RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Första Kammaren. N:o 27.

Lördagen den 9 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets memorial n:o 80, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut med föranledande af utskottets
hemställan i dess utlåtande n:o 67, i anledning af väckt
motion om ändringar i förordningen angående hushållningen med
de allmänna skogarne i riket.

Justerades tre protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Ledighet från riksdagsgöromålen under återstående delen af
■riksmötet beviljades herrar Björklund och Bettig.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 5 och 6 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående köttbesigtnings- och
slagttvång m. m.

Herr Andersson, Gustaf: Då föreliggande fråga förevar
inom lagutskottet, hade jag en i någon mån afvikande mening
emot öfrige utskottsledamöter. Jag ansåg nemligen, att utskottet
borde förorda, att slagthus blefve inrättade i de större städerna,
såsom Stockholm, Göteborg och Malmö, jemte det, att bestämmelser
blefvo meddelade, att slagthustvång och köttbesigtningstvång
infördes på samma ställen. För Stockholm tror jag, att det vore
en stor fördel, om slagthus samt slagttvång och köttbesigtningstvång
blefve införda, ty jag tror att helsovårdsnämnden nu icke
kan utöfva en verksam kontroll öfver det kött, som hit införes,
synnerligast från landsorten. Såsom vi veta, äro hundratals slagtare
boende i Stockholms närhet, och dessa införa kanske många
gånger kött, som är skadligt genom dess inflytande på helsan. På
samma gång tror jag, att helsovårdsnämnden ofta är för sträng
Första Kammarens Prot. 1896. N:o 27. 1

Om införande
af köttk
e sigtning 8-ock, slagttvång
in. m.

N:o 27. 2

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Om införan- med kontrollen, som nu utöfvas, derför att en del kött, som inbetiatninJs-
föres från ,lantlsorten icke är väl uppslagtadt. Ofta blir sådant
och slagt- kött taget i beslag, och anses odugligt såsom menniskoföda, utan
trång m. m. att tillräcklig anledning härtill förefinnes. Det är visserligen ett
(Forts.) fel, att köttet icke är väl slagtadt, men derför är det ej säkert,
att det är otjenligt till menniskoföda. Hade detta kött varit uppslagtadt
i ett slagthus, och djuret blifvit besigtigadt förut, skulle
med all säkerhet köttet kunnat blifva försåldt, och således hade
egaren af detsamma icke behöft göra någon förlust. Det är de
fördelar, som sådana bestämmelser skulle tillföra Stockholm, och
samma fördelar som tillfördes Stockholm, komine äfven att tillföras
de andra städer jag nämnt, och dertill kommer ytterligare
en fördel som kommer hela landet till godo. Det kan mycket väl
hända, att exporten af lefvande djur hvilken dag som helst blifver
stängd, och då stå vi der och komma icke någonstädes med den
slagtboskap, som skulle exporteras och icke kan afyttras inom
landet. Visserligen har utskottet i sin motivering framhållit “inrättandet
af slagthus i de större exporthamnarne samt bestämmelse
om obligatorisk besigtning af endast det kött, som är för export
afsedt“. Ja, det är nog godt och val, men min tro är, att ett
slagthus kan ej existera, icke ens i en exporthamn, om deri skall
uppslagtas endast det kött, som är afsedt för export, utan skall
slagthus finnas, så måste det äfven finnas slagttvång. Skulle endast
de djur nedslagtas, efter hvilka köttet skall exporteras, så
blir nedslagtandet mycket för dyrt, och endast det skulle möjligen
hindra exporten af kött. Om slagttvång införes, och all slagtboskap
nedslagtas i slagthuset, så blir det en ganska stor affär,
som kommer att bära sig så bra, att det blir till fördel äfven för
dem, som vilja der nedslagta sina djur, likasom också för köttköparne
inom det samhälle, der slagthuset finnes. Jag tror derföre,
att det vore till fördel för både konsumenter och producenter.
Dessutom tror jag, att det äfven från djurskyddsvänlig synpunkt
vore en fördel, om slagthus blefve inrättade.

Jag har icke något yrkande att gorå, utan har endast velat
uttala detta.

Herr Stråle: Mycket varm är jag för det nu förevarande
förslaget om införande af fakultativ köttbesigtning och slagtlag,.
särdeles hvad de större stadssamhällena angår, men framför allt
för den, man kan säga trängande, frågan om att hafva slagterier
för export af kött. Det bör dock icke väcka någon större förundran,
att denna fråga, som visserligen länge nog varit ventilerad,
likväl är någorlunda främmande för en del af ledamöterna
i Riksdagen, och att de, med den mindre kännedom, som de ega
om förhållandena, icke kirnnat finna förslaget så tilltalande, som
önskligt vore. Men mera förvånande, mera ledsamt är det att
finna, att utskottet med de skäl, det anfört mot Kongl. Majds
proposition, har snart sagdt saknat all sympati för förslaget, och
det trots den erfarenhet, som bland andra länder äfven Danmark
och Norge redan lemnat. Lätt vore det, och till och med lockande,,

3 N:e 27.

Lördagen den 9 Maj, e. ni.

att gendrifva utskottets skäl, nien sedan frågan tyvärr är fallen Om införanför
denna riksdag genom Andra Kammarens beslut, så lönar det
ju ej mödan att nu vidare yttra sig om dessa skäl, man får hoppas och siagt bättre

framgång en annan riksdag. Värre är det med frågan om tvång m.m.

köttexport. Visserligen yttrar utskottet en viss sympati härför, (Forts.)
på sätt den siste talaren anförde, men jag delar hans åsigt derutinnan,
att det torde icke vara mycket att hoppas på, att en stad

skall underkasta sig de stora uppoffringar, som erfordras för att
tillvägabringa ett siagthirs för export, med mindre samma stad
äfven erhåller lagliga bestämmelser om besigtning af kött och
slagttvång. Tyvärr kan det ju inträffa, att landets export af lefvande
boskap helt hastigt förbjudes. Nödvändigheten tvingar då
sannolikt dertill att på ett eller annat ställe, t. ex. Malmö eller
Göteborg, åstadkommes ett slagthus för export. Men icke torde
det blifva så genomgripande åtgärder, och icke torde de blifva
annat än förlustbringande för rörelsen, i jemförelse med hvad förhållandet
skulle blifva, om köttbesigtning och slagttvång samtidigt
vore anbefaldt för området. Det torde ej erfordras att påminna
om den hotande nödvändigheten för Sveriges kreatursuppfödare
att söka bereda sig på möjligheten deraf, att exporten af lefvande
kreatur kan upphöra, icke heller att här ånyo upprepa de så högt
talande skälen för att, tillsamman med köttbesigtning och slagttvång
i Sveriges största exporthamnar, slagterier för exporten tillvägabringas,
men för närvarande kan väl icke någonting egentligen
tillgöras. Jag tillåter mig dock uttrycka den förhoppningen,
att stadsfullmägtige i rikets större städer hos Kongl. Maj:t anhålla,
likasom Stockholms stadsfullmägtige det gjort, om att besigtning
af kött och slagttvång införes i dessa städers områden,
och då torde det vara med temlig säkerhet att förvänta, att deraf
kommer att följa, att export af slagtadt kött kan på ändamålsenligt
sätt ega rum. Jag tillåter mig endast tillägga, i fråga om
slagttvång och köttbesigtning, att jag tror, att mildare föreskrifter
för besigtningsmännen, veterinärerna, böra göra det möjligt för
dem att klassificera icke endast prima och sekunda vara, utan
äfven tertia, ty, om jag icke är illa underrättad, så finnes äfven
kött af tredje klass, som väl kan förtäras utan det ringaste men
för helsan. Stockholm är dock särdeles olyckligt lottadt genom
den mängd af småslagtare och korffabrikanter, som finnes i Stockholms
närhet. Om herrarne hade sett prof på, hvad dessa tillverka
och erbjuda till menniskoföda, så skulle herrarne fasa och
med vämjelse vända eder derifrån. Det hände sig under min
embetstid^ att en hemslagtare både köpt ett kokreatur, som hade
dött af mjeltbrand. Man fick veta det i tid och slog ned derpå,
och jag förordnade, att köttet skulle icke allenast nedgräfvas, utan
oskadliggöras genom en ganska stor qvantitet fotogen, hvarjemte
jag ålade hemslagtaren att betala kostnaderna härför. Det bl ef
ett förfärligt väsen — det är nu 12 ä 15 ar sedan men mitt
utslag biet'' ej ändradt. Man kommer öfver sådana försök emellanåt,
och icke allenast Stockholms helsovårdsnämnd och polis, utan
äfven landtpolisen har många gånger vidtagit åtgärder för att

N:o 27. i

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Om inf örande
af köttbesigtningsoch
slagttvång,
vi. ?,
(Forts.)

■ hämma en sådan olycksbringande försäljning, men att helt och
hållet utrota det onda, tror jag ej vara möjligt under närvarande
förhållanden. Jag tror således, att det vore ett godt sätt att
. bringa frågan framåt, om de större städerna finge en lag om köttbesigtning
och slagttvång. De städer, som hafva export, komma
då att begagna sig af lagen, och jag är öfvertygad om, att sedan
landtbefolkningen lärt sig inse, att med en sådan tillämpning af
besigtningstvånget, som jag nyss antydde, den icke behöfde frukta
för, att landtmännen på något sätt skulle blifva lidande, utan att
priset på kött, äfven af sekunda och tertia slag, blefve nöjaktiga,
man nog skulle känna sig belåten dermed, och lagen så småningom
vinna tillämpning i andra städer och möjligen ock i ett
och annat större samhälle på landsbygden, samt det stora motstånd,
som nu möter mot Kongl. Maj:ts förslag öfvervinnas. Jag
har för närvarande ej något yrkande att göra.

Herr Moberg: Då den stad, hvars styresman jag bar äran
att vara, är den enda i vårt land, hvars kommunalstyrelse fattat
beslut om _ inrättande af slagthus och införande af obligatorisk
köttbesigtning, fastän kommunens beslut i denna rigtning omintetgjordes.
genom tillämpning af näringsfrihetsförordningen, så och
ehuru jag inser, att det icke mycket tjenar till att, tala i förevarande
fråga, med hänsyn till Andra Kammarens beslut i densamma,
har jag likväl ansett mig icke kunna underlåta att taga
till orda till förmån för den kongl. propositionen, som varit så
länge efterlängtad och som synes mig hafva varit värd ett blidare
öde, än som kommit densamma till del i lagutskottet. Jag förbiser
icke, att när jag inlåter mig på denna fråga, vanskligheter för
mig måste förefinnas, då jag saknar så många af de förutsättningar,
som äro nödvändiga för ett rigtigt bedömande af densamma,
och jag skall derför också, både för kammarens och min egen
skull, icke inlåta mig på densamma i vidare mån, än så vidt det
sunda förnuftet kan jemna mig en vägledning, under förhoppning,
att detta allas vårt naturliga hjelpmedel icke må vara bannlyst
på det hygieniska området. Såsom en yttring af detta sunda förnuft
anser jag mig kunna säga, att det måste vara en af medborgarnes
förnämsta rättigheter att åtnjuta skydd till lif och helsa,
icke blott i så måtto, att strafflagen stadgar straff'' för våldsamma
angrepp derå, utan äfven, för så vidt lif och helsa äfventyras, på
det hygieniska området. Denna individens naturliga rättighet har
också af lagstiftaren blifvit beaktad, och i gällande helsovårdsförordning
äro införda bestämmelser, som syfta att trygga honom
derutinnan. Sålunda stadgas deri, att “kött af djur, som varit
behäftadt med sådan smittosam sjukdom, att dess förtärande är
skadligt, samt födoämne eller dryckesvara, som till följd af förskämning,
felaktig beredning eller af annan orsak är skadlig för
helsan eller otjenlig till menniskoföda, må icke i stad till salu
hållas eller för sådant ändamål dit införas". Då nu emellertid
lagstiftaren icke tillåtit några preventiva åtgärder för att utröna,

B N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

huruvida det på torget införda köttet är Renligt till menniskoföda, Om införanså
inses lätteligen, att lagstadgandet varder af föga verkan. Men beesiagJtni“gg\
berörda lagstadgande bär dock sin betydelse, ty ehuru man skulle oc^ siagt.
visserligen kunna tycka, att det icke skulle behöfvas ett af Kongl. tvång, m.m.
Makt sanktioneradt lagstadgande derom, att det finnes kött af (Forts.)
djur, som icke kan vara lämpligt till menniskoföda, så finner man
likväl, med hänsyn till den motivering, som åtföljer lagutskottets betänkande,
och de yttranden, som deri förekomma, att det är ganska
nyttigt, åtminstone för dem, som i likhet med mig^icke äro bevandrade
på det hygieniska området, att hafva en sådan auktoritet,
som Kongl. Maj:t att stödja sig vid. Jag skall icke närmare
inlåta mig på lagutskottets afstyrkande motivering i dess första
del, ehuru det synes mig temligen obilligt, att utskottet, under det
att det visat den största ömhet för försäljare af kött och velat
skydda dem, såsom det heter i lagutskottets betänkande, för alla
“trakasserier", icke velat besinna, att köparne äfven kunna hafva
sina rättigheter, och att äfven de kunna råka ut för trakasserier,
hvilka, såsom jag förmenar, det äfven bör ligga lagstiftaren om
bjertat att afvända. Jag skall, som sagdt, icke närmare uppehålla
mig härvid derför att utskottet, hvars ledamöter, såsom jag väl
känner, äro besjälade af menniskovänliga känslor, likasom ångrat
det ovänliga tänkesätt, utskottet i den första delen af sitt betänkande
ådagalagt emot köparne, då utskottet yttrar i den senare
delen: “Oafsedt de olägenheter, som äro förenade med obligatorisk
köttbesigtning och slaggång, skulle emellertid utskottet, derest
dylik besigtning och dylikt tvång kunde visas vara af verkligt
behof påkallade, låta sina betänkligheter vika; men att så icke är
förhållandet, synes utskottet framgå af hvad ordföranden i medicinalstyrelsen
i sitt utlåtande härom .anfört."^

Då utskottet sålunda i det följande såsom skäl för sitt afstyrkande
åberopat de af chefen för kongl. medicinalstyrelsen anförda
skälen, så anser jag mig icke kunna undgå att i största
korthet upptaga desamma till bemötande och, så vidt jag förstår,
gorå en undersökning, om och i hvad mån de äro förtjenta af det
afseende, lagutskottet tillmätt desamma. Såsom utskottet säger,
förklarar han för det första, att “erfarenheten i vårt land icke visat,
att något egentligt behof af köttbesigtningstvång förefinnes". Häraf
anser jag mig vara berättigad att draga den slutsatsen, att i andra
länder ett sådant behof förefinnes, och att så verkligen är
förhållandet, framgår deraf, att i alla andra europeiska länder,
med undantag af Turkiet, åtgärder blifvit vidtagna dels för inrättande
af slagthus och dels för införande af köttbesigtningstvång.

Nu kan det ju vara mycket lugnande att få erfara, att vi fortfarande
kunna med trygghet bibehålla den isolerade ställning,
som vi tillsamman med Turkiet intaga, men jag vågar ändock
hemställa, huruvida det verkligen i längden är rådlig! att ställa
alltför stora anspråk på svenska folkets magar, ehuru jag villigt
medgifver, att, genom frånvaron af alla effektiva bestämmelser med
afseende å köttförsäljning, lagstiftaren gjort allt hvad på denne

Nso 27. 6

Lördagen den 9 Maj, e. in.

Om. införan- ankommer för att härda desamma, dock icke alltid med så sär tiftnings''-

deles lyckligt resultat.

och slagt- o För det andra säger chefen för medicinalstyrelsen: “att de

tvång, m. m. vådor, som uppgifvits följa med förtärandet af kött efter sjuka
(Forts.) djur äfvensom af skämdt kött, synas öfverdrifna“. Nå, i det afseende^
skall jag bedja att få åberopa den af mig angifna paragrafen
i Rongl. Maj:ts förordning, der det dock verkligen framhålles,
att det är fara med att förtära kött efter sjuka djur och
skämdt kött. Men för öfrigt ber jag att få tillägga, att jag, och
jag tror samtlige af er, mine herrar, icke vilja hafva några vådor
alls-. Det kan ju icke vara angenämt att vid intagandet af sina
måltider tänka: hvilka vådor kunna här finnas, månne de äro stola
eller små? Man vill helst tänka, att man uti kött fått ett näringsoch
njutningsmedel; och för öfrigt vill jag erinra, att vådornas
beskaffenhet torde väl i väsentlig grad vara beroende af individens
förmåga att uthärda desamma.

För det tredje säger medicinalstyrelsens chef, och nu kommer
kardinalpunkten, följande: “att goda skäl tala derför, att mot den
fara, som i nämnda hänseende kan förefinnas, i allmänhet bör
kunna _ vinnas _ nöjaktig trygghet genom köttets tillagning medelst
grundlig kokning eller stekning''1. Men härvid skall jag bedja att
få erinra, att först och främst skall man antingen veta, att det
inköpta köttet är af beskaffenhet att behöfva undergå en sådan
grundlig behandling, eller också skall hvarje kötträtt, som användes
till måltiden, undergå en grundlig stekning eller kokning.
Men då frågar jag: huru går det med de rätter, som med afseende
å sitt tillagningssätt icke äro ämnade att undergå en sådan behandling,
såsom chateaubriand och rostbiff, hvilka icke tåla att
undergå en sådan grundlig stekning, och andra jemte dem. Vi
måste då afstå från att förtära sådana rätter. Om detta skall
vara korrektivet, så tror jag, att det bästa är, att förtära endast
pepparrotskött, ty det lär undergå en särdeles grundlig kokning,
helst. om man af detsamma hemtat buljong. Men emellertid torde
det icke vara så alldeles helt med det tillfredsställande af denna
grundliga kokning och stekning, och då jag härutinnan sjelf naturligen
icke kan lemna något intyg, ber jag att få åberopa hvad
som vid ett sammanträde här i Stockholm för några år tillbaka
förekom, då slagthusfrågan behandlades. Då yttrades af en person,
som väl får anses vara en auktoritet på detta område, nemligen
professor Lindqvist följande: “Det talades om, att man genom
köttets kokning skulle kunna hindra smittosamma sjukdomars spridande
till menniskor. Detta må nu vara! Det är ju möjligt, att
så är förhållandet. Men hvad som ej förlorar sina farliga egenskaper
genom kokning är förskämdt kött. De toxiner, som bildas
i det förskämda köttet, påverkas icke af kokning. Vidare är det
att märka, att man vid sjelfva handteringen af förskämdt kött och
kött efter djur, som lidit af en del smittosamma sjukdomar, oundvikligen
sprider dessa smittämnen eller gifter, så att äfven om de
kunde genom upphettning förstöras, så har man redan förut inficierat
lokalen, där köttet förvaras, bordet, på hvilket det ligger,

7 N:o 27.

Lördagen den 9 Maj. e. m.

■cn hop redskap, knifvar, fat o. s. v., som man sedan använder till Om %nforanandra
matvaror. Och man vet, att hvad man kallar köttförgift- yeet^tni°ngS.
ning ofta förekommit en masse vid fester och dylikt, samt att en och slagtmängd
menniska’ blifvit sjuka och en del dött till följd af för- tvång, m. m.
giftningen. I dylika fall har man tagit reda på orsaken på den (Forts.)
grund, att det varit ett stort antal menniskor, som insjuknat med
liknande symptom. Man har då gjort undersökningar och fått
reda på, att köttet, som förtärts, har varit skämdt. Men alla de
''köttförgiftningar, som ega rum i enstaka fall, får man aldrig reda
på, utan de gå under namn af magkatarr, dysenteri, tyfus o. s. v.

De komma sällan eller aldrig till allmänhetens kännedom. Vi
kunna dock vara öfvertygade om, att deras antal ingalunda är
obetydligt." — Jag tillåter mig att i sammanhang, med detta anförande
äfven åberopa ett annat, som vid samma tillfälle förekom,
af chefen för medicinalstyrelsen. Det heter derom, att “generaldirektör
Almén hyste visserligen stora betänkligheter mot att låta
hvarje kommun för sig efter godtfinnande påbjuda slagttvång och
i synnerhet besigtningstvång för kött, och ansåg, att den nuvarande
lagstiftningen icke berättigade kommunerna till slika åtgärder.

.Blefve dessa förhållanden deremot ordnade genom en allmän författning,
som lade bestämmandet af besigtningsafgifterna och dylikt
i öfverordnade myndigheters händer, såsom Konungens befallningshafvandes,
så stälde sig saken för talaren på annat sätt. Då
kunde han möjligen vara med om både det ena och det andra. I
alla händelser vore slagthusfrågans lyckliga lösning för Stockholms
kommun af den största vigt, och talaren såge med tillfredsställelse
det arbete och det intresse, som egnades ärendet." — Nu må det
vara tillåtet att fråga: när den gällande lagstiftningen icke medgifver
inrättande af slagthus och införande af köttbesigtningstvång,
men den högt ärade talaren vid detta tillfälle förklarade, att, om
en lag mellankomma, som ordnade förhållandet, skulle han vara
med om densamma, hvarför, frågar jag, kan då icke chefen för
medicinalstyrelsen vara med om det framlagda .kongl. förslaget,
hvithet, som mig synes, är så billigt som möjligt? Och vidare
tillåter jag mig fråga: om man verkligen hyser intresse för slagtfrågans
lösning i Stockholm och annorstädes, huru skall detta intresse
gifva sig tillkänna, när man icke vill omfatta detta förslag
och icke anvisar något annat medel för målets vinnande? Jag har
nu berört de tre skäl, som af utskottet blifvit anförda, och jag
vill bedja att ytterligare få fästa mig blott vid hvad utskottet
säger i sista punkten, der det heter: “Då härtill kommer, att den
obligatoriska besigtningen af kött, enligt nämnda auktoritet (d. v.
s. chefen för medicinalstyrelsen) är af tvifvelaktigt värde, anser
sig utskottet icke kunna tillstyrka antagande af det i propositionen
innefattade förslag" — .Men nu skall jag bedja att få erinra
utskottet om, att det tagit ena delen af hvad nämnda auktoritet
sagt, men uteslutit den andra. Det står nemligen, “att den obligatoriska
besigtningen af uppslagtadt kött vore af tvifvelaktigt värde
— så långt har utskottet citerat yttrandet — men så står det ock

N:0 27. 8

Lördagen den 9 Haj, e. ro.

°de 7idare’ “att, endast slagtdjurets undersökning före och efter slägte»

lemnade ?al<er garanti mot fara".

och slagt- ,®a v''dt jag kan förstå, är här bevisadt hvad som j’ust af mig
tvång, m. m. bevisas skall: att slagthus och obligatorisk besigtning är det enda
(torta.) medlet som lemnar säker garanti mot vådorna af förtärandet af
kött, som icke undergått besigtning före eller efter slagten.

Men lemnande åsido — med afseende på frågans mindre vigt
lör närvarande, då kammaren endast kan afgifva en opinionsyttrmg
— alla vidare spörsmål om och i hvad mån förtärandet af
kött etter _ sjuka och sjelfdöda kreatur äfvensom af skämdt kött
ma vara i mer eller mindre mån skadligt, så och då, efter hvad
som förekommit ock kan läsas i nästan hvarje tidning, uppenbart
är, att sjukdomsfall inträffat efter förtärandet af dylikt kött, och
det vidare synes mig — huru ringa jag än kan begripa — att
kött efter kreatur, som dött af tuberkulos, mjeltbrand och dylikt,
icke kan vara Renligt födoämne, kan jag icke finna annat, än att’
da kommuner icke medelst en sorglig erfarenhet vilja skaffa sig
en omedelbar visshet i berörda afseende, det må vara dem tillåtet
att vidtaga anstalter till sitt skydd. Och det är endast med tillhjelp
af en författning, nemligen näringsfrihetsförfattningen, som
det omöjliggjorts för kommunerna att vidtaga dylika åtgärder.
Härutinnan har Kongl. Maj:t nu velat åstadkomma en ändring till
det bättre.

Det må väl besinnas, att denna fråga i dess innebörd har den
största betydelsen icke för de mer bemedlade — vi köpa vårt kött
i de större salubodarne, der bättre utsigter finnes för att man erhåller
smakliga och helsosamma födoämnen — utan för den fattigare
befolkningen, de mindre bemedlade, som äro hänvisade till
att på torgen förskaffa sig sin köttföda. Och, om ock frågan genom
Andra Kammarens beslut fallit denna gång, är frågan förvisso
sådan, att den icke kan falla. Men jag befarar, att den icke
lyckas att tränga sig fram förr än, såsom sagts, “förgiftnino- eu
masse“ inträffat. Då skall man finna, att det icke längre går an
att sluta ögonen till för det nödvändiga kraf, som härutinnan
iramställes.

Då jag för min del ingalunda vill anses meddelaktig i alla de
vådor, som jag anser följa förkastandet af det kongl. förslaget, så
tillåter jag mig yrka, det Första Kammaren behagade förklara,
att den, med anslutning till det förslag, som blifvit bilagdt den
kongl. propositionen, ingenting har att mot detsamma erinra.

Friherre Klinckowström: Innan jag börjar yttra mig i fråga11’
vill jag glädja kammaren med den underrättelse, att jag icke
skall blifva mångordig. Möjligen kan jag derigenom vinna några
roster. Hvad hufvudfrågan beträffar, vill jag säga de två siste
talarne, att jag är af komplett motsatt åsigt med dem, och bör
det vara nog för att kammaren må kunna veta, på hvilken ståndpunkt
jag befinner mig.^ Hade jag kunnat ana, att den siste talaren
skulle inlåta sig på några kulinariska funderingar, skulle jag
hafva bedt min kokerska komma hit, för att vara min rådgifverska.

9 N:o 27.

Lördagen den 9 Haj, e. m.

vid bemötandet af hans funderingar om kokning och stekning af Om, införa,ichateaubriand
och andra kötträtter, hvarom — jag erkänner det — lUltnillljag
icke har praktisk förmåga att lemna några upplysningar. — llagtJag
sluter mig deremot i alla delar till utskottets motiv och det tvång, m.
slut hvartill det i denna fråga kommit, och gör det så mycket (Forts.)
hellre, som jag sjelf är landtman och har mycken insigt i fråga
om försäljning af kreaturskött af allehanda slag, och, så vidt jag
kunnat finna, till dato ringa olyckor i förevarande hänseende skett
i hufvudstaden, der jag ganska ofta afyttrar mina köttprodukter.

Och vi hafva ett slags sundhetspolis, som ständigt cirkulerar
på marknadsplatserna och torgen inom städerna, pell den måste
jag göra den rättvisa, att densamma både med nit och omdöme
behandlar denna besigtningsfråga till konsumenternas stora tillfredsställelse.
— Jag vill endast göra eder, mine herrar, uppmärksamma
på några episoder i lagutskottets ifrågavarande betänkande.

Utskottet säger: “Särskildt bar utskottet i detta afseende haft för
ögonen det starka ingrepp i landtbefolkningens nu medgifna frihet
att i stad afyttra sina siagtdjur eller köttet efter dylika, hvilket
skulle blifva följden af ett antagande af föreliggande proposition11,
och strax derefter fortsätter utskottet: “Derigenom skulle ej blott
vållas tidsutdrägt för landtbefolkningen utan äfven, enligt utskottets
mening ganska väsentliga kostnader". Jag vet visserligen, att
denna kammare innesluter ganska många stockholmare, men, om
jag icke räknat orätt, finnes här flere landtman än stockholmare,
och jag hoppas, att alla dessa landtman måtte i denna fråga förena
sig om det slut, hvartill utskottet kommit.

Friherre Klingspor: På den anmodan, som den siste talaren
gjorde, vill jag, såsom varande landtbrukare, svara ett bestämdt
nej. Jag tror, att denna fråga för vårt land har vida större betydelse
än han velat antyda. Jag vill helt och hållet förbigå den
kommunala delen af frågan, eller nyttan och nödvändigheten för
en kommun att genom ifrågasatta anordning skydda sig mot olämpliga
födoämnen. Jag vill endast beröra den de! af frågan, som,
enligt min tanke,- har den största vigt, nemligen den nationella
delen. Vi hafva sett, hvilken stor betydelse vår köttproduktion
har. Då den utländska marknaden för lefvande kreatur allt mer
och mer stänges, är det gifvet, att man måste förbereda sig på,
att denna marknad kanske kommer att blifva alldeles stängd, och
att man i sådant fäll måste söka göra det möjligt för sig att få
afsätta köttet i form af slagtad vara på utlandet. En sådan afsättning
lärer icke kunna åstadkommas annat än genom inrättande
af exportslagterier, och att få sådana till stånd är icke möjligt med
mindre man för detta ändamål får er. lag, som — om jag så må
säga — legaliserar dessa anstalter, så att de kunna lefva icke endast
på exporten utan äfven på slagt för de kommuner, der de inrättas.
Jag är ganska viss om, att ett slagttvång, af lag bestämdt,
skall visa sig vara af största betydelse. Och, om ett sådant kommer
till stånd skall det, efter hvad jag tror, visserligen icke att
börja med gifva anledning till att så många kommuner komma att

X:o 27. 10

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Om införan- begagna sig af slagterier, men några kommuner komma att göra
beiigtnings- det;> ocl! Söligt är, att dessa exempel komma att följas äfven på
och slagt- andra platser. Att dermed skulle uppstå någon fara för oss landtman?,
m. vi. män i fråga om afsättning af våra produkter och vålla ökade kost(Ports.
) nader, tror jag icke. Ty genom detta besigtningstvång kommer
ovilkorligen att skapas ett jemförelsevis högre pris i följd af den
trygghet, som vinnes för allmänheten, genom köttets sorgfälligare
behandling. — Jag tror derför att önskvärdt vore om Första Kammaren
såsom en opinionsyttring gåfve ett erkännande af att den
föreslagna lagen vore behöflig genom att, i motsats till Andra
Kammaren och i enlighet med herr Mobergs förslag, förklara, det
den anslöte sig till lagförslaget.

Herr statsrådet Gill järn: Jag skall icke blifva mångordig.
Det är en synnerlig lättnad att slippa stå och upprepa på aftonen eu
framställning, som man förut haft samma dag på förmiddagen, och
skattar jag mig verkligen lycklig att kunna hänföra mig till hvad
herr Moberg anfört. Jag tror, att jag kan instämma i allt väsentligt,
som han yttrat, och vet knappt, att han utlemnat något af
vigt, som jag anser mig böra tillägga. Jag vill dock mot utskottet
gorå den erinran, att jag tycker, att detsamma affärdat Kongl.
Maj:ts proposition nästan för lätt. Det hade väl varit i sin ordning,
att utskottet till ledning för Riksdagen hade sökt att framhålla,
hvad som är syftet och meningen med Kongl. Maj:ts förslag.
Det är fara yärdt att, till följd af de brådskande riksdagsgöromålen,
nu i vida kretsar råder en mycket stor missuppfattning i
berörda afseende. Här är icke föreslaget något obligatoriskt köttbesigtningstvång
eller något obligatoriskt slagthustvång, utan här
är fråga blott om en rättighet för de kommuner, som det önska
och vilja underkasta sig de derför nödiga uppoffringarne, att få
sätta sig i så stor säkerhet, som möjligt är, för att icke råka ut
för skämda födoämnen. När jag tänker på betydelsen af de hygieniska
hänsyn, som här äro att taga i betraktande, och å andra
sidan den måttliga rätt, som konsumenterna begära gent emot
producenterna, får jag säga, att jag tvärt emot lagutskottets uppfattning
har den åsigt, att olägenheterna för de senare äro obetydliga
i förhållande till de befogade intressen för de förra, som
genom den Kongl. propositionen skulle tillgodoses.

Jag lofvade att fatta mig kort och jag skall hålla mitt löfte.
Jag skall be att få instämma i den uppfattning, som anser att eu
opinionsyttring från Första Kammaren uti ifrågavarande hänseende
ingalunda är värdelös.

Herr Fränckei: Med anledning af de yttranden, som här
blifvit fälda angående det sätt, hvarpå kreaturs- och köttförsäljningen
egt rum här i Stockholm, har jag ansett lämpligt att för
kammaren nämna något om det sätt, hvarpå denna fråga under de
senare 20 åren varit i hufvudstaden behandlad. Jag ber då att
få fästa uppmärksamheten på, att redan år 1877 af öfverståthållaren
tillsattes en komité för att tillse, i hvad mån det vore möjligt

11 X:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

att åstadkomma bättring i de olägenheter som redan då hade före- Om i«/»>«»-kommit. Detta öfverståthållarens åtgörande var naturligtvis be- ^siag{ni°gs''_
roende på, att redan då våra framstående hygieniker här i Stock- och slagtholm
ansågo att något måste i frågan åtgöras. Denna komité, som t c äng, m. m.
både ett mycket svårt arbete, i synnerhet med afseende på möj- (Forts.)
ligheten af då föreslagna åtgärder och det slagthus som för ändamålet
borde inrättas, arbetade på sitt betänkande ända till 1882.

Då afgafs ett betänkande, som afsåg inrättandet i Stockholm af
-ett centralt slagthus med tillhörande kreatursmarknadsplats och
försäljning der i större skala. Det belopp, på hvilket kostnadsförslaget
slutade uppgick till 2,625,000 kronor. Detta förslag erhöll
sedan hos kommunalförvaltningen understöd af helsovårdsnämnden,
som för sin del ytterligare påyrkade, att några andra åtgärder
i sanitärt afseende borde uti ifrågavarande hänseende vidtagas.

På sådant sätt arbetade frågan sig mer och mer fram, och det
sista förslag, som förelåg fullständigt utarbetadt, afsåg anordnande
af såväl slagthus som en större kreatursmarknad — om jag icke
missminner mig — vid Värtan och slutade på en kostnadssumraa
af 2,250,000 kr. När detta förslag skulle behandlas hos Stockholms
stadsfullmägtige och man, så att säga, nästan var beredd att på
grund af de många sanitära vådor, som redan förekommit, fatta
beslut i frågan, stötte man på omöjligheten att genomföra denna
vigtiga fråga utan en allmän lagstiftning i ämnet hvarom derför
framställning hos Kongl. Maj:t gjordes. Det är således icke utan
en mycket stor längtan som — jag kan säga — hela Stockholms
kommun har väntat på att det lagförslag skulle framkomma, som
nu föreligger till Riksdagens pröfning. Det förefaller mig som
med afseende å det ändamål, för hvilket lagutskottet blifvit sammansatt,
detsamma i första rummet haft att tillse, i hvad mån en
lag af detta syfte kunde vara från juridisk synpunkt berättigad
eller icke, i synnerhet om man då betänker, att, innan detta förslag
framlagts af Kongl. AIaj:t, utlåtanden deröfver afgifvits af samtlige
Konungens befallningshafvande, hvilka med undantag endast af två
tillstyrkt, att en lag, sådan som den föreslagna, måtte komma till
stånd, kan man ju icke annat än förvånas öfver de motiv, som
nu lagts till grund för lagutskottets afstyrkande betänkande. Om
jag vidare jemför den “nonchalance", med hvilken eu ärad talare
”nyss velat behandla de helsovådliga fall, hvilka, på grund af
tingens nuvarande ordning, råda, med hvad som framkommit från
Stockholms helsovårdsnämnd, torde han ursäkta mig, om jag hos
kammaren hemställer, att den måtte vid det helsovårdsnämndens
yttrande, som föreligger, fästa större afseende än vid hans. Ur
detta helsovårdsnämndens betänkande — det senast afgifna —
skall jag tillåta mig att uppläsa endast en liten bit. Helsovårdsnämnden
säger: “Snart sagdt dagligen gifva sig också olägenheter
af den underhaltiga kontrollen tillkänna. An undansmugglas vid
tillsyningsmännens ankomst till ett försäljningsställe köttet af ett
i den äfven för menniskor ytterst farliga sjukdomen mjeltbrand
do dt kreatur, styckas och försäljes i smyg eller sönderdelas till
korfmat. Än uppgifver en slagtare, att ett hos honom anträffadt

Sko 27. 12

Om införan
de. af hattbesiqtningsoch
slagttvång,
vi. n
(Forts.)

Lördagen den 9 Maj, e. m.

kadaver etter en bevisligen sjelfdöd häst af honom inköpts blott
för hudens skull och för fettets utsmältande ur köttet, men befinnes,
då en tillsyningsman inställer sig vid slagteriet utanför stånden
för att tillse att kadavret behandlas enligt uppgift, hafva styckats
och till menniskoföda utprånglat det osmakliga köttet, andra
städse återkommande vidrigheter att förtiga. Tuberkelsjukdom,
som är så allmän, att den i Stockholm är orsaken till vid pass eu
sjundedel. åt alla dödsfall bland menniskor, finnes äfven ytterst
ofta. hos husdjuren. Men att upptäcka köttet af tuberkulösa djur
omöjliggöres numera oftast deraf, att slagtare lärt sig att bortskala
de körtlar och aflägsna de inelfvor, som för besigtningsmännen
skulle kunna angifva köttets beskaffenhet.

Det är i främsta rummet de nu antydda, ytterst otillfredsställande
förhållandena, som oafvisligen fordra rättelse, och botemedlet
ligger .i nämndens tanke uti inrättandet af ett offentligt slagthus
och införandet af besigtningstvång för allt färskt kött, som
saluhålles utan att vara i nämnda anstalt uppslagtadt.

I de moderna offentliga slagthusen undersökas alla slagtdjur
både före och efter slagtningen af kompetente och öfvade besigtningsman.
Der äro derför sådana missbruk, som nu äro så allmänna
i Stockholm, omöjliggjorda. Der undandrages det helsovådliga
köttet från handeln, och det mindre värda stämplas såsom
sådant. Upprättades härstädes ett dylikt slagthus och förlädes
dit all slagterihandtering i Stockholm och fogades dertill obligatorisk
besigtning för annorstädes uppslagtadt kött, så blefve köttkontrollen
säkerligen så fullständig som möjligt."

Herr Moberg har ju redan påvisat, att det förhållande, att i
vårt land skulle i detta fall vara annorlunda arrangeradt än i
andra länder, är ett undantagsförhållande, hvarför det icke kan
framhållas, att vi ännu icke veta alla de fördelar, som en så beskaffad
kontroll med ty åtföljande lagstiftning skulle medföra; och
ber jag få nämna att på grund af det intresse, jag hyst för denna
fråga, såsom en stockholmsfråga, har jag under åtskilliga år varit
i tillfälle att taga kännedom om de störa centrala slagthus, som
nu sedan länge finnas i Europas större städer. I Wien finnas två
utmärkta centrala slagthus, baserade på den grund som denna lag
förutsätter, och, efter de upplysningar, som jag der var i stånd
att vinna, rådde allmän belåtenhet med arrangementet, och alla
voro ense om, att köttet icke derigenom på något sätt fördyrades
tor den konsumerande allmänheten. Utöfver dessa slagthus har
jag vant i tillfälle att besöka slagthusen i Frankfurt, Hannover,
Berlin, Hamburg och slutligen Köpenhamn, och å alla dessa platser
har man upplyst mig att såväl landtbefolkningen som stadsbefolkningen
ansett, att fördelar finnas på båda sidor. — När man
nu betraktar detta, bör man icke då komma till det resultat, att
här, liksom i andra länder, måste något i frågan åtgöras? Och
ehuru, såsom redan nämnts, genom Andra Kammarens beslut någon
möjlighet för att vid denna riksdag få lagen genomförd icke
förefinnes, tror jag dock, att, om Första Kammaren på de motiv,
som lagutskottet nu har föreslagit, skulle bifalla utskottets förslag,

13 N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

kommer den skrifvelse, som aflåtes till Kongl. Maj:t med meddelande
om att något bifall till den föreslagna lagen icke kunnat besigtning slemnas,
att innehålla utskottets motivering, och hvilken olägenhet och sUlgt.
detta för framtiden skulle medföra, derom bör man vara pa det trång, vt.
klara. (Forfcs.;

Åf de skäl jag nu anfört tror jag, att för alla dem, som anse
att frågan bör föras framåt, önskligt^ vore —- enär utsigt för såda.n
händelse förefunnes att lagen, om äfven i något förändradt skick,
skulle återkomma till Riksdagen — att kammaren på sätt heir
Moberg föreslagit, förklarade att den icke hade något att invända
mot det Kongl. förslaget.

Friherre Klinckowström: Jag har varit och är fortfarande
af den öfvertygelse att, till följd af det sätt, hvarpå Kongl. Maj:t
önskat höra Riksdagen innan Kongl. Haj:t utfärdade någon förordning
i ämnet, här icke är fråga om allmän lag utan att hem
saken hvila!’ på Kongl. Maj:ts s. k. ekonomiska lagstiftning. — Om
man läser ingressen till denna proposition, finner man, att Kongl.
Maj:t alldeles icke väntar Riksdagens beslut utan endast vill höra
dess mening i frågan, och detta tyckes äfven framgå af allra sista
slutet i utskottets betänkande. När nu så är förhållandet, så, hvithet
beslut än Riksdagen i denna fråga fattar, gör naturligtvis
Kongl. Maj:t dervid hvad Kongl. Maj:t för godt finner.

Hvad beträffar friherre Kliugspors yttrande om nödvändigheten
af att antaga denna förordning, som Kongl. Maj:t låtit Riksdagen
veta att meningen vore att utfärda, så beklagar jag, att den
värde friherren, som tror, att en så beskaffad köttbesigtning, som
här föreslagits, skulle befordra vår export på främmande länder,
troligen i följd af sina mångahanda andra bestyr icke haft tillfälle
att sätta sig in i den stora frågan om kreatursexporten på de
europeiska länderna. Den kommer — vi må få köttbesigtning eller
ej — att betydligt minskas — och gifve Gud att den icke måtte
upphöra — till följd af den ofantliga mängd af allehanda siagtdjur,
lefvande och döda, som de stora orientaliska länderna, Sydamerika,
Nordamerika och Australien skicka till hela Europa.
Jag har närmare studerat denna fråga efter de bästa statistiska
böcker och handlingar, och alldeles gifvet är, att vår export af
kreatur af nämnda anledning kommer att betydligt kringskäras
och kanske alldeles upphöra.

Hvad beträffar det anförande, som herr Fränekel haft för att
försvara nödvändigheten ur sanitär synpunkt för btocknolms invånare
af ett rent och godt kött — och, efter hvad jag förmodan
äfven fläsk — så förundrar det mig, att herr Fränekel, som, om
jag icke bedrager mig, är stadsfullmägtig i Stockholm, troligtvis
bär del i den föga lofvärda anstalt, som finnes vid Löfsta och
Riddersvik. Kändt är, att denna anstalt, som icke ligger inom
Stockholms stad, svårligen åtminstone kan vänta den stränga obligatoriska
besigtning, som afses med ifrågavarande förordning. Och
— jag säger det endast i förbigående för att icke alltför mycket
uppreta vissa mina motståndare i denna fråga denna anstalt,

N:o 27. H

Lördagen den 9 Maj, e. m.

°rie Tf nu denn.a uppfödning och detta slagteri vid Löfsta äro af beskaffenhet
bengtmngl ^ lcke,1 na§ot fall öfverensstämma med de vackra teoretiska
och slagt- asigter,. herr Fränekel nyss framstält för kammaren. Jag har för
■tvång rn. m. öfrigt icke vidare att säga än att jag hoppas, att alla landtörn»
(Forts.) åtminstone i denna kammare, utom friherre Klingspor, måtte varmt
intressera sig för att utskottets förslag bifalles.

Herr Leman: Äfven den kommun, jag tillhör har under
loppet af flera år sökt ordna kötthandeln, och man har för sådant afseende,
bland annat, upprättat förslag till uppförandet af ett dyrbart
slagthus; men man har funnit att med den nuvarande lagstiftningen
det vore omöjligt att få en ordnad köttbesigtning till stånd.
Att man derför med stor glädje emottog Kongl. Maj:ts proposition
är tydligt, men lika stor som glädjen var, då man lärde
känna propositionen, lika stort missmod väckte det, då man fick
se lagutskottets, knapphändiga, afstyrkande betänkande. Jag vill
icke upptaga tiden med att ingå i någon kritik deröfver, utan
endast beröra en enda punkt, som icke torde böra stå ovederlagd,
derest frågan, såsom jag hoppas, återkommer. Utskottet
säger: “Särskild^ synes det utskottet som om den utaf norska

departementet, enligt hvad ofvan anförts, meddelade omständighet,
att köttkontrollen icke medfört någon stegring af köttprisen, i sin
mån talar mot införande af dylik kontroll. Ty nämnda förhållande
lärer ej annorledes kunna förklaras, än att producenterne
ensamme få bära all den kostnad, som med köttkontroll är förenad,
och sålunda erhålla mindre nettobehållning af sina affärer
med slagtdjur och kött, än hvad nu är förhållandet."

För min del är jag icke så säker på att utskottet har rätt i
detta påstående. Man ser lätt ett resultat, men man ser icke lika
lätt grunderna dertill. Om under den korta tid, som köttkontroll tillämpats
i Norge, köttprisen icke stigit, kan detta bero på helt
andra faktorer än att producenterne ensamme betalat kontrollkostnaden.
Så t. ex. är det ju klart, att, när foderbrist råder,
köttprisen sjunka. För öfrigt vädjar jag till dem, som veta huru
prisförhållandena ställa sig i Paris och andra städer, der manbar
accis, som betalas för hvarje vara, som införes. Der är det förvisso
icke producenterna, som få betala accisafgiften. Frågen
hvem som helst, som köper accispligtiga varor, hvad man får betala
derför utanför tullarne och innanför tullarne i Paris, och I
skolen blifva öfvertygade att det är konsumenterna, men icke producenterna,
som få betala accisen.

Om nu utskottet likväl haft grundade skäl för den åsigt, det
uttalat, synes utskottet hafva kunnat gå en annan väg än att på
bär nämnd grund afstyrka bifall till propositionen. Utskottet hade
ju nemligen heldre kunnat föreslå den ändring uti § 8 mom. 1, —
der en taxa, som skall fastställas af Kongl. Maj:t omförmäles,
att kommunerna, sjelfve skulle bestrida kostnaden för besigtningen.
Jag. tror icke att häremot skulle från kommunernas sida
möta svårigheter, och på sådant sätt skulle man kunna undanrödja
detta hjernspöke, som de stora kostnaderna nu uppväckt. Jag

15 N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

skall icke uppehålla tiden längre, utan förenar mig i herr Mobergs Om tnfäranyrkande.
je tutning t och

slagt•

Herr Törnebladh: Jag skulle icke hafva deltagit i diskussio- tvång m. m.
nen, om jag icke uppkallats af en talare från talarestolen, som nyligen (Forts.)
hade ordet och sökte genom anförande af exempel från en anstalt,
som han ansåg stå under Stockholms stads speciella hägn, nemligen
Löfsta, framkalla tvifvelsmål om att hygieniska hänsyn
gjorde sig gällande i Stockholm. Skada blott att det omdömet
hade ett fel, eller egde en brist, visserligen liten, men hvilken
dock bör framhållas, den nemligen att det saknade bevisning.

Herr Hasselrot: Det är kammaren väl bekant att till lagutskottet
remitteras en mångfald af ärenden af mycket skiftande
beskaffenhet. Det lärer således vara helt naturligt att det icke
för alla dessa frågor kan inom lagutskottet påräknas all den sakkunskap
och fackkunskap, som vore önsklig. Hvad mig särskild^
angår, får jag upprigtigt erkänna, att så är förhållandet beträffande
den fråga, som föreligger. Lagutskottet emellertid har sin
pligt likmätigt gjort hvad det kunnat för att utreda denna fråga.

Det har åtminstone icke afsigtligt, såsom herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet antydde, velat undanhålla något,
som det trott böra framhålla?. Ifrågavarande slagttvång och köttbesigtningstvång
är visserligen fakultativt på det sätt, att det
skulle gälla endast då en kommun beslutar sig derför, men det
är också obligatoriskt, nemligen för de trakter, som beslutat sig
derför, och detta icke blott för den kommun, som beslutar sådant
tvång, utan för hela den landsort, som ligger kring kommunen.

För denna landsort kommer detta tvång att gälla och vara obligatoriskt
utan att den har något att säga deremot. Utskottet utgick
från den uppfattning, att ett sådant tvång väl kunde hafva sanitär
och hygienisk nytta med sig, men att vårt land ännu icke var
moget för genomförande af sådana åtgärder. Utskottet har i det
fallet vunnit stöd i det beslut, som Andra Kammaren fattat. Jag
tror, att lagutskottet sett saken från en enkel och praktisk synpunkt,
och vill man och behöfver man ett sådant slagttvång och
köttbesigtningstvång i och för exporten, som härvidlag är det
vigtigaste, så får man inrätta särskilda slagthus för det ändamålet.
Helsovårdsstadgan för riket har gifvit oss och kommer,
hoppas jag, att fortfarande gifva oss erforderligt skydd mot helsovådliga
ämnen, som införas i städerna.

I afseende å frågans formella beskaffenhet, så är att märka
att, ehuru Kongl. Haj:t endast begärt Riksdagens yttrande öfver
förslaget, så var lagutskottet af den mening att _ derest frågau
skulle tillstyrkts af utskottet, förslaget bort göras till lag och att
Riksdagen derom bort besluta. Denna mening är uttryckt af lagutskottet
i de uti klämmen använda orden: “att det af Kongl.

Alajit i förevarande proposition framlagda förslag till förordning
angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m. icke må af Riksdagen
antagas11 Det är samma uttryck, som lagutskottet brukar be -

N:o 27. 16

Lördagen den 9 Maj, e. m.

°rn in förän- begagna då det hemställer att af Kongl. Maj:ts föreslagna lagar
tidning*'' icke må af Riksdagen bifallas.

och slagt- Hvad angår det af herr Moberg framstälda förslaget, som

tvång m. m. afser att lemna Kongl. Maj:t fria händer i en så vigtig fråga som
(l* orts.) denna, hvilken berör så många privaträttsliga intressen, kan detta
enligt min åsigt vara hvarken formenligt eller rigtigt. Vill man
göra ett uttalande till förmån för propositionen, får man finna på
en annan form än den af herr Moberg föreslagna.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Dicks on: På skäl, som blifvit anförda under diskussionen,
får jag instämma i herr Mobergs yrkande.

Obligatoriskt är ifrågavarande tvång endast för de kommuner,
som antagit detsamma, äfven som för de personer, som inom
dessa kommuner vilja afsätta varor, hvarå tvånget har afseende.

Herr Bondesson: Herr vice talman! Jag vill icke ingå det
minsta i detalj med resonnement om hvad som rör städernas
konsumtion, utan jag vill endast anföra, att jag anser det högst
nödigt, att Riksdagen och Regeringen vidtoge sådana åtgärder,
som kunna medföra ett främjande af kreatursexporten till Tyskland.
Jag har hört omtalas, att Tyskland för närvarande hotar
med förbud mot import af kreatur från andra länder till Tyskland.
Skulle något sådant inträffa stå vi mycket illa. Pör närvarande exportera
vi, som bekant, circa 300 djur från Malmö till Tyskland
hvarje vecka. Värdet häraf utgör i veckan circa 40,000 kr. och
således om året 2 millioner. Skulle nu detta förbud blifva en
verklighet, och vi plötsligt utestängas från vår marknad på Tyskland,
skulle härigenom vållas oss stora förluster. Som exempel
på att förluster kunna uppstå, anföres att, till följd af fall af
mul- och klöfsjuka i Seeland helt nyligen, Seeland bief afstäugdt
från marknaden på Tyskland, och ingen kan garantera oss, att icke
mul- och klöfsjukan äfven kan utbryta i Sverige. Min åsigt är
derför att man bör göra hvad man kan, och att man borde aflåta
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran att Kongl. Maj:t
måtte vidtaga sådana åtgärder, som kunna leda till att slagthus upprättades
i Malmö, som för närvarande är vår enda mera bedjande
kreatursexportplats och derjemte har utmärkta kommunikationer
till hela Sverige. Jag anhåller derför, att Riksdagen måtte
vidtaga åtgärder i syfte att få till stånd ett exportslagthus i Malmö.

Som jag nu blifvit upplyst derom, att det af mig framstälda
yrkandet vore att anse såsom ett helt och hållet nytt förslag och
att alltså^ å^detsamma proposition icke kunde nu framställas, ber
jag att få återtaga sagda förslag. I mitt yttrande har jag dock
fått i alla fall framhålla den stora betydelsen af inrättande af
exportslagthus i Malmö och jag vidhåller hvad jag derom uttalat.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Moberg, att

17 N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

•kammaren måtte förklara sig ej hafva något att erinra mot Kongl.
_Maj:ts i ämnet framlagda förslag.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
(med dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande
af herr Mobergs förslag vara med öfvervägande ja
•besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
•och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
mo 75, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förklarar kammaren sig ej hafva något att erinra
mot Kongl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag.

Omröstning företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
kafva utfallit sålunda

Ja—47;

Nej—58.

Föredrogos å nya konstitutionsutskottets nedannämnda, den
"2 och 5 innevarande maj bordlagda utlåtanden:

n:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
.13, 16, 20 och 22 riksdagsordningen, samt

n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
.''§ 6 regeringsformen,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nya lagutskottets den 1 och 2 i denna månad Ang. ersättbordlagda
utlåtande n:o 71, i anledning af väckt motion om tillägg
till lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen i tm vittnen {
brottmål den 4 juni 1886. brottmål.

Herr von Stapelmohr: Inom utskottet har jag icke kunmat
biträda det slut, hvartill utskottet kommit, utan framstältyrkande
om att motionen måtte bifallas i hvad den afser ersättning

Första Kammarens Vrot. N:o 27. 2

K:o 27. 18

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Ang. ersätt■ af allmänna medel åt vittnen, hvilka åberopats af för brott till mng

af all- talade personer, som hällas häktade.

Tm^ittneni Enligt den åberopade lagen af den 4 juni 1886, eger hvar,
brottmål, som i brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar för talan,
(Forts.) af åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid domstol
rätt till ersättning för inställelsen af allmänna medel. Och “enahanda
rätt till ersättning tillkommer den, som i mål af nämnda
beskaffenhet blifvit enligt domstols förordnande inkallad såsom
vittne, eller af åklagaren åberopats eller enligt domstols förordnande
inkallats för att upplysningsvis höras". De personer deremot,
som af häktade personer inkallas såsom vittnen, få icke någon
rätt till ersättning af allmänna medel, hur lång resa de än
hafva att företaga eller hur stora kostnader i öfrigt de än må
åsamkas till följd af inställelsen. Dagars, veckors, ja kanske månaders
sparade arbetsförtjenst kan härigenom för dem blifva uppoffrad
och dessutom går för dem förlorad arbetsförtjensten under
den tid, som till inställelsen åtgår.

Att det för obemedlade personer skall vara känbart att under
sådana förhållanden nödgas företaga långa resor, är så tydligt,
att det icke behöfver påpekas. En person, som kallas att
vittna, får dock icke undandraga sig att komma tillstädes för
vittnesmålets afläggande. Kommer han icke, så dömes han till böter
och förelägges vid vite att infinna sig en annan gång. Kommer
han icke heller då, eger domstolen förordna om hans inställande
genom kronobetjeningens försorg. Böter och viten, hvilka i händelse
af bristande tillgång skola aftjenas med fängelse, samt hemtning
genom kronobetjeningen är sålunda hvad som i detta fall
stälts i utsigt för den obemedlade, som kanske saknar tillgångar
till inställelsen vid domstolen. Huru en person, som saknar egna
tillgångar att göra den resa, som för inställelsen erfordras, och
icke heller kan få låna dertill nödiga medel, skall kunna komma
tillstädes, derom finnes ingen bestämmelse. Nu säger utskottet
visserligen, att lagen af år 1886 för domstolen anvisar en utväg
att bereda ersättning åt den, som af häktad person åberopas såsom
vittne, den nemligen att domstolen, “derest det åberopade
vittnets afhörande verkligen synes vara af någon betydelse i
målet", kan förordna om inkallande af vittnet. Detta förutsätter
emellertid en föregående pröfning af domstolen, men denna pröfning
måste blifva otillfredställande och ytlig, då domstolen dervid
icke har annat att stödja sig vid än de uppgifter, som lemnas af den
häktade, och dessa uppgifter kunna icke vara så synnerligen tillförlitliga,
då den häktade, såsom beröfvad friheten, icke kan ställa
sig i förbindelse med vittnet för att sjelf efterhöra hvad det kan
hafva att säga. Och om domstolen, sedan den häktade framstält
begäran om åtskilliga vittnens inkallande, efter föregående pröfning
förordnar, att några af de personer, den häktade uppgifva,
skola inkallas, men andra icke, måste dock äfven dessa andra,
om den häktade fullföljer sitt yrkande, slutligen komma tillstädes.
Dessa senare vittnen få icke ersättning för inställelsen af allmänna
medel, under det de, som domstolen inkallat, få sådan er -

19 Nso 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

sättning, och detta oaktadt dessa, som icke äro ersättningberät- *rätt tigade,

måhända haft mer än de andra att upplysa i målet. Detta ™nffnfvlaedel
förhållande visar att den förberedande pröfning, som domstolen m vittnen *
har att gorå, icke utgör en fullt giltig grund för bedömande af brottmål.
frågan om vittnes rätt till ersättning; denna fråga bör icke be- (Forts.)
dömas efter de upplysningar, det ena eller andra vittnet kan
lemna, utan afgöras med hänsyn dertill, att vittnena varit tvungna
att komma tillstädes och med afseende å deras härför häfda kostn
sicisr»

Utskottet befarar, att bifall till motionen skulle vålla missbruk
och att derigenom åtskilliga kostnader skulle tillskyndas
statsverket. Jag tror dock icke att så skall blifva förhållandet,
om motionen gifves den modifikation, hvarom jag hemstält, ty
det är icke så vanligt, att häktade personer åberopa andra vittnen
än dem, om hvilkas hörande domstolen förordnar. I alla
händelser är det dock bättre att statsverket får vidkännas denna
kostnad, än att vittnena blifva oskyldigt lidande.

Utskottet har också anvisat en annan utväg, då utskottet påpekar,
att domstolen, der ransakningen pågår, kan, för att bespara
vittne resan dit, förordna om att vittnet skall höras vid
domstolen i den ort, der vittnet bor. Detta förfaringssätt förutsätter
dock, att den häktade föres till denna senare domstol äfvensom
att åklagaren der inställer sig, och uppenbart är att detta
tillvägagående i de flesta fall skall föranleda större kostnader för
statsverket, än om det betalade kostnaden för vittnets inställelse
vid ransakningsdomstolen.

På grund af hvad jag nu anfört tillåter jag mig hemställa,
att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse
med begäran att förslag till tillägg till “lag angående ersättning
af allmänna medel till vittnen i brottmål11 den 4 juni 1886 i syfte
att under vissa vilkor bereda ersättning af allmänna medel åt
vittnen, som inkallas på begäran af tilltalad person, hvilken hålles
häktad, måtte för Riksdagen framläggas.

Herr Hasselrot: Det måste erkännas, att, såsom den före gående

talaren påpekade, det för ett vittne kan vara hardt att
behöfva på kallelse af enskild part resa till en ransakning utan
att derför få ersättning; men det är icke möjligt, att staten kan
i alla fall ikläda sig ansvaret för kostnaden för sådana resor.

Detta skulle naturligtvis leda till oerhörda missbruk och oerhörda
kostnader. Tilltalade personer skulle till vittnen åberopa
folk från aflägsna trakter, många gånger kanske blott för att tillförsäkra
dem ersättning för resan jemte det traktamente, som dermed
följer.

Det kan således icke skäligen ifrågasättas, att en sådan ersättningsrätt
skulle blifva allmän för alla vittnen.

Från bestämmelsen att vittne skall betalas af den part, som
vittnet åberopat, har lagen emellertid gjort det undantag, att staten
i brottmål gifver ersättning åt de vittnen, som åberopas af
åklagaren eller inkallas af domstolen.

N:o 27. 20

Lördagen den 9 Maj, e. in.

Ang. ersätt- Nu ville den föregående talaren, att man skulle göra den ytmänn
am t del ter^''gare inskränkningen i den allmänna regeln, att en häktad
till vittnen i svarandepart skulle få utan kontroll inkalla huru många vittnen han
brottmål, ville, med skyldighet för staten att bekosta vittnenas resor. Detta
(Forts.) vore. dock en så äfventyrlig åtgärd, att jag tviflar på att det är
möjligt att genomföra densamma. Rättsgrunden, hvarför ett vittne,
emedan den part, som åberopat detsamma, är häktad, skall vara
mera berättigad till ersättning än vittne i ett brottmål, der parten
icke är häktad, kan jag icke förstå. Hvarför skall det vittne,
som inkallas af den ena, den häktade, parten få ersättning, men
det vittne, som inkallas af den andra, den icke häktade, parten
icke få ersättning? Kostnaden för inställelsen är densamma. Det
är deremot en väsentlig skilnad, som den nu varande lagen iakttager
i fråga om vittnes rätt till ersättning, i det den föreskrifver,
att, då eu allmän myndighet finner ett vittnes hörande nödigt,
staten vill ersätta vittnet för inställelsen. Jag vågar ock antaga,
att, när en. häktad person vill höra ett vittne, domstolen i allmänhet
är tillmötesgående och icke vägrar att inkalla vittnet, om
domstolen finner dess hörande skäligt. I sådant fall får också
vittnet ersättning af allmänna medel. Om man ej lägger i domstolens
hand en viss pröfningsrätt, skulle säkerligen missbruk
uppkomma. Nu hafva domstolarne en dylik rätt till pröfning,
och, så vidt. jag vet, hafva de icke vägrat att tillmötesgå häktade
parters billiga och skäliga önskningar i fråga om vittnens inkallande.
Att gå längre anser jag derför hvarken klokt eller rigtigt,
och får jag derför yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr von Stapelmohr: Lagutskottets ärade ordförande anmärkte,
att det icke skulle gå an att tillerkänna ersättning af
allmänna medel åt alla vittnen, som kunde åberopas af en häktad
person, på den grund att detta skulle kunna gifva upphof till
missbruk i stor omfattning. Jag vill häremot erinra, att i motionen
blifvit inflickade ett par ord, som visa, att motionären önskat
en begränsning i detta afseende af den ifrågasatta rätten.
Det heter nemligen i motionen “i syfte att under vissa vilkor bereda
ersättning" o. s. v. Huru dessa vilkor skulle affattas är jag
icke beredd att angifva, men jag förmodar, att det icke kan möta
oöfvervinneliga svårigheter för lagstiftaren att formulera dem.

Vidare nämnde den föregående talaren, att det icke funnes
någon rättsgrund för att vittnen, som inkallats af häktad person,
skola få ersättning af allmänna medel framför vittnen, som inkallats
af en icke häktad, men af allmän åklagare åtalad person.
Häremot ber jag att få anmärka, att det synes mig att, då staten
i den allmänna ordningens och säkerhetens intresse beröfvat en
person friheten, innan han blifvit lagligen förvunnen att hafva begått
brott, staten ock bör se till, att den häktade får åtnjuta laga
rättegångsförmåner utan särskilda kostnader för honom eller af
honom inkallade vittnen.

Denna fråga har förut ådragit sig uppmärksamhet, och det
från mycket sakkunnigt håll. Lagen af den 4 juni 1886 är gran -

21 N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

(lad på nya lagberedningens förslag till rättegångsväsendets om- Ang. ersätt bildande

åt år 1884, och detta förslag innehåller bland annat föl iande

bestämmelser: . till vittnen %

“Inkallas vittne af allmän åklagare, skall ersättningen till brottmål.
vittnet genast förskottsvis gäldas af allmänna medel enligt vä- (Forts),
sentligen med nu gällande föreskrifter öfverensstämmande särskild
taxa; och bör för ersättningens utbekommande skriftligt besked
om det faststälda beloppet utan dröjsmål afgiftsfritt tillhandahållas
vittnet genom domstolens ordförande eller tjensteman vid
domstolen.

Denna bestämmelse gäller äfven för det fall, att vittne inkallas
enligt domstolens förordnande eller på begäran af tilltalad,
som hålles hähtad“.

Då nya lagberedningen vågat göra ett sådant förslag, förmodar
jag, att det icke kan vara alltför djerft att tillstyrka, att
bestämmelser i detta syfte införas i 1886 års lag.

Den Riksdagens skrifvelse, som framkallat 1886 års lag, innehåller
endast en begäran, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga ett på de af nya lagberedningen “föreslagna
grunder bygdt förslag till ändrade bestämmelser beträffande
ersättning åt vittne, som i brottmål blifvit af allmän åklagare inkalladt
och sig instält“. Detta är till omfattningen mindre än
nya lagberedningen föreslagit, men detta har berott derpå, att
den motion, som föranledt skrifvelsen, icke gick ut på annat, än
att vittne, som inkallats af åklagare, skulle genast få ersättning
åt allmänna medel för inställelsen.

Det framhölls vidare af den föregående talaren, att domstolen
mycket väl kan bereda vittne, som inkallas af en häktad person,
ersättning af allmänna medel, derigenom att domstolen förordnar
om vittnets inkallande, men skall domstolen pröfva, huruvida ett
vittne är berättigadt till ersättning, bör en sådan pröfning icke
föregå vittnets hörande, utan följa derefter, ty först efteråt kan
domstolen veta, huruvida vittnet, på grund af hvad det haft sig i
målet bekant, borde vara berättigadt till ersättning. Den tolkning
af 1886 års lag, hvilken lagutskottet i sitt betänkande gjort,
förefaller mig ock temligen vidsträckt. Jag tror mig ock veta,
att det linnés ej få domare, som tveka att gifva lagen en sådan
omfattning. Detta gör också, att lagens tillämpning blir olika på
olika orter. På somliga orter bereder domstolen ersättning åt
häktade nersoners vittnen, på andra icke, och jag hemställer, om
icke en sådan ojemnhet i lagskipningen bör undanrödjas genom
tydligare bestämmelser.

Jag ber att få vidhålla det af mig framstälda yrkandet.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att, beträffande föreliggande utlåtande, yrkats,
dels att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr
von Stapelmohr, att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t
aflåta skrifvelse med begäran, att förslag till tillägg till “Lag
angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål den

N:o 27. 22

Om ändrade
bestämmelser
för handeln
med vin och
maltdrycker.

Lördagen den D Maj, e. m.

4 juni 1886“ i syfte att under vissa vilkor bereda ersättning af
allmänna medel åt vittnen, som inkallas på begäran af tilltalad
person, hvilken hålles häktad, måtte för Riksdagen framläggas.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr von Stapelmohr begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af
följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 71, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr von Stapelmohrs yrkande, att Riksdagen
ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse med
begäran att förslag till tillägg till “Dag angående ersättning af
allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886“ i syfte
att under vissa vilkor bereda ersättning af allmänna medel åt
vittnen, som inkallas på begäran af tilltalad person, hvilken hålles
häktad'', måtte för Riksdagen framläggas.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—74;

Nej—16.

Vid förnyad föredragning af sammansatta bevillnings- och
lagutskottets den 5 och 6 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 1, i anledning af väckt motion om förbud mot utlemning af
spirituösa mot efterkraf, biföll kammaren, hvad utskottet i detta
utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Första
Kammarens tillfälliga utskotts den 5 och 6 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 11, angående förslag till ändrade bestämmelser
för handeln med vin och maltdrycker.

23 Jf:o 27.

Lördagen den 9 Maj. e. m.

Utskottets i mom. a) å siden 25 i det tryckta utlåtandet gjorda

framställning. för handeln

med vin och

Herr Stråle: Jag och, troligen, åtskilliga af herrarne hafva maltdrycker.

på senare tiden haft besök af deputationer från åtskilliga respek- (*°rts.)
tablå föreningar, som förenat sig om framställningar i nykterhetens
syfte. Derjemte har jag på posten erhållit en massa resolutioner,
fattade å möten. De dervid uttalade önskemålen ga
alla i första rummet ut på att särskild lagstiftning skulle åstad kommas

beträffande svagdricka. ...

Andra Kammaren har också i denna punkt bifallit sitt tillfälliga
utskotts tillstyrkande utlåtande. Jag skall för min del
lemna alldeles derhän, huruvida en sådan lagstiftning kan praktiskt
genomföras, liksom om icke olägenheterna af en sådan lagstiftning
skulle blifva större än fördelare. En fördel både det
dock haft, om Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande gatt
i samma rigtning som Andra Kammarens, den nemligen, att lfagan
då blifvit slutligen afgjord. Nu kommer den nog igen.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Herr Treffenberg: Jag har fått mottaga en mängd, adresser
från åtkilliga orter i Dalarne med anhållan, att jag måtte söka
medverka derhän, att denna kammare matte, biträda medkammarens
beslut i den nu föredragna och äfven följande tre punkter i betänkandet.
Jag tror mig emellertid bäst betjena det mål, petitionärerna
åsyfta, genom att följa den väg kammarens tillfälliga utskott
anvisat, hvadan jag, i händelse votering skulle komma att
ega rum, kommer att understödja utskottets hemställan i alm
dessa punkter. Särskildt är det med stor tillfredsställse jag funnit,
att utskottet, liksom det skedde vid ett föregående tillfälle,
äfven denna gång tillstyrkt, att landthandlarnes rättighet att försälja
Öl skall upphöra, och detta oberoende af, om någon gräns
kan bestämmas mellan svagdricka och öl. Jag har under den
mer än nittonåriga embetsverksamhet, jag haft att utöfva både i
Norrland och i Dalarne, varit i tillfälle att bevittna, liksom jag
också vid åtskilliga tillfällen i officiella utlåtanden och i länsstyrelsernas
femårsberättelser framhållit allt det onda, som denna
landthandlarnes rättighet att försälja öl medfört.

Jag har blott ansett mig böra tillkännagifva detta redan vid
denna punkt, oviss om jag vidare skall behöfva yttra mig i
frågan.

Friherre Klinckowström: Jag har endast begärt ordet för

att i allo instämma i den åsigt, som den siste ärade talaren uttalade
i denna fråga. Orsaken dertill är, att jag från flera håll
inom det län, som jag representerar, erhållit petitioner och önskningar
framstälda rörande denna fråga från diverse föreningar
och kommuner, bland annat från Borås omnejd af 1,628 personer,
från Ulricehamns omnejd af fyra stora föreningar, der antalet personer
icke är omnämndt, från Vennersborg med omnejd af 74L

N:o 27. 24

Lördagen den 9 Maj, e. ro.

Om ändrade
bestämmelser
för handeln
med vin och
malt drycker.

(Forts.)

personer och från norra Åsarps socken i Elfsborgs län af 65
personer, summa 2,464 personer, hvilka alla önska, att Första
Kammaren ville instämma i Andra Kammarens beslut i denna
fråga, hvaremot mot Andra Kammarens beslut kommit mig till
del 2 tryckta motioner, den ena från Borås handlande, 10 personer,
och den andra från Stockholms minuthandlande, 18 personer,
summa 28 handlande.

Jag har för öfrigt ingenting att yrka annat än hvad lag
nyss nämnt. J ö

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
förevarande framställning.

Utskottets i inom. b) å sidan 25 i det tryckta utlåtandet qjorda''
framställning.

Bifölls.

Utskottets hemställanden å sidan 28 i det tryckta utlåtandet.

„ Herr Wieselgren: Jag anhåller endast, att ur mom. a)

matte uteslutas de båda bokstafvera ni. m., som förekomma efter
orden “handeln med vin och maltdrycker".

Herr Stråle: Lika varmt som någon annan vill jag understödja
alla praktiska bestämmelser, som skulle kunna befrämja ett
nyktert lefnadssätt, men då man diskuterar förevarande fråga om
ma tdryckerna, så befinnes det påtagligt, att man utgår från vidt
skilda åsigter. Å ena sidan är det åtskilliga, som anse att maltdrycker
äro nästan lika farliga och förderfliga som spirituösa, och
att man således bör, så mycket man kan, förhindra förbrukningen
af dessa drycker. Andra åter hysa samma åsigt som jag, att maltdrycker,
måttligt njutna vid måltiderna, icke äro stridande mot
ett nyktert lefnadssätt, och att, derför att maltdrycker missbrukas,
man icke bör förkasta bruket för missbruket och följaktligen icke
bör allt för mycket försvåra handeln med dessa drycker.

1892 förevar hos Kongl. Maj:t en skrifvelse från Riksdagen
som gick i samma rigtning som den Första Kammarens tillfälliga
utskott nu har tillstyrkt. Åtskilliga Konungens befallningshafvande
yttrade derom, att, om ett förbud för handlande å landet att
till afhemtning försälja maltdrycker skulle meddelas, dylik handel
skulle komma att bedrifvas på särskilda ställen, uteslutande inrättade
för maltdrycksförsäljning, och hvilkas innehafvare, för sin
utkomst hänvisade endast till inkomsten af denna rörelse, helt
naturligt skulle söka uppdrifva omsättningen så mycket som möj -00]2

sålunda bedrifva handeln på ett sätt, som ingalunda beirämjade
nykterheten; att sådana särskilda ölforsäljningsställen,
hvad sedlighet och ordning beträffade, säkerligen skulle gifva an•n?1?®
störa och befogade klagomål; att, då sedan lång tid
tillbaka maltdrycker och särskildt svagdricka ingått uti allmän -

Lördagen den 9 Maj, e. m.

N:o 27.

hetens näringsbehof, åtkomsten af sagda drycker icke borde allt
för mycket försvåras, helst användandet af desamma uti icke ova- ^ handeln
sentlig grad inskränkt bruket af bränvin och andra spirituösa me(i v{n ocjt
drycker samt i sin mån bidragit till hämmande af lönkrögenet, maltdrycker..
samt att den rättighet, som enligt nu gällande stadgande^ till- (Forts.)
kommer kommunalnämnd att förbjuda handlande att till afhemtning
sälja maltdrycker, om derigenom oloflig utskänkning främjas
eller eljest oordningar föranledas, utgör en tillräckligt kraftig utväg
att förhindra missbruk. Herr statsrådet och chefen föi civildepartementet
yttrade med anledning häraf till statsrådsprotokollet.

“på de af länsstyrelserna anförda skäl anser jag de gjorda framställningarna
icke böra till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda .

Det blef också Kongl. Maj:ts beslut.

Jag vill tillägga, att under min långa embetsförvaltnmg såsom
landshöfding hafva bra många fall förekommit, då antingen kommunalnämnd
omedelbart förbjudit handlande att sälja öl till athemtning
eller också det anförts klagomål, att oskick derigenom
uppkommit, och då det utredts att så varit förhållandet, hafva myndigheterna
förbjudit denna handel. Skulle nu, på sätt utskottet
i nästföljande utlåtande föreslagit, ytterligare magt lemnas åt kommunalnämnderna
och följaktligen äfven åt polismyndigheten, synes
mig att ändå kraftigare åtgärder stå i myndigheternes magt att

kunna vidtaga. ... .

Utskottet meddelar en tabell öfver det stora antal, som blirvit
sakfälla för oloflig bränvinsförsäljning och för oloflig ölförsäljning,
och utskottet drager deraf den slutsatsen, att ölförbrukningen måtte
hafva uppnått “en oerhörd höjd11. Ja, tyvärr måste man medgift a,
att äfven i vårt land dylika missbruk understundom inträffa, men
den slutsatsen torde också kunna dragas af denna statistik, att
bruket af öl eller maltdrycker ingått temligen allmänt i landtbefolkningens
lefnadsvanor, och ett förbud för landthandlande att
sälja Öl torde väsentligen motverka hvad man vill åstadkomma.

Det blefve säkerligen ganska många beklagliga följder.. Jag yrkar
således afslag på förevarande Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande.

Herr Dickson: Då man genomläser förevarande betänkande
och det följande äfvensom de motioner, som föreligga, samt erinrar
sig, att hvarje riksdag framkommit motioner om ändring i
dessa ”författningar, framställer sig sjelfmant den frågan, om lagstiftningen
i dessa saker är så ofullständig, att den jemt behöfver
vara föremål för ändringar, samt om vårt folk är så förfallet åt
dryckenskap. Jag tror för min del ingendera delen.

Sannolikt hafva herrarne liksom jag fått emottaga en från
svenska bryggeriföreningens utskott utfärdad publikation, i hvilken
rlet redogöres för alkoholförbrukningen i Sverige och andra länder.
Jag har försökt kontrollera uppgifterna om Sverige och dervid
funnit de utförda talen origtiga, ty mina beräkningar visa, att
förhållandet i Sverige är ungefär detsamma som i Norge, och att
det således icke intager den gynsamma ställning, som den utländska

N:o 27, 2ö

Lördagen den ''J Maj, e. m.

Omändrade statistiken angifver. Men i allt fall tror jag icke på någon svn%Th2deln
nerliSen stor förbrukning. Jag tror, att den stora massan af vårt
med vin och folk cir gåDskå nykt6r. Det hindrar icke, att man na^on gan^
maltdrycker, kan få se missbruk af spritdrycker. Det finnes en del löst folk,
(Forts.) s. k. lösdrifvare, som då de komma till ställen, der spritvaror
kunna erhållas, använda dem i beklaglig mängd. Det är företrädesvis
sådana personer, som utgöra det stora antalet bötfälde.
Min erfarenhet är åtminstone, att vid samma tillfälle kan man
förvandla. flera utslag för en och samma person, som blifvit fäld
för fylleri. Det är också tillfällen, då en stor mängd yngre folk
komma tillsammans, såsom vid mönstringar, och då kan det hända,
att en och annan har med sig en flaska och derur tager något för
mycket. Dervid kan man ju använda polis och man kan stänga
de krogar, som finnas i närheten. Den rnagten har man. Vår lag
är egentligen ganska sträng. Det medgifves i 14:de och lo:de paragraferna
de kommunala myndigheterna att förbjuda hvarje försäljning
af öl och vin, då den kan förorsaka oordning eller gifva
anledning till oloflig utskänkning, således äfven om det blott förorsakar
oordning, och med ett kraftigt användande af denna bestämmelse
tror jag att man skall kunna åstadkomma ordning.
Nej, anledningen till de motioner, som så ofta framkomma, är, att
ett parti skrifvit på sin fana: förbud mot all alkoholsförbrukning,
och när de icke kunna väcka detta förslag, försöka de framkomma
med det ena förslaget efter det andra. En tid framkom förslag,
att man icke skulle få sälja vin på landet i mindre qvantiteter
än 10. liter, och sedermera en motion om att icke heller Öl skulle
få säljas i mindre qvantitet än 10 liter. Det har således förekommit
en mängd förslag beträffande detta, och jag vet icke hvad
allt kan komma att föreslås. Jag säger detta, ty jag tror, att
man måste bereda sig på att hvarje år fä se yrkanden i den rigtningen,
huru lagstiftningen än blir.

Hvad angår det föreliggande förslaget, finner jag det icke ledande
till nykterhet, jag finner snarare, att det skall vara ofördelaktigt.
Hur är det nu med afseende på landsbygden? Der får
ingen sälja öl till afhemtning i mindre qvantitet än 10 liter utan
samtycke dertill, och samtycket skall lemnas af kommunalstyrelsen
i . socknen och af Konungens befallningshafvande. Denna författning
har tillkommit under sista åren och således efter det herr
Treffenberg inhemtat den erfarenhet, som han omnämnde. Men
denna författning gifver således vid handen, att ingen får sälja
maltdrycker i mindre mått än 10 liter utan tillstånd. Får en person
sådant tillstånd, måste man väl antaga, att han är en ordentlig
person, men sådant tillstånd lemnas icke i sådana fall, der
oordning är att befara. Det skulle således endast hafva betydelse
i de fall, som afse försäljning af större qvantitet än 10 liter. Men
i detta fall tror jag att det är bättre, att försäljningen handhafves
af landthandlande, som hafva egen affär och något anseende, än
att den öfverlåtes åt andra lösa personer, som icke hafva sådan
handel. Då skulle den kunna falla i händerna på torparedrängar
och andra lösa personer, som kunde etablera försäljning hvar som

27 N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

helst. Det ligger i dessa personers intresse att fibb? ”»tuffer

möjligt förbrukas, och så tortgar det. till dess handeln blir foibju- fj}r handeln
den. Då flytta de till ett nytt ställe, till en annan socken, och mei vin uch
en annan dylik person kommer på det gamla stället, och det blir maltdrycker.
omöjligt att upprätthålla ordningen. Om kommunen anser, att (Förta.)
inom densamma bör finnas något ställe, der allmänheten kan ia
köpa maltdrvcker i mindre mått än 10 liter, kan man finna att det
vore bäst, om rättigheten till sådan försäljning lemna» en landthandlare,
som man vet vara en ordentlig person. Men sadant
skulle just enligt förslaget förhindras.

Jag får således biträda det af herr Stråle framstälda yrkandet.

Hem Nyström, Carl-. Något hvar vill under dessa diskussioner
börja sitt anförande med förklaringen, att han är nykterhetsvän,
och det vill jag också gorå. Jag har gjort mitt basta
för att i handling visa detta. Men jag får erkänna, att den oötverskådliga
massa motioner, som föregifva sig _ gå i den ngtningen,
hafva för mig en bismak af politik, som. jag icke kan .försona mig
med, och jag erkänner, att jag från början förhållit mig obenägen
mot dem, helst jag, liksom den siste talaren, icke kan hnna, att
de verkligen leda till befordrande af nykterheten.

Utgångspunkten för hvad vi här hafva att säga och gorå är
naturligtvis, mine herrar, svagdricksfrågan, och det är en ytterst
vigtig fråga, såsom något hvar på landsbygden kan förvissa sig
om. Jag har många gånger sett exempel derpå i vestra skärgarden,
i samhällen der vattnet är dåligt och der på grund af 1Ulitersförordningen
försäljningen af svagdricka vant förbjuden, ocn
■befolkningen icke haft ''någon annan utväg än att försöka brygga
svagdricka på egen hand. Försöken misslyckades pa det bedrövligaste
sätt, ty drycken smakade, som om den vant brvggd pa
gamla tuggbussar. Jag minnes från en annan ort, Hån Dalarö i
Stockholms skärgård, huru en arbetare kom till mig och beklagade
sig öfver följande förhållande. Han hade arbete vid Dalarö, men
bodde ett godt stycke uppe i landet, må hända */4 mil derifrån.
På Dalarö var det ondt om vatten. Brunnarne voro formligen
stängda med lås. Nu säger karlen till mig under sin arbetshäst:
“Förut var jag van att köpa mitt svagdricka i den eller den nandelsboden,
men der får man icke numera köpa; man hänvisar mig
till badgästernas restauration, men der är det för dyrt. Hvad
skall jag göra? Att gå hem till mig och dricka vatten äi töi
långt.*1 Han var politiskt anlagd den mannen, och säde: ‘‘kunna
icke herrarne styra om, att det blir ett annat förhållande, och att
det blir slut på ett sådant elände?** Jag tror, att karlen både
rätt. Vatten kunde han icke få, svagdricka kunde han icke heller
få, och att gå hem var för långt. I? rån Kinekulle har jag en liknande
erfarenhet. Der är svagdricka mer i bruk än kanske pa
något annat ställe, och der tror jag, att det är ett högst betänkligt
ingrepp i befolkningens förnuftiga vapör, om man v 1 gorå
en sådan inskränkning, att svagdricka icke kan fås i handelsbodarna.
Jag förstår mycket väl, att man har ett godt öga till

N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. ra.

Om ändrade handelsbodarne på landet, och jag vet alltför val, att dessa icke
för°handeln at" bästa gagn för landtbefolkningen, men att hålla efter dem

med vin och på detta sätt tror jag icke vara nyttigt.

maltdrycker. . det nu visar sig, att svagdrickat och ölet icke kunna

(Forts.) skiljas °åt — och det måste man anse vara bevisadt — hvad har
man då i utsigt? 1 framtiden kanske man lyckas att utfinna eu
metod att skilja dem från hvarandra. Men ännu är den icke funnen.
Onskningsmålet vore naturligtvis att uppdraga gränsen efter
alkoholhalten, men, som bekant, har man ännu icke på tillfredsställande
sätt kunnat i praktiken genomföra en sådan metod. Man
står således tills vidare inför det faktum, att detta problem icke
är löst eller åtminstone icke kan lösas på det “raska11 sätt, som
här är försökt. Om man således icke kan lösa denna fråga på
grund af det. oskiljaktiga sambandet mellan öl och svagdricka,
kommer man i frestelse att, för att undvika ölruset, uppoffra den
lätta åtkomsten af svagdrickat, och deri är ingalunda, såsom utskottet
säger, en olägenhet för något litet antal enskilde, utan det är en
olägenhet för en mycket, mycket stor procent af befolkningen, och denna
olägenhet uppväges näppeligen af den förmån, som man tror sig
vinna .— att förekomma ett antal ölrus. Jag måste medgifva,
hvad jag. länge betviflat, att det finnes ölrus, icke sådana, som
uppkommit af en dugtig grundläggning med bränvin och påspädning
med Öl, utan enbart ölrus — det är alldeles visst. Men det
är icke visst, att detta gäller i den omfattning, som tabellen från
Göteborg utvisar. Jag erkänner, att det är ytterst svårt att såga,
huruvida den som har ölrus har grundlagt det med bränvin eller
icke. Men det står dock mot denna göteborgsstatistik, en annan,
mycket noga utförd statistik från Gefle, som tror sig kunna förklara,
^att af 1,773 fylleriförseelser under 1892 endast 39 härledde
sig från enbart ölrus, och att under 1893 och 1894 motsvarande
siffror voro resp. 1,380 mot 41 och 1,567 mot 18. Det är således
en helt annan procent; men jag erkänner gerna, att på samma
gång man betviflar göteborgsstatistiken, torde man kunna säga,
att det kanske finnes flera fall af ölrus än denna senare statistik
från Gefle utvisar.

Men det står icke dess mindre fast, att Riksdagen sjelf 1890 förklarade
dessa maltdrycker, således äfven ölet, hafva sin goda sida^
Jag är nog gammalmodig att tro derpå ännu. När man i Danmark
fick den misslyckade öllagen, steg bränvisskonsumtionen i
lörfärande grad. Detta tyckes tyda på, att den Konungens beiallningshafvande
hade rätt, som för icke länge sedan sade, att
ölet har i icke oväsentlig grad inskränkt bränvinsförbrukningen,
ty försvårar jag ölets ställning, tilltager bränvinsförbrukningen^
xörbättrar jag deremot ölets ställning, motverkar det bränvinet.
Åtminstone synes mig erfarenheten från Danmark gå i denna
riktning.

Jag vill nu sluta detta lilla anförande med en ganska karakteristisk
anekdot. Jag träffade i Stockholm en af de män, som,
man har rätt att räkna bland ledarne af den till ytterlighet gående
nykterhetsrörelsen. Jag frågade honom då, efter han var vid

20 N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

meddelsamt humör, hvad han tänkte. Jag säde: “då tillsvidare öl Om
och bränvin icke kunna skiljas, säg mig da mm herre, hvilket Z\andeln
vill ni hellre, att ölet skall följa med svagdricka!, och da tar med vin och
man ölhandeln fri, med risk att få ett antal ölrus, hvars möjlighet maltdrycker.
man ju icke kan förneka, eller vill herrn, att svagdricka! skall (Forts.)
följa med ölet och således blifva utsatt för ölets alla restriktioner,
med risk att folket mister svagdricka! eller får svårt att komma
åt det?“ Denne man hade då ärligheten att såga: “må då ölet
hellre följa svagdricka!, ty framför allt bör svagdricka! vara fritt,
äfven med risk af dessa få fall af ölrus". Han bifogade visserligen:
“Hå vi lofva hvarandra att båda två göra vårt bästa för att
söka åstadkomma en skilnad mellan Öl och svagdricka, för att
sedan kunna hejda ölets missbruk utan att försvåra åtkomsten af
svagdricka!". Hen detta har icke lyckats. Under sådana förhållanden
får jag säga, att jag alldeles delar hans mening att låta
ölet följa svagdricka!, äfven om det skulle ske med risk af några
ölrus, på det att åtminstone icke svagdrickats åtkomstmåtteförsvåras.

På grund af detta vågar jag, liksom herr Stråle, yrka afslag
på den nu föredragna punkten.

Herr Wieselgren: Jag ber för det första att för kammaren

få uppvisa denna lunta — den består af petitioner, som blifvit till
•utskottet öfverlemnade från skilda håll, allesamman afseende att
framkalla kammarens bifall till det beslut, som af Andra Kammaren
i förevarande ärende redan fattats.

Att icke utskottet kunnat i de föregående punkterna tillstyrka
kammaren att instämma i medkammarens beslut, lär väl ändå icke
förundra. Detta beslut är verkligen så lättvindigt och obetänksamt, att
en framställning till Första Kammaren att deruti instämma ovilkorligen
måste hafva mötts med ett enstämmigt nej. Hen de
önskningsmål, som med hänsyn till ölhandelns hämmande hvarenda
riksdag från olika håll och kanter i landet på nytt upprepas, äro
dock af den betydelse, att utskottet i sanning känt sig ganska
smärtsamt berördt vid tanken, att det enda svar, Första Kammaren
skulle komma att gifva på förberörda petitioner, skulle blifva
endast ett nej. Ett tillstyrkande af den nu föredragna punkten kunde
ju likväl icke låta sig göra utan att man läte svagdricka! följa
med. Häremot funnos väl betänkligheter. Hen dels hade ju 35
motionärer i Andra Kammaren icke funnit dem utgöra hinder för
frambärandet af sitt förslag i detta syfte, dels måste ju utskottet
fästa afseende vid att Första Kammaren redan en gång fattat ett
alldeles motsvarande beslut. Det skedde som bekant år 1892.
Det föregicks väl af en hemställan, alldeles likartad med den
Andra Kammaren nu upprepat, så att det i sådant afseende ju
råder en viss skiljaktighet emellan ställningen nu och då; men i
det ögonblick, då Första Kammaren fattade sitt beslut 1892. var
det för Kammaren fullkomligt okändt. huruvida en legal skilnad
mellan öl och svagdricka verkligen skulle kunna uppdragas, likasom
ock huruvida Kongl. Maj:t skulle finna sig föranlåten att derom
gå i författning.

N:o 27. 30

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Kammaren ansåg sig dock sagda år böra likafullt skänka den
fl?handeln hänsynT till de då framlagda petitionerna, att sagda beslut fattamed
vin och des. Nu gäller det således i sjelfva verket ingenting annat, än
maltdrycker, om kammaren vill upprepa detta beslut. Hvad som mellankom(Forts.
) mit är den så kallade 10-liters-förordningen. Det är emellertid
faktiskt, att från alla landsändar höjes påståendet, att denna författning
icke åstadkommit det dermed afsedda syftemålet. Under
sådana förhållanden kunde utskottet icke tveka om det välgrundade
uti att tillstyrka kammaren att å ny o upprepa den 1892 gjorda
framställningen såsom en verifikation inför Kongl. Maj:t af erfarenheten,
att 10-liters förordningen icke kunnat fylla de förväntningar.
som man stälde på densamma.

Här har blifvit i afton påstått, att ett bifall till utskottets
förslag, skulle vara liktydigt med att förkasta bruket af öl och
svagdricka, såsom en talare yttrade, eller såsom ett förbud mot
maltdrycksbruket. såsom en annan sade. Jag ber få erinra kammaren,
att så icke är förhållandet. Det finnes säkerligen icke någon,
som icke med djup ledsnad beklagar, att dessa maltdrycker,som
äro så mycket mindre alkoholhaltiga än bränvinet, icke kunna
begagnas med måtta, utan att missbruket af dem oaflåtligt tilltager.

Men^ då nu så är, och under sådana förhållanden måste ju
samma förfaringssätt i samhällets intresse och för den allmänna
sedlighetens upprätthållande emot dem användas, som förut på sin
tid vidtogs i fråga om den alkoholstarkare rusdrycken, bränvinet.
Väl må det väcka nedstämda känslor att se, huru liten sjelfbeherskning
och förmåga att med måtta begagna dessa drycker i sjelfva
verket förefinnas; men icke har man väl härmed gjort nog? Jag
tror heller icke den föregående talaren hade rätt, då han hufvudsakligen
ville lägga “lösdrifvare11 till last det missbruk af ölet,
som från orterna öfverklagas. Flere ledamöter af Riksdagen och
icke få af denna kammare hafva meddelat mig sina erfarenheter i
detta afseende; och de gå sannerligen i en helt annan rigtning än
den nyss anförda, de intyga alldeles påtagligt, att ölet ganska allmänt
användes såsom ett verkligt berusningsmedel.

Kammarens ledamöter torde heller icke böra lemna utan all
uppmärksamhet, att ölet såsom rusdryck har i vårt land mycket
gamla anor. Innan bränvinet i slutet af 1500-talet här kom i
bruk — hvilken rusdryck bar då ansvaret för de brott och förseelser,
som redan i landskapslagarne sättas i sammanhang med öfvad
dryckenskap? Det var ölet. Då detta förhållande en gång för
flera år sedan här berördes, frågade en talare: huru starkt var
det ölet? Derom kunde ju ingen upplysa; man hade inga alkoholanalyser
från landskapslagarnes tid. Det kunde dock rusa, d. v. s.
det var minst lika starkt som det nuvarande ölet. Det är sålunda
en gammal rusdryck, som i detta uppstått igen; och med lika
mycket skäl som våra förfäder beklagade och som våra framfarna
konungar i sina bref och plakater med både vrede och smärta talade
om vårt folks missbruk af ölet — med lika mycket skäl
kunna vi under stigande bekymmer häfda den öfvertygelsen, att
det än i dag kan göra sig gällande på samma sätt som då.

31 Nso 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Men det är icke här fråga om ett förbud eller att förkasta Om, ändrade
bruket af den missbrukade drycken. Val uppställer eu afdelning ^
bland nykterhetsvännerna. bland de organiserade nykterhetsvän- med vin och
nerna, detta önskemål; men jag ber för kammaren få betona, att maltdrycker.
det krafvet icke är allas — ty nykterhetsvän kan man vara utan (Forts.)
att hafva ingått i detta slag af de organiserade nykterhetsföreningarna.
Vore det så, att endast de som ingått, i dessa föreningar
vore nykterhetsvänner, då vore det i sanning illa stål dt hos oss;
men, Gud ske lof, det är icke fallet. Nykterhetsvännernas antal
i vårt land är så stort, att vi med allt skäl kunna tacka Gud
derför; och de i den ena eller den andra föreningen inträdde hafva
icke att ensamme tillerkänna sig denna hedersbenämning; den
delas med dem af många fler utanför alla föreningar. Och för
detta stora flertal gäller icke det program, som en föregående
talare nyss anförde; det är icke gemensamt ens för de organiserade
nykterhetsvännerna. Här är således icke fråga om att genomdrifva
ett absolut förbud, ett förbud som skulle sakna stöd af den
allmänna meningen och mot hvilket man derför skulle anse sig
böra uppkalla “man ur huse“. Nej, här är i sjelfva verket endast
fråga om att införa redan länge önskade restriktioner, om tillämpning
af hvilka Riksdagen i sin skrifvelse år 1892 på ett ganska
målande och kraftigt sätt talade, betonande dem såsom fullkomligt,
nödvändiga, om ordning och sedlighet skulle kunna hållas vid
magt i landtkommunerna.

Den föregående talaren nämnde äfven den af bryggeriföreningen
meddelade statistiken, hvilken han sade sig hafva sökt kontrollera.
Den upptager bränvinsförbrukningen i Sverige till 4,g
liter per man; men den är rätteligen 6,» liter per hufvud. Ölförbrukningen
i Sverige upptages till 11 liter, hvilken siffra den nyss
nämnde ärade talaren ansåg böra höjas till 15 liter. Men då jag
i fjol af en intresserad engelsman anmodades meddela honom en
del upplysningar angående spirituosaförbrukningen i Sverige, och
för detta ändamål vände mig till byråchefen uti kontroll byrån, framgick
af dennes mig skriftligen lemnade uppgift, att ölförbrukningen
här i landet icke kunde antagas understiga 30 liter per hufvud.

Det är således eu ganska ansenlig skilnad mellan siffran i nämnda
statistik och det verkliga förhållandet.

Jag kan icke ingå på någon motbevisning af hvad den föregående
talaren anförde rörande de antagliga följderna för landsbygden
af bestämmelser i den rigtning, som här föreslagits. Jag
ber blott till kammarens behjertande få hemställa, om icke den
landsbygd, hvars förhållanden''det gäller, i detta fall bör sjelf få
bestämma, hvad den vill underkasta sig. Det är icke första gången
dess önskningsmål blifvit för Riksdagen framstälda; de hafva
upprepats år efter år; de hafva afslagits, men kommit igen. Jag
kan i detta förhållande icke se annat än ett kraftigt bevis för att
landsbygden sjelf önskar sådana restriktioner, som nu åter föreslagits,
samt är villig att underkasta sig deraf möjligen följande
olägenheter. Jag medgifver den föregående talaren, att möjligen
någon arbetare, som icke kan komma hem och skaffa sig svag -

N:o 27. 32

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Om ändrade dricka, samt hädanefter skulle hindras köpa sådant i handelsboden,
ÄS>n deraf dnaa anledning till missnöje med den nya författningen;
med vin oe/Jag ömmar för honom, och det gör nog enhvar, som sjelf erfarit
maltdrycker, törstens qval, men jag kan dock icke tillmäta den anförda möjlig(Forts.
) heten så stor betydelse, att jag gent emot hela svenska landsbygdens
upprepade kraf på restriktioner i ölhandeln svarar med ett
nej, föranledt af den i och för sig ledsamma eventualiteten, att
en arbetare på Dalarö då icke skulle kunna erhålla svagdricka
vid det tillfälle han önskade det. Väl kan det hända, att många
arbetskarlar kunna dela samma önskan; men skälet är ändå för
litet att ställa upp såsom hinder för den föreslagna anordningen.
Då vid ett tillfälle för flera år sedan denna fråga på samma sätt
som nu här debatterades, upplyste en ledamot i kammaren, att
en vanlig arbetarefamilj på sådan ort, der vattnet vore odrickbart,
och man således vore hänvisad till svagdricka, ovilkorligen måste
på en gång inköpa minst 10 liter; att köpa mindre vore en ren
orimlighet, då sagda qvantum knappt räckte mer än en dag. Således
träffas icke alla arbetarefamiljer af den föreslagna restriktionen.
•

_ En föregående talare ville icke vidare sätta under debatt
möjligheten af ölrus. Jag tror också att han gör rätt deri, tv erfarenheten
lärer tillräckligen hafva visat, att sådana ganska"ofta
kunna förekomma. Särskilt har ju iakttagits, att personer, som
berusa sig genom öl, blifva mer och under längre tid förderfvade
än de, som skaffa sig rus genom bränvin. En ledamot af denna
kammare sade mig för en stund sedan, att bland de arbetare, som
han personligen hade att göra med, klagades allmänt, att de som
berusats af öl vore under minst två dagar, ofta ännu längre tid
så förderfvade häraf, att de icke vore i stånd att arbeta utan
voro rent af sjuke. Det lärer väl då ändtligen få anses konstateradt,
vare sig siffrorna uti göteborgsstatistiken äro rigtiga eller
icke, att ölet är en farlig och mycket anlitad rusdryck. När för
några år sedan arbetareföreningen i Göteborg af sin styrelse begärde
en undersökning af dryckenskapsförhållandena på platsen,
tillsattes af denna en komité, som afgaf ett utlåtande, det, som
jag här håller i min hand; enligt komiterades mening berodde
den i Göteborg tilltagande dryckenskapen i första hand på ökningen
af elkonsumtionen och vidare på rätten för handlande att i
salubod försälja öl fritt till afhämtning. Om vi läte landt- och
stadsbefolkningen vittna i saken, torde icke vara tvifvelaktigt,
huru vittnesmålet skulle utfalla!

Eu anmärkning ännu skall jag bedja få upptaga till besvarande.
Man åberopade nemligen erfarenheten från Danmark, der
man efter ölbeskattningens införande skulle börjat supa mera
bränvin än öl. Jag hör icke till dem, som skulle anse lyckligt,
om bränvinet utträngde ölet. Jag anser tvärtom, att en klok
lagstiftning i detta fall bör vara mycket försigtig och icke hjelpa
en starkare rusdryck att undantränga en svagare. Men Danmarks
förhållanden äro ej desamma som våra, hvadan bevisningen derifrån
icke nödvändigtvis lämpar sig för användning hos oss. Olik -

Lördagen den 9 Maj, e. m.

33 N:o 27.

heten ligger deruti, att man i Danmark tryckes af det olycksöde, Om ändrade,
som heter ”billigt bränvin”, under det på samma gång ölet är f&fg^Zmdéln
lativt högre beskattadt derstädes. Akta vi oss blott för att efter- Jmea ,.in
apa detta missförhållande, tror jag ej, att man från hvad som egen maltdrycker.
rum i Danmark kan sluta till, huru det skulle blifva hos oss. (Forts/>
Men än en gång, jag vet ej hvilken i ordningen, vill jag för kammaren
betona min öfvertygelse, att utgångspunkten för verkligt
och varaktigt förbättrade förhållanden i nu förevarande afseende är
införandet af ölbeskattning; förrän vi få en sådan genomförd, tror
jag för min del icke, att vi skola komma till den punkt, hvartill
man i fråga om nykterheten i landet verkligen kan komma.

Jag får emellertid, herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Jeliander.

Herr Törnebladh: Jag gifver den näst föregående talaren
rätt derutinnan, att det verksammaste medlet i detta afseende är
nog en väl genomförd ölbeskattning, och att det i sjelfva verket
måste anses såsom det verksammaste medlet, torde framgå deraf,
att huru mycket man lappar på och förändrar lagen om maltdrycker,
så fins alltid qvar ett missnöje, verkligt eller också konstgjord!,
och huru mycket man än lagstiftar i detta fallet, göra sig nya
uppfattningar gällande, hvarefter ett nytt lagstiftningsarbete vidtager.
Det är de senare årens historia. Jag vill också gifva honom
rätt derutinnan, att här icke är fråga om något absolut förbud;
men här är fråga om åtgärder, som för befolkningen äro af
en ganska restriktiv art. Det torde icke vara skäl, minst på
denna sena timme, att inlåta sig på ett utredande af spörsmålet,
i hvad mån restriktiva åtgärder kunna bidraga till att frambringa
en verklig sedlighet. Att de hafva betydelse härutinnan, skall
jag gerna erkänna, men så mycket är säkert, att de restriktiva åtgärderna
träffa icke blott missbruket, titan äfven bruket. År det
en gammal regel, att missbruket icke bör utan vidare upphäfva ett
bruk, såvida i detta bruk finnes något lofligt, så får man vara
mycket betänksam att gå från regeln i detta fall. Så mycket mer
betänksam tror jag man bör vara, som just uttalandena i frågan
senast från Andra Kammaren gifva ett temligen starkt stöd åt
den uppfattningen, att, om man också vill en förändring, man dock
ej vill allt för mycket försvåra tillgången till de svagare maltdryckerna.
Det torde icke vara ett rigtigt påstående, att nästan
hela landsbygdens önskan skulle gå i den rigtning, som här utskottet
föreslagit. Detta visar sig bäst deraf, att Andra Kammarens
beslut satt en förändrad lagstiftning med afseende på vinoch
maltdryckshandel i omedelbart samband med särskilda bestämmelser
angående de svagare maltdryckerna, det s. k. svagdrickat,
och med afseende på Öl endast under förutsättning, att lagstiftningen
kommer att göra skilnad på svagare och starkare maltdrycker,
förordat något sådant, som utskottet här förordar ntmi denna
.förutsättning. Jag skall icke så mycket fästa mig dervid, att man
Första Kammarens Vred. 1800. N:o 27. ?_>

N:o 27. 34

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Om and rade möjligen skulle kunna göra en formel invändning. Denna skulle
foThZdéin afse’ att utskottet gått öfver sin befogenhet, att utskottet, hvilket
med vin och satt Andra Kammarens kläm i punkten B i stället för, såsom
maltdrycker, rättare vant, i punkten A, såsom utgångspunkt till sin framställ(Forts.
) ning i punkten A tagit dels en motion i denna kammare, som uttryckligen
handlar om öl, men icke om vin och svagare maltdrycker,
och dels en motion i Andra Kammaren, hvars intagande här har
skäl för sig endast i den mån det står i sammanhang med Andra
Kammarens beslut, nemligen motionen n:o 213. I denna motion
är det visserligen sagdt, att man skulle aflåta en skrifvelse med
begäran, att handeln med vin och maltdrycker måtte afskiljas från
all annan handel, men dock sa, att ingen på grund af förvärfvad
handelsrättighet må få sälja Öl i mindre eller större poster. Nu kan
jag gerna medgifva, att första punkten kan anses omfatta hela den
ifrågavarande handeln, men då den senare punkten förekommer i
sjelfva klämmen, torde den icke böra uppfattas blott såsom en
reflexion, utan snarare såsom en restriktion, nemligen till handeln
med öl. Jag vill emellertid icke fästa mig vid det formella; jag
fäster mig hufvudsakligen dervid, att det är tillgången till lättare'',
svagare maltdrycker, som omöjliggöres eller försvåras, på samma
gång man söker träffa de starkare, d. v. s. att man åstadkommer
ett ondt för folk, som blott göra ett måttligt bruk af ölet och
framför allt af svagdrickat och häruti finna en sund och i många
fall oumbärlig näring, eller att man skapat ett ondt för att förekomma
ett annat. Temligen klart och uppenbart torde ock vara,
att skulle man vilja lagstifta på grund af 1500-talets förhållanden
i afseende på ölet, borde icke lagstiftningen träffa svagdrickat.

På grund af de skål, jag nu anfört, ber jag få instämma
med herr Stråle samt yrka afslag på punkten A, men bifall till
punkten B.

Herr Öländer: Jag har egentligen icke något annat yr kande

att göra än om bifall till utskottets utlåtande. Då Riksdagen
år 1892 till regeringen framstälde en begäran, att handeln
med vin och maltdrycker måtte skiljas från all annan handel,
fick den till svar en förordning, hvarigenom det förbjöds att sälja
maltdrycker i mindre qvantiteter än 10 liter. Nu har detta stadgande
visat sig icke vara till fyllest. Att det icke kunnat fylla
det dermed afsedda ändamålet framgår af de många oupphörligt
återkommande motionerna och de af Andra Kammaren fattade besluten,
som alla vidhålla fordran på öl- och vinhandelns skiljande
från annan handel. Det har således visat sig, att den af regeringen
meddelade lagstiftningen, som skulle, så att säga, sättas i
stället för den, som Riksdagen år 1892 begärde, icke verkat såsom
den bort. Man har talat om det obehag och de olägenheter,
som den stora allmänheten skulle få vidkännas genom det ifrågasatta
förslaget. Men, mine herrar, det är just den stora allmänheten,
som har begärt och oupphörligt påyrkar denna lagstiftning.
Jag skulle.kunna framvisa nära hundratals skrivelser, som kommit
mig till banda, undertecknade icke blott af nykterister och

35 N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

personer, tillhörande frikyrkorna, utan af personer af alla samhälls- Om andrade
klasser, deribland hemmansegare och landtbo in munernas mest fram- ’efs™™™deln
stående män, äfvensom beslut, fattade på allmänna kommunal- med vin ocfl
stämmor, allt med samma begäran, öl- och vinhandelns skiljande maltdrycker.
från annan handel. Det är sålunda just från den stora allmän- (Forts.)
heten, som denna begäran framkommit.

Jag får således yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Forssell: Äfven jag har, såsom säkert de flesta i

kammaren, mottagit en stor mängd petitioner i föreliggande fråga
från olika delar af landet. Jag har ej gjort mig besvär att räkna
antalet af dem, som för egen del och för alla andra svenska medborgares
räkning förklarat maltdrycker vara synnerligen vådliga
rusdrycker. Jag har icke mottagit några petitioner från några af
de svenska medborgare, som med måttlighet njuta både öl och
svagdricka, men jag antager och hoppas likväl, att deras antal är
större, ja tusenfalt större, än petitionärernas. Jag har för min
del ingen anledning att tro det ännu vara så långt kommet, att —
såsom man har sagt — hela den svenska landsbygden verkligen
skulle med tacksamhet och glädje emottaga just en sådan lagstiftning
som den, hvilken Första Kammarens tillfälliga utskott nu
har föreslagit, en lagstiftning nemligen, som skulle under en och
samma fördömelse innefatta både svagdrickat och ölet. Jag har,
just till följd af den aktning, jag hyser för petitionärernas ädla
syftemål, i främsta rummet ansett mig böra tänka på det verkliga
innehållet af deras petitioner, och då jag pröfvat detta samt jemför
det med motionernas innehåll, med Andra Kammarens beslut
och med det föreliggande förslaget, finner jag först och främst,
att jag icke skulle tillmötesgå deras önskningar genom att bifalla
den nu föreslagna punkten af utskottets förslag. Ty petitionärerna
hafva samtliga önskat, att Första Kammaren skulle biträda Andra
Kammarens beslut, och man torde lätt finna, att det nu föreliggande
förslaget till beslut icke är detsamma som Andra Kammarens,
eftersom Andra Kammaren beslutit begära maltdryckernas
skiljande från annan handel, under uttrycklig förutsättning’, att
svagdrickat först kan komma att skiljas från ölet. Deraf följer
vidare, hvad kammaren ock torde taga i betraktande, att genom
antagande af detta förslag i sjelfva verket ingenting vinnes. (ienom
bifall till utskottets förslag erhåller man tvenne olika beslut, som
knappt kunna sammanjemkas, och således kan ingen Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Maj:t komma till stånd. Ett antagande af
utskottets nu föredragna förslag skulle således hafva allenast
det syftet och den verkan att afgifva en opinionsyttring från
Första Kammarens sida. Den ärade ordföranden i utskottet har
förordat en dylik opinionsyttring på den grund, att den skulle
ansluta sig till hvad Första Kammaren begärde 1892. Men det
förefaller mig, som om han dervid lagt allt för liten vigt på den
omständigheten, att denna begäran då framträdde i samband med
yrkandet på ett särskiljande af svagdricka från Öl. Sedan det
sista yrkandet resulterat derhän, att Kongl. Maj:t förklarat under

N:o 27. 36

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Om ändrade sakens då- och nuvarande skick ingen sådan skilnad mellan svagföThandeln
<^I''iCKa och öl kunua konstitueras, har förhållandet så förändrats,
med vin och att en opinionsyttring om maltdryckshandelns skiljande från landtmaltdrycker.
handeln icke vore detsamma nu, som den var 1892. Den skulle
(Forts.) innebära ett vida skarpare uttryck af Första Kammarens öfvertygelse
om maltdryckshandelns skadlighet. Jag kan icke vara
med om en sådan opinionsyttring, och derför yrkar jag afslag på
utskottets hemställan.

Herr Nyström, Carl: Jag har blott eu helt kort replik.
Utskottets ärade ordförande har sagt ungefär så här, att hela
landsbygden uttalat sig för en åtgärd, sådan som utskottets förslag
går ut på. och gent emot denna opinionsyttring står en
arbetskarl på Dalarö, som icke fick svagdricka. Jag hemställer
till den ärade orföranden, om han sjelf är nöjd med detta resonnement,
_ om han icke sjelf vet, hvad som menas med ett exempel.
Och jag hemställer, huruvida man skall i hundra och tusental
upprepa ett exempel. Jag har blott tagit ett såsom typ för ett
oberäkneligt antal lika fall. Jag har blott velat upplysa, huru
det går till. På landsbygden går det ofta så till, att när mannen
går hemifrån, medtager han ett bleckkärl, som rymmer en liter
eller något mindre, fyller detta i en handelsbod med svagdricka
och medför således denna dryck färsk och god till arbetsstället.
Detta har han nu tillfälle att göra, men hädanefter skulle han
icke få tillfälle dertill. Jag kan icke finna annat, än att det är
en sund och rigtig anordning, som lernnar arbetaren denna frihet;
och jag hemställer, om det vore klokt att på grund af en öfverdrifven
fruktan för ölet klippa af denna förmån för honom.

Herr Rodhe: Ehuru jag långt ifrån i allo kan gilla det sätt,
hvarpå nyterhetssträfvandet gått fram i vårt land, långt ifrån kan
gilla alla de förslag, som framstälts för nykterhetens befrämjande,
eftersom de ingalunda alltid tillvaratagit hvarken sanningen eller
friheten, detta sista ord fattadt i dess högsta och bästa bemärkelse,
kan jag dock icke annat än ställa mig välvillig mot hvarje
sansadt, praktiskt förslag, som icke skjuter öfver målet, utan verkligen
är egnadt att föra fram mot det eftersträfvade målet, främjandet
af nykterheten. Såsom eu sådan åtgärd betraktar jag det,
att lagstiftaren mer och mer söker försvåra tillgången till rusgifvande
drycker.

Det torde vara alldeles obestridligt, att ett mycket stort missbruk
af Öl förekommer på landsbygden just på grund af den lätta
tillgången dertill. Derför kan jag icke annat än lemna mitt stöd
åt det nu föreliggande förslaget, ehuru jag icke kan bestrida, att
olägenheter skulle följa med en lagstiftning i den föreslagna rigtningen.
Hen då får man väga mot hvarandra de olägenheter,
som uppkomma för det måttliga bruket och olägenheterna af missbruket.
Jag håller före, att olägenheterna af missbruket väga vida
tyngre. Och. på den grund kan jag, herr vice talman, icke annat
än förorda bifall till utskottets förslag.

37 N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Herr Dahlberg: Jag skall tillåta mig att yrka bifall till Om ändrade

punkten, och det icke allenast på de skäl i sjelfva sakens intresse, fl^^ndeln
som utskottet anfört, utan äfven af andra skäl, som för mig be- med vin ech
tyda fullt ut lika mycket. Jag är nemligen alldeles öfvertygad, maltdrycker.
att en förordning i det af utskottet antydda syftet skulle i sin (Forts.)
mån bidraga till att hämma det allt mer tilltagande landthandlareofoget,
som är till mycken skada för befolkningen och till förfång
för de hederliga och sträfsamma köpmännen, hvilka icke vilja befatta
sig med någon försäljning af Öl.

Herr Rudebeck: Jag hade icke tänkt begära ordet i denna

fråga, men då jag hört, att de talare, som yttrat sig mot bifall
till det förslag, som här framstälts, satt i tvifvel, att förhållandena
verkligen äro sådana, att det ifrågasatta lagstadgandet, kan
anses erforderligt, anser jag det vara min skyldighet att inför
kammaren uttala den uppfattning, jag har i denna fråga, åt hvilken
jag egnat mycken uppmärksamhet, då jag naturligtvis icke
bär kunnat vara främmande för alla de framställningar, som tidt
och ofta gjorts med hänsyn till ölhandeln.

De flesta motståndarne mot förslaget tyckas antaga, att det
ligger öfverdrift i de beskrifningar, som meddelats om ölhandelns
menliga verkan. Men jag beder att få försäkra herrarne, att det
ingalunda ligger öfverdrift deri. och jag tror att många, ja, kanske
de flesta af herrarne icke hafva en aning om att ölet användes
till rusdryck i den vidsträckta omfattning, som verkligen är fallet.

Nu svaras det ofta härå, att den, som berusar sig af öl, har fått
en grundläggning till ruset i bränvin. Härom kan man naturligen
i de flesta fall icke åstadkomma bevisning, men mången nöjer sig
med, att det kan finnas sannolikhet för ett sådant antagande. Jag
vill visst icke bygga på de uppgifter, som de för fylleri tilltalade
sjelfva lemna om huru ruset tillkommit, men den, äfven här åberopade,
skrift, som bryggareföreningen utgifvit, ger jag icke vitsord
härutinnan, särskildt med hänsyn till dess inkonseqvens deri,
att, då dessa uppgifter tala till förmån för bryggarnes mening,
de framhållas ega betydelse och förtjena afseende, men i motsatt
fall, när de peka på att ölet ensamt skapat ruset, just intet
betyda.

I den domsaga, der jag har min verksamhet, hade under en
lång följd af år förekommit ett ofantligt litet antal grofva brott.

Under 4 år var der icke någon för gröfre brott häktad, och det
inom en domsaga på 88 ä 39,000 invånare, och antalet fylleriförseelser
voro ofantligt få. Men på de senaste åren har genom
ölhandelns florerande förhållandet blifvit så annorlunda, att ett
synnerligen stort antal fylleriförseelser förekommit inom domsagan.
Och jag kan försäkra, att i dessa trakter, der numera ölförsäljning
i stor omfattning förekommer, och der det för några år
sedan rådde ganska god ordning, det nu blifvit mycket svårt för
polismyndigheten, oaktadt dess och kommunalnämndens verkliga
bemödanden, att upprätthålla ordningen. Följden har också blifvit,
att nu under en jemförelsevis kort tid der inträffat brott, som sällan

N:o 27. 38

Lördagen den 0 Maj, e. m.

Om ändrade förut förekommo, och dessa begångna under inflytande afrus, som
hffra™andeln met^ mycken sannolikhet kan sägas vara icke blott ökadt, utan grundad
vin och lagdt genom omåttlig förtäring af öl. Innan ölförsäljningen tog den
maltdrycker, omfattning, den nu fått, förekom visserligen då och då s. k.

(Forts.) bränvinssalning, derför flere tilltalades och dömdes, men häraf
uppkom icke någon egentlig ökning i fyllerimålen, utan det var mer
den olofliga handeln med bränvin, som utgjorde föremål för åtal.
Jag kan således såsom min bestämda mening säga, att ölets användning
såsom berusningsmedel ofantligt tilltagit. Det användes
stundom i en utsträckning, som säkerligen mången icke anar. Jag
vill visst icke tillmötesgå alla de framställningar, som komma
från de s. k. nykteristerna, ty jag medgifver, att de många
gånger skjuta öfver målet, och då är jag den siste att vilja understödja
dem, men der deras framställningar äro berättigade, der
har man också skyldighet att möta dem. Här föreligger en begäran,
som är billig och hvars bifall kan vara till nytta i nykterhetens
sak, och att då afvisa den endast med påståendet, att det är
öfverdrift, då man påvisar ölets användning såsom rusdryck, kan
icke vara rätt. Af dessa skäl yrkar jag bifall till punkten med
den af herr Wieselgren föreslagna redaktionsförändring.

Herr Asker: En ärad talare på stockholmsbänken framhöll,
att utskottet skulle hafva öfverskridit sin befogenhet, då motionerna
i ämnet endast skulle omfatta öl, men icke svagdricka.
Till bemötande häraf beder jag att ur motionen n:o 213 från
Andra Kammaren af herr Alsterlund m. fl. få uppläsa några ord,
som uppenbarligen visa, att motionärerna afsett alla slag af maltdrycker.
Der säges nemligen: “Det enda talande skälet mot vår
framställning är den omständigheten, att svagdrickat för närvarande
är underkastadt samma lagstiftning som öl och vin."

Vidare framhöll samme talare, att man i medkammaren väl
afsett en förändring i maltdrycksförordningen, men derigenom icke
ville försvåra tillgången till de svagare maltdryckerna. Ja, det
är sant. Men då jag delar medkammarens åsigt om vigten och
nödvändigheten af öihandelns skiljande från annan handel på landet,
och då man icke kan uppdraga någon gränsskilnad emellan
öl och svagdricka, samt dertill kommer, att jag för min del icke
anser de hinder, som finnas för genomförande af en sådan reform,
som utskottet afsett, oöfvervinneliga, så tvekar jag ej heller att
yrka bifall till utskottets förslag i nu föredragna punkt. Jag gör
detta så mycket hellre, som jag icke skulle vilja vara med om
att skjuta en så vigtig fråga som denna åt sidan endast derför,
att den är svårlöst.

Herr Stråle: Jag vet naturligtvis icke, huru de resolutio ner

se ut, som tillstälts åtskilliga af herrarne, men de, hvilka jag
fått mig tillsända, och de deputationer, jag fått nöjet mottaga, uttrycka
bestämdt, att man i första rummet önskar, att svagdrickat
skall skiljas från andra maltdrycker, och sedan detta är gjordt,
skulle ölhandeln förbjudas hos landthandlande. Nu är frågan

39 N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

fallen. Andra Kammarens beslut är, såsom herr Forssell och äf-Om. andrade
ven en annan talare framhållit, så affattadt, att kammaren uti fär ghandeln
mom. 1 och 2 beslutat, att det skall göras en utredning för att med vin och
få svagdricka skildt från öl, samt att, under förutsättning af bi- malt dr y eller.
fall härtill, Riksdagen skulle anhålla om ölhandelns särskiljande. (Forts.)
.Således står Andra Kammarens beslut på denna grund, och när
grunden nu är afslagen af Första Kammaren, kan ett bifall
till Första Kammarens utskotts förslag icke blifva förenligt med
det beslut Andra Kammaren fattat. Jag medgifver, att det var
en sorglig framställning, som talaren på vermlandsbänken gaf
utaf förhållandena i hans hemort. Men jag förstår icke, hvarför
kommunalmyndigheterna och polismyndigheterna förbisett den magt,
de nu hafva att hålla tummen på ögat på landthandlare, som
sprida förderf. Om det skedde, är jag öfvertygad, att ofoget icke
länge skulle fortfara. Jag fortfar att yrka afslag.

Herr Fehrman: Jag brukar icke för min del i fråga om de
lagstiftningsåtgärder, som jag med min röst vill främja, göra mig
den frågan: hvad tycker folk derom? Jag brukar icke reflektera
öfver vare sig petitioner eller motpetitioner, utan hvad jag frågar
mig är: är.det rätt? och i sammanhang dermed: är det för landet
nyttigt? Är det så, tvekar jag icke att med min röst understödja
det, äfven om det för ett större eller mindre antal menniskor vore
misshagligt. Men om jag nu för en gång skulle taga hänsyn till
petitioner, vill jag dock icke, såsom en talare gjort, räkna och med
hvarandra jemföra till antalet dem, som petitionerat, och dem, som
icke petitionerat. Det är möjligt, att de senare äro till antalet
flere, men det är jag viss om, att bland dessa befinner sig ett
mycket stort antal hustrur och barn, d. v. s. just sådana, som
i första rummet få vidkännas följderna af ruset, vare sig öleller
bränvinsrus, och jag är viss om, att vore de i tillfälle att
uttrycka sin mening, skulle de ställa sig bland petitionärernas
antal.

Jag vill, såsom en föregående talare sade, visst icke gå deras
ärenden, som kalla sig nykterister, ty jag är öfvertygad om, att
de i många afseenden skjuta öfver målet, kommit på sned, om jag
så får uttrycka mig. Men hvad som på lagstiftningens väg kan
åstadkommas i syfte att försvåra tillgången på det, som för så
många blir förderfligt, vill jag gerna vara med om; och detta, äfven
om det skulle medföra några olägenheter, då jag, i likhet med
en föregående ärad talare, är öfvertygad, att de olägenheter, som
en allt för lätt åtkomlighet af det, som är i fråga, bär med sig,
äro vida större än de olägenheter, som skulle uppstå genom en
så beskaffad åtgärd, som ifrågasatts. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på utskottets nu föredragna hemställanden yrkats
dels, af herr Wieaelyren, att desamma skulle bifallas med den
ändring i mom. a, att “m. m.“ näst efter ordet “maltdrycker1* ute -

N:o 27. 40

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Om ändrade slötes, dels ock, af herr Stråle, att kammaren skulle afslå hvad utförhandeln
®kottet hemstält i mom. a), men bifalla utskottets hemställan i

med vin och b).

maltdrycker.

(Forts.) Sedan gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande
af herr Stråles förslag vara med öfvervägande ia besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justeradesoch
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den,, som afslår hvad Första Kammarens tillfälliga utskott å.
i tryckta utlåtandet n:o 11 hemstält i mom. a), men.
bifaller utskottets hemställan i mom. b) å samma sida, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets berörda hemställanden med denåt
herr Wieselgren föreslagna ändring.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda

J a—63;

Nej—-41.

Utskottets hemställan i mom. a) å sidorna 30 och 31 i det tryckta
utlåtandet.

Herr Stråle: Efter långvariga strider lyckades ma*n slutligen
i vart land att få en i det hela ganska tillfredställande lagstiftning
angående bränvinsutskänkningen och en lagstiftning i det
närmaste lika för land och stad. Skulle statsmagterna af någon
!i; S , anledning anse, att skatt borde påläggas maltdryckstillverkningen,
så finge man underkasta sig skatten med de olägenheter,
som deraf lära uppkomma. Men att utan sådan anledning
göra en lagstiftning för maltdrycker, och dessutom olika för stad och
land, vågar jag sätta starkt i tvifvelsmål, huruvida det är lämpligt.
Om man skulle tänka sig, att detta förslag vunne Riksdagens
och Kongl. Maj:ts bifall, och det blefve bolag för maltdryckshandeln
i stad, så blefve väl deraf en följd, att bolagsmaltdryckerna
bletve dyrare, och vi hafva hört och äro säkerligen alla öfvertygadeom,
att maltdryckerna i stor utsträckning användas af den arhe -

41 Nso 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

tande befolkningen. Skulle denna då blifva särdeles belåten med Om andrade
en sådan lagstiftning? Jag tviflar derpå!. Och vinsten af bola-bÅyahandeln
gets rörelse — om hvilken i bränvinsförordningen är noga bestämdt,}med vin ocfl
huru den skall fördelas —- hvart skulle den gå? Det finnes an- maltdrycker.
tydningar i utskottets betänkande, att den icke skulle gå till sta- (Forts.)
ten eller till staden, utan till något menniskovänligt eller för öfrigt
godt och aktningsvärdt ändamål. Om nu ett bolag för handel
med maltdrycker kommer till stånd i en stad, huru skall det gå
till med utskänkningen på restaurationerna. Här talades nyss om,
att mången tager sig en sup, andra taga en half butelj öl eller
beggedera till måltiderna. Huru skulle detta ordnas? Jo, säger
utskottet, genom ett medgifvande att försälja varorna i den omfattning,
som på grund af förhållandena påkallades. Skall då hvar
enda restauration, som har bränvinsutskänkningsrätt, skaffa sig
tillåtelse att jemväl få sälja öl? Hvem skall bevilja detta tillstånd?

Jag har icke klart för mig, huru en bolagslag skulle kunna gälla
endast för stad. Ty hvad hindrade, att strax utanför stadens område
bryggerier anläggas, hvilka skötte sina affärer oberoende af
bolagslagen. Detta går ej för sig, när det gäller bränvinet, ty
enligt bränvinsförordningen gälla samma bestämmelser för stad och
land. Hvad hindrade, att t. ex. i Sundbyberg anlägges ett bryggeri,
från hvilket ölet föres in till Stockholm.

För mig är det således långt ifrån klart, att detta förslag
kan verkställas; och mycket mera vore att baroni säga; men på
grund af hvad jag redan anfört, nödgas jag, ehuru jag inser välmeningen
med förslaget, att yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Diekson: Det föreliggande förslaget har synts mig

egnadt att ingifva åtskilliga betänkligheter. Jag ber då först få
anmärka, att i klämmen står: “i den omfattning, som på grund af
förhållandena pröfvas nödig.“ Det kan då hända, att mot hvarje
anmärkning, jag kan göra, skall detta åberopas såsom ett skäl,
att det är ett undantag i detta fall. Jag ber emellertid få framställa
mina invändningar, till det afseende, som dervid kan fästas.

Den första invändningen afser det svåra slag, som skulle
drabba den nuvarande handeln i städerna. Det är vanligt, att i
nästan alla städer kramhandlarne. samtidigt med att de försälja specerier,
äfven försälja öl och vin, och allmänheten har funnit detta
beqvämt. Jag har heller aldrig försport, att det föranledt några
olägenheter. Förekomma vid något s. k. magasin några oordningar,
lärer nog polisen ingripa och tillse, att felet beifras. Jag
finner just dessa handlandes ställning mycket svår. En vigtig
del af deras rörelse skulle frångå dem, och några hafva kanske
försett sig med lager. Då den nya bränvinslagstiftningen infördes,
medgafs åt borgare, som hade burskap, att fortsätta med utskänkningen
under deras lifstid, men det kan naturligtvis icke
vara meningen att låta de nuvarande handlandena fortfarande
sälja Öl jemte andra varor, ty då blefve förslaget för en lång
följd af år fullkomligt betydelselöst.

En annan svårighet möter i afseende å bryggarnes ställning.

N:o 27. 42

Lördagen den 9 Maj, e. m.

iestttuer^}, .är ju,klf!: att flarta1^ af dessa bryggare, då bolaget eger rätt
för handeln att k°P^ ol ,af hveiP det Vill Och sålunda kan gynna den ena eller
med vin och den andra, kunna beröfvas tillfälle till all afsättning. För att få
maltdrycker, afsättning för sitt öl, måste de resa utom staden och der etablera
(Forte.) en ölförsäljning.

En annan svårighet är. huru det skall gå med vinsten. Om
det är meningen, att ölförsäljningen skall ske genom de bränvinsbolag,
som finnas i städerna, blir följden den, att en del af vinsten
skulle tillkomma laudtkommunerna, och det kan väl icke finnas
någon synnerlig grund för att, då städerna beröfva sina handlande
tillfälle att sälja Öl och vin, och ett bolag deraf sedan skördar
vinsten, denna vinst till en del skall gå till landsbygden. I
denna punkt spårar jag emellertid anledningen till konflikter emellan
land och stad, och sådana konflikter borde man söka undvika.

En annan svårighet möter i frågan om qvaliteten. När man
uppställer ett monopol — och detta blir ju ett monopol i afseende
å handel med öl och vin inom städerna — brukar man också vidtaga
några bestämmelser för att söka garantera, att den vara, som
säljes, är en god vara. I fråga om bränvin är det ju stadgadt,
att det skall hafva eu viss alkoholhalt och vara rent från finkelolja,
men hvilka bestämmelser kunna meddelas för att betrygga
allmänheten att den får ett godt ochsundtöl? Det vet jag icke, och
Riksdagen vet icke, huru en ordnad kontroll i detta afseende skall
försiggå. Detta gör, att man måste ställa sig tveksam.

En annan svårighet synes mig vara den, att man enligt förslaget
icke på samma ställe får sälja öl och bränvin. Det skulle
alldeles strida emot den vana, som finnes hos en stor del af vårt
folk, att först taga en sup före maten och sedan ett glas Öl till
måltiden. Skulle man kanske äta smörgåsbordet på ett ställe och
sedan maten på ett annat? Jag vet icke, huru författaren tänkt
sig detta, men det strider emot vanan hos en stor del klasser af
medborgare, som äro goda och laglydiga menniskor och som icke
missbruka sin frihet i detta afseende.

Jag har många betänkligheter emot förslaget och ber derför
få instämma i yrkandet om afslag på utskottets betänkande.

Herr Leman: Då denna fråga ganska djupt berör städernas
intressen, skall jag anhålla att derom få yttra några ord.

Jag vill mycket. gerna i den ena vägskålen lägga det goda
syfte, som med motionen afses, men jag måste ock i den andra
vågskålen, lägga de olägenheter, hvilka, enligt min åsigt, skulle
blifva följder af motionens upphöjande till lag. Då jag dervid
efter bästa öfvertygelse och förmåga afväger förhållandena, finner
jag för min del, att vågskålen lutar till nackdel för motionen.
Man. måste nemligen tillse, huruledes dessa förhållanden gestalta
sig i städerna och särskilt i de större af dem. Om det då befinnes,

kunna afhjelpas på annat, mindre, ingripande sätt än det af motionären
föreslagna, så synes det mig, att man bör vakta sig för att

43 N;o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

i gällande lagstiftning vidtaga rubbningar, som kunna för många °™ti™*re?feer
laglydiga medborgare medföra störa ekonomiska förluster. för handein

Omant framställer sig för öfrigt den frågan: Hvem bär egent- med vin och
ligen klagat öfver de nuvarande förhållandena? Hafva polismyn- maltdrycker.
digheterna, hafva de kommunala myndigheterna gjort det? Nej! (torts.)
Så vidt jag vet, icke. Jag har sökt göra mig underrättad, särskilt
af polismyndigheterna i Stockholm och Göteborg, huru förhållandena
äro i dessa städer, samt hvar den svagaste punkten i det nuvarande
systemet ligger. Man har å Begge ställena svarat, att de
vanliga handlandena, hvilka jemte andra varor försälja öl, i allmänhet
ganska lojalt bedrifva ölförsäljningen; men att deremot
vissa småhandlande, som slagit sig ner i utkanterna af de stora
städerna, uti små kyffen, der man skyltar med några tomma askar,
cigarrlådor m. m. dvlikt, deremot bedrifva uteslutande en ganska
illojal ölhandel. Till dessa ställen, hvilka vanligtvis äro öppna
hela natten, komma deras egentliga kunder på aftonen, sedan bränvinskrogarna
blifvit stängda. Der försäljes i stora kvantiteter buteljeradt
öl, som af köparne vanligtvis förtäres å någon närliggande
öppen plats, hvilken dock icke disponeras af ölförsäljaren. Dervid
sker som oftast stort ofog, och häruti ligger den svaga punkten, ty
mot den uti nu gällande lagstiftning åt en hvar handlande medgifna
rätt att uti städerna till afhemtning försälja maltdrycker står polismyndigheten
ofta magtlös. Visserligen tillägges uti § 15 af gällande
förordning om försäljning af vin och maltdrycker åt nämnda
myndighet den vidtomfattande rätten att förbjuda en handlande,
genom hvars ölförsäljning oordningar föranledas, all dylik försäljning
för viss tid eller för alltid. Men verkan af denna förbudsrätt
paralyseras genom näringsfrihetsförordningens medgifvande
åt en hvar välfräjdad person att idka handel. Ty om “A.“ i dag
blifver förbjuden att vidare försälja maltdrycker, så låter han i
morgon “B.“ — sin tjenare eller annan vidtalad person — anmäla
sig att idka handel. I dennes namn fortgår derefter å samma
lokal den förderfliga ölförsäljningen; och när ‘‘B.14 i sin ordning
underkastas förbud, ställer han “C.“ i sitt ställe o. s. v. Detta är,
som sagdt, den svaga punkten i systemet. Frågan blifver då den:
skall man för att få bort denna svaga punkt vidtaga en så våldsam
åtgärd, som motionären föreslagit, eller att beröfva alla enskilde
handlande rätten att försälja maltdrycker, men i stället öfverlemna
samma rätt till ett monopoliseradt bolag? i ör min del
vill jag besvara denna fråga nekande. Jag tror nemligen, att man
kan nå målet utan att begagna allt för genomgripande medel.

Såsom en utväg att råda bot på det af mig omförmälda missförhållande
har jag tänkt mig, att man jemväl i fråga om rätten till
försäljning af maltdrycker till afhemtning borde tillämpa det
s. k. licenssystemet, d. v. s. öfverlemna till de kommunala och
administrativa myndigheterna att, något så när i analogi med
hvad som är stadgadt i fråga om utskänkning af vin och maltdrycker,
få, hvad städerna beträffar, en viss bestämmanderätt om
försäljningen af maltdrycker till afhemtning. Härom föreligger vid
denna riksdag visserligen icke något förslag, men jag har i allt

Jf:o 27. 44

Lördagen den 9 Maj, e. m.

(nZ-åmmeiter fal] ^lat rigta «PP“ärksamheten härå. på det att, om den af mig
för handeln u^vä& ^finnes vara befogad, frågan om dess tillämplighet

med vin och ätventyrs må vid en kommande riksdag kunna blifva diskuterad»

maltdryck er. Hvad nu slutligen beträffar det nu föreliggande förslaget om

(Forts.) monopolisering af maltdrycksförsäljningen, anhåller jag att derom
fa uppläsa ett stycke ur en insänd artikel, som för några dagar
sedan var införd uti Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Insändaren
yttrar, bland annat, följande:

“Monopolisering af ölförsäljningen måste ock med nödvändighet
föra till monojiolisering af öltillverkningen. Bränvinet är samma
dryck, från hvilket bränneri det köpes. Icke så ölet. Så många
^ryggener, så många ölsorter. Hvilken tillverkare skulle samhället
gynna. ^ Eller skulle det åläggas att föra alla ölsorter? Bryggerierna
finge blott en enda kund: det monopolegande ölförsäljningsbolaget.
Denna enda kund finge derigenom i sin magt att efter
behag bestämma varupriset. Bryggaren finge valet att tillverka
till detta pris eller att — låta bli. Praktiskt funnes ingen annan
utväg vid alla de förvecklingar och stridigheter, som skulle uppstå,
än att. bolaget ock öfvertoge öltillverkningen. Dermed vore
man inne på statssocialismens sluttande plan.

I tusentals familjer har ett glas öl till maten blifvit ett lefnadsbehof,
svårt att undvara, i otaliga hem ätes vid middagsmålet
endast en enda rätt, hvilken sköljes ned med en droppe Öl, för
mången är en smörgås och en halfbutelj öl den enda kvällsvarden.
Kunde^ en utredning verkställas öfver den mängd af maltdrycker,
som sålunda förbrukas i hemmen och till måltider utan att hafva
eller afses att hafva någon rusande inverkan, så skulle man för
visso finna, huru i jemförelse dermed försvinnande obetydlig den
qvantitet är, som användes såsom rusdryck. Och man får ej fördöma
bruket för missbruket.

Att ett större eller mindre antal slafvar under dryckenskapslasten
ej kunna stäfja sin spritlystnad och, då intet annat finnes
att tillgå, tömma ölbutelj efter ölbutelj, är ytterst beklagligt, och
det hör ordningsmagten till att så vidt möjligt hämma detta onda,
men det innebär ej till fyllest skäl att sätta alla svenska meaborgare
under statens förmynderskap och skapa ett monopol, som
skulle förqväfva en hel industri.“

För min del hyser jag nästan samma åsigt, som den insändaren
uttalat, och jag finner det vara af stor vigt, att, der ej ytterst
trängande omständigheter påkalla undantag, man icke genom lagstiftningen
må förqväfva en stor och loflig industri. Af lika stor
vigt anser jag jemväl vara, att man ej genom idkeligen återkommande
förslag till ändringar uti gällande lagstiftning i fråga om
maltdrycker låter ett Damoklessvärd sväfva öfver en industri, i
hvilken stora kapital samt mycken kunskap och erfarenhet blifvit
nedlagda. Det synes mig derför, att Riksdagen bör med mycken
försigtighet lyssna till de olikartade, år efter år framstälda motioner,
som afse en väsentlig rubbning i stadgandena om tillverkning och
försäljning af maltdrycker. Man har icke tvekat att vilja genom
tullskydd upphjelpa den svenska industrien; må man då ej heller

45 >'':o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

tveka att lemna en af de vigtigaste industrigrenarne, maltdryckstill- ^Jndrad^

för handeln

verkningen, det skydd", som ligger uti stabilitet ilag stiftning en. Föröfrigt hff^ndein
instämmer iag med den siste värde talaren jemväl deruti, att det icke me^ v{n oek

- . i ,<ii i T .. 1 _ L _ I « r*, o 1 4- ri nlr_

lUaLcUUUtCI LUtU Y 0,1 i) J . , .

skulle vara till gagn, om bolagsväsendet skulle tillämpas a maltdryck- maltdrycker.
försäljningen inom städerna. Särskildt fruktar jag, liksom kan, att ( ous.
frågan om fördelning af vinstmedlen skulleblifva ett ny ttErisäpple, som
skulle gifva anledning till ständiga tvister mellan stad och landsbygd.

Till sistone fäster jag uppmärksamhet derå, att i den föreliggande
motionen liksom äfven i utskottets betänkande frågan om bestämmelser
angående vinhandeln i städerna blifvit endast flygtigt berörd. År
meningen den, att äfven denna handel skall öfverlåtas å ett kommunalt
bolag, så befarar jag, att, utan motsvarande gagn, många
redbara köpmän skola beröfvas en stor del af sitt förvärf.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, instämmer
jag i föregående talares yrkande om afslag å utskottets hemställan.

Herr Fager bolin: Efter hvad den föregående talaren yttrade,
har jag ingenting annat att säga än att yrka afslag å motionen.

Herr Almström: Man må hysa hviska tankar som helst om
nödvändigheten att inskränka ölkonsumtionen, så är det dock säkert,
att det förslag, som här framstälts till inskränkning af densamma,
icke går i den rigtning, som med förslaget är afsedd.
Visserligen skulle, i fall en lag^i detta syfte blefve antagen, förbrukningen
af Öl i någon mån aftaga, men jag tror att, å andra
sidan, konsumtionen af bränvin skulle tilltaga. Det är alldeles
naturligt, att, om ölet blir svårare att åtkomma, det lättare transportabla
bränvinet kommer att åter inträda i förbrukningen, såsom
det var, innan ölet fick den stora konsumtion, det nu har. Detta
i fråga om verkan af en lag, sådan som den nu föreslagna.

Hvad nu i öfrigt sättet beträffar, är jag af alldeles samma
tanke som de talare, hvilka förut yttrat sig om olämpligheten att
lägga öl- och vinhandeln under ett bolag. Jag har, förutom hvad
af föregående talare yttrats, endast att påminna, att, förutom det
-ett sådant förslag som detta icke allenast skulle beröfva en mängd
handlande en stor del af deras förtjenst, kanske rent af deras
uppehälle, och sätta den stora och, jag kan säga, vigtiga brvggerihandteringen
i ett olidligt läge, derjemte en annan här i Sverige
nu uppblomstramde industri, som redan tagit ganska stora dimensioner,
skulle blifva nästan förqväfd. Jag afser den nya tillverkningen
af svenska viner. Dess alster försäljas nu i de vanliga
handelsbodarne. De ha icke ännu fått den rang, heder och värdighet
att försäljas i den egentliga vinhandeln, utan de få söka
sina försäljningsplatser i de vanliga bodarne. Skulle ett bolag,
på sätt föreslaget blifvit, öfvertaga denna försäljning, kommer _afsättningen
att minskas och en redan rätt betydande tillverkning
att lida, kanske gå under.

På de af den föregående talaren anförda skäl och med anledning
af hvad jag nu haft äran yttra, ber jag att få yrka afslag
på utskottets betänkande.

N:o 27. 46

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Uerf • Herr .^Yie s e j gren: Efter utgången af voteringen i den förra
ftTaZein iraZ&n “aste Ja§ bekänna, att den diskussion, som nu uppstått i
med vin och s^are delen af denna truga, förefaller mig i någon mån oväntad.
viaitdrycher. Det är alldeles klart, att olägenheterna af den fria ölförsäljningen
(Fort?.) måste vara mindre i städerna än på landsbygden, och såsom ett
beständt corollarium häraf lärer då följa, att kammaren, som nyss
förklarat sig emot begränsning af landsbygdens ölhandel, ännu
mindre har håg att bifalla det nu föreliggande förslaget, hvarigenom.
man skulle inskränka ölförsäljningen i städerna. Vid denna
sena timme kan det icke heller falla mig in att besvära kammaren
med att till bemötande upptaga alla de inkast, man rigtat mot
mitt förslag. Jag nöjer mig med att såsom min bestämda öfvertygelse
förklara, att om man än nu, såsom vanligen alltid vid framkastande
af en ny tanke, måste vara beredd på att det beståendes
försvarare skola se stora svårigheter, stora vanskligheter vid att
genomföra denna, skola dock med tiden dessa svårigheter visa sig
temligen lätt öfvervunna.

Såsom ett bevis härför vill jag särskildt påpeka ordandet om
den fara, i hvilken städernas specerihandlare skulle sväfva, de af
dem, nemligen, som skaffat sig vinlager och af gammalt varit vana
att sälja vin och öl. Både i motiveringen till motionen och i
motiveringen till utskottets utlåtande är dock sagdt, att vinhandelns
bidragande under bolagen icke åsyftas. Hvad deremot ölhandeln
i grunden betyder för specerihandlarne, synes mig hafva
lätt en ganska klar belysning af den diskussion, som emellan Stockholms
specerihandlare just rörande denna fråga för någon kort tid
sedan . egde rum. Der afhandlades nog mycket grundligt, Indika
olägenheter som skulle uppstå, om ölhandeln blefve dem fråntagen;
men åtskilliga uppträdde emot denna åsigt; och slutet blef, att
ingen resolution fattades, utan man beslöt att låta diskussionen
utgöra svar på den uppstäda frågan.

Jag har också från andra håll fått konstateradt, att ölförsäljningen
icke spelar någon egentlig roll för köpmännen här i staden
och jag tror icke heller så mycket på andra orter; i en af de inkomna
petitionerna rent af undanbedja Jönköpings speceri- och
diversehandlande sig den. Men då man likvisst påstått, att några
olägenheter icke låtit sig af denna försäljning förspörja, såsom ju
yttrades af en representant på samma bänk som jag — så vill jag
pa nytt erinra dels om den polisstatistik, som jag bifogat min motion,
och hvaraf väl befintligheten af nog stora olägenheter konstateras,
och dels om det arbetareförenings-utlåtande, som jag nyss
tog mig friheten citera; i andra punkten deraf upptages ju såsom
en hufvudsaklig förklaringsgrund till den ökade dryckenskapen i
Göteborg rätten att från vanlig handelsbod fritt få sälja Öl till
afhemtning. “Olägenheter" torde således nog förefinnas. Men en
annan sak kan ju vara, huruvida det ena eller det andra sättet
för dessas afhjelpande bör föredragas.

Att man, som en talare på malmöbänken gjorde, söker draga
ut orimligheter af en i och för sig praktisk anordning, kan jag
icke anse bevisa något annat än en viss brist på rimliga skäl.

47 N:o 27.

Lördagen den 9 Maj, e. m.

Motionären har ifrågasatt en för krogbesökarnes nykterhet bety -Om ändrade
delsefull bestämmelse angående utskänkningen å bränvinskrogar J^Zdeln
och ölkrogar. Talaren å malmöbänken tillämpade denna bestäm- med vin och
melse äfven å “den respektabla allmänheten11. Nå väl, om denna maltdrycker.
skulle taga sig för att besöka en bränvinskrog eller en ölkrog, (Forts.)
får den också finna sig uti de bestämmelser, som man för dessa
ställen kan hafva stadgat. Men att under motionärens hemställan
indraga sådana ställen, der en “respektabel allmänhet11, som icke
brukar supa sig full, intager sina måltider, tror jag skulle vara att
begå en öfverdrift och att skjuta öfver målet. Motionären har icke
gjort sig skyldig till någon sådan åtgärd.

Frågan om bolagssystemets tillämpning på ölförsäljningen tror
jag kan bedömas med anlitande af den erfarenhet, man inhemtat
om de nuvarande bolagens sätt att sköta den åt dem upplåtna
bränvinshandeln. Om ock bränvinsbolagsrörelsen, derest d.en känner
och fullföljer sin hufvudsakliga uppgift, måste skötas i sedligt
syfte, under samvetsgrant iakttagande af gifna föreskrifter, är den
dock derjemte en affär och måste iakttaga de regler, som för
en lojal affärs rörelse äro gällande. Jag har heller icke hört
omtalas, att bolagen brukat “boycotta11 bränvinsdestillatörer. I
11 år har jag sjelf suttit i en bolagsstyrelse, och jag mins ganska
väl, huru vederbörande derinom bemödade sig om att förekomma
hvarje möjlighet till klagan öfver mannamån i fråga om val af
till och med alla olika punschsorter. Hvar fick hvad han ville
hafva; och jag förmodar, att förhållandet varit detsamma annorstädes.
Det är dessutom för ett bolag klokast att underlåta att
att göra boycottningsförsök; ty dels har ju bolaget en ganska kort
oktroj och dels står det i hithörande frågor under en mycket skarp
kontroll af den konsumerande allmänheten, som nog lär göra sin
smak gällande gent emot hvilken bolagsstyrelse som helst. Hvad
allmänheten icke vill hafva, torde hvarken bolagen eller producenterna
hafva någon vinning af att söka utbjuda. Dessa förhållanden
lära utan all fråga komma att helt lugnt reglera sig sjelfva
efter alldeles samma regler, som bestämma förhållandena mellan
affärsmän och deras kunder i allmänhet.

Nu ser jag, att klockan är nära 11 — och jag inskränker mig
derför till att yrka bifall till utskottets förslag äfven i denna punkt.

Herr Nyström. Carl: Jag skall inskränka mig till att yrka
afslag å utskottets betänkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner; först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande moment hemstält samt vidare på afslag
derå, och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Utskottets hemställan i mom. b) u sidan 31 i det tryckta utlåtandet.

Bifölls.

N:o 27. 48

Söndagen den 10 Maj.

Om ändrade
bestämmelser
för handeln
med vin och
maltdrycker.

Utskottets slutliga hemställan.

Bifölls.

(Forts.)

Justerades ytterligare fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
pa föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 10,sr e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 2m e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 76.

Pension åt * Föredrogs å nyo statsutskottets nästlidne dag bordlagda utoTa
Afzeliix9''n^e n:o 77’ ! anle<lnmg af väckta motioner angående pension
enka ^ .e, an efter aflidne registratorn i justitieombudsmansexpeditionen
Onel Otto Afzelius.

Herr von Ehrenheim: På samtliga statsutskottsledamöter i
denna kammare understödt min motion, vågar jag hemställa till
kammaren, . att kammaren behagade med afslag på utskottets betänkande
bifalla motionen med det tillägg, som reservationen innehåller,
och anhåller jag att i sammanhang dermed få meddela
några upplysningar till fullständigande af hvad utskottets betänkande
innehåller. Het har nemligen vid enskilda samtal ifrågasatts,
. att fru Afzelius, som vid makarnes för några år sedan anhängiggjorda
konkurs erhöll boskilnad, skulle kunna vara berättigad
att från ansvar för gälden undantaga en del af tillgångarna

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Söndagen den 10 maj.

Söndagen den 10 Maj.

49 N:o 27.

enka.

(Forts.)

i boet. I anledning deraf får jag meddela, att den betydligaste
tillgången utgöres af lifförsäkringar till belopp af 19,800 kr., som 0 J0 AfzeUi
äro hypotiserade för skuld till belopp af 19,000 kr. utom ränta, ,nhn.
och då alla tillgångarna upptagits till något öfver 28,0a) kr-, åtelstå
således icke mer än omkring 9,000 kronor. Efter det meddelande,
iag erhållit från sterbhuset, är det icke fru Afsela afsigt
att, äfven om hon dertill kan vara berättigad — hvilket dock ar
tvifvelaktigt — undansätta någon del åt qvarlatenskapen, utan
ämnar hon låta qvarlåtenskapen i sin helhet, i den man det erfordras,
gå till skuldens betalande. Då hon i konkursen erhöll boskilnad,
gjorde hon ej anspråk på att få undanskiftad någon del

af egendomen. .

Jag anhåller vördsamt om bifall till reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att beträffande förevarande utlåtande endast yrkats, af herr'' von
Ehrenheim, att kammaren, med afsteg a utskottets hemställan, skulle
bifalla det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande,
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Föredrogs å nyo statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 78, i anledning af kamrarnes s i ja ig ., förslag om

träffande Kongl. Mai:ts proposition om aflöning åt tjensteman via aflöning åt

Vadstena hospital och asyl. JrfaTstela

Herr Lundeberg: Då det vid denna sena tid af riksdags- hospiJgy[och
arbetet torde vara nödigt att tillse att arbetet icke mer än behörigt
försenas tillåter jag mig hemställa, att efter nu föredragna kläm
måtte i’ ett särskilt moment insättas följande: “kommande vid
bifall härtill förslagsanslaget till hospitals umlerhal att i riksstaten
uppföras med oförändradt belopp, eller 900,000 kronor .

Herr Alin: Som herrarne finna af betänkandet, förklarar utskottet
kamrarnes beslut öfverensstämmande i monn b), c) och
d), men skilja sig i mom. a) beträffande afloningsbeloppen för
öfverläkaren och sysslomannen. Den förstnämndes konsta a -ning har nemligen af Första Kammaren bestamts till 7,o00 kionoi,
men af Andra Kammaren till 7,000 kronor; och ffu sysslomarmen
har Första Kammaren uppfört dylik aflöning af 4,000 kronor under
det Andra Kammaren i sådant afseende beviljat endast d,b00
kronor. Fn sammanjemkning af kamrarnes olika beslut synes
utskottet kunna komma till stånd på det sätt, åt den ko,, äntå
aflöningen bestämdes för öfverläkaren till 7,300 kionoi och for

Första Kammarens Vrot. 1806. N:o 07. 4

N:o 27. SO

Samman -

Söndagen den 10 Maj.

sysslomannen till 3,700 kronor. Som bekant, bestämmer nu 63 8
förslag ''om Riksdagsordningen, att om kamrarne stanna i olika beslut i en
aflöning åt fraga, som behandlas af ständigt utskott, skall utskottet inkomma
tjensteman med sammanjemkningsförslag, och om detta ej godkännes, är frå med

undantaS af de frågor, ''som omtalas i 65 §
asyl. riksdagsordningen, till hvilka höra frågor om statsutgifter. Den
(Fort?.) procedur, utskottet bär följt, är alltså i ordagrann öfverensstämmelse
med grundlagens bestämmelser, men deremot skiljer sig förfaringssättet
så mycket mer från den praxis, som man nästan utan
undantag brukat iakttaga, då kamrarne stannat i olika beslut i
fråga om utgiftsbelopp, i det att, som herrarne veta, regeln är
den, att. utskottet utan sammanjemkningsförslag omedelbarligen
kommer in med förslag till voteringsproposition, ett förfaringssätt,
som bär sin goda grund; ty visserligen är det så, att formelt taget
ingenting är lättare än att sammanjemka olika beslut i fråga om
siffror, men. deremot kan en dylik sammanjemkning i afseende å
sjdfya realitetsfrågan blifva af ganska otillfredsställande beskaffenhet.

Nu ber jag att få göra en vördsam förfrågan till utskottets
här närvarande ledamöter, hvad som kan hafva föranledt, att utskottet
i .nu ifrågavarande fall gått ifrån den hittills följda regeln,
enligt hvilken utskottet brukat omedelbart inkomma med voteringsproposition,
då kamrarne skilt sig i fråga endast om utgiftens
belopp. Det synes mig vara af vigt, att man i en sådan sak som
denna följer fasta regler, så att man ej den ena gången förfar så,
uen andra så, utan att för det ena eller andra förfaringssättet
hafva bestämda och klara skäl.

Herr Bil lin g: Till svar på den fråga, som den siste talaren
framstäf., ber jag att få nämna, att man på andra utgiftsafdelmngen
likasom i utskottet ansåg, att gemensam votering i detta
ärende ej kunde förekomma derför, att här icke var fråga om något,
som skulle inverka på statsregleringen, alldenstund de i betänkandet
föreslagna löner utgå ur anslaget till hospitals underhäll.
Denna utskottets uppfattning har delats af sådana personer
i ^ kammaren, hvilka pläga anses såsom auktoriteter på detta område,
och det var på denna grund såväl afdelningen som utskottet
ansågo sig höra framlägga, det sammanjemkningsförslag, som memorialet
innehaller, och till hvilket, med det af herr Dundeberg
föreslagna tillägg, jag anhåller att få yrka bifall.

Herr Alin: Jag ber endast att, med anledning af hvad ordföranden
på andra utgiftsafdelningen nu yttrat, få säga, att det
skäl till utskottets förfaringssätt, som han anförde, finner jag för
min del icke alls tillfredsställande. Jag hänvisar endast till den
bestämda föreskriften i 65 § riksdagsordningen, der det heter: “i fråga
om statsutgifter". Det står således ej, att, när i fråga om statsregleringens
slutsumma eller i fråga om utgifter, som inverka på den
samma, kamrarne stanna i olika beslut, de skola votera gemensamt,
utan det är i fråga om statsutgifter i allmänhet. Denna

61 Nso 27.

Söndagen den 10 Maj.

min åsigt önskar jag få till protokollet förvarad. Jag skall emellertid
icke vid denna tid på riksdagen göra något yrkande, då ju
förfaringssättet, om det också strider mot en enligt min åsigt bestämd
praxis, dock ej kan anses vara stridande mot grundlagen.

Sammanjemkningsförslag
om
aflöning åt
tjensteman
vid Vadstena

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kärn- 0 pia*i
maren hvad utskottet i förevarande memorial hemstält. Vidare (Forts.)
beslöts att, vid bifall härtill, förslagsanslaget till hospitals underhåll
skulle i riksstaten uppföras med oförändradt belopp, eller
900,000 kronor.

Vid föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets sistlidne
dag bordlagda memorial n:o 14, angående anvisande af ersättning
till utskottets kansli, biföll kammaren hvad utskottet i
detta memorial hemstält.

Vid föredragning af bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 30, angående beräkning af vissa bevillningar
för år 1897, biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande
hemstält.

Föredrogos och lades till handlingarna lagutskottets nedannämnda,
nästlidne dag bordlagda memorial : _

n:o 79, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
viss del af utskottets utlåtande n:o 8 i anledning af justitieombudsmannens
framställning rörande lösen för gravationsbevis, och
n:o 80, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med. föranledande
af utskottets hemställan i dess utlåtande n:o 67 i anledning
af väckt motion om ändringar i förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda
utlåtande n:o 14.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2.53 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.