RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:28

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Första Kammaren. N:o 28.

Måndagen den 11 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m; ock dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att Första Kammarens talman herr Grefve G. Sparre på grund
af en strupkatarr, som under de senare dagarne försvårats, ej kan
öfvervara kammarens sammanträde, intygas härmed på begäran.

Stockholm den 11 maj 1896.

Erik Tengstrand.
Legitimerad läkare.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1896 den 11 maj sammanträdde de valmän, som af kamrarne
fått i uppdrag att utse fullmägtige i riksbanken jemte deras suppleanter,
för att i anledning deraf, att advokatfiskalen K. Hj. A. Nehrman, som
vid innevarande riksdag utsetts till tredje suppleant i riksbankens
styrelse, afsagt sig nämnda uppdrag, företaga val af en suppleant för
fullmägtige; och befans efter valförrättningens slut hafva dertill blifvit
utsedd för tiden från valet, till dess nytt val år 1897 försiggått:

Herr f. d. jernkramhandlanden i Stockholm Magnus Fredrik Lundh
med 39 röster.

Lasse Jönsson. Herman Helmi.

Chr. Lundeberg. A. P. Danielson.

Detta protokoll lades till handlingarna; och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom utdrag af protokollet underrättas om ifrågavarande
val med anmodan att låta uppsätta och till kamrarne ingifva
Första Kammarens Prat. 1896. N-.o 28. 1

N.o 28. 2

Måndagen den 11 Maj, e. m.

förslag dels till förordnande för den senast valde, dels till skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anmälan om valet, äfvensom för att iakttagas
vid riksdagsbeslutets uppsättande.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 45, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

n:o 46, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet; samt

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående upplåtelse till skjutfält af en del af kronoparken Götaström
i Tofteryds socken, östbo härad och Jönköpings län.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 66, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göteborgs
och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden;

n:o 67, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands stift,
dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 40 med förslag till ändrad
lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte
den 16 november 1863;

n:o 68, i fråga om ett andra ålderstillägg åt ordinarie lärare vid
folkskola;

n:o 69, i fråga om reglering af aflöningen för biträdande lärare
vid folkskolor m. m;

n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts dels i propositionen n:o 5
framlagda förslag .till förordning angående blindundervisningen, dels
ock i statsverkspropositionen gjorda framställningar beträffande undervisningsanstalter
för blinda; samt

n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
af allmänna medel till döfstumskoldistrikt, som till enskild undervisningsanstalt
öfverlemnat sinnesslött döfstumt barn.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 74, till Konungen, angående föreskrifter rörande barns

Måndagen den 11 Maj, e. in. 3

och minderåriges användande vid offentliga förevisningar och teaterföreställningar.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 86, till Konungen, angående tullbevillningen.

Föredrogs å nya statsutskottets den 9 och 10 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående anskaffande af tomt till nytt posthus i Stockholm m. m.

Herr B i 11 in g: Som kammarens ledamöter se, har utskottet afstyra
Kongl. Maj:ts proposition angående anskaffande af tomt till
nytt posthus i Stockholm, och har utskottet i sin motivering anfört
skälen för detta sitt afstyrkande. Jag anser mig icke böra upprepa
dem, då herrarne hafva läst dem. Mig synes, att utskottets skäl äro
fullgiltiga, särskildt det, att de nu föreslagna byggnaderna för posthuset
redan nu skulle lemna endast ett någorlunda tillfredsställande
utrymme, vara bekajade med hvarjehanda olägenheter samt för framtiden
icke lemna tillfälle till någon utvidgning, då man dock bestämdt
kan antaga, att inom en icke aflägsen framtid centralpostkontoret i
Stockholm behöfver utvidgas. Den enda betänklighet, utskottet vid
detta sitt afstyrkande käft, har varit den, att, då man till tomt för
nytt posthus icke kan hafva att välja mellan många olika tomter, det
skulle kunna hända, att egarne till möjliga tomter skulle uppdrifva
sina anspråk på ersättning för dessa, om de visste, att statsverket hade
användning för dem. Derför har utskottet i sin motivering uttalat
den förhoppningen, att regeringen skulle kunna uppgöra ett förberedande
aftal om lämpliga tomter och så sätta Riksdagen i tillfälle att
om detta köp fatta beslut. Jag har begärt ordet endast för att
understryka den af utskottet sålunda uttalade förhoppningen, och vill
nu blott tillägga den önskan, att regeringen må kunna finna en utväg
att förvärfva åt det nya posthuset en lämplig tomt så snart som
möjligt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungberg: Då jag anser det otvifvelaktigt, att denna

fråga återkommer vid följande riksdagar, skulle jag endast vilja lägga
vederbörande och äfven utskottet, det blifvande nemligen, på hjertat,
att de förskaffa sig en fullständig utredning om vissa saker, som här
äro alldeles förbigångna. Den ena rörer fördelningen af de blifvande
lokalerna i posthuset. Det är väl bekant, att när det nya, för blott
20 år .sedan uppbyggda posthuset tillkom, hade man egnat allt för
mycken uppmärksamhet åt bisaker, och allt för liten åt hvad som
bort vara hufvudsak. Detta bör nu kunna undvikas, men det torde
icke skada, om Riksdagen, då nu ett dyrt posthus skall uppbyggas,
får, innan huset uppföres, pröfva frågan om lokaler deruti. Dertill
kommer, att det förslag, som nu framstälts om beviljande af 600,000

N:r 28.

Ifrågatati
anträffande
af tomt till
nytt potthut
i Stockholm.

711. Vt.

N:0 28. 4

Ifrågasatt
anskaffande
af tomt till
nytt posthus
i Stockholm
m. m.

(Fort9.)

Måndagen den 11 Maj, e. m.

kronor för ett nytt hotstall, väl torde hafva förtjent en något närmare
utredning med hänseende till behofvet. Jag tviflar icke på, att de finnas,
som anse det vara behöfligt, och detta kan ju också vara fallet, men
då staten för icke länge sedan nedlagt öfver 1,200,000 kronor på ett
nytt hofstall, som lärer kunna inrymma 120 hästar, förmodar jag, att
detta skedde i beräkning derpå, att icke något nytt hofstall vidare skulle
erfordras, och det vore således önskvärdt, att i den blifvande framställningen
till Riksdagen nästa gång någon utredning verkstäldes
angående det behof, som förefinnes, emedan här ju är fråga om en
rätt ansenlig summa. Man torde också få hoppas, att dervid äfven
ritningarne till den nya byggnaden, om sådan begäres, företes, emedan
det icke längesedan färdigbyggda hofstallet lemnar, hvad dess yttre
utseende beträffar, alltför mycket öfrigt att önska.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet \\ ersäll: Då den näst föregående talaren hade

käft ordet, trodde jag, att det icke vidare skulle behöfvas någon egentlig
diskussion om saken. Men då frågan om hofstall har blifvit°vidrörd,
anser jag mig böra nämna, att sedan eu fond blifvit bildad för
inköp åt posthus, och då af utskottet framhållits, att man i första
hand borde tänka pa förvärfvande af en statens egendom, så. enär
ingen annan sådan lämplig egendom fans än den, som nu disponeras
af Hans Maj:t Konungen till stall jemte andra bvggnader, såsom
bostäder, vagnshus m. m., allt upplåtet till H. K. H. Kronprinsen,
hemstälde statsrådet, med anledning af detta utskottets yttrande, till
Hans Maj:t Konungen, huruvida Konungen skulle vilja afstå sin dispositionsrätt
till det etablissement, som nu är i fråga, till förmån för
staten. Detta gick Hans Maj:t Konungen in på, och det ansågo statsrådets
ledamöter vara en uppoffring från Konungens sida, ty de, som
disponera stallet med tillhörande byggnader, hafva det naturligen
ofantligt mycket bättre nu, än hvad de skulle få derigenom, att byggnaderna
förlädes till Grefthuregatan, såsom här var i fråga. Emellertid
var Konungen så nådig, att han medgaf detta, och det derför,
att han trodde sig göra statsverket en tjenst dermed. Tomten skulle
kunna förvärfvas för det mycket billiga priset af 23 kronor qvadratfoten,
då deremot en bredvid liggande tomt vore värderad till 42
kronor qvadratfoten. Emellertid trodde jag nu, efter utskottets utlåtande,
att hela denna fråga skulle vara förfallen, och att man icke
vidare skulle behöfva mycket orda om den saken. För öfrigt är det
jo alldeles gifvet, att om Kongl. Maj:t, såsom jag förmodar, till nästa
Riksdag kommer fram med ett förslag om förvärfvande af en annan
tomt, så kommer Kongl. Maj:t att låta sin proposition vara åtföljd af
fullständig utredning i frågan, med ritningar och kostnadsförslag. Det
ligger ju i sakens natur.

friherre Kli n eko w ström: Jag finner det besynnerligt, att statsutskottet
icke utredt den fragan, huruvida den tomt, hvarpå det nuvarande
kronprinsens stall ligger, tillhör staten eller icke. Det lär
vara, såsom jag hört af en statsutskottsledamot, tvifvelaktigt, om icke

5 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. m.

tomten är Kongl. Maj:ts egendom i stället för statens, såsom jag allt
hittills har förmodat.

Hvad beträffar förflyttandet af kronprinsens stall till ett annat
ställe, något som skulle vara vilkoret för att staten skulle kunna tillöka
det nuvarande posthuset med denna tomt, som ligger så väl till
hands för posthuset, och som skulle bereda hela allmänheten en stor
fördel, så tror jag, att den enklaste lösningen vore, om man förenade
det nuvarande hofstallet med en tomt, som jag tror skulle vara lätt
att dertill använda, emedan den otvifvelaktigt är statens, d. v. s.
den af alla Stockholmsbor väl kända kronobageri tomten, som ligger
alldeles invid det nuvarande kongl. hofstallet. Om den användes till
utvidgning af det kongl. hofstallet, så tror jag, att man skulle få
tillräcklig plats för kronprinsens både hästar och vagnar, emedan då
en del af kronprinsens stall materiel skulle enligt mitt förmenande
kunna inrymmas i det nuvarande kongl. hofstallet, som dock har
kostat staten 1,200,000 kronor.

Det är icke en liten tomt, som på det sättet skulle kunna läggas
till det nuvarande hofstallet, ty detta skiljes först från kronobageriet
genom en ganska betydlig, obebyggd terräng, och sedan kommer det
stora kronans hus, som går ända ned till gatan. Jag tror, att man
på detta sätt lättast skulle lösa denna fråga, och staten skulle då icke
behöfva utbetala 600,000 kronor för att skaffa kronprinsen ett nytt stall.

Det är dessa upplysningar, som jag velat skulle komma det allmänna
till godo till en ny utredning. Jag har för öfrigt icke något
annat att yrka än bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld: Så vidt jag har förstått frågans när varande

läge, så är det alls icke fråga om någon önskan att få ett
nytt stall åt kronprinsen. Kronprinsen måste naturligen, det inser
hvar och en, som har reda på läget af det nuvarande stallet och den
tomt, som erbjudes i stället, vara mera belåten med förhållandet
sådant det nu är, än med förhållandet sådant det skulle blifva, om
Kongl. Maj:ts proposition hade vunnit framgång. Jag finner det
emellertid allra lyckligast, om frågan angående posthuset kan lösas
utan inblandning af några hofstallsfunderingar. Såväl af detta skäl
som af de skäl, utskottet framstält, anser jag det vara särdeles godt,
att statsutskottet har afstyrkt bifall till den kongl. propositionen. Vi
komma derigenom helt och hållet ifrån alla tankar på nytt hofstall.
Jag tillstyrker bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren, hvad utskottet
i det no föredragna utlåtandet hemstält.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga ntskotts
den 9 och 10 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning
af väckt fråga om huru sjukvård må kunna beredas alkoholister
i vidsträcktare mån än hittills å enskilda anstalter, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Ifrågasatt
anskaffande
af tomt till
nytt posthus
i Stockholm
m. m.

(Forts.)

N:o 28.

6

Om förhud
mot kringföring
å landet
af vin och
maltdrycker
till försäljning.

Måndagen den 11 Maj.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Första kammarens
tillfälliga utskotts den 5 och 6 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 12, i anledning af vissa motioner, som afse förändring i
lagstiftningen om vin och maltdrycker.

Punkten 1.

Herr Törnebladh: Oaktadt jag finner, att det förslag, som Andra
kammaren här har biträdt och som utskottet också har ansett böra
godkännas af Första kammaren, kan hafva åtskilligt, som talar för
sig, har jag dock velat begära ordet för att fästa uppmärksamheten
på en eller annan omständighet, hvilken väl kan förtjena att tagas i
öfvervägande. Utskottet har ganska rigtigt erinrat derom, att Första
Kammaren så nyligen som vid förra årets riksdag förklarade sig icke
vilja biträda Andra Kammarens då fattade beslut i enahanda syfte, men
tillägger, “att erfarenheten numera med fullt fog kan sägas hafva ådagalagt
behöfligheten af en inskränkning i rättigheten att vid kringföring
å landet försälja maltdrycker.® Ja, det är ju visserligen ganska
antagligt, och det har också framgått af åtskilligt, som har blifvit i
ämnet meddeladt, att de senare årens erfarenhet har lemnat ytterligare
bidrag till frågans belysning. Men i allmänhet får man väl säga det,
att förändring af ett beslut från det ena året till det andra bör ske
på fullt säkra och ådagalagda grunder, och i det afseendet kan ju erfarenheten
kanske vara väl kort. Jag skall dock icke bestrida det.

Utskottet har vidare velat fästa uppmärksamheten derpå, “att
genom en del af de vid innevarande års riksdag väckta motioner äfvensom
Andra Kammarens i enlighet dermed fattade beslut inskränkningen
i försäljningsrättigheten synes hafva blifvit så noga afvägd, att
ändamålet med de ifrågasatta restriktiva bestämmelserna lämpligen
synas kunna vinnas®. Ja, hvad nu vissa af de i ämnet väckta motionerna
beträffar och Andra Kammarens i anledning deraf fattade
beslut, så vill jag erinra derom, att dessa motioner lika litet som
Andra Kammarens beslut hafva vunnit Första kammarens godkännande.
Man får således taga den saken i öfvervägande i och för sig, utan
afseende på hvad som kan hafva blifvit föreslaget och hvad som kan
af medkammaren hafva blifvit beslutat, efter som det icke är Riksdagens
beslut, och i det afseendet förekommer, att om förbudet mot
kringföring skulle gälla uteslutande de starkare maltdryckerna, så
vore det enligt mitt förmenande mycket mera berättigad!, och kanske
till och med fullt berättigad!, hvaremot, då det, såsom nu blefve förhållandet,
skulle komma att gälla äfven de svagare maltdryckerna,
hvilka för öfrigt väl i allmänhet, om jag icke misstager mig, kringföras
i kärl, förhållandet blir ett annat. Ty om man försvårar, såsom
jag sist hade äran anföra i en annan fråga, fastän likartad, om man
försvårar allt för mycket tillgången till de billiga och svaga och i det
hela oskadliga dryckerna, så kan man ju derigenom åstadkomma en
större sträfvan att göra sig till lagbrytare derför, att då har förbudet
icke samma rot i medvetandet och uppfattningen, som om det skulle
gälla uteslutande de starkare dryckerna. Nu är det ju möjligt, att, då

7 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. m.

regeringen tager frågan om hand, det skulle kunna blifva på något Om förbud
annat satt bestämdt, än här är ifragasatt; det är ju icke ett Kiksda- ^ iandet
gens beslut, det är en skrifvelse, som föreslås, och jag vill hoppas, att aj vin- och
de åtgärder, som kunna förekomma, må blifva föremål för noggrant maltdrycker
öfvervägande af regeringen, i händelse skrifvelsen kommer till stånd, till forsalj1
Andra Kammaren har det talats både för och emot saken, och rporta.)
det har särskildt af en talare framhållits, hurusom restriktionen kan
sökas på mer än ett sätt och icke behöfver blifva så omfattande, som
här är föreslaget. Men hvad jag särskildt vill fästa uppmärksamheten
på, är, att o in man anser det vara nyttigt, att lagstiftningen angående
maltdrycker icke gifver anledning till för mycket trassel och deraf
följande framtida tvistemål, så är det synnerligen vigtigt, att sjelfva
formuleringen blir affattad fullt klart och tydligt, och jag kan för min
del icke finna, att den affattning, som nu har blifvit gifven åt förslaget,
är fullt tillfredsställande. Det står nemligen^ “dock att hvad
sålunda kommer att stadgas ej må ega tillämpning å utbjudande och
afyttring af nämnda drycker inomhus till derstädes boende eller, å
fartyg*" Så vidt jag vet, känner lagen i allmänhet ingen annan skilnad
1 dessa fall än “inomhus* och “utomhus*, och bestämmandet åt
hvad som kan menas med “inomhus*, det torde blifva tillämpningens
sak, så mycket mer, som uttrycket “till derstädes boende* dels utesluter
den för öfrigt ganska iofliga försäljningen till åtskilliga, som
inomhus hafva sitt, om också tillfälliga, dock ganska normala och
regelbundna uppehåll, och dels kan gifva anledning till undersökningar
och trakasserier om, livilka som verkligen der bo, och Indika som icke
bo derstädes. I sammanhang med detta synes åter uttrycket “åfartyg*,
der icke något sådant har blifvit tillagdt, vara nästan för omfattande.

Jag kan mycket väl förstå ett stadgande med uttrycken “inomhus och
å fartyg*: då är det tillämpningen, som i båda fallen blir afgörande,
men jag förstår icke uttrycket “inomhus till derstädes boende eller å
fartyg “”utan vidare, ty det är väl icke meningen, att hvilka som helst
skola”kunna sammankomma å fartyg och der få köpa vin- och maltdrycker.
Då uppstå der mycket större missbruk, än som skulle kunna
uppstå inomhus. Men då ordalagen, i fall den föreslagna skrifvelsen
blir besluten, antagligen komma att mycket noga pröfvas af regeringen
och de myndigheter, som på dess föranstaltande bringa utredning
f frågan, så skall jag nöja mig med att kafva fäst uppmärksamheten
på, att äfven sjelfva texten tål mycket väl att tänka på. Då Andra
Kammarens beslut är fattadt, såsom jag kan förstå, med öfvervägande
pluralitet, eftersom votering icke förekommit, och då^ i allt fall ett
missbruk råder, om man också kanske icke haft så lång erfarenhet
derom från den sista riksdagen räknadt, som man skulle behöft, sa
vill jag icke motsätta mig, hvad Första Kammarens utskott här föreslagit.
” Jag har endast ansett mig böra fästa uppmärksamheten pa
de förhållanden, som jag nu haft äran omförmäla, och skall sålunda
icke göra något yrkande i saken.

Herr Ask er: 1 anledning af den siste ärade talarens anmärkningar
mot det föreliggande utskottsbetänkande! skall jag villigt erkänna,

N:o 28. 8

Måndagen den 11 Maj. e. m.

mot1 hrinni; ftt ^tskottet b,01''* använda ett uttryck, som varit mera bestämdt ock
ring å landet kan£« m,era betecknande än det af honom framhållna “inomhus till
af vin- och derstädes boendeu. Men da utskottet velat framgång åt motionerna i
maltdrycker ämnet, och hvar och en vet, bvilka olägenheter, som åtfölja krinoföUU
försälj- ring af maltdrycker, har det också varit för utskottet nödvändigt^
(Forts) för beredande af framgång åt motionerna ansluta sig till Andra Kammarens
uttryck i det utlåtande, som blifvit af dess tillfälliga utskott
afgifvet; och derest under debatten preciseras, att uttrycket “inomhus
till derstädes boende4 är väl sväfvande, skall utan tvifvel KongL
Maj:t vid framläggande af förslag till lagförändring finna ett fullt
tillfyllestgörande uttryck åt det med Riksdagens beslut afsedda syfte
På denna grund och med förbigående af de af den föregående ärade
talaren framstälda två anmärkningarna om “erfarenheten4 och huruvida
beslutet icke möjligen kan komma att inverka på försäljningen af de
svagare maltdryckerna, tillåter jag mig vördsamt yrka bifall till utskottets
förslag i den nu föredragna punkten.

Hell Boström, hilip: Jag ber törst att få tacka min ärade
vän på stockholmsbänken, som icke slutade sitt anförande med att
väcka yrkande om afslag. Jag anser nemligen, att fullt säkra och
ådagalagda grunder verkligen finnas för att en förändring af nuvarande
bestämmelser angående kringföring af Öl på landsbygden bör komma
till stånd. Inom det län, jag har den äran att representera, råder ett
allmänt missnöje med det sätt, hvarpå gällande förordning nu missbrukas.
Det är icke endast så, att bryggerierna låta föra omkring
Öl, utan i nästan hvarje stad finnas äfven öltappningar, som representera
bryggerifirmorna, och derigenom samt genom dessa ölutskänkares
konkurrens vållas så stora skador för vår landtbefolkning, att
visserligen hög tid är, att ändring åvägabringas. Sant är visserligen,
att kommunalnämnden kan ingripa, och att. sedan den ingripit och
bestämt förbud för sådan ölutskänkning, Konungens befallningshafvande^
eger döma i målet. Men i allmänhet har visat sig, att det är
så svart att skaffa fullgiltig bevisning, så att ganska ofta har — ehuru
man haft klart för sig, att ofog och missbruk begåtts mot förordningen
— man icke kunnat fälla, i brist på bevis.

Jag ber slutligen att få yrka bifall till utskottets förslag, som
jag anser synnerligen välbetänkt, och är jag fullkomligt öfvertygad
om, att, för den händelse ordalydelsen i Andra Kammarens beslut kan
gifva anledning till missförstånd, Kongl. Maj:t är i tillfälle att göra
den erforderliga rättelsen.

Herr Jehander: Jag skall be att få instämma i hvad den föregående
talaren yttrat. Då man reser längs landsvägarne å olika trakter,
behöfver man icke fara synnerligen långt, förr än man möter den
ena ölutköraren efter den andre. Jag har flere gånger följt efter
dessa och sökt taga reda på verkningarna af den ölförsäljning, de
bedrifva. Det förhåller sig så, att den ene efter den andre kommer
och köper Öl af utköraren, och när denne anländer antingen till en
bondgård eller till ett torpställe, håller han der och, tagande några

9 N:o 28.

Mandagen den 11 Maj, e. m.

maltdrycker
till försäljning.

(Forts.)

flaskor med sig, går lian in och söker få sälja dem. På ett och annat Om förbud
ställe lyckas han väl häri; och, sedan han vant ute sa länge, att han ^ &la^det
gjort slut på hvad han haft att sälja, vänder han om samma väg och aj n. oc^
tager sina tombuteljer tillbaka. Jag frågade flera personer, om de
tyckte om detta förhållande, och hvilka verkningar det medförde. De
sade mig, att om det finge fortfara på detta sätt, visste de icke, huru
de skulle bära sig åt. Det är värre med ölet på detta sätt, än det
var med bränvinet på den tiden, då den allmänna bränvinsbränningen
egde rum, ty när menniskorna druckit sig rusiga af bränvin, kände
de sig, efter sedan de nyktrat till, icke manade att åter fortsätta med
supningen, såsom förhållandet är med öldrickningen. Denna hav det
med sig — det hafva flera sagt mig — att sedan de börjat dricka Öb
har begäret derefter uppeldats, så att de, som börjat med en eller två
fiaskor°om dagen, kunnat dricka sina 15 å 20 buteljer om dagen. Och
det är icke endast de äldre, utan till och med gossar och ynglingar
från tolf, femton års ålder, hvilka äro hemfallna åt dylikt öldrickande.

— Denna försäljning har verkligen utvidgat sig betydligt, och en allmän
missbelåtenhet råder deröfver, så att önskligt vore, om Riksdagen
bebjertade denna sak och någon förändring i lagstiftningen härutinnan
åvägabragtes.

Herr Wieselgren: Jag skall till hvad som af föregående talare
blifvit nämndt endast lägga några få ord: en påminnelse om huru
farlig gårdfarihandeln med bränvin på sin tid ansågs vara, och huru
man°derför också fann sig föranlåten utfärda lagstiftningsförbud deremot.
På alldeles samma vis har det gestaltat sig med nu ifrågavarande
gårdfarihandel; och det förhaller sig nog sa, som den siste talaren
sagt, att den största fara ligger deri, att öhitköraren eger frihet
uppsöka alla platser, der han kan hoppas att få afsättning för sina
varor. Särskildt de på landsbygden boende veta att förtälja, hurusom
desse ölutkörare hafva en särskild förmåga att infinna sig på
ställen, der auktioner eller folksamlingar af ena eller andra slaget
förekomma. Derför anser äfven jag, att det år pa högsta tiden, att
något göres, och får jag ansluta mig till dem, som yrkat bifall till
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren,
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Ifrågasätta
åtgärder för

Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 5 och C ff en
innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckt mo- läroverkstion
rörande genomförandet af en läroverksreform. reform.

N:o 28.

10

Måndagen den 11 Maj, e. in.

ISZTTör I11} M_. försakra kammarens ledamöter

åtgärder för i , . . * J^n lorsuKra Kammarens

genomfö- ’*a^’i^6 i a - ln"a '' några pedagogiska detaljer. I sakens

rande af en "" ”” ~

genomfö- , •>-<-> ----- ~----- -“n“ * ^cuaguj-isivii ueiaijer. 1 saKens

natur ligger, att undervisningen vid våra läroverk alltid måste blifva

torp »HD för ofri r »''o ol 1 av m t ^ 1,. ‘ i. *1_ j___ L’i.1 • iiii

läroverksreform.

(Forts.)

/*.. oi ... . Ö “ un u v ci iv diitlLl iild&Lc Dill Vti

to re mai för större eller mindre kritik, ty bildningsarbetet kan naturligtvis
aldrig stå stilla, utan måste utveckla sig, hvarför alltid nya
behof kunna göra sig gällande och följaktligen också anmärkningar
mot den närvarande ordningen förekomma. I menniskonaturen lio-orer
åter, att den kritik, som rigtas mot våra läroverk, måste i de flesta
lali blifva ganska subjektiv. Man tager vid densamma sin utgån^spunkt
tran den egna erfarenheten, och är det ett ämne, åt hvilket man
sjelf icke synnerligen egnat sig, tror man icke mycket på dess nödvändighet.
Ännu vanligare är det väl, att man tager sin utgångspunkt
tran små söners erfarenhet och deras anlag. Har man eu son, som
har svart att lära sig matematik, rigtas kritiken mot matematiken.
Har han svart att lära sig latin, fördömes studiet häraf, och har han
svart att lära sig katekesen, fördömes katekesläsningen. Så rigtas
alltså nu kritik m°t våra läroverk, och emot densamma vill jao* för
mm del nu hafva uttalat och betonat, att, enligt min uppfattning
visserligen anmärkningar kunna göras mot våra läroverk, men att
dessa dock mycket mer förtjena loford. Jag är viss derom, att aldrig
hafva vara läroverk i allmänhet hatt så dugliga och nitiska lärare”
som de nu hafva. Jag är också viss derom, att frukten af arbetet
vid vara läroverk är i de flesta fall ganska god.

Detta hindrar dock icke, att anmärkningar kunna göras och att
önskningar om förändringar kunna på goda grunder framkomma.

o ^ sa blifvifc allt mer uppenbart, att den dualism, under hvilken
våra läroverk arbeta, och som bär fått sitt uttryck i läroverksstadgans
1 fc;, är af den art, att man bör försöka att råda bot mot densamma
eller, med andra ord, man har alltmer fått ögonen öppna
och lifligt intresse för att undervisningen bör bereda något sla^s afslutning
för det störa flertal lärjungar vid våra läroverk, som utoå
derifrån, innan de hinna fram till studentexamen. Det är detta intresse,
^ som framkallat motionerna vid denna riksdag både i
och Första Kammaren, och det har resulterat i att man har önskat
ta vara skolor ordnade för att meddela hvad man kallar “medboro-erlig
bildning eller, såsom utskottet kallar det, “allmän bildning.

Innan jag går vidare, vill jag åt detta sträfvande skänka’mitt
lunga intresse, och hvad jag kommer att säga får på intet sätt fattas
såsom något slags opposition mot detta sträfvande. Min opposition
mot det betänkande, som här föreligger, är således egentligen icke
en opposition mot hvad här verkligen föreslås, icke mot den tendens
som gör sig gällande i utskottets ‘framställning.

... Man har nu samlat sina funderingar kring uttrycket, “medborgerlig
bildning* eller “allmän bildning*. Jag misstänker ändå, att denna
term ligger i eu dimma, och att enigheten är större om termen än
j^Pfhörden deri, ifall man skulle begynna försöka analysera denna,
barskildt har det förekommit mig, som om man icke klart hade gjort
sig reda för hela betydelsen af det yrkande, som framstälts. Och ett
bevis for denna min mening har jag deri, att hvarken uti Andra

11 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. in.

Kammarens tillfälliga utskott eller i Första Kammarens någon egentlig
uppmärksamhet har egnats deråt, att, om man skall komma i nago genomverklio-t
resultat i fråga om den s. k. medborgerliga eller allmänna förande afen

1.1''_vnfovmaro våra liftcrrp lärovPrK. Järnverks -

bildningen, det icke blott gäller att reformera vara högre läroverk
utan norr också kräfves en reform åt våra folkskolor. Mycket godt
kan sägas om våra folkskolor, men jag tror, att en grundad anmärkning
kan göras mot dem, nemligen den, att målet för vara folkskolor
Wer i en dimma. Aldrig har detta blifvit klart fattadt eller bestämdt
uttaladt, utan folkskolan arbetar efter ett program som jag skulle
kunna uttrycka ungefär så: man skall försöka att drifva undervisningen
vid våra folkskolor så långt som möjligt. Man har aldrig gjort
klart för sig, hvad det är, man vill med våra folkskolor vinna eller
uträtta Följden deraf har blifvit, att folkskola och folkskola i vart
land äro så väsentligt skilda saker, att man verkligen icke vet, hvad
eu folkskola egentligen är eller hvad den afser att åstadkomma. Etter
min uppfattning gifva våra folkskolor både för mycket och för litet,
De försöka att drifva hela massan af folkets barn längre, an dessa
verkligen till sitt gagn kunna gå eller föras genom folkskolorna. Jagtror
''att det vore på tiden, att man gjorde klart för sig hvad det
minimum är, som alla landets barn bära inhemta, och detta skulle
då vara den egentliga folkskolans uppgift att bibringa. Men a andra
sidan (rifva folkskolorna mindre, än hvad man behöfver. Ty en mängd
af dessa nyssnämnda barn kunna icke nöjas med det, som folkskolorna
gifva och förr än åt dem beredes eu undervisning utöfver hvad nu
gifves i folkskolorna, stannar enligt min tanke aldrig yrkandet pa att
sammanblanda folkskola och högre läroverk, ett sträfvande som jag
anser vara skadligt för våra högre läroverk och förderfligt for vara

folkskolor. . 0 .

•fao- har vidare en anmärkning mot det satt, hvarpå laroverks motionerna

hafva behandlats både i Andra och i Första Kammaren.
Och liksom utskottet här tagit hänsyn till utskottsbehandlingen i Andra
Kammaren, så anser jag mig också berättigad att sa göra. Denna
anmärkning skulle jag vilja uttrycka så, att det synes, som om man
under intresset för hvad man kallar den ■''medborgerliga bildningen
visat alltför litet intresse för den vetenskapliga bildningen och skolans
arbete i detta syfte. Det förekommer mig, som om man nu åt ifver
att få fram skolor för medborgerlig bildning vill alltför mycket tränga
undan skolans uppgift att lägga grund för den vetenskapliga bildningen.
Ett bevis för denna min mening har jag deri, att man har yrkat
på att indraga den första klassen i våra läroverk. Detta var den
första indragningspropositionen. Vidare har man yrkat pa eller åtminstone
i motiveringen pekat på, att man .skulle indraga läroverken i
de mindre städerna. Vidare och för det tredje har man yrkat pa att
man skulle inskränka våra högre läroverk till ett mindre antal. Det
är indragning och indragning och indragning. Det förekommer mig.
som om man ville stiilla vår lärda skolbildning, jag menar den skolbildning,
som afser att grundlägga vetenskapliga studier, pa mdrag mngsstat.

^ ^ nu ful]t l)erättigadt att vilja hafva skolor, som

läroverksreform.

(Forts.)

N:o 28. 12

Måndagen den 11 Maj,

e. m.

//äT% bäerdilaf“edbf°rgerjig bil(1nin?- och inrättande af sådana skolor innegenom-
ett framgående, sa synes mig, som om def dock vore att på eif

förande afen annat hall avancera baklänges, om man, såsom man bär tvckes hafva
läroverk velat, vill inskränka våra skolors uppgift för den vetenskaplig bildningen.
Det förekommer mig, som om Första Kammaren borde på
bidraga till att realisera sl.räfvandof fn,, »a ».s.... i-_______: i

reform.

(Forts.)

n

allt sätt

, , i’1,1 att realisera sträfvandet för att våra läroverk

, ni^dde a (‘n s'' k- medborgerlig bildning, men att dock särskildt,
borsta Kammaren bär till uppgift att värna om den vetenskaplig
bildningen, och att det tillhör denna kammare på ett särskildt sätt
att tillse, att nar man nu vill förbättra våra läroverk med afseende
(f’ medborgerliga bildningen, man icke måtte gorå det på ett
sådan t satt, att ett skadligt intrång göres på dessa läroverk såsom
giundlaggande for universitetsstudierna.

^ Derför att man nu, enligt min tanke, icke tillräckligt påaktat de
tva synpunkter, som jag velat framhålla, derför tror jag, att denna
fråga ännu icke ar sa mogen, att den bör föranleda eu skrifvelse till
°ngl; Maj:t eller föranleda Första Kammaren att besluta en sådan
Men jag bär också eu annan grund härför. Man är ense om. att
\aia läroverk skola meddela medborgerlig bildning, men der slutar
enigheten Målsmannen för detta sträfvande gå sedan åt tre alldeles
skilda hal Den första gruppen yrkar på, att man skall komma till
detta resultat genom att gorå vissa klasser i våra läroverk till öfverbyggnad
pa folkskolan. Denna grupp är icke ringa och, hvad mer
ar, den star såsom en fullt enad grupp, med undanliiggande af individuella
meningar, .såsom en man yrkande på detta och har derigenom
en stor styrka. Den andra gruppen säger: nej, på inga vilkor vilja
i Tara me(] °m detta. Vi vilja hafva särskilda läroverk för hvarje
särskildt ändamål, särskilda läroverk för att meddela medborgerlig
bildning särskilda för att meddela den vetenskapliga. Om denna o-rupn
ar mindre, har den åter en styrka i pedagogiskt afseende, ty Incren
lärer förneka, att, pedagogiskt sedt, det är önskvärdt, att hvarje läroverk
från början till slut får arbeta efter sitt gifna syfte.

Den tredje gruppen åter anser, att om man inrättar läroverk för
medborgerlig bildning, komma dessa icke att få lärjungar. Detta strider
kanske mot det påstående, att nu skall råda en så allmän mening
att sadana läroverk böra inrättas. Man påstår denna mening vara
allmän men man tror dock icke, att fäderna skola sätta in sina°söner
i dylika läroverk, ty fäderna vilja i alla fall helst hafva sina söner
till studenter. Derför säger denna grupp, att man skall taga de fem
nedre klasserna i vara nuvarande läroverk och göra dem till skolor
tor meddelande åt medborgerlig bildning.

I sen således, mine herrar, att det förefinnes tre alldeles divergerande
asigter om, huru dessa skolor skola anordnas, och detta Galler
icke detaljer, utan hela anordningen. När meningarne äro så delade
och de äro så delade just bland läroverkens målsmän, då frågar jao-r
kan det vara skäl att ingå till regeringen med en skrifvelse af ett så
allmänt innehåll, om hvars verkliga innebörd man alldeles icke är
6I1jg er ,anl?.u, kan enas''f Är det då icke mycket mer skäl att låta
vederbörande diskutera denna fråga sins emellan, tills man kan komma

13 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. m.

till en någorlunda enig mening? Kommer defc nu från regeringen Ifrågasätta
ett förslag om ombildning eller anordnandet af läroverken i det syfte, ''

som af utskottet föreslagits, skulle detta för närvarande, enligt mm fSrandeafen
öfvertygelse, alldeles säkert lielsas med bifall af den ena gruppen, inen läroverksslås
i bjel af de två andra grupperna. Jag vill visst icke sätta mig reform.

emot hvad utskottet önskat, men jag anser, att frågan icke ännu är (Forts.)

färdig att framläggas i eu skrifvelse till Kongl. Magt. Man bör, som
sagdt, först vara i någon mån enig om, hvad det är man åsyftar.

Då nu dertill kommer, att Andra Kammaren har afslagit skrifvelseförslag
i detta ärende, och således ett uttalande af l1 örsta Kammaren
icke har annan betydelse än den åt eu platonisk opinionsyttring,
samt Första Kammaren icke på något sätt är på det klara med, för
hvad den uttalar sin opinion, om den skrifver, såsom här föreslagits,
samt regeringen har precis lika stor nytta och ledning af livad^ den
hör under diskussionen i kamrarne som af ett beslut, hvilket I örsta Kammaren
skulle fatta i enlighet med utskottets förevarande hemställan,
så synes mig alla skäl tala för, att, huru mycket man än må gillade
tendenser, som gjort sig gällande i utskottets framställning, Första
Kammaren dock icke bör bifalla utskottets förslag: och yrkar jag
afslag å detsamma.

Herr Nyström, Carl: Här är ju fråga om att rigta till regeringen

en önskan om skolreformen. Nå väl! Det är ju under sådana förhållanden
alldeles rigtigt hvad den siste talaren sade, att de uttalanden,
som göras här i kammaren, för så vidt de hafva skäl för sig, utan
tvifvel hafva eu viss betydelse för frågans vidare behandling. Och
det är uppmuntrad af ett sådant yttrande, som jag vågar bär framställa
några tankar i ämnet för herrarne, ett litet bidrag till den
vigtiga frågans historia.

Bidraget kommer från ungefär sex år tillbaka, en tid, då i Andra
Kammaren fans eu liten grupp, visserligen icke .särdeles talrik, men
inom hvilken vi egnade mycken uppmärksamhet åt detta problem och
sökte så godt vi kunde för vår del utarbeta våra åsigter om livad
som borde ske i afseende å läroverksreformen.^ Och så kom till stånd
ett förslag, som icke står särdeles främmande från klämmen i utskottets
betänkande, men dock i åtskilligt skiljer sig derifrån. I förhoppning,
att möjligen detta förslag skall kunna tilldraga sig uppmärksamhet,
tillåter jag mig i korta drag skizzera detsamma, tilläggande, att i var
lilla grupp funnos medlemmar, som i Andra Kammaren icke voro utan
inflytande och af Indika ett par ännu i dag hafva åtskilligt att säga.

Det första, desse män sysselsatte sig med, var borttagandet af en
eller flere klasser från elementarläroverken, och ultraisterna gingo så
långt som till tre klasser. Derom ville jag dock icke för min del
vara med, men jag refererar förhållandet för att visa, åt hvilket hall
meningarna gingo. Ytterlighetsmännen ville ersätta de tre klasser,
som de önskade borttaga, med folkskolan, der sådant vore möjligt pa
grund af folkskolans ställning, eller också med subventionerade enskilda
skolor, enskilda skolor, subventionerade af staten och således föremål
för statens inspektion. Huruvida folkskolan är i stånd att öfvertaga

N:o 28. 14

Måndagen den 11 Maj, e. in.

åtnårder *för ?" så.<jan r.01 0ch ersätta icke blott en> uta» till och med tre klasser

genom- ar ,val 0VI^t- men vore kanske på en eller annan ort icke alldeles

förande af en omöjligt. Man vet sannerligen icke hvad man skall tänka om folk läroverks-

skolans förmåga i detta fall, då man i våra dagar vid besök i folk (Fortri

Sk0lian kan få höra sådana fragor som dessa: “Hvilken var byzan 0

finska hofvets politik gent emot goterna?“ eller (angående detaljerna

vid silkesodlingen): “Huru många kokonger böra läggas på en bricka?”
o. s. v., bevis nog på hvad den föregående talaren framhöll om huruledes
man dnfver arbetet i folkskolan och hvilket kanske föresväfvat
mina medarbetare i den omtalade gruppen af skolreformatorer, då de
tänkte sig, att tre klasser skulle ersättas af folkskolan. Ingen, en två
eller tre, derom kan ju tvistas. Om en sak voro vi dock ”alla enio-e,
och det var, att skolan borde sluta i sjette nedre klassen, absolut och
utan prut, derför att detta är den naturliga slutpunkten. Den sammanfaller
i de flesta fall med pojkarnes konfirmations- och pubertetsalder.
Då skulle de sluta, och sedan .skulle det sättas för fortsättningen
af studierna en graf eller ett dike så djupt och så bredt, att
val begåfvade pojkar, men ingen skolorganisatör skulle kunna hoppa
deröfver; med andra ord, skilnaden mellan skola och gymnasium skulle
åter införas. Men till gymnasium skulle icke alla fortsätta. Flertalet
skulle sluta i sjette nedre, och derifrån skulle radier gå ut åt
alla håll i det menskliga samfundslifvet för utbildande af yrkesmän,
sjöman, landtbrukare, tandläkare, veterinärer, apotekare, ingeniörer af
alla klasser, en oändlighet af radier, som grenade sig ut från sjette
nedre åt de praktiska yrkena. Fn af dessa radier, eu stor och bred,
skulle heta gymnasium och meddela den undervisning, som skulle leda
öfver till universitetsstudierna för vinnande af vetenskaplig och embetsmannabildning.
Hvarför voro vi så angelägna att draga upp denna
skilnad mellan skola och gymnasium? Jo, för det första och icke
minst derför, att vi ville förekomma det vådliga och betänkliga, som
ligger deri, att nu hvarenda fader, som sätter in sin son i skolan,
ngtar in honom på studentexamen. Tager han honom från skolan
vid en tidigare period, till exempel vid 5:te klassen, som dock af skolordningen
anvisas såsom en afslutningspunkt, så komma bekanta och
vänner och såga: “stackars föräldrar, de måste taga sin son ur skolan,
de kunde icke låta honom fortsätta till studentexamen. Huru ynkhgt!“
Men skulle någon organisatör komma att tänka på att införa
något sådant som att lärjungarne borde sluta i sjette nedre och derifrån
låta radier gå ut mot olika förvärfsgrenar, så skulle han blifva
tvungen att antaga den anglosachsiska normen, som lyder: praktik
först och teori sedan, det vill säga så förstådt, att efter skolans afsilning
med nämnda klass (b : 1) skulle komma först läroår i praktik och
sedan teoretisk afslutningskurs. Den, som vill blifva bryggare, skall
arbeta på bryggeri; den, som vill blifva sjöman, skall arbeta°på fartyg,
och den, som vill blifva tekniker, skall arbeta på fabrik. Der skofa
de genomgå sina läroår, och sedan de sålunda förvärfvat praktiska
insigter, må de komma och af staten begära den teoretiska afslutningen.
Den, som tjenstgjort å bryggeri, skall då komma till tekniska
högskolan för att lära sig de sista framstegen i den vetenskapliga

15 N:0 28

Måndagen den 11 Maj, e. m.

bakteriologien och dylikt, som har afseende å bryggeriyrkets utöfvande,
men han skall slippa att undervisas rörande textilindustrien eller gruf- “ 1

brytningen och dylikt, hvaraf han för sin blifvande verksamhet icke frände afen
har någon nytta. På samma sätt skall ske i andra fall. Med ett ord, läroverisefter
de praktiska läroåren en teoretisk utslutning, men denna begrän- "/orm.

säd till den specialkurs, som afser det valda yrket och icke derjemte r ■''
allehanda andra kunskaper, goda i och för sig, men främmande för
yrket. Detta är en praktisk tanke, och jag erinrar om, att den verkligen
redan tillämpas i två yrken här i landet, i landtbruket och i
sjömansyrket. I Skaraborgs län till exempel vill man, att pojkar,
som skola egna sig åt landtbruket, icke skola till en början gå in i
någon landtbruksskola, utan de skola börja med praktiskt arbete i
landtbruk för att sedan afsluta sina studier i ett landtbruksläroverk,
och visst är, att den, som skall blifva sjöman, icke börjar i
navigationsskolan, utan på ett fartyg. I navigationsskolan far han
sedan den teoretiska afslutningskursen. Alltså, praktik först och teoretisk
afslutning sedan. Man har således redan mönster härför att följa
i vårt land.

Det var ju åtskilligt, som vi hade tänkt på i fråga om skolreformer,
men det skulle blifva för långt att här redogöra för. Den obligatoriska
ferieläsningen var då ännu icke uppfunnen; eljest skulle vi
nog haft åtskilligt att säga om och mot den också, men det blir väl
tillfälle dertill eu annan gång. Då jag nu refererar de ifrågavarande
tankarne från den der gruppen i Andra Kammaren, hör den saken
icke till ämnet — ty värr.

Slutsumman är, att våra barn förlora för mycken tid; de komma
för sent in i yrkena, som skola blifva deras förvärfskällor. Vi hafva
icke råd att hafva ämnessvenner på 26—30 år, som, då lifvet är så
kort, dock vid den tiden icke börjat sin verksamhet och icke äro i
stånd att bidraga till sin försörjning. Dertill har ingen nation råd
och icke heller vi.

Jag har icke något vidare att tillägga.

Herr Rodhe: Med afseende å läroverksfrågan gäller det, som klätt
iakttaga på så många andra områden, att när man i afsigt att
reformera tagit för stort steg eller gjort lör våldsamma förändringar,
så har man förr eller senare nödgats gå tillbaka och söka få igen
något af det. som förkastats. När man år 1849 slopade de af
(lustaf II Adolf stiftade gymnasierna och med afskaffande af apologistskolorna
skapade de nu bestående läroverken, så var detta utan tvifvel
en allt för stor omgestaltning af det bestående för att icke förr eller
senare en reaktion skulle inträda och yrkanden på rättelser och förändringar
framkomma. Huru många hafva icke de försök varit, som
sedan blifvit gjorda, huru många de förslag, som väckts att reformera
våra läroverk! Att de icke vunnit framgång, det må med afseende
på många af dem ingalunda beklagas, eftersom de varit för vidtgaende
och åsyftat alltför stora omgestaltningar. Det är nog, som den förste
ärade talaren sade, att det ofta händer, att, då missnöje med läroverken
af en eller annan anledning yppas, hvar och en vill hafva dem

No: 28.

10

Måndagen den 11 Maj, e. m.

Itgärde^för rff61'' Sitt hnfnUf Traditionen får för många betyda

genom- alldeles förslitet; man vill hafva något nytt till stånd efter nya mön f

ärande af eu s^r och på nya grundvalar. Utskottet har utgått från en grundsats

läroverks reform.

(Forts.)

i 1 " s* u“l x i cl il eu UUllädLS

alldeles motsatt denna. Det har menat, att när det nu gälde att
reformera och utskottet har trott, att tiden verkligen vore inne
att reformera läroverken, eftersom ropen på en reform äro mycket
allmänna — skulle detta göras mycket varsamt och att man nu borde
inskränka sig till att taga ett litet steg, men ett steg i den rätta
ngtningen. Utskottet har trott sig anvisa det rätta steget, det steg.
sonl närraasf bör tagas, då det föreslagit inrättandet af en så kallad
medborgerlig examen eller hvad namn man vill gifva den. Der.
förste talaren menade, att utskottet ledts till att framlägga detta
orslag blott af intresse för dem, som lemnade skolan, innan de hunnit
blifva studenter, och han såg i utskottets förslag ett allt för litet
intresse för den vetenskapliga bildningen. Jag vill häremot säga. att
utskottet har ledts af lika stort intresse för den vetenskapliga* biidnmgen
och för de lärjungar, som skola utbildas till studenter. Förhållandet
är ju nu så, att der är i våra högre läroverk eu mängd
ynglingar, som, ehuru mer eller mindre obeqväma för studier, släpat
sig fram genom hela skolan — af fåfänga eller andra orsaker — för
att slutligen^ kunna förvärfva den hvita mössan. De tynga, dessa
lärjungar, på läroverken, hindra lärarne att bedrifva undervisningen
pa sådant sätt, att de mera begåfvade lärjungarne drifvas fram° så
långt, som kunnat ske, om antalet varit något mindre. Utskottet har
trott, att just förberedelsen till de vetenskapliga studierna skulle
väsentligen främjas och gagnas genom inrättandet af den examen,
utskottet förordat.

Det är nu en reform, hvarom alla synas kunna enas; ty huru
skiftande meningarne än kunna vara om läroverkens organisation,
synas dock alla vara eniga derom, att en afslutningskurs bör anordnas
i sjette nedre. Hvarför då sätta sig emot detta förslag? Den förste
talaren anförde såsom ett skäl för ytterligare uppskof med frågans
afgörande den stora ovisshet, som ännu råder med hänsyn till sättet,
hvarpå undervisningen för den medborgerliga bildningen skall bäst
tillgodoses, rörande hvilken fråga tre skilda meningar gjort sig trallande
vid innevarande riksdag.

Ja, utskottet har icke gifvit sig in på någon utförligare granskning
af dessa olika meningar. Det har velat öfverlemna åt°Kongl.
Maj:t att närmare utreda saken. Kongl. Maj:t är äfven bäst i stånd
att uppgöra närmare bestämmelser om anordningen af den föreslagna
kursen. Utskottet har dock antydt, att det tänkt sig, att denna kurs
skulle anordnas inom läroverken, således icke såsom eu öfverbyggnad
på folkskolan; utskottet delar fullkomligt den förste talarens uppfattning,
att en sådan öfverbyggnad på folkskolan skulle vara till skada
för läroverken och till förderf för folkskolan. Men utskottet har
tydligen icke kunnat anse sig ega befogenhet att gifva sig in på ett
ordande om den reform af folkskolan, som han påyrkade.

Något ytterligare skäl, som af samme talare anförts för hans
afstyrkande, har jag icke antecknat. Han menade, att frågan icke

17 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. m.

•var mogen, och att det föreliggande förslaget derför borde afslås. ifrågasätta
Man ma ju hafva olika uppfattningar om den saken. Jag tror för at3a™''ffJor
min del, att frågan verkligen kan anses vara mogen, att tiden kan frände af en
anses vara inne för vidtagandet af den reform, som afser ett bättre läroverkstillgodoseende
af den medborgerliga bildningen och anordnandet för
ynglingar, som äro omkring konfirmationsaldern, åt en examen, som
berättiga!- till inträde på vissa praktiska lefnadsbanor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Törnebladh: Det torde vara obestridligt, att, om Riksdagens
Första Kammare beslutar sig för att aflata eu skrifvelse i
hvbket ämne det vara må, denna skrifvelse icke blott bör hafva en
hemligen deciderad kläm, utan också före klämmen bör hafva en motivering,
som gör det fullt klart och tydligt dels hvad man vill, hvad
klämmen, huru den än är hållen, innebär, och dels hvarför man vill
det, ty detta är det enda sätt, hvarpå man kan gifva tillräcklig ledning
åt dem, som skola bedöma skritvelsen, och det är också det enda
sättet, i allmänhet taget, att åt Riksdagens skrivelser gifva tillbörlig
pondus och auktoritet, något som jag för min del håller på, men
som så lätt försvinner, ju flera skrifvelserna blifva och ju lättare man
har att besluta sig för en skrifvelse, då man icke kan ena sig om
något annat. Gifvet är också, att ju mera omfattande den fråga är,
om hvilken man vill skrifva, af desto större vigt är det, att frågan
blir genomdebatterad både inom utskottet och inom Riksdagens kamrar.

Hvad nu beträffar det här framlagda skrifvelseförslaget, så har
det framkommit den 11 maj, en tidpunkt, vid hvilken Riksdagens
ledamöter, vare sig i den ena eller andra kammaren, i allmänhet icke
gifva sig tillräcklig tid att debattera ens sådana ärenden, som hafva
blifvit grundligt förberedda och som röra saker, hvilka nödvändigt
behöfva afgöras. Om jag säger detta, tror jag att jag uttalar en
sanning, som i dessa dagar torde kännas mer än många gånger förut,
ehuru den nog äfven förr erfarits. Men härtill kommer, att denna
skrifvelse skulle röra ett ämne, som Andra Kammaren redan behandlat,
och äfven om man skulle kunna hoppas, att någon stor del åt Andra
Kammarens ledamöter skulle vara qvar här efter den 13 maj, i tall
allt går sin gilla gång med ärendenas behandling, så torde Andra
Kammaren icke kunna grundlagsenligt upptaga denna fråga, eftersom
ett yrkande, nästan enahanda med detta, redan blifvit afslaget i Andra
Kammaren, och detta icke blott såsom innehållet i "dess utskotts betänkande,
utan rent af under diskussionen framstäldt såsom ett direkt
yrkande. Under sådana förhållanden förefaller det mig vara desto
mindre skäl, att Första Kammaren framkommer med ett skrifvelseförslag,
hvars betydelse egentligen borde vara, att det blefve öfyerlemnadt
till medkammaren för att denna skulle derom fa säga sitt ord,
ty skrifvelsen kan icke komma fram till Kongl. Maj:t, sa vida icke
medkammaren gillar densamma, hvilket, efter hvad jag tror, icke kan
gå för sig. Och står ett sådant beslut qvar i Första Kammarens
protokoll, har detta alltid den betydelsen, att Första Kammaren gillat
icke blott klämmen, utan äfven motiveringen.

Första Ka ruwarens Frat. 181)6. K.o 28.

2

N:o 28.

Ifrågasatta
åtgärder för
genomförande
af en
läroverksreform.

(Forts.)

18

Måndagen den 11 Maj, e. m.

I denna fråga ar, tror jag, litet hvar ense om att något bör göras
ior den medborgerliga bildningen, men derom äro alla så ense, att
om den saken behöfva vi icke skrifva. Deremot finnes ingen enighet
i fråga om den retning i hvilken åtgärderna böra gå, och derom är
en skrifvelse^ behöflig. Jag föreställer mig ock, att regeringen, dä
den har tillgång till hvad som under riksdagen blifvit skrifvet liksom
till hvad som sagts, hvilket ju tages till protokollet, icke skall under ii

T I''''1"- VPr K''ke’ om v%ar sa£a icke bör underlåta — att taga
alivarhgt i öfvervägande hvad som under den närmaste framtiden
skulle kunna göras för att få frågan utredd och förd framåt, fastän
kammaren icke efter en kort debatt och en kort utredning i detta
afseende framlagt några bestämda grunder. Att bestämda grunder
icke kunnat framläggas i Andra Kammaren kom sig tydligen deraf,
att litet hvar der var öfvertygad om sanningen åt de ord, hvarmed
en talare åtgjorde debatten, att frågan icke var mogen.

När man nu tänker på den sväfvande betydelsen af ordet medborgerlig
bildning och på hvilket stort inflytande, frågan om denna
kan hafva pa hela läroverksorganisationen, så finner man, att ordet
kan tagas antingen för vidtgaende eller för litet vidtgående. Man är
a alla sidor ense om att en reform bör ske, man är ense om termen,
men man är icke ense om dess innebörd. Man vet icke, om man skall
ga efter 1887 års regeringsförslag eller närma sig ett annat försko-,
som framlagts i Andra Kammaren, eller om den afsilning å två ståsom
föreslogs 1890, skulle kunna vara berättigad och tillfredsställande.
Jag ber nemligen att fä erinra om att regeringen 1887
framlade frågan om bestämda praktiska kurser, och att saken åter
var pa tal 1890, då den dåvarande regeringen ville stärka den medborgerliga
bildningen genom att göra 3:dje och 5:te klasserna bestämdt
afsittande. I fråga härom kan man ju hysa olika åsikter
men säkert är, att både i 3:dje och 5:te klassen afslutningen för närvarande
verkligen spelar en viss rol. Jag kan nemligen icke på något
satt erkänna ngtigheten af de siffror, utskottet förebragt i sin motivering
och min uppfattning derom skall jag be att fä styrka med
nagra bevis.

Utskottet säger, att enligt de statistiska tabeller, som utarbetats
i ecklesiastikdepartementet, de lärjungar, som afgå från 2:dra, 4:de
och 6:te klasserna, äro tillsammans till antalet vida flere än de från
3:dje och 5:te klasserna afgångna. Detta beror dock på hur man
raknar. Om man går till den sammanfattade öfversigt, som finnes i
de “Bidrag till skolfrågan8, som utgifvits af H. D„ finner man, att
under o-ars-penoderna 1886-90 6,279 lärjungar afgingo från 2:dra,
4:de och 6:te klasserna samt 5,680 från de 3:dje och 5:te klasserna,
fekilnaden kan icke betraktas såsom synnerligen stor, allra helst om
man tager i betraktande, dels att den förra siffran omfattar 4 årsklasser,
den senare 2, dels ock att siffran ensamt för andra klassen
utgjorde 1,705. Detta betyder rätt mycket, derför att huru vi än
lagstifta, icke kan lagstiftningen gorå något med afseende å afgången
rån andra klassen. Orsaken till svårigheterna är, att det är en sådan
mangd olika skäl, som föranleda lärjungarnes afgång från klasserna,

19 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. in.

att man tager miste, i fall man för mycket fäster sig vid den ena Ifrågasätta
eller andra saffran. Man får emellertid försöka att sätta en naturlig $genomafgångspunkt,
men detta kan icke hindra, att precis detsamma komrnei y#rande af en
att inträffa som nu hvad beträffar studentexamen, att många afgå läroverk»-utan afslutningen. Sådant kunna icke några skolkurser hindra. r,v°Z\

Något kan man dock göra för att höja betydelsen åt en afslutningskurs.
Ser man på ecklesiastikdepartementets redogörelse för
år ”1891, visar det sig, att det icke är någon så stor skilnad mellan
afgången å ena sidan från dessa fyra årsklasser, 2:dia, 4.de samt 6.te
nedre och 6:te öfre, och å andra sidan från de 2 årsklasserna, 3:dje
och 5:te: resp. 1,224 och 1,183. Särskildt är afgången från 4:de och
5:te klasserna på reallinien stor, derför att sa manga lärjungar från
dessa klasser fä anställning i de praktiska yrkena; somliga afgå dit
för att de lyckats få sysselsättning, andra derför att de icke äro beqväma
för studier. Således är det tydligt, att afgången från den ena
eller andra klassen icke kan förebyggas genom lagstiftningen, men
klart är också, att det skulle vara fördelaktigt, om en öfvergång
kunde beredas från läroverken till praktiska yrken och tillämpningsskolor,
och särskildt instämmer jag i utskottets kläm i det atseende,
att kompetensen till åtskilliga allmänna betattningar kan lättas.

Vidare ber jag att få framhålla, att utskottets betänkande synes
mera grunda sig på motionerna i Andra Kammaren, Indika icke der
kommit fram, än på den motion i Första Kammaren, som förelegat
till utskottets behandling. Man bör nog tänka på läroverksfrågan i
allmänhet, men utskottets förfarande kan medföra sina svårigheter,
då det är fråga om att få ett uttryck för hvad Första Kammaren
vill, och man vet att Andra Kammaren afslagit hela saken.

Jag tror således, att det icke skulle vara fullt godt. för frågans
vidare behandling, om Första Kammaren nu binder sig vid detta
skrifvelseförslag, om än kammaren finner klämmen tilltalande. Med
klämmen följer nemligen en motivering, af hvilken det icke fullt klart
framgår, huru förändringen borde rättast åstadkommas, och det kan
vara “förargligt nog i framtiden, då frågan återkommer och vi höra
hafva fria händer att kunna göra något för den medborgerliga bildningen,
om vi nu besluta oss för klämmen och derigenom gilla motiveringen
i hela dess vidd. Och huru öfvertygad jag. än är om att,
då nu ”anspråk framkommit på den medborgerliga bildningens höjande,
vi böra se till att något derför göres, dock utan att den nuvarande
organisationen allt för mycket rubbas, och med vist och klokt begagnande
af hvad som nu finnes, får jag på grund af hvad jag anfört
och med särskildt afseende å frågans läge i Första Kammaren nu
den 11 maj, sedan den blifvit behandlad i Andra Kammaren, be att
få instämma i den förste talarens yrkande.

Herr Säve: Två föregående talare hafva yrkat, att Första Kammaren
måtte afslå det i det tillfälliga utskottets betänkande framstälda
yrkande på den grund särskildt, att Andra Kammaren för några dagar
sedan under den stora debatten i läroverksfrågan afslagit ett liknande
yrkande. För min del får jag säga, att jag icke kan första, hvarför

N:o 28. 20

Ifrågasatta just denna
åtgärder för tm afslag?

genomförande
af en
läroverltsreform.

(Forts.)

Måndagen den 11 Maj, e. in.

omständighet skulle vara för Första Kammaren ett skäl
om inga andra skäl derför finnas. Gifvet är, att det för

legeringen skall vara af, stort intresse att se, hvad Första Kammaren
tänker i en så vigtig fråga som den föreliggande. Andra Kammarens
atslag berodde för (ifrigt icke på att Andra Kammaren hade något
emot den i vart utskottsbetänkande uttalade uppfattningen af den rigtning
i hvilken läroverksreformen bör gå, utan afslaget motiverades deraf,
att det utskott från Andra Kammaren, hvilket behandlat frågan, i
samband med sitt uttalande öfver de föreliggande motionerna frama
a eno totalt ny läroverksorganisation. Frågan hade i

Andra Kammaren fatt sa stor omfattning, att meningarna omöjligen
fl.!!1.’, ena och häraf hlef ett afslag å alltsammans den naturliga
följden. Den eller de af eder, mine herrar, som voro i tillfälle att
närvara vid den stora debatten i Andra Kammaren, hafva säkerligen
deraf i likhet med mig fått det intrycket, att de respektive talarne
visst icke hade något emot, att den medborgerliga bildningen blefve
bättre tillgodosedd vid våra elementarläroverk, och ej heller något
emot,, att en examen inrättades, som skulle blifva en afsilning på den
praktiska bildningsliniens kurs.

De nyss nämnde föregående talarne hafva gjort allvarsamma erinringar
emot utskottets betänkande, och da jag nu går att svara dem,
ber jag att först få vända mig mot den ene af dem, herr Törnebladh!

Törnebladli framhöll, att utskottets motivering vore bristfälhg.
Det vore egentligen icke någon motivering alls, menade han,
och om Första Kammaren skulle bifalla klämmen, borde den hafva
motivering att stödja sig vid. Och dessutom vore en skrifvelse
onödig, derför, att ett yrkande på ett bättre tillgodoseende af den
medborgerliga bildningen ju i sjelfva verket vore något, som ingen
kunde hafva något emot. Ett bättre tillgodoseende af de praktiska
yrkenas kraf önskade, sade talaren, i sjelfva verket alla. Men om så
ar’ tvcker jag, att man bort hålla oss räkning för, att vi icke kommit
med en allt för utförlig motivering till vårt betänkande. För öfrigt
är det sant, hvad den ärade talaren nämnde, att vi i utlåtandet fäst
synnerlig uppmärksamhet vid de motioner, som framkommit i Andra
Kammaren, ty detta hafva vi gjort åt det skäl, att, som kammaren
torde påminna sig, vårt utskott blifvit tillsatt just med hänsyn till de
i Andra Kammaren väckta motionerna, ur hvilka, efter hvad Första
Kammaren tänkt sig, borde hafva framgått ett uttalande af Andra
Kammaren. Ett sådant uttalande kom emellertid icke till stånd, då
„ant hela frågan föll i Andra Kammaren. Uppenbart är dock,
att, da vår motionär, herr Wieselgren, i sin motion särskilt anslutit
S1F> till uttalandena, som gjordes af motionärerna i Andra Kammaren,
vi ovilkorligen varit förpligtade att i vårt utlåtande fästa oss äfven
vid dessa motionärers yrkanden.

Herr Törnebladh gjorde äfven några anmärkningar mot sifferuPP£]tterna
i vårt utlåtande. Jag ber då att få nämna, att vi lånat dessa
uppgifter från anförandena till 1887 eller 1890 års statsrådsprotokoll
rörande läroverksfrågan — jag kan för ögonblicket icke säga hvilketdera.

21 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. m.

Herr Billing både också åtskilliga anmärkningar att framställa. Ifrågasatta
Han framhöll först, att hvad som förstås med medborgerlig bildning at''Ja^J0T
är ett sväfvande begrepp. Begreppet “medborgerlig bildning” läge i förande af en
ett slags dimma. Jag betviflar dock, att någon annan än han i denna läroverkskammare
betraktar uttrycket “medborgerlig bildning” så dimmigt; reform.
åtminstone har kammaren haft tillräcklig tid att^ för sig klargöra detta (Forts.)
begrepp, allt sedan den kongl. propositionen angående läroverkens omorganisation
framlades vid 1887 års riksdag, deri särskildt förslag
framstäldes om ordnande af en undervisning, afsedd att tillgodose den
medborgerliga bildningen vid våra läroverk.

Vidare framhöll herr Billing, att det visade sig, att motionärerna
i läroverksfrågan synnerligen litet intresserade sig för den vetenskapliga
bildningen vid läroverken, och att de hufvudsakligen velat tillgodose
den praktiska bildningen. Jag ber att få påpeka, att detta
icke är en rigtig uppfattning. Just för att man skulle blifva i tillfälle
att kunna bättre tillgodose den vetenskapliga bildningen vid läroverken,
såsom grundläggande för inträde vid universiteten och högre
fackskolor, har herr Boethius framlagt sill motion, och jag är öfvertygad
om, att detta också varit en af hufvudsynpunkterna för herr
Wieselgren vid affattandet af hans motion.

Det anmärktes ytterligare af herr Billing, att intresset för den
vetenskapliga bildningen hos utskottet varit så ringa, att det till och
med påyrkat indragning af en del nu befintliga läroverk. Detta är dock
icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Motionären, herr
Wieselgren, har visserligen i sin motion så till vida gjort yrkande på
indragning af en del allmänna läroverk, som han tänkt sig, att nagra
af dessa skulle kunna, hvad beträffade meddelandet af den medborgerliga
bildningen, utbytas mot privata läroverk, men utskottet har icke
kunnat på annat sätt tillstyrka motionen i denna de], än att det i
motiveringen uttalat sig för indragning af de treklassiga läroverken,
livilka redan kunna anses utdömda både af regering och Riksdag.

Dock har utskottet icke kunnat förbise, att, om en praktisk bildningslinie
blefve införd vid våra läroverk, lärjungeantalet i de högre klasserna
å latin- och reallinierna vid ett och annat högre läroverk säkerligen
skulle blifva så förbannadt, att det blefve^ nödvändigt att i en
del läroverk indraga de båda högsta klasserna på antingen latin- eller
reallinien. Utskottet har sålunda väl hållit före, att någon partiel indragning
måste ske, men det har icke påyrkat, att en sådan indragning
skulle ega rum förr, än den visat sig blifva en nödvändig följd af de
förändrade förhållandena.

Den föreliggande frågan är, anser jag, af en utomordentligt stor
betydelse. Dess betydelse är nemligen icke blott pedagogisk, utan,
jag vågar påstå det, äfven social och ekonomisk. Öfverallt i vart
land klagas i denna stund öfver den starka tillströmningen till universiteten
och de högre tillämpningsskolorna. Öfverallt klagas öfver
att tilloppet af extra ordinarier på tjenstemannabanorna är öfver hötvan
stort. 1 hemmen klaga föräldrarne öfver, att mogenhetsexamen för
deras gossar blifvit ett nödvändigt vilkor, om de skola kunna komma
fram i verlden och förvärfva sig en i socialt afseende någorlunda god

N:o 28. 22

Måndagen den 11 Maj, e. m.

Ifrågasatta ställning. Föräldrarne betungas i ekonomiskt afseende, i händelse de
at3aqenom-fÖr ,M.va flel''e. söner’ 1 höFsta grad, enär kostnaden för desses uppfostran
förande af eu iir öfver höfvan stor och denna uppfostran för öfrigt måste oftast ske
läroverks- på döttrarnas bekostnad.

reform. Jag tror, att det under sådana förhållanden skulle vara till stor

(Forts.) fördel för vårt land, om en skolreform kunde åstadkommas, men en
tidsenlig sådan kan väl icke vinnas på annat sätt än genom tillgodoseende
af de praktiska bildningskrafven. Utskottet har nu, med upptagande
af ett par äldre förslag, tänkt sig, att saken skulle kunna så
ordnas, att de lägre klasserna blefve afsedda för den medborgerliga
och de högre klasserna för den mera vetenskapliga bildningen, dock
så, att de högre och lägre afdelningarna blefve stälda i samband med
hvarandra på det sätt, att de ginge parallelt med hvarandra en eller
ett par klasser — eller, såsom jag helst skulle vilja uttrycka det, så,
att man behåller de nuvarande latin- och reallinierna, med de lägre
klasserna såsom en för båda grundläggande linie, men låter från 4:de
klassen utgå en praktisk bildningslinie, som löper parallelt med de
båda andra linierna i 5:te och nedre 6:te klasserna och som afslutas
med en examen. Stor är denna reform visst icke, men kunde man
derigenom vinna det resultat, som nu eftersträfvas af så många i vårt
land, vore dock dermed mycket vunnet.

Skall resultatet blifva godt, är det emellertid nödvändigt, att den
praktiska bildningskursen afslutas med en examen. Denna examen är
icke särskilt motiverad i utskottets utlåtande, och jag skall derför be
att nu få motivera densamma. Jag anser, att denna examen ovilkorligen
behöfves för att sätta den nya bildningslinien i respekt. Den är vidare
nödvändig för att åstadkomma, att undervisningen på den nya
bildningslinien skall bedrifvas på ett sådant sätt, som en praktisk linie
fordrar, och den är slutligen synnerligen önsklig derför, att, om en
sådan examen komme till stånd och blefve ordnad på ett tillfredsställande
sätt, det kunde inträffa, att åtskilliga embetsverk och institutioner
i vårt land vid antagande af sina extra ordinarie tjensteman skulle
känna sig nöjda med den kunskapskompetens, som kunde presteras af
de lärjungar, som genomgått denna praktiska bildningslinie, i stället
för att de nu af sina aspiranter fordra en aflagd mogenhetsexamen,
alltså större teoretiska insigt?)- ofta nog än nödigt är.

Jag har ej något vidare att tillägga, utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Sandberg: Vill man söka grunden till det mindre till fredsställande

tillstånd, hvari enligt mitt förmenande våra allmänna
läroverk för närvarande befinna sig, måste man ovilkorligen gå tillbaka
till 1849 års olycksbringande cirkulär, hvarigenom trivialskolorna,
gymnasierna och apologistskolorna sammanslogos till ett enda läroverk.
Med afseende å gymnasierna vill jag uttala min uppfattning, som troligtvis
delas åt många, att dessa läroverk vid denna tid väsentligen
upparbetat sig ur det förfall, hvari de obestridligen befunno sig på
1820-talet. Jag har också mycket större förtroende för reformer och
förbättringar, som gå inifrån, från läroverken sjelfva, än för sådana,

23 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. m.

som endast komma utifrån genom stadgar ock reglementen. Hvad Ifrågatatta
som då, enligt mitt förmenande, borde hafva skett, var utvidgning af atga^Jor
apologistskolorna samt inrättande af sådana på ställen, der dylika frände af eu
läroverk icke tvärnos, så att dessa skolor verkligen kunde meddela, läroverk!-hvad som här talas om, allmän medborgerlig bildning. Då hade icke
en sådan förvirring uppstått, som nu eger rum. Nu vill nian upp- t 01 a‘
råtta särskilda läroverk för allmän medborgerlig bildning, men då hade
man redan särskilda läroverk för sådant ändamål. En återgång härtill
skulle jag kunna vara med om, och möjligen skulle de femklassiga läroverken
kunna fylla denna uppgift. Men hvad jag bestämdt varnar för är
att införa en medborgerlig linie vid de läroverk, som hafva att meddela
undervisning till inträde vid universiteten och de högre fackskolorna.
Vilja vi svenskar bibehålla den aktade ställning, som vi
innehafva bland kulturfolken, måste vi hafva qvar ett mindre antal
fullständiga läroverk, hvilka hafva till uppgift, icke att meddela medborgerlig
bildning, utan att förbereda till inträde vid universiteten och
de högre fackskolorna. Hvad särskildt beträffar fördelningen pa latinoch
real-linie, har denna icke verkat gagneligt, utan skadligt för båda
linierna. En annan orsak till det mindre goda tillståndet vid läroverken
är de ständiga förändringarne. Förr skref man skolstadgar för sekler,
nu gälla de knappt för åratal. Hvad som skrifvits i dag, duger icke
i morgon, och man kan säga, att detta kanske mer än något annat
bidragit till missnöjet med läroverken. Huru skola läroverken kunna
upparbetas till något bättre, då de aldrig få vara i fred. Knappt ett
år förgår utan att något nytt stadgas. Om det är förbättringar eller
försämringar, kan vara likgiltigt, men man vet aldrig, hvad man har
att rätta sig efter.

Jag skall icke motsätta mig hvad utskottet föreslagit, men jag
kan icke underlåta att ännu en gång lägga mina medbroder i kammaren
på bjertat, att do icke slopa de allmänna läroverk, som afse att förbereda
till universiteten och de högre fackskolorna, och sammanblanda
deras uppgift med meddelande af allmän medborgerlig bildning. Vi hafva
nu två linier, latinlinien och reallinien. Skola vi då hafva en^ tredje linie
för medborgerlig bildning''^ I så fall fruktar jag, att tillståndet skulle
blifva sämre än nu.

Jag yrkar bifall till den af utskottet föreslagna klämmen.

Herr Hammarskjöld: Det har under denna debatt flera gånger
erinrats om, att frågan redan i Andra Kammaren fallit, och att intresset
vid frågans behandling här icke är något annat, än att regeringen
.skulle få veta, hvad Första Kammaren tänker i saken. Nå, om nu
Första Kammaren bifaller hvad dess tillfälliga utskott här föreslagit,
får då regeringen verkligen veta hvad Första Kammaren tänker t
Utskottet har i sitt betänkande talat om hvarjehanda saker, om indragning
af läroverk, om delning af läroverk i gymnasier och andra
läroanstalter, in. m., in. in. Om allt detta finnes icke ett ord i klämmen.
Om nu kammaren bifaller hvad som står i klämmen, tiar då
kammaren bifallit alla dessa asigter, som utskottet uttalat i sitt betänkande,
eller har kammaren det icke? Ja, icke vet jag, och jag
förmodar, att regeringen vet det icke heller. Gar jag från hvad som

N:o 28. 24

Måndagen den 11 Maj, e. m.

läroverks

reform.

(Forts.)

å/at9ZatTör Stfr V Ttiverin^n och ser på hvad som står i klämmen, kan jag
genom- !.c^® ^Jelpai att jag tycker äfven den sakna den klarhet, som varit
förandeafen oneklig för att regeringen skulle få veta hvad Första Kammaren tän |.

......kfF- h)et s^r nu till exempel strax i början, att man begär en

sådan “ändring af nu gällande bestämmelser rörande de allmänna
läroverken, att den undervisning, som anses nödig för beredande af
en allmän bildning utöfver det af folkskolan meddelade bildnin°-smattet,
“ o. s. v. Ja, herr Billing har redan talat om att det finnes två
rigtmngar i fråga om de allmänna läroverkens förhållande till folkskolan;
en del vill hafva folkskolan till bottenskola och de allmänna
läroverken till en byggnad, som lägges der ofvanpå. Den andra
gruppen vill hafva särskilda läroverk för särskilda ändamål. Kan nu
kammaren säga, för hvilkendera meningen kammaren uttalar sig, om
den bifaller utskottets utlåtande? Vi skola begära undervisning för
beredande af en allmän bildning utöfver det af folkskolan meddelade
biidningsmattet. Det låter nästan, som vi tänkte oss folkskolan såsom
bottenskola och de andra läroverken såsom en öfverbyggnad på
folkskolan, men säker är jag icke på, om utskottet menat detta, och
ännu mindre, om man här i kammaren menar detta eller något annat.

Vidare talas det i klämmen om att den undervisning, hvarom
namnes, må varda inom de allmänna läroverken “tillgodosedd i sådan
man, att densamma, kontrollerad genom eu slutexamen, må kunna
bereda till inträde i fackskolor och å praktiska lefnadsbanor samt
medföra kompetens till vissa statsbeställningar”. Ja, jag för min del
tror, att studentexamen är en sådan examen, jag tror icke, att våra
allmänna läroverk afse att bereda annat än allmän bildning. Deras
resultat kontrolleras genom en slutexamen, studentexamen. Denna
bereder inträde i fackskolor och å praktiska lefnadsbanor och den
medför kompetens till vissa statsbeställningar. Men det är naturligen
icke denna examen, utskottet menat, utan utskottet har menat nå^ot
annat, ehuru utskottet skrifvit på sådant sätt, att det passar in på vår
nuvarande studentexamen. Jag kan icke hjelpa, att klämmen förefaller
mig så affattad, att den icke kan för regeringen medföra nå<rot
verkligt gagn, någon verklig upplysning.

Det har sagts, att frågan har en utomordentligt stor betydelse.
me<* n^skottet ense derom, jag är icke heller i mina åsio-ter
sa fjerran från åtskilligt, som utskottet påyrkat, men jag tycker icke
om, att den ena af Riksdagens kamrar i eu fråga, som den anser af så
stor betydelse som denna, uttrycker sig i orediga och otydliga ordalag
•! j heller att den fattar beslut i en sådan fråga vid denna tid
af riksdagen. Denna fråga fordrar långt mera djup, långt mera ingående
undersökning och långt mera samlade tankar, än hvad vi för
närvarande kunna förfoga öfver, för att kasta fram så lättvindigt
beslut om en skrifvelse till regeringen, ett beslut, som, när frågan på
allvar kommer åter, kanske skulle kännas ganska generande för oss.
Af dessa skäl yrkar jag afslag på utskottets betänkande.

Friherre Klingspor: Jag skall be att få yrka bifall till det

utskottets betänkande, som här föreligger, dock icke derför att jag

25 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. m.

icke erkänner, att en viss oklarhet kan finnas i sjelfva uttryckssättet, Ifrågasätta
hvilket kan vara olämpligt, men som beror på den outredda ställning, ats*™Jor
hvari frågan befinner sig, men da jag städse framhållit nödvändig- j-gran^e afen
heten af att söka åstadkomma eu reform inom elementarläroverken uroverksoch
att söka få en återgång från de öfverdrifter, hvartill läroverks- reform.
organisationen bragtes på den tid, då man äflades att fa elementar- (Forts.)

läroverk öfver allt här i landet, så är det naturligt, att jag med sympati
mottagit herr Wieselgrens motion och alla de olika framställningar,
han deri gjort, hvilka syfta på ett reformarbete, som jag tror
skall verka fördelaktigt. Hufvudändamålet är att, i den mån de praktiska
yrkena blifva af allt större betydelse, försöka att fa ut pojkarna
på de praktiska banorna något tidigare än förut och att, såsom herr
Rodhe anmärkte, icke behålla i skolorna för manga för undervisningen
obecpväma exemplar af dem. Utom detta rent piaktiska syfte
tror jag också, att en reform, gående ut på en begränsning af dessa
högre elementarläroverk, skulle verka för staten ekonomiskt fördelaktigt
och sätta oss i stånd att tillgodose andra grenar åt undervisningen
utan att slutsumman af de nuvarande kostnaderna i detta hänseende
behöfde ökas. , ..

I afseende å den andra tanken, att grunda den förberedande allmänbildningen
oberoende af eller på öfverbyggnader på folkskolan, sa
erkänner jag, att äfven denna fråga icke förefaller fullt klart utredd,
och jag tror, att dithörande frågors behandling i Andra Kammaren
preglats af att folkskolelärareintresset der har allt för starka representanter,
hvilka möjligen sökt för mycket framhäfva folkskolans betydelse
såsom grund för undervisningen, hvarigenom emellertid reformfrågan
råkat på sned. Jag instämmer gerna med herr Billing lhvad
han sade derom, att en ganska oklar uppfattning är rådande angående
folkskolans egentliga betydelse, liksom deri, att en sådan öfverbyggnad
på folkskolorna som den nu ifrågasatta skulle verka skadligt pa
våra elementarläroverk och förderfligt på våra folkskolor. Jag är sa
mycket mera med härom, som tendensen pa senare tiden mycket tyder
på att man vill göra folkskolan till något helt annat, än hvad den
från början var afsedd till, och jag anser det högst nödvändigt att
behålla folkskolan till hvad den är ämnad att vara, eller att utgöra
grunden för vårt folks uppfostran till nyttiga arbetare.

För att markera, huru vigtig jag anser folkskolans uppgift vara
och huru mycket jag befarar, att öfverbyggnader skulle förrycka densamma
och mera tjena ett ensidigt folkskolelärareintresse, säger jag, att
jag hellre såge, om den förlädes under till exempel landtbruksstyrelsen
för att skyddas för “påbyggnader", om en sådan kraftatgärd ur
detta syfte vore nödig.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Sandberg: Då jag sist hade ordet, talade jag för bifall

till utskottets kläm, och jag gör fortfarande samma yrkande. Jag
anhåller endast att tå göra ett tillägg: med ogillande af motiveringen.

Herr Wennerberg: Det är svårt, da man har mycket att säga

i en sak och gerna vill såga, om icke allt, så dock det väsentligaste,

N:o 28. 26

Måndagen den 11 Maj, e. m.

åtgärder ''för sig P^-skyldigast tvungen att inskränka sig till det mest

genom- 0 ''

förande af en . or tid sedan förelågo fyra motioner om reformer af läro läroverks-

vprltpn -T q nr c-offö ™ :---i ... i •• *

reform.

(Forts.)

, . # ---n ” ‘^vtium.1 \jlL± xciuiliiei cli

verken. Jag satte mig in i samtliga dessa, tänkande, att Andra Kammaren
i anledning deraf skulle ga in på en skrifvelse till Korml.
ilaj.t, oek vi således äfven i Första Kammaren få tillfälle att behandla
alla dessa motioner. Så har nu icke skett. Andra Kammaren har
befriat oss tran besväret med tre af dessa; det återstår dock en, som
3 jii 1 Fo1?.^., kammaren, och denna är af allesammans den minst
radikala, men tillika måhända deu mest sväfvande. Då man har ett
föremal att kampa emot, som liksom saknar tillräcklig corpus för att
kunna^ saras, är det vanskligt nog att anfalla.

En tanke har föresväfvat alla dessa motionärer; det är behofvet
åt en större allmän bildning, eller såsom det också stundom heter:

medborgerlig bildning''. Ordet är hemtadt från vår skolstadga, der
läroverkens uppgift sages vara “att utöfver omfånget för folkskolans
verksamhet meddela en medborgerlig bildning'' jemte en vetenskaplig.
Deri hgger alldeles otvetydigt, att skolstadgan anser folkskolan redan
kafva börjat denna allmänna medborgerliga bildning, och till en viss
grad Jemnar hon ock denna någorlunda färdig från sig, det vill säga
fullständig med afseende på de insigter, som folkskolan kan lemna
Den innebar kunskapen att läsa innantill, skrifva och räkna samt att
kafva reda pa de forsta grunderna i kristendom, historia och geografi;
{vt ^ bottnen for den medborgerliga bildningen, och jag vill gå sa
angt att pasta hvarje steg härutöfver vara ett steg taget till en annan
bildning den vetenskapliga. Denna medborgerliga bildning är den
som de fleste åt vara ledamöter i Riksdagen nöja sig med. Med stöd
åt densamma har den enskildes fallenhet, förmåga och vilja att sätta
,slff m i det medborgerliga lifvets väsentligaste kraf för honom varit
i hisklig, och jag vill icke råda hvilken vetenskapligt bildad man som
kelst att tafla med eu sådan i medborgerlig bildning, sådan som skolstadgan
har menat dermed. Att man kan vara allmänt bildad utan
att vara vetenskapligt eller konstnärligt bildad, och att man kan vara
medborgerhgt bildad utan att också vara någotdera af dem, det visar
tillräckligt vart statslif och vår sociala sammanlefnad. Grunden är
för alla lagd i folkskolans bottenämnen, och de, som vilja försöka att
ii,rt 1denl,la och brlnga den in in i våra läroverk på annat sätt,
an folkskolan kan gorå, de hafva misstagit sig. Det står icke till att
skjuta undan den forsta grundläggningen, som är den väsentliga, som
alltid maste finnas.

i .. ^a0 P33,11 ?u„ vdJ hafva en ytterligare medborgerlig bildning, en
kogre sådan, så är nödvändigt, i synnerhet om man vill derom besluta
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, att veta, hvad medborgerlig bildning
ar. Det är otroligt svårt att gifva en definition på allmän bildning
— mycket lätt på vetenskaplig bildning — sådan som alla vetenskapkgt
och icke vetenskapligt bildade i en stat måste hafva eller önskvarift
vore, att de hade. Detta är nu den vigtiga frågan, som måste
bktva afgjord: livad innebär detta uttryck “medborgerlig bildning

för dem, som vilja hafva en högre sådan, och önska, att deri skall

Måndagen den 11 Maj, e. in.

27 N:o 28.

lärmerks reform.

(Forts.)

finnas undervisning vid vara läroverk? - Ja en sådan kan lemna*
der, och det är icke fråga om, att icke skolstadgan också dragit genom sorg

derom I de första klasserna läses intet annat än sadant, som^*,,^,
är nyttigt för hvilken medborgare som helst, och de, som gatt igenom lårovcrktdem
och sedan vilja afgå, hafva verkligen fått en något högre medborgerlig
bildning eller kunna sjelfva förskaffa sigen dyhk genom
fortsatt flit. Vilja de ej, blir detta ej skolans fel De liknöjda hafva
snart nog glömt bort äfven hvad de lärt i folkskolan. Men öfver
dessa klasser finnas ännu andra, som skulle kunna lemna en an högre
medborgerlig bildning än denna: ja, då har man redan kommit inpå
den vetenskapliga bildningen. Den skadar icke den medborgen lga,
och den står öppen för alla; det finnes icke eu svensk medborgare
som icke har rättighet att begagna sig åt tillgängen dertill. Vill
man nu gå ett steg längre och säga: det behofves dock en annan
bildning för dem, som icke vilja blifva direkt statens tjensteman, men
komma ut i det allmänna lifvet och der fä någon sysselsättning pa
-/rund åt högre insigter, då har vår motionär i denna kammare vant
så vänlig mot de nuvarande läroverken, att han icke gjort såsom en
för öfrigt honom mycket nära stående motionär i Andra Kammaren,
som vill kasta bort en hel massa af våra läroverk, som nu arbeta
för den vetenskapliga bildningen, och i stället af dessa bilda sadana
för den medborgerliga. Nej, vår motionär vill behålla dem, men
tillika göra dem passande för den allmänt medborgerliga bildningen.

Men hvad innebär detta? Det innebär påtagligen, att man vill bilda
en ny linie vid våra läroverk. Vi hafva sett, hvilken trängsel i början
rådde mellan den reala och den humana linien, och huru de sa
småningom efter många svårigheter jemkat sig tillsammans och nu
bättre förlikas, trots det omtalade “allmänna missnöjet Att något
sådant icke finnes, bevisas faktiskt deraf, att våra läroverk aro otverbefolkade
och lemna en särdeles god undervisning från den forsta
klassen till den sista. Men, vill man verkligen, att vissa larjungar
slutligen skola taga en ny, så kallad medborgerlig examen, efter att
hafva fått en undervisning, som gör dem mera insigtsfull såsom medborgare,
då duga, jag säger det rent ut, icke våra nuvarande lärare.

Ty det är icke skolan, som gifven en grundlig medborgerlig bildning,
det är lifvet, och det ensamt har visat sig dertill tillräckligt kraftigt.

Vill jag nu hafva en annan och högre medborgerlig bildning än den, som
kan gifvas i de lägre klasserna vid läroverken, så måste jag också hafva

andra lärare, lärare, som sjelfva äro praktiskt dugliga i det allmänna lifvet
och som kunna göra den sista insatsen af medborgerlig, insigtsfull
undervisning. Endast under detta vilkor kan jag för min del finna
förslaget gagneligt; men liksom vi både en motion i Andra Kammaren,
som ville kullstöta all vetenskaplig bildning i vart land, skulle
man lätt nog äfven på detta sätt kunna få fram eu reform, som i
mindre skala gjorde samma skada genom att rubba hvad som allaredan
finnes färdigt och visat sig såsom dugligt. Att nu komma
fram med särskilda bevis för mitt påstående finner jag alldeles oriktigt
vid denna sena timme af Riksdagen och denna sena tid pa dagen.

Men jag skall nöja mig med en förnyad erinran derom, att da man

N:o 28. 28

Ifrågatatt
åtgärder J
genomförande
af
läroverltsref
orm.
(Forts.)

Måndagen den 11 Maj, e. ni.

v!]1 sk!?fva t.l]1 Konnrl- Maj:t i ett så vigtig ärende som en reform af
vara läroverk maste man tänka sig för, så att man icke skifver
en annat, an hvad man i framtiden kan och vill stå för.

utskotte,t s-lelft som tillstyrker en sådan skrifi
.. ?'' • Utskottet har sa mycket hellre så tillvägagått, som utskottet
,.n* S18 ofvertygadt, att frågan ännu icke föreligger i det utredda

dS ai HdeVSklUlle Vanl för Riksdagen i densamma besluta,

derest detta beslut, såsom skäligt är, skulle stödja sig på en allsidig

granskning af det vigtiga och i så många rigtningar ingripande
ärendet. Huru utskottet kommit till sin kläm efter ett sådant uttalande,
_ vet jag icke. Det är fullt sant, hvad utskottet i de citerade
orden sager Motionären har icke tillräckligt nära bestämt sitt syfte
icke tillräckligt utredt alla de svårigheter, som, innan syftet ^kan
ernås maste undanrodjas. Motionen är välmenande, men sväfvande
och borde derför enligt min tanke utskottet hafva stannat vid ett
utslag eller också vid något lika sväfvande. Men det har utskottet
icke gjoit. Utskottet framlägger dock här ett förslag till Riksdagens
antagande, och detta innehåller ganska kinkiga saker. Utskottet vill
hafva framstaldt “förslag till sådan ändring af nu gällande bestämmelser
rörande de allmänna läroverken, att den undervisning, som
anses nödig för beredande af en allmän bildning utöfver det af folkskolan
meddelade bildningsmåttet, måtte varda inom dessa tillgodosedd
i sådan man, att densamma“ o. s. v. Denna fordran är icke
liten, men det märkvärdiga är de sista orden i klämmen: den skall
kontrolleras genom en slutexamen, som må kunna bereda till inträde
i fackskolor Detta star fritt redan nu. Vill någon gå till fackskolorna,
sa kan han allt efter dessas fordringar för inträde nöja siomed
de kunskaper som meddelas i de lägre klasserna, från och

med den tredje till den sjette, och dertill behöfves ingen särskild
examen. °

Men låt mig nu framhålla eu annan sak, som för litet hvar, som
har barn eller har vant lärare vid läroverken, ligger helt nära att
bedöma. Tror kammaren, att en yngling, som, låt vara med ringa
begåfning, arbetat sig fram till sjette klassen, ehuru han af ett fortsättande
antagligen icke skall hafva någon synnerlig vinning för sin
framtid stannar der? Nej, han släpar sig igenom till .studentexamen,
och vill han sjelf icke, ar fåfängan hos föräldrarne ofta så stor
liksom samma fåfänga dnfvit honom in i skolan, att de låta honom

t linne ^ JaP tror så]edes icke, att denna nya examen

skall blifva af någon betydelse för den sak, som man sträfvar för
men åt eu ganska stor och vådlig betydelse för de läroverk, som \i
redan hafva. Jag kali emellertid lätt tänka mig, att motionären och
utskottet haft en medkänsla för den s. k. högre medborgerliga bildningen;
den har jag visserligen icke något emot, men jag får ännu
en gång påpeka, att denna kommer icke genom ^läsning i skolan
utan genom arbete i lifyet, och allra minst stärkes den, om man icke’
far lärare, som aro synnerligen praktiska och således väl egnade att
meddela sin erfarenhet till lärjungarne. I sjette klassen äro lärjungarne
redan sa pass försigkomna, att de tänka på hvad de vilja

29 N:o 28.

Måndagen den 11 Ma.j, e. m.

blifva; om de då få undervisning af samma beskaffenhet, som de fått
i fjerde och femte, äro de redan inne på den vetenskapliga vagen 0genom_
och vilja nog icke gerna stanna före studentexamen, och jag undrar farande af eu
verkligen icke derpå. . larmerks Frågans

ställning är nu denna: i fall Första Kammaren biträder reform.
skrifvelseförslaget, skall Andra Kammaren, när ärendet kommer dit, (lorta.)
sannolikt icke gå in derpå, då den redan förkastat sina egna motioner
om eu skrifvelses aflåtande, deribland en, som stod herr Wieselgrens
mycket nära. Det är således ingenting annat här i fråga än afgifvandet
af en opinionsyttring från Första Kammarens sida. Fn dylik har
dock en icke obetydlig vigt. Mycket beror på stämningen hos_den
man, som skall sköta saken. Det kan ju hända, att han anser något
kunna framkomma och lemnas till Riksdagen; jag blott beklagar da,
att den kläm, som utskottet gillat och som nu ar i fråga att af
Första Kammaren bifallas, är allaredan sa hårdt tilldragen, att vill
man låta denna vara olöst, så har man mycket svårt att undgå skada
för de allmänna läroverken.

Jag skall icke längre uppehålla kammaren. För min del vill jag
icke tillråda kammaren att afsända skrifvelsén.

Herr Säve: Jag begärde ordet med anledning af den kritik, herr
Hammarskjöld gjorde mot utskottets kläm. Han framhöll, att . åt
denna kläm alls icke framgick, huru vi i utskottet tänkt oss förbindelsen
mellan folkskolan och de allmänna läroverken, och att det
möjligen kunde framgå ur klämmen något sådant, som att vi i utskottet
omfattat den mening, som fått sitt uttryck i en uti Andra
Kammaren väckt motion, gående ut derpå, att folkskolan skulle blifva
grundläggande för den praktiska bildningens linie, samt de allmänna
läroverken ordnas så, att de blefve eu öfverbyggnad för nämnda
skolor. Jag vill då fästa uppmärksamheten på hvad utskottet anför
på sid. 8; det framställer der en kritik af det utaf herrar Berg och
Hammarlund framstälda törslaget. “Genom den af herrar Berg och
Hammarlund förordade organisationen”, säger utskottet, “skulle striden
mellan flertalets och fåtalets intressen införas i folkskolan”. Jag
behof ver icke uppläsa de följande raderna; de styrka ytterligare hvad
jag nu sagt. Hvad angår klämmen, berör den icke folkskolan på
annat sätt, än att den framhåller såsom önskligt, att en allmän bildning
utöfver det i folkskolan gifna måttet måtte i läroverken meddelas,
men den säger också, att den vetenskapliga bildningen bör i läroverken
tillgodoses. Jag upprepar således, att om man vill läsa klämmen
såsom den är, skall man ej kunna finna, att utskottet pa något sätt
deri gifvit uttryck åt sympatier för det af herrar Berg och Hammarlund
lramstälda förslaget. Herr Hammarskjöld framhöll också deri
enligt hans åsigt i slutet af klämmen framträdande otydligheten i
fråga om den slutexamen, som skulle komplettera undervisningen å
den praktiska linien. Det föreiölle, som om utskottet velat göra den
liktydig med studentexamen. Men att detta icke kan hafva varit
meningen, framgår tydligen, då man ställer klämmen i samband med
motiveringen. För öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten på talarens

N:o 28. 30

Måndagen den 11 Maj, e. m

St eget yttrande til] statsrådsprotokollet 1887, då han förordade en dylik
*'' genom.- exa“en som den af oss föreslagna med den antydan, att denna examen

förande af en skulle kunna gälla såsom kompetens för inträde i en mängd verk och
läroverks- inrättningar, fastän han ansåg, att denna fråga då icke "förelåo- till
reform. afgörande. °

(forts.) För öfrigt ber jag få fasta herrarnes uppmärksamhet derpå, att

hvad utskottet här uttalat måste ställas i samband med de yrkanden,
som uti motionerna i Andra Kammaren blifvit framstälda. Motionären
inom vår kammare har ju med sin motion velat framhålla en
sida, som han icke ansåg vara tillräckligt framhållen af de öfriga
motionärerna. Han berör äfven i motiveringen till sin motion
motionerna i Andra Kammaren, och vi hafva i utskottets utlåtande
icke kunnat undgå att framhålla detta. Yår motiverings korthet har
berott på, att utskottet icke velat besvära kammarens ledamöter med
en alltför lång motivering i ett ämne, hvaruti förut så mycket talats
och skrifvits. Klämmen, sådan den nu är, förefaller mig fullkomligt
tydlig och klar. Utskottet har uti denna velat uttala en önskan, att
den praktiska bildningens kraf bättre än nu måtte blifva tillgodosedda
i de allmänna läroverken och att, liksom motionärerna i Andra
Kammaren äfven yrkat, denna bildningslinies undervisning måtte
pröfvas och kontrolleras genom en slutexamen.

Jag får upprepa mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Iiodhe: Då jag yrkade bifall till utskottets förslag, förutsatte
jag, att det icke skulle kunna komma att antagas af Andra
Kammaren, utan att det blott vore fråga om en opinionsyttring från
Första Kammaren. Men jag förestälde mig, att en sådan opinionsyttring
skulle kunna vara värdefull för regeringen, som derigenom
skulle kunna finna, att äfven inom Första Kammaren liksom bland
allmänheten opinionen går i den rigtning, som utskottet nämnt.

Man har förebrått utskottet, att det föreslagit någonting alltför
sväfvande, men å andra sidan har nyss framhållits, att utskottets förslag
vore alldeles för ingående och genomgripande. Det torde väl af
dessa motsatta omdömen kunna dragas den slutsatsen, att utskottet
hållit den rätta medelvägen och föreslagit hvad under nuvarande förhållanden^
kunnat föreslås, det enda, som för närvarande kan genomföras
i fråga om reform inom läroverken. Den reform, som utskottet
föreslagit, kan genomföras, utan att läroverkens organisation på något
väsentligt sätt rubbas. Da jag för min del är lifligt öfvertygäd om,
att denna enkla reform skulle vara till läroverkens gagn och äfven
utöfva gagn i rent socialt hänseende, kan jag icke annat än vidhålla
mitt yrkande på bifall till utskottets förslag.

Herr Wieselgren: En talare på kronobergsbänken hade nyss
ett anförande, om hvilket jag väl skulle kunna säga, att “han talade
efter den vishet, som honom var gifven“, men att han i åtskilligt
“var svar att första.* Jag skulle icke kunna, äfven om jag ville, på
annat sätt återgifva slutsumman af hans anförande, än att allt är bra
såsom det är, och att med någon förändring med våra läroverk icke

31 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. m.

gerna något bättre kan vinnas. Jag kan ju verkligen förstå en sådan Ifråga,åtta
uppfattning bos den man, i hvilken vi vörda ledaren af vart under- "
visningsväsende under en lång följd af ar; det är klart, att den, som förande af en
i så mägtig mån som han påverkat vår läroverksorganisation, icke läroverk,-gerna skall vara i stånd att se frukten häraf på alldeles samma sätt reform..
som en allmänhet, för hvilken icke alla detaljer i detta konstrika verk ;Forts.)
ligga så klart i dagen som för honom. Men han må säga hvad han
vilf — det är dock ett faktum, att hos allmänheten råder missnöje
och ett ganska grundadt missnöje med anordningen af undervisningen
inom de allmänna läroverken. Det framkallas helt naturligt af den
dualism i uppgifter, som dessa läroverk hafva sig anförtrodd. Man
har alltmer kommit till klarhet om, att det icke utan olägenheter för
båda går för sig att under samma läsordning utbilda ungdomen dels
för uppgiften att vara en förbindande länk emellan vår lärda forntid
och den framtid, som skall i samma syfte som den arbeta för samhällets
utveckling, men dels och på samma gång för det praktiska
lif, hvilket hufvudsakligen intresserar den stora allmänheten och som
naturligtvis har rätt att fordra att utan onödig uppoffring af tid och
penningar få sitt bildningsbehof tillfredsstäldt. Dessa två uppgifter
hafva våra allmänna läroverk icke någonsin mägtat fylla; man har så
småningom blifvit derom allt mera öfvertygad. Långt ifrån att såsom
den ärade talaren se ett bevis på allmänhetens tillfredsställelse med
läroverken deruti, att de äro öfverfylda, ser jag och många med mig
deri ett sorgligt bevis på, att dessa läroverk icke äro så ordnade, som
de borde vara; och jag lemnar lugnt åt den stora mängdens sunda
omdöme att i detta fall skilja oss emellan. Ty den allmänhet,
hvars barn till så stor del uppfylla våra läroverk, har ändtligen lärt
sig förstå, att dessa barn, trots sin fleråriga skolgång, dock aldrig
der komma till någon verkligt afslutad bildningskurs, aldrig undervisas
med afseende på hvad för dem skulle vara nyttigast och bäst,
utan att de få gå med andra ett stycke pa vägen, sa långt de orka,
derefter de få nöja sig med hvad de sålunda fått, delar af för andras
bästa anordnade pensa — och derför är det som denna allmänhet klagar
och är missnöjd. Väl är det sant, att en fjerdedel af lårjungaflocken
går hela skolan igenom, men icke ens alla dessa göra det med den
båtnad för sig sjelfva och landet, som önskligt vore, enär de göra det
mera af yttre än inre grunder. Också inom lärarecorpsen har alltmer
utvecklat sig en bestämd öfvertygelse i detta stycke. Jag tillåter mig
erinra om de ganska upplysande uppsatser och broschyrer i detta
ämne, som under senare tiden sett dagen, och der det alltmer bestämdt
yrkas, att det måtte anordnas en mera afsittande bildningskurs^ för
dem, som icke afse att inträda på den lärda banan, utan ärna gå ut
i det praktiska lifvet vid 15—16 års ålder. Lärarne sjelfve hafva
måst säga sig, att det är misshushållning med denna ungdoms tid och
krafter att låta dem gå i läroverken två, tre, fyra år längre, än nödigt
varit. Det är ett förslösande af andligt kapital, åtminstone en dålig
vård af det kapital, som det praktiska lifvet väntar att få taga i användning;
ty dess intressen trädas för nära, om man för ifrågavarande

N:o 28. 32

Måndagen den 11 Maj. e. m.

å/gtdTTör Jrfftå” Ut8träcker skoltiden utöfver hvad de verkliga behofven skulle
genom förande

af eu iVlan har i de läroverksmotioner, som vid denna riksdan föreläroverJ/s-
kommit, sett ett attentat mot den lärda bildningen. Hvad är det, mine
ffc Herrar, som har gjort, att den lärda bildningen i våra skolor under

en följd åt ar vant utsatt för så häftiga angrepp från allmänhetens
sida och Iran en. icke obetydlig grupp äfven inom Riksdagen? Jo,
helt enkelt det förhållandet, att den lärda bildningens intressen fått
sig tilldelade större afseende vid våra läroverk, än hvad den stora
allmänheten anser borde dem med rätta tillkomma. Det är det, som
framkallat angreppen. Det är en berättigad omtanke om den ''stora
mängdens, de tretjerdedelarnas, intresse, som framkallat angreppen
mot ett för starkt tillgodoseende af den återstående fjerdedelen. Om
man löste det band, som vid hvarandra fjettrar dessa skilda flockar —
hvilken anledning skulle man sedan hafva att befara fortsatta angrepp
mot anordningar för tillgodoseendet af den lärda bildningen? Det är
sa långt ifrån, att en sådan framställning, som bär föreligger,
skulle vara till skada för denna, att jag tvärtom vågar påstå,
att den vore till densammas största fördel; ty i samma ögonblick den
stora mängdens, de tre fjerdedelarnes, intresse blir tillgodosedt, skall
allmänheten sakna hvarje anledning att fortsätta den långa striden
mot den lärda bildningens kraf. Det är ju i grunden icke emot dessa,
man riktat sig, utan emot deras inkräktande på allmänbildningsmtresset
vid undervisningen inom läroverken. Låt hvar få sin del af
dessa — och det bör inträda ett fridens tillstånd mellan de hittills
stridande parterna.

kar sart^si hen motion, jag i ämnet afgifvit, skulle vara
sväfvande. Ja, jag skulle vara bra besynnerligt “konstruerad“, om
jag skulle vilja bestrida det. Kammaren torde ju erinra sig, under
hvilka förhallanden motionen tillkom. En liten obetydlig motion i
läroverksfrågan väcktes vid riksdagens början i Andra Kammaren.
Den framkallade emellertid en annan och denna efter någon tid en
tredje helt oförmodadt sago vi oss på detta sätt stälda framför
den omfattande och svara frågan om en skolreform, hvilken fråga
antagligen skulle någon gång under riksdagens lopp öfverlemnas till
äfven hörsta Kammarens pröfning. För de månge inom kammaren,
som egde intresse för skolfrågan, måste det dock vara af vigt, att
någon anledning gåfves kammaren att i tid tillsätta det utskott, hvilket
skulle fa sig uppdraget att förberedelsevis behandla frågan, och
hvilket ju borde ega rådrum att genom inbördes öfverläggningar
bestämma den ställning, de kunde finna sig böra intaga. Det var
derför min motion väcktes. Den ville icke betraktas såsom annat än
ett supplement till en af de motioner, som i medkammaren framlagts.
Sedermera har ju frågan inträdt i ett helt annat stadium, när nemligen
de motioner, som väckts i Andra Kammaren, der blefvo afslagna
och således aldrig kunde komma hit. Då uppstod fråga inom utskottet,
huru man under sådana förhållanden borde tillvägagå. Vi visste väl
icke, da^ vi bestämde formen för vårt betänkande, huru utgången af
Andra Kammarens förhandlingar i ärendet skulle blifva; men vi in -

38 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. in.

reform.

(Forts.)

sago, att den mängd åt olika meningar, som inom vederbörande utskott /{~a//e!rattför
gjort sig gällande, måste komma att sönderspränga fragan allt ior 1 (jenom.J
mycket, för att det gerna skulle blifva möjligt för törsta Kammarens förande af en
utskott att så i Riksdagens sista timme framlägga något mera detal- '' läroverk*-jeradt förslag för kammaren. Derför samlade sig utskottet omkring
det önskningsmål, som efter dess öfvertygelse var allmänt, det nemligen
att få till stånd en genom en afsilande examen kontrollerad
undervisning för den del af läroverkens studerande ungdom, som afser
att vinna utbildning för det praktiska lifvet och icke ernar fullfölja
sitt bildningsarbete ända upp i de högsta klasserna. Häraf bestämdes

utskottets “kläm". . 0

Det är dock sant, att frågan numera icke kan leda till något
resultat. Äfven om Första Kammaren skulle bifalla utskottets framställning,
kan dock Andra Kammaren icke gerna antagas svara ja till
en hemställan, hvilken den nyss besvarat med nej. Skulle Första Kammaren
bifalla utskottsbetänkandet, kommer således ändå ingen underdånig
skrifvelse till stånd. Allt bemödande, man gjort sig för att uppvisa
otydligheten af den föreslagna skrifvelsen, har således vant ändamälslöst;
det har ock i någon mån uppvägts af andras bemödanden att
visa. hurusom utskottet skrifvit alldeles för stramt. Något intresse
att bemöta vare sig den ena eller andra uppfattningen kan ju icke
nu föreligga. Frågan är blott den: har Första Kammaren sympati
för en åtgärd i den förordade rigtningen eller har kammaren det icke?

Om kammaren har det, bör det rigtigaste uttrycket derför vara ett
bifall till förslaget: har kammaren ingen sympati derför, är ett afslag
naturligt.

För egen del ber jag att få ansluta mig till dem, som yrkat
bifall till utskottets förslag.

Herr Törnebladh: Jag skulle icke hafva yttrat mig vidare i

denna fråga, om jag icke uppkallats af hvad den siste talaren sagt.

Det är icke sagdt, att, om man röstar afslag på föreliggande
betänkande, man derför icke har några sympatier för att fragan om
den medborgerliga bildningens ordnande skall tagas närmare i öfvervägande.
Tvärtom kan man mycket val såga, att man önskar, att
den må kunna tagas i öfvervägande under andra förhållanden.

Jag vill i förbigående anmärka, att, om allmänheten önskar någon
förändring i detta afseende, dess önskningar i allmänhet äro mycket
svåra att tillfredsställa. Allmänhetens egentliga önskan är, att den
vill hafva läroverken så nära sin port som möjligt, så att den har
tillfälle att välja det ena eller det andra, och i samma ögonblick man
skiljer läroverken för mycket åt, blir allmänheten missnöjd dermed,
liksom med mycket annat.

Kärnpunkten i denna diskussion har verkligen blifvit sammanfattad
af den föregående talaren, då han sade, att den motion, han
väckt, är egentligen ett supplement till de andra motionerna. Dessa
motioner finnas icke mera; alltså bör icke heller supplementet finnas.

Herr Fuling: Ordföranden för det tillfälliga utskottet slutad*-

sitt anförande med att säga: har kammaren sympatier för den rigt Första

Kamin avers Prof. J89(K N:o 28. °

N:o 28. 34 Måndagen den 11 Maj, e. m.

åuärdaerattfaör 1 .hYilke“ ,utskottets förslag går, röstar kammaren ja, har kam genom-

maren icke sadana sympatier, röstar kammaren nej. Detta yttrande
förande af en var ået, som föranledde mig att begära ordet, derför att jag anser
läroverks- denna framställning icke vara rigtig för att klargöra situationen här.
IFoXi ''iag -yrkade afslag » skrifvelsen, skedde det under starkt betonande,

att jag hade sympatier för den tendens, som gör sig gällande i utskottets
framställning. Och i liknande rigtning hafva öfriga talare,
som yrkat utslag, uttalat sig. Jag anser således, att oaktadt man har
sympatier för den tendens, som här gör sig gällande, kan och bör
man rösta afslag på utskottets framställning.

Till hvad jag sagt förut vill jag lägga det, att, då ett bifall till
utskottets framställning icke skulle hafva annan betydelse än att vara
en opinionsyttring, det förekommer mig vara besynnerligt, om Första
Kammaren vill afgifva en sådan opinionsyttring, då vi säkerligen icke,
hvarken den ene eller den andre, hafva klart för oss för hvad vi uttala
en opinion genom att bifalla utskottets förslag.

Jag vidhåller mitt yrkande på afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels, af herr Sandberg, att kammaren, med
ogillande af utskottets motivering, skulle godkänna det slut, hvartill
utskottet kommit, och dels att utskottets hemställan skulle afslås.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på afslag å utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till utskottets hemställan, uppsattes,
justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som afslår hvad Första Kammarens tillfälliga utskott hemstält
i utlåtandet n:o 13, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—49;
Nej—28.

35 N:o 28.

Måndagen den 11 Maj, e. in.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:

n:o 79, angående statsreglering^! för år 1897, och

n:o 80, med förslag till voteringsproposition i anledning afkamrarnes
skiljaktiga beslut angående väckta motioner om pension åt
aflidne registratorn i justitieombudsmansexpeditionen Oriel Otto Afzelii
enka; samt

lagutskottets memorial n:o 81, i anledning åt dels återremiss,
dels skiljaktiga beslut i vissa delar af lagutskottets utlåtande n:o 72,
i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring, lag angående äudrad
lydelse af 3, 58 och 69 §§ i stadgan om skiftesverket i riket den 9
november 1866, lag om ändrad lydelse af 6 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 och lag om ändrad
lydelse af 58 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875, dels ock väckt motion angående ändring i förordningen
angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti 1881.

Justerades nio protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 9,5 6 e. m.

In hdem

''A. v. Krusenstjerna.