RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1896:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 10.

Tisdagen den 25 februari.

Kl. \ 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 18 i denna månad.

§ 2.

Efter föredragning, hvar för sig, af Kongl. Maj:ts på kammarens
bord hvilande propositioner till Riksdagen:

angående upplåtelse till tomt för skolhus af ett område å Tierps
södra häradsallmänning i Upsala län;

angående försäljning af förra komministersbostället i Åls församling
af Kopparbergs län;

angående aflösen af ett årligt lönebidrag till musikläraren vid
allmänna läroverket i Linköping; och

angående pension å allmänna indragningsstaten åt läroverksadjunkten
B. F. J. Åboms enka och barn,

beslöt kammaren öfverlemna samtliga dessa kongl. propositioner
till behandling af statsutskottet.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtande
n:0 7 a.

§ 4.

Justerades två protokollsutdrag.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse om den af
dem verkstälda granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894;

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 10.

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

sammansätta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1, i anledning
af verkstad granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges
i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem gemensamt
lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af
riksdags- och riksbankshus.

bankoutskottets memorial:

n:o 2, angående verkstäld granskning af riksbankens styrelse och
förvaltning;

n:o 3, angående personlig löneförhöjning åt förvaltaren vid Tumba
bruk J. T. Fiebelkorn; och

n:o 4, angående afskrifning af osäkra fordringar vid åtskilliga
afdelningskontor af riksbanken; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
ändring i 20 § jagtstadgan.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,40 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdagen den 26 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 19 innevarande
februari förda protokoll.

§ 2.

Hänvisades till statsutskottet Riksdagens år 1895 församlade revisorers
berättelse om den af dem verkställa granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1894.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1;

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

bankoutskottets memorial n:is 2, 3 och 4; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1.

§ 4.

Till kammarens afgörande förelåg till en början bevillningsutskottets
betänkande n:o 2, i anledning af väckta motioner om nedsättning
af stämpelafgiften för spelkort.

Punkten 1.

I förevarande ämne hade inom Andra Kammaren väckts två särskilda
motioner, deri föreslagits:

i den ena, n:o 74, af herr J. Johansson från Stockholm, att ifrågavarande
afgift, som för närvarande utgjorde 1 krona 50 öre för hvarje
kortlek, måtte nedsättas till 50 öre för hvarje kortlek; och

i den andra, n:o 103, af herr friherre TF", von Sehwerin, att
samma afgift måtte sättas till enahanda belopp som den danska eller
något liknande.

Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet, attjfstämpelafgiften
å spelkort måtte nedsättas till 50 öre för hvarje lek.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Persson i Tällberg: Herr grefve och talman, mina herrar!
Det kan väl synas hopplöst att uppträda i denna fråga och söka framställa
något förslag till ändring af bevillningsutskottets hemställan, då
utskottet varit enigt i att tillstyrka bifall till de väckta motionerna.
Men jag kan det oaktadt icke underlåta att säga några ord i frågan,
äfven om jag skulle riskera att blifva “en ropandes röst i öknen“.
Det synes mig nemligen vara ganska betänkligt, om svenska Riksdagen
skall nödgas böja sig för samvetslösa smugglare och sådana personer,
som icke draga i betänkande att spela med ostämplade spelkort, samt
sålunda för dessa och enskilda personers vinningslystnads skull tvingas
att vidtaga en ändring i ett så nyligen fattadt beslut. Motionärerna
framhålla, att de veta, på ett ungefär, huru många kortlekar, som
förbrukas årligen; att de äfven veta, att det finnes ganska många, som
vid kortspel begagna dessa ostämplade kortlekar; samt att de veta
vidare, att kortspel i vårt land öfvas lika mycket nu som före den
förhöjda stämpelafgiftens tillkomst. Men om detta är sant, om man
verkligen har reda på både att spelkort insmugglas i så stor skala,
som här tyckes vara fallet, och att det också spelas med dessa ostämplade
kort — förutsätter detta — enligt mitt förmenande, med nödvändighet,
att någon också ''måste veta, hvem det är, som spelar med
dessa kort. Jag tror då, att det vore Riksdagen värdigare att söka
skärpa straffet för dem, som göra sig skyldiga till dessa öfverträdelser,
än att följa motionärerna på den väg, de anvisat. På det sättet skulle
man äfven lättare nå det syfte, motionärerna satt såsom sitt önskningsmål,
nemligen att göra risken för dessa smugglare större än den vinst,
de skörda på sitt smuggleri. Jag håller alltså före, att herrar motio -

Angående
nedsättning af
stämpelafgiften
å
spelkort.

N:o 10.

Angående
nedsättning af
stämpelaf
giften d
spelkort,
(Forts.)

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

närer, som haft ögonen på detta onda, gjort klokare, om de, i stället
för att framkomma med yrkanden på nedsättning af kortstämpelafgiften,
framstälfc ett förslag i den rigtningen att söka skärpa straffet
för öfverträdelser härutinnan.

Jag skall derför, herr talman, taga mig den friheten att yrka
afslag å såväl de framstälda motionerna som det föreliggande utskottsbetänkandet.

Herr Petersson i Runtorp: Det kan väl icke gerna förnekas,

att motionärernas yrkande är berättigadt, och enligt min mening har
utskottet vid motionernas behandling lämpligt förfarit. Jag kan icke
förstå, hvarför — utan ringaste gagn — staten skall förlora en del
af sin inkomst å kortstämplingen. Har Riksdagen en gång gjort sig
skyldig till ett missgrepp, tycker jag, att det ej alls är förnärmande
att erkänna det. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och efter det
herr talmannen framstält propositioner å hvartdera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2.

Bifölls jemväl.

§ 5.

Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
n:o 3, i anledning af väckta motioner om ändring af § 22 i kongl.
förordningen den 24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning af
bränvin m. m.

§ 22 i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
m. in. är af följande lydelse:

1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom
den nettovinst på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå,
skola på följande sätt fördelas:

för Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) da bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar
densamma med:

sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden; två

tiondedelar till länets landsting;
en tiondedel till länets hushållningssällskap.

I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 minuthandeln med och utskänkning
af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försälj ningsafgif terna
och vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda
för stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående moment omförmälda medel,
som tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande
landskontor. De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom
dettas försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,
med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde,
inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas
med samma stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning
tillfaller hvarje landstingsområde, ega landstinget och vederbörande
hushållningssällskap att uppbära hvardera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna
hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes
efter folkmängden.

5 N:0 10.

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

N:0 10.

Angående
Jördelningen
af bränvvnsförsäljningsmecLlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med
bränvin tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap,
skall, der chefen för finansdepartementet sådant fördrar, redogörelse
till nämnda departement af vederbörande afgifvas.

I dessa bestämmelser hade ändring yrkats i tre särskilda inom
Andra Kammaren afgifna motioner nemligen:

i motionen n:o 48 af herr G. Odqvist, som yrkat:

“att Riksdagen behagade besluta, att bränvinsförsäljningsmedlen
må hädanefter ingå till staten, samt derifrån, sedan 15 procent afsätta
till statsverkets behof, 17 procent afsatts till landstingen, 5 procent till
de städer, som ej deltaga i landsting och 13 procent till hushållningssällskapen,
skulle återstoden fördelas på alla städer och kommuner;
allt efter folkmängden";

i motionen n:o 51, af herr J. Anderson i Tenhult, som föreslagit:

“att Riksdagen för sin del måtte besluta, att ofvan intagna § 22
erhåller följande förändrade lydelse:

§ 22.

1. De afgifter, som enligt denna förordning — — fördelas.

För Stockholms stad:

50 procent tillfalla staden, såvida bränvinshaDdeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden 40 procent; återstoden insattes
i statskontoret;

För annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

50 procent tillfalla staden;

10 procent tillfalla länets hushållningssällskap;

40 procent insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

40 procent tillfalla staden;

10 procent tillfalla länets hushållningssällskap;

50 procent insättas i statskontoret;

För stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

40 procent tillfalla staden;

20 procent tillfalla länets landsting;

10 procent tillfalla länets hushållningssällskap;

30 procent insättas i statskontoret;

Onsdagen den 26 Februari, f. m. 7 N:o 10.

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag: Angående

™ J f-jr delningen

30 procent tillfalla staden; af bränvin!-

20 procent tillfalla länets landsting; försäljning!-

10 procent tillfalla länets hushållningssällskap; medlen.

40 procent insättas i statskontoret; (Forts.)

För landsbygdskommunerna:

hela afgiften insattes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma
med:

40 procent till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden;
20 procent till länets landsting;

10 procent till länets hushållningssällskap;

30 procent ingå till statskontoret.

1 köping, der jemlikt § 11 mom. 2 — — öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående moment omförmälda medel,
som tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande
landskontor. Af de andelar åter, som ingå till statskontoret, skall
genom dettas försorg så stort belopp, som svarar mot 20 procent af
afgifterna uti samtliga städer, köpingar och landsbygdskommuner, fördelas
på samtliga landstingsområden efter folkmängden, med iakttagande
af att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom hvilket
ligger | stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma städs
folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller hvarje
landstingsområde, ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap
att uppbära hvartdera eu fjerdedel samt landsbygdskommunerna

hälften. .

Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.

3. Rörande användningen — — — — afgifvas“;

och slutligen i motionen n:o 163, deri af herr G. Jansson i Krakerud
samt 48 andra af kammarens ledamöter föreslagits: att ifrågavarande
paragraf måtte i nedan angifna delar erhålla följande förändrade
lydelse: ... .....

“1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättighet
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom den nettovinst
på rörelsen, som bolag i stad enligt 18 § skall afstå, skola från
och med år 1897 med en tiondedel årligen indragas till statsverket
att för dess behof användas, och skall beloppet lör hvarje år ökas med
en tiondedel, tills från och med år 1907 de oafkortadt dit inflyta;
återstoden skall under tiden på följande sätt fördelas:

För Stockholms stad:

af vederbörande afgifvas.“

Utskottet hemstälde emellertid:

“l:o) att herr Odqvists motion icke må af Riksdagen bifallas;

N:o 10.

Angående
fördelningen
af bränningförsäljningsmedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. in

2:o) att herr Andersons motion icke heller må af Riksdagen bifallas;
samt

3:o) att herr Janssons m. fl. motion icke heller må af Riksdagen
bifallas."

Häremot hade reservationer anmälts af:

herrar grefve Klingspor och Collander;

herrar Olsson i Sörnäs, Jundström och Bruhn, hvilka föreslagit t

“att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga under öfvervägande och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af 22 § i kongl. förordningen angående vil—
koren för försäljning af bränvin m. m., att större andel af bränvinsförsäljningsmedlen
må komma landtkommunerna till godo, än för närvarande
är förhållandet, och nykterheten om möjligt dermed främjas";

äfvensom särskildt vid punkten 3:o af herr G. Jansson, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till den af honom m. fi. väckta motionen.

Efter föredragning till en början af punkten 1 anförde:

Herr friherre Barnekow: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Jag ber att få hemställa, att diskussionen måtte få omfatta alla tre
punkterna i betänkandet, men att proposition framställes å hvarje
punkt särskildt.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

Herr talmannen lät härefter uppläsa jemväl punkterna 2 och 3;
och lemnades derefter ordet till

Herr Jansson i Krakerud, som yttrade: Innan jag går att göra
något yrkande rörande vår motion, skall jag be att få uttala den
åsigten, att den nykterhetsrörelse, som för närvarande pågår inom vårt
land, är en utaf de bästa folkrörelser, som vi ha haft inom vår nation.
Jag anser derför, att denna rörelse borde högaktas af alla, och tror
äfven, att i de flesta fall så är förhållandet. Det torde dock vara åtskilliga,
för att ej säga många, som känna sig obehagligt berörda af
denna nykterhetsrörelse, derför att det finnes åtskilliga öfverdrifter i
densamma. Jag vill visst icke förneka, att så är förhållandet, men
jag har ej funnit någon agitations- eller folkrörelse, som ej — vare
sig den kommit från höger eller venster — gjort sig skyldig till öfverdrifter.
Då vi för några dagar sedan inom denna kammare behandlade
ett annat bränvinsbetänkande, var det en högt ärad talare på
stockholmsbänken, som var välvillig nog att påpeka åtskilliga öfverdrifter
i denna nykterhetsrörelse eller i de anspråk, som framkomma
från nämnda rörelse. Han gjorde då en jemförelse mellan bränvinet,
å ena, samt knifvar och yxor och ångbåtar, å andra sidan, men han
glömde att bevisa, att bränvinet är likaså nödvändigt för vår nation
och dess sunda utveckling som knifvar, yxor och ångbåtar. Man finner

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

följaktligen, att äfven kan här gjort sig skyldig till det missgreppet
att begå en öfverdrift.

Den nämnde ärade representanten sade dessutom några verkligen
behjertansvärda ord, som tåla att tänka på. Han yttrade nemligen
vid samma tillfälle, att ban ansåg, att bränvinsbegäret inom vårt land
vore så stort, att man ej med några lagbestämmelser skulle kunna
lyckas hämma det, och att ban trodde, att, om man också skulle antaga
sådana lagbestämmelser, folket i alla fall skulle veta att kringgå dem
och ändå skaffa sig rusdrycker. För min del vill jag ej åtaga mig
att vederlägga detta påstående. Jag tror ej heller, att det för närvarande
skulle vara beböfligt, synnerligast som den motion, som jag
haft äran aflemna inom Andra Kammaren, icke afser eller ens vidrör
nämnda bränvinsbegär. Den motion, som nu är i fråga, angriper ett
annat begär, nemligen penningbegäret, och följaktligen är begäret
efter spritdrycker der ej alls vidrördt. Men då man nu kommer med
en motion i denna rigtning, så anför bevillningsutskottet såsom invändning
mot densamma, hvad som står att läsa på sidan 9 i utskottets
betänkande, der det heter bland annat: “Då härtill kommer,
att genom försäljningsafgifternas och vinstmedlens indragning till statsverket
en för kommunerna högst afsevärd minskning skulle uppstå i
de inkomster, de på grund af hittills varande förhållanden kunnat
påräkna, finner utskottet sig böra afstyrka all sådan indragning vare
sig delvis eller helt och hållet." För att visa halten af denna invändning,
otillåter jag mig att gå något tillbaka i tiden.

År 1855 förelåg inom Riksdagen ett förslag att borttaga husbehofsbränningen
inom vårt land, och jag är alldeles säker, att det då framkom
mycket starkare protester mot detta förslag än som skulle kunna bli
förhållandet, om det nu föreliggande, jemförelsevis oskyldiga, förslaget
antoges. Men likväl beslöt Riksdagen att borttaga husbehofsbränningen.
Detta beslut väckte mycket stor oro inom hela vårt land, och
bränvinsbrännarne brydde sig ej om att bryta ut sina bränvinspannor,
ty de ansåge, att detta beslut var så orimligt, att Riksdagen snarast
möjligt skulle komma att upphäfva detsamma, emedan man höll före,
att om detta beslut fortfarande skulle vara lag, blefve hela Sveriges
rike ruineradt. Följden blef då den, att länsmännen i orterna fingo
resa omkring och försegla dessa bränvinspannor. Men egarne till dessa
kunde ändå ej få klart för sig, att det för framtiden skulle bli allvar
med detta beslut, hvilket framgår deraf, att de nämnda pannorna
ändå fingo sitta qvar i murarne i åratal, ehuru de voro förseglade.
Men sent omsider, då man började inse, att det verkligen var allvar
med det fattade beslutet, såg man sig ej någon annan råd än att bryta
ut de nämnda pannorna. Man skickade dem då till kopparslagaren,
som förvandlade dem till mjölkkärl och möjligen till eu eller annan
liten kaffepanna. Sedan inrättade man sin hushållning efter de nya
förhållandena, och det lyckades rätt bra: man drack ur sina kopparflaskor
den mjölk, som man sjelf producerade, samt ur den lilla kaffepannan
det kaffe, som man kunde skaffa sig. Sedan man fortsatt
med det eu tid bortåt, var man ej alls besvärad af “kopparslagare",
hvilket åter haft till följd, att man nu i rätt många år varit mycket

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 2o Februari, f. m.

belåten med hvad som skett, och detta ehuru man vid fattande af
beslutet ansåg, att detta var föranledt deraf, att några nykterhetsfantaster
hade lyckats öfverrumpla Riksdagen.

Ja, vid denna tid rådde det till och med så stor oro inom vissa
delar af vårt land, att högtsalig Konung Oscar I fann sig föranlåten
att utsända Wieselgren — jag tror det var ner till Småland — för
att hålla nykterhetsföredrag för hemmansegarne, tills de kunde förmås
att lugna sig. Men sedan detta eu gång skett, förblefvo de äfven
lugna för framtiden, och nu tror jag, att det ej lins en enda person
på vår landsbygd, som skulle önska att få de gamla förhållandena
tillbaka.

Ty genom husbehofsbränningens afskaffande har den ekonomiska
ställningen i hög grad förbättrats, så att man nu står sig mycket
bättre, än man gjorde, då man fick bränna bränvin till husbehof.

Jag har velat påpeka detta för att visa, att den svenska Riksdagen
nu har en 40-årig erfarenhet om, att det utan olägenhet gick
an att fatta ett så vidtgående beslut som det ofvan nämnda, hvilket
ju beröfvade hela hemmansegareklassen i vårt land såväl rätten att
bränna bränvin som största delen af inkomsten af denna handtering.
Och det synes mig, som om man nu mycket väl skulle kunna, på
grund af denna erfarenhet, taga ännu ett steg till och fatta ett beslut
i den rigtning, som motionärerna föreslagit, till följd hvaraf för framtiden
penningintresset icke skulle kunna komma att spela någon roll
i fråga om inrättandet af krogar, utan bränvinsbegäret bli den regulator,
efter hvilken våra stads- och landtkommuner komme att inrätta
sin krogrörelse.

Och följden häraf skulle enligt mitt förmenande blifva den, att
krogarne skulle komma att till stor del inskränkas.

Jag skall sålunda, med anledning af hvad jag nu haft äran anföra,
be att få yrka bifall till den motion, jag i ämnet afgifvit.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr friherre Barnekow: Den nu föreliggande frågan är ingalunda
främmande för Riksdagen; den har förut åtskilliga gånger varit
föremål för Riksdagens behandling. Det har dervid ofta uttalats den
åsigt, att dessa bränvinsförsäljningsmedel, och jag skulle äfven vilja
säga en del andra medel, såsom tolagsmedlen, egentligen borde ingå
till staten. Hvarför, frågar man, böra de det? Jo, derför att de utgöra
ett slags indirekt beskattning, och i allmänhet ega kommunerna
icke att begagna sig af det indirekta beskattningssättet, utan endast
af det direkta. Men på grund af särskilda omständigheter har staten
afstått denna indirekta beskattning till förmån för kommunerna, och
derigenom har uppstått den frågan, huruvida icke staten äfven bör
tillse, att denna skatt blir någorlunda jemnt fördelad mellan landets
olika kommuner.

Sedan jag nämnt detta, vill jag nu öfvergå till skärskådande af

Onsdagen den 26 Februari, f. m. 11

den frågat, huru det skulle verka i linansielt hänseende för de kommuner,
som nu få del i bränvinsförsäljningsmedlen, om dessa medel
indroges till staten. Att för- besvarande af denna fråga ingå i alla
detaljer, det skulle vara omöjligt, och jag måste derför hålla mig till
några få. Jag har härvid särskildt fäst mig vid Stockholms kommun,
och jag vill nu relatera, huru det förhåller sjg med den. Jag skall
då se till, hur det förhåller sig med kommunalskatterna i Stockholm
och jemföra dem med kommunalskatterna på landet. Då man talar
om kommunalskatterna på landet, afses dermed vanligen utgifterna
för fattigvård, folkskola och till kyrkliga ändamål. Hvad nu Stockholms
stad beträffar, finner man, att Stockholms stad har så stor andel
i bränvinsförsäljningsmedlen, att alla utgifterna för fattigvården derigenom
betäckas. Ser jag nu vidare till, huru det förhåller sig med
utgifterna för folkskolor och till kyrkliga ändamål och då fäster mig
endast vid en församling, t, ex. Ulrika Eleonora församling, som är
den högst beskattade i Stockholm, finner jag, att den betalar till folkskolor
och kyrkliga ändamål 1 krona 99 öre per bevillningskrona och
5 kronor 99 öre per bevillningskrona till alla kommunala utgifter.
Denna församling betalar sålunda endast 1 krona 99 öre till hvad jag
här ofvan kallat kommunala skatterna. Nå väl, de öfriga 4 kronorna,
hvad åtgå de till? Jo, först till sundhetsvård. Ja, med den saken
hafva vi på landet ej särdeles beqvämt. Vi hafva i allmänhet icke
läkare nära till hands, utan om vi äro sjuka, få vi hjelpa oss sjelfva
eller skicka bud långt bort efter en läkare. I detta fäll har Stockholms
kommun alltså en stor förmån framför landsbygden. Derjemte
har Stockholm statsläroverk alldeles inpå sig. Jag får deremot betala
flera tusen kronor om året för att få mina barn undervisade vid ett
läroverk. Flyttade jag deremot till Stockholm, hade jag sålunda en
stor vinst på att betala dessa 4 kronor per bevillningskrona. Vidare
användas dessa 4 kronor per bevillningskrona till polis, gator, torg,
vattenledning och gasbelysning. Huru förhåller det sig med dessa
saker på landet? Hvad tro herrarne vi skulle få betala på landet,
om vi ville hafva våra gårdar upplysta med gas och vattenledning inledd
till dem? Nej, sådana saker förekomma icke på landet, och om
någon vill hafva vattenledning, får han sjelf bekosta den. Jag har
sjelf kostat på 2,000 kronor för inledning af en sådan. Nå, huru är
det stäldt med polisen på landet? Jo, vi hafva en fjerdingsman, som
vi aflöna, och denne se vi knappast oftare till, än när han kommer
med restlängderna. För öfrigt få vi uppehålla ordningen sjelfva. Jag
känner till en egendom, belägen strax utanför en stad nära min hemort,
hvilken egendom ganska mycket besväras af det slags personer,
som kallas lösdrifvare eller luffare. Kommer en sådan person in bär
i Stockholm, ropar man endast på polisen, och så är man af med
honom. På landsbygden hafva vi mycket besvär med detta slags folk;
vi få både hysa och iöda dem, och frågar man hvad de äro för ena,
får man ofta veta, att de äro från städerna, ja, till och med att en
och annan är stockholmare, som förirrat sig ut på landet.

Vidare användas ifrågavarande skattemedel till räntor på kommu -

N:o 10.

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

N:0 10.

Angående
fördelningen
af bränvin^-försäljningsmedlen.

(Forts.)

12 Onsdagen den 26 Februari, f. m.

nalskulden. Hvart man skall hänföra denna utgift, det beror på hvad
de upplånade medlen användts till.

Alan har sålunda nu i Stockholm alla nyssnämnda agrementer,
derför att man betalar i skatt 4 kronor per bevillningskrona, och jag
skulle kunna uppräkna ändå flera förmåner, som denna kommuns invånare
åtnjuta. Så t. .ex. en sak, som är hänförlig till sjunde hufvudtiteln,
nemligen postförhållandena. Här i Stockholm klagar man öfver
att man icke får posten 4 å 5 gånger äfven på sön- och helgdagar.
Posten kringbäres här af brefbärare, som gå 5 å 6 trappor upp och
lägga brefvet i lådan på min dörr; men så beqvämt har man det icke
på landet. Vi måste sjelfva hålla oss med ett postbud, och för att
man icke skall stjäla vår post, få vi hålla oss med låsta väskor samt
betala särskild! arfvode för väskornas expediering. På detta sätt kostar
oss ett bref på landet 3 å 4 gånger så mycket som i staden.

Stockholms stads befolkning betalar sålunda 2 kronor per bevillningskrona
för hvad jag egentligen kallar kommunalskatt, och den
öfriga skatten är att anse såsom en afgift för de många beqvämligheter
och förmåner, som äro förenade med vistandet i en stor stad.
Ser man nu efter, huru det förhåller sig på landsbygden med afseende
å beskattningen, finner man, att i 1,970 kommuner utgör kommunalskatten
för inkomst mellan 2 kronor och 10 kronor per bevillningskrona;
inom 81 landtkommuner utgör skatten 10 kronor och derutöfver
per bevillningskrona och i endast 136 landtkommuner betalas mindre
än 2 kronor på bevillningskronan. Beträffande städerna finnes det
visserligen en stad, nemligen Vadstena — och denna stad beklagar
jag högeligen — der man får betala 10 kronor 88 öre per bevillningskrona.
Men det finnes också landtkommuner, der skatten utgår
med 12 gånger bevillningen. Jag skulle nu gerna vilja göra en jemförelse
äfven med skatten på den i mantal satta jorden, men detta
vågar jag knappast, emedan mina vänner här till höger om mig då
naturligtvis skulle säga: Ni kan icke göra en sådan jemförelse, emedan
jordbruket icke skattar för inkomst af rörelse. Jag vill dock i det
afseende! vända mig till landtmännen här i kammaren med den förfrågan,
om vi på senare tider verkligen haft någon afsevärd inkomst
af jordbruket, så att, om vi skolat skatta för inkomst deraf, staten
hade vunnit något derpå. Jag vill nu icke tala om taxeringsvärdet i
allmänhet, utan jag vill såsom exempel tala om, huru det förhåller sig
med eu gård, som jag särskilt känner till. Denna gård är taxeringsvärderad
till 310,000 kronor, och om jag medräknar inventarierna, uppgår
gårdens värde till 350,000 kronor. Denna gård betalar i kommunalskatt,
efter fyrk, 830 kronor 54 öre, till presterskapets aflöning 352
kronor 92 öre, i vägskatt 165 kronor 85 öre, till landstinget 54 kronor
95 öre eller tillsammans 1,403 kronor 59 öre, och, märk väl, detta är
skatter, som icke äro beroende på inkomst, utan utgå, äfven om jag
icke har ett enda öres inkomst af egendomen. Derjemte har egendomen
att utgöra vägunderhåll in natura. Om nu egaren säljer egendomen
och flyttar till Ulrika Eleonora församling i Stockholm, får han
för inkomst af nyssnämnda kapital, 350,000 kronor, betala kommunalskatt
med endast 840 kronor och kommer då tillika i åtnjutande

Onsdagen den 26 Februari, f. m. 13 N:o 10

af alla de agrementer, som jag ny ssuppräknat. Men härtill kommer, Angående
att jordbrukaren äfven får betala skatt på sina skulder. Går man till -^T
statistiken, finner man, att det svenska jordbruket bar skulder upp- fSnäijmngsgående
till ungefär hälften af dess taxeringsvärde. Om jag nu till- medlen.
lämpar detta på den gård, hvarom jag nyss talade, så skulle för den- (Forts.)
samma, ehuru taxeringsvärderad till 350,000 kronor, strängt taget endast
betalts skatt för 175,000 kronor, om skulder alltså frånräknas.
Följaktligen får jag för 175,000 kronors kapital der nere på landet
betala i kommunalskatt 1,408 kronor 59 öre, men jag skulle inom
Ulrika Eleonora församling få betala endast 420 kronor per år. Nu
är det måhända icke skäl i att allt för mycket fästa sig just vid dessa
siffror, ty taxeringen är mycket olika i olika landsdelar, men så, som
jag nu angifvit, förhåller det sig emellertid med den af mig nämnda
egendomen.

Inom Kopparbergs län finnes en kommun, der man i kommunalskatt
får erlägga 41 gånger bevillningen. Jag kan icke förstå annat,
än att orsaken härtill är, att skogen der icke är upptaxerad till sitt
fulla värde. Men det finnes andra kommuner, der man får betala
15, 20, ja 30 gånger bevillningen.

Jag vill nu icke vara med om en så våldsam åtgärd som att på
en gång beröfva städerna all andel i bränvinsförsäljningsmedlen, ehuruväl
det på Stockholms stad endast inverkade med något öfver 1 kronas
förhöjning på hvarje bevillningskrona, och derigenom blefve Stockholms
kommun naturligtvis icke ruinerad, men bränviusmedlens indragande
till staten skulle gifvetvis vålla staden en minskning i inkomster.

Jag vill nu öfvergå till en granskning af de väckta motionerna, och
jag vill då först instämma med utskottet deri, att det nu icke torde
Vara lämpligt att bifalla någondera af dem. Motionärerna föreslå antingen
en annan delning af bränvinsförsäljningsmedlen än nu eller ock
deras indragning till statsverket. Hvad då först beträffar förslaget om
en annan delning af dessa medel, synes det mig icke vara mycket
skäl att bråka derom, ty om medlen icke kunna, såsom jag helst såge,
indragas till staten, kunde man gerna bibehålla den nuvarande delningen
och sedan så småningom taga af städerna ^ af denna inkomst då
och då. Derigenom komme man ifrån det obehag, som denna fråga
ständigt medför. Men vill man verkligen besluta sig för att indraga
dessa medel till statsverket, anser jag det nödigt, att regeringen först
tager frågan om hand. Det måste nemligen ses efter, huru denna
indragning skulle verka på städernas finanser, och vi böra derför icke
på rak arm besluta denna indragning.

Vid detta betänkande finnes nu fogad en reservation, afgifven af
herr S. M. Olsson in. fl. och hvilken går ut på att Riksdagen skulle
skrifva till Kongl. Maj:t med anhållan om förslag till sådan ändring
af 22 § af bränvinsförsäljningsförordningen, att större andel af försälj
ningsmedlen må komma landtkommunerna till godo, än för närvarande
är förhållandet. — Ja, mine herrar, det kunde jag visserligen
vara med om, ocli det skall jag möjligen också framdeles vara, såvida
vi ej kunna få penningarne in till statsverket. Dock är jag ej så angelägen,
att dessa bränvinsmedel nu skola komma landtkommunerna

N:0 10.

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

till del i större proportion, emedan kommunalskatten är så olika inom
olika kommuner, och det är kanske ej skäl att för mycket intressera
kammaren för dessa medel.

Jag skall nu be att få öfvergå till utskottets utlåtande. Utskottet
säger då här, att, om dessa penningar skola indragas till statsverket,
beskattningen af bränvin bör uteslutande ega rum genom tillverkningsskatt.
En sådan skatt på tillverkningen skulle jag för min
del ej hafva någonting emot. Redan för ett tjugutal år sedan var det
fråga om, att all bränvinsskatt skulle läggas på tillverkningen; men
man kunde då ej komma öfverens om, huru försäljningen skulle ske.
Somliga sade då, att, om all skatt lädes på tillverkningen, bränvinet
skulle fördyras så, att försäljningen måste blifva fri och få ega rum
i hvarenda butik. Detta förslag vann dock ej gehör, utan bibehölls
sättet att bilda bolag, och, märk väl, mine herrar — jag tror ej, att
jag misstager mig härutinnan — det står i författningen, att bolagen
skola bildas just derför, att städerna skola vara uppmärksamma och
se till, i sedligt och moraliskt hänseende, att bränvinsutskänkningen
ej urartar. Märk väl, att det är derför bolagen skola finnas. Men
om det nu verkligen är så, att man måste göra kommuner och städer
medintresserade för att kunna utan olägenhet hafva den här bränvinsförsäljningen,
så kan det ju möjligen finnas skäl för att städerna derför
också erhålla någon ersättning.

Vidare säger utskottet, att indragningen skulle medföra en afsevärd
minskning i städernas inkomster. Ja, det erkänner jag villigt.
I synnerhet för de mindre städerna skulle det blifva en mycket stor
minskning i inkomst. Hvad åter de stora städerna beträffar, så får
jag säga, att gälda det endast dem, skulle jag ej göra mig samvete
af att vara med om att draga in bränvinsmedlen, ty de stora städerna
kunna mycket väl existera utan dem. För de mindre städerna blir
deremot förhållandet ett annat. En stad med några tusen invånare,
som håller sig med magistrat och rådstufvurätt, får vidkännas stora
kostnader härför, men önskar man en sådan fördel, får man också vara
beredd att densamma betala. En verkligt noggrann utredning anser
jag derför måste företagas, innan man kan gå in på en indragning till
staten af dessa medel.

Utskottet omnämner sedan den nuvarande fördelningen af bränvinsmedlen.
Jagskall be att få läsa upp densamma, då det ju kan hända,
att någon af herrarne ej har läst den; jag tager endast runda tal.
Der meddelas sålunda, att i medeltal för hvart och ett af åren 1889—
1894 dessa medel med tillämpning af derom gällande stadganden fördelats
så, att deraf tillkommit “landsting 1,200,000 kronor, hushållningssällskap
900,000, Stockholms stad 1,200,000, öfriga städer samt köpingar
med bolag 2,800,000, landsbygdskommuner 850,000, hvarförutom
65,000 kronor åtgått till ersättning för afträdda rättigheter och provisioner
m. m.“ Derefter fortsätter utskottet; “Det låter sig icke förneka,
att den andel af dessa medel, som direkt tillgodokommit landsbygdskommunerna,
i jemförelse med stadskommunernas andel är ringa,
lika litet som det kan bestridas, att inkomsten af bränvinshandeln i

N:0 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

städerna i väsentlig mån ökats derigenom, att bränvinskandeln på
landsbygden allt mer och mer minskats."

Ja, der erkänner ju utskottet sjelft, att det icke kan nekas, att
landtkommunerna få en mycket litet andel af bränvinsmedlen och det
kan ej heller förnekas, att, derigenom att nykterhetsrörelsen verkat
mycket kraftigare på landet, städerna få sälja mera bränvin.

Så säger utskottet vidare, att hvad landsting och hushållningssällskap
uppbära, det kommer i alla fall landet till godo. Ja, det
erkänner jag, ehuru ej helt och hållet, ty alla städer, som deltaga i
landsting, hafva ju äfven fått del af dessa medel.

Sedan kommer uti utskottets betänkande något mycket besynnerligt,
som jag vore tacksam för att få förklara dt af någon af utskottets
ledamöter. Det heter nemligen: “att de företag, hvartill städerna
använda dem tillfallande bränvinsförsäljningsmedel, i icke ringa mån
komma äfven landsbygden till godo." Men hvad använda städerna
medlen till? För min del har jag antagit, att de användas till fattigvården,
men skulle de användas till alla dessa många fördelar och
agrementer, som jag nyss talat om, hvad hafva vi då på landet för
gagn utaf dessa fördelar? Ja, vi riksdagsmän från landet njuta ju
visserligen mycket af dessa stora behag och agrementer; men huru
verka de på oss? Jo, på det sättet, att vi, när vi komma hem, tycka,
att allting är ganska obeqvämt och illa arrangeradt. Det verkar sålunda
ej till gagn, utan snarare till skada.

Vidare säger utskottet, att “en del af de städerna på detta sätt
tillfallande inkomster åtgår till gäldande af omkostnader, som handeln
med bränvin medför. “ Jag tror verkligen också, som jag redan påpekat,
att städerna möjligen böra hafva någon ersättning för det besvär,
som de hafva med denna handel.

Af hvad jag här anfört, torde sålunda framgå, att jag helst skulle
önska, att dessa medel, om möjligt, indroges till staten, men att jag
på samma gång anser, att städerna behöfva någon sorts ersättning i
fall försäljningen skall bedrifvas, som nu är fallet, medelst bolag. Jag
vill derför hafva frågan återremitterad till utskottet, och jag skall
äfven be att få framställa yrkande härpå i det syfte, att utskottet
måtte uppsätta eu skrifvelse till Kongl. Maja, deri Riksdagen anhåller,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke bränvinsmedlen
successivt och under så lång öfvergångstid, regeringen finner
lämpligt, må kunna indragas till staten, i sammanhang hvarmed Kongl.
Maj:t dock äfven skulle taga i ompröfning, huruvida icke städerna
kunde få behålla någon del af dessa bränvinsmedel. Derigenom skulle
vi då ändtligen få bort detta gamla trätofrö, och jag tror äfven, att
det skulle verka i nykterhetsvänligt intresse.

Motionärerna hafva för öfrigt glömt, att det finnes hushållningssällskap,
hvilka, om dessa medel indroges till staten, skulle blifva af
med sin enda inkomstkälla. Ja, hvad hushållningssällskapen särskilt
beträffar, är ju förhållandet, att de sakna beskattningsrätt, hvarför,
om dessa penningar fråntagas dem, hela institutionen upphäfves. Om
man icke vill vara med om ett tillintetgörande af hela denna institution,
bör man derför äfven anhålla, att Kongl Maj:t ville tillse, att

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljning
smedlen.

(Forts.)

N:0 10.

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

sedermera utaf statens medel årligen tilldelades hushållningssällskapen
ungefär lika stort bidrag som den andel af dessa medel, de i närvarande
stund åtnjuta. Äfven hvad angår landstingen och de städer,
som ej i landsting deltaga, borde de för framtiden tilldelas det belopp,
som de nu i detta hänseende få tillgodogöra sig, men att dessa medel
till hushållningssällskap och landsting fördelades efter folkmängd.

En skrifvelse i det nu angifna syftet skulle jag alltså vilja hafva
fram.

Ännu en sak vill jag emellertid tillägga. Om dessa medel komma
att dragas in till staten, så kan det blifva fråga om, hvad de närmast
skola användas till. Skulle jag påpeka något dylikt ändamål, hvartill
de synas mig böra företrädesvis användas, så skulle jag önska, att de
blefve begagnade till någon sorts understöd åt ålderstigna eller åt
arbetare, som hafva blifvit skadade i arbetet. I denna rigtning skulle
jag önska att medlen blefve använda, ty, mina herrar, dessa medel
äro bränvinsmedel, som äro tagna af dem, som supa bränvin. Då vi
nu veta, att detta eländiga bränvin förderfvar många menniskor till
kropp och själ och förstör hela familjers välstånd, så anser jag, att
de öfverblifna medlen i främsta rummet böra användas just till hjelp
åt sådana personer, af hvilka många kanske just genom bränvinet
råkat i olycka.

Herr talman! Jag anhåller om återremiss i det syfte, jag nyss
framhållit.

Herr Hazén: Som jag väl vet, att bevillningsutskottet vid denna
riksdag i nykterhetsfrågor skall hafva större framgång än sjelfva
nykterhetssaken, så känner jag mig ej minst deraf uppfordrad att i
denna fråga åtminstone få till protokollet yttra några ord, ehuru jag
nu i många hänseenden blifvit förekommen af det föregående sakrika
anförandet.

Till en början skall jag be att få erinra om den väldiga strid,
som utkämpades, och den stora seger, som vans, för några och fyratio
år sedan på detta slagfält, nykterhetsfältet. Det gälde då husbehofsbränningens
afskaffande. Det är lärorikt att läsa protokollen från
dessa segerdagar. Å ena sidan stod det fjerde ståndet med ett kompakt,
energiskt motstånd, och det anfördes ifrån den sidan just samma
skäl, som nu komma från städerna. Man sade, att husbehofsbränningen
var ett privilegium, som åtföljde jordbruket, så att, när man hade
fasta på sitt hemman, man äfven hade fasta på privilegiet att bränna
bränvin. Äfven hänvisade bönderna till, att denna fråga vore för
deras existens af en ofantlig vigt, hvilket den äfven utan gensägelse,
sedd på afstånd, kunde tyckas vara.

Men det var då de tre andra stånden, som förde folkbildningens
talan, och obevekligt ryckte fram. Inga protester hjelpte, slaget vans,
och det var landsbygden, hvilken gjort motstånd, som fick skörda välsignelse
af reformen. Och landsbygden knotar ej nu öfver hvad som
hände då. Den har blifvit fri och i många landsändar har den blifvit
mycket fri, så fri till och med i sin opinion, att man nu begär ännu
mera och önskar städerna samma lycka, som man sjelf åtnjuter. Man

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

N:o 10.

har lärt sig uppskatta förmånerna af reformen både i ekonomiskt och
i folkbildningshänseende; folkbildningsnivån har lyfts med nykterhetens
framsteg.

Sedan dess hafva vi sett, huru sprithandteringen flyttats från
landsbygden till städerna. Den senaste statistiska redogörelsen lemnar
det resultatet, att på landsbygden finnas 158 försäljningsställen och i
städerna 868, af hvilka 221 i Stockholm.

Nu har jag visst icke några så sangviniska förhoppningar, att jag
tror, att man med ens kan, beträffande städerna, slå ett sådant hufvudslag,
som man gjorde 1854 i fråga om landsbygden. Jag vet nog, att
rusdryckshandteringen har alltför omfattande grenar och djupa rötter;
men jag tror, att man nu kunde åtminstone sätta yxan till roten och
försöka på någon punkt med allvarliga hugg. Kan man icke få bort
allt, så kunde man dock göra betydliga inskränkningar. Eller hvarför
skulle det vara så omöjligt att genomföra en nykterhetsreform i våra
stadssamhällen? Icke kan det vara så, att spritbegäret der är större
än det var bland de breda lagren ute på landsbygden för 40 å 50 år
sedan. I städerna hafva vi ju lärdom och bildning, och der finnas
många ädla och intellektuella menniskor, hvilka lefva inom högre bildningsområden,
och om dessa ville träda fram och ställa sig i spetsen
för en dylik rörelse, så skulle de kunna uträtta mycket godt.

Jag tror, att det största hindret för en nykterhetsreform i städerna
är denna frågas finansiella sida, och detta framskymtar äfven oupphörligt
i utskottets utlåtande. Man vill icke tala om det direkt; men
när man kommer dit ändå, så darrar man på rösten. Detta talar för
att man är inne på en afväg; men ju längre man vandrar, desto värre
blir det. Man besluter den ena utgiften efter den andra, medan man
på inkomstsidan beräknar bränvinsförsäljningsmedlen, och så undan för
undan. Har man kommit in på en orätt väg, der man i framtiden
måste vända, så är det bättre att försöka vända ju förr desto hellre,
och jag tror derför, att det vore välbetänkt af Riksdagen att gifva en
varningssignal om att man nu borde vända, då man ändå till slut
måste göra det.

Då det är fråga om nykterhetsreformer, göras så många invändningar,
och bland annat säges till oss nykterister: ni kan hålla eder
till sjelfva dryckenskapen och ropa mot den och mot drinkarne, men
låten rusdryckerna vara. De äro alltså klenoder, som man icke får
röra vid eller förnärma, och detta fingo vi höra här för icke länge
sedan framhållas. Ja, vore det så, att spritdryckerna vore nödvändiga,
kunde detta resonnement i någon mån hålla streck. Nu kan det visserligen
finnas menniskor, som inbilla sig, att dessa drycker äro nödvändiga,
men i verkligheten är det icke så, ty hvad största delen af
menskligheten beträffar, så begagnar den icke spritdrycker. För öfrigt
fingo vi vid det af mig antydda tillfället också veta, att det flas alkohol
i luften och i brödet, och då tycker jag, att det dermed kan vara
nog. Med nödvändighet torde man alltså icke behöfva det i vattnet
också; ty det är dock en frisk och ädel dryck, som vi hafva i vårt
land; och godt vore, om vi finge det så rent som möjligt.

Man har sagt, att vi i nykterhetsstriden icke få röra vid rusAndra
Kammarens Prot. 1896. N:o 10. 2

Angående
fördelningen
af bränvinsförsaljningsmedlen.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljning
smedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

dryckerna eller tränga in på dem genom lagstiftningen, utan blott med
öfvertygelsens kraft nitälska mot dryckenskapen eller dessa dryckers
missbruk. Men se vi på nykterhetsstridens historia, så befinnes det.
att man begagnat båda sätten. 1854 års män kämpade mot dryckenskapen,
men äfven mot sjelfva rusdryckerna, och då var det hufvudsakligen
mot deras tillverkning. Nu hafva vi också att kämpa mot
rusdryckerna, men särskilt mot en med dem förbunden annan last,
försäljningslasten, som nu för tiden framträder i en alldeles förskräcklig
grad, ja, i en sådan grad, att man ju börjar anse sig böra ingripa
särskildt mot den form, hvari den nu ofta framträder, nemligen varietéofoget;
och denna försäljningslast, ehuru förgyld och glänsande, grundar
blott ett lysande elände. Men om vi skola strida mot försäljningslasten,
så hjelper det icke att blott använda öfvertygelsens väg; ty då
med denna last är förbunden vinningslystnaden och det gäller att
komma åt denna i menskligheten djupt rotade passion, måste man
begagna jemväl politiska magtmedel. Derför kan nykterhetsfrågan lika
litet nu som 1854 genomföras blott med den kärlekens verksamhet
och öfvertygelsens kraft, som vänder sig till de förfallna och under
dryckenskapslasten försvagade, utan nu likasom då, när det gälde att
gå emot den s. k. tillverkningslasten, måste denna fråga blifva en politisk
fråga. Derför tror jag, att de nu föreliggande motionerna spela
en ganska stor rol; ty dä icke ens bevillningsutskottet vågar tala rent
ut, huru skall man då kunna vänta, att städernas myndigheter skola
våga vara med om ett kraftigt slag mot rusdrycksrörelsen. Om de
verkligen så att säga skulle lyfta handen för att slå till, så måste de
dock lägga fingrarna emellan.

1854 gick striden uppifrån och nedåt; men nu vill det nästan
synas, som om man måste gå nedifrån och uppåt. Vare härmed huru
som helst, tror jag, att det är mycket farligt att följa den väg, som
de tre reservanterna i sin reservation anvisat, nemligen att göra landskommunerna
mera intresserade af denna rusdrycksrörelse. Det vore
enligt mitt förmenande att börja binda just den magt i vårt land,
som här måste uppträda såsom den räddande Simson. I anledning
häraf kan jag naturligtvis icke ur nykterhetens intresse vara med om
detta förslag, som skulle vara för oss rent förderfligt, ty det skulle
binda de händer, som behöfde vara mera fria än de till äfventyrs äro
för att göra städerna den tjenst tillbaka, som städerna för något öfver
40 år sedan voro med om att göra oss på landsbygden.

Jag är en af dem som underskrifvit de fyrationios motion och
derför kan jag icke på den punkt, hvarpå frågan för närvarande står.
annat än fortfarande yrka bifall till densamma på samma gång jag
ansluter mig till den reservation, som af herr Jansson i Krakerud
blifvit framlagd.

Herr Anderson i Tenhult: Då utskottet afslagit såväl min som
två andra motioner i samma rigtning, så ber jag att få säga några ord.

Jag har den uppfattningen, att, så länge städerna få behålla de
stora inkomster, som de hafva i och genom bränvinsförsäljningen, deras
intressen skola drifva dem att söka få så stor omsättning som möjligt.

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Inom landet lins ett mycket stort parti, som med alla till buds stående
medel arbetar i nykterhetens intresse. Men samtidigt härmed
lins det ett nära hundratal städer, som hafva stora intressen af att
göra bränvinsförsäljningen så omfattande som möjligt och som derför
göra allt hvad de kunna för att bibehålla krogarne.

Utskottet säger på sidan 9, att afgifterna för försäljningen och
vinstmedlen böra tillkomma kommunerna såsom ersättning för, bland
annat, ökad fattigvård. Ja, detta kan nog hafva sina skäl, men äfven
de angränsande landskommunerna få en ökad fattigvård, föranledd af
spirituosaförsäljningen i den närbelägna staden. Men hvad få dessa
kommuner? Kan det vara rätt att, såsom nu sker, med stora penningbelopp
premiera en rörelse, som ökar fattighjonens antal icke endast
på den plats, der rörelsen drifves, utan äfven i angränsande trakter.

1 den stad, som jag närmast känner till med omkring 20,000 invånare,
finnes icke mindre än 13 minuterings- och utskänkningsställen
eller sålunda ett sådant ställe för något mera än ett och ett hälft
tusental invånare. Dessa försäljningsställen äro der, liksom jag tror i
andra städer, placerade vid salutorgen och andra allmänna platser,
der rörelsen är störst och der de äro mest tillgängliga äfven för landsbygdens
invånare, som besöka staden. Huru små städerna än äro,
till och med sådana med blott 500 å 600 invånare, alla hafva de
spirituosaförsäljning för att få inkomster ej minst från omgifvande
trakten till stadskassan. De större samhällen deremot, som icke kallas
städer, de kunna reda sig mycket väl äfven utan krogar. Inom mitt
kommittentskap hafva vi flera ganska stora samhällen, såsom Forserums
och Nässjö stationer och Husqvarna fabriker, det sista med en folkmängd
af mer än 2,500 personer, men å dessa ställen finnes icke spirituosaförsäljning.

Utskottet säger på sidan 10, att Riksdagen icke bör våga att i
en så vigtig fråga besluta på förslag af enskild motionär, som icke
kan vara i stånd att mot hvarandra väga de många faktorer, som vid
frågans lösning måste tagas i beräkning. Ja. men hvarför har icke
utskottet då tillstyrkt eu skrifvelse till Kongl. Maj:t?

Då utskottet anser det förenadt med så stora svårigheter att
komma till rätta med denna fråga, så skall jag, herr talman, för närvarande
yrka afslag å utskottets hemställan och instämma med friherre
Barnekow i hans yrkande om återremiss.

Herr Od q vis t: Herr talman! Kan det sätt, hvarpå bränvinshandeln
i allmänhet bedrifves, anses i moraliskt hänseende tillfredsställande?
I allmänhet tillgår så, att denna handel upplåtes åt enskilda
personer eller bolag, som bedrifva denna rörelse såsom en affär för
att kunna lemna större inkomst till den kommun, för hvilken de verka.
Om ett annat fördelningssätt blefve i lag stadgadt, så tror jag, att
detta skulle verka särdeles godt i många afseenden. Det skulle ovilkorligen
minska förtärandet af dessa farliga drycker. Hvad vidare
beträffar den ekonomiska sidan af saken, så är det ju icke min mening,
att alla de afgifter, som inflyta, skola tagas från städerna. Detta
kan ju icke vara meningen, då man vet, huru stora utgifter städerna

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

hafva för sitt rätts- och polisväsen, gaturegleringar m. m. Men jag
tror, att af de stora inkomster, som ingå till städerna, en stor de!
skulle kunna afsättas; och då läge det nära till hands, att landtkommuuerna
finge eu del af dessa. Friherre Barnekow har redan
nämnt, i hvilket förhållande de kommunala afgifterna på landet ställa
sig till dem i städerna; och erfarenheten visar, att 10 å 15 kronor på
bevillningskrona är en vanlig kommunalskatt på landet.

Utskottet säger på sidan 9, att de inkomster, som inflyta af bränvinsmedel,
“böra användas för kommunala ändamål såsom en ersättning
för kommunernas medverkan vid handelns ordnande “. Men af de
räkenskaper, som jag sett från kommuner och städer, som hafva bränvinsförsäljning,
har jag inhemtat, att de utgifter för handeln, som åtgå
till hyror, löner — ja, efter hvad jag funnit, t. o. m. tantieme åt
föreståndarne — skola först afdragas, innan nettobehållningen fördelas.

Hvad beträffar landstingsmedlen, hviika friherre Barnekow äfven
omnämnde, så tror jag, att deri hafva ju de städer, som deltaga i
landsting, sin andel i lika förhållande som landskommunerna.

Hvad slutligen vidkommer utskottets yttrande om behöfiigbeten af
en utredning, så hade jag tänkt mig, att, då utskottet talat om behofvet
af en utredning, någon antydan derom skulle kommit in i utskottets
kläm, men detta hafva i stället några reservanter upptagit såsom
sin kläm. Då äfven jag anser, att en dylik utredning, som naturligtvis
icke kan åstadkommas på enskild motionärs förslag, hellre bör
utgå från regeringen, skall jag blott yrka bifall'' till reservanternas
förslag.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Den andre talaren
i ordningen lemnade såsom motiv för sin uppfattning, att bränvinsförsäljningsmedlen
borde indragas till statsverket, en skildring af de
lyckliga finansiella förhållanden, under hviika Stockholms stads befolkning
befunne sig och hviika lyckliga förhållanden han tillskref den
omständigheten, att Stockholms kommun hade andel i bränvinsförsäljningsmedlen.
Jag skall icke följa honom i detaljerna af den skildring
som han lemnade, ehuru mycket skulle kunna vara att dei’om säga,
utan jag ber endast få nämna, att den kommunalskatt, om hvilken
han talade och som han uppgaf till 2 kronor på bevillningskrona, om
den hafva vi, som bo i Stockholm, icke någon vetskap. Vi få betala
kommunalskatt enligt kongl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
och kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd i Stockholm; och enligt dessa författningar ställer sig kommunalskatten
i Stockholm tre gånger högre, än hvad den ärade talaren
behagade uppgifva.

För öfrigt skal! jag, hvad beträffar samme talares påstående, att
Stockholms stad skulle i så ovanligt ringa grad i jemförelse med landsbygden
bidraga till statens upprätthållande, endast tillåta mig fästa
uppmärksamheten derpå, att den bevillning, som utgöres af Stockholms
stads 260,000 invånare, uppgår till 1,000,000 kronor, under det att
den bevillning, som landets hela, tio gånger så stora, jordbrukande
befolkning betalar, uppgår till 1,500,000 kronor.

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Samme talare bad vidare att få veta, hvad utskottet menade med
“att de företag, hvartill städerna använda dem tillfallande bränvinsförsäljningsmedel,
i icke ringa mån komma äfven landsbygden till godo11.
Han kunde icke förstå hvad dermed menades. Jag vill icke närmare
specificera detta, men nog finnas i städerna upprättade åtskilliga undervisnings-
och bildningsanstalter, som äro bekostade af stadens medel,
och icke förmenas landsbygdens befolkning att begagna sig af och tillgodonjuta
dem.

Hvad sjelfva den föreliggande frågan beträffar, skall jag först be
att få precisera och klargöra hvad man bör förstå med försälj ningsmedel
— ett uttryck, som förekommer öfver allt och hvars innebörd
icke alla torde rätt fatta. Försäljningsmedlen utgöras dels af den
utaf staten ålagda försäljningsafgiften af 15 öre per liter, dels af den
på försäljningen uppkommande vinsten. Nu kan väl staten egentligen
icke göra anspråk på att med någon slags rätt disponera öfver annat
än försäljningsafgiften, den skatt, som staten sjelf ålagt; och öfver den
disponerar också staten, såsom den behagar. Men deremot är det ett
spörsmål — åtminstone förefaller det mig så — huruvida staten rättvisligen
kan förfoga öfver den vinst, som uppstår på bränvinshandeln.
I fråga om hvarje slag af annan handel, skulle man derpå svara ett
obetingadt nej, men då det gäller bränvin, blir saken icke så klar.
Jag skall emellertid tills vidare lemna oafgjordt, huruvida staten kan
anses hafva en sådan rätt.

Hvad åter försäljningsafgiften beträffar, så behöfver man ju, om
man nödvändigt vill draga in den till statsverket, endast vidtaga den
enkla åtgärden att borttaga de 15 örenas försäljningsafgift och öka
tillverkningsafgiften från 50 till 65 öre. Då är den saken expedierad;
och det sättet medför onekligen åtskilliga fördelar, såsom redan vid 1885
års riksdag ådagalades. Skatten skulle då bliiva likformigt lagd på
varan, hvilket den nu icke är, i ty att det bränvin, som säljes i större
partier än 250 liter, icke träffas af försäljningsafgiften. Men att man
det oaktadt icke tillgripit denna enkla utväg är beroende derpå, att
man velat bereda kommunerna en fördel af försäljningen, derför att
kommunerna tagit ordnandet af densamma om hand.

Nu vill den nyssnämnde andre talaren icke erkänna rättmätigheten
af att kommunerna hafva någon andel af bränvinsförsäljningsafgiften,
derför att denna afgift är eu indirekt skatt och enligt
hans mening borde alla indirekta skatter tillkomma endast staten.
Detta är väl dock icke så alldeles säkert. Att kommunerna få tillfälle
att jemte de direkta skatterna också uppbära indirekta skatter,
förmena många vara en fördel, emedan det beträffande kommunernas
beskattning torde gälla alldeles detsamma som om statens, eller att
man bör fördela skatten på olika skatteobjekt för att få den mera
jemnt tryckande.

Huru förhåller det sig nu enligt gällande lagstiftning med denna
försäljningsafgift och dess fördelning? Den betingade och inffutna försäljningsafgiften
uppgår ej till mera än omkring 2,800,000. Denna
betingade och influtna afgift är dock icke den, som rättvisligen bör
utgå på det försålda bränvinet utan mindre emedan, såsom herrarna

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

N:0 10.

Angående
fördelningen
af bränvin*-försäljningsmedlen.

(.Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

val veta, bränvinsförsäljningsrättigheterna blifva bortauktionerade. Beräknar
man den försäljningsafgift, som på den försålda qvantiteten
rättvisligen borde inflyta, så skulle den uppgå till omkring 4,000,000
kronor eller hälften af hvad som nu ingår till staten i form af bränvinsförsäljningsmedel;
och om man får antaga, att stadskommunerna
efter folkmängden böra blifva delaktiga i denna bränvinsförsäljningsafgift
i lika grad som landsbygdens kommuner, så skulle af dessa 4
millioner icke komma landsbygden till godo mera än 3,200,000 kronor.
Nu har landsbygden faktiskt af bränvinsförsäljningsmedlen ungefär
3,350,000. Det visar sig således, att, såsom det redan nu är ordnadt
med försäljningsmedlens fördelning, rikets olika kommuner kommit i
åtnjutande af försäljningsafgiften i en vederbörlig proportion.

Hvad motionärerna eftersträfva resulterar sålunda i att ytterligare
beröfva städerna någon del af deras vinstmedel. Jag vill icke bestrida,
att det möjligen kan finnas något fog i att taga ytterligare någon del
af städernas vinst för städernas rättighet att få försälja bränvin eftersom
handeln med bränvin är så godt som monopoliserad. Men att
man från städerna skulle taga vinsten hel och hällen, det synes mig
allt annat än rättvist då man så nyligen som förra riksdagen stadgade,
att i städer, der bränvinshandeln är öfverlemnad åt bolag, dessa icke
tillåtas att bereda sig någon större vinst på det i affären nedlagda
kapitalet än fem procent. När man redan gjort detta, då vill man
nu komma och beröfva städerna all den vinst på bränvinshandeln
som derutöfver skulle uppstå!

Detta gör man i nykterhetens intresse, säger man! Det är det
mest märkvärdiga argument jag någonsin hört. När man fördyrar eu
vara, hvars värde är 18 öre, först med en tillverkningsafgift af 50 öre
och sedan med en försäljningsafgift af 15 öre, gör man detta i nykterhetens
intresse för att förminska bränvinssupandet. Således, är man
i nykterhetens intresse angelägen om att höja priset på bränvin och
så vill man af samma anledning taga vinsten på bränvinshandeln från
städerna! Kan man då icke förstå, att vinsten för städerna beror på
skilnaden emellan försäljnings-och inköpspriset? Och då är det uppenbart,
att det skall ligga i kommunens ekonomiska intresse, att söka
gorå denna skilnad så stor som möjligt, om den får behålla vinsten
nemligen. Det finnes naturligtvis en gräns, utöfver hvilken priset icke
kan stegras, ty det finnes ju konkurrens på detta område som på
andra. Men om man tager bort vinsten från städerna, hvad finnes
det då för anledning för dem att hålla försäljningspriset högt? Det
kan åtminstone icke jag begripa; då de deraf icke erhålla någon ekonomisk
fördel. Hvad städerna deremot vid sådant förhållande skulle
hafva fördel af, vore naturligtvis att göra omkostnaderna för handeln
så stora som möjligt, emedan de dermed skulle kunna bereda sig någon
fördel och minska den nettovinst, som skulle tillflyta statsverket.

Det kan ju hända, att de grunder, hvarpå den nuvarande fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen är fotad, skulle kunna tåla vid
någon rättelse och någon förbättring. Ingenting är så fullkomligt, att
det icke kan blifva vidare förbättradt. Men om i detta fall så skulle
förhålla sig, är en rättelse af så grannlaga, svår och invecklad natur,

No 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

att jag för min del anser, att Riksdagen omöjligt kan lösa denna fråga,
utan att den förut fått genomgå en mycket noggrann förberedande
undersökning i regeringen.

På grund af hvad jag nu yttrat, skall jag tillåta mig, herr talman,
att yrka bifall till utskottets förslag i alla tre punkterna.

Häruti instämde herrar Wijkander, Nyström, Wikström, Boéthius,
Svanberg och Bruzelius.

Herr Bruhn: Jemte två ledamöter från denna kammare har jag
reserverat mig mot nu föredragna betänkande. Vi anse, att utskottet
bort tillstyrka Riksdagen att i eu skrifvelse till Kongl. Maj:t begära
förslag till ändring af ifrågavarande 22 § i bränvinstörsäljningsförordningen
i syfte, som i reservationen är angifvet. Att den nuvarande
delningsgrunden för bränvinsförsäljningsmedlen icke är rättvis och billig
och på den grund icke heller i längden hållbar, det måste väl en och
hvar inse, äfven om det från somliga håll kan kännas påkostande att
vilja beröfva städerna fördelar, som de nu åtnjuta, och inkomster, af
hvilka de anse sig vara i behof.

Af utskottets betänkande inhemtas, att under femårsperioden
1889—94 af de inflytande bränvinsförsäljningsmedlen 57,7 procent tillfallit
städerna, under det att landskommunerna och hushållningssällskapen
tillsammans endast bekommit 24,4 procent. De 17,9 procent,
som tillfallit landstingen, kunna i lika hög grad anses hafva kommit
städerna som landsbygden till godo. Tager man nu i betraktande
landsbygdens betydligt större folkmängd samt det förhållandet, att under
de senaste åren bränvinshandeln på landsbygden allt mera minskats,
hvadan landsortens befolkning i hufvudsaklig del är hänvisad till städerna
för att få sitt behof af bränvin tillfredsstäldt, och att denna
befolkning således i vida högre grad än förut bidrager till bränvinshaDdelns
ekonomiska resultat, så är det väl helt naturligt, att representanterna
från landsbygden anse sig hafva grundade skäl att fordra
en mera broderlig fördelning af de inflytande bränvinsförsäljningsmedlen.
Det har ofta framhållits, att bränvinsförsäljningsmedlen i
första rummet borde användas för att lindra den nöd, det elände,
som dryckenskapen i så rikt mått alstrar och derjemte för att lätta
kommunernas fattigvårdstunga, hvilken i ganska väsentlig grad betingas
just af dryckenskapen. En föregående talare har anfört en del siffror
om, huru det ställer sig i afseende på den kommunala beskattningen
på landet, jemförd med den i städerna. Äfven jag har gjort upp en
liten siffertablå i detta afseende. Men då så många siffror redan
blifvit anförda, skall jag icke trötta kammaren dermed. Jag skall
endast tillåta mig påpeka ett förhållande, som i fråga om dessa bränvinsförsäljningsmedels
fördelning särskildt lör lindrande af fattigvårdstungan,
anföres af 1890 års bevillningsutskott. Deraf inhemtar man,
att, under det den städerna då tillfallande andelen i bränvinsförsäljningsmedlen
skulle hafva varit tillräcklig att bestrida städernas samtliga
kostnader för fattigvården, uppgående till 55 kronor för hvarje
fattighjon, så motsvarar den andel af samma medel, som tillkommit

Angående
Jördeln ingen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

N:0 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Angående landskommunerna, endast 4 kronor 50 öre för hvarje fattighjon, meaf
bränvin" £an. k°stnaiden för bvarJe fattighjon på landet uppgick till 33 kronor.
försäljnings- , örhållandena kunna ju sägas i någon mån hafva ändrats, men dock
medlen. icke i detta afseende i någon betydlig grad. Äfven från denna syn(Forts.
) punkt sedt finner man sålunda, att den landsbygden tillfallande andelen
i bränvinsförsäljningsmedlen är alltför obetydlig för att den nu gällande
grunden för fördelningen icke skulle väcka missnöje, synnerligäst som
fattigvårdstungan på landet med hvarje år ökas.

Såsom hvarje fråga rörande bränvinsförsäljningen måste äfven
denna ses från sedlighetens synpunkt. Motionärerna framhålla särskild!
denna sida af saken, dervid påpekande, att en minskning af städernas
andelar i bränvinsförsäljningsmedlen skulle hafva det resultat, att försäljningsställena
i städerna komme att minskas och att platserna för
dessa försäljningsställen valdes med mindre hänsyn till att vara lätt
tillgängliga för en för tillfället arbetslös arbetarebefolkning eller för
den staden besökande landtbefolkningen. Jag tror, att äfven denna
sida af saken är beaktansvärd, äfven om jag för min enskilda del
måste tillägga den ekonomiska sidan den hufvudsakliga vigten.

Jag skall tillåta mig att något hänvisa till utskottets betänkande.
Utskottet säger på sidan 9 (nära slutet): “Det låter sig icke förneka,
att den andel af dessa medel, som direkt tillgodokommit landsbygdskommunerna,
i jemförelse med stadskommunernas andel är ringa, lika
litet som det kan bestridas, att inkomsten af bränvinshandeln i städerna
i väsentlig mån ökats derigenom, att bränvinshandeln på landsbygden
allt mer och mer minskats"; och utskottet fortsätter på sidan
10 längre ned i samma stycke: “Rätta grunden för fördelning af dessa
medel emellan städer och landsbygd är emellertid svår att afgöra och
lärer, i anseende till den stora stridigheten mellan de olika kommunernas
intresse, icke kunna nu bestämmas med utsigt att vinna ett
mera allmänt godkännande, och det synes utskottet klart, att Riksdagen
icke bör våga att i en så vigtig och grannlaga fråga besluta
på förslag af enskild motionär, hvilken icke kan vara i stånd att
mot hvarandra våga de många faktorer, som vid frågans lösning måste
tagas med i räkningen. Om än röster inom utskottet höjts för att
hos regeringen begära ett förslag till annan delningsgrund än den,
som nu gäller, så bar dock å andra sidan framhållits, att inga omständigheter,
såvidt utskottet har sig bekant, genast kräfva en ändring
i nu ifrågavarande afseende." Denna motivering, herr talman, synes
mig passa fullt ut lika bra för ett skrifvelseförslag, såsom reservanterna
föreslagit, som för ett rent afslag enligt utskottets här föreliggande
betänkande. Hvad som skulle tala mot en skrifvelse i de af mig upplästa
raderna af utskottets betänkande är det, att inga omständigheter,
såvidt utskottet har sig bekant, “genast" kräfva eu ändring i ifrågavarande
förhållande. Mig veterligt leder väl emellertid en skrifvelse
från Riksdagen till regeringen gemenligen icke till några resultat genast.
Resultaten framkomma väl i praktiskt afseende — uti vanliga fäll —
icke förrän två år efter skrifvelsens aflåtande. Ett år åtgår ju från
det Riksdagens skrifvelse aflåtits, till dess Kongl. Maj:t för Riksdagen
kan framlägga det begärda förslaget, och om detta förslag vinner

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, t. m.

Riksdagens godkännande, åtgår jn i allmänhet cirka ett år, innan lagförslaget
i fråga tillämpas, och således torde det i regeln blifva två
år från det skrifvelse af Riksdagen beslutits, till dess resultatet af
skrifvelsen, om det blir något, kommer att praktiskt tillämpas. För
min del kan jag icke finna, att eu tidrymd af två år gerna kan betraktas
som liktydig med “genast''''.

Jag skulle kunna instämma i en föregående talares yrkanden om
återremiss af frågan. Men då Första Kammaren redan fattat beslut
i enlighet med utskottets betänkande och således en återremiss icke
skulle tjena till något, och icke heller vid denna riksdag något annat
resultat än ett principielt uttalande från denna kammare kan åstadkommas,
skall jag, herr talman, tillåta mig att yrka bifall till min
med fieres reservation.

Herr Zotterman: Den förste talaren, som yttrade sig i denna
fråga, herr Gustaf Jansson i Ivrakerud, framhöll, att han för sin del
ansåg, att föreliggande fråga vore hufvudsakligen att betrakta som en
ekonomisk fråga. Och det synes mig, som om hans uppfattning skulle
delas af reservanterna. Ty de framhålla som önskemål, att landsbygden
skulle komma i större delaktighet af bränvinsförsäljningsmedlen
från städerna än hvad nu är fallet. Är nu denna fråga hufvudsakligen
en ekonomisk fråga, då blir det att se efter, huruvida de förslag,
som här föreligga, i sig innebära en rättvisa mot städerna i förhållande
till landsbygden. Det förefaller mig icke så vara. Tvärt om. Här
går en rigtning genom svenska Riksdagen och särskildt Andra Kammaren,
att man skall bevilja den ena befrielsen från skyldigheter efter
den andra för landsbygden. Och nu föreslå motionärerna här och vilja,
att Riksdagen skall gå i motsatt rigtning, när det gäller städerna,
samt fråntaga dem de rättigheter de nu hafva. Vid 1892 års urtima
riksdag var jag med och bidrog med min röst dertill, att grundskatterna
finge afskrifvas för landsbygden. Men jag gjorde icke detta
under den förutsättning, att städerna skulle mista sina bränvinsmedel;
och jag kunde då icke tro. att mig skulle såsom gengäld för detta
tillmötesgående beredas tillfälle att blifva vittne till, att den lilla inkomst,
som städerna hafva af bränvinsförsäljningen och enligt lag är
dem tilldelad, skulle sättas i fråga att beröfvas dem. Under sådant
förhållande kan jag i detta fall icke biträda motionerna.

Vill man åter betrakta denna fråga som en nykterhetsfråga, synes
mig, att Riksdagen bör gå till väga på ungefär enahanda sätt som
städerna sjelfva. Det finnes nemligen i städerna utskänkningsrättigheter
grundade på burskap. På det dessa rättigheters innehafvare
icke skola få anordna sin utskänkning på det sätt de vilja, lemna
städerna, åtminstone den stad jag tillhör, ersättning åt burskapsrättighetsinnehafvarne
och taga sjelfva utskänkningsfrågan om hand. Sä kunde
enligt min tanke Riksdagen också göra. Om Riksdagen vill dela
motionärernas åsigt att, så länge rättigheterna till dessa inkomster
ligga i städernas händer, det kommer att ligga i städernas intresse
att så mycket som möjligt befordra bränvinsförsäljningen, och om
Riksdagen vill förekomma ett sådant förhållande, synes det mig, att

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljning
s -medlen.

(Forts)

N:0 10.

Angående
fördelningen
<xf bränvin-sf&rsäljningsmedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Riksdagen bör fatta ett beslut, som går ut derpå, att Riksdagen tager
denna fråga sjelfständigt i sina händer, men i analogi med hvad städerna
sjelfva gjort beträffande burskapets innehafvare, lemnar städerna
ersättning för de förluster, som genom sådan åtgärd tillskyndas dem.
Något dylikt förslag finnes här icke uttalad!, utan samtliga motioner
gå ut på att antingen förminska städernas inkomster af bränvinsförsäljningsmedlen
eller ock rent af helt och hållet beröfva dem dessa
inkomster. Jag kan icke vara med om sådana förslag. För min del
må gerna staten taga hela denna fråga om hand, men under vilkor
att den lemnar ersättning för hvad städerna förlora.

Och nu några ord mot herr friherre Barnekow i anledning af
hans anförande. Jag vill icke följa honom i hans långa och vidlyftiga
redogörelse för och jemförelser mellan förhållandet på landsbygden
och förhållandet i städerna. Jag misstänker, att den utflykten, väl i
vissa punkter möjligen korrekt, icke i sin helhet är fullt oantastlig.
Det är särskildt två punkter jag vill vända mig emot. Den eua är
följande. Han sade, att man på landsbygden finge taga emot “luffare“,
som komme från städerna, och herbergera dem. I detta förhållande
skulle i viss mening vara att spåra ett onus, som städerna
lade på landsbygden, menade friherren, såvida jag fattade hans mening
rätt. Gent häremot hafva städerna att uppvisa ett ouus, som kommer
från landskommunerna. Och det är något, som är ännu mera betungande,
eller att gamla orkeslösa arbetare med stora familjer år
efter år flytta från landsorten in i städerna och öka dessas fattigvård.
Om man jemför siffran för de städernas fattighjon, som äro födda i
städerna, med siffran för de städernas fattighjon, som från landsbygden
dit inflyttat, sedan deras kraft blifvit bruten, utfaller denna jemförelse
mycket ogynsamt för städerna gent emot landsbygden. Detta såsom
svar på talet om den börda, som i form af luffare skulle tillföras
landsbygden från städerna!

Iierr friherre Barnekow beklagade vidare Vadstena, som hade en
kommunalskatt af 10 kronor 88 öre på bevillningskrona. Denna siffra
är rigtig, om det gäller förhållandet för några år sedan. Men jag
menar, att vi skola taga hänsyn till ställningen, sådan den nu är.
Och nu är skatten till Vadstena kommun lyckligtvis allenast 7 kronor
50 öre på bevillningskronan. Jag är tacksam för friherre Barnekows
välvilja mot specielt Vadstena; men eftersom den anförda siffran visade
ett misstag, kan jag inbilla mig, att det finnes flera sådana i
den tablå, som herr friherre Barnekow upprullat inför kammaren; och
i sådant fall bör kammaren icke fästa större afseende vid densamma,
än han förtjenar.

Jag vill icke trötta kammaren med ett längre anförande, allenast
det vill jag ytterligare betona, att jag, efter hvad jag nu anfört, anser
mig icke kunna rösta för någondera af de nu föreliggande motionerna,
utan känner mig manad yrka bifall till utskottets hemställan i alla
tre punkterna.

Herr Pe tersson i Runtorp: Då jag icke begagnat mig af de till -

N:0 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

fallen att uttala mig i nykterlietsfrågan, som förut gifvits, vill jag nu
göra det för att gifva min åsigt tillkänna, såvidt jag förstår.

Jag sympatiserar med nykterhetsvännerna så till vida, att jag
vill vara med om att bekämpa allt missbruk af spirituösa drycker
och sålunda söka förekomma den stora skada, som derigenom kan
förorsakas. Men jag kau icke vara med om att gå så långt, som de
i sina motioner vilja gå i vissa fall, t. ex. när de vilja förbjuda svagdricka.
Jag anser icke detta vara så farligt. När arbetande för ett
sådant förbud inbegripes i nykterhetssträfvandet, går det så långt,
att jag icke kan följa med. Men hvad föreliggande förslag beträffar,
tror jag, att på det område, de afse, mycket kan göras för nykterheten.
Jag respekterar nykterhetsvännernas sträfvan för nykterhet.
Men man bör gå en rätt väg. och ej öfverdrifva så mycket. Då tror
jag, att man kan vinna mera.

Om vi gå något tillbaka i tiden, se vi, hurusom, då man först
kom under lund med att rusdryckerna i hög grad missbrukades och
åstadkommo stor skada, man fann på den utvägen att fördyra varan
och derigenom söka utestänga den, så att den ej missbrukades så
mycket. Eu tillverkningsafgift pålades, som skulle ingå till statskassan.
Staten tog naturligtvis brorslotten. Men det var icke nog dermed.
Man ville hafva varan ännu dyrare. Man beslöt att äfven utkräfva
försäljningsafgift. Då stadgades emellertid, att denna försäljningsafgift
skulle bibehållas för de orter, der rusdi^ckshandteriugen utöfvades.
Man kände och erkände, att denna åstadkom så mycket ondt, att
man skulle söka på något sätt bereda lindring och bota den skada,
som af rusdryckerna orsakats. Derför ordnade man det så, att kommunerna
skulle få behålla försälj ningsafgifterna att dermed mildra
skadan och bota den. Men huru har det gått? Hafva dessa medel
användts på afsedt sätt till skadans botande? Den botas visserligen
och måste botas. Men man börjar så sent, att man får taga hand
om individer, som äro så torfalina, att de redan ligga fattigvården
till last med sina familjer. Jag tror, att något bör göras åt individer,
hemfallna under dryckenskapslasten, innan de hunnit så långt. Men
jag vill fråga: göra kommunerna det i allmänhet? Jag tror det icke.
Allra minst söker man i städerna förekomma eländet. Detta, föreställer
jag mig, är en ganska vigtig faktor härvidlag. Derför bör något
göras i det hänseende, hvarom här är fråga. Jag tycker verkligen,
att det bör ställas så, att fördelningen blifver något annorlunda.
Staten må hafva sin andel, men det mesta deraf bör delas ut igen.
Jag vill icke vara med om, att försäljningsmedlen skola ingå till statsverket
och blifva en tillökning af statsinkomsts vanliga natur i statskassan.

Som jag nämnde, bör den skada, rusdryckerna förorsaka, mildras
och botas, men bör detta ske så, att det kommer individerna till godo,
innan de blifva så förfallna, som de nu i allmänhet få blifva, innan
man tager hand om dem, både i stad och på landsbygden. Nu har
man visserligen tillgripit ett annat korrektiv, nemligen böter, för omättligt
bruk af starka drycker. Men dels hafva böterna satts för låga,
dels är deras fördelning icke den rätta. Det borde vara så, att ena

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljning
smedlcn.

(Forts.)

N:0 10.

Angående
för delning en
af bränvinsförsciljnmgsmedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

hälften tillfölle angifvare!! och den andra hälften åklagaren. Jag tror,
att nog missbruk då skulle komma att beifras i flere fall än nu.

Man skulle vinna något afsevärdt, föreställer jag mig, om staten
behölle en del af den afgift, som ingår till statsverket, och derför
inrättade en asyl, eller hvad det skulle kallas, så att, när en person
gjort sig skyldig till fylleriförseelse flere gånger, 3, 4 eller 5 — hvilken
slöra man nu må taga — han skulle kunna sändas till en lämplig
anstalt att vistas der någon tid för att förbättras. Jag tror, att detta
skulle lända till nykterhetens befrämjande ganska mycket. Det är
min åsigt. Och jag tror fullt och fast, att man på den vägen skulle
kunna gagna nykterhetssträfvandena mycket mera än man nu gör.
Jag har då i min enfald tänkt mig: staten har så stora egendomar,
och dessa personer, som berusat sig 4, 5 gånger, äro ej så förfallna,
att de ej skulle kunna göra någon nytta der; de skulle kunna få
arbeta på statens egendomar en tid bortåt och derigenom förskaffa
sig sitt uppehälle; sedan finge de komma i oberoende ställning igen
och försöka föra ett båttre lit; — i händelse åt behof kunde ju behandlingen
upprepas igen. Jag vet ej, hviika egendomar skulle vara
lämpligast. Det finge väl vederbörande eftersinna. Jag tänker mig
emellertid, att man skulle kunna uti ifrågavarande afseende betjena sig
af bland andra Ottenby, som ju icke tyckes lämpa sig för något annat.
I en dylik asyl skulle de kunna få herberge och äfven göra nytta på
sitt vis.

Efter dessa korta betraktelser får jag säga, att jag tänkt begära
återremiss för att få till stånd eu skrifvelse till Kong!. Maj:t ungefär
i det syfte motionerna afse, men mera detaljerad, så att Kongl. Maj:t
visste hvad man ville. Och i motsats till flere föregående talare, synes
mig, att fördelningen af bränvinsförsäljningsmedlen nu icke är den
lämpligaste. är för stor andel för vare sig stad eller landsbygd. Finge
dessa hälften, och den andra hälften ginge till statskassan och staten
använde någon del deraf till sådana asyler jag omnämnt samt återstoden
utdelades på folkmängden i landet, skulle, efter hvad jag tror,
resultatet bäst vinnas. Men då Första Kammaren redan bifallit
utskottets förslag, är det ej något bevändt med återremiss. Man finge
blott ett utlåtande igen med uppmaning till kammaren att fatta beslut.
Vid sådant förhållande har jag ej annat att göra än att yrka bifall
till reservationen, som afgifvits af åtskillige utskottsledamöter från
denna kammare.

Herr Forsell: Herr talman, mine herrar! I likhet med den förste
talaren skall jag gerna erkänna, att knapt något arbete för mensklighet118
förbättring under de senare årtiondena varit så välsignelsebringande
för vårt land som nykterhetsverksamheten. Och det kan
följaktligen icke falla mig såsom sjelf ifrig nykterhetsvän in att i
någon män motarbeta en lagstiftningsåtgärd, som går i rätt rigtning att
befrämja nämnda verksamhet. Men jag hyser den öfvertygelsen, att
den väg motionärerna delvis slagit in på ej är den rätta.

Det var nu emellertid icke så mycket för att säga detta, som
jag begärde ordet, utan mera för att vända mig mot den andre talaren

No 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

i ordningen för att hvad han framhållit icke skulle stå alldeles oemotsagdt.
Han upprullade en tafla öfver förhållandena i Stockholm; och
jag må säga, att, om man tager hänsyn till alla de agrementer, denna
stad lemnar i utbyte för hvad den skattskyldige gifver, priset icke
är synnerligen högt. Talaren glömde emellertid helt bort våra småstäder,
som icke hafva af talaren uppräknade agrementer, men ändå
sucka under en beskattning, som är fullt jemförlig med eller öfverstiger
hufvudstadens.

Han klagade öfver bland annat de lösdrifvare — och jag tror
äfven lustvandrareskaror — som från städerna komma ut på landsbygden
och mot hvilka landsbygden icke har något skydd. Men han
glömde tala om de fattighjon, som landsbygden skickar in till städerna,
under en eller annan förevändning, och hvilka städerna få behålla
och försörja under deras återstående lifstid. En af de städer, jag har
äran representera, betalar, med en folkmängd af mellan 5,000 å 6,000
personer, omkring 30,000 kronor till fattigvården. Och jag kan försäkra
herrarne, att staden icke undgått att få till försörjning mottaga
på nyss antydda sätt från landsbygden insmugglade fattighjon.

Äfven framhölls det betryckta jordbruket, och huru jordbruksfastigheterna
äro belastade med inteckningar, och att jordbruket får
betala för jorden full bevillning, oaktadt dessa inteckningar. Samma
olägenheter — det veta nog herrarne lika väl som jag — vidlåda
äfven städernas fastigheter. Men det är i detta hänseende den skilnaden
mellan landsbygden och städerna, att landsbygdens jordbruksfastigheter
äro intecknade endast till 40 procent af taxeringsvärdet,
då stadsfastigheterna deremot äro intecknade till 55 procent af nämnda
värde. Detta, såvidt jag icke minnes orätt, enligt upplysningar lemnade
af senaste bevillningskomitén. Och herrarne veta, att i den
komitén suttit män, som icke åsidosatt landtbrukets intressen.

Det var en talare på smålandsbänken, som mycket varmt uppträdde
i sjelfva nykterhetsfrågan. Jag får lof att säga, att i mångt
och mycket skulle jag vilja följa honom, men jag kan icke följa honom,
då han synes vilja komma derhän, att lagstiftningen skall rent af med
våldsam hand ingripa för nykterhetsrörelsen, ty jag är öfvertygad,
att man aldrig med lagens arm kan betvinga superiet, utan att detta
ovilkorligen måste ske på öfvertygelsens väg. Om, för att anställa en
jemförelse, vi gå just till det kall, som är den nämnde talarens, så
vet han mycket väl, att våldshandlingar på detta område aldrig någonsin
förmått uträtta något, utan hafva de lika oreligiösa åsigternas
anhängare, trots det mest upprörande våld, arbetat för den efter deras
åsigt rätta tron. Lika litet som man på detta område kunnat komma
fram på den antydda våldsamma vägen, lika litet skall man på nykterhetens
område kunna vinna någon afgörande och varaktig seger genom
strafflagar. Öfvertygelsens väg är den rätta vägen, men arbetet på
denna väg skall understödjas af lagstiftningen. Lagstiftningen skall
gå hand i hand med arbetena på öfvertygelsens väg, men på sådant
sätt, att den icke stöter den stora allmänheten tillbaka och gör den
ovänligt stämd mot nykterhetssträfvandena.

Jag har intet yrkande att göra.

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljnings
-medlen.
(Forts.)

N:o 10.

Angående
fördelningen
eif bränvin*-försäljningsmedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Herr Zetterstrand: Hvarje kraf på likställighet eller på reformer
i dylik rigtning är ju alltid värdt ett visst afseende. Men det är ju
så, att man inom Riksdagen och älven inom denna kammare hyser
sina betänkligheter, då reformkraf framställas. Man fruktar, att man
derigenom skall kunna komma att rubba bestående förhållanden, man
fruktar, att man skall kunna komma att kränka annans rätt, och man
fordrar, att vissa garantier skola vidtagas.

Hvaraf kan det då bero, att i detta speciella fall man äfven från
konservativt häll icke drager i betänkande att framkomma med ett
dylikt kraf, som syftar till likställighet? Kan det bero på ett ensidigt
nykterhetsintresse? Ja, mine herrar, jag är alldeles öfvertygad
om, att eu del af kammarens ledamöter önska en reform, hufvudsakligen
eller till och med uteslutande i nykterhetens intresse, men
jag är också öfvertygad om, att flertalet af kammarens ledamöter icke
har fullt klart för sig, att en dylik reform verkligen skulle komma att
i någon afsevärd mån gagna nykterheten. Sistnämnda uppfattning
delar äfven jag, samt tror alltså, att den reform, som åsyftas, hufvudsakligen
grundar sig på ekonomiska skäl.

Hvilka äro då dessa skäl?

Är månne förslagets framkomst beroende på något slags illvilja
gent emot städerna? Nej, bort det! Jag har icke den ringaste tanke
åt det hållet. Jag är öfvertygad om, att inga eller åtminstone högst
få af landtmännen hysa eu sådan känsla gent emot städerna.

Men hvarpå kan det då bero att förslaget framkommit? Jag
tänker mig saken så: ute i landsbygden går man år ut och år in och
känner sig sorgsen öfver de ständigt stigande fattigvårdsbördorna, öfver
de ständigt växande kommunalutskylderna, öfver kommunernas oaflåtligt
ökade skuldsättning och öfver fastigheternas tilltagande belåning.
Under allt detta kastar man något afundsamma blickar mot städerna.

Men, mine herrar, är det verkligen så mycket bättre stäldt hos
oss i städerna? Jag vill för åstadkommande åt belysning i detta afseende
nämna några s:ftror. — Eu och annan har förut i dag blifvit
nämnd. — Understödstagarne på landsbygden utgjorde enligt 1893
års statistik 4|- procent af befolkningen, i städerna uppgingo de till 8,24
procent; kommunalskatten uppgick på landet till 5 kronor 5 öre per
individ, i städerna till 15 kronor 68 öre; landskommunernas skulder
uPPgir>g0 till 21| million kronor, städernas till 161 millioner, hvarvid
emellertid icke får förbises, att vi lyckligtvis både på landet och i
städerna hafva Överskjutande tillgångar, hvilka dock, såsom bestående
hufvudsakligen i offentliga byggdader, såsom sjukhus, skolor m. m.
dylikt, icke äro realiserbara; den intecknade gälden i landtfastigheter
uppgick till 40 procent, i städerna, icke som nyss nämndes till
55 procent, men till 53 procent af fastigheternas taxeringsvärden.

Efter denna jemförelse skulle det kunna hända, att herrarne finge
den uppfattningen, att jag tror, det vi hafva det så dåligt i städerna,
och att I hafven det så utmärkt på landet. Visst icke. Jag är den
förste att erkänna, att man der ute rundt om i bygderna har att
kämpa en hård kamp för tillvaron och får förskaffa sig sitt bröd i
sitt anletes svett. Men jag är också öfvertygad om, att vi icke hafva

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

det stort bättre i städerna. Och om ni landtman skulle komma att
der slå ned edra bopålar, så skulle ni nog snart komma att inse, att
det icke der är guld allt som glimmar, att det råder mycken
fattigdom i kojorna i städernas utkanter och att äfven i de mera
komfortabla husen finnes en mängd familjefäder, som få sträfva och
arbeta mycket träget för att skaffa sig och de sina ett nödtorftigt
uppehälle.

Under sådana förhållanden synes billigheten af det förevarande
reformförslaget skäligen kunna sättas i fråga; och särskildt synes det
mig rent af obilligt, att vilja göra intrång på städernas rättigheter
just nu, man bör väl taga i betraktande, såsom äfven förut är nämndt,
att det nu pågår en grundskatteafskrifning, som, hvad man än tänker
om den samma, likväl måste erkännas innebära ett slags present åt
de nuvarande innehafvarne af fastigheter på landet.

Man får väl vidare taga hänsyn till, att städerna för närvarande
laborera med stora skulder, som de i förlitande på sina nuvarande
tillgångar hafva iklädt sig, och som till stor del äro upptagna för
kommunikationsändamål, hvilka äro afsedda icke allenast till städernas,
utan äfven till landsbygdens fromma.

Vidare måste det väl vid den nuvarande tidpunkten vara olämpligt
att till statsverket indraga några dylika afgifter, då statskassan förfogar
öfver stora öfverskott, och det plus, som ytterligare på detta vis
skulle erhållas, sålunda vore för statskassan af jemförelsevis ringa betydelse,
medan det för dem, från hvilka medlen skulle tagas, skulle
blifva synnerligen känbart att gå miste om desamma.

Allt detta gör, att man bör taga frågan noga i öfvervägande,
innan man fattar ett beslut, som rubbar det bestående. Häromdagen
var det en af kammarens mest framstående ledamöter, som framstälde
den önskan, att ett godt samförstånd och ett godt samarbete
måtte ega rum mellan regeringen och Riksdagen till landets fromma.
Jag vill supplera denna önskan med en annan, nemligen den, att det
goda förhållande, som för närvarande är rådande mellan landsbygden
och städerna icke måtte utan synnerligen giltiga skäl sättas på spel.

Och jag vill vidare uttala en annan önskan, nemligen att vi icke
måtte onödigtvis splittra våra krafter på jemförelsevis obetydliga intressetvister,
utan samfäldt med lif och lust deltaga i ett synnerligen
behöfiigt och för hela riket gagneligt reformarbete.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herrar Pari och Z. Larsson förklarade sig instämma häruti.

Herr Collander: Den ärade talaren på skånebänken yttrade,
att han icke förstode en passus i utskottets betänkande, då nemligen
der står, “att de företag, hvartill städerna använda dem tillfallande
bränvinsförsäljningsmedel i icke ringa mån komma äfven landsbygden
till godo11.

Detta gjorde, att jag begärde ordet för att lemna en förklaring i
det fallet. Det är ju alldeles tydligt, hvad som dermed afses, och
den nämnde talaren berörde det äfven sjelf, då han talade om städernas

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljning
smedlen.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
Javdelningen
of bränvinsJörsäljningsmedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

utgiftsposter och dervid bland annat nämnde räntorna. Räntor och
annuiteter å lån spela en högst betydande rol vid städernas utgifter,
och detta härleder sig derifrån, att sedan bränvinsmedlen i vidsträcktare
män tillföllo städerna, de kunnat kraftigare bidraga till
kommunikationsanstalternas förbättring, både hvad jernvägar och hamnanläggningar
beträffar, hvilket naturligtvis kominer landsbygden i
mycket till godo, då ju dessa anläggningar afse att befrämja afsättningen
af dess produkter. Vid dessa räntor och annuiteter äro städerna
bundna, det är icke en utgift, som de kunna besluta i år och nästa
år indraga, utan de hafva för en lång framtid bundit sig vid dessa
utgifter. Detta är ett åt skälen, hvarför man icke bör i bast rubba
ett dylikt bestående förhållande.

Jag vill endast tillägga några ord med afseende derpå, att jag
antecknat mig som reservant mot utskottets förslag. Det var egentligen
derför, att jag inom utskottet yrkat, att vi skulle hemställa om
eu skrifvelse till Kongl. Majrt med begäran om utredning, men icke i
den ensidiga rigtning, som några öfriga ledamöter af utskottet förenat
sig om att i en reservation tillstyrka, eller endast beträffande fördelningen
af medlen, utan jag ville, att frågan skulle betraktas från en
vidsträcktare synpunkt. Från stockholmsbänken har redan framhållits,
att ett af de af mig förordade önskningsmålen är synnerligen beaktausvärdt,
nemligen det att i en enda afgift, tillverkningsafgiften, kunna
få sammanförda de afgifter, som det allmänna bör taga för bränvinet.

Jag bar intet särskildt yrkande att göra, utan ansluter mig till
utskottets hemställan i alla tre punkterna.

Herr Eken man: Det är ju påtagligt, att den här föreliggande
frågan icke allenast är en nykterhetsfråga, utan äfven en fråga af
mycket stor ekonomisk betydelse för stadssamhällena.

Jag vet väl, att särskildt för dem, som äro mycket ifriga för
nykterhetens ädla sak, det synes vara ett kätterskt tal att orda om
ekonomiska intressen jemsides med det stora sedliga intresse, som de
förfäkta, och jag kan till en viss grad gifva dem rätt häruti, så till
vida nemligen, att om de ekonomiska intressena stå i strid med det
sedliga intresset, de förra måste vika. Jag tror emellertid, att sådan
strid härvidlag icke eger rum, åtminstone är den konflikt, som kanske
någon anser förefinnas mellan dessa intressen, icke olöslig.

Om man betraktar de särskilda motionärernas förslag, så ber jag
att få beträffande det förslag, som afser att taga en del af dessa inkomster
från städerna och förlägga dem till annat båll, säga det, att
detta förslag synes mig vara af den beskaffenhet, att jag har svårt att
föreställa mig det som ett förslag i nykterhetens intresse. Ty med
det sätt att resonnera, som den ärade motionären och de med honom
i denna fråga liktänkande använda kan man ju näppeligen komma till
annan konklusion, än att förslaget borde komma att verka derhän —
jag säger icke att det i verkligheten skulle göra det — att vederbörande
finge en sporre att söka genom uppdrifvande af konsumtion
göra den för sin kommun återstående delen af bränvinsmedlen så
mycket mera fruktbärande, sedan de gått miste om en del. Vidare

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

förefaller det mig underligt, att när man anser det ligga i nykterhetens
intresse, att städerna icke skola hafva denna inkomst, man deremot
anser det lämpligt, att landsbygden skulle erhålla den.

Jag går derefter vidare till det förslag, som afser, om jag så får
saga, en reglering mera i stort, nemligen det förslag, som afser att
indraga hela inkomsten till statsverket. Detta förslag innebär ju —
skulle man kunna säga — en fullständig systemförändring. Om de
nya anordningarne, det nya sättet få vi egentligen icke veta någonting.
Men rörande den gamla metoden känna och veta vi, att under
densamma, under det system, som utvecklats först och bäst i rikets
andra stad och deraf fått sin benämning, nykterhetsarbetet gått framåt
med störa steg, och konsumtionen af bränvin minskats.

Är man alldeles viss på att en förändring skulle vara lyckosam,
är man alldeles säker på att detta intresse och denna ifver från
kommunernas sida att ordna saken på ett lämpligt och tillfredsställande
sätt skulle komma att fortfarande finnas, om kommunernas direkta
deltagande blefve slopadt? Jag tror att man har rättighet att åtminstone"
ställa. sig tvifiaude deruti. Men äfven de, som i detta afseende
icke hysa något tvifvel, utan äro alldeles vissa derpå, att man genom
en sådan förändring skulle få lysande resultat,i nykterhetssaken, äfven
dessa synes mig höra gå till väga beträffande den ekonomiska sidan
.af saken med grannlaga varsamhet, mer än som här är ifrågasatt.
Man får icke glömma, att dessa inkomster tillagts städerna på grund
af Riksdagens beslut; man får heller icke glömma, att genom innehafvandet,
af just dessa inkomster det varit möjligt för städerna att
ofta deltaga i stora, allmännyttiga företag, särskilt kommumkationsanstaiter,
hvilka varit till nytta äfven för landsbygden, som i regel
gjort mindre ekonomisk uppoffring för desammas åstadkommande; och
man får icke lemna å sido den omständigheten, att detta städernas
deltagande i allmänhet varit och är baseradt på lån med långa amorteringstider.
Om man nu utan vidare och temligen raskt tager bort
denna inkomst, så måste effekten blifva den, att städerna få svårt att
fylla bristen, som väl måste betackas genom ökade skatter. Om man
än aldrig så många gånger må säga, att det är Riksdagens grundlagsenliga
rätt att så gå till väga som föreslagits, så kommer det dock
att kännas som en hårdhet för dem det gäller, hvilka få svårt att
inse det rättvisa i en slik åtgärd. Nej, vill man vidtaga en fullständig
förändring af systemet, så anser jag för min del, att det bör samtidigt
ske en lojal uppgörelse med städerna rörande denna ekonomiska fråga,
eu sådan uppgörelse, att tillräcklig ersättning lemnas, och lemnas på
så lång tid, att icke de ekonomiska förhållandena i städerna blifva på
ett känbart och tryckande sätt rubbade.

Jag har således, som kammaren torde finna, den uppfattning, att
det icke skulle vara i nykterhetens intresse att gå till våga på det
föreslagna sättet. Man skulle derigenom ofta få höra och förnimma,
att man toge och sammanbunde nykterhetssaken med en åtgärd, som
för städerna blefve en svår och tryckande plåga. Jag har derför den
uppfattningen, att den af motionärerna föreslagna anordningen icke,
såsom den nu föreligger, kan tjena nykterhetens sak, men deremot

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 10. 3

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljningsmedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

vara skadlig för städernas ekonomiska intressen; och jag får på grund
häraf och af hvad utskottet anfört hemställa om bifall till utskottets
förslag, men afslag å motionärernas yrkanden.

Ilerr Palme: Det var icke min mening att begära ordet i denna
fråga; men då den ärade representanten för Vestra Göinge domsaga
tog sig anledning att rigta några vänskapliga anmärkningar och anfall
gent emot Stockholm, så skall jag be att med några siffror få belysa
baksidan af den vackra medalj, som han tog sig friheten att till Stockholms
ära stämpla. Han har talat om de presenter, som landsbygden
fortfarande hade att fordra. Jag skall be att få lemna några siffror
rörande de presenter, som vi här i Stockholm få från landsorten, viss
om att dessa siffror, som jag hemtat ur senast tillgängliga häftet af
Stockholms kommunalberättelse, skola i någon mån modifiera hans
omdöme. Af de — enligt hvad statistiken för år 1893 utvisar — för
gröfre brott sakfälde i Stockholm voro 284 födda utom Stockholms
jurisdiktion, men endast 132 födda inom densamma. Af de för fylleriförseelser
sakförde voro endast 1,803 födda i Stockholm, medan icke
färre än 6,550 voro födda utom Stockholm. Af de prostituerade voro
96 födda i Stockholm, men 369 i landsorten. Af personer, som åtnjöto
fattigunderstöd i Stockholm, voro derstädes födda 6,510, medan
åter 7,715 eller inemot 54 procent af hela antalet voro födda utom
Stockholm.

Den ärade talaren nämnde vidare, att han ansåg, det bränvinsmedlen
i främsta rummet borde användas till fattigvården, Jag vill
då anföra, att Stockholms stads behållning på dessa bränvinsmedel
föga öfverstiger 1,200,000 kronor. Stadens utgifter för folkskolan var
vid samma tid 1,400,000 kronor, till fattigvården gingo 1,400,000 kronor
och till sundhetsvården inemot 1,200,000 kronor, alla tre dessa
poster uppstigande hvar för sig till ungefär hvad Stockholms stad har
i behållning på bränvinsmedlen. Härtill vill jag nämna ännu en annan
siffra, nemligen siffran rörande den utgiftspost, hvartill vi här i Stockholm
anse inkomsten af bränvinsmedlen böra i främsta rummet användas,
eller kostnaden för polisen, hvilkens verksamhet ju, att döma
af de siffror jag nyss meddelade, till icke ringa del går ut på att taga
befattning med just de presenter, som Stockholm får från landsorten.
Jag vill då nämna, att dessa våra utgifter till polisen gå till icke
mindre än 900,000 kronor.

Den ärade talaren nämnde, att han, eller landtman i allmänhet,
trifdes så godt i Stockholm, att när de kommo igen till sin hemort,
så trifdes de icke lika godt der. Detta är lätt afhjelpt på ett sätt,
som skall göra den ärade talaren delaktig af alla de härliga förmåner,
han så vackert skildrat komma oss stockholmare till del. Jag tror
mig kunna på stockholmarnes vägnar säga talaren, att han är synnerligen
välkommen, om han vill flytta hit.

Herr Ollas A. Ericsson: Jag hör till dem af kammarens ledamöter,
som anse, att, såsom frågan nu föreligger, den icke är någon
nykterhetsfråga; fastmera är jag öfvertygad om och har under diskus -

3r>

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

sionen ytterligare stärkts i den åsigt, att den hufvudsakligen är en
fråga, som rör sig omkring det rusdryckshandteringens kunskapens
träd, om hvilket vi i lördags hörde talas och hvars frukter man nu
kappas om att plocka.

Men jag har icke begärt ordet endast för att tillkännagifva detta,
utan med anledning af herr Nils Peterssons yttrande och för att han
icke skall stå ensam om sin åsigt. Jag tror nemligen, att om man
verkligen vill göra en nykterhetsfråga af den föreliggande, så får man
lof att kombinera den med en annan fråga, såsom han gjorde, och jag tror
att Riksdagen bör tänka på det förslaget, nemligen att anslå vissa procent
af den inkomst, hvarom här talas, för att bereda någon sorts hem
för drinkare och asyler till deras hjelp. Det är ju alldeles tydligt
och klart, att då man har så stora inkomster af en handtering, som
åstadkommer så mycket elände i landet, är det icke alls för mycket,
om man använder någon del deraf för att lemna hjelp åt fallna
stackare.

På samma gång vill jag begagna tillfället och svara en af de
talare, som påstodo, att man skickade från landsbygden fattighjon in
till städerna. Mot ett sådant yttrande vill jag på det allra lifligaste
protestera. Den erfarenhet, jag fått i min hemort, är den, att det i
stället är landsbygden, som får taga emot fattighjon från städerna.
Polket reser in till städerna — hufvudsakligast Stockholm — uti sin
krafts dagar, arbetar och sliter ut sig der, men om någon af en eller
annan anledning råkar i olycka, resa de såvidt möjligt tillbaka till
landsbygden för att erhålla hjelp. Fattigvården här i Stockholm skötes
på ett sådant sätt, att dessa personer från landsbygden, hvilka
haft tillfälle göra jemförelser, på intet vilkor vilja, om de kunna komma
tillbaka, underkasta sig att tillgodonjuta fattighjelp i städerna. När
de så känna på sig, att de i den närmaste framtiden måste anlita en
dylik inrättning som fattigvården, taga de derför respass till sin
hemort, för att derhemma åtnjuta den fattigvård, som kan komma dem
till del. Yi på landsbygden få också — åtminstone i min hemort —
kosta på våra fattighjon så mycket, att det öfver hufvud taget går till
en 50, 60 kronor för året per fattighjon, och med en uttaxering dertill
af omkring 6 gånger bevillningskrona, under det att här i Stockholm
dylik kostnad uppgår till jemförelsevis ringa belopp. Detta till
svar å talet om städernas stora fattigvårdstunga.

Herr friherre Barnekow: Jag ber om ursäkt för att jag åter
begärt ordet, men jag skall endast i korthet besvara några frågor.

Den förste talaren — jag tror det var herr Fredholm — sade,
att det kunde uppstå tvifvel om huruvida man har rätt att fordra
andel i vinsten på bränvinsförsäljning. Ja, det skulle jag också erkänna,
om det icke vore fråga om försäljning af bränvin. Men nu är
det just fråga derom, och derför är lagstiftningen härom så säregen,
att sådant enligt min åsigt kan ifrågasättas.

Vidare sade han, att kommunerna borde få rättighet att upptaga
indirekta skatter; ja, det kunna de få; men ännu så länge ha kommunerna
icke dylik rättighet, utan den tillkommer endast staten.

Angående
fördelningen
af bränvinsförsäljnings
■
medlen.

(Forts.)

N:0 10.

Angående
fördelningen
af bränvinwförsäljningsrnedlen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Slutligen sade samme ärade talare, att han under frågans behandling
i utskottet i viss mån, jag vill icke säga biträdt förslaget om
skrifvelse, men åtminstone talat om behöfligheten af en skrifvelse till
Konungen för att få frågan utredd. Detta påminner mig om den
mannens göda hjerta, hvilket jag kommit under fund med den tid, då
jag satt i bevillningsutskottet. Om det nemligen är något, som han
anser vara rätt, så anser han att saken bör utredas fullständigt, antingen
han derpå kan vinna något eller ej.

Vidare har en annan talare yttrat något om att jag sagt, det
landsbygden skulle skicka så många fattighjon in till städerna. Men
det var icke fattighjon, jag talade om — personer, hvilka, såsom han
sade, flytta in till städerna, slita ut sig der, bli orkeslösa och falla
städernas fattigvård till last — utan det var om tiggare, jag talade,
personer, som gingo omkring och tiggde. Dylika personer hafva städerna
icke svårt att befria sig från, de kunna skicka polisen på dem; men
vi på landsbygden, som icke hafva någon polis, kunna ej anlita denna
utväg.

Vidare har en talare — kanske var det samme talare — sagt,
att när jag'' anfört, det Vadstena stad hade en kommunalskatt,
uppgående till 10 kronor 88 öre per bevillningskrona, under det att,
enligt hans uppgift, samma skatt i närvarande stund icke uppginge till
mer än 7 kronor, det vore sannolikt, att, när jag misstagit mig i detta
afseende, jag äfven gjort det i flera andra. Då vill jag svara, att jag
icke haft annat att rätta mig efter än 1893 års uppgifter, och der
står uppgifvet det belopp, jag anförde, eller 10 kronor 88 öre. Men
har kommunalskatten för Vadstena nu gått ned till 7 kronor, så är
det för mig endast så mycket behagligare, ty då blefve det lättare att
från Vadstena stad kunna taga dess bränvinsmedel.

Vidare var det någon, som sade, att jag talat om intecknad skuld,
som vidlådde jordbruksfastigheterna och äfven fastigheterna i städerna.
Men jag vill fästa hans uppmärksamhet på att det icke var fastigheter
i städerna, jag talade om, utan jag talade om kapitalister och
jordbrukare. Jag jemförde personer, som voro jordbrukare, med inkomsttagare,
som voro bosatta i Hedvig Eleonora i Stockholm. Den
som är jordbrukare får äfven skatta för skulderna, men inkomsttagaren
blott för den inkomst han har.

Vidare var det en talare, som ville fördela skulder och skatter
per individ. Men det får man icke, utan man måste göra det efter
förmågan att kunna betala dem. Det är ju alldeles tydligt, att, om
man fördelar skulder och skatter per individ, städerna äro underlägsna,
ty det finnes många flera invånare på landet.

Vidare var det en annan talare, som lemnade mig en förklaring
på hvilken fördel landet skulle hafva af städernas bränvinsmedel. Han
sade, att saken var den, att städerna offrade så mycket på kommunikationer.
Ja det är sant, för min del bor jag nära en stad, som har
gjort det. Men den har 8 procent utdelning derför, nemligen utdelning
från en jernväg, så att man kan också få ersättning för dessa
uppoffringar.

Vidare ber jag att få vända mig mot den ledamot från Stockholm,

Onsdagen den 26 Februari, f. m. 37 N:o 10.

som talade om den der presenten, som landtmännen fått. Herr tal- Angående
man, jag är icke färdig med den frågan ännu; men jag skall komma
med den, och då skall jag visa herrarna, att denna present, som hettes försäljningsatt
landtmännen fingo från urtima Riksdagen, ända tills dato in- medlen.

skränkt sig till en obetydlighet eller nära nog till ingenting. Men (Forts.)

det skall jag icke komma med nu, utan väntar jag dermed till en
annan gång, liksom med den stora fördelen att få sina bref hemskickade
här i Stockholm.

Vidare sade en ärad talare, att städerna också finge presenter af
oss landtmän, och räknade upp alla som inflyttade från landet och
kommo städerna och deras fattigvård till last. Ja, dessa personer
hafva flyttat in, förvillade och förblindade af den glans, som finnes i
städerna, och de tillfällen att få arbetsförtjenst, som der finnas, men
så, när de icke orka längre, måste ju fattigvården taga hand om dem.

Han nämnde också ordet “prostitution11.

Ja, mine herrar, flickor från landet komma hit friska och oskyldiga
och blifva under sin vistelse här inskrifna som prostituerade
qvinnor. När de så här i Stockholm blifvit förderfvade i sedligt och
moraliskt hänseende, då skola vi väl icke hafva dem tillbaka till landet,
utan då böra de väl stanna qvar här.

Slutligen sade samme ärade talare, att om jag ville flytta till
Stockholm, så vore jag hjertligt välkommen. Jag tackar, och detta
skulle vara att samla glödande kol på mitt hufvud, om det vore en
verklig välkomsthelsning från hjerta!. Men möjligen tänker man så:

“kanske han har någon förmögenhet, och då få vi ändå mera pengar
till Stockholm11.

Till sist ber jag att få återtaga mitt yrkande om återremiss. Då
frågan fallit i Första Kammaren, tjenar sådan till intet.

Herr von Friesen: Jag begärde ordet, emedan jag tyckte, att

en ärad representant från Dalarne rigtade en förebråelse mot det sätt,
hvarpå fattigvården i Stockholm skötes. Nu är jag den förste att erkänna,
att anmärkningar kunna göras mot fattigvården i Stockholm.

Jag har sjelf något litet lagt hand vid denna fattigvård, så att jag
känner till den. Men han känner utan tvifvel till den bättre än jag,
och jag vill derför bedja honom anföra, i hvilka hänseenden fattigvården
i Stockholm skötes sämre än på landet.

Jag fattade hans anförande såsom en beskyllning mot Stockholms
fattigvård. Var det icke meningen att framkasta en sådan, så har jag
ingenting att erinra mot hans anförande. Jag har sjelf haft det nöjet
att hafva flera af kammarens ledamöter i sällskap på eu fattighusinrättning
härstädes, som har (364 fattighushjon; och de kunna bättre
än jag, som är partisk, vittna om huru på den inrättningen fattigvården
handbafves. Tills jag får höra några närmare detaljer, så bestrider
jag, att fattigvården i Stockholm handhafves på sämre sätt än
i landsorten, på samma gång jag är villig att erkänna, att mycket
kan göras för fattigvårdens förbättring i Stockholm. Jag sitter sjelf
för närvarande i eu komité, som har till uppgift att söka förbättra
denna fattigvård, så att förneka, att häruti finnes mycket, som kan

N:0 10.

Om upphörande
af den
personliga
sjukvårdsafgiften.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

förbättras, vill jag icke. Men var meningen att framställa en beskyllning,
så inlägger jag en bestämd gensaga.

Herr Fjällbäck instämde häruti.

Öfverläggningen var härmed slutad. Derunder hade yrkats: Do
bifall till utskottets hemställan i samtliga tre punkter; 2:o afslag derå
och bifall till den af herr Olsson i Sörnäs m. ä. i ämnet afgifna reservation;
3:o bifall till herr Janssons i Krakerud m. fl. motion; och
4:o ärendets återförvisande till utskottet. Då dessa yrkanden, med
undantag allenast af det med 3:o betecknade, afsåge samtliga tre punkter
af utskottets hemställan, hemstälde herr talmannen, att de propositioner,
han komme att framställa, finge, med förberörda undantag,
anses omfatta samtliga punkterna. Efter det kammaren härtill lemnat
sitt bifall, upptog herr talmannen till proposition hvart och ett af förenämnda
yrkanden och fann svaren halva utfallit med öfvervägande ja
för bifall till utskottets hemställan i dess helhet. Votering blef likväl
begärd och företogs, sedan till kontraproposition antagits bifall till
herr Janssons i Krakerud in. fl. motion, enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaran med afslag å utskottets hemställan
bifallit den af herr G. Jansson i ämnet väckta motion.

Omröstningen visade 104 ja och 103 nej; varande alltså utskottets
hemställan i samtliga punkter af kammaren bifallen.

§ 6.

I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets betänkande n:o 4,
i anledning af väckt motion om upphörande af den personliga sjukvårdsafgiften.

1 en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 77, hade herr
J. Mankell föreslagit, “att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan att snarast möjligt framlägga förslag till
afskaffande af den personliga sjukvårdsafgiften på sätt kan finnas lämpligt
efter föregående utredning af dess förhållande till öfriga personliga
skatter."

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 26 Februari, f. m. 39 N:o 10.

Reservation emot denna hemställan hade anmälts af herrar fri- Om «ppherre
von Sehwerin, Collander, Fredholm från Stockholm, Jansson i
Krakerud, Olsson i Sörnäs och Lundström, hviska ansett, att utskottet sjukvärds bort

tillstyrka bifall till motionen. afgiften.

(Forts.)

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde

Herr Mankell: Herr talman, mine herrar! När jag först erhöll
kännedom om de betydliga öfverskott på statsinkomsterna, som upplupit
under åren 1894 och 1895, intogs jag af de gladaste förhoppningar
att tiden ändtligen nu vore inne att kunna bereda de obemedlade
folkklasserna någon lindring i de tunga bördor, som på senare
tider tryckt dem. Må man derför döma om min öfverraskning, när
jag af den kongl. propositionen fann, att icke ett enda öres lindring
blifvit ifrågasatt, utan tvärtom skatteförhöjningar, ja nya skatter stälts
i utsigt. Emellertid ansåg jag, att derför icke förespråkarne för de
fattiga och obemedlade folkklasserna borde tappa modet, utan försöka
göra hvad som möjligen kunde göras. Mer än väl fann jag likväl,
att det icke vore värdt att röra vid det system, som omhuldades af
Riksdagens pluralitet. Man tick således icke tala om nedsättning af
tullar och allra minst af lifsmedelstullarne; ej heller om bränvinsbeskattningen,
ty då fick man äfven nykteristerna emot sig; ej heller
om sockerbeskattningen eller andra dylika skattebördor.

Emellertid fans det en skattetitel, som var af neutral beskaffenhet,
som stod utom systemet, nemligen de personliga skatterna, hvilka
måste anses trycka, om icke uteslutande, så åtminstone hårdast på de
obemedlade klasserna, och hvilkas belopp, såsom jag tagit mig friheten
att visa i min motion, är mycket större än man i allmänhet föreställer
sig Sammanlagda beloppet af dessa skatter, hvilkas antal
är fyra, uppgår nemligen till 3 millioner och sannolikt numera till

3 \ millioner.

Vid granskning af de förut anförda skäl mot afskaffande af de
personliga skatterna har jag icke kunnat undgå att finna, det de till
största delen utgöras af svepskäl, som dölja det innersta och verkliga
skälet. Emellertid har jag dock ansett, att något afseende borde
fästas vid den invändning, som gjordes af skatteregleringskomitén
åren 1879—1882, nemligen att det möjligen icke vore lämpligt att
på en gång afskaffa alla personliga skatter, hvilken invändning dock
egentligen gälde dåvarande förhållanden, när nemligen beloppet af
desamma uppgick till 5 millioner.

Jag vill icke heller helt och hållet underkänna en annan invändning,
som framstäldes, nemligen att dessa skatter åtminstone delvis
sammanhänga med hvarandra, i det att bestämmelser i afseende å
den ena gälla äfven för den andra, livilket förhållande dock mycket
lätt skulle kunna ändras, om man verkligen ville en reform genom
förändring af några få ord i de kongl. förordningar, som angå

skatterna. . ,

För att nu slutligen undanrödja dessa sista betänkligheter — de
•enda som enligt mitt förmenande kunna tillmätas någon vigt

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

personliga
sjukvärdsaf
giften.
(Forts.)

hörande af den rY jag tagit mig friheten att vid denna riksdag föreslå, att kela
frågan om de personliga skatterna skulle hänskjutas till Kongl. Maj:t,
på det kan, efter föregående utredning, må framlägga förslag om afskrifning
af den ena eller den andra af dem på den tid ock det sätt,
kan kan finna lämpligt. Detta är eu åtgärd, som omöjligen kan anses
innebära något förhastande eller någon tvär rubbning''i bestående
förhållanden, emedan regeringen sjelf får bestämma, när tiden för
afskaffande af den ena eller den andra kan vara inne. Detta är det
egentliga nya i min motion, hvarigenom den skiljer sig från förut
väckta förslag i samma retning. Men denna sida af saken har bevillningsutskottet,
eller rättare sagdt pluraliteten inom detsamma,
noga aktat sig för att vidröra; derom finnes icke ett enda ord i utlåtandet,
hvarför jag ansett mig nu böra framhålla detsamma.

Min mening har således varit, att en successiv afskrifning skulle
ske af 3 å 3 | millioner, hvartill de personliga skatterna uppgå; och
man måste väl anse, att denna afskrifning har så mycket mera skäl
för sig, som de sjelfegande jordbrukarne under senare tider fått en
afskrifning på icke mindre än 10 millioner för indelningsverk och
grundskatter samt dessutom blifvit gynnade med lifsmedelstullar och
andra tullar till ett belopp, som sannolikt betydligt Öl verstiger denna
siffra, under det att de fattiga och obemedlade klasserna till stor del
få betala och ersätta de i följd af afskrifningen förlorade statsinkomsterna.

Emellertid har nu utskottet funnit godt att afstyrka min motion
om afskaffande af den personliga sjvkhusafgiften, utan att derför
hafva anfört några nya skäl, endast hänvisande till de vid föregåenderiksdag
framlagda. Men dessa skäl måste numera anses såsom temligen
urvattnade och urblekta. De hafva många gånger blifvit vederlagda,
först och främst genom äldre utredningar, sedermera i de grundliga
och sakrika motioner, som vid föregående riksdag väcktes, vidare af
reservanterna inom utskottet samma år; och slutligen har jag i minegen
motion sökt hojtsummera dem till ett helt. Icke förty har utskottet
ansett sig böra återkomma med samma skäl, och man kan
icke annat än förvåna sig öfver att en korporation, som är något så
när mån om sitt anseende, gång på gång kan förnya skäl, som förut
så många gånger blifvit vederlagda. Det måtte sannerligen vara en
sjuk sak utskottet haft att försvara,

I främsta rummet har man nu sökt spela med det gamla skrämskottet,
att legosängsafgifterna skulle höjas. Utskottet borde veta,
lika väl som jag, att derom aldrig varit fråga. Här kan icke vara
tal om att lägga den borttagna personliga afgiften på legosängsafgifterna,
utan endast ersätta dem genom annan kommunalbeskattning,,
nemligen den vanliga kommunalskatten efter fyrk eller bevillning.
Detta framhölls älven åt den ecklesiastikminister, som vid 1883 års
riksdag föreslog afskaffande af de personliga skatterna och då äfven
framhöll, att den personliga sjukvårdsafgiften lätteligen skulle kunna
ersättas med vanlig kommunalskatt, samt dessutom tilläde, att ingen
personlig skatt så lätt skulle kunna undvaras som just denna. Jag
tror, att hans skäl ännu qvarstå i hela sin kraft.

Onsdagen den 26 Februari, f. m. 41 N:o 10.

Ett annat skäl, som utskottet äfven denna gång, såväl som förut °™ uppvid
skilda tillfällen, upprepat, är att ingen allmän klagan försports pinliga
öfver de personliga skatterna, och särskildt icke öfver den nu ifråga- sjukvårdsvarande.
Derpå kan man svara, att det är icke godt att klaga för afgiften.

de klasser, af hvilka största delen är utesluten från hvarje represen- (Forts.)

tatioo inom Riksdagen. Men äfven om dessa klasser, till följd åt sin
okunnighet om skatteväsendet i allmänhet och särskildt om de personliga
skatternas tryckande beskaffenhet, icke skulle hafva klagat, hemställer
jag, om det kan vara ädelmodigt och rättvist att begagna sig
af denna omständighet för att fortfarande behålla en så orättvis skatt
som denna? Något vitsord med afseende å eu dylik klagan måtte
väl dessutom böra lemnas åt de talrika motioner, som under de senare
åren, liksom vid flere föregående tillfällen, framförts angående afgiftens
borttagande.

Vidare har utskottet äfven efter vanligheten upprepat det länge
sedan vederlagda skälet, att dessa afgifter skulle vara så ringa, och
dervid framhållit, att en personlig skatt mycket väl skulle kunna tålas
vid. Nu har jag emellertid uti mina motioner påpekat, hvad som
förut icke borde vara obekant för någon, nemligen att de personliga
skatterna äro icke mindre än fyra, och att deras sammanlagda belopp
uppgå till 3 å 31 millioner kronor. Allting är visserligen relativt
här i verlden, 3 å 3} millioner kronor äro icke mycket på en total
skattebörda af troligtvis 140 å 150 millioner kronor; det erkänner jag;
men i någon ända skall man väl börja, om man vill lindra; och om
de personliga skatterna än ej äro så stora, så trycka de likväl mest
på de obemedlade klasserna.

Slutligen har utskottet upprepat den gamla och utnötta frasen,
att de personliga skatterna skulle “stärka känslan af samhörighet och
erinra samhällets medlemmar om de fördelar, som beredas demu. Det
kan jag försäkra berrarne, att nog hafva de obemedlade klasserna tillräckligt
många andra anledningar att känna denna samhörighet uti
de nya skattebördor, som på senare tider biifvit dem pålagda, att
derom behöfva påminnas genom personliga afgifter — för att nu icke
tala om de ökade militärbördorna och många andra ökade bördor. —

Hvad beträffar den erinran om samhällets “fördelar", som med dessa
afgifters utgörande skulle vara förbunden, måtte känslan häraf icke
vara så liflig, som man tyckes föreställa sig inom utskottet, då under
senare årtionden närmare eu million af Sveriges lyckliga invånare
behagat utvandra till Amerika för att der finna ännu fördelaktigare
samhällsförhållanden.

Om jag sålunda tagit mig friheten att å nyo upptaga utskottets
skäl till eu kort vederläggning, har det visst icke skett, emedan jag
ansett det vara behöfligt, utan blott derför att uraktlåtenhet deraf
möjligen skulle kunna tydas som brist på skäl att anföra deremot.

Mine herrar, jag tager mig derför friheten hemställa till eder, om icke
tiden nu kunde vara inne att åtminstone till en början borttaga sjukvårdsafgiften.
Jag har försökt att göra reformen så litet motbjudande
som möjligt för dess motståndare. Om man vill hänskjuta hela frågan
till Kongl. Maj:t, på det han efter föregående utredning må kunna

N:o 10. 42 Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om upp■ framlägga förslag om den ena eller andra afgiftens afskaffande, så

horaer?onU a™ ^rer deruti icke kunna anses ligga någon tvär brytning uti nuvarande
Sjukvårds- förhållanden. Jag vågar derför vädja till eder rättskänsla och edert
nfgiften. för de obemedlade klassernas ställning ömmande hjerta, attlnuviljen

(Forts.) bifalla föreliggande motion. Sådant kan visserligen endast blifva en
opinionsyttring, då jag tager för gifvet, att Första Kammaren redan
afslagit motionen. Men eu sådan opinionsyttring från Andra Kammarens
sida bör dock ingalunda kunna anses sakna betydelse.

Herr talman, jag tager mig friheten yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till min motion.

Herr Svensson från Stockholm instämde med herr Mankell.

Herr Högstedt från Helsingborg: Liksom föregående år tillåter
jag mig, herr talman, äfven nu att uttala mina sympatier för föreliggande
motion. Jag är nu ännu mer än då öfvertygad, att det är
både rättvist och billigt, att detta slags skatt afskaffäs och att de,
på hvilkas skuldror den verkligen tynger, måtte blifva derifrån befriade.
Så många och starkt talande skäl hafva ju både af reservanterna och
motionären anförts för denna afgifts upphörande och så många röster
ha höjts derför, att kammaren väl icke kan i dag underlåta att bifalla
denna motion.

Utskottet säger, att “någon allmän klagan öfver ifrågavarande
skatt icke försports11. Men man må icke säga så. Ty jag tror och
jag vet, att, huru ringa denna afgift än synes oss, det dock finnes
många bland de obemedlade, som denna afgift vållar icke ringa bekymmer,
när den tid är inne, då den skall betalas. Det är visserligen
sant, att den kan afskrifvas för dem, som anses icke kunna betala.
Men hur det är, så anses det ändå vara en skam att vara upptagen
på listan öfver dem, hvilka icke kunna betala. Och det är, mine herrar,
en stor skilnad mellan att mottaga denna afskrifning såsom en nådegåfva
och att veta sig vara enligt lag befriad från afgiften.

Jag ber, herr talman, att få instämma med reservanterna och
yrka bifall till motionen.

Herr Bruhn: Oaktadt goda skäl kunna anföras för de personliga
skatternas afskaffande, finnes dock beträffande sjukvårdsafgiften ett
skäl, som för mig alldeles afgjordt talar för denna afgifts bibehållande.

Landstingen ha allt sedan sin tillkomst särdeles vinnlagt sig om
sjukvårdens befrämjande. Följden häraf har blifvit, att sjukvården
öfver hufvud taget är särdeles tillfredsställande ordnad, men å andra
sidan att den vållat landstingen dryga utgifter och årligen kräfver betydliga
sådana. Dessa utgifter bestridas medelst sjukvårdsafgifterna,
legosängsafgifterna och landstingens allmänna medel. Afskaffäs de
förstnämnda afgifterna, måste motsvarande belopp anskaffas på annat
sätt. Det ligger då nära till hands, att en höjning af legosängsafgifterna,
hvilka hittilldags beträffande de lägsta klasserna varit särdeles
låga, skall tillgripas för att ersätta bristen. Dä nu hufvudsakligen
de mindre bemedlade samhällsklasserna begagna sig af sjukvårdsinrätt -

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

N:o 10.

afgiften.

(Forts.)

ningarne, så skulle följden blifva, att det äfven vore dessa klasser,
som i väsentligaste män drabbades af de förhöjda legosängsafgifterna, personnga
och detta under de förhållanden, då de egde minsta möjliga förmåga sjukvårds att

bestrida ökade utgifter. Ja, kanske skulle mången sjukling på
grund af de höjda legosängsafgifterna blifva i saknad af läkarevård.

Detta är det skäl, som för mig varit bestämmande, och jag tror icke,
att mina farhågor för en höjning af legosängsafgifterna äro alldeles

obefogade. „ , „ , ,

För att ersätta den afskaffande sjukvårdsafgiften skulle erfordras
en uttaxering af i jemnt tal 18 öre per bevillningskrona. Af alla skatter
vet jag ingen, som är mera impopulär än landstingsskatten. Äfven
den minsta förhöjning i denna skatt åstadkommer missnöje, förmodligen
på den grund, att den icke har samma ålderns häfd som öfriga skatter.
Sjukvårdsafgiften åter synes mig icke ses med lika oblida ögon eller
anses vara orättvis eller särdeles betungande. Jag drager denna slutsats
af det förhållandet, att i samtliga sjukvårdsdistrikt utgår sjukvårdsafgiften
med det högsta tillåtna belopp, nemligen 50 öre för man och
25 öre för qvinna, då intet hinder hade mött att nedsätta denna afgift
till exempelvis 10 öre för man och 5 öre för qvinna.

Då fråga blir om de öfriga personella skatterna, hvilka motionären
äfven föreslagit böra afskaffäs, skall jag icke ha något emot att instämma
med honom, men i fråga om sjukvårdsafgiften ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Herr talman, inine herrar! Sedan
den senaste talaren haft ordet, skulle jag nära nog kunna afstå från
detsamma, då han uttalat äfven min mening i denna fråga, men jag
skall ändock tillåta mig att yttra några ord.

Jag är för min del fullt öfvertygad och ense med såväl motionären
som reservanterna derom, att personliga skatter äro förkastliga. De
äro det derför, att de träffa den mindre bemedlade lika hårdt som de
träffa den mera förmögne. Men om man vill afskrifva de personliga
skatterna, tror jag, att man måste noga taga i betraktande för hvilka
ändamål dessa skatter utgå, Om de utgå till staten: må man då gerna
skrifva af dem! Jag skall vara den förste att gifva mitt votum för
ett dylikt förslag. Men om de personliga afgifterna utgå för eu institution,
som har i sin magt att pålägga dessa skatter i en annan form,
hvilken blir lika tryckande för de mindre bemedlade som de personliga
afgifterna, så har man icke vunnit något med deras afskaffande. Liksom
den närmast föregående talaren fruktar äfven jag, att, om man
tager bort dessa personliga skatter, eu hel del landsting skola komma
att öka legosängsafgifterna, och hvad har man då vunnit med att afskrifva
de personliga skatterna? Man har då kommit till det resultatet,
att man utkräfver skatten af den mindre bemedlade just vid det tillfälle,
då han träffas af sjukdom och således allra minst är i tillfälle
att erlägga sina afgifter. Då kan man icke afskrifva legosängsafgiften
— den måste utkräfvas. Den personliga sjukvårdsafgiften kan man
afskrifva, men så är det icke med legosängsafgiften. Jag tror för min
de!, att det är bättre såväl för den ene som för den andre och äfven

N:0 10

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om upphörande
af den
personliga
sjukvärds -afqiften.

(Forts.)

för den mindre bemedlade att hafva en billig sjukvårdsafgift och låga
legosängsafgifter än tvärtom. Om de herrar, som nu ifra för afskrifning
af sjukvårdsafgiften, vinna sitt mål, fruktar jag, att de göra sig
föga förtjenta åt tacksamhet från de personers sida, som det kommer
att gälla, nemligen de mindre bemedlade. För min del yrkar jag bifall
till utskottets förslag just i deras intresse.

i redholm från Stockholm: Utom de skäl, som utskottet
anfört för utslag på motionen, indika skäl enligt mitt förmenande blifvit
på det fullständigaste sätt vederlagda af den förste talaren, så har här
framhållits, att det skulle vara vådligt att borttaga denna sjukvårdsnät,
emedan effekten kunde blifva den, att man blefve tvungen att
öka legosängsafgifterna. Jag vill då fråga de herrar, som sä mycket
framnållit, att man skall använda inkomsten af bränvinstillverkningen
och bränvinsförsäljningen till de mindre bemedlade klassernas fromma
och till sedliga ändamål, hvartill skulle man bättre kunna använda
de till landstingen inflytande bränvinsförsäljningsafgifterna än till att
upprätthålla sjukvården?

Om man ser på hvad som till landstingen ingår i sjukvårdsa%ifter,
så är det något öfver 700,000 kronor, under det att de bränvinsförsälj
ningsafgifter, som ingå till landstingen, uppgå till 1,200,000
kronor. Således, om man skulle ersätta den borttagna sjukvårdsafgiften
med en del af bränvinsförsäljningsafgiften, så återstår likväl af denna
senare ett ganska betydligt belopp, som skulle stå till landstingens
förfogande för att af dem användas till andra ändamål.

Det uppstår i alla händelser genom sjukvårdsafgifternas borttagande
en brist i landstingens inkomster, och den bristen måste fyllas
på något sätt. Jag föreställer mig, att rättaste sättet att fylla bristen
skulle vara att uttaga den efter bevillning. Bevillningen är visserligen
dåligt ordnad, men den utgår dock i något förhållande till personernas
förmåga att betala, och derför vore det enligt mitt förmenande synnerligen
rigtigt att ersätta de personliga afgifterna med bevillning. Jag
tror ej heller, att detta skulle medföra så synnerligen stora rubbningar
uti det närvarande sättet för skatternas utgörande på landsbvgden.
ly efter hvad man sagt mia^ lär det förhålla sig med dessa sjukvårdsafgifter
på det sättet, att husbönderna i de flesta fall betala sjukvårdsafgifterna
för sina tjenare. Och vare sig denna sjukvårdsafgift betalas
af husbönderna såsom en tjenarens rent personliga afgift eller efter
fyrk, så synes det mig komma på ett ut.

Hufyudsaken är i alla fall att få bort skatter, som äro i högsta
måtto orättvisa, ty alla äro ju ense om att skattskyldigheten skall
grunda sig på skatteförmågan.

Då frågan nu icke gäller annat än en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan att inkomma med förslag till borttagande af de personella
afgifterna, kan jag icke föreställa mig annat, än att en sådan
skrifvelse skall bli en vänlig uppmaning till Kongl. Maj:t att taga
hela skattefrågan i ompröfning. Sedan vi genom grundskatternas afskrifning
så väsentligen rubbat förut bestående skattesystem här i
landet, utan att få något nytt i stället, är det verkligen på tiden, att

Onsdagen den 26 Februari, f. m. 45 N:o 10.

vi få till stånd ett skattesystem, som rättvist fördelar skatterna mellan Om uppsamhällets
medlemmar — och till de rättvisa skatterna höra icke de
personella. Herr talman, jag yrkar bifall till reservanternas förslag. Psj^ärdt

afgiften.

Häruti instämde herrar Wävrinslcy, Höjer, Berg, Bergström, (Forte.,)

Jakob Erikson, Wallis och Alsterlund.

Herr Zetterstrand: Då näst föregående ärende behandlades,
uttalade jag mig mot hvarje minskning af en af vårt samhälles skattetitlar;
nu deremot vill jag uttala den innerliga önskan, att den nu
ifrågavarande skattetiteln måtte försvinna ur samhällets budget. Jag
är alldeles öfvertygad om, att den personliga sjukvårdsafgiftens afskaffande
icke hos oss skall komma att föranleda legosängsafgiftens
höjande, utan att samhället skall veta sin skyldighet att upprätthålla
sjukvården på lämpligt sätt. Det har nyss framstälts det påståendet,
att landstingsskatten vore så förhatlig, och att den blefve än mer förhatlig,
om den höjdes. Det förefaller underligt detta resonnement,
att det skulle vara förhatligt för personer, som hafva skatteförmåga,
att betala denna skatt, men icke förhatligt för dem, som sakna skatteförmåga,
att utbetala de personliga afgifterna.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herrar Zotterman och Aulin instämde häruti.

Herr Ericsson i Väsby: Med min öfvertygelse om de personliga
skatternas olämplighet är det alldeles klart, att jag helst sett,
att utskottet kommit till det resultat att bifalla herr Mankells motion.

Men det har icke gjort det på grund af vissa förhållanden. Då här
sagts, att man aldrig hört någon klagan öfver dessa personliga skatters
uttagande, så undrar jag för min del, om detta verkligen är så. Månne
icke herrarne dock ha hört klagan på grund af dessa skatters utkräfvande.

Innan jag for till riksdagen i år, hade jag nyss förut ett samtal
med en länsman uti min valkrets. Han framstälde då personligen
till mig det spörsmålet, huruvida det icke borde väckas motion i
Riksdagen om afskaffandet af de s. k. personliga skatterna. Jag
hade då förmånen att kunna upplysa honom, att en motion i det
syftet allaredan förelegat. Den förelåg vid förlidet års riksdag, men
han hade icke gifvit akt derpå. Han sade, att det gjorde honom
ondt, då han nödgades fara omkring och utkräfva dessa skatter; han
hade mången gång erfarit det vara mycket svårt att utkräfva dessa
af den s. k. arbetsklassen. Nu undrar jag verkligen, om jag skall
bli den förste, som till Riksdagen öfverbringar det budskapet, att
klagomål dock förefinnes öfver att nödgas betala dessa skatter.

Ty den, som känner, huru dessa skatter uppbäras, han vet för
visso, att de icke komma i länsmans hand i första taget, utan han
blir den andra personen, som tager hand om dem, och då hafva de,
som saken angå, alla redan klagat, när lian kommer och uppbär
dessa skatter.

N:o 10. 46 Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om upp- Nu har sagts af dem, som uppträdt mot saken i Riksdagen —

hÖpe^nvten oc^ °frigt äfven vid andra tillfällen — att man icke borde afsjukvdrds-
skaffa dessa skatter, derför att en höjning af legosängsafgiften måste
afgiften. bli en följd deraf. Det förvånar mig, att någon kan komma fram

(Forts.) med ett dylikt påstående. Nu säger man, att dessa skatter äro af
ringa betydelse för dem, som skola betala dem; ja, äro de nu verkligen
af så ringa betydelse för dem, måste det vara af ringa betydelse också
för dem, som hafva förmåga att betala, att erlägga dessa skatter.

Landstingen böra således kunna få igen hvad de behöfva i detta
afseende, och jag kan derför för min del icke finna, att något sådant
skäl föreligger, som bör afhålla oss ifrån att afskaffa de personliga
skatterna.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid. Men jag har
ansett mig skyldig att bringa kammaren den upplysningen, att det
verkligen finnes klagomål öfver de personliga skatterna.

Jag skall derför bedja, herr talman, att få förena mig med dem,
som yrkat bifall till herr Mankells motion.

Herr Waldenström: Jag skall också bedja att få yrka bifall till
motionen. Utskottet säger, att “någon allmän klagan öfver ifrågavarande
skatt icke försports". Detta uttryck “allmän klagan" är ett
mycket tänjbart uttryck. Huru många skola klaga, för att det skall
kunna anses vara en “allmän" klagan? Det är helt naturligt, att de
personer, som äro mera förmögna, ingenting säga om denna skatt; de,
som äro mindre bemedlade, säga också i allmänhet offentligt och öppet
icke så särdeles mycket, och om de säga något, så är det icke många,
som höra på.

Vidare heter det: "att skattens allmännyttiga användning torde
vara allom klar". Jag har förestält mig, att alla skatter finna en
allmännyttig användning. Men icke kan man dermed rättfärdiga ett
sådant skattesystem, att skatterna skola gå ut i form af personliga
afgifter.

Sedermera säger utskottet, att den der skatten är så ringa. Ja,
här är icke frågan, om den är ringa eller hög, utan frågan är, om
den är rättvis. Är den icke rättvis, bör den icke få vara qvar. Ty
man bör icke med orätt taga ens 50 öre ifrån sin nästa och sedan
försvara sig med, att det var så litet man tog. Vidare säger utskottet,
att skatten bidrager att “stärka känslan af samhörighet". Jag undrar,
om någon af utskottets medlemmar har erfarit, att den der skatten
hos dem stärkt samhörighetskänslan; ja, jag undrar, om ens någon här
i kammaren erfarit, att den der skatten haft en sådan inverkan på
honom. Jag har aldrig hört talas om något sådant förrän nu uti utskottets
betänkande. Och jag tror, att de mindre bemedlade, som
skola utgöra skatten, allra minst deraf känna sin känsla af samhörighet
med andra skattebärande medlemmar af samhället stärkt.

Vidare heter det, att den “erinrar samhällets medlemmar om de
fördelar, som genom dessa skatter beredas dem“. Jag vill då göra
den frågan: har någon af herrarne i denna skatt sett någon erinran
om dessa fördelar? Jag tror, att om utskottets medlemmar ville lägga

Onsdagen den 26 Februari, f. m. 47 N:o 10.

handen på biertat och svara på den frågan, så skulle de icke kunna Om upp -

r i i,, i j hörande af den

svara annat an med ett leende. • , personliga

Under sådana förhållanden, då utskottet icke tycks vara i stånd ,jukvårds.
att försvara här ifrågavarande skatt med andra och bättre argument, afgiften.
ber jag att få yrka bifall till motionen. (b orts.)

Häruti instämde herrar Nyström, Eriksson i Elgered och Ström.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen. Herr talmannen förklarade sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition
:

Den, som, med afslag å bevillningsutskottets förevarande utlåtande
n:o 4, bifaller den af herr Mankell i ämnet väckta motion, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 89 ja,
men 114 nej, och hade sålunda kammarens beslut utfallit i enlighet
med nej-propositionens innehåll.

Mot kammarens sålunda fattade beslut anmälde herr Höjer sin
reservation.

‘ § 7.

Till behandling förekom härefter bevillningsutskottets betänkande Angående
n:o 5, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. *5^”^ ffr

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 23, hade herr ^kUda hanel.
Persson i Killebäckstorp hemstält, att Riksdagen behagade besluta, kemas sedelag
den afgift, som enskild bank med sedelutgifningsrätt, jemlikt gällande utgifning svält.
förordning, har skyldighet att erlägga, höjes från tio kronor till femton
kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp af bankens sedlar,
som på en gång under näst föregående året varit utlemnadt i rörelsen.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde

Herr Persson i Killebäckstorp: Först ber jag att få fästa mig
vid de skäl, som utskottet anfört för sitt afstyrkande af motionen.

Efter anförande af de belopp, hvartill ifrågavarande bevillnings -

N:o 10. 48 Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Angående afgift under de sex sista åren uppgått, anmärker utskottet, att någon
af giften för uddning icke förefinnes derom, huru stor vinst, bankerna hafva af
enskilda ban- sedelutgifningen, och att en sådan utredning skulle vara af största
kernas sedel- vigt för frågans bedömande. Medgifvande rigtigheten häraf, vill jag
utgifnmgsrätt. framhålla, att eu dylik utredning icke kunnat af mig erhållas, men att
( or •) jag antager såsom visst, att vinsten af sedelutgifningen är högst väsentlig.

Att så är förhållandet, sluter jag mig till dels af det positiva skälet,
att de sedelutgifvande bankerna årligen lemna en betydlig vinst, hvilken
i allmänhet är relativt större än andra bankers, dels ock af det negativa
skälet, att de enskilda bankerna och de i dem intresserade äro
så synnerligen angelägna derom, att sedelutgifningsrätten bibehålies.
De motsätta sig också städse med all magt hvarje förslag till sedelutgifningsrättens
afskaffande eller inskränkande.

Ehuru allmänt kändt, vill jag likväl framhålla, ått t. ex. Skånes
enskilda banks aktier, lydande å 400 kronor, vid försäljning betinga
ett pris af mellan 700 och 800 kronor, att aktieegarne i årlig utdelning
erhålla omkring 9 procent, samt att dessutom stora belopp dels
afsättas till reservfonden och dels användas till uppförande eller inköp
af stora byggnader.

Dessutom vill jag påpeka, att, då Riksdagen åren 1887, 1892 och
1893 höjde ifrågavarande afgift, Riksdagen lika litet då som nu hade
tillgång till någon utredning om den vinst, bankerna haft af sin sedelutgifningsrätt,
utan ansåg sig Riksdagen ändå med godt fog kunna
besluta om afgiftens höjning, hvilken förhöjning vid sistnämnda års
riksdag utgjorde 5 kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp
utaf bankens sedlar, som på eu gång under nästföregående år varit
utlemnadt i rörelsen. Då fann Riksdagen ej något betänkligt ligga
uti den af utskottet nu särskilt framhållna omständigheten, att det
icke kunde anses tillräckligt, att Riksdagen skulle använda sin bevillningsrätt
till omintetgörande af en rättighet, som på grund af en lagstiftningsåtgärd
tillkommit och således endast genom eu sådan borde
kunna upphäfvas. Häremot vill jag erinra, att de stadganden, som
blifva en följd af Riksdagens bevillningsrätt, också äro lag, som med
full rätt kunna användas för att upphäfva eller förringa äfven sådana
enskilda rättigheter, som på grund af en lagstiftningsåtgärd i den af
utskottet använda mening tillkommit, helst om dessa rättigheter visa
sig icke vara till fromma för det allmänna eller motvägas af skyldigheter,
som stå i rimligt förhållande dertill.

Slutligen har utskottet åberopat, att 1894 års Riksdag i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhållit om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning
angående riksbanken och de enskilda bankerna samt i anledning
deraf funnit det olämpligt, att Riksdagen, utan att afvakta berörda
förslag, nu skulle vidtaga den af mig föreslagna åtgärden. Icke heller
detta skäl, ehuru möjligen bättre än de förut anförda, finner jag vara
af beskaffenhet att föranleda afslag å min motion. Med hjelp af de
i utskottets utlåtande anförda siffror finner man, att, sedan Riksdagen
år 1893 höjt ifrågavarande afgift med 5 kronor eller med samma
belopp, som nu är ifrågasatt, detta medfört en ökad statsinkomst af
öfver 300,000 kronor om året. Äfven om vi redan nästa år skulle

N:0 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

få se resultatet af omförmälda riksdagsskrifvelse, hvilket dock ej är Angående
säkert, så kafva vi likväl — resultatet af skrifvelsen må blifva hvilket a^en för
som helst — genom bifall till miu motion för nästa ar ökat statens enskilda baninkomster
med omkring 300,000 kronor; och kommer svaret på skrif- Teernas sedelvclsen
att dröja längre, blifver ju beloppet större. utgifningsrätt.

På grund af hvad jag nu anfört, skall jag, herr talman, be att u ;
få yrka utslag å utskottets hemställan och bifall till min motion.

Herr vice talmannen Östberg: För bedömandet af den fråga,
som nu föreligger, behöfver man icke ingå på frågan, om de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt bör fortfara eller icke. 1 det afseendet tror
jag, att man numera på alla håll är ense; och man har ju också all
''anledning att vänta, att den frågan inom den allra närmaste framtiden
blir löst. Att under sådana förhållanden, då man tydligen finner, att man
står inför en snar bankreform, vidtaga en sådan förändring i beskattningen
af de sedelutgifvande enskilda bankerna, som nu är föreslagen,
kan väl knappast vara tillrådlig. Man måste ju erkänna att den beskattning,
som redan är pålagd, icke är så obetydlig, då den uppgår
till 1 procent af högsta beloppet af en banks på en gång under näst
föregående år i rörelsen utelöpande sedlar. Enligt min uppfattning
torde den omständigheten vara ett tillräckligt skäl för utslag å denna
motion, att man så nyligen ingått till Kongl. Maj:t med en skrifvelse
om ändrad lagstiftning rörande de enskilda bankerna, med särskilt
framhållande af önskvärdheten af den enskilda sedelutgifningsrättens
upphörande; och med anledning häraf skall jag anhålla om afslag å
motionen och bifall till utskotte.ts hemställan.

Herr Sjö: Det hufvudsakliga skälet, som utskottet anfört för afslag
å motionärens framställning, är att han icke förebragt någon utredning
om huru stor vinst de enskilda bankerna hafva af sin sedelutgifningsrätt.
Jag ber att i det hänseendet få erinra derom, att, när
vid 1887 års riksdag, på grund af enskilda motionärers framställning,
afgiften för rätten att utgifva egna banksedlar höjdes, förelåg samma
utredning, som nu föreligger, och att förhållandena voro likartade, då
1892 och 1893 årens Riksdagar, äfven på enskilda motionärers fram-,
ställning, ytterligare höjde samma afgift. Vid sistnämnda års riksdag
afstyrktes visserligen motionen af utskottet, men detta oaktadt beslöt
Riksdagen eu förhöjning i berörda afgift från 5 till 10 kronor. Man
kan icke tycka — man må hafva enskilda bankaktier eller icke —
åtminstone om man vill vara rättvis, att det är för mycket begärdt,
att ifrågavarande bevillning nu ytterligare liöjes. Utredningen af frågan
kan hvem som helst göra. Då man vet, att de enskilda bankerna,
och för öfrigt alla banker, i medeltal hafva 4 å 5 procent ränta på
sina sedlar, ibland mera ibland mindre, men i medeltal 4 å 5 procent,
och att de erlägga i bevillningsafgift för sedelutgifningen 1 procent, så
är skilnaden lätt att räkna ut. Utredningen äh''således"snart gjord.

Att de enskilda bankerna, under den långa tid de haft monopol
att utgifva egna sedlar, deraf skördat stora inkomster, kan hvar och
en lätt öfvertyga sig om af de rapporter som de utgifva. Af dem

Andra Kammarens Pro t, 18 OG. N:o 10. \

N:o 10.

Angående
höjande af
af giften för
enskilda bankernas
sedelu
tqifnino svält.

''(Forts.)

Onsdagen den 20 Februari, f. m.

finner man, att de hafva i grund- och reservfonder omkring 20,000,000
kronor och fastigheter till ett värde af omkring 5,000,000 kronor.

Ridare må man besinna, att, då andra skattdragande medlemmar
i landet fått höjda skatter, det icke är för mycket, att de förmögna
samhällsmedlemmar, som bilda bolag för att drifva bankrörelse och
tillika utgifva banksedlar, något så när skatta till staten för denna
sin rättighet.

Vidare anför utskottet såsom skäl för att motionen ej nu bör
bifallas, att, enligt hvad som försports, ett förslag till ändrad lagstiftning
angående riksbanken och de enskilda bankerna är att förvänta
inom den närmaste framtiden. Ja, ett sådant förslag har varit bebådadt
under många år, och Riksdagen har i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhållit om ett sådant; men hvad ha vi fått? Det bebådas att det
nu skall komma, men om det, då det kommer, är sådant, att vi kunna
antaga det, veta vi ej.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall till
motionen och afslag å utskottets hemställan.

Herr Bromée: Herr talman! Bevillningsutskottet säger i föreliggande
betänkande, att motionärenjicke kunnat förebringa någon utredning
angående de enskilda bankernas vinst af sedelutgifningsrätteu,
och utskottet synes icke heller hafva kunnat åstadkomma någon sådan
utredning eller öfvertyga sig om att dessa banker hafva någon vinst
på den. Jag minnes mycket väl, att då 1S93 denna fråga var före,
många uttalade sin fruktan för att de enskilda bankerna icke skulle
kunna tåla den höjning af afgiften, sqm vid det tillfället föreslogs, och
som af Riksdagen då antogs, nemligen från 5 till 10 kronor för hvarje
tusen kronor af det högsta beloppet af en banks sedlar, som på en
gång under näst föregående år varit utlemnadt i rörelsen. Det förefaller
mig eget, att bevillningsutskottet, som ju måste hafva haft bättre
resurser att åstadkomma en utredning i detta afseende än en enskild
motionär, likväl icke kunnat göra det. Men då så är fallet, skall
jag be att till hvad motionären och den siste talaren redan anfört få
lägga en liten redogörelse för den vinst, som de enskilda bankerna
hatt af sin sedelutgifningsrätt under de sista åren, och särskilt sedan
den förhöjda beskattningen pålagts dem. Jag tror mig dermed kunna
visa, att motionären varit vid sin goda rätt, då han påyrkat en ytterligare
höjning i |skatt för de utmärkta privilegier, som de’enskilda
sedelutgifvande bankerna fått sig beviljade. För år 1890 hade de nemligen
i rundt tal en vinst af öfver 4,700,000 kronor, för år 1891 öfver 4,800,000
kronor, för år 1892 likaledes 4,800,000 kronor och för år 1893 4,800,000
kronor. Detta senare år höjdes, som vi veta, afgiften med 5 kronor,
men det oaktadt hade de enskilda bankerna för år 1894 på sedeiutgifningsrätten
en vinst af 5,207,107 kronor. Häraf kunna herrarne
finna, att den höjning som egde rum år 1893, icke alls var öfverdrifven.
Den var i stället mycket humant tilltagen, och man kan nu se, att
bankernaficke lidit ringaste men af densamma. Tvärtom visar det sig,
att vinsten från år 1893 till år 1894 ökats med omkring 400,000 kronor.

För år 1895 är jag icke i tillfälle att lemna upplysning om huru

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

stor vinsten är; men enligt hvad man kan döma af den utelöpande
sedelstocken, som år 1894 uppgick till 62,897,802 kronor, men under
1895 steg till 64,231,961 kronor, torde denna vinst blifva ändå större
än för år 1894. På grund häraf och då jag är öfvertygad om att
den höjning, som motionären nu föreslåi’, icke alls är för hög, skall
jag, herr talman, be att få yrka bifall till motionen och afslag å utskottets
hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till
den ifrågavarande motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef likväl
begärd, i följd hvaraf nu skedde uppsättning, justering och anslag af
en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningssutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit herr O. Perssons i ämnet väckta motion.

Omröstningen utföll med 95 ja mot 84 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 8-

Föredrogs vidare lagutskottets memorial, n:o 17, i anledning af
Andra Kammarens - återremiss af viss del utaf utskottets utlåtande,
n:o 8, i anledning"* af justitieombudsmannens framställning rörande
lösen för gravationsbevis.

I utlåtande, n:o 8, i anledning af justitieombudsmannens framställning
rörande lösen för gravationsbevis, hade utskottet hemstält,
bland annat, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att — då förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883 icke innehåller bestämmelser om lösen för gravationsbevis för
längre tid än 10 år, men ett gravationsbevis, för att lemna fullständig
upplysning om de i eu egendom gällande inteckningar, måste upptaga,
förutom de inteckningar, som angifvas i de 10 sista årens inteckningsprotokoll,
jemväl de inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst
eller annan förmån af fast egendom eller servitut, hvilka der förut
allt från början af år 1876 blifvit i inteckningsboken antecknade —
i förordningen angående expeditionslösen måtte införas bestämmelser

Angående
lösen för vissa
slag af gravationsbevis.

N.o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. in.

Angående om skalig lösen för gravationsbevis, omfattande icke allenast de 10
dag afgrava- sista ären utan jemväl derutöfver, beträffande inteckningar för nytttionsbevis.
janderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom eller
(Forts) servitut, tiden från 1876 års början.

Enligt ankomna protokollsutdrag hade Första Kammaren bifallit
hvad utskottet sålunda föreslagit; hvaremot Andra Kammaren till utskottet
återförvisat ofvannämnda hemställan; och hemstälde med anledning
häraf utskottet i föreliggande memorial, att Andra Kammaren
behagade i frågan fatta beslut.

I fråga härom anförde nu

Herr Danielson: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
antager, att, då kammaren för några dagar sedan beslöt en återremiss
af denna fråga, hvilket beslut fattades efter votering med 40 ja mot
147 nej, kammaren dermed ville uttala den uppfattning, att kammaren
önskade eu ändring i det förslag, som framstäldes i lagutskottets då
föreliggande utlåtande. Jag tror fortfarande, att det är skäl att få
till stånd en sådan ändring, på det man derigenom måtte ernå det
mål, man afsett, nemligen att få reda i förhållandena angående lösen
af gravationsbevis, men på samma gång att se till, att ej denna lösen
blir högre än skäligt är. Nu har visserligen lagutskottet uttalat som
sin åsigt, att det skulle tillkomma Kongl. Maj:t ensamt att bestämma
en skälig lösen. Men, mine herrar, hvad som å det hållet kan anses
skäligt-, anses kanske icke skäligt å ett annat håll: hos dem, som
skola betala denna lösen. Vi hafva förut i dag haft på tal frågan
om lindringar åt de mindre bemedlade, och det hölls långa tal om ett
belopp af 25 öre o. s. v., men här är fråga om i vissa fall måuga
gånger sådana belopp, som också här egentligen skulle komma att
drabba de små i samhället, nemligen de små fastighetsegarne, som
vanligen äro de mindre bemedlade, och dessa kunde i det fallet
komma att få betala kanske mera, än skäligt är. Jag vill derför
hoppas, att kammaren vidhåller sia uppfattning och ville besluta en
annan lydelse af sjelfva den kläm, som förelåg i lagutskottets utlåtande
n:o 8 och äfven afses i detta memorial n:o 17. Och jag hemställer,
att, då kammaren nu uppmanats att fatta beslut i frågan, kammaren
ville i stället för det i lagutskottets utlåtande n:o 8, sidan 12, förekommande
stycke af motiveringen, som börjar med orden: “Beträffande
så den ena som den andra", och slutar med orden: “föreslår utskottet
följaktligen'''', besluta att insätta följande:

“Lika med justitieombudsmannen anser Riksdagen önskvärd!, att
tydliga bestämmelser blifva gällande angående lösen för gravationsbevis.
Emellertid hyser Riksdagen den uppfattning, att lösen för
sådana bevis, som afse längre tid än tio år, icke torde böra särskilt
erläggas, enär domaren för att kunna lemna uppgift om de nyttjanderätts-
och dermed likstälda inteckningar, som äro beviljade för längre
tid än 10 år före bevisets utfärdande, synes endast behöfva genomse
egendomens upplägg i fastighetsboken, och detta besvär torde vara
ersatt med den lösen, som nu utgår för gravationsbevis, som omfattar

N:0 10.

Onsdagen don 26 Februari, f. m.

tio år. Riksdagen kan derför ej annat än i hufvudsak gilla Andra
Kammarens i denna fråga vid 1888 års riksdag fattade beslut, att
lösen för gravationsbevis, som afse längre tid än tio år, icke bör
särskildt erläggas. Men för den händelse frågan om fastighetsbokens
vitsord ännu icke är tydlig, och Kongl. Maj:t vid pröfning af frågan
skulle finna, att någon lämplig .lösen för ifrågavarande bevis bör bestämmas,
anser Riksdagen sig böra hos Kongl. Maj:t anhålla, att innan
bestämmelser utfärdas härom, Riksdagen blifver i tillfälle yttra sig
öfver beloppet i fråga.”

Denna motivering skulle då komma att leda till samma mål, som
denna kammare år 1888 för sig uppstälde.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja yrka, att sjelfva klämmen
finge följande lydelse:

“att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att,
om Kongl. Maj:t finner nödigt, att någon särskild lösen bör erläggas
för gravationsbevis, som afse längre tid än tio år, Riksdagen må blifva
i tillfälle yttra sig öfver beloppet af denna lösen, innan Kongl. Maj-.t
utfärdar bestämmelser derom. “ ‘

Jag ber, herr talman, att få framstäld proposition såväl å den af
mig föreslagna motiveringen som å den nu upplästa klämmen. Som
jag nyss nämnde, står detta förslag i fullkomlig öfverensstämmelse
med det beslut, denna kammare förut har fattat.

Jag .skall ej vidare upptaga kammarens tid — jag tror, att
kammaren har goda skäl att tillse, att ej detta lösenbelopp blifver
oskäligt högt, så att det kommer att drabba de minst bemedlade och
de små jordegarne alltför hårdt.

Herr von Krusenstjerna: Sedan denna kammare beslöt åter rcmiss

af lagutskottets första betänkande i frågan, har detta betänkande
blifvit af Första Kammaren godkändt. Jag tillåter mig att hemställa,
att för att komma till ett slut — och till ett verkligt beslut — i
denna fråga, denna kammare måtte fatta samma beslut som Första
Kammaren, det vill säga godkänna utskottets förut framstälda förslag.
Jag behöfver nu ej läsa upp inledningen dertill, utan endast slutet: att
Riksdagen måtte i skrifvelse til! Kongl. Maj:t anhålla, att •— — —
“i förordningen angående expeditionslösen måtte införas bestämmelser
om skälig lösen för gravationsbevis, omfattande icke allenast de 10 sista
åren, utan jemväl derutöfver, beträffande inteckningar för nyttjanderätt,
rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom eller servitut,
tiden från 1876 års början11.

Jag sade, att det syntes mig af vigt, att man verkligen kommer
till någon lösning af denna fråga, men det är att befara, att vi icke
komma derhän, om, sedan Första Kammaren fattat detta beslut och
således godkänt utskottets motivering, Andra Kammaren nu fattar beslut
om en skrifvelse med helt annan motivering och för öfrigt i vissa
delar olik den af utskottet föreslagna. Det är, som kammaren vet,
förhållandet, att i förordningen om expeditionslösen bestämmelser saknas
om lösen för gravationsbevis, äldre än 10 år. Det är denna brist
i förordningen — jemte den omständigheten, att det är oafgjordt,

Angående
lösen för vissa
slag af gravationsbevis.

(Forts.)

N:0 10, 51 Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Angående huruvida, då det gäller att taga reda på, om en fastighet är besvärad
lösen jor vissa me(] nyttjanderättsinteckningar, domaren skall behöfva gå till intecknings6
afionsbcvta.a~ Prot°kollen för alla år ända sedan den tid, då det stadgades, att nytt(Forts.
)’ janderättsinteckning ej behöfde förnyas, eller 1876, eller om han endast
skall behöfva göra ett utdrag ur fastighetens upplägg i inteckningsboken
i de delar, hvarom fråga är — det är dessa båda omständigheter,
som vållat, att — som kammaren vet — den mest olika praxis
uppstått hos domarena i fråga om beräkningen af lösen för dessa
gravationsbevis. Några af dem anse sig nemligen förpligtade att leta
igenom inteckningsprotokollen, och då debitera de — utgående derifrån,
att lösen för gravationsbevis, som ej omfatta längre tid än 10
år, i regel är 1 krona 50 öre — 1/l0 häraf, det vill säga i regel 15
öre, för hvarje öfverskjutande år. Det är på grund häraf och enär

— såsom man kan se af justitieombudsmannens yttrande — detta
fortgått så länge och så allmänt, som ett dylikt debiteringssätt aDses
fullt lagligt; och i följd deraf hafva vi nu vid 1895 års utgång kommit
derhän, att lösen för ett gravationsbevis, som skall upptaga nyttjanderättsinteckningar,
äldre än de sista tio åren, går upp till 3 kronor,
hvilket belopp kommer att ökas med 15 öre för hvarje år. Det finnes
visserligen — men efter allt att döma är det ett afgjordt undantag

— en och annan domare, som, fastän han genomgår inteckningsprotokollen
ända från 1876, ej anser sig berättigad att taga ersättning för
detta särskilda besvär, derför att expeditionslösensförordningen ej talar
om någon särskild lösen för dylika gravationsbevis.

Andra domare åter anse det vara nog att endast göra ett utdrag
i nödiga delar ur fastighetens upplägg i fastighetsboken, och derför
debitera de, enligt hvad justitieombudsmannen upplyser, antingen eu
krona med stöd af något stadgande i expeditionslösensförordningen eller
oek, allt eftersom uppgiften tecknas å gravationsbeviset eller å en särskild
handling, 50 öre eller 75 öre.

Således vexlar det belopp, som för gravationsbevis skall erläggas
i dylik särskild tilläggsafgift, högst betydligt; under innevarande år
skulle det vexla mellan en krona 75 öre, en krona 50 öre, en krona,
75 öre och 50 öre. Detta är ju eu fullständig oreda, som synes mig
böra afhjelpas så snart som möjligt; och det är detta som justitieombudsmannens
af lagutskottet accepterade förslag åsyftar, då det vill
bestämdt fastslå, att domaren ej skall behöfva gå till inteckningsprotokollen
för att taga rätt på nyttjanderättsinteckningar, äldre än
tio år, utan får hålla sig till fastighetsboken. Dermed är afskuren all
möjlighet till denna beräkning af 15 öre per år.

Vidare föreslår justitieombudsmannen och hemställer lagutskottet,
att en “skalig''1 lösen måtte bestämmas för dessa gravationsbevis, som
grundas på utdrag ur fastighetsboken. Nu har här — såväl förra
gången, frågan förevar, som nyss af den siste ärade talaren — uttryckts
tvifvelsmål om lämpligheten af att Kongl. Maj:t skall bestämma,
hvad härvidlag skäligt är. Men, mine herrar, hur är det då
nu? Antingen Riksdagen aflåter eu skrifvelse eller ej, har ju Kongl.
Maj:t i sin hand att bestämma den lösen för dessa bevis, som han
anser rättvis och lämplig. Icke kommer väl den frågan i sämre läge

N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

derigenom, att Riksdagen anhåller, att en skälig lösen måtte bestämmas, Angående
när tillika — märk väl! — Riksdagen i motiveringen intager en be- l^n
stämmelse, som gör, att denna lösen med nödvändighet måste blifva s
billigare, än hvad den nu i regel är. Ty derigenom att i den före- (Forts.)
slagna skrifvelsen är intaget, att domaren skall hålla sig till fastighetsboken
och icke till protokollen, är, som jag nyss nämnde, all årsberäkning
för lösen utesluten, och det kan ej blifva annan tilläggsafgift
än den bestämda lösen för utdraget ur inteckningsboken. Huru
hög denna lösen kan komma att blifva, synes ock af justitieombudsmannens
yttrande; han antager, att den ej kan blifva högre än 75
öre, då beviset utfärdas å särskild handling, och 50 öre, då det tecknas
på gravationsbeviset. Någon fara af att lemna frågan i Kongl.

Maj:ts händer efter dessa af Riksdagen i motiveringen uttalade restriktioner
synes det mig ingalunda kunna vara.

Hvad blir nu åter följden af att antaga en sådan lydelse af
skrifvelsen, som herr Danielson föreslagit? Der säges, om jag fattade
honom rätt, att då beviset skulle vara blott ett utdrag ur fastighetsboken,
borde derför ingen ersättning erhållas. Detta synes mig dock
ej vara skäligt, ty detta bevis är ej blott en enkel afskrift af upplägget
i fastighetsboken, utan det fordras att derur — naturligtvis
med den omsigt och under det, stundom ganska dryga, ansvar, hvarmed
utfärdandet af hvarje gravationsbevis är för domaren förenadt —
göra ett utdrag i tillämpliga delar, just i de stycken, som afse den
liemmansdel, hvarom fråga är.

Blir det på detta sätt ej någon skrifvelse af, hvad blir då följden?

Jo, att man står qvar vid det gamla. Och den, som blir lidande derpå,
blir i regel den svenska allmänheten, ty den slipper ej ifrån att
betala och får dertill i de flesta fall betala mer, än hvad som skulle
bli förhållandet, om utskottets förslag antoges.

Att slutligen, såsom äfven här föreslagits, i skrifvelsen intaga en
begäran om att, ifall Kongl. Maj:t låter utarbeta ett förslag i frågan,

Riksdagen må öfver detsamma höras, står under alla omständigheter
ej i någon full konseqvens med det beslut, som Riksdagen nyligen
fattat angående andra punkten af utskottets förra betänkande. Der
gälde det ju äfven eu ändring i förordningen om expeditionslösen. 1
detta fall har Riksdagen redan beslutat att skrifva till Kongl. Maj:t och
hos Kongl Maj:t anhålla, att han, och han ensam, ville fastställa en skälig
lösen för gravationsbevis å jernväg. Och att då på samma gång komma
med en annan skrifvelse, deri man söker i viss män begränsa Kongl. Maj:ts
rätt öfver förordningen, syne3 åtminstone mig ej vara fullt konseqvent.

Det synes således vara angeläget, att något göres, och då det
enda sättet att komma till något resultat torde vara att få en skrifvelse
till stånd i enlighet med utskottets förra förslag, hemställer jag fortfarande
om bifall till det samma.

Herr Hedin: Det är måhända önskligt, att eu skrifvelse i ämnet

varder af denna Riksdag besluten och till Kongl. Maj:t afbiten. Men
detta mål kan vinnas äfven på ett annat sätt it n det, att Andra Kammaren
nu biträder det beslut, som af Första Kammaren fattats; det

N:0 10.

Angående
lösen för vissa
slag af gravationsbevis.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. ra.

kan nemligen äfven vinnas på det sättet, att Första Kammaren, med
frångående till större eller mindre del af sitt redan fattade beslut, instämmer
i det beslut, som Andra Kammaren kan komma att fatta,
möjligen i öfverensstämmelse med herr Danielsons förslag. Jag antager,
att en sammanjemkning mellan det förslaget och Första Kammarens
beslut, med bibehållande af hufvudsaken i herr Danielsons förslag, men
möjligen med någon sådan formel ändring, som kan betrygga lättare
framgång i Första Kammaren, icke är omöjlig.

Det kan visserligeu vara sant, såsom lagutskottets ärade vice ordförande
nyss sade, att ett yrkande, att ärendet, innan Kongl. Maj:t
fattar beslut deri, framlägges för Riksdagen för inhemtande af dess
yttrande, kommer i en slags formell motsägelse mot det redan fattade
beslutet om lösen för gravationsbevis å jernväg; ja, det är icke omöjligt,
men måhända skulle äfven denna formella motsägelse kunna undanröjas
vid en blifvande sammanjemkning. För mig framstår det såsom
det allra vigtigaste, att man så mycket som möjligt, och när helst
tillfälle dertill erbjuder sig, söker att göra klart för Kongl. Maj:t, att
han icke längre bör tilltro sig magt att utöfva den beskattningsrätt
— till icke ringa grad innebär Kongl. Maj:ts rätt härvidlag eu beskattningsnitt
— som Kongl. Maj:t utöfvar genom förordningen om
expeditionslösen af år 1883. Denna är en förordning, som blifvit i
så många sina delar så mycket och så rättmätigt öfverldagad, att det
torde kunna få anses gifvet, att i fråga om den, liksom i fråga om så
många andra författningar, någon verklig rättelse icke står att vinna,
förrän Riksdagen kommit att med Kongl. Maj:t taga del i lagstiftningen
om expeditionslösen.

För att nu åtminstone få se, om icke ett försök till sammanjemkning
kan göras, der den grundsatsen kunde bli åtminstone i motiveringen
till skrifvelsen till Kongl. Maj:t uttalad, skall jag anhålla, att
kammaren måtte biträda det af herr Danielson framstälda förslaget.

Herr Danielson: Blott några ord! Jag kan ej rigtigt förstå,
hvarför lagutskottets vice ordförande är så synnerligen angelägen, att
kammaren skall fatta beslut i den rigtning, som utskottet föreslagit.
lian påstod, att med en sådan motivering, som utskottet föreslagit,
skulle saken vara klar. Men hvad fins väl i denna motivering? Icke
ett ord, hvari utskottet uttalar en egen mening i frågan, och icke en
enda siffra, utan utskottet nöjer sig med att på tre eller fyra rader
säga några allmänna ord och i öfrigt relatera, hvad justitieombudsmannen
sagt. Men det tycker jag verkligen är att hänvisa till ingenting.

Jag kan icke heller tro, att lagutskottets vice ordförande har
större förtroende för regeringen än jag och mina meningsfränder. Vi
vilja blott, att Kongl. Maj:t skall taga frågan i öfvervägande, och att
Kongl. Maj:t, om det befinnes, att saken är så klar, att domaren, för
utfärdande af ett dylikt bevis, ej behöfver mer än se efter i fastighetens
upplägg i fastighetsboken, då tager under ompröfning, om det
ej vore rält och lämpligt, att man i så fäll sluppe att betala särskild
lösen för dessa bevis. Men skulle saken ej vara så klar, utan det
skulle förhålla sig så, som vissa jurister säga, att upplägget i fastighets -

Onsdagen den 20 Februari, f. m. 07 N:o 10.

boken ej bär vitsord, utan att det är nödvändigt att gå tillbaka till Angående
de äldre inteckningsprotokollen, så är vår önskan den, att Kongl.

Maj:t tager under öfvervägande, huruvida lösen då må anses lämplig *
och rättvis. Vi ha vidare blott begärt, att om det af Kongl. Maj:t (Forts.)
pröfvades rättvist, att lämplig lösen erlägges, Kongl. Maj:t ville medgifva
Riksdagen rätt att uttala sig rörande beloppet. Det är alltsammans.
För öfrigt ha vi, som sagdt, lika stort förtroende till Kongl.

Maj:t som lagutskottets vice ordförande.

Denne talade äfven om vårt beslut i afseende på lösen för gravationsbevis
å jernväg. Men detta gälde ju något nytt, der det ej
var fråga om någon ändring i förhållanden, som redan bestå. Här
åter är det ej fråga om något nytt, utan blott om ett tillägg, som
man vill göra till denna expeditionstaxa, hvari man beskattar allmänheten
utöfver den dryga beskattning, som redan finnes. Derför är det
skäl att här vara försigtig. Jag är visserligen lika angelägen som utskottets
vice ordförande om att få denna sak afhjelpt, och anser derför,
i likhet med justitieombudsmannen, att det är ett önskningsmål,
att man får tydligare bestämmelser i detta fall, men man får dervidlag
äfven se till, att de nya bestämmelserna bli så litet betungande som
möjligt för allmänheten.

Jag vill tillägga, att, om kammaren skulle fatta ett sådant beslut,
hvarom jag vågat framställa yrkande, skulle lagutskottet ha fullkomligt
fria händer att komma med förslag till sammanjemkning.

Och, om en sådan kommer till stånd, vill jag be lagutskottet, att
det då ville komma fram med några siffror, så att man finge se, hvad
lagutskottet anser såsom “skälig lösen1'', och att utskottet äfven då ej
nöjer sig med att uttrycka några ord på tre eller fyra rader, som
ingenting säga. Ty man vet ej någonting i denna fråga: den ene talar
om en “skälig lösen" af 1 krona 50 öre eller 3 kronor, den andre
åter anser, att samma lösen bör vara 50 eller 75 öre.

Af hvad jag nu anfört torde framgå, att försigtigheten bjuder,
att denna kammare äfven i denna fråga, låt vara att den ej är så
betydande, tager hänsyn till alla de följder, som ett beslut i frågan
kan föra med sig, och det är derför som jag hoppas, att kammaren
skall finna skäl att bifalla det af mig framstälda yrkandet.

Ilerr Svanberg: Trots hvad den förre talaren anförde, skall jag

be att i hufvudsak få instämma i hvad lagutskottets vice ordförande
nyss sade. Denna fråga hör ju visserligen icke till de allra vigtigaste,
men, såsom vi hört, råder bland domarena i vårt land olika åsigter
vid tillämpningen af expeditionstaxan i fråga om lösen af de bevis,
hvarom här är fråga. Och detta är icke bra. Frågan har ju förut
varit före vid flera riksdagar och vid en af dem varit nära sin lösning.
Någon sådan lyckades man dock ej åstadkomma. Och just
derför att jag tror, att, om herr Daniclsons förslag antoges, någon
sammanjemkning mellan kamrarnes beslut ej komme att ske, och frågans
afgörande derigenom skulle komma att fördröjas, är det, som jag
röstar för lagutskottets förslag i denna punkt.

Här har talats om förtroende mellan regering och Riksdag. Jag

Andra Kammarens Prof.. 1806. N:o 10. *r>

N:0 10.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

löstnt^L ty?kCr att 1 en sä .''emförclsevis obetydlig fråga, som denna är
slag af grava- och s.om hor lnom ett omräde> der åtminstone, enligt mitt förmenande,

. ■ — T'' O flT Öl''! TI rf O n n O O I1 n ti it rt n I tt t^ — <u X L — — ___ 1 P TTi /* * • i t « ..

slag af grava
tionsbevis
(Forts.)

regeringen ensam
kunna öfverlemna

har beslutanderätt, man med fhllt förtroende bör
afgörandet i regeringens händer, viss om, att icke
genom dess beslut någon betungande lösen för dessa bevis skall komma
att åläggas den svenska allmänheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets första
betänkande i denna fråga.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen, i öfverensstämmelse med de olika yrkandena, propositioner
dels på bifall till utskottets ofvan omförmälda, i dess utlåtande n-o 8
gjorda hemställan, och dels på bifall till det af herr Danielsou under
öfverläggningen framstälda förslag till beslut. Herr talmannen förklarade
sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande ia
besvarad; men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i första stycket af
dess utlåtande n:o 8, löstal -

ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit det af herr A. P. Danielson under öfverläggningen
framstälda förslag.

Efter löstsedlarnes uppräknande befans, att 72 ledamöter röstat
ja, men 114 nej; hvadan kammaren beslutat enligt nej-propositionens
innehåll.

§ 8.

För motions afgifvande hade sig anmält herr A. V. Ljungman,
hvilken nu afiemnade en motion i anledning af Kongl. Maj-ts proposition
med förslag till lag om rätt till fiske m. in.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 222, begärdes på
bordet och bordlädes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,41 e. in.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.