RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1896:5
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1896. Första Kammaren. N:o 5.
Onsdagen den 12 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 3, 4 och 5 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 15, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;
n:o 16, i anledning af väckt motion angående ersättning till länsmannen
N. M. H. Sunding för mistad åklagareandel; och
n:o 17, i anledning af väckta motioner om skrivelser till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag angående inlösen
till statsverket af frälseskatteräntor; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 7, i anledning af dels Kong], Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande
delegare i dödsbo, dels ock väckt motion angående delgifning
åt testamente med arfvinge, som vistas å okänd ort;
n:o 8, i anledning åt justitieombudsmannens framtällning rörande
lösen för gravationsbevis;
n:o 9, i anledning åt väckt motion angående ändrad lydelse af
117 § skiftesstadgan;
Första Kammarens Prat. 1896. N:o 5.
1
N:o 5. 2
Onsdagen den 12 Februari.
u:o 10, i anledning af väckt motion om tillägg till 26 § i lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891;
n:o 11, i anledning af väckt motion om tillägg till 35 och 53
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande pa landet den 23
oktober 1891; och
n:o 12, i anledning af väckt motion om sådan ändring i gällande
konkurslag, att borgenär förhindras att genom uppgifvande af
origtig fordran utöfva obehörigt inflytande pa konkursförvaltningen.
Företogs val af en ledamot i lagutskottet efter numera statsrådet
herr Annerstedt; och befans, efter valförrättningens slut, dertill
hafva blifvit utsedd herr Rudebeck med 77 röster.
Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare; och befunnos, efter valförrättningens
slut, hafva blifvit till valmän utsedde:
herr | Almgren, Fredrik ............................ |
| ||
| Bohnstedt ...................................... |
| 71 |
|
| Cederberq ........................................ |
| 71 | 7 |
| Ekdahl ............................................. |
| 71 |
|
| Falk .................................................. |
| 71 |
|
7) | Grundberg ...................................... |
| 71 | 71 |
| Helander............................................ |
| 71 |
|
n | Kerfstedt........................................... |
| 71 | 7! |
grefve Leivenhaupt.................................... |
| 71 | n | |
herr Ljungberg......................................... |
| 71 | Ti | |
| von Möller.......................... ............ |
| 71 |
|
7 | Nyström, Carl ................................ |
| 71 | Ti |
71 | Nyström, Thomas............................ |
| 71 | It |
| Pehrsson ........................................ |
| 71 |
|
| Pettersson, Fredrik Emil ............... |
| 71 |
|
71 | Sandberg ......................................... |
| 71 | 7 |
n | Stephens............................................. |
| 71 | Tf |
7! | Stridsberg........................................... |
| 71 | 7> |
| Stråle ................... .......................... |
| 71 | Ti |
| Såve ................................................. |
| 71 | n |
| Torelius............................................ |
| 71 |
|
| Wallin, Wilhelm........................... |
| 71 | 7! |
71 | Weinberg......................................... |
| 71 | 7) |
Tf | Widmark ........................................ |
| 71 | D |
Onsdagen den 12 Februari. 3
Företogs val af sex suppleanter för de valmän, som af kammaren
fått i uppdrag att utse Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare; och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit
till suppleanter för dessa valmän utsedde:
herr Wester .....................................
„ Björklund........................................
„ Tham, Sebastian...............................
„ Bergström..........................................
„ Hallgren.............................................
„ Schröder...........................................
sedan ordningen mellan dem, som erhållit
genom lottning bestämd.
_______________ med 51 röster,
........-....... , 51 ,
................ , 51 ,
................ , 51 ,
............... , 51 ,
............... , 50 , ,
lika antal röster, blifvit
Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr brukspatron
in. m. G. Benedicks insjuknat i akut lungkatarrh och under den närmaste
tiden måste vara sängliggande, varder härmed på begäran intygadt.
Johan Rödling,
extra prov. läkare.
Vid föredragning af statsutskottets nedannämnda, den 8 i denna
månad bordlagda utlåtanden:
n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af ett jordområde i Djeknehytteroten i Avesta socken af Kopparbergs
län, och
n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af länsmansbostället */* mantal Galtabäck n:o 1 Fösingsgård i
Kronobergs län,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
lagutskottets den 8 innevarande månad bordlagda utlåtanden nås
5 och 6.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 5
och 8 i denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med föslag till
lag om upphäfvande af föreskrifterna angående borgareed; och
N:o 5.
4
N:o 5. 4
Onsdagen den 12 Februari.
n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser rörande sammanläggning åt straff,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Herr Rudebeck erhöll på begäran ordet och yttrade: Då kammaren
nu behagat utse mig till ledamot af lagutskottet, får jag vördsamt
anhålla om entledigande från det mig förut lemnade uppdraget
att vara ledamot af bevillningsutskottet.
Denna anhållan bifölls, hvarefter kammaren, på framställning
af herr talmannen, beslöt att vid det sammanträde, som komme att
hållas nästa lördag, företaga val af en ledamot i bevillningsutskottet
efter herr Rudebeck.
Ledighet från riksdagsgöromålen under fjorton dagar beviljades
herr Dahlberg från den 14 och herr Sandberg från den 15 innevarande
februari.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 11,44 f. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Fredagen den 14 Februari.
5 N:o 5.
Fredagen den 14 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
n:o 13, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser angående
arfvode för utredning af dödsbo;
n:o 14, i anledning af väckt motion angående ändring i kongl.
förordningen om fattigvården den 9 juni 1871, i fråga om hemortsrätt;
och
n:o 15, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 60 §
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891.
Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:
År 1896 den 12 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter valförrättningens
slut, rösterna hafva utfallit sålunda:
herr revisionssekreteraren Axel Ferdinand Thollander 48 röster,
i följd hvaraf herr revisionssekreteraren Axel Ferdinand Thollander
blifvit till Riksdagens justitieombudsman utsedd.
W. Stråle. Adolf Helander. J. Johansson. Gast. Lagerbring.
År 1896 d en 12 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitieombudsman,
i fall han, innan nästa lagtima Riksdag anstalt nytt val af justitieombudsman,
skulle med döden afgå, samt utöfva embetet under den tid,
justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga förfall
derifrån hindrad; och befunnos, efter valförrättningens slut, rösterna
hafva utfallit sålunda:
herr revisionssekreteraren Hugo Erik Mauritz Bohman 47 röster,
hvarjemte en röstsedel kasserades,
N:o 5. 6
Fredagen den 14 Februari.
i följd hvaraf herr revisionssekreteraren Hugo Erik Mauritz
Bohman blifvit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.
W. Stråle. Adolf Helander. J. Johansson. Gast. Lagerbring.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de nu upplästa
protokollen skulle läggas till handlingarna äfvensom att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta och till kamvarne ingifva förslag
dels till förordnanden för de valde, dels till skrifvelse till Konungen
med anmälan om de verkstälda valen, dels ock till den paragraf
derom, som borde i riksdagsbeslutet införas.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets den 12 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 15—17
och lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 7—12.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle på föredragningslistan till
nästa sammanträde uppföras främst bland utskottsbetänkandena.
Kammaren åtskildes kl. 2,3 8 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Lördagen den 15 Februari.
7 N:o 5.
Lördagen den 15 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.
Herr statsrådet Annerstedt aflemnade Kong}. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) med förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen
; samt
2:o) med förslag till lag om rätt till fiske, lag angående förändrad
lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen och lag angående förändrad lydelse
af 6 och 24 §§ i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å
hans grund den 30 december 1880.
Justerades protokollet för den 8 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hot- och slottsstaterna;
n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;
n:o 4, angående regleringen åt utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet;
n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende;
n:o 19, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;
n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af gällande bestämmelser rörande förräntandet af Hjelmare kanal- och
slussverks reparationsfond; och
n:o 21, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i
nämnda kontor.
N:0 5.
8
Ifrågasatt
ersättning till
länsmannen
N. M. H.
Samting för
mistad
åklagareandel.
Lördagen den 15 Februari.
Företogs val af en ledamot i bevillningsutskottet efter herr
Rudebeck; och befans, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedd herr Almqvist med 72 röster.
På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att vid det
sammanträde, som komme att hållas nästa onsdag, anställa val af en
suppleant i bevillningsutskottet efter herr Almqvist.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran lagutskottets
under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 13—15.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 12 och 14 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 15, angående föreslagna statsbidrag
till vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader,
vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka marker samt
angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 12 och 14 innevarande februari
bordlagda utlåtande n:o 16, anledning af väckt motion angående ersättning
till länsmannen N. M. H. Sunding för mistad åklagareandeh
Herr Treffenberg: Jag har begärt ordet för att fästa kam
marens
uppmärksamhet på en omständighet, som synes mig icke
vara utan all betydelse vid bedömandet af den föreliggande frågan.
Sålunda vill jag redan nu anmärka, att den parabel, som motionären
och med honom utskottet uppdrager emellan det mål, hvarom
nu är fråga, och det under förra riksdagen behandlade svenoniuska
beslagsmålet, icke är fullt exakt, enär uti detta mål icke, såsom hän-1
delsen var med målet rörande länsman Svenonius, man hört talas om
något slags diplomatisk intervention, som kunnat inverka störande
på den lugna och regelbundna procedur, hvilken vanligen utmärker
mål mellan parter, som äro svenska undersåtar.
För att klargöra skilnaden emellan de begge målen, ber jag få
här erinra om vissa data och fäkta i det mål, som rörde länsman
Svenonius.
Herrarne torde sålunda minnas, att den 10 maj 1890 inlemnades
till Kongl. Maj:t af Giles Loder, Svenonii motpart i målet, en ansökan
att, emot stäld borgen, få fritt disponera det beslagtagna virket.
Två dagar derefter, den 12 maj, protesterar engelska ministern emot
beslaget, derefter hinner landshöfdingen i Norrbottens län höras i
målet, och redan den 16 maj är målet färdigt att föredragas i konseljen
Lördagen den 15 Februari.
9 N:0 5,
och Loders ansökan beviljas. Det kan man kalla ferm expedition.
Samma iltågsfart utmärker äfven behandlingen af Loders sedermera
inkomna nådeansökan, i det att, sedan högsta domstolen afgifvit sitt
tillstyrkande utlåtande den 26 juni, Loders ansökan samma dag föredrages
i konseljen och beviljas.
Jag klandrar nu visst icke allt detta. Tvärtom skulle ju regeringen
varit från sina sinnen, i fall den icke bifallit Loders nådeansökan.
Men icke för ty svider det i mitt fosterländska bröst, då jag tänker
derpå, att, då man här märkte att den brittiska leoparden sträckte fram
sina tassar, man icke i vårt lilla land vågade tillropa den ett “hands
off“. Det var det otrefliga intrycket af denna intervention, som —
jag uppgaf det alldeles tydligt under förra riksdagen — bestämde
mig för att genom min motion i ämnet söka bereda länsman Svenonius
någon godtgörelse.
Annorlunda äro, i viss mån, förhållandena i detta mål. Det har
gått sin gilla gång. Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft,
någon ansökan om fri disposition af det beslagtagna virket har icke
skett och nådeansökan har blifvit beviljad utan att man förnummit,
att den engelske ministern rört på sig i nu ifrågavarande mål. Hade
så varit förhållandet, hade vi nog fått veta det genom herr Hedins
reservation till 1891 års konstitutionsutskotts betänkande. Han afgaf
nemligen då en vidlyftig reservation, deri han väl omnämner den
engelske ministerns uppträdande i målet mellan Loder och Svenonius,
men det förekommer intet angående eu sådan intervention i målet
mellan Lewis Miller och länsman Sunding.
Oaktadt sålunda omständigheterna i dessa begge mål icke äro
fullt lika hvarandra, och det ju kan vara tvifvelaktigt, huruvida,
derest här icke andra omständigheter skulle föranleda dertill, Riksdagen,
blott för konseqvensens skull, skulle anse sig bunden att
bevilja någon godtgörelse åt länsman Sunding, och fastän jag anser,
att Sunding, lika litet som Svenonius, lidit någon rättskränkning,
anser jag likväl billighetskänslan äfven i detta mål kräfva, att någon
godtgörelse beviljas åt länsman Sunding, och det af det skäl, att man
icke bör glömma, att han i detta mål gått miste om ett honom,
genom laga kraftvunnet utslag, tilldömdt högst betydande ersättningsbelopp.
Och det är icke utan, att minnet äfven af detta mål qvarlenmar
eu viss bitter bismak, ty man kan endast med svårighet frigöra
sig från den föreställning, att Kong]. Maj:t, då fråga gälde att skifta
emellan en svensk undersåte och en utländing, icke haft fullt samma
handlingsfrihet som om det galt blott inhemska män, i hvilket fall
jag dock är fullt öfvertygad om att slutresultatet blifvit och bort
blifva detsamma, som nu blef händelsen i det Millerska målet. Jag
är derför, mine herrar, böjd för att bevilja länsman Sunding någon
godtgörelse och skall i följd deraf framställa yrkande på bifall till
reservationen.
Men jag har ännu några ord att tillägga. Om kammaren nemligen
skulle finna sig af omständigheterna i öfrigt manad att bevilja
en godtgörelse åt länsman Sunding, så hoppas jag, att kammaren
åtminstone icke låter afskräcka sig derifrån af respekt för ett slagord,
Ifråg åsatt
ersättning till
länsmannen
N. Al. B.
Sunding för
mistad
åklagareandel.
^Forts.)
N:o 5. 10
Lördagen den 15 Februari.
Ifrågasatt
ersättning till
länsmannen
N. M. Ii.
Sund ing för
mist ad
åldag arean
del.
(Forts.)
som, då fråga om dotation till länsman Svenonius under förra riksdagen
var före, — såsom jag gerna vill antaga — i hastigt mod
utslungades från ett håll, der man eljest är van att finna mycket
skarpsinne paradt med allsköns billighetskänsla. Från det hållet sökte
man nemligen göra gällande, att en godtgörelse till länsman Svenonius
skulle vara liktydig med en nationalbelöning, hvaraf han icke
gjort sig förtjent. Jag ber dock, mine herrar, få fästa uppmärksamheten
derpå, att en nationalbelöning och en godtgörelse af det slag,
som då var och nu är fråga om, hafva ingenting annat gemensamt
med hvarandra än, om jag så må säga, deras yttersida. — Likheten
mellan de båda frågorna inskränker sig till deras formella behandling,
i det att de begge tillhöra Riksdagens pröfning. Materielt sedda
eller till sin inre karakter äro de, som hvar och en kan begripa,
himmelsvidt skilda från hvarandra. En nationalbelöning utgör ett
uttryck för hela nationens behof att hedra sina store män för utomordentliga
förtjenster om fäderneslandet. — “Aux grands bommes la
E'' le reconnaissante“ — under det att denna lilla handpenning åt de
länsmännen ju icke kan anses vara annat än ett uttryck af
Riksdagens önskan att i någon mån soulagera dem för de motgångar,
som drabbat dem till följd deraf, att de, trots laga kraft vunna utslag,
gått miste om dem tilldömda betydande bötesandelar. Det kan ju
äfven vara möjligt, att en godtgörelse till dessa persouer kunde anses
vara ett uttryck äfven för någonting annat, ehuru jag icke är så säker
på, att alla andra betrakta den sidan af saken med samma känslighet
som jag sjelf, ett uttryck nemligen för Riksdagens önskan att i någon
mån tillfredsställa en af omständigheterna i begge målen pinsamt
berörd rättskänslas kraf.
Huru farliga emellertid dylika slagord äro, då de skola digereras
af kritiklöst folk, bevisas bäst af en artikel med den prunkande öfverskriften:
“nationalbelöning11, som i somras blef synlig i en af våra
större tidningar, Stockholms Dagblad. Der förutskickar tidningen en
oförskämd insinuation angående motivet för mitt uppträdande i saken,
hvilket, enligt tidningens förmodan, skulle vara missnöje med regeringen,
med hvilken jag dock på den tiden icke hade det ringaste
otaldt, om jag också nu kan hafva det, som herrarne nog skola få
erfara, i händelse den bebådade rösträttspropositionen framkommer.
Men sedan, som sagdt, tidningen undangjort min afbasning, tager
den Riksdagen i en sträng upptuktelse för att Riksdagen beviljat den
s. k. nationalbelöningen.
Icke för tv, mine herrar, och äfven med fara för mig och Riksdagen
att få en ny afbasning, tillåter jag mig att yrka bifall till
reservationen.
Herr W i j k: Den föregående högt ärade talaren har framhållit,
att det skulle vara någon skilnad emellan målen Sunding—Lewis
Miller och Svenonius—Giles Loder. För min del har jag icke kunnat
finna, att det i realiteten är någon skilnad dem emellan. I båda fallen
har, efter kongl. förordningen den 23 september 1887, virket blifvit
beslagtaget, i båda fallen hafva vederbörande blifvit fälda i härads
-
11 N:o 5.
Lördagen den 15 Februari.
rätten och i båda fallen hafva de sökt nåd hos Kongl. Maj:t, hvilken
Kongl. Maj:t skänkt dem på såväl högsta domstolens som Konungens
rådgifvares tillstyrkan. Statsutskottet stälde sig förra året på afslag,
och jag kan icke finna annat, än att, då Kongl. Maj:t har benådningsrätt,
också åklagaren måste taga konseqvenserna af denna rätt. Jag
ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträöande förevarande utlåtande yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, af herr Treffenberg, att kammaren skulle utslå
utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet afgifna reservation.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
herr Treffenbergs yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.
Friherre Klinclcowström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 16, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den vid utlåtandet afgifna reservation.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 58;
Nej — 51.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 12 och 14 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 17, i anledning af väckta motioner om
skrifvelser till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag
angående inlösen till statsverket af frälseskatteräntor, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Ifrågasatt
ersättning till
länsmannen
N. M. //.
Sunding för
mistad
åklagareandel.
(Forts.)
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 12 och 14 innevarande
februari bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser
N:o 5.
12
Lördagen den 15 Februari.
Om lösen för
vissa gravationsbevis.
angående god man för frånvarande delegare i dödsbo, dels ock väckt
motion angående delgifning af testamente med arfvinge, som vistas å
okänd ort, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 12 och 14 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 8, i anledning af justitieombudsmannens framställning
rörande lösen för gravationsbevis.
Herr Berg, Gustaf Axel: Då jag nu begärt ordet för att yttra
några ord i denna fråga, skall jag icke alls beröra frågan om den större
eller mindre lösen, som kan för gravationsbevis ifrågakomma. Jag
skall endast anhålla att få i största korthet inlägga eu gensaga emot
ett af justitieombudsmannen gjordt uttalande, hvilket uttalande, enligt
mitt förmenande, strider emot de allmänna principerna för lagstiftningen
angående fastighetsböcker. Justitieombudsmannen säger nemligen,
— hans ord återfinnas på sid. 11 i betänkandet — “att man
vid ordnande af frågan om lösen för gravationsbevis för längre tid
tillbaka än 10 år kunde och borde utgå derifrån, att domaren för att
kunna lemna uppgift om de nyttjanderätts- och dermed likstälda inteckningar,
som vore beviljade för längre tid tillbaka än 10 år före
bevisets utfärdande, endast behöfde genomgå egendomens upplägg i
fastighetsboken. “
Nu torde det vara för kammaren allmänt bekant, att till principerna
för den nya lagstiftningen angående fastighetsböcker hörer att,
för den händelse det skulle uti något fall förefinnas olikhet mellan
fastighetsboken och protokollet, är det protokollet, som skall hafva
vitsord. Under sådana förhållanden synes det mig vara ett häremot
stridande tillvägagående att fastslå, att vid utfärdande af gravationsbevis
domaren har att, hvad nyttjanderätts- och servitutsinteckningar
angår, endast genomgå, såsom det heter, “egendomens upplägg i
fastighetsboken". Jag har velat göra denna anmärkning för att denna
synpunkt må tagas i betraktande vid de åtgärder, som komma att
vidtagas med anledning af den skrifvelse, som Riksdagen nu helt
säkert kommer att besluta.
Herr Öländer: Den föregående talaren uppgaf, att justitieombudsmannen
i sitt uttalande skulle hafva frångått den princip, som
vore allmänt antagen i fråga om fastighetsböckers giltighet. Den
här åsyftade principen är nog fullt rigtig i allmänhet, men i det
speciella fall, hvarom nu är fråga, torde densamma icke vara tillämplig.
Det är nemligen föreskrifvet, att inteckningar för nyttjanderätt och
servitut gälla utan förnyelse endast i det fall att de äro införda i
häradets inteckningsbok; om så ej skett, hafva de icke någon betydelse.
Det är således alldeles gifvet, att om det före de sista tio
åren finnas än aldrig så många nyttjanderätter intecknade enligt
rättens inteckningsprotokoll, hafva de icke någon gällande kraft, om
de ej tillika äro införda i inteckningsboken. Hvarför skall man då
Lördagen den 15 Februari. 13
behöfva genomse inteckningsprotokollen. Det är ju endast anteckningarna
i boken, man här tiar att rätta sig efter. Man kan ju visserligen
anmärka, att inteckningen kan vara införd i orätt bok eller
pa orätt upplägg. Men då är den ju icke införd såsom den bör vara,
och då har den icke gällande kraft. I fråga om nyttjanderätt och
servitut är boken sålunda ovilkorligen det enda, man har att rätta
sig efter och som bör ligga till grund vid utfärdande af gravationsbevis.
Den af ''justitieombudsmannen uttalade åsigt är sålunda, enligt
min tanke, fullkomligt rigtig; och jag ber derför att för min del få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Hassel rot: Den fråga, som väckts och berörts af de
föregående talarne, har flera gånger förut i denna kammare vidlyftigt
debatterats, och juristerna hafva, såsom af deras yttranden framgår,
varit af olika meningar i densamma. För egen del står jag på samma
ståndpunkt som herr Berg, och jag tillåter mig påminna, att en så
framstående jurist som häradshöfding Bergström med ifver, värme
och kraft förfäktade denna mening. Dock tror jag, att det är af
föga betydelse för denna fråga, huruvida den ena eller andra åsigten
är den rigtiga. Detta tror jag nog regeringen tager i öfvervägande
vid utfärdandet af bestämmelser om gravationsbevis. Jag tillåter mig
yrka bifall till det framstälda förslaget.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemstält.
Föredrogs å ny o lagutskottets den 12 och 14 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion angående ändrad
lydelse af 117 § skiftesstadgan.
Herr Hasselrot: Vid tre föregående tillfällen har ett förslag,
som öfverensstämmer med det nu föredragna, förelegat till Riksdagens
behandling och alla tre gångerna af denna kammare afslagits.
Jag tillåter mig yrka, att kammaren denna gång förfär på samma sätt.
Det ^ är en gammal erkänd grundsats icke allenast i vårt land,
utan i sa godt som alla civiliserade länder, att domare skall vara så
till vida oafsättlig, att han icke skall vid utöfning af sin befattning
vara beroende af allmänhetens ofta nyckfulla åsigter. Efter dom och
ransakning skall domaren kunna skiljas från sin befattning, icke på
andra grunder.
Men den ifrågasatta förändringen lider äfven af praktiska olägenheter.
Vi hafva ty värr frångått den nyssnämnda grundsatsen beträffande
nämndemän; dessa väljas nemligen endast för sex år, och
erfarenheten manar alldeles icke att fortgå på den vägen. I de domsagor
jag har närmare kännedom om, är förhållandet, att då nämndeman
tjenat ut sina sex år, är det icke vanligt att han väljes om,
N:o 5.
Om lösen för
vissa gravationsbevis.
(Forts.)
Ifrågasatt
ändring af
117 § skiftesstadgan.
N:0 5. 14
Ifrågasatt
ändring af
117 § skiftesstadgan.
(Forts.)
Lördagen den 15 Februari.
äfven om lian är duglig, erfaren och förståndig. I de olika socknarna
komma yngre krafter och personer fram, och i de flesta fall
får man nya män. Det är dock äfven beträffande nämnden vigtigt,
att den har vana och erfarenhet, särskildt vid sådana förrättningar,
som syner och dylikt. Omsättningen inom nämnden har nu blifvit
mycket stor, men erfarenheten och dugligheten hafva icke vunnit.
Olägenheterna af en sådan bestämmelse äro dock vid häradsnämnderna
mindre, än de skulle blifva vid egodelningsrätten. Nämnden
har endast kollektiv rösträtt, och om det finnes åtminstone några
pålitliga och erfarna ledamöter, äro olägenheterna icke synnerligen
stora. Vid egodelningsrätten åter har hvar och en ledamot lika röst
som ordföranden, och om man tänker på de ofta svåra och invecklade
ärenden, som egodelningsrätten har att handlägga, och huru nödvändigt
det är att ledamöterna hafva vana, insigt och erfarenhet, finner
man, huru äfventyrligt det skulle vara att ställa dem på omval. Det
kan gå an, om det är en gammal och van domare, som sjelf handlägger
egodelningsrättsmålen, ehuru äfven han ofta behöfver stöd och
hjelp af erfarna ledamöter. Men det är ej ovanligt i vart land, att
man nödgas taga rätt imga personer att sköta domarekall. Huru
går det då, om ledamöterna i egodelningsrätten icke äro vana, erfarna
och med göromålen hemmastadda män? Nu är förhållandet åtminstone
i mellersta och södra Sverige, att det icke förekommer många
sådana förrättningar, kanske en å två om året. Huru lång tid går
då åt, innan en egodelningsrättsledamot vinner vana och erfarenhet?
Kanske sex år! Och då skall han ställas på omval.
Förhållandena beträffande egodelningsrättens ledamöter och
nämndemännen äro ej heller för öfrigt lika. Nämndemannen har i
allmänhet ingen ersättning. Med ledamotskap i egodelningsrätt följer
åter, utom det sociala anseendet, rätten att få ersättning för allt hvad
som göres. Det är således mycket mera sannolikt, att man får nya
personer i stället för de gamla i egodelningsrätt än i nämnd, om
båda ställas på omval. Med de nuvarande bestämmelserna kan visserligen
den olägenheten vara förenad, att eu egodelningsrättsledamot
på grund af ålder blifver mindre duglig att sköta sin tjenst, men
ändå ej tager afsked. I de allra flesta fäll kan dock detta hjelpas
dermed, att ordföranden vänligt och grannlaga säger honom, att han
bör lemna sin befattning. Finnes fall, då detta icke hjelper, har man
en annan utväg, nemligen att införa bestämmelse om en åldersgräns.
Det gäller ju redan, för de af konungen tillsatta domare att de
skola afgå vid 65 å 70 år. En dylik åtgärd vore tillräcklig för att
råda bot på de olägenheter som påpekats, men den åtgärd som nu
föreslagits går för långt och jag tror, att den komme att i väsentlig
mån skada den institution, som man vill gagna.
Jag tillåter mig yrka afslag på lagutskottets förslag.
Herr von Stapelmohr: Då jag i lagutskottet deltagit i behandlingen
af förevarande ärende, skall jag bedja att få yttra några ord
till försvar för utskottets förslag.
Den föregående talaren har framhållit såsom hufvudsakligt skäl
15 N:o 5.
Lördagen den 15 Februari.
mot bifall till livad lagutskottet hemstält, att ett sådant bifall skulle
stå i strid mot grundsatsen om domares oafsättlighet, hvilken grundsats
icke finge i någon mån rubbas. Det kan vara sant, att denna grundsats
teoretiskt är erkännansvärd och rigtig, men dock icke så, att den
icke tål undantag. Lagstiftaren har insett detta, och 1872 infördes den
bestämmelsen, att ledamöter i häradsrätt skulle väljas för endast sex år.
Detta är ett stort och vigtigt afsteg från den anförda grundsatsen.
Samme talare har påstått, att denna lagförändring icke var välbetänkt
utan vållat olägenheter. Möjligen har det visat sig så på
ett och annat ställe, men öfver hufvud taget måste man väl medgifva,
att häradsrätternas anseende är lika stort nu som före lagförändringen
och^ att insigter, erfarenhet och redbarhet hos häradsnämnderna icke
i någon mån förringats. Mot denna grundregel om domares oafsättlighet
bör ställas en annan grundtanke, som ej bör underskattas, nemligen
den, att folkets insats eller deltagande i rättskipningen bör hvila
på . folkets förtroende, och således ej utöfvas af den, som icke mer
åtnjuter allmänhetens aktning. Denna grundtanke synes mig kunna
väl tillämpas i fråga om val af egodelningsrättsledamöter. Det kan
visa sig, att valmännen tagit fel vid val af ledamot i egodelningsrätt.
De hafva kanske uppskattat för högt vissa egenskaper hos den valde,
men förbisett andra, hvilka göra att han icke väl lämpar sig för
domarevårfvet, eller att till följd af ålder och sjuklighet den valde,
huru redbar och bra han än må vara, icke vidare förmår att på tillfredsställande
sätt fullgöra sitt uppdrag. Det kan äfven hända, att
en ledamot i egodelningsrätt, ehuru han är skicklig och erfaren, dock
genom mindre ordentligt lefnadssätt, genom invecklade affärsförhållanden
eller mindre redbara handlingar förverkat allmänhetens aktning
och förtroende. I dylika fall kan jag icke finna, att det är med
domstolens eller allmänhetens bästa förenligt, att eu sådan person
sitter qvar i egodelningsrätten, utan bör det gifvas valmännen ett
medel i händerna att få honom aflägsnad och utbytt mot eu annan.
En ordförande i egodelningsrätt kan icke heller vara synnerligen väl
betjent med att till medlem af rätten ega en person, hvars ledamotskap
icke vidare uppbäres af den grundval, hvarpå den bör hvila,
eller det allmänna förtroendet.
Den föregående talaren uttalade den farhågan, att genom en lagförändring,
så att ledamöter i egodelningsrätt skulle väljas endast för
sex år, kunde den sakkunskap och erfarenhet som erfordras hos eu
egodelningsrätt ätventyras. Jag tror, att denna farhåga är öfverdrifven
och håller snarare före, att valmännen skola låta sig angeläget
vara att, om en ledamot af egodelningsrätten med oveld, skicklighet
och nit motsvarat förtroendet, återvälja honom, om han så önskar.
Det kan nog blifva exempel derpå — det vill jag icke bestrida —
att vid nya val af ledamöter i egodelningsrätten en täflan kan uppstå
att vinna de små inkomster, som följa med tjensten, och det högre
sociala anseende, som befattningen medför; men sjelfva valkorporationen
— hemmansegarne — och sättet för verkställande af valet,
hvilket sker inför häradsrätten genom socknevis utsedda ombud, synas
mig innebära starka garantier för att intriger icke skola få så fritt
Tfragåsatt
ändring af
!I7 § skiftesstadgan.
(Forts.)
N:o 5. 16
Ifrågasatt
ändring af
117 § skiftesstadgan.
(Korta.)
Lördagen den 15 Februari.
spelrum såsom t. ex. vid val af nämndemän, hvilket eger rum å kommunalstämma,
dervid en hvar, som har rösträtt i stämman, kar en röst.
Egodelningsrättsledamotens uppgift står i mångt och mycket nära
gode mannens i skiftesförrättning. God man för skiftesförrättning
väljes numera för endast sex år. Han har till uppgift icke blott att
vara rådgifvare åt skiftesförrättaren, landtmätaren, utan skall med
honom deltaga i beslut af ganska vigtig beskaffenhet såsom om skiftets
fortgång och verkställighet. 1 andra afseenden skall han tillika
med landtmätaren afgifva utlåtande. Och i sådana frågor är det som
egodelningsrätten hufvudsakligen har att ingå i bedömande, i händelse
frågorna hänskjutits till egodelningsrättens pröfning, vare sig genom
besvär eller underställningsvis. En skiftesgodman skall aflägga ed,
då han tillträder befattningen. Vid skiljaktiga meningar mellan gode
männen och skiftesmannen gäller, enligt skiftesstadgan, den mening
som har de flesta för sig. Skiftesstadgan ställer derför ganska likartade
fordringar på egenskaperna hos skiftesgodemännen och hos
egodelningsrättens ledamöter. Om skiftesgodemännen säges det, att
de skola vara “i jordbruk kunnige och erfarne“; och om iedamöterna
i egodelningsrätten, att de skola vara i “landthushållning kunnige*.
Vid sådant förhållande förefaller det mig alldeles icke olämpligt att
samma tidsbestämmelser gälla för val af ledamöter i egodelningsrätt
som för val af skiftesgodemän, och derför tillåter jag mig att yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr Hammarskjöld: Den siste talaren har framhållit de vanliga
skäl, hvilka kunna tala för möjligheten att få ombyte af domarepersonal.
Jag vill visst icke förneka, att domares oafsättlighet
understundom kan hafva sina olägenheter. Men om jag väger olägenheterna
och fördelarne mot hvarandra, kan jag icke frångå att i
princip vara en vän af domares oafsättlighet. Denna princip har man,
såsom redan af den föregående talaren blifvit nämndt, frångått i afseende
på nämdemän, och detta skulle nu vara ett skäl att frångå
densamma äfven i afseende på ledamöterna i egodelningsrätten. Här
föreligger dock, enligt mitt förmenande, icke oväsentliga skilnader.
Ledamöterna i nämnden äro många och hafva likväl tillsammans blott
en kollektiv röst gent emot domaren, under det att egodelningsrättens
valde ledamöter äro endast tre, af hvilka hvar och en har en röst
lika väl som domaren. Dessa ledamöters inflytande på slutresultatet
måste derför i regeln blifva långt större än fallet kan vara med de
valde nämndemännens. Vidare är att märka, att ledamöterna i egodelningsrätten
hafva befattning med göromål, hvilka i regeln förutsätta
syn på stället. Ett fel eller ett misstag vid bedömandet af
jordmån, läge, värde och sådant mera är derför ofantligt mycket
svårare att i öfverdomstolen afhjelpa och rätta än fallet i regeln är
med de domar och utslag, som falla i häradsrätten. Visserligen finnas
äfven der fall, då förhållandena kunna vara analoga, men jag säger
i regeln. Faran af misstag är alltså uppenbarligen större i egodelningsrätt
än i häradsrätt. Vidare är att ihågkomma, att de mål, som
af egodelningsrätt skola behandlas, äro företrädesvis laga skiften och
17 N:o 5.
Lördagen den 15 Februari.
hvad dertill hörer. Dessa ärenden pågå ofta under en längre tid,
ibland många år. Det låter derför tänka sig, att, särskiklt när fråga
är om störa skifteslag — och vi hafva, åtminstone i norra länen,
sådana, hvika omfatta hela socknar — det kan blifva af intresse för
dem, å hvilkas egor laga skifte pågår, att så besätta den rätt, som skall
afdöma de möjliga tvister, hvilka uppstå i anledning af detta skifte,
att man är säker på att hafva goda vänner i rätten. Sådant är åtminstone
tänkbart. Detta kan, säger man, inträffa i alla fall, äfven
om man icke stadgar en bestämd tid för ledamöterna i egodelningsrätten.
Ja, det är sant, men faran är dock större, om man stipulerar,
att dessa ledamöter skola hvart sjette år blifva underkastade omval.
Det kan hända, att, medan skifte pågår, alla tre ledamöterna skola
väljas under inverkan af personer, som sjelfva kunna förutse, att de
skola komma att stå såsom parter inför denna domstol.
När jag lägger tillsammans alla dessa förhållanden och icke kan
tro, att olägenheterna af det närvarande förhållandet äro så synnerligen
stora, synes det mig, att jag vill instämma med den förste
talaren, och jag anhåller derför att få yrka afslag på det nu föreslagna
betänkandet.
I detta anförande instämde herr Stråle.
Herr Hasselrot: Den andre talaren i ordningen anförde såsom
ett hufvudskål för den af lagutskottet föreslagna förändringen, att
val af ledamöter i egodelningsrätten grundar sig på förtroende, och
när förtroendet hade upphört, borde också allmänheten lemnas tillfälle
att taga tillbaka det uppdrag, hvilket lemnats på grundvalen af förtroende.
Detta låter ju, som om det vore rigtigt. Jag vågar dock
fästa uppmärksamheten derpå, att allmänheten i regeln icke kan hafva
reda på, om den valde personen visar sig lämplig eller icke; detta
gifver sig till känna under handläggningen af ärendena, och derom få
nog hans kamrater och ordföranden kännedom, men mycket sällan blir
det bekant för den stora mängden af elektorer, hvilka komma tillsammans^
från olika socknar för att välja eller omvälja dessa ledamöter.
Det är således icke möjligt för valmännen att hafva reda på, huruvida
de ifrågavarande personerna gjort sig förtjenta af förtroendet
eller icke. Det är också, på sätt herr Hammarskjöld påpekat, från
synpunkten af domstolens sjelfständighet ganska äfventyrligt.
Jag tillåter mig att i korthet redogöra för ett fall, egnadt att
belysa detta förhållande.
I en trakt, som jag väl känner till, hade sedan lång tid tillbaka
skiften egt rum, dock ej, såvidt jag förstår, i öfverensstämmelse med
skiftesstadgan. Hela trakten var förlagd, i hvar, och skiftena tillgingo
så, att alla delegarne i enlighet med sin önskan fingo bo qvar i byn
och fingo sina lotter lagda långt ut i 5, G, ända till 8 olika skiften
af jord, belägna på ända till ''/4-dels å */j mil från gården. Sedan
skiftades helgårdar i halfva och fjerdedelar i åttingar alltid så, ätt
det byggdes ett nytt hus i byn, och så styckades alla de olika lotterna
på dessa halfva, fjerdedel eller åttondels gårdar midt itu längs efter
Fi)r»ta Kammarens Prat. 1800. N:o ö. 2
Ifrågasatt
ändring af
in § skiftesstadgan.
(Forts.)
N:o 5 18
Tfrapa.tätt
ändring af
117 § skiftesstadgan.
(Forts.)
Lördagen den 15 Februari.
lotterna. Det gick så långt, att det fans exempel på skiften så suiala,
att man icke kunde vända med häst och vagn, utan fick spänna ifrån
för att kunna vända på sin egen teg. Och detta derför, att landtmätaren
gick befolkningens önskningar till mötes. Ingen klagade och
skiftena fäststäldes.
En ny domare kom till orten. Han ansåg dylika skiften icke
förenliga med skiftesstadgan och satte ut ärendena till syn på stället;
dervid befans, att utflyttning med största lätthet kunde låta sig göra,
och att de, som skulle flytta ut, fingo en lämplig egokomplex. Egodelningsrätten
gaf föreskrifter i öfverensstämmelse härmed till mycken
missbelåtenhet för delegarne för det dåvarande, men till stor belåtenhet
numera. Om nu ledamöterna i egodelningsrätten varit föremål
för omval kort tid efteråt, hade de säkerligen icke blifvit omvalde.
Jag tror visst icke, att detta hade inverkat på deras beslut, men det
kan ej vara lämpligt att ställa ledamöter i en domstol i en dylik
ställning af beroende. Om det finnes någon befattning, der det är
angeläget att man är oberoende, sjelfständig och står på egen botten,
oberörd af allmänhetens tycke för ögonblicket, är det väl domarens,
och att gå från den grundsatsen finner jag vara ganska äfventyrligt.
Herr von Stapelmohr: Då det under debatten ofta talats om
domares oafsättlighet såsom en grundsats att orubbligt hålla fast vid,
vill jag fästa uppmärksamheten vid, att uttrycket “oafsättlighet* icke
är väl afpassadt för förevarande fall. Här är icke ifrågasatt att införa
bestämmelser, hvarigenom egodelningsrättens ledamöter när som
helst skulle kunna afsättas, utan endast att begränsa deras tjenstetid,
under hvilken tid de skola vara lika oafsättliga som nu. Den talare,
som sist hade ordet, nämnde, att vid nytt val efter en afgående
ledamot i egodelningsrätten hans valmän icke kunna hafva fullkomlig
kännedom om, huru den ifrågavarande personen skött sitt värf, och
huruvida han är duglig att fullgöra det honom lemnade förtroendet.
Detta kan i viss mån vara sant, nemligen då det gäller rent juridiska
förhållanden. Hvad åter beträffar hans duglighet i de mera praktiska
värf, som tillhöra honom som egodelningsrättsledamot, tror jag, att
valmännen lika väl, om icke bättre än rättens ordförande, förstå hvad
mannen duger till.
En annan talare har, om jag ej missuppfattade honom, framkastat
en förmodan, att om en lagförändring uti ifrågavarande syfte skulle
komma till stånd, skulle möjligen kunna inträffa, att egodelningsrättsledamöter
för att blifva omvalda skulle, glömska af sin domareed,
svika hvad lag och pligt bjuda och låta sig påverkas i sina beslut af
en önskan att behaga allmänheten. Jag har i detta fall eu bättre
uppfattning om valmännen och tror snarare, att, om valmännen finna,
att en egodelningsrättsledamot är så pligtförgäten, de icke återvälja
honom.
* Herr Hasselrot: Endast ett par ord för att icke blifva missförstådd.
Jag uttryckte mig visst icke så, som den siste talaren sade. Jag
19 N:o 5.
Lördagen den 15 Februari.
förklarade mig vara förvissad om att egodelningsrättsledamöterna
skulle bäfva dömt på samma sätt, äfven om de varit underkastade
omval, men jag sade, att resultatet möjligen skulle hafva blifvit det,
att de icke blifvit omvalda.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare på
afslag derå, samt förklarade sig finna den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.
Herr von Stapelmohr begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 24;
Nej - 76.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 12 och 14 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion om tillägg
till 26 § i lägen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
den 23 oktober 1891.
Herr Berg, Lars: Den motion, som behandlas i det föredragna
utskottsbetänkandet, är enligt mitt förmenande af så stor vigt för
underhållet af de allmänna vägarne i vissa delar åt riket, särskilt
der liflig trafik råder, att jag anser, att den borde hafva beredts ett
bättre öde och en grundligare utredning än den, som kommit densamma
till del.
Då, efter hvad det vill synas, utskottets skäl i viss mån grunda
sig på någon missuppfattning af den tekniska betydelsen i motionen,
och då jag såsom ledamot i vägkomitén deltagit i ärendets förberedande
Ifrågasatt
ändring af
117 § skiftesstadgan.
(Forts.)
Ifrågasatt
tillägg till
§ 26 i lagen
angående
väghållningsbesvärets
utgörande
på landet.
N:o 5. 20
Ifrågasatt
tillägg till
§ 26 i lagen
angående
täghållningsbesvärets
åtgörande
på landet.
(Forts.)
Lördagen den 15 Februari.
behandling, hoppas jag, att kammaren tillåter mig meddela några
korta upplysningar, hvilka måhända kunna bereda motionen ett bättre
öde, då den, som jag förmodar, snart återkommer.
Utskottet åberopar i första hand vägkomiténs motivering, der
komitén förklarar, att den på grund af den skedda utredningen anser,
att några bestämmelser i afseende på fordonens och hjulkonstruktionernas
beskaffenhet icke böra för det närvarande inrymmas i väglagen.
Denna utredning verkstäldes af mig, och med den egde det
egendomliga förhållandet rum, att den uttalar en alldeles motsatt
åsigt. Men komitén anförde endast den förberedande statistiska delen
af utredningen med uteslutande af den senare, hvilket gaf mig anledning
att uti en särskild reservation redogöra för denna. Jag yttrar
der, att, ehuru jag visserligen anser, att dylika bestämmelser ej'' böra
i afseende å trafiken å vanliga landsvägar intagas i väglagen, det
deremot för transporter på grundförbättrade eller makadamiserade
vägar vore lämpligt intaga bestämmelser om vissa hjulkonstruktioner,
och att framför allt åt Konungens befallningshafvande borde lemnas
rätt att förbjuda bruket af sådan körredskap, som skadar vägarne.
I slutet af min reservation yttrar jag följande: “Då en sådan rättighet
i åtskilliga orter, der bruket vintertiden af körredskap, som skadar
och förstör vintervägarne, nu understundom förekommer, redan enligt
gällande lag lärer af Konungens befallningshafvande utöfvas, i det
föreskrifter häremot med utfäst vite pläga utfärdas, så synes det nödigt
att i en ny väglag en dylik rättighet uttryckligen bibehålies, helst då
en sådan bestämmelse skulle innebära möjlighet till lämpliga föreskrifter
om fordonens beskaffenhet jemväl på grundförbättrade eller
makadamiserade vägar, om och när dessa framdeles vinna utsträckning
och förhållandena i öfrigt sådant påkalla.
Jag har derför trott, att ett stadgande af följande innehåll borde
tilläggas och må hända lämpligen införas såsom ett mom. 3 under
§ 91, nemligen:
“Konungens befallningshafvande tillkommer att, efter landstingets
hörande, vid vite, som i mom. 1 sägs, der förhållandena sådant kräfva,
förbjuda bruket på allmänna vägar af sådan körredskap, som skadar
vägarne. “
Utskottet har deremot sagt, att en lagändring i den af motionärerna
angifna rigtning skulle innebära införandet i svenska väglagsstiftningen
af en för densamma hittills alldeles främmande princip.
Af hvad som nyss upplästes framgår — hvad för öfrigt är flere af
lierrarne bekant — att detta påstående ej är fullt enligt med verkliga
förhållandet. I flera län hafva nemligen af ålder funnits särskilda
bestämmelser om vinteråkdonen, om skyldighet att under vintertiden
hålla åt ena sidan för att möjliggöra möte och förhindra vägens
uppspårande i form af dike eller bildande af kontinuerliga gropar o.
s. v. Det vore således icke någon nyhet, utan en utveckling och en
tidsenlig förbättring af hvad som redan eger rum.
Vidare säger utskottet, att denna bestämmelse “skulle för dem,
som komtue att deraf beröras, medföra kostnader och olägenheter,
vida öfverstigande de möjliga fördelar, som deraf skulle beredas “.
21 N:o 5.
Lördagen den 15 Februari.
Men då en sådan bestämmelse naturligtvis aldrig kan komma att
utfärdas annat än med en tillräckligt lång öfvergångstid, hvarunder
vederbörande finge slita ut sina gamla hjul eller vid reparation utbyta
dem, då kunna kostnaderna ej sägas och tänkas blifva afsevärda. För
öfrigt kan kostnadsfrågan i alla händelser ej spela någon rol vid en
eljest vigtig lagstiftningsåtgärd.
Slutligen säger utskottet — och det är dess sista och mycket
drastiska skäl — att “ett antagande af motionärernas förslag skulle
kunna leda derhän, att en person, som t. ex. hade att med tyngre
lass färdas öfver flera väghållningsdistrikt, blefve nödsakad att, för
undvikande af straffpåföljd, för vissa delar deraf begagna hjul af
annan beskaffenhet än dem, som under öfriga delen af vägen vore
tillåtna.'' Man kan tänka sig, menar utskottet, i hvilket bryderi den
arme formannen skulle befinna sig midt på landsvägen, kanske långt
in i skogen, der han måste byta om hjul, och sedan han hittat ett
par och bytt om dem samt kört ett stycke, måste han åter byta om.
Med ett ord han måste antingen rusta sig som en fältlavett med
reservhjul ofvanpå eller ock utsätta sig för förskräckliga böter. I
verkligheten blir det dock något helt annat och vida mindre farligt.
Der blir det icke annan följd än att, der i ett distrikt påbjudits viss
konstruktion på hjul, såsom nästan i alla land jag känner och särskildt
i våra grannland är fallet, verkar detta endast i en vidsträckt rayon.
Alla, som tänka köra öfver detta distrikt, måste skaffa sig under
öfvergångstiden lämpliga hjul; och den afsedda bestämmelsen finge
således ej annan påföljd, än att den nyttiga verkan af lagen komme
att sträcka sig äfven delvis öfver sådana distrikt, der de ej äro påbjudna.
Detta kostar ej något. Och jag beder derför att få framhålla,
att det dels genom vetenskapliga experiment i vidsträckt grad, dels
genom långvarig erfarenhet tiar bevisats, att en sådan enkel och
kostnadsfri åtgärd som en föreskrift om fordonens beskaffenhet verkligen
kan medföra stor lättnad i vägunderhållets börda på vissa vägar,
som äro lifligt trafikerade. Sådana bestämmelser finnas, såsom sagts,
i nästan alla land; i Tyskland, Frankrike, England, Norge och Danmark
hafva sådana funnits länge och finnas ännu. Det vore derför enligt
min åsigt äfven för oss både lämpligt, nyttigt och skäligt att i vår
väglag upptaga liknande stadganden, och jag tror, att sådana också
snart skola komma att der införas. Jag är emellertid icke enig med
motionärerna i formuleringen af deras förslag, och då motionen ej
heller fått någon utredning i utskottet, skulle det vara föga lämpligt
och dessutom ej heller öfverensstämma med min åsigt att yrka bifall
till motionen. Men jag har icke kunnat anse mig berättigad att tiga,
utan velat framhålla dessa tekniska synpunkter för att i min ringa
mån söka bereda frågan ett bättre öde i en kommande tid. Ty
denna sak återkommer snart!
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.
Ifrågasatt
tillägg till
§ 26 i lagen
angående
väghållningsbesvärets
vtgörande
på landet.
(Forts.)
N:o 5. 22 Lördagen den 15 Februari.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannätnnda, den 12
och 14 innevarande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 11, i anledning af väckt motion om tillägg till 35 och 53 §§
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891, och
n:o 12, i anledning af väckt motion om sådan ändring i gällande
konkurslag, att borgenär förhindras att genom uppgifvande af origtig
fordran utöfva obehörigt inflytande på konkursförvaltningen,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 8 och 12 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående allmänt tingssammanträdes likställighet
i vissa fall med häradsting, lag angående ändring i vissa fall af tiden
för insändande af förteckning å lagfarter, lag angående ändrad lydelse
af 9 kap. 4 § ärfdabalken och lag angående ändrad lydelse af 8 kap.
1 § giftermålsbalken.
Herr Hasselrot: Herr grefve och talman! Jag tillåter mig
anhålla, att föredragningen af detta betänkande måtte ske så, att
hvart och ett af de ifrågavarande lagförslagen föredrages och proposition
framställes på hvart och ett af dem.
På härefter gjord proposition beslöts, att förevarande utlåtande
skulle på det sätt föredragas, att de af utskottet tillstyrkta lagförslagen
hvart för sig företoges till afgörande och att först derefter
utskottets gjorda hemställan företoges till pröfning.
Kongl. Maj:ts förslag till lag angående allmänt tingssammanträdes
likställighet i vissa fall med häradsting.
Godkändes.
Lagförslag
angående
tid för
insändande
af förteckning
å
lagfarter.
Kongl. Maj:ts förslag till lag angående ändring i vissa fall af
tiden för insändande af förteckning å lagfarter.
Herr Hasselrot: Då jag ej deltagit i utskottets behandling af
detta ärende, och jag har anmärkningar att göra mot nu föreliggande
lagförslag i två afseenden, skall jag be att få framställa dem.
I lagen stadgas, att lagfart må beviljas endast vid lagtima ting.
Då den gamla tingsordningen gälde öfverallt, tillämpades detta stadgande
så, att lagfart beviljades ej blott under de ordinarie rättegångsdagarne,
utan jemväl å de extra rättegångsdagar, som förekommo
mellan de ordinarie rättegångsdagarne och den s. k. papperslösen. Det
utsattes nemligen ofta extra rättegångsdagar af olika anledning, såsom
för att handlägga särskilda mål, hålla ransakning, pröfva konkursansökningar
o. d. Detta var extra rättegångsdagar under lagtima ting
23 N:o 5.
Lördagen den IS Februari.
och på dem hafva städse lagfarter beviljats. Så tillgår också ännu,
der den gamla tingsordningen fortfarande är gällande. Förhållandet
är ungefär enahanda — dock ej fullkomligt — i de domsagor, der
den nya tingsordningen införts. Der finnas höstting och vårting, indelade
i olika antal allmänna sammanträden, hvilka afslutas hvart och
ett, sedan de ordinarie rättegångsdagarne äro slut. Men mellan dessa
allmänna sammanträden förekomma nu — af samma anledning som
under de gamla tingen förekomma extra rättegångsdagar — särskilda
sammanträden. Det behöfs t. ex. mellan vårtingets första och andra
allmänna sammanträde ett rättegångssammanträde för pröfning af en
konkursansökning, för ransakning eller dylikt. Detta kallas för ett
särskildt sammanträde under lagtima vårtinget. På många ställen i
vårt land beviljas lagfarter på sådana särskilda sammanträden, emedan
man anser, att det är en integrerande del af det lagtima tinget. I de
sessionsdiarier, som upprättas öfver det lagtima tinget, måste också
dessa särskilda sammanträden upptagas såsom tillhörande tinget. Jag
erkänner emellertid villigt, att många jurister och framstående sådana
anse, att detta förfarande, äfven om det icke strider mot lagens ordalydelse,
likväl icke är enligt med lagens anda och mening. Men om
den uppfattningen är rigtig, att lagfart får beviljas på dessa särskilda
sammanträden, och så tolkas dock lagen på många ställen, så fyller
icke ifrågavarande lagbestämmelse sitt ändamål. Enligt densamma
skall förteckning å lagfarter, beviljade å slutsammanträdet, insändas
inom en månad, men för hvarje allmänt sammanträde under tinget
skall sådan förteckning insändas inom en månad efter sammanträdets
slut. Det saknas således bestämmelse, huru insändandet skall ske af
förteckning å lagfarter, som beviljats på särskilda sammanträden mellan
de allmänna, och jag tror, att man genom att välja något annat uttryck
än “allmänt* kan undgå att nu behöfva slita den frågan, som
egentligen ej föreligger, huruvida man har rätt att bevilja lagfart å
särskildt sammanträde eller icke. Detta kunde ske genom att utbyta
ordet “allmänt* mot “annat*. Får man då bevilja lagfart endast å
allmänt sammanträde, betyder det af mig föreslagna uttrycket detsamma
som lagförslagets ordalag; får man bevilja lagfart äfven å
särskildt sammanträde, har det blifvit stadgadt samma bestämmelse
för bådadera. Någon ändring i sak göres ej dermed, blott ett förtydligande.
Min andra anmärkning afser följande. Här stadgas, att lagfartsförteckning
skall insändas en månad efter sammanträdets slut. Förr
i verlden skulle man sända in den en månad efter tingets sint, och
då var tinget uppsatt och färdigt. Nu blir förhållandet annorlunda.
Der det finnes blott ett tingslag, är mot denna bestämmelse visserligen
intet att anmärka, ty der skall protokollet vara färdigt en månad efter
sammanträdets slut, och då kan ju också förteckningen sändas. Men der
sammanträdena hållas hvarannan månad med olika tingslag och lagfarterna
samlas på färre sammanträden och således blifva flera på hvart
och ett sådant, möter svårighet att fullgöra ett sådant påbud. Jag
vet exempel på, att det varit nära 500 lagfarter på ett dylikt sammanträde,
ocb man är ej lagligen skyldig att hafva protokollet uppsatt
Lagförslag
angående
tid för
insändande
af förteckning
å
lagfarter.
(Forts.)
N:o 5. 24 Lördagen den 15 Februari.
Lagförslag och färdigt förrän nästa sammanträde i tingslaget eller två månader
angående Hd (jerefj;er Men enligt den föreslagna bestämmelsen skulle förteckningen
dande af insändas en månad efter sammanträdets slut och sålunda en månad,
förteckning innan protokollet skall vara uppsatt. Detta kan mången gång blifva
å lagfarter hardt när omöjligt. Någon olägenhet af att utsträcka tiden till två
(Forts.) månader kan jag ej heller finna. Nu har emellertid Andra Kammaren
redan godkänt lagförslaget, och för att ernå det mål att vid en sammanjemkning
komma till det enligt min mening rigtiga: två månader,
nödgas jag nu föreslå den ändring, att det skulle blifva tre månader.
Då en återremiss ej skulle leda till något resultat, nödgas jag
framställa ett positivt förslag och tillåter mig i sådant afseende föreslå,
att slutet af lagförslaget må erhålla följande lydelse:
---“men för hvarje annat sammanträde under tinget skall
sådan förteckning insändas inom tre månader efter sammanträdets slut.“
Herr Hammarskjöld: Jag är visst icke fullt öfvertygad om
rigtigheten eller lämpligheten af den praxis, som den siste talaren
omnämnde, eller att på ett extra sammanträde under tinget lagfarter
och inteckningar beviljas. Men jag erkänner, att lagen ej är så klar,
att ej saken kan omtvistas. Och då, såsom den siste talaren motiverade
sitt yrkande, att ordet “allmänt'' skulle utbytas mot “annan'',
dermed icke skulle följa något godkännande af den ifrågavarande
praxis, utan denna fråga vara öppen, såsom den hittills varit att afgöras
i domstolsräg genom tolkning af nuvarande lag, har jag ingen
invändning att göra mot det af den siste talaren framstälda förslaget.
Jag har endast velat yttra detta, på det att min tystnad ej måtte antagas
såsom om jag för min del vore ense med honom om rigtigheten
af den omförmälda praxis.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på föreliggande lagförslag endast yrkats, af herr Hasselrot,
att detsamma skulle godkännas med den ändring, att första styckets
slutmening erhölle följande lydelse: “men för hvarje annat sammanträde
under tinget skall sådan förteckning insändas inom tre månader
efter sammanträdets slut*.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på godkännande
af lagförslaget i oförändradt skick samt vidare på bifall
till herr Hasselrots yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med ja besvarad.
Kongl. Majits förslag till lag angående ändrad lydelse af 9 kap.
4 § ärfdabalken och till lag angående ändrad lydelse af 8 kap. 1 §
giftermålsbalken.
Godkändes.
25 N:o 5.
Lördagen den 15 Februari.
Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af de särskilda lagförslagen.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 8 och 12 i denna
manad bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 99, 101 och
108 §§ utsökningslagen den 10 augusti 1877, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till ändrad lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen.
Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts under
dagen aflemnade nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om rätt till fiske, lag angående förändrad lydelse af 24 kap. 14 §
strafflagen och lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i
förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30
december 1880.
Upplästes en inkommen skrifvelse, så lydande:
Till Riksdagens Första Kammare.
ja£? åtskilliga tillfällen under år 1895 tjenstgjort som
styrelseledamot vid riksbankens afdelningskontor i Hernösand, så
finner jag mig förhindrad att mottaga kammarens uppdrag att vara
suppleant för de revisorer, som hafva att granska samma afdelningskontors
förvaltning under nämnda år, och får derför härmed vördsamt
afsäga mig detsamma. Hernösand den 12 februari 1896.
G. XV. Bucht.
Med anledning af denna skrifvelses innehåll hemstälde herr talmannen,
det kammaren ville besluta, att vid det sammanträde, som
komme att hållas nästa onsdag, anställa val efter rektor Bucht af en
revisorssuppleant för granskning af riksbankens afdelningskontors i
Hernösand förvaltning och räkenskaper för sistlidna år.
Denna hemställan bifölls.
Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.
Första Kammarens Prat. 1896. JV:o 5.
‘.i
N:0 5. 26
Tisdagen den 18 Februari.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst å föredragningslistan
till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,5 6 e. m.
In fidein
A. v. Krusenstjerna.
i
Tisdagen den 18 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande n:o 1,
angående vilkoren för försäljning af bränvin.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets den 15 i denna manad bordlagda utlåtanden n:is 2 4
samt 18—21.
På framställning af herr talmannen beslöts, att bevillningsutskottets
denna dag bordlagda betänkande n:o 1 skulle pa föredragningslistan
till nästa sammanträde uppföras näst framför de två gånger
bordlagda ärendena.
Kammaren åtskildes kl. 2,3 5 e. m.
In fidein
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1896.