RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:13

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 13.

Onsdagen den 4 mars.

Kl. 11 f. m.

§ i.

Justerades det i kammarens sammanträde den 26 nästlidne
februari förda protokoll.

§ 2.

Efter föredragning till en början af Kongl. Maj:ts i gårdagens
sammanträde bordlagda proposition till Riksdagen med förslag till
ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen samt
32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen, beslöt kammaren öfverlemna
samma kongl. proposition till behandling af konstitutionsutskottet.

Kongl. Maj:ts proposition angående understöd till kolonien Hall
beslöt kammaren hänvisa till statsutskottet.

Till bankoutskottet hänvisades Kongl. Maj:ts proposition angående
ett tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

Slutligen hänvisades till statsutskottet Kongl. Majtts proposition
angående efterskänkande af viss del af kronans rätt till danaarf
efter snickaren Per Gustaf Rilén.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
bevillningsutskottets betänkande n:o 9; och
lagutskottets utlåtande n:o 30.

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 13.

1

N:0 13.

2

Onsdagen den 4 Mars.

Angående
tullfritt införande
öfver
Funäsdalen
af spanmål
och fläsk.

§ 4.

Efter föredragning vidare af Första Kammarens protokollsutdrag,
n:o 95, innefattande delgifning af kammarens beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om meddelande af föreskrifter
dels till förhindrande af barns och minderåriges användande
vid offentliga förevisningar och dels till inskränkande af barns och
minderåriges användande vid offentliga teaterföreställningar, beslöt
Andra Kammaren hänvisa detta ärende till behandling af kammarens
tillfälliga utskott n:o 3.

§ 5.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 4, till Konungen, angående nedsättning af
stämpelagiften för spelkort.

§ 6.

Föredrogs och lades till handlingarne bevillningsutskottets memorial
n:o 6, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
4:de punkten i bevillningsutskottets betänkande n:o 1 angående vilkoren
för försäljning af bränvin.

§ 7.

Till behandling förekom härefter bevillningsutskottets betänkande
n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående tullfritt införande öfver Funäsdalen af spanmål och fläsk.

Herr P. Norberg hade i en inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 143,^ föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta undersöka och utreda,
om och under hvilka vilkor spanmål, malen och omalen, alla
slag, samt fläsk, andra slag, kunde få tullfritt till riket införas öfver
Funäsdalen, samt till Riksdagen inkomma med den framställning,
som häraf kunde påfordras; men hemstälde utskottet i föreliggande
betänkande, att motionen icke måtte till någon Riksdagens ”åtgärd
föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Fredholm från
Stockholm, Jansson i Krakerud, Olsson i Sörnäs, Lundström, Bruhn
och Truedsson.

Onsdagen den 4 Mars. B N:o 13.

Efter föredragning af ärendet anförde: Angående

ZULiT7*\X/Xf t7hm

Herr Norberg: Herr grefve och talman, mine herrar! Att ^unåtdalen

största delen af Herjeådalen är genom frostnätter urståndsatt att af spanmål
producera säd, och att invånarne i denna provins äro genom de stora och fläsk.
afstånden samt brist på kommunikationer helt och hållet afstängda ( orts''-)
från all kommersiel beröring* med befolkningen i Sveriges sädesproducerande
orter, men i stället hänvisade till utlandet, för att fylla
hela behofvet af sin brödföda, detta har jag i den föreliggande motionen
och eljest flera gånger framhållit med sådan klarhet, att Riksdagen,
enligt mitt förmenande, numera uppfattat de svåra förhållanden,
under hvilka den befolkning har sin tillvaro, som här bönfaller om förskoning
från en skattebörda, som den icke förmår att bära. Jag
skall derför nu icke vidare beröra dessa förhållanden, utan i stället
be att med följande intyg få visa, huru mycket spanmålen kostat
på sista tiden i Funäsdalen. Intyget lyder så här:

På begäran få undertecknade härmed meddela, att för de sädesprodukter,
som Tännäs med flera socknars invånare äro hänvisade
att förskaffa sig från närmaste jern vägsstation Röros i Norge, prisen
för desamma hafva under de 8:ne sista månaderna sistlidet år stält
sig sålunda:

Grynmjöl 100 kilogram på Röros ......................... kronor 17: 50.

Rågsikt „ „ „ , ___________________________ , 17: 50.

Sammalet rågmjöl 100 kilogram på Röros_____________ „ 14: 00.

och sammalet kornmjöl 100 kilogram på Röros.... „ 18: 00;

då samma sorters mjöl gälde hos handlande i Funäsdalen:

Grynmjöl.................................................................. kronor 28: 50.

Rågsikt................ » 28: 00.

Sammalet rågmjöl...................................... * 25: 00.

„ kornmjöl_______________ „ 23: 50,

allt vid köp af 100 kilogram på en gång.

Funäsdalen den 24 januari 1896.

M. Långström, J. O. Sandvald,

kommunalstämmans ordförande. gästgifvare.

Jon Jonsson Loo,
hemmansegare.

De, som underskrifvit detta intyg, äro, såsom synes, personer,
som man kan lita på. Men det är att märka, att här angifna pris
gälla, då spanmålen kommit endast till Funäsdalen, så att för dem,
hvilka på obanade vägar hafva att frakta sin spanmål ytterligare
5, 6 å 8 mil o. s. v., måste den naturligtvis blifva mycket dyrare.

Om det skulle inträffa, att priset på spanmål skulle stiga till
28 ä 30 kronor och derutöfver per 100 kilogram äfven här nere i
landet, föreställer jag mig, att hvar och en af herrarne då skulle
anse, att dyr tid, ja, hungersnöd vore rådande, och spanmålstullarna
skulle med ens vara försvunna. Jag vill nu fråga: bör icke samma
uppfattning gälla och samma åtgärd vidtagas, om ett sådant olyckligt
förhållande träffar blott en enda af rikets provinser, såsom det nu är
fallet med Herjeådalen? Jag vill härjemte särskildt betona, att, om

N:o 13. 4

Angående
tullfritt införande
öfver
Funåsdalen
af spanmål
och fläsk.
(Forts.)

Onsdagen den 4 Mars.

det för andra lyckligare lottade landsdelar, der befolkningen har sin
förnämsta utkomst åt jordbruket, kan vara en fördel, att lifsförnödenheterna
stiga i pris, så är detta deremot — för Herjeådalens
fattiga befolkning uteslutande en olycka. Derför måste ju ett
undantag i tullagstiftningen blifva högst nödvändigt för Herjeådalen.

Men såsom vi nu se, har min motion, ehuru den är ytterst
blygsam och hvilar på idel billighet och rättvisa, icke heller denna
gång kunnat tillvinna sig understöd af bevillningsutskottet. Såsom
betänkandet angifver, har utskottet såsom skäl för sitt afstyrkande
af motionen hufvudsakligen anfört, att “en komité är sysselsatt med
utarbetande af förslag till ny förordning angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, hvadan de blifvande
vilkoren för varors förande öfver riksgränsen ännu icke äro
kända. “

Ja, det är nog sant, att en komité är tillsatt för att utarbeta
förslag till en ny mellanrikslag i stället för den, som nyligen blifvit
uppsagd, men att samma komité, som består af lika många svenska
som norska män, jemväl fått i uppdrag att utarbeta olika förslag till
tullagstiftning för olika orter här i landet, kan icke gerna vara
möjligt. Jag tror det åtminstone icke och knappast någon annan
heller, med undantag möjligen af någon bland bevillningsutskottets
ärade ledamöter. Och för öfrigt, då det tillkommer svenska Riksdagen
allena att besluta om lifsmedelstullarnas vara eller icke vara,
men ingalunda den utaf bevillningsutskottet åberopade svensk-norska
komitén, så framgår häraf med tydlig klarhet, att det nämnda, af
utskottet åberopade skälet icke är något skäl alls gent emot den
motion, som nu föreligger till behandling.

Utskottet tyckes vidare vara mycket ängsligt för de följder, som
ett undantag i tullagsstiftningen skulle medföra. Jag skall då be
att få lugna utskottets ärade ledamöter genom att upplysa, hvarom
min motion egentligen handlar. Jag har nemligen uti den framstäf
endast och allenast en blygsam anhållan om en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning, huruvida ett undantag i tullagstiftningen
för Herjeådalen kan vara utförbart utan men eller skada för
rikets lyckligare lottade eller sädesproducerande orter.

Då af bevillningsutskottet något egentligt, än mindre något giltigt
skäl alltså icke blifvit anfördt för afstyrkande af denna min anhållan,
skall jag, herr talman, be att få yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till min motion.

Med herr Norberg förenade sig herrar Waldenström, Nyström,
Broström, Göthberg, Anderson i Hasselbol, Andersson i Upsala, Erikson
i Odensvi, Uahn, Svensson från Karlskrona, Ericsson i Väsby,
Hedin och Jakob Erikson från Stockholm.

Vidare anförde:

Herr Swartling: Jag har begärt ordet hufvudsakligen för att,

innan de ömma känslorna blifva alltför mycket upprörda, hvilket så

5 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

lätt brukar blifva fallet, då denna fråga förekommer till behandling Angåend^
i kammaren, få lemna några upplysningar, som måhända kunna verka f~rande afvelnågot
lugnande. . Funäsdalen

Det är väl sant, hvad den ärade motionären anfört, att jemförelse- af spanmål
vis höga pris på spanmål äro rådande och beklagligen äfven måste
vara rådande i Herjeådalen, detta dock föga pa grund af tullen a
spanmål, utan fastmera och helt naturligt med anledning af Herjeådalens
dåliga kommunikationsförhållanden.

Då denna fråga förekom till behandling inom utskottet, tillät jag
mig att uttrycka den förmodan, att från Norge till Herjeådalen föga
spanmål importerades, för hvilken erlades tull. Jag stödde denna min
förmodan dels derpå, att spanmål, som produceras i Norge, får införas
till Sverige tullfritt, och dels derpå, att § 4 i den ännu gällande
mellanrikslagen medgifver delvis en tullfri införsel äfven af utländsk
spanmål så till vida, att den resande egen att öfver gränsen medföra
omalen spanmål till en qvantitet af 150 kilogram och malen spanmål
till en qvantitet af 100 kilogram. Och jag tog för alldeles gifvet,
att denna rättighet tages i anspråk i ganska stor utsträckning.

På denna min förmodans vigtighet har jag också sedermera vunnit
bekräftelse. Jag har nemligen ifrån kongl. generaltullstyrelsens statistiska
afdelning förskaffat mig uppgift på införseln af spanmål
från Norge till Funäsdalen under det senast gångna året. Deraf framgår,
att af hvete och råg i omalet tillstånd har ingenting införts,
utaf korn, omalet, har införsel egt rum af 431 kilogram, af hvetemjöl
ha införts 8,832 kilogram, hvaraf tull erlagts för 2,337 kilogram
och tullfritt införts 6,495 kilogram, samt af rågmjöl införts 69,406
kilogram, af hvilka tull erlagts för 2,744 kilogram, under det att
66,662 kilogram införts tullfritt.

Af kornmjöl ha införts 78,830 kilogram. Deraf hafva 77,640
kilogram tullfritt inkommit och tull erlagts för 1,190 kilogram. Räkna
vi nu detta i säckar, med beräkning af 100 kilogram per_ säck, så
visar det sig, att hela importen från Norge uppgått till 1,575 säckar
i rundt tal, deraf tullfritt inkommit 1,512 säckar, under det tull endast
erlagts för 62 säckar. Jag hemställer då till kammaren, om det kan
varaT skäl att för en så ringa tropligtig införsel skapa en undantagslagstiftning,
såsom motionären föreslagit.

Jag ber att på de skäl, som i utskottets utlåtande anförts, och
på grund af de upplysningar, jag här leinnat, få yrka utslag å motionen
och bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarskjöld: Herr grefve och talman, mine herrar!

Vid behandlingen af den här föreliggande frågan synes det mig, att
man först har att undersöka, huruvida det finnes några skal, som tala
för motionen, och sedan i andra rummet, huru ett bifall till det som
motionären begärt skulle komma att verka.

Jag får nu till en början erkänna, att den siste talarens upplysningar
hafva varit af beskaffenhet att i ganska hög grad rubba
hvad jag förut tänkt i frågan, och jag har litet svårt att förklara,
huru det här kan hänga i hop. Förhållandet synes mig knappt kunna

N:o 13. 6

Onsdagen den 4 Mars.

. förklaras pa annat sätt, än att det måtte bedrifvas en ganska stor förande

Öfver ®rltad smuggling deruppe. Huruvida så är fallet, vet jag dock icke.
Funäsdalen antager emellertid för säkert, att de spanmålsqvantiteter, som

af spannmål motsvaras . af de utaf herr Swartling anförda siffror, icke varit till—
Tforäckliga till att underhålla befolkningen i vestra Herjeådalen, utan
r sd hvad dertill ytterligare erfordrats måste hafva inkommit på något
annat sätt. Emellertid, om man tänker på de oerhörda pris, som
råda deruppe och som motionären anfört, och jemför dem med de
pris, som råda härnere i Stockholm, kan man ju icke undgå att finna,
att det vore önskvärdt, om något kunde göras för att lätta befolkningens
svårigheter att skaffa sig de oundgängligaste födoämnena.

Om detta är^ önskvärdt, så har man vidare att undersöka hvad
verkan en sådan åtgärd skulle medföra för landet i dess helhet. Man
har brukat invända, att det skulle behöfvas en mycket vidsträckt tullbevakning
för att hindra, att öfver gränsen oloflig införsel till Sverige
egde rum. Jag tror nu, att detta är ett fullkomligt misstag. Jag
har visserligen icke varit i Herjeådalen, men jag har noga studera!
Sveriges karta och tror, att det för ifrågavarande saks bedömande är
tillräckligt. Från Jemtland och Dalarne är Herjeådalen skildt af fjell
och ödebygder, öfver hvilka någon varutransport är otänkbar, och åt
Helsinglands-sidan är det så stora afstånd, att det, enligt hvad som
uppgift,s, är 26 mil mellan Funäsdalen och närmaste jernvägsstation
i Helsingdand. Det är ju absolut omöjligt, att någonting skulle kunna
införas^ från Norge till skada för Sveriges jordbruk på den vägen.
Det må visserligen medgifvas, att det finnes en punkt i Herjeådalen,
der de svenska och norska varorna mötas och der de skulle kunna
komma i konkurrens med hvarandra, och det må också medgifvas,
att genom tullfri införsel från Röros det område, dit den norska varan
kan intränga, skulle kunna utsträckas ett par, tre mil längre ned i
Herjeådalen än det nu gör. Men jag frågar, om någon kan vilja
påstå, att det skulle kunna vålla något afbräck för eller utöfva någon
inverkan pa det svenska jordbruket, så att det kunde sänka priset på
den svenska varan med ett enda öre, om den norska varan finge säljas
ett par mil längre^ned i Herjeådalen än hvad nu är fallet.

Man har också invändt, att det skulle vara så farligt att i detta
undantagsfall medgifva något sådant som det ifrågasatta, emedan det
då skulle från andra håll komma liknande framställningar, som man
icke kunde afslå. Jag tvifiar på att det finnes någon trakt i Sverige,
der förhållandena äro så säregna och det derjemte skulle vara så
omöjligt att missbruka den gifna tillåtelsen. Men äfven om så vore,
att man kunde hitta pa någon plats, som lika väl behöfde undantag
som Herjeådalen, och der tillåtelsen lika litet skulle kunna missbrukas,
så undrar jag, om det skulle vara så farligt att äfven i det fallet
låta litet humanitet råda.

Det har sagts, att känslorna blifva så upprörda, så fort det blir
tal om Funäsdalen. Ja, jag vill icke förneka, att jag icke förstår,
huru man skall vara konstruerad invärtes för att icke finna, att det
vore önskligt, om man kunde ställa så till, att icke denna landsända
särskildt skall ständigt lefva i dyr tid.

7 N:0 13.

Onsdagen den 4 Mars.

Hvad nu beträffar den omständigheten, att utskottet anfört såsom Angåmde^
skäl för sitt afstyrkande af motionen, att en särskild komité är till~ f6rande öfver
satt för att uppgöra förslag till ny lagstiftning rörande tullforhalian- Funäsdalen
dena mellan Sverige och Korge, så har jag svårt att förstå, att det af spanmål
är någon fråga, som egentligen rör norrmännen, om vi i Sverige bevilja
en missgynnad trakt någon liten lindring, och jag undrar, om
det är lämpligt att göra mellanrikslagskomitén till en papperskorg,
i hvilken man stoppar ned allt hvad man finner besvärligt.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag uppträdde i
denna fråga vid förlidet års riksdag och gjorde samma yrkande, som
jao- nu ämnar göra. Jäg fick sedan af partivänner höra åtskilligt
klander, derför att jag ville sticka ett hål i tullsystemet; man säde,
att jag’ var en dålig protektionist. Ja, jag skall i viss män gifva
dem rätt: om protektionismen kommer i strid med hvad jag anser
vara rätt, då låter jag protektionismen fara och tager det jag anser
för rio-tio-t. När nu för öfrigt motionären icke begärt något annat
än eu utredning i frågan — som väl är det allra billigaste och blygsammaste
man kan begära, och hvarigenom man icke på^ något sätt
bundit sig —- så kan jag icke finna, att det skulle vara något farligt
att bifalla hans motion, sådan den nu föreligger; och jag ber derför
att få yrka bifall till densamma.

Häruti instämde herrar Nilson från Lidköping, Svanberg, Persson
från Arboga, Wallbom, Hammarström, friherre von Schwerin, Zetterstrand
och Alsterlund.

Herr Fredholm från Stockholm yttrade: Herr talman! Jag

begärde ordet för att med några ord bemöta en ledamot af bevillningsutskottet,
som ansåg, att man åt denna fråga gitvit allt för stor

betydelse. „ ....

Han anförde först, att man hade rätt att från Norge införa i
Norge producerad spanmål, omalen, utan tullat gift, och vidare i öfveiensstämmelse
med mellanrikslagen äfven utländsk spanmal till viss
qvantitet. Men då i Funäsdalen, enligt hvad för mig uppgifvits, icke
finnas några qvarnar, så är det för invånarne der utan ändamål
att föra in spanmål omalen, utan hvad de maste föra in är malen

spanmål. , , ...

Han anförde äfven några uppgifter från tullverket, hvilka skulle
bevisa, att det är så obetydliga qvantiteter af den malna spanmålen
som blifva förtullade. Ja, man kan nästan första, att förhållandet
skall vara sådant, ty då tullen på en säck mjöl är 6 kronor 50 öre
och afståndet mellan Röros och Funäsdalens tullstation är 7 ^ mil,
så är det blott en räknefråga att afgöra, hvilket som biff billigast
att skicka en karl med hvarje säck och låta honom åka från Röros
till Funäsdalen eller att betala tull med 6 kronor 50 öre per säck;
och då det väl icke är så synnerligen godt om arbetstillfälle i Funäsdalen,
så torde nog många begagna sig åt den nämnda utvägen att
undgå tullskatten. Detta torde väl dock icke vara något skäl för att
afslå den föreslagna tullindringen, ty om invånarne der uppe på detta

N:o 13. 8

Onsdagen den 4 Mars.

tullfritt^- fnf J?ta..e" ,karl f°ya nied h/arje säck, som transporteras från Röros
förande öfver , „ , unasdalen, sa gar ju tullverket förlustigt hela tullafgiften, och
Funåsdalen ...fan “an Ju 1 stället gorå det medgifvandet, att de få taga in sitt
af spanmål mjöl tullfritt. °

och fläsk.
(Forts.)

9® sympatier, hvaraf denna motion kommit i åtnjutande vid
oregaende riksdagar, visade sig också vid sista riksdagen, och den
enda betänklighet man då hyste mot begärd tullfrihet var den, att
man icke ville bifalla motionärens då gjorda hemställan utan att
halva någon säker grund för att bedöma frågan om hvad verkan ett
sadant undantag skulle kunna medföra på andra ställen i riket Jaaföreställer
mig att det är just för att hafva denna betänklighet, som
motionaren vid denna riksdag inskränkt sig till att begära en utredning
om dessa förhållanden, och det kan väl kammaren utan fara
öfverlemna a Kongl. Maj:t att bedöma, huruvida någon synnerlig våda
skulle vara förknippad med det ifrågasatta medgifvandet af tullfrihet
for Funasdalen.

Jag yrkar bifall till motionen.

c.. I dfdta yttrande instämde herrar Lundström, Norman, Olsson i
bornas, Wavnnshy och Gustaf Ericsson från Stockholm.

Herr Truedsson: Herr talman! Jag tycker för min enskilda

del att om icke något annat skäl funnes för ''bifall till motionen, så
kunde det vara nog med det skälet, att man genom bifall dertill
kunde blifva af med denna fråga för kommande riksdagar. Då motionären
dessutom begär endast en utredning af frågan, så tycker jao-,
att all möjlig billighet och rättvisa talar för att bifalla motionen,
bkuiie Kongl. Maj:t efter verkstäld utredning finna denna icke föranleda
någon framställning till Riksdagen, så antager jag, att något
förslag icke heller framkommer, och framkommer ett sådant, så bär
ju Riksdagen sm rätt att pröfva frågan samt att antaga eller förkasta
forslaget. Jag yrkar derför bifall till motionen.

Heir Henricson i Karlslund: Det har ju förekommit fall, då
“ landsända rakat ut för missväxt, hvarigenom förorsakats hunger
och dyr tid, och i sådana fall har staten trädt emellan och lemnat
understöd Den • nu ifrågavarande landsändan tyckes nästan ständigt
vara utsatt för hunger och dyr tid, och det synes mig derför vara
billigt att medgifva den lindring, som motionären här begärt.

Jag tager mig sålunda friheten yrka bifall till motionen.

Herr Syartling: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
åt ett yttrande af en talare på stockholmsbänken, hvilken talare
också tillhor bevillningsutskottet. Han påstod, att det blott vore en
enkel räknefråga att afgöra, huruvida det lönade sig att öfver gränsen
transportera en säck spanmål eller mjöl. Jag ber då att fä fästa
uppmärksamheten på — jag trodde verkligen, att han visste det —
att det icke är nödvändigt att hvarje lass, som föres öfver gränsen,
s all innehålla blott en enda säck. Det kan på lasset finnas flera
sackar, men det skall då vara flera egare till dem och det skall

9 N:0 13.

Onsdagen den 4 Mars.

styrkas, hvilka egarne äro. Jag skall bedja att med afseende härå -Angående
få uppläsa en liten del af § 4 i kongl. förordningen angående Sveriges f^r^''de sf*^
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj punäsdalen
1890. Sista stycket i nämnda § lyder sålunda: _ af ep anmäl

“Resande vare, om vederbörande tulltjensteman eller tullbetjent och fläsk.
sådant fordrar, skyldig att, jemte uppgift om yrke och hemvist, af- 01 s''
gifva skriftlig försäkran, att de varor han medför icke införas i
handelsafsigt, på sätt ofvan förmärs. Införas varorna icke för resandes
egen räkning, skall försäkran afgifvas af den, för hvilkens
räkning de införas. Underlåter någon aflemna dylik försäkran, skola
varorna i vanlig ordning tull behandlas.”

Det fordras således blott en försäkran af de särskilda egarne till
de säckar, som en forman för med sig, att han för dem för dens
och dens räkning. Formannen kan föra med sig flera säckar, och
då möter det ju icke så stora svårigheter att tullfritt införa rätt stora
cjvantiteter, hvilket också framgår af de uppgifter, generaltullstyrelsen
lemnat. Jag vidhåller, att det icke kan vara behöfligt att för en
tullpligtig införsel af 60 säckar vidtaga den åtgärd, som här föreslagits.
Det är väl sant, att det synes vara en blygsam begäran att
anhålla om en skrifvelse till Kongl. Maj:t för att få utredning i denna
sak, men för min del finner jag den utredningen redan nu vara sa
fullständig som behöfligt är och fullt konstaterande,^ att hela undantagslagstiftningen
är obehöflig. Under sådana förhallanden kan jag
ej annat än motsätta mig skrifvelseförslaget. Jag ber dock herrarne
icke derför tro, att jag är hårdhjertad, nej jag ömmar för Ilerjeådalens
invånare helt visst lika mycket som många af dem som här
föra deras talan, man jag anser, att man icke i otid skall besvära
Kongl. Maj:t med skrivelser.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Fredholm från Stockholm: Det är alldeles rigtigt, såsom

den siste talaren anförde, att resande, enligt mellanrikslagen, icke har
rätt att tullfritt medföra varor i handelsafsigt. Men det omtalas äfven
i lagen, huru mycket en resande får medföra tullfritt, och detta är i
fråga om malen spanmål 100 kilogram eller en säck. En resande
får således icke medföra mera än en säck mjöl tullfritt, och derför
kan icke någon från Röros intaga ett lass mjöl med t. ex. sex säckar
på lasset och säga, att han är ombud för andra, utan det måste vara
en person för hvarje säck, om partiet skall gå in tullfritt. Det var
detta jag ville klargöra förra gången, jag hade ordet. I många fall
blir detta sätt att gå till väga billigare än att betala tullafgift, nemligen
om personerna i fråga icke bo alltför långt bort från Funäsdalens
tullstation, ty skola de transportera varan ytterligare 10 å 12
mil in i landet, så lärer den utvägen icke kunna praktiseras, utan de
få väl då betala tullen.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner pa dels bifall till utskottets
hemställan och dels afslag derå och bifall i stället till den i ämnet

N:0 13. 10

Om ändring
af 2 § utsök
ningdagen.

ODsdagen den 4 Mars.

väckta motionen; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd och
företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som, med afslag å hvad bevillningsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 7, bifaller herr Norbergs i ämnet väckta motion
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Omröstningen visade 118 ja och 86 nej; hvadan kammaren beslutat
enligt ja-propositionens innehåll.

§ 8.

Föredrogs och bifölls bevillningsutskottets betänkande n:o 8, i
anledning af väckt motion om ändring i kongl. förordningen angående
stämpelafgiften den 9 augusti 1894.

§ 9.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 20, i anledning
af väckt motion angående ändring åt 2 § utsökningslagen.

I berörda inom andra kammaren af herr J. Bromée afgifna
motion, n:o 148, hade föreslagits: att Riksdagen måtte besluta, att
2 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877 ändras och erhåller sådan
lydelse, att länsmännen, hvar inom sitt distrikt, må ega rättighet
verkställa utmätning och försäljning af utmätt egendom, då de derom
af fordringsägare anlitas.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Bromée begärde ordet och yttrade: Innan jag yttrar mig
i sjelfva hufvudfrågan i föreliggande betänkande, skall jag be att få
erkänna, att jag till följd af förbiseende begått ett fel i sjelfva motiveringen
af min motion. Vid föregående riksdagar, då jag väckt
motioner i denna fråga, har jag haft i hågkomst kongl. förordningen
af den 12 juli 1878, hvari det stadgas, att utmätningsman, äfven om
kronofogde verkställer utmätning, icke eger rätt att taga betaldt för
skjuts för mer än en häst. Nu vid motionens uppsättande kom jag

11 N:0 13.

Onsdagen den 4 Mars.

att förbise denna förordning och uppgaf derför, att kronofogdar Om ändring
såsom annars egde att resa efter två hästar, då de verkstälde utrnät- af § 2 utsökning.
Det är, som sagdt, ett förbiseende af denna förordning, som ”''”/orts.)”
vållat, att denna uppgift kommit in i motiveringen.

Hvad sjelfva saken angår, har lagutskottet för afslag å motionen
nu som förut hufvudsakligast åberopat samma skäl, som särskilda
utskottet vid utsökningslagens behandling vid 1877 års riksdag anförde
för att afslå frågan om att länsmännen skulle få verkställa utmätning
likasom kronofogdarne. De skälen blefvo delvis då vederlagda,
fastän det var en minoritet för saken både i utskottet och
inom Riksdagen, och samma skäl hafva sedan åtskilliga gånger, efter
mitt förmenande, blifvit vederlagda.

Utskottet säger, att länsmännen, om de skulle få verkställa utmätning,
skulle behöfva högre kompetens och sannolikt komma att
fordra högre lön. Det är skäl, som jag förr sökt vederlägga och
ännu icke kan inse ega någon betydelse. Ty jag har den åsigten,
att om länsmännen kunna verkställa utmätning, då de erhålla order
af kronofogden att göra det, kan det icke blifva vidlyftigare att verkställa
den, om de skulle göra det på den grund, jag yrkat i motionen,
nemligen då fordringsegare anlitat dem om att göra det. Länsmännen
kunna icke vara sämre nu än innan den nya utsökningslagen trädde
i kraft. Det är kändt, att, medan den gamla utsökningsbalken gälde,
länsmännen fingo verkställa utmätning och försäljning af fast egendom,
mottaga bevakningar om oguldna skulder, som egde förmånsrätt
i den utmätta egendomen, och tillämpa handelsbalkens 17 kapitel med
uppgörande af köpeskillingsliqviden, som ingalunda var lätt att tilllämpa.
Jag är för min del öfvertygad om att länsmännen äro lika
kompetenta nu som då. Då de kunde sköta en så vidsträckt och
mycket krånglig förrättning, som på den tiden ålåg dem, är jag
öfvertygad, att de också kunna verkställa utmätning och försäljning
af lösegendom.

Att länsmännen skulle komma att fordra högre lön derför, att
de finge verkställa dessa förrättningar, torde väl ingen med fullt allvar
tro. Jag tror väl, att de icke skulle sätta ned sina löneanspråk.

Men jag är ock öfvertygad om att de icke komme att begära någon
förhöjning.

Det har ock sagts af utskottet, att det skulle åstadkomma krångel
och oreda, om länsman skulle verkställa utmätning. Det kunde inträffa,
att äfven kronofogde komme och utmätte samma egendom.

Det tror jag knappast skulle kunna inträffa. Men om man kunde
hafva skäl att frukta för något sådant, vore det väl lätt att förebygga
det genom en föreskrift, att länsman vore skyldig att underrätta
kronofogde, att han verkstält utmätning der och der; det kunde
väl icke kosta mer än brefportot att göra det.

Jag har i min motion framstält yrkande om ändring af 2 § utsökningslagen.
Jag har deremot icke föreslagit, huru denna ändring
skulle formuleras, af det skäl att jag ansett, att lagutskottet skulle
vara mycket mer kompetent att verkställa ändringen; och om denna
paragraf skulle ändras, är det ock gifvet, att åtskilliga andra behöfde

N:0 13. 12

Onsdagen den 4 Mars.

Om ändring rättas i öfverensstämmelse dermed. Med anledning deraf har jaa- ock
ningttlagen." i.“in vördsamt hemstält, att, om den af utskottet komme att

(Forts.) tillstyrkas, utskottet skulle formulera den lydelse paragrafen i fråga
i följd af ändringen bör hafva, äfvensom öfriga ändringar i utsökningsmål
b vilka, i följd deraf må befinnas erforderliga. Lagutskottet har
dock icke gjort detta, och då så icke skett, anser jag det icke vara
någon fördel med att nu yrka bifall till min motion, utan jag skall
i stället, herr talman, yrka, att betänkandet måtte återremitteras till
lagutskottet för ^förnyad behandling, på det lagutskottet må blifva i
tillfälle att föreslå formen för de äskade ändringarne.

Herr von Er u sens tj er na anförde: Motionären har redan sjelf
upplyst om den mindre rigtiga uppgift, han i sin motion lemnat, då
han uppgaf, att kronofogde skulle hafva högre reseersättning än
länsman vid utmätning. Ett af de skäl han åberopat till stöd för sin
motion, nemligen den större kostnaden för utmätnings verkställande
af. kronofogde än af länsman, har således redan i viss mån förminskats.

Motionen är, som kammaren vet, en gammal bekant. Den har
vant före, tror jag, fem riksdagar förut, och det har alltid slutat så,
att den^ icke blifvit af Riksdagen bifallen och sålunda icke föranledt
någon åtgärd.

Lagutskottet har nu kommit till samma slut som vid föregående
tillfällen. Anledningarne till detta äro, att en sådan åtgärd, som
motionären föreslagit, synes vara hvarken lämplig eller behöflig. Den
är icke lämplig af det hufvudsakliga och åtminstone för mig bestämmande
skäl, att han föreslår, att fordringsegaren skall kunna
vända sig vare sig till länsman eller kronofogde, att det således inom
ett och samma utmätningsdistrikt blefve två koordinerade utmätningsmän
med samma befogenhet, och detta måste med nödvändighet
— och det har visats här .flere gånger — föranleda åtskilliga kollisioner.
Ty det är alldeles icke gifvet, att den ene utmätningsmannen
vet om den andres åtgörande. Och vid tider, då en gäldenär, som
har fastighet, befinner sig på obestånd, torde den ene fordringsegaren
efter den andre skynda att förvärfva den säkerhet för sin fordran,
som utmätning kan gifva honom. Den ene begär utmätning hos
kronofogde, den andre hos länsman. Den ene förordnar en syssloman
till fastighetens vårdande, den andre förordnar en annan dylik man.
De veta i det ögonblicket icke om hvarandras åtgöranden, hvadan,
som sagdt, kollisioner kunna uppstå. Då synes det mig hafva varit
redigare, om motionären föreslagit, att länsman alltid skall vara utmätningsman
och icke kronofogde, annat än då Konungens befallningshatvande
föreskrifver, d. v. s. en ren omkastning af de nuvarande
anordningarne. Da vore dessa betänkligheter borta. Jag vill för min
del icke heller vara med om en sådan anordning, men den anmärkning,
jag nu framstält, hade då förfallit.

Det andra skälet, hvarför jag anser eu sådan åtgärd, som
motionären föreslagit, icke böra bifallas, är, att jag icke kan inse
den vara behöflig. Som kammaren vet, tillkom vid 1877 års riksdag

13 N:o 13.

Onsdagen 4 Mars.

den 4:e paragrafen i utsökningslagen just med anledning af de erinringar, Om ändring
som dä framstäldes, att det kunde finnas förhållanden, under hvilka, af.^ » “***''*''
och orter, der det icke vore lämpligt, att kronofogdar alltid vore (Forte.)
utmätningsman. Derför tilläde Riksdagen — och detta godkändes af
Kongl. Maj:t — den 4:e paragrafen, som säger, att Konungens befallningshafvande
eget- för visst fall eller visst område förordna länsman eller
annan person till utmätningsman. Nu upplystes inom utskottet, att
detta tillämpas på flera ställen. Det tillämpas i rikets lappmarker,
det tillämpas i en landsdel, inom hvilken en ledamot af lagutskottet
har sin valkrets. Nu har, för att använda ett juridiskt uttryckssätt,
motionären icke ens uppgifva, mindre visat, att man inom hans valkrets
vändt sig till Konungens befallningshafvande med anhållan, att
en sådan åtgärd måtte vidtagas; dertill hade man, synes mig, haft
tillräcklig tid på sig, då så många gånger denna motion förnyats.

Men han har ändå icke kunnat uppgifva, att en sådan begäran framstälts
eller, om den blifvit framstäld, hos Konungens befallningshafvande
icke vunnit afseende. Förrän det visat sig, att så verkligen
inträffat, förr kan motionen icke anses behöflig.

Hvad beträffar förslaget att nu, på sätt motionären yrkat, återremittera
frågan till utskottet, tillåter jag mig hemställa till kammaren,
om det verkligen tjenar till något. Motionen har vid föregående
riksdagar icke vunnit sympatier; i lagutskottet afstyrktes den enhälligt;
och jag anhåller derför, herr talman, om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Bromée: Med anledning af herr vice ordförandens i

utskottet framställning skall jag be att få säga, att det är alldeles
rigtigt, att 4 § utsökningslagen innehåller, att Konungens betallningshafvande
kan förordna annan än kronofogde att verkställa utmätning,
nemligen länsman eller annan lämplig person. Om Konungens befallningshafvande
i allmänhet använde detta lagstadgande, vore de af mig
i motionen öfverklagade olägenheter borta. Men det är kändt, att det
endast är i undantagsfall, som så sker. Jag vet, att på några ställen
i vårt land länsmän eller särskilda personer äro förordnade att verkställa
utmätning, men de äro mycket fä. Och jag hemställer till
herrarne, huruvida det kan vara lämpligt, att en kronofogde åtminstone
i de stora och vidsträckta fögderierna skall vara den ende, som
får verkställa utmätningar och försäljningar af utmätt egendom och företaga
de der förekommande långa och kostsamma resorna. Kostnaderna
måste ju blifva alldeles oerhörda. Utskottet säger, att det finnes andra
intressen, som skola ses till godo här, än fordringsegarens och gäldenarena.
Jag kan medgifva, att det kan finnas andra intressen än deras,
men det är mycket sällsynt. Och om det är några andra intressen än
fordringsegarens och gäldenärens, kan det väl icke vara några sådana
intressen, som skulle främjas genom att kostnaderna blefve flerdubbla
mot hvad nödigt kunde vara. Finnas sådana intressen, tycker jag icke,
att man skulle vara med om att tillgodose dem blott för att öka
kostnaderna. Man har varit i tillfälle att, under den tid utsökningslagen
på detta sätt tillämpats, se, att hos åtskilliga gäldenär, der

N:o 13.

Om ändring
af 2 § ntsökningslagen.

(Forts.)

14 Onsdagen den 4 Mars.

tillgångar^ icke vant störa, alla tillgångar gått åt till omkostnaderna.
Och det är icke underligt, då utmätningsmannen skall först resa t. ex.
tio mil för att underrätta om utmätning och sedan tio mil för att
verkställa utmätningen samt derefter åter tio mil för att förrätta
auktionen å det utmätta. Då kan man börja begripa, att det blir
dryga kostnader. Jag har anfört i min motion vissa medelafstånd i
medelstora fögderier. Men jag kan försäkra, att jag icke tagit upp
de största afstånden. Det linnes i Jernband afstånd på ända till
trettio mil. Det fins kronofogdar — något som jag icke omnämnt i
min motion —• hvilka hafva trettio mil att resa från sin bostad till
en socken i sitt fögderi.

Under sådana förhållanden, och då 4 § i utsökningslagen icke har
vunnit tillämpning annat än i enstaka fall, tycker jag, att tiden borde
vara inne att åtminstone befria dem, som äro fattiga, från att drabbas
åt sa oerhörda kostnader, som i dylika fall förekomma, då kronofogde
verkställer utmätningen. Det må vara, att i de små distrikten i mellersta
och södra Sverige kostnaderna icke blifva så oerhörda, men i
de allra flesta fäll blifva kostnaderna större äfven här, då kronofogde
verkställer utmätning, än då länsmannen gör det. Länsmannen miste
ovilkorligen hafva mindre distrikt att sköta och derför mindre afstånd
att resa än en kronofogde. Man bör äfven besinna, att det medför
kostnader och besvär för fordringsegaren att taga reda på huru det
gått med hans sak, då han skall resa lång väg till fogden.

Det har invändts, icke af utskottet, men af andra, att, då kronofogdarne
skola hafva ansvaret, de ock böra få sjelfva förrätta utmätning
eller förordna den, de hafva förtroende till, t. ex. länsmannen,
att göra det. Ja, det är gifvet, att när de hafva ansvaret, men vilja använda
“vikarie“, som utskottet säger — detta “vikarie“ är ett ord, som
jag för min del icke kan begripa, att man här kan lämpligen begagna,
emedan jag icke tror en länsman kan kallas vikarie, då han får order
af fogden att verkställa utmätning — de naturligtvis också skola
ansvara för sin vikaries åtgöranden. Men det framgår alldeles tydligt
af min motion, att meningen varit, att, om utskottet ändrat 2 §, det
naturligtvis i den bestämmelse, som skulle komma i stället, skulle
hafva stipulerats, att länsmannen skulle lemna samma borgen och
säkerhet för sin uppbörd, som fogden gör. Fogden behöfver borgen
för allenast 2,250 kronor, icke mera. Det är väl ingen konst för
länsmannen att lemna samma säkerhet för uppbörden som kronofogden.
Jag är öfvertygad om att en sådan borgen kan af länsmännen i vårt
land presteras. I Jemtland få de redan nu skaffa sådan borgen, innan
de befordras. För öfrigt ser man ju, att länsmän hafva sig anförtrodt,
på en del ställen utan borgen, men på andra med sådan, att
uppbära flera tusen kronor i kronoutskylder och kommunalutskylder,
och det har icke visat sig annat, än att det gått bra. Ja, man ser
ju till och med, att de sannolikt af många för okunnige ansedde
fjerdingsmännen få uppbära resterande krono- och kommunalutskylder
med åtskilliga tusental kronors belopp. När det går an för dem,
skulle det icke ock kunna gå för sig, att länsmännen finge panta i de
fall, då enskilde hade förtroende för dem och anlitade dem? De

15 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

skulle säkert då verkställa förrättningar lika bra, som de göra efter
det fogden beordrat dem till den. Det är ingen borgen för fjerdingsmännen;
icke ens kommunen, som tillsätter dem, ansvarar för uppbördsmedel,
som af dem uppbäras och möjligen kunna förskingras.

Utskottet säger, att det skulle blifva ökade svårigheter för länsmännen
och Konungens befallningshafvande, om länsmännen skulle
verkställa utmätning, derigenom att länsmännen skulle blifva tvungna
att föra utmätningsdiarier. Men mig veterligen måste hvarenda länsman
nu föra utmätningsdiarier. Jag kan icke tro, att det fins någon
enda, som icke gör det. Och hvad det beträffar, att det skulle blifva
besvärligt för Konungens befallningshafvande att granska inkomna
uppgifter, så kan någon ökning icke ega rum annat än så, att det
blir mera papper; målen måste väl förblifva desamma, som om alltsammans
gått genom kronofogdarne. Det blefve, som sagdt, mera
papper och flera siffror, det medgifver jag, men det kan väl icke
gerna spela någon roll.

I följd af dessa för mig mycket vigtiga skäl vidhåller jag mitt
yrkande om återremiss.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de båda olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ io.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 21, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kap. 10 §
handelsbalken.

§ 11.

1 ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 22, i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 27 kap. 10 § bvggningabalken.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 135, hade herr O. G. Erikson i (ifra Odensvi
hemstält

“att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 27 kap. 10 § byggningabalken
erhåller följande förändrade lydelse:

Då bonde — — — — — — — — — — — — — — — —

dalers bot. Häfver han, då fardag inne är, foder öfver, skall han
öfverlåta detsamma åt jordegaren eller efterträdaren, mot en ersättning
motsvarande hälften af det i orten gångbara pris, och hvilken ersättning,
derest öfverenskommelse icke uppnås, bestämmes af tre gode
män, hvilka utses på sätt, som i lagen om skiljemän är stadgadt.
Vare ock — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Om ändring
af 2 § utsökningslagen.

(Forts.)

Om ändrad
lydelse af 27
kap. 10 §
byggningabalken.

det åter.

N:0 13. 16

Om ändrad
lydelse af 27
kap. JO §
byggningabalken.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Mars.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter uppläsande häraf begärdes ordet af

Herr Petersson i Brjstorp, som inom utskottet varit af skiljaktig
mening och nu yttrade: Jag har reserverat mig mot detta betänkande
på den grund, att jag anser ifrågavarande paragraf, 10 § i 27 kap.
byggningabalken, icke vara fullt tydlig. Deri står, att afträdare skall
hembjuda jordegaren eller efterträdaren öfverblifvet foder till inlösen.
Men om icke jordegaren eller efterträdaren vill inlösa fodret, finnes
icke bestämdt, huru afträdare får förfara med detsamma. Inom
utskottet har upplysts, att den praxis gjort sig gällande, att, då afträdare
hembjudit foder och jordegare eller efterträdare icke velat lösa
det, afträdaren fått sälja det, huru han behagat. Denna praxis kan
ju på sätt och vis vara god, men jag anser den icke vara fullt rigtig.
Derigenom att fodret föres bort från egendomen, kommer nemligen
denna i mistning af gödselämne, som rätteligen bort tillgodokomma
den. Jag skulle derför önska, att ett sådant tillägg gjordes, hvarigenom
uttryckligen blefve föreskrifvet, att, då jordegaren eller efterträdaren
icke ville lösa fodret med hälften af det gångbara priset, afträdaren
skulle hafva rätt att försälja fodret, huru han ville. Detta ansåg
utskottet vara alldeles öfverflödigt. Och då icke motionären sjelf
gjort något yrkande, skall icke heller jag göra något. Jag har blott
velat framställa mitt tänkesätt i saken.

Herr Larsson i Mörtlösa anförde: Då lagutskottet behandlade
motionen om utarbetande af en arrendelag, yttrade utskottet följande:
Utskottet anser de nuvarande bestämmelserna rörande arrendeaftal
för jord icke vara så fullständiga, att ej en omarbetning af desamma
skulle medföra nytta vid afgörande af jordegares och arrendatorers
ömsesidiga rättsförhållanden, i synnerhet för de fall, då fullständigt
aftal emellan upplåtare och brukare saknas. Här hafva vi nu kommit
till en bestämmelse, der det gäller “jordegares och arrendatorers ömsesidiga
rättsförhållanden*, men lagutskottet har ändock icke föreslagit
någon ändring. Byggningabalkens 27 kap. 10 § stadgar, att om
bonde, då fardag inne är, har foder öfver, och vill det sälja, han skall
hembjuda det jordegaren eller också honom som efter kommer. Men
om nu icke jordegaren eller efterträdaren vill lösa fodret, finnes ingen
föreskrift i lagen, huru man skall förfära. Jag har frågat framstående
jurister om den saken, och de hafva upplyst, att de icke kände
till, huru man skulle göra. Det har visserligen blifvit sagdt, att
praxis är, att, om icke jordegare eller efterträdare vill lösa fodret,
afträdaren skall hafva rätt att sälja det till hvem han behagar. Men
då detta icke är föreskrifvet i lagen, kan man icke taga det för alldeles
gifvet. Jag skulle derför vilja hafva ett tillägg i ifrågavarande
lag i samma syfte, som föregående talaren angifvit. Men då han icke
gjort något yrkande, skall icke heller jag göra det.

17 N:0 13.

Onsdagen den 4 Mars.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 23, i anledning af Angående
väckta motioner om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående ändring i näUtvidgad
näringsfrihet. förordningen

den 18 juni

I motion n:o 105 inom Andra Kammaren hade herr A. Swartling 1864.
föreslagit: att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse anhålla, det (Forts.)
Kongl. Maj:t, om möjligt redan till nästa riksdag, täcktes framlägga
förslag till sådan ändring af kongl. förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet, att för erhållande af rätt till idkande
af handel eller annan rörelse af den beskaffenhet, att böcker deröfver
enligt lag skola föras, såsom kompetensvilkor stadgas, att den sökande
skall styrka sig ega erforderlig kunskap för verkställande af den i
lag föreskrifna bokföring.

Vidare hade i motion n:o 115 inom samma kammare af herr
A. Petri föreslagits: att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t behagade låta utarbeta och, om möjligt, till nästkommande
riksdag framlägga förslag till sådana ändringar i kongl. förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, att för erhållande
af rätt till idkande af handel, som är af den omfattning, att böcker
deröfver enligt lag skola finnas, såsom kompetensvilkor stadgas, att
den sökande skall styrka sig ega dels erforderliga insigter för verkställighet
af den i lag föreskrifna bokföring, dels, beträffande landthandel,
tillstånd af vederbörande kommunalmyndighet till sådan rörelses
utöfvande.

Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde nu lagutskottet
att herr Swartlings motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Swartling erhöll ordet och yttrade: Ehuruväl min motions
öde ju kan på förhand anses afgjordt, då lagutskottets ärade ledamöter
tyckas alla hafva varit eniga i att afstyrka densamma, ber jag
dock att få säga några ord till bemötande af hvad utskottet i sitt
utlåtande anfört.

Det är ju alldeles -klart, att jag icke kan känna någon synnerlig
tillfredsställelse eller belåtenhet med det sätt, hvarpå min motion
blifvit behandlad, då detta sätt synes mig hafva varit temligen summariskt.
Men det gläder mig emellertid att finna, att utskottet icke
lyckats framleta andra skäl för afslag än de ytterst svaga, som
utskottet använde förlidet år och nu ordagrant åter upprepat. Detta
gläder mig derför, att det synes mig visa, att inga verkligt kraftiga
skäl mot mitt förslag kunna företes, och det stärker min förhoppning,

Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 13. 2

N:o 13. 18

Angående
ändring i näringsfrihetsförordning
en
den 18 juni
1864.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Mars.

att den tid icke skall vara så synnerligen långt aflägsen, då Riksdagen
kommer att skänka sitt bifall till ett sådant stadgande, som min motion
afser.

I början af det från fjoråret citerade utlåtandet erinrar utskottet
derom, “att en hvar, som har för afsigt att idka en rörelse, med hvars
utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker, är pligtig hafva
kännedom om det stränga äfventyr, som i strafflagen, derest konkurs
tuellankommer, stadgas för underlåtenhet att ordentligen fullgöra sådan
bokföring, och att sålunda den person, hvilken utan att ega tillräckliga
insigter härutinnan börjar drifva affärsrörelse, rättvisligen
bör bära följderna af sitt handlingssätt“. Men när nu så är, synes
det mig, som om det icke vore något obilligt begärdt, att den, som
söker fä utöfva handelsrättighet, också vid ansökningen visar, att han
har förmåga att fullgöra den skyldighet, som åligger honom. Denna
erinran synes mig sålunda mera tala till förmån för min motion än
för utskottets uppfattning.

Ridare säger utskottet, att det “är ense med motionären derutinnan,
att det i allmänhet måste anses önskvärdt, att handlande ega nödiga
kunskaper i bokföring", men “föreställer sig dock utskottet, att det
skulle blifva förenadt med stora svårigheter att i lag meddela fullt
effektiva bestämmelser i detta afseende". Hvad kan det betyda, att
utskottet föreställer sig, att svårigheter skulle möta? Nog vill det
tyckas, som om utskottet bort i någon mån antyda och påvisa, hvari
dessa svårigheter skulle bestå. Jag vill visserligen icke förneka, att
svårigheter kunna finnas, men att de äro synnerligen stora, vågar jag
betvifla. Och äfven om de skulle vara stora, tilltror jag Kongl. Maj:t
att hafva förmåga att lösa dem, ty Kongl. Maj:t har sannerligen löst
större svårigheter än dessa.

Hvad slutligen det sista stycket af utskottets afstyrkande motivering
beträffar, så innehåller det samma skäl, som förut blifvit anfördt,
nemligen att om personer också sakna förmåga att verkställa
bokföring, skulle de likväl kunna vara väl qvalificerade för handelsyrkets
utöfvande. Jag hade verkligen hoppats, att ett upprepande af
detta påstående icke vidare skulle ifrågakomma från utskottets sida,
ty det påståendet håller alldeles icke streck. Jag vågar nemligen
säga, att den, som är så klent utrustad, att han ej eger förmåga att
inhemta den ringa kunskap, som behöfves för verkställande af bokföring,
sådan den i lagen föreskrifves — jag ber att fä erinra om
att den bokföring, lagen föreskrifver, består endast i förande af en
dagbok, en brefbok och en inventariebok — den, säger jag, som saknar
förmåga att inhemta denna kunskap, saknar en af de förnämsta
egenskaper, som en affärsman bör ega. Han behöfver nemligen kunna
bedöma sin egen affärsställning. Detta kan han icke, om han saknar
kännedom om förandet af räkenskaper; och jag vågar vädja till de
få representanterna för handelsyrket, som finnas inom kammaren, om
jag ej härutinnan har rätt. Af allt, som utskottet sålunda anfört,
synes mig ingenting kraftigt tala emot min motion, hvarför jag tycker,
att utskottet snarare bort tillstyrka bifall till densamma.

Jag ber emellertid fä försäkra kammaren, att jag ej skulle åter -

J9 N:0 13.

Onsdagen den 4 Mars.

kommit med denna fråga i år, då den så nyligen som i fjor blifvit
behandlad af Riksdagen, om det endast varit min egen öfvertygelse
om nyttan af denna förändring i näringsfrihetsförordningen, det galt.
Men önskningar om eu sådan förändring hafva flera gånger uttalats
vid årssammanträden af Sveriges allmänna handelsförening, eu förening,
hvars medlemmar dock räknas i tusental. Litet hvar af herrarne
torde säkerligen i tidningarne hafva sett, att här i Stockholm i dagarna
hållits ett sammanträde af manufakturhandlareföreningen. Yid
detta sammanträde diskuterades min motion, hvarefter följande uttalande
gjordes: ‘De ur flera synpunkter beklagliga följderna af den konkurrens,
som uppstår derigenom, att personer gifva sig in på köpmannabanan
utan att ega insigt i yrkets bedrifvande, hafva äfven
beaktats af de flesta bland föreningens vid sammanträdet närvarande
medlemmar, och uttalades såsom en allmän åsigt, att det i flera hänseenden
skulle för handeln inom landet lända till verkligt gagn, om
den af herr Swartling väckta motionen kunde vinna Riksdagens
bifall*.

Fastän det ju icke tjenar mycket till, kommer jag att yrka bifall
till min motion och afslag på utskottets hemställan. Men jag kommer
att göra ännu mera. Jag ber herr talmannen och kammaren benäget
ursäkta, att jag kommer att besvära kammaren med en votering
i denna sak. Jag har nemligen af många, som i fjor röstade mot
saken, men då endast på grund af det sammanhang, i hvilket den
förekom, uppmanats att väcka den till lif äfven vid denna riksdag,
och det är derför för mig af särskildt intresse att få se, huru röstsiffrorna
i år komma att ställa sig i jemförelse med fjolårets.

Herr talman! Jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till min motion.

Herr Falk förklarade sig instämma med herr Swartling.

Herr von K rusens tj erna yttrade: Den föregående, högt ärade
talaren började sitt anförande med att uttala sin glädje öfver, att det
i år icke lyckats lagutskottet att uppleta andra skäl för afslag å hans
motion än de ytterligt svaga, som utskottet förra året anförde i ämnet.

Det är eu förebråelse, som lagutskottet ofta tår höra af motionärer,
som återkomma med sina framställningar från en föregående
riksdag, att lagutskottet endast återkommit med de skäl, som förut
anförts emot motionerna. Men när dessa skäl vid ett föregående tillfälle
synas hafva föranledt Riksdagen att afslå motionerna, är det ju
ganska förlåtligt af lagutskottet att återkomma med samma skäl, då
motionärerna förnya sina framställningar.

Skulle verkligen införandet af skyldighet för den, som vill idka
handel, att visa sig ega kunskap i bokföring hafva med sig en så
kraftig verkan, som, icke den föregående talaren, men den andre
motionären i ämnet synes vänta deraf, nemligen att den aftyning, det
nedgående i vår handel, som enligt hans uppgift med anledning af
1804 års näringsfrihetsförordning inträdt och sedermera allt ytterligare
fortgått företrädesvis på grund af att denna författning upphäfde den

Angående
ändring i näringsfrihetsförordningen

den 18 juni
1864.

(Forts.)

N:o 13. 20

Angående
ändring i näringsfrihetsförordningen

den 18 juni
1864.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Mars.

äldre handelsordningens bestämmelser om bokföringsinsigt såsom kompetensvilkor
för handelsyrkets utöfvande, skulle upphöra och förbytas
i ett uppblomstrande åt denna näring, skulle ändringen, säger jag,
medföra denna kraftiga verkan samt äfven hafva till följd, att" bedrägerierna
i handel och bokföring, hvaröfver nu klagas, skulle upphöra,
ja då, mina herrar, skulle jag naturligtvis icke tilltro mig att opponera
emot ett sadant förslag som detta. Jag tviflar dock på, att den
föreslagna förändringen skulle en så kraftig verkan åstadkomma, och
jag är öfvertygad om, att den skulle komma att blifva skäligen värdelös
och utan någon egentlig större betydelse.

Detta synes mig äfven den föregående talaren hafva erkänt, då
han i sin motion yttrar: “Väl torde detta medel icke kanna antagas
varda ett i törbemälda afseende synnerligen kraftigt verkande. “ Och
att det icke kan verka mycket, sluter jag också deraf, att, efter hvad
mig meddelats — som kammaren vet, fans stadgandet om dylika betyg
uti 1846 års handelsordning — de betyg om kunskap i bokföring,
som förr företeddes, voro skäligen värdelösa. Jag antager derför, att
förhållandet koinme att blifva alldeles detsamma, om fordringar pa
sådana betyg åter infördes.

Skall en dylik föreskrift verkligen medföra några praktiska verkningar
och bidraga till att skydda de redan existerande handlandena
för de många nya, som växa upp och konkurrera med dem, skall den
verkligen medföra trygghet för att handelsyrkets utöfvare kunna föra
sina böcker ordentligt, synes det mig blifva nödvändigt, att utgifvandet
af dessa betyg ställes under en verkligt effektiv kontroll, så att man
kan få full garanti för att betygen verkligen innebära hvad de innehålla.
Strömningen nu för tiden går eljest icke i den rigtnino-, att
man vill införa examensväsende och betygsföreskrifter, men någon
annan utväg att fa en fullt effektiv kontroll i detta fall kan jag verkligen
icke se.

Jag tror således, att ett sådant förslag icke kan medföra eu så
välgörande verkan, som somliga vänta utaf detsamma, och att föreskrifterna,
om de genomfördes, skulle komma att endast stå på papperet.
Skulle någon verkan åstadkommas, borde en kontroll af den största
noggrannhet införas, och denna synes det mig svårt att få till stånd.
I de petitioner, som i ämnet framkommit, har jag ej heller sett någon
anvisning om huru kontrollen skulle gå till, utan de stanna vid"ett
allmänt uttalande, att kunskap i bokföring bör fordras af dem, som
idka handel.

Af dessa skäl är det, som lagutskottet ansett, att motionen äfven
denna gång icke bör föranleda till någon Riksdagens åtgärd, och jag
skall derför, herr talman, be att få yrka bifall till'' lagutskottets
hemställan.

Herr Petri: Först och främst skall jag be att till alla delar fä
instämma i herr Swartlings anförande. Vidare skall jag anhålla att,
med anledning åt herr vice ordförandens i lagutskottet utsago, att
bifall till motionen icke skulle tjena någonting till, få nämna, att det,
sävidt jag vet åtminstone, är en mycket utbredd allmän önskan inom

21 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

handelsståndet, att sådana kompetensvilkor, som de här åsyftade, Angående
stadgas; handelsståndet anser, att de skulle blifva till mycken nytta, ändring i nä Herr

vice ordföranden i lagutskottet nämnde äfven, att det skulle 1 förordningen
vara svårt att arrangera någon tillförlitlig kontroll. Detta tror jag den 18 juni
ej skulle vara så svårt. Jag tog mig redan i fjol friheten att här i 1864.
kammaren nämna, att jag hade tänkt, att saken skulle kunna anordnas (Forts.)
sålunda, att Konungens befallningshafvande och öfverståthållareembetet,
hvar och en inom sitt distrikt, skulle tillsätta vissa personer, som
vore kompetenta att afgifva sådana betyg, som erfordras. Om dessa
betygsgifvare således blifva officielt tillsatta, så blir ju äfven en officiel
kontroll införd.

För öfrigt tycker jag, det är hårdt, att kammaren aldrig vill
göra något för handelscorpsen eller lyssna till någon framställning
från densamma. Man bör likvisst tänka på, att det är handelsståndet
i vårt land, som kanske tillför statsverket de största inkomsterna —
jag tänker nu närmast på inkomsterna af tullar, jernvägar, post,
telegraf etc. —: äfven den direkta bevillningen kommer säkerligen till
största delen från det hållet.

Ty värr finnes det väl föga förhoppning om, att man nu skall
komma någon väg med förslaget. Jag ber emellertid, herr talman,
att få förena mig med herr Swartling i hans yrkande på bifall till
sin motion.

Herr Bergström: Herr talman! Då den ärade representanten
för Leksands tingslag i fjol bragte denna fråga å bane i Riksdagen,
förvånade det mig, att han skulle framträda såsom målsman för
ett yrkande på införande af ytterligare en examen i vårt land.

Vi hafva redan nu så många examina, som stipuleras såsom
vilkor för att få utöfva den ena eller andra näringen, det ena eller
andra yrket, att det snarare vore skäl uti, att vi ginge den motsatta
vägen, enligt hvad mig synes åtminstone.

Vilja vi verkligen här vid lag få till stånd en förbättring, böra vi
söka den på ett helt annat håll. Vi böra söka ernå den genom att
bereda tillfälle för dem, som äro i behof deraf, till undervisning på
dessa områden i högre grad, än för närvarande är fallet.

Den förste talaren i denna fråga har framhållit, att det endast
är en jemförelsevis enkel bokföring, det här gäller. För närvarande
hafva vi ju emellertid det stadgandet i fråga om den högre afdelningen
i våra folkskolor, att undervisning der skall lemnas uti enkel bokföring.

Om någon förbättring behöfves, anser jag, att den bör göras der.

Äfven i de undervisningsanstalter, der en sådan undervisning nu icke
förekommer — t. ex. i de allmänna läroverken — borde undervisning
i bokföring införas i stället för en hel del annat kram. Deremot
bör man icke, enligt min åsigt, stipulera det vilkoret, att man skall
hafva aflagt en examen för att få utöfva denna handtering.

Det synes mig också, som om ett annat undervisningsområde
likaledes borde bättre tillgodoses, och detta just i herrar motionärers
intresse, nemligen undervisningsområdet laykunnkap. Om såväl i folkskolans
högre afdelning som i de allmänna läroverken någon under -

N:0 13. 22

Onsdagen den 4 Mars.

1864.

(Forts).

Angående visning på detta område meddelades, skulle säkert motionärernas önsk"ring
sfri hets- blifva V''äl tillgodosedda.

förordningen o ilar den ene af motionärerna, herr Petri, yrkat, att man

den 18 juni skulle gå en annan väg för att fa en förbättring till stånd. Förhållandet
är nemligen, att, ehuru herr Swartling sagt, det Sveriges allmänna
handelsförening skulle sätta mycket högt värde på denna examen,
som nu föreslagits, det likväl synes ganska tvifvelaktigt, huruvida
den verkligen gör det. Enligt hvad som uppgafs redan under
fjorårets debatt här i kammaren angående denna fråga, skall ombudsmannen
för Sveriges allmänna handelsförening hafva förklarat, att
föreningen ansåge en sådan kompetensbestämmelse, hvarom nu är
fråga, för fullständigt gagnlös.

Herr Petri deremot vill hjelpa oss ur dessa svårigheter genom
införande af en bestämmelse om att medgifvande skulle lemnas af
vederbörande kommunalmyndighet för rättigheten att idka handel å
landsbygden. Lagutskottet har i detta fåll gifvit denna motionär
just det svar, han förtjenar, då utskottet framhållit, att en sådan bestämmelse
väl skulle vara mycket förmånlig för de inom en kommun
redan etablerade handlandena, hvilka derigenom skulle finna en utväoatt
skydda sig mot konkurrens, men deremot svårligen lända till gagn
för den köpande allmänheten. Den ifrågavarande motionären har
åberopat sig på det senaste sammandraget af Konungens befallningshafvandes
femårsberättelser. Om man nu går tillbaka till tiden före
1864 års näringsfrihetsförordning och från denna tid hemtar några
upplysningar om huru förliallandena då gestaltade sig, så finner man
af sammandraget af 1856—1860 årens femårsberättelser, det första
sammandrag af Konungens befallningshafvandes fem årsberättelser, som
blifvit gjordt, att belåtenheten icke varit så synnerlig med de dåvarande
sockennämndernas befattning med denna sak, liksom ej heller
med den tidens kompetensbestämmelser i examens- och betygsväg.
I .de nämnda arens femårsberättelse från Vesternorrlands län, till
hvilken sammandraget hänvisar, säges det, att “lättheten att åtkomma
betyg om egande kunskaper och skicklighet, liksom lättheten att få
sockennämndens medgifvande till handelsrätts vinnande är af erfarenheten
mer än tillräckligt känd”. Det synes mig således vara bra litet
skäl för att ga tillbaka till just de hjelpmedel, som motionären från
Eksjö har föreslagit, utan man får väl komma med något annat.

Lagutskottet har sagt — det är mot slutet i dess utlåtande —
att det torde kunna ifragasättas, huruvida landtbefolkningen verkligen
är så mycket mera lättledd än stadsbon, att fog finnes för att göra
åtskilnad mellan landt- och stadshandel. Utskottet har väl här velat
gifva motionären den anvisningen, att nästa gång, han kommer tillbaka
med sitt förslag, äfven taga städerna med deri. Då emellertid
det^ bästa synes mig vara att icke komma med något förslag alls, så
tillåter jag mig att yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Persson i Rinkaby: Om de många falsarier och bedräge rier,

som nu ega rum i handel, kunde förekommas genom motionärens
förslag, så skulle jag vara med om att vid den utlofvade voteringen

23 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

rösta för detsamma. Men då jag tror, att de flesta dylika fall, som Angående
förekomma på handelns område, uppkomma af helt andra orsaker än
bristfällig bokföring, så tror jag icke, att ett sadant förslag som det förordningen
af motionären åsyftade skulle lemna den ringaste garanti för att det deri 18 juni
skulle blifva bättre i detta hänseende, än nu är fallet. Yi nere i Skåne «*«.
känna många, som blifvit alldeles utmärkta handlande der, och som 1 r

kommit från Vestergötland eller Småland, samt börjat med att “knalla*
omkring med sina påsar; icke kunde de skrifva eller föra handelsböcker.
men med tiden hafva somliga åt dem kommit att lära sig det.

De hafva, som sagdt, kommit och slagit sig ned i skånska bygderna
och blifvit aktningsvärda handlande. Det kan väl hända, att de varit
till någon men för stadshandlandena, som gerna taga litet mer betaldt,
men de hafva det oaktadt utöfvat ett välgörande inflytande på landsbygden,
derigenom att deras pretentioner på lifsförnödenheter och
annat som behöfts varit så ringa, att de kunnat sälja sina varor med
helt ringa förtjenst. Jag tror icke, liksom väl ingen heller af kammarens
ledamöter hyser den uppfattningen, det motionären menar, att
t. ex. här i Stockholm eller Norrköping någon slår sig ned och öppnar
handel utan att hafva sådana förutsättningar rörande bokföring, som
motionären vill åstadkomma, utan det är landsbygden, som han afser.

Yi veta ju, att kompetensvilkoren för att få utöfva handel pa landet
äro, att man skall hafva god fräjd samt råda öfver sig och sin egendom;
men utan att hafva det ringaste anseende eller förtroende inom
ett samsälle är det icke värdt att slå sig ned der och öppna handel;
det är, tror jag, just förtroendet från allmänhetens sida, som här vid lag
bygger en handlandes framtid.

Då jag icke anser det böra ingå i Riksdagens angelägenheter att
genom en sådan lagstiftning som den föreslagna komma fram till ett
bättre förhållande härutinnan, så skall jag be att få yrka bifall till
lagutskottets förslag.

Herr Svensson från Karlskrona instämde häruti.

Herr Swartling: Med anledning af den siste ärade talarens

yttrande ber jag att få säga, att det alldeles icke är meningen, att det
stadgande, som här föreslagits, skulle verka retroaktivt, och ej heller
att det skulle gälla för gårdfarihandel i vanlig mening och för sådana
personer, som drifva sin affär med tillhjelp endast af hustru och barn,
utan att det skall gälla endast för rörelse, som är af den omfattning,
att böcker enligt lag skola deröfver föras.

Hvad angår den ärade talarens på stockholmsbänken yttrande,
så ber jag att få säga, att det icke kan vara annat än i hög grad
glädjande, det han börjat visa så stort intresse för affärslifvet, att
han vill egna sin tid att tänka på, hvad som för det kan vara nyttigt,
samt att han kommit så långt dermed, att han är färdig utdela råd
och upplysningar åt affärsmännen, huru de skola ställa .sig. Jag
beklagar blott, att hans råd synas icke vara fullt praktiska i alla
afseenden. Ty då han säger, att det skulle vara af synnerligt gagn,
om i folkskolan infördes läroämnet lagfarenhet, så tror jag knappt

N:o 13. 24

Angående
ändring i näringsfrihetsförordningen

den 18 juni
1864.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Mars.

detta vara till gagn för handelsverlden. Vi hafva ju redan ett sådant
öfverflöd på jurister af mer eller mindre goda slag, så att jag icke
tror det vara skäl att uppfostra flera sådana. Men då han sjelfsäger,
att i folkskolans öfverstå klass meddelas undervisning i bokförin»'',
hvad kan han då hafva emot att bevis om samma kunskapsmått fordras
af den, som vill blifva handlande? Detta synes mig icke vara att
ställa allt för störa anspråk på sådana personer. Jag ber att få erinra
om ett yttrande i det af den ärade talaren sjelf åberopade och af
herr Petri törst citerade sammandraget af femårsberättelserna för
1886—1890. Det heter nemligen i sista punkten af ifrågavarande
stycke: “Redan nu åligger det enligt lag köpmannen att föra kandelsböcker,
och detta visserligen i det allmännas intresse för att vid
behof kunna kontrollera transaktioner, af hvilkas redliga handhafvande
andras rätt och väl äro beroende, men denna skyldighet förlorar
mycket af sin betydelse, så länge det icke fordras af den, som vill
öppa handelsbod, att med bevis styrka sig innehafva de kunskaper,
som äro oundgängliga för uppfyllandet af lagens bud. Genom ett
sadant stadgande skulle intet intrång göras på näringsfriheten, men
mycken osund verksamhet förebyggas till båtnad för den enskilde
liksom för det allmänna.” Det synes mig således, som om det af
mig nu föreslagna medlet vore mycket oskyldigt att använda, ty det
kan icke vara till någon skada, men deremot till gagn för många,
och under sådana förhållanden tycker jag, att man gerna kunde antaga
detsamma.

Den ärade talaren erinrade om ett påstående, som under förra
riksdagen fäldes af en talare på — om jag icke missminner mig —
östersundsbänken, nemligen att ombudet för Sveriges allmänna handelsförening
skulle hafva förklarat ett sådant stadgande som det nu föreslagna
vara af föga värde. Denne ärade talare begick nog då ett
misstag, ty^ ett sådant yttrande har aldrig fälts af ombudsmannen.
Talaren måtte hafva förvexlat honom med något ombud för någon
köpmannaförening; från Sveriges allmänna handelsförening har icke
något sådant uttalande kommit. Ty jag kan visa protokoll från flera
årssammanträden, der denna fråga stått på dagordningen, och der
handelsföreningen alltid vidhållit önskvärdheten af ett sådant stadgande
som det nu ifrågasatta.

Jag skall be att få vidblifva mitt yrkande om bifall till min
motion.

Herr Göransson: Ett utaf de skäl, som en af motionärerna
anförde såsom orsak för bifall till hans förslag, var den skarpa konkurrensen
handlandena emellan, hvilken skulle föranleda, att de svårigheter,
som de inom sitt yrke hade att kämpa emot, blefve år efter
år allt större och större. Detta kan jag för min del icke finna vara
något giltigt skäl för den af motionären föreslagna åtgärden. Att
konkurrensen handelsidkarne emellan blir större, det är ju möjligt,
och att detta kan vara olämpligt för handlandena sjelfva, vill jag icke
bestrida, men att denna konkurrens är till någon skada för den konsumerande
allmänheten, det kan jag icke finna; ty ju flera de äro, som

Onsdagen den 4 Mars.

25 N:0 13.

villa sälia, ju större konkurrens och dess lägre pris, och detta måste Angående
ju uppenbarligen vara en fördel för den konsumerande allmänheten. aringgyrijietg.

Det andra skälet, som anförts åt samma motionär, är det, att förordningen
“den sålunda uppkomna konkurrensen blifvit i hög grad osund, enär deri 18 juni
en stor mängd af dem, som gifva sig in på köpmannabanan, gorå
detta utan att genom föregående praktik hafva förvärfvat sig nödig
insigt i och kännedom om yrkets rigtiga bedrifvande, hvarföi de
också, ofta nog omedvetet, tillfoga sig sjelfva och andra skada genom
oförståndig och planlös skötsel af sin affärIcke heller i denna del
kan jag dela motionärens uppfattning, nemligen att det hufvudsakligast
skulle vara dem, han nu omnämnt, samt de personer, som icke hafva
den af honom förordade kunskapen i bokföring, hvilka skulle åstadkomma
denna skada. Jag tror, att, om man vill draga en parabel
der vid lag, det kanske blir fullt lika många på andra sidan, d. v. s.
att fullt ut lika många och säkerligen ännu flera handlande, som vant
kunniga i bokl öring, än de, som varit okunniga deri, förorsakat sådan
skada,0 som motionären här påpekat. Ofta har erfarenheten visat det,
att ju större kunskaperna äro, desto större är också skickligheten att
föröfva större falsarier och bedrägerier. Det kan deremot finnas
personer — och jag vet exempel derpå från min hemort, hvilka icke
hafva några egentliga kunskaper vare sig i bokföring eller någon''
annan bildningsgren, men som det oaktadt kunna hafva en särskild
fallenhet och talang för handel och som kunna vara fullkomligt
lämpliga att sköta en sådan; det fins ju exempel på många personer,
som slagit sig på handel utan att hafva hvarken bildning eller förmögenhet,
men som det oaktadt kunnat bringa sig upp till en oberoende,
för att icke säga förmögen ställning. Jag för min del vill
derför icke vara med om att stifta sådana lagar, hvarigenom man
skulle kunna förhindra någon att utöfva en verksamhet som han vore

danad för. , . . . ...

För öfrigt finnes ett fullt och tillräckligt korrektiv i de lagbestämmelser,
vi redan ega, nemligen att, om en handlande kommer i konkurs
och det visar sig, att hall icke fört lagliga böcker, han är underkastad
ansvar. Jag anser detta vara ett tillräckligt korrektiv för hvar och
en att tillse, det han sköter sin affär sa, att han icke blir atalad för
lagöfverträdelse der vid lag.

Hvad beträffar det yttrandet af den andre motionären, att det
borde bero på kommunalmyndighets bestämmande, huruvida handel
skulle få ega rum eller icke, så kan jag för min del icke alls anse
detta vara lämpligt, ty det skulle kunna föranleda till åtskilliga undanta»''
och förmåner samt gynna vissa och förhindra åtskilliga andra
personer. Detta skulle kunna blifva en inskränkning i näringsfriheten,
och det vore att gå tillbaka till den lagstiftning, vi eu gång kommit
ifrån, hvilket icke vore lämpligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Kardell: Jag har begärt ordet med anledning af ett yttrande
af herr Swartling. Han nämnde, att jag måtte hafva tagit
miste i fjol, då jag vid behandlingen här i kammaren af denna fråga

N:o 13. 26

Onsdagen den 4 Mara

ändring »ä- ^^larade, ombudet för Sveriges allmänna handelsförening sagt,
ringsfrihets- ^ lan ui;e kunde för sin del gilla den åtgärd, om hvilken nu likförordvingen
som ua kr fråga. Jag far derför här upplysa, att i a t, sedan iac
deri 18 juni ---p ° r ■’ ’ ” - - d ” - - J ”

1864.

(Forts.)

i förlidet ar fatt en skrifvelse från Jemtlands allmänna handelsförening,
i hvilken framstäldes en önskan om köpmanskompetens, sådan som
den herr Swartling vill hafva den, besökte ombudet för Sveriges allmänna
handelsförening, grosshandlaren Rossander, för att inhemta hans tanke
i ämnet. Han sade, att han för sin de], i likhet med denna förenino-s
medlemmar i allmänhet, ansåg, att en sådan åtgärd icke skulle tjena
till något. Ifrågavarande medel hade förut varit pröfvadt och befunnet
utan gagn. Deremot tycktes han vara för en åtgärd i den
retning, som den senare delen af herr Petris motion innebär. Jaonämner
detta, ehuru jag icke sjelf kan vara med om detta förslå^
heller, da jag anser ett bifall till detsamma vara mycket betänkligt
under det att ett bifall till herr Swartlings motion skulle vara mera
oskadligt.

Det förefaller mig, som om, innan man beslutar att ändra en
lag, man bör undersöka, om de omständigheter, mot hvilka man
vänder sig, verkligen äro skulden till det onda, öfver hvilket man
klagar. Man klagar nu öfver osunda spekulationer med mera dylikt
inom b underverlden och säger, att detta beror på bristande insiot i
bokföring hos köpmännen. Detta är dock en sak, som man näppeligen
kan veta med någon säkerhet. Det fins nemligen ingen statistik
i denna fråga. Och då man sålunda icke kan hafva saken klar för siobör
man icke på grund af ett blott antagande lagstifta eller vidtaga
sadana åtgärder, som här äro föreslagna. Jag är för öfrigt för min
del fullkomligt öfvertygad, att om någon statistik förelåge i denna
fråga, så skulle det visa sig, att orsaken till det öfverklagade onda
vore att söka på helt annat håll.

De?su.tom. fordrar ju lagen redan nu, som utskottet äfven framhållit,
insigt i bokföring af köpmännen. Om en köman gör cession
och icke kan uppvisa ordentligt förda räkenskaper, så blir han
straffad. Deremot kan jag icke inse, hvarför man skulle inskrida mot
en person, som ordentligen sköter sin affär; äfven om han icke för
ordentliga räkenskaper. Har han blott sina affärer klara för sig i
hufvudet,^ har han så godt minne, att han kan sköta dem utan bokföring,
så är man ej berättigad att fördra mera af honom. Det har
funnits ofantligt många köpmän i verlden, som icke känt till det
italienska bokhålleriet, t. ex. i forntiden feniciernas, romarenas och
grekernas köpmän, och de redde sig nog bra utan sådana kunskaper.
Jag vill icke dermed hafva sagt, herr talman, att det icke är bra att
hafva insigter i bokföring; men icke äro de nödvändiga för drifvande
af handel.

'' Jag ber att få yrka afslag på motionen och bifall till utskottets
hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Herr grefve och talman! Jag begärde
ordet hufvudsakligen för att nedlägga en liten protest mot ett uttalande
från vissa hall, att den skulle hafva en så välgörande verkan

27 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

på landet, denna utvidgade näringsfrihet. Det hafva åtminstone vi i Angående
min trakt icke någon erfarenhet af, utan vi anse dem tvärtom som
ett ganska stort onus. Och jag tror, att med den utsträckning, den förordningen
fått, den medför en verkligen osund handtering. Ty att man kan få den 18 juni
sina lifsförnödenheter billigt, är icke den enda sidan af saken, utan ™8ef''
i många små byar sätta sig tre å fyra handlande ned och sitta och (i orts.)

äta upp för hvarandra. De vilja sälja för underpris och hafva derför
sämre varor att sälja, och så går det på tok för dem och de komma
i olycka. Det är sant, att det är deras egen risk. Men hvad
vinner staten på att hafva en hel hop brottslingar, som sitta i
straffängelse som bedrägliga gäldenärer — ty dit borde största delen
komma.

Jag känner icke, om det nu kan på den väg, som motionären
föreslagit, åstadkommas en så kraftig verkan. Men nog är det osunda
förhållanden, och friheten betraktas visst icke såsom någon välgerning,
ty det har gått till sådana öfverdrifter, att man har skäl att beklaga
sig. Ty det är så, att drängar och sådana, som icke alls begripa
handel, gifva sig till det yrket, som är litet beqvämare för dem
än arbetet.

Jag yrkar bifall till motionen, för att det åtminstone må göras
någon början, och således afslag å utskottets hemställan.

Herr Ahrenberg: Herr talman, mine herrar! Jag är tacksam
att från norrköpiugsbänken gjordes det uttalandet, att den föreslagna
lagändringen icke skulle verka retroaktivt. Ty derigenom tror jag
verkligen, att förslaget från min synpunkt — och jag står på den
andra sidan — har tätt sitt värsta hugg. Talaren från Norrköping
erkände, att det egentligen är från Sveriges allmänna handelsförening,
som detta yrkande framkommit. Åt hvilka bestar da denna? Jo,
delvis af dessa okunniga köpmän, som icke fatt lära sig bokföring,
men som, sedan de val kommit in i handelsstandet, vilja stäfja konkurrensen
af andra likadana.

Det har talats om, att det gifvits kredit, der sådan icke borde
gifvas. Vår tid har mycket bättre tillfälle än någon föregående tid att
försäkra sig om kreditvärdigheten. Vi hafva så många renseignementsbyråer
och så många sådana medel, köpmannaombud i landets alla
delar och dylikt, så att faran bör vara mycket mindre än förr.

Att nu vilja hafva en skärpt lagstiftning, då lämplig lagstiftning
redan finnes, det synes mig vara ett steg tillbaka, mot hvilket jag,
såsom köpman, ville protestera. Jag sätter sa mycket värde som
någon på, att köpmännen skaffa sig bildning, och jag är fullkomligt
öfvertygad om, att i den mån de skaffa sig den, gar deras affär
bättre. Men jag vet, att man kan få denna bildning äfven under det
att man arbetar.

Nu vilja dessa, som kommit in utan sådana kompetensvilkor, läsa
till dörren för de nykommande för att sjelfva blifva mera ensamma.

Det är icke öfverensstämmande med hvad som star i den ena motionen,
der det heter: att genom stadgandet i fråga “intet intrång skulle
göras på näringsfriheten”, utan utgör tvärtom en bestämd inskränk -

N:o 13. 28

Onsdagen den 4 Mars.

Angående
ändring i näringsfrihetsforordningen

den 18 juni
1864.

(Forts.)

ning deri I oandligt inånga, mera magtpåliggande fall och ställningar
i Iilvet förekomma icke några sådana bestämmelser om kompetensvilkor
Jag tror, att det t. ex. fordras vissa qvalifikationer för
att blifva riksdagsman, men det går dock för sig utan bestämda
kqmpetensvilkor, blott man har valmännens förtroende, och för att
bhlva den mest illiterat^ rådman i en liten småstad fordras no oockså
något; men det går lika bra att blifva det utan några som hel "t
bestamda kompetensvilkor. Jag tror derför, att det går alldeles lika
bra och bättre, om näringarne få sköta sig fritt, såsom hittills skett,
och jag tror icke, att sådana kombinationer, som förslaget innebär
aro mycket värda för det uppgifna ändamålet.

Jag ber att fä yrka bifall till utskottets förslag.

,, 7; instämde herrar Lundell, Melin, Jansson i Djursätra,

bollander, Anderson i Hasselbol, Schönbeck, Halm, Larsson i Bero-a
och Höjer. ö

Herr Kamstedt yttrade: Herr talman, mine herrar! För min
del oer jag att få instämma i motionären herr Swartlings uttalande,
och särskilt tror jag mig kunna till fullo instämma i hans
uttalande derutinnan, att det måtte vara något misstag i herr Bero--ströms framställning om den ombudsmans yttrande, som skulle vara
ombud för Sveriges allmänna handelsförening, ty det förefaller mio-,
som om detta stode i strid med den uppfattning, som städse der
gjort sig gällande.

Äfven skall jag be att få påpeka, att utskottet i sin motivering
egentligen icke stält sig afvogt mot sjelfva förslaget eller uttalat siomot
motionens syfte, och om jag fattade vice ordföranden i lagutskottet
lätt, sa yttrade han endast, att man genom den nu föreslagna
förändringen icke skulle få så stora fördelar, som man möjligen
väntat, men han sade icke, att man icke skulle få nåo-ra
fordelar. n

Jag fäste mig äfven vid ett annat yttrande af herr Bergström.
Han sade, att redan i folkskolan erhåller man undervisning i bokföring-
Då förefaller det mig, som om utskottets uttalande derom,
att åtskilliga personer skulle hafva svårighet att skaffa sig kunskap
i bokföring, icke vore mycket på sin plats. Herrarne kunna väl icke
tänka sig, att, om man erhållit sin skolundervisning annorstädes än i
folkskolan, man icke sedermera skulle vara i stånd att inhemta kuns“\aP
1 e''lkel bokföring, och vid sådant förhållande synes det mig,
att den del af Sveriges befolkning, som kan tänkas komma att taga
initiativ^ till att grundlägga en affär, för hvars bedrifvande fordras
skyldighet till bokföring, med ganska stor lätthet skall kunna erhålla
uddig kunskap deri.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag, herr talman, att
fa yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till herr Swartlings
motion. n

Med herr Ramstedt förenade sig herr Högstedt från Helsingborg.

Onsdagen den 4 Mars.

29 N:o 13.

Herr Bergström: Herr talman! Hvad jag här anfört af ombuds- Angående
mannens för Sveriges allmänna handelsförening yttrande har jag hemtat
från ett anförande under fiolårets debatt. I hvad mån det är rigtigt förordningen
eller icke, om den saken har redan en annan talare, som med mera den 18 juni
fog derom yttrat sig, sagt, hvad som kan vara att säga. a?86?'' \

Den ärade motionären på norrköpingsbänken uttryckte sin för- i or
våning öfver, att min tid tillät mig att tänka på och sysselsätta mig
med aftärslifvet och de reformer, hvaraf detta kan vara i behof. Att
en ledamot af Riksdagen, i den mån han skall deltaga i beslut rörande
detta såväl som andra ämnen, söker sätta sig in i ämnet och bilda sig
en öfvertygelse derom, det borde icke vara egnadt att väcka förvåning
hos en annan medlem af Riksdagen och borde icke kunna göras till
föremål för något som helst klander.

Det är endast detta, jag velat uttala. Jag anhåller att fortfarande
få yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Höglund: Herr talman, mine herrar! Det har visserligen
nu under diskussionen yttrats så mycket både för och emot den nu
föreliggande frågan, att saken i det hela borde vara utagerad, men
jag har likväl icke velat underlåta att säga, att jag visserligen på
det varmaste instämmer i motionärens åstundan, att kunskap i bokföring
bör vara allmän hos alla dem, som idka handel och äro skyldiga
att föra bandelsböcker, men å andra sidan kan jag icke annat
än finna fullkomligt grundade de af utskottet anförda skälen för att
den af motionären föreslagna åtgärden icke skulle kunna leda till
mycket, utan att det i alla händelser skulle förblifva vid det gamla.

Under sådana förhållanden ber jag att i största korthet få instämma
i yrkandena om bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Alsterlund.

Herr von Krusenstjerna: Jag tror mig icke i mitt förra anförande,
såsom herr Ramstedt tyckes uppfattat detsamma, hafva sagt,
att motionen skulle medföra något godt; jag tror mig hafva yttrat,
att om motionen skulle medföra något godt, så skulle för ernående
af den åsyftade verkan så mycken kontroll i fråga om examen och
betyg erfordras, att jag ansåg denna kontroll så pass olämplig och
betungande, att äfven af den anledningen motionen icke borde bifallas.

En talare på kalmarbänken anförde såsom ett skäl för bifall till
motionen sin förhoppning om att då skulle icke vidare våra strafffängelser
behöfva öfverbefolkas af bedrägliga gäldenärer. Mine herrar,
de, som dömas såsom bedrägliga gäldenärer, råka nog icke fast till
följd af bristande insigt i bokföring, snarare på grund åt alldeles för
god sådan: de äro allt för skicklige.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på utslag derå och bifall till herr Swartlings motion i ämnet.

N:o 13. 30

Onsdagen den 4 Mars.

Angående
ändring i näringsfrihetsförordningen

den 18 juni
1864.

(Forts.)

{Ierr.tf1“ai^fn fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
loi bita!! till den förra propositionen; men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen
voteringsproposition:

en så lydande

Den,

som

bifaller, hvad lagutskottet hemstält
åt förevarande utlåtande n:o 23, röstar

första punkten

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, bär kammaren, med afslag å utskottets omförmälda
hemställan, bifallit herr Swartlings i ämnet väckta motion.

Voteringen utföll med 147 ja mot 60 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

l n f punkten 2 hemstälde utskottet, att herr Petris motion icke
heller matte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Petri: Då första delen af min motion redan har fallit

genom afslag å^ herr Swartlings, så återstår endast sista delen af densamma,
och då^ den antagligen äfven kommer att afslås, så anhåller
jag att endast få redogöra för motiven, hvarför den framkommit. Det
är nemligen derför, att redan för lång tid tillbaka klagomål från
landtmännen i min hemtrakt framstälts deröfver, att landthandeln
oupphörligen tilltagit till men för landsbygden, emedan den i hö<>-grad ökade konsumtionen af öfverflöds- och lyxartiklar.

När frågan var före för några år sedan inom Sveriges allmänna
handelsförening, så utgick till samtliga landtkommuner en förfrågan,
huruvida en ändring uti lagstiftningen i berörda hänseende vore önskvärd,
och af de kommuner, som då funno nödigt att svara derpå —
tran ett stort antal inkommo aldrig några svar — var ett mycket
öfvervägande antal för, att en förändring i det af mig nu föreslagna
hänseendet borde åstadkommas.

Sedermera åberopar jag det utdrag ur Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
femårsberättelse, hvilket finnes bifogadt motionen, och
hvaraf tydligen tyckes^ framgå, att icke allt är som det bör vara.

Om jag således får anse det vara konstateradt, att missförhållanden
i detta hänseende på landsbygden ega rum, så har det förefallit
mig naturligt nog, att det borde läggas i kommunernas egna händer
att förebygga och förekomma sådana missförhållanden.

Nu har utskottet i sin motivering till afslag å motionen sagt,
att en dylik bestämmelse val skulle kunna vara mycket förmånlig för den

31 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

eller de redan etablerade handlandena inom en kommun, hvilka sålunda Angående
skulle få en utväg att trygga sig mot besvärliga konkurrenter, men
svårligen kunna lända till gagn för den köpande allmänheten eller det förordningen
allmänna. Ja, det är ju klart, att det skall vara förmånligt för de den 18 juni
handlande, som redan finnas, och det är ju äfven delvis till fördel för 1864.

handelsverksamheten, som motionen framkommit, men deremot kan (Jort8J

jag icke finna, att det icke äfven skulle vara till gagn för den köpande
allmänheten. Utskottet säger strax efteråt, att det är obestridligt,
att olägenheter mångenstädes uppstå i följd af den utsträckning, hvari
landthandeln bedrifves, och då är det ju klart, att, i och med det
landthandeln minskades, man skulle vinna en fördel derutinnan, att
den öfverklagade, allt för stora konsumtionen af öfverflödiga varor skulle
inskränkas.

Derefter säger utskottet: “Skall vidare, såsom motionären synes

anse, möjligheten att å landet drifva handel försvaras äfven af den
grund, att landtbefolkningen bör skyddas mot frestelserna att konsumera
mer än behöfiigt och att inledas i borgens- och andra förbindelser,
så torde kunna ifrågasättas, om verkligen landtbefolkningen är så
mycket mera lättledd än stadsbon, att fog finnes för att göra åtskilnad
mellan landt- och stadshande), men något förslag att göra rätt till
handels idkande i stad beroende af allmän rådstugas eller stadsfullmägtiges
samtycke har motionären icke afgifvit“.

Nej, jag anser ingalunda, att landtbefolkningen är mera lättledd
än stadsbon, kanske snarare tvärtom, men orsaken, hvarför jag icke
föreslagit någon sådan lagstiftning för stadshandeln, är naturligen
den, att den icke skulle blifva det ringaste effektiv, ty till följd af de
små distanser, som finnas i städerna, inverkar det icke på konsumtionen,
om der finnas 10 eller 20 handelsbodar, hvaremot på landsbvgden
med dess stora distanser det blir en betydlig skilnad.

Jag anser således, att utskottet icke egentligen anfört några tungt
vägande skäl mot min motion, och, ehuru jag är fullkomligt öfvertygad
om att kammaren icke kommer att bifalla motionen, kan jag
dock icke underlåta att till densamma yrka bifall.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mine herrar. Det är

endast med anledning deraf, att åtskilliga personer inom kammaren
sagt mig, att denna motion eller rättare sagdt de båda nu behandlade
motionerna skulle hafva ett visst syskontycke med en motion, som
jag tog mig friheten att väcka vid sistlidet års riksdag. °

För min del får jag säga, att jag har mycket svårt att kunna
utröna slägtskapen mellan min åsyftade motion och dessa motioner,
och finnes det någon slägtskap mellan dem, då lår jag verkligen säga,
att slägten urartat bra mycket på ett års tid, så att man härå skulle
kunna finna en mycket lämplig tillämpning af det gamla ordspråket:

“slägten är värst”.

Min motion gick derpå ut att i någon mån stäfja den enligt min
åsigt osunda gårdfarihandeln, men dessa motioner åsyfta icke något
hämmande deraf, utan, i synnerhet den nu föreliggande motionen, att
söka hämma landthandeln.

N:o 13. 32

Onsdagen den 4 Mars.

Angående ^ ~ Jag är så långt ifrån att vara med om ett sådant förslag, att iao''

ringsfrihets- hyser den åsigten, att eu sund utveckling af landthandeln är

förordningen bästa och kraftigaste medlet för motarbetande af den osunda gårdden
18 juni farihandeln och spekulationer af kringresande agenter. Det torde
(korta) s.åledes vara helt naturligt, att det för mig skall vara svårt att kunna
fatta sammanhanget mellan min motion och de nu föreliggande.

Det föreslås visserligen kompetensvilkor uti båda de motioner,
som vi nu förehafva till behandling, men i vissa fall skulle icke bestämmelserna
härom komma att drabba gårdfarihandeln, hvilket var
mitt önskningsmål.

En talare på stockholmsbänken, herr Bergström, sade, att det var
representanten för Leksands tingslag, som tagit initiativet till dessa
motioner. Han har således icke förmått spåra någon skilnad mellan
min och nu föreliggande motioner. Det förvånar mig icke så mycket,
att han icke det gjort, då jag nu hörde honom högeligen beklaga sig
öfver, om man skulle ålägga personer en ytterligare examensskyldighet,
då vi enligt hans tanke hade tillräckligt med examina förut.
Hvad den sistnämnda saken beträffar, så vill jag säga honom, att
lagen redan nu i vissa fall kräfver af handlandena en sådan examen.
Jag framhöll också i min motion vid förlidet års riksdag, att jag
fann gällande lagstadganden i detta ämne något förrädiska, emedan
lagens kraf framträda först då det är allt för sent, nemligen då handlandena
kommit på obestånd.

Med anledning af hvad jag nu yttrat, skall jag bedja att få yrka
bifall till utskottets förslag, och när jag detta gör, vill jag på samma
gång tillkännagifva, att jag står på precis samma ståndpunkt nu, som
jag gjorde vid förliden riksdag. Jag kan dock icke, som sagdt, se,
att de nu föreliggande förslagen gå i den rigtning, som jag då
åsyftade.

Herr Petersson i Brystorp: Det har förvånat mig ganska

mycket, att motionärerna haft så mycket bekymmer om landthandlandena.
Begge motionärerna äro ju stadsbor, men man skulle ju tycka,
att landtmännen äro de, som böra hafva bäst reda på dessa saker.

Hägra allmänna klagomal hafva icke förekommit annat än från
handelsföreningarnas sida. Och det är ju påfallande, att de vilja hafva
handelscorpsen betydligt inskränkt, för att deras medlemmar skola få
så mycket större förtjenst derigenom.

Hvad nu beträffar herr Petris motion, att de kommunala myndigheterna
skulle bestämma, hvilka som finge bli handlande på landsbygd™,
så vill jag verkligen fråga, huru förhållandena skulle komma
att gestalta sig, om densamma antoges.

Som bekant hafva vi 54 kommuner, der en enda person är ensam
afgörande. En sådan kunde då för en person, som sökte handelsrättigheter,
bestämma det vilkor: “om ni vill handla, får ni skatta så
och så mycket, annars får ni det inte''. Detta skulle bli följden.

Jag har icke mera att tillägga, utan ber endast att fä yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Nitsson i Skärhus instämde häruti.

33 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

Herr Bergström: Herr talman! Med anledning af ett yttrande Angående

af talaren på leksandsbänken ber jag att få meddela, att han enligt
fjolårets protokoll yrkade på aflåtandet af en skrifvelse till Kongl. förordningen
Maj:t, med begäran att Kongl. Maj:t skulle “framkomma med förslag den 18 juni
till sådan ändring af kongl. förordningen den 18 juni 1864 angående Å86t''
utvidgad näringsfrihet, att för erhållande af rätt till idkande af handel 1 or s.j
eller annan rörelse, som är af den omfattning, att böcker deröfver
enligt lag skola föras, såsom kompetensvilkor stadgas, att den sökande
skall styrka sig ega erforderliga insigter för verkställande af den i
lag föreskrifna bokföring.''

Han gjorde visserligen tillika det yrkandet, att detta äfven skulle
gälla gårdfarihandel^ men det synes mig, att man är fullt berättigad
att i hans anförda yrkande söka ursprunget till de nu framkomna
motionerna.

Herr Persson i Tallberg: Jag vill icke bestrida, att herr

Bergström läser rätt innantill, men hvad jag bestämdt bestrider, är,
att han börjat ifrån början. Ty detta var icke mitt yrkande, utan det,
herr Swartling framställe under debatten förra riksdagen.

Herr Bergström: Jag ber den ärade representanten att taga
del af denna kammares protokoll för i fjol, hvilka jag förmodar icke
citera fel.

Der heter det: “I berörda inom Andra Kammaren väckta motion,
n:o 99, hade herr D. Persson i Tällberg föreslagit:“ etc.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de båda olika yrkanden, som
derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan jemväl i
denna punkt.

§ 13.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos lagutskottets utlåtanden:

n:o 24, i anledning af väckt motion om förklaring eller ändring
af 20 kap. 8 § ärfdabalken; och

n:o 25, i anledning af väckt motion angående ansvar för bristande
tillsyn af hund.

§ 14-

Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 26, i anledning
af väckt motion om ändring af 8 och 17 §§ i lagen angående
sparbanker den 29 juli 1892.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 171, hemstälde herr A. G. Anderson i
Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 13. 3

N:o 13. 34

Onsdagen den 4 Mars.

Himmelsby, det Riksdagen ville för sin del besluta, att ur 8 § i
ifrågavarande lag sista punkten skulle uteslutas samt att ur 17 §
måtte uteslutas följande ord: “och offentliggöras på sätt i 8 § sägs“.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Anderson i Himmelsby erhöll ordet och yttrade: Då

lagutskottet enhälligt afstyrkt min motion, inser iag allt för väl, hvilket
öde den skall få.

Men jag skall likväl tillåta mig att med några få ord beledsaga
flen till, som jag hoppas, en blott tillfällig hvila. Jag kan nemligen
icke tro, att det framdeles skall saknas personer i Riksdagen, som
skola söka få till stånd en ändring i det syfte, jag i min motion föreslagit.
Ty det är min uppfattning, att de bestämmelser, som jag
föreslagit att borttaga, äro till bra ringa gagn för det åsyftade
ändamålet.

Under den ganska långa tid, som sparbankerna i vårt land existerat,
har mig veterligen icke de i sparbankerna insatta medlens
säkerhet äfventyrats, derför att de personer, som handhaft sparbankernas
skötsel — d. v. s. hufvudmän och styrelseledamöter —
icke fullgjort sin pligt eller ej kunnat fullgöra densamma. Utan
hafva anledningarne till de oegentlighet^-, som någon gång förekommit,
der vid lag varit att söka deri, att tjenstemännen i sparbankerna icke
fullgjort den pligt, som dem ålegat. Jag tror således, som nyss
nämndt, icke, att dessa bestämmeler äro till särdeles stort gagn för
insättarne i sparbankerna.

Utskottet säger sig icke kunna dela denna min uppfattning om
gagnet af ett offentligt kungörande af dessa uppgifter. Ja, man
kan ju ha olika uppfattning om alla saker och således äfven om
denna. Jag har i min motion angifvit det skäl, som egentligen utgör
stöd för min uppfattning, nemligen att detta offentliga kungörande,
som i sparbankslagen är bestämdt, icke är till något gagn för de
flesta af dem, som ha medel insatta i sparbankerna. Jag tror nemligen
icke, att många af dem, som der ha medel insatta, läsa Konungens
befallningshafvandes kungörelser. Jag tror icke heller, att i en provins,
der det utgifves ett tjugutal tidningar, men dessa tillkännagifvanden
om hvilka som äro hufvudmän och styrelseledamöter i sparbankerna
blott införas i en af dem, och den tidningen läses blott af
ett fåtal åt dem som hafva medel insatta i sparbankerna, bidrager
icke heller denna åtgärd mycket till att bland dem som hafva medel
insatta i sparbankerna sprida kännedom om hvilka hufvudmännen och
styrelseledamöterna i sparbankerna äro. Icke heller tror jag, att flertalet
af de personer, som hafva medel insatta i sparbankerna, genom
att blott läsa eller höra en revisionsberättelse uppläsas kunna derigenom
bilda sig en åsigt om huru banken skötes.

Till sist yttrar utskottet: “Dessutom synes kostnaden för det

lagstadgade offentliggörandet af ifrågavarande förteckningar och revisionsberättelser
i allt fall för obetydlig* för att påkalla en ändring.

35 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars

Äfven i detta fall kunna ju åsigterna vara olika. Hvad den ene anser
vara ganska litet kan ju af en annan anses för ganska mycket. Jag
skall tillåta mig att med några siffror visa, att åtminstone för en del
sparbanker dessa utgifter icke äro så obetydliga. Jag har i min
motion yttrat, att för de mindre sparbankerna dessa utgifter vore
ganska känbara.

År 1893 funnos inom landet 377 sparbanker, deraf 73, som icke
hade 100,000 kronor att förvalta. Af dessa 73 hade 31 mindre än
50,000 kronor att förvalta, och bland dessa funnos åter 5, som icke
hade 10,000 kronor att förvalta. Bland dessa 5 sparbanker fans en,
som endast hade 264 kronor under sin förvaltning. Jag undrar ändå,
huru utskottet skall kunna försvara den satsen, att annonskostnaden
icke för en sådan sparbank utgör någon betydande utgift. Ty faktiskt
får denna sparbank — om jag beräknar annonskostnaden till endast
hälften af motsvarande kostnad för den sparbank, som jag närmast
känner och der den utgör 50 kronor — för ifrågavarande ändamål
betala omkring 2''/2 gånger det belopp, som den har i ränta för de
utlånta medlen, ty dess räntemedel kunna icke uppgå till mer än något
öfver 10 kronor, under det att annonskostnaden torde utgöra 25
kronor. Under sådana förhållanden hoppas jag, att lagutskottets
ärade ledamöter icke skola anse detta vara en obetydlig summa. Eu
annan sparbank, som endast har 597 kronor att förvalta, skulle i
räntemedel få in de 25 kronor, som åtgå för annonseringen. Äfven
här torde kostnaden för dessa kungörelser icke få anses vara ringa.
För den bland de nämnda fem sparbankerna, som har det största beloppet,
7,106 kronor, att förvalta, skulle deremot åtgå omkring 10
procent af ränteinkomsten till dessa annonskostnader. Jag tror således,
att det ändå lins undantag från den regel, som lagutskottets ledamöter
uppstält, eller att annonseringen icke skulle föranleda till någon betydande
kostnad.

Jag skall, som sagdt, icke göra något yrkande, tv det tjenar icke
något till, men jag har icke kunnat underlåta att, på grund af hvad
utskottet yttrat, göra dessa uttalanden.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 15.

Efter föredragning af Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om tillägg till kongl. förordningen angående förbud
för barn att nattetid idka viss försäljning in. m. den 10 juli
1891, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält;
och skulle detta beslut, jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

N:o 13. 36

Onsdagen den 4 Mars

§ 16.

Om ändring t Till kammarens afgörande förelåg vidare Andra Kammarens tredje
^''angående’1 tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i anledning af väckt motion om
hvad iakt- skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i kongl. förtagas
hör till ordningen angående hvad iakttagas bör till förekommande och häru förekom-

mande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren.
mande och J

smittosamma 1 en till utskottet remitterad motion, n:o 36, hade herr Jan Eliasson,
sjukdomar med hvilken herrar K. E. Holmgren, L. P. Mallmin, Adolf Ericson
bland hus- och Alfred Kihlberg instämt, föreslagit: “det Riksdagen beslutar att
juren. hos Kongl. Maj:t i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, efter
vederbörandes hörande, uti kongl. förordningen om hvad iakttagas
bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren, den 23 september 1887, vidtaga den ändring, att, för
husdjur, smittadt af mjeltbrand, som dött eller dödats och göres obrukbart,
samt för kostnader och förluster för öfrigt, som djuregare i
följd deraf tillskyndas, beredes någon ersättning från statsverket“.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte föranleda till någon
kammarens åtgärd; men hade i en vid utlåtandet fogad reservation
herrar Lundell och Andersson i Ölsund föreslagit: att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes,
efter vederbörandes hörande, uti kongl. förordningen om hvad iakttagas
bör till förekommande och hämmande af smittosama sjukdomar
bland husdjuren, den 23 september 1887, vidtaga den ändring, att, då
vid inträffadt fall af mjeltbrand veterinär föreskrifvit desinfektion,
afspärrning eller andra med kostnader förenade åtgärder för hämmande
af sjukdomens spridning, djuregaren må för sådana kostnader
kunna beredas ersättning af statsmedel.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Eliasson: Herr grefve och talman! Mine herrar! Då, i
det utlåtande, som nu föreligger, kammarens tillfälliga utskott afstyrkt
bifall till min motion angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om förändring i kongl. förordningen den 23 september 1887,
tillåter jag mig att anföra några flera omständigheter, än hvad i motionen
andragits, såsom försvar för densamma.

Till en början skall jag då be få säga, att motionen icke framkallats
hvarken af egoism eller kommunism, enär inom den kommun,
jag tillhör, mjeltbrandssjukdom bland husdjuren ej försports. Anledningen
till min åtgärd är, att det fins en kommun inom domsagan,
som flera gånger varit utsatt för denna sjukdom, och hvarifrån, likasom
ock från grannsocknarne, mer än en gång framkommit uttalanden
om nödvändigheten åt något bidrag från statsverket till förekommande
och hämmande af en smittosam sjukdom bland husdjuren, som obestridligen
är den hastigast dödande af de inom landet förekommande.

37 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

De djuregare, som varit utsatta för denna sjukdom bland sina husdjur,
hafva förmenat, att då Riksdagen lemnar förslagsanslag — för
närvarande 30,000 kronor — till förekommande och hämmande af
smittosamma sjukdomar bland husdjuren, så är det inkonseqvent, att
derifrån endast skall utgå ersättning åt djuregare för sjukdomen rots
eller springorm hos hästar, hvilken, sedan skadeersättning infördes, så
betydligen aftagit.

Detta är nu den ena anledningen, hvarför motionen blifvit väckt;
men jag har äfven haft andra, hvilka jag icke vill dölja.

Vid samspråk om saken med veterinärer har jag fått åtskilliga
upplysningar, hvarutaf jag blifvit styrkt i min uppfattning att någon
förändring är behöflig. Det har sagts mig, att flera fall af mjeltbrand
förekomma än de som blifva hända. Bland annat har det berättats
mig, att för någon tid sedan från en landtbrukare i Stockholms län
kött af mjeltbrandssjukt djur torgfördes i Upsala. Det misstänktes
och undersöktes samt befans vara smittadt och togs i beslag. Säljaren
förnekade visserligen att förut hafva afyttrat dylik vara, och
någon bevisning derom kunde ej åstadkommas, men efter gjorda förfrågningar
i hans hemort fick man anledning till misstankar om att
flera djur förut blifvit slagtade och fått afsättning i Stockholms närhet.

En tredje anledning har jag fått af sundhetskollegii och medicinalstyrelsens
berättelser om veterinärväsendet. Derifrån har jag varit i
tillfälle inhemta, att i mjeltbrand insjuknade nötkreatur utgjort:

under åren 1864—1873 tillsammans 519 eller i medeltal per år 51,9

„ 1874-1883 „ 546 „ 54,6

„ 1884—1893 „ 659 „ 65,9

eller således ökats 1884—1893 mot 1864—1873 med 27 procent;

samt att sammanlagda antalet län för år, hvarinom sjukdomen
yppats, utgjort:

under åren 1864—1873 tillsammans 44 eller i medeltal per år 4,4

, 1874—1883 , 64 , 6,4

„ 1884—1893 , 108 , 10,s.

Som bekant har från statsverket i anledning af kongl. kungörelsen
den 17 april 1874 utgått ersättning till djuregare för i rots eller
springorm dödade hästar. — Hvad verkan denna åtgärd haft, det visar
äfven förut omförmälda berättelser, hvaraf inhemtas, att antalet fall
af denna sjukdom utgjort:

under åren 1864—1873 tillsammans 1502 eller i medeltal per år 150,2
„ 1874—1883 „ 428 „ 42,s

, 1884—1893 „ 37 „ 3,7

äfvensom ock att antalet län, hvarinom den yppats, utgjort:

under åren 1864—1873 tillsammans 120 eller i medeltal per år 12
„ 1874—1883 „ 86 „ 8,s

„ 1884-1893 , 25 „ 2,5.

Om ändring i
förordningen
angående
hvad iakttagas
hör till
förekommande
och
hämmande af
smittosamma
sjukdomar
bland husdjuren.

(Forts.)

N:o 13. 38 Onsdagen den 4 Mars.

Om ändring i Jag har vidare och till sist fått anledning till min framställning
f°aZåmdffeen af vetenskapsmäns uttalanden. I Nordisk familjebok anföres i fråga
hvad iakt- om mjeltbrand:

tagas bör till “Mjeltbrand, en infektionssjukdom, som förekommer hos menniförekom-
skor och nästan alla varmblodiga djur. Vanligast uppträder den hos
hämmande af llötkreatur och får, mindre ofta hos hästar och ytterst sällan hos svinsmittosamma
kreatur eller andra husdjur. Under den varma årstiden antager sjuksjukdomar
domen ofta stor utbredning, men under vintern förekomma endast enbland
hus- staka fall deraf. Orsaken till sjukdomen är en klyfsvamp, mjeltbrands($ort”)
bacillen, som kan upptagas från sårytor eller med den inandade luften
eller med förtärda delar efter mjeltbrandssjuka djur (såsom mjölk och
kött) eller genom insekter öfverföras från döda eller sjuka kreatur
till friska. Mjeltbrandsbacillen förökar sig inom djurkroppen genom
delning och till så betydlig grad, att författare uppgifva, att ända till
8 millioner baciller skulle kunna förekomma i en droppe blod. Genom
denna förökning kan den dels tillstoppa finare pulsådror, såsom hjerna11
och lungorna, samt då framkalla ett ytterst hastigt förlopp åt
sjukdomen eller s. k. slagartad mjeltbrand, dels gifva anledning till
sönderdelning af kroppens delar, hvarigenom giftiga ämnen bildas,
ungefär såsom jästcellen i eu sockerhaltig vätska gifver upphof till
alkohol m. fl. produkter, eller förruttnelsebaciller till giftiga förruttnelse-alkaloider.
Utom djurkroppen och vid tillträde af fritt syre
samt vid värmetemperatur af 18—43° C. utväxa bacillerna till långa
trådar, i hvilka hvilsporer bildas. Dessa sporer kunna bibehålla sin
grobarhet under lång tid samt motstå inverkan af stark köld och
många af de vanliga desinfektionsmedlen. Inom djurkroppen bildas
inga sporer, och sjelfva bacillerna förstöras snart vid kadavrets förruttnelse.
Sedan ett kreatur på ett eller annat sätt upptagit mjeltbrandsbaciller
eller deras sporer, inträda tecken till sjukdomen efter
12 —24 timmar, sällan efter 3—6 dagar. Djuren få antingen häftiga
konvulsioner, störta till marken samt do inom några minuters förlopp
under svår andnöd, hvarvid en blodig vätska uttränger genom de
naturliga öppningarne (mun och näsa m. fl.) eller antager sjukdomen
ett långsammare förlopp, hvarunder svulster (s. k. karbunklar) uppträda
pa åtskilliga kroppsdelar. Dervid uppkomma häftiga darrningar,
växlande hudvärme, hög ändtarmstemperatur (41—42 0 C. hos
hästar och nötkreatur), nedslagenhet, andnöd och blodiga uttömningar,
hvarefter döden inträder under konvulsioner från 12 timmar till 5
dagar efter sjukdomens utbrott. Vid undersökning af de döda djuren
finner man blodet svart, trögflytande, och det rodnar ej vid luftens
tillträde. Blödningar påträffas i tarmkanalen in. fl. ställen. Mjelten ''
är förstorad och ofta så lös, att den faller sönder, då man försöker
att upplyfta densamma. I lymfkörtlarne och i många kroppsdelar
finnas svulster, bestående af i väfnaden utträngd blodig och till konsistensen
syltlik materia, vanligen kallad anthrac materia. Vid mikroskopisk
undersökning af blod m. fl. vätskor finner man rikligt med
mjeltbrandsbaciller.

Behandlingen af de sjuka djuren — — — — — — — — —.
Alla läkemedel, som varit försökta för att förekomma sjukdomens

39 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

utbrott bos friska djur inom en hjord, der sjukdomen redan uppträdt,
eller för att bota de angripna kreaturen, hafva visat sig gagnlösa.
De vigtigaste åtgärderna vid utbrott af mjeltbrand afse att hindra
sjukdomens spridning från sjuka eller döda kreatur till friska och att
så fullständigt som möjligt förstöra eller nedgräfva kadavren samt
uttömningarne från de sjuka och döda djuren. — — ''

Mjeltbrand öfverföres till menniskor genom smitta, oftast från
djur, och bäraren af smittämnet är den ofvannämnde mjeltbrandsbaciilen,
som intränger genom små sårnader i huden, i synnerhet hos
handtverkare, som handtera smittade djurs hudar, hår och ull, såsom
garfvare, de som arbeta med tagel och arbetare i ullfabriker. Äfven
fåraherdar och de, som nedslagtat och nedgräft sjuka djur, ådraga sig
lätt smittan. Icke sällan öfverföres giftet genom flugor, och någon
gång sker smittan genom förtäring åt det ofullständigt kokta köttet
af sjuka djur — -------—------

Om ändring i
förordningen
angående
hvad iakttagas
bör till
förekommande
och
hämmande af
smittosamma
sjukdomar
bland husdjuren.

(Forts.)

Donna uppsats är undertecknad med signaturen C. A. L., F. B.,
hvilket förråder, att aktningsvärda svenska vetenskapsmän äro författare.

Af dessa omständigheter har för mig framgatt:
att denna sjukdom är af svårare beskaffenhet än andra inom landet
förekommande smittosamma sjukdomar bland husdjuren, samt kan
hänföras närmast till boskapspest, enär alla läkemedel, som varit försöka
för att förekomma sjukdomens utbrott hos friska djur inom en
hjord, der sjukdomen redan uppträdt, eller för att bota de angripna
kreaturen, hafva visat sig gagnlösa;

att enligt den tillgängliga officiella statistiken det visas, icke allenast
att under de senaste 30 åren, för hvilken statistik i tryck är
utgifven, sjukdomen ökats i antal sjukdomsfall och dess utsträckning
till antal län, utan ock att således 1887 års föreskrifter icke visat sig
fyllestgörande till förekommande och hämmande af denna sjukdom,
hvilket dock med förordningen afses; — äfvensom

att de enda och vigtigaste åtgärderna vid utbrott af mjeltbrand
äro att hindra sjukdomens spridning från sjuka eller döda kreatur till
friska, och att så fullständigt som möjligt förstöra eller nedgräfva
kadaver och uttömningar från de sjuka och döda djuren, samt att
vanliga desinfektionsmedel icke äro tillfyllestgörande.

Under sådana förhållanden, och da det visat sig, att sjukdomen
rots hos hästar så betydligen aftagit, sedan statsbidrag derför infördes,
ligger den tanken nära till hands, att sjukdomen mjeltbrand äfven
skulle "hämmas, om bidrag från staten erhölles dertill, hvarigenom en
en bättre kontroll skulle kunna åstadkommas.

Mitt förslag, som afser någon ersättning äfven för döda kreatur,
har klandrats. Jag vill med anledning deraf säga, att jag för min
del anser det vara den enda utvägen för att öfver allt fa kändt, hvarest
mjeltbrandssmitta fins, och för att kunna öfvervaka nedgräfningens
och desinfektionens verkställande pa ett smittan hämmande sätt, samt
för att kunna hindra de nedslagtade djurens användande till mennisko -

N:o 13. 40

Onsdagen den 4 Mars.

Om ändring i
förordningen
angående
hvad iakttagas
hör till
förekommande
och
hämmande af
smitt o samma
sjukdomar
bland husdjuren.

(Forts.)

föda. Jag hav aldrig- åsyftat full ersättning, och derom borde motioner*
vittna. Jag har för egen del tänkt på högst hälften och minst
en fjerdedel. Om man då fager den i motionen omförmäla tiden 1883
—1892, så utgjorde sammanlagda antalet 24 hästar, 611 nötkreatur,
6 får och 13 svin, eller summa 654, och då blifver medeltalet 65,4
per år. Antager man vidare, att värdet af hvarje djur, som dör eller
sjukna!-, jemte kostnaden för desinfektion in. m. öfver hufvud taget
uppgår till 150 kronor, och således i sin helhet till en summa af 9,810
kronor, så utgör hälften deraf 4,905 och fjerdedelen 2,452 kronor årligen.
Manne någondera af dessa summor skulle kunna anses som
bortkastade penningar, i fäll dermed skulle kunna, lika så betydligt
som i fråga om sjukdomen rots, vinnas en afsevärd minskning af
mjeltbrand. Äfven om man skulle förutsätta ett högre medelpris eller
antaga den högsta dödlighetssiffran, som under något år förekommit,
sa, vore efter min tanke ett statsbidrag af hälften eller fjerdedelen
icke så afskräckande.

I utskottets utlåtande förekommer något, som förefaller mig inkonseqvent.
Utskottet medgifver, att sjukdomsfallen af mjeltbrand
ökats under de. senare 30 aren, såväl till antal som utsträckning, men
anser ändock ingen ändring nödvändig, och utskottet anser allt vara
val bestäldt. Slutsatsen deraf synes mig vara, att staten icke bör
vidtaga. nagra andra åtgärder än de, som nu finnas bestämda för att
mera hämma sjukdomen, eller att denna icke bör hindras att utveckla
sig. Utskottet uppgifver ock, hvad som är öfverensstämmande med
den nu gällande förordningens föreskrifter, att kostnaden för i mjeltbrand
sjuka djurs dödande och nedgräfning samt för reningsåtgärders
vidtagande skall bestridas af djuregaren, men på annat ställe ruedgifves,
att desinfektionsmedel vid svinpest betalas af statsverket. För
min del vagar jag föreställa mig, att svinpesten icke är farligare för
det allmänna än mjeltbrand, och att den förra förekommer i mindre
utsträckning än den senare, det torde icke kunna förnekas. Egendomligt
förefaller det mig äfven, att statsbidrag är bestämdt för
hämmande af kreaturssjukdomar, som icke funnits inom landet eller
minskats till obetydligheter, men ej för sådana, som hota att tillväxa
till både antal och utsträckning.

Med min motion har jag afsett införandet af en åtgärd, som på
effektivare sätt än hittills skulle bidraga till sjukdomens hämmande.
Jag har förestält mig, att till förekommande af smittosamma sjukdomar
det tillhör staten icke allenast att genom lagstiftningen ålägga
de särskilda individerna förpligtelser, utan ock att för ändamålets
vinnande bidraga med statsunderstöd. Mitt mål har varit att utrota
eller åtminstone minska sjukdomen mjeltbrand och derigenom bereda
någon större trygghet för såväl stads- som landtbefolkning emot för
helsan skadliga födoämnens användande, samt på samma gång minska
frestelserna dertill från djuregares sida.

.Ehuruväl jag tilltror mig genom motionens aflemnande icke hafva
begått något misstag, kan jag ändock ej vara förmäten att yrka bifall
till densamma. Jag skall endast tillåta mig, herr talman, att yrka
bifall till reservanternas förslag.

CD

41 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

Herr Peterson i Hasselstad: Då motionären icke yrkat bifall Om ändring i
till sin motion, utan endast till reservanternas förslag, så har jag }or°*g£™lln
egentligen icke mycket att saga. o o hvad iakt Hvad

beträffar det motionären talade om angående den injaga- taga» hör till
varande sjukdomens symptom — symptomerna äro för öfrigt manga. f°>ekorn
— så är det ju oneklig^ att sjukdomen i vårt land är stationär. Åt ^ittoLmma
deri statistiska utredning, som varit tillgänglig inom utskottet, tram- sjukdomar
gick det emellertid, att fallen af mjeltbrand inom hela landet, med bland husundantag
för tvenne särskilda år, aldrig uppgått till 90 — och detta
är ju icke mycket. Visserligen kan det nog vara sant, hvad motionären
yttrar om att det i många fall icke blifver kändt, när ett
kreatur dör i mjeltbrand. I det afseendet vill jag dock nämna, att
jag, sedan utskottet afgifvit sitt utlåtande, talat vid en pa. detta område
mycket erfaren fackman, och han nämnde, att det icke var sa
farligt med denna sjukdoms smittsamhet. Det kunde nog hända, sade
han, att den understundom uppträdde mycket elakartad och smittosam,
men i de flesta fall vore detta icke förhållandet, utan när sjukdomen
uppträdde i en stor ladugård, inträffade endast enstaka dödsfall, och
friska kreatur, som stode alldeles upptill sjuka sadana, olefvo icke
ens angripna af sjukdomen. Då det förhaller sig sa med denna sjukdom,
bör man ej göra större väsen af den än som är behöfligt.

Det måste medgifvas, att, i händelse motionärens förslag skulle
antagas, den kongl. förordningen om hvad iakttagas bör till förekommande
och hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren
af den 23 september 1887 behöfver något omarbetas. Då motionären
emellertid endast yrkat på ett tillägg till samma förordning, var utskottet
enigt om, att förslaget icke för närvarande kunde tillstyrkas.

Äfven motionären måste halva insett det befogade häri, da han ansett
sig icke kunna yrka bifall till motionen, utan endast, till reservanternas
förslag, hvilket afser, att djuregare, vid fall af mjeltbrandssjukdom,
må beredas ersättning för sådana åtgärder, som föieskiifvas
af veterinär i och för hämmande af sjukdomens vidare spridning.
Reservanterna hemställa i detta afseende: “att, då vid inträffadt fall
af mjeltbrand veterinär föreskrifvit desinfektion, afspärrning eller andia
med''kostnader förenade åtgärder för hämmande af sjukdomens spridning,
djuregaren må för sådana kostnader kunna beredas ersättning
cii statsmedel

I 32 § af ofvannämnda kongl. förordning stadgas bland annat,
att staten skall betala ersättning åt den för behöriga åtgärders vidtagande
tillkallade veterinär och landsstatstjensteman, hvaremot kostnaden
för de sjuka djurens dödande och nedgräfvande samt för leningsåtgärders
vidtagande skall bestridas af djuregaren. Om nu reservanternas
förslag skulle antagas — det var mycket tal om inom utskottet,
huruvida man icke skulle kunna bifalla deras hemställan — då borde
naturligtvis också ett sådant förslag, i följd af berörda paragrafs stadgande,
omfatta äfven sådana smittosamma sjukdomar, som den kongl.
förordningen eljest afser, såsom t. ex. boskapspest, elakartad lungsjuka,
klöfsjuka m. fl. Då för djur, som do i sådana sjukdomar, staten
betalar icke endast djurens värde, utan äfven tillkallad veterinär och

N:o 13.

Om ändring i
förordningen
iingående
hvad iakttagas
bör till
förekommande
af
smittosamma
sjukdomar
bland husdjuren.

(Forts.)

42

Onsdagen den 4 Mars.

dem land s stats tj e n s te in a n, som värderar djuren, borde väl staten också
] de *alle” !jfreda djuregarne ersättning för de reningsåtgärders vidtagande
h vilka i och för hämmandet af dessa sjukdomar veterinär
föreskri t ver, i synnerhet som dessa senare åtgärder, derest icke flera
djur do, kunna blifva mycket kostsamma. Den fackman, som jaonyss
berörde, nämnde, att lian i det afseendet hellre skulle vilja vidkännas
kostnaderna för de djur, som på veterinärs befallning dödas,
an de kostnader, som uppkomma på grund af veterinärs föreskrifter
ror reningsåtgärders vidtagande, emedan dessa senare kunna uppgå
till orimligt höga belopp. Han nämnde för mig ett fall, då djuregaren
maste bortskaffa allt foder, som fans på höskullen och i ladugarden,
samt köra ut all sin gödsel — ett par hundra lass — och
låta blanda den med kalk. Detta visar ju, att kostnaderna för djuregarne
kunna blifva så betydliga, att den ersättning, staten betalar
dem för djurens dödande, icke på långt när betäcker deras kostnader,
t-^t kommer sig också häraf, att många djuregare, för att icke riskera
att fa en hel del af sin kreatursbesättning nedslagtad eller dödad,
icke vilja omtala, när dödsfall på grund af smittosam sjukdom sker.

Inom utskottet voro vi eniga om att afstyrka den delen af motionärens
förslag, som afser, att ersättning bör ‘utgå till djuregare för
djur, som dödas i mjeltbrand, hvaremot ett par ledamöter icke ville
vara med om att afstyrka den andra delen, som afser ersättning för
sadana åtgärder, hvilka föreskrifvas af veterinär, i och för hämmande
af sjukdomens vidare spridning, utan reserverade sig deremot.

För min del ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag. Jaatror
icke, att reservanternas förslag kan bifallas.

Herr Amnéus: Om man ser saken uteslutande ur humanitetssynpunkt,
kan man icke annat än halla motionären räkning för hans
förslag Ty det är väl ingen, som icke gerna skulle vilja bereda
hjelp, da en boskapsegare — i synnerhet en obemedlad sådan —
traffas af den olyckan att få mjeltbrand in i sin ladugård. Betraktar
man deremot saken från andra synpunkter, fruktar jao- att den har
sina vanskligheter.

Någon rättsgrund, hvarför staten i mjeltbrandsfall skulle träda
emellan och hjelpa, kan jag icke finna, då staten i sådana fäll icke
torbehalht sig rätten att låta nedslagta kreatur, och då dessutom
desinfektion och afskalning af djuren sker — om icke i främsta rummet,
sa åtminstone lika mycket — för att skydda boskapsegarens återstaende
friska kreatur som för att skydda grannarnes och den öfriga
allmänhetens. Att nu utan en sådan rättsgrund genom allmän författning
på förhand binda staten vid skyldigheten att utbetala ersättning
i mjeltbrandsfall, synes mig föra oss något för långt med sina
konseqvensen Da tror jag, att vi också måste bereda samma förmån
i afseende pa andra smittosamma kreaturssjukdomar och — hvarför

lcke Ti äfv<i" då de.t gälIer .smittosamma menniskosjukdomar. Skulle
hvilket hittills icke vant fallet i vårt land — någon större och
mera allmänt utbredd förlust genom mjeltbrandsfall uppstå, så pass
väsentlig, att staten ansåges böra ingripa och hjelpa, vore det enligt

43 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

min mening bättre, att frågan om ersättning i hvarje ^särskildt fall Om ändring i
då droges under ompröfning af regeringen och — om så påtordrades Q°rgä*™dffeen
— af Riksdagen. . hvad takt För

öfrigt äro statens omkostnader för hämmande af smittosamma tagas bär till
djursjukdomar redan nu icke så obetydliga. År 1895 uppgingo de förekomtill
ungefär 35,000 kronor, af hvilka mer än 5,000 kronor i ersättning ™?u0LnLa,
för nedslagtade kreatur, ungefär 4,000 kronor till resekostnadsersätt- sjukdomar
nino-ar åt veterinärer och landsstatstjenstemän och resten till afspärr- bland husnings-
och desinfektionsåtgärder vid en smittosam husdjurssjukdom i
Skane, till undersökningsförrättningar och till anordnande af försök or s''
med tuberkulin m. m. Skulle man nu bifalla hvad i motionen yrkas,
torde utgifterna i icke så ringa mån växa, och det skulle kanske
äfven blifva åtskilliga svårigheter i afseende på kontrollen.

Hvad sedan särskild! angår reservanternas förslag, förefaller detta
verkligen antagligare, emedan det begränsar statens ersättningsskyldighet
tTil sådana kostnader, som äro föranledda af veterinärens föreskrifter.
I olikhet med motionären fordra likväl reservanterna full
ersättning för dessa kostnader. Deras förslag tilltalar mig emellertid
i viss mån, men jag anser det icke vara konseqvent eller ens fullt
rättvist, så länge icke enahanda ersättning bestås vid alla andra smittosamma
djursjukdomar, som ju kunna vara lika farliga, äfvensom vid
smittosamma menniskosjukdomar. Vi veta ju, huru t. ex efter ett
difterifall en husfader ofta får underkasta sig ganska stora kostnader
för desinfektion af rum och sängkläder m. m. De tvenne skäl, som
reservanterna för sin åsigt hufvudsakligen anfört, nemligen dels faran
för mjeltbrandssjukdomens tillväxt — ett skäl, som också nyss framhållits
af motionären — och dels faran för att de föreskrift^ försigtighetsåtgärderna
icke skulle vidtagas, derest icke ersättning lemnades,
kan jag för min del icke tillmäta den ringaste betydelse. Ty
det har icke visats och kan icke heller mot var officiella statistik
visas, att mjeltbrandssjukdomen i vårt land tillväxt i större proportion
än boskapens antal. Under samma tid som kreatursstammen tillväxt
med 36 °/0, ha dödsfallen i mjeltbrand nemligen blott tillväxt med
28 %. Om jag tager medeltalet för de sista 10 åren och dömer derefter,
så visar det sig, att af denna sjukdom icke dött mer än 0,<M)26 %
af djurstammen, d. v. s. 26 kreatur på 1 million. Detta förhållande
torde mer än något annat bevisa, att vi med den nuvarande lagstiftningen
och de nu utgående ersättningarne kommit till ett ganska
nöjaktigt resultat i afseende på att hålla mjeltbrandssmittan tillbaka.

Jag skall derför, herr talman, be att fa yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Holmgren: Utskottets ordförande yttrade, att, om man
icke såge saken uteslutande ur humanitetssynpunkt, man icke kunde
vara med om motionärens förslag. Då jag instämt i den motion, som
afgifvits af herr Eliasson, var hufvudsyftet att söka i någon män
förekomma det missförhållande, som i motionen omnämnes och som
äfven finnes angifvet på sid. 9 i betänkandet, der det heter, att
man icke saknar anledning till misstankar om att ej alla sjukdoms -

N:0 13. 44

Onsdagen den 4 Mars.

Om ändring i
förordningen
angående
hvad iakttagas
bör till
förekommande
af
smiitosamma
sjukdomar
bland hus -

djuren.

(Forts.)

fall blifva bekanta, och att mången egare till mjeltbrandssmittadt diur
Irestas att dölja sjukdomen, nedslagta djuret och afyttra köttet.“ När
man laser något sadant, tror jag icke att man kan säga, att det är
uteslutande ur humanitär synpunkt, motionen tillkommit. Om egare
åt mj el tbrandssjuka djur deremot finge någon ersättning från statsverket,
. ligger det nära till hands att antaga, att de skulle lättare anmäla
sjukdomsfallen, och man skulle vidare vara nästan fri från flen
larhagan, att sjukdomen fördoldes och köttet såldes till slagterier
der korffabrikation idkas, hvilket man ju icke kan anse annat än högst
helsovadhgt. Jag tror derför, att ganska talande skäl föreligga för
denna motion. 60

Utskottets ordförande sade vidare, att det icke vore så farliot
med denna sjukdom, ty det vore en så ringa procent af hela kreatursstocken
som sjuknade i densamma. Ja, detta skulle vara rigtigt
under förutsättning, att man vore säker på att man kände till alla
sjukdomsfall. Men jag är alldeles viss om, att det är många sådana
fall, som man aldrig far reda på.

En talare på blekingebänken yttrade, att smittan vore bara en
bagatell; och detta stödde han på en fackmans uttalande. Det är
emellertid icke längre sedan än i mitt minne, det hände på ett ställe
jag medgifver, att kreatursstocken derstädes var stor — att ett
tjugutal hastar och nötkreatur på eu gång voro sjuka. En hemmansbrukare,
egare af 4 hästar, fick alla dessa döda; och oaktadt vidförsigtighetsmått
för att förekomma smittans spridning, inträffade
likväl rätt många sjukdomsfall samtidigt på flera gårdar i
tvifvel! sJllkdomen är smittosam, torde derför icke lida något

i secl.an beträffar den invändningen, att statsverket genom ett

bifall till motionärens förslag skulle få vidkännas så stora kostnader
kan jag för min del icke medgifva densamma, då man in icke begär mer
an någon ersättning. Icke heller tror jag, att man kan tänka si<r.
att någon skulle försöka att göra affärer i denna sjukdom, om ersättmng
medgafves. Ty i alla händelser skulle det‘ju konstateras, att
mjeltbrand^!] forelage, innan någon ersättning erhölles; och för öfrigt
torde nog i sadana fall utgifterna för en djuregare äfven med ersättmng
blifva ganska dryga. Någon affär blefve det i alla händelser
e] for honom, och missbruk tror jag derför man icke behöfver frukta,
lfa nu emellertid motionären sjelf stannat vid den hemställan, som
reservanterna gjort, skall äfven jag inskränka mig dertill och yrka
atslag a utskottets hemställan samt bifall till reservationen.

eJ,r o J e] 1: Da det är otvifvelaktigt, att mjeltbrandssiukdomen
ar en bland de farligaste och smittosammaste sjukdomar, som förekomma,
och farlig icke allenast för husdjuren, utan äfven för menniskor
i ganska hog grad, och då det har visat sig, att denna sjukdom är i
stadig tillväxt, hafva vi reservanter ansett det vara skäl att göra allt,
hvad göras kunde, för att motverka en ytterligare spridning af densamma.
^ Vi hafva trott det vara af vigt, att djuregaren icke underkastas
sa stora kostnader, att han söker att dölja ett sjukdomsfall och

45 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

underlåter att tillkalla veterinär, och för den skull hafva vi funnit det Om. ändring i
skäligt söka bereda honom någon ersättning. Vi hafva icke i vår
reservation föreslagit, att han ovillkorligen skall hafva ersättning, utan hvad iaktendast
i ömmande fall, då veterinären föreslår ersättning, emedan kost- tagas bär till
naderna äro större, än att djuregaren kan bära dem, och det är åt firekomintresse
för det allmänna att åtgärder vidtagas för att hindra smittans h^^n^ceaf
spridning. När det iuträffar i ett byalag, att smittan uppträder hos smitte samma
en, kräfvas alltid åtgärder för att den icke skall sprida sig till de sjukdomar
andra inom byalaget. På grund af dessa omständigheter skall jag, bland husherr
talman, be att få yrka bifall till reservationen. (ftorts.j

Herr Hammarskjöld förenade sig med herr Lundell.

Herr friherre von Knörring: Jag skall be att fa instämma i
det yttrande, reservanterna afgifvit, åtminstone hvad motiveringen
angår. Det gifves enligt min tanke alldeles tillräcklig anledning dertill
i de kostnader och förluster, som drabba en kreatursegare under en
sådan sjukdom, som här omhandlas, icke genom sjelfva sjukdomen i
och för sig, utan genom de stränga åtgärder, som staten i afseende
på densamma föreskrifver dels i lagen och dels genom sina underordnade
myndigheter. Dessa föreskrifter äro nemligen, förefalladet
mig, icke gjorda till förmån för kreatursegaren, utan till förmån
för det allmänna, i det man derigenom vill förekomma sjukdomens
spridning. Vore icke så fallet, förmodar jag, att den diktatoriska
formen i bestämmelserna icke skulle användas, utan dessa i stället
meddelas i form af råd och anvisningar.

Bland de föreskrifter, som vid fall åt mjeltbrand bruka utfärdas,
är den, som angår afspärrning, en af dem som kännas tyngst. Ty
afspärring af en egendom innebär, att den helt och hållet blir utesluten
från all kommunikation med orter utanför densamma. Man
får under afspärrningstiden icke skicka bort någon skjuts från egendomen;
hvarken djur eller menniska får lemna den eller komma dit.

Denna afspärrningstid räcker enligt lagen 10 dygn efter det sjukdomen
slutat och desinfektionen blifvit fullgjord.

Vidare finnes det äfven andra bestämmelser, som äro mycket
hårda. Eu är den, som rörer behandlingen af den mjölk, som produceras
på en afspärrad egendom. Enligt 22 § i den kongl. förordningen
angående detta ämne har en kreatursegare icke rättighet att afyttra
sin mjölk, med mindre den blifvit kokad, d. v. s. undergått en sådan
behandling, att den icke vidare kan användas till ^smörberedning. Vill
han deremot använda den till smörberedning på egendomen, maste
han först låta uppvärma den till minst 70 grader celsius. Nu kan
det emellertid hända, att eu egendomsegare icke sjelf har mejeri.

Huru skall han i sådant fall kunna reda sig utan att blifva utsatt
för stora förluster?

Det förefaller mig derför naturligt, att, då staten fordrar en
mängd åtgärder för den allmänna säkerhetens skull, staten också bör
bidraga till betäckande! af åtminstone en del åt kostnaderna härför.

Emellertid förekommer det i reservationens kläm ett yrkande af

N:o 13. 46

Om, ändring i
förordningen
angående
livad iakttagas
bör till
förekommande
och
hämmande af
smittosamma
sjukdomar
bland husdjuren.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Mars.

innehåll: “att, då vid inträffadt fall af mjeltbrand veterinär föreskrifvit
desmtektion, afspärrning eller andra med kostnader förenade åtgärder
tor hämmande af sjukdomens spridning, djuregaren må för sidana
kostnader kunna beredas ersättning af statsmedel.* Reservanterna
synas dermed afse “full ersättning*. Jag tror, att, om man i detta
yrkande gjorde en liten inskjutning af några få ord, hvilket väl från
orrnel synpunkt icke borde möta något hinder, kammarens majoritet
da skulle vara mera benägen att antaga reservanternas förslao-, Jaobär
derför tänkt, att efter orden: “sådana kostnader8 borde inskjutas
orden: “eller åtminstone en del af dem.“ J

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till reservanternas
förslag med den af mig nu gjorda förändringen.

. „ Häruti instämde herrar Mallmin, Månsson, Carlsson och Larsson
i -Berga.

Herr Zotterman: Jag har under den gångna diskussionen i
denna fråga icke förnummit, att man kunnat visa, att staten i allmänhet
erlagger^ na,gon ersättning för kostnader på afspärrnings- eller desintektionsatgärder
för någon af de svårare sjukdomar, som jemte den
nu ifrågavarande nämnas i kongl. förordningen angående hvad iakttas
bor till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren. Det vore derför egendomligt, om vi nu beslöte en
skrivelse om sådan ersättning för kostnader på afspärrning- och
desintektmnsåtgärder vid eu sjukdom, som är af mindre fårlik art än
de omgå i nämnda förordning framhållna sjukdomarne.

Af denna anledning synes det mig med mycken tydlighet framo-å
att icke heller reservationen bör bifallas. Om man skall besluta °en
s .ill .se’ {ö.refalle5 defc att man då bör anhålla om att sådan

ersättning bör utgå för smittosamma sjukdomar i allmänhet och icke
för en enda särskildt.

Öfverläggningen var härmed slutad. Derunder hade yrkats:
l:o bifall till utskottets hemställan; 2:o afslag derå och bifall i stället
till det yrkande, som innefattattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och 3:o bifall till det af herr friherre von Knorrino- under
öfverläggningen framstälda förslag. Herr talmannen upptog tilf proposition
hvart och ett af dessa yrkanden i nu nämnd ordning och fann
den förstnämnda propositionen vara besvarad med öfverväo-ande ja.
Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf, och sedan tilF kontraproposition
antagits yrkandet om bifall till herr friherre von Knorrin^s
förslag, nu skedde uppsättning, justering och anslag af en så lydande
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott
hemstält i sitt förevarande utlåtande n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

47

N-.O 13.

Onsdagen den 4 Mars.

Vinner Nej. har kammaren, med afslag å utskottets omförmälda
hemställan, bifallit det af friherre von Knorrig under öfverläggningen
framstälda förslag.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 110 ja
och 87 nej; och hade sålunda utskottets hemställan af kammaren
bifallits.

§ 17-

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
utlålanden:

n:o 7 b, angående det ordinarie anslaget till kommerskollegium;

n:o 7 c, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående förhöjning
i vissa fall af de vid statens jernvägstrafik anstälde banvakters
löneförmåner;

n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra hospitalslägenheten “en tomt vid Säbygatan i Landskrona”
; och ^

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

§ 18-

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 27, i anledning
af väckt motion angående rätt för rusthåll att i visst fall i stället för att i visst
uppsättande af häst erlägga kontant ersättning. fall i stället

1 berörda inom Andra Kammaren af 7. Truedsson afgifna motion, sättande''af
n:o 81, hade föreslagits: häst erlägga.

att Riksdagen ville besluta, att, när uppsägning af kontrakt mellan ersättning.
kronan och karlvakanta rusthåll skett samt hästen uuder uppsägningstiden
blefve vid regementsmötet kasserad, rusthallet, i stället försatt
inköpa häst att levereras till kronan, vid uppsägningsårets slut måtte
till kronan betala medelvärdet för hästen med 400 kronor; men hemstälde
utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af motionären

Herr Truedsson, som yttrade: Utskottet har afstyrkt min

motion och motiverat detta med anförande af en punkt i arméförvaltningens
kungörelse af den 7 juli 1893, hvarefter slutligen tillagts.

“Då med ledning af dessa föreskrifter och hvad i öfrigt berörda
cirkulär i dithörande ämnen innehåller de af motionären omförmälda
förhållanden synas kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas, får
utskottet hemställa” o. s. v.

Jag vill först upplysa, att äfven jag mycket väl känner till denna
kungörelse, som här åberopats, men jag får för min enskilda del

N:o 13. 48

Onsdagen den 4 Mars.

Angående
rätt för rusthåll
att i visst
fall i stället
för uppsättande
af
häst erlägga
hontant
ersättning.
(Forts.)

saga, att jag hvarken i den punkt, som af utskottet nu anförts, eller
i omgå punkter af den åberopade kungörelsen funnit något, som ger
svar a min motion. Jag har ju, såsom herrarne nog ha sett i klämmen
till min motion, hemstält:

“att Riksdagen ville besluta, att, när uppsägning af kontrakt
mellan kronan och karlvakanta rusthåll skett, samt hästen under
uppsägningstiden blifver vid regementsmötet kasserad, rusthållet, i
stället för att inköpa häst att levereras till kronan, vid uppsägningsårets
slut må till kronan betala medelvärdet för hästen med 400
kronor. “

Vi veta, att, såsom jag ock påpekat i min motion, sådana der
karlvakanta rusthåll hafva kontrakt mellan sig och staten, hvilka
kunna uppsägas af endera kontrahenten samt upphöra att vara gällande
efter ett års förlopp efter det uppsägning skett; och derefter blifva
sådana rusthåll satta på vakans. Nu kan det ju lätt hända, att under
uppsägningsåret hästen för ett sådant rusthåll blifver kasserad vid
regementsmötet. Antaga vi, att regementsmötet hålles i juli eller
augusti manad, så har rusthållet derefter rätt att vara vakant tre
månader, innan det å nyo är skyldigt upppsätta häst. Vid vakanstidens
slut för häst återstår då på året eu eller två månader, under
hvilka rusthållet är skyldigt att hålla häst, och då rusthållet är skyldigt
att för denna tid af en eller två månader inköpa en ny häst, som
sedan skall levereras till kronan vid uppsägningsårets slut, hvilket jag
för min enskilda del anser icke kunna vara till någon fördel vare sig för
staten eller för rusthållare^ utan tvärtom. När ett sådant fall inträffar,
som ofvan är nämndt, borde man enligt min mening hafva bestämdt
stipuleradt, att rusthållet fick erlägga medelvärdet för hästen
med 400 kronor till staten. Nu kan man visserligen resonera som
sa, att vederbörande kunna på nådeväg medgifva, att rusthållet slipper
köpa häst för att levereras vid uppsägningsårets slut, men emellertid
ger hvarken urtima Riksdagens beslut eller den åberopade kungörelsen
vid handen, att rusthållare ha någon som helst rätt dertill, utan det
beror helt och hållet på vederbörandes nåd eller onåd, huru dermed
skall ske. Emellertid har jag ansett, att detta förhållande kunde
mycket lätt afhjelpas genom att helt enkelt stadga, att, när ett sådant
här fall inträffar, rusthållet får erlägga medelvärdet 400 kronor och
saken dermed vore afhjelpa Det är på grund häraf, jag väckt min
motion; och, oaktadt det icke är mycket att hoppas, ber jag dock,
herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Vidare anförde:

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr grefve och talman! Det

är nog rigtigt hvad motionären nämnde, att, för den händelse ett sådant
fall, som han påpeka!, skulle inträffa, det kunde hända, att rustliållaren
finge remontera för sitt nummer under den tid, som återstode till
uppsägningsarets slut. Men först och främst lär väl ett sådant fall
aldrig hafva inträffat, och vidare är det väl ganska ovisst, om sådant
någonsin kommer att inträffa; åtminstone blifver det mycket sällan,

Onsdagen den 4 Mars.

49 N:o 13.

ty det är endast vid de karlvakanta numren, det kan komma i fråga.
Och om nu ett sådant fall skulle inträffa, att hästen under vakansåret
kasseras, är det mycket troligt, att staten sjelf inköper remont
och låter rusthållaren i stället betala de der 400 kronorna. Det är

{''u alldeles säkert, att det för staten är fördelaktigare att sjelf köpa
lästen; och då tror jag också, att staten gör det, så att man ej alls
behöfver gå nådevägen. Skulle det emellertid inträffa, att rusthållaren
sjelf får köpa häst, så lider ju han i allt fäll ingen förlust, ty just i
det åberopade cirkuläret finnes ju bestämdt föreskrifvet, huru man då
skall gå till väga: staten skall då lösa hästen med dess fulla värde.
Visserligen föreskrifves äfven, att hästen ej får åsättas högre värde
än 650 kronor, men jag tror ej heller, att eu rusthållare gerna köper
en häst till högre pris än 650 kronor. Då jag således ej tror det
vara skäl att gå in på någon förändring i detta fall, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Truedsson: Jag har blott några få ord att säga med
hänsyn till den siste talarens yttrande, att, i fall dylik nåd ej skulle
beviljas rusthållaren, då det fall, hvarom här är fråga, inträffar, utan
han sjelf i värsta fall skulle nödgas sätta upp häst, det då ej skulle
vara förenadt med särskilda kostnader eller besvär för rusthållaren
att sjelf köpa häst. Ja, det beror på, hurudant det ifrågavarande
rusthållet är och hvar det är beläget. Vi hafva, såsom herrarne veta,
små rusthåll på l/n, ja, V64 mantal, hvilka ligga långt bort i öde
trakter och hafva mycket lång väg till remonteringsmötet, så att remonteringen
för dem ej blir så litet kostsam, helst som — såsom
herrarne veta — det händer, att rusthållarne få resa till mer än ett
remonteringsmöte, innan de få hästen godkänd, till följd hvaraf kostnaderna
kunna blifva ej så obetydliga. Men det är ju dock alldeles
rigtigt, såsom talaren antydde, att de hafva sin ersättning för hästen
efter värdering.

Men om man antager, att så olyckligt skulle hända rusthållaren,
att, sedan hästen är köpt och insatt för rusthållet, den dör före dess
leverering till kronan, hvad har då ett sådant der rusthåll för att
han köpt in hästen? Ja, skall han då vara säker och äfven i detta
fäll tryggad för förlust, får han lof att assurera sin häst för den tid
af en månad eller två, som han är skyldig att hålla den, och då
anser jag, att man kunde undvika allt detta genom att helt enkelt
bifalla min motion.

Herr Månsson: Om jag hade varit motionär i det här fallet, skulle
jag verkligen hafva funnit mig belåten med det resonnement, som
statsutskottet här har fört. Ty så vidt jag kan förstå, och om det
skulle förekomma, att ett sådant fall inträffade, som motionären har
påpekat — hvilket dock näppeligen någonsin ännu har händt — så
synes det mig, som om utskottet har fullt tydligt påvisat, att de författningar,
som gälla i andra fall, då det är fråga om att ställa häst
för ett rusthåll och öfverlåta den från rusthållet till staten, äfven
Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 1.1. 4

Angående
rätt för rusthåll
att i visst
fall i stället
för uppsättande
af
häst erlägga
kontant
ersättning.
(Forts.)''

N:o 13. SO

Angående
rätt för rusthåll
att i visst
fall i stället
för uppsättande
af
häst erlägga
kontant
ersättning.
(Forts.)

Onsdagen den -1 Mars.

skola tillämpas i detta fall. Det skulle förefalla mig och många
högst egendomligt, om någon, som det åligger att handhafva dessa
författningar, hädanefter och med utskottets utlåtande i hand skulle
kunna göra något annat än tillämpa de författningar, som här äro
åberopade. Derför tycker, som sagdt, jag, som är i samma ställning
som motionären — och det äro ju i allmänhet rusthållarne i Skåne
— att denne borde kunna finna sig fullt tillfredsstäld med det svar,
som utskottet har gifvit på hans motion, och jag ber derför att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Truedsson: Jag ber om ursäkt, att jag begärde ordet
ännu eu gång. Jag gjorde det blott med anledning af den siste talarens
yttrande, “att jag borde ha skäl att vara belåten med hvad
utskottet har uttalat med hänsyn till min motion. “ Jag ber då blott
att få säga, att utskottet har ej uttalat någonting alls med hänsyn
till min motion, och att utskottet ej gifver den ringaste vägledning
för den händelse, att sådana fäll, som jag åsyftar, skulle inträffa.

Vidare anförde den siste talaren, att han trodde, att ett sådant
fäll ej har inträffat, som att en häst skulle hafva blifvit kasserad
under det nämnda uppsägningsåret. Jo, det har verkligen händt,
men jag kan äfven tillägga, att det hände vid ett regemente och vid
en sqvadron, der en human uppfattning rådde, så att ryttmästare^
som förde sqvadronen, genast skref till rusthållaren, att hästen visserligen
blifvit kasserad under uppsägningsåret, men att rusthållaren
skulle slippa att köpa en ny häst, hvilket staten sjelf skulle gorå,,
derest rusthållet erlade de 400 kronorna. Men det är att märka, att
nu ega våra regementsmöten rum så sent, att de ej sluta före augusti
ejler september månaders utgång, och sedan är det blott tre månader
igen på året. Tänker man sig åter, att det skulle gå derhän — något

som man ju nu äfven yrkar på — att man skulle flytta tillbaka

regementsmötena till den tid, då de förut försiggingo, eller till slutet
af juni eller juli månader, så återstode det, då dessa tre månader
voro ute, dock ett par månader, under hvilka rusthållarne vore skyldiga
att hålla häst, och då komrne det helt och hållet an på, huruvida
vederbörande visa samma välvilja.

Herr Persson i Stallerhult: Motionären har klagat öfver, att
utskottet icke har besvarat hans motion, men jag tror, att hvar och
en, som med uppmärksamhet läst igenom hvad utskottet i sitt utlåtande
anför, skall finna detta vara ett fullt tillräckligt svar på frå gan.

Hvad som egentligen borde förundra kammaren är verkligen
den omständigheten, att missnöje kommer från det enda landskap,
der både beträffande häst och karl rusthållen äro vakanssatta, ty i
vakanssättningen ligger ju en stor fördel för rusthållen. Skulle
något missnöje vara befogadt, vore det väl från de landskap, som ej
fått sina rusthåll vakanssatta. Der kunde man hafva skäl till klagan,
men ej på det häll, hvarifrån det nu framkommer.

Jag ber med anledning af det sagda att fä yrka bifall till utskottets
hemställan.

51 N:0 13.

Onsdagen den 4 Mars.

Herr Truedsson: Jag vill blott med några få ord svara den
siste talaren, att jag ej har anfört några klagomål, utan att jag blott
i all vänlighet bar velat hemställa till Riksdagen, om den ej skulle
vilja fatta ett sådant beslut som det, hvarom jag i min motion hemstält.
Och jag tror icke, att det skulle medföra någon skada vare
sig för staten eller rusthållarne, om min motion bifölles. Jag vill
ännu en gång upprepa, att min mening ej varit att framföra några
som helst klagomål.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
framstält propositioner å hvartdera af de gjorda yrkandena,
hiföll kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogs och bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 2, angående årligt understöd åt enkefru Julia WielHansen.

§ 20.

Till behandling förekom vidare lagutskottets utlåtande n:o 27,
i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 58 och 63 §§ i
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891.

Med föranledande af fyra särskilda, inom Andra Kammaren i
ämnet väckta motioner, nemligen!: n:o 12 af herr N. Nilsson i Skärhus,
n:o 24 af herr Ollas A. Ericsson i Ofvanmyra, n:o 35 af herr
J. Eliasson och n:o 112 af herr L. P. Larsson i Berga, hemstälde
utskottet i detta utlåtande, att Riksdagen ville för sin del antaga
följande

Lag

angående ändrad lydelse af 63 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Härigenom förordnas, att 63 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 skall hafva följande
ändrade lydelse:

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens derom
framstälda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande,
i .sammanhang med kronoskatterna, debiterad, iudrifven och redovisad,
på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet. De väghållningsskyldige
ege dock vid sammanträde, hvarom i 58 § förmärs, bestämma, att
vägskattens debitering, uppbörd och redovisning skall verkställas ge -

Angående
rätt för rusthåll
att i visst
fall i stället
för uppsättande
af
häst erlägga
kontant
ersättning.
(Forts.)

Om ändrad
lydelse af
58 och 63 §§
i väglagen.

N:0 13 52

Onsdagen den 4 Mars.

0m änäfnd nom kommunalnämnd mot ersättning enligt öfverenskommelse; och
S8y0ch63§§ 1 ^ i fråga om debitering och uppbörd, så ock om indrif i

väglagen* af restantier i tillämpliga delar, hvad beträffande kommunal (Forts.

) utskylder finnes stadgadt.

Konungens befallningshafvande eller, der uppbörden sker genom
kommunalnämnd, de väghållningsskyldige ega att förordna om afskrifning
af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande
tillgång icke kunnat indrifvas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Ekenman: Vid sistlidet års riksdag förevar denna fråga

äfven till behandling. Jag skall nu be att få i kammarens minne
återföra, att den då väckta motionen, åsyftande ändring i väglagens
63 § sålunda, att åt kommunalnämnderna skulle öfverlemnas bestyret
med debiteringen, uppbörden och redovisningen af vägskatt, blef af
lagutskottet afstyrkt och af Riksdagen afslagen.

1 år har lagutskottet deremot tillstyrkt en motion i samma syfte,
fastän i något modifierad form. För min del kan jag ej finna annat,
än att, i fall man ovilkorligen anser, att en förändring bör ske, det
kan vara fråga om, huruvida icke det förslag, som i fjol förevar, var
mera redigt och klart och mera lämpligt, än det som nu föreligger.
Men jag vill också säga, att jag tycker, att man rörande begge förslagen
kan med fullt skäl anföra, hvad lagutskottet i fjol i sitt
afstyrkande betänkande yttrade, nemligen att “i allt fall det torde böra
betraktas såsom mindre rigtigt att redan nu, då väglagen icke ens
hunnit att på alla orter träda i full tillämpning och innan man kunnat
bilda sig någon djupare erfarenhet af lagens verkningar, i densamma
vidtaga ändringar, hvilkas behöflighet icke är uppenbar". Dessa skäl
synas mig fortfarande hafva sin fulla giltighet. Tv jag tror ej, att
lagutskottet, med hvad här blifvit anfördt eller af hvad i öfrigt är
kändt, kan påstå, att här blifvit visadt, att det är alldeles nödvändigt
eller högst behöfligt att få eu sålunda beskaffad förändring till stånd.
Jag tror vidare det, att, om man ser an saken litet noggrannare i
detalj, den torde blifva ganska besvärlig att tillämpa. Det talas här
om, att man vill hafva genomförd en sådan förändring, att kommunalnämnderna
skola kunna verkställa denna uppbörd, när beslut derom
blifvit fattadt och efter det öfverenskommelse med kommunalnämnderna
har skett. Man förutsätter sålunda den möjligheten, att en sådan här
öfverenskommelse icke kommer till stånd, om nu, sedan man beslutat,
att uppbörden skall ske genom kommunalnämnderna efter särskild
öfverenskommelse med dessa, en kommunalnämnd uppställer sådana
vilkor, som äro alldeles orimliga eller omöjliga att antaga. Jag
kan knappast finna annat, än att man genom detta stadgande skulle
komma in i en återvändsgränd, ur hvilken det ej blefve så lätt att
hitta tillbaka ut igen.

Jag ber derför att för min del få säga, att, då jag ej kan
finna, att det är alldeles nödvändigt att få här någon förändring
genomförd, och, vidare ej heller kan finna, att förändringen sådan den

Onsdagen den 4 Mars. 53 N:o 13,

af lagutskottet föreslagits är eu gifven förbättring, det är lämpligast Om ändrad
och bäst att afslå hela framställningen, hvarför jag, herr talman, Ayde}te.,%&
tillåter mig yrka afslag på lagutskottets betänkande. . plagen*

(Forts.)

Häruti instämde herrar Nilsson i Grafva och Arnoldsson.

Vidare yttrade:

Herr Nilsson i Skärhus: Med den af mig väckta motionen

åsyftas, att man skall komma ett steg framåt i den rigtningen, att
både kommunerna och väghållningsdistrikten skola få sjelfva bestämma
med afseende på uppbörden af vägskatt. Inom denna kammare finnas
många ledamöter, som innehafva förtroendet att vara ordförande i
såväl kommunalnämnden som ock i vägstyrelsen, och flera af dem ha
till mig uttalat sin önskan, att förslaget skulle vinna Riksdagens bifall,
ått stadsrepresentanter uppträda emot förslaget förefaller mig egendomligt,
men då man vet, att en löneinkomst här är ifrågasatt att
rubbas, så är det ej besynnerligt.

Det finnes inom landet många väghållningsdistrikt, som uteslutande
bestå af en enda kommun, och det är ju alldeles uppenbart, att
det för dem skulle vara mycket lätt att åstadkomma uppbörden för
egen räkning utan att behöfva gå så många omvägar som nu. Och
der vägliållningsdistriktet består åt många kommuner, är det ju äfven
alldeles uppenbart, att, om en öfverenskommelse träffas med kommunalnämnderna
derom, att dessa skola verkställa uppbörden af vägskatten,
en utgift kommer att inbesparas, hvilken annars blir en bestämd följd
af att kronobetjeningen för detta ändamål skall anlitas, då ju denna
har sig tillerkänd en ersättning af 3 procent i debiterings- och uppbördsprovision.

Det är nu föreskrifvet, att vägstyrelsen skall för vägskattens
bestämmande till sammanträde kalla de väghållningsskyldige från de
särskilda kommunerna, och dessa ega då att utse ombud, som hafva
att bevaka deras rätt vid sammanträdet. — Gent emot hvad den föregående
talaren sade, att han ej kunde finna, huru det skulle kunna
vara möjligt att träffa en öfverenskommelse med kommunalnämnderna,
får jag säga, att det, enligt min åsigt, ganska lätt låter sig göra.
Då vägstyrelsen underrättar de väghållningsskyldige om att de antingen
sjelfva eller genom ombud hafva att inställa sig vid sammanträdet
för att besluta om utdebiteringen, så kunna ju samtidigt kommunalnämnderna
erinras derom, att de, som infinna sig vid sammanträdet,
böra hafva fullmagt från kommunalnämndens ordförande att föra
nämndens och kommunens talan i fråga om sättet för uppbörden. Om
då förslag väckes, att kommunalnämnderna skola verkställa uppbörden
af vägskatten, så kan ju utan den ringaste olägenhet ett beslut komma
till stånd. Skulle åter öfverenskommelse härom icke kunna träffas
med ombudet från en viss kommun, men detta ombud vid sammanträdet
kan förete en bestämd fullmagt, så förfaller naturligtvis frågan
om detta uppbördssätt endast hvad denna kommun angår. Äro alla
ombuden ense om att afslå förslaget, så förfaller det naturligtvis

N:o 13. 54

Onsdagen den 4 Mars.

lvdeundTfl<L fÖr he,a vägbållningsdistriktet. I sådant fall återstår då att anlita den
och 63 SS s®m utstakas genom detta utskottsbetänkande, att uppbörden sker

«'' väglagen, genom kronobetjeningen, såsom hittills skett.

(Forts.) _ För min del anser jag det egentligen alldeles likgiltigt, huru saken
blir ordnad. Men jag^ har ansett, att man bör söka komma allt mera
derhän, att folket må kunna styra sig sjelft och icke alltid behöfva
Fgga i händerna pa andra och allra minst i detta tall pa Konungens
befallningshafvande.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Wester: Jag ber att med anledning af motionärens yttrande
få säga nagra ord. Jag har mycket stora betänkligheter mot antagande
af detta förslag, derför att jag icke tror, att det är till väghållmngsdistriktens
verkliga nytta, och derför, att det blir mycket
svårt att praktiskt tillämpa. (Hunden för motionärernas ändringsförslag
är ju den, att de anse de tre procent, som utgå för indrifvande
af vägskatten, utgöra för högt belopp och tänka sig möjligheten
af att genom en ändring få en minskning i denna utgift, "ben
fragan torde dock vara temligen vansklig. Jag medgifver, att om
vägbållningsdistriktet består af en, eller kanske t. o. m. af två kommuner,
den föreslagna förändringen skulle låta sig med lätthet genomföras.
Men de flesta väghållningsdistrikt bestå af många flera
kommuner — i min hemort är det 12 å 14 kommuner i hvarje väghållningsdistrikt,
och jag har hört uppgifvas, att det finnes väghåhningsdistrikt,
som omfatta ända till 50 kommuner. Nu har lagutskottet
föreslagit, att kommunalnämnderna skola mot ersättning verkställa
denna uppbörd. — Om vi antaga, att ett väghållningsdistrikt
består af 12 å 15 kommuner, så torde den ifrågavarande vägskatten
inom hvarje kommun uppgå till 5 å 600 kronor. Om man då bjuder
kommunalnämndens ordförande 15 å 20 kronor för det besvär,'' som
han har med att fördela vägskatten på de skattskyldiga, tv från väo--styrelsen öfverlemnas åt honom att fördela totalsumman för kommunen,
att utfärda debetsedlar, att afhålla möten och att indrifva restantier
— så tror jag icke, att denna ersättning af 15 ä 20 kronor kan
anses vara oskälig, eller att man kan få arbetet utfördt för bättre pris.
Men der hafva vi ungefär de 3 %, som redan nu betalas för indrifningem
\ msten af den föreslagna förändringen torde för ty icke blifva stor.
Men om man också antager, att det blir någon vinst, så har man
äfven andra omständigheter att taga i betraktande. Enligt lagutskottets
förslag skulle vid det sammanträde, som i 58 § omnärobes, de
väghållningsskyldige ega att bestämma, att vägskattens debitering
skall verkställas genom kommunalnämnderna “mot ersättning enligt
öfverenskommelse. “ Här finnes emellertid intet stadgande om huru
långt ett sadant beslut skulle sträcka sig, med andra ord, om för beslutets
giltighet erfordras, att alla kommunalnämnder inom distriktet
hafva gatt in pa öfverenskommelsen, eller om — derest några gå in
på denna öfverenskommelse, under det att andra begära så stor ersättning,
att den måste anses oskälig — debiteringen i detta fall skall

55 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

öfverlemna* till kommunalnämnderna i de socknar, der öfverenkommelse Om ändrad^

kunnat träffas, men i öfrigt till Konungens befallningshafvande. Derom Vgch g3 J§§
innehåller förslaget intet, utan skulle väl åtgörandet härom öfveriem- ^ väglagen.
nas till väghållningsskyldige sjelfva. Ej heller finnes någon föreskrift (Forts.)
om huru låna- tid en sådan öfverenskommelse skulle gälla, om för
ett’ eller för flera år. — Detta nämner jag nu derför, att jag anser
det hafva betydelse för hvad jag i det följande skall beröra. — Det
torde sålunda vara mycket antagligt, att denna bestämmelse skulle
komma att inom olika väghållningsdistrikt tolkas på olika satt, och
häraf skulle ett fullständigt virrvarr blifva följden. Men allt detta

lemnar jag i dess värde. .......

Det som synes mig vara betänkligast med denna förändring ar
frågans ställning till vägstyrelsen. I författningen nämnes intet om,
huruvida vägstyrelse har rätt till ersättning eller ° ej, utan der heter
det blott, att förvaltningskostnaderna skola utgå af vagkassan, en
bestämmelse, som, enligt hvad jag erfarit, tillämpas på olika sätt.

1 ett väghållningsdistrikt i min hemtrakt lemuas ingen ersättning åt
vägstyrelsen, i ett annat deremot utgår sådan ersättning. Men det
är° ju alldeles gifvet, att vägstyrelsens besvär ställer sig helt olika,
om den, såsom nu är fallet, endast bar att åt Konungens befallningshafvande
öfverlemna eu uppgift på den vägskatt, som skall mdntvas,
eller om den skall förhandla med 15 å 20 eller flere kommunalnämndsordförande
angående denna indrifning. Men icke nog härmed! Om
en dylik öfverenskommelse, som i förslaget afses, skall trallas med
kommunalnämndsordförandena, lärer det väl knappast gå till sa, som
den föregående ärade talaren antydde, eller att dessa ordförande pa
anmodan inställa sig till det sammanträde, som i 58 § omnämnas.
Det är nemligen alls icke sagdt att de komma till sammanträda,
utan det är mycket troligt, att åtskilliga af dem icke infinna sig, och
om en förhandling under sådana förhållanden skall komma till stånd,
måste väl vägstyrelsen taga hand om saken. Jag föreställer mig, att,
om den nu föreslagna förändringen blir lag, två tillvägagångssätt
skulle gifvas. Antingen skulle vägstyrelsen, sedan den under hand
fått kännedom om, att inom distriktet benägenhet funnes för att låta
uppbörden ske genom kommunalnämnderna, på förhand underhandla
med dessa om deras ersättningsanspråk för att sedan vid väghållningsskyldio-es
sammanträde kunna meddela resultatet af dessa underhandlingar,
med ledning hvaraf de väghållningsskyldige derefter kunde
besluta,0 huruvida de vide öfverlemna denna uppbörd till kommunalnämnderna
eller icke. Det andra sättet vore, att väghållningsskyldige
vid sitt sammanträde beslöte att öfverlemna uppbörden till kommunalnämnderna
under vilkor, att dessa åtaga sig detta besvär för det
belopp, som de väghållningsskyldige fastställa. Sedermera skulle vagstyrelsen
underhandla med kommunalnämnderna, om dessa gå in på
vilkoren eller ej. I hvilket fäll som helst lägges på vägstyrelsen en
danska tung börda såväl genom den förberedande underhandlingen
som genom detta tillvägagångssätt vid uppbörden. Jag har sjelf vant
i tillfälle att skalla mig någon inblick i vägstyrelsernas besvär och
deras arbete, och jag har från flera håll hört, att de klaga och klaga

N:o 13. 56

Onsdagen den 4 Mars.

Iy2uendafd58 JJ ^ t™** ..}>Örd\ S°m xb,^Vit de“ P^agd. Skall nu

och 63 §§ „na “orda ytterligare okas, sa blir följden deraf antingen den, att
* väglagen, vagnamnderna förklara sig icke kunna eller vilja utföra sitt åliggande
(Forts.) utan skalig ersättning — och om denna ersättning lägges till den
soni skall utgå till kommunalnämndernas ordförande för deras besvär’
sa fruktar jag, att de 3 procenten och ännu mer stryka med — eller
också skulle, hvad kanske ännu värre vore, denna börda förefalla
namnderna i sa hög grad tryckande, att ingen ville åtaga sig detta
besvär Och, mina herrar, så vidt jag förstår, kommer tillämpningen
och betydelsen af väglagen, liksom frågan, om de nya förhållandena
i oiteina skola omfattas med belåtenhet eller missnöje, att i första
“f?. ’ kanske uteslutande, bero derpå, huruvida vägstyrelserna väl
utföra sitt uppdrag. Det är således, om icke alldeles nödvändigt,
likväl onskhgt, att de skilda distriktens vägstyrelser utgöras af^e
dugligaste personer, som för detta ändamål kunna vinnas. Om man
genom att på detta sätt lägga på vägstyrelserna för mycket arbete’
tröttar ut dem, sa blir följden deraf den, att deras ledamöter icke stå
qvar längre an de lagstadgade tre åren. Inom kort skulle väghållningsdistnkten
på detta sätt hafva förbrukat de bästa krafterna och
sedermera få svårt att få vägstyrelserna på ett tillfredsställande sätt
sammansätta. Pa dessa skäl anser jag det vara vanskligt och farligt
att bifalla den föreslagna förändringen, hvarför jag, herr talman,
yrkar afslag a utskottets hemställan.

Herr Pehr son i Törneryd: Den af lagutskottet föreslagna förandra.
de
öfverlåta åt kommunalnämnd att verkställa utdebitering af vä^skatten
och denna förändring anser jag för min del alls icke medföra den
mangd olägenheter, som blifvit af två föregående talare framhållna.
Det ar nog sant, att, såsom dessa talare yttrat, den föreslagna förändringen
icke skulle medföra så synnerligt stora fördelar öfver hufvud
taget, men det är lika sant, att förslaget innebär verklio-a fördelar
för vissa orter i särskilda fall. Om t. ex. ett väghållningsdistrikt
icke bestar af mera än en enda kommun, hvilket ju icke är så sållsjnt,
eller distriktet till och med består af två eller tre kommuner, är det
gitvetvis en stor fördel att för vägskattens uttagande få anlita den
utväg, som lagutskottet nu, pa grund af motionärernas förslag, anvisat.
Jag kan icke förstå, att man skall behöfva motsätta sig anlitandet af
denna utväg derför att den icke lämpar sig för alla väghållningsdistrikt
inom landet, nemligen äfven för de distrikt, som omfatta många
kommuner. Denna utväg, att anlita kommunalnämnden, är ju icke
obligatoriskt föreskrifven, utan bestämmelsen härom lemnar fullkomligt
frivilligt val, sa att, om man icke anser den här föreslagna anordningen
lämplig^ eller nyttig för vägdistriktet, man har den gamla
utvägen qvar att fa vägskatten utdebiterad och redovisad genom Konungens
befallningshafvande. Hvad kan man då begära mera?

Man ^ar v*dare sagt, att denna föreskrift alls icke är nödig, och
de“ör borde man icke antaga den. Men det är kanske icke alltid
redligt att vänta med eu lagstiftning eller en lagförändring till dess

57 N:0 13.

Onsdagen den 4 Mars.

denna bär visat sig vara af yttersta nöd eller större olägenheter hafva Om ändrad
uppstått. Kan man innan dess och i rättan tid afhjelpa befintliga
oegentligheter, så är detta enligt mitt förmenande lika Enrådigt. j Vaglagen.

Af hvad jag nu i korthet anfört torde framgå, att jag anser att (Forts.)
lagutskottets förslag är väl funnet, och jag skall derför också anhålla
att få yrka bifall till detsamma.

I detta yttrande instämde herrar Jönsson i Gammalstorp, Kihlberg,
Holmgren, Eliasson, Lundell, Hansson i Solberga och Eriksson
i Elgered.

Herr Petersson i Brystorp anförde: Det förundrar mig höge ligen,

att de, som nu yrkat afslag på utskottets förslag, gjort en så
stor affär af denna sak. Det finnes i utskottets betänkande ju icke
taladt ett ord om, att den nu gällande bestämmelsen om vägskattens
uttagande skall upphöra; denna bestämmelse skall fortfarande qvarstå
för dem, som önska begagna sig af densamma. Lagutskottets förslag
afser ju endast införande af en rättighet för väghållningsdistriktet att
fritt bestämma, huru vägskatten skall indrifvas. Den kommun, som
jag tillhör, utgör ett eget väghållningsdistrikt. Skall denna kommun
då vara nödsakad att i detta hänseende ställa sig under Konungens
befallningshafvande och betala uppbördsprovision för medlens uttagande,
ehuru vi naturligtvis hafva mycket lättare att öfverenskomma
med kommunalnämnden om verkställande af denna sak?

Hvad skulle nu följden blifva af ett bifall till utskottets förslag
då vi sålunda skulle få den frihet, vi begära? Jo, följden blir endast, (

den, att vägstyrelsen meddelar en uppgift på kostnaderna för väghållningen
inom distriktet, och kommunalnämnden behöfver sedan
icke göra något annat än lägga upp en ny kolumn i debiterings- och
uppbördslängden, och dermed är kommunalnämndens besvär undangjordt.
Detta kan naturligtvis icke komma att kosta 3 procent åt
hela kostnadsbeloppet. Denna åtgärd medför dessutom den fördel,
att vägstyrelsen får ut penningarne förr, än om man måste anlita
Konungens befallningshafvande.

Jag kan sålunda icke inse, att det finnes något rimligt skäl för
att motsätta sig utskottets förslag. Det inskränker, såsom jag nyss
sagt, alls icke bestämmelserna i nu gällande § 63 af väglagen, utan
medför endast en klar och tydlig frihet för de väghållningsdistrikt,
som hellre vilja ordna saken på det af utskottet angitna sättet.

Jag skali sålunda tillåta mig att yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Anderson i IJasselbol: Enär jag är ordförande i kommu nalnämnden

i Visnum, anser jag mig berättigad att bemöta talaren
på hallandsbänken, hvilken ansåg, att kommunalnämndens ordförande
skulle få allt för strängt arbete, om lagutskottets nu föreliggande
förslag bifölles. Jag vill då säga, att jag anser detta förslag medföra
en förbättring och förenkling i afseende å vägskattens uttagande, och
jag är alldeles öfvertygad om, att för de väghållningsdistrikt, som

N:o 13. 58 ^ Onsdagen den 4 Mars.

Om. andrad bestå af endast en eller ett par kommuner, skall den föreslagna an^och
^3 SS 8 °fdningen medföra mycket gagn och befordra sparsamheten. I sådana
i väglagen, distrikt blir icke heller svårt att tillämpa denna föreskrift. Består
(Forts.) deremot väghållningsdistriktet af många församlingar, så tillåter ju
äfven denna lag att gå till väga på samma sätt som det hittills skett.
Det kan derför niding vålla någon skada, att eu sådan bestämmelse
som den af lagutskottet här föreslagna finnes.

Jag instämmer för öfrigt fullkomligt i hvad den siste talaren
yttrade och kan derför inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
förslag, som jag, såsom nämndt, anser innefatta en förbättring af
den i detta fall nu gällande bestämmelsen i vägdagen.

Herr 011 as A. Ericsson: Jag skulle visserligen kunna inskränka
mig till att instämma med herr Pehr Pehrson i Törneryd
och herr Petersson i Brystorp. Men eftersom jag nu fått ordet, vill
jag upptaga till bemötande en del af hvad häradshöfding Wester
nyss yttrat.

Han sade, att han vore hemmastadd i vägstyrelsens bestyr i förevarande
fall, och han visste, huru mycket vägstyrelsen hade att göra,
hvilka besvär som ålåge den o. s. v. Af hans framställning fick jag
emellertid anledning att betvifla hans insigter i detta hänseende.
Bland annat sade han t. ex., att den föreliggande lagförändringen
blefve svår att tillämpa, visste icke, huru det skulle tillgå i de fall,
då vägstyrelsen icke önskade, eller någon af de respektive kommunalnämnderna
vägrade, att vägskatten skulle upptagas genom kommunalnämnderna;
man vore då i en återvändsgränd, hvarur det vore
svårt att komma. Jag anser dock, att lagen tydligt och klart
bestämmer, att det endast är vägstyrelsen, som har att utlysa sammanträde
med de väghållningsskyldige samt att upptaga de ärenden
hvilka skola på sammanträdet behandlas. Om nu vägstyrelsen icke
vill gå in på att ordna så, att vägskatten upptages genom kommunalnämnden,
så kan det ju icke blifva något sammanträde af mellan de
väghållningsskyldige i och för denna sak, icke heller i det fäll man
på förhand vet, att kommunalnämnden vägrar öfverenskommelse.
Såsom jag upplyst i min motion, har inom det väghållningsdistrikt,
som jag tillhör, föregående år tillgått på det sättet, att vi låtit uttaga
vägskatten genom kommunalnämnden. Vi gingo så till väga,
att vägstyrelsen på förhand hörde sig för hos kommunalnämnderna,
om de vore villiga att utdebitera vägskatten på vissa vilkor. Träffar
man en sådan öfverenskommelse på förhand, behöfver man alls icke
komma in i en sådan der återvändsgränd, såsom herr Wester omnämnde,
då han stälde i utsigt, att en kommunalnämnd skulle kunna vägra
fullgöra de öfriges öfverenskommelse.

Vidare har här talats mycket om de olägenheter, som den här
ifrågavarande lagförändringen skulle medföra för de distrikt, hvilka
omfatta en mängd kommuner. Men dessa distrikt hafva ju, såsom
herr Pehrson i Törneryd redan påpekat, fortfarande fullkomligt fria
händer att förfara på sätt den nu gällande § 63 föreskrifver. I detta hänseende
förefinnes således alls ingen faraför attantaga lagutskottets förslag.

09 N:o 13.

Onsdagen den 4 Mars.

Herr Wester säde slutligen, att det skulle medföra stora kostnader,
om kommunalnämnden skulle utdela vägskatten. Jag förstår
icke, hvarifrån herr Wester fått denna uppfattning. Hvarken motionärerna
eller lagutskottet hafva föreslagit, att kommunalnämnden
skulle utdela medlen. Dessa skola naturligtvis af kommunalnämnden
öfverlemnas till vägstyrelsen, hvilken sedan förfar med dem på samma
sätt, som om medlen erhölles genom Konungens befallningshafvande.
Jag hemställer, till kammarens ledamöter, huruvida det icke är långt
fördelaktigare för vägstyrelsen att få uppbära medlen åt kommunalnämnderna,
som den har omkring sig i trakten, än att resa in till
residensstaden eller göra en skriftlig framställning till Konungens
befallningshafvande för hvar gång den vill hafva ut vägskatt. Inom
det väghållningsdistrikt, som jag tillhör, hafva vi stora utgifter för
underhåll af vinterväg. Skola vi nu, såsom vi i år få gorå, uttaga
vägskatten genom Konungens befallningshafvande, tå vi vänta på
medlen till våren, och vägstyrelsen blir då nödsakad att till dess lana
upp penningar för bestridande af utgifterna för denna vinterväghållning.
Dessutom få vi gå flera gånger om året till Konungens
befallningshafvande, ty det är naturligt, att man vill söka så snart
som möjligt få ut, hvad som flutit in, men alltid blir det restantier,
och dem få vi då vänta på en längre tid. I fjol, då vägskatten hos
oss uttogs genom kommunalnämndens försorg, fick vägstyrelsen omedelbart
efter uppbördsstämma!] ut den allra största delen åt dessa medel,
som dermed icke allenast kunde bestrida de löpande kostnaderna för
väghållningen, utan äfven fick för några månader utlåna ett afsevärdt
belopp mot ränta. Lägges härtill, att vi betalade en uppbördspjovision
af endast en procent, så ligger fördelarna af detta tillvägagångssätt
i öppen dag. Ja, jag beklagar, att förslaget för i år fallit genom
Första Kammarens motstånd, men jag anhåller, att denna kammare
det oaktadt måtte bevisa förslaget sina sympatier genom att bifalla
detsamma, och jag hoppas, att det icke måtte dröja allt för länge,
innan det går igenom. Åtminstone i min hemtrakt hafva vi icke haft
några fördelar af den nya väglagen, och om vi icke få den här förändringen,
så kommer missnöjet med densamma att blifva ännu större,
än det är förut. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ekenman: Herr talman! Man har framhållit, att den
föreslagna förändringen skulle vara fördelaktig för vägstyrelserna och
att dessutom saken är så obetydlig, att man derför gerna kunde gå
in på den. Hvad det senare skälet beträffar, så kan jag för min del
icke finna, att man skall gå in på en lagändring, derför att den är
obetydlig. Nej, den skall vara nyttig eller nödvändig; det är skäl,
hvarför man skall gå in på en lagförändring, och icke att den är
obetydlig. Men om vidare förändringen möjligen kan i ett afseende
medföra fördelar, nemligen för vägstyrelsen, så anser jag dock, att
saken i andra afseenden icke är så oskadlig, som man här velat framställa
den. Man bör väl nemligen äfven tänka på den andra sidan
af saken, tänka på kommunalnämndens ställning till densamma. Jag
tror icke, att enligt kommunalnämndens nu gällande skyldigheter och

Om ändrad
lydelse af 58
och 63 §§
i väqlaqen.
(Forts.)

N:o 13. 60

Onsdagen den 4 Mars.

°lvd?he™f befogenhet man skulle kunna utan någon ändring i kommunal58
och 63 §§ lägarne, i andra förordningar och utan vidare, ålägga kommunali
väglagen, nämnden utförande af än ett, än ett annat uppdrag. Detta är dess(Forte.
) utom nedsättande för kommunalnämndens ställning, att, såsom det

star i den föreslagna paragrafen, de väghållning sskyldig e skola ega
bestämma, att vägskattens debitering, uppbörd och redovisning skall
verkställas genom kommunalnämnden.

Jag har således hvarken af de skäl, som anförts i det bär föreliggande
betänkandet, eller af hvad som talats till förmån för förslaget
blifvit rubbad i min åsigt, utan yrkar fortfarande afslag å
utskottets betänkande.

Herr Wester: Det har framhållits af ett par talare, att förslaget
skulle vara till nytta i de väghållningsdistrikt, som bestå af
en eller t va kommuner. Det erkände jag strax; om herrarne gåfvo
akt på mitt yttrande, så sade jag, att i dylika distrikt är det till
nytta, men de äro så tå, att det icke är skäl att stifta lag särskildt
för dem. Men dessutom gifver d''en nuvarande lagen hvilket väo--hallningsdistrikt som helst rättighet att vända sig till kommunalnämndens
ordförande. Ty det står i lagen, att “Konungens befallningshafvande
ombesörjer, på vägstyrelsens derom framstälda begäran“
o. s. v., och det har tillämpats så, att åtminstone i ett län — det
har jag hört af en riksdagsman — uppbörden i hela länet sker genom
kommunalnämnderna, så att man icke i mågot enda distrikt anlitar
Konungens befallningshafvande. Detta går således mycket väl
för sig redan nu. Jag medgifver, att denna åtgärd är vansklig, om
de skattskyldige icke godvilligt betala; ty det blir nog svårt och besvärligt
att fä ut restantier. Men är ’ man säker om, att de godvilligt
betala, då finnes intet hinder för detta sätt.

En talare på dalabänken sade — det var derför jag begärde
ordet — att det skulle bero på vägstyrelserna, huruvida den här
saken skulle komma fram. Han ansåg, att om vägstyrelserna icke
kallat kommunalnämndernas ordförande till det sammanträde, hvarom
i § 58 omförmäles, så kommer frågan icke upp. Detta torde ej gå
an. Näppeligen skulle vägsstyrelserna, derest förslaget antoges,
kunna undandraga sig att på sammanträdet framställa den i § 68
omförmälda frågan, huruvida de väghållningsskyldige skola vända sic
till Konungens befallningshafvande eller till kommunalnämnderna. °

Den af en talare på skånebänken yttrade åsigt, att denna öfverenskommelse
lätt kunde komma till stånd, då man blott behöfde
kalla kommunalnämndernas ordförande till det i § 58 nämnda sammanträdet
och der gorå upp saken, har af andra talare upprepats. Till
hvad jag redan förut deremot yttrat, ber jag herrarne betänka, att i
störa distrikt, der kommunerna äro vidt skilda och ligga på mänga
mils afstånd från hvarandra, är det väl mycket begärdt, att kommunalnämndsordförandena
skola inställa sig på ofvannämnda sammanträde.
Det lärer nog icke gå för sig, utan öfverenskommelsen får
göras på annat sätt.

En talare på blekingebänken sade, att man ju gerna kunde taga

61 N:0 13.

Onsdagen den 4 Mars.

lagförslaget, då det icke är någon obligatorisk föreskrift att öfver- Om^raJ
lemna denna sak åt kommunalnämnderna, utan distrikten sjelfva ega 58ygck 63 §§
att besluta det ena eller det andra. Ja, detta är nog rätt, och lag- ^ väglagen.
utskottet bar också framhållit det i sitt betänkande, men då man, (Forts.)
såsom jag, tror, att man äfven bör fästa afseende vid vägstvrelsernas
ställning till frågan, så är jag i allt fall rädd för förslaget. Ty om
vid det sammanträde, hvarom i 58 § förmärs, möjligen ett fåtal
närvarande vägbållningsskyldige blifva benägna att lemna uppbörden
åt kommunalnämnderna, kan man befara, att de icke äro
benägna att fästa afseende vid de protester, som vägstyrelsen kan
komma att afgifva, och att de förty fatta beslut, som föranleda
till att vägstyrelsen icke kommer att bestå af sådant folk, som distrikten
sjelfva skulle önska.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman, mine herrar! Jag tror,
att man söker inveckla denna fråga och göra den mycket vidlyftigare,
än den i sjelfva verket är. Då jag läser 63 § med den af lagutskottet
föreslagna ändring, så kan jag icke finna annat, än att den medgifver
valfrihet för de väghållningsskyldige, då det gäller utdebitering af
ifrågavarande medel. Jag begärde ordet med anledning deraf, att
den°herr juristen, som hade ordet före den siste talaren, yttrade, att
han trodde, det man finge lof att ändra kommunallagarne, om man
beslöte sig för att ålägga kommunalnämnden ° en sådan skyldighet.

Jag ber då att få fästa uppmärksamheten på, att det i den föreslagna
paragrafen står, att vägskattens debitering, uppbörd och redovisning
skall verkställas af kommunalnämnd mot ersättning enligt
öfverenskommelse. Sålunda är det, sa vidt jag kan finna, icke någon
skyldighet för kommunalnämnderna, om de icke komma öfverens med
vägstyrelsen eller vilja godkänna det beslut, som de vägballmngsskyldige
fatta på sitt sammanträde, utan nämnden har rätt att säga:
betalar ni fyra procent, så skola vi taga upp skatten. Följden deraf
blir då den,'' att man icke bryr sig om att anlita kommunalnämnderna,
då Konungens befallningshafvande äro skyldiga att uppbära den för

tre procent. 0 ,

Jag kan derför icke finna annat, än att man soker krångla bort
men icke utreda frågan, och jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ollas A. Ericsson: Jag begärde ordet endast för att

besvara hvad herr Wester yttrade om att man redan nu har valfrihet
att anlita Konungens befallningshafvande eller kommunalnämnden.

Äfven jag hade för min del samma uppfattning af lagens bestämmelse
i'' detta hänseende, och derför började vi också att anlita kommunalnämnderna
inom det distrikt, som jag tillhör; men i vägstyrelsens
förslag till instruktion för styrelsen strök Konungens befallningshafvande
den paragraf, som omhandlade detta förfaringssätt, och msköt
i stället i den faststälda instruktionen en paragraf, deri det ålades
vägstyrelsen att inkomma till Konungens befallningshafvande med anhållan
om dess medverkan vid debiteringen och uppbörden af vägskatten.
Således hafva vi i Kopparbergs län, der liknande instruktioner

N:o 13. 62

Onsdagen den 4 Mars.

Xleuta? finnas..för al.la ^styrelser icke någon valfrihet i detta hänseende,
58 och 63 §§ utan “''o ovilkorligen skyldiga att anlita Konungens befallningshafi
väglagen. vande\ *orbailandet lär vara enahanda i en del andra län Det är
(Forts.) alltså icke så som herr Wester påstod.

Hvad beträffar besväret för vägstyrelsen att uppgöra med kommunalnämnderna,
så vill jag påpeka, att vägstyrelsen vanligen representeras
af en ledamot från hvarje kommun i väghållningsdistriktet
åtminstone der detta bestar af få kommuner, och jag tror icke att fao*
säger för mycket, om jag påstår, att i de allra flesta fall medlemmarna
af vägstyrelserna också äro, om icke ordförande, så åtminstone
ledamöter i kommunalnämnderna, hvadan vägstyrelsen har representanter
i de olika kommunalnämnderna. Sålunda uppstår nog hmen
svårighet att få denna öfverenskommelse till stånd, och jag tror icke
att, såsom en ledamot pa skauebänken sade och hvilket herr Wester
nu för andra gången upprepade, man skulle behöfva kalla kommunalnämnderna
till sammanträdet med de väghållningsskyldige, utan denna
öfverenskommelse kunde ske förut, så att man'' vore säker på att de
beslut, som fattades vid dylika sammanträden, också komme att blifva
realiserade.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
framstält propositioner a de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 21.

Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 28,
i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den 14 april
186o angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

§ 22.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr O. Mehn .................. under 8 dagar fr. o. m. den 7 dennes

„ P. Waldenström , 5 „ 9

» A. M. Gudrnundson „ 5 7 ”

och „ P. G. Petersson i

Brystorp................. , 8 „ , „ 9 „

§ 23.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.

§ 24.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

n.o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för -

63 N:o J3.

Onsdagen den 4 Mars.

.säljning till Hallsbergs stationssamhälle åt ett jordområde tran förra
militiebostället Berg n:o 1 i Örebro län;

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra komministersbostället i Åls församling åt Kopparbergs
län;

n:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till tomt för skolhus af ett område å Tierps södra häradsallmänning
i Upsala län; och

n:o 31, i anledning af såväl Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande statens jernvägstrafik som inom Riksdagen
väckta förslag angående jernvägsbyggnader för statens räkning;
samt

bankoutskottets memorial n:o 6, med anledning af gjord framställning
om eftergift af en riksbankens fordran bos vaktmästaren
J. Thunberg.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,49 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

N:o 13. 64

Fredagen den 6 Mars.

Fredagen den 6 mars.

Kl. */2 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne februari.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. herr C. R. Wersåll aflemnade Kong).
Maj:ts proposition till Riksdagen om ändrad lydelse af § 25 i nådiga
förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
branda eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895 hvilken
proposition bordlädes.

§ 3.

Ordet lemnades härefter till

Herr Wijkander, som yttrade: Jag skall anhålla att få till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa en interpellation
angående förhållandet mellan enskilda telefonledningar och
de interurbana telefonledningarna, och jag ber att fä motivera denna
min anhållan på följande sätt:

Då vid 1893 års riksdag fråga förekom om beredande af lånemedel
till utveckling af statens telefonväsen, framhölls i Andra Kammaren
önskvärdheten af att de enskildes initiativ att bilda telefonnät ei
örqväfdes af telegrafverket och att staten i dess ställe uppmuntrade
bildandet åt enskilda telefonnät och underlättade deras insättande i
samtrafik med statens interurbana ledningar. Med anledning häraf
förklarade dåvarande chefen för finansdepartementet sin vilja vara,
att Riksdagens önskan, att statens telefonväsen måtte ställa si<r vänligt
och uppmuntrande gent emot de enskilda näten, måtte uppfyllas,
och angaf de båda vilkor, som skulle erfordras för att de enskilda
paten skulle kunna få ingå uti samtalsförbindelse på de långa
interurbana ledningarna, nemligen l:o att de skulle vara anlagda efter
samma system som statens nät, och 2:o att de skulle ersätta den

Fredagen den 6 Mars. 65 N:o 13.

kostnad, som kontrollen ådrager staten, då en sådan förbindelse sättes
i gång.

Vid samma tillfälle lemnade vice ordföranden i statsutskottet den
upplysningen, att chefen för telegrafverket var för att lemna upplysningar
närvarande, då frågan behandlades på afdelningen i statsutskottet
och då afgifvit den förklaringen, att icke några enskilda
telefonbolag fått afslag på begäran om sammanslutning till statstelefonnätet,
under förutsättning att ledningarna varit af den beskaffenhet,
att de icke i nämnvärd mån kunnat försvåra trafiken. [1893. Andra
Kammarens protokoll III n:o 24 sidd. 28—31].

De farhågor, som vid 1893 års riksdag uttalades om benägenheten
hos statens telegrafverk att undertrycka den enskilda telefonverksamheten,
hafva under den sedan dess gångna tiden i hufvudsak
bekräftats, och förhållanden hafva inträffat, som antyda, att ej längre
följas de af finansministern vid 1893 års riksdag uttalade principerna
för de interurbana ledningarnas begagnande. Särskildt har det väckt
uppmärksamhet, att, sedan de interurbana ledningarna utsträckts till
våra grannländer, telegrafverket ansett sig kunna förvägra, att enskilt
telefonnät, nemligen Stockholms allmänna telefonaktiebolag,
som enligt träffadt aftal eger att begagna samtliga interurbana ledningar
inom Sverige, finge trafikera fortsättningen in i dessa grannländer,
oaktadt från dessa beklaganden låtit höra sig och de ofvan
omnämnda vilkoren varit uppfylda.

Statens telefonväsen har under de gångna åren med begagnande
af de utaf Riksdagen anslagna rikliga beloppen kraftigt och med
obestridlig skicklighet utvecklats, och dess verksamhet öfverträffade
vid 1894 års slut enligt telegrafstyrelsens underdåniga berättelse för
år 1894 sid. IX den enskilda i afseende såväl å ledningarnas längd
som apparaternas antal. Enligt samma redogörelse har det absoluta
antalet telefonapparater, som voro inkopplade i de enskilda telefonnäten,
visserligen ej aftagit, men under de sista fem åren visat endast
helt obetydlig tillväxt. Emellertid äro dessa enskilda telefonnät ännu
af den betydelse för den stora allmänheten, att de väl förtjena beaktande,
i det att de vid 1894 års slut omfattade ledningar till en längd
af 35,596 kilometer, ett antal af 399 central- och vexelstationer samt
17,790 telefonapparater.

Särskildt är det ofvannämnda enskilda telefonnät, som tillhör
Stockholms allmänna telefonaktiebolag, jemte det dermed i fri samtrafik
stående Bellbolaget tillhöriga nätet, synnerligen omfattande, i
det att dessa nät för närvarande tillsammans upptaga 13,700 apparater,
under det att rikstelefonnätet vid samma tidpunkt omfattar cirka
21,000 telefonapparater.

Stockholms allmänna telefonaktiebolag bar för närvarande .samtrafik
med hela det svenska interurbana rikstelefonnätet mot en
öfvergångsafgift af 10 öre per samtal, men har vägrats tillträde till
detta näts utsträckning till Danmark och Norge. Med andra ord:
cirka 40 procent af Sveriges med dubbeltrådiga ledningar och således
för samtal på långa afstånd afpassade telefonapparater äro utestängda

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 13. S

N:o 13. 66

Fredagen den 6 Mars.

från de internationella ledningarna, under det att de enskilda tiorska
och danska telefonnäten hafva tillträde till dessa linier.

Samtalens antal mellan Kristiania ocli Stockholm lära vara ungefär
10 om dagen i hvardera rigtningen, under det att dagligen från
Knstiamacentralen personer, som önska telefonera till personer i
Stockholmstrakten, afvisas med det besked, att dessa personer hafva
enskild telefon, med hvilken förbindelse ej är tillåten. Obestridligt
torde vara, att samtalens antal skulle ökas och äfven ur ekonomisk
synpunkt dessa internationella linier skulle bättre tillgodogöras om
de 40 procenten af de svenska telefonerna, som nu äro utestängda
hnge begagna dessa internationella linier, naturligtvis mot erläggande
af lämplig öfvergångsafgift utöfver den annars faststälda såmtalsatgitten.

För att visa, hvilken betydelse, de enskilda telefonnätens samtrafik
med de interurbana ledningarna ha, tillåter jag mig lemna
följande uppgift å samtal mellan Stockholms allmänna telefonaktibolags
abonnenter samt rikstelefonabonnenter utom 70 kilometersområdet,
d. v. s. interurbana samtal.

Interurbana samtal

från allm. bolaget till rikstelefon från rikstelefon till allm. bolaget

1890...	Antal	A flitter	Antal	Avgifter
.... 779	496,2 0
1891.	.... 15,319	6,429,io
1892 .	... 32,872	11,796,20	13,827	3,600
1893 ..	... 40,207	16,491,80	21,995	6^820
1894 .	.... 55,190	25,235,8 5	40,255	14^490
1895 .	.... 07,600	33,709,7 5	57,970	22’030.

hör fragans närmare belysande tillåter jag mig anföra följande:

År 1889 förklarade Kong!. Maj:t, att telegrafstyrelsen egde med
Stockholms allmänna telefonaktiebolag söka träffa aftal om samtrafik
mellan telegrafverkets telefonledningar och bolagets telefonnät under
de vilkor, telegrafstyrelsen funne lämpligen böra fastställas, och med
iakttagande, att genom af talet allmänheten bereddes största möjliga tillfälle
att draga fördel af de telefonledningar, som af telegrafverket uppsattes
mellan Stockholm och andra städer, med andra ord af de interurbana
ledningarna. Genom kontrakt, som 1890 och 1891 inofngos
mellan telegrafstyrelsen och Stockholms allmänna telefonaktiebolag
angående samtrafik mellan telegrafverkets och bolagets telefonnät,
Öfvci Gnskoms, att salu trafiken skulle omfatta samtliga telegrafverkets
och bolagets saväl vid kontraktets ingående befintliga som derefter
anlagda telefonledningar inom hufvudstaden äfvensom derifrån
utgående i vederbörlig ordning anlagda telefonledningar, och skulle
för denna samtrafik betalas en samtrafiksafgift af 10 öre per samtal
jemte samtalsafgift enligt den af Kongl. Maj:t faststälda taxan för
rikstelefonens interurbana ledningar.

Sedan af telegrafverket anordnats telefonledning till riksgränseu

67 N:0 13.

Fredagen den 6 Mars.

mot Norge vid Charlottenburg—Magnor samt dylik ledning från riksgränsen
till Kristiania uppsatts af norska telegrafverket, antog bolaget,
att detsamma för sina abonnenter skulle ega rätt till samtrafik jemväl
å denna ledning, naturligtvis under förutsättning, att hinder derför ej
mötte från norsk sida. Dylik samtrafik förvägrades emellertid bolaget
från telegrafverket, ehuru, såsom nedan skall närmare framhållas, det
från norsk sida ej gjordes några invändningar deremot, och i den
mellan svenska telegrafstyrelsen och norska telegrafverket den 19
januari 1893 träffade öfverenskommelsen angående mellanriksledningens
upprättande stadgades, att förbindelsen å den norska sidan skulle omfatta
äfven Kristiania enskilda Telefonselskab, men på den svenska
endast de rikstelef onnåtet tillhörande stationer na, en inskränkning, som
från norsk sida ej påyrkats. o

Stockholms allmänna telefonaktiebolag, som ansag sig redan pa
grund af de med telegrafverket upprättade kontrakten hafva rätt till
samtrafik äfven på mellanrikslinierna, om från norsk sida gensaga ej
mötte, försökte medelst kompromissdom få denna rätt erkänd, men
domen utföll emot bolaget. Under de underhandlingar mellan bolaget
och telegrafstyrelsen, som derefter egt rum, förklarade telegrafstyrelsen,
att den vore benägen att för sin del medgifva den önskade samtrafiken
å telefonledningarna till Norge och Danmark utan andra tilläggsafgitter
till svenska telegrafverket än den vanliga samtrafiksafgiften af 10 öre
per samtal, dock under förutsättning och vilkor, att aktiebolaget inginge
derpå, att fri samtrafik samtidigt inrättades mellan telegrafverkets och
bolagets abonnenter i Stockholmsnäten, hvilket vilkor är liktydigt med
afslag å den begärda samtrafiken å mellanriksledningarna, enär eu fri
samtrafik inom stockholmsnäten af bolaget ansetts vara för bolagets
bestånd särdeles vådlig och derför ej kunnat medgifvas, hvilket bolaget
vid flera tillfällen för vederbörande i telegrafstyrelsen motiverat.

Telegrafverket har således sökt använda tillträdet till de danska
och norska mellanrikstelefonledningarna såsom ett vapen att tilltvinga
sig fri samtrafik inom det lokala stockholmsnätet, hvilken senare
skulle varit en stor ekonomisk fördel för statstelefonnätet, som i omfattning
är betydligt underlägset bolagets, och detta oaktadt telegrafverket
sjelf t på andra orter, der dess nät är mer omfattande än de
enskilda,'' af samma skäl som bolaget ej anser sig kunna utan förlust
medgifva fri samtrafik med de enskilda lokalnäten.

Af det ofvan anförda synes framgå, att åtminstone numera ej de
af finansministern vid 1893 års riksdag angifna vilkoren för tillträde
till de interurbana ledningarna äro tillräckliga. Utöfver den tekniska
likställigheten och betäckandet af kontrollkostnaden synes telegrafverket
anse sig berättigadt att för nämnda tillträde kunna fordra
ekonomiska uppoffringar af den storlek, att de äro liktydande med
bestämdt afslag, och af den natur, att de ej stå i något direkt samband
med den framställa begäran.

Då det allmänna bolagets i Stockholm utestängande från mellanriksledningen
i icke obetydligt högre grad verkar menligt på korrespondensen
från Norge till Sverige än i motsatta rigtningen, vände sig
Kristiania enskilda Telefonselskab till norska regeringen med hem -

N:o 13. 68

Fredagen den 6 Mars.

ställ an om ändringar i nämnda förhållande. Det framhöll, att det
nästan dagligen afvisades från talstationen personer, som önskade att
tala med telefonabonnenter i Stockholm, hvilka hade det allmänna
bolagets teleton, och att det ekonomiska utbytet af liniens drift förminskades
härigenom i icke liten grad. Öfver hufvud blefve nyttan
af den anlagda mellanriksledningen väsentligen förminskad genom den
införda inskränkningen. Norska regeringen svarade härpå, att den var
enig med sällskapet beträffande önskvärdheten, att den ifrågasatta utvidgningen
kom till stånd, och deruti, att från den norska telegrafadministrationens
sida intet skulle vara till hinder för det allmänna
telefonaktiebolagets i Stockholm tillträde till mellanriksledningarna, men
att regeringen fann, att, då saken finge betraktas som en inre svensk
fråga, ^ingenting för närvarande från dess sida kunde i saken åtgöras.

Då jag är af den åsigten, att det vore högeligen att beklaga, om
icke statens telefonväsende stälde sig tillmötesgående och uppmuntrande
gent emot de enskilda telefonnäten, och det särskildt är af vigt
— icke minst för de interurbana liniernas ekonomiska drift — att de
enskilda telefonnäten, der de uppfylla de tekniska fordringarna och
betäcka de med förbindelsen förknippade omkostnaderna, få tillträde till
och samtrafik med de långa interurbana och mellanriksledningarna,
hemställer jag, att kammaren ville medgifva mig att till statsrådet och
chefen för finansdepartementet vördsamt få framställa följande interpellation
:

Do) Äro de af chefen för finansdepartementet den 24 mars 1893
uti Riksdagens Andra Kammare gjorda uttalanden om vilkoren för de
enskilda telefonnätens samtalsforbindelse med de interurbana telefonledningarna
fortfarande giltiga? och

2:o) om så icke är förhållandet, på hvilka vilkor är det regeringens
afsigt att lemna de enskilda telefonnäten tillstånd till begagnande
af de interurbana telefonledningarna, deri inbegripna äfven
de internationella?

Den af herr Wijkander sålunda framstälda anhållan begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 4.

För motions afgifvande hade sig anmält herr A. Hedin, hvilken
nu aflemnade en motion, n:o 226, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan om utredning angående fångarbetets lämpligaste anordning.

Denna motion bordlädes.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 28, 29, 30 och 31; samt
bankoutskottets memorial n:o 6.

69 N:o 13.

Fredagen den C Mars.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. Lilljeqvisi
under sex dagar från och med den 9 dennes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

n:o 10, i anledning af väckt motion om afskaffande af rättigheten
att på nederlag upplägga spanmål; och

n:o 11, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 7 i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående tullfritt införande öfver Funäsdalen
af spanmål och fläsk;

lagutskottets utlåtande n:o 31, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 15 kap. 2 § rättegångsbalken;

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om förordning angående bröds försäljning efter vigt; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i
anledning af väckt motion om inskränkning i den Konungens befallningshafvande
tillkommande rätt att vid rekryterings- och remonteringsförrättning
förelägga viten.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,5 9 e. in.

In fidem

E. Nathorat Böös.

Avdra Kammarens Prof. 1836. N:v 13.

6