydelse af § 25 i förordningen angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 24 maj 1895 beslöt kammaren öfverlemna densamma
till behandling af bevillningsutskottet.

§ 5.

Till afgörande företogs herr A. E. Wijkanders i gårdagens sammanträde
bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa ett spörsmål.

Sedan berörda, skriftligen affattade spörsmål blifvit uppläst samt
efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll
kammaren herr Wijkanders ifrågavarande anhållan.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till kammarens tillfälliga utskott n:o 3
herr A. Hedins motion n:o 226.

§ 7.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

Bevillningsutskottets betänkande och memorial n:is 10 och 11 j

Lördagen den 7 Mars, f. m. 3 N:ol4.

Lagutskottets utlåtande n:o 31;

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6; och

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7.

§ 8.

Till behandling förelåg till en början lagutskottets utlåtande, n:o Angående
29, i anledning af väckta motioner angående formen för äktenskaps
afsilande. af slutande.

I särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 21 och
22, hade herr P. Waldenström föreslagit:

i den förra:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af gällande lagstiftning angående afslutande af äktenskap mellan medlemmar
af svenska kyrkan, att kyrklig vigsel må kunna erhållas äfven
af sådana, som icke begått Herrans nattvard».

och i den senare:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af nu gällande lag för äktenskaps ingående, att
äktenskap mellan medlemmar af svenska kyrkan, som det önska, må
kunna afslutas inför borgerlig myndighet, äfven om de begått nattvarden
i svenska kyrkan».

Utskottet hemstälde i föreliggande utlåtande:

l:o) att herr Waldenströms motion, n:o 22, icke måtte af Riksdagen
bifallas; och

2:o) att herr Waldenströms motion, n:o 21, icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herrar F. Andersson, J. Anderson i Tenhult, Nilsson i Skärhus,

Svensson från Karlskrona och Ersson, som ansett att utskottet bort
tillstyrka motionerna i fråga;

och af herr friherre Bonde.

Efter föredragning till en början af punkten 1 anförde:

Herr Waldenström: Såsom herrarne allesamman torde veta,

har denna motion ett par gånger förut varit före i Riksdagen, äfven
då väckt af mig. Åren 1891 och 1892 biföll också kammaren hvad

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. ra.

Angående jag föreslagit. Men Första Kammaren afslog motionen. Lagutskottet
äktenskaps har „u likasom vid föregående riksdagar åter afstyrkt densamma.
afslutande. Frågan är den, om . man skall påtvinga menniskor en kyrklig
(Forts.) handling, som de sjelfva icke vilja underkasta sig. Under nuvarande
förhållanden kunna kontrahenter, som vilja ingå äktenskap, icke göra
det på annat sätt än genom kyrklig vigsel, för så vidt de någon gång,
om också blott en enda, begått Herrans heliga nattvard i svenska
statskyrkan. Nu är det emellertid uppenbart, att det finnes personer
af denna _ kategori, och de äro icke så få, hvilka icke vilja hafva
kyrklig vigsel. De äro dock tvungna att underkasta sig densamma,
om deras äktenskap skall vara lagligt.

f rågar jag nu, om det i allmänhet kan vara rätt att påtvinga
menniskor en kyrklig eller religiös handling, så torde svaret icke
blifva mer än ett. Den ena gången efter den andra har man upphäft
tvångslagar, som i detta afseende varit gällande. Frågar jag
vidare, om det är till gagn för svenska staten att påtvinga kontrahenter
en sådan religiös handling som kyrklig vigsel, så har ingen kunnat
saga, att det är till något gagn. Svenska staten har funnit den civila
vigseln lika betryggande för sig som den kyrkliga; ty när svenska
staten godkänner civilt äktenskap i åtskilliga fall, har han för visso
alldeles icke dermed velat statuera någon skilnad i sedligt eller socialt
afseende mellan den ena eller andra formen af äktenskap.

Frågar jag vidare, om det är till gagn för kontrahenterna, att en
sådan kyrklig handling påtvingas dem, så kan svaret icke blifva något
annat än nej.

Frågar jag derefter, om det kan vara till gagn för svenska kyrkan
att man utöfvar ett sådant tvång, så skall jag be att få hemta svaret
på denna fråga ur den diskussion, som hölls under 1893 års kyrkomöte.
Under densamma yttrade professor Rudin, en person, hvars
namn är kändt lör oss alla: »Jag vill till sist erinra om, hvilka missförhållanden
som nu kunna ega rum just vid den kyrkliga vigseln.
Vi äro nu tvungna att viga personer, som äro dertill kyrkligt berättigade,
ehuru de på det mest skriande sätt äro fiendtliga mot kyrkan
och icke skidle vilja hafva hennes välsignelse, om de hade frihet. Jag
skulle kunna anföra exempel på sådana personer, som antingen vägrat
eller ock uttalat sin högsta motvilja mot att ens knälöja vid vigseln till
bön och mottagandet utaf välsignelsen.»

Jag hemställer till herrarne: Kan det verkligen vara till nytta

för svenska kyrkan, att ett sådant tvång fortfar?

Frågar jag slutligen, huru vida nu nämnda tvång stödjer sig på
den heliga skrifts lära eller på den lutherska kyrkans bekännelse, så
blir svaret i båda fallen nej, ty hvarken den heliga skrift eller lutherska
bekännelsen talar om, att man skall påtvinga någon menniska något
slag af kyrklig handling.

Det finnes andra kyrkliga handlingar, som förut varit obligatoriska,
men som under tidernas lopp blifvit borttagna. Jag vill särskild! påpeka
t. ex. kyrktagningen. Förut var det obligatoriskt, att hvar och
en qvinna, som födt barn, skulle kyrktagas. Nå, det har upphört,
och ingen menniska har funnit detta skadligt för kyrkan, samhället
eller barnaföderskorna. Hvarför skall man då envisas att påtvinga

Lördagen den 7 Mars, f. m. 5 N:o1 ''

äktcnskapskontrahenter kyrklig vigsel, när de icke vilja hafva den, Angåmd*^

ja kanske af hjertat förakta den? , äktenskaps

Jag skall derför be, att kammaren med afslag å utskottets be- afstigande.
tänkande ville bifalla, hvad jag i motionen hemstält. (Forts.)

Häruti instämde herrar Eriksson i Blgered, Thor, Eriksson i
Qväcklingen, Vahlin och Wallmark.

Herr Redelius yttrade: Herr talman. Jag skall deremot hemställa
om bifall till utskottets förslag på de skäl, som utskottet anfört,
och ber blott att få tillägga några få ord.

Den svenska staten har, såsom hvar man vet, som en kristen
stat valt den kyrkliga formen för äktenskaps afsilande, och i
öfverensstämmelse dermed har staten uppdragit åt svenska kyrkans
prester att genom vigselns förrättande gifva åt äktenskapet på samma
gåno- som den kyrkliga välsignelsen äfven dess borgerliga giltighet.

Denna ordning tror jag hafva så sammanvuxit med det rättsliga och
sedliga åskådningssättet hos vårt folk, att denna ordning icke bör
rubbas med afseende på sådana personer, som i alla afseenden tillhöra
vår kyrka. Den bör icke rubbas för det ringa antal af kyrkans medlemmar,
som icke finna sig dermed tillfredsstälda. Ty jag för mm
del kan icke finna förklarligt, att en person, hvars åsigter så litet
skilja sig från svenska kyrkans, att han finner sig oförhindrad att
deri qvarstå, — att, säger jag, en person skall på något sätt finna det
anstötligt, att han, derest han vill ingå äktenskap, skall göra det inför
kyrklig myndighet och dervid höra en religiös välsignelse öfver
sig uttalas. Jag kan icke finna något ondt deri, att man talar väl om
folk och till folk, och jag har dessutom lärt, att man får välsigna,
äfven om man sjelf blir förbannad.

Hvad herr Waldenströms förslag angår, så ber jag få framhålla,
att det icke gagnar någon. Det gagnar icke staten; ty de garantier
för äktenskapets helgd, som staten begär, de uppfyllas fullt ut lika
bra genom nu gällande ordning som genom den ordning, herr Waldenström
vill införa. Hans förslag gagnar icke heller kyrkan; ty kyrkan
reder sig fullt ut lika bra det förutan och det gagnar icke heller den
enskilde, hvarken presten eller kontrahenterna.

Jag kan icke finna, att vare sig han eller de få någon ytterligare
välsignelse utöfver hvad de nu kunna erhålla genom att antaga den
ordnfng, som herr Waldenström föreslår. Jag skall derför, som sagdt,
anhålla om bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Jönsson i Mårarp, Andersson i
Löfhult och Högstedt i Hanåsa.

Herr Höjer: Herr grefve och talman, mine herrar! Den senaste
ärade talaren anförde såsom skäl för sin mot herr Waldenströms uttalade
åsigt först och främst de motiv, som af lagutskottet anfördes
vid 1892 års riksdag. De skäl, som då presenterades af lagutskottet
uti ifrågavarande fall, voro alldeles nya. När utskottet vid närmast
föregående riksdag, år 1891, uttalade sig i ämnet, hade det en annan

N:o 14‘ 6 Lördagen den 7 Mars, f. m.

fjZTnfl “otj.vering'' som sannolikt år 1892 ansågs vara något urmodig och
äktenskaps "e“ör ersattes med en annan. Nu har denna motivering från år 1892
afslutande. hvilat under fyra år, men har å nyo stått upp igen vid 1896 års riks(Ports.
) ^ag, utan aW jag för min del kan märka, att skälen legat till sig
under åren. Jag skall visst icke här inlåta mig uti någon uttömmande
kritik af de skäl, som lagutskottet har anfört och som herr Redelius
uti sitt anförande åtminstone i en punkt understrukit. Ett af dessa
skäl är af lagutskottet uttryckt uti de orden att »staten för stiftandet
af ett lagligt äktenskap bestämt en viss form, hvilken den från sin
synpunkt funnit vara den mest värdiga». Jag vill dervid erinra
herrarne i allmänhet och herr Redelius i synnerhet, att staten i sjelfva
verket alls icke har bestämt en form, utan två former för ingående
af ett fullt lagligt äktenskap, den kyrkliga och den civila, och jag
kan lika litet som herr W aldenström finna, att staten der vid lag har
gjort någon den ringaste skilnad uti de två formerna med afseende
på deras legalitet, deras giltighet eller deras sedlighet. Man skulle
kunna gå ett steg längre och säga: för så vidt som äktenskapet är en helt
och hållet borgerlig institution och för så vidt som staten egentligen
har att fästa sig vid dess civilrättsliga sida, så borde, i konseqvens med
denna uppfattning af äktenskapet, civiläktenskapet vara obligatoriskt.
Det vore konseqvensen utaf statens för öfrigt fullkomligt lutherska
uppfattning af äktenskapet. — Det att tvinga kyrklig vigsel på kontrahenterna
är enligt min åsigt en qvarlefva af den katolska uppfattningen
af äktenskapet såsom ett sakrament.

Något längre ned säger utskottet, att staten icke heller bör »göra
den eftergift till förmån för ett fåtals subjektiva uppfattning, som
medgifvandet af en dylik valfrihet onekligen skulle innebära». Jag
får upprigtigt erkänna, att den motiveringen uti lagutskottets betänkande
förefaller mig nästan upprörande. Jag håller derpå att hvarenda
menniska har en oafytterlig rätt att fordra respekt för sin
religiösa öfvertygelse, och jag anser, att en minoritet af statens medlemmar,
den må vara huru liten som helst, har rätt att fordra snaraste
ändring af en lag, som kan i något fall kränka denna minoritets samvete,
och jag kan icke finna annat — i detta fall står jag alldeles på
samma ståndpunkt som herr Waldenström —än att det innebär en bestämd
kränkning af samvetets rätt att tvinga någon eller några att
uppträda såsom hufvudpersoner uti en religiös ceremoni, som dessa
personer från början till slut ogilla och uti hvilken de kanske icke
finna något annat än ett rent nonsens

Vidare har utskottet hållit före, att den ifrågasatta valfriheten
»skulle komma att framkalla allehanda slitningar mellan kontrahenterna
och deras anhöriga, äfvensom inverka störande på den religiösa
och moraliska uppfattningen hos vårt lands befolkning». Jag får säga,
att det är mig fullkomligt obegripligt, att uppfattningen af religion
och moral skulle störas hos vårt folk genom en lagändring, som innebure.
upphäfvande, af ett tvång och uti en vigtig punkt toge bort
hvarje anledning till skrymteri och lögn.

Jag skall icke tillåta mig att längre upptaga herrarnes tid. Jag
har endast velat fästa mig vid dessa punkter uti lagutskottets motivenng,
ehuru åtskilligt visserligen kunde vara att säga äfven om de

Lördagen den 7 Mars, f. m. 7 N:o “■

öfriga. På grund af hvad jag nu har anfört skall jag emellertid till låta

mig yrka, att kammaren måtte med afslag å utskottets hemställan Jåiefen8fap8

bifalla herr Waldenströms motion i den nu föredragna punkten. af slutande.

(Forts.)

Herrar John Olsson och Hedin instämde häruti.

Herr Redelius: Jag skall be att med anledning af den senaste
talarens anförande få säga ett par ord.

Han åberopade sig, om jag hörde honom rätt, på Luther, och
deraf skulle väl framgå, att vår nuvarande ordning i detta hänseende
icke vore luthersk. I det fallet ber jag att få delvis gifva honom
rätt i en punkt, men motsäga honom i en annan. Jag vet mycket
val, liksom den nämnde talaren och kanske vi alla, att Luther, på
samma sätt som jag och vi, erkänt, att äktenskapet har sin borgerliga
sida och endast hör denna verlden till samt icke sträcker sig
derut anför, men Luther sade dock tillika: »Begär man af oss, att vi
skola välsigna de trolofvade eller viga dem, så är det vår skyldighet
att göra det.» Med »man» betecknar han, enligt min uppfattning,
öfverheten. Detta angående Luther.

Hvad beträffar uttrycket kränkning af samvetet, måste jag för
min del bekänna, att jag icke vet om någon annan kränkning af samvetet
än den, som kommer af att göra orätt eller tala orätt, tv jag
kan icke känna samvetsförebråelser eller samvetskränkning af hvad
en annan gör, utan endast af hvad jag sjelf gör. Detta tror jag i
högst betydlig mån modifiera, hvad herr Höjer yttrade angående samvetskränkning
i detta fall. Jag tror icke heller, att man bör anse
det vara så allvarligt menadt, då han talar om äktenskapets afslutande
i vissa fäll såsom ett rent nonsens. Det förtjena» icke annat än en

protest^ beträffar yttranciet om valfriheten såsom egnad att förringa
den religiösa känslan hos folket, håller jag före, att den verkligen
kan medföra en sådan verkan, om man nemligen i viss män till princip
för ens handlingar upphöjer godtycket i stället för känslan af
pligt. Jag tror, att känslan af pligt är bättre än valfriheten egnad
att°uppehålla den religiösa känslan hos folket.

Herr Hazén: Jag skall villigt medgifva, att många omständigheter
kunna inträffa, der det finnes vara ganska svårt att få fram den
kyrkliga vigseln, och jag vill nu särskildt påpeka sådana fall, der det
gäller äktenskap med frånskilda. Härom är dock icke nu egentligen

^ Frånsedt detta, är denna sak ganska grannlaga och griper helt
visst ganska djupt in i vårt folks traditionella lif. Man begär här
med denna motion en ökad grad af frihet, men det torde hända ändock,
mine herrar, att frukten häraf på många håll och vid många
tillfällen skulle blifva en ökad grad af tvång. Nu är tvånget ngtadt
mot en och annan af äktenskapsfestens medlemmar, som är likgiltig
eller i sinnet främmande för den uppbyggelse, som ligger i11®1® det
kyrkliga formuläret. Men om det blefve, såsom här begäres, full frihet
att gå förbi denna religiösa handling, mot hvilken ju herr

N:o 14’ 8 Lördagen den 7 Mars, f. m.

Ät Waldenström icke i sak har något att erinra och mot hvilken näppeligen
äktenskaps sfparatisterna ha något att erinra, ty formuläret är ju hållet i ganska
af slutande, allmänt kristliga ordalag — om det, säger jag, blefve full frihet att
(Forts.) förbi denna religiösa handling, så är det icke omöjligt, att den

mera myndiga af kontrahenterna eller af kontrahenternas föräldrar
eller någon annan mera myndig medlem, som väntas vid äktenskapsfesten,
skulle kunna framtvinga en önskan, som endast vore en skenbar,
d. v. s. en skrymtaktig önskan, och detta till förfång och tryck
för de svaga, som utaf hjertats djup önskade att få hafva den religiösa
handlingen närvarande och önskade hvad som verkligen objektivt sedt
är rätt och hvad som, mine herrar, väl behöfs, då man grundar ett
hem, nemligen att grunda det vid Herrans altare. — Det är bestämdt
en sanning, som aldrig kan förnekas, trots allt hvad menniskan tycker
och tänker. Det kunde komma att blifva ett tvång just i ett fall,
der vi ändock borde gifva frihet, nemligen frihet för religionen att
hafva en öppen dörr och en öppen dörr just till skydd för de svaga,
de blyga, de timida, de, som kanske behöfde frihet att gifva uttryck
föi sin religiösa känsla vid ett så högvigtigt tillfälle i en menniskas
in som detta. Man skall väl icke gifva frihet endast åt den ena parten,
utan det är väl tillbörligt att gifva frihet äfven åt den religiösa
parten, allra helst som, efter hvad jag tror, det är den parten, som
i detta fall har rätten på sin sida. I öfrigt torde icke kunna förnekas,
att genom denna frihet ett nytt tvistefrö utkastas på det religiösa
området, och vi hafva redan så många tvistefrön på detta område,
att vi kunna uppskjuta med denna fråga till en framtid, då en mera
kraftig och allmän önskan från folket i detta hänseende må hafva
gjort sig gällande.

Redan från denna sida sedt, tror jag, att, då man icke kan sätta
något bevisligen bättre i stället eller sätta något i stället, som kan
skydda parternas önskan och deras rätt angående äktenskapsfesten
ty det är så många intressen, som der vilja göra sig gällande, och
så många önskningar, som der söka sig ett uttryck — man har fullt
fog för att icke gå blott i negativ rigtning och rifva ned; ty det är
icke sättet för ett lämpligt kyrkligt reformationsarbete, utan man bör
reformera så att man sätter något bättre i stället. Alltså, redan från
denna synpunkt sedt, yrkar jag afslag å motionen och bifall till utskottets
hemställan.

Med herr Hazén förenade sig herr Petersson i Dänningelanda.

Herr friherre Barnekow: Herr talman, mine herrar! Kyrkolagen
föreskrifver, att, om en person icke kan uppge till hvilket samfund
han skall höra i religiöst afseende, han icke får utgå ur svenska kyrkan.
Jag beklagar detta förhållande och vill icke här uppträda till
dessa personers försvar, utan vill endast påpeka, att ett faktum är, att
sådana personer finnas.

Nå, mine herrar, om en sådan person gått till nattvarden och
framdeles vill ingå äktenskap, kan han icke få detta utan att komma
i strid med sin öfvertygelse.

Jag vet ett exempel: att på en plats, som jag känner till, finnes
ett par personer, som lefva tillsammans som gifta och ha 6 barn.

Lördagen den 7 Mars, f. m. 9 N:o 14.

I hela trakten rundt om anses de som gifta, men går man till Angående
kyrkoboken, skall man finna, att de der stå som ogifta, hon såsom ^enskaps
pigan den och den, som har 6 oäkta barn. Och, mine herrar, detta afsiutande.
kan icke vara rätt hvarken i moraliskt eller sedligt hänseende; och (forts.)
hvad inverkan skall det icke hafva på barnen, som tro, att de äro
äkta, då de sedan få veta, att deras föräldrar ej äro inför lagen erkända
som äkta makar.

Särskildt för sådana personer, mine herrar, anser jag det nödvändigt,
att den af herr Waldenström föreslagna motionen blir antagen.

Derför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till densamma.

Häruti instämde herrar Larsson i Berga, Ericsson i Wäsby och
Hammarström.

Herr Svensson från Karlskrona anförde: Herr talman! Jag har
låtit anteckna mig såsom reservant mot det beslut, som utskottet här
kommit till, och mot det förslag, som det här framlagt.

Det är så många skäl för motionen framstälda såväl nu af herr
Waldenström som uti den motivering, som afgafs af lagutskottet 1891,
att jag tycker, det är alldeles klart och tydligt, att densamma bör
bifallas, och jag kan derför icke annat än yrka bifall till den föreslagna
lagförändringen.

Jag vill icke här längre upptaga kammarens tid, då så många
talare äro antecknade, utan inskränker mig till att yrka bifall till
motionen.

Herr Back Per Ersson instämde häruti.

Herr Ekman: Herr Redelius anförde ett citat af Luther, deri
han uttalar den åsigten, att vi böra meddela välsignelse åt dem, som
vilja hafva en sådan.

Det är alldeles precis, hvad motionären och vi, som instämma
med honom, yrkat, eller att den kyrkliga vigseln icke må vara tvungen,
utan att endast de, som verkligen begära den kyrkliga välsignelsen,
måtte undfå densamma.

Frågan är helt enkelt den, huru vida man verkligen bör respektera
och ta hänsyn till menniskors öfvertygelse och ställning gent
emot religiösa förhållanden.

För min del får jag upprigtigt säga, att jag tror, att den meningen
delas af rätt många här.

Jag tror ock, att uti hvarje läge af lifvet, i hvarje jordiskt förhållande
och för hvarje steg, vi här taga, behöfva vi Guds välsignelse.

Men det finnes personer, som förakta densamma, som icke vilja ha
något att skaffa med religiösa förhållanden.

Det är då upprörande, att kyrkan skall icke allenast komma och
erbjuda denna välsignelse, utan dertill rent af påtvinga kontrahenterna
denna välsignelse, antingen de vilja ha den eller icke. Det ligger i
öppen dag det orimliga uti ett sådant tillvägagående.

År jag verkligen mån om religionen och religiösa förhållanden,
då måste jag ifrån detta område bannlysa allt tvång, ty religionen

N:o 14. lo Lördagen den 7 Mars, f. m.

Angående adresserar sig allra närmast till min vilja, beror på min egen viljeäktenskaps
bestämning härutinnan; och detta kraf det måste vi börja på att mer
afsilande. ocl1 mer respektera. _

(Forts.) Den kyrkolagstiftning, som egt rum under sista århundradet,

kännetecknas just af att man börjat mer och mer se, att icke tvång
i religiösa saker duger.

Jag hemställer till herrarne — och den, som känner kyrkans
historia, vet det nogsamt — om man icke, vid en jemförelse af det
kyrkliga lifvet och dess värme under början af detta århundrade med
de senare decenniernas andliga lif, måste säga, att det har visat sig
mera värme, mera religiös handlingskraft under dessa senare decennier.
Och jag kan säga, att de religiösa rörelsernas framgång med mera
kraft daterar sig ifrån det år, när det förhatliga konventikelplakatet
upphäfdes.

Detta var ett af de förskräckligaste tvång, som de lagstiftande
myndigheterna någonsin lagt på menniskor.

Nu lossas dessa band mer och mer, och deråt måste hvarje religiöst
intresserad menniska vara i högsta grad tacknämlig.

Jag för talan för motionen, alldeles icke af någon likgiltighet
för religionen, utan tvärt om. Gif menniskorna frihet, låt dem uti
dessa ting få välja sjelfva, då komma vi på sanningens botten; och
i religiösa frågor finnes ingenting så vigtigt som att jag fått vara
sann, fått vara, hvad jag verkligen är och ingenting annat.

Det är med hänsyn till detta jag på det allra varmaste och i
religionsfrihetens namn vill tillstyrka, att åtminstone Andra Kammaren
måtte biträda herr Waldenströms motion.

Jag skall visa herrarne, huru orimliga fall kunna inträffa, och
alldeles säkert gång efter annan inträffat, och det är, att fullkomligt
religionslösa menniskor, bara derför att de en gång i sin ungdom
gått till nattvarden, påtvingas den kyrkliga välsignelsen, under det
att andra religiöst sinnade menniskor, derför att de af en eller annan
anledning icke kunnat deltaga uti den första nattvardsgången, förhindras
att få kyrklig vigsel, äfven om de det vilja.

Orimligheten i ett sådant tillvägagående tycker jag ligger i öppen

dag.

Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till motionen.

Herrar Zetlerstrand, Aulin och Hansson i Solberga förklarade
sig instämma med herr Ekman.

Härefter anförde:

Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Iförra gången
jag väckte denna motion, föranleddes jag dertill af en kyrkoherde,
en personlig vän till mig och för öfrigt en from och allvarlig man.

Han anförde en berättelse ur sitt eget presterliga lif, som jag
också då omtalade här i kammaren.

Till honom hade en gång kommit en person för att få honom
till vigselförrättare, men mannen i fråga ville på samma gång säga

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

honom, att han trodde hvarken på Gud eller Kristus eller på någon ting,

som hörde till religionen. äktenskaps

Då säde kyrkoherden: »Hvarför vill ni då ha kyrklig vigsel»t slutande.
»Jo», svarade mannen, »jag och min fästmö ha blifvit konfirmerade i (Forts.)
vår ungdom och kunna icke bli gifta på annat sätt än genom kyrklig
vigsel.»

Kyrkoherden frågade åter: »Kan ni då icke tänka, att det ligger
någon välsignelse uti det, att kyrkan beder för er?» »Kej», svarade
han, »det tror jag inte, ty det är bara lort alltsammans.» Upprörd
af ett sådant svar sade kyrkoherden till honom: »Då viger jag er
icke.» Och dervid blef det.

Men om mannen hade klagat hos konsistorium, så hade kyrkoherden
fått straff, samt blifvit ålagd att viga. Nu vände han sig i
stället till en annan prest, som icke var så känslig som den förre
för hvad, som var kristligt sant eller icke, och som derför åtog sig
att viga honom. På så sätt slapp kyrkoherden det straff, han annars
skulle fått. _ .

Jag vill nu fråga herrarne, om det är rimligt att i ett kristligt
protestantiskt samfund upprätthålla en sådan ordning. Tro herrarne,
att det kan på något sätt befordra sedlighet eller religion?

Herr Redelius sade, att den gagnar ingen den förändring jag påyrkat;
den gagnar icke staten, icke heller kyrkan. Ja, deri kan han
ha rätt, för så vidt han anser, att det icke gagnar staten, icke heller
kyrkan att införa sanning i våra religiösa handlingar. Anser han det,
då står han på en helt annan ståndpunkt i detta afseende än jag, och
då kunna vi icke förstå hvarandra. Han sade ock, att förändringen
icke heller gagnar den enskilde prestmannen. Ja, deri har han också
rätt, för så vidt han anser det likgiltigt för den enskilde presten,
huru vida det finnes sanning eller icke uti de religiösa handlingar,
som han förrättar.

Men uppenbart är, att det finnes andra prester, som känna sig
ganska kränkta af de närvarande förhållandena. Jag anförde nyss
professor Rudins ord — och ingen kan väl anse honom för en kyrkofiende
eller radikal — när han betecknar det såsom missförhållande
med afseende å den kyrkliga vigseln, att presten är tvungen att viga
personer, som på det mest skriande sätt äro fiendtliga emot kyrkan
och icke skulle vilja hafva hennes välsignelse, om de hade frihet att
slippa den.

Så sade herr Redelius äfven, att förändringen icke skulle gagna
kontrahenterna. Jag vill då göra herr Redelius en fråga. Antag, att
han t. ex. bodde i ett katolskt land, der äktenskap icke kunde afslutas
på annat sätt än efter katolsk ritus; nu skulle han gifta sig,
och man ville mot hans öfvertygelse påtvinga honom katolsk vigsel.

Skulle han då icke anse det vara till något gagn för sig sjelf och sin
maka, om han på något sätt kunde slippa detta tvång?

Precis på samma sätt ställer sig saken för dem som icke vilja
hafva protestantisk luthersk eller kyrklig vigsel.

Herr Höjer har sagt, att kyrkovigseln eller rättare kyrkovigseltvånget
är en qvarlefva från påfvedömet. Så är det också, och Luther
säger, att det är på det sättet påfven slagit under sig verlden, att

■° ’ 12 Lördagen den 7 Mars, f. in.

ÄfÄ TanJt3git -haD<?. °” äktenskaPet. Nu medgaf också herr Redelig, att
äktenskaps visserligen framhållit den borgerliga sidan af äktenskapet,

af slutande. m®n. Ruther hade äfven sagt, att om kontrahenterna begära kyrklig
(Ports.) välsignelse, så bör man efterkomma deras önskan. Ja, men han nämnde
icke, att han någonstädes läst, hvad Luther sagt, för den händelse,
att kontrahenterna särskildt begärde att slippa sådan välsignelse. Ja er
vet icke, om Luther yttrat någonting derom, men jag vet, hvad han
skulle ha sagt, i fall han yttrat något. Ty Luther var icke den, som
ville påtvinga menniskor religiösa handlingar. Emellertid skall lag
be att få taga fasta på herr Redelii ord — jag tror, att Luther har
sagt det af honom citerade, fastän jag icke kan säga hvar, att, om
Kontrahenterna det begära, så böra vi välsigna deras förbindelse. Detta
måste således vara lutherskt. Nu kommer strax efter denna motion
att behandlas en annan, uti hvilken jag påyrkar sådan förändring i
kyrkolagen, att, der Jcontrahenterna begära, att presten skall välsigna
deras äktenskap, de då måtte få denna välsignelse. När vi komma
till den motionen, få herrarne nog höra, hur pass luthersk herr Redelius
är i det stycket.

Jag skall på grund häraf be att fortfarande få vidhålla mitt yrkande
om bifall till motionen.

Herr Redelius: Jag begärde ordet med anledning af friherre
Barnekows yttrande.

I likhet med honom beklagar jag på det lifligaste sådana lösa
förbindelser, hvarpå han anförde exempel, nemligen att ett par lefde
i ett så kalladt äktenskap, der qvinnan hade 6 barn, men i kyrkoboken
stod antecknad som piga med 6 oäkta barn.

Beklagligen har jag också att meddela ett liknande exempel, men
jag anser, att det betyder intet i den föreliggande frågan. Ty åtminstone
i det fall jag känner, der försökte jag förmå mannen att
ingå ordentligt äktenskap på något sätt, kyrkligt eller borgerligt, men
han befans obenägen dertill, på den grund, att han icke ville afvittra
sina barn från ett föregående äktenskap. Derför menar jag,
som sagdt, att sådana exempel icke belysa föreliggande fråga.

Hvad beträffar herr Ekmans yttrande om frihet och tvång, ber

jag att få säga några ord om frihetens begrepp såsom jag fattar det.

Jag antager då det lyckliga fallet, att någon har rent hjerta och

rent sinne och sålunda vill endast det som är rätt och godt. En

sådan person kan fritt och obehindradt göra hvad han vill Och det
är den sanna frihetens begrepp: att göra rätt och ingenting frukta.
Men detta bör enligt min tanke noga skiljas från sjelfsvåld. Den
sjelfsvåldige, som vill gorå annat, än hvad som är rätt, som vill tala
annat, än hvad som är sant, han skall naturligtvis finna sanningens
och lättfärdighetens bud vara för sig tvingande, för att icke säga
kränkande. Ty nog är det väl kränkande åtminstone för hans sjelfsvåldiga
sinne; och det bör det vara, så länge han ej vill ändra sig.

Hvad beträffar herr Waldenströms yttrande om sanningen, vill
jag instämma med honom deri, att det bör vara sanning i allt vårt
väsen, i allt vårt tal och i alla våra gerningar; men det tviflar jag
på, att det blifver mera sanning i äktenskapet, om det ordnas på det

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

sätt, han vill, d. v. s. efter godtycke, än om det såsom nu ordnas
efter lag.

Herr Folke Andersson: Herr talman! Då jag icke kunnat

dela lagutskottets åsigt i denna fråga, utan låtit anteckna mig såsom
reservant, anser jag det vara min pligt att härför angifva några skäl.

Vi veta, att de, som icke äro konfirmerade inom svenska kyrkan,
måste ingå borgerligt äktenskap och kunna således ej, om de det
vilja, dervid erhålla kyrklig välsignelse. Deremot få de, som tillhöra
svenska kyrkan och äro konfirmerade, icke ingå borgerligt äktenskap,
utan måste dervid hafva kyrklig vigsel. För min del tror jag, att
såväl den ena som andra formen blifver en laglig stadfästelse på
hvad kontrahenterna hafva öfverenskommit och att hvarje form för
sig har samma lagliga verkan som hvarje annan statshandling. Jag
är för öfrigt öfvertygad om, att kontrahenter, som ingå borgerligt
äktenskap, önska — åtminstone om de inse vigten af ett äktenskap
— lika mycket som kontrahenter, som erhålla kyrklig vigsel, att Gud
måtte välsigna deras äktenskap.

Bn omständighet, som ensam för mig varit tillräcklig att icke
biträda utskottets hemställan, är, att, om t. ex. personer inom svenska
statskyrkan önska erhålla borgerlig vigsel, de redan nu kunna erhålla
sådan, om de anmäla sitt utträde ur statskyrkan och uppgifva
det trossamfund, hvartill de ämna öfvergå. Nu kan man tänka sig,
att dessa personer icke dela det trossamfunds åsigter, till hvilket de
anmält sig vilja öfvergå, utan endast öfvergå dit för att erhålla
borgerlig vigsel. Vid sådant förhållande hafva ju dessa personer
talat osanning, men hvad värre är, de hafva tvingats af staten att
göra det. Jag frågar då: kan sådant vara nyttigt för kyrkan eller
för staten? Jag tycker åtminstone, att det vore både rättvist och
billigt att i detta afseende lemna personer fritt val. Jag tror, att
staten icke skulle förlora något derpå.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka afslag å
utskottetB hemställan och bifall till motionen.

Angående
formen för
äktenskaps
af slutande.

(Ports.)

Herr Jakob Brikson från Stockholm: Jag har begärt ordet

endast för att tillkännagifva, att jag icke så synnerligen mycket förvånar
mig öfver, att lagutskottet i denna fråga kommit till ett sådant
slut som det, hvartill utskottet kommit, då jag nemligen tager hänsyn
till det i dag utdelade betänkandet n:o 32. Der har lagutskottet
åtminstone velat bereda tillfälle för dem, som icke hafva en med
statskyrkan öfverensstämmande uppfattning, att få utträda ur henne.
Men det förvånar mig, att herr Redelius kunnat gilla hvad lagutskottet
i nu föreliggande betänkande föreslagit, men deremot motsatt sig
och reserverat sig mot utskottets hemställan i betänkandet n:o 32.
Herr Redelius måste resonnera som så, att den, som har en från kyrkan
ringa afvikande uppfattning, hannkan qvarstå inom henne. Huru
kan man resonera på det sättet? År det så, att den, som har cn
uppfattning, som strider högst väsentligt från kyrkans, ja, går stick i
stäf med kyrkans uppfattning, kan komma ut ur kyrkan? Nej, han
måste stå qvar! Det är endast den, som med kyrkan har en något

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

Angående så när öfverensstämmande uppfattning, som möjligen kan få utträda,

äktenskaps mfn ^en’ SOm ^ar en uPP*attl|ir,g alldeles motsatt kyrkans, måste
afsilande. qvar. ^ Det synes mig egendomligt, att man vill tvinga personer
(Ports.) att mot Sln qvarstå inom kyrkan och icke tillåta att öppna por ten

för utträde, då man på samma gång tvingar dem, som sålunda få
qvarstå inom kyrkan, att handla mot sin öfvertygelse.

Jag kan således icke instämma med dem, som yrkat bifall till
lagutskottets hemställan, utan ber att i stället få yrka bifall till herr
Waldenströms motion.

Herr Waldenström: Herr Hazén talade om den kyrkliga vigselns
uppbygglighet. Ja, jag tror, att den kan vara ganska uppbygglig
för många; men icke tänker jag, att herr Hazén tror på
någon uppbyggelse af densamma för personer, som förakta och begära
att få slippa den.

Herr Redelius sade, att den, som ville göra annat än det, som
vore rätt, han borde tvingas att göra det rätta. Ja, deri vill jag instämma.
Men då en person vill ingå borgerligt äktenskap, så begär
han ju ingenting, som är orätt, utan endast sådant, som är i svensk
lag erkändt såsom rätt.

Vidare nämnde samme talare, att han vore lika angelägen som
jag, att det borde vara sanning i allt vårt väsen, i allt vårt tal och
i. alla våra gerningar; men han trodde icke, att det blefve mer sanning
i äktenskapet, om det finge ingås efter godtycke, än om det
inginges efter lag. Detta är att kringgå, hvad jag har sagt; ty här
ar . icke fråga om sanning i äktenskapet, utan om sanning i den
religiösa äktenskapsvigseln. Dessutom är det i min motion icke fråga
om att tillstädja äktenskaps ingående efter godtycke, utan att göra
det till lag, som är rätt, och som i flera andra fall i den svenska
lagstiftningen är erkändt såsom rätt.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall till den ifrågavarande
motionen; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef
emellertid begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i första punkten af
förevarande utlåtande n:o 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställan,
bifallit herr Waldenströms i ämnet väckta motion, n:o 22.

Lördagen den 7 Mars, f. m. 15 N:o 14

Omröstningen visade 87 ja, men 113 nej; hvadan kammaren be- Angående^
slutat enligt nej-propositionens innehåll. äktenskaps

af slut an (k.

I fråga om punkten 2, som härefter föredrogs, anförde: (Forts.)

Herr Waldenström: Då kammaren bifallit den nyss behand lade

motionen, tänker jag, att hon skall vara ännu villigare att bifalla
den motion, som nu föreligger. I denna är det nemligen fråga
om att medgifva kyrklig vigsel åt sådana medlemmar af svenska
kyrkan, som af en eller annan anledning icke begått Herrans nattvard,
men som ändå begära att få kyrklig vigsel. Det är således
icke fråga om sådana, som stå utanför den svenska kyrkan, utan om
medlemmar af densamma, och medlemmar om hvilka man icke kan
säora, att de i någon mån äro sämre än andra.

Hvar och en vet, att hvarken den heliga skrift eller den luterska
bekännelsen gör en sådan välsignelse, som den kyrkliga vigseln innebär,
beroende af nattvardsgång. Men den svenska kyrkan, som kallar
sig biblisk och luthersk, hon gör det. Det är för herrarne bekant,
att om en person, som till följd af ett brott dömts förlustig medborgerligt
förtroende för all framtid, men en gång i sin ungdom begått
Herrans nattvard, vill tråda i äktenskap, så får han kyrklig
vigsel när han begär sådan — ja, han kan icke ens slippa densamma,
om han icke vill ha den. Men om en medborgare, som är aldrig
än så from och aldrig än så redbar, men som har det felet, att han
icke begått Herrans nattvard i statskyrkan, begär kyrklig vigsel, så
kan han under nuvarande förhållanden icke erhålla den. Jag hemställer
till herrarne, om sådant kan vara rigtigt. Jag är glad, att
herr Redelius anförde det yttrandet af Luther, der han säger, att om
kontrahenterna begära af presten, att han skall välsigna deras äktenskap,
så bör han göra det, och jag önskar, att alla prester måtte
blifva rätt lutherska i detta afseende.

I min motion har jag anfört en händelse, som verkligen kan
sägas vara mycket karakteristisk. En prestman här i Stockholm blef
förlofvad med en qvinna, som icke blifvit konfirmerad och således
icke begått Herrans nattvard. Nu ville de gifta sig; men de kunde
icke få kyrklig vigsel; och borgerlig vigsel ville de icke hafva. Till
följd af åtskilliga familjeförhållanden kunde flickan icke låta konfirmera
sig och begå nattvarden i statskyrkan. Följden blef, att de
förlofvade måste resa till London för att der efter anglikansk ritus
erhålla kyrklig vigsel. Det skedde för nåOTa få månader sedan. Derefter
kommo de tillbaka till Sverige; de äro nu äkta makar, och
mannen är fortfarande prest i svenska statskyrkan. Jag hemställer
till herrarne, om det är rimligt, att ett sådant förhållande skall få
fortfara och om det kan vara lyckligt för svenska statskyrkan, att
man söker upprätthålla det.

Lagutskottet har sagt, att jag icke satt något annat i stället för
den kyrkliga nattvardsgång, som jag vill borttaga. Ja, det är sant.

Men orsaken härtill är, att jag anser, att man icke belwfver sätta något
annat i stället. 1 den nuvarande kyrkolagen föreskrifves, att
ingen må trolofvas, »som icke kan Luthers katekes och häfver begått

N:o 14.

Angående
formen för
äktenskaps
af slutande
(Forts.)

16 Lördagen den 7 Mars, f. m.

Herrans nattvard». Jag anser det vara tillräckligt att sätta punkt
efter ordet »katekes» och vara nöjd dermed. Jag undrar just, huru
många af herrarne sjelfva som kunde Luthers lilla katekes den dagen,
då herrarne trädde i äktenskap. Kanske det första vilkoret i
de flesta fall icke är uppfyldt; och hvarför skall man då behöfva
lägga ett andra till?

Den nu föreliggande motionen har haft den äran att blifva omtalad
i dag i Första Kammaren, och det gläder mig. Det är en
biskop och en kyrkoherde, som talat om den. Båda två — i synneihet
biskopen anmärkte, att jag i min motion icke nämnt något
om senaste kyrkomötes beslut, och kyrkoherden ansåg, att om jag
anfört kyrkomötets motivering, så skulle frågan möjligen hafva fått
en annan utgång i lagutskottet. Jag skall derför nu söka att godtgöra,
hvad jag sålunda försummat, och jag skall då be att få nämna,
att vid 1893 års kyrkomöte väcktes en motion af herr Bagge, en
motion, som biträddes af teologie doktor Simon Brandell. I denna
anfördes de mest behjertansvärda skäl för, att nattvardens begående
såsom vilkor för kyrklig vigsel måtte borttagas. Motionären säger
der bland annat: »Kyrkan vägrar icke sin vigsel i fråga om äktenskap
mellan bekännare af främmande kristen troslära och medlem af
svenska kyrkan, och fordras i sådant fall för den främmande trosbekännaren
hvarken bevis om dop eller intyg om nattvardsgång. Ej
heller nekas sådan vigsel åt den, som efter sin första nattvardsgång
aldrig sedermera framträdt till Herrans bord. Bör då icke billigt^
vis och följdrigtigt kyrklig vigsel medgifvas medlem af svenska kyrkan,
som är döpt och berättigad till konfirmation och nattvardsgång
inom kyrkan, äfven om. han af någon orsak ännu afhållit sig från
nattvarden?» Med anledning af denna motion hemstälde äfven kyrkolagsutskottet,
att kyrkomötet måtte så till vida bifalla motionen, att
nattvardsgång såsom vilkor för kyrklig vigsel borde borttagas, men i
stället fordras, att kontrahenterna skulle af en svenska kyrkans prest
hafva mottagit konfirmationsundervisning och befunnits beredda att
få tillträde till Herrans heliga nattvard. Vid den diskussion, som
sedan följde rörande kyrkolagsutskottets betänkande, yttrades så behjertansvärda
saker, att det icke torde finnas någon bland herrarne,
som icke skall sentera, hvad som då sades. Jag skall ur motionärens
yttrande be att få anföra några ord. Han säger: »Hvad nu sjelfva
saken angår, kan man väl icke blunda för, att inom kyrkan finnes
ett större, eller mindre antal medlemmar, som efter att hafva åtnjutit
konfirmationsundervisning af en kyrkans prest begagnat sig af friheten
att deltaga i konfirmation eller i nattvardsgång. Att sådana
kyrkans medlemmar finnas inom Norrbottens län, derom torde min
högt ärade medmotionär kunna upplysa, och inom utskottet hafva
upplysningar framkommit, som visa, att sådana medlemmar äfven finnas
inom andra delar af riket. Att så är förhållandet är ej heller
att undra på, då allt sedan 1878 presterskap^ är uttryckligen ålagdt
att undervisa sina konfirmander derom, att såväl konfirmationen som
nattvardsgången äro fullkomligt fria handlingar, och att således konfirmanderna
sjelfva hafva att afgöra, huru vida de vilja deltaga deri
eller låta dermed anstå.--— Dessa medlemmar hafva emellertid

Lördagen den 7 Mars, f. in. 17 N;o 14-

icke afsöndra! sig från kyrkan. De stå inom henne; de äro en- Angående
dast och behöfva endast vara tveksamma i fråga om begåendet af
nattvarden. Denna tvekan bör ju genom undervisning och själavård njutande.
häfvas, men att undanrödja den genom utsigt eller frestelse till någon (Forts.)
kyrklig förmån, det är väl icke rätt. Värnandet om nattvardens
helgd fordrar att så icke sker. Om nu emellertid eu fullmyndig
medlem af svenska kyrkan, d. v. s. en som eu gång vid 14—15 års
ålder begått nattvarden, vill gifta sig med en sådan — jag skulle
vilja kalla honom — tvekande kyrkomedlem, så, oaktadt de båda
fjeska att få sitt äktenskap af kyrkan välsignadt, vägras denna välsignelse
för den tvekandes skull. Om nu den tvekande skulle slita
bandet mellan sig och kyrkan och utträda till ett främmande trossamfund,
är kyrkan genast redo att välsigna samma äktenskapsförbund.
» Doktor Simon Brandell, som instämt i motionen, yttrade
bland annat: »Jag skulle visserligen icke hafva instämt uti föreliggande
motion, om jag kunnat föreställa mig, att någon utaf de grundsatser,
som uppbära vår svenska kyrkas församlingsordning, derigenom
skulle lida afbräck. Men om något sådant har jag icke kunnat öfvertyga
mig. Vår kyrka beviljar kristlig jordfästning åt dem, som endast
äro döpta, och efter det nu antagna lagförslaget till och med
i vissa fall åt odöpta; den föreskrifver såsom vilkor för rösträtt på
kyrkostämma och såsom vilkor att väljas till och med till ombud här
vid kyrkomötet endast dopet. Nu, mine herrar, kunde det ju inträffa,
att en person, som suttit här ibland oss och rådgjort om vår
kyrkas vigtigaste angelägenheter, vid hemkomsten begär lysning och
kyrklig vigsel, men presten förvägrar honom den senare, emedan
han icke blifvit konfirmerad eller icke gått till Herrans heliga nattvard.
Jag anser, att konseqvensen af vår lagstiftning fordrar hvad
nu uti den ifrågavarande motionen är begärdt. Då det stadgande,
som föreskrifver begående af Herrans heliga nattvard såsom vilkor
för kyrklig vigsel, bestämdes, voro förhållandena helt andra än nu.

Då var icke en person vittnesgill, ja, han kunde icke vinna burskap
såsom skomakare i en stad utan att inom natt och år hafva begått
Herrans heliga nattvard. Den ifrågavarande föreskriften i kyrkolagens
15 kap. 11 § hade ursprungligen den innebörden, att hvar och
en, som ville träda i äktenskap, skulle vara medlem af den kommunicerande
kyrkoförsamlingen. Denna grundsats är nu bruten,
sedan icke blott dissenters få ingå af staten erkända äktenskap, utan
ock medlem af vår kyrka är berättigad till kyrklig vigsel, äfven om
han blott en enda gång begått nattvarden. År nu en sådan kyrkans
medlem, som t. ex. efter första nattvardsgången sedan aldrig infunnit
sig vid nattvardsbordet och sålunda faktiskt upphört att tillhöra de
kommunicerandes antal, berättigad till kyrklig vigsel, så bör ock
den medlem af kyrkan få anses dertill berättigad, som, ehuru han
aldrig tillhört de kommunicerande, dock vill inom kyrkan förblifva
och önskar hennes välsignelse till sitt äktenskap samt eger för nattvards
begående erforderlig kunskap.»

Biskop Billing — ingen må väl frestas att kalla honom radikal
i kyrkligt afseende — instämde också i motionen, och det icke af
teoretiska utan af praktiska skäl. Han yttrade dervid om den teoAndra
Kammarens Viol. 1896. N:o 14. 2

N:o 14. 18 Lördagen den 7 Mars, f. m.

Angående retiska sidan af saken bland annat: »Det är en luthersk grundsats,
formen för att fgr att bygga äktenskap och bygga ett hem fordras kyrklig
afsilande, myndighet, och kyrklig myndighet vinnes icke utan genom natt(Forts.
) värden.» Jag ber härvidlag blott att få påpeka, att detta aldrig har
varit någon luthersk grundsats, så vida nemligen Luther sjelf skall
få anses hafva varit medveten om hvad som är att anse såsom
»lutherskt». Emellertid trots dessa teoretiska betänkligheter, tillstyrkte
biskopen motionen, som sagdt, af praktiska skäl.

Äfven andra betydande medlemmar af kyrkomötet instämde i
samma yrkande, bland dem professor Kudin, hvilken yttrade: »Jag
vill blott erinra derom, att här icke är fråga om att gifva frihet både
åt ett bättre och ett sämre, utan att, då man redan gifvit frihet åt
något, som vi väl må räkna till det sämre, också gifva den åt det
bättre.»

Jag skall icke läsa upp något vidare ur kyrkomötets förhandlingar,
utan blott tillägga, att kyrkomötet biföll kyrkolagsutskottets
förslag.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, ber jag att få yrka
bifall till det förslag, jag i motionen framstält.

Herr Redelius: Denna gång har jag verkligen till någon del

blifvit förekommen af herr Waldenström, i det jag ämnade redogöra
för sista kyrkomötets förhandlingar i denna fråga, åtminstone det
hufvudsakligaste deraf. Jag är dock icke säker på att den redogörelse,
som jag ämnat lemna, skulle blifvit lika med eller täcka den,
som herr Waldenström nyss framstält. Men ändå skall jag icke nu
inlåta mig derpå. Men en sak kan jag ej underlåta att framhålla,
nemligen den, att kyrkomötet fattade ett beslut i den föreliggande
frågan, och jag väntade, att herr Waldenström äfven skulle redogöra
för det och således komma med konklusionen af de yttranden han
uppläst. Det gjorde han ej, och derför ber jag få komma med den.
Kyrkomötet fattade nemligen följande beslut i den fråga, som nu
behandlas: »Önskar medlem af svenska kyrkan, hvilken icke deltagit
i konfirmation och nattvardsgång inom kyrkan, att äktenskap, som af
honom ingås, måtte med kyrklig vigsel afslutas, då må, der han eljest
är till vigsel berättigad, sådan icke honom förvägras, så vida han åtnjutit
konfirmationsundervisning af prest inom kyrkan och af denne
funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde till
Herrens heliga nattvard». Denna ståndpunkt intager äfven jag, fortfarande
liksom förr, och i så måtto kunna vi jemka i hop våra meningar
i denna punkt, efter hvad det vill synas mig.

Jag kan ej underlåta att — äfven jag — få komma med en
liten historia. Det hände sig nyligen här i Stockholm, att en prestman
ville gifta sig med en flicka, som ej var konfirmerad. De reste
till London och läto der viga sig. Men detta berodde icke derpå,
att svenska lagstiftningen var sådan, som den är, utan det berodde
i det fall, som jag här åsyftar, derpå, att flickans fader ej ville tillåta
henne att konfirmeras, ehuru hon sjelf ville det. Men när de sedan
kommo tillbaka från London och voro vigda, mottog hon undervisning
till konfirmation af en svensk prest, och hon blef äfven kon -

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

firmerad. Jag vet ej, om denna lilla historia sammanfaller med herr
Waldenströms; det må han sjelf afgöra. äktenskaps

Jag har ej något vidare att tillägga, utan ber att lår yrka bilaii afslutande.
till utskottets förslag, sådant det nu föreligger. (Forts.)

Herr Waldenström: Ja, hvad nu angår den i min motion

refererade historien om den svenska prestens äktenskap, så är det
uppenbarligen samma historia, som den herr Redelius åsyftar. Jag
vill blott påpeka, att orsaken, hvarför flickan i fråga icke gick till
den heliga nattvarden, var, såsom jag i mitt förra anförande nämnde,
familjeförhållanden. Men hon ville hafva kyrklig vigsel, och det
ville äfven han; men den kunde de icke få, och det just för den
svenska lagens skull, som förljöd att meddela kyrklig vigsel åt personer,
som ej begått Herrans heliga nattvard inom svenska statskyrkan.

Herr Redelius menade, att jag hade glömt bort att anföra konklusionen
af det resonnement, som i denna fråga fördes i kyrkomötet.
Jag skall med anledning deraf bedja herrarne att observera,
att min motion handlar blott om att borttaga nattvardsgången såsom
vilkor för erhållande af kyrklig vigsel, och jag anförde derför ur
kyrkomötets förhandlingar blott det, som handlar derom. Kyrkomötet
beslöt äfven att inför Kongl. Maj:t förklara, att detta vilkor
för kyrklig vigsels erhållande vore olämpligt, och då det var kyrkomötet,
som fattade ett sådant beslut, så ansåg jag, att kyrkomötet med
»olämpligt» också menade »okyrkligt». Vare dermed huru som helst,
så blef detta kyrkomötets beslut, och en skrifvelse derom hvilar
sedan dess hos Kongl. Maj:t. Kyrkomötet satte i stället för nattvardsgång
in det vilkoret, att kontrahenterna skulle ha mottagit konfirmationsundervisning
och konfirmation af en svensk prest. . Jag deremot
har ansett detta onödigt. Skulle emellertid ett dylik vilkor befinnas
nödvändigt, så må det vara Kongl. Maj:ts sak att i ett eventuelt
förslag, som han kan komma att framlägga för kyrkomöte och Riksdag,
insätta, hvad han efter sakkunnig utredning anser skäligt. Men
jag vill påpeka ett förhållande, som gör det af kyrkomötet förordade
tillägget olämpligt. Jag antager t. ex., att en person tagit studentexamen
med vitsord om godkänd eller kanske med beröm godkänd
eller berömlig kristendomskunskap. Men han har icke mottagit konfirmationsundervisning
af någon svensk prest och kan således icke
förete något kunskapsbetyg af en sådan. Jag hemställer då till herrarne,
om man icke bör kunna anse denne students kunskaper i
kristendom jemförliga med den kunskap, som t. ex. en bondflicka
har, då hon några veckor gått och mottagit konfirmationsundervisning
af en till äfventyrs ganska loj och sjelf okunnig prest. . För min del
tror jag alltså, att det icke alls är lämpligt att sätta in vilkoret af
konfirmationsundervisning i stället för det, som skulle borttagas.
Och jag anser detta så mycket mera, som det af kyrkolagen bestämda
vilkoret, att man skall kunna Luthers katekes, redan är ett så sträft
vilkor, att, om det skulle tillämpas, det cj blefve många menniskor
som (inge gifta sig.

N:o 14. 20 Lördagen den 7 Mars, f. m.

ftX?fl /Ie?3 Ekman,: JaS lager mig friheten att beträffande förelig äktenskaps

gand,e frå2a PäPeka tvenne omständigheter, som jag anser vara af
af slutande, ganska stor vigt.

(Forts.) Utskottet säger nemligen i sitt utlåtande eller antyder åtminstone,

att hos. vårt. folk ej skulle finnas någon allmännare önskan om en
reform i motionens syfte. Detta gäller nu motionen n:o 22, men så
säger utskottet, att hvad det anfört beträffande motionen n:o 22 är
i viss mån tillämpligt äfven med afseende å motionärens förslag i
motionen n:o 21. Ja, beträffande denna fråga, huru vida en sådan
allmännare önskan finnes eller ej, är det kanske ej så godt för oss
att statistiskt bevisa, huru dermed förhåller sig. Men jag skall be
att få erinra derom, att inom det frikyrkliga lägret räkna*! för närvarande
mellan ett- och tvåhundratusen fullmyndiga medlemmar.
Dessa äro i allmänhet emot den kyrkliga konfirmationen och den
kyrkbga nattvardsgången.

Nu lärer det väl kunna antagas, att det uppväxande slägte, som
fostras hos dessa familjer, får ungefär samma öfvertygelse0 som de
äldre äfven i denna fråga. Det är således klart, att allt mer och
mer växer. mängden af dem, som icke kunna gilla denna kyrkliga
anordning i fråga om konfirmationen och den derpå följande nattvardsgången.
Derför synes det mig äfven klokt, att lagstiftaren »ör
någonting för dessa växande massor just med hänsyn till deras ställning
till denna fråga.

Vidare ville jag påpeka en annan sak, nemligen att dessa personer,
som jag nu talat om, allesammans tillhöra statskyrkan; de hafva ej
utgått derifrån. Då kan det väl ej vara för mycket begärdt, att de
få sin önskan härutinnan uppfyld och slippa detta vilkor för vigsel
af statskyrkans presterskap. De tillhöra ju statskyrkan och aflöna
detta presterskap; vilja de då anmoda desse att förrätta vigsel, synes
det mig icke alls vara obefogadt.

, dag auhåller, herr talman, om afslag å utskottets hemställan och
bifall till herr Waldenströms motion.

Öfverläggningen var härmed afslutad. I öfverensstämmelse med
de yrkanden, som derunder förekommit, framstälde herr talmannen
propositioner först, på bifall till utskottets hemställan och derefter
på bifall till motionen i fråga och fann svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för bifall till utskottets hemställan. Som votering
begärdes, blef. nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller hvad lagutskottet hemstält i andra punkten af
förevarande utlåtande n:o 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställan,
bifallit den af herr Waldenström i ämnet väckta motion,
n:o 21.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 76 ledamöter röstat
ja, men 124 nej; och hade kammaren alltså, med afslag å utskottets
hemställan, bifallit den ifrågavarande motionen.

§ 9.

Härefter föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 4, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående tiden för regementsmötena.

Till utskottet hade för utlåtandens afgifvande blifvit remitterade :

dels herrar M. Dahns och J. Bengtssons i Gullåkra motion, n:o 29,
hvari föreslagits, »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalar
den önskan, att Kongl. Maj:t måtte besluta, att de s. k. regementsmötena
skola hållas så tidigt, att de kunna afslutas i början af
augusti månad»;

och dels en af herr O. Larsson i Mörtlösa afgifven,, motion,
n:o 34, uti hvilken sex andra landsortsrepresentanter från Östergötland
instämt, och hvari hemstälts, »att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga sådan åtgärd,
att den indelta arméns och andra värnpligstklassens vapenöfningar
ej må förläggas till den brådaste skördetiden».

Med anledning häraf hemstälde nu utskottet,

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes
Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida icke, utan allt för
stort men för härens fältmessiga utbildning, regementsmötena vid
infanteriet och kavalleriet inom de hufvudsakligen spanmålsproducerande
delarne af södra och det s. k. mellersta Sverige från och med
nästkommande år skulle kunna utsättas så tidigt, att de kunde afslutas
omkring midten af augusti månad».

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Alsterlund: Herr grefve och talman, mine herrar! Derr

militära undervisningen och de militära öfningarna måste liksom
hvarje annan undervisning och alla andra öfningar ordnas på det sätt,
som betingas af det inre samband öfningarne hafva med hvarandra.
Det är gifvetvis med hänsyn till detta förhållande, som tiden för de
årliga mötena har blifvit bestämd och fortfarande bestämmes. Hvad
nu tiden för regementsmötenas hållande vidkommer, har jag den upp''
fattningen, att dessa möten måste hållas på hösten. Flera skäl tala
härför. Ett skäl är det samband, som bör och måste finnas emellan
regementsmötet, å ena sidan, samt regementets skolor, arméns volontärskolor,
krigsskolan, ja, äfven krigshögskolan och skjutskolan, å
andra sidan. Utbildningen af rekryter tillgår så, att rekryten ingår,

Angående
tiden för
regementsmötena.

N:o 14.

Angående
tiden för
regementsmötena.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars, f. m.

först i rekrytskolan, som under första året pågår etthundra dagar,
och derefter ingår han i regementsmötet. Året derpå genomgår han
en repetitionskurs på femtio dagar och bevistar sedan detta års
regementsmöte, hör att utbilda lämpliga ämnen till korprals- och
vice korpralsbefattningar finnas vid regementena korpralskolor och
förberedande korpralskolor, hvilka pågå, de förra femtio dagar och
de senare hundra dagar. Sedan dessa skolor slutat, ingå äfven deras
elever i regementsmötet och deltaga i dess öfningar. För min del
tror jag det vara af mycken vigt synnerligast för deras utbildning,
som skola blifva underbefäl, att de, sedan de genomgått sin teoretiska
eller, rättare sagdt, teoretiskt praktiska kurs, omedelbart derpå
få deltaga i regementsmötets öfningar för att der praktiskt tillämpa
hvad de i skolorna hafva lärt. På det viset blifver undervisningen
verkligen lefvande och fruktbärande.

Gå vi så till de volontärer, hvilka skola utbildas till officerare
och underofficerare, så deltaga äfven dessa i rekrytmötet och ingå
efter dess slut på samma sätt som öfriga rekryter i regementsmötet
för att der vidare fullkomna sig och tillämpa hvad de lärt i rekrytskolan.
. Efter regemenstmötets slut gå de till volontärskolorna, som
taga sin början efter medio af september månad och fortgå till omkring
midten af juni månad — eller juli, tror jag det är — följande
året. När de så . komma hem, få de åter deltaga i det årets regegementsm.
ötes öfningar för att der grundligt praktiskt tillämpa hvad
de teoretiskt inliemtat i volontärskolan. Detta måste ju gifvetvis
vara till synnerligt stor fördel för deras utbildning. Att så ordna
öfningarna kan ej ske på annat sätt, än att regementsmötet förlägges
så långt bort åt hösteD, att rekryt-, korprals- och förberedande
korprals- samt volontärskolorna hunnit blifva afslutade.

Detta är ett skäl, hvarför regementsmötena böra hållas på hösten.
Gå vi sedan till krigsskolan, så erhålla dess elever sin praktiska utbildning
eller åtminstone en del deraf vid sina egna regementen.
Det tillgår nemligen så, att krigsskolans undervisning afbrytes, när
tiden för regementsmötena kommer, och ynglingarne gå då hvar och
en till sitt regemente och deltaga i dess öfningar. Efter regementsmötenas
slut gå de tillbaka till krigsskolan och afsluta der sin kurs.

Ilerrarne torde häraf finna, att det är nödvändigt, att regementsmötena
hållas på hösten, samt att, med hänsyn till det samband, som
måste, finnas mellan regementsmötena och de nu nämnda skolorna,
det likaledes är alldeles nödvändigt, att regementsmötena inom hela
landet hållas samtidigt eller något så när på samma tid. I annat
fall skulle ju t. ex. krigsskolans elever ej kunna deltaga deri. Ty
icke lär. det väl vara lämpligt, att t. ex. en del af dess elever lemna
skolan i juli månad och äro borta till augusti, under det att de öfriga
först lemna skolan i slutet af augusti månad och komma tillbaka
efter medio af september. Ett sådant förfarande skulle ju alldeles
sönderrifva krigsskolans läroplan och vålla mycken oreda.

Nu har utskottet tänkt sig, att regementsmötena i södra Sverige
och mellersta Sveriges slättbygder eller de delar af landet, som
egentligen äro sädesproducerande, skulle kunna börja så tidigt, att
de hinna afslutas till medio af augusti månad. Så vida jag har fattat

Lördagen den 7 Mars, f. m.

N''.o 14.

utskottets motivering rätt, skulle med de sädesproducerande delande

af vårt land menas Östergötland, Skåne, Vestergotland och kanske regements_

■, T 1 _ ••__i. A Utor oi rf rrnra - ±____

ai val l; UUIU ..v.* *—--, -----, „

en del af Upland. Jag har nyss nämnt, att det icke låter sig gorå,
att de olika regementenas möten hållas på allt för olika tider åt året,
och deraf följer då, att en sådan anordning, som utskottet tankt sig,
icke kan genomföras på annat sätt, än att regementsmötena öfver
hela riket förläsgas till den tid, utskottet föreslår för de sädesproducerande
delarne af landet. Men i så fall skulle de provinser, som
hafva fördel af öfningarnes hållande på hösten — och dessa provinser
äro de flesta — nödgas rätta sig efter de färre provinserna, för
hvilka denna öfningstid är ofördelaktig, d. v. s. flertalet skulle emot
sitt eget intresse få foga sig efter mindretalets önskningar. Men

detta är ju orimligt. . . . . .... ^ „ .

Ett annat och ett synnerligt vigtigt skal for att regementsmötena
böra förläggas till hösten, är den ändamålsenliga anordningen
af öfningarna vid dessa möten. I afseende härpå ber jag att få hänvisa
till hvad utskottet säger å sid. 4 i sitt utlåtande der det heter,
»utan att ega militära fackinsigter kan man lätteligen fatta, att moten,
hållna å tider, då bergade fält rundt om mötesplatserna lemna trupperna
tillträde till en omvexlande manöverterräng, skola val egna
si er att åt hären bibringa en mera faltmessig utbildning an den som
tillförene å sjelfva exercisfältena kunnat åstadkommas». Ja, utskottet
har häruti fullkomligt rätt, och jag skall särskildt be att få tacka
utskottet för detta uttalande. Det förhåller sig nemligen så med
regementsmötets öfningar, att, sedan de rent formella öfningarna
blffvit å mötesplatsen genomgångna, tillämpnmgsöfningar vidtaga, och
dessa öfningar böra försiggå icke på mötesplatsen, utan utom densamma
och i olika terräng samt efter olika förutsättningar; ty härigenom
och endast härigenom kunna dessa öfningar blifva, lärorika
och lända till utbildning för såväl trupp som befäl, synnerlig^ tor
befälet, i taktiskt afseende. För att emellertid öfningarna skola kunna
sålunda utföras är det alldeles nödvändigt, att man får beträda terrängen
utom öfningsplatsen, men detta går ju ej för sig på annan
tid °än då den växande grödan är afmejad, eller om hösten.

Under den tid, då regementsmötet försiggick på sommaren,
måste nämnda öfningar, synnerligast hvad kompani- och bataljonsöfnin^arna
angår, hållas på mötesplatsen, derför att icke teriangen
utom° densamma i anseende till den derå växande grodan ilek beträdas
eller användas. Och hvad fälttjenstöfningarna med hela regementet
angår, tillgingo de på det viset, att man egent igen marscherade
efter landsvägarne. Några egentliga strids- och bevakningsöfningar,
hvilka dock äro så ytterst vigtiga, kunde ej komma i fråga
af det skäl, att man ej fick manövrera på den med groda bevaxta
terrängen. Det var klart och tydligt för hvar och en, att öfningarna
på så sätt bedrifna icke kunde blifva synnerligen fruktbärande. 1
den militära litteraturen framstäldes derför gång efter annan bestämda
och kraftiga fordringar på att regementsmötet skulle ior läggas

till hösten. , ,

Nu har detta möte, såsom herrarne veta, under föregående ar
inom hela riket och dessutom under året 1894 inom sjette arme -

niötena.

(Forts.)

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

Angående
tiden för
regementsmötena.

(Forts.)

fördelningen, vant förlagdt till hösten. De rapporter, som vederbörande
regementschefer och arméfördelningschefer lemnat om vapenöfningarna
under det sista året, vitsorda, att denna nya sakernas ordning
ar förträfflig för truppförbandens utbildning. Skulle nu, såsom motionärerna
täckt sig, tiden för regementsmötet ändras så, att det kunde
vara afslutadt till omkring midten af augusti månad, skulle detta,
enligt min uppfattning, vara att taga ett mycket stort steg tillbaka
i afseende å härens fältmessiga utbildning. Ja, jag drager icke i
betänkande att säga, att hvad armén vunnit genom de förlängda

vapenöfningarna för våra värnpligtige skulle i ej så ringa grad motverkas,
om tirU™ j i •

regementsmötet förändrades i enlighet med

verkas, om tiden för
motionärernas förslag.

.... ^ grund af hvad jag nu anfört, torde herrarne finna, att jag

or min del anser det vara för arméns fältmessiga och rigtrna utbildning
absolut nödvändigt, att regementsmötena hållas på losten.

Jag vill emellertid äfven betrakta denna fråga från jordbruksintressets
och jordbrukarens synpunkt. För att kunna bilda mig ett i
möjligaste måtto säkert omdöme om i hvad mån motionärernas klagan
ar fog för sig, har jag skaffat mig statistiska uppgifter rörande ''ana
et invånare, antalet soldater och antalet värnpligtige inom de olika
socknarne i Skåne och Östergötland; för flera landskap har ja<r icke
kunnat erhålla sådana uppgifter. För invånareantalet ligger »Sveriges
ommuner år 1895» af Karl Sidenbladh till grund, och uppgifterna
om antalet effektive stamsoldater äro hemtade ur C. Grills »Statistiskt
sammandrag af svenska indelningsverket år 1855». Som detta arbete
ar gammalt, kan det hända, att siffrorna ej äro fullt exakta, men
väsentligt felaktiga _ torde de dock ej vara. Hvad beväringen vid1895mer’
a^e uPPSif’terna om densamma andra klassens beväring år

i 4 ^ P.a ^essa uPPgifter för några socknar inom Östergöt lands

län, som tillhöra första lifgrenadierregementets område, finner
jag, att i V estra Husby socken är invånareantalet 1,087, antalet soldater
14 och antalet värnpligtige 8; soldaternas antal är sålunda 1,2»
procent och antalet värpligtige 0,7 3 procent af antalet invånare, och
att i lulikyrka socken är invånareantalet 192, antalet soldater 5 och
antalet värnpligtige 2; soldaterna utgöra således 2,6 0 procent och de
värnp lgtige 1,0 4 procent af invånareantalet. Jag fäster uppmärksamheten
på att inom dessa socknar ställer sig förhållandet mest ofördelaktigt
for jordbruket och talar således till förmån för motionärernas
klagan men i många andra socknar är det ett motsatt förhållande.
1 Danderyds socken t, ex. är invånareantalet 996, antalet soldater 2
och beväringsmän likaledes 2; soldaterna är här 0,2 procent och bevänngsmännen
0,2 procent af invånareantalet. Och ser man derefter
på summan af soldater och af värnpligtige samt af invånare i socknarri®’
uuner man, att antalet soldater för hela detta regementes
omiåde i Östergötland utgör 0,5 5 procent och antalet beväringsmän
procent eller tillsammans 1,o2 procent af invånareantalet. Detta
vill med andra ord säga, att från en by med 100 invånare utgår till
regementsmötet en soldat eller en beväringsmän, och det kan man
ej gerna säga vara så betungande för jordbruket som motionärerna

N:o 14.

Lördagen den V Mars, f. m.

förmena. Går jag derefter till andra lifgrenadierregementets förläggningsområde,
finner jag, att förhållandet här är i allmänhet gyn- ^
sammare än inom första regementets område. I Härberga socken,
en af de socknar der förhållandet är mest ofördelaktigt, komma på
572 invånare 9 soldater och 3 beväringsmän, utgörande alltså soldaternas
antal 1,56 och beväringens 0,52 procent af invånareantalet,
under det att i Godegårds socken, med 3,075 invånare, deraf 16
värnpligtige och endast 1 soldat, soldaterna utgöra 0,5 2 och beväringen
endast 0,03 procent af invånareantalet. För hela regementets
område utgöra soldaterna 0,32 och de värnpligtige 0,43 procent, eller
soldater och värnpligtige tillsammans 0,7 5 procent af samtliga socknarnes
hela invånareantal. En by med 200 invånare lemnar således
ej fullt en soldat och beväringsmän tillsammans till regementsmötet.

Betraktar jag sedan förhållandena i Skåne, ställa de sig här ännu
gynsammare för jordbrukarne än i Östergötland. I Fjelkestads socken
en af de sämst lottade socknar i det hänseendet, hvarom här är fråga,
inom norra skånska infanteriregementets förläggningsområde, är invånareantalet
1,633, antalet soldater 17 och antalet värnpligtige 4.
Soldaterna utgöra alltså 1,04 procent och de värnpligtige 0,24 procent
af invånarnes antal, under det att i Vestra Sönnarslöfs socken,
med 1,190 invånare, endast finnes 1 soldat och 8 beväringsmän.. För
hela regementsområdet utgöra soldaterna 0,31 och de värnpligtige
0,22 procent af hela invånareantalet; antalet soldater och värnpligtige
tillsammans utgör alltså 0,5 3 procent af befolkningen.

Äfven från södra skånska infanteriregementet skall jag be att få
anföra några siffror. I Skafiersjö socken är invånareantalet 841 personer,
soldaterna 11 och de värnpligtige 5, utgörande alltså soldater
och värnpligtige respektive 1,42 och 0,60 procent af invånarnes antal.
Men det finnes andra socknar, der förhållandena ställa sig mycket
gynsamt i förevarande hänseende. Fjelie socken t. ex. har 1,034
invånare, men endast en soldat och 4 beväringsmän. Soldatantalet
der utgör sålunda 0, i och beväringsmännens antal 0,3 8 procent af
invånareantalet. Ser man sedan på förhållandena i sin helhet beträffande
detta regemente, finner man, att antalet soldater utgör 0,44
procent och antalet beväringsmän 0,3 4 procent af invånareantalet,
d. v. s. soldater och beväringsmän tillsammans utgöra endast 0,7 8
procent af invånareantalet.

Det förefaller mig sålunda, som om man icke med fog kan påstå,
att så ringa förluster af arbetskrafter för jordbruket, som de hvilka
i dessa uppgifter angifvas, skulle medföra stort men för detsamma,
synnerligast i detta uppfinningarnas tidehvarf, der ångkraften i stor
omfattning ersätter menniskokraften, och der maskiner äro införda på
näringslifvets alla områden, hvilka kunna utföra hvarje maskin många
mans dagsverken om dagen.

Jag har förut visat, att regementsmötena icke kunna förläggas
till någon tidigare del af året än hösten utan stort men för arméns
fältmessiga utbildning, och af hvad jag nu senast framhållit torde
framgå, att den arbetskraft, som går för jordbruket förlorad under
den tid regementsmötena pågå, icke kan vara af synnerlig betydenhet.

Angående
tiden för
■egementsrnötena.

(Forts.)

N:o 14.

Angående
tiden för
regementsmötena.

(Ports.)

Lördagen den 7 Mars, f. m.

Utskottet säger, med afseende å den vigt man bör fästa vid regementsmötena,
på sid. 4 följande: »dervid (det vill säga i afseende å
tiden för regementsmöten) har man, efter hvad det vill synas utskottet,
i törsta hand att utgå från den förutsättning, att öfningarna böra
vara så anordnade, att genom desamma den svenska hären i möjligaste
måtto utbildas för sin höga uppgift att i farans stund värna fäderneslandet,
men desslikes att tillse, huru vida öfningarna i alla de fall,
då sådant utan hufvudsyftets åsidosättande kan ske, äro anordnade
på sådant sätt, att desamma i minsta möjliga mån störande inverka
på de olika landsdelarnes näringslif». Utskottet anser således, att
man i första hand bör hålla på vår armés fältmessiga utbildning, och
alltså med hänsyn härtill bestämma tiden för de årliga mötena. Jag
vill taga fasta på detta utskottets uttalande samt med stöd af detsamma
och på grund af hvad jag nu i öfrigt anfört yrka afslag på
utskottets hemställan i ämnet.

Herr Nlis Nilson förklarade sig instämma häruti.

Herr Dahn yttrade: Vid bedömande af den nu föreliggande frågan
bör man taga hänsyn icke blott till de militära krafven, utan jemväl till
de enskildes ekonomiska uppoffringar. Denna åsigt hyste säkerligen
också krigsstyrelsen, då den utsände sitt cirkulär till länsstyrelserna
med förfrågan, på hvilken tid regementsmötena ansåges lämpligen
böra hållas, ty i motsatt fall kan jag åtminstone icke förstå anledningen
till detta cirkulär. Länsstyrelserna förfrågade sig hos hushållningssällskapen,
kommuner och enskilda personer, hvarefter 15
af dessa länsstyrelser, d. v. s. flertalet af dem, svarade, att september
månad ansåges icke allenast mindre lämplig, utan synnerligt
olämplig för dessa öfningar. Krigsstyrelsen fäste emellertid icke
något afseende vid detta svar; den måtte hafva fått någon annan
uppfattning om saken under tiden, hvarigenom hela tillställningen
med förfrågningen blef så att säga endast en komedi. Kan det likväl
vara skäl att nu så strängt hålla på det militära rätthafveriet,
att man gör dessa öfningar, som eljest skulle lända till gagn, förhatliga?
I den bygd, der jag bor, råder en sådan uppfattning hos
soldaterna, att de, som äro äldre i tiensten, skulle begära sitt afsked,
om de icke så snart vore pensionsmessiga, hellre än att gå ut på
regementsmötena under september månad. Dessa soldater äro bland
vårt bästa arbetsfolk på landsbygden; de äro ofta förmän för arbetarne
eller sköta ångtröskverken och dylikt, och under den tid, som regementsöfningarne
i fjol pågingo, skulle för dem varit den bästa tid för
att förtjena, ty under denna tid är aflöningen i allmänhet dubbelt så
hög som under den öfriga delen af året.

Detta i fråga om hvad soldaterna sjelfva anse i detta fall.

Hvad nu jordbruket beträffar, tror jag, att man lätt kan komma
till insigt om hvad det i följd af dåligt bergningsväder eller minskad
arbetskraft kan komma att lida, om man tager hänsyn dertill, att den
andra klassens beväring och den stående stammen utgöra tillsammans
icke mindre än 50- ä 60,000 man, bestående af vårt bästa och kraftigaste
folk, hufvudsakligast från landsbygden. Dessa skola nu under

Lördagen den 7 Mars, f. m.

22 dagar — det vill säga omkring 1 million dagsverken — dragas
från iordbruket under den brådaste tiden. Detta synes mig vara ett
lämpligare sätt att se saken än att, såsom herr Alsterlund gjorde,
räkna soldaterna i tiondedelar eller hundradelar af befolkningen, deri
då inberäknades både qvinnor, barn och backstugusittare m. m. dylikt
folk som icke kan gorå nämnvärd nytta vid jordbruksarbetet. Jag
vill’nu icke tala om den nationalförlust, som en illa bergad skörd
förorsakar, men när herr Alsterlund så noga studerat den officiella
statistiken, borde han enligt mitt förmenande äfven sett etter, huru
mycket ett af de sädesodlande länens utsäde och derpå beroende afkastning
representerar i penningar, och då skulle han nog hafva
funnit, °att en dålig afkastning eller en illa bergad skörd kan spela
en roll på flera hundra tusen kronors nationalförlust.

Hvad vidare beträffar det af herr Alsterlund anförda forhållandet,
att man icke skulle hafva så tillräckligt stora platser för regementsöfnino-arna
under en tidigare del af sommaren som under september
månad så kan det väl hända, att mötesplatserna på ett och annat ställe
äro mindre tillräckliga. I Skåne äro de åtminstone flera tusen tunnland
stora samt omgifna af skogar och utmarker, så att der alls icke
saknas lämpliga fält för öfningarna. Jag förmodar också, att de
ställen, som herr Alsterlund åsyftade, icke äro belägna i hans ort,
som ju ej är egentligen sädesproducerande, utan att der nog finnes
tillräckligt utrymme för vapenöfningarna under alla omständigheter.
.Tao- har ''visserligen hört sägas, att t. ex. i Östergötland öfningsfaltet
är°för litet, men icke långt från mötesplatserna finnas ju både öppna
trädesåkrar och afmejade gräsvallar samt skogsdungar, så att med
litet "od vilja skulle man nog äfven der kunna öfva regementena pa
den tid af året, som vore fördelaktigast för både manskapet och jordbruket
och som här afses. .

Hvad slutligen volontärskolorna angår, så finnas ju sådana såvaL
i Norrland som i södra delarne af landet. Om derför den norrländska
arméfördelningen företoge öfningarna på en annan tid an i södra
Sverige, behöfde detta alls icke hafva något inflytande på volontarskolorna
då alla volontärer icke gå igenom samma skola De så
kallade högre skolorna tror jag icke man i detta fall beholver taga
med i räkningen, och hvad särskildt skjutskolorna beträffar — med
undantag af skjutskolan för befälet — så äro de ju förlagda till de
olika regementena, och någon gemensam skjutskola för soldaterna
finnes icke annat än när möjligen någon täflingsskjutnmg kommer i

Då ja^ hört, att äfven en annan representant från Skåne nu begärt
ordet, skall jag för närvarande icke längre upptaga kammarens
tid, utan på grund af hvad jag anfört yrka bifall till utskottets

förslag.

N:o 14.

Anqående
tiden för
regementsmötena.

(Forts.)

Herr Bergendahl: Då motionärerna i donna fråga äro från
Skåne och Östergötland, kan det må hända vara lämpligt, att någon
representant från en annan af södra Sveriges provinser äfven yttrar

& Då jag genomläste utskottets utlåtande, kunde jag icke neka till,

:o 14. 28 Lördagen den 7 Mars, f. in.

‘tiden*fär att -det- föref°n ,miS ganska egendomligt, huru utskottet efter den
regemente- ™ot}yenng’ TdTet h&r användt, kunnat komma till den kläm, som här
mötena. lorengger. Utskottet hemställer nemligen, att Andra Kammaren måtte
(Forts.) sin del besluta,^ att (Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Makt an håller,

det täcktes Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huru vida
icke, utan allt för stort men för härens fältmessiga utbildning regementsmötena
vid infanteriet och kavalleriet inom de hufvudsakligen
spanmålsproducerande delarne af södra och det s. k. mellersta Sverige
från och med nästkommande ar skulle kunna utsättas så tidigt, att
de kunde afslutas omkring midten af augusti månad. Men ^motiveringen
heter det bland annat, att »det får antagas såsom obestridligt,
att regementsmötenas anordnande höstetid medfört afsevärda
militära fördelar». Då utskottet sålunda, och detta med allt skäl,
beaktat de militära fördelarne, synes det mig som om utskottet icke
bort komma med en sådan kläm, utan i stället hafva afstyrkt motionerna.
J

Bett äflande de ekonomiska förhållandena, så är det ju gifvet att
i vårt långsträckta land äro skördeförhållandena mycket olika i olika
landsändar. I Skåne t. ex. finnes det nog skäl för att man der önskar
hafva regementsmötena tidigare än _ nu, men i det s. k. mellersta
Sverige och särskildt inom den provins, som jag representerar, nemligen
Vestergötland, är man enligt min åsigt mera belåten med att
hafva regementsmötena såsom. nu, på hösten, än att få dem tidigare
på sommaren. Till midten af augusti hafva vi nemligen vår höskörd,
bergning af . höstsäden och delvis äfven höstsådden att ombestyra,
och nog kräfver väl höskörden större arbetskrafter än höstsädens berglikaså
är väl höstsädens bergning vigtigare än vårsädens.
V id dåligt väder måste man på möjligaste korta tid få in höstsäden,
och dertill behöfvas stora arbetskrafter; annars kan jordbrukaren på
nagra få dagar drabbas af ofantligt stor förlust, såsom det också
skedde under det senast gångna året. Deremot kan vårsäden ganska
länge motstå mycket vanskliga väderleksförhållanden. Således, med
fäst afseende derå att förhållandena äro så ytterst olika inom olika
delar af landet, kan jag icke annat än i likhet med den förste talaren
yrka afslag å utskottets hemställan. Det har visserligen framdragits,
att femton hushållningssällskap varit mot mötenas framflyttningDtill
hösten och endast nio varit för en sådan. Ja, det förvånar mig verkligen
att så varit förhållandet, men jag undrar, om icke vid en ny
efterfrågan åtskilliga af dessa femton hushållningssällskap skulle komma
att justera sina yttranden i en annan riktning.

^enricson i Karlslund: Herr grefve och talman! Jag
skall först be att få instämma uti det yrkande, som framställes i
herr Oscar Larssons m. fl. motion, och derjemte vill jag särskildt
betona, huru som för jordbrukarne i Östergötland, synnerligast på
den så kallade slättbygden, olägenheterna af regementsmötenas hållande
på den nu bestämda tiden göra sig mera gällande än kanske
på någon annan trakt. Under slutet af augusti och början af september
hafva vi att berga den hufvudsakliga delen af vårsäden, samtidigt
med att vi skola verkställa höstsådden. Utskottet såcker också!

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. in.

»då landtbrukarne i dessa trakter således vid denna tid skulle vara
i behof af nära nog fördubblade arbetskrafter för att på ett fullt tillfredsställande
sätt kunna verkställa sådden samt inberga den nästan
samtidigt mognande grödan, så kan man lätt fatta, att hvarje då inträffande
minskning af de redan förut otillräckliga arbetskrafterna
skall medföra svåra ekonomiska olägenheter». Ja, dessa olägenheter
äro svåra och hafva, såsom motionären påpekat, framkallat ett berättigad!
missnöje, men icke nog dermed, de framkalla äfven missmod.
Om man har nedlagt ett drygt och mödosamt arbete förenadt med
stora kostnader för att söka frambringa en god gröda, och man sedan
vid bergningstiden ser den förfaras af brist på arbetskrafter, så alstrar
detta missmod samt slappar intresset och lusten för jordbruksyrket.

En föregående talare sade, att den brådaste tiden var under
heroningen af liöet och höstsäden, men så är icke förhållandet på
Östergötlands slättbygd. Vi hafva der vanligen jorden indelad i sjuårig
cirkulation, så att på ett skifte odlas höstsäd, på två gräs och
på°tre vårsäd, hvilken mognar nästan samtidigt. På denna ort är
kornet hufvudsäde, och då detta är mycket ömtåligt, måste det bergås
i rätt tid för att kunna användas i bryggerierna. Det är då lätt
att inse vigten af att få behålla alla de arbetskrafter, som förefinnas.

Herr Ålsterlund har uppgifva procenttalet af värnpligtige äfven
för åtskilliga socknar i Östergötland och förklarat, att de i en by med
hundra invånare skulle i medeltal utgöra 1 2/l0 procent. Jag förmodar
att i antalet personer äro medräknade qvinnor och barn, men
om q vinnorna, hvilka enligt statistiken utgöra 54 procent, frånräknas,
så återstå blott 46 personer af mankön, men bland dessa äro en del
orkeslösa gubbar och icke så få barn, och om dessa borträknas, så
finnes det qvar 23 arbetsdugliga män. De värnpligtiges antal bland
dessa utgör sålunda ett vida högre procenttal. Jag kunde för öfrigt
icke fatta annat, än att hans uppgifter afsågo hvarje regemente för
sig. Men nu hafva vi hos oss både första och andra lifgrenadierregementena
förlagda, blandade om hvarandra i socknarne. Särskildt
känner jag till en socken, med blott 700 invånare, der det finnes 12
grenadierer, och då arbetsstyrkan i denna socken dessutom till en
stor del utgöres af ogifta drängar, hvilket ofta är fallet på slättbygden,
så kan man lätt fatta, att det derstädes blir ett ganska stort antal,
som tages bort under den bråda skördetiden.

Det anmärktes äfven af samme talare, att man borde använda
maskiner i större utsträckning för att minska behofvet af arbetskrafter.
Jag försäkrar, att vi redan för länge sedan lärt oss att begagna
sådana, men äfven maskiner kräfva arbetsdugligt folk vid sidan af
det arbete, som de uträtta.

Jag erkänner villigt nödvändigheten af härens fältmessiga utbildning,
men skulle mycket beklaga, om icke den kan ske på annan
tid än just den nuvarande, hvilken för den bygd jag tillhör är den
mest olägliga. Säger man, att beväringsöfningarna skola börja tidigare
på våren, så invändes, och det med skäl, att detta kan vara menligt
för de värnpligtiges helsotillstånd, och föreslår man regementsmötenas
framflyttning till senare på hösten, så kan samma invändning göras,
jag vet det. Men om man börjar regementsmötena nästan omedel -

Anqående
tiden för
regementsmötena.

(Forts.)

N:o 14.

Angående
tiden för
regementsmötena.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars, f. m.

bart efter beväringsmötenas slut, så skulle de kunna afslutas till
medlet af augusti. Häremot anmärkes att, om trupperna skola få
rum för sina manövrer, de komma att göra stor skada å obergade
sädesfält. Javäl, men denna skada håller sig dock inom begränsade
områden och kan till siffran bestämmas, men den skada, som uppkommer
genom att under den brådaste tiden frånrycka jordbruket
dess arbetskrafter har större dimensioner och kan icke uppskattas
till sitt verkliga värde.

På grund af dessa förhållanden, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Häruti instämde herr Almqvist.

Herr Persson i Rinkaby: Ett par talare hafva redan bemött en
annan, som yrkade afslag å utskottets hemställan. En talare, som
äfven yrkat afslag å denna hemställan, uttryckte sin förundran öfver
att utskottet efter sin egen motivering kunnat komma till det slut,
som utskottet gjort. Det fins två olika sidor, från hvilka man kan
se saken, och utskottet har sökt att opartiskt se den från båda sidorna,
medan de två militäre talarne här endast hafva betraktat den ur militär
synpunkt. Jag hade verkligen tänkt mig, att, då svenska Riksdagen
och svenska folket gifvit så stor handpenning för den militära
utbildningen, man kunde vänta att få röna ett så ringa tillmötesgående,
som här ifrågasatts, då man blott vill uttala en önskan om
möjligheten af att anordna mötena på någon annan tid.

Den förste talaren anförde en del siffror, som kanske äro rigtiga
på papperet, men som man icke kan räkna med i verkligheten. Han
åberopade äfven ett par exempel från min hemort och till och med
från min valkrets. Jag skall derför tillåta mig att tala något om
min erfarenhet derifrån. I den socken, som jag tillhör, är invånarnes
antal sju hundra, deri inberäknadt både män och qvinnor. Socknen
består åt 10 hela mantal, och det fins en dragon på hvarje mantal.
En närgränsande socken, Fjelkestad, från hvilken samme talare anförde
exempel, har en helt annan natur, ty den består af fideikommissjord,
hörande under Råbelöf, och vi veta, att innehafvare af sådan
jord fått den fördelen att ställa upp blott en soldat för två mantal,
då rusthållarne få ställa upp en dragon med häst på ett mantal, hvadan
talaren genom sitt exempel endast kom till halfva antalet stamsoldater
på hemmantalet. Dessutom är hela fideikommisset med undantag
af hvad egaren sjelf brukar utarrenderadt till en stor del
brukare af mindre hemman, och då nu soldaten icke kan vara jordbrukare
och sköta sin soldattjenst, så måste han i närliggande socknar
ofta söka sin utkomst. Häraf finner man, att äfven ett stort antal
af stamtruppen måste ryckas bort från jordbruket under den brådaste
skördetiden.

Hvad ryttmästaren sade har i flera afseenden bemötts af en annan
talare, och jag har icke något att dertill tillägga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson i Mörtlösa: Jag hemställer till herrar militärer,

No 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

om det kan anses obilligt begärdt af oss landtbrukare att söka få behålla
våra värnpligtige hemma under den brådaste skördetiden. Om
vi blott få behålla dem under månaden från den 15 augusti till 15
september, så må herrar militärer för öfrigt inkalla dem till vapenöfning
under hvilken tid af året de behaga. Det är väl sant, att
militäröfningarna göra intrång på jordbruket och öfnga näringar på
hvilken tid af året de än förläggas, det kan inte hjelpas, men det
är iu gifvet, att de inverka mest skadligt vid den tiden, då vårsäden
skall bergås och höstsådden skall ske, och om detta förhållande skall
fortfara, så kommer det att framkalla ovilja och stort missnöje med
den härorganisation, som nyligen genomförts. Jag tror mig också
hafva hört, att det icke skall möta oöfvervinneliga svårigheter att
få detta förhållande rättadt, och jag yrkar derför bifall till utskottets

1^ detta yttrande instämde herrar Rydberg, Johansson i Berga,
Månsson och Persson i Ivillebäckstorp.

Angående;
tiden för
regementsmötena.

(Forts.)

Herr Carlsson: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag har
blifvit i väsentlig mån förekommen af herr Henricson, men jag skall
dock be att till hans yttrande få tillägga, att den tid, under hvilken
regementsmötena de sista åren hållits, varit den för jordbiuket minstlämpliga,
ty vårtiden och sommartiden är det naturligtvis lättare^ föi
landtmännen att undvara sitt folk än under den brådaste skördetiden
på hösten. Hvad särskildt höskörden beträffar, så kunna vi vid den
använda skördemaskiner, som arbeta både natt och dag, och kunna
derför då inskränka arbetsstyrkan. Deremot på hösten infaller icke
blott skörden af höst- och vårsäd, utan då skall också höstsådden
försiggå. Vi hade förra året ett ganska talande exempel på huru
arbetena kunna sammanföras, då vi under hela juli och nära nog hela
augusti månader hade ett oupphörligt regn, som hindrade landtbrukarne
att bereda sin jord för höstsådden. Sålunda sammanfördes
höstsådden och skörden under första hälften af september, och vi
saknade då mycket våra soldater och andra klassens beväringsynglingar,
som då voro utkommenderade.

Med anledning af hvad jag nu tagit mig friheten yttra, anhåller
jag om bifall till utskottets hemställan.

Herr Kihlberg: Herr talman! Det kan ju icke förnekas, att
militäröfningarnas förläggande till hösten har visat sig medföra känbara
olägenheter för alla sädesproducerande delar åt vält land, och
detta gäller särskildt Upland, der jag är boende. Väl veta vi, att,
när skördetiden kommer, vi behöfva armar i högre grad än förut under
året. Skördetiden börjar hos oss de första dagarna af augusti månad,
och skörden måste hos oss bedrifvas med kanske större fart än i
någon af de sydligare provinserna, derför att hösten i Upland kommer
ganska fort uppå. Vi behöfva under denna tid säkerligen 50
procent mera arbetskrafter än under den föregåendedelen af sommaren.
När det nu förhåller sig så, att vår beväring och våra soldater, i
stället för att såsom förut få göra sina öfningar under försommaren,
då vi väl kunna undvara dem, tagas ifrån oss, så att de icke kunna

N:o 14.

Angående
tiden för
regementsmötena.

(.Forts.)

32 Lördagen den 7 Mara, t. m.

biträda oss, när de bäst behöfvas, så må man icke förvåna sig öfver att
landtbrukarne alltmänt klaga och äro missnöjda. Det- är icke nog med
att utsträckningen af militäröfningarne frånryckt jordbruket måntra
dagsverken, utan detta bar gjorts ännu känbarare derigenom, att
dessa öfningar förlagts till den del af året, som för landtbrukarne är
den svåraste. Jag för icke talan för en enda eller för ett fåtal, utan
för hela Uplands landtbrukare, när jag säger, att det skulle vara på
det högsta, önskligt, om någon ändring härutinnan kunde ske. Här
bär visserligen från militärt håll sagts, att det skulle vara svårt att
i detta fall tillmötesgå landtmännens kraf. Men om något medel
härför kunde finnas, så skulle det med stor tillfredställelse emottagas
i större delen af vårt land.

Då utskottet ju endast föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran, att ett så berättigadt kraf måtte tagas under ompröfning,
tillåter jag mig yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Ivihlberg förenade sig herrar Mallmin, Eliasson, Holmgren,
Andersson i Skeenda, Ericsson i Väsby, Magnusson och Eriksson
i Bäck.

Vidare anförde:

Herr Zetterstrand: Herr talman, mine herrar! Af utskottets
betänkande torde herrarne hafva inhemtat, att utskottet ansett, att
frågan borde skärskådas så opartiskt som möjligt med afseende å
både de civila och militära intressena. Vidare har utskottet ansett,
att man i första hand borde tillse, att öfningarna anordnades så, att
de tillgodosåge härens fältmessiga utbildning, men att man på samma
gång borde tillse,, att öfningarna, för så vidt sådant ulan åsidosättande
af detta militära kraf å härens fältmessiga utbildning kunde
ske, anordnades så, att de i minsta möjliga mån motverkade närino-sintressena
inom de olika orterna. Jag tror icke, att man kan und^gå
att erkänna, att utskottet sett frågan från rigtiga synpunkter. Utskottet
har vidare påstått,, att det är obestridligt, att regementsmötenas
förläggande till hösten i militärt afseende medfört afsevärda fördelar,
och detta förhållande har från militär sida också framhållits under
diskussionen. A andra sidan har utskottet sagt, att det är en känd sak, att
mötestidernas förändring medfört stora svårigheter för landtmännen, och
detta har också af de senare under diskussionen kraftigt framhållits.

Om det nu är så, att dessa intressen råkat i strid med hvarandra,
hvad är då naturligare, än att se till, om icke intressena samtidigt
skulle kunna bättre tillgodoses än hvad nu är fallet? Utskottet
har väl icke kunnat förbise de militära olägenheter, som skulle
uppstå derigenom, att en rubbning af mötestiden komme att ega
rum, men har på samma gång ansett, att denna fråga är af så stor
vigt. för jordbruket, att den kräfde ett omsorgsfullt öfvervägande af
löjligheten att samtidigt kunna tillgodose de olika intressena. Nu
kan man ju säga, att utskottet bort antyda någon väg, hvarpå frågan
skulle kunna lösas. Detta har utskottet, då det saknat sakkännedom,
icke velat, utan har ansett, att frågan bäst kunde lösas af

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

Kongl. Maj:t. Men jag vill dock påpeka, att det torde kunna finnas
ett sätt, som icke förut blifvit offentligen diskuteradt och hvarigenom
man i någon mån kunde tillgodose det civila intresset utan att allt för
mycket skada det militära. Jag har i enskildt samtal med den förste
talaren framhållit detta sätt, hvilket bland annat har en obestridlig
förtjenst, nemligen, att genom detsamma undervisningsväsendet inom
armén icke det ringaste komrne att rubbas. Om nu det sätt jag antydt
är lämpligt, lemnar jag derhän. Jag vill icke trötta kammaren
med att redogöra derför, men är öfvertygad att om denna fråga
kommer under regeringens pröfning, den nämnde talaren af intresse
för saken föranstaltar derom, att äfven detta sätt blifver taget under
ompröfning.

Under alla omständigheter är det klart, att vigtiga intressen stå
i strid med hvarandra, och att det vore önskligt, om en sammanjemkning
kunde ske.

När nu utskottet endast framstält den önskan, att Kongl. Maj:t
måtte taga under öfvervägande, huru vida icke, utan allt för stort men
för härens fältmessiga utbildning, en förändring af tiden för regementsmötena
kunde ske, så vill det synas mig, som om man borde kunna
sammansluta sig i detta syfte.

På grund af hvad jag anfört ber jag att få yrka bifall till utskottet
hemställan.

Herr Truedsson: Herr talman! Jag vill först tillkännagifva,

att jag till fullo instämmer med de talare, som fört jordbrukets talan
i afseende å här föreliggande förslag. Men på samma gång vill jag
äfven påpeka något, som äfven ur militär synpunkt förtjenar att tagas
i betraktande, nemligen att det är icke blott och bart nödvändigt att
öfva våra soldater, såväl stamtrupp som beväringsynglingar, så att de
blifva fältduglige, utan det är äfven mycket vigtigt, att detta sker på
ett sådant sätt, att de få verkligt intresse för det krigiska yrket, så
att de i farans stund äro dugliga män. Men detta sker icke om man
rycker bort soldaten och beväringen från den bästa arbetstiden på
året, då de hafva mera än dubbel dagspenning mot hvad de eljest
kunna förtjena under öfriga tiden af sommaren. Herrarne kunna icke
föreställa sig, hurudan efterfrågan efter folk det är vid skördetiden
i sädesproducerande provinser; man gifver hvad de vilja
hafva, blott man kan få folk under denna tiden. Dertill bör enligt
min mening man taga hänsyn, helst som mycken klagan försports ej
blott från jordbrukarne utan äfven från soldaten och beväringen, att
man skall ryckas bort och öfvas vid sådan tid på året, som man har
allra bästa arbetsförtjensten.

Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Alsterlund: Herr talman! Jag skall endast be att få

bemöta några af de yttranden, som här fälts.

Jag säde, då jag sist hade ordet, att det var nödvändigt, att
regementsmötena hölles samtigt på grund af det samband, hvari de
stå till arméns utbildning. Herr Dahn svarade, att hvarje ort har sin
särskilda volontärskola, och att regementsmötena derför kunde hållas

Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 14. 3

Angående
tiden för
regementsmötena.

(Ports.)

N:o 14.

Angående
tiden för
regementsmötena.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars, f. m.

på olika tider inom olika delar af landet. Ja, det är sant, att det
finnes volontärskolor i de olika orterna, men det finnes äfven på
Karlsborg en gemensam sådan skola för hela arméns officers- och underoffiicersvolontärer,
och för denna skolas verksamhet är det nödvändigt,
att regementsmötena hållas samtidigt eller åtminstone så godt som
samtidigt inom hela riket. Vidare talade herr Dahn om skjutskolorna.
Det skulle naturligtvis vara en vederläggning af hvad jag framhållit
angående nödvändigheten af att äfven med hänsyn till skjutskolan
regementsmötena hållas samtidigt. Han sade, att det finnes ju skjutskolor
vid regementena. Ja, det är nog rigtigt, om man med sådana
skolor menar truppens öfning i skjutkonsten, men det var icke dylika
skolor jag menade. Jag afsåg med mitt erinrande den skola, som
hålles vid Rosersberg och som är gemensam för hela armén. Det
är nödvändigt att ordna regementsmötena så, att de officerare, som
kommenderats till skjutskolan, kunna bevista nämnda möten.

En annan talare, herr Henricson, har yttrat, att det skulle vålla
missnöje i landet, om öfningarna höllos, såsom i år, på hösten. Det
skulle väcka ovilja och framkalla eu opinion mot de militära öfningarna.
I afseende på detta herr Henricsons påstående kommer jag
i håg hvad en ärad talare i denna kammare yttrade om opinionen vid
en debatt i kammaren. Han sade, att opinionen är sådan, som man
gör den. Jag tror, att det ligger ganska mycken sanning häri.

Herr Henricson har äfven framhållit, att den skada, som jordbruket
lider derigenom, att regementsmötena hållas på hösten, är
oändligt mycket större än den kostnad, som staten skulle få vidkännas,
om samma möten hållas på sommaren, derigenom att den finge betala
den gröda, som under öfningen nedtrampades. Jag hemställer till
herrarne, huru det skulle taga sig ut, om man rundt omkring i landet
vid alla mötesplatser skulle under öfningarna trampa ned grödan.
Jag tror verkligen, att detta skulle väcka en storm af ovilja mot de
militära öfningarna — och detta med rätta! Det vore ju också syndigt
att trampa ned och förstöra hvad Herren låtit växa på jorden.
Dessutom, hvilket trassel skulle icke uppstå, då fråga blefve om att
värdera det nedtrampade? Och dertill skulle kanske komma beskyllningen,
att man ej förfarit nog hushållsaktigt med statens medel.

För öfrigt skall jag bedja att få försäkra, att det ingalunda är af
ovilja mot landets modernäring jordbruket, som jag framhållit hvad
jag här yttrat. Jag vill tvärt om på allt sätt vara med om att främja
jordbruket, då det nemligen icke träder andra mycket vigtiga statskraf
för nära. Arméns vapenöfningar äro jemförelsevis korta, och
derför är det af en synnerlig vigt, att de genom en rigtig och systematisk
anordning blifva så fruktbärande som möjligt. Men en sådan
anordning af öfningarna kan enligt min uppfattning icke ske, om
regementsmötet skall förläggas till den tid, motionärerna tänkt sig.

Jag yrkar fortfarande afslag å utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson: Det är ett ordspråk, som säger, att, när

man bevisar för mycket, man icke bevisar någonting alls. Jag tror
nästan, att den föregående talaren gjort sig skyldig till detta fel; ty
han har bevisat eller åtminstone velat bevisa för mycket. Han säger,

Lördagen den 7 Mars, f. m. 36

att, om utskottets förslag ginge igenom, man vid samtliga öfningsplatser
skulle nödgas marschera ut på besådda åkrar och göra skada,
och han kan af omtanke om jordbruket naturligtvis icke gå in på ett
sådant förhärjande. Derför önskade han, att det skulle förblifva, som
det är. Detta var nu med hänsyn till jordbrukets intressen.

Han har dessutom — i fall jag hade tid, skulle jag närmare inlåta
mig på det ämnet, men nu vill jag ej trötta herrarne dermed — han
har talat om sådana saker som t. ex. att det vore alldeles omöjligt
att flytta fram mötena, derför att det icke stode väl tillsammans med
skolorna. Hvad hindrar då, att tiden för skolorna också framflyttas ?
Om allt framflyttades, regementsmötena till den 1 maj i stället för
den 15 och skolorna i mån derefter, komma de ändå att stå i samma
förhållande till hvarandra som nu.

Och detta, att det skulle vara så tråkigt med officersskolorna, då
dervarande elever skulle ut och under mötena tjenstgöra vid sina
regementen, hindrar ju icke, att vederbörande få återvända dit,
sedan mötena blifvit hållna. Om det blir 14 dagar förr eller senare,
betyder väl ej så mycket. Den der bevisningen håller sålunda ej
streck.

Skulle man anmärka något här vid lag, kunde man kanske klandra
utskottet för, att det sagt för litet. Ty i detta betänkande har det
talats så mildt, att man derigenom rent af förtagit verkan af den deri
föreslagna hemställan till Kongl. Maj:t. Detta gäller i synnerhet
motiveringen, men äfven klämmen, t. ex. då der säges, att Kongl.
Maj:t skulle »taga under öfvervägande, huru vida icke, utan allt för
stort men för härens fältmessiga utbildning» o. s. v. Man har ju dermed
sagt rent ut, att det medför men att framflytta mötena. Detta
vill jag ej erkänna; ty jag tror ej, att det medför sådant. Nej, det
märkes här en motsträfvighet, som ej alls behöfdes. Den fältmessiga
utbildningen kunde nog lika bra tillgodoses, på samma gång vårt
jordbruk skyddades, om bara viljan vore god.

Ehuru jag alltså icke i allt gillar hvad utskottet sagt, skall jag
dock be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Svensson i Olseröd och Andersson i Backgården.

Herr Ericsson i Norrby: Då jag icke instämt med någon före gående

talare, vill jag endast gifva tillkänna, att jag kommer att rösta
för bifall till utskottets förslag. Jag tycker, att, då utskottet ej begär
något mera än en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att en
utredning måtte ske i den föreliggande frågan, det icke är farligare,
än att kammaren skulle kunna gå in på det. — För öfrigt har det
blifvit så mycket taladt både för och emot i denna sak, att jag tror,
att ingenting mera är att tillägga.

Jag vill derför allenast, som sagdt, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Olsson i Kyrkebol : Jag skall endast be att få instämma

med dem, som yrkat bifall till utskottets hemställan.

N:o 14.

Angående
tiden för
regementsmötena.

(Forts.)

N:o 14.

Angående
tiden för
regementsmötena.

(Ports.)

Angående
den legala
annonseringen.

Lördagen den 7 Mars, f. na.

Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Då det kan vara af

vigt, att från olika håll önskningar uttalas och upplysningar meddelas
i den föreliggande frågan, har jag ansett det vara på sin plats, att
äfven jag nämner något, angående förhållandena i den trakt, hvarifrån
jag är.

Jag fruktar för min del, att det vore olämpligt för vår ort, om
regementsmötestiden förlädes till juli och början af augusti månader.
Ty just under juli månad pågår hos oss höskördsarbetet, och skörden
af råg plägar ega rum i början af augusti samt pågå till i midten af
samma månad. Den ifrågavarande tiden är sålunda för vår trakt den
brådaste skördetiden. Då behöfves allt arbetsfolk vi hafva, äfven våra
soldater och våra värnpligtige.

Jag ville blott meddela denna upplysning, på det att deraf må
framgå, huru svårt det torde vara att här sammanjemka de olika intressena
i vårt långsträckta land.

För öfrigt vill jag påpeka, att, om det ur militärsynpunkt är
lämpligast, att för den större truppmanöverns skull mötestiden jemväl
förlägges till hösten, detta kan vara en synpunkt, som det är
synnerliga skäl att beakta.

Herr friherre Barnekow: Enligt min uppfattning är det rege ringen

sjelf, som framkallat dessa motioner, ty regeringen har låtit
höra hushållningssällskapen och länsstyrelserna i denna fråga. Naturligtvis
hade den ej gjort detta, om den ej haft den åsigten, att det
nuvarande förhållandet kunde ändras. Annars vore det endast ironi,
att en sådan förfrågan gjorts. Följaktligen måste det hafva varit
regeringens mening, att mötestiden kunde ändras. Af hushållningssällskapen
satte sig äfven femton emot mötestidens förläggande till
hösten.

Hvad motionärerna begärt är endast ett fastslående af hvad som
är Riksdagens uppfattning i denna sak. Det föreslås att i en mycket
hofsam och beskedlig skrifvelse anhålla att regeringen måtte tillse,
om tiden möjligen kunde ändras. Och då regeringen sjelf framkallat
detta förslag samt ändring kan ske, inser jag ej, hvarför man ej också
skulle få höra Riksdagen; och tillstyrker jag för den skull bifall till
utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan och skulle jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 10.

Härefter föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 5, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående den legala annonseringen.

I en till Andra Kammaren afgifven motion, n:o 132, hade herr
L. Jönsson i Sandby hemstält,

Lördagen den 7 Mars, f. m. 37 N:o 14.

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det Angående
Kongl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, dels låta föranstalta derom, ej (^en ^e9a^a
mindre att den legala annonseringen måtte genom gratisutdelning till ringen
embetsverk, myndigheter och kommuner, på sätt ofvan blifvit antyd t, (jyorts.)
erhålla den största möjliga spridning i landet, än äfven att kostnaden
för denna annonsering, hvilken kostnad icke må sättas högre, än som
nödvändigt fordras för kungörelsernas uppsättning, tryckning m. m.,
måtte, vare sig annonseringen eger rum i ett redan befintligt tidningsorgan
eller helst i en ny legal annonstidning, bestämmas efter en
taxa, som Kongl. Maj:t efter utredning i ämnet måtte fastställa, dels
slutligen, för vinnande af besparing i statsverkets utgifter för den
legala annonseringen, anbefalla vederbörande embetsverk att tillse, att
statsverkets kungörelser i allmänhet icke införas med större stilsorter
än den minsta af de i tidningen använda»; och hemstälde utskottet:

att motionen måtte på det sätt bifallas,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag
dils till sådan ändring i sättet för den legala annonseringen, att denna
icke blefve dyrare än hvad till omkostnadernas betäckande kräfdes
och på samma gång erhölle den största möjliga spridning genom
gratisutdelning till embetsverk och kommuner, dels till åtgärder,
hvarigenom svenska akademien hölles skadelös för den minskning i
inkomst, som måste uppkomma, om akademiens rättighet att ombesörja
den legala annonseringen upphör.

Ordet lemnades till:

Herr Hammarskjöld, som yttrade: Herr talman, mine herrar!

Jag har begärt ordet för att, redan innan någon diskussion öfver
sjelfva hufvudfrågan kommer till stånd, få göra en rättelse i utskottsbetänkandet.
Genom missuppfattning af ett lemnadt meddelande har
nemligen å sid. 26, högt uppe, inkommit den uppgift, att »Posttidningen
från och med början af år 1895 icke är utarrenderad, utan
att svenska akademien sjelf drager hela inkomsten af tidningen och
bestrider kostnaderna för dess utgifvande». Enligt hvad efter betänkandets
tryckning blifvit meddeladt, lär detta vara ett fullständigt
misstag. Tidningen är fortfarande utarrenderad, men på något olika
vilkor mot förut. Vilkoren äro, att redaktören skall enligt kontrakt
svara för tidningens utgifvande samt för alla dess skyldigheter mot
regeringen, och såsom grund för arrendets beräknande är faststäldt,
att han skall betala en viss summa för en viss qvantitet annonser.

Derjemte är det stipuleradt, att, om annonsmängden öfverstiger den
sålunda antagna beräkningen, arrendet för tidningen skall höjas i
proportion derefter, liksom redaktören äfven eger rättighet att få afdrag
på arrendet, om annonssumman skulle bli mindre.

Jag har ansett mig böra lemna denna rättelse, innan diskussion
i frågan kommer till stånd, på det ej utskottets meddelande i nämnda
punkt skulle kunna föranleda till någon felaktig uppfattning.

Vidare anförde:

N:o 14.

Angående
den legala
annonseringen.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars, f. m.

Herr El owson: Utskottet bär i nu föredragna utlåtande ansett
det synnerligen önskvärdt att få en utredning angående verkliga kostnaden
för den legala annonseringen. En dylik utredning anser jag
för min del vigtig så väl för det teoretiska som det praktiska intressets
skull. Utaf teoretiskt intresse måste det i flera hänseenden vara
att lära känna verkliga kostnaden lör den legala annonseringen, och
af ännu större betydelse blir intresset i praktiskt hänseende, då fråga
uppstår att fastställa, huru mycket den annonserande allmänheten
rätteligen må betala för den nämnda annonseringen. Emellertid synes
det mig, att den föreliggande frågan, sedan den förr afhandlats
i Riksdagen, nu kommit in i ett annat läge. När jag frågat mig,
huru man skulle på det bästa och säkraste sättet vinna det mål, som
vore önskvärdt, har jag gifvit mig det svaret, att detta mål bäst skulle
vinnas genom afslag på utskottets hemställan. Vid detta svars afgifvande
tog jag hänsyn till någonting, som står här i utskottets betänkande,
hvilket må hända, efter hvad föregående talare yttrade, icke
är fullt rigtigt. Men det är likväl en annan omständighet, som är
af synnerligt stor betydelse. Posttidningen eges, som bekant, af
svenska akademien, och det väckte för någon tid sedan uppseende,
att svenska akademien vägrade att låta räkenskaperna officiel! granskas.
Derom kan man nu icke yttra sig, men här förekommer en
upplysning af utskottet, sid. 25, att svenska akademien ingått till
Kongl. Maj:t med begäran, att räkenskaperna måtte få granskas af
kammarrätten. Man kan ju antaga att Kongl. Maj:t bifaller detta,
så vida det icke redan skett. Således får man der ett fullständigt
och godt material för att bedöma det verkliga annonspriset, sådant
det borde vara.

Det andra skälet för mig har varit det, att akademien skulle
med de nya anordningar, som vidtagits från början af 1895, få sjelf
uppbära inkomsterna af Posttidningen och bestrida omkostnaderna.
Såsom föregående talare upplyste, skulle det icke förhålla sig alldeles
så, utan utskottets uppgift i det afseende icke vara fullt rigtig.
Emellertid tror jag att, om man låter saken fortgå någon tid, man
får den bästa utredningen angående densamma. Bifaller man nu utskottets
förslag och hänskjuter frågan till regeringen, så skulle man
kunna tänka sig några alternativ, som regeringen har att välja på.

Det ena, som synes mig vara ett godt och ändamålsenligt sätt,
vore att genom de nya anordningarna att få räkenskaperna granskade
från kammarrätten inhemta en fullständig utredning, huru med saken
sig rätteligen förhåller.

Uti motionen påstås på något ställe — det citeras sid. 10 i
utskottets betänkande — att annonseringen sker till stor del på bekostnad
af många af landets fattigare samhällsmedlemmar. Jag tror,
herr talman, att motionären der skjutit öfver målet. Gör jag mig
reda för, hvilka annonsörerna i Posttidningen öro, finner jag val först
staten som den förnämste annonsören; sedan träffar jag på riksbanken;
kostnaderna för dess annonser kunna ju sägas bestridas med
statsmedel. Sedan finner jag enskilda sedelutgifvande och aktiebanker,
hvilka annonsera rätt flitigt, äfvensom aktiebolag i allmänhet.

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. in.

Ocli icke lära dessa kunna räknas till de fattiga samhällsmedlem- Angående^

marna- . . . t-, . , . annonse Det

omnämnes af motionären vidare, att i Posttidningen före- ringen.

komma annonser angående konkurser, exekutiva auktioner, äktenskaps- (Forts.)
jäf in. m. Beträffande annonskostnaderna för konkurser torde man
icke rätteligen kunna säga, att de utgå af landers fattigare samhällsmedlemmar.
Annonskostnaden för konkurser betalas ju antingen af
massans funktionärer eller af massans fordringsegare. Gäldenären lär
icke betala dessa annonskostnader i annat fall, än då ett öfverskott
för honom uppstår. Detsamma torde gälla angående exekutiva auktioner.
Vidare nämnes kostnaden för annonser angående äktenskapsjäf.
1 detta hänseende tillåter jag mig att erinra, att dylika annonser
föranledas dels af vederbörandes slarf att icke hålla reda på sina papper
angående hinderslöshet att ingå äktenskap, dels af någonting,
som är ännu sämre.

Jag skulle visserligen anse det synnerligen lyckligt, att man vid
fråga om den beskattning, som motionären talar om, fäste afseende
vid de fattigare samhällsklasserna. Men den medkänsla med de fattigare
i beskattningsfrågor, som här vill göra sig gällande, tror jag
icke är rigtigt på sin plats, ty den annonskostnad, som utgår från
dem, torde vara ytterst ringa.

I motionen förekommer vidare ett par yttranden, mot hvilka jag
dock anser mig böra inlägga en gensaga. Motionens författare talar,
såsom det återgifves på sid. 11 i utskottets betänkande, om den »i
allmänhet värdelösa texten». Det skulle kanske vara förmätet att
motsäga motionens författare i detta afseende. Men jag tror likväl,
att man kan hänvisa exempelvis till utrikesafdelningen i Posttidningen
och finna, att den varit under flere år ganska väl redigerad.

° På ett annat ställe säger motionens författare — refereradt sid.

9 i utskottets betänkande — att annonspriset har »under sista årtiondet
sjöris allt mer och mer betungande». Jag vågar icke motsäga
motionens författare i detta afseende; antagligen är uttrycket tillkommet
på grund af sakkännedom. Men med de nya anordningar, som
vidtagits från och med år 1895, kan ju detta icke vidare komma i
frå^a; utan svenska akademien har mera uti sin hand att beräkna
såväl inkomsterna som utgifterna af Posttidningen.

Nu är att märka, att då man talar om kostnader för annonsering,
har utskottet här lemnat en tablå, af hvilken framgår, att annonskostnaden
i Posttidningen icke är större, utan snarare mindre än i
många andra stora tidningar. Det visar sig med hänseende till andra
tidningar vara en medelkostnad, så att man knappast kan säga, att
kostnaden för annonsering i Posttidningen är oskäligt hög. Om det
nu blir en vinst af denna annonskostnad, kommer den, som jag sagt,
icke från de fattigare samhällsmedlemmarne, utan den kominer från
jemförelsevis rika institutioner och stora firmor. Denna vinst, om
en sådan uppkommer — jag antager det — går nu till svenska akademien,
som för närvarande har att ombesörja ett ganska stort arbete,
som är af vigt i kulturhänseende, nemligen utarbetande af en ordbok
öfver svenska språket. Kostnaden för detta arbete är ganska ansenlig,
och jag tror, att man skulle göra klokt i att låta det fortgå någon

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

Angående
den legala
annonseringen.

(Forts.)

tid åtminstone, som det nu är. Man kan utan tvifvel genom de anordningar
som öro vidtagna från och med 1895, då kammarrätten
tar granska räkenskaperna, erhålla ett tillförlitligt material, efter
hvilket man kan beräkna kostnaderna för den legala annonseringen
Ufyerlemnar man frågan i det skick, hvari den nu föreligger, åt regeringen,
tror jag att regeringen- väljer det sättet att skaffa sig upplysningar
från räkenskaps materialet från och med 1895, ty det föregående
materialet torde icke vara användbart. Man kunde visserligen
tänka sig ett annat alternativ, nemligen att regeringen skulle gå i
författning om anskaffande af en användbar mätsticka för att så beräkna
värdet af annonserna, men jag tror, att det icke vore synnerligen
lämpligt.

Utskottet tyckes också hafva haft synnerligen brådt med saken,
då det vill att regeringens förslag skall framläggas redan till nästko
mm ande Riksdag. Jag tror icke, att det i något hänseende är
lämpligt att brådska så med detta. För mig synes det, som om det
enklaste vore att afslå utskottets hemställan, emedan man derigenom
bäst och säkrast vunne hvad man bör vinna. Jag erinrar mig, huruledes
vid Upsala universitet för åtskilliga decennier sedan uppstodo
nagla brydsamma förhållanden, och vederbörande voro villrådiga,
uru de skulle bete sig, Indika mått och steg de borde vidtaga.
INagra af de yngre gingo då, innan saken officiel? skulle förekomma,
till en aldre, erfaren professor och frågade honom om råd: Han

svarade: »Jag har funderat på saken och kommit till det resultat,

att det är bäst att gorå ingenting». Jag tror ock i detta fall, att det
ar bast att göra ingenting. Sjelfva det mål utskottet här åsyftar,
nemligen att få reda på den verkliga kostnaden för annonseringen
vinner man, om man låter det fortgå, såsom hittills under det sista
året vant fallet.

Något annat skall jag ock be att få fästa uppmärksamheten vid
med anledning af den jemförelse, som här talas om. Det har redan
sagts, att, om man anställer en jemförelse så som utskottet gjort
mellan annonspriset i Posttidningen och i de dagliga Stockholmstidningarna,
det visar sig, att i en del Stockholms-tidningar priset är
högre, i en del lägre. Sedan gör utskottet eu jemförelse med annonspriset
i Norsk Kundgiörelsestidende. Men det är ett vigtigt led i
jemförelsen, som jag saknar och om hvilket jag icke har kännedom.
År denna norska Kundgiörelsestidende ett affärsföretag, som bär sig
som lemnar ersättning för redaktionsarbetet, papper och tryck, eller
ar det en tidning, som uppbär statsbidrag? Derom förefinnes icke
någon upplysning.

Jag tror, heri talman, att man skulle kunna göra någonting för
att få större spridning af Posttidningen genom att prenumerationspriset
på densamma nedsattes. Huru vida det är praktiskt att utdela
den gratis till kommunerna eller icke, vill jag icke yttra mig om. Det
kan hända, att exemplaren der blifva liggande och icke blifva lästa,
f embetsverken, der man har intresse af annonserna, är det vanligen
någon tjensteman, som har till uppgift att gå igenom tidningen och
se efter hvad den innehåller, och om der är något som berör verket.

Jag hyser således, herr talman, intresse för det mål, till hvilket

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

utskottet velat komma, men i afseende på medlen hyser jag för min Angående
del den åsigten, att man skulle vinna detta mål bäst och säkrast, om nonse*1
man läte de nu efter 1895 vidtagna nya anordningarna fortgå någon ringen.
tid, då man sedan finge ett säkert material till stöd för sina beräk- (port8,)
ningar. På dessa grunder yrkar jag afslag på utskottets hemställan.

Herr Plammarskjöld: Med anledning af den siste talarens yttrande
skall jag be att få lemna en upplysning.

Han nämnde, att akademien begärt hos Kongl. Maj:t att få tilllåtelse
att framlägga sina räkenskaper till granskning i kammarrätten,
och att han trodde, att sådan tillåtelse skulle meddelas. Jag vill
minnas, att det ej är mera än två dagar sedan man läste i tidningarna,
att Kongl. Maj:t meddelat sådant tillstånd. Denna sak är således
redan klar.

Men derjemte har jag blifvit satt i tillfälle att meddela några
siffror om akademiens inkomster och utgifter, nemligen akademiens
behållna inkomster af Posttidningen för de båda senaste åren 1894
och 1895 samt hvilka utgifter akademien under samma tid haft för
sitt ordboksarbete. År 1894 lemnade Posttidningen i inkomst 28,106
kronor och år 1895 30,490 kronor. Under år 1894 utbetalades för
ordboksarbetet 25,120 kronor 69 öre, påföljande år, 1895, utbetalades
för samma ändamål 35,802 kronor 45 öre. Detta visar, att inkomsterna
under år 1894 lemnade ett öfverskott af 2,985 kronor 31 öre,
men att år 1895 inkomsterna af Posttidningen icke räckte för ordboksarbetet,
utan akademien fick släppa till af andra, förut hopsparade
medel ett belopp af 5,311 kronor.

Nu menar jag, att, genom att man erhållit dessa siffror och har
full tillåtelse att granska akademiens räkenskaper rörande inkomsterna
af Posttidningen och utgifterna för ordboksarbetet, hvilka begge
poster utgöra det väsentliga af inkomster och utgifter för akademien,
man ju redan fått ett material, låt vara icke för mera än två år, men
som man tycker ändå vara ganska tillräckligt för anställande af en
beräkning öfver huru man bör kunna ställa med den legala annonseringen,
i fall någon förändring skall vidtagas.

Huru vida den norska Kundgiorelsestidende bär sig eller icke,
det vill således säga, huru vida den har statsunderstöd eller icke,
det har utskottet icke kunnat få någon upplysning om. Att den
dock måste bära sig i ekonomiskt afseende, vill jag sluta mig till af
den omständigheten, att, då nu föreliggande fråga var före vid 1888
års riksdag, det uppgafs uti det utskottsbetänkande, som då afgafs,
att annonspriset i tidningen var tio öre per petitrad, men nu har det
nedsatts till sju öre. Det skulle ju icke vara tänkbart, att man skulle
hafva satt ned priset, derest det icke visat sig att tidningen kunde
bära sig.

I öfrigt får jag säga, att jag af den siste talarens anförande tyckt
mig finna, det han i allting eller åtminstone i allt väsentligt ansluter
sig till hvad utskottet sagt, undantagandes klämmen. Utskottet har
föreslagit en positiv åtgärd, och han föreslår, att man skall göra ingenting;
hvilketdera är det rätta, kan bero på tycke och smak. Jag för
min del tycker, att vill man målet, bör man också vilja medlet. Jag

N:o 14.

Lördagen den 7 Mars, f. m.

Angående ber derför att fortfarande få yrka bifall till det medel, som utskottet
aen legala föreslagit
annonse- ö

ringen.

(Forts.) “®rr J°hn Olsson: Jag begärde ordet med anledning af den

näst siste talarens yttrande. Han sade sig nemligen anse det vara
bäst att låta det nuvarande legala annonseringssättet fortgå som hittills
för att få det basta resultat och, såsom han yttrade, den bästa
utredningen. Det synes mig vara en något egendomlig konklusion
detta, att man genom att låta det nuvarande oefterrättlighetssystemet
fortgå som hittills skulle få den bästa utredningen. Detta påstående
är så mycket egendomligare, om man tänker på den uppseendeväckande
process, som egt rum inför allmänhetens ögon under sista året. Denna
process synes mig hafva lagt i dagen sådana egendomligheter beträffande
Posttidningens annonsförhållanden, att det väl nu borde vara
tid att göra slut på dessa oefterrättligheter.

Jag skall be att få anföra endast ett enda exempel på hvilka
besynnerligheter det nuvarande legala annonseringssättet leder till.
Jag känner väl icke, huru arrendekontraktet med Posttidningens nuvarande
. utgifvare är affattadt; men den föregående utgifvarens af
Posttidningen arrendekontrakt innehöll bland annat, att han skulle
blifva egare till tidningsupplagan, hvaraf följden var att, när han
upphörde att redigera tidningen, han också ansåg sig vara egare till
de gamla årgångarna af Posttidningen, jag tror till och med år 1894.
Resultatet häraf är naturligtvis det, att han ensam är den, som bestämmer
om försäljningen af dessa äldre årgångar. Nu händer det
ofta, att man kan komma i behof att köpa ett äldre nummer af Posttidningen
för att få tag i en annons, som man behöfver för att styrka
något rättsförhållande. Jag har på Posttidningens byrå begärt att få
köpa det eller det äldre numret, men erhållit till svar, att^äldre lösnummer
icke finnas der, utan att de tillhöra förre redaktören. — Till
en början försålde herr Strandberg tidningsnumren från sin egen bostad;
men till min förvåning fann jag i slutet af förra året i Posttidningen
en annons, deri herr Strandberg tillkännagifver, det han
numera icke är i tillfälle att försälja äldre nummer af Posttidningen.
En följd häraf blir då, att ingen kan få köpa äldre nummer af Posttidningen,
om de än aldrig så väl behöfvas. Det är ju alldeles klart,
att häraf skall vållas mycket stora kostnader och tidsutdrägt, om
man skall skaffa sig en annons från Posttidningen för att dermed
styrka ett eller annat förhållande i en rättegång eller dylikt.

Nu känner jag, som sagdt, icke, huru arrendekontraktet med nuvarande
innehafvaren af Posttidningen är affattadt; men för den händelse
att denne innehafvare har samma rättighet till äldre tidningsårgångar
som den förre hade, så är det uppenbart, att statsmagterna
icke gerna kunna tillåta ett sådant förhållande fortgå, ty det skulle
ju leda in i det orimliga.

Jag har velat anföra detta såsom exempel uppå att det är hög
tid att något göres, för att allmänheten icke må vara beroende af en
enskild persons godtycke i fråga om rättigheten att komma åt annonser,
som mau alldeles nödvändigt kan behöfva köpa. Det är hög

Lördagen den 7 Mars, f. m. 43

tid att göra slut på detta missförhållande, samt att staten sjelf skaffar

sig en legal annonstidning. ...

Deremot är jag icke fullt säker, huru vida det skulle vara nödvändigt
att i skrifvelsen till Kongl. Maj:t jemväl intaga den senare
delen af utskottets kläm. Detta är som sagdt en sak, hvarom jag
icke är fullt på det klara; men det kan ju hända, att man icke bär
någon annan utväg, utan att man måste bereda akademien ersättning.
Jag tillåter mig derför att yrka bifall tilll utskottets förslag.

N:o 14.

Angående
den legala
annonseringen.

(Forts.)

Herr Odhner: Jag har icke begärt ordet för att framställa något
yrkande, utan för att göra några erinringar i anledning af ett och
annat som sagts, särskildt i motionen. I denna förekomma nemligen
åtskilliga mer eller mindre skarpa anmärkningar dels med afseende
på svenska akademiens privilegium, dels beträffande dess sätt att
använda detsamma.

Hvad nu först beträffar sjelfva privilegiet, så är det kammaren
väl bekant, att olika meningar varit uttalade angående den fortfarande
giltigheten af detsamma. För min del får jag säga, att jag hellre
vädjar till det intresse, som kan inom kammaren finnas för akademien
och hennes uppgift, än jag åberopar privilegiet och derpå grundade
rättigheter. Så mycket skall jag likväl tillåta mig erinra, att vid
ärendets föregående behandling här i Riksdagens begge kamrar framstående
jurister uttalat sig i det syfte, att man icke kunde utan vidare
underkänna nämnda privilegium.

Vidare har också i afseende på akademiens sätt att begagna sitt
privilegium en del klandrande anmärkningar blilvit gjorda. Så har
motionären påstått, att akademien gjort nästan ingenting för att befordra
spridningen af Posttidningen, under det att hon i icke oväsentlig
grad ökat annonspriset i densamma.

Hvad först angår förhöjningen af annonspriset, så bär Posttidningen
i hvarje fall icke gjort något annat än de flesta öfriga dagliga
tidningar, hvilka tid efter^annan höjt sitt annonspris, och den tabell,
som bifogats af utskottet, visar ju också, att åtskilliga dagliga tidningar
hafva högre annonspris än Posttidningen. Helt annorlunda
förhåller det sig visserligen, om man jemför Posttidningen med den
norska officiella kungörelsetidningen; dess annonspris understiger högst
betydligt Posttidningens. Hvarpå detta kan bero, är mig icke bekant;
det låter emellertid tänka sig, att staten aflönar de personer,
som hafva med tidningens redaktion att göra. För öfrigt tror jag
ej, att man här i Sverige skulle vilja helt och hållet följa exemplet
af denna norska kungörelsetidning. Jag föreställer mig nemligen, att
både regeringen och Riksdagen vilja fortfarande hafva en officiel tidning,
ett organ för regeringen, som genom den är i tillfälle att meddela
allmänheten dels officiella och dels halfofficiella uttalanden i dagens
vigtigasto frågor. Förutsätter man detta såsom tidningens ändamål,
så finner man lätt, att kostnaderna för redaktionen icke blifva
så obetydliga, och att vinsten väl icke blir så stor, att annonspriset
kan synnerligen nedsättas.

Att akademien skulle ha gjort nästan ingenting för att befordra
tidningens spridning, är väl icke öfverensstämmande med verkliga för -

N:o 14

Angående
den legala
annonseringen.

(Ports.)

Lördagen den 7 Mars, f. m.

hållandet. Jag erinrar nemligen derom, att af Posttidningen utgifves
en särskild kommunalupplaga, som kan för halfva priset reqvireras
al kommunerna, och dessutom har åtskilligt gjorts för att befordra
ofverskådhgheten genom förbättrad uppställning, månatliga register

Äfven med afseende å redaktionen af tidningen för öfrio-t har
motionaren uttalat sig mycket strängt. På något ställe i motionen
yttrar han nemligen, att tidningens text »vore i allmänhet värdelös».
P or mm de! kan jag icke finna annat, än att detta omdöme är ganska
orättvist. Att akademien någon gång kan hafva misstagit sig i valet
åt redaktör, vill jag gerna medgifva motionären, om det är detta han
syltar. Annars borde han väl veta, att i denna tidnings litterära
och konstkritiska afdelmngar arbetat flere af landets yppersta pennor
på dessa områden. Jag ber att få nämna från en något äldre tid
O. W. Strandberg, O. P. Sturzenbecker och Emil von Qvanten, från
en senare tid Ljunggren, af Wirsén och Nyblom, vidare på det
musikkritiska området L. Norman och J. P. Cronhamn m. fl. andra
l<lere åt de artikelserier, som stått i Posttidningen, hafva ansetts
varda att publiceras i bokform. Hade motionären inskränkt sio till
att saga, att sådant för honom vore värdelöst, så hade man icke”haft
ratt att opponera sig — det hade varit hans ensak.

Vidare för man icke heller glömma, att ledamöter af regeringen
emellanåt i Posttidningen infört politiska meddelanden, som varu af
stort intresse. _ För öfngt har naturligtvis den inre politiken för Postl
mngen vant ett slutet område, och deruti har man väl att söka
ett åt hufvudskälen dertill, att tidningen icke fått eller kan få någon
större spridning. Likväl vill jag nämna, att, när det står i motioifen,
att tidningen endast utgår i 900 exemplar, detta endast gäller postupplagan,
men att ett lika stort antal exemplar tryckes för hufvudstaden
så att tidningen inalles utgår i en upplaga af 1,800 exemplar.

Vidare. har. också, åtminstone indirekt, uti motionen klandrats
att. akademien icke velat aflemna sina räkenskaper till den vanlig
revisionen. Ja, mine herrar, det är icke så lätt, i synnerhet för en
korporation, att bryta med en häfdvunnen praxis. Men nu har dock
ak?d®raleil fi°yt det — det är redan upplyst, att akademien begärt
ocii Aongl. Maj:t efter kammarrättens hörande beviljat, att akademiens
inkomster af Posttidningen och utgifter för ordboksarbetet må underkastas
onentlig revision.

En talare på stockholmsbänken har vidrört en annan omständighet
frågan om kontrollen öfver arrendatorernas sätt att uppfylla sina
skyldigheter. Detta är ett ämne, som jag af flera skäl icke vill
närmare inlåta mig på. Jag vill dock erinra, att akademien gjort
Hvad på den ankommit för att rätta befintliga missförhållanden, och
att numera en särskild person är anstäld, som för hvarje da* har att
kontrollera annonseringen och debiteringen.

J^®* förekommer dessutom i motionen andra missförstånd, men
jag behöfver icke sysselsätta mig dermed, då de redan blifvit dels af
utskottet, dels af den förste talaren berigtigade. Jag är utskottet
tacksam derför, liksom ock för den välvilja, som uttalar sig i utskottets
motivering och förslag. Särskildt har det gladt mig att se, att

Lördagen den 7 Mars, f m. 46 N:o 14.

akademiens ordboksföretag blifvit med intresse omfattadt; det har Angående
till och med gått fritt från de yttringar af missnöje, som eljest i
motionen förekomma mot akademien. Man har allmänt insett betydelsen
af detta arbete. . (Forts.)

Detta ger mig anledning att, innan jag slutar, yttra några ord
rörande ordboksarbetet, dess betydelse och omfattning.

Hvad akademien afser med sitt ordboksarbete är någonting i
samma stil som bröderna Grimms ordbok för Tyskland, Littrés för
Frankrike och de under utgifning varande engelska och holländska
ordböckerna för dessa respektive länder. Det är en historisk, en på
samma gång vetenskaplig och i sann mening populär ordbok, som
det är fråga om, en ordbok, som skall visa oss det svenska språkets
historiska utveckling från reformationstiden intill våra dagar. Ordboken
skall visa oss denna utveckling genom att redogöra för hvarje
ords och hvarje uttrycks historiska utveckling. Den skall redogöra
icke allenast för hvarje ords form och uttal, utan äfven för dess härkomst
från vårt eget eller främmande språk, för dess förekomst i
literaturen under olika perioder och först och främst för betydelsens
alla skiftningar under literaturens olika perioder. Den skall visa,
huru den ena betydelsen framgått ur den andra under inverkan af
dels yttre förhållanden, dels nya idérigtningar. Såsom ett litet exempel
på omfattningen af denna uppgift ber jag att få nämna, att af
prepositionen »af» ordboksförfattarne måst upptaga icke mindre än
140 olika nyanser i betydelsen, alla styrkta genom språkprof från
olika tider.

För öfrigt måste jag naturligtvis hänvisa till ordboken sjelf,
hvaraf hittills fyra häften utkommit, alla mottagna med mycket bifall,
så väl inom som utom landet.

Det är klart, att för ett sådant verk fordras stora förberedelser.

Dylika måste under flera år pågå, innan den egentliga redaktionen
kunde taga sin början. Det var nödvändigt att för språkprofs insamlande
genomgå hela literaturen, från reformationstidens skrifter
ända till dagens literära företeelser och de sista tidningsårgångarne.

Jag ber att få nämna, att af språkprof hittills insamlats och förvaras
icke mindre än öfver 1 million.

Sedan sålunda ett tillräckligt förråd insamlats, vidtager det
mödosamma och grannlaga redaktionsarbetet, som har att bringa ordning
och system i detta väldiga material och efter den plan jag redan
i korthet omnämnt bringa ordboken till stånd. Det ligger i sakens
natur, att många krafter måste samverka för att åstadkomma ett tillfredsställande
resultat och att stora kostnader måst derpå nedläggas.

Det är redan) meddeladt, att t. ex. år 1895 alla Posttidningens inkomster
dertill åtgått samt dessutom några tusen kronor. Och likväl
må man icke föreställa sig, att det är några stora arfvoden, som
utbetalats åt medarbetarne. För språkprofvens samlande har anlitats
ett antal af bortåt 200 personer, och af dessa är det ingen, som förtjent
mer än 1,000 kronor, de fleste hafva haft vida mindre. Vidare
uppgå redaktionens medlemmar till ett antal af omkring tjugu, några
fast anstälda, men flertalet mera tillfälliga, och bland dessa är det
högsta arfvodet 4,000 kronor — för chefens närmaste man — för

N:o 14. 46 Lördag-en den 7 Mars, f. in.

Angående (ifrigt äro de flesta arfvodena endast 1,500 kronor, 1,000 kronor och

annons.T läSre- . Det är väl kändt> att de larde i vårt land i allmänhet måste
ringen. nöja s’£ med ganska måttlig ersättning för sitt arbete.

(Forts.) . ^en rfv>sion, som nu till hösten förestår med afseende på akademiens
utgifter, skall, som jag hoppas, visa, att inkomsterna hafva
blifvit väl, klokt och omtänksamt använda.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att ingå i dessa detaljer med
hänsyn till det nära sammanhang, som finnes mellan orboksarbetet
och utskottets förslag. Jag har gjort det äfven derför, att jag hoppats
kunna derigenom väcka eller lifva kammarens intresse för hvad jag
anser vara ett i sann mening nationell företag.

Herr Boethius: En hufvudsak för mig med afseende på denna
fråga är, att akademien skall hafva medel till det stora ordboksarbetet.
Detta ordboksarbetes art och betydelse hafva vi nyss hört
skildras af en fullt sakkunnig person. För min del är jag lifligt
öfvertygad om rigtigheten af hans uppfattning, och jag tror icke, att
någon, som tagit del af detta arbete, kan jäfva det påståendet, att
det kommer att blifva ett nationalverk af oskattbart värde, och att
det har att fylla ett verkligt kulturbehof. Derom vittna äfven listorna
på prenumeranterna å verket, om herrarne vilja se igenom dem.
Herrarne skola i dem finna namn från alla möjliga samhällsklasser.
Jag är också öfvertygad, att det aldrig skall kunna hända, att de
svenska statsmagterna ämna så ställa, att detta verkligt stora nationella
företag skulle afstanna af brist på medel.

Frågan blir då: är det bättre, att vi gifva extra anslag till detta
arbete och bära kostnaderna för en annonstidning, som kanske, för
att annonserna skola blifva så billiga som möjligt, kommer att kräfva
störa kostnader, och som dessutom icke fyller det behof, som Posttidningen
nu uppfyller, nemligen att vara ett officielt regeringsorgan?
Eller skola vi såsom hittills låta dessa annonsinkomster stanna hos
akademien och af den för det ifrågavarande ändamålet användas,
dessa annonsinkomster, hvilka, såsom den förste talaren — enligt min
uppfattning med rätta — påpekat, icke utgå från de fattigaste i vårt
land, utan från ganska kapitalstarka institutioner, hvilka sålunda blifva
de, som utan betungande för staten få bidraga till det stora kulturändamålet?
År det nu så, att annonsinkomsterna användas till detta
ändamål, att Posttidningen skötes på ett förståndigt sätt, och att de
medel, som inflyta genom annonserna, underkastas kontroll — det
sista veta vi nu kommer att ske, och att tidningen blir med omsorg
skött, derom tror jag, att man kan vara förvissad, särskildt efter de
ledsamma erfarenheter akademien på senare tider gjort — är det så,
synes det mig liksom den förste talaren bäst att tills vidare låta det
vara som det är och se tiden an för att erfara, huru det kommer att
ställa sig under den nya regimen.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, skall jag be att
få förena mig i det yrkande, som framstälts af herr Elowson.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner

Lördagen den 7 Mars, f. m. *1

af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena biföll
kammaren utskottets hemställan.

Jemväl detta beslut skulle, jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom.
riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet delgifvas r örsta
Kammaren.

§ 11-

Anmäldes och godkändes: ...

dels statsutskottets förslag till Kiksdagens skrivelse, n:o 0, till
fullmägtige i riksgäldskontoret, angående riksgäldskontorets förvaltning
under den tia, som förflutit sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes
fullmägtige i nämnda kontor;

dels ock sammansatta stats- och bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser: . ...

n:o 6, till fullmägtige i riksbanken, i anledning åt verkstad
granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade
uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- oc
rikshankshus *

n:o 7 till fullmägtige i riksgäldskontoret, i samma ämne,
n:o 8, till fullmägtige i riksbanken, angående ärligt understöd
åt enkefru Julia Wiel-Hansen, och

n:o 9, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i samma ämne.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,2 8 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.